Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934.

1935-05-21 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1935:126, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

1

Kr 126.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen

iakttagen.

C

lio) Kungl, slottet. Under kungl, hov- och slottsstaterna, § 2, hava revisorerna

meddelat, att de vid besök å kungl, slottet i Stockholm iakttagit,

att västra trappuppgången och norra portiken icke hefunne sig i sådant

skick, som borde krävas för en byggnad av denna karaktär (Del I sid. 4).

Revisorerna hava ansett sig böra understryka behovet av snar reparation,

enär ett uppskjutande av dessa arbeten torde komma att framdeles

medföra större kostnader än örn de nu komma till utförande.

Den av revisorerna berörda frågan har upptagits av Kungl. Majit, utskottet.

som under sjätte huvudtiteln, punkt 41, i innevarande års statsverksproposition,

hemställt, att för ändamålet måtte för nästa budgetår anvisas

ett belopp av 64,000 kronor, utgörande en tredjedel av den till 192,000 kronor

uppskattade totalkostnaden för de reparationsarbeten, varom här är

fråga.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag har numera av riksdagen bifallits

(jfr statsutskottets utlåtande nr 6, p. 39); varom utskottet velat här

erinra.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr lis.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

2:o) Arméns mathåilningsanslag. Under försvarsdepartementet, § 5,

hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande beräkningen av

arméns mathåilningsanslag och därmed sammanhängande förhållanden

(Del I sid. 9—12).

I sitt utlåtande nr 4, punkt 23, har utskottet yttrat sig rörande de

spörsmål, som revisorerna sålunda upptagit till behandling; varom utskottet

velat här

erinra.

3:o) Förläggningsförhållandena för Stockholms garnison. Under försvarsdepartementet,

§ 6, hava revisorerna påtalat vissa förhållanden

rörande förläggningen av Stockholms garnison, nämligen dels det

bristande yttre underhållet av vissa byggnader inom Svea och Göta livgardens

kasernetablissement och dels den otillfredsställande förläggningen

å Järvafältet (Del I sid. 12—14).

Efter att hava redogjort för sina iakttagelser vid besök å förenämnda

platser hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Vad till en början beträffar gar deskasernernas etablissemang äro revisorerna

av den uppfattningen, att det måste anses nödvändigt att

vidtaga åtgärder för att reparera de mest framträdande bristerna. Huru

än frågan örn gardesregementenas framtida förläggning kan komma att

ordnas, synes det revisorerna klart, att de nödvändigaste reparationsarbetena

å de nuvarande kasernerna icke böra uppskjutas.

Vidkommande därefter frågan örn den nära nog ständiga förläggningen

under övningar av trupper från Stockholms garnison till Järvafältet,

vilja revisorerna som sin mening framhålla, att det måste anses

Önskvärt, att därmed sammanhängande frågor snarast möjligt upptagas

till allvarligt övervägande. Det kan nämligen knappast anses rimligt,

att fast anställd personal och värnpliktiga, tillhörande dessa trupper,

skola intaga en avsevärt sämre ställning än vid övriga truppförband i

landet. Särskilt torde därvid böra beaktas, huruvida icke mera tillfredsställande

och särskilt ur hälsovårdssynpunkt fullt ändamålsenliga anordningar

kunna utan större kostnader vidtagas för att därigenom förbättra

nuvarande förläggningsförhållanden. Då, enligt vad revisorerna erfarit,

flertalet arrendekontrakt beträffande olika områden å Järvafältet

inom några år utgå, torde tidpunkten vara inne att söka lösa dessa

frågor. Revisorerna hava fäst sig vid, att, då elektrisk belysning saknas å

förläggningsplatserna, brandfaran är synnerligen stor vid förläggning

i de befintliga provisoriska lokalerna, där manskapet får vila på halm

och belysningen utgöres av fotogenlyktor.

Då staten numera för exploatering disponerat en betydande del av

Ladugårdsgärdet, varigenom övningsmöjliglieterna för Stockholmstrupperna

inskränkts, lärer det kunna ifrågasättas, örn icke någon del

av de genom exploateringen influtna försäljningsmedlen kunna tagas i

anspråk för ordnandet av förläggningen till Järvafältet och beredande

av ersättning för den fördel, som tillgången till Ladugårdsgärdet inneburit

för särskilt gardesregementena. För den händelse det icke anses

möjligt att för ordnandet av nu senast berörda angelägenheter taga i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126. 3

anspråk skattemedel, lärer nyssnämnda utväg, vilken anlitats då det

gällt att till Järvafältet utflytta artilleriets tygförråd oell laboratorier,

kunna komma till användning.

Revisorerna hava med det anförda velat fästa uppmärksamheten på

de mindre tillfredsställande förläggnings- och övningsförhållanden, som

nn förefinnas vid en del truppförhand inom Stockholms garnison och

vilka enligt deras mening måste anses innebära betydande olägenheter

för såväl de värnpliktiga som truppförbandens fast anställda personal.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, chefen för östra arméfördelningen,

arméförvaltningens domäntjänsteman och djurgårdskommissionen

(Del II sid. 10—35).

Utskottet vill till en början erinra därom, att revisorernas uttalande

i avseende å vissa kasernetablissements i Stockholm bristfälliga tillstånd

vunnit utskottets beaktande vid dess omprövning av frågan örn medelsanvisningen

å anslaget till byggnader, övningsfält och skjuthanor för

budgetåret 1935/1936 på så sätt, att utskottet i berörda sammanhang fäst

riksdagens uppmärksamhet på behovet utav en förhöjning framdeles av

ifrågavarande anslag, därest lantförsvarets byggnader skola kunna tillfredsställande

underhållas.

Vidkommande härefter de av revisorerna påtalade förläggningsförhållandena

för Stockholms garnison, är utskottet ense med revisorerna därom,

att desamma långt ifrån äro tillfredsställande och att åtgärder för

olägenheternas avhjälpande äro erforderliga. Då emellertid frågan örn

det definitiva ordnandet av stockholmsgarnisonens förläggning är beroende

på den blivande försvarsorganisationen, synes med vidtagandet av

anstalter i förevarande avseende lämpligen kunna anstå i avvaktan på

försvarskommissionens utredning. Utskottet har därför ansett sig nu

allenast böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga. Under försvarsdepartementet,

§ 8, hava revisorerna upptagit till behandling frågan angående beredande

av civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga (Del I sid. 18—35).

Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, må värnpliktig,

som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak

hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i

den ordning, värnpliktslagen föreskriver, därest samvetsbetänkligheterna

avse varje tjänstgöring vid krigsmakten, i stället för sådan tjänstgöring

utföra civilt arbete för statens räkning. För tillämpningen av

nu nämnda lag erforderliga föreskrifter äro meddelade i kungörelsen den

23 december 1925 (nr 516). Enligt denna kungörelse skola här avsedda

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets xitlåtande Nr 126.

värnpliktiga, de s. k. civilarbetarna, inkallas för fullgörande av deni

åliggande civilt arbete i enlighet med i kommandoväg utfärdade bestämmelser.

Efter att hava lämnat vissa redogörelser dels beträffande de arbetsplaceringar

av civilarbetare, som förekommit genom försorg av domänstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen samt riksantikvarieämbetet, dels ock i fråga örn

statsverkets kostnader för dessa värnpliktiga, hava revisorerna gjort följande

allmänna uttalande:

Av den av revisorerna framlagda utredningen beträffande civilarbete

åt samvetsömma värnpliktiga framgår, att årligen ett stort antal dylika

värnpliktiga uttages för civilarbete samt att antalet till och med varit

så stort, att arbetstillfällen icke kunnat beredas hela det antal, som årligen

stått till förfogande. En följd härav har också blivit, att kostnaderna

för ifrågavarande arbete under de senaste åren utvisar en fortgående

stegring, samt att utgifterna för budgetåret 1933/1934 uppgå till icke

mindre än 402,350 kronor 71 öre.

Beträffande valet av arbeten för de samvetsömma värnpliktiga har erfarenheten

givit vid handen, att svårigheter förefunnits att erhålla sådana

arbeten, som äro för detta ändamål lämpliga. Enligt revisorernas mening

äro arbeten med utdikning av i de nordligaste länen belägna myrmarker,

av vilka kan utvinnas mark, lämplig till skogsbörd och odling,

sådana, som i främsta rummet böra här ifrågakomma, då dessa företag

uppvisa flera företräden framför övriga i frågakommande arbeten. Genom

arbetets förläggande till dessa trakter göres i allmänhet ej intrång

på ortsbefolkningens arbetstillfällen. Förläggnings- och arbetsförhållandena

vid dessa arbeten torde också vara sådana, att de för de samvetsömma

värnpliktiga icke innebära några fördelar med avseende på tjänstgöring

och bekvämlighet i jämförelse med de värnpliktigas vanliga tjänstgöringsförhållanden.

Slutligen vinnas genom förläggandet av större styrkor till

en och samma plats samma ekonomiska fördelar som vid vanliga militära

förläggningar.

De av vattenfallsstyrelsen anordnade arbetena, vid vilka sysselsättas

en betydande del av de samvetsömma värnpliktiga, hava däremot visat

sig särskilt kostsamma. Anledningen härtill är huvudsakligen, att till

dessa arbeten avdelats mycket små grupper samt att de värnpliktiga varit

underkastade ofta förekommande förflyttningar.

Sådana mindre företag som utgrävningarna vid Falsterbohus m. fl. platser

synas revisorerna mindre lämpliga för nu ifrågavarande ändamål

med hänsyn till såväl förläggningens art som de jämförelsevis dryga kostnader,

som varit förenade med desamma.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava, såsom nyss berörts, givit

vid handen, att statens kostnader för sådana samvetsömma värnpliktiga,

som i stället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete folsta

tens räkning, uppgå till betydande belopp. Dessa kostnader redovisas

nu å ett flertal under fjärde huvudtiteln, avdelning Lantförsvaret,

upptagna anslag, vilka i allmänhet beräknas efter ett dagkostnadspris för

xjänstgöringsdag. Då emellertid åtminstone i vissa fall kostnaderna för

tjänstgöringsdag för här berörda värnpliktiga uppgå till väsentligt högre

belopp, än som ingår i nämnda dagköstnadsberäkning, kommer den allmänna

beräkning, som ligger till grund för anslagens fastställande, att i

viss mån rubbas. På grund härav och med hänsyn till behovet av att er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

5

hålla en fortlöpande redovisning av statsverkets kostnader för beredande

av civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga, anse sig revisorerna böra

giva till känna sin uppfattning, att det måste anses önskvärt, att för framtiden

samtliga här ifrågavarande kostnader upptagas å ett särskilt för

ändamålet anvisat riksstatsanslag, vilket då lämpligen bör uppföras under

rubriken »Gemensamma anslag» å fjärde huvudtiteln.

Yttranden i anledning av revisorernas förevarande uttalande hava avgivits

av arméförvaltningen, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt riksantikvarien

(Del. II sid. 38—43).

Vad revisorerna och myndigheterna anfört rörande beredande av sysselsättning

åt civilarbetarna föranleder utskottet att understryka, att nämnda

värnpliktigas placering till arbete givetvis måste ske under hänsynstagande

till möjligheterna av att på ort och ställe kunna till rimliga kostnader

anordna en tillfredsställande förläggning samt att behörig övervakning

må kunna ske. Såsom lämpliga arbeten synas i första hand böra

ifrågakomma större diknings- och torrläggningsföretag. Vidare bör, såsom

revisorerna anfört, i kostnadsbesparande syfte eftersträvas att till

en och samma plats sammandraga största möjliga kontingent civilarbetare.

Emellertid vill utskottet med tillfredsställelse konstatera de åtgärder,

som, enligt vad framgår av arméförvaltningens yttrande, vidtagits

i ändamål att nedbringa statsverkets utgifter för dessa värnpliktiga.

Vidkommande härefter sättet för redovisningen av kostnaderna för här

ifrågavarande värnpliktiga, ansluter sig utskottet till det av revisorerna

framställda och av arméförvaltningen tillstyrkta förslaget, att samtliga

löpande utgifter för dessa värnpliktiga för framtiden komma att beräknas

å ett särskilt riksstatsanslag under fjärde huvudtiteln.

Utskottet har icke funnit anledning tillstyrka, att riksdagen gör särskild

framställning till Kungl. Majit i detta ärende. Emellertid har utskottet

velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Fattigvård oell barnavård för lappar. Under socialdepartementet,

§ 9, hava revisorerna gjort vissa uttalanden beträffande ordnandet av den

lapska fattigvården (Del I sid. 36—49).

Efter att hava lämnat en redogörelse för tidigare och nu rådande förhållanden

i fråga örn lapparnas fattigvård hava revisorerna gjort följande

allmänna uttalande.

Uppfattningen rörande en del med ordnandet av lapparnas anstaltsvård

sammanhängande frågor synes i vissa avseenden hava under senare

år undergått en icke oväsentlig förändring. Revisorerna syfta härvid

närmast på det avsteg från hitintills tillämpade grundsatser, som skett

vid lösningen av Malå sockens lappålderdomshemsfråga, ävensom på de

delvis förändrade principer, som kommit till uttryck vid utformandet av

den av byggnadsstyrelsen godkända, planen för det tilltänkta särskilda

ålderdomshemmet för lappar inom Sorsele socken.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Revisorerna finna för sin del de nya rön och synpunkter, som, på sätt

revisorerna i det föregående meddelat, framkommit under behandlingen

av nu avsedda två byggnadsfrågor, vara förtjänta av allt beaktande. Revisorerna

hava också — efter de intryck revisorerna erhållit såväl under

de avlagda besöken som annorledes — kommit till den uppfattningen, att

vid inrättandet av de redan färdigställda särskilda ålderdomshemmen för

lappar i vissa fall anordningarna blivit alltför kostsamma. Revisorerna

hava funnit det så mycket mera angeläget att tillkännagiva sin uppfatt*

förevarande avseenden, som det icke torde få anses helt uteslutet,

att fråga framdeles kan uppkomma om inrättande av ytterligare ett eller

annat ålderdomshem för lappar.

J- anslutning till vad revisorerna nu uttalat, vilja revisorerna vidare med

hänsyn till det stora antal lediga vårdplatser, som synes föreligga vid en

del av de redan i bruk tagna särskilda ålderdomshemmen för lappar,

framhålla önskvärdheten av att det även i andra fall än beträffande Tärna

socken undersökes, i vad mån det — för ernående av såväl lägre vårdkostnad

för vårdtagare räknat som även ett bättre utnyttjande av dessa

■hem “ kan vara möjligt och lämpligt att utan eftersättande av hemmens

egentliga uppgift å desamma intaga jämväl andra vårdbehövande än lappar.

Härvid synes det dock kunna ifrågasättas, huruvida icke vederbörande

fattigvårdssamhällen för sådana vårdtagare böra få vidkännas

en särskild avgift, avvägd med hänsyn till storleken av de till hemmens

inrättande lämnade statsbidragen.

Yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län samt av inspektören för fattigvård och barnavård (Del II sid.

43—50).

Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke vederbörande fattigvårdssamhällen

borde för vård å lappålderdomshemmen av andra vårdbehövande

än lappar få vidkännas en särskild avgift. Utskottet delar revisorernas

mening härutinnan. Genom att åt kommunerna medgives rätt att få använda

hemmen i fråga jämväl för dylika vårdtagare beredas kommunerna

härigenom en ekonomisk fördel, bland annat, därigenom att de icke

behöva bekosta vård för dessa understödstagare annorstädes. Det kan

därför enligt utskottets mening icke anses obilligt, att kommunerna i sådana

fall erlägga någon avgift.

Då utskottet förutsätter, att vad revisorerna i detta hänseende anfört

kommer under beaktande, utan att någon åtgärd från riksdagens sida behöver

vidtagas, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

6:o) Ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet.

Under socialdepartementet, § 10, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan örn ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet

(Del I sid. 49—54).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

7

Revisorerna hava erinrat därom, att 1933 års riksdag i skrivelse nr 393

förklarat, bland annat, att riksdagen medgav, att häradsskrivare finge

tillsvidare utan kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda

angelägenheter under viss angiven tid, med rätt för honom att uppbära

samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna med undantag för

den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse skulle utgå till vikarien.

Revisorerna hava emellertid påvisat, att utöver nämnda ersättning

i anledning av vissa efter meddelandet av ovanberörda riksdagsbeslut

utfärdade bestämmelser till vikarier utgått jämväl vikariatsersättning

av statsmedel dels från anslaget till befattningshavare vid länsstyrelserna,

dels ock från anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Revisorerna hava gjort följande uttalande.

Såsom av den gjorda utredningen framgår, bär riksdagens avsikt varit,

att ifrågavarande ledighet icke skulle medföra någon kostnad för statsverket.

Under erinran örn vad sålunda förekommit vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke bör tagas under övervägande frågan örn utfärdande

av nya bestämmelser i ämnet, som bättre stå i överensstämmelse med riksdagens

ovanberörda beslut i nämnda hänseende.

yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd samt förklaringar av länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus och Göteborgs och Bohus län (Del II sid. 51—63).

Såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava

ansett ändring eller förtydligande av de i ämnet meddelade bestämmelserna

böra vidtagas.

Såsom revisorerna framhållit, utgår enligt i ämnet utfärdade bestämmelser

i vissa fall av statsmedel ersättning till vikarie för häradsskrivare,

som åtnjuter semester. I riksdagens år 1933 avlåtna skrivelse nr 393 förutsattes

emellertid, att statsverket icke skulle genom beredande åt häradsskrivare

av förmånen av semester åsamkas några kostnader. Utskottet

finner därför i likhet med revisorerna påkallat, att nya bestämmelser

i ämnet utfärdas, vilka bättre stå i överensstämmelse med riksdagens ovanberörda

beslut i förevarande hänseende.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under övervägande

frågan örn vidtagandet av sådana jämkningar i nu

gällande bestämmelser rörande ersättning till vikarie

för häradsskrivare under viss ledighet, att bestämmelserna

komma att stå i bättre överensstämmelse med

1933 års riksdag i dess skrivelse nr 393 meddelade

beslut.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

7:o) Av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen innehavda enskilda

arkitektuppdrag. Under kommunikationsdepartementet, § 12, hava revisorerna

uttalat sig rörande omfattningen av den enskilda arkitektverksamhet,

som vissa byggnadsstyrelsens tjänstemän bedrivit vid sidan av

tjänsten (Del I sid. 68—73).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i kungörelsen den

6 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen

m. m., stadgas i avdelning B mom. 14 beträffande b3rggnadsstyrelsen följande:
Med

ordinarie befattning må ej förenas sådant enskilt arkitektuppdrag,

som, vad angår chefen, Kungl. Maj:t och, vad angår annan befattning,

styrelsen finner inverka hinderlig! för tjänstgöringen i ämbetsverket.

Revisorerna hava vidare framhållit, att den föreliggande frågan varit

upptagen till behandling av 1931 års revisorer. I anledning av den då

framställda anmärkningen anförde statsutskottet bland annat, att av revisorernas

uttalande franninge, att i vissa fall, då tjänsteman vid byggnadsstyrelsen

åtagit sig privata uppdrag, det av dem därvid utförda arbetet

senare blivit föremål för granskning inom den byrå, där vederbörande

haft sin tjänstgöring förlagd. Utskottet hade ställt sig synnerligen

betänksamt inför ett dylikt förfaringssätt, som enligt utskottets mening

måste betecknas såsom olämpligt. Såsom av revisorerna vidare

framhållits, hade inom byggnadsstyrelsen gjorts gällande, att det i ovannämnda

författningsrum i avlöningsreglementet föreskrivna anmälningssystemet

icke innebure skyldighet för befattningshavare att från fall till

fall inhämta vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag,

utan att ett för visst uppdrag lämnat dylikt tillstånd finge anses

hava generell innebörd. Denna av byggnadsstyrelsen företrädda uppfattning,

som jämväl bomme till uttryck i styrelsens i ärendet avgivna

förklaring, kunde utskottet icke dela, utan ansåge för sin del, att medgivande

borde inhämtas i varje särskilt fall. Med tillkännagivande av den

ståndpunkt, utskottet intoge beträffande ärendet, hade utskottet velat

vad sålunda förekommit för riksdagen omförmäla. Ärendet föranledde

icke någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse över de enskilda arkitektuppdrag,

som under budgetåren 1931/1932, 1932/1933 och 1933/1934 innehafts

av byggnadsstyrelsens chef och övriga befattningshavare i styrelsen

samt i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna har någon avsevärdare minskning i omfattningen

av ifrågavarande privata uppdrag, efter frågans behandling

av 1931 års revisorer, icke inträtt. Den enda förändring som inträffat

synes vara att vad byråchefer och intendenter beträffar en viss frivillig

övervakning av nytillkommande uppdrag kommit till stånd. I anledning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

9

av vad nyssberörda revisorer och statsutskottet vid 1932 års riksdag anfört

har nämligen generaldirektören uttalat en önskan att nämnda tjänstemäns

privata uppdrag skola för honom anmälas. I fråga örn generaldirektörens

egna uppdrag synes däremot icke någon förändring hava

inträtt.

Vad 1931 års revisorer anfört rörande olämpligheten av att tjänstemännen

åtaga sig privata uppdrag, vilka i en eller annan form kunde

bliva föremål för byggnadsstyrelsens prövning, torde alltjämt äga giltighet.

Enligt revisorernas mening kail det alltjämt ifrågasättas, huruvida ej

nämnda, vid sidan av tjänsten bedrivna verksamhet förekommer i en utsträckning,

som ej är förenlig med statens intresse. Det synes revisorerna

tvivelaktigt, huruvida någon effektiv ändring i ovanberörda förhållande

kan förväntas komma till stånd, förr än generaldirektören och

byråcheferna i detta ämbetsverk förpliktas att inhämta Kungl. Maj:ts

tillstånd till innehav av enskilda uppdrag.

Revisorerna hava ansett sig böra bringa vad sålunda förekommit till

riksdagens kännedom.

Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II sid. 86), som bifogat

ett av generaldirektören I. Tengbom avgivet särskilt yttrande, varjämte

yttrande avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Såsom av revisorerna anförts, framhöll statsutskottet vid 1932 års riksdag

i anledning av vissa av 1931 års revisorer framställda anmärkningar

i fråga örn vissa befattningshavares hos byggnadsstyrelsen enskilda arkitektuppdrag

dels olämpligheten av att tjänstemännen åtogo sig privata

uppdrag, vilka i en eller annan form kunde bliva föremål för byggnadsstyrelsens

prövning, dels ock angelägenheten av att i fråga örn mottagandet

av enskilda uppdrag vederbörande inhämtade medgivande härtill i

varje särskilt fall.

Enligt vad som framgår utav den av revisorerna nu verkställda utredningen,

synas några väsentliga förändringar i berörda förhållanden

icke hava inträtt. Utskottet har därför ansett sig böra ånyo fästa uppmärksamheten

härpå. Vad särskilt beträffar anmälningsskyldigheten

ifråga örn de enskilda arkitektuppdragen har byggnadsstyrelsens chef,

såsom av den av honom lämnade förklaringen framgår, överenskommit

med byggnadsråden, att dessa skulle lämna honom uppgift örn deras privata

arkitektverksamhet samt även anmoda vederbörande intendenter att

lämna dylika uppgifter. På sätt allmänna civilförvaltningens lönenämnd

anfört är frågan örn befattningshavares rätt att mottaga vippdrag vid

sidan av tjänsten föremål för Kungl. Maj:ts övervägande i anledning av

de förslag, 1928 års lönekommitté framlagt. Då utskottet förutsätter, att

frågan örn den ordning, i vilken ledamot av byggnadsstyrelsen skall anmäla

innehavda privatuppdrag, i nämnda sammanhang jämväl kommer

under omprövning, anser sig utskottet nu allenast böra vad i ärendet förekommit

för riksdagen

Utskottet.

omförmäla.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

8:o) Av Stockholms stad utförda gatuarbeten för djurgårdskommissionens

räkning. Under kommunikationsdepartementet, § 13, hava revisorerna

framställt vissa anmärkningar mot vissa av djurgårdskommissionen

handlagda ärenden rörande ersättning för gatuarbeten (Del I sid.

73—84).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att, då stadsplan av

Kungl. Majit den 15 december 1911 fastställdes för vissa delar av norra

Djurgården, detta skedde efter med Stockholms stad träffad överenskommelse

enligt av Stockholms stadsfullmäktige genom beslut den 1 april

1905 uppställda villkor med av stadsfullmäktige den 19 september 1910

beslutade eftergift i visst avseende.

Efter att hava erinrat örn villkoren för stadsplanens genomförande

hava revisorerna meddelat, att de funnit anledning att närmare granska

till Stockholms stads gatukontor gjorda utbetalningar för djurgårdskommissionens

räkning. Av en utav revisorerna uppgjord sammanställning

framgå de ersättningar för gatuarbeten, som statskontoret under tiden

1 januari 1921—30 juni 1931 utbetalat till gatukontoret, efter det ersättningsbeloppen

av djurgårdskommissionen godkänts. Revisorerna hava

framhållit, att räkningarna äro synnerligen summariska och att specifikationer,

såvitt revisorerna kunnat finna, icke hilagts räkningarna.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna

uttalande.

Under § 19 av sin berättelse lämnade 1923 års revisorer en redogörelse

för djurgårdskommissionens verksamhet under åren 1912—1922 samt meddelade

samtidigt vissa uppgifter rörande kommissionens tillkomst och

uppdrag. Det hade väckt revisorernas uppmärksamhet, att kostnaderna

för de av kommissionen ombesörjda, av Stockholms stad på statens bekostnad

utförda gatuarbetena blivit påfallande höga. Enligt vad revisorerna

inhämtat hade kommissionen vid upprepade tillfällen sökt att

nedbringa dessa kostnader, men hade från stadens sida med stöd av den

träffade överenskommelsen gjorts gällande, att staden ägde ovillkorlig

rätt att på sätt, den funne lämpligt, utföra dessa gatuarbeten och bestämma

vilket slag av permanent beläggning, som borde förekomma i

gatorna inom området.

I anledning av motioner vid 1925 års riksdag, däri hemställdes, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande

av utredning beträffande gällande avtal och uppgörelse av ekonomisk innebörd

mellan staten och Stockholms stad samt i vad mån det ur statsverkets

intressesynpunkt kunde vara önskvärt och möjligt att vinna ändring

i nämnda överenskommelser, framhöll riksdagen i skrivelse nr 264,

att förutom avståendet av den mark, som utlagts till gator och allmänna

platser inom det till exploatering upplåtna området, kronan hade måst

ikläda sig ytterligare betungande förbindelser på grund av ovannämnda

år 1905 träffade överenskommelse. Sålunda hade de kostnader, kronan

måst nedlägga för iordningställande av gator och allmänna platser, varit

högst betydande. I detta avseende vore särskilt att märka, att den staden

genom överenskommelsen lämnade uppgiften att å kronans hekost
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

11

nåd förse gatorna med permanent beläggning kommit att i praktiken

föranleda, att avsevärda utgifter ålagts kronan. Såsom exempel härpå

kunde omnämnas, att kronans kostnader för utförande av permanent beläggning

med tuktad gatsten å Karlaplan dragit en sammanlagd kostnad

av 250,000 kronor.

Den av revisorerna nu verkställda undersökningen synes giva vid handen,

att en icke oväsentligt bidragande orsak till djurgårdskommissionens

sålunda redan tidigare påtalade stora utgifter för ifrågavarande

gatuarbeten varit att söka däri, att kronan debiterats kostnader för arbeten,

vilka rätteligen bort gäldas av staden, exempelvis kostnader för

gatuunderbåll ävensom kostnader för iordningställandet av vissa parker

och planteringar. Stöd för sin uppfattning att sagda kostnader rätteligen

bort bäras av staden hava revisorerna funnit jämväl däri, att stadens

myndigheter godkänt de anmärkningar, som under senaste åren

från kronans sida framställts mot debiteringar för arbeten av enahanda

art. Det förefaller också anmärkningsvärt, att kronans vederbörande organ

synas hava, frånsett de senaste åren, godkänt stadens räkningar,

utan att dessförinnan hava med stöd av infordrade specifikationer vederbörligen

granskat de i räkningarna ingående särskilda posterna, exempelvis

beträffande gatubeläggningsarbeten. Det vill synas revisorerna,

som örn vad 1923 års revisorer och 1925 års riksdag anfört beträffande

de höga kostnaderna för de av djurgårdskommissionen ombesörjda gatuarbetena

i alldeles särskild grad bort föranleda vederbörande att underkasta

de av staden för gatuarbetena gjorda debiteringarna en ingående

granskning.

Vad i ärendet förekommit giver revisorerna anledning påfordra en

grundlig undersökning, i vad mån Stockholms stad debiterat kronan

kostnader för andra arbeten än dem, som det avtalsenligt ålegat kronan

att gälda. Även bör utredas, huruvida vederbörande, som haft att före

likvideringen å kronans vägnar granska ifrågavarande räkningar, icke

tillbörligen hävdat kronans rätt och intressen gent emot Stockholms stad.

De i nu omhandlade avseenden vidtagna åtgärderna hava revisorerna

funnit vara av den synnerligen anmärkningsvärda beskaffenhet, att de

velat för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Förklaring har avgivits av djurgårdskommissionen, som bilagt en av

dess verkställande ledamot, översten I. Petersson, avlämnad redogörelse

(Del II sid. 92—103).

Av vad som i detta ärende anförts och genom de upplysningar, som

utskottet under hand införskaffat, har utskottet kommit till den uppfattningen,

att ytterligare utredningar rörande de av revisorerna berörda

förhållandena mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad böra

ske för erhållande av den bättre överblick rörande utbetalningarna till

Stockholms stad för gatuarbeten, som måste anses erforderlig för att utskottet

skulle kunna taga ställning till dessa spörsmål. Med hänsyn

härtill måste utskottet finna det vara önskvärt, att den av 1934 års statsrevisorer

påbörjade granskningen fullföljes av de för innevarande års

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

revisionsförrättning valda statsrevisorerna. Sedan granskningen på

föreliggande område sålunda slutförts, lära större möjligheter finnas att

bedöma de ovan behandlade spörsmålen. Under åberopande av vad här

anförts har utskottet för närvarande allenast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

9:o) Automobilbesiktningsväsendet. Under kommunikationsdepartementet,

§ 14, hava revisorerna till behandling upptagit frågan rörande automobilbesiktningsväsendet

(Del I sid. 84—100).

Efter att hava redogjort för det nuvarande besiktningsväsendets organisation

hava revisorerna lämnat en sammanställning rörande såväl

statsverkets inkomster från och utgifter för motorfordonsbesiktningen

under de senaste tre budgetåren som besiktningsmännens inkomster under

år 1933 av förrättningsavgifter enligt § 2 i kungörelsen nr 353/1930

samt ersättningar under budgetåret 1933/1934 enligt § 3 i samma kungörelse.

Kevisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, att — i motsats till

vad från början torde hava varit meningen ■— statsverkets inkomster

från besiktning av motorfordon icke längre täcka utgifterna för denna

besiktning. Underskottet är visserligen icke betydande och kan måhända

till någon del tillskrivas den samtidigt rådande depressionen med därav

föranledd reducering av motorfordonsbeståndet. Oavsett denna omständighet

hava revisorerna ansett sig böra undersöka huruvida icke utgifterna

för besiktningsväsendet kunna i något hänseende nedbringas och

hava därvid i första hand tagit under övervägande, örn icke utgifterna

för den flygande besiktningen, vilka för närvarande uppgå till omkring

25,000 kronor årligen, kunna minskas eller rent utav inbesparas genom en

förändring av organisationsformen. En överflyttning av detta slag av

besiktning till exempelvis statspolisen synes motiverad. Såsom förut

nämnts angavs redan vid statspolisens inrättande biträdandet vid trafikkontrollen

som en av dess blivande uppgifter. Den flygande besiktningen

lärer i regel icke kräva större apparat eller fackkunskap än att en motoriserad

poliskår, som bibragts visst mått av motorkännedom, kan utföra

densamma. Tillsyn av bromsar och andra säkerhetsanordningar ävensom

av ratt, belysningsanordningar o. s. v. jämte ett enklare körprov

torde i regel vara, vad man kan kräva vid dylik tillsyn, därest man

beaktar lagens krav på nödig hänsyn till motortrafiken. Skulle i något

fall större sakkunskap befinnas nödig än den, som den inspekterande

statspolisen besitter, torde hänvisning av denna kunna ske till undersökning

hos mera kvalificerad myndighet, exempelvis automobilbesiktningsman.

Någon nämnvärd ökning av kostnaden för statspolisen genom förläggandet

dit av dylika besiktningar torde ej behöva uppstå.

Några mindre betydande ändringar i gällande författningar i syfte att

undanröja ovan relaterade missförhållande, som ligger i dualismen mellan

statspolis och lokalpolismyndighet, är emellertid en förutsättning för

genomförandet av en sådan reform.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

13

En. ytterligare besparing i utgifterna för besiktningsväsendet synes

kunna vinnas genom ändrade bestämmelser för beräkning av ersättning

till vikarie för besiktningsman. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen

framgår kunna de nuvarande bestämmelserna i ämnet icke anses

tillfredsställande, då statsverkets inkomster av förrättningsavgifter i

vissa fall gjorts beroende av huruvida och i vilken omfattning vikarie

anlitats av besiktningsman. Det synes revisorerna ej obilligt, att örn

samma besiktningsmannabefattning under ett kalenderår uppehälles av

flera personer, statsverkets andel i avgifterna i regel beräknas såsom örn

tjänsten uppehållits av endast en person.

Revisorerna vilja i detta sammanhang även beröra ett spörsmål, som

visserligen icke äger direkt samband med nu förevarande frågor, men

ändock torde vara värt beaktande. Ett flertal besiktningsmän åtnjuta

nämligen samtidigt avlöning från statsverket i annan form, exempelvis

i egenskap av befattningshavare på övergångsstat eller såsom pensionärer.

Enligt revisorernas mening böra personer, som i annan form åtnjuta

avlöning av statsmedel, i överensstämmelse med vad i sådant avseende

gäller på andra områden av statsförvaltningen, exempelvis domänverket,

få vidkännas någon reducering i nämnda avlöning.

I det ovan anförda hava revisorerna framhållit vissa önskemål, vilka

närmast avse smärre förändringar för tillgodoseende av statsverkets intresse

inom ramen för den nuvarande besiktningsmannaorganisationen.

Vid tidigare utredningar ifråga örn revision av motorfordonsförordningen

m. m. har emellertid framhållits, att man befunne sig i en hastig utveckling

och att man förutsett att ändringar i organisationsformer och

dylikt skulle framdrivas av utvecklingen själv. De senare åren hava

även medfört en genomgripande förändring av motorfordonsbeståndet i

riktning mot standardisering och ökad trafikduglighet. På grund härav

och då revisorerna i det föregående föreslagit avlyftande av viss del av

besiktningsmännens arbetsbörda, anse sig revisorerna böra ifrågasätta,

huruvida icke tidpunkten redan nu är inne för en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen

i sin helhet. Att i detta sammanhang ingå

på övriga detaljer ifråga örn en sådan omorganisation anse sig revisorerna

sakna anledning. Dock må framhållas, att det icke synes uteslutet,

att avsevärda besparingar kunna vinnas för det allmänna genom en förenkling

av besiktningsmannainstitutionen utan att trafiksäkerhetens

krav eftersättas.

Då revisorerna måste ur såväl statens som de enskilda medborgarnas

intresse tillmäta frågan örn automobilbesiktningsväsendets rationella ordnande

stor betydelse, hava de funnit sig böra för riksdagen framlägga

sina synpunkter i detta ärende.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser samt statspolisintendenten

(Del II sid. 103—178).

På sätt framgår av föredragande departementschefens uttalande till

statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 22 februari 1935,

har inom sagda departement under hösten 1934 igångsatts utredning i

syfte att för ernående av större trafiksäkerhet åstadkomma ökade möjligheter

till övervakning av motorfordonstrafiken, särskilt å landsbyg
-

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

den, och i sammanhang därmed en undersökning angående lämpligheten

av viss omorganisation av automobilbesiktningsväsendet. Resultatet av

nämnda utredningar hava sammanfattats i en promemoria, som för yttrande

utsänts till vissa myndigheter. Efter att hava erinrat örn innehållet

i nämnda promemoria och med förmälan vad revisorerna under

förevarande paragraf anfört, har departementschefen funnit de spörsmål,

som framkommit i revisorernas uttalande, samt de synpunkter, som

det i promemorian förordade förslaget innefattade, böra med hänsyn till

innehållet i yttranden, som däröver avgivits, för vinnande av en allsidig

belysning bliva föremål för ytterligare utredning. Med anledning härav

har Kungl. Majit bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla tre personer för att såsom sakkunniga inom nämnda departement,

med beaktande av vad ovan anförts, biträda med verkställande

av fortsatt utredning i fråga örn åtgärder för åstadkommande av

en ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet som å motortrafiken över

huvud m. m. Då av vad ovan anförts framgår, att de av revisorerna

berörda frågorna redan blivit föremål för utredning från Kungl. Maj:ts

sida, har utskottet allenast ansett sig böra vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

10 :o) Stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 st. väglagen.

Under kommunikationsdepartementet, § 16, hava revisorerna meddelat,

att de vid granskning av vägdistriktens räkenskaper uppmärksammat,

att vissa länsstyrelser stämpelhelagt de resolutioner, varigenom fastställelse

meddelas å vägstämmornas beslut rörande årsarvoden åt vissa ledamöter

av vägstyrelserna (Del I sid. 101—103).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i förordningen den

19 november 1914 angående stämpelavgiften återfinnes i kapitlet »örn

stämpel till statsmyndigheternas expeditioner» under 7 § följande stadgande:
»---Dessutom

äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

kommuner och väghållningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna

vägarna och deras underhåll, jämväl vintertid;

Till belysande av stadgandets närmare innebörd hava revisorerna omnämnt,

huru detta tillkommit, samt i anslutning härtill gjort följande allmänna

uttalande.

Av ovanstående utredning torde, såvitt revisorerna kunna finna, med

tydlighet framgå, att författningens mening varit, att kommuner och

väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad slag de vara må, rörande vägväsendet,

skola åtnjuta stämpelfrihet. Att denna tolkning är riktig torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

15

för övrigt vad beträffar resolutioner angående fastställelse å beslut om

vägstyrelseledamöters arvoden ligga i sakens natur. Bestämmelsen örn

sådan underställning är ju tillkommen i det allmännas intresse som ett

skydd mot alltför rundligt tilltagna arvoden. Härtill kommer vidare att

avgiften för stämpeln i detta fall ingår bland de kostnader, för vilka

distriktet erhåller statsbidrag. Örn stämpel i dylikt fall skulle utgå, komme

staten att själv få betala 75—85 procent av den till statsverket inflytande

stämpelavgiften.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på

vissa länsstyrelsers ovan påtalade förfaringssätt och vilja för sin del

ifrågasätta, huruvida icke stadgandet i 7 § stämpelförordningen till undvikande

av misstolkningar bör förtydligas, förslagsvis på det sätt, att

kommuner och väghållningsdistrikt förklaras befriade från stämpel i alla

mål och ärenden rörande vägväsendet.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del II sid. 182), vilka båda myndigheter intet haft att erinra mot att

stadgandet i fråga förtydligades, på sätt revisorerna föreslagit.

I likhet med revisorerna anser utskottet, att meningen med den genom

förordningen den 19 november 1914 under 7 § meddelade bestämmelsen

örn befrielse för kommuner och väghållningsdistrikt från stämpelavgift

i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och deras underhåll

varit den, att kommuner och väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad

slag de vara må, rörande vägväsendet, skulle åtnjuta stämpelfrihet. Såsom

emellertid revisorerna påvisat har sagda bestämmelse av vissa länsstyrelser

tolkats annorlunda. Utskottet finner det därför erforderligt,

att stadgandet i fråga förtydligas på sätt revisorerna föreslagit.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville föranstalta örn, att ett

förtydligande sker av föreskriften i 7 § stämpelförordningen,

så att därav otvetydigt framgår, att kommuner

och väghållningsdistrikt skola vara befriade

från stämpelavgift i alla mål och ärenden rörande

vägväsendet.

Illo) Vägförbättringsarbetens utförande på underhållskonto. Under

kommunikationsdepartementet, § 18, hava revisorerna meddelat, att de

vid granskningen av vissa väghållningsdistrikts räkenskaper uppmärksammat,

att förbättringsarbeten i betydande utsträckning utförts på underhållskontot

(Del I sid. 105—107).

Revisorerna hava vidare meddelat, att bestämmelserna örn dylika arbetens

utförande på nämnda konto återfinnas i de vid Kungl. Majits kungörelse

den 22 oktober 1927 angående dispositionen av anslag till bidrag

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

till vägunderhållet på landet m. m. fogade anvisningarna enligt med däri

den 21 maj 1931 (S. F. S. nr 230) vidtagna ändringar.

Enligt dessa anvisningar må vid bestämmandet av de kostnader, som

skola tjäna till underlag för tillmätandet av ifrågavarande bidrag såsom

vägunderhåll icke upptagas förbättringsarbeten; dock att smärre dylika

arbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat av trafiksäkerbetsbänsyn

eller vilkas verkställande av ekonomiska skäl eller eljest

finnas böra lämpligen ske i samband med vissa underhållsarbeten, ma

räknas såsom underhåll, under förutsättning, att, där ej fråga är örn förbättringsåtgärd

av belt obetydlig omfattning, före arbetets påbörjande

vederbörande länsstyrelses medgivande till utförande av detsamma inhämtats.

För att kunna bilda sig en uppfattning örn den utsträckning, i vilken

dylika å underhållets konto förda förbättringsarbeten förekomma, hava

revisorerna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen införskaffat vissa

uppgifter, vilka omfatta samtliga med vederbörligt tillstånd under åren

1932—1934 utförda arbeten av ifrågavarande art. Uppgifterna hava av

revisorerna sammanställts i tabellarisk form, varav framgår, att avsevärda

belopp använts för här ifrågavarande förbättringsarbeten. Tabellen

utvisar vidare, att vissa länsstyrelser, exempelvis länsstyrelserna i

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Norrbottens och framför allt

Västerbottens län, givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande på

underhållskontot i långt större utsträckning än de andra.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Då det enligt väglagen utgående underhållsbidraget (det s. k. 30 procentbidraget)

avdrages från det för fördelning disponibla automobilskattemedelsbeloppet,

innan medlen fördelas å städer och landsbygd, komma städernas

och landsbygdens totala andelar att minskas genom förbättringsarbetens

inräknande bland underhållskostnaderna. Då vidare det av

automobilskattemedel direkt utgående underhållsbidraget (det s. k. 45 procentbidraget)

och det tillfälligt extra tilläggsbidraget avdragas, innan

landsbygdens återstående andel fördelas å de olika länsfonderna, bliva

de till förbättringsarbeten egentligen avsedda medlen ytterligare reducerade.

Ett alltför vidsträckt bruk av länsstyrelsernas rätt att meddela

tillstånd av här ifrågavarande art blir sålunda till direkt förfång tolde

övriga länen. Revisorerna finna det därför angeläget, att åtgärder vidtagas

i syfte att åstadkomma en jämnare och mera rättvis avvägningav

länens rätt att få vägförbättringar utförda med för underhåll egentligen

avsedda medel. Detta syfte skulle kunna ernås genom att länsstyrelsernas

ovanberörda befogenhet att meddela tillstånd i angivna hänseende

överflyttades till det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

En annan utväg vore, att Kungl. Majrt vid fördelningen av

till förfogande stående utjämningsandel toge hänsyn till den omfattning,

i vilken vederbörande länsstyrelser begagnat sig av ovan berörda befogenhet.

Revisorerna hemställa, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder till anvisande

av rättelse i ovan påtalade missförhållanden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

17

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna

i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län (Del II sid.

183—198).

Den av revisorerna verkställda utredningen giver vid handen, att genom

beslut av vissa länsstyrelser vägförbättringsarbeten i betydande utsträckning

utförts på underhållskontot. Då det sålunda tillämpade förfaringssättet

länder till direkt förfång för övriga länsstyrelser i form av

minskade länsfonder av automobilskattemedel, ansluter sig utskottet till

revisorernas mening, att ändring i påtalade missförhållande bör komma

till stånd. Utan att här ingå på de olika förslag, som av revisorerna och

väg- och byggnadsstyrelsen framlagts för vinnande av rättelse i berörda

avseende, vill utskottet framhålla angelägenheten av att denna fråga bliver

föremål för utredning i syfte att enhetlighet och likformighet åvägabringas

på förevarande område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte

att vid beslut örn utförandet av vägförbättringar med

för underhåll egentligen avsedda medel i möjligaste

mån enhetliga grunder vinna tillämpning.

12 :o) Enskilda vägar intagna till allmänt underhåll. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, hava revisorerna gjort vissa erinringar

beträffande de tillämpade principerna för intagandet av enskild väg till

allmänt underhåll (Del I sid. 118 och 119).

I syfte att erhålla närmare kännedom örn den utsträckning, i vilken

enskilda vägar intagas till allmänt underhåll, hava revisorerna från länsstyrelserna

infordrat uppgifter i detta hänseende, vilka av revisorerna

sammanställts i en tablå. Av tablån framgår, att under treårsperioden

1931—1933 1,210 kilometer enskilda vägar indömts till allmänt underhåll

ävensom att i fråga örn de olika länen enskilda vägar intagits i högst

olika omfattning.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna hava länsstyrelserna i sina beslut örn

intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.

Det torde knappast kunna förnekas, att nu gällande bestämmelser

giva länsstyrelserna möjlighet att behandla ärenden av ifrågavarande

art efter mer eller mindre subjektiva grunder. Vid dylika ärendens handläggning

torde sålunda förekomma, att eftergifter göras med tanke på de

enskilda vägintressenternas ekonomi, så att exempelvis fordringarna på

vägens ställande i lagligt skick före dess intagande till allmänt underhåll

i viss mån eftergivas. Hänsynstagande till de enskilda vägintressenterna

och vissa lokala förhållanden hava också föranlett, att länen utvisa

skiljaktigheter i nämnda hänseende, vilket framgår av den ovan intagna

tablån.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 0 sami. Nr 120. ‘3

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

Det är enligt revisorernas mening nödvändigt, att länsstyrelserna underkasta

frågorna om intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll det

noggranna övervägande, som påkallas i betraktande av frågornas vikt i

ekonomiskt hänseende och ur allmänna synpunkter. I enlighet med föreskrifterna

i gällande väglag böra givetvis undersökningar verkställas rörande

det trafikbehov, vägen har att fylla. Detta behov bör bedömas efter

samma grunder, som tillämpas vid tillkomsten av ny väg. Även örn

inom skilda delar av landet olika fordringar torde böra uppställas på

vägens byggnadssätt och beskaffenhet och trafikbehovet givetvis ej kan

bedömas efter för hela landet ensartade grunder, måste dock en förutsättning

vara, att vägen skall befinna sig i ett mot trafikbehovet svarande

skick, innan den övertages till allmänt underhåll. Att denna förutsättning

föreligger bör — vilket under nuvarande förhållanden icke alltid lärer

ske — konstateras av vederbörande vägingenjör, som sålunda skall

besiktiga och godkänna vägen, innan länsstyrelsens beslut meddelas örn

dess övertagande till allmänt underhåll.

Med hänsyn till statsverkets intressen är det enligt revisorernas mening

angeläget, att spörsmålet rörande enskild vägs intagande till allmänt

underhåll av Kungl. Majit underkastas en ingående och allsidig prövning.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid.

198 och 199).

Av vad revisorerna anfört synes framgå, att länsstyrelserna i sina beslut

örn intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda

förfaringssätt och därvid bedömt dessa frågor efter mer eller mindre

subjektiva grunder. Visserligen kunna med hänsyn till lokala och andra

förhållanden några för hela riket ensartade regler för dessa frågors bedömande

knappast tillämpas, men utskottet anser det vara ur statsverkets

intresse av vikt, att bestämmelser utfärdas, som angiva de principiella

förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän. Utskottet

finner detta spörsmål vara av den betydelse, att det bör göras till föremål

för en ingående prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville underkasta frågan örn

förutsättningarna för intagande av enskild väg till

allmänt underhåll en ingående prövning.

13:o) Ombyggnad av väg i södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt.

Under kommunikationsdepartementet, § 25, hava revisorerna framställt

anmärkning rörande handläggning av visst vägärende inom södra Vadsbo

härads väghållningsdistrikt (Del I sid. 129—132).

Revisorerna hava meddelat, att efter infordrande av anbud å ifrågavarande

vägarbete hade, av 6 inkomna anbud, de lägsta å respektive

46,830 kronor och 44,748 kronor inkommit från aktiebolaget C. J. Åberg,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

19

Skövde och Liss Nyström, Timmersdala. Sedan emellertid länsstyrelsen

i Skaraborgs län på yrkande av vägingenjören förordnat, att vägen

ifråga skulle byggas 6 meter bred, d. v. s. bredare än ursprungligen ämnats,

bade reviderat kostnadsförslag infordrats från Nyström och aktiebolaget

C. J. Åberg med begäran örn uppgift å den merkostnad, som

uppstode på grund av länsstyrelsens ändringsbeslut. Nyström hade därvid

inkommit med anbud å 13,000 kronor oell bolaget å 12,000 kronor. Då

de av dessa firmor tidigare lämnade anbuden sammanräknades med de

för merkostnaden ingivna, blev den totala anbudssumman för Nyström

57,748 kronor och för aktiebolaget C. J. Åberg 58,830 kronor. Arbetsdirektionen

beslöt antaga det av Nyström ingivna anbudet, vilket beslut insändes

till länsstyrelsen för godkännande. Efter inhämtande av yttrande

från vägingenjören beslöt länsstyrelsen godkänna det av aktiebolaget

C. J. Åberg inlämnade anbudet å sammanlagt 58,830 kronor.

Med förmälan att länsstyrelsen sålunda godkänt för företaget en firma,

vars anbud icke antagits av vägdistriktets organ, hava revisorerna gjort

följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna hava vid ifrågavarande vägärendes

handläggning felaktigheter blivit begångna såväl av arbetsdirektionen

som av vägingenjören och länsstyrelsen.

I sitt ovanberörda yttrande förklarade vägingenjören anbudsgivaren

Nyström inkompetent som vägbyggare. Enligt vad revisorerna inhämtat

har emellertid Nyström tillsammans med vägbyggmästaren J. M.

Grahn, vilken, enligt Nyströms försäkran, även skulle hava varit Nyströms

sakkunnige kompanjon vid omläggningen av vägen Rör—Råstad—

Tidavad, godkänts som entreprenör för ett annat vägföretag inom samma

härad, nämligen omläggning av landsvägen Ek—Låstad, vilken omläggning

betingade en kostnad av 82,183 kronor. Detta arbete av Nyström och

hans kompanjon har enligt erhållen uppgift utförts på ett synnerligen

förtjänstfullt sätt. Vägingenjörens åsikt att Nyström och hans kompanjon

varit inkompetenta som vägbyggare torde under sådana förhållanden

hava varit förhastat.

Vad åter beträffar vägdirektionens åtgärder synes, sedan länsstyrelsen

beslutat att vägen skulle utbyggas till en bredd av 6 meter, direktionen

hava bort antingen utlysa ny entreprenad eller också giva samtliga de

sex entreprenörer, som inkommit med anbud till den 1 november 1930, tillfälle

att inkomma nied nya anbud. Som förhållandena i detta fall utvecklade

sig förelåg faktiskt anbud endast från en entreprenör.

I fråga örn länsstyrelsens åtgöranden vilja revisorerna erinra, att frågan

örn beskaffenheten av den prövning, som enligt väglagen åligger vederbörande

myndigheter, har varit föremål för undersökning, bland andra, av

de inom kommunikationsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka i

sitt den 23 december 1932 avgivna betänkande med förslag örn omorganisation

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte därmed sammanhängande

spörsmål anförde bland annat följande.

»Infordrande och prövning av anbuden bör liksom nu ske genom försorg

av vägstyrelsen, som godkänner anbudet för sin del, dock under förutsättning

av vederbörande myndighets godkännande. Anbudsförfarandet och

godkännandet av entreprenör skola underställas den centrala myndighe
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

tens prövning ifråga om större broar oell varaktiga beläggningar samt

länsstyrelsens prövning ifråga örn rena vägarbeten. Denna prövning innebär

emellertid icke, att det är myndigheten, som godkänner anbudet

och antager entreprenören, utan är endast en prövning, att anbudsinfordrandet

skett efter riktiga grunder och entreprenören kan såsom sådan

godtagas. Dessutom bör myndigheten givetvis äga tillse, att vid

granskning av anbuden skälig hänsyn tagits till tekniska och ekonomiska

synpunkter. Det är således icke myndigheten utan vägstyrelsen såsom

representant för byggherren, vägdistriktet, vilken antager entreprenören

och avslutar kontrakt örn arbetets utförande.»

I det föreliggande fallet har länsstyrelsen såsom entreprenör för företaget

godkänt en firma, som icke blivit av vägdistriktets organ, i detta

fall arbetsdirektionen, såsom entreprenör antagen. Länsstyrelsen hade i

sakens läge vid beslutets fattande med sina utgångspunkter allenast bort

förklara att den av arbetsdirektionen antagna entreprenören icke kunde

av länsstyrelsen godkännas. Sedan hade det tillkommit direktionen att

fatta nytt beslut i frågan och underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

Revisorerna finna länsstyrelsens förfarande i detta vägärende anmärkningsvärt.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte

förklaring infordrats från länsstyrelsen i Skaraborgs län, som bifogat

yttrande av vägingenjören i länet (Del II sid. 209—213).

Länsstyrelsen har framhållit, att styrelsen vid ärendets handläggning

förfarit i full överensstämmelse med de regler, som enligt det av revisorerna

gjorda påpekandet bort iakttagas.

Vid den granskning, utskottet underkastat föreliggande fråga, har utskottet

kommit till den uppfattningen, att det ur principiell synpunkt måste

anses vara ägnat att ingiva betänkligheter, att icke samtliga entreprenörer,

som ursprungligen avgivit anbud, också beretts tillfälle att inkomma

med nya anbud, då, sedan beslut fattats örn vägens breddning från 5

till 6 meter, förutsättningarna för de tidigare anbuden upphörde att gälla.

I detta hänseende har utskottet i varje fall icke kunnat finna de avgivna

förklaringarna vara tillfyllest. Emellertid har utskottet, som icke kunnat

undgå att finna anmärkningsvärd den form, vägingenjören ansett

lämpligt att giva åt sin förklaring över de av riksdagens revisorer gjorda

erinringarna, funnit sig allenast böra vad i detta ärende förekommit för

riksdagen

omförmäla.

liro) Provision för stämpelförsäljning. Under finansdepartementet,

§ 27, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn provision för

stämpelförsäljning (Del I sid. 133—140).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser på området även
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

21

som i en uppgjord sammanställning påvisat, i vilken omfattning provision

för försäljning av stämplar utgått till statens befattningshavare,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste

löneregleringarna för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen

i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de

skäl, som anförts för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter,

som skapas av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i

tillfälle att förskaffa sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de

övriga få nöjas med sin i stat fastställda avlöning. Förefintligheten av

dylika extra inkomster eller sportler omöjliggör ock genomförandet av

enhetlig löneplan för det verk, det gäller, eller för flera likställda verk.

Det har därför ansetts vara av vikt att genom uttrycklig föreskrift i de

olika avlöningsreglementena förebygga, att så småningom under skilda

former skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av

vad löneregleringen avsett.

Det vill synas revisorerna, att vid införandet av det nya avlöningssystemet

för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen i

övrigt — med undantag av länsstyrelserna — avsikten varit, att jämväl

sportler av nu ifrågavarande natur skulle upphöra att utgå. Ett stöd

för denna uppfattning hava revisorerna funnit i det förhållandet, att 1925

års riksdag i samband med löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare

vid länsstyrelserna m. m. beträffande provision å försålda

stämplar ansett sig böra lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst

även efter den nya löneregleringens ikraftträdande finge utgå till

befattningshavare vid landsstaten, med hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen

vore mycket ringa och endast i undantagsfall översteg

1,000 kronor. Något dylikt medgivande har, såvitt revisorerna kunnat

finna, däremot icke lämnats andra befattningshavare med nyreglerad

avlöning. På grund härav och då, enligt vad som framgår av vad ovan

anförts, bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför

inflytande medel torde få anses ingå i ifrågavarande befattningshavares

tjänsteåligganden, finna revisorerna, att stämpelprovisionen, som sedan

år 1921 ökats med ungefär 75 procent, i förevarande fall icke vidare bör

utgå, utan omedelbart indragas till statsverket.

Beträffande till befattningshavare vid länsstyrelserna utgående inkomst

av stämpelförsäljning, vilken inkomst sedan år 1924 utvisar en

ökning med över 100 procent, anse revisorerna, att snara åtgärder böra

vidtagas för avveckling av densamma.

Det måste nämligen enligt revisorernas mening vara ägnat ingiva allvarliga

betänkligheter att, sedan statsmakterna principiellt utdömt sportelsystemet

såsom avlöningsform för statens befattningshavare, ett nytt

sportelsystem växer upp i en omfattning, som vid genomförandet av 1925

års lönereglering för länsstyrelserna icke kunnat förutses.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och

generalpoststyrelsen (Del II sid. 217—220).

Statskontoret har i likhet med revisorerna ansett, att provisionen i

fråga herde beträffande befattningshavare med nyreglerade löner indragas

till statsverket. Vad angår befattningshavare vid länsstyrelserna,

vilka redan tidigare uttryckligen berättigats uppbära provision, ansåge

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

ämbetsverket, att en maximering, förslagsvis till högst 1,000 kronor, borde

komma till stånd men för övriga befattningshavare vid länsstyrelserna

en indragning av förmånen i fråga borde ske.

Riksräkenskapsverket har med hänsyn till den ändring av stämpelförordningen,

som genomfördes år 1928, varigenom stämpelförsäljningen blev

ett tjänsteåliggande, ävensom till önskvärdheten av att jämväl sportelinkomster

av nu ifrågavarande slag i görligaste mån utmönstrades ur det

statliga avlöningssystemet, funnit sig böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas

i syfte att begränsa eller helt avveckla nu utgående stämpelprovision

till befattningshavare med nyreglerad avlöning.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att, därest rätten till provision

skulle fråntagas här avsedda befattningshavare, fråga torde komma att

uppstå angående beredandet åt dem av felräkningspenningar för handhavandet

av stämplarna och likviderna för dem.

Under § 28 hava revisorerna vidare uttalat sig i fråga örn provision

till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda stämpelförsäljare.

(Del I sid. 140—142.)

Revisorerna hava under sistnämnda paragraf gjort följande allmänna

uttalande.

Såsom av den gjorda utredningen framgår skall, därest samma ämbete

eller tjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer, vilka var

för sig varit stämpelförsäljare, provisionen för de stämplar, som blivit

av dessa personer tillsammans försålda, beräknas såsom örn alla stämplarna

försålts av endast en person, varefter det härvid uppkommande

samfällda provisionsbeloppet fördelas mellan de olika försäljarna efter

förhållandet mellan de belopp, vartill provisionen för en var av dem

skulle hava uppgått, därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma.

I de fall, då inom samma ämbetsverk eller myndighet, flera

var för sig självständiga stämpelförsäljare förordnats, har stämpelprovisionen

beräknats för en var av dem i enlighet med bestämmelserna i

42 § första stycket i stämpelförordningen, d. v. s. för stämpelförsäljare

i Stockholm med två procent samt i övriga städer och å landet med tre

procent å en årlig försäljningssumma av 20,000 kronor samt för överskjutande

belopp till och med 200,000 kronor med en procent och för belopp

därutöver med en tiondels procent. En anordning på sätt nu omförmälts

med ett flertal var för sig självständiga stämpelförsäljare inom

samma ämbetsverk måste givetvis för statsverket medföra en icke oväsentlig

merkostnad. En beräkning ger vid handen att statsverket under

år 1933 på så sätt åsamkats en merutgift å i runt tal 40,000 kronor. Då

enligt revisorernas mening stämpelförsäljningen inom samma ämbetsverk

eller myndighet i regel bör kunna utan olägenhet handhavas av allenast

en stämpelförsäljare, anse revisorerna, med hänsyn till angelägenheten

av att statsverkets kostnader för nämnda ändamål nedbringas, att

åtgärder snarast böra vidtagas för åstadkommande av ändring i nu angivna

hänseende.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och generalpoststyrelsen (Del

II sid. 217 och 220).

Statskontoret har anslutit sig till revisorernas uttalande i denna fråga,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

under det att generalpoststyrelsen däremot funnit ändring i nuvarande

bestämmelser icke böra ske.

Utskottet delar den av revisorerna under § 27 uttalade uppfattningen,

vilken jämväl vunnit stöd i statskontorets och riksräkenskapsverkets yttranden,

att bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför

inflytande medel bör ingå i vederbörande befattningshavares uppgifter

i tjänsten, varför en avveckling av nuvarande system bör ske.

Vidkommande den av revisorerna under § 28 upptagna frågan angående

provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda

stämpelförsäljare torde denna fråga beträffande tjänstinnehavare vid

flertalet nyreglerade verk och myndigheter förlora sin betydelse, därest,

såsom revisorerna ovan föreslagit, provisionen där indrages. Vad beträffar

magistrater och rådhusrätter skulle, såsom statskontoret i

sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, frågan även efter provisionens

indragning alltjämt äga aktualitet. En undersökning rörande

möjligheten att nedbringa antalet stämpelförsäljare jämväl i här angivna

fall torde ur besparingssynpunkt vara påkallad. Även beträffande

länsstyrelserna bör en omprövning ske. Skulle en indragning av provisionen

ej anses lämpligen böra omedelbart genomföras, synes i varje fall

den av statskontoret ifrågasatta maximeringen böra äga rum.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under övervägande

vad revisorerna anfört rörande provision vid stämpelförsäljning.

lärn) Kontrollkostnader för tillsyn över efterlevnaden av förordningen

om en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror. Under finansdepartementet,

§ 29, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en utredning rörande

kontrollkostnaderna för tillsyn över efterlevnaden av förordningen

örn en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror (Del I sid. 142—146).

Revisorerna hava därvid funnit, att nämnda kostnader utom för några

enstaka orter voi''e oproportionerligt stora i förhållande till den influtna

skatten. På grund härav och under anförande att bestyret med kontrollen

icke torde vara särdeles betungande hava revisorerna förklarat sig

anse, att kontrollen i regel borde kunna utan särskild kostnad för statsverket

utövas av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.

Utskottet vill erinra därom, att bevillningsutskottet vid innevarande

års riksdag i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 4 upptagit, bland

annat, det av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålet,

varvid utskottet — utan att därvid hava velat nu föreslå någon

förändring i gällande bestämmelser på området — ansett sig kunna utgå

Utskottet.

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

från, att Kungl. Majit till nästa år låter närmare undersöka olika utvägar

till nedbringande av kostnaderna för kontrollen i fråga.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

16 :o) Partiella ledigheter. Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna

redogjort för en av dem företagen undersökning beträffande

tillämpningen av bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente angående

befattningshavares befrielse från viss del av sin tjänstgöring

samt i fråga örn ersättningen till vikarie under sådan ledighet (Del I sid.

150—170).

Revisorerna hava inledningsvis meddelat, att föreliggande fråga var

föremål för behandling av 1929 års revisorer, som verkställde en undersökning

i ämnet. I två tablåer, avseende den ena överståthållarämbetets

kansli och länsstyrelserna samt den andra övriga av 1929 års revisorer

undersökta verk och myndigheter, hava revisorerna nu framlagt resultatet

av sin förnyade utredning, såvitt rör omfattningen av och anledningen

till här åsyftade ledigheter. I tablåerna hava vidare lämnats uppgift

rörande omfattningen av ifrågavarande ledigheter under budgetåret

1928/1929 enligt den år 1929 verkställda undersökningen, med angivande

tillika för varje verk eller myndighet av det antal dagar, varmed ledigheterna

under budgetåret 1933/1934 överstego eller understego under budgetåret

1928/1929 beviljade ledigheter.

Efter att hava redogjort för resultatet av den verkställda utredningen

hava revisorerna erinrat därom, att 1929 års revisorer i anledning av den

av dem företagna undersökningen, bland annat, uttalade, att det med

hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av ifrågavarande slag

förekomme, syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss inskränkning

i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse

från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas, samt förordade i sådant

avseende — under framhållande av att verken i allmänhet med undantag

av hovrätterna hade möjlighet att genom anlitande av anordningen

med partiella ledigheter förstärka sina arbetskrafter, utan att deras åtgärder

härutinnan underkastades prövning av Kungl. Majit eller riksdagen

— införande av föreskrifter liknande dem, som gällde för hovrätterna,

jämväl för statsförvaltningen i övrigt. Dock kunde det, enligt

revisorernas förmenande, därvid möjligen befinnas rimligt att för undvikande

av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit göra

dessa bestämmelser mindre restriktiva än de föreskrifter, som meddelats

för hovrätterna. Revisorerna slutade med att framhålla angelägenheten

av att de av dem berörda spörsmålen beaktades vid den blivande allmänna

revisionen av gällande avlöningsreglemente.

Med instämmande i revisorernas uttalande anhöll 1930 års riksdag, att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

25

Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder, som knnde finnas påkallade,

och överlämnade Kungl. Maj :t sedermera ärendet till 1928 års lönekommitté

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén

lämnade uppdraget.

Kommittén ansåg sig beträffande den av revisorerna ifrågasatta inskränkningen

i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare

befrielse från viss del av tjänstgöringen kunna inskränka sig till att

framhålla, att detta spörsmål enligt kommitténs mening icke borde erhålla

sin lösning genom bestämmelser i ett allmänt avlöningsreglemente.

Därest särskilda föreskrifter i förevarande avseende befunnes vara erforderliga

för vissa verk, borde, enligt kommitténs förmenande, dessa

föreskrifter i stället, i likhet med vad som skett beträffande hovrätterna,

intagas i vederbörande verks instruktioner eller arbetsordningar.

Som allmänt uttalande hava 1934 års revisorer anfört följande:

Av den nu verkställda undersökningen framgår, att partiella ledigheter

alltjämt förekomma i synnerligen stor omfattning. Omfattningen

av sådana ledigheter har under det sistförfluten budgetåret till och med

varit något större än under det budgetår, till vilket den av 1929 års resorer

företagna undersökningen hänförde sig. Undersökningen har vidare

givit vid handen, att anordningen med partiella ledigheter i förening

med nuvarande regler angående dispositionen av de till avlöningar

anvisade anslagsmedlen gjort det möjligt för verken och myndigheterna

i allmänhet att utan föregående prövning av Kungl. Majit eller

riksdagen förskaffa sig förstärkning av sina arbetskrafter i avsevärd

utsträckning ävensom att denna möjlighet i ej ringa omfattning utnyttjats

jämväl i sådana fall, där behovet av ytterligare arbetskrafter

hänfört sig till vederbörande verk och myndigheter normalt tillkommande

arbetsuppgifter eller eljest varit av mera stadigvarande beskaffenhet.

I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas, att endast i ett

mycket begränsat antal fall meddelats, att den beviljade partiella ledigheten

grundat sig på föreskrift i verkets instruktion eller tillkommit

efter det frågan underställts Kungl. Majlis eller vederbörande departementschefs

prövning.

Revisorerna finna sig därför böra understryka angelägenheten av att

den av 1929 års revisorer väckta frågan örn vidtagande av viss inskränkning

i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare

befrielse från viss del av tjänstgöringen med det snaraste upptages till

fortsatt behandling, samt vilja i fråga örn tänkbara riktlinjer för lösningen

av detta spörsmål erinra örn de uttalanden, som i sådant avseende

gjorts av 1929 års revisorer och 1928 års lönekommitté. Härjämte synes

det revisorerna böra undersökas, i vad mån det kan vara möjligt, att

vid länsstyrelserna, där anordningen med partiella ledigheter är allmännast

förekommande, minska behovet av sådana ledigheter genom ändring

av gällande bestämmelser angående arbetsfördelningen vid dessa myndigheter.

Revisorerna finna det önskvärt, att sistberörda spörsmål tages

i övervägande av statens organisationsnämnd vid fullgörandet av det åt

organisationsnämnden lämnade uppdraget att verkställa utredning rörande

länsstyrelsernas organisation.

Det synes emellertid revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida det

icke kan vara påkallat, att, förutom åtgärder i nu angiven riktning, vid
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

26 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

taga dea ändring med avseende å gällande bestämmelser angående anslagsmedlens

disposition, att föreskrift meddelas därom, att då ickeordinarie

befattningshavare i anledning av partiell ledighet förordnats

att uppehålla ordinarie tjänst (eller tjänst å extra stat), honom tillkommande

lön fortfarande skall bestridas av de till avlöningar till ickeordinarie

befattningshavare anvisade anslagsmedlen. Härigenom skulle

det icke längre Wiva möjligt för vederbörande verk och myndigheter

att genom anordningen med partiella ledigheter utöka den icke-ordinarie

personalen. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att bestämmelser

av här ifrågasatt innebörd tidigare tillämpats i avsevärt

större utsträckning än vad som nu ifrågasatts skola bliva fallet.

I detta sammanhang hava revisorerna även ansett sig böra något beröra

spörsmålet huruvida, då fråga är örn partiell ledighet, oavkortad

vikariatsersättning bör utgå och örn över huvud taget i dylikt fall

vikariatsersättning kan anses erforderlig. Å ena sidan synes kunna

göras gällande, att, därest vederbörande tjänsteman, som erhåller partiell

ledighet, äger möjlighet att på en underordnad utan kostnad för

statsverket överflytta vissa arbetsuppgifter, detta kan leda till orättvisa,

och ett utnyttjande av denna möjlighet kan förvisso medföra betänkliga

konsekvenser. Å andra sidan är det klart, att vid kortare partiell

ledighet det ingalunda kan anses obefogat att en underordnad befattningshavare

övertager vissa arbetsuppgifter, från vilka den partiellt

ledige tjänstemannen erhållit befrielse. Ofta är ej heller skillnaden mellan

de arbetsuppgifter, som åligga tjänstemän i olika grader särskilt

markerad, och en överflyttning tillfälligtvis av arbetsuppgifter bör med

stöd av gällande instruktioner för ämbetsverken kunna ske. Utan att

vilja framställa något förslag i nu nämnda hänseende hava emellertid

revisorerna velat fästa uppmärksamheten även å detta förhållande.

Yttrande har avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd (Del

II sid. 228—230), som, bland annat, framhållit, att, därest man vill förebygga

en alltför vidsträckt tillämpning av gällande bestämmelser på

förevarande område, detta synes lönenämnden kunna i huvudsak vinnas

därigenom, att frågor örn partiell ledighet för verkschef eller ledamot

av verksstyrelse underställas Kungl. Maj:ts prövning i sådana fall, då

det är avsett, att ersättning skall utgå till vikarie. Däremot bör det

enligt nämndens mening alltjämt få ankomma på vederbörande verksstyrelse

att bevilja dylika ledigheter för andra tjänstemän, dock skulle

verksstyrelserna kunna åläggas att vid budgetårets slut till Kungl.

Majit anmäla ledigheter, under vilka vikariatsersättning utgått.

Såsom av revisorerna framhållits, har föreliggande spörsmål med anledning

av en utav 1929 års revisorer gjord utredning varit föremål för

behandling av 1930 års riksdag. Riksdagen fann därvid frågan vara av

den betydelse, att densamma borde av Kungl. Majit tagas under särskilt

övervägande. Vad i ärendet hittills åtgjorts har emellertid icke länt till

något positivt resultat. Då omfattningen av de ledigheter, varom här

är fråga, snarare till- än avtagit —• ett förhållande som särskilt i fråga

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

27

om länsstyrelserna är framträdande i flera fall — vill utskottet under

åberopande av riksdagens tidigare uttalande i denna fråga betona angelägenheten

av att åtgärder snarast vidtagas i syfte att åvägabringa ändrade

förhållanden. Vad lönenämnden anfört synes därvid böra särskilt

beaktas.

Uskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under omprövning

frågan örn åtnjutande av partiell ledighet inom den

allmänna civilförvaltningen samt vad därmed äger

samband.

17 :o) Statsverkets kostnader för gränskontrollen. Under finansdepartementet,

§ 35, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn statsverkets

kostnader för gränskontrollen (Del I sid. 173—180).

Revisorerna hava erinrat örn gällande bestämmelser på området och

framhållit, att gränskontrollen ombesörjes i första hand av vederbörande

polismyndigheter i gränsorterna. Vidare finnas för utövande av kontrollen

anställda vissa polismän för hela rikets behov och särskilda gränspolismän

varjämte tulltjänsteman i stor utsträckning biträda polismyndigheterna

med passkontroll och övervakning av trafiken över rikets

gränser. De tulltjänsteman, som biträda de lokala polismyndigheterna

vid övervakandet av gränstrafiken i samband med sin ordinarie tjänstgöring

äro emellertid av sin tjänst bundna vid sina bevakningsplatser

och begränsade patrulleringsområden, varför deras kontrollverksamhet i

vanliga fall endast berör de utlänningar, som passera gränsen.

I proposition nr 181 till 1932 års riksdag anförde departementschefen

beträffande gränskontrollen bland annat, att de årliga kostnaderna för

de nuvarande anordningarna för denna kontroll syntes enligt en inom

socialdepartementet företagen undersökning uppgå till ett belopp, överstigande

50,000 kronor. Det ville emellertid synas, som örn vissa åtgärder,

ägnade att minska kostnaderna för gränskontrollen, kunde vidtagas.

En av länsstyrelsen i Norrbottens län på departementschefens anmodan

verkställd förberedande undersökning, vars resultat framlagts i

skrivelse den 11 mars 1932, syntes sålunda giva vid handen, att kostnaderna

för anlitandet inom länet av tullpersonal för gränskontroll kunde

avsevärt nedbringas. Möjligen stöde besparingar att vinna även på

andra håll.

Beträffande anordningarna för gränskontroll inom Norrbottens län

anförde länsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse, bland annat, att länsstyrelsen

icke vore absolut övertygad örn att utgifter, som härvidlag påkostades

vore oundgängligen av nöden. Tullmännen fyllde givetvis med

sin ifrågavarande verksamhet en ordningsuppgift, men så värst kraftig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

hjälp åt polismyndigheten i dess arbete med att hålla undan icke önskvärda

element kunde de knappast sägas lämna. Det syntes länsstyrelsen,

som örn tullpersonalen skulle utan någon särskild ersättning lämna

detta biträde under fullgörande av sin egentliga tjänstgöring.

Revisorerna hava vidare omnämnt, att för budgetåret 1933/1934 hava

till tulltjänstemän för här ifrågavarande uppdrag utbetalts arvoden med

sammanlagt 29,482 kronor 55 öre.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna

uttalande.

Den ovan omförmälda anordningen nied anlitande av tulltjänstemän

för gränskontrollen tillkom år 1918 och föranleddes närmast av under

kristiden rådande särskilda förhållanden. Därest denna kontroll alltjämt

kan anses behövlig — varom meningarna att döma av länsstyrelsens

ovan omförmälda skrivelse synas vara delade — anse revisorerna,

att denna hör kunna fullgöras av tulltjänstemännen utan särskild ersättning.

Ett stöd för denna uppfattning hava revisorerna även funnit i

ett av statskontoret den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning av en

framställning örn ersättning till vissa tulltjänstemän för biträde vid

gränskontrollen, i vilket utlåtande ifrågasattes, huruvida icke åtgärder

borde vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort

skulle ingå i tull tjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och

särskild ersättning härför sålunda icke utgå. Revisorerna, som ansluta

sig till vad statskontoret anfört, anse hinder för en dylik anordning icke

föreligga, då flertalet av ifrågavarande tulltjänstemän, på sätt utredningen

givit vid handen, synes hava tid övrig för åtskilligt arbete utom

tjänsten.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, generaltullstyrelsen och

länsstyrelsen i Norrbottens län (Del II sid. 218, 236 och 244).

Statskontoret har i sitt yttrande åberopat sitt den 6 juni 1929 avgivna

utlåtande i anledning av en framställning från länsstyrelserna i Norrbottens,

Jämtlands och Värmlands län angående ersättning till vissa tulltjänstemän

för biträde vid gränskontroll, i vilket utlåtande ämbetsverket

ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, för att granskningen

av pass och s. k. nordiskt resekort (S. F. nr 106/1929) komme att ingå i tulltjänstemännens

å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild ersättning

härför sålunda icke skulle utgå.

Generaltullstyrelsen har erinrat därom, att förslag vid olika tillfällen

framkommit, att vederbörande tulltjänstemän vid rikets landgränser bc

de utan särskild ersättning verkställa den polismyndighet eljest tillkommande

gränskontrollen och har nu ifrågasatt, huruvida icke det föreliggande

förslaget borde göras till föremål för särskild utredning, vilken

i så fall borde omfatta även det inbördes förhållandet mellan tull- och

polispersonalen vid landgränserna beträffande tillsynen å efterlevnaden av

lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel samt lagen den

20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning

med spritdrycker och vin.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

29

Frågan örn ersättning till tulltjänstemannen för deras bestyr med gränskontrollen

har tidigare varit underkastad prövning av myndigheterna.

Sålunda har statskontoret i ett den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning

av en framställning örn ersättning till vissa tulltjänsteman för

biträde vid gränskontrollen ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde

vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort skulle

ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild

ersättning härför sålunda icke skulle utgå. Utskottet, som delar

statskontorets mening, till vilken revisorerna anslutit sig, anser det icke

obilligt, att, därest sagda kontroll kan anses fortfarande vara behövlig,

densamma fullgöres av tulltjänstemännen utan särskild ersättning, helst

som uppdraget i fråga icke kan anses vara av någon omfattande beskaffenhet.

På grund av det anförda vill utskottet föreslå, att den föreliggande

frågan göres till föremål för förnyad omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under omprövning

frågan örn indragning av nu utgående ersättning till

tulltjänstemän för deras bestyr med gränskontrollen.

18 :o) Vissa kommittékostnader. Under finansdepartementet, § 36, hava

revisorerna meddelat, att de granskat de ersättningsräkningar, som avlämnats

av ordförande och ledamöter i ett flertal kommittéer, ävensom

kommittéernas räkenskaper rörande omhänderhavda expensmedel (Del I

sid. 180 och 181) och därvid anfört följande.

Revisorerna hava fäst sig vid att i vissa fall, då ett under längre

tid fortlöpande arbete skall av vederbörande kommitté utföras, Kungl.

Majit vid kommitténs tillsättning eller senare meddelat beslut därom,

att kommitténs ordförande eller dess verkställande ledamot skolat erhålla

viss för månad fastställd ersättning. I stort sett lärer, då sådant beslut

icke meddelats, avsikten vid kommitténs tillsättande hava varit att ersättning

skolat utgå icke för hela tiden från det kommittén tillsatts

till dess arbetet avslutats, utan endast för den del av tiden, varunder arbete

verkligen utförts. Emellertid har i vissa kommittéer ersättning av

vederbörande ordförande — statstjänstemän i byråchefs eller högre ställning

— debiterats för i regel varje dag under året, då semester icke åtnjutits

och i vissa fall även under semester och då vederbörande varit

ledig på grund av tjänsteresa eller av annan anledning. Det lämpligaste

torde vara, att visst månadsarvode även i dylika fall utgår för såvitt

avsikten är, att kommittén skall bedriva sitt arbete under längre

fortlöpande tid.

Revisorerna vilja även ifrågasätta huruvida det må anses försvarligt,

att en byråchef i ett verk, som förordnats till ordförande i en kommitté

med ett månadsarvode av 300 kronor och samtidigt i en annan kommitté

under loppet av längre tid än ett år såsom ordförande uppburit arvode

med 12 kronor örn dagen, samtidigt uppehållit sin byråchefstjänst med

endast några få dagars tjänstledighet.

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

30 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

För övrigt vilja revisorerna framhålla vikten av att det noga tillses,

att de bestämmelser, som i fråga örn kommittéer meddelats uti kungörelsen

den 29 augusti 1921 (nr 517) noga efterlevas.

I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att det påtalade

förfaringssättet är mindre lämpligt och icke vidare hör få förekomma.

Då utskottet förutsätter, att rättelse för framtiden sker, vill utskottet

nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

19 :o) Dyrtidstillägg åt personal vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under ecklesiastikdepartementet, § 39, hava revisorerna fäst uppmärksamheten

vid att landstinget i Uppsala län icke kommit att deltaga i utgifterna

för den betydande del av löneförmånerna till Akademiska sjukhusets

befattningshavare, som utgöres av dyrtidstillägg, ävensom påtalat,

att dyrtidstilläggen bort hava utgått efter de för nyreglerade verk fastställda

grunderna (Del I sid. 204—209).

Revisorerna hava inledningsvis omnämnt, att till personalen vid Akademiska

sjukhuset i Uppsala under en följd av år utbetalats dyrtidstilllägg

enligt § 3 i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder

för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst eller med belopp,

som vore avsedda för sådana befattningshavare, vilkas avlöningar

icke blivit reglerade.

Efter att vidare hava framhållit, att Akademiska sjukhuset vore en

statsinstitution, som emellertid med sin verksamhet även tillgodosåge

Uppsala läns landstingsområde i fråga örn dess sjukvårdsbehov, hava revisorerna

omnämnt, att landstingets ställning till sjukhuset reglerades

genom ett mellan universitetet och landstinget upprättat kontrakt (av

år 1900 med sedermera vidtagna ändringar).

Revisorerna hava härefter meddelat, att efter granskning av universitetets

och Akademiska sjukhusets i Uppsala räkenskaper för budgetåret

1930/1931 riksräkenskapsverkets revision framställde två anmärkningar.

Den ena anmärkningen avsåg, att till viss personal vid nämnda sjukhus

— predikant, organist, föreståndarinnor, sjukgymnaster, sköterskor, barnmorskor,

baderska, badbiträde, fotografiskt biträde, expeditionsbiträde,

ammor, intendent, kassör, kontorsbiträden, kontorsgosse, vaktmästare,

snickare, tapetserare, trädgårdsmästare, portvakt, drängar, maskinmästare,

maskinist, eldare, putsare, smed, verkmästare, kökspersonal med undantag

av elever, ekonomiarbetare, serveringsbiträden, tvätterskor, strykerskor,

manglerska, sömmerskor, städerskor, postutdelare och barberare

— utbetalts dyrtidstillägg enligt bestämmelserna i kungörelsen den 15

juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare

i statens tjänst med sammanlagt 71,457 kronor, varvid dyrtidstilllägget

å ena sidan för varje månad avförts å kontot »Akademiska sjuk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

31

liusets drift» och å den andra sidan återförts till samma konto från det å

riksstaten under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till dyrtidstillägg

åt befattningshavare i statens tjänst. Då personalen vid sjukhuset

icke kunde anses såsom sådana befattningshavare i statens tjänst,

som avsåges i nämnda kungörelse, hade dyrtidstillägg till samma personal

icke bort utgå från det angivna dyrtidstilläggsanslaget. På grund

liärav anmärktes 71,457 kronor till ersättande av mindre akademiska

konsistoriet, vilket den 6 juni 1930 fattat beslut angående fastställande av

Akademiska sjukhusets stat för budgetåret 1930/1931. Den andra anmärkningen

gällde, att till kamreraren vid sjukhuset E. Stenkil, som åtnjöte en

årslön av 2,000 kronor, utbetalts dyrtidstillägg enligt bestämmelserna i

ovannämnda kungörelse med sammanlagt 606 kronor, vilket belopp i räkenskapen

avförts från ovannämnda å riksstaten uppförda förslagsanslag.

Då Stenkil såsom kamrerare vid sjukhuset icke kunde anses såsom

sådan befattningshavare i statens tjänst, som avsåges i ifrågavarande

kungörelse, hade dyrtidstillägg till honom icke bort utgå från det angivna

anslaget. På grund härav anmärktes 606 kronor till ersättande.

Anmärkningarna bestredos av konsistoriet. Genom två särskilda utslag

den 8 februari 1933 förpliktade riksräkenskapsverket de för utbetalningarna

ansvariga att ersätta statsverket på grund av den förra anmärkningen

71,457 kronor och på grund av den senare anmärkningen 606

kronor.

Kammarrätten, dit ärendet fullföljdes, meddelade den 31 maj 1934 utslag

i målen. Kammarrätten förklarade, att som ifrågavarande befattningshavare

finge anses vara innehavare av sådana befattningar i statens tjänst,

som avsåges i § 7 kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna

grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, samt, såvitt

av handlingarna i målen framginge, av dem åtnjutna avlöningsförmåner

finge anses utgå av statsmedel, hade den myndighet, som ägde bestämma

befattningshavares löner, kunnat besluta örn utgående av dyrtidstillägg

i enlighet med i omförmälda kungörelse givna bestämmelser. Då vidare,

såvitt av handlingarna i målen framginge, av behörig myndighet fattats

dylikt beslut samt erinran ej gjorts mot de grunder, efter vilka dyrtidstillägg

utbetalats, fann kammarrätten skäligt att med ändring av riksräkenskapsverkets

utslag ogilla revisionens i målet förda talan.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Genom kammarrättens ovanberörda utslag har allenast fastslagits, att

mindre akademiska konsistoriet icke saknat befogenhet att besluta örn

dyrtidstilläggs utgående i enlighet med i dyrtidstilläggskungörelsen givna

bestämmelser.

Revisorerna hava emellertid funnit att andra skäl förelegat, vilka tala

för, att dyrtidstillägg från dyrtidstilläggsanslaget icke alls bort utgå eller

att i varje fall dyrtidstillägg av statsmedel bort utgå med lägre belopp

än sorn nu skett.

I mån av stegrade driftkostnader — till vilka kostnader personalens

på grund av dyrtiden ökade löner böra hänföras — måste också ökning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

uppstå i elen brist, som återstår att täcka, sedan tillgängliga inkomstmedel

tagits i anspråk. Denna brist skall enligt kontraktet mellan staten

och landstinget ersättas av landstinget och staten med hälften vardera,

d. v. s. landstinget bör i samma utsträckning som staten bidraga till personalens

ökade löner.

Genom att sjukhuspersonalen i förevarande fall lämnats dyrtidstillägg

med de högsta belopp, som enligt dyrtidstilläggskungörelserna kunna beredas

befattningshavare i statens tjänst, hava de ökade driftkostnaderna,

i vad desamma avse löner, kommit att betunga endast den ena parten, staten,

medan den andra parten, landstinget, blivit helt befriad från att

bidraga till ifrågavarande utgifters bestridande.

Revisorerna hava funnit anmärkningsvärt, att icke nu ifrågavarande

kostnader, med beaktande av statens intresse härutinnan, fördelats mellan

staten och landstinget.

Revisorerna hava även kommit till den uppfattningen att beloppen av

de medgivna dyrtidstilläggen icke ansluta sig till bestämmelserna i dyrtidstilläggskungörelsen.

Dessa tillägg hava nämligen beräknats med de

högre belopp, som äro fastställda för befattningshavare vid oreglerade

verk, ehuru tilläggen jämlikt kungl, brev den 6 juni 1925 angående nya

stater för universitetet i Uppsala m. m. synas hava bort utgå efter de för

nyreglerade verk angivna grunderna.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och direktionen för Akademiska

sjukhuset i Uppsala (Del II sid. 246—251).

På sätt statskontoret i avgivet yttrande anfört har statskontoret, som

tidigare fäst uppmärksamheten på det av riksdagens revisorer angivna

förhållandet, i avgivet yttrande i ärendet uttalat, att det syntes statskontoret

böra tagas under övervägande, huruvida icke förevarande spörsmål

bäst skulle lösas genom en förnyad överenskommelse med landstinget,

varigenom landstingets bidragsskyldighet icke göres beroende av

den brist, som kan uppstå i sjukhusets stat, utan ställes i förhållande till

det saldo, som uppkommer, därest bland sjukhusets omkostnader inräknas

jämväl utgifter för sjukhusets personal, för vilkas bestridande medel

anvisats i annan ordning än i nämnda stat.

Utskottet, som delar den av statskontoret sålunda uttalade meningen,

uttalar sin förväntan, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad

på frågan och, därest så skulle befinnas kunna ske, genom underhandlingar

med landstinget söker få till stånd sådan ändring av avtalet med

landstinget, att den av riksdagens revisorer angivna fördelningen av utgående

dyrtidstillägg kommer till stånd.

Då i detta ärende någon åtgärd från riksdagens sida icke torde i nu

angivna eller övriga hänseenden behöva påkallas, har utskottet allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

33

20 :o) Ödeby gds til lä g g vid vissa prästerliga befattningar. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 43, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

rörande utbetalande av ödebygdstillägg vid vissa prästerliga befattningar

(Del I sid. 213—226).

Revisorerna liava inledningsvis erinrat om gällande bestämmelser rörande

ödebygdstillägg, vilka huvudsakligen äro meddelade i lagen den

21 november 1925 (nr 455) angående särskilda lönetillägg (ödebygdstilllägg)

vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Enligt 1 § av ovan omförmälda lag angående ödebygdstillägg må från

och med den 1 maj 1926 till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga

adjunkter, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro

rförlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen

och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer

och allmän kulturell isolering måste antagas utöva en särskild

påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren, i enlighet med vad i

nämnda lag stadgas samt Konungen efter framställning av vederbörande

domkapitel bestämmer, utgå ett särskilt tillägg till lönen (ödebygdstilllägg).

I 2 § stadgas, att ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst

1,200 kronor årligen att utgå under den period, för vilken lönereglering,

fastställd enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9 december

1910, äger giltighet. Inträda, efter det dylikt tillägg blivit för

viss befattning fastställt, sådana ändrade förhållanden, att befattningen

kan anses hava helt eller delvis förlorat den karaktär, som i 1 § avses,

skall, efter Konungens bestämmande, ödebygdstillägget vid tjänstinnehavarens

avgång upphöra att utgå, eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

Förutom ödebygdstillägg, framhålla revisorerna, utgå till prästerliga

tjänstinnehavare i Härnösands och Luleå stift ett flertal förmåner och

ersättningar, vilka av revisorerna närmare angivits i en tabellarisk sammanställning.

Revisorerna hava sammaufattat sina iakttagelser i följande allmänna

uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har tillkomsten av ödebygdstilläggen

motiverats med, bland annat, att vissa prästerliga befattningar

vore förlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift,

där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade

kommunikationer och allmän kulturell isolering vore särskilt påfrestande

för den prästerlige tjänstinnehavaren. Vid frågans förberedande behandling

framhölls därjiimte såsom ytterligare skäl för beviljande av sådan

avlöningsförmån svårigheterna att med ordinarie innehavare besätta de

prästerliga befattningarna i vissa av rikets nordligaste trakter, vilka svårigheter

sammanhängde med den då i stora delar av landet rådande prästbristen.

Ett förhållande, som emellertid synes hava tilldragit sig mindre uppmärksamhet

vid berörda tillfälle, var den gynnsamma löneställning vil
Bihang

till riksdagens protokoll 10:15. 6 sami. Nr 126. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

keil prästerna i de s. k. ödebygdspastoraten redan då intogo i förhållande

till prästerliga befattningshavare i landet i övrigt. Såsom förut påvisats,

översteg den reglerade medellönen för ifrågavarande kyrkoherdar och

komministrar vad som utgick för motsvarande befattningshavare i rikets

övriga pastorat med respektive 1,265 och 761 kronor.

Oavsett sistnämnda omständighet synas de skäl, som åberopats till

stöd för beviljande av ödebygdstillägg, icke längre äga giltighet i samma

utsträckning som tidigare. På grund av den kraftiga utveckling,

som kommunikationsväsendet under senare år undergått genom såväl anordnandet

av nya förbindelseleder som utvecklingen av kommunikationsmedlen

ävensom med hänsyn till tillkomsten av radio, lärer den isolering,

som förut i olika avseenden förefunnits å vissa orter, numera hava

brutits. Vad särskilt angår de ifrågavarande ödebygdspastoraten visar

den verkställda utredningen, att dessa kunna i sådant hänseende anses

väl tillgodosedda och i många fall äro bättre ställda än på vissa håll

i övriga delar av landet.

Med hänsyn till den ovan påvisade stegringen av antalet utexaminerade

teologie kandidater under "de senaste åren synes någon svårighet icke

längre föreligga att besätta de ifrågavarande pastoraten med lämpliga

prästmän, något som även framgår av att dispensförfarandet numera

upphört inom de nordliga stiften.

En jämförelse med andra befattningshavargrupper å samma orter giver

även vid handen, att dessa icke eller endast i obetydlig utsträckning

kommit i åtnjutande av någon löneförmån, som i likhet med ödebygdstillägget

är avsedd att utgöra kompensation för vissa besvärliga tjänstgöringsförhållanden.

Som exempel på dylika befattningshavargrupper

må nämnas tjänstemän vid kommunikationsverken och domänverket,

landsfiskaler och lärarpersonal vid folkskolor m. fl.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att den löneställning, som

här avsedda präster innehava, sannolikt kommer att medföra avsevärda

svårigheter vid deras inordnande i löneplan, motsvarande den som gäller

för nyreglerade befattningshavare.

På grund av nu anförda förhållanden och då ödebygdstillägg icke

längre har den karaktär, som det tidigare haft, anse revisorerna, att vid

vakans å tjänst å prästerlig befattning inom ödebygdspastorat utredning

bör verkställas, huruvida ödebygdstillägg allt fortfarande skall utgå till

innehavare av dylik befattning.

Yttranden hava avgivits av kammarkollegiet och statskontoret gemensamt

samt domkapitlen i Härnösand och Luleå (Del II sid. 256—261).

Under det att kammarkollegiet och statskontoret anslutit sig till revisorernas

förslag, hava de i ärendet hörda domkapitlen ställt sig avvisande

mot detsamma.

Revisorerna hava funnit av förhållandena påkallat, att utredning verkställes

i syfte att utröna, huruvida ödebygdstillägg allt fortfarande bör

utgå till innehavare av prästerlig befattning inom ödebygdspastoraten.

Utskottet vill med anledning härav erinra därom, att i § 2 av ovanberörda

lag den 21 november 1925 angående ödebygdstillägg stadgas, att,

därest, efter det ödebygdstillägg blivit för viss befattning fastställt, så
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

35

dana ändrade förhållanden inträtt, att befattningen kan anses helt eller

delvis hava förlorat den karaktär, som i 1 § i samma lag avses, tillägget

i fråga skall efter Konungens bestämmande vid tjänstinnehavarens avgång

upphöra att utgå, eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas. Möjlighet

föreligger alltså redan nu att vidtaga ändring i utgående tillägg. Då

emellertid någon skyldighet för vederbörande myndigheter icke finnes att

göra framställning i sådant avseende, vill utskottet framhålla vikten av

att Kungl. Majit tillser, att omprövning, på sätt i omförmälda lagrum

föreskrivits och som sker i fråga örn motsvarande tillägg för provinsialläkare,

verkligen kommer till stånd. Härigenom skulle erforderlig

kontroll vinnas, att ödebygdstilläggen allenast utginge, då så vore av omständigheterna

motiverat.

Utskottet, som alltså icke funnit sig behöva påkalla någon åtgärd i

denna fråga från riksdagens sida, har emellertid velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 53, hava revisorerna berört frågan rörande vissa

tjänstledigheter inom folkskollärarkåren (Del I sid. 239 och 240).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser i fråga örn folkskollärarnas

avlöningsförhållanden under tjänstledighet, hava revisorerna

meddelat, att 1932 års revisorer verkställde en undersökning rörande

vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren, dock endast avseende

ledigheten för enskilda angelägenheter såsom med anledning av

ingående av äktenskap, tjänstgöring inom annat skoldistrikt, studier, resor

m. m. Kevisorerna uttalade därvid, att de funne det otillfredsställande,

att i de fall, då med tjänstledigheten avsetts befrielse från all

tjänstgöring under en eller flera terminer, ledigheten beviljades allenast

för lästiden, under det att efterföljande eller mellanliggande ferier icke

inbegrepes i tiden för ledigheten.

Revisorerna hava som allmänt uttalande i ärendet anfört följande.

Revisorerna hava vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper

funnit åtskilliga fall, där folk- och småskollärare under flera år i följd

beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna. Tjänstledighet

har i dessa fall begärts och beviljats endast den del av året, då tjänstgöringsskyldighet

för lärarna förelegat. Under ferietid däremot Ilar läraren

varit i tjänst. I ett fall har detta tillvägagångssätt tillämpats alltsedan

den 1 januari 1912. De uppmärksammade fallen beröra huvudsakligen

lärare och lärarinnor, vilka på grund av sinnessjukdom vårdats å

sinnessjukhus. Enär de beviljats sjukledighet endast under terminerna,

hava do kunnat komma i åtnjutande av oavkortade löneförmåner under

ferierna, liven örn de fortfarande vårdats å sinnessjukhus.

På grund av vad sålunda förekommit, vilja revisorerna under erinran

jämväl om det av riksdagens revisorer år 1932 gjorda uttalandet i sa
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

ken, bestämt göra gällande, att sådana författningsföreskrifter skola meddelas

för lärare vid folk- och småskolor, att i här ifrågavarande fall

i ledigheten skall inbegripas jämväl jul- eller sommarferier. Revisorerna

hava ånyo velat fästa riksdagens uppmärksamhet å här berörda förhållanden

samt vilja dessutom framhålla vikten av att effektiv kontroll utövas

däröver, att gällande bestämmelser i fråga örn avgång från tjänst

behörigen efterlevas.

Därest ej denna angelägenhet kan ordnas på annat sätt, kan ifrågasättas,

huruvida icke riksdagen vid beviljande av anslag till provisorisk löneförbättring

och dyrtidstillägg åt lärarpersonalen bör fästa sådant villkor,

att icke här berörda missförhållanden fortfara.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del II

sid. 292—294).

Statskontoret har anfört följande.

Statskontoret delar riksdagens revisorers uppfattning, att åtgärder böra

vidtagas till förhindrande av uppkomsten av sådana uppenbara missförhållanden,

som påvisas i den remitterade paragrafen av revisionsberättelsen.

Ämbetsverket vill emellertid erinra, att folkskolan icke är den enda

skoltyp, vid vilken dylika förhållanden kunna förekomma. Enahanda

bestämmelser angående sjukavlöning gälla nämligen även vid andra skolformer.

De författningsändringar, som böra vidtagas, borde därför rätteligen

icke inskränkas till folk- och småskolor — på vilka revisorerna

närmast tagit sikte — utan borde omfatta alla sådana skolor, vilkas avlöningsbestämmelser

möjliggöra förhållanden av den art revisorerna här

påtalat.

Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, hurusom spörsmålet örn

statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet varit föremål

för utredning av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga,

vilka nyligen avgivit betänkande och förslag i detta ämne. Nämnda

förslag innebär bland annat, att staten skulle i avsevärt större utsträckning

än hittills påtaga sig kostnaderna för folkskoleväsendet och däribland

jämväl utgifterna för folk- och småskollärarnas löner. Såvitt statskontoret

kan finna, vore tillfället lämpligt att i samband med ett dylikt

åtagande upptaga till övervägande den av revisorerna antydda utvägen

att vid beviljande av anslag till löneförmåner åt lärare fästa sådana villkor,

att de påtalade missförhållandena bringas att upphöra.

Jämväl skolöverstyrelsen har ansett, att en ändring av nu gällande bestämmelser

beträffande avdrag av lönen vid sjuktjänstledighet för folkskolans

lärare torde vara påkallad och att, därest utredning kommer till

stånd, densamma bör omfatta även andra lärargrupper vid statsunderstödda

kommunala läroanstalter med enahanda bestämmelser i fråga örn

avlöning vid sjukledighet, som gälla för folkskollärare.

Vad revisorerna ovan anfört visar, att nuvarande bestämmelser beträffande

avdrag å lönen vid sjuktjänstledighet för folkskolans lärare äro

i hög grad otillfredsställande. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna

anser utskottet en författningsändring vara av förhållandena

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126. 37

påkallad. Då, såsom ovan anförts, enahanda bestämmelser angående

sjukavlöning gälla även vid andra skolformer än folkskolan, bör givetvis

en kommande författningsändring omfatta jämväl lärargrupperna vid

dylika skolor. Det synes utskottet lämpligt, att det föreliggande ärendet

upptages till behandling i samband med vissa därmed sammanhängande

spörsmål rörande statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet.

Då utskottet förutsätter att så kommer att ske, utan att särskild

åtgärd vidtages från riksdagens sida, vill utskottet nu inskränka

sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Under

ecklesiastikdepartementet, § 54, hava revisorerna meddelat, att de verkställt

en undersökning beträffande tillsättning av lärare i folk- och småskolor

i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 20 juli 1938 (nr

507) i syfte att utröna, huruvida, att döma av vunnen erfarenhet, avsikten

med ifrågavarande kungörelse kan förväntas bliva uppnådd (Del I

sid. 241—246).

Nämnda undersökning hade, bland annat, visat, att å vederbörande

lärares sida i allmänhet icke visats någon benägenhet att begagna sig av

rättigheten att söka de tjänster, som kungjorts lediga med begränsning

av ansökningsrätten. Revisorerna hävdade, att en snabbare avveckling

av antalet övertaliga tjänster kunde ske, därest de i författningen givna

bestämmelserna i vissa hänseenden ändrades eller kompletterades.

Den av revisorerna berörda frågan kommer utskottet att upptaga till

behandling i samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 174 angående

statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.; varom

utskottet velat här

erinra.

23:o) Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld. Under jordbruksdepartementet,

§ 56, hava revisorerna framställt vissa erinringar i

fråga örn tillämpade principer vid ersättning av statsmedel för släckning

av skogseld (Del I sid. 249—257).

Revisorerna hava till en början redogjort för bestämmelserna i lagen

den 14 oktober 1914 (nr 281) örn förekommande och släckning av skogseld

ävensom lämnat en sammanställning, utvisande belastningen under

budgetåren 1929—1934 å anslaget till släckning av skogseld.

Efter att hava närmare redogjort för hurusom vid bestämmandet av

ersättning för här ifrågavarande ändamål olika principer tillämpats av

Utskottet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

skilda länsstyrelser, liava revisorerna sammanfattat sina iakttagelser i

följande allmänna uttalande.

Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så

betydande grad överskridits under hudgetåret 1933/1934 är givetvis att

söka i de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte

särskilt det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak

till berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor utsträckning

kommit att användas till beredande av ersättning i sådana

fall, då gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.

Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående

utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit

att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett,

att enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore

avsett att bereda markägare ersättning för hans kostnader för skyddande

av sin egendom och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna

gottgörelse åt sådan ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse

av eldens släckande, medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall

utbetalat full ersättning. Detta förhållande torde, såsom även framhållits

i svenska brandskyddsföreningens ovanberörda betänkande, hava

sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning i fråga

örn ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom 1914 års

riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt måste dock revisorerna

finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad kunnat beredas ersättning

för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda städer tillhörig

skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå till

skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras

personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu

nämnda personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla

ersättning. Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare

för kostnader i anledning av skogsbrand, exempelvis för lejning av manskap,

torde böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid

hänsyn särskilt bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden

samt huruvida vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.

Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän

medborgerlig plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning

över huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit

i eldsläckningen.

I detta sammanhang må nämnas, att i brandskyddskommitténs ovannämnda

utlåtande framhållits, att, även örn genom riksdagens beslut örn

ersättning vid skogseld någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning

icke lämnades, vid tillämpningen av 17 § i lagen örn skogseld dock

borde gälla, att gottgörelse ej skulle utgå till den, som haft personligt intresse

av släckningsarbetet, varjämte länsstyrelserna borde beakta att ej

genom för stor rundhänthet den grundläggande uppfattningen örn skyldigheten

att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt bleve avtrubbad.

Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer

salunda kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal

en fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det

synas revisorerna att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna

för släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända brandförsäkrad

skog.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande iVr 126. 39

Då statsverkets kostnader under senaste budgetår för släckning av

skogseld givit frågan örn grunderna för statens bidrag till dylikt ändamål

ökad aktualitet, hava revisorerna — utan att närmare ingå på vad

sätt ifrågavarande spörsmål bör lösas — ansett sig böra bringa de av

revisorerna gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

samt domänstyrelsen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund (Del II sid. 302—330), vilka i huvudsak anslutit sig till vad

revisorerna anfört.

Av vad revisorerna anfört och de i ärendet hörda myndigheterna meddelat

framgår tydligt, att olika principer tillämpats av de skilda länsstyrelserna,

då fråga varit örn utanordnande av ersättning vid bekämpande

äv skogsbrand. Fall synas också hava förekommit, då, såvitt utskottet

kan finna, ersättning uppenbarligen icke bort utgå.

Enligt vad utskottet erfarit, har en av svenska brandskyddsföreningen

tillsatt skogsbrandkommitté den 13 oktober 1934 avgivit förslag till en

revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning

av skogseld. Över detta förslag, som överlämnats till Kungl. Majit, har

Kungl. Majit under våren 1935 infordrat yttranden från åtskilliga myndigheter.

I betänkandet hava, bland annat, berörts vissa frågor rörande

ersättning vid deltagande i släckning av skogseld samt i fråga örn bestridandet

av kostnader för bekämpande av skogseld. Enligt utskottets mening

böra de synpunkter, som i syfte att nedbringa och begränsa statens

utgifter på detta område av revisorerna framförts såväl i fråga örn möjlighet

till ersättning som ock beträffande huru kostnaderna för släckning

av skogseld lämpligen böra fördelas och örn staten fortfarande skall

i huvudsak ensam betala utgifterna härför, göras till föremål för en ingående

undersökning. Ersättningsfrågan lärer utan dröjsmål böra upptagas

till prövning, något som måhända kan ske i samband med den ifrågasatta

revisionen av de i nämnda lag örn förekommande och släckning

av skogseld intagna föreskrifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville taga under övervägande

vad revisorerna anfort i fråga örn ersättning vid

släckning av skogseld samt beträffande kostnaderna

härför.

24 :o) Utnyttjande av kronans fiskevatten. Under jordbruksdepartementet,

§ 57, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn utnyttjandet

av kronans fiskevatten (Del I sid. 257 och 258).

■ Revisorerna hava erinrat därom, att kronan äger ett stort antal fiske
-

Vt »kottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

vatten, dels å kronoparker här och var i landet, dels å renbetesffällen i

Jämtlands län ävensom å områden ovan odlingsgränsen i Västerbottensoch

Norrbottens län. Inom de förra områdena äger domänstyrelsen jämlikt

7 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42) örn rätt till fiske upplåta fiskerätt,,

dock endast till inom häradet eller socknen boende. Inom de senare områdena

är fisket i första hand jämlikt 55 och 56 §§ lagen den 18 juli 1928

(nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige förbehållet

lapparna, elraru med rätt för vederbörande länsstyrelse att efter lapparnas

hörande upplåta fiske även till andra.

Enligt vad revisorerna inhämtat är ett stort antal av de förra vattnen

utarrenderade, dock endast — jämlikt lagens bestämmelser — till ortsbor.

Under senare år hava även ett stort antal av kronans inom fjällområdena

belägna, lapparna förbehållna fiskevatten upplåtits på arrende,

i första hand till den bofasta befolkningen men därjämte även till

s. k. sportfiskare, d. v. s. huvudsakligen personer från andra trakter.

Då några enhetliga principer för dessa upplåtelser icke följts, hava,

framhålla revisorerna, i många fall de direkta fiskevårdsintressena icke

blivit i tillräcklig grad tillgodosedda. De rådande förhållandena hava

medfört klagomål såväl från den bofasta befolkningens och sportfiskarnas

sida över lapparnas sätt att bedriva fiske som från lapparnas sida

över den bofasta befolkningens inkräktande på deras rättigheter.

Obestridligt torde vara, fortsätta revisorerna, att fiskbeståndet i mångå

av kronans ovan odlingsgränsen belägna fiskevatten är mer eller mindre

ödelagt genom ett hänsynslöst fiske. Sålunda finnas många vatten, där

för några tiotal år sedan goda fiskefångster kunde göras, men som nu,

särskilt i samband med de på senare år förbättrade kommunikationerna,

blivit totalt skövlade. Samtidigt finnas åtskilliga, särskilt avlägset belägna

fiskevatten, som aldrig utnyttjas på den grund, att de ej ligga i

lapparnas stråkvägar och för närvarande ej äro kända av andra fiskeriintresserade.

I intetdera av nu angivna fall sker ett rationellt utnyttjande

av fiskevattnen i syfte att bereda största möjliga men samtidigt

fortbestående avkastning samt att förebygga fiskbeståndets minskning.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det anförda framgår kunna nu rådande förhållanden i avseende

å kronans fiskevatten icke anses tillfredsställande.

En nödvändig förutsättning för en rationell fiskevård i kronans fiskevatten

är, att olika fiskevatten utlämnas till olika kategorier fiskande,

som var och en kunna och böra lia intresse av att fiskbeståndet förkovras

och vattnen ge en god avkastning. Visserligen torde man ej kunna begära

av lapparna, att de skola direkt syssla med fiskevårdande åtgärder,

inplanteringar etc. Däremot torde från lappfonderna medel kunna utanordnas

för dylika syftemål. Vid fiskeupplåtelser av ifrågavarande vatten

till ortsbefolkningen och sportfiskare böra dock uppställas vissa villkor

i avsikt att skydda fiskbeståndet. Säkerligen skulle genom en uppdelning

på ena eller andra sättet av kronans ovan odlingsgränsen belägna

fiskevatten, genom vattnens upplåtelse efter vissa enhetliga principer

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 12G. 41

och genom lämplig upplysnings- och propagandaverksamhet dessa vatten:

kunna bliva av en mycket större betydelse för lapparna och den bofasta

befolkningen än de för närvarande äro.

Under hänvisning i övrigt till vad revisorerna i sin år 1933 avgivna

berättelse anfört beträffande ifrågavarande spörsmål vilja de förorda,

att en allsidig utredning beträffande möjligheterna att få till stånd ett

rationellt utnyttjande av kronans fiskevatten företages.

Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka bifogat

yttranden av lappfogdarna i länen (Del II sid. 331—341).

Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava därvid tillstyrkt revisorernas

förslag örn utredning i ärendet, likaså länsstyrelsen i Jämtlands

län. Däremot bar länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrkt förslaget

i fråga, under det att länsstyrelsen i Norrbottens län icke velat motsätta

sig detsamma.

Av vad revisorerna anfört synas rådande förhållanden i avseende å

kronans fiskevatten icke vara tillfredsställande. Genom vidtagandet av

vissa fiskvårdande åtgärder skulle dessa vatten säkerligen kunna bättre

utnyttjas och bliva av långt större betydelse än de för närvarande äro.

Utskottet finner därför i likhet med flertalet av de i ärendet börda myndigheterna

önskvärt, att en utredning i det av revisorerna angivna syftet

kommer till stånd, vilken utredning givetvis bör omfatta samtliga kronan

tillhöriga fiskevatten i riket.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta föranstalta örn utredning

beträffande möjligheterna att åvägabringa

ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten.

25io) Rese- och traktamentsersättningar till sektionsföreståndare m. fl.

tjänstemän vid statens järnvägar. Under statens affärsverksamhet, § 65,

hava revisorerna till granskning upptagit frågan örn rese- och traktamentsersättningar

till sektionsföreståndare m. fl. tjänstemän vid statens

järnvägar (Del I sid. 280—284).

Efter att hava omnämnt gällande bestämmelser i ämnet hava revisorerna

i syfte att utröna statsverkets kostnader för traktamentsersättning

åt ifrågavarande tjänstemän meddelat, att de infordrat specificerad uppgift

angående de till dessa tjänstemän under år 1933 utgående traktamentsersättningar,

vilka uppgifter av revisorerna sammanfattats i en

tablå. Vidare hava revisorerna i tabellarisk form meddelat resultatet av

en av dem verkställd undersökning rörande den utsträckning, i vilken

Utskottet

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

resekostnads- oell traktamentsersättning under en följd av år utbetalats

vid sektionsföreståndarnas expeditioner.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

. Äv ovanstående uppgifter framgår till en början att kostnaden för selttio.

n®föreståndarnas d. v. s. förste trafikinspektörers, förste ban- och maskiningenjörers,

trafikinspektörers samt ban- och maskiningenjörers, ävensom

för telegraf- och signalingenjörernas traktamentsersättningar uppgå

till rätt betydande belopp. Sammanlagda kostnaden för år 1933 utgör

113,859 kronor 87 öre. Beloppet synes högt särskilt i betraktande av den

ringa numerär denna tjänstemannakategori omfattar samt att i kostnaden

icke ingå utgifter för järnvägsresor utan endast den ersättning vederbörande

tjänstemän uppburit i traktamente och för det fåtal automobilresor,

som förekommit. Enligt vad revisorerna inhämtat har även

järnvägsstyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad å saken och vidtagit

åtgärder i syfte att få kostnaderna i fråga för framtiden nedbringade.

Uppgifterna utvisa vidare, att en tendens till stegring av de ifrågavarande

expeditionernas kostnader föreligger. Det är att märka, att under

år 1925 och senare i besparingssyfte utfärdats bestämmelser, enligt vilka

traktamentena undergått sänkning, varför stegringen av antalet förrättningar

i verkligheten torde vara större än siffrorna giva anledning förmoda.

Ä andra sidan hava emellertid under tidsperioden 1922—1934 särskilt

i Norrlandsdistrikten bansträckorna ökats genom nybyggnader och

inköp av nya bansträckor.

Revisorerna vilja erinra, att bland ifrågavarande tjänstemäns arbetsuppgifter

ingå inspektionsskyldighet och andra åligganden, för vilkas

utförande resor i betydlig omfattning äro nödvändiga. Revisorerna tilltro

sig givetvis ej heller att kunna angiva var i detta fall gränsen går

mellan befogade och icke befogade resor. En jämförelse mellan, å ena

sidan, de olika sektionernas storlek och arbetsuppgifternas beskaffenhet

och, å den andra, traktamentsersättningarna till vederbörande föreståndare

utvisar emellertid att i åtskilliga fall en reducering av ifrågavarande

kostnad bör vara möjlig även med bibehållande av nuvarande bestämmelser

för dylik ersättning. Med omsorgsfullare planläggning av resorna

och ett bättre utnyttjande av tillgängliga tågförbindelser torde en

avsevärd besparing stå att vinna. Därest de av järnvägsstyrelsen vidtagna

åtgärderna icke skulle leda till åsyftat resultat, torde böra tagas

under övervägande, vilka åtgärder, som vid sådant förhållande böra genomföras.

Förklaring har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del II sid. 365—368),

som, bland annat, uttalat, att vad riksdagens revisorer anfört rörande de

ifrågavarande expeditionernas traktamentskostnader, föranleder järnvägsstyrelsen

omnämna, att beträffande baningenjörsexpeditionerna torde

kunna räknas med minskade kostnader bland annat av den anledningen,

att de hittillsvarande så kallade avlöningsresorna, som dragit åtskillig

traktamentsersättning, under året komma att helt upphöra och avlöningarna

i stället utsändas genom postgiro eller med postanvisningar.

För maskiningenjörsexpeditionerna, där tendensen redan är nedåtgående,

torde kunna räknas med ytterligare minskning. För trafikinspektörsexpeditionerna

däremot torde någon nämnvärd nedgång icke kunna

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

43

påräknas, beroende bland annat på den sedan några år i trafikförvärvssyfte

inrättade trafikombudsverksamheten, som för med sig ideliga tjänsteresor

för trafikombuden. Järnvägsstyrelsen framhåller vidare, att det

är styrelsens avsikt att framdeles liksom hittills med uppmärksamhet

följa hithörande förhållanden för att, med fortsatt vidmakthållande av

en fullt betryggande inspektion av drifttjänsten i dess olika faser, övervaka,

att den frihet med avseende på inspektionsresorna, som ifrågavarande

tjänstemän obetingat måste hava för att inspektionsarbetet icke

skall till någon del äventyras, icke göres till självändamål eller föranleder

till missbruk. Påträffas dylikt, kommer det såsom hittills att påtalas

och, örn förhållandena det påkalla, även beivras.

Vad av revisorerna anförts synes giva vid handen, att de av revisorerna

påtalade förhållandena icke kunna sägas vara tillfredsställande. Såsom

emellertid av järnvägsstyrelsens i ärendet avgivna förklaring framgår,

Ilar styrelsen vidtagit vissa åtgärder i syfte att få här ifrågavarande

kostnader för framtiden nedbringade. Utskottet vill uttala sin bestämda

förväntan, att genom dessa åtgärder en ändring i hittillsvarande förhållanden

också kommer till stånd. Med detta uttalande inskränker sig

utskottet nu till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

26:o) Utnyttjande för enskild räkning av rön från offentlig verksamhet.

Under statens affärsverksamhet, § 67, hava revisorerna påtalat ett

fall. där en befattningshavare inom vattenfallsstyrelsen, byrådirektör Edholm,

för egen räkning utnyttjat de forskningsresultat, som han vunnit

under sitt arbete för statens räkning (Del I sid. 287-—294).

Den 5 oktober 1923 medgav Kungl. Majit efter framställning av vattenfallsstyrelsen

med stöd av 40 § av gällande avlöningsreglemente för

tjänstemän vid kommunikationsverken, att till distriktsingenjören vid

Älvkarleby kraftverk H. Edholm, vilken av styrelsen förordnats att å

styrelsens kraftverksbyrå biträda vid handläggning av ärenden, som

sammanhängde med pågående utredning örn rabattaxa för de till statens

kraftverk anslutna elektriska distributionsföreningarna och därmed jämställda

abonnenter m. m., finge under högst ett år utöver honom tillkommande

avlöning utbetalas särskild ersättning efter 2,000 kronor för år

räknat, att utgå av statens vattenfallsverks medel. Sedan vattenfallsstyrelsen

därefter — med förmälan att de ärenden, med vilkas handläggning

Edholm biträtt styrelsen, fortfarande krävde central handläggning

— hemställt örn bemyndigande att tills vidare såsom dittills till''Edholm

utbetala särskild ersättning, så länge ifrågavarande förordnanden erfordrades,

bemyndigade Kungl. Majit den 31 mars 1926 vattenfallsstyrelsen

att från och med utgången av tid, som avsåges i Kungl. Majlis före
-

Utskottct.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

nämnda beslut, tills vidare under den tid, varunder förordnande för Edholm

att inom styrelsen handlägga ärenden rörande landsbygdsdistributionen

påkallades, till Edholm utbetala särskild ersättning, beräknad till

och med utgången av år 1925 efter 2,000 kronor för år och därefter med

ett belopp, motsvarande skillnaden mellan Edholms avlöningsförmåner

såsom distriktsingenjör och de löneförmåner, som skulle hava tillkommit

honom, därest han från tidpunkten för förordnandets början varit konstituerad

till ordinarie byrådirektör, dock med avdrag av ett belopp motsvarande

skillnaden mellan de å Edholms distriktsingenjörstjänst belöpande

avgifter för egen samt änke- och pupillpensionering och dylika avgifter

för byrådirektörstjänst.

Det arbete, som med den sålunda genom de olika besluten tillskapade

befattningen avsågs, kom emellertid inom några få år att skifta karaktär.

Redan omkring år 1925—1926 var distributionsföreningarnas organisationer

och ekonomi i det närmaste stabiliserad. Det befanns därför

lämpligt att förlägga arbetets huvudsakliga tyngdpunkt till en verksamhet,

som avsåg att åt elektriciteten finna nya avsättningsområden. I syfte

att åt Edholm bereda en bättre avlönad ställning vid statens vattenfallsverk

gjorde vattenfallstyrelsen i skrivelse den 23 december 1932 framställning

örn inrättande av en ordinarie byrådirektörsbefattning åt denne.

Denna framställning föranledde emellertid icke annan åtgärd än att

Kungl. Majit förordnade, att därest distriktsingenjören H. Edholm förflyttades

till förste byråingenjörsbefattning vad i Kungl. Majrts beslut

den 31 mars 1926 stadgades i fråga örn beräkning av särskild ersättning

åt Edholm under förordnande att inom vattenfallstyrelsen handlägga

ärenden rörande landsbygdsdistributionen skulle äga motsvarande tilllämpning

sedan Edholm konstituerats till förste byråingenjör.

Varken i instruktion, arbetsordning eller styrelsens protokoll återfinnes

någon bestämmelse angående de arbetsuppgifter, som äro förenade

med Edholms byrådirektörstjänst.

Till Edholm såsom sekreterare i jordbrukstekniska föreningen har vidare

utgått arvode med 3,000 kronor för år.

Efter påstötning från enskilt håll gjorde Edholm under åren 1925/1926

hos vattenfallsstyrelsen framställning örn understöd till undersökningar

beträffande spannmålstorkning. Sedan vattenfallsstyrelsen underkastat

den för nämnda undersökningar uppgjorda planen vederbörlig granskning,

lät styrelsen för dessa undersökningars verkställande inrätta ett

laboratorium. I detta hava sedermera vetenskapliga undersökningar och

prov verkställts, vilka i sin tur lett till klarläggande av dittills obeaktade

förhållanden på lantbruksfysikens och jordbruksfysiologiens områden,

exempelvis reglerna för spannmålstorkning genom luft. Utformningen

av de apparater och installationer, som erfordras för nyttiggörandet av

dessa rön, har dock ej skett å laboratoriet eller med hjälp av från vattenfallsstyrelsen

tillhandahållen arbetskraft.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

45

Från olika enskilda institutioner och firmor (Lundströms stiftelse för

uppfinnare, ASEA oell dess dotterbolag Svenska fläktfabriken) samt från

lantbruksakademien har Edholm emellertid erhållit ekonomiskt stöd för

uppslagens bearbetning och omsättning i praktiken.

Med anledning av vissa ogynnsamma erfarenheter från ett av vattenfallsstyrelsens

etablissement har Edholm utarbetat en ny metod för avskiljande

av sot från skorstenar.

På de anordningar för omsättningen i praktiken av ovan nämnda

spörsmål har Edholm med vattenfallsstyrelsens goda minne sökt och erhållit

patent. Såsom innehavare av patenten har han från den firma,

som sedermera utnyttjat dessa för sin fabrikation, uppburit inkomst å

patenten.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse i detta sammanhang att

lämna en redogörelse för de principer, som tillämpas av ingenjörsvetenskapsakademien

gentemot hos densamma anställda personer, vilka under

sitt arbete hos akademien göra uppfinningar, vilka leda till uttagande av

patent.

Akademien har enligt en till revisorernas förfogande ställd promemoria

i sådant hänseende fastställt vissa riktlinjer och i princip uttalat

att akademiens forskningsarbeten, evad de utföres av hos akademien

anställda tjänstemän eller bedreves av enskilda forskare med understöd

av akademien, skulle bedrivas uteslutande i syfte att genom publicering

av resultaten befordra den tekniska och industriella utvecklingen i allmänhet,

att sådan publicering skulle ske skyndsammast möjligt till förebyggande

av att forskningsresultaten obehörigen av enskilda utnyttjades genom

patent,

att patent för akademiens räkning å framkommande uppslag skulle

sökas allenast i sådana fall, då anledning funnes att antaga, att forskningsresultatens

karaktär av allmän egendom icke kunde på annat sätt

effektivt skyddas,

att sådan patentansökan finge av akademiens befattningshavare eller

vederbörande enskilda forskare ingivas allenast efter samråd med akademiens

verkställande direktör,

att sådan patentansökan borde av akademien fullföljas allenast intill

dess en effektiv publicering av forskningsresultatet kunde äga rum,^

att frågan huruvida, därest särskilda skäl härför förelåge, att sådant

patent borde i undantagsfall av akademien för egen räkning upprätthållas,

skulle i förekommande fall av akademiens förvaltningsutskott upptagas

till noggrant övervägande, samt

att med akademiens befattningshavare skulle träffas sådana överenskommelser,

som i möjligaste mån bereda skydd mot missbruk i patentavseende

av den kännedom de äga örn de vid arbetena erhållna resultaten.

Vid behandling av de individuella fallen har det förekommit, att det

befunnits ändamålsenligt och berättigat att skydda utvunna arbetsresultat

genom patent i exploateringssyfte och har i sådant fall, särskilt då vederbörande

uppfinnare icke varit fastare knuten till akademien, det befunnits

lämpligt och erforderligt att låta uppfinnaren komma i åtnjutan
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

de av viss andel i en eventuellt uppstående, från patentet härrörande

vinst.

Revisorerna liava gjort följande allmänna uttalande.

Ovan relaterade förhållanden hava riktat revisorernas uppmärksamhet

på avsaknaden av fast avgränsning mellan statlig och enskild verksamhet

i förevarande fall. A vattenfallsstyrelsens stat finnes i en av de

högsta lönegraderna uppförd befattning, av vars innehavare givetvis kräves,

att hela hans arbetskraft skall stå till verkets disposition. Befattningshavaren

i fråga, från begynnelsen sysselsatt med andra uppgifter

för verkets räkning, har så småningom, genom den inom hans fackområde

fortlöpande utvecklingen, med verkets goda minne och önskan länkats

in på forskningsarbete, som varit avsett att åt verket vinna ökad

kundkrets och popularisera användningen av verkets produkt, elektrisk

energi. För verkställandet av erforderliga prov och vetenskapliga undersökningar

har laboratorium inrättats på det allmännas bekostnad, oell

till befattningshavarens hjälp hava anställts vetenskapligt utbildade assi-,

stenter, avlönade delvis av ämbetsverket, delvis av den statsunderstödda

förening, där befattningshavaren själv mot arvode bestrider sekreterartjänsten.

I detta laboratorium och med berörda till förfogande stående

hjälpmedel hava gjorts vissa nya rön, otvivelaktigt av betydligt värde.

Med utgångspunkt från dessa rön har sedermera befattningshavaren utformat

de maskiner, apparater etc., som krävas för rönens användning i

praktiken, och det har från verkets sida uppenbarligen betraktats som en

självfallen sak, att uppfinnaren skulle äga rätt att själv utnyttja sina

konstruktioner i ekonomiskt syfte. Patent har av befattningshavaren uttagits

för flera av dessa konstruktioner, och inkomsten från dem har

oavkortat tillfallit uppfinnaren-befattningshavaren. Såvitt revisorerna

kunna finna har befattningshavaren på detta sätt kommit att intaga en

privilegierad ställning. Ett stöd för denna sin mening hava revisorerna

funnit i det av ingenjörsvetenskapsakademien för liknande fall tillämpade

förfaringssättet. Ur det allmännas synpunkt är det givetvis ömkligt,

att patent under sådana förhållanden, varom här är fråga, utarbetas

för statens räkning och att staten sedermera förfogar över dem på för

det allmänna fördelaktigaste sätt. Revisorerna vilja vidare i detta sammanhang

erinra örn bestämmelsen i 40 § i gällande avlöningsreglemente

för kommunikation sverken, enligt vilken ersättning till tjänsteman för

tjänstgöring vid vederbörande verk icke må — annorledes än såsom gratifikation

eller belöning från anslag, som anvisats för sådant ändamål —

utbetalas utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest enligt beslut

av Kungl. Majit och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av

visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens

vanliga tjänstutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Majit finner

skäl medgiva särskild gottgörelse. I förevarande fall har icke desto

mindre till Edholm utöver lönell utgått icke obetydliga förmåner. Detta

förhållande äger det närmaste samband med frånvaron av bestämd avgränsning

av Edholms åligganden å byrådirektörst jönsten. Enligt revisorernas

mening är det i hög grad angeläget, att den hittills rådande

sammanblandningen mellan Edholms tjänsteåligganden samt halvofficiella

och rent privata uppdrag med det snaraste bringas att upphöra och

att klara och tydliga bestämmelser meddelas beträffande Edholms avlönings-

och tjänstgöringsförhållanden.

Revisorerna måste beteckna det såsom anmärkningsvärt, att ifrågava
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

47

rande sammanblandning kunnat äga rum med vattenfallsstyrelsens goda

minne, och anse det påkallat, att åtgärder med det snaraste vidtagas till

rättelses vinnande.

Yttrande Ilar avgivits av vattenfallsstyrelsen, som bilagt uttalanden

av byrådirektören Edholm och jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska

sektion (Del II sid. 371—380).

Jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion har lämnat en

sammanställning av kostnaderna för jordbruksteknisk forskning, utförd

av byrådirektör Edholm, dels inom vattenfallsstyrelsen, dels ock med stöd

av jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion. Sektionen har

därefter framhållit, att vid denna forskning beaktansvärda resultat vunnits,

men också att den bedrivna forskningen lett in på områden, som endast

i ringare mån höra samman med ökad elektrisk kraftförbrukning vid

jordbruket utan framförallt sammanhänga med utveckling av den teknik,

vartill den elektriska kraftens rationella användning vid jordbruket leder.

En följd härav har blivit, att i vattenfallsstyrelsen uppstått tvekan, örn

styrelsen i fortsättningen kan medverka uti ifrågavarande verksamhet i

samma utsträckning som hittills. Den sannolikt enda möjligheten att

ordna denna fråga synes vara, att Edholms verksamhet brytes loss från

vattenfallsstyrelsen samt med statens stöd gives en självständig ställning,

måhända anknuten till annan lämplig forskningscentral.

Av vattenfallsstyrelsen har förklarats, att styrelsen vore beredd att tillstyrka

visst årligt bidrag att utgå på styrelsens driftkostnadsstat, örn

det nya forskningsorganet övertoge vattenfallsstyrelsens nuvarande forskningsverksamhet

på området.

Elektrotekniska sektionen hade därför hemställt, att åtgärder måtte

vidtagas för att Edholm må sättas i tillfälle att under lämplig organisationsform

med statens stöd fortsätta sin forskningsverksamhet på det

jordbrukstekniska området.

De av revisorerna i detta ärende påtalade förhållandena kunna enligt

utskottets mening icke anses vara ur principiell synpunkt ordnade på ett

tillfredsställande sätt. Med hänsyn till den betydelse, som byrådirektören

Edholms forskningsverksamhet ansetts äga, vill utskottet i anslutning

till vad jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion anfört

ifrågasätta lämpligheten av att Edholms verksamhet lösgöres från

vattenfallsstyrelsen och att han med statens stöd knytes till annan forskningscentral,

där han kail beredas tillfälle att fullfölja sina forskningar

på det jordbrukstekniska området.

Med uttalande av sin förväntan, att denna fråga utan framställning

från riksdagens sida kommer att av Kungl. Majit tagas under övervägande

och ordnas på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt, vill utskottet

nu allenast vad i ärendet förekommit för riksdagen

Vt siotlet.

omförmäla.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

27:o) Kostnadsfri bostadstelefon vid kommunikationsverken. Under statens

affärsverksamhet, § 68, hava revisorerna meddelat, att de verkställt

utredning rörande den utsträckning, i vilken på statens bekostnad anordnats

bostadstelefoner till befattningshavare inom kommunikationsverken

(Del I sid. 294—803).

Efter att hava redogjort i förevarande avseende för gällande stadganden

och bestämmelser ävensom lämnat en uppgift å de tjänstemän, vilka

på vederbörande kommunikationsverks bekostnad innehava bostadstelefon,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av ovan angivna stadganden och instruktioner framgår icke med full

tydlighet, huruvida någon rätt förefinnes för vederbörande verks styrelser

att på sätt som skett låta på statens bekostnad anordna bostadstelefoner

åt tjänstemän vid verket. Vissa skäl tala emellertid för antagandet,

att man vid bestämmelsernas tillkomst icke haft för avsikt att lämna ett

generellt medgivande till ett dylikt förfaringssätt. Det torde snarare

kunna antagas, att Kungl. Majit med de i instruktionerna för järnvägsstyrelsen,

generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen givna undantagsbestämmelserna

endast avsett anordnandet av telefonförbindelser inom

"verkens och dem underlydande linjeförvaltningars ömhet slokaler. En sådan

tolkning av bestämmelserna synes även hava föresvävat telegrafstyrelsen

i dess ovanberörda skrivelse den 11 juni 1918. I sin den 18 april

1914 till Kungl. Majit gjorda framställning åsyftade vattenfallsstyrelsen

närmast rätt för verket att anordna bostadstelefoner till vissa bland driftspersonalen,

vilka för att kunna fullgöra sina tjänsteåligganden voro nödsakade

att hava telefonförbindelse till sina bostäder. Någon tanke på att

enahanda rättighet skulle erfordras i fråga örn administrativa kamerala

befattningshavare synes icke hava förelegat. Kungl. Majits beslut den

14 september 1914 innebar allenast ett bifall till vattenfallsstyrelsens framställning.

På grund av kungl, brevets ordalag har detsamma emellertid

av verket kunnat givas en vidsträcktare innebörd.

Statsverkets årliga kostnader för de av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen

och '' vattenfallsstyrelsen anordnade bostadstelefonerna torde

kunna beräknas till cirka 60,000 kronor medan värdet av tjänsteabonnemang

och avgiftsfria bostadstelefoner för telegrafverkets personal torde

kunna uppskattas till närmare 500,000 kronor. Revisorerna vilja fästa

uppmärksamheten därå, att flertalet av ifrågavarande tjänstemän säkerligen

skulle hålla sig med telefon, även örn ifrågavarande särskilda förmån

icke stöde dem till buds. Större delen av statens genom dessa förmåner

minskade inkomst representerar under sådana förhållanden — i

motsats till fribiljetter och liknande förmåner — sakligt sett en motsvarande

förlust för statsverket.

Det torde ligga i sakens natur att vissa tjänstemän vid kommunikationsverken

hava sådana arbetsuppgifter, att det är nödvändigt för dem att

stå i ständig kontakt med verket och dess tjänstemän. Till denna kategori

höra befattningshavare, vilkas medverkan är erforderlig för att störningar

i verkets drift i möjligaste mån skall undvikas. Såsom exempel

på sådan personal torde kunna anföras viss teknisk och trafikutbildad

personal. Till ifrågavarande kategori lärer däremot i regel kameral och

administrativ personal icke vara att hänföra. Det är emellertid att märka

att även i fråga örn den personal beträffande vilken bostadstelefon är ur

tjänstens synpunkt berättigad, telefonen samtidigt tjänar ett lika stort

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

49

privat intresse. Revisorerna kunna icke finna det obilligt, att dessa

tjänstemän förpliktas att i högre grad än hittills deltaga i kostnaden för

telefonförbindelsen. Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida det

icke vore tillfyllest om staten bidroge med hälften av avgiften i lägsta

abonnemangklassen. Från denna princip kunde ju eventuellt få göras

undantag i alldeles speciella fall exempelvis då bostadstelefon är absolut

nödvändig, men vederbörande tjänsteman icke intager den ställning i lönehänseende,

att bostadstelefon kan sägas ingå i hans levnadsstandard.

Vad slutligen beträffar telegrafverkets telefonabonnemang mot nedsatt

avgift — de s. k. tjänsteabonnemangen, vilka i detta avseende representera

den största kostnaden för statsverket — vilja revisorerna erinra, att denna

förmån i många fall utgör ett direkt lönetillskott för tjänstemännen. Enligt

revisorernas mening böra dessa tjänstemän erlägga högre abonnemangsavgift

än som för närvarande utgår. Vid bestämmande av avgifternas

storlek må i de fall, där särskilda skäl därtill föranleda, undantag

från denna regel medgivas.

Förklaringar hava avgivits av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen (Del II sid. 380—389).

Vad i ärendet förekommit, har utskottet ansett vara av den beskaffenhet,

att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt

ställd rättelse, dels vara av vederbörande utlåtanden nöjaktigt förklarat,

dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt

tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bör av förhållandena föranledas,

dels slutligen icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla

något yttrande, vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 21 maj 1935.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 126.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Carlsson i Gävle, Johansson i Fredrikslund, Bergqvist,

Nilsson i Gränebo, Asplund, Borell, Walles, Gustafsson i Benestad, Bergström, Petrén

Tham och Lindström; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Magnusson i Skövde, Törnkvist

i Karlskrona, Holmgren, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Andersson i Höör, Svensson

i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Persson i Fritorp, Högström och Andersson i Ovanmyra.

Reservationer:

vid punkt 7:o) (av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen innehavda

enskilda arkitektuppdrag)

av herr Johansson i Fredrikslund, som ansett, att utskottet bort i skrivelse

till Kungl. Majit påyrka sådan ändring i gällande föreskrifter, att

av revisorerna omnämnda befattningshavare i byggnadsstyrelsen icke

utan Kungl. Majits medgivande få mottaga enskilda arkitektuppdrag;

vid punkt 8:o) (av Stockholms stad utförda gatuarbeten för djurgårdskommissionens

räkning)

av herr Anderson i Råstock.

851647. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:279 Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten