Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

1934-12-19 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1934:123, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

1

Nr 123.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1934 kl. 11 I. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och

myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar blivit

hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet

därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna

lämnat vissa uppgifter rörande nettokostnaderna för fångvården

i riket under de senaste åren ävensom i fråga örn antalet fångar och

fångvårdspersonalens storlek och fördelning å de särskilda fängelserna

och kronohäktena.

Dessutom hava revisorerna meddelat, att Kungl. Majit genom beslut

den 21 augusti 1931 uppdragit åt statens organisationsnämnd att framlägga

utredning och förslag angående fångvårdens framtida ordnande

och vad därmed ägde samband, ävensom att nämnden den 11 oktober 1933

avlämnat den begärda utredningen och samtidigt gjort framställning örn

bland annat nedläggandet av vissa fångvårdsanstalter (Del I sid. 4—7).

Revisorerna hava i fråga örn fångvårdsanstalterna gjort följande uttalande.

Vårt fångvårdsväsende har, såsom känt, i stort sett erhållit sin nuvarande

organisation under en tid, då kommunikations- och andra förhållanden

gjorde det nödvändigt att starkt decentralisera fångvården. I allmänhet

förlädes då fängelsebyggnaderna till platser utanför städernas

bebyggda delar. Numera hava dessa byggnader på grund av städernas

utveckling fått en mera central belägenhet. Den tomtmark, som för ändamålet

tagits i anspråk och till vilken staten är ägare, representerar på

grund härav ett betydande värde. Revisorerna vilja ock framhålla, att

vårt lands fängelsebyggnader i allmänhet äro omoderna eller eljest för

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 6 sami. Nr 123.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

sitt ändamål mindre tillfredsställande. Inom en icke allt för långt avlägsen

framtid torde, därest den nuvarande decentralisationen i fångvårdens

anstaltsväsende bibehålles, stora utgifter bliva ofrånkomliga till

nybyggnader eller ombyggnad av de nuvarande anstalterna.

Att kostnaderna för fångvårdsväsendet genom den nuvarande organisationen

torde bliva väsentligt högre än örn fångvården koncentrerades

till ett fåtal anstalter torde vara otvivelaktigt. Då det synes kunna förväntas,

att de förslag i ämnet, som enligt vad ovan sagts föreligga, snarast

möjligt bliva föremål för vederbörlig omprövning, hava revisorerna

för närvarande ej ansett sig böra närmare ingå på organisationsfrågan.

Revisorerna hava även uppmärksammat de höga kostnader, införpassandet

av till förhållandevis obetydliga böter dömda personer i en mängd

fall draga. Till belysande härav vilja revisorerna meddela en i efterföljande

bilaga upptagen sammanställning.

Revisorerna vilja slutligen framhålla vikten av att vederbörande låta

sig angeläget vara, att i större utsträckning än vad hittills skett söka

nedbringa utgifterna för fångvårdsanstalterna.

Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del III sid. 1—3).

Utskottet vill erinra, att de av revisorerna påtalade förhållandena hava

upptagits till behandling i den av organisationsnämnden den 11 oktober

1933 avlämnade utredningen angående fångvårdens framtida ordnande

och vad därmed ägde samband. Då utskottet förutsätter, att de förslag

i ämnet, som föreligga, inom en nära framtid komma att bliva föremål

för vederbörlig omprövning, har utskottet icke funnit erforderligt, att

någon åtgärd i berörda fråga nu vidtages från riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit, har utskottet emellertid velat för riksdagen

omförmäla.

2:o) Osäkra fordringar hos konsuler. Under utrikesdepartementet, § 4,

hava revisorerna meddelat, att de vid granskningen av utrikesdepartementets

räkenskaper för budgetåret 1932/1933 funnit, att å ett konto, benämnt

»Osäkra fordringar hos konsuler», balanserats inom linjen ett belopp

av 37,267 kronor 31 öre, utgörande svenska statens fordran hos förre

konsuln i New York K. Woxen (Del I sid. 12).

Då någon utsikt att erhålla ytterligare likvid för omhandlade fordran

utöver det mindre belopp, som staten erhöll år 1907 vid utredningen av

Woxens bo, näppeligen torde förefinnas, syntes det revisorerna tämligen

meningslöst att fortfarande balansera densamma i utrikesdepartementets

räkenskaper, vadan revisorerna förordade, att åtgärder måtte vidtagas

för avksrivning i räkenskaperna av meranämnda fordran.

Den av revisorerna berörda frågan har upptagits av Kungl. Maj:t, som

i proposition nr 123 till innevarande års riksdag framlagt förslag örn avskrivning

av nämnda fordran.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

3

Kungl. Maj;ts proposition Ilar numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets

utlåtande nr 34); varom utskottet velat här

erinra.

3:o) Marinförvaltningens räkenskaper. Under försvarsdepartementet,

§ 7, hava revisorerna anfört följande (Del I sid. 17 och 18).

Vid sin granskning av marinförvaltningens huvudbok för budgetåret

1932/1933 hava revisorerna uppmärksammat, att ett stort antal äldre förskott

förekomma, vilka icke blivit slutligt redovisade vid utgången av

nämnda budgetår. Ett dylikt förskott har ännu icke redovisats i trots

av att det utlämnats redan år 1913. Från åren 1916—1919 förekomma åtskilliga

sådana förskott. Marinförvaltningen har i en huvudboken bifogad

skrivelse till riksräkenskapsverket meddelat, att de ingående balanserna

å förskotts-, levererings- och deponerade medels titlar icke överensstämma

med dessa titlars verkliga ställning vid budgetskiftet 1931/

1932. Då utredningar härom igångsatts, men ännu icke blivit slutförda,

har marinförvaltningen vid uppgörande av huvudboken för budgetåret

1932/1933 icke kunnat åstadkomma vederbörliga rättelser. Marinförvaltningen

avsåg emellertid att, sedan nämnda utredningar avslutats, vilket

beräknades komma att ske under innevarande budgetår, vidtaga sådana

åtgärder*, att rättelser i omförmälda förhållanden kunde komma till stånd

och inflyta i huvudboken för budgetåret 1933/1934.

Då de allvarliga missförhållanden, som kommit till synes vid redovisningen

av bland annat förskottsmedel hos marinförvaltningen och vissa

underlydande förvaltningar, numera blivit föremål för noggrann undersökning

och i vissa fall överlämnats till behandling av krigsrätt, hava

revisorerna icke ansett sig böra närmare ingå på dessa frågor. Dock

kunna revisorerna icke underlåta att såsom sin mening framhålla, att

det måste betraktas såsom i hög grad anmärkningsvärt att först efter

mycket lång tid effektiva åtgärder synas hava vidtagits för erhållande

av slutlig redovisning av de till betydande belopp uppgående förskottsmedel,

som redovisas hos marinförvaltningen och dess underlydande myndigheter.

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 7 och 8).

De av revisorerna berörda missförhållandena vid redovisningen av förskottsmedel

hos marinförvaltningen och vissa underlydande förvaltningar

hava utskottet funnit vara av synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet.

Då emellertid undersökning på ifrågavarande område pågår, har

utskottet icke ansett påkallat, att åtgärder från riksdagens sida nu vidtagas.

Vad i ärendet förekommit har utskottet dock velat för riksdagen

omförmäla.

4:o) Utfärdandet av vissa intyg vid Restads sjukhus. Under socialdepartementet,

§ 9, hava revisorerna anfört följande (Del I sid. 19).

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Enligt vad revisorerna funnit hava fall förekommit, då vederbörande

befattningshavare vid Restads sjukhus betingat sig särskild ersättning

för utfärdande till kommunala myndigheter av intyg angående vårdtid

och erlagda vårdavgifter för patienter vid sjukhuset, vilka intyg avsetts

att användas vid rekvisition av sjukvårdsersättning från landsting. Sjukhusets

chef, tillika överläkare å kvinnoavdelningen, har därvid enligt egen

uppgift tillämpat en taxa av två kronor jämte portoavgifter, överläkaren

å mansavdelningen synes hava betingat sig en något högre ersättning.

Den vid sjukhuset tjänstgörande bokhållaren slutligen har utfärdat

dylika intyg mot en ersättning varierande mellan 30 öre och två kronor

för intyg. Den sistnämnde har uppgivit att utfärdandet av dessa

intyg skett å fritid. _

Revisorerna vilja med anledning av vad sålunda förekommit framhålla,

att vederbörande vid sinnessjukhusen måste anses skyldiga lämna intyg

av ifrågavarande slag och icke torde äga att för utfärdandet därav betinga

sig ersättning. Vad i förevarande hänseende förekommit måste

revisorerna beteckna såsom anmärkningsvärt.

Förklaring har avgivits av medicinalstyrelsen (Del III sid. 10 och 11).

Härav framgår, att medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj :t gjort framställning

örn att förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883

med visst undantag måtte tillämpas vid statens sinnessjukhus.

Med hänsyn till att intyg, varom här är fråga, ofta erfordras av statliga

och kommunala myndigheter för att kunna utfå ersättning för personer,

som intagits å statens sinnessjukhus, synes man enligt utskottets

mening i detta fall höra framgå med stor försiktighet, så att icke nämnda

myndigheter komma att onödigtvis åsamkas utgifter för fullgörandet av

deras verksamhet. Då den av medicinalstyrelsen i ärendet gjorda framställningen

är föremål för prövning hos Kungl. Mai:t och utskottet anser

sig kunna utgå från, att de av revisorerna anförda synpunkterna därvid

beaktas, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

5:o) För statstjänare m. fl. avsedda vårdplatser å vissa sanatorier. Under

socialdepartementet, § 11, hava revisorerna upptagit till behandling

frågan örn användningen av sådana vårdplatser å vissa sanatorier, vilka

platser avsetts för statstjänare m. fl. (Del I sid. 21—25).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för de grunder, efter vilka sanatorievård

utgår till viss försvarsväsendet tillhörig personal, ävensom

rörande kostnaderna för denna vårds meddelande. Särskilt har därvid

berörts frågan örn utnyttjandet av tillgängliga platser för statstjänare

m. fl. å Spenshults sanatorium i Hallands län samt övriga sanatorier, som

stå under överstyrelsens för Konung Oscar Ilis jubileumsfonds förvaltning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

5

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Genom hänvisandet av ifrågavarande statstjänare och värnpliktige till

länssanatorier och andra statsunderstödda tuberkulossjukhus vinnes såsom

av det sagda framgår en minskning av statens kostnader för ifrågavarande

ändamål. Därigenom kan emellertid föranledas en ökning av

vederbörande landstings och kommuners kostnader för sanatorievården.

Spenshults sanatorium och jubileumssanatorierna få i sin tur genom

nyssberörda förfarande minskade inkomster, då ju för statstjänare och

värnpliktige såsom ovan nämnts ersättningen till överstyrelsen beräknas

efter självkostnaderna och således i allmänhet efter ett högre pris än för

andra patienter. Enligt revisorernas mening äro nu berörda förhållanden

ur olika synpunkter mindre tillfredsställande. I varje fall kan det

konstateras, att den tanke, som låg bakom riksdagens beslut år 1909, icke

fullföljts. Detta har bidragit till att överstyrelsen för jubileumsfonden,

som under helt andra förutsättningar och villkor mottog Spenshults sanatorium

och paviljongen vid Österåsens sanatorium, blivit försatt i ett ekonomiskt

läge, som efter vad för revisorerna upplysts måste betecknas såsom

bekymmersamt.

Enär enligt vad för revisorerna är bekant nu berörda spörsmål är föremål

för sjukhuskommissionens uppmärksamhet hava revisorerna icke ansett

sig böra närmare ingå på frågan, huru denna sak lämpligen bör ordnas,

men vilja uttala önskvärdheten av att de förslag, som i ämnet må

från nämnda kommission avges, måtte, med beaktande av nyss anmärkta

förhållanden, snarast möjligt bringas till lösning.

Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att enhetliga förhållanden

bliva rådande, då det gäller att hänvisa statstjänare och värnpliktiga

till sanatorier för erhållande av vård. Då emellertid, såsom revisorerna

anfört, dessa spörsmål äro föremål för statens sjukvårdskommittés

uppmärksamhet, och utskottet alltså har anledning förvänta, att dessa

frågor inom en nära framtid komma att upptagas till närmare prövning,

har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Viss handläggning i länsstyrelserna av ärenden rörande yrkesmässig

automobiltrafik m. m. Under socialdepartementet, § 12, hava revisorerna

meddelat, att de från samtliga länsstyrelser i riket infordrat uppgift,

huruvida å landskansliet tjänstgörande landskanslister eller andra

tjänstemän mot ersättning tillhandagå allmänheten med uppsättande av

ansökningar rörande tillstånd till bedrivande av yrkesmässig automobiltrafik

eller eljest i därmed sammanhängande frågor samt för sådant fall,

huruvida vederbörande tjänsteman samtidigt har att å tjänstens vägnar

föredraga eller till föredragning bereda ärenden av nu angivet slag (Del

I sid. 26—29).

Efter att hava redogjort för de i anledning av de gjorda förfrågpingarna

inkomna svaren hava revisorerna anfört följande.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Av de ingångna svaren framgår till en början, att — med få undantag

— även andra tjänstemän å respektive kanslier än där anställda kommissionärer

mot ersättning tillliandagått allmänheten med uppsättande

av ansökningar i sådana ärenden varom bär är fråga.

Revisorerna finna visserligen angivna förhållande anmärkningsvärt,

men då från statsmakternas sida, närmast med föranledande av en av

1932 års revisorer i ett denna fråga närstående spörsmål framställd anmärkning,

numera vidtagits åtgärder, vilka torde kunna förväntas medföra

rättelse i detta avseende, hava revisorerna ansett sig böra allenast

omförmäla vad sålunda förekommit.

Som redan nämnts har utredningen närmast skett i syfte att utröna

huruvida tjänsteman, som mot vederlag är allmänheten behjälplig med

uppsättande av ansökningar angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

samtidigt har att föredraga eller till föredragning bereda sådana ärenden.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att i intet fall här berörda tjänstemän

i egenskap av föredragande haft att taga befattning med ärenden av

förevarande slag.

Däremot visar det sig, att i åtminstone fem länsstyrelser de tjänstemän

som där utöva kommissionärsverksamhet — officiell eller privat —

samtidigt haft att å tjänstens vägnar till föredragning bereda av dem

mottagna ansökningar tillhörande ifrågavarande grupp av ärenden.

Revisorerna finna ett sådant system ur skilda synpunkter olämpligt.

Utan att vilja göra gällande att så kan hava i något fall inträffat, anse

sig revisorerna dock böra framhålla, att det ligger inom möjligheternas

gräns, att en tjänsteman, som har att förbereda ärende till föredragning,

kan så tillrättalägga detta, att objektiviteten får stå i efterhand för uppdragsgivarens

och därmed även kommissionärens intressen. Häremot

kan visserligen invändas, att den slutliga föredragningen verkställes av

annan tjänsteman, och att därigenom en viss garanti vinnes för att inga

andra synpunkter än de strängt sakliga få utöva inflytande på beslutet.

Då emellertid föredraganden givetvis bör kunna lita på riktigheten och

fullständigheten av den av underordnad tjänsteman verkställda utredningen

och för övrigt mängden av hithörande ärenden i de flesta fall

torde omöjliggöra att föredraganden själv fullständigt kan hinna genomgå

och kontrollera varje detalj av ärendet, kommer ofta länsstyrelsens

beslut att bliva beroende av den underordnade tjänstemannens utredning

och förslag till beslut i ärendet.

Då det synes revisorerna angeläget att det sålunda vid åtskilliga länsstyrelser

förekommande systemet, som principiellt sett torde få betecknas

som olämpligt och som därjämte hos allmänheten lätteligen kan giva

rum för misstanken att andra skäl än de rent sakliga kunna inverka vid

ärendenas avgörande, bringas att upphöra och att åtgärder i sådant syfte

vidtagas, hava revisorerna velat bringa ärendet till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av statskontoret (Del III sid. 16 och 17).

Det av revisorerna påtalade förhållandet, att, såsom skett i vissa fall,

hos länsstyrelser anställda kommissionärer haft att å tjänstens vägnar

till föredragning bereda ärenden angående yrkesmässig automobiltrafik

Utskottet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

7

m. m., i vilka samma tjänstemän mot ersättning tillhandagått allmänheten

med uppsättande av ansökningar, måste utskottet beteckna som

olämpligt. Utskottet finner därför erforderligt, att åtgärder vidtagas i

syfte att förhindra ett dylikt förfaringssätt. Då utskottet emellertid har

anledning antaga, att från vederbörande länsstyrelsers sida ändring sker

i angivna avseende, har utskottet för närvarande velat inskränka sig till

att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Uppbördsborgen för polis- och fjärdingsmän. Under socialdepartementet,

§ 13, hava revisorerna lämnat en redogörelse för de föreskrifter,

som gälla i fråga örn ställandet av uppbördsborgen för polis- och

fjärdingsmän (Del I sid. 29—34).

Revisorerna hava därvid lämnat en redogörelse för ett av statskontoret

den 26 mars 1931 framlagt förslag rörande ordnandet av frågan örn uppbördsborgen.

Detta förslag har emellertid ännu icke blivit genomfört.

I samband härmed hava revisorerna yttrat följande.

Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra omnämna vissa iakttagelser

beträffande uppbördsborgen. Sålunda synes i en del fall tvekan

hava uppstått, vem som skall vara att anse som rätt garantiinnehavare.

Såsom regel torde gälla, att försäkringen ställes på länsstyrelsen. Fall

hava dock förekommit, då försäkringen ställts på vederbörande myndigheter.

Ovisshet synes även hava varit rådande därom, vilka medel som

skola genom garantiförsäkringen täckas. I en del fall har hela garantisumman

inbetalats till vederbörande länsstyrelse, som sedermera fördelat

densamma proportionellt på samtliga rättsägare. I andra fall åter har

av garantibeloppet inbetalts allenast så mycket som erfordrats för täckande

av de förluster, som åsamkats statsverket dels genom förskingring

av kronomedel, dels genom statsverket åliggande ersättningsskyldighet

jämlikt lagen den 10 juli 1899. På grund härav hava kommuner, som icke

inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning av statsmedel enligt

1899 års lag, även gått förlustiga av på dem belöpande medel av försäkringssumman.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn ställande av uppbördssäkerhet

icke kan anses vara på ett tillfredsställande sätt slutligt

ordnad. Det synes nämligen uppenbart, att genom nu rådande osäkerhet

på hithörande område garantiförsäkringens ansvarsbelopp icke kunnat

utnyttjas i den omfattning, som torde hava varit avsedd. Härigenom

hava, på sätt ovan anförts, kommuner gått miste örn andel i försäkringsbeloppet,

oaktat detsamma kunnat för deras del helt eller delvis täcka den

uppkomna förlusten. Det förefaller revisorerna, som örn de åtgärder,

vilka av statskontoret föreslagits beträffande ordnandet av garantiförsäkringen,

skulle vara ägnade att giva ökad effektivitet åt bestämmelserna

örn ställande av uppbördssäkerhet.

Revisorerna finna angeläget, att nu ifrågavarande spörsmål snarast

vinner sin lösning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Utskottet.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 17), som

tillstyrkt, att åtgärder måtte vidtagas för lösning av berörda fråga i av

statskontoret föreslagen riktning.

Såsom revisorerna framhållit, har frågan örn tillämpningen av föreskriften

i polisreglementet örn ställande av uppbördsborgen för polisoch

fjärdingsman tidigare varit föremål för riksdagens prövning. Med

anledning av 1929 års revisorers i sin berättelse gjorda anmärkning, att

bestämmelsen örn ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt

många fall icke efterlevts, uttalade 1930 års riksdag, att riksdagen ansåge

önskvärt, att samtliga med frågan örn uppbördssäkerhet sammanhängande

spörsmål gjordes till föremål för närmare utredning i ändamål att

vinna så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att

åt bestämmelserna i ämnet gåves den effektivitet, som måste anses erforderlig

för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter syntes riksdagen

erforderliga föreskrifter böra av Kungl. Majit utfärdas.

Sedan Kungl. Majit anbefallt statskontoret att avgiva yttrande i anledning

av vad revisorerna anfört i omförmälda hänseende, inkom statskontoret

med förslag till ändrade bestämmelser. Förslaget, som ännu

icke föranlett något Kungl. Majits beslut, innebar, att polisreglementets

bestämmelser örn uppbördssäkerhet borde helt eller till huvudsaklig del

bygga på garantiförsäkring. Enligt statskontorets mening skulle varje

länsstyrelse åläggas att låta ombesörja sådan försäkring av samtliga

fjärdingsman och polismän inom länet, som vore sysselsatta med uppbörds-

och indrivningsverksamliet. En lämplig form härför utgjorde,

framhöll statskontoret, den s. k. gruppförsäkringen.

Då frågan örn ställandet av uppbördssäkerhet icke kan anses vara på

ett tillfredsställande sätt ordnad, synes utskottet angeläget, att densamma

i hela sitt sammanhang snarast vinner sin lösning.

Med hänsyn till ärendets vikt och betydelse har utskottet ansett sig

böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn vidtagande

snarast möjligt av åtgärder på ifrågavarande område.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för en

snar lösning av frågan örn ställande av uppbördsborgen

för polis- och fjärdingsman.

8io) Statens förråd av gatsten. Under kommunikationsdepartementet,

§ 14, hava revisorerna lämnat en närmare redogörelse för de åtgärder, som

under de senare åren vidtagits för att lämna hjälp åt stenindustrien och

där sysselsatta arbetare (Del I sid. 35—50).

Av redogörelsen framgår, att staten innehar mycket stora kvantiteter

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123. 9

osåld gatsten av olika storlekar. Revisorerna hava i anslutning härtill

yttrat följande.

Revisorerna hava övervägt olika sätt att vinna en snabb avyttring av

statens stenlager. Man torde härvid kunna utgå från att huvudparten av

statens stenförråd bör kunna finna användning å liårttrafikerade infartsvägar

till städer eller å någon eller några delar av de mera viktiga huvudvägarna,

företrädesvis sådana i närheten av stenförråden, exempelvis

kustlandsvägen i Blekinge, någon del av huvudvägen Malmö—Göteborg—Strömstad

eller huvudvägen genom Östergötland och andra dylika

vägar, dit gatsten kan fraktas sjöledes. Då man torde kunna räkna med

att i öppna marknaden under de närmaste fyra åren kunna vinna avsättning

för cirka 700,000 kvadratmeter smågatsten, skulle cirka 1,200,000

kvadratmeter smågatsten kunna disponeras för nyssnämnda huvudvägar.

Vid en beräknad bredd för dessa vägar av minst 6 meter, torde ifrågavarande

kvantitet på 1,200,000 kvadratmeter smågatsten motsvara en våglängd

av i runt tal 20 mil.

Med denna utgångspunkt äro olika lösningar tänkbara, vilka emellertid

samtliga bottna däri, att vägdistrikt och städer kraftigt stimuleras

att begagna sig av den för statens räkning upplagrade gatstenen. Ett

sätt vore att försälja densamma till ett pris, som är så väsentligt lägre

än allmänna marknadens, att en snabb utförsäljning vinnes, ett annat att

generellt medgiva större statsbidrag i sådana fall där statens sten kommer

till användning. Ett tredje sätt, som dock torde finna användning

endast för vägdistriktens del, vore att låta försälja sten till sådant pris,

att beläggningens kostnad ej överstege kostnaden för annat beläggningsämne

av permanent karaktär, och samtidigt ordna finansieringen av företagen

så, att vederbörande vägdistrikt finge upptaga lån, i fråga örn

vilka skulle gälla, att annuiteten å lånen skulle i vanlig ordning få inräknas

i kostnaden för vägunderhållet utan hänsyn i förekommande fall

till det i Kungl. Maj :ts kungörelse nr 165 av den 16 maj 1930 med bestämmelser

angående bidrag av till vägunderhåll avsedda statsmedel förekommande

villkoret, att »de årliga kostnaderna för underhåll av vägen

medelst grusning eller makadamisering prövas vara lika stor eller större

än den annuitet, som erfordras för gäldande av ränta och amortering å

för beläggningens utförande erforderligt lån under en amorteringstid för

lånet, som icke överstiger beläggningens beräknade livslängd, jämte den

uppskattade årliga kostnaden för vägens underhåll under samma tid efter

utförande av beläggningen». I fråga örn gatstensbeläggning av de ifrågasatta

vägarna skulle sålunda enligt sistberörda alternativ dispens från

förordningens bestämmelser medgivas. Även andra alternativ och kombinationer

av dylika äro givetvis tänkbara.

Revisorerna, som i sakens nuvarande läge icke vilja giva förord åt något

visst av de ovan angivna alternativen, hava ansett sig böra fästa riksdagens

uppmärksamhet å angelägenheten av ett snabbt realiserande av

statens stenförråd, en åtgärd som förestavas icke allenast av statens intresse

att undvika framtida kostnader för markupplåtelser utan även av

angelägenheten av att gatstensmarknaden till såväl de privata stenhuggerifirmornas

som dessas arbetares bästa snarast möjligt åter bringas

in i normala förhållanden, något som torde vara omöjligt så länge förefintligheten

av ifrågavarande kolossala stenlager omöjliggöra säkra avsättningsberäkningar

och ogynnsamt påverka den naturliga marknaden

för stenförsäljarna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Utskottet.

10 Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III

sid. 18 och 19).

På grund av riksdagsbeslut under de senare åren hava för lindring av

krisen inom stenindustrien beviljats statsanslag för inköp av gatsten för

statens räkning. Vid den av revisorerna verkställda undersökningen, i

vilken omfattning försäljning av dylik sten kunnat äga rum, har konstaterats,

att ännu betydande kvantiteter osåld gatsten återstå i statens

förråd. Utskottet finner i likhet med revisorerna angeläget att åstadkomma

en så snabb avyttring som möjligt av berörda stenlager.

Utskottet vill emellertid erinra, att Kungl. Maj:t i sådant syfte för innevarande

års riksdag framlagt förslag av innebörd att genom statens försorg

skulle åvägabringas stensättning av härför särskilt lämpade vägar.

Arbetena i fråga äro avsedda att utföras såsom statligt vägarbete. Kungl.

Majit har för ändamålet under »Utgifter för kapitalökning» äskat ett reservationsanslag

av 5,000,000 kronor. Då alltså åtgärder i av revisorerna

angiven riktning av Kungl. Majit redan föreslagits, har utskottet allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

9io) Vissa spörsmål rörande väg väsendet. Under kommunikationsdepartementet,

§§ 15—21, hava revisorerna behandlat vissa frågor, som beröra

vägväsendet och därvid framställt åtskilliga erinringar (Del I sid.

50—56).

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III

sid. 19—21).

Utskottet vill erinra därom, att Kungl. Majit för innevarande års riksdag

framlagt förslag till såväl ny väglagstiftning som vissa förändringar

i organisationen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de lokala

vägmyndigheterna. Dessa förslag hava i huvudsak vunnit riksdagens

godkännande. Åtskilliga av de frågor, som revisorerna upptagit, hava

därvid beaktats och funnit sin lösning. Örn vad sålunda förekommit har

utskottet velat bär

erinra.

10 io) Statistiska uppgifter rörande tjänstledighet vid kommunikationsverken.

Under kommunikationsdepartementet, § 26, hava revisorerna

meddelat, att de verkställt en undersökning rörande omfattningen och

uppställningen av den inom affärsverken uppgjorda statistiken i fråga

örn av personalen åtnjuten tjänstledighet (Del I sid. 67 och 68).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

11

Efter att liava framhållit att väsentliga olikheter i angivna hänseende

föreligga mellan de olika affärsverken och belyst detta förhållande med

vissa exempel hava revisorerna anfört följande.

De ovan påvisade olikformigheterna medföra, att jämförelser verken

emellan rörande de förhållanden, statistiken är avsedda att belysa, svårligen

låta sig göra. Möjlighet att verkställa sådana jämförelser bör

emellertid enligt revisorernas mening finnas, och förutsättningar härför

torde även föreligga då ju för kommunikationsverkens tjänstemän icke

blott lönesystemet utan även, åtminstone beträffande stora personalgrupper,

tjänstgöringsförhållandena äro väsentligen likartade.

Revisorerna anse sig icke böra ingå på frågan vilka personalgrupper

statistiken hör omfatta eller vilka detaljdata densamma bör innehålla,

utan hava endast velat framhålla, att den på nu ifrågavarande område

förekommande statistiken skulle avsevärt vinna i användbarhet, örn den

gjordes så vitt möjligt likformig, vilket torde vara jämförelsevis lätt att

uppnå, örn samarbete emellan de särskilda affärsverken i detta hänseende

anordnades.

Förklaringar hava avgivits av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 40—43).

Den av revisorerna lämnade redogörelsen giver vid handen, att väsentliga

olikheter förekomma affärsverken emellan vid utarbetandet av deras

statistiska uppgifter rörande personalens ledigheter. Åstadkommandet

av större enhetlighet i fråga örn omfattningen och uppställningen av

statistiken på detta område skulle givetvis medföra, att affärsverkens

statistiska publikationer i angivna avseende komme att vinna i användbarhet.

Härför torde det vara önskvärt, att samarbete mellan affärsverken

anordnas.

Då utskottet förutsätter, att Kungl. Majit kommer att hava sin uppmärksamhet

riktad på denna fråga, utan att någon särskild åtgärd vidtages

från riksdagens sida, vill utskottet allenast vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

lim) Avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm. Under

finansdepartementet, § 33, hava revisorerna meddelat, att de granskat

vissa avkortningslängder å kronorestantier i Stockholm i avsikt att erhålla

kännedom örn tillämpningen av gällande föreskrifter å detta område

(Del I sid. 73—79). Efter att hava lämnat en redogörelse för de föreskrifter,

enligt vilka avkortning av kronoutskylder äger rum i Stockholms

stad, hava revisorerna meddelat, att de vid sin granskning av restlängderna

inom vissa uppbördsdistrikt i Stockholm gjort följande iakttagelser.

De belopp, som årligen i Stockholms stad avkortas av debiterade krono
-

Vtskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

utskylder, äro i och för sig ganska avsevärda, men de avkortade skatterna

motsvara dock en relativt låg procent av de debiterade.

Av nedanstående tabell framgår summan av de under åren 1928—1932

debiterade kronoutskylderna och samma år avkortade belopp:

Uppdebiterade krono- Avkortade krono
A

r ntskyider utskylder

kr. kr.

1928 ................................................................ 64,867,409:86 1,396,891: 38

1929 ................................................................... 64,681,926: 02 1,307,269: 95

1930 ................................................................... 70,768,926: 96 1,361,170: 82

1931 .................................................................... 73,673,362:81 1,441,415:66

1932 ................................................................... 63,694,750: 24 2,632,578: 47

1 samband med ovan intagna sifferuppgifter bör framhållas, att i såväl

de debiterade som de avkortade beloppen ingå utskylder för sådana

personer, vilka av vederbörande beskattningsnämnder påförts s. k. »ansedd

inkomst», enär på grund av bristande uppgifter utredning icke

kunnat åstadkommas rörande deras verkliga inkomst.

Det torde förtjäna anmärkas, att just utskylder på grund av dylik

taxering i synnerlig stor omfattning bliva föremål för avkortning.

Vid tillämpningen av de allmänna grunderna för avkortningen av

kronoutskylder i Stockholm, påförda ensamstående personer och familjeförsörjare,

synes man utgå från, att det existensminimum, som skall förbehållas

den skattskyldige, alltjämt beräknas med hänsyn till levnadskostnaderna

vid en tidpunkt, som ligger ganska långt tillbaka i tiden.

Avkortning har sålunda under vissa förhållanden ansetts kunna ske i

fråga örn samtliga kronoutskylder för män, tillhörande kategorien

»tjänstemän och likställda», vid en inkomst av ungefär 2,500 kronor för

år, då vederbörande saknat försörjningsskyldighet mot annan, samt under

samma förutsättning vid en inkomst av ungefär 2,100 kronor inom

kategorien »kontorister, butiksanställda m. fl.». För kvinnor inom motsvarande

kategorier hava beloppen varit ungefär 2,300 kronor och 2,000

kronor. För ensamstående personer utan försörjningplikt inom kategorien

»arbetare och likställda» bar existensminimum ansetts böra sättas

vid en årsinkomst av för man ungefär 1,500 kronor och för kvinna ungefär

1,250 kronor. I detta sammanhang torde förtjäna ytterligare omnämnas,

att för familjeförsörjare, som har hustru och två barn att försörja,

inkomstgränsen, under vilken avkortning medgivits, utgjort inom kategorien

»tjänstemän och likställda» 3,350 kronor, inom kategorien »kontorister,

butiksanställda m. fl.» 3,200 kronor och inom kategorien »arbetare

och likställda» ungefär 2,750 kronor.

Kevisorerna vilja emellertid framhålla, att i ganska stor omfattning utskylderna

indrivits även bos personer, vilkas årsinkomst understigit de

sålunda angivna beloppen.

Med stöd av 23 § i förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt har beslut örn befrielse från utskylder meddelats

av vederbörande beskattningsnämnd, då behållningen i boet efter

avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt, ej överstigit

20,000 kronor, örn den avlidne efterlämnat make, oförsörjda barn

eller annan bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom

för sin försörjning. Det förefaller revisorerna, som örn denna bestämmelse,

vilken vid innevarande års riksdag utsträckts att — örn en avliden

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

13

efterlämnat två bodelägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom

för sin försörjning — avse behållning, ej överstigande 30,000 kronor,

i allmänhet tillämpats på sådant sätt, att prövningen varit mycket summarisk

och befrielsen i regel medgivits i alla förekommande fall och fått

avse hela skattebeloppet, utan att någon skälighetsprövning i det speciella

fallet ägt rum.

Bevisorerna hava vidare lagt märke till, att ganska ofta efter resultatlöst

försök till utmätning avkortning plägat ske av utskylder, påförda

personer, som driva rörelse eller åtnjuta sådan inkomst, som är att hänföra

till försäljningsprovision. Det förefaller också revisorerna, som om

ifråga örn skattskyldiga tillhörande vissa rörelse- eller näringsgrenar det

rentav kan betraktas såsom ganska vanligt, att avkortning av utskylder

äger rum. Detta gäller särskilt, då de redskap eller fortskaffningsmedel,

som erfordras för rörelsens bedrivande, förvärvats genom avbetalningsköp,

och alltså utmätning därav icke är möjlig enligt gällande bestämmelser.

Bevisorerna hava särskilt uppmärksammat, att ofta hela familjer,

som gemensamt driva rörelse eller näring och därav hava sitt uppehälle,

på grund härav erhållit avkortning för de utskylder, som påförts

dem.

Den jämförelsevis stora rörlighet, som utmärker befolkningen i Stockholm

och dess grannsamhällen, vilka senare lyda under annan administrativ

myndighet, återverkar i ganska stor utsträckning i fråga örn utskyldsbetalningen

på sådant sätt, att icke sällan avskrivning måst äga rum av

utskylderna. Därest restskyldig sökes hos den arbetsgivare, där han enligt

senast erhållna uppgifterna haft arbete, visar det sig ofta nog, att han

redan lämnat denna arbetsplats och att arbetsgivaren saknar uppgift om

den plats, där han senare kan hava erhållit arbete. En anledning till detta

missförhållande är, att indrivningen av utskylderna sker relativt lång

tid efter det inkomsten förvärvats och arbetsanställningen, där inkomsten

erhållits, innehafts av vederbörande. Här torde också böra omnämnas, att

icke så sällan fastighets- eller andra bolag, bildade för ett visst begränsat

syfte, exempelvis för att snabbt förvärva och realisera vissa värden, upplösas,

innan skatten skall inbetalas. Möjligheten att senare utfå skatten är

ringa, och avkortning av dylik skatt har måst ske i stor utsträckning.

Enligt gällande föreskrifter kunna kronoutskylder och restantier icke

avfordras de skattskyldiga efter tre års förlopp, räknade från utgången av

det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. Det har också vid av

revisorerna i vissa speciella fall verkställd undersökning visat sig, att personer,

som ett år fått utskylderna avkortade på grund av bristande tillgångar

eller på grund av konkurs, ett kommande år haft anställning med

ganska goda inkomster. På grund av gällande bestämmelser kunna emellertid

utskylderna icke vid nämnda tillfällen avfordras dem, då avkortning

på grund av den korta preskriptionstiden redan ägt rum.

Bevisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Vid bedömandet av frågan, huruvida i visst fall avkortning av utskylder

bör äga rum, kunna givetvis olika synpunkter göras gällande. Å ena

sidan har avkortningsförfarandet tillkommit i syfte att från erläggandet

av utskylder befria personer, vilka icke hava sådana tillgångar, att de

kunna betala utskylderna, utan att samtidigt stora svårigheter uppstå för

dem att bereda sig och sin familj nödtorftigt uppehiille. Å andra sidan judet

klart, att, därest avkortning av utskylder sker i alltför stor utsträck
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

ning, sådana personer åter, som ordentligt fullgöra sin skattskyldighet,

komma att få betala högre skatter än som skulle hava utgått, därest avkortningar

icke ägt runi eller verkställts efter strängare grunder. Vid

behandlingen av dessa spörsmål har det emellertid för revisorerna framstått

såsom ett önskemål, att de författningsbestämmelser, som meddelats

beträffande skattskyldigs taxering till beskattning, skola så nära som

möjligt ansluta sig till de bestämmelser, som gälla uppbörd och indrivning

av skatter och utskylder. För närvarande kan man dock konstatera, att

det skattebelopp, som enligt föreskrifterna i gällande taxeringsförordning

påföres en skattskyldig, i relativt stor utsträckning icke kan indrivas hos

vederbörande enligt uppbördsförfattningarnas och utsökningslagens nuvarande

lydelse samt numera tillämpade praxis. Det vill därför förefalla

revisorerna, som örn bättre överensstämmelse mellan dessa olika författningsbestämmelser

bör genomföras och att det ligger i statens intresse

att i sitt förhållande till de skattskyldiga tillse, att dylika ojämnheter i

görligaste mån försvinna. Eevisorerna hava i detta sammanhang särskilt

fäst sig vid, att skilda existensminima för olika befolkningsgrupper tilllämpas

i Stockholm.

Vad därefter beträffar den gjorda iakttagelsen att personer, som driva

rörelse eller åtnjuta sin inkomst i form av provision, i jämförelsevis stor

utsträckning underlåta att fullgöra sin skattskyldighet, varefter dem påförda

utskylder måste avkortas, vilja revisorerna framhålla, att detta

missförhållande har sin grund däruti, att införsellagen icke kan å sådan

skattskyldig tillämpas i någon större utsträckning. Utan att ingå på huru

en rättelse i berörda hänseende skall kunna åstadkommas, vilja revisorerna

framhålla önskvärdheten av att en undersökning verkställes, vilka åtgärder,

som härutinnan kunna vara påkallade. Under alla förhållanden

synes det vara i hög grad otillfredsställande, att icke i dylika fall ett utmätningsförfarande

synes kunna leda till önskat resultat, enär denna kategori

av skattskyldiga i allmänhet kan visa, att den endast har sådana

tillgångar, som icke nu kunna göras till föremål för utmätning.

Vidkommande därefter frågan örn vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas

till förhindrande av att avskrivning av utskylder i så stor utsträckning

måste ske, hava revisorerna bemärkt, att detta skulle kunna i viss

mån förhindras därigenom, att vederbörande arbetsgivare ålades utvidgad

skyldighet att till mantalskrivningsmyndigheterna lämna alla erforderliga

uppgifter rörande hos arbetsgivaren anställda vid varje tillfälle,

då sådan anställning, som icke är av rent tillfällig art, äger rum.

Vad revisorerna här ovan anfört, synes vara av den betydelse, att de ansett

sig böra föreslå, att en närmare utredning rörande dessa förhållanden

verkställes med syfte att sedermera skola kunna vidtagas erforderliga förändringar

i de författningar, som ovan berörts. I samband med en utredning

på detta område lärer även kunna till granskning upptagas behovet

av kompletterande bestämmelser i fråga örn beskattningsnämnds rätt att

medgiva befrielse från utskylder under vissa förhållanden, då boets tillgångar

icke uppgå till mera än 20,000 respektive 30,000 kronor. Eevisorerna

vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på, huruvida

icke enhetliga preskriptionsbestämmelser böra införas för såväl kronosom

kommunalutskylder.

Eevisorerna anse sig till slut böra som sin mening uttala, att behovet

av den sålunda ifrågasatta utredningen till stor del synes bottna i den

vid flera tillfällen påtalade olägenheten av att vårt nuvarande skatte
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123. 15

system medför, att skatt å en inkomst uttages först lång tid efter det inkomsten

förvärvats.

De iakttagelser och erinringar, som av revisorerna gjorts, beröra visserligen

förhållandena i huvudstaden, men i åtskilliga hänseenden torde de

av revisorerna gjorda påpekandena få anses äga betydelse även beträffande

landet i övrigt.

Yttranden i anledning av de av revisorerna gjorda uttalandena hava avgivits

av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet (Del III, sid.

50—53).

Riksräkenskapsverket har anfört, att ämbetsverket i likhet med revisorerna

höllö före, att de omnämnda missförhållandena i väsentlig mån

voro att återföra därpå, att enligt vårt nuvarande skattesystem skatt å

inkomst uttoges först lång tid efter det inkomsten förvärvats. Ämbetsverket

förordade, att den av revisorerna föreslagna utredningen komme

till stånd samt att densamma inordnades i de sedan lång tid pågående

förarbetena för åstadkommande av en rationell skatteuppbörd. I fråga

örn preskriptionstiden för utskylder hade ämbetsverket redan tidigare

framhållit önskvärdheten av att preskriptionstiden för kommunala utskylder

fastställdes lika med preskriptionstiden för kronoutskylder.

Överståthållarämbetet har anfört följande.

Beträffande revisorernas uttalanden i fråga örn det existensminimum,

som vid införsel beräknas för skattskyldig, får Överståthållarämbetet

meddela, att här sådan beräkning grundas på en tabell, som på sin tid uppgjorts

av ämbetet efter samråd med utmätningsmännen. De i tabellen upptagna

beloppen, vilka ursprungligen torde hava bestämts i nära anslutning

till socialstyrelsens beräkningar rörande levnadskostnaderna för olika yrkesgrupper,

hava visserligen icke under senare år reducerats. Men härvid

är att märka att tabellen ej undantagslöst följes utan endast tjänar som

en grundval för den beräkning av existensminimum, som i varje fall efter

förekommande omständigheter sker. Att dessa normalbelopp fortfarande

icke kunna anses särskilt höga synes framgå därav, att det månatliga belopp,

som enligt tabellen bör vid införsel förbehållas skattskyldig tillhörande

yrkesgruppen »kroppsarbetare m. fl.», icke oväsentligt understiger

det existensminimum, varmed i fattigvårdsmål plägar räknas, då enskild

persons bidragsskyldighet till nödlidande anförvants underhåll bestämmes.

Vad ''särskilt angår det anmärkta förhållandet, att i införselärenden

olika existensminima beräknas för olika befolkningsgrupper, så bar detta

sin grund bland annat däri, att vederbörandes levnadsomkostnader ej alltid

kunna nedbringas i samma omfattning. Den som har en något dyrbarare

bostad kan sålunda ej alltid vara i tillfälle att utbyta densamma

mot en billigare. Och omkostnadskontot för t. ex. gångkläder stiiller sig

också olika för olika yrkesgrupper. Örn t. ex. det införselfria löneminimum

skulle för ett butiksbiträde eller en kontorsanställd tillmätas så

knappt, att vederbörande ej kunde anskaffa för bans sysselsättning lämpade

kläder, skulle lian, enligt vad erfarenheten visat, löpa risk att bliva

avskedad, vilket i sista hand ginge ut även över den införselsökande. Det

är givetvis ogörligt att i det synnerligen stora antal fall som av ett betydande

antal förättningsmän skola var för sig handläggas, ernå fällt rik
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

tiga och i jämförelse med varandra oantastbara resultat. Till ledning vid

tillämpningen har därför gjorts ett särskiljande i olika yrkesgrupper i den

mån erfarenheten givit vid handen, att en differentiering är i stort sett

påkallad.

Det kan synas otillfredsställande att existensminima vid införsel så väsentligt

avvika från de inkomster, som enligt taxeringsförfattningarna ansetts

tillräckligt bärkraftiga för utgörande av skatt. Emellertid torde läget

vara det, att de belopp, vilka enligt skatteförfattningarna lämnas fria

från beskattning, icke skulle vara tillräckliga för de skattskyldigas uppehälle,

åtminstone så vitt fråga är örn den kommunala beskattningen. Lagstiftaren

har härvidlag stått i valet mellan å ena sidan tillskapandet av ett

ur de enskildas synpunkt tillfredsställande skattesystem och å andra sidan

skyldig hänsyn därtill att kommunerna icke skola se sig i avsaknad

av erforderligt skatteunderlag. För övrigt behöver en tillfällig nedgång

av inkomsten icke i och för sig betyda oförmåga att gälda skatt. I de fall,

där införsel måste tillgripas, har däremot den skattskyldige ej andra utkomstmöjligheter,

t. ex. av sparkapital, och därför måste det fria existensminimum

tillmätas så högt, att han verkligen kan leva å detsamma. Det

bör bemärkas, att medan inkomsten ovanför skatteförfattningarnas existensminimum

allenast till en mindre del tages i anspråk i form av skatt,

vid införsel hela eller större delen av det överskjutande beloppet tages i

anspråk, vadan förhållandena i de båda fallen sålunda ej heller äro helt

jämförliga.

Vad angår frågan örn befrielse från erläggande av utskylder, då behållningen

i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet varit här i

riket bosatt, ej överstigit visst belopp, åligger det givetvis vederbörande

beskattningsnämnd att underkasta varje sådant fall en diskretionär prövning.

Det torde dock ligga i sakens natur, att det ofta erbjuder viss svårighet

att avgöra örn förutsättningarna för dylik befrielse helt eller delvis

föreligga, varför resultatet lätt kan bliva att det i praktiken åt detta stadgande

gives en extensiv tolkning. Ur rent fiskalisk synpunkt torde frågan

vara av mindre betydelse.

Vidkommande den av revisorerna gjorda iakttagelsen att personer, som

driva viss rörelse eller åtnjuta inkomst i form av provision, i stor utsträckning

underlåta att fullgöra sin skattskyldighet, har den en naturlig

förklaring däruti att mot dem det kraftigaste indrivningsmedlet, nämligen

införsel, endast i undantagsfall kan komma till tillämpning.

Revisorerna hava vidare erinrat örn det förhållandet att personer, som

ett år fått utskylderna avkortade på grund av bristande tillgångar eller

på grund av konkurs, ett kommande år haft anställning med ganska goda

inkomster. Givetvis kan det, på sätt revisorerna framhållit, anses mindre

tillfredsställande, att i dylikt fall utskylderna icke längre kunna avfordras

de skattskyldiga. Särskilt är detta förhållandet därest avkortning ägt

rum utan konkursförfarande. I den mån frågan uppkommer örn ändrade

bestämmelser i denna del, måste vägas mot varandra, å ena sidan, önskvärdheten

av att göra indrivningsförfarandet så effektivt som möjligt

och å andra sidan nödvändigheten av att icke indrivningsapparaten blir

alltför tung och dyrbar. De fall, där på nu angivet sätt skatt senare kan

uttagas, torde vara ej ofta förekommande undantag.

Ämbetet vill fästa uppmärksamheten därpå, att särskilt då fråga är örn

mindre arbetsgivare det ofta förekommer att de brista i redovisningsskyldighet

av innehållna införselmedel. De korrektiv lagen uppställt häremot

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

17

hava i praktiken icke visat sig tillräckligt effektiva. Detta förhållande

torde också efter vad ämbetet tror sig veta hava bemärkts av de flesta

ntmätningsmännen i riket. Det synes ämbetet därför önskligt att nuvarande

bestämmelser i detta ämne bliva föremål för någon skärpning.

Slutligen vill Överståthållarämbetet särskilt understryka det påtalade

missförhållandet att skatt upptages alltför lång tid efter det den inkomst,

varpå den grundar sig, förvärvats, ehuru ämbetet mer än väl inser svårigheten

att åstadkomma en ändring härutinnan.

Mot revisorernas förslag att förevarande av dem berörda frågor bliva

föremål för en närmare utredning i syfte att åstadkomma en förbättrad

skatteindrivning har Överståthållarämbetet intet att erinra.

Vad revisorerna anfört rörande de iakttagelser, de gjort vid den av

dem verkställda granskningen av vissa avkortningslängder för kronorestantier

i Stockholm, synes giva vid handen, att åtskilliga brister föreligga

i de författningsbestämmelser, vilka skola tillämpas av uppbördsmyndigheterna

i Stockholm. Dessutom torde bristande överensstämmelse föreligga

mellan uppbördsförfattningarna och utsökningslagen å ena sidan,

sådana de enligt praxis tillämpas i Stockholm, och föreskrifterna i gällande

taxeringsförordning å andra sidan. I nu nämnda hänseende synes

det vara av vikt, att sådana åtgärder vidtagas, att de förefintliga bristerna

i möjligaste mån avhjälpas och att fullt klara och tydliga bestämmelser

på detta område meddelas. Utskottet har därför ansett sig böra föreslå,

att riksdagen hos Kungl. Majit gör framställning i berörda hänseende.

Utskottet har icke heller kunnat undgå att taga intryck av vad revisorerna

i övrigt anfört rörande tillämpningen i Stockholm av uppbördsförfattningarna

och utsökningslagen och måste för sin del finna det

önskvärt, att sådana åtgärder vidtagas, att icke på grund av nu gällande

bestämmelsers mindre tillfredsställande avfattning personer, vilka borde

kunna fullgöra sin skattskyldighet, erhålla befrielse härifrån. Vad revisorerna

i detta hänseende meddelat, synes utskottet vara förtjänt av att

tagas under allvarligt övervägande, och utskottet anser sig därför böra

föreslå, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit göra framställning örn att

även dessa spörsmål underkastas närmare övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte taga under övervägande

vad revisorerna anfört i fråga örn uppbörd och indrivning

av kronoutskylder i Stockholm.

1210) Debiteringen av resor, verkställda nied taxeautomobil. Under

finansdepartementet, § 34, hava revisorerna framställt viss erinran beträffande

tillämpningen av bestämmelserna i 2 § i allmänna resereglemente!

(Del I sid. 79 och 80).

Revisorerna hava meddelat, att de vid sin räkenskapsgrauskning funnit,

Bihang till riksdagens protokoll 193t. 6 sami. Nr 123. 2

Utskottet..

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Utskottet.

att icke så sällan den verkliga resekostnaden varit avsevärt lägre än den

debiterade, i det att förrättningsmannen lyckats träffa avtal om lägre

gottgörelse än den i reglementet medgivna. Skillnaden mellan den verkliga

och den debiterade kostnaden har i så fall kommit tjänstemannen själv

till godo.

Revisorerna hava i denna fråga gjort följande allmänna uttalande.

De sålunda gjorda iakttagelserna hava givit revisorerna anledning

framhålla önskvärdheten av att berörda förhållanden komma under bedömande

vid den slutliga översyn av bestämmelserna i allmänna resereglementet,

som begärts av 1933 års riksdag, och vars resultat avsetts att

framläggas för nästkommande års riksdag. Det synes därvid kunna ifrågasättas,

huruvida antingen bestämmelser, motsvarande dem, som nu förekomma

i 8 § och innefatta att reseersättningen skall utgå med vad som

verkligen utgivits, höra införas i fråga örn längre resor eller ock att vid

dylika resor åtminstone kilometerpenningar icke må utgå för längre väglängd,

än exempelvis 10 mil under en och samma resa.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del III sid. 53—56).

Såsom revisorerna meddelat har 1933 års riksdag hos Kungl. Majit gjort

framställning om att en slutlig översyn horde ske av bestämmelserna i

allmänna resereglemente! och att förslag härom måtte framläggas för

1934 års riksdag. Enligt vad utskottet erfarit, kommer någon proposition

i ärendet ej att framläggas för innevarande års riksdag, enär utredningen

ännu icke avslutats. Vid sådant förhållande och då utskottet förutsätter,

att vad revisorerna anfört kommer att tagas under övervägande av Kungl.

Majit, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

13 io) Inköp av glödlampor för statens behov. Under finansdepartementet,

§ 35, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en undersökning rörande

de priser, som av vissa myndigheter betalas för glödlampor (Del I

sid. 80 och 81).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande i

De priser, de olika myndigheterna fått erlägga för glödlampor av samma

typ, hava, enligt vad de infordrade uppgifterna utvisa, varit synnerligen

växlande. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i det tillämpade

upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.

De myndigheter, som efter infordrande av anbud verkställt upphandling

av ett större parti glödlampor på en gång, hava kunnat betinga sig de förmånligaste

priserna.

1927 års statsrevisorer förordade, att någon av de större förbrukarna

bland verken, vilken vetat att betinga sig särskilt förmånliga villkor vid

sina inköp, skulle, i likhet med vad som redan i vissa fall ägt rum, bereda

övriga verk tillfälle att ansluta sig till dess avtal. Revisorerna vilja erinra

örn, att upphandlingen av normalpapper samt vissa slag av papper,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

19

kuvert och läskpapper för statens behov från och med år 1931 anförtrotts

generalpoststyrelsen samt att förslag föreligger, att samma myndighet

även skall handhava statsverkets inköp av skriv- och räknemaskiner. Det

synes revisorerna höra tagas under övervägande, örn ej ett liknande upphandlingssätt

kunde komma till stånd även beträffande statsverkets behov

av glödlampor.

Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del III sid. 56—58).

Den av revisorerna gjorda anmärkningen synes utvisa, att de olika myndigheterna

företaga sina inköp av glödlampor var för sig utan någon samverkan

och till växlande priser. Att statsverket härigenom tillskyndas onödiga

utgifter torde vara uppenbart. I syfte att staten vid ifrågavarande

upphandling skall erhålla så förmånliga priser som möjligt, torde det därför

bliva erforderligt, att en omläggning av inköpsmetoderna genomföres.

Såsom revisorerna framhållit, har upphandlingen av normalpapper samt

vissa slag av papper, kuvert och läskpapper för statens behov från och

med år 1931 anförtrotts generalpoststyrelsen. Vidare har erinrats, att förslag

föreligger, att samma myndighet även skall handhava statsverkets

inköp av skriv- och räknemaskiner. Det synes utskottet höra tagas under

övervägande, huruvida icke jämväl vid inköp av glödlampor för statens

behov ett dylikt centraliserat upphandlingssätt lämpligen bör komma

till stånd. Med hänsyn till de uppgifter, som ålagts den av Kungl. Majit

tillsatta organisationsnämnden, torde det närmast böra ankomma på denna

nämnd att upptaga här berörda spörsmål till prövning. Då utskottet förutsätter,

att så kommer att ske utan framställning från riksdagens sida, har

utskottet allenast ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14 :o) Vissa överskridna avlöningsanslag. Under finansdepartementet,

§ 39, hava revisorerna gjort anmärkning på de i ett mycket stort antal fall

förekommande överskridanden av förslagsanslag, som ställts till förfogande

för avlöningar hos särskilda ämbetsverk och myndigheter. Revisorerna

hava funnit önskvärt, att en undersökning skedde, i vad mån grunderna för

beräkningen av nämnda anslag behövde revideras (Del I sid. 92—94).

Utskottet vill erinra, att Kungl. Majit i en till innevarande års riksdag

avlåten proposition nr 220 angående förändrad uppställning av riksstatens

utgiftssida bland annat upptagit det av revisorerna berörda spörsmålet.

I nämnda proposition har nämligen föreslagits, att — i syfte att ernå en

bättre överensstämmelse mellan beräknade och verkliga utgifter och undvika

de i åtskilliga fall ständigt återkommande överskridandena av anslagsposten

till avlöningar till ordinarie tjänstemän — avlöningar, vilka

hittills plägat avpassas med utgångspunkt från den näst högsta löneklas
-

Ut skottet.

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

sen för varje befattningshavare, i stället skulle beräknas efter den högsta

löneklassen inom vederbörlig lönegrad.

Kungl. Maj:ts förslag har numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets

utlåtande nr 79).

Örn vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

15 :o) Utanordnandet av statsmedel lii. in. Under finansdepartementet,

§ 40, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förfarandet

i allmänhet inom olika verk och myndigheter vid utanordnandet av statsmedel

(Del I sid. 94—100) och härtill knutit följande allmänna uttalande.

Av de här ovan meddelade uppgifterna rörande förfaringssättet vid

utanordnandet av statsmedel hos olika verk och myndigheter framgår,

att skilda metoder i detta hänseende vunnit tillämpning. Under sin räkenskapsgranskning

hava revisorerna också funnit, att det genom de återgivna

och övriga hithörande bestämmelser föreskrivna förfarandet i

många fall är alltför omständligt och att härigenom i synnerhet vederbörande

verks chefer och andra mera kvalificerade tjänstemäns arbetstid

ej sällan kommit att i onödigt stor utsträckning tagas i anspråk för

handläggning av de ofta merendels enkla utanordningsärenden, varom i

allmänhet är fråga inom statsförvaltningen. Såvitt revisorerna kunna

finna, äro nämligen de utanordningar, som kräva en mera ingående prövning,

åtminstone hos det övervägande antalet verk och myndigheter

m. fl., relativt få. I varje fall torde förfarandet vid utanordnandet av

medel, då det gäller i Kungl. Maj:ts brev eller särskilda beslut fastställda

belopp eller avlöningsförmåner, som utbetalas enligt gällande bestämmelser

och fastställda stater, böra ske på enklast möjliga sätt och synes kunna

anförtros åt mera underordnade befattningshavare hos verk och myndigheter.

Detta tillvägagångssätt äger redan nu i vissa fall tillämpning

och några olägenheter härav synas icke hava framträtt. Kevisorerna

förbise icke, att, därest en omläggning av utanordningsväsendet på sålunda

ifrågasatt sätt äger rum. också ansvarigheten för utanordningarnas

riktighet, som nu i regel åvilar samtliga de personer, som underskrivit

en anordning, härigenom kommer att förändras. Med revisorernas

utgångspunkt är emellertid detta icke någon mera betydande olägenhet,

då i själva verket cheferna och de mera kvalificerade tjänstemän,

som nu underskriva mindre betydelsefulla anordningar, i stort sett icke

torde underkasta dem en mera ingående granskning. Vid en omläggning

av utanordningsväsendet och i samband därmed en förändring i fråga

örn ansvarsfördelningen vill det synas revisorerna, som örn de nu gällande

bestämmelserna, även med tillbörligt beaktande av de olika förhållanden,

som råda i skilda fall, skulle kunna givas en mera enhetlig

och konsekvent utformning än som nu skett.

På grund av vad sålunda anförts, hava revisorerna ansett en närmare

utredning påkallad i vad mån ifrågavarande bestämmelser kunna, utan

eftersättande av kravet på erforderlig kontroll och säkerhet, förenklas

samt givas en inbördes mera enhetlig karaktär. I samband med den av

revisorerna sålunda ifrågasatta utredningen lärer givetvis frågan örn ansvarighet

för verkställda utbetalningar böra göras till föremål för särskild

prövning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

21

Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskaps-*

verket (Del III sid. 65 och 66).

Statskontoret har förordat revisorernas förslag, att en utredning sker

beträffande formerna för utanordnandet av statsmedel och ansvaret härför

i avsikt att ernå en förenkling av förfarandet och giva detsamma en mera

enhetlig karaktär, allt utan eftersättande av kravet på erforderlig kontroll

och säkerhet.

Biksräkenskapsverket har framhållit, att den av revisorerna ifrågasätta

utredningen bomme att bliva mycket tidskrävande, särskilt med hänsyn

därtill, att densamma jämväl, såsom revisorerna ock förutsatt, måste

omfatta spörsmålet örn ansvarigheten för verkställda utbetalningar. Ämbetsverket

hade dock intet att erinra mot att sådan utredning verkställdes.

Vidare hava revisorerna under § 41 till behandling upptagit spörsmålet

örn åstadkommandet av vissa tekniska förenklingar i fråga örn utanordnandet

av medel inom statsförvaltningen (Del I sid. 100—102).

Efter att bland annat hava erinrat, att även 1932 års revisorer berört

samma fråga, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Då även innevarande års revisorer äro av den uppfattningen, att det

mångenstädes tillämpade förfaringssättet att använda särskild blankett

vid tecknande av utanordningsbeslut i de fall, då detta kunnat tecknas å

ingiven räkning eller annat underlag för anordningen, medför obehövliga

kostnader för statsverket samt gör räkenskaperna onödigt skrymmande,

hava revisorerna velat ånyo fästa uppmärksamheten å berörda förhållande.

Örn också denna fråga, såsom riksräkenskapsverket anfört, skulle

kunna anses vara av förhållandevis ringa betydelse, hava revisorerna —

som äro av den uppfattningen, att förenklingar och besparingar inom

statsförvaltningen, även örn de av vederbörande betecknas såsom varande

av ringa betydelse, i allt fall böra vinna beaktande — dock funnit sig

böra ånyo göra framställning om vidtagandet av sådana åtgärder, att vederbörande

myndigheters uppmärksamhet fästes på denna besparingsmöjlighet.

Jämväl i övriga av revisorerna här ovan berörda hänseenden synes det

önskvärt, att i största möjliga mån enhetligt förfaringssätt vinner tiltlämpning

inom statsförvaltningen. Ur denna synpunkt sett torde också

dessa frågor förtjäna att uppmärksammas.

Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del III sid. 65—67).

Såsom revisorerna under § 40 framhållit tillämpas vid utanordnandet av

statsmedel inom verk och myndigheter skilda metoder. Det genom hithörande

bestämmelser föreskrivna förfarandet har därjämte i många fall

visat sig vara alltför omständligt. Då de utanordningsärenden, som förekomma

inom statsförvaltningen, oftast äro av enkel beskaffenhet, torde

handläggningen av desamma kunna ske på ett vida mindre tidsödande och

arbetskrävande sätt än som nu i allmänhet är fallet. Utskottet anser i lik

het med revisorerna, att en förenkling av förfaringssättet viii utanordnan
-

Utskotta.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

det av statsmedel är av behovet påkallad samtidigt som större likformighet

på detta område bör åstadkommas. Vid en sådan omläggning av utanordningsväsendet

måste jämväl frågan örn ansvarigheten för verkställda

utbetalningar, som därav beröres, komma under omprövning.

Vidkommande härefter de av revisorerna under § 41 föreslagna åtgärderna

finner utskottet desamma vara ägnade att medföra förenklingar och

besparingar. Även dessa spörsmål anser utskottet vara förtjänta av beaktande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för

åstadkommande i fråga örn utanordnandet av statsmedel

av större likformighet och ett i möjligaste mån

förenklat förfarande.

16 :o) Statstjänstemannens bisysslor. Under finansdepartementet, § 42,

hava revisorerna upptagit frågan örn statstjänstemännens bisysslor till

behandling ur social synpunkt för att örn möjligt på detta område finna

någon utväg till lindring av den rådande arbetslösheten bland tjänstemän

och därmed likställda. (Del I sid. 103—116).

Efter att hava redogjort för vad i detta ärende tidigare förekommit,

ävensom lämnat ett sammandrag av införskaffade uppgifter rörande bisysslor,

innehavda av befattningshavare vid vissa ämbetsverk och myndigheter,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Den av revisorerna verkställda undersökningen rörande bisysslor har

denna gång omfattat allenast några grupper av befattningshavare inom

statsförvaltningen samt vissa särskilda verk och myndigheter, varjämte

den till en del avsett att erhålla utredning i vissa ovan berörda speciella

hänseenden. Undersökningen giver vid handen, att ett jämförelsevis stort

antal befattningshavare innehava bisysslor och att detta särskilt är

förhållandet inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna, där bisysslor

allmänt förekomma. Beträffande övriga undersökta tjänstemannagrupper

synes innehavet av bisysslor vara av proportionsvis mindre omfattning.

Bådande förhållanden på det ekonomiska området synas här

hava i viss mån föranlett, att en minskning ifråga örn innehavet av bisysslor

inträtt.

Detta revisorernas allmänna omdöme grundas givetvis på de uppgifter,

som av befattningshavarna själva lämnats, och revisorerna hava icke ansett

sig böra eller kunna ingå på en undersökning, huruvida de lämnade

uppgifterna äro med verkligheten överensstämmande. Det må dock uppmärksammas,

att lämnandet av de uppgifter, som avse förvärvsarbete i allmänhet,

varit frivilligt för befattningshavarna. Då de alltså icke varit

skyldiga att i detta hänseende lämna några uppgifter, måste de i

berörda avseenden redovisade, i tabellerna upptagna siffrornas värde vara

i hög grad osäkert, även örn i allt fall de begärda upplysningarna i ganska

stor omfattning erhållits. En viss osäkerhet vidlåder för övrigt helt na
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

23

turligt det siffermaterial, som revisorerna införskaffat och i sina tabeller

här ovan meddelat, något som också inledningsvis berörts.

De iakttagelser, som revisorerna gjort, sammanfalla i viss mån med de

uttalanden i denna fråga, som gjorts av 1925 års statsrevisorer å sid. 237

och följande i deras berättelse, där revisorerna anföra, att särskilt inom

länsstyrelserna och fögderiförvaltningen samt även, ehuru i mindre grad,

inom statsdepartementen och de centrala ämbetsverken antalet av dem,

som med sin tjänst förena flera bisysslor i och för sig är avsevärt högt.

Inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen innehava i det närmaste

70 procent av alla befattningshavare — i såväl högre som lägre grad därvid

medräknade — bisysslor, och antalet dylika för varje befattningshavare,

som har sådana sysslor, uppgår i medeltal till 3. Det förefaller revisorerna,

som örn dessa siffror äro oproportionerligt höga. Inom de undersökta

ämbetsverken är innehavet av bisysslor visserligen ganska allmänt,

men procenttalet uppgår icke tillnärmelsevis till det för länsstyrelserna

angivna. Beträffande postverkets personal förekomma bisysslor,

såvitt av de lämnade uppgifterna framgår, endast i ganska ringa utsträckning.

I fråga örn Stockliolmsläroverken åter är antalet bisysslor ganska

stort, i det att 68 procent av de ordinarie lärarna innehava dylika sysslor.

Utöver de meddelanden, som revisorerna gjort i form av anmärkningar

under de olika tabellerna här ovan, torde böra framhållas, att ett stort

antal tjänstemän inom de högsta lönegraderna hava erhållit sina uppdrag

av Kungl. Maj:t eller annan myndighet och att dessa uppdrag merendels

äro av offentlig natur. I åtskilliga fall äro också dessa uppdrag att betrakta

såsom rena honnörsposter. Befattningshavare i mellangraderna

hava i vissa fall bisysslor i ganska stor utsträckning, och i åtskilliga av

dessa bisysslor, särskilt vad länsstyrelserna och fögderiförvaltningen beträffar,

synas vara av den art, att de borde kräva längre eller kortare

tids tjänstledighet från den ordinarie tjänsten. Detta torde närmast gälla

tjänstemän, som var och en innehava flera taxeringsuppdrag eller som

bestrida tjänster inom städernas uppbördsväsende.

Vidkommande därefter spörsmålet, i vilken utsträckning maka eller

make till befattningshavare i statens tjänst innehar med statsmedel eller

andra allmänna medel avlönad sysselsättning kunna några säkra slutsatser

icke dragas av det i tabellerna meddelade siffermaterialet.

Slutligen vilja revisorerna beröra frågan örn bisysslornas inverkan på

den arbetslöshet, som för närvarande gör sig starkt kännbar inom olika

lager av samhället. Det är enligt revisorernas mening självklart — något

som också framgår av de avgivna utlåtandena — att åtskilliga bisysslor,

särskilt uppdrag av förtroendekaraktär, icke gärna kunna överlämnas

åt arbetslösa, men å andra sidan lärer det icke böra möta oöverstigliga

svårigheter att vidtaga sådana åtgärder, att vissa bisysslor kunna överlåtas

på personer, lämpade för fullgörande av arbetsuppgifter inom ett

fack, där arbetslöshet för närvarande är rådande. Att märka är nämligen,

att i icke ringa utsträckning personer med god utbildning och stor

erfarenhet på det räkenskapstekniska området nu sakna arbete. Härigenom

skulle dessa kunna helt eller delvis få sin försörjning. Revisorerna

tänka härvid på uppdrag såsom allmänna ombud i sparbanker, kontrollanter

in. m. Det synes nämligen ingalunda självklart, att just länsstyrelsens

befattningshavare, som nu i regel innehava dessa sysslor, äro

speciellt lämpade för dylikt arbete. Revisorerna vilja även erinra örn att

i vissa län såsom allmänna ombud i sparbanker anlitats revisionstekniskt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Utskottet.

utbildade personer, som då var oell en på sin anpart haft ett ganska stort

antal sparbanker. Säkerligen skulle ett mera allmänt genomförande av

en dylik anordning ur flera synpunkter sett vara till fördel. Revisorerna

göra även gällande, att det icke är nödvändigt, att såsom fallet varit hos

länsstyrelserna och vissa ämbetsverk i Stockholm, låta den kvinnliga personalen

utföra övertidsarbete och särskilt arbete för kommittéer och sakkunnigas

räkning. Detta arbete synes i många fall hava utan någon

olägenhet kunnat anförtros åt personer, som icke varit fast knutna till

statsförvaltningen. Tillämpandet av detta förfaringssätt skulle förvisso

i sin mån inverka på arbetslösheten bland kontorsutbildad kvinnlig personal.

Över huvud taget vilja revisorerna framhålla, att det synes vara

önskvärt, att vederbörande myndigheter, då fråga är örn beredande av

sysselsättning eller arbete, som icke med nödvändighet kräver speciell sakkunskap,

ville mer än hittills synes hava varit fallet beakta betydelsen av

sådana åtgärder, som direkt eller indirekt kunna medverka till arbetslöshetens

bekämpande. Man måste nämligen enligt revisorernas mening under

nu rådande förhållanden söka i största möjliga utsträckning ransonera

de arbetstillfällen, som stå till buds även inom offentlig verksamhet.

Revisorerna vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på.

att ofta mycket arbetskrävande uppdrag av viss myndighet lämnas en

befattningshavare, vilket uppdrag av såväl denne själv som myndigheten

ifråga betraktas såsom varande av offentlig karaktär, på grund varav

vederbörande befattningshavare anser sig kunna utföra arbetet under

fastställd tjänstetid, utan att tjänstledighet behöver begäras från den ordinarie

befattningen. Revisorerna hava vid sin granskning funnit, att det

är nödvändigt att i nämnda hänseende genomföra en effektivare kontroll.

Även örn vad här berörts endast hänför sig till vissa delar av det stora

arbetslöshetsproblemet och några mera betydelsefulla resultat knappast

torde kunna omedelbart vinnas genom de av revisorerna sålunda föreslagna

åtgärderna och gjorda påpekandena, hava de dock ansett sig böra

medverka till att på den statliga förvaltningens område skärpt uppmärksamhet

ägnas åt att, där så ske kan, sådana åtgärder vidtagas, som kunna

vara ägnade att motverka och minska arbetslösheten inom landet.

Yttrande har avgivits av allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens

lönenämnder (Del III sid. 67—70), vilka, bland annat, framhållit,

att även örn lönenämnderna icke funne sig kunna förorda några

direkta författningsföreskrifter utöver vad som föreslagits av 1928 ars

lönekommitté, det dock ville synas nämnderna, att vad revisorerna anfört

gåve vid handen, att tillämpningen av gällande bestämmelser inom åtskilliga

grenar av statsförvaltningen vore sådan, att det kunde anses

vara påkallat att vidtaga särskilda åtgärder för att bereda arbetstillfällen

åt därför skickade arbetslösa. Emellertid läte det sig icke göra att

enbart på grundval av den utav revisorerna förebragta utredningen vidtaga

några direkta åtgärder i sådant syfte. Härför erfordrades nämligen

en allsidig och ingående undersökning.

Såsom revisorerna framhållit har frågan örn statstjänstemännens bisysslor

tidigare varit föremål för statsmakternas prövning. Sedan Kungl.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Majit med anledning av 1926 års riksdags därom gjorda hemställan föranstaltat

örn en särskild utredning i ärendet, framlades resultatet härav år

1929 i »Betänkande med utredning och förslag angående statstjänstemännens

bisysslor». Detta förslag ligger fortfarande under Kungl. Majtts

prövning. Den av revisorerna nu verkställda undersökningen har haft

till huvudsakligt syfte att pröva frågan örn bisysslorna i avsikt att därmed

finna någon utväg för åstadkommande av lindring i rådande arbetslöshet.

Utskottet finner den av revisorerna behandlade frågan vara

av stor betydelse och anser varje möjlighet böra tillvaratagas, som kan

i någon mån bidraga till en minskning av arbetslösheten. Det av revisorerna

framlagda undersökningsmaterialet finner utskottet emellertid

icke tillräckligt för att på grundval av detsamma framlägga förslag örn

åtgärders vidtagande i av revisorerna angivet syfte. Utskottet förutsätter

emellertid, att den av revisorerna behandlade frågan kommer att bliva

föremål för övervägande i samband med prövningen av de i ovannämnda

utredning framkomna förslagen. Utskottet har emellertid velat vad i

ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

17:o) Akademiska sjukhuset i Uppsala. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 45, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förefintliga

bristfälligheter å olika lokaler — i synnerhet kvinnokliniken —

vid akademiska sjukhuset i Uppsala (Del I sid. 127 och 128).

I proposition nr 156 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t framlagt

förslag örn uppförande och inredning av nybyggnad för nämnda

kvinnoklinik. Denna fråga kommer alltså att i annat sammanhang bliva

föremål för riksdagens prövning, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.

18:o) Tillfällig löneförbättring till vissa lärare vid privatläroverken.

Under ecklesiastikdepartementet, § 49, hava revisorerna framställt vissa

erinringar beträffande utbetalandet av tillfällig löneförbättring till vissa

lärare vid privatläroverken (Del I sid. 143—145).

Efter en erinran örn de grunder, enligt vilka tillfällig löneförbättring

av statsmedel i detta fall utgår, hava revisorerna framhållit, att någon

begränsning av den tid, varunder ifrågavarande lärare äga att under

sjukledighet bibehålla den av statsmedel utgående tillfälliga löneförbättringen,

icke finnes angiven, ävensom att som villkor för löneförbättringens

utgående icke föreskrivits skyldighet för vederbörande skola att av

egna medel bidraga till avlöning åt sjukledig lärare.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

TJtgkotiet.

Härtill hava revisorerna knutit följande allmänna uttalande.

Enligt revisorernas mening lärer det knappast hava varit avsett, att

tillfällig löneförbättring av statsmedel skulle utgå på sätt ovan angivits.

Det synes åtminstone kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrift

borde meddelas att löneförbättringen skall utgå till sjukledig lärare endast

för den tid vederbörande läroanstalt utbetalar avlöning till den

tjänstledige läraren. I annat fall synes anställningen, såsom i förenämnda

exempel, knappast hava någon annan praktisk betydelse än att

utgöra en förutsättning av formell art för att vederbörande lärare skall

komma i åtnjutande av den statliga löneförbättringen.

Revisorerna hava ansett sig böra bringa ovanstående till riksdagens

kännedom.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del

m sid. 91—96).

I likhet med revisorerna finner utskottet de påtalade förhållandena

mindre tillfredsställande. Då utskottet emellertid förutsätter, att Kungl.

Majit kommer att taga detta spörsmål under omprövning, vill utskottet

nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

19 :o) Avlöningsförmåner åt folkskollärare m. fl. under tjänstledighet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna framhållit, hurusom

enligt bestämmelserna i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760)

angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till

sådan avlöning åt lärare statsverket kommer att få vidkännas särskilda

kostnader såväl vid lärares ledigheter för enskilda angelägenheter som i

de fall, då ledigheten föranletts av uppdrag att tjänstgöra å annan ickestatlig

befattning (Del I sid. 145—148).

Efter att hava med några exempel belyst förhållandena på detta område

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Redan den omständigheten, att här avsedda lärare under tjänstledighet

för att uppehålla annan befattning i kommunal tjänst få bibehålla

en avsevärd del av avlöningsförmånerna å sin ordinarie lärarbefattning,

synes vara anmärkningsvärd och står ej heller i överensstämmelse

med vad som tillämpas i s. k. nyreglerade verk. I det av 1928 års lönekommitté

utarbetade förslaget till lönebestämmelser för ifrågavarande

lärargrupper hava föreslagits liknande stadganden i förevarande avseende,

som gälla för befattningshavare i nyssnämnda verk.

Därest det icke befinnes lämpligt att i avvaktan på den förestående

löneregleringen för ifrågavarande lärare vidtaga någon ändring av här

avsedda bestämmelser, anse sig dock revisorerna böra ifrågasätta, huruvida

tillräckliga garantier förefinnas för tillvaratagande av det allmännas

intresse av att dylika tjänstledigheter icke beviljas i alltför

stor utsträckning.

Enligt revisorernas mening synes det i varje fall böra tagas under

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

27

övervägande, huruvida icke som villkor för erhållande av tjänstledighet

för att uppehålla annan befattning borde föreskrivas, att vederbörande

skall avstå åtminstone så mycket som åtgår till vikariens avlöning,

så att statsverket icke behöver vidkännas direkta utgifter på grund

av ledigheterna.

Med hänsyn till de besparingar, som torde kunna ernås på ifrågavarande

område, hava revisorerna ansett sig böra bringa dessa förhållanden

till riksdagens kännedom.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra, att frågan örn vissa

ändringar av ovannämnda kungörelse örn avlöning åt lärare vid folkoch

småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning torde även av annan

anledning bliva aktuell inom kort, nämligen i samband med genomförandet

av den av riksdagen begärda ändringen av sättet för utbetalande

av statsbidrag för avlönande av lärarpersonalen vid ifrågavarande

skolor, varigenom dessa bidrag icke skulle beräknas för kalenderår utan

för budgetår.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del III

sid. 96—100), vilka ansett, att en författningsändring på området är påkallad.

På grund av vad revisorerna anfört beträffande olägenheterna av gällande

bestämmelser rörande avlöningsförmånerna åt folkskollärare m. fl.

under tjänstledighet finner utskottet angeläget, att en författningsändring

sker. I likhet med revisorerna och skolöverstyrelsen anser utskottet, att

ändringen i fråga bör gå i den riktningen, att kommunalt anställda lärare

vid tjänstledighet av annan anledning än sjukdom eller offentligt

uppdrag skola av sin lön avstå, vad som erfordras för befattningens uppehållande.

Såsom skolöverstyrelsen erinrat ligger för närvarande under

utredning hos särskilda sakkunniga förslag till ändrade grunder för statens

understödjande av folkskoleväsendet. Det synes utskottet lämpligt,

att i samband härmed till närmare prövning upptages frågan örn erforderlig

ändring i gällande avlönings- och statsbidragsförfattningar. Då

utskottet har anledning förutsätta att så kommer att ske, utan att särskild

åtgärd vidtages från riksdagens sida, vill utskottet inskränka sig till

att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

20:o) Resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare

hos hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Under jordbruksdepartementet,

§ 52, hava revisorerna gjort vissa erinringar beträffande

storleken av de resekostnads- och traktamentsersättningar, som utgå till

befattningshavare hos hushållningssällskapen (Del I sid. 149—158).

Efter att hava lämnat en redogörelse för de grunder, efter vilka ifrågavarande

ersättningar utgå, hava revisorerna anfört följande.

V t skott et

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Utskottet.

Under nuvarande finansiella förhållanden är det av synnerligen stor

vikt, att även för hushållningssällskapens del alla möjligheter för nedbringande

av förvaltningskostnaderna iakttagas. I anslutning till de åtgärder,

som vidtagits för nedbringande av statsverkets kostnader för

tjänsteresor, synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke motsvarande

besparingsbestämmelser lämpligen böra vinna tillämpning även

för hushållningssällskapens befattningshavare. Härvid torde man kunna

utgå från att dessa befattningshavare icke böra åtnjuta högre traktamentsersättning

än statens befattningshavare i samma tjänsteställning och

med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.

Med denna utgångspunkt lärer en sänkning av traktamentsersättningen

i första hand böra ske i avseende å resor inom eget tjänstgöringsområde

för sekreterare, skattmästare och konsulent. Förslagsvis bör ersättningen

bestämmas till för sekreteraren högst 15 kronor för dygn, varav 9

kronor för dag och 6 kronor för natt, samt för skattmästare och konsulent

högst 13 kronor för dygn, varav 8 kronor för dag och 5 kronor för

natt. Även för andra hushållningssällskapens befattningshavare, vilkas

traktamentsersättning utmätts efter förmånligare grunder, än de, som gälla

för statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med likartade

arbetsuppgifter, torde en motsvarande sänkning av traktamentsersättningen

böra vidtagas. I anslutning till vad som gäller för här ovan

uppräknade statsanställda befattningshavare, synes traktamentsersättning

icke böra utgå för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller

förrättning.

Till befattningshavare, som deltager i premiering, bör resekostnads- och

traktamentsersättning även utgå enligt nyss angivna grunder.

Givetvis böra de grunder, efter vilka resekostnads- och traktamentsersättning

skola utgå till hushållningssällskapens befattningshavare, bliva

likartade för samtliga hushållningssällskap.

På grund av vad sålunda anförts synes det revisorerna önskvärt, att riksdagen

såsom villkor för hushållningssällskaps åtnjutande av statsbidrag

föreskriver, att resekostnads- och traktamentsersättning icke må utgå efter

förmånligare grunder till hushållningssällskapens befattningshavare

än till statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med motsvarande

tjänstgöringsförhållanden. Den sålunda ifrågasatta förändringen

torde böra snarast möjligt genomföras.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen

och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott

(Del III sid. 102—108).

Under § 57 hava revisorerna beträffande befattningshavarna hos skogsvårdsstyrelserna

gjort samma erinringar som under § 52 och i sitt uttalande

anslutit sig till vad under sistnämnda paragraf anförts.

Yttranden hava i detta fall avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket

och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (Del III sid. 128—

135).

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på, att de av revisorerna behandlade

frågorna varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag.

Med anledning av väckta motioner uttalade nämligen jordbruksutskottet i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

29

sitt utlåtande nr 2 under punkt 25, att utskottet hyste den uppfattningen,

att rese- och traktamentsersättning till hushållningssällskapens befattningshavare

liksom även dessa befattningshavares avlöningsförmåner i övrigt

icke borde utgå efter förmånligare grunder än till statens befattningshavare

i enahanda tjänsteställning och med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.

Jordbruksutskottet framhöll emellertid vidare, att, då förevarande

spörsmål senare komme under riksdagens bedömande i samband med

behandlingen av statsutskottets utlåtande över statsrevisorernas berättelse

och då med hänsyn till att det för budgetåret 1934/1935 äskade anslaget till

hushållningssällskapen hade avseende å hushållningssällskapens verksamhet

under kalenderåret 1934 det ifrågasatta villkoret icke syntes kunna uppställas

beträffande anslaget för nästa budgetår, utskottet icke ansåge sig

då böra göra någon direkt hemställan i saken. I sitt utlåtande nr 1, punkt

67. har jordbruksutskottet likaledes med anledning av väckta motioner

gjort enahanda uttalande beträffande skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.

Jämväl statsutskottet är av den meningen, att särskilda bestämmelser

ifråga örn rese- och traktamentsersättning böra komma till stånd för ifrågavarande

befattningshavare på sätt jordbruksutskottet anfört och att föreskrift

härom bör uppställas som villkor för hushållningssällskapens och

skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av statsbidrag. I vad mån även beträffande

befattningshavarnas avlöningsförmåner motsvarande bestämmelser

böra meddelas torde få bero på ytterligare utredning.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må besluta

a) att som villkor för hushållningssällskapens och

skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av statsbidrag från

och med år 1935 föreskriva, att särskilda bestämmelser

skola, på sätt ovan anförts, införas i fråga örn

rese- och traktamentsersättning åt där anställda befattningshavare,

b) i skrivelse till Kungl. Majit meddela nämnda beslut.

21 :o) Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Under jordbruksdepartementet,

§ 58, hava revisorerna anfört följande.

Från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. hava revisorerna under

hand erhållit uppgifter dels örn de arvoden, som tillkomma den hos riksföreningen

anställda personalen, samt grunderna för till samma personal

utgående resekostnads- och traktamentsersättningar dels ock å de kostnader

för föreningens verksamhet till och med den 30 juni 1933, som bestritts

av mjölkavgifter. Däremot har man icke ansett sig böra tillmötesgå

revisorernas önskan att erhålla motsvarande uppgifter jämväl beträffande

de till ordföranden och övriga ledamöter i föreningens styrelse utgående

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Vttkottet.

arvoden och reseersättningar, enär kostnaderna härför icke bestridas av

mjölkavgifter utan av föreningens egna medel.

Då det för revisorerna skulle vara av stort intresse att icke blott få kännedom

örn användningen av de till riksföreningen inflytande mjölkavgifterna

utan även att erhålla en överblick av föreningens medelsförvaltning

i dess helhet vilja revisorerna attala det önskemålet, att åtgärder måtte vidtagas

för att tillförsäkra revisorerna tillgång till föreningens samtliga räkenskaper.

Utskottet är av den uppfattningen att föreningens samtliga räkenskaper

med hänsyn till de allmänna uppgifter, som numera anförtrotts föreningen

ifråga, böra tillhandahållas riksdagens revisorer, därest de önska taga

del av dem vid fullgörande av sin granskning (jfr 1931 års riksdagsskrivelse

nr 342). Föreskrift härom lärer böra meddelas av Kungl. Majit på framställning

av riksdagen.

I anledning härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte meddela föreskrift därom, att

Svenska mejeriernas riksförenings u. p. a. räkenskaper

skola vara underkastade granskning av riksdagens revisorer.

22 :o) Pensionering i statens pensionsanstalt av viss lärarpersonal. Under

pensionsväsendet, § 59, hava revisorerna meddelat sina iakttagelser beträffande

utbetalande vid statens pensionsanstalt av s. k. uppskjuten pension

(Del I sid. 174—178).

Revisorerna hava redogjort för innehållet i gällande bestämmelser på området

och i tabellarisk form belyst den verkan, som berörda bestämmelser

medfört. Härtill hava revisorerna gjort följande uttalande.

Omständigheterna i nu föreliggande fall synas revisorerna ganska

märkliga. På grund av pensionsbestämmelsernas avfattning möjliggöres

för lärare, som avgått från sin befattning och sedermera efter en längre

tids frånvaro från undervisningsverksamhet erhållit vikariat under en

läsmånad, att förskaffa sig genast börjande tjänstepension, då han eljest

antingen icke varit berättigad till någon som helst pension eller allenast

uppskjuten pension till obetydligt belopp. Såvitt revisorerna hava sig

bekant förefinnes icke någon motsvarighet till nu berörda pensionsförhållanden

inom andra områden av det statliga pensionsväsendet. Det

torde vara uppenbart, att, därest Kungl. Maj:t och riksdagen ägt kännedom

örn nu påpekade omständigheter, en ändring i reglementet skulle

hava kommit till stånd. Särskilt anmärkningsvärt finna revisorerna det

förhållandet, att lärare vid så hög levnadsålder och så lång tids uppehåll

i tjänstgöringen inom undervisningsväsendet som här förekommit fått

återinträda såsom lärare. Framhållas bör också, att genom nu tillämpade

förfaringssätt statsverket åsamkats avsevärda utgifter.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna, som finna omedelbara änd
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

31

ringar i nu angivna hänseenden påkallade, ansett vara av den synnerligen

anmärkningsvärda beskaffenhet, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.

Förklaring har avgivits av statens pensionsanstalt (Del III sid. 136—138).

Av vad revisorerna anfört torde det vara uppenbart, att missbruk av

pensioneringsmöjligheterna föreligga och att den avfattning, som de anförda

bestämmelserna i reglementet för statens pensionsanstalt erhållit,

föranlett, att statsverket belastats med avsevärda kostnader, som icke varit

motiverade. Härtill kommer, att det återanställande av lärare, som möjliggöres

genom bestämmelserna ifråga, icke kan sägas vara till någon som

helst fördel ur undervisningens intresse.

Enligt vad utskottet inhämtat har statens pensionsanstalt i skrivelse till

Kungl. Majit den 17 november 1933 hemställt örn ändring i nämnda avseende

av anstaltens reglemente och därvid framlagt alternativa förslag.

Då den av revisorerna behandlade frågan således är föremål för Kungl.

Marits prövning, lärer någon särskild åtgärd nu icke erfordras från riksdagens

sida för att åvägabringa rättelse i angivet hänseende.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid velat för riksdagen

omförmäla.

23 :o) Pensionstillägg och dyrtidstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor.

Under pensionsväsendet, §§ 61—65, hava revisorerna gjort

vissa uttalanden beträffande pensionstillägg och dyrtidstillägg till pensionärer

hos vissa pensionskassor och därvid föreslagit ändringar i olika

hänseenden i gällande bestämmelser på hithörande område (Del I sid.

181—198).

De av revisorerna sålunda berörda spörsmålen komma på grund av

väckta motioner, som remitterats till bankoutskottet, i annat gammanhang

under riksdagens prövning; vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.

24:o) Tjänsteläkare vid de affärsdrivande verken. Under statens affärsverksamhet,

§ 66, hava revisorerna meddelat, att de infordrat vissa uppgifter

från de affärsdrivande verken angående därstädes anställda tjänsteläkares

avlöningsvillkor (Del I sid. 199 och 200).

Härtill hava revisorerna knutit följande uttalande.

Vid granskning av de inkomna uppgifterna hava revisorerna till en

början konstaterat, att arvodena, som i regel utgå med visst belopp per

person och år, variera i rätt avsevärd grad, icke blott verken sinsemellan,

utan även inom ett och samma verk. Det förefaller revisorerna som

om giltig anledning icke förefunnes att tillämpa så skiftande löneskalor,

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Statsutskottets utlåtande Nr 123.

som här kunnat konstateras, då fråga är om ersättning för ett arbete,

som i allmänhet torde vara tämligen ensartat.

Huruvida de utgående arvodena kunna anses skäliga synes revisorerna

kunna ifrågasättas. Nu utgående arvoden torde i allmänhet hava fastställts

vid en tidpunkt med väsentligt lägre penningvärde än det nuvarande.

Detta gäller exempelvis i fråga örn statens järnvägar, där arvodena

utgått med oförändrade belopp alltsedan den 1 juli 1920, alltså vid

en tidpunkt då levnadskostnadsstegringen nådde sin kulmen. Enligt revisorernas

mening kan det icke vara rimligt att medan bland annat statens

befattningshavare ar efter år på grund av indextalets fall, men även

av andra skäl fått vidkännas betydande lönereduceringar, den grupp befattningshavare,

varom bär är fråga, skall bibehållas vid en oförändrad

löneställning.

Revisorerna liava vidare funnit, att vissa verksläkare av vederbörande

verk uppburit högst avsevärda belopp. Så har under år 1932 en postläkare

i Stockholm uppburit nära 20,000 kronor, en av telegrafverkets

läkare i Stockholm över 17,000 kronor och två järnvägsläkare i Stockholm

vardera 16,585 och 12,255 kronor. Samtidigt har konstaterats, att

andra verksläkare i Stockholm icke uppnått högre inkomstbelopp än omkring

1,700 kronor för samma år. De påvisade variationerna bero visserligen

till en del på den förut omnämnda skiftande arvodesberäkningen,

men givetvis i främsta rummet på klientfördelningen, som i ovan berörda

fall varierar mellan i runda tal 125 och 1,420.

Att inom en stad, där vederbörande verk har flera läkare anställda,

en läkare tilldelas icke mindre än omkring 1,420 klienter synes i främsta

rummet ur de vårdsökandes synpunkt men givetvis även från verkets

mindre lämpligt. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att

nu framförda mening, åtminstone år 1923, delats av järnvägsstyrelsen. I

en med anledning av ett av 1923 års revisorer gjort uttalande angående

järnvägsläkarnas avlöningsförmåner (§ 18) avgiven förklaring har järnvägsstyrelsen

anfört följande:

Vad angår de järnvägsläkare, vilkas årsinkomster från verket revisorerna

funnit särskilt anmärkningsvärda, så vill styrelsen med hänsyn

till att vart och ett av dessa järnvägsläkares distrikt omfattar ett ovanligt

stort antal personer samt att det fördenskull kan vara för verket

och vederbörande personal förmånligt, att en uppdelning av dessa distrikt

kommer till stånd, taga i övervägande, huruvida åtgärder i sådan riktning

böra vidtagas.

Huruvida järnvägsstyrelsen gjort allvar av sin avsikt att taga saken

under övervägande hava sig revisorerna icke bekant. Däremot hava revisorerna

funnit att de förhållanden, som i nu berörda avseende påtalades

år 1923, alltjämt kvarstå oförändrade.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å

ovanberörda förhållanden, då dessa synts revisorerna vara av beskaffenhet

att påkalla närmare utredning.

Yttranden hava avgivits av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen, ävensom av styrelsen

för kommunikationsverkens läkareförening (Del III sid. 158—170).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

83

Såsom av revisorernas granskning framgår liava olika grunder vid beräknandet

av arvoden till de vid de affärsdrivande verken anställda läkarna

tillämpats icke blott verken emellan utan även inom ett och samma

verk. Utskottet anser därför önskvärt, att utredning verkställes i syfte

att åstadkomma större enhetlighet på detta område, i samband varmed

jämväl bör undersökas, huruvida de till dessa läkare utgående arvodena

må anses lämpligt avvägda.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte

att åstadkomma större enhetlighet i fråga örn de vid

affärsverken anställda läkarnas arvoden.

2510) Upprensning av norra inloppet till Fårösund. Under statens affärsverksamhet,

§ 71, hava revisorerna beträffande upprensningen av

norra inloppet till Fårösund meddelat, att de verkställt en närmare granskning

av företaget och dess bokföring och därvid framställt vissa erinringar

mot av vattenfallsstyrelsen i samband därmed vidtagna åtgärder

(Del I sid. 209—220).

I sitt utlåtande nr 18 angående beredande av ytterligare medel till upprensning

av norra inloppet till Fårösund m. m. har utskottet yttrat sig

rörande de spörsmål, som revisorerna sålunda upptagit till behandling;

varom utskottet velat här

erinra.

26 io) Köpings hamn. Under statens affärsverksamhet, § 72, hava revisorerna

meddelat, att de vid granskning av vattenfallsstyrelsens balansräkning

uppmärksammat, att en fordran å Köpings stad å 946 kronor 61

öre, vilket belopp rätteligen skall utgöra 818 kronor 61 öre, under en följd

av år balanserats (Del I sid. 220—224).

Revisorerna hava vid hos vattenfallsstyrelsen framställd förfrågan angående

anledningen till att denna fordran ej utkrävts fått meddelande örn,

att arbetschefen L. Lawski vid olika tillfällen under åren 1928—1932 givit

order att räkning å staden ej skulle utskrivas förrän visst muddringsarbete

färdigställts. Köpings stads myndigheter hade bekräftat, att de ej

ägt kännedom örn fordringen förrän på senaste tiden.

Efter framställning till Köpings stads hamnstyrelse hava revisorerna

fått emottaga vissa handlingar rörande av Lawski under åren 1924—1928

för stadens räkning upprättat förslag till djuphamn för staden. Av dessa

handlingar hava revisorerna återgivit följande räkning och protokollsutdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 193b. il sami. Nr 123. 3

Utskottet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Räkning Köpings Hamnstyrelse till Kapten L. Lawski, Stockholm,

1924—26 Undersökningar och förslag till djuphamn vid Malmön . .. 4,000

1924—28 Markundersökningar, utarbetande av detaljerade förslag,

utredningar, kostnadsberäkningar, driftkalkyler, föredrag,

sammanträden, resor till Köping (cirka 14 resor

varav hälften med nattlogi) samt i övrigt biträdande

verksamhet åt hamnstyrelsen för djuphamnsfrågans genomförande

(se bifogade sammanställning) ............ 3,000

Stockholm den 19 dec. 1931.

Summa kronor 7,000

Lars Lawski.

Kapten V V K

Utdrag av protokollet, hållet vid hamnstyrelsens sammanträde

å Rådhuset i Köping den 2 december 1933.

§ 1.

S. D. Herr Ordföranden meddelade, att han och herr Falk uppvaktat

kapten Lars Lawski i Stockholm för att söka träffa uppgörelse med denne

i enlighet med det av Hamnstyrelsen vid sammanträde den 9 sistlidne oktober

fattade beslutet. Kapten Lawski hade därvid till en början framhållit,

att den möjlighet för Hamnstyrelsen att erhålla avskrivning av

vattenfallsstyrelsens fordran, som han tidigare ställt i utsikt, icke längre

förefanns, enär revisorerna uppmärksammat denna post och nästan velat

göra gällande, att Lawski skulle hava tagit betalning från två håll, nämligen

från såväl Vattenfallsstyrelsen som Köpings stad. Under sådana

förhållanden ansåg sig Lawski förhindrad att kunna tillstyrka en framställning

från Hamnstyrelsen örn avskrivning. Rörande ersättningen till

Lawski hade denne påpekat, att större delen av det debiterade arvodet

hänförde sig till av honom havda utgifter, varför han knappast finge någon

ersättning alls för sitt arbete. Efter långa förhandlingar hade slutresultatet

av uppvaktningen blivit, att Lawski förklarat sig villig godtaga

5,000 kronor såsom full ersättning i ett för allt, däri även inbegripet Vattenfallsstyrelsens

fordran å 946 kronor 61 öre, under förutsättning, att han

av Hamnstyrelsen erhölle skriftlig förklaring, att styrelsen vore villig att

hos stadens myndigheter förorda en sådan uppgörelse. Herr Ordföranden

sade sig för sin del vilja tillstyrka detta.

Herr Falk yttrade: Han vore egentligen emot att utbetala beloppet, då

det icke finnes några handlingar, som styrka kapten Lawskis uppdrag

att utarbeta förslag till djuphamn vid Malmön. Saken ligger dock så

till, att kapten Lawski faktiskt utfört visst arbete och haft utgifter därför.

Av Lawskis resonemang vid besöket hos denne framgick, att han

ansåg sig hava erhållit uppdraget vid Södertäljekanalens invigning.

Enligt talarens uppfattning torde något fel vara begånget, var det nu

kan ligga. Enligt nu föreliggande förslag till uppgörelse skulle ersättningen

till Lawski bliva cirka 4,000 kronor, då han själv får betala 946

kronor 61 öre till vattenfallsstyrelsen. Då talaren tidigare ansett en

ersättning till Lawski å 3,000 kronor skälig och med hänsyn till att det

får betraktas som en hederssak för staden att komma till en uppgörelse

och då det ej torde gå att pressa ned beloppet mera, vore han villig att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

35

gå med på den nu föreslagna uppgörelsen ävensom att stödja densamma

i drätselkammaren och stadsfullmäktige.

För bifall till förslaget örn uppgörelse talade även vice ordföranden och

herr A. W. Pettersson.

Hamnstyrelsen beslöt härefter enhälligt

att för sin del godkänna den med kapten Lawski träffade preliminära

uppgörelsen, innebärande att kapten Lawski i ersättning för sitt

arbete i samband med frågan örn förläggande av en djuphamn vid Malmön

tillerkännes i ett för allt 5,000 kronor, däri även inbegripet det belopp

å 946 kronor 61 öre, som av vattenfallsstyrelsen debiterats Köpings

stad för arbeten med Malmönsförslaget,

att tillställa kapten Lawski en skrivelse med meddelande örn detta

hamnstyrelsens beslut och under framhållande av att styrelsen kommer

att stödja en uppgörelse på angivna villkor hos drätselkammaren och

stadsfullmäktige,

samt att ingå till stadsfullmäktige med framställning örn godkännande

av den med kapten Lawski träffade preliminära uppgörelsen, ävensom

att till likviderande av beloppet erhålla ett förskott å 5,000 kronor att

fördelas å hamnstyrelsens budget under 3 år från och med 1934.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande i frågan.

Revisorerna vilja framhålla, att Lawskis ovanberörda arbete för Köpings

stads räkning till tiden delvis sammanfallit med hans arbete såsom

arbetschef för den av vattenfallsstyrelsen utförda uppmuddringen

av Mälarens farleder och särskilt med styrelsens muddringar i Köpingstrakten.

Tiden har icke medgivit ett fullföljande från revisorernas sida av undersökningen

rörande arbetschefen Lawskis ställning till Köpings stad.

Vad som framkommit i hamnsstyrelsens ovan intagna protokoll är emellertid

av den beskaffenhet, att revisorerna ansett sig icke kunna underlåta

att bringa saken till riksdagens kännedom.

Förklaringar hava avgivits av vattenfallsstyrelsen och arbetschefen

Lawski (Del III sid. 189—193).

Utskottet måste för sin del beteckna de av arbetschefen Lawski vidtagna

åtgärderna såsom anmärkningsvärda och har icke funnit förklaringarna

vara tillfredsställande. Det hade enligt utskottets mening varit

naturligt, att vattenfallsstyrelsen låtit verkställa en närmare undersökning

i det påtalade fallet.

Vad i ärendet förekommit har utskottet ansett vara av den allvarliga

beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen
-

omförmäla.

TJtskottet.

27:o) Kraftstationen vid Sillre. Under statens affärsverksamhet, § 73,

hava revisorerna till skärskådan upptagit vissa av vattenfallsstyrelsen i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

samband med anläggandet av en kraftstation vid Sillre vidtagna åtgärder

(Del I sid. 224—226).

Efter att hava lämnat en uppgift å de anslag, som av de senaste årens

riksdagar anvisats för ändamålet, hava revisorerna gjort följande uttalande.

Av vattenfallsstyrelsens bokslut för år 1931 finner man att kraftanläggningen

vid Sillre genom en extra avskrivning (»administrationskostnader»)

nedskrivits med 100,000 kronor. Av 1932 års bokslut framgår

vidare, att anläggningen i fråga nedskrivits med ytterligare 132,000 kronor

(»administrationskostnader» 70,000 kronor och »kostnader för förberedande

undersökningar för Sillre» 62,000 kronor).

Vattenfallsstyrelsen har sålunda i detta fall först till fullo utnyttjat

de av riksdagen för byggnadsföretaget anslagna medlen och därefter

genom avskrivningsåtgärden nedskrivit anläggningskapitalet med 232,000

kronor, varigenom av anslagsmedlen frigjorts motsvarande belopp och

möjlighet beretts att å företaget än en gång nedlägga en kostnad motsvarande

beloppet i fråga.

Det torde böra bemärkas att här är fråga örn en nyanläggning, vartill

riksdagen beviljat ett till beloppet bestämt anslag i och för kapitalökning.

Någon genom slitning eller annorledes förklarlig stöpning av anläggning

eller materiel kan sålunda icke hava förekommit. Vid under hand gjord

förfrågan har i vattenfallsstyrelsen inhämtats att förfaringssättet att genom

extra avskrivningar nedskriva en nyanläggning visserligen icke vore

vanligt inom verket, men att man i detta speciella och ett par andra fall

ansett, att driftöverskottet medgåve en dylik nedskrivning. Ett sådant

förfaringssätt innebär att verket använt driftmedel till kapitalinvestering

och sålunda kringgått principen att alla medel för kapitalökning

skola beviljas av riksdagen. Det ligger enligt revisorernas mening i sakens

natur att administrationskostnader och föregående undersökningar

vid kraftverksbyggnader alltid skola inberäknas i byggnadskostnaderna.

Sker avsteg från denna princip bör i varje fall riksdagen därom göras

underkunnig.

Vid undersökning örn anslagets nuvarande ställning hava revisorerna

kunnat konstatera att anslaget ifråga, trots de gjorda nedskrivningarna

å 232,000 kronor, den 30 september detta år överskridits med cirka 110,000

kronor. Örn man till de av riksdagen beviljade anslagsmedlen (2,250,000

+400,000+175,000 =) 2,825,000 kronor lägger ovannämnda avskrivningar

å 232,000 kronor och nyss nämnda 110,000 kronor utgör i verkligheten

kostnaden för anläggningen av kraftstationen vid Sillre den 30 september

i år (232,000+110,000+2,825,000 =) 3,167,000 kronor. Ovanberörda avskrivning

av undersökningskostnader, kronor 62,000, lär emellertid delvis

avse undersökning för ett tidigare förslag till kraftverksbyggnad, vilket

sedermera av tekniska skäl övergivits. Även örn hänsyn tages till nyssberörda

förhållanden och sålunda möjligen någon del av den gjorda avskrivningen

skulle kunna godtagas, kvarstår dock att anslagssumman

överskridits med omkring 300,000 kronor.

Kevisorerna kunna icke underlåta att härvid påpeka vad vattenfallsstyrelsen

i ovannämnda hemställan örn anvisande av ytterligare anslagsmedel

å 175,000 kronor framhöll, nämligen att då »överenskommelser örn

samtliga till ifrågavarande anläggning hörande leveranser av större maskiner

voro träffade och arbetena till större delen fullbordade, kunde den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

37

totala kostnaden för hela anläggningen med tillbörlig säkerhet beräknas».

Icke desto mindre har, frånsett nedskrivningen av anläggningskapitalet

under byggnadstiden, anslaget nu överskridits med nyssberörda belopp,

110,000 kronor.

Bevisorerna finna vattenfallsstyrelsens ovan påtalade förfaringssätt

synnerligen anmärkningsvärt.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 194—196),

som anfört följande.

Vattenfallsstyrelsen kan icke dela revisorernas åsikt, att kostnaderna

för administration och förberedande utredningar för kraftverksbyggnader

alltid skola inberäknas i byggnadskostnaderna. Inom solida enskilda

affärsföretag anses det tvärtom vara en sund ekonomisk praxis att i

största möjliga utsträckning undvika att belasta kontot för nyanläggningar

med kostnader för administration och förberedande utredningar

utan i stället avskriva dylika kostnader.

Vid statens järnvägar plägar endast en mindre del av kostnaderna för

byggnadsbyrån och elektrotekniska byrån påföras anläggningskostnaderna

för järnvägsbyggnader respektive järnvägselektrifiering. Vid telegrafverket

bruka inga på anläggningsarbeten belöpande administrationskostnader,

vare sig centrala eller lokala, påföras anläggningskontot utan

alla dessa kostnader pläga avföras såsom driftkostnader, och detta i angivet

syfte att hålla anläggningskostnaderna nere (se sid. 8 i den uti

1932 års statsverksproposition avtryckta utredningen av 1931 års lånemedelsrevision).

Att vattenfallsstyrelsen hittills icke kunnat fullständigt följa telegrafstyrelsens

exempel härvidlag sammanhänger därmed, att vattenfallsverket

successivt övergått från att till en början ha varit i huvudsak ett

byggande verk till att numera vara i främsta rummet ett driftverk, ehuruväl

nybyggnaderna ännu lia relativt stor omfattning.

Helt naturligt måste nybyggnaderna fullt ut bära sin andel i verkets

centrala administrationskostnader, så länge nybyggnaderna voro huvudsaken

i verksamheten. I och med att driften blivit dominerande och

kraftverksrörelsen lämnat full ränta på kapitalet, har det däremot framstått

såsom önskvärt, att vid vattenfallsverket liksom vid andra bärkraftiga

affärsföretag nybyggnaderna avlastades från pålägg på grund av utgifterna

för den centrala förvaltningen.

Sålunda ha sedan flera år tillbaka anläggningsarbetena icke påförts

någon andel av kostnaderna för styrelsens chef, ledamöter och överrevisorer

samt för administrativa byrån och kameralbyrån, ehuru dessa

förvaltningsorgan i stor utsträckning varit sysselsatta för anläggningsarbetenas

räkning. Därjämte har, likaledes sedan flera år, utav kostnaderna

för kraftverksbyrån och byggnadstekniska byrån endast relativt

måttliga andelar påförts anläggningsarbetena och resten täckts med

driftmedel.

Alltmera har man sålunda inom vattenfallsverket övergått till att avlasta

nyanläggningar från deltagande i centrala administrationskostnader.

Detta har särskilt varit fallet med senare tiders anläggningar i

Norrland. Så ha t. ex. varken centrala eller lokala adminstration skostnader

påförts anläggningskontot för den nya tilloppstunneln vid Porjus

kraftstation och för kraftledningen Porjus—Luleå.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande. Nr 123.

När tilläggsanslag för Sillre kraftstationsanläggning till 1933 års

riksdag skulle begäras, gjordes i analogi härmed kostnadsberäkningen

med hänsyn till att några kostnader för den centrala administrationen

icke skulle definitivt belasta detta anläggningskonto utan avskrivas,, såsom

redan delvis skett vid 1931 års bokslut. Eftersom det härvidlag icke

gällde att införa någon ny princip utan att tillämpa ett system, som

tidigare använts såväl vid vattenfallsverket som vid telegrafverket och,

delvis, vid statens järnvägar, fann styrelsen ingen anledning att särskilt

nämna denna omständighet i samband med anslagsäskandet.

Det bör också framhållas, att en fördelning av de centrala administrationskostnaderna

mellan driften och olika byggnadsföretag icke är

möjlig att verkställa med någon exakthet utan alltid måste grundas på

en mycket approximativ uppskattning. Dessa kostnader bestå nämligen

endast till en mindre del av löner till sådan personal, som under längre

tid sysslar med ett visst arbete, och till större delen av löner till annan

personal samt hyres- och andra kostnader för kontorslokaler, skriv- och

ritmateriel, post-, telefon- och telegramavgifter m. m. dylikt. De andelar

i centrala administrationskostnader, som vattenfallsstyrelsen påfört

vissa byggnadsföretag, kunna således icke göra anspråk på att vara ett

exakt uttryck för den centrala förvaltningens arbete med motsvarande

byggnadsföretag.

I den mån kraftverksrörelsens utveckling så möjliggör, ämnar vattenfallsstyrelsen

emellertid så småningom söka genomföra det av telegrafstyrelsen

i förevarande hänseende tillämpade systemet, åtminstone så tillvita

att alla centrala administrationskostnader för nybyggnader bestridas

av driftmedel.

Den med driftmedel avskrivna kostnaden av 62,000 kronor för förberedande

utredningar och undersökningar avser delvis utredningar, som

verkställdes före 1929 års riksdagsbeslut örn Sillre kraftstations anläggning,

delvis vissa kompletterande utredningar efter nämnda riksdagsbeslut

för utrönande av det lämpligaste läget för kraftstationen. De egentliga

byggnadsarbetena påbörjades icke förrän i augusti 1930. Ifrågavarande

utredningar äro sålunda ungefär jämförbara med de äldre utredningar

angående utnyttjande av vissa staten tillhöriga vattenfall, vilkas

kostnader enligt ett av Kungl. Majit år 1925 lämnat principiellt medgivande

avskrivits med driftmedel. I likhet med vad som torde vara brukligt

vid de övriga kommunikationsverken avskrivas numera även vid

vattenfallsverket alla förberedande projekteringskostnader för planerade

anläggningar.

Revisorerna lia vidare anmärkt, att de för Sillre kraftstation anvisade

anslag, trots de gjorda avskrivningarna av kostnader för administration

och förberedande utredningar, den 30 september 1933 överskridits med

cirka 110.000 kronor. I anledning härav får vattenfallsstyrelsen framhålla

följande.

I de den 30 september 1933 bokförda anläggningskostnaderna för Sillre

kraftstation ingå dels ännu ej avskriven del av centrala administrationskostnader

med cirka 67,000 kronor, dels ock kostnaderna för utanför kraftstationen

belägen ställverks- och transformatoranläggning. Beträffande

denna har på grund av nya distributionsproblem — 10,000-voltsdistributionen

— tillkommit vissa delar, vilka skola påföras anslaget för distributionsanläggningar

med cirka 35,000 kronor, men vilkas kostnader under

byggnadstiden av praktiska skäl befunnits lämpliga att bokföra tillsammans

med kostnaderna för själva kraftstationen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

39

Det tiar därjämte visat sig, att byggnadskostnaderna icke fullt kunnat

hållas inom ramen av tillgängliga anslag, beroende på att vissa merkostnader

uppstått utöver tidigare i framställningen örn anslag år 1932 beräknade

kostnader. På dammen vid Oxsjön har det måst utföras vissa

efterarbeten för en kostnad av cirka 30,000 kronor, sedan det visat sig,

att dammen i sitt första utförande icke var tillräckligt tät. Detta sammanhänger

därmed, att det fyllnadsmaterial, som stod till förfogande för

dammens tätning, var av sådan art, att en betryggande täthet ej kunde

erhållas utan en del kompletteringsarbeten. Det har vidare erfordrats

en större betongmassa vid ingjutningen av den cirka 1 kilometer långa

tilloppstuben, än som tidigare beräknats, på grund varav det uppstått

en merkostnad av cirka 30,000 kronor. Detta beror därpå, att alla tunnelutsprängningar

utfallit något rikliga. Å ena sidan har detta medfört

nämnda extra kostnad vid ingjutningen av tilloppstuben, å andra sidan

bar i den långa horisontaltunneln, som icke inmurats, erhållits en större

area och mindre fallförluster, nied den följd att anläggningens maximala

belastningskapacitet stigit med cirka 15 procent.

Med hänsyn till önskvärdheten av att driftpersonalen begränsas till en

man per skift, har det, när anläggningen närmade sig sitt färdigställande,

befunnits riktigt, att hydraulisk fjärrmanövrering av turbin- och pumpmaskineriet

anordnades, vilket ej var från början medräknat och medförde

en merkostnad av cirka 30,000 kronor.

Samtliga dessa kostnader, utom de centrala administrationskostnaderna,

uppgå till cirka 125,000 kronor. Sedan kostnaden för centrala administrationen

med 67,000 kronor avdragits och kostnader för ovannämnda

distributionsanläggning omförts med 35,000 kronor, återstår ett belopp

av cirka 90,000 kronor, örn vars täckande intet beslut hittills fattats.

I sin helhet är kostnaden för utomhusstationen (transformatorer och

ställverk) cirka 125,000 kronor. Det förefaller styrelsen lämpligt, att hela

kostnaden för denna transformator- och ställverksanläggning, sålunda

icke endast förstnämnda 35,000 kronor, föres på distributionsanläggningarna

i analogi med förfaringssättet vid Motala och Västerås. Nämnda

transformator- och ställverksanläggning kommer nämligen att så småningom

utvecklas till en samkörningsstation även med Hammarforsen,

och de därför erforderliga anslagsmedlen böra helt naturligt tagas ur

anslaget till distributionsanläggningar. Det blir då mera konsekvent, örn

hela nämnda, utomhus belägna transformerings- och ställverksanläggning

föres på sistnämnda anslag. Förfares på detta sätt, så behöver det icke

begäras något nytt anslag till Sillre kraftstation.

Med stöd av det ovan anförda får vattenfallsstyrelsen, i fråga örn anmärkningen

rörande de centrala administrationskostnaderna och kostnaderna

för de förberedande utredningarna, tillbakavisa densamma såsom

icke befogad. Anmärkningen rörande överskridandet i övrigt av anslag

till Sillre kraftstation grundar sig på ej avslutade räkenskaper under löpande

bokföringsår, vari sådana omlöringar skola göras, som giva en rationell

och logisk värdefördelning av de olika objekten. När sådana omföringar

skett enligt de grunder, som här ovan angivits, kommer det ej

att finnas något överskridande av sådan art, att, enligt styrelsens mening,

det bort föranleda ny framställning till statsmakterna.

Olika principer för beräknandet av byggnadsanslagens storlek hava kommit

till användning icke blott vid olika affärsverk utan även vid ett och

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 123.

Ramma, verk, såsom nu har visat sig vara fallet i fråga om vattenfallsstyrelsen.

Det kan icke anses riktigt, att verken själva skola hava rätt och

möjlighet att avgöra i vad mån anslagsmedel och i vad mån driftmedel

må anlitas för statliga byggnadsföretag. Utskottet förväntar, att Kungl.

Maj:t vid framläggandet av propositioner örn anslag till ny- och ombyggnader

tillser, att vid byggnadskostnadernas beräkning enhetliga principer

komma till tillämpning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva

till känna ovan uttalade uppfattning i denna fråga.

28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt

ställd rättelse, dels vara av vederbörande utlåtanden nöjaktigt förklarat,

dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,

någon riksdagens åtgärd bör av förhållandena föranledas, dels

slutligen icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något

yttrande, vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 23 maj 1934.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hamrin, Lindblad, Svensson i Kompersmåla, Nilsson

i Malmö, Borell, Oscar Olsson, Bagge, Asplund, Walles, Alexander Nilsson, Nylander och

Jonsson i Lycksele; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Jansson, Strindlund,

Törnkvist i Karlskrona, Andersson i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i

Eskilstuna, Högström och Olsson i Staxäng.

3*1611. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:307 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten