Utlåtande i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.
1934-12-19 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1934:123, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
1
Nr 123.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1934 kl. 11 I. m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.
(lia avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet
därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.
l:o) Fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna
lämnat vissa uppgifter rörande nettokostnaderna för fångvården
i riket under de senaste åren ävensom i fråga örn antalet fångar och
fångvårdspersonalens storlek och fördelning å de särskilda fängelserna
och kronohäktena.
Dessutom hava revisorerna meddelat, att Kungl. Majit genom beslut
den 21 augusti 1931 uppdragit åt statens organisationsnämnd att framlägga
utredning och förslag angående fångvårdens framtida ordnande
och vad därmed ägde samband, ävensom att nämnden den 11 oktober 1933
avlämnat den begärda utredningen och samtidigt gjort framställning örn
bland annat nedläggandet av vissa fångvårdsanstalter (Del I sid. 4—7).
Revisorerna hava i fråga örn fångvårdsanstalterna gjort följande uttalande.
Vårt fångvårdsväsende har, såsom känt, i stort sett erhållit sin nuvarande
organisation under en tid, då kommunikations- och andra förhållanden
gjorde det nödvändigt att starkt decentralisera fångvården. I allmänhet
förlädes då fängelsebyggnaderna till platser utanför städernas
bebyggda delar. Numera hava dessa byggnader på grund av städernas
utveckling fått en mera central belägenhet. Den tomtmark, som för ändamålet
tagits i anspråk och till vilken staten är ägare, representerar på
grund härav ett betydande värde. Revisorerna vilja ock framhålla, att
vårt lands fängelsebyggnader i allmänhet äro omoderna eller eljest för
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 6 sami. Nr 123.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
sitt ändamål mindre tillfredsställande. Inom en icke allt för långt avlägsen
framtid torde, därest den nuvarande decentralisationen i fångvårdens
anstaltsväsende bibehålles, stora utgifter bliva ofrånkomliga till
nybyggnader eller ombyggnad av de nuvarande anstalterna.
Att kostnaderna för fångvårdsväsendet genom den nuvarande organisationen
torde bliva väsentligt högre än örn fångvården koncentrerades
till ett fåtal anstalter torde vara otvivelaktigt. Då det synes kunna förväntas,
att de förslag i ämnet, som enligt vad ovan sagts föreligga, snarast
möjligt bliva föremål för vederbörlig omprövning, hava revisorerna
för närvarande ej ansett sig böra närmare ingå på organisationsfrågan.
Revisorerna hava även uppmärksammat de höga kostnader, införpassandet
av till förhållandevis obetydliga böter dömda personer i en mängd
fall draga. Till belysande härav vilja revisorerna meddela en i efterföljande
bilaga upptagen sammanställning.
Revisorerna vilja slutligen framhålla vikten av att vederbörande låta
sig angeläget vara, att i större utsträckning än vad hittills skett söka
nedbringa utgifterna för fångvårdsanstalterna.
Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del III sid. 1—3).
Utskottet vill erinra, att de av revisorerna påtalade förhållandena hava
upptagits till behandling i den av organisationsnämnden den 11 oktober
1933 avlämnade utredningen angående fångvårdens framtida ordnande
och vad därmed ägde samband. Då utskottet förutsätter, att de förslag
i ämnet, som föreligga, inom en nära framtid komma att bliva föremål
för vederbörlig omprövning, har utskottet icke funnit erforderligt, att
någon åtgärd i berörda fråga nu vidtages från riksdagens sida.
Vad i ärendet förekommit, har utskottet emellertid velat för riksdagen
omförmäla.
2:o) Osäkra fordringar hos konsuler. Under utrikesdepartementet, § 4,
hava revisorerna meddelat, att de vid granskningen av utrikesdepartementets
räkenskaper för budgetåret 1932/1933 funnit, att å ett konto, benämnt
»Osäkra fordringar hos konsuler», balanserats inom linjen ett belopp
av 37,267 kronor 31 öre, utgörande svenska statens fordran hos förre
konsuln i New York K. Woxen (Del I sid. 12).
Då någon utsikt att erhålla ytterligare likvid för omhandlade fordran
utöver det mindre belopp, som staten erhöll år 1907 vid utredningen av
Woxens bo, näppeligen torde förefinnas, syntes det revisorerna tämligen
meningslöst att fortfarande balansera densamma i utrikesdepartementets
räkenskaper, vadan revisorerna förordade, att åtgärder måtte vidtagas
för avksrivning i räkenskaperna av meranämnda fordran.
Den av revisorerna berörda frågan har upptagits av Kungl. Maj:t, som
i proposition nr 123 till innevarande års riksdag framlagt förslag örn avskrivning
av nämnda fordran.
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
3
Kungl. Maj;ts proposition Ilar numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets
utlåtande nr 34); varom utskottet velat här
erinra.
3:o) Marinförvaltningens räkenskaper. Under försvarsdepartementet,
§ 7, hava revisorerna anfört följande (Del I sid. 17 och 18).
Vid sin granskning av marinförvaltningens huvudbok för budgetåret
1932/1933 hava revisorerna uppmärksammat, att ett stort antal äldre förskott
förekomma, vilka icke blivit slutligt redovisade vid utgången av
nämnda budgetår. Ett dylikt förskott har ännu icke redovisats i trots
av att det utlämnats redan år 1913. Från åren 1916—1919 förekomma åtskilliga
sådana förskott. Marinförvaltningen har i en huvudboken bifogad
skrivelse till riksräkenskapsverket meddelat, att de ingående balanserna
å förskotts-, levererings- och deponerade medels titlar icke överensstämma
med dessa titlars verkliga ställning vid budgetskiftet 1931/
1932. Då utredningar härom igångsatts, men ännu icke blivit slutförda,
har marinförvaltningen vid uppgörande av huvudboken för budgetåret
1932/1933 icke kunnat åstadkomma vederbörliga rättelser. Marinförvaltningen
avsåg emellertid att, sedan nämnda utredningar avslutats, vilket
beräknades komma att ske under innevarande budgetår, vidtaga sådana
åtgärder*, att rättelser i omförmälda förhållanden kunde komma till stånd
och inflyta i huvudboken för budgetåret 1933/1934.
Då de allvarliga missförhållanden, som kommit till synes vid redovisningen
av bland annat förskottsmedel hos marinförvaltningen och vissa
underlydande förvaltningar, numera blivit föremål för noggrann undersökning
och i vissa fall överlämnats till behandling av krigsrätt, hava
revisorerna icke ansett sig böra närmare ingå på dessa frågor. Dock
kunna revisorerna icke underlåta att såsom sin mening framhålla, att
det måste betraktas såsom i hög grad anmärkningsvärt att först efter
mycket lång tid effektiva åtgärder synas hava vidtagits för erhållande
av slutlig redovisning av de till betydande belopp uppgående förskottsmedel,
som redovisas hos marinförvaltningen och dess underlydande myndigheter.
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 7 och 8).
De av revisorerna berörda missförhållandena vid redovisningen av förskottsmedel
hos marinförvaltningen och vissa underlydande förvaltningar
hava utskottet funnit vara av synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet.
Då emellertid undersökning på ifrågavarande område pågår, har
utskottet icke ansett påkallat, att åtgärder från riksdagens sida nu vidtagas.
Vad i ärendet förekommit har utskottet dock velat för riksdagen
omförmäla.
4:o) Utfärdandet av vissa intyg vid Restads sjukhus. Under socialdepartementet,
§ 9, hava revisorerna anfört följande (Del I sid. 19).
Utskottet.
Utskottet.
4 Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Enligt vad revisorerna funnit hava fall förekommit, då vederbörande
befattningshavare vid Restads sjukhus betingat sig särskild ersättning
för utfärdande till kommunala myndigheter av intyg angående vårdtid
och erlagda vårdavgifter för patienter vid sjukhuset, vilka intyg avsetts
att användas vid rekvisition av sjukvårdsersättning från landsting. Sjukhusets
chef, tillika överläkare å kvinnoavdelningen, har därvid enligt egen
uppgift tillämpat en taxa av två kronor jämte portoavgifter, överläkaren
å mansavdelningen synes hava betingat sig en något högre ersättning.
Den vid sjukhuset tjänstgörande bokhållaren slutligen har utfärdat
dylika intyg mot en ersättning varierande mellan 30 öre och två kronor
för intyg. Den sistnämnde har uppgivit att utfärdandet av dessa
intyg skett å fritid. _
Revisorerna vilja med anledning av vad sålunda förekommit framhålla,
att vederbörande vid sinnessjukhusen måste anses skyldiga lämna intyg
av ifrågavarande slag och icke torde äga att för utfärdandet därav betinga
sig ersättning. Vad i förevarande hänseende förekommit måste
revisorerna beteckna såsom anmärkningsvärt.
Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 10 och 11).
Härav framgår, att medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj :t gjort framställning
örn att förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883
med visst undantag måtte tillämpas vid statens sinnessjukhus.
Med hänsyn till att intyg, varom här är fråga, ofta erfordras av statliga
och kommunala myndigheter för att kunna utfå ersättning för personer,
som intagits å statens sinnessjukhus, synes man enligt utskottets
mening i detta fall höra framgå med stor försiktighet, så att icke nämnda
myndigheter komma att onödigtvis åsamkas utgifter för fullgörandet av
deras verksamhet. Då den av medicinalstyrelsen i ärendet gjorda framställningen
är föremål för prövning hos Kungl. Mai:t och utskottet anser
sig kunna utgå från, att de av revisorerna anförda synpunkterna därvid
beaktas, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för
riksdagen
omförmäla.
5:o) För statstjänare m. fl. avsedda vårdplatser å vissa sanatorier. Under
socialdepartementet, § 11, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan örn användningen av sådana vårdplatser å vissa sanatorier, vilka
platser avsetts för statstjänare m. fl. (Del I sid. 21—25).
Revisorerna hava lämnat en redogörelse för de grunder, efter vilka sanatorievård
utgår till viss försvarsväsendet tillhörig personal, ävensom
rörande kostnaderna för denna vårds meddelande. Särskilt har därvid
berörts frågan örn utnyttjandet av tillgängliga platser för statstjänare
m. fl. å Spenshults sanatorium i Hallands län samt övriga sanatorier, som
stå under överstyrelsens för Konung Oscar Ilis jubileumsfonds förvaltning.
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
5
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Genom hänvisandet av ifrågavarande statstjänare och värnpliktige till
länssanatorier och andra statsunderstödda tuberkulossjukhus vinnes såsom
av det sagda framgår en minskning av statens kostnader för ifrågavarande
ändamål. Därigenom kan emellertid föranledas en ökning av
vederbörande landstings och kommuners kostnader för sanatorievården.
Spenshults sanatorium och jubileumssanatorierna få i sin tur genom
nyssberörda förfarande minskade inkomster, då ju för statstjänare och
värnpliktige såsom ovan nämnts ersättningen till överstyrelsen beräknas
efter självkostnaderna och således i allmänhet efter ett högre pris än för
andra patienter. Enligt revisorernas mening äro nu berörda förhållanden
ur olika synpunkter mindre tillfredsställande. I varje fall kan det
konstateras, att den tanke, som låg bakom riksdagens beslut år 1909, icke
fullföljts. Detta har bidragit till att överstyrelsen för jubileumsfonden,
som under helt andra förutsättningar och villkor mottog Spenshults sanatorium
och paviljongen vid Österåsens sanatorium, blivit försatt i ett ekonomiskt
läge, som efter vad för revisorerna upplysts måste betecknas såsom
bekymmersamt.
Enär enligt vad för revisorerna är bekant nu berörda spörsmål är föremål
för sjukhuskommissionens uppmärksamhet hava revisorerna icke ansett
sig böra närmare ingå på frågan, huru denna sak lämpligen bör ordnas,
men vilja uttala önskvärdheten av att de förslag, som i ämnet må
från nämnda kommission avges, måtte, med beaktande av nyss anmärkta
förhållanden, snarast möjligt bringas till lösning.
Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att enhetliga förhållanden
bliva rådande, då det gäller att hänvisa statstjänare och värnpliktiga
till sanatorier för erhållande av vård. Då emellertid, såsom revisorerna
anfört, dessa spörsmål äro föremål för statens sjukvårdskommittés
uppmärksamhet, och utskottet alltså har anledning förvänta, att dessa
frågor inom en nära framtid komma att upptagas till närmare prövning,
har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
6:o) Viss handläggning i länsstyrelserna av ärenden rörande yrkesmässig
automobiltrafik m. m. Under socialdepartementet, § 12, hava revisorerna
meddelat, att de från samtliga länsstyrelser i riket infordrat uppgift,
huruvida å landskansliet tjänstgörande landskanslister eller andra
tjänstemän mot ersättning tillhandagå allmänheten med uppsättande av
ansökningar rörande tillstånd till bedrivande av yrkesmässig automobiltrafik
eller eljest i därmed sammanhängande frågor samt för sådant fall,
huruvida vederbörande tjänsteman samtidigt har att å tjänstens vägnar
föredraga eller till föredragning bereda ärenden av nu angivet slag (Del
I sid. 26—29).
Efter att hava redogjort för de i anledning av de gjorda förfrågpingarna
inkomna svaren hava revisorerna anfört följande.
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Av de ingångna svaren framgår till en början, att — med få undantag
— även andra tjänstemän å respektive kanslier än där anställda kommissionärer
mot ersättning tillliandagått allmänheten med uppsättande
av ansökningar i sådana ärenden varom bär är fråga.
Revisorerna finna visserligen angivna förhållande anmärkningsvärt,
men då från statsmakternas sida, närmast med föranledande av en av
1932 års revisorer i ett denna fråga närstående spörsmål framställd anmärkning,
numera vidtagits åtgärder, vilka torde kunna förväntas medföra
rättelse i detta avseende, hava revisorerna ansett sig böra allenast
omförmäla vad sålunda förekommit.
Som redan nämnts har utredningen närmast skett i syfte att utröna
huruvida tjänsteman, som mot vederlag är allmänheten behjälplig med
uppsättande av ansökningar angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
samtidigt har att föredraga eller till föredragning bereda sådana ärenden.
Av de inkomna uppgifterna framgår, att i intet fall här berörda tjänstemän
i egenskap av föredragande haft att taga befattning med ärenden av
förevarande slag.
Däremot visar det sig, att i åtminstone fem länsstyrelser de tjänstemän
som där utöva kommissionärsverksamhet — officiell eller privat —
samtidigt haft att å tjänstens vägnar till föredragning bereda av dem
mottagna ansökningar tillhörande ifrågavarande grupp av ärenden.
Revisorerna finna ett sådant system ur skilda synpunkter olämpligt.
Utan att vilja göra gällande att så kan hava i något fall inträffat, anse
sig revisorerna dock böra framhålla, att det ligger inom möjligheternas
gräns, att en tjänsteman, som har att förbereda ärende till föredragning,
kan så tillrättalägga detta, att objektiviteten får stå i efterhand för uppdragsgivarens
och därmed även kommissionärens intressen. Häremot
kan visserligen invändas, att den slutliga föredragningen verkställes av
annan tjänsteman, och att därigenom en viss garanti vinnes för att inga
andra synpunkter än de strängt sakliga få utöva inflytande på beslutet.
Då emellertid föredraganden givetvis bör kunna lita på riktigheten och
fullständigheten av den av underordnad tjänsteman verkställda utredningen
och för övrigt mängden av hithörande ärenden i de flesta fall
torde omöjliggöra att föredraganden själv fullständigt kan hinna genomgå
och kontrollera varje detalj av ärendet, kommer ofta länsstyrelsens
beslut att bliva beroende av den underordnade tjänstemannens utredning
och förslag till beslut i ärendet.
Då det synes revisorerna angeläget att det sålunda vid åtskilliga länsstyrelser
förekommande systemet, som principiellt sett torde få betecknas
som olämpligt och som därjämte hos allmänheten lätteligen kan giva
rum för misstanken att andra skäl än de rent sakliga kunna inverka vid
ärendenas avgörande, bringas att upphöra och att åtgärder i sådant syfte
vidtagas, hava revisorerna velat bringa ärendet till riksdagens kännedom.
Yttrande har avgivits av statskontoret (Del III sid. 16 och 17).
Det av revisorerna påtalade förhållandet, att, såsom skett i vissa fall,
hos länsstyrelser anställda kommissionärer haft att å tjänstens vägnar
till föredragning bereda ärenden angående yrkesmässig automobiltrafik
Utskottet.
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
7
m. m., i vilka samma tjänstemän mot ersättning tillhandagått allmänheten
med uppsättande av ansökningar, måste utskottet beteckna som
olämpligt. Utskottet finner därför erforderligt, att åtgärder vidtagas i
syfte att förhindra ett dylikt förfaringssätt. Då utskottet emellertid har
anledning antaga, att från vederbörande länsstyrelsers sida ändring sker
i angivna avseende, har utskottet för närvarande velat inskränka sig till
att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
7:o) Uppbördsborgen för polis- och fjärdingsmän. Under socialdepartementet,
§ 13, hava revisorerna lämnat en redogörelse för de föreskrifter,
som gälla i fråga örn ställandet av uppbördsborgen för polis- och
fjärdingsmän (Del I sid. 29—34).
Revisorerna hava därvid lämnat en redogörelse för ett av statskontoret
den 26 mars 1931 framlagt förslag rörande ordnandet av frågan örn uppbördsborgen.
Detta förslag har emellertid ännu icke blivit genomfört.
I samband härmed hava revisorerna yttrat följande.
Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra omnämna vissa iakttagelser
beträffande uppbördsborgen. Sålunda synes i en del fall tvekan
hava uppstått, vem som skall vara att anse som rätt garantiinnehavare.
Såsom regel torde gälla, att försäkringen ställes på länsstyrelsen. Fall
hava dock förekommit, då försäkringen ställts på vederbörande myndigheter.
Ovisshet synes även hava varit rådande därom, vilka medel som
skola genom garantiförsäkringen täckas. I en del fall har hela garantisumman
inbetalats till vederbörande länsstyrelse, som sedermera fördelat
densamma proportionellt på samtliga rättsägare. I andra fall åter har
av garantibeloppet inbetalts allenast så mycket som erfordrats för täckande
av de förluster, som åsamkats statsverket dels genom förskingring
av kronomedel, dels genom statsverket åliggande ersättningsskyldighet
jämlikt lagen den 10 juli 1899. På grund härav hava kommuner, som icke
inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning av statsmedel enligt
1899 års lag, även gått förlustiga av på dem belöpande medel av försäkringssumman.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn ställande av uppbördssäkerhet
icke kan anses vara på ett tillfredsställande sätt slutligt
ordnad. Det synes nämligen uppenbart, att genom nu rådande osäkerhet
på hithörande område garantiförsäkringens ansvarsbelopp icke kunnat
utnyttjas i den omfattning, som torde hava varit avsedd. Härigenom
hava, på sätt ovan anförts, kommuner gått miste örn andel i försäkringsbeloppet,
oaktat detsamma kunnat för deras del helt eller delvis täcka den
uppkomna förlusten. Det förefaller revisorerna, som örn de åtgärder,
vilka av statskontoret föreslagits beträffande ordnandet av garantiförsäkringen,
skulle vara ägnade att giva ökad effektivitet åt bestämmelserna
örn ställande av uppbördssäkerhet.
Revisorerna finna angeläget, att nu ifrågavarande spörsmål snarast
vinner sin lösning.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Utskottet.
Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 17), som
tillstyrkt, att åtgärder måtte vidtagas för lösning av berörda fråga i av
statskontoret föreslagen riktning.
Såsom revisorerna framhållit, har frågan örn tillämpningen av föreskriften
i polisreglementet örn ställande av uppbördsborgen för polisoch
fjärdingsman tidigare varit föremål för riksdagens prövning. Med
anledning av 1929 års revisorers i sin berättelse gjorda anmärkning, att
bestämmelsen örn ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt
många fall icke efterlevts, uttalade 1930 års riksdag, att riksdagen ansåge
önskvärt, att samtliga med frågan örn uppbördssäkerhet sammanhängande
spörsmål gjordes till föremål för närmare utredning i ändamål att
vinna så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att
åt bestämmelserna i ämnet gåves den effektivitet, som måste anses erforderlig
för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter syntes riksdagen
erforderliga föreskrifter böra av Kungl. Majit utfärdas.
Sedan Kungl. Majit anbefallt statskontoret att avgiva yttrande i anledning
av vad revisorerna anfört i omförmälda hänseende, inkom statskontoret
med förslag till ändrade bestämmelser. Förslaget, som ännu
icke föranlett något Kungl. Majits beslut, innebar, att polisreglementets
bestämmelser örn uppbördssäkerhet borde helt eller till huvudsaklig del
bygga på garantiförsäkring. Enligt statskontorets mening skulle varje
länsstyrelse åläggas att låta ombesörja sådan försäkring av samtliga
fjärdingsman och polismän inom länet, som vore sysselsatta med uppbörds-
och indrivningsverksamliet. En lämplig form härför utgjorde,
framhöll statskontoret, den s. k. gruppförsäkringen.
Då frågan örn ställandet av uppbördssäkerhet icke kan anses vara på
ett tillfredsställande sätt ordnad, synes utskottet angeläget, att densamma
i hela sitt sammanhang snarast vinner sin lösning.
Med hänsyn till ärendets vikt och betydelse har utskottet ansett sig
böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn vidtagande
snarast möjligt av åtgärder på ifrågavarande område.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för en
snar lösning av frågan örn ställande av uppbördsborgen
för polis- och fjärdingsman.
8io) Statens förråd av gatsten. Under kommunikationsdepartementet,
§ 14, hava revisorerna lämnat en närmare redogörelse för de åtgärder, som
under de senare åren vidtagits för att lämna hjälp åt stenindustrien och
där sysselsatta arbetare (Del I sid. 35—50).
Av redogörelsen framgår, att staten innehar mycket stora kvantiteter
Statsutskottets utlåtande Nr 123. 9
osåld gatsten av olika storlekar. Revisorerna hava i anslutning härtill
yttrat följande.
Revisorerna hava övervägt olika sätt att vinna en snabb avyttring av
statens stenlager. Man torde härvid kunna utgå från att huvudparten av
statens stenförråd bör kunna finna användning å liårttrafikerade infartsvägar
till städer eller å någon eller några delar av de mera viktiga huvudvägarna,
företrädesvis sådana i närheten av stenförråden, exempelvis
kustlandsvägen i Blekinge, någon del av huvudvägen Malmö—Göteborg—Strömstad
eller huvudvägen genom Östergötland och andra dylika
vägar, dit gatsten kan fraktas sjöledes. Då man torde kunna räkna med
att i öppna marknaden under de närmaste fyra åren kunna vinna avsättning
för cirka 700,000 kvadratmeter smågatsten, skulle cirka 1,200,000
kvadratmeter smågatsten kunna disponeras för nyssnämnda huvudvägar.
Vid en beräknad bredd för dessa vägar av minst 6 meter, torde ifrågavarande
kvantitet på 1,200,000 kvadratmeter smågatsten motsvara en våglängd
av i runt tal 20 mil.
Med denna utgångspunkt äro olika lösningar tänkbara, vilka emellertid
samtliga bottna däri, att vägdistrikt och städer kraftigt stimuleras
att begagna sig av den för statens räkning upplagrade gatstenen. Ett
sätt vore att försälja densamma till ett pris, som är så väsentligt lägre
än allmänna marknadens, att en snabb utförsäljning vinnes, ett annat att
generellt medgiva större statsbidrag i sådana fall där statens sten kommer
till användning. Ett tredje sätt, som dock torde finna användning
endast för vägdistriktens del, vore att låta försälja sten till sådant pris,
att beläggningens kostnad ej överstege kostnaden för annat beläggningsämne
av permanent karaktär, och samtidigt ordna finansieringen av företagen
så, att vederbörande vägdistrikt finge upptaga lån, i fråga örn
vilka skulle gälla, att annuiteten å lånen skulle i vanlig ordning få inräknas
i kostnaden för vägunderhållet utan hänsyn i förekommande fall
till det i Kungl. Maj :ts kungörelse nr 165 av den 16 maj 1930 med bestämmelser
angående bidrag av till vägunderhåll avsedda statsmedel förekommande
villkoret, att »de årliga kostnaderna för underhåll av vägen
medelst grusning eller makadamisering prövas vara lika stor eller större
än den annuitet, som erfordras för gäldande av ränta och amortering å
för beläggningens utförande erforderligt lån under en amorteringstid för
lånet, som icke överstiger beläggningens beräknade livslängd, jämte den
uppskattade årliga kostnaden för vägens underhåll under samma tid efter
utförande av beläggningen». I fråga örn gatstensbeläggning av de ifrågasatta
vägarna skulle sålunda enligt sistberörda alternativ dispens från
förordningens bestämmelser medgivas. Även andra alternativ och kombinationer
av dylika äro givetvis tänkbara.
Revisorerna, som i sakens nuvarande läge icke vilja giva förord åt något
visst av de ovan angivna alternativen, hava ansett sig böra fästa riksdagens
uppmärksamhet å angelägenheten av ett snabbt realiserande av
statens stenförråd, en åtgärd som förestavas icke allenast av statens intresse
att undvika framtida kostnader för markupplåtelser utan även av
angelägenheten av att gatstensmarknaden till såväl de privata stenhuggerifirmornas
som dessas arbetares bästa snarast möjligt åter bringas
in i normala förhållanden, något som torde vara omöjligt så länge förefintligheten
av ifrågavarande kolossala stenlager omöjliggöra säkra avsättningsberäkningar
och ogynnsamt påverka den naturliga marknaden
för stenförsäljarna.
Utskottet.
Utskottet.
10 Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III
sid. 18 och 19).
På grund av riksdagsbeslut under de senare åren hava för lindring av
krisen inom stenindustrien beviljats statsanslag för inköp av gatsten för
statens räkning. Vid den av revisorerna verkställda undersökningen, i
vilken omfattning försäljning av dylik sten kunnat äga rum, har konstaterats,
att ännu betydande kvantiteter osåld gatsten återstå i statens
förråd. Utskottet finner i likhet med revisorerna angeläget att åstadkomma
en så snabb avyttring som möjligt av berörda stenlager.
Utskottet vill emellertid erinra, att Kungl. Maj:t i sådant syfte för innevarande
års riksdag framlagt förslag av innebörd att genom statens försorg
skulle åvägabringas stensättning av härför särskilt lämpade vägar.
Arbetena i fråga äro avsedda att utföras såsom statligt vägarbete. Kungl.
Majit har för ändamålet under »Utgifter för kapitalökning» äskat ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor. Då alltså åtgärder i av revisorerna
angiven riktning av Kungl. Majit redan föreslagits, har utskottet allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
9io) Vissa spörsmål rörande väg väsendet. Under kommunikationsdepartementet,
§§ 15—21, hava revisorerna behandlat vissa frågor, som beröra
vägväsendet och därvid framställt åtskilliga erinringar (Del I sid.
50—56).
Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III
sid. 19—21).
Utskottet vill erinra därom, att Kungl. Majit för innevarande års riksdag
framlagt förslag till såväl ny väglagstiftning som vissa förändringar
i organisationen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de lokala
vägmyndigheterna. Dessa förslag hava i huvudsak vunnit riksdagens
godkännande. Åtskilliga av de frågor, som revisorerna upptagit, hava
därvid beaktats och funnit sin lösning. Örn vad sålunda förekommit har
utskottet velat bär
erinra.
10 io) Statistiska uppgifter rörande tjänstledighet vid kommunikationsverken.
Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna
meddelat, att de verkställt en undersökning rörande omfattningen och
uppställningen av den inom affärsverken uppgjorda statistiken i fråga
örn av personalen åtnjuten tjänstledighet (Del I sid. 67 och 68).
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
11
Efter att liava framhållit att väsentliga olikheter i angivna hänseende
föreligga mellan de olika affärsverken och belyst detta förhållande med
vissa exempel hava revisorerna anfört följande.
De ovan påvisade olikformigheterna medföra, att jämförelser verken
emellan rörande de förhållanden, statistiken är avsedda att belysa, svårligen
låta sig göra. Möjlighet att verkställa sådana jämförelser bör
emellertid enligt revisorernas mening finnas, och förutsättningar härför
torde även föreligga då ju för kommunikationsverkens tjänstemän icke
blott lönesystemet utan även, åtminstone beträffande stora personalgrupper,
tjänstgöringsförhållandena äro väsentligen likartade.
Revisorerna anse sig icke böra ingå på frågan vilka personalgrupper
statistiken hör omfatta eller vilka detaljdata densamma bör innehålla,
utan hava endast velat framhålla, att den på nu ifrågavarande område
förekommande statistiken skulle avsevärt vinna i användbarhet, örn den
gjordes så vitt möjligt likformig, vilket torde vara jämförelsevis lätt att
uppnå, örn samarbete emellan de särskilda affärsverken i detta hänseende
anordnades.
Förklaringar hava avgivits av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 40—43).
Den av revisorerna lämnade redogörelsen giver vid handen, att väsentliga
olikheter förekomma affärsverken emellan vid utarbetandet av deras
statistiska uppgifter rörande personalens ledigheter. Åstadkommandet
av större enhetlighet i fråga örn omfattningen och uppställningen av
statistiken på detta område skulle givetvis medföra, att affärsverkens
statistiska publikationer i angivna avseende komme att vinna i användbarhet.
Härför torde det vara önskvärt, att samarbete mellan affärsverken
anordnas.
Då utskottet förutsätter, att Kungl. Majit kommer att hava sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga, utan att någon särskild åtgärd vidtages
från riksdagens sida, vill utskottet allenast vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
lim) Avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm. Under
finansdepartementet, § 33, hava revisorerna meddelat, att de granskat
vissa avkortningslängder å kronorestantier i Stockholm i avsikt att erhålla
kännedom örn tillämpningen av gällande föreskrifter å detta område
(Del I sid. 73—79). Efter att hava lämnat en redogörelse för de föreskrifter,
enligt vilka avkortning av kronoutskylder äger rum i Stockholms
stad, hava revisorerna meddelat, att de vid sin granskning av restlängderna
inom vissa uppbördsdistrikt i Stockholm gjort följande iakttagelser.
De belopp, som årligen i Stockholms stad avkortas av debiterade krono
-
Vtskottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
utskylder, äro i och för sig ganska avsevärda, men de avkortade skatterna
motsvara dock en relativt låg procent av de debiterade.
Av nedanstående tabell framgår summan av de under åren 1928—1932
debiterade kronoutskylderna och samma år avkortade belopp:
Uppdebiterade krono- Avkortade krono
A
r ntskyider utskylder
kr. kr.
1928 ................................................................ 64,867,409:86 1,396,891: 38
1929 ................................................................... 64,681,926: 02 1,307,269: 95
1930 ................................................................... 70,768,926: 96 1,361,170: 82
1931 .................................................................... 73,673,362:81 1,441,415:66
1932 ................................................................... 63,694,750: 24 2,632,578: 47
1 samband med ovan intagna sifferuppgifter bör framhållas, att i såväl
de debiterade som de avkortade beloppen ingå utskylder för sådana
personer, vilka av vederbörande beskattningsnämnder påförts s. k. »ansedd
inkomst», enär på grund av bristande uppgifter utredning icke
kunnat åstadkommas rörande deras verkliga inkomst.
Det torde förtjäna anmärkas, att just utskylder på grund av dylik
taxering i synnerlig stor omfattning bliva föremål för avkortning.
Vid tillämpningen av de allmänna grunderna för avkortningen av
kronoutskylder i Stockholm, påförda ensamstående personer och familjeförsörjare,
synes man utgå från, att det existensminimum, som skall förbehållas
den skattskyldige, alltjämt beräknas med hänsyn till levnadskostnaderna
vid en tidpunkt, som ligger ganska långt tillbaka i tiden.
Avkortning har sålunda under vissa förhållanden ansetts kunna ske i
fråga örn samtliga kronoutskylder för män, tillhörande kategorien
»tjänstemän och likställda», vid en inkomst av ungefär 2,500 kronor för
år, då vederbörande saknat försörjningsskyldighet mot annan, samt under
samma förutsättning vid en inkomst av ungefär 2,100 kronor inom
kategorien »kontorister, butiksanställda m. fl.». För kvinnor inom motsvarande
kategorier hava beloppen varit ungefär 2,300 kronor och 2,000
kronor. För ensamstående personer utan försörjningplikt inom kategorien
»arbetare och likställda» bar existensminimum ansetts böra sättas
vid en årsinkomst av för man ungefär 1,500 kronor och för kvinna ungefär
1,250 kronor. I detta sammanhang torde förtjäna ytterligare omnämnas,
att för familjeförsörjare, som har hustru och två barn att försörja,
inkomstgränsen, under vilken avkortning medgivits, utgjort inom kategorien
»tjänstemän och likställda» 3,350 kronor, inom kategorien »kontorister,
butiksanställda m. fl.» 3,200 kronor och inom kategorien »arbetare
och likställda» ungefär 2,750 kronor.
Kevisorerna vilja emellertid framhålla, att i ganska stor omfattning utskylderna
indrivits även bos personer, vilkas årsinkomst understigit de
sålunda angivna beloppen.
Med stöd av 23 § i förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt har beslut örn befrielse från utskylder meddelats
av vederbörande beskattningsnämnd, då behållningen i boet efter
avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, ej överstigit
20,000 kronor, örn den avlidne efterlämnat make, oförsörjda barn
eller annan bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom
för sin försörjning. Det förefaller revisorerna, som örn denna bestämmelse,
vilken vid innevarande års riksdag utsträckts att — örn en avliden
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
13
efterlämnat två bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom
för sin försörjning — avse behållning, ej överstigande 30,000 kronor,
i allmänhet tillämpats på sådant sätt, att prövningen varit mycket summarisk
och befrielsen i regel medgivits i alla förekommande fall och fått
avse hela skattebeloppet, utan att någon skälighetsprövning i det speciella
fallet ägt rum.
Bevisorerna hava vidare lagt märke till, att ganska ofta efter resultatlöst
försök till utmätning avkortning plägat ske av utskylder, påförda
personer, som driva rörelse eller åtnjuta sådan inkomst, som är att hänföra
till försäljningsprovision. Det förefaller också revisorerna, som om
ifråga örn skattskyldiga tillhörande vissa rörelse- eller näringsgrenar det
rentav kan betraktas såsom ganska vanligt, att avkortning av utskylder
äger rum. Detta gäller särskilt, då de redskap eller fortskaffningsmedel,
som erfordras för rörelsens bedrivande, förvärvats genom avbetalningsköp,
och alltså utmätning därav icke är möjlig enligt gällande bestämmelser.
Bevisorerna hava särskilt uppmärksammat, att ofta hela familjer,
som gemensamt driva rörelse eller näring och därav hava sitt uppehälle,
på grund härav erhållit avkortning för de utskylder, som påförts
dem.
Den jämförelsevis stora rörlighet, som utmärker befolkningen i Stockholm
och dess grannsamhällen, vilka senare lyda under annan administrativ
myndighet, återverkar i ganska stor utsträckning i fråga örn utskyldsbetalningen
på sådant sätt, att icke sällan avskrivning måst äga rum av
utskylderna. Därest restskyldig sökes hos den arbetsgivare, där han enligt
senast erhållna uppgifterna haft arbete, visar det sig ofta nog, att han
redan lämnat denna arbetsplats och att arbetsgivaren saknar uppgift om
den plats, där han senare kan hava erhållit arbete. En anledning till detta
missförhållande är, att indrivningen av utskylderna sker relativt lång
tid efter det inkomsten förvärvats och arbetsanställningen, där inkomsten
erhållits, innehafts av vederbörande. Här torde också böra omnämnas, att
icke så sällan fastighets- eller andra bolag, bildade för ett visst begränsat
syfte, exempelvis för att snabbt förvärva och realisera vissa värden, upplösas,
innan skatten skall inbetalas. Möjligheten att senare utfå skatten är
ringa, och avkortning av dylik skatt har måst ske i stor utsträckning.
Enligt gällande föreskrifter kunna kronoutskylder och restantier icke
avfordras de skattskyldiga efter tre års förlopp, räknade från utgången av
det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. Det har också vid av
revisorerna i vissa speciella fall verkställd undersökning visat sig, att personer,
som ett år fått utskylderna avkortade på grund av bristande tillgångar
eller på grund av konkurs, ett kommande år haft anställning med
ganska goda inkomster. På grund av gällande bestämmelser kunna emellertid
utskylderna icke vid nämnda tillfällen avfordras dem, då avkortning
på grund av den korta preskriptionstiden redan ägt rum.
Bevisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Vid bedömandet av frågan, huruvida i visst fall avkortning av utskylder
bör äga rum, kunna givetvis olika synpunkter göras gällande. Å ena
sidan har avkortningsförfarandet tillkommit i syfte att från erläggandet
av utskylder befria personer, vilka icke hava sådana tillgångar, att de
kunna betala utskylderna, utan att samtidigt stora svårigheter uppstå för
dem att bereda sig och sin familj nödtorftigt uppehiille. Å andra sidan judet
klart, att, därest avkortning av utskylder sker i alltför stor utsträck
-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
ning, sådana personer åter, som ordentligt fullgöra sin skattskyldighet,
komma att få betala högre skatter än som skulle hava utgått, därest avkortningar
icke ägt runi eller verkställts efter strängare grunder. Vid
behandlingen av dessa spörsmål har det emellertid för revisorerna framstått
såsom ett önskemål, att de författningsbestämmelser, som meddelats
beträffande skattskyldigs taxering till beskattning, skola så nära som
möjligt ansluta sig till de bestämmelser, som gälla uppbörd och indrivning
av skatter och utskylder. För närvarande kan man dock konstatera, att
det skattebelopp, som enligt föreskrifterna i gällande taxeringsförordning
påföres en skattskyldig, i relativt stor utsträckning icke kan indrivas hos
vederbörande enligt uppbördsförfattningarnas och utsökningslagens nuvarande
lydelse samt numera tillämpade praxis. Det vill därför förefalla
revisorerna, som örn bättre överensstämmelse mellan dessa olika författningsbestämmelser
bör genomföras och att det ligger i statens intresse
att i sitt förhållande till de skattskyldiga tillse, att dylika ojämnheter i
görligaste mån försvinna. Eevisorerna hava i detta sammanhang särskilt
fäst sig vid, att skilda existensminima för olika befolkningsgrupper tilllämpas
i Stockholm.
Vad därefter beträffar den gjorda iakttagelsen att personer, som driva
rörelse eller åtnjuta sin inkomst i form av provision, i jämförelsevis stor
utsträckning underlåta att fullgöra sin skattskyldighet, varefter dem påförda
utskylder måste avkortas, vilja revisorerna framhålla, att detta
missförhållande har sin grund däruti, att införsellagen icke kan å sådan
skattskyldig tillämpas i någon större utsträckning. Utan att ingå på huru
en rättelse i berörda hänseende skall kunna åstadkommas, vilja revisorerna
framhålla önskvärdheten av att en undersökning verkställes, vilka åtgärder,
som härutinnan kunna vara påkallade. Under alla förhållanden
synes det vara i hög grad otillfredsställande, att icke i dylika fall ett utmätningsförfarande
synes kunna leda till önskat resultat, enär denna kategori
av skattskyldiga i allmänhet kan visa, att den endast har sådana
tillgångar, som icke nu kunna göras till föremål för utmätning.
Vidkommande därefter frågan örn vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas
till förhindrande av att avskrivning av utskylder i så stor utsträckning
måste ske, hava revisorerna bemärkt, att detta skulle kunna i viss
mån förhindras därigenom, att vederbörande arbetsgivare ålades utvidgad
skyldighet att till mantalskrivningsmyndigheterna lämna alla erforderliga
uppgifter rörande hos arbetsgivaren anställda vid varje tillfälle,
då sådan anställning, som icke är av rent tillfällig art, äger rum.
Vad revisorerna här ovan anfört, synes vara av den betydelse, att de ansett
sig böra föreslå, att en närmare utredning rörande dessa förhållanden
verkställes med syfte att sedermera skola kunna vidtagas erforderliga förändringar
i de författningar, som ovan berörts. I samband med en utredning
på detta område lärer även kunna till granskning upptagas behovet
av kompletterande bestämmelser i fråga örn beskattningsnämnds rätt att
medgiva befrielse från utskylder under vissa förhållanden, då boets tillgångar
icke uppgå till mera än 20,000 respektive 30,000 kronor. Eevisorerna
vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på, huruvida
icke enhetliga preskriptionsbestämmelser böra införas för såväl kronosom
kommunalutskylder.
Eevisorerna anse sig till slut böra som sin mening uttala, att behovet
av den sålunda ifrågasatta utredningen till stor del synes bottna i den
vid flera tillfällen påtalade olägenheten av att vårt nuvarande skatte
-
Statsutskottets utlåtande Nr 123. 15
system medför, att skatt å en inkomst uttages först lång tid efter det inkomsten
förvärvats.
De iakttagelser och erinringar, som av revisorerna gjorts, beröra visserligen
förhållandena i huvudstaden, men i åtskilliga hänseenden torde de
av revisorerna gjorda påpekandena få anses äga betydelse även beträffande
landet i övrigt.
Yttranden i anledning av de av revisorerna gjorda uttalandena hava avgivits
av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet (Del III, sid.
50—53).
Riksräkenskapsverket har anfört, att ämbetsverket i likhet med revisorerna
höllö före, att de omnämnda missförhållandena i väsentlig mån
voro att återföra därpå, att enligt vårt nuvarande skattesystem skatt å
inkomst uttoges först lång tid efter det inkomsten förvärvats. Ämbetsverket
förordade, att den av revisorerna föreslagna utredningen komme
till stånd samt att densamma inordnades i de sedan lång tid pågående
förarbetena för åstadkommande av en rationell skatteuppbörd. I fråga
örn preskriptionstiden för utskylder hade ämbetsverket redan tidigare
framhållit önskvärdheten av att preskriptionstiden för kommunala utskylder
fastställdes lika med preskriptionstiden för kronoutskylder.
Överståthållarämbetet har anfört följande.
Beträffande revisorernas uttalanden i fråga örn det existensminimum,
som vid införsel beräknas för skattskyldig, får Överståthållarämbetet
meddela, att här sådan beräkning grundas på en tabell, som på sin tid uppgjorts
av ämbetet efter samråd med utmätningsmännen. De i tabellen upptagna
beloppen, vilka ursprungligen torde hava bestämts i nära anslutning
till socialstyrelsens beräkningar rörande levnadskostnaderna för olika yrkesgrupper,
hava visserligen icke under senare år reducerats. Men härvid
är att märka att tabellen ej undantagslöst följes utan endast tjänar som
en grundval för den beräkning av existensminimum, som i varje fall efter
förekommande omständigheter sker. Att dessa normalbelopp fortfarande
icke kunna anses särskilt höga synes framgå därav, att det månatliga belopp,
som enligt tabellen bör vid införsel förbehållas skattskyldig tillhörande
yrkesgruppen »kroppsarbetare m. fl.», icke oväsentligt understiger
det existensminimum, varmed i fattigvårdsmål plägar räknas, då enskild
persons bidragsskyldighet till nödlidande anförvants underhåll bestämmes.
Vad ''särskilt angår det anmärkta förhållandet, att i införselärenden
olika existensminima beräknas för olika befolkningsgrupper, så bar detta
sin grund bland annat däri, att vederbörandes levnadsomkostnader ej alltid
kunna nedbringas i samma omfattning. Den som har en något dyrbarare
bostad kan sålunda ej alltid vara i tillfälle att utbyta densamma
mot en billigare. Och omkostnadskontot för t. ex. gångkläder stiiller sig
också olika för olika yrkesgrupper. Örn t. ex. det införselfria löneminimum
skulle för ett butiksbiträde eller en kontorsanställd tillmätas så
knappt, att vederbörande ej kunde anskaffa för bans sysselsättning lämpade
kläder, skulle lian, enligt vad erfarenheten visat, löpa risk att bliva
avskedad, vilket i sista hand ginge ut även över den införselsökande. Det
är givetvis ogörligt att i det synnerligen stora antal fall som av ett betydande
antal förättningsmän skola var för sig handläggas, ernå fällt rik
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
tiga och i jämförelse med varandra oantastbara resultat. Till ledning vid
tillämpningen har därför gjorts ett särskiljande i olika yrkesgrupper i den
mån erfarenheten givit vid handen, att en differentiering är i stort sett
påkallad.
Det kan synas otillfredsställande att existensminima vid införsel så väsentligt
avvika från de inkomster, som enligt taxeringsförfattningarna ansetts
tillräckligt bärkraftiga för utgörande av skatt. Emellertid torde läget
vara det, att de belopp, vilka enligt skatteförfattningarna lämnas fria
från beskattning, icke skulle vara tillräckliga för de skattskyldigas uppehälle,
åtminstone så vitt fråga är örn den kommunala beskattningen. Lagstiftaren
har härvidlag stått i valet mellan å ena sidan tillskapandet av ett
ur de enskildas synpunkt tillfredsställande skattesystem och å andra sidan
skyldig hänsyn därtill att kommunerna icke skola se sig i avsaknad
av erforderligt skatteunderlag. För övrigt behöver en tillfällig nedgång
av inkomsten icke i och för sig betyda oförmåga att gälda skatt. I de fall,
där införsel måste tillgripas, har däremot den skattskyldige ej andra utkomstmöjligheter,
t. ex. av sparkapital, och därför måste det fria existensminimum
tillmätas så högt, att han verkligen kan leva å detsamma. Det
bör bemärkas, att medan inkomsten ovanför skatteförfattningarnas existensminimum
allenast till en mindre del tages i anspråk i form av skatt,
vid införsel hela eller större delen av det överskjutande beloppet tages i
anspråk, vadan förhållandena i de båda fallen sålunda ej heller äro helt
jämförliga.
Vad angår frågan örn befrielse från erläggande av utskylder, då behållningen
i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i
riket bosatt, ej överstigit visst belopp, åligger det givetvis vederbörande
beskattningsnämnd att underkasta varje sådant fall en diskretionär prövning.
Det torde dock ligga i sakens natur, att det ofta erbjuder viss svårighet
att avgöra örn förutsättningarna för dylik befrielse helt eller delvis
föreligga, varför resultatet lätt kan bliva att det i praktiken åt detta stadgande
gives en extensiv tolkning. Ur rent fiskalisk synpunkt torde frågan
vara av mindre betydelse.
Vidkommande den av revisorerna gjorda iakttagelsen att personer, som
driva viss rörelse eller åtnjuta inkomst i form av provision, i stor utsträckning
underlåta att fullgöra sin skattskyldighet, har den en naturlig
förklaring däruti att mot dem det kraftigaste indrivningsmedlet, nämligen
införsel, endast i undantagsfall kan komma till tillämpning.
Revisorerna hava vidare erinrat örn det förhållandet att personer, som
ett år fått utskylderna avkortade på grund av bristande tillgångar eller
på grund av konkurs, ett kommande år haft anställning med ganska goda
inkomster. Givetvis kan det, på sätt revisorerna framhållit, anses mindre
tillfredsställande, att i dylikt fall utskylderna icke längre kunna avfordras
de skattskyldiga. Särskilt är detta förhållandet därest avkortning ägt
rum utan konkursförfarande. I den mån frågan uppkommer örn ändrade
bestämmelser i denna del, måste vägas mot varandra, å ena sidan, önskvärdheten
av att göra indrivningsförfarandet så effektivt som möjligt
och å andra sidan nödvändigheten av att icke indrivningsapparaten blir
alltför tung och dyrbar. De fall, där på nu angivet sätt skatt senare kan
uttagas, torde vara ej ofta förekommande undantag.
Ämbetet vill fästa uppmärksamheten därpå, att särskilt då fråga är örn
mindre arbetsgivare det ofta förekommer att de brista i redovisningsskyldighet
av innehållna införselmedel. De korrektiv lagen uppställt häremot
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
17
hava i praktiken icke visat sig tillräckligt effektiva. Detta förhållande
torde också efter vad ämbetet tror sig veta hava bemärkts av de flesta
ntmätningsmännen i riket. Det synes ämbetet därför önskligt att nuvarande
bestämmelser i detta ämne bliva föremål för någon skärpning.
Slutligen vill Överståthållarämbetet särskilt understryka det påtalade
missförhållandet att skatt upptages alltför lång tid efter det den inkomst,
varpå den grundar sig, förvärvats, ehuru ämbetet mer än väl inser svårigheten
att åstadkomma en ändring härutinnan.
Mot revisorernas förslag att förevarande av dem berörda frågor bliva
föremål för en närmare utredning i syfte att åstadkomma en förbättrad
skatteindrivning har Överståthållarämbetet intet att erinra.
Vad revisorerna anfört rörande de iakttagelser, de gjort vid den av
dem verkställda granskningen av vissa avkortningslängder för kronorestantier
i Stockholm, synes giva vid handen, att åtskilliga brister föreligga
i de författningsbestämmelser, vilka skola tillämpas av uppbördsmyndigheterna
i Stockholm. Dessutom torde bristande överensstämmelse föreligga
mellan uppbördsförfattningarna och utsökningslagen å ena sidan,
sådana de enligt praxis tillämpas i Stockholm, och föreskrifterna i gällande
taxeringsförordning å andra sidan. I nu nämnda hänseende synes
det vara av vikt, att sådana åtgärder vidtagas, att de förefintliga bristerna
i möjligaste mån avhjälpas och att fullt klara och tydliga bestämmelser
på detta område meddelas. Utskottet har därför ansett sig böra föreslå,
att riksdagen hos Kungl. Majit gör framställning i berörda hänseende.
Utskottet har icke heller kunnat undgå att taga intryck av vad revisorerna
i övrigt anfört rörande tillämpningen i Stockholm av uppbördsförfattningarna
och utsökningslagen och måste för sin del finna det
önskvärt, att sådana åtgärder vidtagas, att icke på grund av nu gällande
bestämmelsers mindre tillfredsställande avfattning personer, vilka borde
kunna fullgöra sin skattskyldighet, erhålla befrielse härifrån. Vad revisorerna
i detta hänseende meddelat, synes utskottet vara förtjänt av att
tagas under allvarligt övervägande, och utskottet anser sig därför böra
föreslå, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit göra framställning örn att
även dessa spörsmål underkastas närmare övervägande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande
vad revisorerna anfört i fråga örn uppbörd och indrivning
av kronoutskylder i Stockholm.
1210) Debiteringen av resor, verkställda nied taxeautomobil. Under
finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt viss erinran beträffande
tillämpningen av bestämmelserna i 2 § i allmänna resereglemente!
(Del I sid. 79 och 80).
Revisorerna hava meddelat, att de vid sin räkenskapsgrauskning funnit,
Bihang till riksdagens protokoll 193t. 6 sami. Nr 123. 2
Utskottet..
18
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Utskottet.
att icke så sällan den verkliga resekostnaden varit avsevärt lägre än den
debiterade, i det att förrättningsmannen lyckats träffa avtal om lägre
gottgörelse än den i reglementet medgivna. Skillnaden mellan den verkliga
och den debiterade kostnaden har i så fall kommit tjänstemannen själv
till godo.
Revisorerna hava i denna fråga gjort följande allmänna uttalande.
De sålunda gjorda iakttagelserna hava givit revisorerna anledning
framhålla önskvärdheten av att berörda förhållanden komma under bedömande
vid den slutliga översyn av bestämmelserna i allmänna resereglementet,
som begärts av 1933 års riksdag, och vars resultat avsetts att
framläggas för nästkommande års riksdag. Det synes därvid kunna ifrågasättas,
huruvida antingen bestämmelser, motsvarande dem, som nu förekomma
i 8 § och innefatta att reseersättningen skall utgå med vad som
verkligen utgivits, höra införas i fråga örn längre resor eller ock att vid
dylika resor åtminstone kilometerpenningar icke må utgå för längre väglängd,
än exempelvis 10 mil under en och samma resa.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del III sid. 53—56).
Såsom revisorerna meddelat har 1933 års riksdag hos Kungl. Majit gjort
framställning om att en slutlig översyn horde ske av bestämmelserna i
allmänna resereglemente! och att förslag härom måtte framläggas för
1934 års riksdag. Enligt vad utskottet erfarit, kommer någon proposition
i ärendet ej att framläggas för innevarande års riksdag, enär utredningen
ännu icke avslutats. Vid sådant förhållande och då utskottet förutsätter,
att vad revisorerna anfört kommer att tagas under övervägande av Kungl.
Majit, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
13 io) Inköp av glödlampor för statens behov. Under finansdepartementet,
§ 35, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en undersökning rörande
de priser, som av vissa myndigheter betalas för glödlampor (Del I
sid. 80 och 81).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande i
De priser, de olika myndigheterna fått erlägga för glödlampor av samma
typ, hava, enligt vad de infordrade uppgifterna utvisa, varit synnerligen
växlande. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i det tillämpade
upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.
De myndigheter, som efter infordrande av anbud verkställt upphandling
av ett större parti glödlampor på en gång, hava kunnat betinga sig de förmånligaste
priserna.
1927 års statsrevisorer förordade, att någon av de större förbrukarna
bland verken, vilken vetat att betinga sig särskilt förmånliga villkor vid
sina inköp, skulle, i likhet med vad som redan i vissa fall ägt rum, bereda
övriga verk tillfälle att ansluta sig till dess avtal. Revisorerna vilja erinra
örn, att upphandlingen av normalpapper samt vissa slag av papper,
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
19
kuvert och läskpapper för statens behov från och med år 1931 anförtrotts
generalpoststyrelsen samt att förslag föreligger, att samma myndighet
även skall handhava statsverkets inköp av skriv- och räknemaskiner. Det
synes revisorerna höra tagas under övervägande, örn ej ett liknande upphandlingssätt
kunde komma till stånd även beträffande statsverkets behov
av glödlampor.
Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del III sid. 56—58).
Den av revisorerna gjorda anmärkningen synes utvisa, att de olika myndigheterna
företaga sina inköp av glödlampor var för sig utan någon samverkan
och till växlande priser. Att statsverket härigenom tillskyndas onödiga
utgifter torde vara uppenbart. I syfte att staten vid ifrågavarande
upphandling skall erhålla så förmånliga priser som möjligt, torde det därför
bliva erforderligt, att en omläggning av inköpsmetoderna genomföres.
Såsom revisorerna framhållit, har upphandlingen av normalpapper samt
vissa slag av papper, kuvert och läskpapper för statens behov från och
med år 1931 anförtrotts generalpoststyrelsen. Vidare har erinrats, att förslag
föreligger, att samma myndighet även skall handhava statsverkets
inköp av skriv- och räknemaskiner. Det synes utskottet höra tagas under
övervägande, huruvida icke jämväl vid inköp av glödlampor för statens
behov ett dylikt centraliserat upphandlingssätt lämpligen bör komma
till stånd. Med hänsyn till de uppgifter, som ålagts den av Kungl. Majit
tillsatta organisationsnämnden, torde det närmast böra ankomma på denna
nämnd att upptaga här berörda spörsmål till prövning. Då utskottet förutsätter,
att så kommer att ske utan framställning från riksdagens sida, har
utskottet allenast ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
14 :o) Vissa överskridna avlöningsanslag. Under finansdepartementet,
§ 39, hava revisorerna gjort anmärkning på de i ett mycket stort antal fall
förekommande överskridanden av förslagsanslag, som ställts till förfogande
för avlöningar hos särskilda ämbetsverk och myndigheter. Revisorerna
hava funnit önskvärt, att en undersökning skedde, i vad mån grunderna för
beräkningen av nämnda anslag behövde revideras (Del I sid. 92—94).
Utskottet vill erinra, att Kungl. Majit i en till innevarande års riksdag
avlåten proposition nr 220 angående förändrad uppställning av riksstatens
utgiftssida bland annat upptagit det av revisorerna berörda spörsmålet.
I nämnda proposition har nämligen föreslagits, att — i syfte att ernå en
bättre överensstämmelse mellan beräknade och verkliga utgifter och undvika
de i åtskilliga fall ständigt återkommande överskridandena av anslagsposten
till avlöningar till ordinarie tjänstemän — avlöningar, vilka
hittills plägat avpassas med utgångspunkt från den näst högsta löneklas
-
Ut skottet.
Utskottet.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
sen för varje befattningshavare, i stället skulle beräknas efter den högsta
löneklassen inom vederbörlig lönegrad.
Kungl. Maj:ts förslag har numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets
utlåtande nr 79).
Örn vad sålunda förekommit, har utskottet velat här
erinra.
15 :o) Utanordnandet av statsmedel lii. in. Under finansdepartementet,
§ 40, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förfarandet
i allmänhet inom olika verk och myndigheter vid utanordnandet av statsmedel
(Del I sid. 94—100) och härtill knutit följande allmänna uttalande.
Av de här ovan meddelade uppgifterna rörande förfaringssättet vid
utanordnandet av statsmedel hos olika verk och myndigheter framgår,
att skilda metoder i detta hänseende vunnit tillämpning. Under sin räkenskapsgranskning
hava revisorerna också funnit, att det genom de återgivna
och övriga hithörande bestämmelser föreskrivna förfarandet i
många fall är alltför omständligt och att härigenom i synnerhet vederbörande
verks chefer och andra mera kvalificerade tjänstemäns arbetstid
ej sällan kommit att i onödigt stor utsträckning tagas i anspråk för
handläggning av de ofta merendels enkla utanordningsärenden, varom i
allmänhet är fråga inom statsförvaltningen. Såvitt revisorerna kunna
finna, äro nämligen de utanordningar, som kräva en mera ingående prövning,
åtminstone hos det övervägande antalet verk och myndigheter
m. fl., relativt få. I varje fall torde förfarandet vid utanordnandet av
medel, då det gäller i Kungl. Maj:ts brev eller särskilda beslut fastställda
belopp eller avlöningsförmåner, som utbetalas enligt gällande bestämmelser
och fastställda stater, böra ske på enklast möjliga sätt och synes kunna
anförtros åt mera underordnade befattningshavare hos verk och myndigheter.
Detta tillvägagångssätt äger redan nu i vissa fall tillämpning
och några olägenheter härav synas icke hava framträtt. Kevisorerna
förbise icke, att, därest en omläggning av utanordningsväsendet på sålunda
ifrågasatt sätt äger rum. också ansvarigheten för utanordningarnas
riktighet, som nu i regel åvilar samtliga de personer, som underskrivit
en anordning, härigenom kommer att förändras. Med revisorernas
utgångspunkt är emellertid detta icke någon mera betydande olägenhet,
då i själva verket cheferna och de mera kvalificerade tjänstemän,
som nu underskriva mindre betydelsefulla anordningar, i stort sett icke
torde underkasta dem en mera ingående granskning. Vid en omläggning
av utanordningsväsendet och i samband därmed en förändring i fråga
örn ansvarsfördelningen vill det synas revisorerna, som örn de nu gällande
bestämmelserna, även med tillbörligt beaktande av de olika förhållanden,
som råda i skilda fall, skulle kunna givas en mera enhetlig
och konsekvent utformning än som nu skett.
På grund av vad sålunda anförts, hava revisorerna ansett en närmare
utredning påkallad i vad mån ifrågavarande bestämmelser kunna, utan
eftersättande av kravet på erforderlig kontroll och säkerhet, förenklas
samt givas en inbördes mera enhetlig karaktär. I samband med den av
revisorerna sålunda ifrågasatta utredningen lärer givetvis frågan örn ansvarighet
för verkställda utbetalningar böra göras till föremål för särskild
prövning.
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
21
Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskaps-*
verket (Del III sid. 65 och 66).
Statskontoret har förordat revisorernas förslag, att en utredning sker
beträffande formerna för utanordnandet av statsmedel och ansvaret härför
i avsikt att ernå en förenkling av förfarandet och giva detsamma en mera
enhetlig karaktär, allt utan eftersättande av kravet på erforderlig kontroll
och säkerhet.
Biksräkenskapsverket har framhållit, att den av revisorerna ifrågasätta
utredningen bomme att bliva mycket tidskrävande, särskilt med hänsyn
därtill, att densamma jämväl, såsom revisorerna ock förutsatt, måste
omfatta spörsmålet örn ansvarigheten för verkställda utbetalningar. Ämbetsverket
hade dock intet att erinra mot att sådan utredning verkställdes.
Vidare hava revisorerna under § 41 till behandling upptagit spörsmålet
örn åstadkommandet av vissa tekniska förenklingar i fråga örn utanordnandet
av medel inom statsförvaltningen (Del I sid. 100—102).
Efter att bland annat hava erinrat, att även 1932 års revisorer berört
samma fråga, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Då även innevarande års revisorer äro av den uppfattningen, att det
mångenstädes tillämpade förfaringssättet att använda särskild blankett
vid tecknande av utanordningsbeslut i de fall, då detta kunnat tecknas å
ingiven räkning eller annat underlag för anordningen, medför obehövliga
kostnader för statsverket samt gör räkenskaperna onödigt skrymmande,
hava revisorerna velat ånyo fästa uppmärksamheten å berörda förhållande.
Örn också denna fråga, såsom riksräkenskapsverket anfört, skulle
kunna anses vara av förhållandevis ringa betydelse, hava revisorerna —
som äro av den uppfattningen, att förenklingar och besparingar inom
statsförvaltningen, även örn de av vederbörande betecknas såsom varande
av ringa betydelse, i allt fall böra vinna beaktande — dock funnit sig
böra ånyo göra framställning om vidtagandet av sådana åtgärder, att vederbörande
myndigheters uppmärksamhet fästes på denna besparingsmöjlighet.
Jämväl i övriga av revisorerna här ovan berörda hänseenden synes det
önskvärt, att i största möjliga mån enhetligt förfaringssätt vinner tiltlämpning
inom statsförvaltningen. Ur denna synpunkt sett torde också
dessa frågor förtjäna att uppmärksammas.
Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del III sid. 65—67).
Såsom revisorerna under § 40 framhållit tillämpas vid utanordnandet av
statsmedel inom verk och myndigheter skilda metoder. Det genom hithörande
bestämmelser föreskrivna förfarandet har därjämte i många fall
visat sig vara alltför omständligt. Då de utanordningsärenden, som förekomma
inom statsförvaltningen, oftast äro av enkel beskaffenhet, torde
handläggningen av desamma kunna ske på ett vida mindre tidsödande och
arbetskrävande sätt än som nu i allmänhet är fallet. Utskottet anser i lik
het med revisorerna, att en förenkling av förfaringssättet viii utanordnan
-
Utskotta.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
det av statsmedel är av behovet påkallad samtidigt som större likformighet
på detta område bör åstadkommas. Vid en sådan omläggning av utanordningsväsendet
måste jämväl frågan örn ansvarigheten för verkställda
utbetalningar, som därav beröres, komma under omprövning.
Vidkommande härefter de av revisorerna under § 41 föreslagna åtgärderna
finner utskottet desamma vara ägnade att medföra förenklingar och
besparingar. Även dessa spörsmål anser utskottet vara förtjänta av beaktande.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för
åstadkommande i fråga örn utanordnandet av statsmedel
av större likformighet och ett i möjligaste mån
förenklat förfarande.
16 :o) Statstjänstemannens bisysslor. Under finansdepartementet, § 42,
hava revisorerna upptagit frågan örn statstjänstemännens bisysslor till
behandling ur social synpunkt för att örn möjligt på detta område finna
någon utväg till lindring av den rådande arbetslösheten bland tjänstemän
och därmed likställda. (Del I sid. 103—116).
Efter att hava redogjort för vad i detta ärende tidigare förekommit,
ävensom lämnat ett sammandrag av införskaffade uppgifter rörande bisysslor,
innehavda av befattningshavare vid vissa ämbetsverk och myndigheter,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Den av revisorerna verkställda undersökningen rörande bisysslor har
denna gång omfattat allenast några grupper av befattningshavare inom
statsförvaltningen samt vissa särskilda verk och myndigheter, varjämte
den till en del avsett att erhålla utredning i vissa ovan berörda speciella
hänseenden. Undersökningen giver vid handen, att ett jämförelsevis stort
antal befattningshavare innehava bisysslor och att detta särskilt är
förhållandet inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna, där bisysslor
allmänt förekomma. Beträffande övriga undersökta tjänstemannagrupper
synes innehavet av bisysslor vara av proportionsvis mindre omfattning.
Bådande förhållanden på det ekonomiska området synas här
hava i viss mån föranlett, att en minskning ifråga örn innehavet av bisysslor
inträtt.
Detta revisorernas allmänna omdöme grundas givetvis på de uppgifter,
som av befattningshavarna själva lämnats, och revisorerna hava icke ansett
sig böra eller kunna ingå på en undersökning, huruvida de lämnade
uppgifterna äro med verkligheten överensstämmande. Det må dock uppmärksammas,
att lämnandet av de uppgifter, som avse förvärvsarbete i allmänhet,
varit frivilligt för befattningshavarna. Då de alltså icke varit
skyldiga att i detta hänseende lämna några uppgifter, måste de i
berörda avseenden redovisade, i tabellerna upptagna siffrornas värde vara
i hög grad osäkert, även örn i allt fall de begärda upplysningarna i ganska
stor omfattning erhållits. En viss osäkerhet vidlåder för övrigt helt na
-
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
23
turligt det siffermaterial, som revisorerna införskaffat och i sina tabeller
här ovan meddelat, något som också inledningsvis berörts.
De iakttagelser, som revisorerna gjort, sammanfalla i viss mån med de
uttalanden i denna fråga, som gjorts av 1925 års statsrevisorer å sid. 237
och följande i deras berättelse, där revisorerna anföra, att särskilt inom
länsstyrelserna och fögderiförvaltningen samt även, ehuru i mindre grad,
inom statsdepartementen och de centrala ämbetsverken antalet av dem,
som med sin tjänst förena flera bisysslor i och för sig är avsevärt högt.
Inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen innehava i det närmaste
70 procent av alla befattningshavare — i såväl högre som lägre grad därvid
medräknade — bisysslor, och antalet dylika för varje befattningshavare,
som har sådana sysslor, uppgår i medeltal till 3. Det förefaller revisorerna,
som örn dessa siffror äro oproportionerligt höga. Inom de undersökta
ämbetsverken är innehavet av bisysslor visserligen ganska allmänt,
men procenttalet uppgår icke tillnärmelsevis till det för länsstyrelserna
angivna. Beträffande postverkets personal förekomma bisysslor,
såvitt av de lämnade uppgifterna framgår, endast i ganska ringa utsträckning.
I fråga örn Stockliolmsläroverken åter är antalet bisysslor ganska
stort, i det att 68 procent av de ordinarie lärarna innehava dylika sysslor.
Utöver de meddelanden, som revisorerna gjort i form av anmärkningar
under de olika tabellerna här ovan, torde böra framhållas, att ett stort
antal tjänstemän inom de högsta lönegraderna hava erhållit sina uppdrag
av Kungl. Maj:t eller annan myndighet och att dessa uppdrag merendels
äro av offentlig natur. I åtskilliga fall äro också dessa uppdrag att betrakta
såsom rena honnörsposter. Befattningshavare i mellangraderna
hava i vissa fall bisysslor i ganska stor utsträckning, och i åtskilliga av
dessa bisysslor, särskilt vad länsstyrelserna och fögderiförvaltningen beträffar,
synas vara av den art, att de borde kräva längre eller kortare
tids tjänstledighet från den ordinarie tjänsten. Detta torde närmast gälla
tjänstemän, som var och en innehava flera taxeringsuppdrag eller som
bestrida tjänster inom städernas uppbördsväsende.
Vidkommande därefter spörsmålet, i vilken utsträckning maka eller
make till befattningshavare i statens tjänst innehar med statsmedel eller
andra allmänna medel avlönad sysselsättning kunna några säkra slutsatser
icke dragas av det i tabellerna meddelade siffermaterialet.
Slutligen vilja revisorerna beröra frågan örn bisysslornas inverkan på
den arbetslöshet, som för närvarande gör sig starkt kännbar inom olika
lager av samhället. Det är enligt revisorernas mening självklart — något
som också framgår av de avgivna utlåtandena — att åtskilliga bisysslor,
särskilt uppdrag av förtroendekaraktär, icke gärna kunna överlämnas
åt arbetslösa, men å andra sidan lärer det icke böra möta oöverstigliga
svårigheter att vidtaga sådana åtgärder, att vissa bisysslor kunna överlåtas
på personer, lämpade för fullgörande av arbetsuppgifter inom ett
fack, där arbetslöshet för närvarande är rådande. Att märka är nämligen,
att i icke ringa utsträckning personer med god utbildning och stor
erfarenhet på det räkenskapstekniska området nu sakna arbete. Härigenom
skulle dessa kunna helt eller delvis få sin försörjning. Revisorerna
tänka härvid på uppdrag såsom allmänna ombud i sparbanker, kontrollanter
in. m. Det synes nämligen ingalunda självklart, att just länsstyrelsens
befattningshavare, som nu i regel innehava dessa sysslor, äro
speciellt lämpade för dylikt arbete. Revisorerna vilja även erinra örn att
i vissa län såsom allmänna ombud i sparbanker anlitats revisionstekniskt
24
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Utskottet.
utbildade personer, som då var oell en på sin anpart haft ett ganska stort
antal sparbanker. Säkerligen skulle ett mera allmänt genomförande av
en dylik anordning ur flera synpunkter sett vara till fördel. Revisorerna
göra även gällande, att det icke är nödvändigt, att såsom fallet varit hos
länsstyrelserna och vissa ämbetsverk i Stockholm, låta den kvinnliga personalen
utföra övertidsarbete och särskilt arbete för kommittéer och sakkunnigas
räkning. Detta arbete synes i många fall hava utan någon
olägenhet kunnat anförtros åt personer, som icke varit fast knutna till
statsförvaltningen. Tillämpandet av detta förfaringssätt skulle förvisso
i sin mån inverka på arbetslösheten bland kontorsutbildad kvinnlig personal.
Över huvud taget vilja revisorerna framhålla, att det synes vara
önskvärt, att vederbörande myndigheter, då fråga är örn beredande av
sysselsättning eller arbete, som icke med nödvändighet kräver speciell sakkunskap,
ville mer än hittills synes hava varit fallet beakta betydelsen av
sådana åtgärder, som direkt eller indirekt kunna medverka till arbetslöshetens
bekämpande. Man måste nämligen enligt revisorernas mening under
nu rådande förhållanden söka i största möjliga utsträckning ransonera
de arbetstillfällen, som stå till buds även inom offentlig verksamhet.
Revisorerna vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på.
att ofta mycket arbetskrävande uppdrag av viss myndighet lämnas en
befattningshavare, vilket uppdrag av såväl denne själv som myndigheten
ifråga betraktas såsom varande av offentlig karaktär, på grund varav
vederbörande befattningshavare anser sig kunna utföra arbetet under
fastställd tjänstetid, utan att tjänstledighet behöver begäras från den ordinarie
befattningen. Revisorerna hava vid sin granskning funnit, att det
är nödvändigt att i nämnda hänseende genomföra en effektivare kontroll.
Även örn vad här berörts endast hänför sig till vissa delar av det stora
arbetslöshetsproblemet och några mera betydelsefulla resultat knappast
torde kunna omedelbart vinnas genom de av revisorerna sålunda föreslagna
åtgärderna och gjorda påpekandena, hava de dock ansett sig böra
medverka till att på den statliga förvaltningens område skärpt uppmärksamhet
ägnas åt att, där så ske kan, sådana åtgärder vidtagas, som kunna
vara ägnade att motverka och minska arbetslösheten inom landet.
Yttrande har avgivits av allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens
lönenämnder (Del III sid. 67—70), vilka, bland annat, framhållit,
att även örn lönenämnderna icke funne sig kunna förorda några
direkta författningsföreskrifter utöver vad som föreslagits av 1928 ars
lönekommitté, det dock ville synas nämnderna, att vad revisorerna anfört
gåve vid handen, att tillämpningen av gällande bestämmelser inom åtskilliga
grenar av statsförvaltningen vore sådan, att det kunde anses
vara påkallat att vidtaga särskilda åtgärder för att bereda arbetstillfällen
åt därför skickade arbetslösa. Emellertid läte det sig icke göra att
enbart på grundval av den utav revisorerna förebragta utredningen vidtaga
några direkta åtgärder i sådant syfte. Härför erfordrades nämligen
en allsidig och ingående undersökning.
Såsom revisorerna framhållit har frågan örn statstjänstemännens bisysslor
tidigare varit föremål för statsmakternas prövning. Sedan Kungl.
25
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Majit med anledning av 1926 års riksdags därom gjorda hemställan föranstaltat
örn en särskild utredning i ärendet, framlades resultatet härav år
1929 i »Betänkande med utredning och förslag angående statstjänstemännens
bisysslor». Detta förslag ligger fortfarande under Kungl. Majtts
prövning. Den av revisorerna nu verkställda undersökningen har haft
till huvudsakligt syfte att pröva frågan örn bisysslorna i avsikt att därmed
finna någon utväg för åstadkommande av lindring i rådande arbetslöshet.
Utskottet finner den av revisorerna behandlade frågan vara
av stor betydelse och anser varje möjlighet böra tillvaratagas, som kan
i någon mån bidraga till en minskning av arbetslösheten. Det av revisorerna
framlagda undersökningsmaterialet finner utskottet emellertid
icke tillräckligt för att på grundval av detsamma framlägga förslag örn
åtgärders vidtagande i av revisorerna angivet syfte. Utskottet förutsätter
emellertid, att den av revisorerna behandlade frågan kommer att bliva
föremål för övervägande i samband med prövningen av de i ovannämnda
utredning framkomna förslagen. Utskottet har emellertid velat vad i
ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
17:o) Akademiska sjukhuset i Uppsala. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 45, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förefintliga
bristfälligheter å olika lokaler — i synnerhet kvinnokliniken —
vid akademiska sjukhuset i Uppsala (Del I sid. 127 och 128).
I proposition nr 156 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t framlagt
förslag örn uppförande och inredning av nybyggnad för nämnda
kvinnoklinik. Denna fråga kommer alltså att i annat sammanhang bliva
föremål för riksdagens prövning, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
18:o) Tillfällig löneförbättring till vissa lärare vid privatläroverken.
Under ecklesiastikdepartementet, § 49, hava revisorerna framställt vissa
erinringar beträffande utbetalandet av tillfällig löneförbättring till vissa
lärare vid privatläroverken (Del I sid. 143—145).
Efter en erinran örn de grunder, enligt vilka tillfällig löneförbättring
av statsmedel i detta fall utgår, hava revisorerna framhållit, att någon
begränsning av den tid, varunder ifrågavarande lärare äga att under
sjukledighet bibehålla den av statsmedel utgående tillfälliga löneförbättringen,
icke finnes angiven, ävensom att som villkor för löneförbättringens
utgående icke föreskrivits skyldighet för vederbörande skola att av
egna medel bidraga till avlöning åt sjukledig lärare.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
TJtgkotiet.
Härtill hava revisorerna knutit följande allmänna uttalande.
Enligt revisorernas mening lärer det knappast hava varit avsett, att
tillfällig löneförbättring av statsmedel skulle utgå på sätt ovan angivits.
Det synes åtminstone kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrift
borde meddelas att löneförbättringen skall utgå till sjukledig lärare endast
för den tid vederbörande läroanstalt utbetalar avlöning till den
tjänstledige läraren. I annat fall synes anställningen, såsom i förenämnda
exempel, knappast hava någon annan praktisk betydelse än att
utgöra en förutsättning av formell art för att vederbörande lärare skall
komma i åtnjutande av den statliga löneförbättringen.
Revisorerna hava ansett sig böra bringa ovanstående till riksdagens
kännedom.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del
m sid. 91—96).
I likhet med revisorerna finner utskottet de påtalade förhållandena
mindre tillfredsställande. Då utskottet emellertid förutsätter, att Kungl.
Majit kommer att taga detta spörsmål under omprövning, vill utskottet
nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
19 :o) Avlöningsförmåner åt folkskollärare m. fl. under tjänstledighet.
Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna framhållit, hurusom
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760)
angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till
sådan avlöning åt lärare statsverket kommer att få vidkännas särskilda
kostnader såväl vid lärares ledigheter för enskilda angelägenheter som i
de fall, då ledigheten föranletts av uppdrag att tjänstgöra å annan ickestatlig
befattning (Del I sid. 145—148).
Efter att hava med några exempel belyst förhållandena på detta område
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Redan den omständigheten, att här avsedda lärare under tjänstledighet
för att uppehålla annan befattning i kommunal tjänst få bibehålla
en avsevärd del av avlöningsförmånerna å sin ordinarie lärarbefattning,
synes vara anmärkningsvärd och står ej heller i överensstämmelse
med vad som tillämpas i s. k. nyreglerade verk. I det av 1928 års lönekommitté
utarbetade förslaget till lönebestämmelser för ifrågavarande
lärargrupper hava föreslagits liknande stadganden i förevarande avseende,
som gälla för befattningshavare i nyssnämnda verk.
Därest det icke befinnes lämpligt att i avvaktan på den förestående
löneregleringen för ifrågavarande lärare vidtaga någon ändring av här
avsedda bestämmelser, anse sig dock revisorerna böra ifrågasätta, huruvida
tillräckliga garantier förefinnas för tillvaratagande av det allmännas
intresse av att dylika tjänstledigheter icke beviljas i alltför
stor utsträckning.
Enligt revisorernas mening synes det i varje fall böra tagas under
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
27
övervägande, huruvida icke som villkor för erhållande av tjänstledighet
för att uppehålla annan befattning borde föreskrivas, att vederbörande
skall avstå åtminstone så mycket som åtgår till vikariens avlöning,
så att statsverket icke behöver vidkännas direkta utgifter på grund
av ledigheterna.
Med hänsyn till de besparingar, som torde kunna ernås på ifrågavarande
område, hava revisorerna ansett sig böra bringa dessa förhållanden
till riksdagens kännedom.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra, att frågan örn vissa
ändringar av ovannämnda kungörelse örn avlöning åt lärare vid folkoch
småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning torde även av annan
anledning bliva aktuell inom kort, nämligen i samband med genomförandet
av den av riksdagen begärda ändringen av sättet för utbetalande
av statsbidrag för avlönande av lärarpersonalen vid ifrågavarande
skolor, varigenom dessa bidrag icke skulle beräknas för kalenderår utan
för budgetår.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del III
sid. 96—100), vilka ansett, att en författningsändring på området är påkallad.
På grund av vad revisorerna anfört beträffande olägenheterna av gällande
bestämmelser rörande avlöningsförmånerna åt folkskollärare m. fl.
under tjänstledighet finner utskottet angeläget, att en författningsändring
sker. I likhet med revisorerna och skolöverstyrelsen anser utskottet, att
ändringen i fråga bör gå i den riktningen, att kommunalt anställda lärare
vid tjänstledighet av annan anledning än sjukdom eller offentligt
uppdrag skola av sin lön avstå, vad som erfordras för befattningens uppehållande.
Såsom skolöverstyrelsen erinrat ligger för närvarande under
utredning hos särskilda sakkunniga förslag till ändrade grunder för statens
understödjande av folkskoleväsendet. Det synes utskottet lämpligt,
att i samband härmed till närmare prövning upptages frågan örn erforderlig
ändring i gällande avlönings- och statsbidragsförfattningar. Då
utskottet har anledning förutsätta att så kommer att ske, utan att särskild
åtgärd vidtages från riksdagens sida, vill utskottet inskränka sig till
att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
20:o) Resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare
hos hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Under jordbruksdepartementet,
§ 52, hava revisorerna gjort vissa erinringar beträffande
storleken av de resekostnads- och traktamentsersättningar, som utgå till
befattningshavare hos hushållningssällskapen (Del I sid. 149—158).
Efter att hava lämnat en redogörelse för de grunder, efter vilka ifrågavarande
ersättningar utgå, hava revisorerna anfört följande.
V t skott et
28
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Utskottet.
Under nuvarande finansiella förhållanden är det av synnerligen stor
vikt, att även för hushållningssällskapens del alla möjligheter för nedbringande
av förvaltningskostnaderna iakttagas. I anslutning till de åtgärder,
som vidtagits för nedbringande av statsverkets kostnader för
tjänsteresor, synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke motsvarande
besparingsbestämmelser lämpligen böra vinna tillämpning även
för hushållningssällskapens befattningshavare. Härvid torde man kunna
utgå från att dessa befattningshavare icke böra åtnjuta högre traktamentsersättning
än statens befattningshavare i samma tjänsteställning och
med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.
Med denna utgångspunkt lärer en sänkning av traktamentsersättningen
i första hand böra ske i avseende å resor inom eget tjänstgöringsområde
för sekreterare, skattmästare och konsulent. Förslagsvis bör ersättningen
bestämmas till för sekreteraren högst 15 kronor för dygn, varav 9
kronor för dag och 6 kronor för natt, samt för skattmästare och konsulent
högst 13 kronor för dygn, varav 8 kronor för dag och 5 kronor för
natt. Även för andra hushållningssällskapens befattningshavare, vilkas
traktamentsersättning utmätts efter förmånligare grunder, än de, som gälla
för statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med likartade
arbetsuppgifter, torde en motsvarande sänkning av traktamentsersättningen
böra vidtagas. I anslutning till vad som gäller för här ovan
uppräknade statsanställda befattningshavare, synes traktamentsersättning
icke böra utgå för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller
förrättning.
Till befattningshavare, som deltager i premiering, bör resekostnads- och
traktamentsersättning även utgå enligt nyss angivna grunder.
Givetvis böra de grunder, efter vilka resekostnads- och traktamentsersättning
skola utgå till hushållningssällskapens befattningshavare, bliva
likartade för samtliga hushållningssällskap.
På grund av vad sålunda anförts synes det revisorerna önskvärt, att riksdagen
såsom villkor för hushållningssällskaps åtnjutande av statsbidrag
föreskriver, att resekostnads- och traktamentsersättning icke må utgå efter
förmånligare grunder till hushållningssällskapens befattningshavare
än till statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med motsvarande
tjänstgöringsförhållanden. Den sålunda ifrågasatta förändringen
torde böra snarast möjligt genomföras.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott
(Del III sid. 102—108).
Under § 57 hava revisorerna beträffande befattningshavarna hos skogsvårdsstyrelserna
gjort samma erinringar som under § 52 och i sitt uttalande
anslutit sig till vad under sistnämnda paragraf anförts.
Yttranden hava i detta fall avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket
och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (Del III sid. 128—
135).
Utskottet vill fästa uppmärksamheten på, att de av revisorerna behandlade
frågorna varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag.
Med anledning av väckta motioner uttalade nämligen jordbruksutskottet i
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
29
sitt utlåtande nr 2 under punkt 25, att utskottet hyste den uppfattningen,
att rese- och traktamentsersättning till hushållningssällskapens befattningshavare
liksom även dessa befattningshavares avlöningsförmåner i övrigt
icke borde utgå efter förmånligare grunder än till statens befattningshavare
i enahanda tjänsteställning och med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.
Jordbruksutskottet framhöll emellertid vidare, att, då förevarande
spörsmål senare komme under riksdagens bedömande i samband med
behandlingen av statsutskottets utlåtande över statsrevisorernas berättelse
och då med hänsyn till att det för budgetåret 1934/1935 äskade anslaget till
hushållningssällskapen hade avseende å hushållningssällskapens verksamhet
under kalenderåret 1934 det ifrågasatta villkoret icke syntes kunna uppställas
beträffande anslaget för nästa budgetår, utskottet icke ansåge sig
då böra göra någon direkt hemställan i saken. I sitt utlåtande nr 1, punkt
67. har jordbruksutskottet likaledes med anledning av väckta motioner
gjort enahanda uttalande beträffande skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.
Jämväl statsutskottet är av den meningen, att särskilda bestämmelser
ifråga örn rese- och traktamentsersättning böra komma till stånd för ifrågavarande
befattningshavare på sätt jordbruksutskottet anfört och att föreskrift
härom bör uppställas som villkor för hushållningssällskapens och
skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av statsbidrag. I vad mån även beträffande
befattningshavarnas avlöningsförmåner motsvarande bestämmelser
böra meddelas torde få bero på ytterligare utredning.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må besluta
a) att som villkor för hushållningssällskapens och
skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av statsbidrag från
och med år 1935 föreskriva, att särskilda bestämmelser
skola, på sätt ovan anförts, införas i fråga örn
rese- och traktamentsersättning åt där anställda befattningshavare,
b) i skrivelse till Kungl. Majit meddela nämnda beslut.
21 :o) Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Under jordbruksdepartementet,
§ 58, hava revisorerna anfört följande.
Från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. hava revisorerna under
hand erhållit uppgifter dels örn de arvoden, som tillkomma den hos riksföreningen
anställda personalen, samt grunderna för till samma personal
utgående resekostnads- och traktamentsersättningar dels ock å de kostnader
för föreningens verksamhet till och med den 30 juni 1933, som bestritts
av mjölkavgifter. Däremot har man icke ansett sig böra tillmötesgå
revisorernas önskan att erhålla motsvarande uppgifter jämväl beträffande
de till ordföranden och övriga ledamöter i föreningens styrelse utgående
30
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Vttkottet.
arvoden och reseersättningar, enär kostnaderna härför icke bestridas av
mjölkavgifter utan av föreningens egna medel.
Då det för revisorerna skulle vara av stort intresse att icke blott få kännedom
örn användningen av de till riksföreningen inflytande mjölkavgifterna
utan även att erhålla en överblick av föreningens medelsförvaltning
i dess helhet vilja revisorerna attala det önskemålet, att åtgärder måtte vidtagas
för att tillförsäkra revisorerna tillgång till föreningens samtliga räkenskaper.
Utskottet är av den uppfattningen att föreningens samtliga räkenskaper
med hänsyn till de allmänna uppgifter, som numera anförtrotts föreningen
ifråga, böra tillhandahållas riksdagens revisorer, därest de önska taga
del av dem vid fullgörande av sin granskning (jfr 1931 års riksdagsskrivelse
nr 342). Föreskrift härom lärer böra meddelas av Kungl. Majit på framställning
av riksdagen.
I anledning härav hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte meddela föreskrift därom, att
Svenska mejeriernas riksförenings u. p. a. räkenskaper
skola vara underkastade granskning av riksdagens revisorer.
22 :o) Pensionering i statens pensionsanstalt av viss lärarpersonal. Under
pensionsväsendet, § 59, hava revisorerna meddelat sina iakttagelser beträffande
utbetalande vid statens pensionsanstalt av s. k. uppskjuten pension
(Del I sid. 174—178).
Revisorerna hava redogjort för innehållet i gällande bestämmelser på området
och i tabellarisk form belyst den verkan, som berörda bestämmelser
medfört. Härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.
Omständigheterna i nu föreliggande fall synas revisorerna ganska
märkliga. På grund av pensionsbestämmelsernas avfattning möjliggöres
för lärare, som avgått från sin befattning och sedermera efter en längre
tids frånvaro från undervisningsverksamhet erhållit vikariat under en
läsmånad, att förskaffa sig genast börjande tjänstepension, då han eljest
antingen icke varit berättigad till någon som helst pension eller allenast
uppskjuten pension till obetydligt belopp. Såvitt revisorerna hava sig
bekant förefinnes icke någon motsvarighet till nu berörda pensionsförhållanden
inom andra områden av det statliga pensionsväsendet. Det
torde vara uppenbart, att, därest Kungl. Maj:t och riksdagen ägt kännedom
örn nu påpekade omständigheter, en ändring i reglementet skulle
hava kommit till stånd. Särskilt anmärkningsvärt finna revisorerna det
förhållandet, att lärare vid så hög levnadsålder och så lång tids uppehåll
i tjänstgöringen inom undervisningsväsendet som här förekommit fått
återinträda såsom lärare. Framhållas bör också, att genom nu tillämpade
förfaringssätt statsverket åsamkats avsevärda utgifter.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna, som finna omedelbara änd
-
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
31
ringar i nu angivna hänseenden påkallade, ansett vara av den synnerligen
anmärkningsvärda beskaffenhet, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.
Förklaring har avgivits av statens pensionsanstalt (Del III sid. 136—138).
Av vad revisorerna anfört torde det vara uppenbart, att missbruk av
pensioneringsmöjligheterna föreligga och att den avfattning, som de anförda
bestämmelserna i reglementet för statens pensionsanstalt erhållit,
föranlett, att statsverket belastats med avsevärda kostnader, som icke varit
motiverade. Härtill kommer, att det återanställande av lärare, som möjliggöres
genom bestämmelserna ifråga, icke kan sägas vara till någon som
helst fördel ur undervisningens intresse.
Enligt vad utskottet inhämtat har statens pensionsanstalt i skrivelse till
Kungl. Majit den 17 november 1933 hemställt örn ändring i nämnda avseende
av anstaltens reglemente och därvid framlagt alternativa förslag.
Då den av revisorerna behandlade frågan således är föremål för Kungl.
Marits prövning, lärer någon särskild åtgärd nu icke erfordras från riksdagens
sida för att åvägabringa rättelse i angivet hänseende.
Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid velat för riksdagen
omförmäla.
23 :o) Pensionstillägg och dyrtidstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor.
Under pensionsväsendet, §§ 61—65, hava revisorerna gjort
vissa uttalanden beträffande pensionstillägg och dyrtidstillägg till pensionärer
hos vissa pensionskassor och därvid föreslagit ändringar i olika
hänseenden i gällande bestämmelser på hithörande område (Del I sid.
181—198).
De av revisorerna sålunda berörda spörsmålen komma på grund av
väckta motioner, som remitterats till bankoutskottet, i annat gammanhang
under riksdagens prövning; vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
24:o) Tjänsteläkare vid de affärsdrivande verken. Under statens affärsverksamhet,
§ 66, hava revisorerna meddelat, att de infordrat vissa uppgifter
från de affärsdrivande verken angående därstädes anställda tjänsteläkares
avlöningsvillkor (Del I sid. 199 och 200).
Härtill hava revisorerna knutit följande uttalande.
Vid granskning av de inkomna uppgifterna hava revisorerna till en
början konstaterat, att arvodena, som i regel utgå med visst belopp per
person och år, variera i rätt avsevärd grad, icke blott verken sinsemellan,
utan även inom ett och samma verk. Det förefaller revisorerna som
om giltig anledning icke förefunnes att tillämpa så skiftande löneskalor,
Utskottet.
32 Statsutskottets utlåtande Nr 123.
som här kunnat konstateras, då fråga är om ersättning för ett arbete,
som i allmänhet torde vara tämligen ensartat.
Huruvida de utgående arvodena kunna anses skäliga synes revisorerna
kunna ifrågasättas. Nu utgående arvoden torde i allmänhet hava fastställts
vid en tidpunkt med väsentligt lägre penningvärde än det nuvarande.
Detta gäller exempelvis i fråga örn statens järnvägar, där arvodena
utgått med oförändrade belopp alltsedan den 1 juli 1920, alltså vid
en tidpunkt då levnadskostnadsstegringen nådde sin kulmen. Enligt revisorernas
mening kan det icke vara rimligt att medan bland annat statens
befattningshavare ar efter år på grund av indextalets fall, men även
av andra skäl fått vidkännas betydande lönereduceringar, den grupp befattningshavare,
varom bär är fråga, skall bibehållas vid en oförändrad
löneställning.
Revisorerna liava vidare funnit, att vissa verksläkare av vederbörande
verk uppburit högst avsevärda belopp. Så har under år 1932 en postläkare
i Stockholm uppburit nära 20,000 kronor, en av telegrafverkets
läkare i Stockholm över 17,000 kronor och två järnvägsläkare i Stockholm
vardera 16,585 och 12,255 kronor. Samtidigt har konstaterats, att
andra verksläkare i Stockholm icke uppnått högre inkomstbelopp än omkring
1,700 kronor för samma år. De påvisade variationerna bero visserligen
till en del på den förut omnämnda skiftande arvodesberäkningen,
men givetvis i främsta rummet på klientfördelningen, som i ovan berörda
fall varierar mellan i runda tal 125 och 1,420.
Att inom en stad, där vederbörande verk har flera läkare anställda,
en läkare tilldelas icke mindre än omkring 1,420 klienter synes i främsta
rummet ur de vårdsökandes synpunkt men givetvis även från verkets
mindre lämpligt. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att
nu framförda mening, åtminstone år 1923, delats av järnvägsstyrelsen. I
en med anledning av ett av 1923 års revisorer gjort uttalande angående
järnvägsläkarnas avlöningsförmåner (§ 18) avgiven förklaring har järnvägsstyrelsen
anfört följande:
Vad angår de järnvägsläkare, vilkas årsinkomster från verket revisorerna
funnit särskilt anmärkningsvärda, så vill styrelsen med hänsyn
till att vart och ett av dessa järnvägsläkares distrikt omfattar ett ovanligt
stort antal personer samt att det fördenskull kan vara för verket
och vederbörande personal förmånligt, att en uppdelning av dessa distrikt
kommer till stånd, taga i övervägande, huruvida åtgärder i sådan riktning
böra vidtagas.
Huruvida järnvägsstyrelsen gjort allvar av sin avsikt att taga saken
under övervägande hava sig revisorerna icke bekant. Däremot hava revisorerna
funnit att de förhållanden, som i nu berörda avseende påtalades
år 1923, alltjämt kvarstå oförändrade.
Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å
ovanberörda förhållanden, då dessa synts revisorerna vara av beskaffenhet
att påkalla närmare utredning.
Yttranden hava avgivits av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen, ävensom av styrelsen
för kommunikationsverkens läkareförening (Del III sid. 158—170).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
83
Såsom av revisorernas granskning framgår liava olika grunder vid beräknandet
av arvoden till de vid de affärsdrivande verken anställda läkarna
tillämpats icke blott verken emellan utan även inom ett och samma
verk. Utskottet anser därför önskvärt, att utredning verkställes i syfte
att åstadkomma större enhetlighet på detta område, i samband varmed
jämväl bör undersökas, huruvida de till dessa läkare utgående arvodena
må anses lämpligt avvägda.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte
att åstadkomma större enhetlighet i fråga örn de vid
affärsverken anställda läkarnas arvoden.
2510) Upprensning av norra inloppet till Fårösund. Under statens affärsverksamhet,
§ 71, hava revisorerna beträffande upprensningen av
norra inloppet till Fårösund meddelat, att de verkställt en närmare granskning
av företaget och dess bokföring och därvid framställt vissa erinringar
mot av vattenfallsstyrelsen i samband därmed vidtagna åtgärder
(Del I sid. 209—220).
I sitt utlåtande nr 18 angående beredande av ytterligare medel till upprensning
av norra inloppet till Fårösund m. m. har utskottet yttrat sig
rörande de spörsmål, som revisorerna sålunda upptagit till behandling;
varom utskottet velat här
erinra.
26 io) Köpings hamn. Under statens affärsverksamhet, § 72, hava revisorerna
meddelat, att de vid granskning av vattenfallsstyrelsens balansräkning
uppmärksammat, att en fordran å Köpings stad å 946 kronor 61
öre, vilket belopp rätteligen skall utgöra 818 kronor 61 öre, under en följd
av år balanserats (Del I sid. 220—224).
Revisorerna hava vid hos vattenfallsstyrelsen framställd förfrågan angående
anledningen till att denna fordran ej utkrävts fått meddelande örn,
att arbetschefen L. Lawski vid olika tillfällen under åren 1928—1932 givit
order att räkning å staden ej skulle utskrivas förrän visst muddringsarbete
färdigställts. Köpings stads myndigheter hade bekräftat, att de ej
ägt kännedom örn fordringen förrän på senaste tiden.
Efter framställning till Köpings stads hamnstyrelse hava revisorerna
fått emottaga vissa handlingar rörande av Lawski under åren 1924—1928
för stadens räkning upprättat förslag till djuphamn för staden. Av dessa
handlingar hava revisorerna återgivit följande räkning och protokollsutdrag.
Bihang till riksdagens protokoll 193b. il sami. Nr 123. 3
Utskottet.
34 Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Räkning Köpings Hamnstyrelse till Kapten L. Lawski, Stockholm,
1924—26 Undersökningar och förslag till djuphamn vid Malmön . .. 4,000
1924—28 Markundersökningar, utarbetande av detaljerade förslag,
utredningar, kostnadsberäkningar, driftkalkyler, föredrag,
sammanträden, resor till Köping (cirka 14 resor
varav hälften med nattlogi) samt i övrigt biträdande
verksamhet åt hamnstyrelsen för djuphamnsfrågans genomförande
(se bifogade sammanställning) ............ 3,000
Stockholm den 19 dec. 1931.
Summa kronor 7,000
Lars Lawski.
Kapten V V K
Utdrag av protokollet, hållet vid hamnstyrelsens sammanträde
å Rådhuset i Köping den 2 december 1933.
§ 1.
S. D. Herr Ordföranden meddelade, att han och herr Falk uppvaktat
kapten Lars Lawski i Stockholm för att söka träffa uppgörelse med denne
i enlighet med det av Hamnstyrelsen vid sammanträde den 9 sistlidne oktober
fattade beslutet. Kapten Lawski hade därvid till en början framhållit,
att den möjlighet för Hamnstyrelsen att erhålla avskrivning av
vattenfallsstyrelsens fordran, som han tidigare ställt i utsikt, icke längre
förefanns, enär revisorerna uppmärksammat denna post och nästan velat
göra gällande, att Lawski skulle hava tagit betalning från två håll, nämligen
från såväl Vattenfallsstyrelsen som Köpings stad. Under sådana
förhållanden ansåg sig Lawski förhindrad att kunna tillstyrka en framställning
från Hamnstyrelsen örn avskrivning. Rörande ersättningen till
Lawski hade denne påpekat, att större delen av det debiterade arvodet
hänförde sig till av honom havda utgifter, varför han knappast finge någon
ersättning alls för sitt arbete. Efter långa förhandlingar hade slutresultatet
av uppvaktningen blivit, att Lawski förklarat sig villig godtaga
5,000 kronor såsom full ersättning i ett för allt, däri även inbegripet Vattenfallsstyrelsens
fordran å 946 kronor 61 öre, under förutsättning, att han
av Hamnstyrelsen erhölle skriftlig förklaring, att styrelsen vore villig att
hos stadens myndigheter förorda en sådan uppgörelse. Herr Ordföranden
sade sig för sin del vilja tillstyrka detta.
Herr Falk yttrade: Han vore egentligen emot att utbetala beloppet, då
det icke finnes några handlingar, som styrka kapten Lawskis uppdrag
att utarbeta förslag till djuphamn vid Malmön. Saken ligger dock så
till, att kapten Lawski faktiskt utfört visst arbete och haft utgifter därför.
Av Lawskis resonemang vid besöket hos denne framgick, att han
ansåg sig hava erhållit uppdraget vid Södertäljekanalens invigning.
Enligt talarens uppfattning torde något fel vara begånget, var det nu
kan ligga. Enligt nu föreliggande förslag till uppgörelse skulle ersättningen
till Lawski bliva cirka 4,000 kronor, då han själv får betala 946
kronor 61 öre till vattenfallsstyrelsen. Då talaren tidigare ansett en
ersättning till Lawski å 3,000 kronor skälig och med hänsyn till att det
får betraktas som en hederssak för staden att komma till en uppgörelse
och då det ej torde gå att pressa ned beloppet mera, vore han villig att
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
35
gå med på den nu föreslagna uppgörelsen ävensom att stödja densamma
i drätselkammaren och stadsfullmäktige.
För bifall till förslaget örn uppgörelse talade även vice ordföranden och
herr A. W. Pettersson.
Hamnstyrelsen beslöt härefter enhälligt
att för sin del godkänna den med kapten Lawski träffade preliminära
uppgörelsen, innebärande att kapten Lawski i ersättning för sitt
arbete i samband med frågan örn förläggande av en djuphamn vid Malmön
tillerkännes i ett för allt 5,000 kronor, däri även inbegripet det belopp
å 946 kronor 61 öre, som av vattenfallsstyrelsen debiterats Köpings
stad för arbeten med Malmönsförslaget,
att tillställa kapten Lawski en skrivelse med meddelande örn detta
hamnstyrelsens beslut och under framhållande av att styrelsen kommer
att stödja en uppgörelse på angivna villkor hos drätselkammaren och
stadsfullmäktige,
samt att ingå till stadsfullmäktige med framställning örn godkännande
av den med kapten Lawski träffade preliminära uppgörelsen, ävensom
att till likviderande av beloppet erhålla ett förskott å 5,000 kronor att
fördelas å hamnstyrelsens budget under 3 år från och med 1934.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande i frågan.
Revisorerna vilja framhålla, att Lawskis ovanberörda arbete för Köpings
stads räkning till tiden delvis sammanfallit med hans arbete såsom
arbetschef för den av vattenfallsstyrelsen utförda uppmuddringen
av Mälarens farleder och särskilt med styrelsens muddringar i Köpingstrakten.
Tiden har icke medgivit ett fullföljande från revisorernas sida av undersökningen
rörande arbetschefen Lawskis ställning till Köpings stad.
Vad som framkommit i hamnsstyrelsens ovan intagna protokoll är emellertid
av den beskaffenhet, att revisorerna ansett sig icke kunna underlåta
att bringa saken till riksdagens kännedom.
Förklaringar hava avgivits av vattenfallsstyrelsen och arbetschefen
Lawski (Del III sid. 189—193).
Utskottet måste för sin del beteckna de av arbetschefen Lawski vidtagna
åtgärderna såsom anmärkningsvärda och har icke funnit förklaringarna
vara tillfredsställande. Det hade enligt utskottets mening varit
naturligt, att vattenfallsstyrelsen låtit verkställa en närmare undersökning
i det påtalade fallet.
Vad i ärendet förekommit har utskottet ansett vara av den allvarliga
beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen
-
omförmäla.
TJtskottet.
27:o) Kraftstationen vid Sillre. Under statens affärsverksamhet, § 73,
hava revisorerna till skärskådan upptagit vissa av vattenfallsstyrelsen i
36
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
samband med anläggandet av en kraftstation vid Sillre vidtagna åtgärder
(Del I sid. 224—226).
Efter att hava lämnat en uppgift å de anslag, som av de senaste årens
riksdagar anvisats för ändamålet, hava revisorerna gjort följande uttalande.
Av vattenfallsstyrelsens bokslut för år 1931 finner man att kraftanläggningen
vid Sillre genom en extra avskrivning (»administrationskostnader»)
nedskrivits med 100,000 kronor. Av 1932 års bokslut framgår
vidare, att anläggningen i fråga nedskrivits med ytterligare 132,000 kronor
(»administrationskostnader» 70,000 kronor och »kostnader för förberedande
undersökningar för Sillre» 62,000 kronor).
Vattenfallsstyrelsen har sålunda i detta fall först till fullo utnyttjat
de av riksdagen för byggnadsföretaget anslagna medlen och därefter
genom avskrivningsåtgärden nedskrivit anläggningskapitalet med 232,000
kronor, varigenom av anslagsmedlen frigjorts motsvarande belopp och
möjlighet beretts att å företaget än en gång nedlägga en kostnad motsvarande
beloppet i fråga.
Det torde böra bemärkas att här är fråga örn en nyanläggning, vartill
riksdagen beviljat ett till beloppet bestämt anslag i och för kapitalökning.
Någon genom slitning eller annorledes förklarlig stöpning av anläggning
eller materiel kan sålunda icke hava förekommit. Vid under hand gjord
förfrågan har i vattenfallsstyrelsen inhämtats att förfaringssättet att genom
extra avskrivningar nedskriva en nyanläggning visserligen icke vore
vanligt inom verket, men att man i detta speciella och ett par andra fall
ansett, att driftöverskottet medgåve en dylik nedskrivning. Ett sådant
förfaringssätt innebär att verket använt driftmedel till kapitalinvestering
och sålunda kringgått principen att alla medel för kapitalökning
skola beviljas av riksdagen. Det ligger enligt revisorernas mening i sakens
natur att administrationskostnader och föregående undersökningar
vid kraftverksbyggnader alltid skola inberäknas i byggnadskostnaderna.
Sker avsteg från denna princip bör i varje fall riksdagen därom göras
underkunnig.
Vid undersökning örn anslagets nuvarande ställning hava revisorerna
kunnat konstatera att anslaget ifråga, trots de gjorda nedskrivningarna
å 232,000 kronor, den 30 september detta år överskridits med cirka 110,000
kronor. Örn man till de av riksdagen beviljade anslagsmedlen (2,250,000
+400,000+175,000 =) 2,825,000 kronor lägger ovannämnda avskrivningar
å 232,000 kronor och nyss nämnda 110,000 kronor utgör i verkligheten
kostnaden för anläggningen av kraftstationen vid Sillre den 30 september
i år (232,000+110,000+2,825,000 =) 3,167,000 kronor. Ovanberörda avskrivning
av undersökningskostnader, kronor 62,000, lär emellertid delvis
avse undersökning för ett tidigare förslag till kraftverksbyggnad, vilket
sedermera av tekniska skäl övergivits. Även örn hänsyn tages till nyssberörda
förhållanden och sålunda möjligen någon del av den gjorda avskrivningen
skulle kunna godtagas, kvarstår dock att anslagssumman
överskridits med omkring 300,000 kronor.
Kevisorerna kunna icke underlåta att härvid påpeka vad vattenfallsstyrelsen
i ovannämnda hemställan örn anvisande av ytterligare anslagsmedel
å 175,000 kronor framhöll, nämligen att då »överenskommelser örn
samtliga till ifrågavarande anläggning hörande leveranser av större maskiner
voro träffade och arbetena till större delen fullbordade, kunde den
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
37
totala kostnaden för hela anläggningen med tillbörlig säkerhet beräknas».
Icke desto mindre har, frånsett nedskrivningen av anläggningskapitalet
under byggnadstiden, anslaget nu överskridits med nyssberörda belopp,
110,000 kronor.
Bevisorerna finna vattenfallsstyrelsens ovan påtalade förfaringssätt
synnerligen anmärkningsvärt.
Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 194—196),
som anfört följande.
Vattenfallsstyrelsen kan icke dela revisorernas åsikt, att kostnaderna
för administration och förberedande utredningar för kraftverksbyggnader
alltid skola inberäknas i byggnadskostnaderna. Inom solida enskilda
affärsföretag anses det tvärtom vara en sund ekonomisk praxis att i
största möjliga utsträckning undvika att belasta kontot för nyanläggningar
med kostnader för administration och förberedande utredningar
utan i stället avskriva dylika kostnader.
Vid statens järnvägar plägar endast en mindre del av kostnaderna för
byggnadsbyrån och elektrotekniska byrån påföras anläggningskostnaderna
för järnvägsbyggnader respektive järnvägselektrifiering. Vid telegrafverket
bruka inga på anläggningsarbeten belöpande administrationskostnader,
vare sig centrala eller lokala, påföras anläggningskontot utan
alla dessa kostnader pläga avföras såsom driftkostnader, och detta i angivet
syfte att hålla anläggningskostnaderna nere (se sid. 8 i den uti
1932 års statsverksproposition avtryckta utredningen av 1931 års lånemedelsrevision).
Att vattenfallsstyrelsen hittills icke kunnat fullständigt följa telegrafstyrelsens
exempel härvidlag sammanhänger därmed, att vattenfallsverket
successivt övergått från att till en början ha varit i huvudsak ett
byggande verk till att numera vara i främsta rummet ett driftverk, ehuruväl
nybyggnaderna ännu lia relativt stor omfattning.
Helt naturligt måste nybyggnaderna fullt ut bära sin andel i verkets
centrala administrationskostnader, så länge nybyggnaderna voro huvudsaken
i verksamheten. I och med att driften blivit dominerande och
kraftverksrörelsen lämnat full ränta på kapitalet, har det däremot framstått
såsom önskvärt, att vid vattenfallsverket liksom vid andra bärkraftiga
affärsföretag nybyggnaderna avlastades från pålägg på grund av utgifterna
för den centrala förvaltningen.
Sålunda ha sedan flera år tillbaka anläggningsarbetena icke påförts
någon andel av kostnaderna för styrelsens chef, ledamöter och överrevisorer
samt för administrativa byrån och kameralbyrån, ehuru dessa
förvaltningsorgan i stor utsträckning varit sysselsatta för anläggningsarbetenas
räkning. Därjämte har, likaledes sedan flera år, utav kostnaderna
för kraftverksbyrån och byggnadstekniska byrån endast relativt
måttliga andelar påförts anläggningsarbetena och resten täckts med
driftmedel.
Alltmera har man sålunda inom vattenfallsverket övergått till att avlasta
nyanläggningar från deltagande i centrala administrationskostnader.
Detta har särskilt varit fallet med senare tiders anläggningar i
Norrland. Så ha t. ex. varken centrala eller lokala adminstration skostnader
påförts anläggningskontot för den nya tilloppstunneln vid Porjus
kraftstation och för kraftledningen Porjus—Luleå.
38
Statsutskottets utlåtande. Nr 123.
När tilläggsanslag för Sillre kraftstationsanläggning till 1933 års
riksdag skulle begäras, gjordes i analogi härmed kostnadsberäkningen
med hänsyn till att några kostnader för den centrala administrationen
icke skulle definitivt belasta detta anläggningskonto utan avskrivas,, såsom
redan delvis skett vid 1931 års bokslut. Eftersom det härvidlag icke
gällde att införa någon ny princip utan att tillämpa ett system, som
tidigare använts såväl vid vattenfallsverket som vid telegrafverket och,
delvis, vid statens järnvägar, fann styrelsen ingen anledning att särskilt
nämna denna omständighet i samband med anslagsäskandet.
Det bör också framhållas, att en fördelning av de centrala administrationskostnaderna
mellan driften och olika byggnadsföretag icke är
möjlig att verkställa med någon exakthet utan alltid måste grundas på
en mycket approximativ uppskattning. Dessa kostnader bestå nämligen
endast till en mindre del av löner till sådan personal, som under längre
tid sysslar med ett visst arbete, och till större delen av löner till annan
personal samt hyres- och andra kostnader för kontorslokaler, skriv- och
ritmateriel, post-, telefon- och telegramavgifter m. m. dylikt. De andelar
i centrala administrationskostnader, som vattenfallsstyrelsen påfört
vissa byggnadsföretag, kunna således icke göra anspråk på att vara ett
exakt uttryck för den centrala förvaltningens arbete med motsvarande
byggnadsföretag.
I den mån kraftverksrörelsens utveckling så möjliggör, ämnar vattenfallsstyrelsen
emellertid så småningom söka genomföra det av telegrafstyrelsen
i förevarande hänseende tillämpade systemet, åtminstone så tillvita
att alla centrala administrationskostnader för nybyggnader bestridas
av driftmedel.
Den med driftmedel avskrivna kostnaden av 62,000 kronor för förberedande
utredningar och undersökningar avser delvis utredningar, som
verkställdes före 1929 års riksdagsbeslut örn Sillre kraftstations anläggning,
delvis vissa kompletterande utredningar efter nämnda riksdagsbeslut
för utrönande av det lämpligaste läget för kraftstationen. De egentliga
byggnadsarbetena påbörjades icke förrän i augusti 1930. Ifrågavarande
utredningar äro sålunda ungefär jämförbara med de äldre utredningar
angående utnyttjande av vissa staten tillhöriga vattenfall, vilkas
kostnader enligt ett av Kungl. Majit år 1925 lämnat principiellt medgivande
avskrivits med driftmedel. I likhet med vad som torde vara brukligt
vid de övriga kommunikationsverken avskrivas numera även vid
vattenfallsverket alla förberedande projekteringskostnader för planerade
anläggningar.
Revisorerna lia vidare anmärkt, att de för Sillre kraftstation anvisade
anslag, trots de gjorda avskrivningarna av kostnader för administration
och förberedande utredningar, den 30 september 1933 överskridits med
cirka 110.000 kronor. I anledning härav får vattenfallsstyrelsen framhålla
följande.
I de den 30 september 1933 bokförda anläggningskostnaderna för Sillre
kraftstation ingå dels ännu ej avskriven del av centrala administrationskostnader
med cirka 67,000 kronor, dels ock kostnaderna för utanför kraftstationen
belägen ställverks- och transformatoranläggning. Beträffande
denna har på grund av nya distributionsproblem — 10,000-voltsdistributionen
— tillkommit vissa delar, vilka skola påföras anslaget för distributionsanläggningar
med cirka 35,000 kronor, men vilkas kostnader under
byggnadstiden av praktiska skäl befunnits lämpliga att bokföra tillsammans
med kostnaderna för själva kraftstationen.
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
39
Det tiar därjämte visat sig, att byggnadskostnaderna icke fullt kunnat
hållas inom ramen av tillgängliga anslag, beroende på att vissa merkostnader
uppstått utöver tidigare i framställningen örn anslag år 1932 beräknade
kostnader. På dammen vid Oxsjön har det måst utföras vissa
efterarbeten för en kostnad av cirka 30,000 kronor, sedan det visat sig,
att dammen i sitt första utförande icke var tillräckligt tät. Detta sammanhänger
därmed, att det fyllnadsmaterial, som stod till förfogande för
dammens tätning, var av sådan art, att en betryggande täthet ej kunde
erhållas utan en del kompletteringsarbeten. Det har vidare erfordrats
en större betongmassa vid ingjutningen av den cirka 1 kilometer långa
tilloppstuben, än som tidigare beräknats, på grund varav det uppstått
en merkostnad av cirka 30,000 kronor. Detta beror därpå, att alla tunnelutsprängningar
utfallit något rikliga. Å ena sidan har detta medfört
nämnda extra kostnad vid ingjutningen av tilloppstuben, å andra sidan
bar i den långa horisontaltunneln, som icke inmurats, erhållits en större
area och mindre fallförluster, nied den följd att anläggningens maximala
belastningskapacitet stigit med cirka 15 procent.
Med hänsyn till önskvärdheten av att driftpersonalen begränsas till en
man per skift, har det, när anläggningen närmade sig sitt färdigställande,
befunnits riktigt, att hydraulisk fjärrmanövrering av turbin- och pumpmaskineriet
anordnades, vilket ej var från början medräknat och medförde
en merkostnad av cirka 30,000 kronor.
Samtliga dessa kostnader, utom de centrala administrationskostnaderna,
uppgå till cirka 125,000 kronor. Sedan kostnaden för centrala administrationen
med 67,000 kronor avdragits och kostnader för ovannämnda
distributionsanläggning omförts med 35,000 kronor, återstår ett belopp
av cirka 90,000 kronor, örn vars täckande intet beslut hittills fattats.
I sin helhet är kostnaden för utomhusstationen (transformatorer och
ställverk) cirka 125,000 kronor. Det förefaller styrelsen lämpligt, att hela
kostnaden för denna transformator- och ställverksanläggning, sålunda
icke endast förstnämnda 35,000 kronor, föres på distributionsanläggningarna
i analogi med förfaringssättet vid Motala och Västerås. Nämnda
transformator- och ställverksanläggning kommer nämligen att så småningom
utvecklas till en samkörningsstation även med Hammarforsen,
och de därför erforderliga anslagsmedlen böra helt naturligt tagas ur
anslaget till distributionsanläggningar. Det blir då mera konsekvent, örn
hela nämnda, utomhus belägna transformerings- och ställverksanläggning
föres på sistnämnda anslag. Förfares på detta sätt, så behöver det icke
begäras något nytt anslag till Sillre kraftstation.
Med stöd av det ovan anförda får vattenfallsstyrelsen, i fråga örn anmärkningen
rörande de centrala administrationskostnaderna och kostnaderna
för de förberedande utredningarna, tillbakavisa densamma såsom
icke befogad. Anmärkningen rörande överskridandet i övrigt av anslag
till Sillre kraftstation grundar sig på ej avslutade räkenskaper under löpande
bokföringsår, vari sådana omlöringar skola göras, som giva en rationell
och logisk värdefördelning av de olika objekten. När sådana omföringar
skett enligt de grunder, som här ovan angivits, kommer det ej
att finnas något överskridande av sådan art, att, enligt styrelsens mening,
det bort föranleda ny framställning till statsmakterna.
Olika principer för beräknandet av byggnadsanslagens storlek hava kommit
till användning icke blott vid olika affärsverk utan även vid ett och
Utskottet.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Ramma, verk, såsom nu har visat sig vara fallet i fråga om vattenfallsstyrelsen.
Det kan icke anses riktigt, att verken själva skola hava rätt och
möjlighet att avgöra i vad mån anslagsmedel och i vad mån driftmedel
må anlitas för statliga byggnadsföretag. Utskottet förväntar, att Kungl.
Maj:t vid framläggandet av propositioner örn anslag till ny- och ombyggnader
tillser, att vid byggnadskostnadernas beräkning enhetliga principer
komma till tillämpning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna ovan uttalade uppfattning i denna fråga.
28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt
ställd rättelse, dels vara av vederbörande utlåtanden nöjaktigt förklarat,
dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon riksdagens åtgärd bör av förhållandena föranledas, dels
slutligen icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande, vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 23 maj 1934.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hamrin, Lindblad, Svensson i Kompersmåla, Nilsson
i Malmö, Borell, Oscar Olsson, Bagge, Asplund, Walles, Alexander Nilsson, Nylander och
Jonsson i Lycksele; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Jansson, Strindlund,
Törnkvist i Karlskrona, Andersson i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i
Eskilstuna, Högström och Olsson i Staxäng.
3*1611. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1934:307 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten