Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1934-06-08 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1934:159, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
1
Nr 159.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1934 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.
(3;e och 4:e avd.)
I den till riksdagen den 3 januari 1934 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1934/1935 har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition, för
nämnda budgetår beräkna
dels under femte huvudtiteln, punkt 9, till bekämpande av arbetslösheten
ett extra reservationsanslag av 17,000,000 kronor,
dels ock under utgifter för kapitalökning, Fonden för förlag till statsverket,
till statliga och statskommunala reservarbeten ett reservationsanslag av
48,000,000 kronor (bil. 3 punkt 2, socialdepartementet).
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1934
dagtecknad proposition, nr 235, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen att
dels under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,000,000 kronor;
dels bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden för förlag till
statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor, att utgå
av lånemedel;
dels ock godkänna av departementschefen förordade ändringar i grunderna
för ifrågavarande båda anslags användning.
I samband med Kungl. Maj :ts förenämnda proposition har utskottet till
behandling förehaft följande motioner, nämligen:
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 2, inom första kammaren
av herr E. Sjödahl m. fl. och den andra, nr 7, inom andra kammaren av
herr E. Frankenberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
hyreshjälp måtte efter behovsprövning kunna utgå även åt arbetslösa, som icke
äro familjeförsörjare, samt att anslaget till bekämpande av arbetslösheten
genom kontantunderstöd måtte ökas med härför erforderligt belopp;
dels två likalydande motioner, väckta,, den ena, nr 107, inom första kammaren
av herr Olof Olsson m. fl. och den andra, nr 195, inom andra kammaren
av herr A. Vougt m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att ur
anslaget till arbetslöshetens bekämpande en summa av förslagsvis 100,000 kronor,
enligt grunder som Kungl. Majit äger bestämma, får användas till hjälp
åt förtjänta svenska konstnärer;
Bihang till riksdagens protokoll 19Så. 6 sami. Nr 159.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 109, inom första kammaren
av herr Petrus Nilsson m. fl. och den andra, nr 169, inom andra kammaren
av herr A. Pehrsson i Bramstorp m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn föranstaltande av skärpt kontroll
över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler gällande
för hjälpverksamhet vid arbetslöshet;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 352, inom första kammaren
av herr J. B. Johansson rrv. fl. och den andra, nr 616, inom andra kammaren
av herr A. Lindman m. fl., vari hemställts, att riksdagen i samband
med anvisande av anslag dels under femte huvudtiteln till bekämpande av
arbetslösheten, dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden
för förlag till statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten
ville
dels göra vissa av motionärerna begärda uttalanden, avseende anvisning av
konfliktberört arbete, arbetslöshetshjälp till i vistelsekommunen icke hemortsberättigade
personer, ackordsöverskotten vid reservarbetena samt förhöjning
av statsbidrag,
dels ock i övrigt besluta sådana direktiv för den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten vid arbetslöshet, som framgå av ett i motionen
I: 352 intaget förslag till ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen nr 446
år 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet;
dels
en inom andra kammaren av herr V. Herou m. fl. väckt motion, nr 183,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta anvisa ett anslag av 5,000,000
kronor, att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för utdelning av brödspannmål
eller mjöl till fattiga befolkningsgrupper;
dels en inom andra kammaren av herr E. Olsson i Staxäng m. fl. väckt motion,
nr 185, vari hemställts, att riksdagen vid beviljande av anslag för nästa
budgetår till statliga och statskommunala reservarbeten för arbetslöshetens
bekämpande ville besluta att medel från detta anslag även må disponeras till
nya torrläggningsföretag och upprensning av tidigare utförda sådana i enlighet
med i motionen anförda synpunkter;
dels en inom andra kammaren av herr J. Mårtensson m. fl. väckt motion,
nr 214, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att bestämmelserna örn statsbidrag till statskommunala reservarbeten
så tillämpas, att det gives större möjligheter för de hårdast skattetyngda
kommunerna att i större utsträckning än hittills anordna dylika arbeten;
dels en inom andra kammaren av samma motionärer väckt motion, nr 215,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till 19 § av kungörelsen nr 446
år 1933 måtte fogas följande tillägg,---»så ock ogift man eller änk
ling
gentemot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor»;
dels en inom andra kammaren av herr E. Lind m. fl. väckt motion, nr 391,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att 2 och 3 §§ av kungörelsen nr
446 år 1933 skola erhålla följande lydelse:
2 §. De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
3
kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommunen skall antingen inrätta
särskild dylik kommitté eller också uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal
myndighet att vara arbetslöshetskommitté.
Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild
arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner.
3 §. Arbetslöshetskommittén skall verka för och själv vidtaga åtgärder,
vilka inom området för dess verksamhet kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet
eller mildra verkningarna därav, ävensom för sådant ändamål samarbeta
med myndigheter och andra.
Arbetslöshetskommitté bör---tillgodo;
dels en inom andra kammaren av herrar H. Hagberg i Luleå och J. Brädefors
väckt motion, nr 400, vari föreslagits, att arbetslöshetskommissionen
måtte avskaffas, att nu gällande direktiv måtte avskaffas, att riksdagen i
skrivelse till regeringen måtte begära utarbetandet av nya bestämmelser för
arbetslöshetspolitiken samt att den principiella grundlinjen för dessa skall
vara
1) hjälp åt alla behövande arbetslösa och deras anhöriga,
2) arbeten till avtalsenliga löner samt
3) där kontantunderstöd måste tillgripas, att sådana utgå enligt vissa i
motionen närmare angivna principer;
dels en inom andra kammaren av samma motionärer väckt motion, nr 401,
vari föreslagits, att riksdagen måtte giva ett omedelbart engångsanslag till
alla behövande arbetslösa som vinterhjälp uppgående till minst 50 kronor samt
dessutom för gift arbetslös hustru 25 kronor och ytterligare 25 kronor för
varje barn, att riksdagen måtte härför hänvisa som förslagsanslag 15 miljoner
kronor, samt att detta måtte utdelas så snart riksdagen fattat beslut och
inte får inskränka den övriga hjälpverksamheten;
dels en inom andra kammaren av samma motionärer väckt motion, nr 403,
vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta att till Internationella arbetarhjälpens
centralkommittés förfogande ställa 30,000 ton vete för utdelning till
den nödlidande befolkningen i landet. Denna utdelning skulle äga rum i
Norr- och Västerbotten, Västernorrland, Stockholm, Västmanland, Blekinge,
Bohuslän och Göteborg, där nöden vore värst;
dels en inom andra kammaren av herr E. Andersson i Stockholm m. fl.
väckt motion, nr 411, vari föreslagits, att riksdagen måtte besluta uppdraga
åt regeringen att snarast möjligt efter den 1 juli 1934 avveckla arbetslöshetskommissionens
verksamhet samt att bekämpa arbetslösheten och dess verkningar
enligt i motionen angivna allmänna riktlinjer;
dels en inom andra kammaren av herr A. Hermansson väckt motion, nr 599,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 235 måtte besluta, att nu gällande bestämmelser angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
2 §. De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje
kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommunen skall antingen inrätta sär
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
skild dylik kommitté eller också uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal
myndighet att vara arbetslöshetskommitté.
Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild
arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner.
3 §. Arbetslöshetskommittén skall verka för och själv vidtaga åtgärder,
vilka inom området för dess verksamhet kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet
eller mildra verkningarna därav, ävensom för sådant ändamål samarbeta
med myndigheter och andra.
Arbetslöshetskommitté bör---till godo.
23 §. Arbetslöshetskommissionen---företagas.
Med stöd av sålunda gjorda undersökningar fastställer arbetslöshetskommissionen
reservarbetslönen. Denna bör i regel ej överstiga den lägsta grovarbetarelön,
för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med
beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk, varvid dock
skall iakttagas, att lönen icke i något fall skall sättas till lägre belopp än
tre kronor och femtio öre för utfört helt dagsverke.
Vid ackordsprissättning--— klagan ej förås;
dels en inom andra kammaren av herr K. Kilbom m. fl. väckt motion, nr
617, vari föreslagits, att riksdagen måtte utöver den i propositionen nr 235
äskade summan besluta anvisa ett belopp av 75,000,000 kronor för hjälpverksamhet
bland de arbetslösa;
dels en inom andra kammaren av herr G. Johnsson i Kalmar m. fl. väckt
motion, nr 618, vari föreslagits, att riksdagen må besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn tillägg till 5 :e och 7 :e §§ i kungörelsen nr 446 1933
av innebörd att ledamotskap av arbetslöshetskommitté respektive revisor skall
likställas med vad i § 15 i lagen örn kommunalstyrelse på landet finnes
stadgat;
dels ock slutligen en inom andra kammaren av herrar H. Hagberg i Luleå
och J. Brädefors väckt motion, nr 619, vari föreslagits, att anslaget till reservarbeten
måtte höjas till 100 miljoner kronor, att lönerna vid dessa måtte
utgå i enlighet med vad som i kollektivavtal fastställts för liknande arbeten
samt att till kontantunderstöd måtte anvisas 50 miljoner kronor, varvid alla
arbetslösa, som anmäla sig till arbetslöshetskommittéerna, och där ej lämpligt
arbete kan beredas, per dag erhålla ett kontantunderstöd, som motsvarar
de dagersättningar vilka föreslagits i motionen 11:400.
Allmänt uttalande.
Såsom av den framlagda finansplanen framgår förefunnos vid statsverkspropositionens
avlåtande vissa tecken på en gynnsammare konjunkturutveckling
inom näringslivet såväl i utlandet som inom vårt eget land. Huruvida de
tidstecken, som sålunda då förmärktes, och den i vissa hänseenden förmånliga
utveckling, som ägt rum under de senaste månaderna, tillkännagiva ett verkligt
omslag i konjunkturerna och komma att följas av en stadigvarande förbättring
torde ännu vara för tidigt att med större säkerhet bedöma. Glädjande är
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
5
dock att konstatera, att en ökning av arbetstillfällena inom näringslivet nu
skett och att den minskade arbetslösheten inom landet synes vara icke endast
en tillfällig säsongföreteelse. Utskottet har med sitt ståndpunkttagande till
Kungl. Maj :ts särskilda förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
och framför allt vid sitt bedömande av behovet av dylika åtgärder utgått
från vad departementschefen i detta avseende anfört, varvid utskottet dock
jämväl tagit hänsyn till den förbättring på arbetsmarknaden, som under den
senaste tiden gjort sig märkbar.
Ifrågasatta ändringar i direktiven.
Gällande författningsbestämmelser angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet äro sammanfattade i kungörelsen den 26
juni 1933 (nr 446). Såsom framgår av det redan anförda, hava såväl i förevarande
proposition som i en del av ovannämnda motioner föreslagits ändringar
i dessa bestämmelser. Utskottet övergår nu närmast till behandling av dessa
ändringsförslag. I anslutning härtill kommer utskottet jämväl att behandla
vissa andra i motionerna föreslagna åtgärder.
Centralorgan.
Enligt föreliggande proposition skulle den statliga och statsunderstödda
hjälpverksamheten vid oförvållad arbetslöshet under nästa budgetår utövas
efter i stort sett samma linjer som under innevarande budgetperiod. Som utskottet
giver sin anslutning härtill, finner utskottet de i motionerna II: 400
och 11:411 framförda yrkandena örn avskaffande av arbetslöshetskommissionen
eller avveckling av dess verksamhet icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottet vill erinra, att riksdagen i skrivelse den 21 juni 1933, nr 356,
hemställt hos Kungl. Maj :t örn utredning, bland annat, beträffande en definitiv
lösning av frågan örn centralorgan för den statliga och statskommunala reservarbetsverksamheten
samt för den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjalpen.
Vid utredningen borde beaktas de olika uppslag till frågans lösning,
som i skilda sammanhang framkommit, bland annat förslaget örn verksamhetens
inflyttande i socialstyrelsen. Erågan ägde således nära sammanhang
med spörsmålet örn en mer eller mindre genomgripande omorganisation av
socialstyrelsen, en fråga, örn vilken riksdagen vid skilda tillfällen uttalat, att
den borde snarast möjligt bringas till sin lösning.
I den förevarande propositionen har föredragande departementschefen framhållit,
att det ännu icke''varit möjligt att till prövning upptaga frågan om
socialstyrelsens omorganisation.
Lokalorgan.
De lokala åtgärderna för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten
vid oförvållad arbetslöshet omhänderhavas enligt 2 § i hjälpkungörelsen
inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun må antingen
Utskottet.
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
inrätta särskild dylik kommitté eller ock uppdraga åt lämplig ordinarie kommunalmyndighet
att vara arbetslöshetskommitté. Där med hänsyn till lokala
förhållanden så prövas lämpligt, må särskild arbetslöshetskommitté vara gemensam
för två eller flera kommuner.
Enligt 3 § i samma kungörelse bör arbetslöshetskommitté verka för och
själv vidtaga de åtgärder, vilka inom området för dess verksamhet kunna tjäna
till att förebygga arbetslöshet eller mildra verkningarna därav, ävensom för
sådant ändamål samarbeta med myndigheter och andra. Arbetslöshetskommitté
bör jämväl noga tillse, att hjälpverksamheten begränsas till vad som
av verkligt behov påkallas, och särskilt iakttaga, att verksamheten icke kommer
arbetsovilliga eller eljest därtill icke berättigade till godo.
Enligt 5 § bör särskild arbetslöshetskommitté vara sammansatt på sådant
sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter,
vilka äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas
och arbetarnas intressen. Finnes inom kommun organ för den offentliga
arbetsförmedlingen, bör ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet
vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle deltaga i dess överläggningar.
Inom kommun, där sådant organ ej finnes, har kommittén att hos den
offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i länet begära tillsättande därav.
I motionerna I: 352 och II: 616 har föreslagits föreskrift, att särskild arbetslöshetskommitté
bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer
representanter, bland annat, för den kommunala fattigvården. Vidare har i
samma motioner föreslagits bestämmelse, enligt vilken avsägelse av uppdrag
att vara ordförande eller ledamot i arbetslöshetskommitté endast finge äga rum
i vissa särskilt angivna fall.
I motionerna II: 391 och II: 599 har föreslagits, att bestämmelser måtte
meddelas, enligt vilka kommunerna åläggas att välja arbetslöshetskommittéer
eller att uppdraga åt annat lämpligt kommunalt organ att fullgöra deras
funktion i samarbete med arbetslöshetskommissionen.
I motionen II: 618 har föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om tillägg till § 5 av innebörd att ledamotskap
av arbetslöshetskommitté skall likställas med vad i § 15 i lagen örn kommunalstyrelse
på landet finnes stadgat.
Såsom nyss återgivits, har i motionerna 1:352 och II: 616, bland annat, föreslagits
bestämmelse därom, att särskild arbetslöshetskommitté bör vara sammansatt
på sådant sätt, att den inrymmer representanter för den kommunala
fattigvården. Liksom motionärerna hyser utskottet den uppfattningen, att
det är av stor betydelse, att samarbete på lämpligt sätt äger rum mellan arbetslöshetskommittéerna
och vederbörande fattigvårdsstyrelser. Emellertid får utskottet
framhålla, att bland gällande bestämmelser redan nu finnes en föreskrift,
som bör vara ägnad att i väsentlig grad tillgodose motionärernas syfte,
nämligen stadgandet, att särskild arbetslöshetskommitté bör vara sammansatt
på sådant sätt, att den inrymmer representanter för de kommunala myndigheter,
vilka äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område. I detta sammanhang
vill utskottet fästa uppmärksamheten på vikten av att inom kommu
-
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
7
nema upprättas ett centralregister över hjälpsökande till ledning för såväl de
myndigheter, som handhava hjälpverksamheten för arbetslösa, som fattigvårdsmyndigheterna.
Vidare vill utskottet erinra, att i enlighet med hemställan
av 1933 års riksdag utredning för närvarande pågår rörande reglering
av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former
samt den allmänna fattigvården. Med hänsyn härtill har utskottet icke ansett
sig böra i enlighet med det i motionerna framlagda förslaget förorda ändring
av gällande bestämmelser örn sammansättningen av särskild arbetslöshetskommitté.
Vad beträffar frågan örn skyldighet att mottaga förordnande till ordförande
i eller val till ledamot i arbetslöshetskommitté bör stadgas, har departementschefen
i statsrådsprotokollet, efter redogörelse för en i ämnet företagen
utredning, funnit övervägande skäl tala mot att sådan skyldighet föreskrives.
Departementschefen anser det icke vara riktigt att fullt jämställa ledamotskap
av arbetslöshetskommitté med annat kommunalt uppdrag, för vilket skyldighet
att mottaga val för närvarande finnes stadgat. Av ledamöterna i en
arbetslöshetskommitté krävdes, därest de på ett tillfredsställande sätt skulle
kunna fullgöra sitt uppdrag, stort intresse för speciellt denna uppgift samt
stor initiativförmåga. Ifrågavarande uppdrag vore synnerligen grannlaga
och borde därför icke påtvingas en person, som ej vore villig att åtaga sig detsamma.
Härtill komme, att de svårigheter, som på sina håll syntes hava framträtt
att till ledamöter i en arbetslöshetskommitté erhålla lämpliga och villiga
personer, icke kunde antagas vara allmänt rådande. Skulle det undantagsvis
i någon kommun visa sig, att arbetslöshetskommitté ej kunde erhålla en lämplig
sammansättning på grund av avsägelser från de till ledamöter utsedda personerna,
återstode alltid möjligheten att låta kommunalnämnden övertaga arbetslöshetskommitténs
bestyr.
Utskottet delar den uppfattning, varåt departementschefen sålunda givit uttryck.
Härutöver må framhållas, att arbetslöshetskommittéerna måste vara
att anse såsom tillfälliga organ. En föreskrift örn skyldighet att mottaga förordnande
till ordförande eller val till ledamot i dylik kommitté kan befaras
medföra, att organisationen får en mera stadigvarande karaktär. Utskottet
anser alltså, att de i motionerna i denna fråga framställda yrkandena icke
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad angår den i motionerna 11:391 och 11:599 berörda frågan örn skyldighet
för kommun att även i de fall, då statsbidrag icke sökes, inrätta arbetslöshetskommitté
eller uppdraga åt annat kommunalt organ att vara arbetslöshetskommitté,
har utskottet icke ansett föreskrift härom erfordras. Framhållas
må, att särskilt i smärre kommuner behov ofta icke förefinnes att inrätta särskilda
arbetslöshetskommittéer, vilka skulle komma att onödigt tynga den
kommunala förvaltningsapparaten.
Revision.
Enligt 7 § i hjälpkungörelsen verkställes revision av särskild arbetslöshetskommittés
verksamhet av revisorer, utsedda för samma tid som kommitténs
8
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
ledamöter. Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen efter anmälan av
vederbörande kommunala myndighet, övriga revisorer väljas på samma sätt
som kommitténs ledamöter.
Där ordinarie kommunal myndighet utgör arbetslöshetskommitté, skall i revisionen
av denna del av myndighetens verksamhet deltaga minst en revisor,
som efter anmälan av myndigheten utses av länsstyrelsen för kalenderår.
Enligt 8 § åligger det revisor ej mindre att granska arbetslöshetskommittés
räkenskaper än även att kontrollera, att beviljade statsbidrag använts på föreskrivet
sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet med bestämmelserna i hjälpkungörelsen
samt att av arbetslöshetskommissionen meddelade anvisningar
blivit vederbörligen iakttagna.
I propositionen har departementschefen framhållit, att det för vinnande av
överensstämmelse med gällande bestämmelser örn revision av arbetslöshetskommittés
verksamhet syntes vara lämpligt att föreskriva, att i revisionen av sådant
statskommunalt reservarbete, som bedrives av landsting eller vägdistrikt, skall
deltaga minst en revisor, som efter anmälan av vederbörande myndighet utses
av länsstyrelsen för kalenderår.
I motionerna I: 352 och II: 616 har föreslagits bestämmelse, enligt vilken
revisor, som utsetts av länsstyrelsen, kvartalsvis skulle till arbetslöshetskommissionen
insända rapporter angående resultatet av verkställd kontroll över
hjälpverksamhetens bedrivande.
I motionen II: 618 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn tillägg till 7 § av innebörd, att revisor skall likställas
med vad i § 15 i lagen örn kommunalstyrelse på landet finnes stadgat.
Emot det i propositionen framlagda förslaget, att i revisionen av sådant
statskommunalt reservarbete, som bedrives av landsting eller vägdistrikt, skall
deltaga minst en av länsstyrelsen utsedd revisor, har utskottet icke funnit anledning
till erinran.
Till stöd för förslaget örn viss rapportskyldighet till arbetslöshetskommissionen
för revisor, som utsetts av länsstyrelen, har i motionerna 1:352 och
11:616 framhållits, att den kontroll av hjälpverksamheten, som vunnes genom
den lokala revisionen, torde hava stannat vid en rent siffermässig granskning
i efterhand av arbetslöshetskommittéernas verksamhet. Det vore emellertid,
anföres vidare i motionerna, uppenbart att en mera aktiv kontroll, särskilt
genom de revisorer, som utsåges av länsstyrelserna, skulle utgöra ett välbehövligt
komplement till den kontroll, som arbetslöshetskommissionen utövar.
Utskottet får beträffande sistberörda förslag framhålla, att enligt gällande
bestämmelser revisor ej blott har att granska arbetslöshetskommittés räkenskaper.
Revisor skall därjämte kontrollera, att beviljade statsbidrag använts
på föreskrivet sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet med bestämmelserna
i hjälpkungörelsen samt att av arbetslöshetskommissionen meddelade anvisningar
blivit vederbörligen iakttagna. Med hänsyn tillika till den kontroll,
som utövas av arbetslöshetskommissionen genom de sociala ombuden, vilka i
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
9
allmänhet torde äga mera allmän kännedom örn och överblick över hjälpverksamheten
än de lokala revisorerna och vilka vid sin kontrollerande verksamhet
i första hand samarbeta med den av länsstyrelsen utsedde revisorn, har utskottet
funnit, att med tillämpning av gällande bestämmelser en effektiv kontroll
kan utövas. Utskottet har i detta sammanhang ansett sig böra framhålla,
att givetvis hinder icke möter för länsstyrelse att till revisor utse en
utom vederbörande kommun bosatt person, vilket understundom torde vara
lämpligt.
Det i motionen II: 618 framförda förslaget, innebärande att föreskrift skulle
meddelas om skyldighet att emottaga uppdrag som revisor av arbetslöshetskommittés
verksamhet, torde icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Behov lärer knappast förefinnas av en sådan föreskrift, som för övrigt skulle
sakna motsvarighet i kommunalförfattningarna.
Arbetslinjen.
Hjälpverksamheten bör enligt 11 § i hjälpkungörelsen, så långt ske kan,
inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa. Därvid böra
statskommunala reservarbeten företrädesvis anordnas.
I 20 § föreskrives, bland annat, att statskommunala reservarbeten bedrivas
i landstings, kommuns eller vägstyrelses regi.
I motionerna I: 352 och II: 616 hemställes, att stadgandet om företräde för
statskommunala reservarbeten måtte utgå.
I det till 1933 års riksdag avgivna, av riksdagen godkända utlåtandet nr 17
framhöll särskilda utskottet, att man borde eftersträva att i största möjliga
utsträckning bereda sysselsättning genom statskommunala arbeten. Enligt
särskilda utskottets uppfattning utgjorde de statskommunala arbetena en särskilt
lämplig form för hjälp åt arbetslösa. De innebure framför de statliga
reservarbetena den fördelen, att arbetarna i större utsträckning kunde förbliva
i sina hemorter och därigenom lättare uppehålla förbindelsen med den normala
arbetsmarknaden; vidare minskades statens kostnader för hjälpverksamheten,
samtidigt som det kommunala intresset engagerades för arbetenas övervakande
och rationella ledning. Ett starkare anlitande av de statskommunala
arbetena innebure tillika en decentralisation av ledningen, som vid en väsentlig
utökning av arbetslinjen i och för sig vore önskvärd. Ofta vore det
också lättare beträffande de kommunala arbetena att finna arbetsuppgifter av
ur olika synpunkter lämplig beskaffenhet.
Såsom framgår av i förevarande proposition lämnade statistiska uppgifter
angående arbetslöshetskommissionens hjälpverksamhet under år 1933 m. m.,
har under innevarande budgetår de anställdas antal vid de statliga reservarbetena
betydligt överstigit antalet anställda vid de statskommunala arbetena.
Enligt arbetslöshetskommissionens rapport för april 1934 voro vid
nämnda månads slut i statliga reservarbeten anställda i runt tal 23,000 personer,
medan motsvarande antal för de statskommunala arbetena utgjorde
17,000.
Utskottet.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet anser visserligen, att de statskommnnala reservarbetena utgöra en
lämplig form för beredande av hjälp åt arbetslösa, något som också kommit
till uttryck i gällande författning genom föreskriften, att statskommunala
reservarbeten företrädesvis böra anordnas. Detta stadgande får emellertid
enligt utskottets uppfattning icke givas en sådan tolkning, att hjälpverksamheten
på grund därav kommer att bedrivas på ett mindre ändamålsenligt sätt.
De statskommunala reservarbetena torde ofta i mindre utsträckning än de
statliga vara lämpade att bedrivas vintertid och komma därför i stor utsträckning
till utförande på andra tider av året. De äro också i mindre grad än
de statliga ägnade att främja arbetskraftens rörlighet och anpassning. Det
begränsade hänvisningsområdet vid statskommunala arbeten kan i tider, då
arbetslösheten minskas, föranleda, att redan påbörjade arbeten måste avvecklas,
vilket i sin ordning bör medföra försiktighet med igångsättande av mera omfattande
statskommunala arbetsföretag, som svårligen kunna anpassas allt
efter arbetslöshetens växlande omfattning. Givetvis har arbetslöshetskommissionen,
innan medgivande lämnas till anordnande av statskommunalt reservarbete,
att beakta dylika synpunkter och att i första hand taga hänsyn
till att den statliga hjälpverksamheten över huvud vid varje särskild tidpunkt
bedrives på det sätt, som för dess syftemål är lämpligast. Vid sådant förhållande
har utskottet icke ansett erforderligt, att 11 § i hjälpkungörelsen
ändras i enlighet med vad i motionerna I: 352 och II: 616 föreslagits.
Enligt de bestämmelser, som gällde intill ingången av löpande budgetår,
skulle statskommunala reservarbeten alltid utföras i vederbörande kommuns
regi. Jämlikt 1933 års riksdags beslut i ämnet bereddes möjlighet att utföra
allmänna vägarbeten såsom statskommunala reservarbeten jämväl i vägstyrelses
regi. Härom framhöll särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 17, att erfarenheten givit vid handen, att åtskilliga vägföretag
till motverkande av arbetslösheten igångsatts och utförts i vägstyrelsernas
regi samt -— i avvaktan å statsbidrag — med finansiering genom lån. En av
orsakerna härtill syntes vara, att vissa vägföretag, särskilt sådana som berörde
flera kommuner, mindre lämpade sig för utförande såsom statskommunala
enligt dittills gällande grunder. I syfte att utöka de för statskommunala
arbeten tillgängliga arbetsobjekten och då därjämte praktiska skäl
kunde åberopas, hade särskilda utskottet funnit lämpligt, att möjlighet öppnades
för utförande även i vägstyrelses regi av allmänna vägarbeten såsom
Statskommunala.
I det föregående har utskottet påvisat vissa olägenheter, som i vissa fall
äro förenade med de statskommunala reservarbetena. Yad särskilt angår
dylika arbeten i vägstyrelses regi är att märka, att dessa understundom måste
utföras på betydande avstånd från reservarbetarnas bostadsorter. Enligt vad
utskottet inhämtat, har det förekommit, att särskilda förläggningar måst anordnas
för dessa arbetare, vilka, ehuru de alltså ej kunnat bo i sina hem, icke
kunnat komma i åtnjutande av sådana särskilda ortstillägg, som i motsvarande
fall kunna utgå vid statliga reservarbeten. Härigenom försvåras möjligheterna
att vid dessa arbeten sysselsätta arbetslösa familjeförsörjare. De
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
11
arbeten, om vilka här är fråga, kräva tillika en betydande tid att igångsätta
och svårigheter torde finnas att smidigt anpassa desamma efter arbetslöshetens
växlingar inom de till vägdistriktet hörande kommunerna. Olägenheterna
härav framträda givetvis framför allt i tider, då arbetstillfällena å
öppna arbetsmarknaden ökas. Utskottet förutsätter, att arbetslöshetskommissionen
har sin uppmärksamhet riktad på nu angivna förhållanden.
Karenstid.
Enligt 13 § i hjälpkungörelsen må arbetslöshetshjälp endast tillkomma den,
som på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan
örn arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav.
I motionerna 1:352 och 11:616 har föreslagits, att vad sålunda föreskrivits
örn iakttagande av karenstid icke skall äga tillämpning, då någon, som
äger mottaga arbetslöshetshjälp, erhåller tillfälligt arbete för högst 18 (aderton)
dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller särskild
av arbetslöshetskommissionen meddelad föreskrift ej kan komma i åtnjutande
av arbetslöshetshjälp samt omedelbart efter arbetets eller hindrets
upphävande ånyo ansöker om sådan hjälp.
I samma motioner hemställes tillika, att arbetslöshetskommissionen skulle,
i fråga örn arbetslösa tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet
förekommer, och som ej äro föremål för avstängning enligt 14 §, eller
då eljest särskilda omständigheter föreligga, äga föreskriva, att arbetslöshetshjälp
ej må utgå förrän efter viss längre karenstid eller att för viss bestämd
tid av året arbetslöshetshjälp överhuvud icke må utgå.
Enligt av arbetslöshetskommissionen utfärdade råd och anvisningar rörande
hjälpverksamheten för arbetslösa, skall vid tillfälliga arbeten, som infalla under
en understödsperiod, dagunderstöd ej utgå för de dagar, under vilka arbete
utförts. Huruvida och i vilken omfattning ny karenstid skall påfordras, skall
prövas av vederbörande arbetslöshetskommitté från fall till fall med hänsyn
till inkomstens storlek och anställningstidens längd. Ett dylikt efter de skiftande
förhållandena smidigt anpassat förfarande, som alltså kan äga rum inom
ramen av gällande bestämmelser, synes utskottet lämpligare än en sådan anordning,
som i motionerna föreslagits och vilken för övrigt lätt torde kunna
föranleda till den felaktiga uppfattningen, att vederbörande, som erhållit tillfälligt
arbete, äger ovillkorlig rätt att omedelbart efter arbetets avslutande
åter erhålla arbetslöshetshjälp. Utskottet anser sig emellertid böra understryka,
att vid tillämpningen av den regel i fråga om karenstid efter tillfälligt
arbete i öppna marknaden, som sålunda är angiven i kommissionens råd och anvisningar,
så förfares, att möjligheterna för de arbetslösa — vare sig dessa
äro sysselsatta i reservarbete eller åtnjuta kontantunderstöd -— att mottaga
sådant tillfälligt arbete underlättas.
Vad angår frågan örn längre karenstid för arbetare inom säsongbetonade
yrken m. m., har utskottet icke i sakens nuvarande läge ansett sig kunna överblicka
konsekvenserna av en föreskrift härom och har således icke kunnat an
-
Ut8kottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
sluta sig till motionerna i denna del. Utskottet vill erinra dels att behovsprövning
skall i varje fall företagas, dels ock att arbetslöshetskommissionen med
tillämpning av 14 § i hjälpkungörelsen kan, där så anses påkallat, från arbetslöshetshjälp
avstänga sådana yrkesgrupper, inom vilka arbetslösheten i allmänhet
har en säsongmässig karaktär, med bibehållen möjlighet för kommissionen
att, där så finnes motiverat, meddela dispens från sådant avstängningsbeslut.
Erbjudet arbetes lämplighet.
I 15 § av gällande kungörelse stadgas, att erbjudet arbete på den öppna arbetsmarknaden
skall anses lämpligt under förutsättning, bland annat, att det
är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till å arbetsorten
förekommande avlöning för sådant arbete, samt att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder. Vad sålunda föreskrivits angående arbetskonflikt
skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal
eller lagen örn kollektivavtal eller av arbetslöshetskommissionen förklarats
eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran
icke förelegat, dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan
förklaring skall äga giltighet allenast för tid, intill dess arbetsdomstolen eller,
där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående
konflikten, över förklaring, som av arbetslöshetskommissionen meddelats
angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal
gäller, må klagan icke föras.
I motionerna I: 352 och II: 616 har hemställts dels örn föreskrift att erbjudet
arbete på den öppna arbetsmarknaden skall anses lämpligt, under förutsättning
att det ej föreligger uppenbart missförhållande mellan de med arbetet förenade
löneförmånerna och å arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,
dels att riksdagen måtte uttala sig örn innebörden av gällande bestämmelse
angående anvisning av konfliktberört arbete med beskrivande av olika
slags konfliktsituationer, vilka enligt riksdagens mening i regel måste
rubriceras som tillskapade av okynne, dels ock örn bestämmelse att klagan över
arbetslöshetskommissionens beslut i frågor rörande tillämpningen av förevarande
paragraf överhuvud ej må förås.
Enligt de för arbetslöshetsförsäkringen av årets riksdag antagna bestämmelserna
skall erbjudet arbete anses lämpligt, under förutsättning, bland annat, att
det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten
förekommande avlöning för sådant arbete. Denna föreskrift överensstämmer
således helt med motsvarande, för här ifrågavarande hjälpverksamhet redan
gällande bestämmelse. Som det är angeläget, att likartade bestämmelser
i förevarande hänseende gälla för olika former av arbetslöshetshjälp, avstyrker
utskottet förenämnda motioner i härovan först angiven del.
Vad sedan angår det i motionerna framställda förslaget, att riksdagen skulle
uttala sig om innebörden av bestämmelsen angående anvisning av konfliktberört
arbete med beskrivande av olika slags konfliktsituationer, vilka enligt riks
-
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
13
dagens mening i regel måste rubriceras som tillskapade av okynne, har utskottet
ansett, att större erfarenhet rörande tillämpningen av gällande bestämmelser
i ämnet, vilka trädde i kraft den 1 juli 1933, först måste avvaktas, innan
frågan om lämpligheten och behövligheten av ett dylikt uttalande kan upptagas
till närmare prövning. Såvitt för utskottet är känt, hava hittills icke några
svårigheter i nu ifrågavarande hänseende förekommit.
Ej heller har utskottet ansett sig böra förorda bifall till det i motionerna föreslagna
fullföljdsförbudet. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla
följande. Enligt kungörelsen om hjälpverksamheten vid arbetslöshet ankommer
det på arbetslöshetskommissionen att förklara konflikt vara av den
särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat.
Motsvarande skyldighet skall för arbetslöshetsförsäkringens del åligga socialstyrelsen
såsom tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. I
fråga om fullföljd av talan över de båda myndigheternas beslut i dessa frågor
gälla olika regler, i det att besvär över arbetslöshetskommissionens beslut avgöres
av Kungl. Maj:t i statsrådet och besvär över socialstyrelsens beslut gå
till regeringsrätten. Utskottet får erinra, att i propositionen nr 38 till innevarande
års riksdag med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor,
departementschefen framhållit, att det torde få förutsättas, att Kungl.
Maj :t före avgörandet i statsrådet av dylikt ärende kommer att inhämta regeringsrättens
yttrande.
Konfliktdirektiven.
I hjälpkungörelsens 16 § föreskrives, att arbetslöshetshjälp under tiden för
arbetskonflikt ej må åtnjutas av den, som är direkt indragen i konflikten (deltager
i strejk eller är föremål för lockout), ej heller av den, som eljest blivit
arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser
angående tillämpningen av vad sålunda föreskrivits meddelas av arbetslöshetskommissionen.
I motionerna I: 352 och II: 616 har framställts förslag örn ändring av ifrågavarande
bestämmelser. Enligt ändringsförslaget skulle paragrafen erhålla
följande lydelse:
»Det ankommer på arbetslöshetskommissionen att avgöra, huruvida arbetslös
må komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp under tiden för arbetskonflikt.
Vid kommissionens prövning skall särskilt iakttagas
att sådan hjälp ej må komma den tillgodo, som är indragen i arbetskonflikt
(strejk eller lockout) eller som eljest blivit arbetslös på grund av konflikten,
dock att i sistnämnda fall kommissionen äger rätt att, då särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva undantag;
att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri arbetslöshetshjälp ej
må tillkomma arbetare, som tillhöra yrket eller industrien inom landet eller på
den ort, där konflikten råder, och som icke blivit överförda till det lokala arbetskraftöverskottet
enligt vad nedan sägs; samt
att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga om allmän konflikt, skall för
-
14
StatsutsTcotiets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
färås vid sådan partiell konflikt, om vilken det gäller, att den kan anses vara
ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom området i fråga.
Har arbetare en längre tid saknat anställning i det yrke eller den industri
han tillhört eller har han därinom icke i nämnvärd omfattning haft arbete och
kan det antagas, att han icke under en närmare framtid åter kan erhålla anställning
inom yrket eller industrien, må han överföras till det lokala arbetskraftöverskottet.
Dit överförd arbetare skall icke till följd av konflikt inom
det yrke eller den industri han tillhört vara betagen möjligheten att komma i
åtnjutande av arbetslöshetshjälp.»
I nämnda motioner har dessutom hemställts, att föreskrift måtte meddelas
därom, att klagan över arbetslöshetskommissionens beslut i frågor rörande tilllämpningen
av 16 § ej må föras.
Det i motionerna I: 352 och II: 616 framlagda förslaget örn ändring av gällande
bestämmelser angående konfliktdirektiven har utskottet icke ansett sig
böra biträda. I sitt av årets riksdag godkända utlåtande nr 37 har andra lagutskottet
anfört följande.
»Den ståndpunkt, som särskilda utskottet vid föregående års riksdag angav
i fråga örn konfliktdirektivens lydelse och innebörd, synes alltjämt
böra vidhållas. Vad angår tillämpningen av den avstängningsregel, som
direktiven innehålla med avseende på de sekundärt arbetslösa, gav särskilda
utskottet uttryck för den uppfattningen, att det gällde att uppdraga en
gräns emellan sådana arbetare, vilka med avseende å sina löne- och avtalsförhållanden
hava ett påvisbart intresse av konfliktens utgång, och andra. Det
vore därvid icke avsett att begränsa avstängningsregelns verkningar till sådana
arbetare, vilka äro parter i samma kollektivavtal som de i konflikten direkt
indragna. Regeln skulle kunna komma i tillämpning i sådana fall, som när
exempelvis konflikt inom sågverksindustrien medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrien,
eller då konflikt med fartygsbefäl, däckspersonal eller
maskinpersonal leder till arbetslöshet för den eller de andra grupperna. Sedan
utskottet genom dessa exempel angivit arten av den intressegemenskap, som bör
föranleda regelns användning, framhöll utskottet, att å andra sidan noga måste
tillses, att regeln icke åberopas, då intressegemenskapen endast är av mindre
betydelse eller av sekundär beskaffenhet. Såsom sådana sekundärt arbetslösa,
för vilka utgången av en konflikt icke på något sätt kan inverka på deras
löne- och övriga anställningsförhållanden och vilka alltså icke skulle drabbas
av avstängning till följd av konflikten, betecknade särskilda utskottet arbetarna
i sådana fall, då de vid visst arbetsföretag bliva arbetslösa till följd av
att på grund av arbetskonflikt råvarutillförseln eller krafttillgången till företaget
stoppats eller ■—• det motsatta fallet -— då exempelvis avverkning av virke
inställes till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.
Till vad särskilda utskottet år 1933 sålunda anfört kan utskottet helt ansluta
sig. Huru önskvärt det än i och för sig vore, att man i själva lagtexten
kunde så tydligt angiva de gränser, man vill uppdraga, att tillämpningen icke
behövde möta större svårigheter, kan det å andra sidan i praktiken icke undvikas,
att avgöranden måste träffas fall för fall med hänsynstagande till
oavlåtligen växlande förhållanden. Några detaljerade generella regler torde
därför svårligen kunna införas i lagtexten. Man får stanna vid en skälighetsprövning
efter vissa angivna direktiv.
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
15
Ovan anförda exemplifiering rörande dels sådana fall, då avstängning bör
äga rum, dels också sådana tillfällen, vid vilka regeln icke bör åberopas, synes
ådagalägga, att riksdagen år 1933 avsåg att så utforma konfliktdirektiven, att
det både klart framginge, att arbetslöshetshjalpen icke finge utnyttjas för att
stärka den ena partens uthållighet i en arbetskonflikt och att å andra sidan
oskäliga restriktioner icke skulle gälla. Då utskottet ger sin anslutning till
denna uppfattning, vill utskottet ytterligare understryka vikten av att bådadera
av de sålunda angivna synpunkterna tillbörligen beaktas.
Rörande de i en konflikt direkt indragna framgår av lagtextens ordalydelse,
att avstängning skall drabba dem, som deltaga i strejk eller äro föremål för
lockout, d. v. s. avbryta ett pågående arbete vid konfliktens utbrott. De sekundärt
arbetslösa åter skola avstängas, om deras löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas röna inverkan av konflikten. Vid denna skälighetsprövning
bör uppenbarligen — såsom också särskilda utskottet år 1933 torde
hava avsett — hänsyn främst tagas till faktiskt föreliggande intressegemenskap
inom det i varje fall av en konflikt och dess verkningar berörda arbetsområdet.
Det förhållandet, att en yrkesgrupp är part i ett gällande avtal, kan
därvid icke vara av avgörande betydelse, såvida icke avtalstiden är så lång,
att samhörigheten med de i konflikten indragna yrkesgrupperna uppenbarligen
upphävts. Icke heller kan intressegemenskapen sägas vara obefintlig av den
anledningen, att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags arbete
än annan del av samma yrkesgrupp, örn denna senare har intresse
av konfliktens utgång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.
»
Vad andra lagutskottet sålunda uttalat, vilket av riksdagen godkänts, bör
äga tillämpning jämväl beträffande den hjälpverksamhet, varom här är fråga.
I anslutning till vad utskottet i motsvarande hänseende anfört i samband
med frågan örn erbjudet arbetes lämplighet har utskottet ansett sig icke böra
förorda bifall till det i motionerna föreslagna fullföljdsförbudet.
Bosättning.
I 17 § av hjälpkungörelsen stadgas, bland annat, att den omständigheten
att sökanden är mantalsskriven inom annan kommun än den, där ansökan örn
arbetslöshetshjälp göres, icke utgör hinder för bifall till ansökningen.
Vägrar arbetslöshetskommitté arbetslöshetshjälp åt någon, som är mantalsskriven
i annan kommun, må enligt 18 § av samma kungörelse kommittén hänvisa
honom att söka dylik hjälp i den kommun, där han är mantalsskriven, samt,
efter av arbetslöshetskommissionen meddelat tillstånd, tilldela honom understöd
till bestridande av kostnaden för hans resa till mantalsskrivningskommunen.
Till sådant understöd utgår statsbidrag till halva beloppet.
I propositionen föreslås dels att ovannämnda bestämmelser i kungörelsen anknytas
till hemortsrätten enligt fattigvårdslagen och ej såsom för närvarande
till mantalsskrivningen, dels ock att arbetslöshetskommissionen skulle äga att
-—■ på grundval av från vederbörande kommuner lämnade uppgifter om antalet
icke hemortsberättigade hjälpsökande — vid bestämmandet av det antal arbetslösa,
som vid varje tillfälle högst må sysselsättas vid statliga eller statskommunala
reservarbeten eller för vilka statsbidrag till kontantunderstöd må beräknas,
föreskriva, att visst antal av dessa platser skall förbehållas arbets
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
lösa, som icke äro hemmahörande i kommunen men vistats där i regel minst
sex månader och haft anställning i kommunen av icke endast tillfällig art.
Samtidigt skulle arbetslöshetskommissionen äga bevilja förhöjt statsbidrag
till de arbetslöner vid statskommunala reservarbeten eller det kontantunderstöd,
som utbetalats till i kommunen icke hemortsberättigade personer.
Till stöd för dessa ändringsförslag har departementschefen, efter redogörelse
för en inom departementet verkställd utredning, anfört huvudsakligen följande.
Gällande bestämmelser örn arbetslöshetshjälp till i vistelsekommunen icke
mantalsskrivna personer kunde ej anses tillfredsställande. Det syntes för närvarande
faktiskt vara så, att mången droge sig för att mottaga en anställning
å annan ort, än där han vore hemortsberättigad, av fruktan för att vid eventuell
blivande arbetslöshet ställas utan understöd.
De föreslagna åtgärderna borde så till vida betraktas som en försöksanordning,
att verkningarna syntes böra följas med särskild uppmärksamhet för utrönande
av om anordningen i praktiken visade sig vara en lämplig form, som
ledde till önskat resultat, ävensom örn på någon punkt en jämkning kunde befinnas
lämplig. Att kommissionen endast på gjord framställning borde hava
att bevilja platser för i vederbörande kommun icke hemmahörande arbetslösa,
kunde icke godtagas. Vinsten av de till genomförande föreslagna åtgärderna
bleve vid sådant förhållande säkerligen ringa. Endast om kommunerna ålades
att vid varje framställning örn understöds- eller arbetsplatser meddela
uppgift om antalet inom kommunen icke hemortsberättigade hjälpsökande
samt arbetslöshetskommissionen på grundval härav prövade, huruvida förhållandena
inom kommunen motiverade, att visst antal av de tilldelade platserna
förbehölles hjälpsökande, som icke vore hemortsberättigade inom kommunen,
kunde man förvänta, att hjälpverksamheten för ifrågavarande arbetslösa
finge någon större omfattning. Det beviljade antalet platser för envar
av kategorierna hemortsberättigade och icke hemortsberättigade arbetslösa
borde givetvis vara bestämt med hänsyn tagen till hela antalet sådana arbetslösa
inom kommunen. Någon anledning att väsentligen förbinda den ifrågasatta
anordningen enbart med arbetslinjen syntes icke heller förefinnas. Visserligen
borde även härvidlag gälla, att arbetslinjen hade företräde, men så
länge utgivandet av kontantunderstöd på grund av arbetslöshetens omfattning
funnes vara erforderligt, kunde tydligen i vistelsekommunen icke hemortsberättigade
arbetslösa vara i samma behov av kontantunderstöd som andra hjälpsökande.
En annan sak vore, att det vid meddelandet av kontantunderstöd
funnes särskilt behov av kontroll, bland annat över inflyttningen till större
samhällen.
Storleken av det statsbidrag, som borde utgå vid meddelande av arbetslöshetshjälp
till i vistelsekommunen icke hemortsberättigade hjälpsökande, syntes
böra bestämmas i varje särskilt fall. Huvudregeln syntes därvid böra vara,
att högre statsbidrag än eljest skulle utgå till arbetslöshetshjälp åt i vistelsekommunen
icke hemortsberättigade arbetslösa. Därest statsbidraget till hjälp
åt hemortsberättigade arbetslösa utginge med omkring 50 procent, syntes bidraget
till den hjälp, som lämnades icke hemortsberättigade arbetslösa, i regel
böra bestämmas till 75 procent. Örn det vanliga statsbidraget utginge enligt
högre procentsats än i det givna exemplet, syntes tillägget för de icke hemortsberättigades
del böra i skälig mån reduceras. Lämpligt syntes för övrigt
i vissa fall vara, att arbetslöshetskommissionen i hithörande frågor förhandlade
med de olika kommunerna.
Givet vore, att stor vaksamhet måste iakttagas vid utformandet av bestäm
-
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
17
melserna i förevarande fråga, så att icke inflyttning till större städer eller samhällen,
där hjälpverksamheten vore mera utvecklad, i avsikt att erhålla arbetslöshetshjälp
uppmuntrades. De i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna
syntes emellertid vara ägnade att förhindra dylikt missbruk. En tidsgräns
av sex månaders vistelse i kommunen, innan arbetslöshetshjälp med det högre
statsbidraget måtte utgå, syntes som allmän regel vara väl avpassad. Hade den
arbetslöse därtill innehaft anställning i kommunen av icke endast tillfällig art,
syntes omständigheterna få sägas vara sådana, att han borde från denna kommun
åtnjuta hjälp vid sin arbetslöshet.
Givetvis vore det endast för sådana arbetslösa, vilka ostridigt hade hemortsrätt
i annan kommun, som det högre statsbidraget borde utgå. Det kunde sålunda
icke påfordras, att vistelsekommunen i anledning av hjälpansökan skulle
föranstalta örn vidlyftig utredning i dylika frågor.
I motionerna I: 352 och II: 616 föreslås, att såsom villkor för erhållande
av hjälp med förhöjt statsbidrag föreskrives uppehåll i vistelsekommunen under
minst ett år. Därjämte har i motionerna förordats, att särskilda platser
för i kommun icke hemmahörande arbetslösa allenast böra beviljas de kommuner,
som gjort framställning därom.
Såsom departementschefen framhållit, äro de föreslagna åtgärderna beträffande
icke hemortsberättigade personer att betrakta såsom en försöksanordning,
och givetvis bör vid åtgärdernas genomförande all nödig försiktighet iakttagas.
Utskottet anser, att den arbetslöse i regel skall hava vistats i kommunen
under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid hava
innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet. Härigenom torde
tillräckliga garantier mot missbruk hava skapats. I fråga örn förslaget att
särskilda platser för i kommun icke hemmahörande allenast skulle beviljas
kommuner, som gjort framställning därom, åberopar utskottet vad departementschefen
anfört beträffande en dylik föreskrift. Givetvis kommer det, såsom
i socialdepartementets promemoria framhållits, att stå vederbörande kommuner
fritt att avgöra, örn de önska begagna sig av det antal platser, för i
kommunen icke hemmahörande arbetslösa, som av arbetslöshetskommissionen
beviljats.
Familjeförsörjare.
Enligt 19 § i hjälpkungörelsen skall såsom familjeförsörjare anses den, som
har försörjningsskyldighet mot make eller barn eller adoptivbarn under 16 år
eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar
eller adoptant.
I propositionen har föreslagits att familjeförsörjarbegreppet skulle utformas
på sådant sätt, att den arbetslöse skall, oavsett örn det finnes barn, anses
såsom familjeförsörjare jämväl i förhållande till kvinna, vilken har gemensam
bostad med och sköter hushållet åt honom.
Till stöd för ändringsförslaget har departementschefen, sedan han erinrat,
att i propositionen nr 38 till innevarande års riksdag med förslag till arbetslöshetsförsäkring
icke vidtagits någon ändring med avseende å familjeförsör
Bihang
till riksdagens protokoll 193b. G sami. Nr 159.
Utskottet.
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
jarbegreppets utformning i förhållande till fjolårets, med nu gällande bestämmelser
för arbetslöshetshjälpen överensstämmande förslag, anfört följande.
»Det måste givetvis anses vara en fördel, om de allmänna bestämmelserna
för arbtslöshetshjälpen bliva likartade för alla former av sådan hjälp. Beträffande
spörsmålet i förhållande till vilka personer en arbetslös skall anses
såsom familjeförsörjare föreligger emellertid en väsentlig skillnad mellan vad
som bör gälla i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och örn andra former av
arbetslöshetshjälp. Bör försäkringens del har spörsmålet inverkan på bedömandet
av frågan, med huru stor andel av lönen som daghjälpen högst må
utgå till den försäkrade. Det är emellertid därvid likgiltigt, örn försörjningsskyldighet
föreligger gentemot en eller flera personer. För de former av
arbetslöshetshjälp, som bestå av hänvisning till reservarbete eller meddelande
av kontantunderstöd, får spörsmålet en vida större räckvidd. Kontantunderstödets
storlek är sålunda direkt avhängigt av det antal personer, i förhållande
till vilka den understödde anses såsom familjeförsörjare. Beträffande förmånerna
vid de statliga reservarbetena framträder en skillnad i fråga örn beräkningen
av ortstilläggets storlek. Sådant tillägg får för gift person — vare
sig barn finnas eller ej —• uppgå till skillnaden mellan reservarbetslönen inom
den hänvisande kommunen och reservarbetslönen för den plats, där arbetet utföres,
såvida reservarbetslönen å arbetslönen är lägre än i hemkommunen. Då
fråga är om ortstillägg till ogift person, som har försörjningsskyldighet mot
barn eller adoptivbarn, må ortstillägget däremot högst utgå med det belopp,
som skulle hava utbetalats för ifrågavarande antal barn vid kontantunderstödsverksamhet
i den hänvisande kommunen.
De nu relaterade omständigheterna äro särskilt betydelsefulla, då det gäller
att avgöra frågan, örn en arbetslös bör anses såsom familjeförsörjare gentemot
kvinna, vilken med honom sammanbor utan att äktenskap ingåtts. För
arbetslöshetsförsäkringens del är behovet av en bestämmelse härom mindre
framträdande, enär den arbetslöse, så snart minderårigt barn finnes, kan erhålla
understöd efter de för familjeförsörjare gällande förmånligare grunderna.
Vid hänvisning till statligt reservarbete kan däremot skillnaden för den arbetslöse
bliva mycket stor, allt eftersom han betraktas som familjeförsörjare
i förhållande till den med honom sammanboende kvinnan eller ej. Örn man
exempelvis tänker på det fall, att en ogift arbetslös med två barn och bostad i
Stockholm, där reservarbetslönen för närvarande är fastställd till 9 kronor,
hänvisas till ett statligt reservarbete i en ort med en fastställd reservarbetslön
av 4 kronor, kan i ortstillägg, därest han betraktas som familjeförsörjare i förhållande
till barnens moder, vilken med honom sammanbor, utbetalas 5 kronor
om dagen. Betraktas han däremot icke såsom familjeförsörjare i förhållande
till barnens moder, må i ortstillägg per dag utbetalas högst 1 krona
20 öre. Erhåller den arbetslöse hjälp i form av kontantunderstöd, kan skillnaden
i dagunderstödets storlek i nyss avsedda fall uppgå till 1 krona.
Vid övervägande av denna fråga kan jag emellertid för min del icke anse
avgörande betydelse böra tillmätas den omständigheten, huruvida kvinnan såsom
hustru sammanbor med mannen. Bestämmande synes i stället böra vara,
huruvida mannen och kvinnan tillsammans bildat ett hem, vilket skötes av
kvinnan. I synnerhet om i hemmet finnas minderåriga barn, måste det sägas
vara ett allmänt intresse att genom någon förhöjning i understödsbeloppet
bidraga till att hemmet hålles samman. ''Men även örn det i hemmet ej finnes
minderårigt barn, lärer det få anses skäligt att, där kvinnan ej har egen inkomst
— vilken i så fall enligt de för behovsprövningen gällande reglerna
skall beaktas vid understödets bestämmande — understödet utgår med samma
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
19
belopp som örn äktenskap ingåtts. Jag förordar därför, att i hjälpbestämmelserna
familjeförsörjarbegreppet utformas på sådant sätt, att den arbetslöse
skall, oavsett örn det finnes barn, anses såsom familjeförsörjare jämväl i förhållande
till kvinna, vilken har gemensam bostad med och sköter hushållet
åt honom.»
I motionerna I: 852 och II: 616 hava motionärerna uttalat en skiljaktig
uppfattning i fråga örn den sålunda föreslagna utvidgningen av familjeförsörjarbegreppet
och därvid närmare anfört följande:
»Förutom att den omständigheten, att den arbetslöse delar bostad med en
kvinna, som sköter hans hushåll, ej behöver vara ett indicium för att faktisk
sammanlevnad föreligger och att mannen sålunda sörjer för underhåll åt kvinnan
såsom åt en hustru, bör man ej bortse ifrån den skillnad, som skapas1 i
rättsligt hänseende genom ingående av äktenskap. iGenom äktenskap blir
mannen primärt försörjningsskyldig gentemot hustrun. Att på sätt som föreslagits
i viss mån överflytta äktenskapets rättsverkningar på ett utomäktenskapligt
samliv utan att kräva någon som helst garanti för att det i det särskilda
fallet föreligger någon stadga i fråga örn sammanlevnaden, synes oss
ej tillrådligt. För det fall att de sammanboende hava gemensamma minderåriga
barn tillgodoses intressat av att mannen bibehålies vid ekonomisk förmåga
att sammanhålla de hemmavarande genom möjligheten för den arbetslöse
att för barnen uppbära särskilt ortstillägg och dagunderstödsbelopp. Det
må härjämte påpekas, att det särskilda utskottet vid 1938 års riksdag ansett
att betänkligheter ej behövde hysas emot bestämmelserna om familjeförsörjarbegreppet,
sådana de då utformades, med hänsyn därtill att den arbetslöse
anses såsom familjeförsörjare i förhållande till barn utom äktenskap.»
I motionen II: 215 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att till 19 §
måtte fogas följande tillägg,---—- »så ock ogift man eller änkling
gentemot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor».
Enligt de av riksdagen för arbetslöshetsförsäkringen antagna bestämmelserna
skall såsom familjeförsörjare anses den, som har försörjningskyldighet
mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i ge-l
mensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.
Föreskrifterna om vem som skall anses såsom familjeförsörjare böra enligt
utskottets uppfattning vara likartade för alla former av arbetslöshetshjälp.
Med hänsyn härtill och under åberopande av vad i motionerna I: 352 och
II: 616 anförts samt 1933 års riksdags uttalande i ämnet avstyrker utskottet
bifall till de ändringsförslag, som beträffande familjeförsörjarbegreppet framlagts
i propositionen samt i motionen II: 215.
Urval av arbeten.
I motionen II: 185 har hemställts, att riksdagen vid beviljande av anslag
för nästa budgetår till statliga och statskommunala reservarbeten för arbetslöshetens
bekämpande ville besluta, att medel från detta anslag även må disponeras
till nya torrläggningsföretag och upprensning av tidigare utförda sådana
i enlighet med vissa, i motionen anförda synpunkter.
Utskottet.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
Utskottet.
Enligt 21 § b) i hjälpkungörelsen må såsom reservarbete även upptagas
arbete, som kommer enskild till godo, såvida det utföres genom allmänt rättssubjekt.
I enlighet härmed kunna även sådana företag, som i motionen avses,
under vissa förhållanden komma till utförande såsom reservarbeten. Enär avgörandet
härom i varje särskilt fall bör ankomma på arbetslöshetskommissionen,
har utskottet funnit motionen icke böra föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Lönesystemet.
I 23 § av hjälpkungörelsen stadgas bland annat följande:
Arbetslöshetskommissionen har att genom särskilda undersökningar på
respektive orter utröna den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner. I den
mån anledning synes föreligga att antaga, att förändringar av lönenivån inträffat,
böra nya undersökningar företagas.
Med stöd av sålunda gjorda undersökningar fastställer arbetslöshetskommissionen
reservarbetslönen. Denna bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön,
för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande
jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk.
Vid ackordssättning böra sådana åtgärder undvikas, som kunna medföra en
minskning i arbetsintensiteten.
I motionerna I: 352 och II: 616 har hemställts, att föreskrift måtte meddelas,
enligt vilken reservarbetslönen bör med belopp, som arbetslöshetskommissionen
för varje fall fastställer, understiga den lägsta grovarbetarlön, för
vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl
av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk.
I nämnda motioner hemställes tillika, att riksdagen måtte förklara, att
ackorden skola sättas så, att den genomsnittliga dagsförtjansten håller sig invid
den fastställda reservarbetslönen.
I motionen II: 599 har hemställts örn stadgande, enligt vilket reservarbetslönen
icke i något fall finge sättas till lägre belopp än tre kronor och femtio
öre för utfört helt dagsverke.
I motionen II: 619 föreslås, att lönerna vid reservarbetena skola utgå i enlighet
med vad som i kollektivavtal fastställts vid liknande arbeten. Motsvarande
yrkande har gjorts i motionen II: 400. I
I fråga örn lönesystemet har i förevarande proposition icke ifrågasatts någon
ändring. Till de motionsvis framförda kraven på ändring av grunderna
för fastställande av reservarbetslönen samt för den påyrkade förklaringen beträffande
ackorden har utskottet icke kunnat ansluta sig. Tillräcklig erfarenhet
rörande det nuvarande lönesystemet synes utskottet ännu icke hava vunnits.
Utskottet får sålunda avstyrka bifall till motionerna I: 352 samt II: 599,
616 och 619 i nu ifrågavarande hänseende.
Statsbidrag till s.tatskommunala reservarbeten.
Statsbidrag till statskommunalt reservarbete utgår enligt 35 § i hjälpkungörelsen
för varje kalendermånad med högst hälften av det belopp, som un
-
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
21
der månaden sammanlagt i arbetslöner utbetalats till de arbetslösa, vilka vid
företaget beretts arbete, men må, för varje arbetare och hel arbetsdag räknat,
utgöra högst hälften av den för orten fastställda reservarbetslönen, dock högst
3 kronor.
Härjämte må statsbidrag beviljas att utgå med högst hälften av det belopp,
vartill kostnaderna för material, transporter och arbetsledning skäligen
kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna. Örn de verkliga kostnaderna
befinnas lägre än de sålunda beräknade, skall statsbidrag utgå allenast med
så stor del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget utgjort
av de beräknade kostnaderna.
Till statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning
eller förbättring av allmän väg, må, utan hinder av vad i första och andra
styckena stadgas, statsbidrag beviljas att utgå med tre fjärdedelar av det belopp,
vartill kostnaderna för själva vägarbetet skäligen kunna uppskattas
vid kostnadsberäkningarna. Örn de verkliga kostnaderna befinnas lägre än
de sålunda beräknade, skall statsbidrag utgå allenast med så stor del av de
verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget utgjort av de beräknade
kostnaderna.
Då särskilda skäl därtill föranleda, må statsbidrag enligt Kungl. Majits
bestämmande utgå med högre belopp än som följer av vad ovan angivits; är
fråga örn sådant företag, som avses i tredje stycket, må bidrag efter Kungl.
Maj :ts prövning jämväl utgå å kostnaden för marklösen m. m. enligt de grunder,
som angivas i § 3 mom. 3 av kungörelsen angående statsbidrag till allmänna
vägars byggande m. m.
I propositionen föreslås, att arbetslöshetskommissionen berättigas att bestämma
statsbidragets storlek även i de fall, som för närvarande prövas av
Kungl. Majit. Då fråga uppkommer örn statsbidrag utöver 75 procent till
sådana företag, som avse nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän
väg, skall dock enligt propositionen, därest arbetslöshetskommissionen anser
sig ej kunna följa den mening, som i ärendet uttalats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
frågans avgörande hänskjutas till Kungl. Majit. Den nuvarande
maximeringen av statsbidraget till reservarbetslönen till 3 kronor, för
varje arbetare och arbetsdag räknat, förslås skola borttagas. Frågor örn statsbidrag
till marklösen borde enligt propositionen även i fortsättningen ankomma
på Kungl. Maj :t att avgöra.
I motionerna I: 352 och lii 61G föreslås, att en anmärkning från riksdagens
sida måtte göras till fromma för en effektivare gallring av de kommuner, som
kunna komma i fråga med förhöjda statsbidrag. Avslag yrkas å propositionens
förslag i den del, som innebär, att maximeringen till 3 kronor av statsbidraget
till reservarbetslönerna skulle borttagas.
I motionen lii 214 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att bestämmelserna om statsbidrag till statskommunala reservarbeten
så tillämpas, att det gives större möjligheter för de hårdats skattetyngda
kommunerna att i större utsträckning än hittills anordna dylika arbeten.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle, såsom ovan angivits, arbetslöshetskommissionen
i allmänhet berättigas att bestämma statsbidragets storlek även i
sådana fall, som för närvarande prövas av Kungl. Majit. Till stöd för detta
ändringsförslag har departementschefen i statsrådsprotokollet framhållit, att
för närvarande enahanda normer tillämpades av Kungl. Maj :t vid behandling
av besvär över arbetslöshetskommissionens beslut eller av frågor örn högre
statsbidrag än de normala och av kommissionen. Ändringar i av kommissionen
föreslagna procentsatser hade företagits av Kungl. Maj :t endast i ett fåtal
fall. Dessutom skulle det nu framlagda ändringsförslaget medföra lättnad i
administrativt hänseende och ett snabbare avgörande av bidragsfrågorna.
Utskottet får i avseende härå framhålla, att prövningen uppenbarligen är
av största vikt, särskilt då fråga är örn bestämmande av statsbidrag till hög
procentsats. I dylika fall bör enligt utskottets uppfattning avgörandet alltjämt
tillkomma Kungl. Maj :t, som bättre än arbetslöshetskommissionen kan
överblicka hela den av staten för arbetslöshetens motverkande och för beredande
av hjälp åt skattetyngda kommuner utövade verksamheten. Som ytterligare
skäl för denna utskottets ståndpunkt kan för övrigt åberopas, att jämväl
enligt det i förevarande proposition framlagda förslaget Kungl. Majit i
vissa fall alltjämt skulle hava att pröva och avgöra frågor örn statsbidrag till
statskommunala reservarbeten. På grund av det sålunda anförda har utskottet
ansett, att avgörandet i frågor örn statsbidrag utöver 75 procent alltjämt
bör tillkomma Kungl. Majit.
Emot förslaget örn borttagande av den nuvarande maximeringen av statsbidraget
till 3 kronor, för varje arbetare och arbetsdag räknat, har utskottet
ej funnit anledning till erinran.
Genom vad utskottet i det föregående anfört torde jämväl motionen lii 214
få anses besvarad.
A rbetslöshetsJcommissionens kontroll.
Enligt 38 § i hjälpkungörelsen åligger det arbetslöshetskommissionen att
övervaka verksamheten vid de statskommunala reservarbetena, varvid särskilt
bör tillses, att statsmedel icke användas i större utsträckning än hjälpbehovet
kräver. Kommissionen må, örn landsting, kommun eller vägstyrelse underlåter
att ställa sig tili efterrättelse de föreskrifter, kommissionen meddelat, eller
anledning eljest därtill föreligger, besluta, att statsbidrag icke vidare eller endast
i minskad omfattning skall utgå.
I 47 § meddelas motsvarande bestämmelser beträffande dagunderstödsverksamheten.
I de likalydande motionerna I: 109 och lii 169 hemställes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn föranstaltande av skärpt kontroll
över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av regler gällande
för hjälpverksamhet vid arbetslöshet.
I motionerna I: 352 och lii 616 har föreslagits, att i hjälpkungörelsen införes
dels en allmän föreskrift, enligt vilken arbetslöshetskommissionen äger
övervaka att såväl av kommissionen meddelade anvisningar och råd som hjälp
-
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
23
kungörelsens föreskrifter i övrigt efterlevas, dels ock bestämmelser, enligt
vilka arbetslöshetskommissionen skulle hava att i samband med prövning av
fråga örn statsbidrag tillse att av kommunen även utan statsunderstöd bedriven
hjälpverksamhet anordnas på sätt, som överensstämmer med de i hjälpkungörelsen
lämnade anvisningarna.
Under åberopande av de i motionerna 1:109 och 352 samt II: 169 och 616
anförda skälen får utskottet tillstyrka, att, såsom i motionerna föreslagits,
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn föranstaltande av
skärpt kontroll över tillämpningen genom statens och kommunernas organ av
regler gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Utskottet vill i samband
härmed framhålla angelägenheten av, att de kontrollerande organen jämväl
utöva rådgivande verksamhet.
Vad i motionerna I: 352 och II: 616 i övrigt yrkats i ovan angivna delar torde
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd. I vad särskilt angår frågan örn
skyldighet för arbetslöshetskommissionen att i samband med prövning av fråga
örn statsbidrag tillse att av kommun även utan statsunderstöd bedriven hjälpverksamhet
anordnas på sätt, som överensstämmer med de i hjälpkungörelsen
lämnade anvisningarna, får utskottet erinra, att, i enlighet med hemställan av
1933 års riksdag, Kungl. Maj :t igångsatt utredning beträffande omfattningen
av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds
karaktär samt örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas
verksamhet för arbetslöshetens bekämpande. Denna utredning är ännu
icke slutförd.
Statsbidrag till under stödsverksamhet.
Enligt 40 § i hjälpkungörelsen utgår statsbidrag till dagunderstöd, där cj
omständigheterna prövas föranleda lägre bidrag, för envar arbetslös med
hälften av det honom tilldelade understödet, dock högst med
1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa;
1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år;
60 öre per dag för ensam person, örn fyllt 16 men ej 18 år; samt
30 öre per dag för varje inom eller utom äktenskap fött barn.
Då särskilda skäl därtill föranleda, äger Kungl. Majit medgiva, att statsbidraget
må utgå med större andel av dagunderstödet än nyss sagts.
I propositionen har föreslagits, dels att maximibeloppet 1 krona 50 öre per
dag måtte utgå ej blott för man och hustru tillhopa utan även till ensam person,
som är att betrakta såsom familjeförsörjare i förhållande till kvinna, vilken
har gemensam bostad med och sköter hushållet åt honom, eller som lever
i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant,
dels ock att arbetslöshetskommissionen berättigas att bestämma statsbidragets
storlek även i de fall, som för närvarande prövas av Kungl. Majit.
I motionerna 1:352 och 11:616 har föreslagits, att statsbidrag till dagunderstöd
må utgå med högst 1 krona 50 öre per dag, förutom till man och
Z71 skottet.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Utskottet.
hustru, jämväl till ensam person, som lever i gemensamt bo med föräldrar
eller adoptant, vilken eller vilka han huvudsakligen underhåller. Motionärerna
biträda Kungl. Maj:ts förslag örn bemyndigande för arbetslöshetskommissionen
att besluta om förhöjda statsbidrag men föreslå samtidigt att en
anmärkning måtte göras från riksdagens sida till fromma för en effektivare
gallring av de kommuner, som kunna komma i fråga med förhöjda statsbidrag.
Under hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört i fråga örn familjeförsörjarbegreppet
förordar utskottet, att maximibeloppet 1 krona 50 öre
per dag må, såsom i motionerna 1:352 och 11:616 föreslagits, utgå, förutom
till man och hustru, jämväl till ensam person, som lever i gemensamt bo med
och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.
I enlighet med vad utskottet framhållit i fråga örn statsbidrag till statskommunala
reservarbeten har utskottet ansett, att avgörandet i frågor örn statsbidrag
utöver 75 procent alltjämt bör tillkomma Kungl. Maj:t.
Dagunderstöds maximibelopp.
I 44 § av hjälpkungörelsen föreskrives, att dagunderstöd icke må utgå med
högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av den lägsta grovarbetarlön,
för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande
jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk.
Under tid, då arbetslös åtnjuter bidrag från arbetslöshetskassa eller arbetsgivare
eller eljest i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd, må dagunderstöd till honom utgå med högst så
stort belopp, att detsamma jämte sådant bidrag eller understöd uppgår till två
tredjedelar av grovarbetarlönen.
I överensstämmelse med en av arbetslöshetskommissionen gjord framställning
föreslås i propositionen, att uttrycklig bestämmelse införes i hjälpkungörelsen
om rätt för arbetslöshetskommissionen att begränsa dagunderstöd till visst
maximibelopp, dock högst 2/3 av ortens grovarbetarlön. Vidare framhålles i
propositionen, att, därest arbetslöshetsförsäkring genomföres på grundval av
det i propositionen nr 38 till innevarande års riksdag framlagda förslaget, förbud
syntes böra stadgas mot utgivande av dagunderstöd med statsbidrag under
tid, då den arbetslöse åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.
I motionerna 1:352 och 11:616 hava motionärerna anslutit sig till Kungl.
Maj :ts nyssnämnda förslag, men därjämte hemställt dels örn föreskrift, att
arbetslöshetskommitté noggrant bör tillse, att dagunderstöd icke utmätes till
större belopp än vad som betingas av för varje hjälpsökande föreliggande behov,
dels ock örn bestämmelse, att dagunderstödet ej får utgå med högre belopp,
än att detsamma jämte bidrag eller understöd från annat håll högst uppgår
till det av arbetslöshetskommissionen fastställda maximibeloppet för den
understödsklass, den arbetslöse tillhör.
I motionen II: 400 föreslås, att, där kontantunderstöd måste tillgripas, följande
principer fastställas:
Statsutskottets utlåtande Nr 159. 25
Med hänsyn till levnadskostnaderna indelas de arbetslösa i tre klasser på så
sätt, att i klass I innefattas dyrort G i den officiella dyrortsgrupperingen, i
klass II dyrorterna F, E och D och i klass III dyrorterna C, B, A.
Ersättningen utgår per dag enligt nedanstående grunder:
Klass I
Klass II
Klass lil
Kronor
Kronor
Kronor
Ensamstående försäkrad...................
. 4:50
3:75
3:-
Tillägg för hustru (därest hon ej är sysselsatt i förvärvsarbete) .
. 1:50
1:25
1: —
Tillägg för första på grund av försörjningsplikt underhållet barn .
. 1:20
1—
0:80
Tillägg för varje barn därutöver...............
. 0:70
0:60
0:50
Vad i propositionen i förevarande avseende föreslagits, har utskottet funnit
sig böra tillstyrka.
De nyss återgivna, i motionerna 1:352 och 11:616 framlagda förslagen
torde vara av sådan beskaffenhet att de icke utan närmare utredning kunna
upptagas till avgörande, och har utskottet med hänsyn härtill ansett desamma
icke böra för närvarande föranleda någon riksdagens åtgärd.
Motionen II: 400 torde i ovan angiven del ej heller höra föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
Villkor för hyreshjälp.
I särskilt ömmande fall må enligt 48 § i hjälpkungörelsen hyreshjälp tilldelas
familjeförsörjare, som åtnjuter dagunderstöd. Såsom hyreshjälp anses
även bidrag till betalning av ränta å skuld för eget hem ävensom till bestridande
av därmed jämförliga oundgängliga utgifter för hemmets och familjens
sammanhållande. Hyreshjälp må ej utgå i sådana fall, då antagas må, att
hyreshjälpen skulle föranleda den arbetslöse att avstå från att söka på annan
ort erhålla arbete.
I de likalydande motionerna 1:2 och II: 7 har hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att hyreshjälp måtte efter behovsprövning kunna utgå även åt
arbetslösa, som icke äro familjeförsörjare.
Otvivelaktigt kunna fall förekomma då även arbetslösa, som icke äro familjeförsörjare,
äro i behov av hjälp för erläggande av hyra. Enligt vad utskottet
inhämtat, har ock arbetslöshetskommissionen, med tillämpning av gällande
bestämmelser, i viss mån kunnat tillgodose dylikt behov. Med hänsyn härtill
torde motionerna 1:2 och 11:7 icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Understöd åt svenska konstnärer.
Såsom nämnts har, i två likalydande motioner, I: 107 och II: 195, hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att ur anslaget till arbetslöshetens bekämpande
en summa av förslagsvis 100,000 kronor skulle få användas till hjälp åt förtjänta
svenska konstnärer i enlighet med grunder, som Kungl. Maj:t skulle
äga bestämma. Med hänsyn till de konsekvenser, vartill ett bifall till dessa
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
26 Statsutskottets utlåtande Nr 159.
motioner uppenbarligen skulle kunna leda, har utskottet funnit sig böra avstyrka
motionerna.
Utdelning av brödspannmål eller mjöl till fattiga befolkningsgrupper.
I motionen 11:183 har vidare föreslagits, att riksdagen måtte besluta anvisa
ett anslag av 5,000,000 kronor, att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för
utdelning av brödspannmål eller mjöl till fattiga befolkningsgrupper.
Vidare har i motionen II: 403 föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att
till Internationella arbetarhjälpens centralkommittés förfogande ställa 30,000
ton vete för utdelning till den nödlidande befolkningen i landet. Denna utdelning
skulle äga rum i Norrbotten och Västerbotten, Västernorrland, Stockholm,
Västmanland, Blekinge, Bohuslän och Göteborg, där nöden ansetts vara värst.
Med anledning härav får utskottet erinra örn, att, enligt vad av Kungl. Maj :ts
proposition nr 257 till årets riksdag framgår, den i motionerna väckta frågan
är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utdelning av förmald brödsäd
till behövande har, såsom i sagda proposition framhållits, förut förekommit
och torde jämväl framdeles i viss utsträckning komma att äga rum. Utskottet
finner sig för den skull böra avstyrka motionerna i fråga.
Mot vad Kungl. Majit i övrigt föreslagit riksdagen beträffande användningen
av de anslag, varom fråga är, har utskottet icke haft något att erinra.
Anslagsbehovet under budgetåret 1934/1935.
Medelsbehovet under nästkommande budgetår för anslaget till bekämpande
av arbetslösheten har beräknats till 12 miljoner kronor. Detta belopp understiger
med 2 miljoner kronor vad som av arbetslöshetskommissionen beräknats
i skrivelse den 16 februari 1934 och med 5 miljoner kronor den preliminära
uppskattningen i statsverkspropositionen. Därvid är emellertid att märka,
att hänsyn nu icke tagits till kostnaderna för åtgärder emot ungdomsarbetslösheten.
Dessa kostnader hava av arbetslöshetskommissionen i skrivelsen den
10 december 1933 beräknats komma att under innevarande budgetår uppgå
till 3 miljoner kronor.
I propositionen nr 230 med förslag till tilläggsstat för innevarande budgetår
har föreslagits, att den vid utgången av budgetåret 1932/1933 å anslaget till
bekämpande av arbetslösheten uppkomna reservationen skulle även till den
del, som enligt beslut av 1933 års riksdag skulle överföras till anslaget till
statliga och statskommunala reservarbeten, kvarstå å femte huvudtiteln. Vid
bifall härtill har vid innevarande budgetårs utgång å förevarande anslag ansetts
kunna beräknas föreligga en reservation, som kan uppskattas till 3 miljoner
kronor. Det för budgetåret 1934/1935 erforderliga anslaget till bekämpande
av arbetslösheten har med hänsyn härtill befunnits kunna upptagas till
(12,000,000 — 3,000,000) 9 miljoner kronor.
För den verkställda beräkningen av omfattningen under budgetåret 1934/
1935 av statliga och statskommunala reservarbeten samt kontantunderstöd
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
27
har redogörelse lämnats i samband med framläggandet av plan för omfattningen
under samma budgetår av statens åtgärder i övrigt i arbetslöshetsavhjälpande
syfte. Till den sålunda lämnade redogörelsen torde få hänvisas (se
proposition nr 234 sid. 33 ff.). Av densamma framgår, att det genomsnittliga
antal arbetare, vilka kunna och böra beredas sysselsättning vid statliga
och statskommunala reservarbeten, uppskattats till sammanlagt omkring
24,000 man i genomsnitt under budgetperioden. Statens kostnad härför har
beräknats till 46 miljoner kronor, med vilket belopp således anslaget till statliga
och statskommunala reservarbeten synts böra upptagas. Detta belopp
motsvarar vad som av arbetslöshetskommissionen i skrivelsen den 16 februari
1934 ansetts erforderligt för verksamhetens upprätthållande under nästkommande
budgetår och understiger med 2 miljoner kronor det belopp, som i anslutning
till kommissionens preliminära uppskattning beräknats i statsverkspropositionen.
Jämlikt bestämmelserna i 55 § av hjälpkungörelsen skola från anslaget till
statliga och statskommunala reservarbeten bland annat bestridas kostnaderna
för arbetslöshetskommissionen och besvärsnämnden för reservarbetslöner. Någon
anledning att på grund härav höja anslagets belopp har icke ansetts förefinnas,
enär -— såsom hittills plägat ske — i kostnaderna för de statliga reservarbetena
inräknats utgifterna för den centrala administrationen av verksamheten.
I fråga örn det antal arbetslösa, till vilka under budgetåret 1934/1935 kontantunderstöd
med statsbidrag kan komma att utgivas, framgår av den i propositionen
nr 234 lämnade redogörelsen, att det vore erforderligt att beräkna
medel för sådan hjälp till 20,000 arbetslösa i genomsnitt under budgetperioden.
Kostnaden härför har med samma utgångspunkter som nästföregående år
synts böra uppskattas till 10 miljoner kronor, i vilket belopp emellertid —
med hänsyn till vunnen erfarenhet örn de verkliga kostnaderna för verksamheten
— ansetts kunna inrymmas diverse mindre utgifter, som finnas böra
utgå från anslaget.
Beträffande kostnaderna för hy reshjälp sv ensamheten har arbetslöshetskommissionen
i sin skrivelse den 15 december 1933 uppskattat desamma för innevarande
budgetår till 2 miljoner kronor. Samma belopp har beräknats för
ändamålet under nästkommande budgetår.
De av Kungl. Maj :t verkställda beräkningarna av de anslag, varom i förevarande
proposition är fråga, hava icke givit utskottet anledning till erinran.
Härav följer, att utskottet icke kan biträda de motionsvis framförda förslagen
örn ökning av anslagen i fråga.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet — som i särskilt
utlåtande avgiver förslag beträffande sättet för täckande av det för statliga
och statskommunala reservarbeten tillstyrkta anslaget — hemställa,
Utskottet.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
I:o) att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herrar Hagbergs i Luleå
och Brädefors, Kilboms m. fl. och Hagbergs i Luleå och
Brädefors motioner, 11:401, 617 och 619, i vad de skilja sig
från Kungl. Maj:ts förslag, — sistnämnda motion endast i
vad den avser här behandlade anslag —
a) under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag
av 9,000,000 kronor;
b) till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret
1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av
46,000,000 kronor;
II:o) att riksdagen må godkänna de av utskottet förordade
ändringarna i grunderna för ifrågavarande båda anslags användning
;
III :o) att riksdagen må med bifall till herr Petrus Nilssons
m. fl. och A. Pehrssons i Bramstorp m. fl. motioner, 1:109 och
II: 269, samt i anledning av herr J. B. Johanssons m. fl. och
herr A. Lindmans m. fl. motioner, I: 352 och II: 616, i nu
ifrågavarande hänseende, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn föranstaltande av skärpt kontroll över tillämpningen genom
statens och kommunernas organ av regler gällande för hjälpverksamhet
vid arbetslöshet;
IV:o) att följande motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 2 av herr Sjödahl m. fl.;
nr 107 av herr Olof Olsson m. fl.;
nr 352 av herr J. B. Johansson m. fl.;
samt inom andra kammaren:
nr 7 av herr E. Frankenberg m. fl.;
nr 183 av herr V. Herou m. fl.;
nr 185 av herr E. Olsson i Staxäng m. fl.;
nr 195 av herr A. Vougt m. fl.;
nr 214 av herr J. Mårtensson m. fl.;
nr 215 av samma motionärer;
nr 391 av herr E. Lind m. fl.;
nr 400 av herrar H. Hagberg och J. Brädefors;
nr 403 av samma motionärer;
nr 411 av herr E. Andersson i Stockholm m. fl.;
nr 599 av herr A. Hermansson;
nr 616 av herr A. Lindman m. fl.;
nr 618 av herr S. Johnsson i Kalmar m. fl.;
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
29
må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet anfört, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 juni 1934.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hamrin, Lindblad, Svensson i Kompersmåla,
Nilsson i Malmö, Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Bagge, Asplund, Walles, Thelin,
Nylander och Jonsson i Lycksele; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Törnkvist
i Karlskrona, Jeppsson, Andersson i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik,
Jonsson i Eskilstuna, Norsell, Skoglund och Olsson i Staxäng.
Reservationer:
1) av lierrar Svensson i Kompersmåla, Bagge, Thelin, Nylander, Persson i
Falla, Skoglund och Olsson i Staxäng, vilka anfört:
»De förslag till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, som av Kungl.
Maj:t framlagts vid årets riksdag och av vilka de principiellt viktigaste behandlas
i utskottets föreliggande och efterföljande utlåtanden, äro grundade
på principer, vilka vi på avgörande punkter icke kunna biträda.
Dessa förslag åsyfta i likhet med de åtgärder, som beslutades vid föregående
års riksdag att lägga huvudvikten vid offentliga arbeten på den öppna marknaden
och icke på statliga och statskommunala reservarbeten. Dessa senare
skola anordnas på ett sätt, som enligt vår mening är ägnat att försvåra arbetarnas
övergång till arbetsmarknaden. Det material, som förelagts utskottet,
har även visat, att de tidigare bestämmelserna, som gåvo arbetarna ett intresse
att självmant uppsöka andra arbetstillfällen, icke kunnat ersättas av arbetslöshetskommittéernas
verksamhet i detta syfte.
Under »Utgifter för kapitalökning» har sålunda äskats anslag, väsentligen
motiverade med syftet att bekämpa arbetslösheten, till för våra förhållanden
mycket stora belopp. Tillsammans med anslagen vid föregående års riksdag
för liknande ändamål skulle anslag av denna storleksordning komma att utgöra
en enastående belastning på den svenska statens finanser, vilken blir desto
betänkligare som anslagen måste finansieras med lånemedel.
Ur synpunkten av direkt hjälp åt arbetslösa äro dylika arbeten i regel olämpliga,
på den grund att dels hänvisning av arbetslösa till dylika arbeten och
behovsprövning icke kan äga rum, dels endast ett mindre antal arbetslösa kun
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
na beredas sysselsättning i jämförelse med det antal, som kan sysselsättas vid
för samma kostnadssumma anordnade reservarbeten och dels lönesättningen och
förhållandena i övrigt äro ägnade att i högre grad än de för reservarbetena gällande
kvarhålla arbetskraften.
De väldiga anslagen till dylika arbeten hava även motiverats med deras förmenta
konjunkturstimulerande verkningar.
Hela tanken att med allmänna arbeten m. m. söka påverka konjunkturutvecklingen
i gynnsam riktning har emellertid visat sig vara föga verkligt!etsbetingad.
Den allmänna förbättring av konjunkturläget inom den svenska industrien,
som inträffade under föregående år, har visat sig bestående och har fortskridit,
olika hastigt på olika områden, oaktat den hämmande inverkan, som byggnadskonflikten
icke kunnat undgå att utöva. Uppenbart är, att denna förbättring
framförallt betingats av ökade avsättningsmöjligheter för flertalet av
våra stora exportindustrier. Det internationella konjunkturuppsvingets återverkningar
på Sveriges näringsliv framträda starkt i utvecklingen av utrikeshandeln.
Exportvärdet i mars 1933 uppgick till 59 milj. kr. och i mars 1934
till 83 milj. kr. Samtidigt försköts importens värde från 90 till 100 milj. kr.
Den starka relativa stegringen av exporten har medfört, att utrikeshandeln under
senare halvåret 1933 lämnade ett betydande positivt netto. Utvecklingen
inom exportindustrierna har givetvis icke kunnat undgå att påverka läget
även inom hemmamarknadsindustrierna. Detta visas även av tillgängliga
uppgifter rörande avsättningsutvecklingen. En relativt generell avsättningsserie
utgöra uppgifterna rörande mängden gods på statens järnvägar (exkl.
lapplandsmalm). I fehruari 1933 fraktades i runt tal 561,000 ton, i februari
1934 fraktades c:a 655,000 ton. Det har sålunda besannat sig, vad som redan
vid föregående års riksdag framhölls, nämligen att den svenska industriens
konjunkturer äro väsentligen beroende av världskonjunkturens utveckling. Hur
denna kan komma att gestalta sig i framtiden är nu liksom alltid oberäkneligt.
Vad vi för närvarande kunna konstatera, är emellertid att det nuvarande läget
inom den svenska industrien präglas av markerat uppåtgående konjunkturer.
Alldeles frånsett den ringa möjligheten att överhuvud taget kunna genom
allmänna arbeten inverka på konjunkturutvecklingen i ett land som vårt, har
den ovan omtalade svängningen i de industriella konjunkturerna dessutom
försiggått utan någon egentlig påverkan från de av 1933 års riksdag till förfogande
ställda anslagen. Ännu så sent som den 11 november 1933 hade enligt
socialministerns utsago (i ett offentligt föredrag i Surahammar) endast
39 milj. kr. fördelats av regeringen. I ett radioföredrag den 7 januari meddelade
socialministern, att dittills disponerats 52 milj. kr. Av prop. nr 234
vid årets riksdag framgår, att till och med den 23 februari 1934 anvisats tillhopa
i runt tal 75 milj. kr. av de till allmänna och liknande arbeten anslagna
medlen, vilket dock icke innebär, att arbeten äro i gång för detta belopp. Härav
beräknas endast 59 milj. kr. komma till användning under budgetåret
1933/1934. Icke heller har den avsedda direkta inverkan på arbetstillfällena
uppnåtts. Antalet arbetare, som nyanställts för dessa medel, upp
-
Statsutshottets utlåtande Nr 159.
31
gick sålunda under höstmånaderna till några hundratal för att vid slutet av
mars månad innevarande år stiga till omkring 3,000. För dem, som vid arbetslöshetsfrågans
behandling under föregående riksdag voro kritiskt inställda
till arbetsprogrammets förutsättningar såsom på samma gång lämplig hjälpform
och konjunkturpåverkande faktor, har det icke inneburit någon överraskning,
att verkställigheten icke motsvarat förhoppningarna. Allt detta synes
dessutom klart ådagalägga, att den offentliga verksamhetens administration
ingalunda är så smidig, att den kan tjäna som organ för en ekonomisk politik,
som syftar till att genom reglering av de allmänna arbetenas omfattning påverka
konjunkturutvecklingen. Härtill kommer, att amorteringen av lånen
måst dragas ut över så många år, att det finns all anledning antaga, att den
därav betingade skattebördan kan komma att visa sig synnerligen skadlig
även ur konjunkturpolitisk synpunkt. Någon anpassning efter konjunkturerna
har sålunda i verkligheten icke kunnat ske, vare sig vid användningen eller
vid återbetalningen av de upplånade medlen. Då nu dessutom, som tidigare
framhållits, den industriella konjunkturen redan förbättrats utan att detta
orsakats av ifrågavarande anslag, förefaller det, som örn motiven för dylika
allmänna arbeten med åtföljande väldiga låneanslag vore särskilt litet bärkraftiga.
Det synes i stället i högsta grad oklokt att i en för landet bekymmersam
ekonomisk och finansiell situation engagera sig i ett arbetsanskaffningsprogram
av en sådan räckvidd, att effekten icke kan utvinnas inom den tid,
under vilken man avser att hjälpen bör komma i fråga, och att den eventuella
inverkan på näringslivet kommer att äga rum vid en tidpunkt, då man ej vet,
huru konjunkturförhållandena äro beskaffade. Även detta innebär en synnerligen
kraftig anledning att beskära de äskade anslagen för allmänna arbeten
m. m. En ytterligare anledning härtill förefinnes däruti, att de av 1933
års riksdag beviljade anslagen, såsom framgår av proposition nr 234, i så stor
utsträckning icke tagits i anspråk för det avsedda ändamålet.
Förbättringen i industrikonjunkturen återspeglas, som naturligt är, i uppgifterna
rörande produktionens omfattning och i sysselsättningsgraden. Uppgången
i sysselsättningsgraden kommer emellertid endast delvis till uttryck
i arbetslöshetsstatistiken. Särskilt är detta fallet i statistiken över antalet
hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna. Utan att närmare ingå på bristerna
hos denna statistik, vilken ingalunda är ett tillförlitligt uttryck för
antalet verkligt hjälpbehövande arbetslösa, är det tydligt, att ifrågavarande
divergens i viss mån beror på tillkomsten av nya hjälpsökandegrupper, vilka i
avsevärd utsträckning icke bort erhålla arbetslöshetshjälp, samt på kvarstannandet
av hjälpsökande inom denna verksamhet, vilka med tidigare tillämpade
bestämmelser skulle ha sökt sig ut på allmänna arbetsmarknaden.
Av tillgängliga siffror framgår sålunda, att ökningen i arbetstillgången
under sista halvåret 1933, då det nya lönesystemet varit i tillämpning, icke
erhållit sin naturliga motsvarighet i minskning av det antal personer, som i
anledning av arbetslöshet påkallat det allmännas hjälp, utan att tvärtom detta
antal betydligt ökats under berörda tid. Enligt vårt förmenande måste en
av de väsentligaste orsakerna till denna ogynnsamma utveckling ligga i de
32
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
vid 1933 års riksdag vidtagna förändringarna i bestämmelserna för arbetslöshetshjälpen.
Medan de hjälpsökandes antal under förra delen av 1933
stadigvarande på grund av konjunkturförbättringen minskades i en helt annan
utsträckning än de föregående åren, skedde en plötslig omsvängning till det
sämre i och med augusti, den första månad, då de nya direktiven i full utsträckning
kommo i praktisk tillämpning.
Hjälpverksamhetens anordning är emellertid givetvis ej den enda faktor,
som inverkar på utvecklingen av arbetslöshetens omfång. Ett mera ingående
studium av det föreliggande materialet visar i själva verket, att nu föreliggande
arbetslöshet till en del representerar ett långtidsproblem; det fortgående
konjunkturuppsvinget har utlöst en förbättring i sysselsättningen men, på
grund av bl. a. den i förhållande till prisutvecklingen inom vissa områden höga
lönenivån, icke förmått placera det befolkningsöverskott, som uppkommit under
och genom krisen, icke minst på grund av försörjningssvårigheterna inom
jordbruket. Man kan dessutom i detta sammanhang erinra därom, att det senaste
konjunkturuppsvinget trots sin styrka aldrig ledde till en sådan absorption
av befolkningen, att man lyckades nedbringa den permanenta arbetslösheten.
Denna permanenta arbetslöshet ligger nu på en väsentligt högre nivå
än vid depressionens början, och avsevärda anspråk måste därför ställas på
arbetsmarknadens anpassningsförmåga och näringslivets expansion, örn man
skall våga hoppas på en väsentlig förbättring i arbetslöshetsläget.
Framtiden kommer därför förmodligen att bjuda på åtskilliga svårlösta
arbetslöshetsproblem på grund av svårigheten för människor att finna sin
utkomst inom de områden av näringslivet, där de tidigare varit sysselsatta.
Härvidlag är emellertid att märka, att dessa arbetslöshetsproblem äro av en
annan karaktär än de, som uppkommit som en följd av depressionen och konjunkturutvecklingen.
En tillfällig stimulans, örn nu en sådan i tillräcklig utsträckning
skulle kunna beredas genom de föreslagna offentliga arbetena, något.
varom man, som sagt, kan hava sina berättigade tvivelsmål, kan icke
råda bot på dylik arbetslöshet. Vad som här kräves är framför allt förvisso
mycket svårgenomförbara men icke desto mindre fullkomligt ofrånkomliga omflyttningar
av arbetskraften samt anpassningar av arbetslönerna, vilka för
närvarande röna sina svåraste hinder från organisationsväsendet på arbetsmarknaden
samt den nuvarande anordningen av arbetslöshetshjälpen.
Däremot är det uppenbart, att under alla förhållanden dylika förflyttningar
äro som sagt svåra att genomföra och alltid taga en avsevärd tid, och att de
människor, som drabbas av dylika permanenta förändringar inom näringslivet,
böra under övergångstiden erhålla lämplig hjälp från det allmänna.
Denna hjälp får dock icke anordnas så, att den onödigtvis försvårar anpassningen;
en lämplig form är därför den under åren 1915—1933 prövade anordningen
med reservarbeten, organiserade på det sätt, som av oss angivits
i särskilda reservationer vid olika punkter av utskottets utlåtande. Dessa arbeten
äro nämligen, örn de anordnas på rätt sätt, ägnade både att upprätthålla
rörligheten på arbetsmarknaden och att för ett visst belopp lämna arbete åt
så stort antal som möjligt. Vikten härav just nu, när den öppna marknaden
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
33
åter börjar bjuda arbetstillfällen, är särskilt påfallande, och exemplet från
arbetslöshetspolitikens samband med återhämtningen 1922/1923 synnerligen
lärorikt.
De allmänna arbeten m. m. av den karaktär, som i år återigen föreslås av
Kungl. Majit, äro däremot ännu mindre lämpliga såsom led i arbetslöshetshjälpen
under nuvarande förhållanden, än vad fallet varit tidigare, framför
allt på grund av sin tendens att yttermera bidraga till arbetsmarknadens förstelning.
Såväl det finansiella läget som konjunkturläget och arten av de arbetslöshetsproblem,
inför vilka vi för närvarande stå, kräva sålunda en helt annan
behandling av kapitalutgifterna på nästa års stat än deri, som i Kungl. Maj :ts
propositioner vid årets riksdag förekommit.
Av nu angivna grunder hava vi ansett, att de anslag, som kunna motiveras
av arbetslösheten, böra utgå till arbetslöshetskommissionens verksamhet, framför
allt till de statliga och statskommunala reservarbetena, och hava på grund
av svårigheten att förutse, huru framtiden i fråga örn behovet av arbetslöshetshjälp
kan komma att gestalta sig, velat tillstyrka, att de av Kungl. Majit för
dessa ändamål äskade anslagen måtte av riksdagen till i propositionen angivna
belopp helt beviljas, oaktat den påtagliga nedgång i arbetslösheten, som de
senaste månaderna uppvisat, dock med av oss vid de olika punkterna angivna
förändringarna beträffande villkoren, särskilt i fråga örn lönesättningen och
konfliktdirektiven.
I fråga örn övriga anslagsäskanden hava vi ansett dem böra behandlas på
vanligt sätt med hänsyn uteslutande till deras omedelbara ändamål och till
det finansiella lägets krav. Härvid hava vi emellertid i vissa fall varit
bundna av föregående riksdags beslut samt i några fall, då det gällt särskilt
arbetskrävande och billiga arbeten inom jordbruket med dettas speciella arbetslöshetsläge,
icke velat motsätta oss deras beviljande.
Även utskottsmajoriteten har föreslagit vissa beskärningar av de av Kungl.
Majit äskade anslagen för kapitalökning. Vi hava emellertid ansett, att utskottet
bort gå vida längre ifråga örn begränsning av dessa anslag. Framför
allt hava vi ansett det olämpligt att fortfarande ställa till Kungl. Maj :ts förfogande
betydande belopp för statliga och kommunala beredskapsarbeten. Här
framträda särskilt de olägenheter ur den enhetliga budgetbehandlingens synpunkt,
vilka känneteckna Kungl. Maj :ts förslag. Granskningen av den användning
dessa anslag fått synes oss även giva vid handen, att erfarenheten visat,
att de betänkligheter, vilka framställts mot denna anslagsform, varit synnerligen
väl befogade. Samma erinringar gälla i lika grad med avseende på anslaget
till lån för främjande av enskild företagsamhet. Slutligen ha vi velat
framhålla, att det enligt vår mening borde ha framstått som en oavvislig nödvändighet
att beakta det gångna årets erfarenheter i fråga om verkningarna
av de vid föregående års riksdag beslutade bestämmelserna för arbetslöshetshjälpen,
särskilt beträffande lönesättningen och konfliktdirektiven, och att
vidtaga därav betingade ändringar. I övrigt hänvisa vi till de vid de olika
anslagen och direktiven avgivna reservationerna.»
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 6 sami. Nr 159.
3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
I anslutning härtill hava ifrågavarande reservanter ansett sig icke kunna biträda
det under rubrik »Allmänt uttalande» införda yttrandet.
Samma reservanter hava beträffande ifrågasatta ändringar i direktiven ansett,
att utskottets yttrande under nedanstående rubriker bort hava följande
lydelse:
Lokalorgan.
Såsom nyss---särskild arbetslöshetskommitté.
Vad beträffar frågan örn skyldighet att mottaga förordnande till ordförande
i eller val till ledamot i arbetslöshetskommitté, har erfarenheten
från de senare årens hjälpverksamhet givit vid handen, att det i icke så
få fall mött svårigheter att för det i många kommuner maktpåliggande och i
vissa hänseenden ömtåliga uppdraget att vara ledamot av arbetslöshetskommitté
förvärva eller behålla de för uppdraget lämpligaste och dugligaste personerna.
Det är uppenbart, att här föreligger en fråga av utomordentlig vikt.
I samma mån kommunernas och statens ekonomiska bärkraft under en fortsatt
omfattande arbetslöshet allt hårdare anstränges, få konsekvenserna av ett
olämpligt handhavande av de uppgifter, som åligga de lokala arbetslöshetsorganen,
ökad betydelse. Enligt det förslag, som framlagts i motionerna 1:352
och II: 616 skulle ej annan äga avsäga sig uppdrag att vara ordförande eller
ledamot i arbetslöshetskommitté än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning
vore hindrad att fullgöra uppdraget, den som uppnått 60 års ålder,
den som eljest uppgåve hinder, vilket godkändes av den myndighet, som givit
uppdraget, så ock då uppdraget lämnas den, som under den senaste mandattiden
dock minst fyra år, det år då uppdraget gives inberäknat, tjänstgjort
som ordförande eller ledamot av arbetslöshetskommitté. Utskottet har
på grund av vad i det föregående anförts ansett sig böra tillstyrka bifall till
detta förslag.
Vad angår---- kommunala förvaltningsapparaten.
Revision.
Emot det---till erinran.
Till stöd---utövar.
Det är uppenbarligen av mycket stor betydelse, att effektiv kontroll utövas
beträffande den lokalt bedrivna hjälpverksamheten. Säkerligen skulle en sådan
anordning, som i motionerna föreslagits, medföra en behövlig skärpning
av den kontroll, som utövas av den av länsstyrelsen utsedde revisorn, och tillika
bereda arbetslöshetskommissionen ökade möjligheter att övervaka verksamhetens
handhavande. Utskottet har alltså funnit sig böra tillstyrka motionärernas
förslag i nu förevarande del.
Det i--— kommunalförfattningarna.
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
35
Karenstid.
Enligt av--— underlättas.
Vad angår frågan om längre karenstid för arbetare inom säsongbetonade
yrken m. m., har utskottet funnit sig böra ansluta sig till det i motionerna I: 352
och II: 616 framställda förslaget i berörda hänseende.
Erbjudet arbetes lämplighet.
Enligt andra stycket c) och tredje stycket i 15 § av hjälpkungörelsen kan
hänvisning till ett av kollektivavtal ej reglerat arbete ej ske, då konflikt råder
å arbetsplatsen, i annat fall än då arbetslöshetskommissionen förklarat
konflikten vara »av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran
icke förelegat». Den vägledning vid avgörandet av huruvida en
föreliggande konflikt skall rubriceras såsom okynneskonflikt eller inte, som
genom denna bestämmelse givits arbetslöshetskommissionen, är skäligen bristfällig.
Av uttrycken »särskild beskaffenhet» och »skälig anledning» framgår
endast, att arbetslöshetskommissionen ej skall avgiva sådan förklaring i
tveksamma fall utan endast då konfliktsorsaken framstår såsom klart oberättigad.
Med en sådan allmänt hållen avfattning av direktiven kan det befaras,
att arbetslöshetskommissionen finner sig böra underlåta att avgiva förklaring,
gående ut på att en konflikt är obefogad, även i sådana fall då uppenbart missbruk
av strejk- eller blockadvapnet föreligger. Det synes i varje fall önskvärt,
att innebörden, på sätt i motionerna 1:352 och 11:616 framhållits, av
gällande bestämmelse närmare utformas.
Konfliktdirektiven.
De av 1933 års riksdag beslutade direktiven beträffande förhållandet mellan
konflikt och det allmännas hjälpåtgärder i anledning av arbetslöshet inneburo
en fullständig omläggning av dittills i detta avseende tillämpade grundregler.
De äldre bestämmelserna voro baserade på den principen, att samtliga de arbetare,
som voro direkt eller indirekt beroende av en konflikts utgång, icke
skulle kunna underhållas av stat och kommun, eller med andra ord att det allmänna
ej skulle uppträda till den ena partens förmån. Staten borde iakttaga
neutralitet vid konflikter. Härigenom vanns, att fackorganisationerna tvungos
att noga överväga riskerna av en konflikt för samtliga sina medlemmar såsom
en sund solidaritet fordrade. Det oförnekliga sambandet mellan arbetslön och
arbetslöshet utsuddades ej av offentliga åtgärder, och man behövde ej befara,
att den växelverkan, som måste finnas mellan dessa båda faktorer, skulle allt
för mycket rubbas.
Ehuru de nya konfliktdirektiven ej ägt tillämpning under längre tid än icke
fullt ett år, kan man tydligt skönja deras skadliga verkningar, varjämte deras
oklara utformning synes hava medfört betydande svårigheter vid tillämpningen.
Dessa skadliga verkningar äro av flera slag. Sålunda kunde fackorganisationerna
under byggnadskonflikten överföra ett betydande antal arbetslösa,
som de före den 1 juli 1933 ansett sig böra underhålla, till offentligt understöd.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
Omfattningen av denna hjälp begränsades visserligen därav, att den — enär
det var fråga örn säsongarbetare'' — måste förknippas med ett dispensförfarande.
Vid en storkonflikt i en annan näringsgren, exempelvis den mekaniska
verkstadsindustrien, som för närvarande har c:a 12,700 hjälpsökande arbetslösa,
skulle däremot något sådant hinder ej hava förelegat för att lämna alla
dessa arbetslöshetshjälp, ehuru de skulle hava varit i högsta grad beroende av
en dylik konflikts utgång.
Vidare nödgas man konstatera talrika konflikter just i sådana fall, som omnämnas
i herr E. Tryggers m. fl. reservation till särskilda utskottets vid 1933
års riksdag utlåtande nr 18 (motiveringen till 16 §), nämligen mera temporärt
eller säsongvis bedrivna arbeten, såsom skogsavverkning, mindre sågverk
och dylikt. Trots den stora arbetslösheten bland skogsarbetare under hösten
uppstodo ofta konflikter i skogsarbetet, innan arbetet börjat. Jämlikt understödsförfattningens
16 § synas arbetslöshetsorganen icke hava ansett sig
kunna verkställa några avstängningar av de arbetslösa skogsarbetare, som
dock uppenbarligen hade det mest direkta intresse av konfliktens utgång, därför
att de icke voro direkt indragna i konflikt = arbetslösa på grund av densamma.
Särskilda utskottet uttalade i sitt ovannämnda utlåtande följande: »I den
mån ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag i detta hänseende skulle kunna tagas
till intäkt för en sådan taktik vid en konflikt, att personer, som direkt äro intresserade
av utgången av denna, komma att under konflikten åtnjuta arbetslöshetshjälp,
måste sålunda detta betecknas som oriktigt.» Efter godtagande
av denna tankegång förklarade sig utskottet dock nödsakat underkänna möjligheten
av dess tillämpande i praktiken. Häri ligger tvivelsutan förklaringen
till att arbetslöshetsorganen ej avstängt de arbetslösa i nyss angivna fall,
ehuru tvekan icke har behövt råda örn intresseberoendet av konflikten.
Örn man betänker den svenska arbetsmarknadens inom stora områden starka
säsongbetoning, måste de nuvarande konfliktdirektivens otillfredsställande utformning
framstå klart med hänsyn till vad som nyss anförts. Hänvisas må
till skogsbruk, byggnadsindustri, vägarbeten och andra anläggningsföretag,
som tidvis torde sysselsätta mer än 150,000 arbetare.
I detta sammanhang torde böra framhållas ett arbetsområde, som ej regleras
av gällande bestämmelser, nämligen sådana kommunala arbetsföretag,
som utan att åtnjuta statsbidrag från arbetslöshetskommissionen dock igångsatts
endast för att bringa hjälp åt de arbetslösa. Det lärer icke vara ovanligt,
att konflikter förekomma vid dylika arbeten. Därest dessa arbeten betraktades
som arbeten i den öppna marknaden, skulle exempelvis vid konflikt
hänvisning ej kunna äga rum. Kommunen kunde därvid tänkas komma i den
belägenheten att nödgas utgiva dagunderstöd, fastän arbete med skälig lön
funnes tillgängligt.
Den påtalade oklara utformningen av direktiven har framstått särskilt tydligt
i samband med byggnadskonflikten. Svårigheterna vid tillämpningen
hava, såsom närmare belysts i motionerna I: 352 och II: 616, kommit till uttryck
från vederbörande myndighets — arbetslöshetskommissionens — sida,
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
37
då kommissionen hade att yttra sig över besvär hos Kungl. Maj:t från Göteborgs
arbetslöshetskommitté angående arbetslöshetsbjälpen för byggnadsarbetare.
Det torde icke råda något tvivel, att samtliga byggnadsarbetare hade det
mest utpräglade intresse av konfliktens utgång. Det måste anses oriktigt, att
arbetslösa byggnadsarbetare under konflikten underhållits av stat och kommun
tidvis med belopp, som torde röra sig omkring 300,000 kronor per månad.
Den vid 1933 års riksdag av herr Trygger m. fl. avgivna reservationen nr 1
till särskilda utskottets utlåtande nr 18, i vad den avsåg de så kallade konfliktdirektiven,
synes på ett rättvist och skäligt sätt reglera hjälpverksamheten
i denna del. Bestämmelserna, som dock endast avse behörigheten för arbetslösa
att sysselsättas vid reservarbete, äro distinkta och torde icke medföra
svårigheter vid tolkningen.
På här anförda skäl har utskottet funnit sig böra tillstyrka bifall till det
ändringsförslag, som framlagts i motionerna I: 352 och II: 616.
Utskottet har härvid icke förbisett, att ett bifall till vad sålunda förordats
medför, att konfliktdirektiven utformas olika för ifrågavarande hjälpverksamhet
och för arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utskottets uppfattning är det
visserligen i och för sig angeläget att reglerna för olika former av arbetslöshetshjälp
äro likartade. Såsom herr E. Löfgren närmare påvisade i sin vid
1933 års riksdag avgivna reservation till särskilda utskottets utlåtande nr 17
kunna emellertid vissa skäl anföras för att i förevarande hänseende göra en
åtskillnad mellan reglerna för arbetslöshetshjalpen och för försäkringen, och
utskottet har därjämte ansett olägenheterna av att de nuvarande konfliktdirektiven
bibehållas oförändrade för arbetslöshetshjälpens vidkommande vara
så avsevärda, att önskemålet örn likartade föreskrifter icke här bör bliva utslagsgivande.
Lönesystemet.
För att icke arbetslöshetshjälpen skall framstå såsom förmånligare än arbete
och utkomst i vanlig ordning, är det en oeftergivlig förutsättning, att
lönesystemet vid reservarbetena utformas på ett annat sätt än som blivit följden
av 1933 års riksdagsbeslut. En del skulle vara vunnet därigenom, att riksdagen
konstaterade, att föreskriften i 23 § av hjälpkungörelsen, att reservarbetslönen
ej bör överstiga den »lägsta grovarbetarlönen», i överensstämmelse
med en objektiv tolkning endast innebär en maximering av reservarbetslönen
men däremot ej något hinder för att lönen sättes lägre än grovarbetarlönen i
fråga. Erfarenheterna av de nya lönedirektivens tillämpning och verkningar
innebära emellertid en ofrånkomlig maning till en helt förnyad revision av
grunderna för lönesättningen. Den enskilde individens initiativkraft kommer
alltjämt att ge utslag åt det håll, där de bästa försörjningsmöjligheterna stå till
buds. En arbetslöshetspolitik, som syftar till att de olika hjälpformerna icke
skola vara självändamål utan endast bereda tillfälliga möjligheter till nödtorftig
utkomst i avvaktan på ökade arbetstillfällen i den fria marknaden, må
-
38
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
ste beakta detta. På den grund är det nödvändigt, att de förmåner, som reservarbetena
erbjuda, avvägas så, att de komma att ligga lägre än de löner, som
erbjudas inom de olika näringsgrenarna på öppna marknaden. Att reservarbetslönen
beräknas till belopp, understigande den i hjälpkungörelsen närmare
bestämda grovarbetarlönen, torde vara erforderligt även på grund av svårigheterna
att i praktiken anpassa reservarbetslönen efter de i öppna marknaden
förekommande olika lönelägena. Man torde nödgas räkna med att dylika osäkerhetsskapande
faktorer vid lönebestämningen alltjämt komma att göra sig
gällande. Vid sådant förhållande synes det ofrånkomligt att återgå till tidigare
lönedirektiv, som skapade erforderlig marginal mellan den nominella reservarbetslönen
och den lägsta marknadslönen för de ojämnheter, som i praktiken
icke kunna undvikas vid lönesättningen. Av sålunda anförda skäl bör
avfattningen av 23 § i nu gällande kungörelse ändras.
I fråga örn spännvidden mellan den lägsta grovarbetarlönen och reservarbetslönen
anser utskottet, att den av arbetslöshetskommissionen därutinnan
tidigare tillämpade praxis, enligt vilken avståndet i de högre lönelägena är
avsevärt men i de lägsta obetydligt, bör följas. Möjlighet bör finnas att stödja
familjeförsörjare genom särskilda familjetillägg, samtidigt som svårigheterna
för ogifta arbetare att vid lägsta lönelägena erhålla full försörjning undvikas
genom att skillnaden mellan grovarbetarlönen och reservarbetarlönen vid
dessa lönelägen reduceras till ett rent nominellt belopp, som saknar praktisk
betydelse vid ackordssättningen och som kan borttagas, utan att detta kommer
att medföra något avsteg från de tidigare principerna för arbetslöshetspolitiken.
Då utskottet vidare anser, att de i hjälpkungörelsen intagna reglerna för
bedrivande av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet
i flera andra avseenden äro otillfredsställande i sina verkningar, tillstyrker
utskottet bifall till det ändringsförslag, som beträffande 23 § i hjälpkungörelsen
framlagts i motionerna 1:352 och 11:616.
I särskilda utskottets vid föregående års riksdag avgivna utlåtande nr 17
framhålles, att utskottet icke påkallade någon ändring i det tidigare förfaringssättet,
enligt vilket ackord fastställdes så, att de avsågo att vid normal
arbetsprestation lämna en dagsinkomst överensstämmande med den för orten
fastställda reservarbetslönen. Enligt utskottets förmenande synes det uppenbart
stridande mot direktiven, att den genomsnittliga dagsförtjänsten stadigvarande
utvisar betydande överskott. Man måste nämligen utgå ifrån,
att motsvarighet föreligger mellan normal arbetsprestation och genomsnittsförtjänsten
under en längre tidrymd. Då utskottet sålunda anser, att de år
1933 givna direktiven icke tillämpats på sätt som åsyftats, finner utskottet
det nödigt med en förklaring från riksdagen, att ackorden måtte sättas så,
att den genomsnittliga dagsförtjänsten håller sig omkring den fastställda
reservarbetslönen.
Av det anförda framgår, att utskottet avstyrker bifall till motionerna II:
599 och II: 619.
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
39
Statsbidrag till statliga reservarbeten.
Enligt Kungl. Maj:ts---tillkomma Kungl. Majit.
Förslaget örn borttagande av den nuvarande maximeringen av statsbidraget
till 3 kronor, för varje arbetare och arbetsdag räknat, har utskottet med hänsyn
till den ändring av grunderna för reservarbetslönernas fastställande, som
utskottet i det föregående förordat, icke ansett sig kunna tillstyrka.
Genom vad---anses besvarad.
Arbetslöshetslcommissionens kontroll.
Under åberopande---— rådgivande verksamhet.
Vad härefter angår frågan örn skyldighet för arbetslöshetskommissionen att
i samband med prövning av fråga örn statsbidrag tillse att av kommun även
utan statsunderstöd bedriven hjälpverksamhet anordnas på sätt, som överensstämmer
med de i hjälpkungörelsen lämnade anvisningarna, får utskottet erinra,
att, i enlighet med hemställan av 1933 års riksdag, Kungl. Majit igångsatt
utredning beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att
lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten
av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande. Denna utredning är ännu icke slutförd. Jämlikt 37 och 42 §§ i
hjälpkungörelsen har arbetslöshetskommissionen att vid prövning av fråga
örn statsbidrag taga hänsyn till, bland annat, utsträckningen och ändamålsenligheten
av de åtgärder, som i vederbörande kommun vidtagits för arbetslöshetens
bekämpande och sålunda jämväl till sådana, som vidtagits utan
statsbidrag. Härigenom har arbetslöshetskommissionen tillfälle att utöva sådan
kontroll, som i motionerna avses.
Dagunderstöds maximibelopp.
Vad i--— böra tillstyrka.
Vidare får utskottet av skäl, som närmare framgå av motionerna 1:352 och
lii 616, förorda bifall till de i nämnda motioner framlagda, nyss återgivna
förslagen.
Motionen lii 400 ----icke böra föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.»
Samma reservanter hava ansett sig böra framhålla, att enligt deras mening
utskottet bort i sitt utlåtande närmare angiva de riktlinjer, vilka arbetslöshetskommissionen
skulle hava att följa vid uppkommande konfliktsituationer (jfr
uttalandet under rubriken »Erbjudet arbetes lämplighet»).
2) av herrar Lindblad, Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Walles,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i Karlskrona, Andersson i
Höör, Jonsson i Eskilstuna och Norsell, vilka ansett, att utskottets utlåtande
under nedanstående rubriker bort hava följande lydelse:
40
Statsutskottets utlåtande Nr 159.
»Familjeförsörjare.
På de av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna skälen tillstyrker
utskottet, att familjeförsörjarbegreppet för arbetslöshetshjälpens vidkommande
utformas i enlighet med det i propositionen framlagda förslaget.
Statsbidrag till under stödsverksamhet.
Under hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört i fråga örn familjeförsörjarbegreppet
tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag, att maximibeloppet
1 krona 50 öre per dag må utgå ej blott för man och hustru tillhopa
utan även till ensam person, som är att betrakta såsom familjeförsörjare i förhållande
till kvinna, vilken har gemensam bostad med och sköter hushållet åt
honom, eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar
eller adoptant.
I enlighet med-----Kungl. Majit.»
3) av herrar Nilsson i Gränebo, Asplund, Svensson i Grönvik och Jonsson
i Eskilstuna, som ansett, att i yttrandet under rubriken »Arbetslinjen» sista
stycket bort utgå;
4) av herrar Svensson i Kompersmåla, Jonsson i Lycksele, Nylander,
Jeppsson och Olsson i Staxäng, som ansett, att utskottets utlåtande under
rubriken »Urval av arbeten» bort hava följande lydelse:
»De i motionen II: 185 anförda synpunkterna beträffande vissa torrläggningsföretags
lämplighet som reservarbeten finner utskottet beaktansvärda.
Den omständigheten att riksdagen i arbetslöshetssyfte beviljat särskilt anslag
till torrläggningsarbeten bör lika litet som i fråga örn vägbyggnaderna utesluta
deras igångsättning som reservarbeten.
Tvivelsutan finnes i olika delar av landet, där arbetslösheten är som störst
och i skattehänseende synnerligen betungande, tillgång på dylika torrläggningsföretag,
som äro väl lämpade som sysselsättning åt arbetslösa. Att de ej
hittills kommit till utförande har ofta berott på vederbörande jordbrukares
svaga ekonomiska ställning. En dylik utvidgning av arbetsanskaffningsprogrammet
synes för det allmänna i många fall vara gagneligare än det alltjämt
i stor utsträckning anlitade kontantunderstödssystemet. Denna utvidgning
av programmet bör givetvis ej komma till användning, därest tillgång
på andra lämpligare reservarbeten är tillfinnandes och där ifrågasatta torrläggningsföretag
på annat sätt synas kunna komma till utförande.»
5) av herr Hamrin, som icke kunnat ansluta sig till det av utskottet gjorda
allmänna uttalandet.
Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
341611
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1934:433 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten