Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner.
1935-05-23 · 99 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 98 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1935:142, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
1
Nr 142.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1935 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.
jämte åtskilliga i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I den till riksdagen avlåtna, den 4 januari 1935 dagtecknade propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1935/1936
har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkterna 172, 174, 176 och
260 av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för nämnda dag) föreslagit riksdagen att, i avbidan på
den proposition angående vissa folkskoleväsendet berörande frågor, som
kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1935/1936
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett
förslagsanslag av 58,550,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna
för folkskoleväsendet ett förslagsanslag av 5,660,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av
2,666,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål
vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 295,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Skolhusvärderingsnämnder ett anslag av 200,000
kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter ett förslagsanslag av 230,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ett förslagsanslag av 100,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem ett reservationsanslag av 900,000
kronor;
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 142.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 8 mars 1935
dagteckuad proposition, nr 174, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit
riksdagen att
A. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till undervisningslokaler
m. m. för folkskoleväsendet, att träda i kraft å dag, som Kungl.
Majit bestämmer:
1. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för uppförande av nya
undervisningslokaler för folkskoleväsendet.
Förutsättning för utgående av sådana bidrag är, att Kungl. Majit, där
kostnaden beräknas överstiga 10,000 kronor, respektive länsstyrelsen, där
kostnaden beräknas uppgå till högst 10,000 kronor, lämnat tillstånd till
byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt den kostnadssumma, varå
bidraget, högst, skall beräknas. Bidraget utgår därefter med tre fjärdedelar
av den verkliga kostnaden, i den mån denna icke överstiger den fastställda
summan.
Bidraget fördelas i lika belopp på tjugofem år och utgår till kostnaderna
för — förutom inomhusledningar, erforderliga biutrymmen samt ritningar,
arbetsledning och kontroll — lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom
för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök.
2. Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för
redan befintliga, distriktet tillhöriga, undervisningslokaler, dock med den begränsningen,
att dylikt bidrag icke utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande varit i bruk mer än nitton år.
Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen till och med den 1 juli
näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under tjugo år.
Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar. Lokalerna
indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder i fyra klasser (I—IV),
allt efter lokalernas beskaffenhet. Arsbidraget utgör för klass I 370 kronor
per lokal, för klass II 240 kronor per lokal och för klass III 200 kronor
per lokal. För lokal, som hänföres till klass IV, utgår intet bidrag, ej
heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.
3. Staten bidrager med en tredjedel av den av skoldistrikt erlagda eller
såsom skälig enligt ortens pris ansedda hyran för undervisningslokal.
4. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för underhåll av klassrum,
specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och rum för undervisning i hushålls
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
3
göromål samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel
till sådana lokaler med visst årligt belopp för varje lokal.
Bidraget utgör för lokaler, som tillhöra distrikt, 50 kronor och för lokaler,
som distrikt förhyr, 25 kronor, allt per sal och år. Kostnader för lokalernas
uppvärmning, belysning och städning bestridas av skoldistrikten utan
bidrag av statsmedel.
5. Staten bidrager till bestridande av skoldistriktens kostnader för tillhandahållande
av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför
med följande årliga belopp, nämligen för ordinarie manlig folkskollärare
160 kronor, för ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga
lärare 80 kronor. Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distriktet,
utgår intet tjänstebostadsbidrag.
B. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till avlöning av
lärare vid folkskoleväsendet att träda i tillämpning från och med den 1
juli 1936:
1. Staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt utgående
kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor ävensom föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga
skolhem. I den mån kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten
själva svara för dessa.
2. Staten övertager jämväl hela kostnaden för de författningsenligt utgående
kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd och hushållsgöromål.
3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestridande av skoldistrikts
kostnader för avlönande av Överlärare. Kungl. Majit prövar för
varje särskilt fall efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida
statsbidrag må utgå. Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i
intet fall med mera än 1,000 kronor för år och ej, där icke Kungl. Majit
finner skäl medgiva undantag, för mer än en överlärartjänst inom ett och
samma distrikt.
4. I samband med statens övertagande av här ifrågavarande kostnader
meddelas följande föreskrifter, som åsyfta att bereda staten ökat inflytande
och kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande.
a) . För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie eller tjänst
med anställning tills vidare eller på viss tid) skall Kungl. Majits tillstånd
inhämtas, dock att tjänst med anställning på viss tid må efter vederbörande
folkskolinspektörs medgivande kunna utan Kungl. Majits tillstånd vara inrättad
under en tid av högst tre år.
b) . Lärare skall vara skyldig underkasta sig förflyttning från ett skoldistrikt
till ett annat (tvångsförflyttning). Dock skall denna skyldighet tillsvidare
endast gälla lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande
första gången vinner ordinarie anställning. För lärare, som vid de nya
bestämmelsernas ikraftträdande innehar ordinarie anställning men efter ansökning
vinner transport till annan tjänst av motsvarande slag, förbindes
4
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
flyttningsskyldighet med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelse
genomföres dock ej omedelbart utan först efter förloppet av fem år. Flyttningsskyldigheten
gäller för varje lärare endast det flyttningsområde, där
han är anställd. Flyttningsområdena sammanfalla med de tretton områdesgrupper,
som omförmälas i kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) om tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Tvångsförflyttning
tillämpas endast, då den nödvändiggöres av behov att indraga övertalig
tjänst. Vid tvångsförflyttning skall så vitt möjligt tillses, att läraren genom
förflyttningen icke lider någon minskning i de förmåner, han åtnjutit å
den förra tjänsten. I den mån läraren genom förflyttningen går förlustig
kommunalt lönetillägg eller tilläggspension, skall ersättning härför beredas
läraren av statsmedel. Till flyttningskostnaderna erhåller läraren bidrag av
statsmedel. Beslut om tvångsförflyttning meddelas av Kungl. Maj:t.
c). Innan förslag till återbesättande av lärartjänst upprättas, skall statens
vederbörande folkskolinspektör avgiva yttrande, vari han skall angiva de
tre sökande, som enligt hans mening äro med hänsyn till befordringsgrunderna
mest meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Kommer skolrådet
vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspektören,
skall ärendet hänskjutas till domkapitlet, som då har att upprätta förslaget.
Nu angivna bestämmelser om folkskolinspektörens och domkapitlets medverkan
vid förslags upprättande skola ej tillämpas i skoldistrikt, vilka enligt
särskilt beslut av Kungl. Majit undantagits från den statliga inspektionen.
Ar lärartjänst förenad med överlärartjänst, skall det tillkomma skolöverstyrelsen
att upprätta förslag till lärartjänsten.
Då fråga är örn tillsättande av överlärartjänst, skall skolöverstyrelsen avgiva
yttrande angående de sökandes lämplighet samt därvid jämväl angiva
de tre sökande, som överstyrelsen finner mest lämpliga, ävensom ordningen
dem emellan. Skolrådet har vid meddelande av förordnande å överlärartjänst
att välja mellan dem, som skolöverstyrelsen på sätt nu nämnts angivit.
C. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till skolskjutsar
att tillämpas från och med den 1 juli 1935:
Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta verkliga kostnader
för skolskjutsarna, likväl med rätt för utanordningsmyndigheten att,
om kostnaderna befinnas oskäliga i förhållande till ortens pris, reducera bidraget.
De myndigheter, som hava att besluta i reglementsfrågor, skola
äga fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende, som förutsätter
anordnande av skolskjutsar.
D. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag till inackordering
av skolplikt^a barn att tillämpas från och med den 1 juli 1935:
Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta verkliga kostnader
för inackorderingen, likväl med rätt för utanordningsmyndigheten att,
örn kostnaderna befinnas oskäliga i förhållande till ortens pris, reducera bi
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
5
draget. Bidragsrätten gäller, oavsett skoldistriktets belägenhet. De myndigheter,
som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga fastställa sådan
organisation av skoldistriktets skolväsende, som förutsätter anordnande av
inackordering av skolpliktiga barn.
E. medgiva, att Kungl. Maj:t må äga utfärda de närmare föreskrifter, som
erfordras för tillämpningen av de under A—D här ovan angivna allmänna
grunder;
F. medgiva, att sådan manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola
ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, som blivit anställd
efter utgången av år 1918, må från den 1 juli 1935 äga rätt att åtnjuta
ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år;
G. medgiva sådan ändring i grunderna för utgående av statsbidrag till
undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor,
att, då fråga är om undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal
lärjungar, som slöjdavdelning skall omfatta, må, under förutsättning
att den består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka prövas
skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, få inräknas även flickor från
småskolestadiet;
H. besluta, att beträffande dyrtidstillägg åt lärare vid privatläroverk, vid
kommunala flickskolor och vid folkhögskolor ävensom åt lärare vid folkoch
småskolor samt statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vissa barnhem,
högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier
skola från och med den 1 juli 1935 lända till efterrättelse de allmänna
grunder, som i ifrågavarande hänseende gälla för budgetåret 1934/1935,
dock med iakttagande att dyrtidstillägg må utgå till lärare i manlig och
kvinnlig slöjd vid högre folkskolor allenast i sådant fall, då statsbidrag
jämlikt gällande bestämmelser utgår till undervisningen; ävensom
bemyndiga Kungl. Majit såväl att utfärda de närmare föreskrifter, vilka
för tillämpning av i nästföregående stycke berörda allmänna grunder kunna
befinnas erforderliga, som även att i huvudsaklig enlighet med de i sådant
avseende nu gällande föreskrifter meddela närmare bestämmelser i fråga
om dyrtidstillägg åt vissa lärarinnor vid fackskolan för huslig ekonomi i
Uppsala, Maria Nordenfelts högre handarbetslärarinneseminarium i Göteborg
och föreningen Handarbetets vänners och Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium
i Stockholm;
I. anvisa för budgetåret 1935/1936
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor
ett förslagsanslag av 58,550,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna
för folkskoleväsendet ett förslagsanslag av 5,660,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av
2,665,000 kronor;
6
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål
vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 295,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bestridande av engångskostnader för skolhusvärderingsnämnder
ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste
gränsorter ett förslagsanslag av 230,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ett förslagsanslag av 100,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem ett förslagsanslag av 900,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen:
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr J. Bergman m. fl. (I: 141) och den andra inom andra kammaren
av herr A. Nilsson i Steneberg m. fl. (II; 281), vari hemställts, att riksdagen,
i anledning av vad Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkt 172
(Folkundervisningen 13) äskat, måtte besluta, att för beredande av utjämning
av kostnaderna för folkskoleväsendet för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett extra förslagsanslag av 8,490,000 kronor att utgå med 300 kronor per
läraravdelning;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herrar D. Norman och Ruben Wagnsson (I: 295) och den andra inom
andra kammaren av herrar G. L. Johnsson i Kalmar och D. Gustavsson i
Västerås (II: 517), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att i fråga
om statsbidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor
eller särskilda slöjdskolor skola gälla de grunder, som voro fastställda
före 1933 års riksdags beslut om vissa ändringar i dessa grunder,
dock med den ändringen, att lärararvodet skall utgå helt och hållet av
statsmedel; samt att de härav betingade höjningarna av förslagsanslaget
till bidrag till sagda avlöning måtte av riksdagen beviljas;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herrar G. Rahmn och G. Bagge (I: 312) och den andra inom andra kammaren
av herr I Sefve m. fl. (II; 546), vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag rörande tvångsförflyttning av lärare;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Petrus Nilsson (I: 315) och den andra inom andra kammaren av
herr A. Pehrsson i Bramstorp m. fl. (II: 553), vari hemställts, att bidrags
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
7
tiden för redan befintliga undervisningslokaler för folkskoleväsendet måtte
bestämmas till 40 år från den dag byggnaderna eller lokalerna togos i anspråk;
dels en inom första kammaren av herr O. A. Ernfors väckt motion (I: 316),
vari hemställts, att riksdagen måtte, i anledning av vad i Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 föreslagits i fråga om tvångsförflyttning av lärare inom folkskoleväsendet,
dels besluta att såsom villkor för utgående av provisorisk
avlöningstorbättring till lärare vid folk- och småskolor skall gälla, att innehavare
av ordinarie folk- eller småskollärartjänst eller av tjänst såsom biträdande
lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola med anställning
tills vidare skall vara skyldig att låta sig förflytta till lärartjänst i annat
skoldistrikt; dels ock godkänna följande allmänna grunder för sådan förflyttning:
Förflyttning skall tillämpas endast, då den nödvändiggöres av behov
att indraga övertalig tjänst. Vid förflyttning skall så vitt möjligt tillses,
att läraren genom förflyttningen icke lider någon minskning i de förmåner,
han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån läraren genom förflyttningen
går förlustig kommunalt lönetillägg eller tilläggspension, skall
ersättning härför beredas läraren av statsmedel. Till flyttningskostnaderna
erhåller läraren bidrag av statsmedel. Beslut om tvångsförflyttning meddelas
av Kungl. Majit;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr B. Hansén m. fl. (I: 318) och den andra inom andra kammaren av herr
O. E. Sandberg m. fl. (II: 570), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag till redan befintliga distriktet tillhöriga undervisningslokaler
måtte utgå med ett belopp per lokal årligen av 240 kronor, lika för samtliga
lokaler, och på de grunder i övrigt som Kungl. Majit föreslagit, och
att till bidrag till uppförande och inredning av skolhem för budgetåret 1935/
1936 anvisa ett anslag av 100,000 kronor;
dels en inom första kammaren av herr B. Norman väckt motion (I: 319),
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå vad Kungl. Majit hemställt i
propositionen nr 174 under punkt B. 4 b;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr E. Sjödahl m. fl. (I: 320) och den andra inom andra kammaren av herr
A. Hermansson m. fl. (II: 567), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Majits proposition nr 174 ville besluta,
1) att den under punkt A. 1 andra stycket angivna bidragsgränsen höjes
till 15,000 kronor;
2) att med uti punkter A. 1, 2, 3 och 4 angivna lokaler må avses såväl
klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar, rum för undervisning i
hushållsgöromål och bibliotek som utrymmen, erforderliga för skolbad, barnbespisning,
läkarundersökning och tandvård;
3) att med avslag på vad i punkt B. 4 a) föreslagits nuvarande bestämmelser
må fortfarande gälla beträffande inrättande och bibehållande av ordinarie
tjänst men utsträckas att gälla även för extra ordinarie tjänst;
8 Statsutskottets utlåtande Nr 142.
4) att avslå vad som föreslagits under punkt B. 4 b) angående lärares
tvångsf örfly ttning;
5) att beträffande punkt B. 4 c) första stycket göra följande uttalande:
Sedan preliminärt förslag till återbesättande av lärartjänst av skolråd upprättats,
skall statens vederbörande folkskolinspektör avgiva yttrande däröver.
Kommer skolrådet vid förslagets slutliga upprättande till ett resultat,
som strider mot folkskolinspektörens mening, skall ärendet hänskjutas
till skolöverstyrelsen, som då har att upprätta förslaget; samt
6) att beträffande punkt B. 4 c) tredje och fjärde styckena angående tillsättning
av Överlärare godkänna att nu gällande bestämmelser må äga fortsatt
giltighet;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr L. Hagström m. fl. (1:321) och den andra inom andra
kammaren av herrar A. Wallerius och B. Petersson i Lerbäcksbo7!! (II: 551),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta, att skoldistrikt,
som anordnat undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola och särskild
slöjdskola, skall erhålla statsbidrag till lärare i slöjd med 1 krona 8
öre för undervisningstimme och högst 146 kronor 88 öre för läsår och slöjdavdelning,
att utgå på villkor, som av Kungl. Maj:t bestämmas, samt att
sådan lärare som åtnjuter statsbidrag skall i arvode för undervisningstimme
erhålla minst 1 krona 20 öre; samt att riksdagen måtte besluta härav föranledd
höjning i anslaget till förevarande ändamål;
dels en inom första kammaren av herrar J. Bergman och D. Hansén
väckt motion (1:322), vari hemställts, i första hand, att riksdagen måtte
avslå det under punkt B 4 b) i Kungl. Maj:ts proposition nr 174 framställda
förslaget örn viss tvångsförflyttning av lärare; i andra hand — därest
förslaget örn rent avslag ej skulle bifallas — att från den föreslagna tvångsförflyttningen
fritagas de lärare, som äro familjeförsörjare, ävensom av de
övriga de som innehaft ordinarie lärartjänst inom kommunen i mer än tio år;
dels en inom andra kammaren av herr J. Johansson i Tväråselet m. fl.
väckt motion (II: 37), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn sådan ändring av kungörelsen den 18 september
1918, nr 792, angående boställsordning för lärarpersonal vid folk- och småskolor,
att äkta makar, som båda innehava lärartjänster vid folk- eller småskola
å samma plats, icke må äga rätt att uppbära hyresersättning för iner
än en tjänstebostad tillsammans;
dels en inom andra kammaren av herr L. Brännström i Skellefteå m. fl.
väckt motion (II: 542), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att staten
skall bidraga även till skoldistriktens kostnader för bränsle, lyse och renhållning
samt att det i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna underhållsbidraget
till kostnaderna för underhåll av klassrum m. m. samt för tillhandahållande
av skolmöbler och undervisningsmateriel höjes proportionerligt med belopp,
som betingas av skoldistriktens kostnader för lokalernas uppvärmning, belysning
och renhållning;
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
9
dels en inom andra kammaren av herr A. Olsson i Mora m. fl. väckt
motion (II: 552), vari hemställts, att riksdagen vid antagande av Kungl.
Maj:ts proposition nr 174 och vid godkännande av allmänna grunder för
statsbidrag för avlöning av lärare vid folkskoleväsendet måtte besluta sådan
ändring av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn proceduren för lärares tillsättning,
att förslag till återbesättande av lärartjänst skall upprättas av skolrådet
och att statens vederbörande folkskolinspektör skall över upprättat
förslag avgiva yttrande, innan valet äger rum;
dels en inom andra kammaren av herr J. Weijne väckt motion (II: 554),
vari hemställts, att riksdagen vid bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 ville besluta:
1. att uttala, att indragning av lärartjänst, i synnerhet då det gäller enda
befattningen vid en skola, skall ske med försiktighet, iakttagande av berättigade
pedagogiska synpunkter samt skälig hänsyn till föräldrarnas och
bygdens intressen;
2. att skyldighet till tvångsförflyttning tillsvidare endast skall gälla lärare,
som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången vinner ordinarie
anställning;
3. att lärare, som tvångsförflyttas, icke skall lida någon minskning i de
löneförmåner, han åtnjutit å den förra tjänsten, varvid hänsyn skall tagas
förutom till kommunalt lönetillägg även till ersättning för övertidsläsning
samt arvode för slöjd och fortsättningsskola, allt beräknat efter lärarens
medelinkomst för de sista fem åren eller den kortare tid, han tjänstgjort å
befattningen;
4. att bemyndiga Kungl. Maj:t att förflytta sådan biträdande lärare vid
folkskola eller lärare vid mindre folkskola, vars tjänst blivit överflödig, till
annat skoldistrikt;
dels en inom andra kammaren av herr O. Holmdahl väckt motion (II: 568),
vari hemställts, att riksdagen måtte under förutsättning av bifall till vad i
propositionen nr 174 i övrigt föreslagits rörande statsbidrag till de kostnader,
skoldistrikten fått vidkännas för redan befintliga, distriktet tillhöriga skollokaler,
besluta,
att årsbidraget fixeras till ett och samma belopp för alla för sitt ändamål
tjänliga klassrum och gymnastiksalar samt att detta årsbidrag bestämmes
på så sätt, att den i propositionen angivna kostnadsramen för dessa statsbidrag
icke överskrides;
att årsbidragen till redan befintliga undervisningslokaler, vilkas uppförande
bekostats med bidrag av statsmedel, bestämmas efter de grunder, som i
motionen angivits, samt
att riksdagen måtte med avslag å förslaget om skyldighet för lärare vid
folk- och småskolor att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt
medgiva, dels att kostnaderna för lärares å överflödig tjänst frivilliga
förflyttning till tjänst inom annat skoldistrikt må bestridas av stats
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
medel, dels att Kungl. Maj:t må bemyndigas att vidtaga de jämkningar och
ändringar i kungörelsen nr 507 av år 1933, som må befinnas erforderliga
för uppnåendet av syftet med densamma;
dels ock en inom andra kammaren av herrar B. Petersson i Lerbäcksbyn och
E. V. Olsson i Staxäng väckt motion (II: 569), vari hemställts, att riksdagen
ville besluta, att skoldistrikt vid införande av undervisning i hushållsgöromål
må kunna i särskilda fall erhålla statsbidrag till bestridande av kost
naderna för en uppsättning av härför erforderliga inventarier, även örn
särskild skolkökslokal icke anskaffas.
Beträffande de av motionärerna till stöd för deras framställningar anförda
skälen hänvisar utskottet, i den mån ej redogörelse lämnas här nedan, till
motionerna 1:141, 1:295, 1:312, 1:315, 1:316, 1:318, 1:319, 1:320, 1:321,
I: 322, II: 37, II: 542, II: 552, II: 554, II: 568 och II: 579.
Jämlikt av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande tillkallade chefen för
ecklesiastikdepartementet den 3 januari 1934 sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och avgiva förslag i vissa frågor angående
folkskoleväsendet.
Nämnda sakkunniga hava den 27 november 1934 till chefen för ecklesiastikdepartementet
överlämnat betänkande och förslag angående statens
övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. (statens offentliga
utredningar 1934: 47).
Av statsrådsprotokollet inhämtas att de sakkunniga komma att i ett senare
betänkande behandla frågan örn utvidgning av den obligatoriska lärotiden
i folkskolan med ett sjunde skolår med aktgivande på spörsmålet
om fortsättningsskolans ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig
folkskola. I detta senare betänkande komma de sakkunniga jämväl att
taga ståndpunkt till spörsmålen örn skoldistriktsindelningen och behovet
av särskilda mellaninstanser för folkskoleärendens behandling.
Över det nu föreliggande betänkandet hava avgivits utlåtanden av ett
flertal myndigheter och sammanslutningar.
Under kap. 1 (sid. 2—4 i statsrådsprotokollet) har departementschefen
inledningsvis anfört följande:
»Den av ovannämnda sakkunniga verkställda utredningen har utmynnat i
vissa förslag rörande överflyttande från kommunerna till staten i större eller
mindre utsträckning av kostnaderna för
byggnader för folkskoleväsendet,
lärares avlöning,
skolskjutsar,
inackordering av skolpliktiga barn samt
uppförande och inredning av skolhem.
Om den ledande tanken i alla dessa förslag, nämligen önskvärdheten av
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
11
att staten i ökad utsträckning övertager kostnaderna för folkskoleväsendet
samt av en ökad koncentration och rationalisering av detsamma, hava några
meningsskiljaktigheter i allmänhet icke rått bland de myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig över de sakkunnigas förslag. Däremot hava
olika meningar gjort sig gällande rörande den omfattning, i vilken detta
övertagande bör ske, och rörande det sätt, varpå det bör genomföras och
de organisatoriska förbättringarna inom folkskoleväsendet ernås.
Ett ställningstagande till förevarande förslag i dess helhet kan icke ske
och ett slutligt svar på de frågor, rörande vilka meningsskiljaktighet rått,
icke givas annat än i samband med en behandling av de olika punkterna
i de sakkunnigas förslag. Ifrågavarande olika förslag och myndigheternas
yttranden över desamma behandlar jag nedan under särskilda avsnitt. Jag
vill tillägga, att jag av utrymmesskäl endast mer summariskt kommer att
redogöra för de sakkunnigas motiv. Jag tillåter mig i övrigt hänvisa till
den mer uttömmande framställningen i deras tryckta betänkande.»
I kap. 2 (sid. 4—85 i statsrådsprotokollet) har departementschefen till behandling
upptagit frågan örn statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
Departementschefen har därvid till en början lämnat en redogörelse för
folkskolesakkunnigas i ämnet föreliggande förslag och för myndigheternas
däröver avgivna yttranden.
I detta sammanhang torde i förevarande avseende allenast böra erinras
om följande.
Anskaffandet och underhållet av skollokaler är enligt folkskolestadgan en
kommunal angelägenhet. Vederbörande skoldistrikt har även att draga försorg
om lokalernas uppvärmning och städning och tillse, att undervisningsmateriel
och övriga inventarier väl vårdas, samt att tillhandahålla tjänstebostäder.
Skolkommunen är, därest bostad in natura icke ställes till lärarens
förfogande, skyldig att lämna denne kontant ersättning enligt ortens pris.
Enligt av folkskolesakkunniga lämnade uppgifter kunna kommunernas utgifter
för nyanskaffning av lokaler för folkskoleväsendet under de sista tjugo åren
uppskattas till omkring 194,2 miljoner kronor, vartill emellertid måste läggas
kostnader för efter år 1931 uppförda tjänstebostäder. Totalkostnaden för
tillgodoseendet av det återstående behovet av klassrum och tjänstebostäder
hava de sakkunniga uppskattat till omkring 27,8 miljoner kronor, vartill
ytterligare komma utgifter för anskaffande och iordningställande av tomt
samt uppförande av eventuellt förekommande gymnastiksalar, slöjdsalar
o. d. utrymmen ävensom givetvis för tillgodoseende av det kontinuerliga
behovet av ersättningsbyggnader.
De sakkunniga hava enligt statsrådsprotokollet vid avgivandet av förslag
rörande statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet delat sig på två
linjer.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Enligt en i statsrådsprotokollet intagen sammanfattning innebär sakkunnigmajoritetens
förslag i huvudsak följande:
1. Staten bidrager med tre fjärdedelar av skoldistriktens kostnader för
uppförande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet (Byggnadsbidrag
för nya undervisningslokaler). Förutsättning för byggnadsbidragets utgående
är, att Kungl. Majit, där kostnaden beräknas överstiga 3,000 kronor, respektive
länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst 3,000 kronor,
lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt den
kostnadssumma, varå bidraget, högst, skall beräknas. Bidraget utgår därefter
med tre fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna icke
överstiger den fastställda summan. Bidraget fördelas i lika belopp på 40
år och utgår till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom
för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök.
2. a) Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för
redan befintliga undervisningslokaler (Byggnadsbidrag för redan befintliga
undervisningslokaler), dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke
utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i
bruk mera än 39 år. Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen
till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk
under 40 år. Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar.
Lokalerna indelas av särskilda skolhus värde ringsnämnder i fyra klasser,
allt efter lokalernas beskaffenhet. Årsbidraget utgör för klass I 180 kronor
per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90 kronor per
lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, utgår intet bidrag, ej heller
för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.
b) För tiden intill dess skolhusvärderingsnämnderna slutfört sitt arbete,
vilket beräknas taga i anspråk ett år, utgår av statsmedel för varje klassrum
och gymnastiksal, som vid bestämmelsernas ikraftträdande icke varit
i bruk mera än 39 år, i stället för det under a) omförmälda bidraget provisoriskt
byggnadsbidrag med 90 kronor, för år räknat (Provisoriskt byggnadsbidrag).
3. Staten bidrager med hälften av den av skoldistrikt erlagda hyran för
skollokal (Hyresbidrag), dock med rätt för utanordningsmyndigheten att,
örn hyran anses oskäligt hög i förhållande till ortens pris, reducera bidraget
till hälften av ett såsom skäligt ansett hyresbelopp.
4. Staten bidrager till kostnaderna för undervisningslokalernas underhåll
samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel med
visst årligt belopp för varje lärosal, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök däri inräknade (Underhållsbidrag). Underhållsbidraget utgör
för lokaler, som tillhöra distrikten, 50 kronor och för förhyrda lokaler 25
kronor, allt per sal och år. Kostnaderna för lokalernas uppvärmning, belysning
och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel.
5. Staten bidrager till bestridande av kostnaderna för tillhandahållande
av. tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför med följande
årliga belopp, nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för
ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga lärare 80 kronor
(Tjänstebostadsbidrag). Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distrikts
utgår intet tjänstebostadsbidrag. Tjänstebostadsbidraget är avsett såsom
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
13
ett provisorium att gälla, intill dess i samband med genomförande av ny
lönereglering för ifrågavarande personal spörsmålet örn naturaförmånerna
tages under omprövning.
Reservanternas förslag innebär i de delar, vari det skiljer sig från majoritetens,
enligt statsrådsprotokollet följande:
Statsbidrag utgår till bestridande av bj^ggnadskostnaderna för lokaler och
utrymmen, vilka befinnas erforderliga för folk- och fortsättningsskolans
verksamhet. Byggnadsbidraget utgår med hälften av byggnadskostnaderna
såväl för nytillkommande lokaler som för redan uppförda, vilka första
gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916 samt, då fråga är om blivande
nybyggnader, för den första uppsättningen av inventarier till gymnastikoch
slöjdrum samt skolkök. Förutsättning för byggnadsbidragets utgående
är, beträffande nytillkommande lokaler, att Kungl. Majit, där statsbidraget
beräknas överstiga 1,500 kronor, respektive länsstyrelsen, där statsbidraget
uppgår till högst 1,500 kronor, fastställt den kostnadssumma, varå statsbidraget
skall beräknas. För skollokaler, som första gången tagits i bruk
efter den 30 juni 1916 men före den 1 juli 1935, fastställes kostnadssumman
av särskilda skolhusvärderingsnämnder, varvid hänsyn icke må tagas
till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken överstiger 20,000
kronor i medeltal per lokal. Vid beräkningen av nämuda medeltal räknas
endast med klassrum, gymnastik- och slöjdrum samt skolkök. Byggnadsbidraget
utanordnas utan särskild rekvisition antingen omedelbart, sedan
det blivit bestämt, eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med det
redovisningsår, under vilket huset blivit godkänt. I det senare fallet lämnar
staten på det sättet skälig ersättning för den ränteförlust, kommunen åsamkas,
att årsbidraget (annuiteten) bestämmes till 6 procent av byggnadsbidraget
i dess helhet. För skolhus, vilka uppförts före den 1 juli 1935, utgår
en annuitet av byggnadsbidraget (ett årsbidrag) under varje redovisningsår
efter nämnda tidpunkt till och med det redovisningsår, under vilket
24 år förflutit efter det huset först togs i bruk.
Till bestridande av skoldistriktens kostnader för tillhandahållande av
tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför lämnar staten årliga
bidrag, vilka med hänsyn tagen till fördelningen av orterna i riket å dyrortsgrupper
utgår med vissa angivna belopp.
Av detaljerna i de sakkunnigas ovanberörda förslag torde här allenast
behöva beröras frågan om statsbidrag till skolhusbyggnader, för vilka vederbörande
kommun vidkänts endast en del av kostnaden, under det att återstoden
bestritts av staten eller annan.
I förevarande hänseende har sakkunnigmajoriteten intagit den ståndpunkten,
att frågan örn årsbidragets storlek borde avgöras av Kungl. Majit
från fall till fall efter av vederbörande skoldistrikt gjord framställning.
Även då staten lämnat särskilt understöd för uppförande av tjänstebostad,
borde Kungl. Majit bestämma huruvida och i vilken mån reduktion av
tjänstebostadsbidraget borde vidtagas. På samma sätt borde de fall behandlas,
där skoldistriktet tillhörig tjänstebostad tillkommit genom tillskott från
enskild. Då tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distriktet, torde något
bidrag enligt de sakkunniges mening överhuvudtaget icke böra utgå.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Reservanterna hava i avseende å frågan om statsbidrag till de skolhus,
till vilka staten redan i större eller mindre utsträckning bidragit, anfört
följande:
En särställning intoge på visst sätt de skolhus, till vilkas uppförande
staten redan i större eller mindre utsträckning bidragit. Otvivelaktigt tedde
det sig följdriktigast, att dessa för vissa hus utanordnade statsbidrag frånräknades,
örn staten nu beviljade byggnadsbidrag, som skulle komma att
utgå för samma hus. Likväl syntes beaktausvärda invändningar häremot
kunna göras. De ifrågavarande för uppförande av skolhus utanordnade
bidragen hade genom särskilda beslut av Kungl. Majit tilldelats vissa kommuner
huvudsakligen inom Norrbottens län men även inom Västerbottens
samt i ett fåtal fall inom Jämtlands län. De kommuner, som kommit i åtnjutande
av detta statsbidrag, hade varit och vore i stort sett alltjämt synnerligen
skattetyngda, varför bidraget kunde betraktas såsom en nästan
ofrånkomlig nödhjälp. Frånräknades beloppet, då ett nytt statsbidrag till
skolväsendet medgåves rikets kommuner i allmänhet, syntes detta betyda,
att den förut åt dessa kommuner särskilt beviljade nödhjälpen återtoges,
och ifrågavarande kommuner komme då vid jämförelse med andra i ett
ännu sämre läge än förut. Likartade bleve förhållandena beträffande de
kommuner, vilka under de senare åren till lindrande av arbetslösheten erhållit
statsbidrag för anordnande av kommunala beredskapsarbeten och därvid
uppfört skolhus. I den mån detta statsbidrag inräknades i det nu ifrågasatta
byggnadsbidraget för skolhus, innebure detta, att det erhållna anslaget
till lindrande av arbetslösheten återkrävdes från kommunen. Ett sådant
förfaringssätt kunde knappast anses lämpligt, helst sorn resultatet sannolikt
skulle bliva, att staten nödgades på någon annan väg lämna ifrågavarande
kommuner ekonomisk hjälp. Starka skäl talade alltså för att hänsyn icke
vid bestämmande av byggnadsbidraget foges till statsbidrag, som i en eller
annan form redan utgått till kommunen. Skulle emellertid fullständig avskrivning
av nämnda statsbidrag icke kunna medgivas, syntes det i varje
fall böra anförtros åt Kungl. Majit att pröva, huruvida och i vad mån byggnadsbidraget
borde på grund av vederbörande kommuns ekonomiska ställning
utgå utan hänsyn till att huset uppförts såsom beredskapsarbete eller
att statsbidrag till dess uppförande eljest medgivits.
Därest likväl förut beviljat statsbidrag skulle frånräknas vid bestämmande
av byggnadsbidraget, torde detta lämpligen kunna ske enligt ett av följande
två till sina verkningar något olika sätt. Antingen borde den totala byggnadskostnaden
för huset minskas med det erhållna statsbidraget, och det
kvarstående beloppet betraktas såsom kommunens byggnadskostnad, vilken
lades till grund vid beräkningen av byggnadsbidraget. (Alternativ 1.) Eller
ock beräknades byggnadsbidraget direkt med hänsyn till den totala byggnadskostnaden,
varefter bidraget minskades med det statsbidrag, kommunen
redan bekommit. (Alternativ 2.) Innebörden av de båda alternativen belysa
reservanterna med vissa exempel samt framhålla, att alternativ 1 närmast
syntes kunna ifrågakomma, därest längre gående avskrivning ej ägde rum.
Det här anförda torde även böra gälla, då skolhus uppförts med bidrag av
donerade medel. Då det vore av vikt för ett rationellt ordnande i sinom tid
av den svårlösta frågan rörande tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärare,
att statsmedel icke investerats i uppförda bostäder, torde hela det för en
skolanläggning utanordnade statsbidraget, i vad det icke avskreves, böra i
detta sammanhang betraktas såsom avseende skollokalerna.
Statsutskottets utlåtande Nr 142. 15
Departementschefen har för egen del anfört huvudsakligen följande rörande
frågan om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet:
»Innan jag ingår på detaljerna i nu föreliggande förslag, anser jag mig
böra beröra vissa principiella frågor av ekonomisk natur, som i detta sammanhang
äro av betydelse.
Jag vill då först erinra örn att primärkommunernas växande skattebördor
och det ojämna skattetrycket i dessa kommuner under de senaste åren alltmera
aktualiserat spörsmålet om åtgärder för att härutinnan åvägabringa
en ändring, som kunde leda till lättnad för kommunerna och samtidigt
åstadkomma en utjämning av skattetungan kommunerna emellan. Skatteutjämningsberedningen,
som tillsattes år 1929 och år 1933 avgav sitt principbetänkande,
hade till sin huvudsakliga uppgift att utreda och framställa
förslag i dessa frågor. Beredningen intog den ståndpunkten, att den väg,
statsmakterna borde följa i sina strävanden i angivna syfte, vore att i första
rummet beträffande de olika förvaltningsuppgifter, som kommunerna för närvarande
hava att ombesörja och finansiera, undersöka, i vilken mån det vore
önskvärt och lämpligt, att utgifterna överflyttades på större kommunala
utdebiteringsoinråden eller på staten, samt att, först sedan en sådan överflyttning
verkställts, skrida till åtgärder av allmänt skatteutjämnande verkan.
Beredningen avrådde därvid från att vid kostnadsöverflyttning till staten
beträffande ett speciellt utgiftsområde bestämma statsbidragen till en efter
skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel. Den framhöll, att, om
statsbidraget ställdes i relation enbart till det av den ifrågavarande förvaltningsuppgiften
föranledda skattetrycket, detta kunde leda till det från utjämningssynpunkt
otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan
minskades i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt
skattetyngd. Genom sådana anordningar skulle också, framhöll beredningen,
erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och tilldelning
av understöd ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden
i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag.
I enlighet med sin sålunda intagna principståndpunkt föreslog beredningen
i fråga örn olika förvaltningsgrenar överflyttning i större eller mindre
utsträckning till staten av förekommande kostnader utan att därvid ifrågasätta
tillämpning av några differentieringsregler av antydd natur. Bland
nämnda förvaltningsgrenar intog folkskoleväsendet ett framskjutet rum.
1934 års folkskolesakkunniga, som haft till uppdrag att bearbeta skatteutjämningsberedningens
förslag, i vad angår folkskolan, hava i avseende å
skattelindrings- och skatteutjämningssynpunkten anslutit sig till beredningens
uppfattning, när det gällt principerna för statsbidragens utmätande.
De avvisa tanken på bidragens avpassande efter varje särskild kommuns
prestationsförmåga och föreslå, att grunderna för kostnadsöverflyttningen till
staten göras lika för alla kommuner. Det är, betona de sakkunniga, en ytterst
vansklig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på
16
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
ett riktigt sätt utmäta ett efter prestationsförmågan utgående bidrag. Varken
den kommunala utdebiteringens storlek, vare sig ensam för sig eller kombinerad
med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller
antalet skattekronor per invånare torde enligt deras mening utgöra någon
för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets relativa
styrka.
Vid bedömandet av föreliggande förslag har för vissa av de hörda myndigheterna
en viktig utgångspunkt varit, i vilken utsträckning de av folkskolesakkunniga
ifrågasatta åtgärderna skulle vara av skatteutjämnande betydelse.
Detta betraktelsesätt har fått ett särskilt markant uttryck i det av
skolöverstyrelsen i ärendet avgivna yttrandet. Överstyrelsen har, synes det,
varit benägen att bedöma hela det föreliggande problemet enbart som ett
spörsmål örn skatteutjämning kommunerna emellan och har anpassat sitt
ståndpunktstagande till de sakkunnigas förslag efter denna utgångspunkt.
För egen del anser jag det erforderligt, att särskilda åtgärder från statens
sida vidtagas till lindrande och utjämning av kommunernas skattebördor,
men jag har också den uppfattningen, att skatteutjämningsberedningen
i sitt förut angivna principiella ståndpunktstagande här anvisat den
riktiga vägen för ett rationellt förfarande i detta syfte, alltså först kostnadsöverflyttning,
i den mån sådan befinnes skälig och lämplig beträffande de
särskilda förvaltningsuppgifterna, och därefter ett ingripande till åstadkommande
av en allmän skatteutjämning. De myndigheter, som i likhet med
skolöverstyrelsen anlagt skatteutjämningssynpunkten på det föreliggande förslaget,
synas ej hava tillräckligt beaktat, att varje skatteutjämningsförfarande,
som inriktar sig på en bestämd förvaltningsuppgift, måste bliva skäligen
planlöst och till sina verkningar varken rationellt eller rättvist.
Nyckeln till den föreliggande situationen ligger i det förhållandet, att utgifterna
för folkskoleväsendet å ena sidan, skattebördan i vederbörande kommun
å den andra icke äro proportionella faktorer och att sålunda en kommun
med högt skattetryck kan hava låga utgifter för folkskoleväsendet, under
det en kommun med lågt skattetryck kan hava höga utgifter för samma
ändamål.
Jag kan alltså icke tillmäta den kritik, som ur nyss omförmälda synpunkter
riktats mot det föreliggande förslaget, någon betydelse utan finner
mig böra i princip biträda de sakkunnigas förslag till en likformig fördelning
av statsbidragen till nu ifrågavarande ändamål mellan kommunerna
utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket eller likartade
faktorer.
Övertager staten på det av de sakkunniga föreslagna sättet en del av de
kommunerna påvilande kostnader, som hänföra sig till en viss förvaltningsuppgift,
sker visserligen icke en planmässig skatteutjämning kommunerna
emellan, men däremot beredes kommunerna på denna väg en skaf telindring,
vars fördel för den enskilda kommunen står i proportion till de av förvalt
-
Stätsutslcottets utlåtande Nr 142.
17
ningsuppgiften betingade kostnadernas omfattning. Detta är ett av ändamålen
med det nu föreliggande förslaget.
Då det gäller att bedöma verkningarna av de av de sakkunniga föreslagna
åtgärderna med avseende å kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun och i skattelindringshänseende, måste man ihågkomma, att dessa
åtgärder äro avsedda att avlösa det provisorium till lättande av kommunernas
skolutgifter, som genom statsmakternas beslut år 1930 tillkom i form
av ett särskilt anslag för beredande av utjämning av skoldistriktens kost
nader för folkskoleväsendet. Den provisoriska kostnadsöverflyttning, som
detta anslag innebar, skulle alltså nu efterträdas av en anordning i samma
syfte av definitiv karaktär. En undersökning av vad de nu föreslagna åtgärderna
betyda ur synpunkten av skolkostnadernas fördelning mellan stat
och kommun, synes därför böra ske med bortseende från nämnda provisorium.
Örn man alltså icke medräknar den minskning av kommunernas
utdebiteringsbehov, som berörda provisorium medfört, visar det sig vid verkställda
beräkningar, att skolkostnaderna, som för närvarande kunna angivas
till i runt tal 160 miljoner kronor för år, falla med halva sitt belopp på
staten och med återstående hälften på kommunerna.
Sett i stora drag, innebär sakkunnigförslaget, att staten skulle lämna
kommunerna ersättning med omkring 20 procent av det approximativt uppskattade
anläggningskapitalet för redan befintliga lärosalar av olika slag
samt med omkring 40 procent deltaga i totala byggnadskostnaden1) för blivande
lärosalar. Vad beträffar lärosalarnas underhåll och förseende med
inventarier och undervisningsmateriel kan det föreslagna underhållsbidraget
beräknas motsvara omkring 20 procent av kostnaderna för dessa ändamål.
Likaså kan tjänstebostadsbidraget beräknas täcka inemot 20 procent av årskostnaderna,
ränta, amortering och underhåll inräknade, för lärarbostäderna.
Vidare skulle staten övertaga hela kostnaden för de i författning stadgade
minimilöner och arvoden ävensom 80 procent av utgifterna för skolskjutsar
och inackordering, vartill komma bidrag för förhyrda skollokaler, till arvoden
åt Överlärare och för skolhem.
Helt på kommunerna skulle alltjämt vila kostnaderna för tomtanskaffning
och för lokalutrymmen och andra anordningar, som betingats av sociala
eller socialhygieniska skäl, för skollokalernas uppvärmning, belysning och
rengöring, för alla slags lönetillägg till lärarna utöver de författningsenliga
minimilönerna och arvodena och för extra pensionsförmåner samt ytterligare
alla utgifter för sådan förvaltningspersonal, som på sina håll erfordras för
folkskoleväsendets skötsel, vaktmästare, redogörare, skrivbiträden o. s. v.
ävensom förekommande ersättningar till skolstyrelseledamöter o. d.
Approximativt kan den kostnadsöverflyttning, som sålunda skulle äga
i) Med totala byggnadskostnaden avses här kostnaden för byggnadskapitalets förräntning
och amortering.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 142.
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
rum från kommunerna till staten, beräknas innebära en minskning av kommunernas
totalutgifter för skolväsendet med omkring 20 procent eller under
den närmaste framtiden i runt tal 16 miljoner kronor per år. Den föreslagna
regleringen av förhållandet mellan staten och kommunerna skulle
alltså medföra, att hädanefter skolkostnaderna skulle fördela sig med ungefär
3/s på staten och 2/s på kommunerna.
Ur skattelindringssynpunkt kan förslagets innebörd uttryckas så, att medelutdebiteringen
av kommunalutskylder för hela riket per skattekrona, alltjämt
med bortseende från det provisoriska anslaget till skolkostnadsutjämning,
minskas med omkring 40 öre, motsvarande 1/& av den genomsnittliga utdebiteringen
per skattekrona för folkskoleväsendet särskilt. Genom nyssnämnda
provisoriska anslag har åstadkommits en minskning av omförmälda medelutdebitering,
som kan uppskattas till omkring 13 öre, och nu skulle alltså
tillkomma ytterligare 27 öre. Undersöker man åter förslagets skattelindrande
verkan med avseende å landskommunerna för sig och städerna för sig befinnes
det, att medelutdebiteringen per skattekrona för landskommunerna
minskas med 86 öre och för städerna med 16 öre. Den genom det provisoriska
utjämningsanslaget åstadkomna minskningen i medelutdebiteringen
per skattekrona kan beräknas för landskommunerna till 31 öre och för
städerna till 5 öre. Genom det föreliggande förslaget skulle alltså tillkomma
en ytterligare minskning av 55 öre respektive 11 öre.
Det förefaller mig, som om den av de sakkunniga sålunda föreslagna avvägningen
av skolkostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna kan
sägas i det stora hela ganska väl motsvara vad som för närvarande kan
anses skäligt och lämpligt. Jag vill framhålla, att jag lägger stor vikt vid att
folkskolan alltjämt får behålla sin ställning såsom en kommunal institution,
en institution alltså, för vilken kommunerna bära både förvaltningsansvar
och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning. Folkskolans förankring
i den kommunala intressesfären har varit och är alltjämt en livsnerv för
denna skola, till vilken alla medborgare äro skyldiga att sända sina barn,
i den mån de ej befinna sig i den situationen — och det gör ej flertalet
— att de kunna bereda dem utbildning på annat sätt. Det intima sambandet
mellan kommunen och dess folkskola bör därför bevaras och detta
även på det sättet, att kommunen bär en del av kostnaderna för densamma.
Den ekonomiska delaktigheten är obestridligen ägnad att hålla intresset och
ansvarskänslan levande. Den spelar också ur organisatorisk och administrationssynpunkt
en viktig roll. Jag skulle därför icke gärna vara benägen
att i fråga örn kostnadsöverflyttningen gå mycket längre än de sakkunniga
ifrågasatt, även örn måhända deras förslag med avseende å dess skattelindrande
verkan för mången kan te sig alltför måttfullt. På en punkt
kommer jag dock att framställa förslag örn en något kraftigare statshjälp,
än de sakkunniga tänkt sig, nämligen beträffande kostnaderna för blivande
nybyggnader, för vilka jag anser statsbidraget böra utvidgas att omfatta
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
19
50 procent av totala byggnadskostnaden. Å andra sidan finner jag det
rationellt att vidtaga en minskning av bidragen för redan uppförda byggnader,
med avseende på vilka de sakkunniga (majoriteten) synas mig hava
givit bidragsrätten en alltför vid omfattning. I den mån kostnaderna för
dessa sistnämnda byggnader ännu äro för kommunerna kännbara, är detta
dock ett förhållande av övergående natur. Mitt förslag härutinnan innebär
en nedsättning till ungefär hälften av den summa, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle komma att tilldelas kommunerna för redan befintliga
byggnader. Eljest kan jag i stort sett giva min anslutning åt sakkunnigförslaget,
såvitt angår den sidan av detsamma, som gäller kostnadsfördelningen.
I detta sammanhang bör emellertid uppmärksamheten fästas på den verkan,
ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan hava på vissa i
särskilt hög grad skattetyngda kommuners rätt till bidrag av s. k. skatteutjämningsmedel
från anslag under sjunde huvudtiteln. Det är tänkbart,
att för sådana kommuner bidrag av dylikt slag kan framför allt bero på
höga kostnader för folkskoleväsendet. Därest nu dessa kostnader i väsentlig
grad bortfalla, kan det inträffa, att en eller annan dylik kommun kommer
i ett vid jämförelse med andra kommuner sämre läge än hittills. Det lärer
vara möjligt att redan inom det nuvarande skatteutjämningsförfarandets ram
i viss grad förebygga oskäliga verkningar i dylikt avseende. Skulle sådana
åtgärder enligt gällande grunder ej visa sig tillfyllest, torde det få tagas i
övervägande att föreslå de jämkningar i gällande bestämmelser örn utjämningsbidrag
som må vara erforderliga för erhållande av nödig anpassning
efter det föreliggande förslaget örn överflyttning av vissa kostnader för folkskoleväsendet
å staten.
Jag övergår härefter till en detaljbehandling av frågan örn statsbidrag
till byggnader för folkskoleväsendet.
Skatteutjämningsberedningen föreslog i sitt betänkande, att statsbidrag
till vissa större städer skulle utgå med reducerade belopp. Folkskolesakkunniga
hava i överensstämmelse med de vägledande principer, vilka de
sakkunniga givit sin anslutning, ansett, att inga kommuner böra placeras i
en sådan undantagsställning utan följaktligen alla kommuner berättigas till
statsbidrag, oavsett kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer.
Vederbörande folkskolestyrelser i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle m. fl. hava under remissbehandlingen av denna fråga
uttalat starka betänkligheter mot den av de sakkunniga sålunda förordade
likställigheten samt föreslagit vissa anordningar, vilka i stort sett skulle
undandraga de större stadskommunerna det av de sakkunniga föreslagna
statsunderstödet till förevarande ändamål. Motiven till dessa betänkligheter
torde vara, att det för ifrågavarande kommuner faller sig olägligt att underkasta
sig den statskontroll, som kommer till stånd, om de sakkunnigas förslag
genomföres, samt att förslaget ekonomiskt ställer sig för de skattekraftigaste
kommunerna mindre fördelaktigt. Då jag icke blivit övertygad
20
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
öra hållbarheten av de skäl, som förebragts för att giva ifrågavarande kommuner
berörda undantagsställning, vilken skulle medföra, att staten frånsäger
sig kontrollen i nu åsyftade hänseenden över en avsevärd del av landets
folkskoleväsende, anser jag mig böra även i denna punkt biträda de
sakkunnigas förslag.
På de av de sakkunniga anförda skälen anser jag, att statsbidrag ej bör
utgå till kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt samt
för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning.
De återstående utgiftskategorier, för vilka enligt föreliggande förslag statsbidrag
skulle utgå, äro byggnadernas uppförande, deras underhåll, hyra
samt skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel.
Jag behandlar här nedan förslagen i nämnda ordning och gör alltså början
med förslaget örn statsbidrag för byggnadernas uppförande.
De sakkunnigas förslag i detta hänseende innebära, att staten skulle lämna
bidrag såväl till nya som till redan befintliga byggnader. De båda reservanterna
hava dock i sistnämnda avseende röjt en viss tvekan, som vunnit
genklang i några av de i ärendet avgivna yttrandena. Orsaken härtill är,
att man hyst betänkligheter mot att staten skulle engagera sig i en retroaktivt
verkande bidragspolitik, ett förfarande som icke ansetts stå i god
överensstämmelse med de regler, staten hittills följt i detta avseende. Vidare
har man ansett den tanken främmande, att statsbidrag skulle beviljas
till kostnader, som redan likviderats, samt förmenat, att det vöre av ringa
betydelse för kommunerna att erhålla bidrag till utgifter, som läge långt
tillbaka i tiden och ej längre tyngde deras finanser. I nära anslutning till
denna tankegång bar man på ett par enstaka håll bland remissmyndigheterna
varit böjd att tillstyrka en sådan anordning, att staten skulle lämna
bidrag endast i fall, där kommunerna ännu hade att gälda lån, som upptagits
för finansierande av skolbyggnader.
I anledning härav vill jag anföra, att, om man ansluter sig till principen,
att staten skall träda in i alla de fall, där utgifter för skolbyggnader utöva
ett kännbart inflytande på den kommunala ekonomien, det enligt min mening
är alldeles nödvändigt att också inbegripa de byggnadsföretag, som
redan uppförts men för vilka kommunerna ännu hava utgifter på grund
av att företagen finansierats lånevägen. Men accepterar man denna princip,
synes det oberättigat att från delaktighet i statsbidraget utan vidare belt
utesluta de byggnadsföretag, som redan uppförts men som omedelbart
gäldats med uttaxerade medel. Det kan nämligen, såsom vid behandlingen
av de sakkunnigas förslag från olika håll anförts, bero allenast av
en tillfällighet, att vederbörande kommun valt att för skolbyggnadens finansiering
tillgripa lånevägen för att i stället betala ett annat byggnadsföretag
eller andra åtgärder medelst uttaxerade medel. Såsom de sakkunniga påpekat,
innebär den omständigheten, att skolbyggnaderna ej finansierats lånevägen,
alldeles icke ett bevis på att icke kostnaderna för byggnaderna inne
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
21
burit stora ekonomiska ansträngningar för kommunen, vilka sträcka sina
verkningar långt fram i tiden. Med hänsyn till vad nu anförts ledes jag
sålunda till att i princip förorda de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till
skolbyggnaders uppförande bör utgå ej endast till nya byggnader utan även
till byggnader, som redan uppförts.
Vad då först angår frågan om bidrag till nya undervisningslokaler hava
de sakkunniga, såsom av det föregående framgår, i avseende på statsbidragssystemet
delat sig på två linjer.
Sakkunnigmajoritetens förslag innebär i huvudsak följande. Bidrag skulle,
utgå till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom för den
första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök.
Statsbidraget skulle utgå med 75 procent eller 3/4 av anläggningskapitalet
för ifrågavarande undervisningslokaler, dock endast under förutsättning
att Kungl. Maj:t respektive, där kostnaden beräknades uppgå till högst
3,000 kronor, länsstyrelsen lämnat tillstånd till arbetets utförande samt fastställt
den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skulle beräknas. Bidraget
skulle av statsverket utbetalas i lika belopp under 40 år. Varje år skulle
alltså till skoldistriktet utbetalas V40 av statsbidragsbeloppet.
Reservanternas förslag innebära i förhållande till majoritetens förslag avvikelser
i följande huvudsakligare hänseenden. Bidrag skulle utgå även
till kostnaderna för vissa icke obligatoriska specialrum, beträffande vilka
majoriteten tillrått en prövning av bidragsrätten från fall till fall, samt
vidare till barnbespisningslokaler, tvagningsrum och andra enklare anordningar
för skolbad, över huvud taget till lokaler och utrymmen, vilka
befunnes erforderliga för folk- och fortsättningsskolans verksamhet. Byggnadsbidraget
skulle utgå med hälften av anläggningskapitalet. Gränsen
för Kungl. Maj:ts respektive länsstyrelsens prövning föreslå reservanterna
till 1,500 kronor. Byggnadsbidraget skulle utanordnas utan särskild rekvisition
antingen omedelbart eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med
det redovisningsår, varunder huset blivit godkänt. I sistnämnda fall skulle
staten lämna ersättning för kommunens ränteförlust på så sätt, att årsbidraget
bestämdes till 6 procent av byggnadsbidraget. Det bör påpekas, att vid
utbetalning i form av årsbidrag reservanternas förslag i realiteten leder till
samma resultat som majoritetsförslaget med avseende å relationen mellan
det totala statsbidraget och anläggningskapitalet. 25 årsbidrag, vart och ett
motsvarande 6 procent av halva anläggningskapitalet, ge nämligen en summa,
som utgör 3A av nämnda kapital. Den väsentliga skillnaden mellan de
båda förslagen, såvitt angår statsbidragets storlek, ligger alltså egentligen
endast i bidragsperiodens längd, som enligt reservanternas förslag ställer sig
för kommunerna gynnsammare.
Flertalet myndigheter hava biträtt reservanternas förslag beträffande den
tidsperiod, under vilken statsbidraget skulle inbetalas till kommunen, och
22
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
rörande statsbidragets storlek. Vissa myndigheter, bland dem statskontoret,
hava förordat majoritetens förslag i förevarande avseenden. Statskontoret
har dock för sin del ifrågasatt en begränsning av statsbidraget från 75
procent till 50 h 65 procent.
Vad angår frågan örn vilka lokaler, som böra tagas i betraktande vid statsbidragets
beräknande, anser jag mig böra ansluta mig till majoritetens förslag.
Visserligen hava åtskilliga myndigheter betonat önskvärdheten av att
statsbidrag även beräknas för badanläggningar och andra hygieniska eller
sociala anordningar. Huru behjärtansvärt det än kan förefalla, att staten
deltager i kostnaderna för sådana anläggningar, anser jag det dock av såväl
principiella som statsfmansiella skäl nödvändigt att vid genomförandet av
förevarande statsbidragssystem söka taga sikte enbart på de kostnadskategorier,
som kunna sägas hava omedelbart samband med folkskoleväsendet.
Här gäller det för övrigt enligt mitt förmenande icke att taga ställning för
eller emot anläggningar av detta slag. Liksom de sakkunnigas majoritet
anser jag det icke vara att befara, att kommunerna skola befinnas mindre
benägna att, sedan de blivit berättigade till statsbidrag för de egentliga
skollokalerna, genom anordnande av berörda extra utrymmen främja lärjungarnas
bästa. I likhet med sakkunnigmajoriteten håller jag vidare före,
att frågan, huruvida statsbidrag skall utgå till specialrum för undervisning i
naturkunnighet, teckning o. s. v. samt för lärarrum och samlingssalar, bör
bliva föremål för prövning från fall till fall i samband med avgörande av
ärenden örn statsbidrag. Jag biträder de sakkunnigas mening, att för omeller
nybyggnadsarbeten, vilka avse allenast att sätta redan befintliga lokaler
i bättre skick eller giva en lämpligare disposition av dessa, statsbidrag icke
bör åtnjutas.
Vad sedan angår sättet för statsbidragets utgående hava såväl majoriteten
som minoriteten bland de sakkunniga och flertalet myndigheter varit överens
örn att dessa bidrag av statsfmansiella skäl böra fördelas över en viss
tidsperiod. Aven jag ansluter mig till denna uppfattning. Frågan örn tidsperiodens
längd står, såsom av det föregående framgår, i nära samband med
frågan örn statsbidragets belopp. Vid bedömandet av dessa spörsmål träda
enligt min mening tre synpunkter i förgrunden, nämligen önskvärdheten av
att kommunerna få en i möjligaste mån effektiv hjälp, behovet av att statsbidraget
icke sättes så högt att kommunernas intresse att reducera byggnadskostnaderna
förminskas samt nödvändigheten av att med hänsyn till
de statsfmansiella intressena hålla statsbidraget inom rimliga gränser.
Då det för kommunerna är gynnsammare, att statsbidraget från statens sida
slutbetalas under något kortare tid än sakkunnigmajoriteten tänkt sig, finner
jag mig böra i likhet med reservanterna tillstyrka en utbetalningstid av 25
år. Statsbidraget synes mig böra bestämmas till 3/<* av den nominella byggnadskostnaden
(anläggningskapitalet), såsom majoriteten föreslagit. På sätt jag
förut framhållit är ett efter dessa grunder beräknat statsbidrag ekonomiskt
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
23
likvärdigt med reservanternas förslag, alltså för kommunerna fördelaktigare
än majoritetsförslaget. Huruvida i den blivande statsbidragsförfattningen
reservanternas uttryckssätt (6 procent å halva byggnadsbeloppet årligen) eller
majoritetens formulering skall komma till användning, förefaller vara av
jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken torde vara, att kommunerna
erhålla ett effektivt bidrag och att detta bidrag samtidigt även ur
statsfinansiell synpunkt kan godtagas. Reservanternas förslag, att statsbidrag
å mindre belopp skulle utbetalas omedelbart, kan synas praktiskt, men medför
å andra sidan vissa svårigheter vid beräknande varje år av anslagsbehovet
för statens vidkommande. Jag anser därför, att regeln örn bidragens
fördelning på 25 år bör gälla över hela linjen.
I likhet med de sakkunniga håller jag före, att en viss decentralisering
kan vara lämplig vid behandlingen av förevarande byggnadsärenden. Den
av statskontoret framkastade tanken att förlägga avgörandet av dessa ärenden
till skolöverstyrelsen anser jag mig icke kunna biträda. Prövningen av
dessa ärenden synes böra fördelas mellan Kungl. Majit och länsstyrelserna.
Olika uppfattningar hava gjort sig gällande, i vilken omfattning länsstyrelserna
böra medgivas befogenhet att handlägga dessa ärenden. Sakkunnigmajoriteten
har för sin del förordat, att ärenden rörande byggnadsföretag
intill ett beräknat kostnadsbelopp av 3,000 kronor skola avgöras av länsstyrelsen
och återstående ärenden behandlas av Kungl. Majit. Reservanterna
hava förordat, att ifrågavarande gräns sättes vid 1,500 kronor. Ett stort
antal myndigheter, framför allt länsstyrelser, hava tillstyrkt en höjning av gränsen
upp till, i flertalet fall, 10,000 kronor. Skolstyrelserna i de större städerna
med flera hava förordat en prövningsgräns vid 15,000 kronor. Stockholms
folkskoledirektion har föreslagit, att gränsen åtminstone för Stockholms vidkommande
skulle höjas till 25,000 kronor. För egen del tillstyrker jag —
under beaktande av å ena sidan de praktiska fördelarna av att de lokala
instanserna i största möjliga omfattning få pröva och avgöra ärenden av
detta slag samt å andra sidan det statliga intresset av att Kungl. Majit har i
sin hand avgörandet av de frågor, som innebära mer betydande medelsanvisningar
— att ifrågavarande bidragsgräns sättes till 10,000 kronor. Att
anpassa prövningsgränsen efter de stora städernas förhållanden anser jag
icke vara tillrådligt, ej heller att i detta hänseende giva de stora städerna
en undantagsställning.
Jag övergår så till frågan om byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler.
Såsom av det föregående framgår har även i fråga örn det tekniska utformandet
av detta bidragssystem de sakkunniga delat sig på två linjer,
kring vilka myndigheterna vid sitt ställningstagande grupperat sig.
Sakkunnigmajoritetens förslag innebär, att staten skulle bidraga till de
kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för nu förevarande undervisningslokaler,
dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke skulle utgå för
lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än
24
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
39 år. Bidraget skulle utgå med visst belopp per lokal årligen till och med
den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år.
Bidrag skulle utgå allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar. Lokalerna
skulle indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder i fyra klasser,
allt efter lokalernas beskaffenhet. Arsbidraget skulle utgöra för klass I 180
kronor per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90
kronor per lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, skulle icke utgå
bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.
Sakkunnigminoritetens förslag innebär i dessa avseenden följande avvikelser.
Byggnadsbidraget skulle beräknas på grundval av byggnadskostnaderna,
alltså icke efter schematiska grunder. Sådant bidrag skulle ritgå endast
för lokaler, vilka första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Skolhusvärderingsnämnder
skulle fastställa kostnadssumman, varvid hänsyn icke
skulle tagas till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken överstege
20,000 kronor i medeltal per lokal. Byggnadsbidraget skulle utanordnas
på samma sätt och under samma tidsperiod som det av reservanterna
förordade byggnadsbidraget till blivande lokaler. En annuitet (ett årsbidrag)
av byggnadsbidraget skulle utgå under varje redovisningsår från och med
den 1 juli 1935 till och med det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit
efter det huset först togs i bruk.
Den väsentligaste skillnaden mellan majoritetens och reservanternas förslag
ligger, såsom av det föregående framgår, däri, att majoriteten föreslagit,
att byggnadsbidraget skall utgå efter vissa schematiska grunder, under det
reservanterna vid beräkningen av detsamma sökt anslutning till de verkligen
havda byggnadskostnaderna.
Vid bedömandet av dessa båda förslag faller i ögonen, att det schematiska
förfarandet kommer att medföra en i vissa fall ganska ojämn fördelning
av statsbidragen, örn man jämför dessa med byggnadskostnaderna.
Däremot har detta förfarande den förtjänsten, att det icke bygger
på kostnadsmoment, vilkas skälighet staten icke varit i tillfälle att kontrollera.
Det medför även fördelen av ett jämförelsevis enklare administrativt
förfarande än det, som måste åtfölja ett med hänsyn till de verkliga
byggnadskostnadernas storlek utgående statsbidrag, där det för skolhusvärderingsnämnderna
skulle bliva nödvändigt att först och främst utröna
kostnaden för byggnadsföretag, av vilka många utförts ganska lång tid
tillbaka i tiden, och vidare att tillse ej endast att rena överflödskostnader
avräknas, där sådana förekomma, utan även att kostnaderna icke varit
oskäligt höga i förhållande till vid tiden ifråga gällande priser.
Den största förtjänsten hos reservanternas förslag har förmenats vara,
att det skulle vara ägnat att medföra en rättvisare fördelning av byggnadsbidragen
och en konsekventare utjämning av skattebördorna än majoritetens
förslag. Tager man endast byggnadskostnaderna som riktmärke, vill det
synas som om reservanternas förslag ur kommunernas synpunkt äger för
-
Statsutskottets utlåtande ''Nr 142.
25
delar framför majoritetsförslagét. Detta är dock icke, såsom den föregående
framställningen utvisat, alldeles oomtvistligt. Jag vill erinra, att styrelsen
för landskommunernas förbund i nämnda hänseende förfäktat en annan
mening. Ur statens synpunkter förefaller i varje fall den av sakkunnigmajoriteten
förordade utgångspunkten för statsbidragets bestämmande —
byggnadernas tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets
åtnjutande — vara att föredraga framför en metod, som bygger på de verkliga
kostnaderna för byggnadsföretag, på vilkas tillkomst staten icke haft
något inflytande och vilkas kostnadsram staten icke haft möjlighet att öva
något inflytande på. Den av reservanterna förordade maximeringen av statsbidraget
till att avse endast de under 20,000 kronor per lokal fallande
kostnaderna torde icke för staten erbjuda en tillräckligt betryggande säkerhetsmarginal.
För egen del finner jag övertygande skäl hava anförts för
sakkunnigmajoritetens förslag örn en fördelning av statens byggnadsbidrag
till redan befintliga skollokaler efter ett klassificeringsförfarande, utgående
från lokalernas tjänlighet för sitt ändamål. I själva verket innebär detta
förslag intet annat, än att staten under viss begränsad tid betalar kommunerna
ett slags hyresersättning för de till undervisningen upplåtna lokalerna.
Ser man saken på sådant sätt, kan invändningen örn ojämnheter i vissa
fall i relationen mellan bidragets storlek och den verkliga byggnadskostnaden
icke tillmätas någon avgörande betydelse.
Vad därefter angår frågan, för vilka byggnader nu avsedda bidrag böra
utgå, finner jag starka skäl anförda för den meningen, att sakkunnigmajoriteten
satt gränsen för bidragsberättigade lokaler väl långt tillbaka i tiden.
Visserligen blir härigenom statsbidragshjalpen till kommunerna avsedd för
ett större antal skolbyggnader. Men det torde höra till sällsyntheterna, att
en kommun i våra dagar känner bördan av en skolbyggnad, som uppförts
för så lång tid tillbaka som ett fyrtiotal år. Det synes därför befogat att
flytta statsbidragsgränsen fram till en senare tidpunkt. Jag föreslår, att
gränsen sättes vid 20 år, sålunda att bidrag icke utgår för lokaler, som vid
de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 19 år. Bidraget
bör utgå med visst belopp per lokal och år till och med den 1 juli näst
före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 20 år. I enlighet med
sakkunnigmajoritetens förslag synes bidrag böra utgå endast för egentliga
klassrum och gymnastiksalar.
I likhet med de sakkunniga håller jag före, att bidrag ej bör komma i
fråga för lokaler, som tillkommit utan kostnad för vederbörande skoldistrikt.
Jag har intet att invända mot det av de sakkunniga föreslagna klassificeringsförfarandet
och anser mig även kunna biträda förslaget att inrätta
särskilda skolhusvärderingsnämnder för värderingsförfarandets genomförande.
De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden synas vara väl avvägda och
ägnade att tillgodose såväl statens som kommunernas berättigade intressen.
I fråga om nämndernas sammansättning och arbetsformer biträder jag järn
-
26
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
väl sakkunnigförslaget. På Kungl. Majit torde få ankomma att utfärda
anvisningar örn de grunder, som av nämnderna böra iakttagas vid klassificeringen.
Mitt förslag här ovan ifråga om bidragsperiodens längd medför vissa förändringar
i fråga örn de statsbidrag, som böra utgå i de olika bidragsklasserna.
Med utgångspunkt från de av de sakkunniga verkställda beräkningarna
uppskattar jag medelkostnaden per rumsenhet (klassrum och gymnastiksalar)
för de sista tjugo åren till: för A-skolor 12,500 kronor, för B 1- och B 2-skolor 8,000 kronor samt för skolor med endast ett klassrum 6,800
kronor. Fördelas dessa belopp på 20 år, blir årskvoten respektive 625 kronor,
400 kronor och 340 kronor. Jag anser, att en skälig avvägning av ersättningen
till kommunerna erhålles, om bidragen i de olika klasserna bestämmas
till 60 procent av nämnda årskvoter. I enlighet härmed skulle
årsbidragen komma att utgöra för klass I 370 kronor, för klass II 240 kronor
och för klass III 200 kronor. Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle
alltså utgöra för klass I 7,400 kronor (enligt de sakkunniga 7,200 kronor),
för klass II 4,800 kronor (enligt de sakkunniga samma belopp) samt för
klass III 4,000 kronor (enligt de sakkunniga 3,600 kronor), allt per bidragsberättigad
rumsenhet. Mitt förslag innebär alltså omkring 10 procents
förbättring för den lägsta bidragsgruppen och en obetydlig höjning av bidraget
i den högsta bidragsklassen. I detta sammanhang vill jag emellertid
betona, att jag, i likhet med de sakkunniga, icke anser, att skolformen bör
spela någon avgörande roll vid lokalernas klassificering. Bestämmande för
placeringen i den ena eller andra klassen bör vara lokalens tjänlighet för
sitt ändamål, det skick, vari den befinner sig, och den allmänna standard,
den representerar. En A-skola kan komma i klass III likaväl som en B 2- skola i klass I o. s. v.
Till de av sakkunnigmajoriteten föreslagna bestämmelser, som här ovan
icke särskilt berörts, kan jag i huvudsak giva min anslutning. Jag anser
mig dock böra särskilt framhålla, att enligt min mening, vare sig det gäller
redan befintliga eller blivande lokaler någon åtskillnad icke synes böra göras
mellan lokaler, använda för folkskolan, och lokaler, använda för fortsättningsskolan.
Båda slagen av utrymmen böra vara inneslutna i bidragsrätten.
Såvitt jag kan finna, torde tillräckliga skäl icke föreligga att under en
övergångsperiod införa det av de sakkunniga förordade provisoriska byggnadsbidraget.
Vid utfärdandet av de bestämmelser, som kunna föranledas
av de av mig ovan tillstyrkta åtgärderna, torde böra föreskrivas, att de
skola träda i kraft på dag, som Kungl. Majit bestämmer. Först sedan
klassificeringsförfarandet för hela riket slutförts, torde bestämmelserna böra
vinna tillämpning. Den ekonomiska förlust, kommunerna på detta sätt
kunna komma att lida, torde icke bliva alltför kännbar, i all synnerhet som
jag förutsätter, att det provisoriska anslaget till utjämning av skolkostnaderna
skall bibehållas, till dess de nya bidragsgrunderna vinna giltighet.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
27
Om staten övertager en del av kostnaderna för de av skoldistrikten uppförda
skolhusen, torde den jämväl böra lätta på kommunernas utgifter för
förhyrda lokaler. Jag har sålunda intet att erinra mot att statsbidrag till
detta ändamål beviljas. De sakkunniga hava föreslagit, att hyresbidrag skall
utgå med hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran, med rätt för den
utanordnande myndigheten att i förekommande fall pröva hyresbeloppets
skälighet och bestämma statsbidraget till hälften av det såsom skäligt ansedda
beloppet. På grund av mitt förslag örn storleken av statsbidrag till
uppförande av skollokaler kan det med ett hyresbidrag av nyss angiven
omfattning te sig lika fördelaktigt för en kommun att anskaffa skollokaler
hyresvägen som att bygga egna lokaler, ja kanske fördelaktigare. Då det
alltid innebär en olägenhet, att skollokalerna ej tillhöra kommunerna, synes
det mig tillrådligt, att hyresbidraget begränsas till V» av den verkliga eller
såsom skälig ansedda hyran.
Jag biträder de sakkunnigas förslag, att staten bör bidraga till kostnaderna
för undervisningslokalernas underhåll samt för tillhandahållande av
skolmöbler och undervisningsmateriel med ett årligt belopp per lärosal,
underhållsbidrag. Härvid böra även specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök medräknas. Jag framlägger därför förslag i denna riktning.
De av de sakkunniga föreslagna statsbidragsbeloppen giva mig icke anledning
till erinran.
Samma skäl, som motivera, att staten bidrager till kommunernas kostnader
för skolbyggnader, tala enligt mitt förmenande för att staten också lämnar
understöd till tjänstebostäder för lärare. Vad de sakkunnigas majoritet i detta
hänseende föreslagit kan jag i allt väsentligt biträda. Jag vill betona, att
jag — trots att åtskilliga myndigheter förordat en anordning, innebärande
att statsbidraget till förevarande ändamål skulle bestämmas efter dyrortsgrupperingen
— ej anser mig kunna biträda åtgärder i sistnämnda riktning,
enär de äro ägnade att verka prejudicerande vid en blivande reglering av
lärarnas löner. Det av mig nu tillstyrkta tjänstebostadsbidraget har endast
provisorisk karaktär.
De av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser, som sammanhöra
med statsbidragsförfarandet, motiveras väsentligen av nödvändigheten av att
staten erhåller ökad medbestämmanderätt i fråga örn folkskoleväsendet, i och
med att staten deltager i bestridandet av ovan angivna kostnader. I det
väsentliga anser jag mig kunna ansluta mig till de av de sakkunniga i dessa
hänseenden framlagda förslagen.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att senare taga frågorna om det
administrativa förfarandet under förnyat övervägande samt utfärda de författningsbestämmelser,
som föranledas av vad ovan föreslagits.
Vad till sist angår kostnadsberäkningarna föranleda mina förslag här ovan
vissa jämkningar i de sakkunnigas kalkyler.
För det första är det uppenbart, att genom förkortningen av bidrags
-
28
Statsutskottets utlåtande Nr 142,
perioden för nyä byggnader från 40 till 25 år man har att räkna med ett
större årligt anslagskrav under den tidrymd, då det återstående behovet av
rena nyanläggningar skall fyllas, än enligt sakkunnigmajoritetens kalkyler.
Att här på förhand angiva den erforderliga summan, ens approximativt, är
uppenbarligen ogörligt. Ej heller de av ersättningsbyggnader föranledda
anslagsäskandena kunna nu till storleken bestämmas. Det bör emellertid
betonas, vad också de sakkunniga påpekat, att genom dqn föreslagna ordningen
för bidragsprövningen det kommer att ligga i statens hand att reglera
takten för byggnadsverksamheten och att därvid alltså även åstadkomma
en skälig anpassning efter vad statsbudgeten kan bära. Blivande
anslagsberäkningar böra lämpligen för varje år grunda sig på utav skolöverstyrelsen
med folkskolinspektörernas hjälp åstadkomna översikter över
på de olika orterna föreliggande nybyggnadsbehov. Till byggnadsbidrag
för redan befintliga lokaler hava de sakkunnigas majoritet — med utgångspunkt
från ett till 20,000 uppskattat antal bidragsberättigade lokaler
och approximativt förutsättande ett bidrag efter klass II per sal — beräknat
ett belopp av 2,4 miljoner kronor vara erforderligt under första året. Enligt
det av mig här ovan förordade förslaget torde antalet bidragsberättigade
byggnader kunna beräknas till vid pass 11,000. Räknar jag med ett genomsnittligt
bidrag av 240 kronor per sal, skulle alltså kostnaderna under
första året uppgå till omkring 2,6 miljoner kronor.
Emot de sakkunnigas beräkningar av hyres-, underhålls- och tjänstebostadsbidragens
totalbelopp har jag intet annat att invända än att med hänsyn
till vad jag föreslagit angående hyresbidragens storlek det beräknade
rsanslaget bör minskas från 285,000 kronor till 190,000 kronor. Ej heller
finner jag något att invända emot de för skolhusvärderingsnämnderna
beräknade kostnaderna.
Av de föreliggande yttrandena över folkskolesakkunnigas betänkande
framgår, att man flerstädes förväntat, att statens administrativa kostnader
komma att i viss grad ökas vid ett genomförande av de förordade åtgär
derna. De sakkunniga hava själva påpekat detta men icke sett sig i stånd
att nu framlägga några kalkyler i detta hänseende. De sakkunniga hava
emellertid pekat på att de föreslagna åtgärderna komma att draga med sig
en avsevärd ökning av arbetsbördan särskilt för folkskolinspektörer, länsstyrelser,
skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. Såvitt jag kan finna,
torde detta särskilt bliva fallet under en övergångsperiod på 10 ä 20 år. Först
sedan närmare erfarenhet vunnits i förevarande hänseende, torde frågorna örn
utökning av arbetskrafterna hos nämnda myndigheter böra tagas under övervägande.
Jag finner sålunda icke anledning att nu taga ställning till vad
skolöverstyrelsen, vissa länsstyrelser och folkskolinspektörer härutinnan anfört.
Vad särskilt angår frågan örn ökad expeditionshjälp för folkskolinspektörerna
vill jag erinra om att denna fråga varit föremål för behandling
under punkt 170 i 1935 års åttonde huvudtitel. Vidare vill jag framhålla,
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
29
att det icke synes erforderligt att redan för nästkommande budgetår knyta
ett byggnadssakkunnigt biträde vid skolöverstyrelsen.
Jag återkommer i ett följande kapitel till frågorna rörande tidpunkten
för genomförandet av ovannämnda förslag, varvid jag även ämnar taga
ställning till spörsmålet, örn och i vad mån anslag för ifrågavarande ändamål
böra uppföras i riksstaten för nästkommande budgetår.»
Till stöd för de i motionen II: 568 framförda yrkandena rörande statsbidrag
till redan befintliga skollokaler har anförts bland annat följande:
De största svårigheterna hava uppenbarligen mött, då det gällt att tekniskt
utforma grunderna för statsbidrags utgående till redan uppförda skolbyggnader.
De sakkunniga hava stannat i olika meningar och utformat tvenne olika
bidragssystem — det ena byggande på en värdering av lokalernas beskaffenhet
och indelande i fyra olika klasser och bidragets utgående efter vissa
schematiska grunder, det andra utgående från de verkliga byggnadskostnaderna
och bidragets utgående efter en årskvot av det på grundval av dessa
fixerade totala bidraget.
Utredningen torde till fullo hava visat, huru svårt det är att finna automatiskt
verkande grunder för detta bidrags utgående — under alla förhållanden,
om man vill bevara ett samband mellan statsbidraget och kommunernas
nedlagda kostnader. Vägande invändningar hava också riktats mot
båda systemen, varom departementschefen erinrar å sid. 80—81 i propositionen.
Propositionen har givit sin anslutning till det första av dessa båda bidragssystem,
och det framlagda förslaget räknar alltså med ett värderingsförfarande
genom särskilda skolhusvärderingsnämnder, vilka skulle draga en
beräknad kostnad av 200,000 kronor. Enligt detta skulle värderingen avse
att fastställa lokalernas tjänlighet för sitt ändamål, ej som de sakkunniga
föreslagit lokalernas beskaffenhet. Därmed skulle i själva verket sambandet
bliva ännu sprödare mellan klassificeringens resultat och kommunernas byggnadskostnader.
Ty det är uppenbart, att en skollokals tjänlighet för sitt
ändamål ingalunda alltid eller ens som regel står i någon bestämd relation
till byggnadskostnaden. Ett klassrum i en enkel träbyggnad kan vara precis
lika tjänligt för sitt ändamål som ett klassrum i en skolhusbyggnad av sten
och måste därför under denna förutsättning givetvis hänföras till samma
bidragsgrupp.
Härav blir en följd, att enligt ett dylikt bidragssystem statsbidraget kan
med de bidragsbelopp, som här föreslås, i många fall komma att väsentligt
överstiga byggnadskostnaderna. Andra egendomliga konsekvenser av systemet
ha också påpekats. Statsbidragen till en redan befintlig skolbyggnad, färdigställd
något år före förslagets genomförande, kunna bliva väsentligen större
än till motsvarande nybyggnad, som uppförts efter förslagets genomförande
och som drager samma byggnadskostnad som den förra och till vilken
alltså bidrag skall utgå enligt det föreslagna systemet för statsbidrag till
nybyggnader.
Men de största betänkligheterna inställa sig dock mot det föreslagna
klassificeringsförfarandet. Naturligtvis kan man verkställa en värdering av
byggnader och lokaler i dessa efter rent byggnadstekniska och ekonomiska
grunder och fastställa lokalernas värde från dessa utgångspunkter »efter
30
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
deras beskaffenhet». Men resultatet torde bliva ett helt annat, om värderingen
skall avse att indela lokalerna i olika klasser efter deras tjänlighet
för sitt ändamål. Samtliga lärosalar, mot vilka inga väsentliga anmärkningar
kunna riktas såsom undervisningslokaler, torde skolhusvärderingsnämnderna
komma att uppföra i högsta bidragsklassen såsom fullt tjänliga
för sitt ändamål. Och när statsbidrag i detta fall endast skall utgå till
lokaler, som varit i bruk i 19 år eller därunder, så torde stora huvudmassan
av lokaler höra till nu nämnda kategori och sannolikt komma att uppföras
i klass I. När i propositionen det totala årliga statsbidraget till redan befintliga
skolbyggnader beräknas till omkring 2,6 miljoner kronor efter ett
medeltal beräknat efter bidraget till klass II, som med 130 kronor understiger
bidraget till klass I, kan man på goda grunder antaga, att det beräknade
totala bidraget skulle väsentligen komma att överskridas i verkligheten.
De invändningar, som alltså i olika avseenden kunna riktas mot det föreslagna
sättet för statsbidragets utgående till redan befintliga skollokaler,
göra, att det ligger nära till hands att fråga sig, örn ett värderingsförfarande
avseende att fastslå olika grader av byggnadernas tjänlighet för sitt ändamål
överhuvud fyller något praktiskt ändamål. Uppenbart synes vara, att
det blir mycket svårt att uppställa några allmänna vägledande principer
för en dylik värdering och att det subjektiva momentet här måste få ett
betydligt större utrymme än vid en värdering efter ekonomiska och byggnadstekniska
grunder. Någon garanti för en rättvis fördelning av detta statsbidrag
mellan kommunerna i riket torde det föreslagna klassificeringsförfarandet icke
erbjuda. Under sådana förhållanden synes det vid riksdagsbehandlingen av
propositionen böra tagas under övervägande, om icke en förenkling av sättet för
dessa statsbidrags utgående kunde genomföras ända därhän, att man i
stället genomförde ett system med fasta bidrag för redan befintliga skollokaler.
För verkligt otjänliga och otillfredsställande lokaler skulle givetvis
intet bidrag utgå. Men för sådana, som av folkskolinspektörerna kunde godkännas,
skulle ett fixt årligt bidrag utgå. Givetvis borde härvid iakttagas,
att detta fasta bidrag fixeras till ett belopp, som innebär garantier för att
det samlade statsbidraget under denna punkt komme att hålla sig inom den
i propositionen beräknade kostnadsramen.
Härigenom skulle hela värderingsförfarandet kunna bortfalla och en inbesparing
av de beräknade kostnaderna å 200,000 kronor kunna göras.
Vidare skulle man uppnå en förenkling av administrationen, som säkerligen
eljest skulle komma att kräva en mycket omständlig apparat, även
bortsett från själva nämnderna och den första generalvärderingen. Jag tilllåter
mig därför att framlägga ett förslag av ovan angivna innebörd för
att därmed bringa även detta sätt för ifrågavarande statsbidrags utgående
under riksdagens prövning. Jag förbiser härvid ingalunda, att liknande
invändningar, som riktats mot det nu utgående utjämningsbidraget, kunna
resas mot att, då det gäller bidrag för redan uppförda skolbyggnader, använda
samma system. Men då den föreliggande utredningen icke kunnat
lösa denna tekniska fråga på ett enklare och mera tillfredsställande sätt än
som skett och då det här gäller statsbidrag för en mera begränsad tidrymd,
vilka sedan helt komma att bortfalla, torde den föreslagna utvägen visa sig
vara enklare och framkomligare och därför att föredraga.
Jag vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att den föreslagna tiden
för statsbidrags utgående till redan befintliga skolbyggnader innebär från
min utgångspunkt en avgjord förbättring av de sakkunnigas förslag.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
31
Men ännu en punkt under denna rubrik anser jag mig böra beröra.
Departementschefen uttalar å sid. 88 i propositionen följande: »I likhet
med de sakkunniga håller jag före, att bidrag ej bör komma ifråga för
lokaler, som tillkommit utan kostnad för vederbörande skoldistrikt.» Det
gäller ju örn ett mycket begränsat antal fall, att skolbyggnaden tillkommit
utan någon kostnad för kommunen, och den av departementschefen uttalade
meningen rörande dessa fall torde framstå som mycket välgrundad. Emellertid
har staten under de senare åren beviljat bidrag till skolhusbyggen i
skilda delar av landet uppgående till flera miljoner kronor. Dessa byggnadsbidrag
hava varierat mellan 20 och 90 procent av byggnadskostnaderna.
Frågan om vilken hänsyn, som skall tagas till dessa byggnadsbidrag, bar i
propositionen, såvitt jag kunnat finna, icke upptagits till någon behandling.
Detsamma gäller för övrigt örn samma spörsmål, i vad det gäller ersättning
för tjänstebostäder. Emellertid torde denna fråga icke böra lämnas obesvarad
i detta sammanhang. Örn staten betalat t. ex. hälften eller tre fjärdedelar
av en skolbyggnad, kan det knappast anses rimligt, att kommunen
skall erhålla samma statsbidrag för skollokaler i en dylik byggnad som för
lokaler i en byggnad, som helt bekostats av kommunen. Aven örn statsbidraget
fixeras till ett och samma årliga belopp för varje tjänlig skollokal,
avser det ju dock att utgöra en kompensation för kostnaderna för denna
och bör därför i dessa fall anpassas efter relationen mellan statens och
kommunens andel i byggnadskostnaden. Anpassningen torde vid bestämmandet
av ett fixt gemensamt årsbidrag för redan befintliga skollokaler
kunna ske genom en bestämmelse därom, att kommunerna i nu berörda
fall erhålla den procent av det årliga bidraget för lokal, som svarar mot
deras andel i byggnadskostnaderna. Har kommunen icke burit mer än
halva kostnaden, bör den icke uppbära mer än hälften av det årliga bidraget,
har staten bekostat tre fjärdedelar av byggnadskostnaden, bör kommunen
icke erhålla mer än en fjärdedel av detta bidrag, allt per lokal i respektive
skolbyggnad. Under alla förhållanden torde vid riksdagsbehandlingen av
ifrågavarande statsbidrag denna nu berörda fråga icke böra lämnas oreglerad.
I kap. 3 (sid. 86—143 i statsrådsprotokollet) har departementschefen behandlat
frågan örn statsbidrag till lärares avlöning.
Efter en redogörelse för i riksstaten under budgetåret 1934/1935 för ändamålet
uppförda anslag och för gällande författningsbestämmelser rörande
lärares avlöning och statsbidrag därtill har departementschefen redogjort
för skolöverstyrelsens anslagsberäkningar för budgetåret 1935/1936. Sedan
departementschefen lämnat vissa uppgifter angående skoldistriktens utgifter
för lärarpersonalens avlöning och rörande skatteutjämningsberedningens principförslag
i avseende å statens övertagande av kostnaderna för lärarpersonalens
avlöning, har en redogörelse lämnats för folkskolesakkunuigas förslag
i dessa avseenden och för myndigheternas m. fl. yttranden däröver.
I detta sammanhang torde en närmare redogörelse behöva lämnas endast
rörande vissa delar av frågorna om statsbidrag till arvoden åt Överlärare,
örn tvångsförflyttning av lärare samt om ordningen för upprättande av förslag
till ledig lärartjänst.
32
■Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Vad angår frågan om statsbidrag till arvoden åt Överlärare må erinras om
följande på området gällande författningsbestämmelser:
Jämlikt folkskolestadgan äger skolrådet (folkskolestyrelsen), där skolväsendets
omfattning eller förhållanden i övrigt inom distriktet göra det behövligt,
åt särskild person uppdraga att närmast under skolrådet utöva ledningen
och tillsynen över distriktens skolor eller vissa av dessa. Dylik ledare kan
erhålla anställning antingen som kommunal folkskolinspektör eller, örn
rådande förhållanden anses påkalla, att ledaren av skolväsendet tillika tjänstgör
som lärare vid skola inom distriktet, som Överlärare. Ytterligare erforderligt
antal Överlärare kan av skolrådet utses till biträde vid ledning och
tillsyn av skolväsendet. Förutsättningen för anställande av kommunal inspektör
eller Överlärare är emellertid, att kommunen beviljar erforderliga
medel till inspektörens eller överlärarens arvoden. De skyldigheter, som
åligga dylik inspektör eller Överlärare, skola angivas i särskild instruktion,
vilken för att bliva gällande skall fastställas av överstyrelsen. Befattningar
av detta slag tillsättas av den lokala skolstyrelsen, men ansökningshandlingarna
granskas av skolöverstyrelsen, som har att avgiva yttrande angående
de sökandes lämplighet för befattningen, och endast den, som av överstyrelsen
förklarats lämplig, kan erhålla förordnande såsom Överlärare. I de
fall, då befattningen enligt skoldistriktets reglemente är bunden vid ordinarie
lärartjänst inom distriktet, behöver ledigförklarande icke ske; eljest skall
tillsättning ske efter kungörande av ledigheten. Förordnande för kommunal
folkskolinspektör eller Överlärare meddelas för viss tid; dock kan under
vissa förutsättningar här ifrågavarande befattningshavare givas en fastare
anställning.
För utövande av tillsynen över den dagliga ordningen vid särskilt skolhus
eller särskild skola, där två eller flera lärare tjänstgöra, ävensom för
fullgörande av andra i skoldistriktets reglemente närmare angivna uppgifter
i fråga örn skolarbetets yttre anordning äger vidare skolråd eller skolstyrelse
att såsom biträde åt folkskolinspektören eller överläraren bland de i skolhuset
eller skolan tjänstgörande lärarna utse särskild tillsyningslärare. Jämväl
i fråga om tiilsyningslärare ankommer det på kommunen att ensam
-bestrida för tillsyningsuppdraget eventuellt utgående ersättning.
Folkskolesakkunniga hava nu föreslagit, att staten skulle i viss utsträckning
lämna understöd för bestridande av kostnaderna för avlönande av Överlärare.
Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid statsbidrag åtminstone
tills vidare icke utgå för andra skolledarbefattningar än sådana, med
vilka vore förenad skyldighet att bestrida undervisning.
Vad sedan angår frågan örn tvångsförflyttning av lärare, må erinras, att
sådan förflyttning i gällande folkskolelagstiftning förekommer endast när det
gäller förflyttning inom ett och samma skoldistrikt.
I fråga örn sådan förflyttning äro bestämmelser meddelade i § 22 folkskolestadgan,
sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 30
december 1932 (nr 582). Skolråd i skoldistrikt uti stad äger rätt att, när
skolans bästa det kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en
annan inom distriktet utan iakttagande av de för tillsättning av lärartjänst
eljest gällande bestämmelser. Därest i skoldistrikt på landsbygden vid den
omprövning, som jämlikt § 19 i folkskolestadgan skall verkställas vid upp
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
33
kommen ledighet vid lärarbefattning inom distriktet, skolråd eller folkskolinspektör
finner, att till ledig tjänst lämpligen bör förflyttas ordinarie lärare
vid distriktets skolor, skall ärendet underställas domkapitlets prövning och
avgörande. Erfordras reglementsändring på grund av förflyttningen, skall
frågan örn ändring av reglementet först avgöras. Innan domkapitlet fattar
beslut i fråga örn förflyttning av lärare, skall denne beredas tillfälle att
yttra sig. Kan domkapitlet icke godkänna av folkskolinspektören gjort
yrkande, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens avgörande. Sedan
domkapitlets eller skolöverstyrelsens beslut örn förflyttning av ordinarie
lärare vunnit laga kraft, äger skolrådet förflytta ifrågavarande lärare. Såsom
villkor för förflyttning inom skoldistrikt såväl i stad som på landsbygden
gäller, att förflyttningen icke må medföra minskning i lärarens löneförmåner.
I syfte att befrämja indragning av överflödiga skolor och lärartjänster
kompletterades, efter förslag av särskilda sakkunniga, de nu återgivna föreskrifterna
örn tvångsförflyttning med särskilda bestämmelser, avseende att
underlätta flyttning av lärare på frivillighetens väg från ett distrikt till ett
annat. Detta skedde genom kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) om
tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. För tillsättning
av tjänster enligt denna kungörelse äro rikets inspektionsområden sammanförda
i 13 områdesgrupper. Då lärartjänst inom ett skoldistrikt skall kungöras
ledig, skall skolrådet från vederbörande folkskolinspektör inhämta
uppgift, huruvida inom något av de inspektionsområden, som tillhöra gruppen,
finnes övertalig tjänst. Är detta fallet, skall tjänsten kungöras ledig
med ansökningsrätten begränsad till endast ordinarie eller i förekommande
fall tills vidare anställda lärare från skoldistrikt med övertaliga lärartjänster
inom något av de inspektionsområden, som tillhöra ifrågavarande områdesgrupp.
Om ingen behörig sökande anmäler sig, skall tjänsten ånyo kungöras
ledig utan begränsning av ansökningsrätten. Detsamma gäller, örn
endast en behörig sökande anmäler sig och vederbörande valkorporation
icke låter sig nöja med det ofullständiga förslaget.
Folkskolesakkunniga hava nu ifrågasatt en utvidgning av det nuvarande
tvångsförflyttningsförfarandet till att omfatta även skyldighet för lärare att
underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. De sakkunniga
hava bland annat anfört följande:
Ehuru de sakkunniga vore fullt medvetna örn att problemet örn flyttningsskyldighet
för folk- och småskollärare ställde sig vida mera invecklat
och vanskligt att lösa än i fråga örn den statliga förvaltningspersonalen,
för vilken sådan skyldighet sedan länge varit föreskriven, hade de sakkunniga
likväl med hänsyn till den av dem ifrågasatta betydande utvidgningen
av statens ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet ansett ofrånkomligt
att söka i detta sammanhang finna en utväg att komma till rätta
med förevarande spörsmål.
I överensstämmelse med inom statsförvaltningen vedertagna principer torde
det icke böra ifrågakomma att ålägga lärarna generell flyttningsskyldighet
annat än i samband med en lönereglering. På grund härav måste från de
nya bestämmelsernas tillämplighetsområde undantagas de lärare, som vid
bestämmelsernas ikraftträdande redan innehade ordinarie eller däremot svarande
tjänst. Detta undantag torde dock ej behöva göras vidsträcktare, än
att det avsåge allenast den ifrågavarande tjänsten. Sökte läraren ny tjänst
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 saini. Nr 142. 3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
och erhölle sådan, förefölle det icke vara oskäligt att förknippa flyttningsskyldighet
med den nya anställningen. Beträffande sistnämnda fall torde
det dock vara tillrådligt, att låta anstå någon tid med de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Vidare kunde bestämmelser örn flyttningsskyldighet
icke göras tillämpliga å innehavare av med klockar- och organisttjänst eller
endera av dessa befattningar förenad lärartjänst, detta med hänsyn till de
speciella föreskrifter, som gällde för dylika förenade befattningar.
Åläggande av flyttningsskyldighet bomme alltså enligt de sakkunnigas
förslag att tills vidare få en ganska begränsad räckvidd.
Med avseende å tillämpningen av en tvångsförfiyttningsprocedur borde
vidare framhållas, att det måste anses vara av stor vikt, att icke genom
bestämmelser härom en stagnation av den frivilliga förflyttningen åstadkommes.
Skulle tvångsförflyttningsbestämmelserna omedelbart göras tilllämpliga
på lärare, som efter ansökning vunne transport från en ordinarie
tjänst till en annan, kunde det befaras, att lärarna skulle känna sig obenägna
att frivilligt söka sig bort från innehavande tjänster.
Med hänsyn härtill syntes det de sakkunniga lämpligt, att bestämmelserna
örn tvångsförflyttning under en viss övergångstid icke gjordes tillämpliga å
de fall, då ordinarie lärare efter ansökan erhölle annan ordinarie befattning,
på det att så många som möjligt av de nuvarande övertaliga tjänsterna
måtte avvecklas på frivillighetens väg. Den tid, som härför erfordrades,
uppskattade de sakkunniga till fem år. Efter förloppet av denna tid borde
de nya bestämmelserna om flyttningsskyldighet träda i kraft, även vad anginge
nu avsedda fall. Bestämmelserna örn tvångsförflyttning skulle alltså
få omedelbar giltighet allenast för lärare, som efter bestämmelsernas utfärdande
första gången erhölle ordinarie eller däremot svarande anställning.
Införandet av tvångsförflyttning i ökad utsträckning borde enligt de sakkunnigas
mening överhuvudtaget ske med stor försiktighet. Vid prövning
av frågor om tvångsförflyttning syntes den principen böra gälla, att det, så
vitt möjligt, tillsåges, att läraren erhölle en tjänst, som med avseende å avlöningsförmåner,
tjänstebostads beskaffenhet och läge, skolform samt övriga
förhållanden kunde anses åtminstone likvärdig med den tjänst, läraren lämnade.
Lärarens ålder bleve helt naturligt även en faktor att taga hänsyn
till. Det borde icke ifrågakomma att flytta en äldre lärare, som kanske
genom längre tids verksamhet på en ort vuxit starkt samman med denna.
En uppryckning ur den gamla miljön skulle här helt visst icke lända vare
sig lärare eller skola till gagn.
Man torde kunna utgå från att det i de flesta fall skulle vara möjligt
att träffa sådana dispositioner i fråga om förflyttning, att undantag från
regeln örn förflyttning till likvärdig tjänst icke skulle behöva förekomma.
Skulle för tillfället likvärdig tjänst icke stå till buds, torde det i allmänhet
utan svårare olägenheter låta sig göra att uppskjuta förflyttningen någon
tid, till dess lämplig befattning bleve ledig.
Emellertid måste man, anföra de sakkunniga, åtminstone teoretiskt sett,
räkna även med sådana situationer, där flyttning borde ske, oaktat den
tjänst, till vilken flyttningen ägde rum, i ett eller annat avseende icke erbjöde
samma fördelar som den befattning, läraren skulle lämna. Fråga
uppkomme då, om och i vad mån läraren skulle hållas skadelös för den
minskning i förmåner, han sålunda finge vidkännas.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
35
Enligt de sakkunnigas mening borde ersättning icke ifrågakomma, i vad
som anginge annat än de kontanta löneförmånerna och pensionsrätten. De
försämringar i lärarens ställning, som hänförde sig till andra förhållanden,
vore — örn man bortsåge från tjänstebostädernas beskaffenhet i och för
sig — alltför svåra att värdesätta, ja delvis helt ovägbara och huvudsakligen
beroende av en rent subjektiv inställning.
Vad lärarens kontanta avlöningsförmåner anginge, vore det lätt att siffermässigt
fastställa genom flyttningen förorsakad minskning. Vid förflyttning
i statens tjänst gällde som regel, att befattningshavare vid tvångsförfiyttning
till annan tjänst icke skulle lida någon minskning i sina avlöningsförmåner.
Denna inom statsförvaltningen allmänt gällande princip
borde enligt de sakkunnigas mening under alla förhållanden iakttagas beträffande
ifrågavarande lärares avlöningsförmåner så till vida, att staten
borde ikläda sig att — därest och så länge de till läraren vid den nya
tjänsten författningsenligt utgående avlöningsförmånerna understege de till
den förra tjänsten likaledes författningsenligt hörande avlöningsförmåner,
till vilka han skulle varit berättigad, örn han alltjämt innehaft denna
tjänst -— lämna läraren lönefyllnad med så stort belopp, som motsvarade
skillnaden.
Aterstode så spörsmålet, huruvida hänsyn jämväl borde tagas till sådana
avlöningsförmåner, som läraren under sin anställning å den förra tjänsten
åtnjutit utöver den författningsenliga minimilönen. Dessa extra avlöningsinkomster
kunde uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana, som utginge
såsom ett lönetillägg vid den egentliga tjänsten, alltså utan någon motsvarande
merprestation från lärarens sida (kommunala lönetillägg och tilläggspensioner),
dels ock sådana, som utgjorde ersättning för viss arbetsprestation
utöver den minimitjänstgöring å den egentliga tjänsten, som enligt
gällande författning krävdes för statsbidrag till lärarens avlönande (ersättning
för övertidsläsning, arvode för undervisning i slöjd och i fortsättningsskola).
Vad först anginge de kommunala lönetilläggen, förekomme fall, där lönetilläggen
beviljats under sådan form, att kommunerna vore rättsligen förpliktade
att utbetala dessa tillägg under viss tid eller så länge läraren kvarstode
vid sin befattning. En förflyttning av lärare, som på detta sätt vore
rättsligen tillförsäkrad kommunalt lönetillägg, torde enligt de sakkunnigas
mening icke kunna ske, utan att den tvångsförflyttade på sin nya plats
finge åtnjuta lönetillägg till samma belopp och för samma tid, som örn han
alltjämt innehaft den förra tjänsten. Skyldighet att utbetala detta lönetilllägg
kunde givetvis efter förflyttning icke åvila det distrikt, varifrån förflyttningen
skedde, och ej heller påläggas det skoldistrikt, till vilket läraren
förflyttades. I nämnda fall torde det bliva nödvändigt, att staten trädde
emellan och bestrede kostnaden för dessa lönetillägg. Utgifterna härför torde
ej komma att uppgå till några större belopp, särskilt som hänsyn givetvis
borde tagas till nu antydda omständighet vid avgörande av fråga om förflyttning.
I vissa fall förekomme, att lärare jämväl vore lagligen tillförsäkrade
kommunala pensionstillägg. Även dessa förmåner torde böra bibehållas
av lärare, som tvångsförflyttades, och kostnaderna härför bestridas av
statsmedel.
Beträffande den andra gruppen av extra löneinkomster torde även i fråga
örn dem förekomma, att vid tillsättande av tjänst utfästelse från skoldistrikts
sida gjorts på sådant sätt, att läraren kunde hava rättsligen grundade an
-
36
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
språk på inkomstens bibehållande, så länge han innehade den ifrågavarande
tjänsten. Oavsett huru härmed förhölle sig, syntes det de sakkunniga icke
böra ifrågakomma, att staten, därest läraren efter förflyttningen till den nya
tjänsten icke vidare hade att fullgöra det arbete, för vilket han åtnjutit
berörda extra löneinkomst, skulle det oaktat till läraren utbetala häremot
svarande vederlag. Vid förflyttning inom statsförvaltningen torde ingen
hänsyn tagas till liknande biinkomster, och någon anledning att här förfara
annorlunda syntes icke föreligga. I praktiken torde här avsedda fall icke
komma att spela någon nämnvärd roll, då det måste förutsättas, att förflyttning
under angivna omständigheter såsom regel undvekes. Förflyttning
torde ej utan tvingande nödvändighet böra ske, såvida ej läraren på den
nya tjänsten erhölle undervisning av minst samma omfattning och alltså
minst lika stor inkomst som vid sin förra plats.
Ännu ett spörsmål av ekonomisk betydelse för lärarna beröres i detta sammanhang,
nämligen frågan örn ersättning till dem för flyttningskostnader.
Då staten enligt de sakkunnigas förslag komme att hava huvudintresset av
att flyttningen komme till stånd, förordade de sakkunniga, att staten påtoge
sig att ensam svara för ersättning åt läraren i förevarande hänseende. I
fråga om beräkning av denna ersättning torde särskilda bestämmelser icke
vara erforderliga. Frågan härom syntes böra för varje särskilt fall prövas
och avgöras av Kungl. Majit. Den av de sakkunniga förordade flyttningsproceduren
komme att bestå av två etapper, en första, där försök gjordes
att genomföra flyttningen på frivillighetens väg, och en andra, där, i
händelse nämnda försök ej ledde till resultat, tvångsförflyttning tillgrepes.
Enligt de sakkunnigas mening borde ersättning för flyttningskostnad icke
begränsas att utgå allenast vid den egentliga tvångsförflyttningen. Skulle så
ske, förelåge fara för, att detta verkade hindrande på den frivilliga förflyttningen.
För att underlätta förflyttning på frivillighetens väg borde
därför även den lärare, som förflyttades enligt bestämmelserna för den
första etappen, erhålla ersättning för flyttningskostnader.
Beträffande det område, inom vilket förflyttningsskyldighet för vederbörande
lärare skulle föreligga, ansåge de sakkunniga, att en användbar indelningsgrund
erhölles, örn man läte flyttningsområdena sammanfalla med
de 13 områdesgrupper, vari riket sammanförts, då det gällde tillsättning i
vissa fall av lärare enligt kungörelsen den 20 juli 1933.
Flyttningsskyldigheten skulle alltså i nu berörda avseende innebära, att
här ifrågavarande lärare skulle vara skyldiga att låta sig förflytta till ledig
tjänst i skoldistrikt inom samma flyttningsområde (områdesgrupp), som det
skoldistrikt, där läraren vore anställd.
Rätten att besluta om tvångsförflyttning torde nied hänsyn till dylika frågors
ömtåliga beskaffenhet böra läggas i Kungl. Majlis hand.
De sakkunniga hava ingående uppehållit sig vid det administrativa förfarandet
vid förflyttning av lärare. Det av de sakkunniga i detta hänseende
föreslagna tillvägagångssättet innebär i stora drag följande:
Kungl. Majit skulle efter framställning hos skolöverstyrelsen av vederbörande
skoldistrikt eller folkskolinspektör och på grundval av utav överstyrelsen
verkställd utredning — under förutsättning att Kungl. Majit prövade
skäl till förflyttning föreligga — besluta, till vilken tjänst med anledning
av den gjorda framställningen förflyttning av lärare skulle ske. Härefter
borde emellertid enligt förslaget — såsom av det föregående framgår — tvångs
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
37
förflyttningen ej omedelbart gripa in. Först skulle undersökas möjligheten
att genom frivillig förflyttning indraga den övertaliga tjänsten. Misslyckades
detta, skulle tvångsförflyttning tillgripas. Kungl. Majit skulle då bestämma,
vilken av lärarna i skoldistrikt med övertaliga tjänster inom vederbörande
förflyttningsområde som skulle förflyttas till vederbörande lediga tjänst. Innan
sådant ärende avgjordes av Kungl. Majit, borde tillfälle lämnas de lärare,
som kunde ifrågakomma till förflyttning, att yttra sig i ämnet.
Beträffande förslaget örn tvångsförflyttning av lärare hava reservanterna
— under framhållande av att majoritetens förslag innebure en möjlighet att
tvångsförflyttning skulle kunna åsamka den förflyttade läraren minskning av
honom förut tillkommande löneinkomster — anfört,
att bestämmelser örn förflyttning av lärare mot hans vilja från ett skoldistrikt
till ett annat borde givas sådant innehåll, att lärarens sammanlagda
avlöningsförmåner icke kunde genom förflyttningen minskas. Skulle det,
då förflyttning av lärare ifrågasattes, visa sig, att lärarens löneinkomster
på den nya platsen skulle bliva lägre än vid den innehavda tjänsten, finge
förflyttningen icke komma till stånd med mindre ersättning för löneminskningen
bereddes läraren av statsmedel.
Beträffande de av myndigheterna och vissa sammanslutningar m. fl. avgivna
utlåtandena över de sakkunnigas här förevarande förslag hänvisar
utskottet till statsrådsprotokollet.
Här torde emellertid böra erinras, att skolöverstyrelsen givit uttryck åt den
uppfattningen, att starkt vägande skäl kunde anföras emot de föreslagna
anordningarna.
Enligt överstyrelsens mening måste en lagstiftning om generell tvångsförflyttning
av lärare mellan olika kommuner anses utgöra ett synnerligen
starkt ingrepp i folkskolans ställning såsom en kommunal anstalt. Innan
ett ingrepp av en så radikal natur ägde rum, borde det vara klart utrett,
bland annat, att en sådan ordning verkligen bleve för framtiden behövlig.
Bland de många frågor av mera praktisk art, som i samband med tvångsförflyttning
av lärare måste lösas, stöde också i främsta rummet den örn
kompensation för eventuellt mistade avlöningsförmåner. Enligt överstyrelsens
uppfattning talade starka skäl för den av reservanterna företrädda
ståndpunkten.
Överstyrelsen hävdade den meningen, att frågan örn ett definitivt ståndpunktstagande
till en eventuell allmän förfiyttningsskyldighet i samband
med en ny lönereglering för lärarna för närvarande varken kunde eller borde
göras aktuell. Det syntes tämligen uppenbart, att ett genomförande nu av
den föreslagna provisoriska reformen vore att föregripa det resultat, vartill
statsmakterna kunde komma, då de hade att taga ställning till hela tvångsförflyttningsproblemet
i samband med en ny lönereglering. Enär enligt
överstyrelsens mening den länge väntade löneregleringen icke heller torde
kunna ytterligare någon avsevärd tid undanskjutas, syntes det även ur denna
synpunkt olämpligt att nu slå in på provisorievägen.
Men även vid en granskning av innebörden av de föreslagna provisoriska
åtgärderna syntes man svårligen kunna komma till något annat resultat.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle skapas ännu flera i rättsligt hänseende
38
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
olikställda lärarkategorier än som nu förefunnes. Rent praktiskt sett torde
den sålunda ifrågasatta förflyttningsskyldigheten få ganska ringa betydelse
för det syfte, varom nu vöre fråga. Det torde endast rent undantagsvis
kunna komma att inträffa, att med nu gällande restriktiva bestämmelser
beträffande återbesättande av tjänster nytillträdande eller transportsökande
lärare komme att hamna å en tjänst, som inom en överskådlig tid bleve
mogen för indragning. Tydligt vöre, att frågan örn införandet av ett sjunde
obligatoriskt skolår, som av de sakkunniga komme att behandlas i ett senare
betänkande, i hög grad måste inverka på behovet av lärartjänster och
därmed också på behovet av tvångsförflyttning av lärare.
Enligt överstyrelsens mening kunde betänkligheterna mot införande av
tvångsförflyttningsbestämmelser icke anses mindre, därför att tillämpningen
kanske i verkligheten komme att bliva av jämförelsevis ringa omfattning.
Man måste också räkna med de psykologiska verkningarna av en dylik lagstiftning.
Knappast någonting kunde vara så ägnat att motverka framgången
i lärargärningen, som att läraren nödgades utföra arbetet i skolan
under en allmän känsla av otrygghet och olust. Icke minst av denna anledning
borde bestämmelser örn tvångsförflyttning icke tillgripas, förrän ett
allmänt och oundgängligt behov därav blivit klart dokumenterat.
Överstyrelsen funne sig böra för närvarande avstyrka de sakkunnigas
förslag i dess helhet angående tvångsförflyttning av lärare från ett skoldistrikt
till ett annat.
Statskontoret har anfört bland annat följande:
Den betydande minskning av barnantalet, som redan inträtt och under
överskådlig tid framåt vore att emotse, gjorde enligt statskontorets mening
en anpassning av folkskoleorganisationen efter de sålunda ändrade förhållandena
ofrånkomlig. Statskontoret ville icke göra gällande, att man i detta
hänseende skulle gå bryskt till väga, men kunde icke underlåta att framhålla
att, därest en skärpning av bestämmelserna örn förflyttningsskyldighet
ansåges redan nu behövlig, skyldigheten att underkasta sig denna syntes
kunna knytas till rätten att åtnjuta provisorisk avlöningsförbättring. Emellertid
vore statskontoret ■— liksom de sakkunniga ■— av den uppfattningen,
att de nuvarande övertaliga tjänsterna borde, så långt möjligt är, avvecklas
på frivillighetens väg. Till de av de sakkunniga föreslagna grunderna för
beredande av gottgörelse åt lärare vid tvångsförflyttning ansåge sig statskontoret
kunna i huvudsak ansluta sig. Dock syntes det vara väl mycket begärt,
att vid tvångsförflyttning skulle tillses, att läraren jämväl i fortsättningen
skulle kunna påräkna motsvarande extra löneinkomster, som han tidigare
åtnjutit. Ett åtagande i denna riktning skulle dessutom kunna medföra
ganska vittgående konsekvenser för andra förvaltningsgrenar. I fråga örn
ersättningen för flyttningskostnad för tvångsförflyttad lärare ville statskontoret
jämväl framhålla, att denna ersättning givetvis icke borde få utgå
efter förmånligare grunder än som gällde för statens tjänstemän. Slutligen
ansåge statskontoret önskvärt, att frågan om utsträckning av förflyttningsskyldigheten
att avse större områden än som föreslagits och måhända hela
landet hölles öppen.
I fråga örn ordning för upprättande av förslag till ledig lärartjänst hava
de sakkunniga föreslagit, bland annat, att, då fler än en sökande anmält
sig till ledig tjänst, vederbörande folkskolinspektör skulle, innan skolstyrelsen
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
39
upprättade förslag till tjänsten, granska ansökningshandlingarna och avgiva
yttrande till skolstyrelsen. Härvid skulle han angiva de tre sökande, som
enligt hans mening vore med hänsyn till befordringsgrunderna mest meriterade,
ävensom ordningen dem emellan. Romme skolrådet vid förslagets
upprättande till annat resultat än folkskolinspektören, skulle ärendet hänskjutås
till domkapitlet, som då hade att upprätta förslaget.
Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och domkapitlets medverkan
vid förslags upprättande skulle ej tillämpas i skoldistrikt, vilka
enligt särskilt beslut av Kungl. Majit undantagits från den statliga inspektionen.
För tillsättning av överlärartjänst föreslå de sakkunniga såsom regel
samma ansökningsförfarande som för lärartjänster i allmänhet. Skolöverstyrelsen
skulle i sitt yttrande över de sökandes lämplighet jämväl angiva
de tre sökande, som överstyrelsen funne mest lämpliga, ävensom ordningen
dem emellan. Skolrådet hade vid meddelande av förordnande att
välja mellan dessa tre.
Skolöverstyrelsen har i anledning av denna del av de sakkunnigas förslag
anfört bland annat följande:
Överstyrelsen kunde, vad beträffade förslaget om ändrade bestämmelser
rörande lärares tillsättande, i vad det avsåge nya grunder för upprättande
av förslag till ledig tjänst, i stort sett ansluta sig till detsamma. Det förstärkta
statliga inflytandet på tillsättningen, som läge däri, att folkskolinspektören
skulle före det definitiva förslagets uppgörande yttra sig över ansökningarna
på sätt, de sakkunniga föreslagit, vore icke mera ingripande än
som torde vara erforderligt för vinnande av bättre garanti att vid behandlingen
av ifrågavarande ärenden såväl det allmännas som lärarnas berättigade
intressen skulle tillvaratagas.
Vad tillsättningen av Överlärare anginge, funne överstyrelsen på av de
sakkunniga angivna grunder väl motiverat, att förslaget uppsattes av statlig
myndighet, nämligen skolöverstyrelsen, i samband med överstyrelsens granskning
av de sökandes lämplighet. Överstyrelsen funne emellertid, huvudsakligen
av praktiska skäl, att en dylik ordning borde tillämpas även i fråga
örn besättandet av sådan ordinarie lärartjänst, med vilken överlärarbefattning
vore förenad. En del folkskolinspektörer hade anmärkt på det onödiga
dubbelförfarande, som innebure att vid dylik förening av tjänster folkskolinspektören
skulle avgiva förslag till förslag å lärartjänsten, sedan skolöverstyrelsen
bland de sökande upprättat förslag till förordnande av Överlärare.
Överstyrelsen funne denna anmärkning berättigad, och syntes frågan enklast
böra lösas på det sättet, att överstyrelsen uppgjorde förslag till tjänsten i
dess helhet, innefattande såväl lärår- som överlärartjänsten. Denna ordning
borde tillämpas även beträffande de större städer, där eljest vid upprättande
av förslag till lärartjänst folkskolinspektörens medverkan ej skulle vara
erforderlig.
Departementschefen har angivit sin egen ståndpunkt till frågan örn statsbidrag
till lärares avlöning m. m. på följande sätt:
»I likhet med de sakkunniga och de i ärendet hörda myndigheterna till
-
40
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
styrker jag, att staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt utgående
kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor och för
föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga
skolhem. Jag förordar likaledes, att staten jämväl övertager de delar av
de kontanta minimiarvodena för lärare i slöjd och hushållsgöromål, som
nu påvila skoldistrikten.
Till bestridande av kostnaderna för lärarnas naturaförmåner synes staten
böra bidraga endast i den utsträckning, som framgår av vad jag i nästföregående
kapitel föreslagit (tjänstebostadsbidrag). De av de sakkunniga berörda nu svävande
frågorna om en allmän revision av boställsordningen synas på de av de
sakkunniga anförda skälen icke böra upptagas till prövning i nu förevarande
sammanhang utan anstå till en blivande ny lönereglering för lärarpersonalen.
Innan denna löneregleringsfråga ordnats, föreligger heller ingen anledning
upptaga frågan örn statens övertagande av de nu utgående kommunala
lönetilläggen. I likhet med de sakkunniga förordar jag sålunda, att
vederbörande skoldistrikt även i fortsättningen skola bestrida kostnaderna
för sistnämnda löneförmåner. Statskontoret har uttalat en stark betänksamhet
emot att kommunerna medgivas alltför stor frihet vid bestämmandet av
kommunala lönetillägg, enär härigenom icke blott lösningen av lärarpersonalens
löneregleringsfråga kunde komma att försvåras utan även dessa tillägg
kunde föranleda en föga önskvärd ojämnhet i avlöningsförhållandena till
skada för undervisningen i dess helhet. Även örn denna synpunkt icke kan
frånkännas betydelse, saknar jag anledning att här närmare ingå på detta
spörsmål, som utgör en del av den i detta sammanhang icke aktuella frågan
örn en allmän reglering av lärarpersonalens löner.
I samband härmed vill jag emellertid fästa uppmärksamheten vid att
vissa framställningar föreligga angående förbättring av lärarpersonalens avlöningsvillkor
och i samband därmed stående frågor.
Folkskollärarkårens representantskap för lönefrågor har gjort framställning
angående höjning av arvodena för undervisning i slöjd samt i fortsättningsoch
ersättningsskolor till de belopp, som utgingo under budgetåret 1932/1933.
Till frågan örn storleken av arvodena för undervisning i sistnämnda skolformer
har jag redan tagit ställning i 1935 års åttonde huvudtitel. Vad
angår frågan örn slöjdarvodena, finner jag mig under nuvarande förhållanden
icke kunna förorda åtgärder för en höjning av desamma. Däremot
anser jag skäl tala för ett tillmötesgående i viss utsträckning av de förslag
angående ändring i gällande grunder för undervisning i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor, som skolöverstyrelsen framlagt
i skrivelse den 31 augusti 1934. Skolöverstyrelsen har här föreslagit att, då
fråga är örn undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal lärjungar,
som slöjdavdelning må kunna omfatta, måtte, under förutsättning att den
består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka prövas skäligen
kunna deltaga i slöjdundervisningen, få inräknas även flickor från småskole
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
41
stadiet, ävensom framlagt förslag örn viss modifikation av det maximiantal
timmar under läsår, för vilket statsbidrag får utgå. För förstnämnda förslag
hava anförts enligt min mening välgrundade motiv, och jag finner
mig därför böra tillstyrka detsamma. Härav skulle enligt överstyrelsens
beräkningar föranledas en merkostnad av i runt tal 34,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har vidare i sin nyssnämnda skrivelse framlagt förslag
örn medgivande av rätt åt sådan manlig lärare vid småskola och vid mindre
folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, som blivit anställd
efter utgången av år 1918, att från och med den 1 juli 1935 åtnjuta
ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år. Detta förslag, som synes
påkallat av starka billighetsskäl, gäller inalles sex personer och skulle
sålunda förorsaka en merkostnad av 1,200 kronor per år. Jag anser mig
böra biträda detsamma.
Folkskolesakkunniga hava föreslagit, att såsom villkor för statsbidrag till
lärares avlöning skall gälla, utöver nu i detta hänseende stadgade bestämmelser,
att distriktets skolväsende i dess helhet skall vara ordnat i enlighet
med gällande föreskrifter. Motsvarande bestämmelse i de nuvarande statsbidragsförfattningarna
avser, att enbart vederbörande skola skall vara anordnad
i enlighet med gällande föreskrifter. Jag finner den sålunda föreslagna
utvidgningen till fullo motiverad, örn staten i ovan angivna omfattning
övertager folkskoleväsendets omkostnader, och anser mig alltså böra
biträda de sakkunnigas förslag i denna del.
I likhet med de sakkunniga finner jag frågan örn statens bidrag i vissa
fall till ersättning för övertidsläsning lämpligen böra anstå, till dess frågan
om det sjunde skolåret föreligger till prövning.
En detalj i de sakkunnigas förslag, som framkallat vissa meningsskiljaktigheter,
är frågan örn statliga bidrag till arvoden åt Överlärare. De sakkunniga
hava i detta hänseende föreslagit, att statsbidrag skall efter prövning
från fall till fall av Kungl. Maj:t utgå med högst hälften av arvodet
till Överlärare, dock med högst 1,000 kronor för Överlärare och år och ej
för mer än en överlärartjänst inom ett och samma skoldistrikt. Vissa myndigheter
hava i anknytning till en vid de sakkunnigas betänkande fogad
reservation avstyrkt bidrag av denna art. I reservationen har som den
väsentligaste invändningen emot ifrågavarande bidrag erinrats örn att överlärarna
i åtskilliga fall fullgöra funktioner av rent kommunal natur. För
egen del har jag i likhet med ett stort antal myndigheter funnit starka
skäl hava anförts för sakkunnigmajoritetens förslag i denna punkt. Risken
för att statsbidrag skulle komma att utgå i sådana fall, som av reservanten
antytts, och i övrigt utan att verkligt behov av vederbörande överlärartjänst
föreligger torde till väsentlig del komma att elimineras genom den av de
sakkunniga förordade prövningen från fall till fall av bidragsberättigandet.
Ett särskilt starkt skäl för ett statligt ingripande just nu på detta område
utgör enligt min mening det förhållandet, att ifrågavarande Överlärare full
-
42
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
göra en betydelsefull uppgift som ledare för skolväsendet. När staten i så
stor omfattning, som här föreslås, åtager sig folkskoleväsendets omkostnader,
bör det ligga i statens intresse att skolväsendet i de särskilda distrikten
organiseras och omhänderhaves på ett så tillfredsställande sätt som möjligt.
Jag är av den uppfattningen, att, örn man ser saken ur ekonomisk synpunkt,
tillvaron av en duglig lokal skolledare ofta möjliggör besparingar i
skolväsendets omkostnader, vilka eljest icke skulle hava kommit till stånd.
Jag förordar därför de sakkunnigas förslag i denna punkt. Jag har ingenting
att erinra mot de föreslagna bidragsnormerna. I likhet med de sakkunniga
och skolöverstyrelsen anser jag, att statsbidrag i regel icke bör
utgå till mer än en skolledartjänst i vederbörande skoldistrikt. Dock torde
Kungl. Maj:t i förekommande fall och därest särskilda skäl äro för handen
kunna medgiva, att statsbidrag må utgå till mer än en sådan tjänst inom
vederbörande skoldistrikt. Till frågan örn tillsättning av överlärartjänster
återkommer jag nedan.
De sakkunniga hava föreslagit, att i samband med statens övertagande
av ovan avsedda kostnader för lärares avlöning skulle meddelas vissa föreskrifter,
åsyftande att bereda staten ökat inflytande och kontroll på folkskoleväsendet.
Att föreskrifter av sådan art äro av behovet påkallade, om
staten utsträcker sin verksamhet på antytt sätt, och dessutom redan nu i
många fall väl motiverade, finner jag obestridligt.
De sakkunniga hava i nämnda avseenden först och främst föreslagit, att
Kungl. Maj:ts tillstånd skulle krävas för inrättande av ny lärartjänst. Dock
skulle tjänst med anställning på viss tid kunna efter vederbörande folkskolinspektörs
medgivande utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara inrättad under
en tid av högst tre år. Jag finner detta av flertalet myndigheter tillstyrkta
förslag väl motiverat och ansluter mig till detsamma. De invändningar,
skolöverstyrelsen anfört med avseende å ordningen för reglementsförslags
fastställande, synas mig icke bärande. Jag vill tillägga, att jag icke finner
skäl föreligga att förorda särskilda undantagsbestämmelser för de större
skolkornmunerna av innebörd, att dessa liksom hittills skulle utan särskilt
medgivande av Kungl. Maj:t få inrätta nya tjänster. Anspråk på en sådan
undantagsställning hava nämligen framkommit från de städer, vilka enligt
beslut av Kungl. Majit icke äro underkastade den statliga folkskolinspektionen
annat än såvitt angår statsbidragsrekvisitionerna, alltså Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. Då jag ställer mig avvisande
till dessa anspråk, beror detta givetvis icke på någon misstro mot
dessa kommuners sätt att sköta sitt skolväsende, lika litet som mitt förordande
av en skärpt kontroll gentemot rikets övriga kommuner har sin
grund i en sådan inställning. Anledningen till min hållning är den, att jag
anser det principiellt och sakligt välgrundat att staten, då den utökar sin
ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet, bör tillförsäkra sig medel att
förebygga missbruk, som leda till ökade utgifter för staten. Vad särskilt
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
43
nämnda städer angår, där nästan undantagslöst skolorna äro av A-form och
inrättande av nya tjänster följaktligen kan ske utan reglementsändringar,
torde skälen för en skärpt kontroll i förevarande hänseende kunna sägas
vara starkare än eljest.
Under ärendets remissbehandling har från olika håll uttalats önskvärdheten
av att statsmyndigheterna finge ökade kontrollmöjligheter, även då det
gäller återbesättande av redan befintliga lärartjänster. De sakkunniga hava
i detta avseende icke framlagt något förslag. För egen del håller jag före,
att redan de nuvarande bestämmelserna på detta område innebära rätt goda
garantier för att sådana tjänster icke i onödan återbesättas. Jag finner därför
icke anledning att nu framlägga förslag örn ökat statsinflytande vid sådana
ärendens avgörande. Skulle erfarenheten utvisa, att ändringar härutinnan
äro av nöden, bör frågan upptagas till förnyat övervägande.
De sakkunniga hava framlagt förslag om stadgande av skyldighet för
lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Som
bekant gäller härutinnan för närvarande vissa bestämmelser rörande frivillig
förflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat.
Förslaget i denna del har från vissa håll mött ett starkt motstånd, speciellt
från de sammanslutningars sida, vilka representera lärarnas intressen.
Även skolöverstyrelsen har i detta hänseende intagit samma avvisande
ståndpunkt. De väsentligaste punkterna i kritiken av de sakkunnigas förslag
i denna del torde vara, att åtgärderna skulle innebära ett starkt ingrepp
i den kommunala självbestämmanderätten och vara ägnade att rubba
lärarnas rättsliga ställning, att behov icke föreligger av ett nytt förflyttningsinstitut
vid sidan av det nuvarande frivilliga förfarandet, vars verkningar
ännu icke hunnit till fullo prövas, samt att lärarna, vilka äro kommunalt
anställda, hava en ömtålig ställning till sina huvudmän och behöva
lugn och arbetsro för att med framgång kunna utöva sin gärning.
I anledning härav vill jag framhålla, att jag för egen del icke kunnat
finna annat än att de sakkunnigas förslag i denna del utformats med synnerlig
försiktighet och med den största omtanke örn såväl kommunernas
som lärarnas berättigade intressen. Jag vill erinra, att styrelsen för svenska
landskommunernas förbund icke funnit sig böra göra någon invändning
mot de föreslagna ingreppen i kommunernas hittills utövade självbestämningsrätt
på folkskoleväsendets område.
I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna finner jag
läget inom folkskoleväsendet vara sådant, att det påkallar åtgärder och
effektiva åtgärder för en begränsning i mån av möjlighet av antalet inom
folkskoleväsendet sysselsatta lärare. De nyligen på uppdrag av 1932 års
seminariesakkunniga av professorn F. J. Linders utförda statistiska undersökningarna
rörande det framtida antalet skolpliktiga barn i folkskolan
m. m. innehålla siffror, som i detta avseende icke böra förbises. Såsom
framgår av punkt 160 i 1935 års åttonde huvudtitel har Linders beräknat
44
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
antalet i folkskolan undervisade barn för perioden 1931—1935 till i medeltal
654,700 per år och för perioden 1936—1940 till i medeltal 582,100 per
år. Motsvarande tal beräknas under perioden 1941—1945 utgöra 513,900,
under perioden 1946—1950 438,900 samt under perioden 1951—1955 378,600.
Antalet barn i folkskolan kommer sålunda enligt denna prognos att om
tjugo år utgöra endast mellan 50 och 60 procent av nuvarande antal. Dessa
talande siffror giva en föreställning om vilka följder den sjunkande nativiteten
kan komma att få i fråga om folkskoleväsendets omfattning.
Under diskussionen kring de sakkunnigas föreliggande förslag har framskymtat
tvivel om effektiviteten i det av 1933 års riksdag beslutade frivilliga
flyttningsförfarandet. Åtskilligt tyder på att farhågorna i detta hänseende
äro berättigade. Härutinnan må hänvisas bland annat till en undersökning,
som riksdagens år 1934 församlade revisorer företagit i saken
(revisionsberättelsen sid. 241—246). Av nämnda undersökning framgår, att
skoldistrikten i åtskilliga fall sökt så långt som möjligt undgå följderna av
den s. k. begränsade ansökningsrätten samt att å vederbörande lärares sida
i allmänhet icke visats någon benägenhet att begagna sig av rättigheten att
söka de tjänster, som kungjorts lediga med begränsning av ansökningsrätten.
Det synes därför vara nödvändigt att staten, som hädanefter enligt förslagen
här ovan skulle komma att bära den större delen av folkskoleväsendets utgifter,
i sin hand får medel att, så långt det är möjligt, anpassa skolorganisationen
efter den starka minskningen av antalet undervisade barn. Staten
och kommunerna hava i detta hänseende sammanfallande intressen. Jag
kan i detta sammanhang meddela den upplysningen, att verkställda undersökningar
synas giva vid handen att, även örn till år 1940 folkskolan utökades
med ett sjunde läsår och alltså lärarbehovet ökades, man likväl måste
räkna med ett mycket betydande antal övertaliga tjänster. Skulle det frivilliga
förflyttningsförfarandet visa sig vara tillräckligt effektivt, behöver det tvångsvisa
förfarandet icke komma till användning och de olägenheter, som man
på vissa håll ansett vara förknippade därmed, icke uppstå. Detta är emellertid
så långt ifrån ett skäl att låta med åtgärder för genomförande av ett
tvångsförflyttningsinstitut anstå, att jag snarare håller före att ett sådant
förfarande bör finnas till för att befrämja användningen av det frivilliga
förflyttningsförfarandet. För övrigt har flyttningsskyldigheten även en annan
sida, som för lärarkåren icke borde te sig motbjudande och som i den livliga
diskussion, som förekommit i frågan, icke synes hava blivit beaktad.
Enligt vad jag erfarit, har den starka nedgången av barnantalet föranlett,
att kommunerna vid inträffande ledigheter å ordinarie tjänster i allt större
utsträckning vakanssätta dessa eller förvandla dem till extra ordinarie tjänster,
givetvis på grund av farhågor för att tjänsterna i en framtid skola visa
sig obehövliga. Ett stort antal lärare komma av denna anledning att under
avsevärd tid få nöja sig med vikariat eller extra ordinarie tjänster. Örn nu
flyttningsskyldighet stadgades i den omfattning, de sakkunniga föreslagit,
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
45
kunde åtskilliga av ifrågavarande tjänster tillsättas med ordinarie innehavare,
ty tack vare flyttningsskyldigheten förelåge möjlighet att framdeles transportera
läraren till annat distrikt, i händelse tjänsten skulle bliva överflödig.
För de unga lärare, som ännu icke erhållit ordinarie befattning, skulle följaktligen
flyttningsskyldighetens genomförande kunna innebära en icke oväsentlig
förbättring av situationen.
På grund av vad jag i det föregående anfört, finner jag mig böra tillstyrka
de sakkunnigas förslag, att skyldighet ålägges lärare att underkasta
sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Jag har ingående övervägt,
om icke denna skyldighet bör knytas till rätten att erhålla provisorisk avlöningsförbättring.
Förfarandet skulle i så fall kunna genomföras för hela lärarkåren
utan avbidan på den lönereglering, som under normala förhållanden är
det naturliga instrumentet för en åtgärd av sådan innebörd och räckvidd.
Jag finner det emellertid motiverat, att trots den beräknade katastrofala
nedgången i antalet i folkskolan undervisade barn gå fram med all den varlighet,
som de sakkunniga ålagt sig vid utformandet av förslagen örn tvångsförflyttning
av lärare. Jag förutsätter emellertid, att vid en blivande lönereglering
för lärare föreskrives skyldighet för dem att underkasta sig förflyttning
från ett skoldistrikt till ett annat samt föreslår, att i avbidan därpå nu
sådan flyttningsskyldighet partiellt genomföres på det sätt, att lärare, som
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången vinner ordinarie
anställning, ålägges flyttningsskyldighet av nu angiven art. I enlighet med
de sakkunnigas förslag bör likaledes för lärare, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande innebar ordinarie anställning men efter ansökning vinner
transport till annan tjänst av motsvarande slag, förbindas flyttningsskyldighet
med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelser böra dock träda
i funktion först efter förloppet av fem år, på det att de övertaliga lärartjänsterna
i största möjliga utsträckning må avvecklas på frivillighetens väg.
Enligt föreliggande förslag skulle flyttningsskyldigheten gälla för varje
lärare endast inom det flyttningsområde, där han är anställd, d. v. s. inom
de tretton områdesgrupper, som omförmälas i 1933 års kungörelse örn tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Statskontoret har
ansett det önskvärt, att förflyttningsskyldigheten komme att avse större områden,
eventuellt hela landet. En lärare skulle alltså enligt statskontorets
mening kunna förflyttas från Malmöhus län till Norrbottens län eller tvärtom.
Väl kunna enligt mitt förmenande skäl anföras för den av statskontoret
intagna ståndpunkten. När jag ändock ansluter mig till de sakkunnigas
synnerligen moderata förslag i denna punkt, sker det därför, att jag anser
det rimligt, att en lärare förflyttas inom ett område, vars skolväsende samt
ekonomiska och demografiska förhållanden äro åtminstone i huvudsak
likartade. De av de sakkunniga föreslagna förflyttningsområdena äro så
pass stora, att det torde vara möjligt att inom deras gränser åvägabringa
en önskvärd fördelning av lärartjänsterna.
46
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Enligt de sakkunnigas förslag bör i regel förflyttning ske till likvärdig
tjänst. Så vitt möjligt skall enligt förslaget tillses, att läraren genom förflyttningen
icke lider någon minskning i de förmåner, han åtnjutit å den
förra tjänsten. I de fall då kommunala lönetillägg beviljats och kommunerna
äro rättsligen förpliktade att utbetala dessa lönetillägg under viss tid
eller så länge läraren kvarstår i sin befattning, bör enligt förslaget staten
träda emellan och bestrida kostnaden för sådant lönetillägg för tvångsförflyttad
lärare. Detsamma skulle gälla i fråga örn kommunala pensionstillägg.
Däremot skulle ersättning icke lämnas för extra löneinkomster,
vilka läraren genom tvångsförflyttningen mister. Dock hava de sakkunniga
som nämnts förutsatt, att läraren på den nya tjänsten bör erhålla undervisning
av minst samma omfattning som tidigare, och att han alltså jämväl
kommer att åtnjuta lika stor inkomst, som han haft vid sin förra tjänst.
Två reservanter hava i denna detalj anmält avvikande mening och förmenat,
att vid tvångsförflyttningen skall tillses, att lärarens löneförmåner icke
genom förflyttningen minskas. Ersättning för hela den eventuella löneminskningen
skall enligt deras mening beredas den förflyttade läraren.
Myndigheterna hava i detta hänseende i vissa fall anslutit sig till majoritetens
ståndpunkt, i andra fall till reservanternas.
För egen del har jag tagit fasta på att, såsom reservanterna själva synas
anse, det torde höra till undantagsfallen, att lärare vid det av majoriteten förordade
förfarandet skulle komma att vidkännas någon avsevärdare minskning
i sin löneinkomst. Beträffande de å vissa orter utgående kommunala lönetillläggen
torde, såsom från något håll påpekats, gälla, att de i viss utsträckning
äro att anse såsom kompensation för högre levnadsomkostnader. Förflyttas
lärare från en sådan ort till en ort med lägre levnadsomkostnader, bör alltså
grunden för lönetilläggets utgående bortfalla. Vid vägandet av skälen för och
emot de sakkunnigas (majoritetens) förslag har jag emellertid ansett mig böra
förorda detsamma, framför allt med hänsyn därtill att det genomföres
utan samband med en samtidigt företagen lönereglering. Reservanternas
förslag anser jag mig icke kunna biträda. Det bör hållas i minnet, att
Kungl. Majit från fall till fall skall pröva ansökning om tvångsförflyttning
och därvid givetvis har att taga hänsyn till alla de faktorer, som kunna
hava inverkan på ärendet. Det är att förvänta, att tvångsförflyttning
icke kommer i fråga mellan två tjänster, som icke erbjuda läraren tillnärmelsevis
samma inkomster. Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om
bidrag av statsmedel till flyttningskostnaderna har jag intet att erinra.
Av vad jag nu anfört framgår, att jag i alla avseenden biträder de sakkunnigas
förslag i fråga örn tvångsförflyttning av lärare.
Jag har i huvudsak intet att anmärka mot de sakkunnigas av flertalet
myndigheter tillstyrkta förslag ifråga örn ändrad ordning för tillsättning
av lärartjänster. Förslaget innebär ökat statsinflytande på dessa ärendens
behandling genom att folkskolinspektören före upprättande av förslag skulle
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
47
avgiva yttrande angående de sökande och angiva den ordning, i vilken de
borde ifrågakomma, samt genom att vid förefallande meningsskiljaktighet
mellan inspektören och skolstyrelserna förslagets upprättande skulle läggas i
domkapitlens händer. Kommunernas rätt att själva välja sina lärare skulle
emellertid alltjämt bibehållas obeskuren. Goda skäl synas mig förebragta för
denna förändring, som på ett hänsynsfullt sätt bevarar det kommunala inflytandet
men samtidigt på ett bättre sätt än hittillsvarande ordning tillgodoser
det allmännas intresse av att lärartillsättningarna i möjligaste mån
hållas fria från obehöriga hänsyn. På de av skolöverstyrelsen anförda skälen
finner jag mig böra tillstyrka, att överstyrelsen, då fråga är örn besättande
av sådan ordinarie lärartjänst, med vilken överlärarbefattning är förenad,
skall uppgöra förslag även till lärartjänsten. Denna sistnämnda ordning
torde böra gälla även för de större städerna, för vilka eljest bestämmelserna
örn folkskolinspektörens och domkapitlens medverkan vid lärartillsättningarna
icke skulle gälla. Frågan örn ändring av befordringsgrunderna
torde jag senare bliva i tillfälle att anmäla för Kungl. Maj:t.
Jag vill här till sist fästa uppmärksamheten vid att de sakkunnigas förslag
örn beräknande av dyrtidstillägg för lärare å minimilönens totalbelopp innebär
någon örn än ringa löneförhöjning för lärarna, eftersom, såvitt jag har
mig bekant, kommunerna numera i regel icke torde utbetala dyrtidstillägg på
den del av lärarlönerna, som staten icke svarar för. Detta förhållande bör
beaktas vid bedömandet av de förslag, till vilka jag ovan givit min anslutning.
Jag har intet att erinra mot vad de sakkunniga i nu berörda hänseende
föreslagit.
De sakkunnigas kostnadsberäkningar giva mig icke anledning till något uttalande.
I ett senare sammanhang återkommer jag till frågan örn beräknande
av anslag för nästkommande budgetår till i detta kapitel berörda ändamål.»
Till stöd för de i motionen II: 554 framförda yrkandena rörande indragning
av lärartjänst och tvångsförjlyUrling av lärare har anförts bland annat:
Av uppgifter angående elevantalet framgår, att redan nu ett mycket stort
antal läraravdelningar kunna indragas. Sannolikt kommer också folkskolan
att under avsevärd tid få brottas med de problem, som en minskad nativitet
åstadkommer.
Örn man alltså har klart för sig, att en stark minskning av antalet lärare
vid folk- och småskolor måste ske, vill man ändock mana till försiktighet
vid indragning av tjänster. På detta spörsmål får ej läggas enbart
ekonomiska synpunkter. I åtskilliga fall torde det vara väl motiverat att
låta det sjunkande barnantalet medverka till en sänkning av antalet elever
per undervisningsavdelning. Mångenstädes är detta alltjämt för högt. Först
sedan antalet barn per lärare nedbringats till en ur pedagogisk synpunkt
lämplig siffra, bör man tänka på minskning av antalet lärarkrafter.
Alldeles särskild försiktighet bör visas vid nedläggandet av läraravdelning,
som är den enda i en skolanläggning, och där nedläggandet alltså
betyder, att skolan upphör med sin verksamhet, och att barnen skola genom
skjutsning eller inackordering överföras till ett nytt skolområde.
48
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Några allmänna regler för indragning av skolor eller skolavdelningar låta
sig svårligen uppställas. Man kan därför icke vänta eller fordra, att Kungl.
Maj:t och riksdag skola fastställa några bestämda riktlinjer i nämnda avseende.
Men jag anser mig likväl våga föreslå, att riksdagen uttalar, att indragning
av framför allt hela skolor skall ske med all försiktighet och under
hänsynstagande till bygdens berättigade önskemål.
Enligt min mening talar statsintresset mot att över huvud taget utsträcka
flyttningsskyldigheten till lärare, som redan vid bestämmelsernas ikraftträdande
inneha ordinarie tjänst. Säkerligen kommer behovet av frivillig förflyttning
icke att vara mindre örn fem år än för närvarande. De sjunkande
födelsesiffrorna torde för mycket lång tid framåt skapa behov av en viss
rörlighet hos lärarekåren. Men försämrar man en lärares rättsliga ställning,
då han kanske mest med hänsyn till samhällets ekonomiska intresse söker
en ny anställning, kommer detta med säkerhet att få till resultat, att en
lärare icke frivilligt flyttar, även om hans tjänst kan räknas till de obehövliga.
Tvångsförflyttningen bör därför, enligt min uppfattning, endast omfatta
lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången
vinna ordinarie anställning.
Det lär vara svårt att bestrida, att reservanternas förslag i avseende å
lärares ekonomiska förhållanden i samband med tvångsförflyttning är starkt
grundat på rättvisa och billighet. Visserligen torde det möta en del svårigheter
att i praktiken fastställa en skälig ersättning till tvångsförflyttad lärare.
Omöjligt är det dock ingalunda att här finna lämpliga former. I alla händelser
bör det klart sägas ut i riksdagens beslut, att lärare icke skall lida
någon minskning i sina inkomster inom skolans ram. Därvid bör hänsyn
tagas till förutom kommunalt lönetillägg även ersättning för övertidsläsning
samt arvode för slöjd och fortsättningsskola. Då en lärare kan ha inkomst
av t. ex. undervisning i fortsättningsskola det ena året men icke det andra,
synes det vara lämpligast att utgå från vederbörandes medelinkomst under
de sista fem åren före tvångsförflyttningen eller den kortare tid, han kan
ha tjänstgjort å platsen. Så vitt möjligt bör förflyttning ske till tjänst med
motsvarande arbete och inkomster. Detta torde praktiskt taget aldrig stöta
på några oöverstigliga svårigheter. Men skulle i sällsynta fall så vara
förhållandet, bör läraren erhålla ersättning av statsmedel för utebliven
inkomst.
Örn man inför tvångsförflyttning för lärare vid folk- och småskolor, bör
man i detta sammanhang icke försumma möjligheten att placera biträdande
lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola, vars tjänst genom
skolväsendets omorganisation eller sjunkande barnantal blivit överflödig,
inom annat skoldistrikt. Det är obilligt, att dessa, i regel kvinnliga lärare,
många gånger i sina bästa år, skola ställas utanför läraregärningen. I syfte
att bringa dem åtminstone någon hjälp har riksdagen vid flera tillfällen
beslutat örn understöd åt lärarinnor av här nämnt slag. Statsverket skulle
följaktligen göra vissa besparingar, om rätt meddelades för Kungl. Maj:t att
transportera här nämnda lärare till annat skoldistrikt. Givetvis borde det
icke komma ifråga att genom förflyttning lämna anställning åt alla entledigade
lärare vid mindre folkskolor eller biträdande lärare vid folkskolor.
De äldre eller eljest mindre tjänstedugliga borde liksom hittills i stället beredas
ersättning av statsmedel för sin ofrivilliga arbetslöshet. Men i övriga
fall torde det vara lämpligt att lämna Kungl. Maj:t rätt att förflytta här
nämnda lärare.
• Statsutskottets utlåtande Nr 142.
49
I motionerna I: 312 och II: 546, I: 319, I: 320 och II: 567, I: 322 samt
II: 568 har yrkats avslag å föreliggande förslag om tvångsförflyttning av lärare.
Till stöd för det i motionen II: 568 i nämnda hänseende framförda yrkandet
och för de i samma motion gjorda yrkandena angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande frivillig förflyttning av lärare har anförts
bland annat följande:
Den gamla rätten att själv få välja lärare är obestridligen ägnad att
hålla intresset och ansvarskänslan för skolan levande. Och den blir i detta
avseende så mycket betydelsefullare, när kommunens ekonomiska ansvar
och förvaltningsansvar i övrigt inskränkes och begränsas. Ju livligare man
delar den av departementschefen uttalade övertygelsen örn betydelsen av att
folkskolan får förbliva en kommunens, en bygdens skola, desto naturligare
är betänksamheten mot att införa tvångsförflyttningsinstitutet för dess lärarkår.
Visserligen kommer detta, såsom det utformats i det föreliggande förslaget,
att under de närmaste åren få en mycket begränsad praktisk betydelse
och räckvidd, men dess principiella innebörd torde vara ägnad att
medföra psykologiska verkningar av större omfattning, som icke bliva till
gagn för skolan.
Det är uppenbart, att det ligger i statens intresse, att de förändringar,
som av ekonomiska och andra skäl måste företagas i de bestående förhållandena
på folkskoleväsendets område, utformas så, att de icke skada det,
som departementschefen ansett sig kunna beteckna som denna skolas livsnerv.
Hyser man den uppfattning, jag ovan antytt, ställer man sig frågan,
örn statens berättigade ekonomiska intresse av folkskoleväsendets rationella
organisation för närvarande måste påkalla genomförandet av nu berörda
förslag. Dess även av de sakkunniga erkända ringa praktiska verkan under
den närmaste tiden synes under alla förhållanden möjliggöra ett uppskov
med ett definitivt ställningstagande till frågan om tvångsförflyttningen. Ett
uppskov på ett eller några år torde icke medföra några som helst förluster
för statsverket. Under sådana förhållanden torde följande resonnemang
icke sakna sitt berättigande.
Genom de sjunkande födelsesiffrorna och de sannolika prognoserna rörande
barnantalet under närmaste decennier står vårt lands folkskoleväsende inför
organisatoriska problem av mycket komplicerad och svårlöst beskaffenhet.
Läget har i detta avseende tillspetsats genom den starka utveckling folkskolan
genomgått under den närmast bakom oss liggande perioden. Dessa
problem kunna säkerligen icke lösas genom omedelbara, definitiva åtgärder,
utan lösningen måste ställas på längre sikt. Ingrepp, som från ekonomiska
synpunkter i och för sig skulle vara motiverade, kunna icke omedelbart
företagas med hänsyn till redan bestående förhållanden och skolans berättigade
intressen. En för vid skolorganisation kan endast småningom avvecklas.
De första åtgärder, som vidtagits i detta syfte, utgjordes som bekant
av vissa ändringar i folkskolestadgan angående tillsättning och förflyttning
av lärare genom kungörelsen av den 30 december 1932. I syfte
att befrämja indragning av överflödiga skolor och lärartjänster kompletterades
de sålunda givna bestämmelserna genom kungörelsen den 20 juli 1933
om tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Först under
förlidet år hava dessa nya författningar kunnat verka. Det torde då stå
i överensstämmelse med en sund praxis i likartade fall, att man ännu någon
tid avvaktar verkningarna av de redan vidtagna åtgärderna, innan stats
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 14;1. 4
50
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
makterna besluta nya, i skolans ställning och liv djupt ingripande förändringar.
Det skall visserligen icke bestridas, att man redan nu kan konstatera,
att effekten av de nya bestämmelserna icke blivit på långt när den
önskade och avsedda. Men å andra sidan är det obestridligt, att förslaget
om tvångsförflyttning för hädanefter tillsatta lärare, även örn det på längre
sikt givetvis kan få sin betydelse för indragning av överflödiga tjänster,
icke under närmaste år kan medföra någon som helst verkan i detta avseende.
I detta läge synes man böra inrikta sin strävan på att i görligaste
mån förstärka de redan vidtagna åtgärderna och komplettera eller ändra
de givna nya bestämmelserna i syfte att göra dem mera effektiva.
I riksdagens revisorers berättelse till innevarande års riksdag har till ingående
behandling upptagits nu berörda fråga. Statsrevisorerna ha härvid
framlagt en del förslag, som avse att göra bestämmelserna örn den frivilliga
förflyttningen av ordinarie folkskollärare på överflödiga tjänster mera
effektiva. Skolöverstyrelsen har på praktiskt taget alla punkter tillstyrkt
åtgärders vidtagande i enlighet med dessa förslag (se Riksdagens revisorers
berättelse, del II sid. 295 f.). Innan en så ingripande åtgärd, som tvångsförflyttningsinstitutets
genomförande för en kommunalt anställd lärarkår
innebär, av statsmakterna beslutas, synas bestämmelserna örn dess frivilliga
förflyttning böra underkastas en revision på grundval av dessa förslag.
Och innevarande års riksdag bör i samband med behandlingen av föreliggande
proposition möjliggöra en stegrad effekt av 1933 års ovannämnda
kungörelse.
Genom de år 1932 genomförda förändringarna i folkskolestadgan kan
tvångsförflyttning av lärare förekomma inom det skoldistrikt, i vilket han
är anställd. Men därvid gäller enligt § 22 i folkskolestadgan, att vederbörande
distrikt är skyldigt att bestrida kostnaderna för flyttningen. Någon
motsvarande bestämmelse örn ersättning för flyttningskostnaderna vid frivillig
förflyttning till tjänst inom annat skoldistrikt förefinnes icke. Det är
dock uppenbart, att mången lärare på en överflödig tjänst kan avhålla sig
från att söka annan befattning av hänsyn till de kostnader, som en transport
kan medföra. Då emellertid det ligger i statens intresse, att de överflödiga
tjänsterna snarast möjligt kunna indragas, bör detta hinder för den
frivilliga förflyttningen snarast möjligt undanröjas. Jag framlägger därför
förslag om att riksdagen må besluta, att ersättning av statsmedel bör utgå
till lärare på överflödig tjänst, som genom ansökan till annan tjänst förflyttas
till annat skoldistrikt.
Utan att närmare ingå på övriga av statsrevisorerna givna uppslag rörande
revision av 1933 års kungörelse i syfte att underlätta den frivilliga
förflyttningen från ett skoldistrikt till ett annat, tillåter jag mig också att
föreslå, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de förändringar
och jämkningar i 1933 års kungörelse örn tillsättning i vissa fall av
lärare vid folk- och småskolor (nr 507), som kunna befinnas erforderliga
för vinnandet av denna kungörelses syfte.
Vidtagas på detta sätt åtgärder, som kunna bidraga till att giva ökad
effektivitet åt bestämmelserna i ovannämnda kungörelse, bör riksdagens definitiva
ställningstagande till förslaget örn tvångsförflyttning av lärare kunna
anstå till dess erfarenheter vunnits av effekten av de sålunda reviderade
bestämmelserna i 1933 års kungörelse.
Till statsutskottets förberedande behandling har hänvisats riksdagens år
1934 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
51
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 ävensom de i anledning härav från
vederbörande ämbetsverk och myndigheter till Kung. Majit avgivna utlåtanden
och förklaringar. Statsutskottet upptager i förevarande utlåtande till
behandling den av revisorerna under ecklesiastikdepartementet, § 54, behandlade
frågan örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor
(del I sid. 241—246), vilken fråga för övrigt, såsom av det föregående
framgår, berörts såväl i statsrådsprotokollet som i motionen II: 568.
Efter en redogörelse för bestämmelserna i förutnämnda kungörelse den
20 juli 1933 (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och
småskolor ävensom för en av revisorerna utförd undersökning rörande i
vilken omfattning syftemålet med ifrågavarande kungörelse kan sägas hava
blivit uppnått, hava revisorerna för egen del anfört följande:
Såvitt revisorerna kunnat utröna, hava skoldistrikten i stort sett lojalt
ställt sig författningens föreskrifter till efterrättelse, även örn det torde
kunna sägas, att skoldistrikten i åtskilliga fall så långt möjligt sökt undgå
följderna av den begränsade ansökningsrätten. På sina håll har detta tagit
sig uttryck i något blygsammare annonsering av tjänster med begränsad
ansökningsrätt. Fall hava ock förekommit, då annonserna avfattats på sådant
sätt, att transportsökande indirekt avråtts från att anmäla sig som
sökande. Även synes kunna spåras en tendens att vid inträffande vakans
hellre förändra en ordinarie lärartjänst till extra ordinarie än att utan tidsutdräkt
besätta den med ordinarie innehavare.
Å vederbörande lärares sida har i allmänhet icke visats någon benägenhet
att begagna sig av rättigheten att söka de tjänster, som kungjorts lediga
med begränsning av ansökningsrätten. Exempelvis må nämnas, att i ett
inspektionsområde med sammanlagt 17 övertaliga lärartjänster endast en
folkskollärare och två småskollärarinnor kunnat placeras. Av dessa tre erhöllo
två transport till Stockholms stad. I ett annat inspektionsområde
hava elva tjänster förklarats lediga med begränsning av ansökningsrätten,
men till endast två av dessa hava lärare från skoldistrikt med övertaliga
lärartjänster anmält sig som sökande. I tre andra inspektionsområden hava
fem, respektive sex och aderton lärartjänster ledigförklarats med begränsad
ansökningsrätt utan att någon enda lärare från skoldistrikt med övertaliga
tjänster anmält sig som sökande. Ytterligare ett stort antal exempel skulle
kunna anföras.
Såsom förklaring till att de med begränsad ansökningsrätt ledigkungjorda
tjänsterna i allmänhet icke locka behöriga sökande har i några fall uppgivits,
att annonsen om ledigkungörandet undgått vederbörandes uppmärksamhet,
ehuru dessa eljest varit villiga att söka. I vissa fall hava enligt
vad revisorerna erfarit påtryckningar från vederbörande skoldistrikt, som
varit måna om att få behålla sina skolor, föranlett behöriga sökande att
avstå från att söka. En viss motvilja mot författningens ifrågavarande bestämmelser
synes ock kunna spåras hos lärarna. Det är i detta hänseende
belysande att, då en viss tjänst ledigkungjordes med begränsning av ansökningsrätten,
icke någon sökande anmälde sig, varemot samma tjänst, då
den för andra gången förklarades till ansökning ledig, lockade 59 sökande,
varav 13 voro bosatta inom områdesgruppen.
I de flesta fall torde förklaringen till obenägenheten att söka ifrågava
-
52
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
rande tjänster ligga däri, att de flesta tjänsterna varit ledigförklarade i skoldistrikt
å deli rena landsbygden. Tjänster i städer och större samhällen
liksom ock sådana tjänster, som av olika anledningar ansetts särskilt fördelaktiga,
hava däremot helt naturligt lockat sökande även vid begränsning
av ansökningsrätten. Det får ej heller här förbises, att många band, exempelvis
giftermål med annan befattningshavare, bisysslor och dylikt, ofta
binda läraren vid orten och gör honom obenägen att söka sig därifrån.
Då det helt naturligt i en mängd fall måste bliva så, att en lärare anser
sig icke kunna söka transport, enär han i så fall riskerar att erhålla sämre
villkor än dem han har, är det ock uppenbart, att syftet med kungörelsen
icke kan nås i den utsträckning, som varit ur statens synpunkt sett önskvärt.
Otvivelaktigt skulle dock en snabbare avveckling av antalet övertaliga
tjänster kunna ske, därest de i författningen givna bestämmelserna i vissa
hänseenden ändrades eller kompletterades.
Därvid torde i första hand böra komma under övervägande att införa
sådana föreskrifter, som giva ökad garanti för att de med begränsad ansökningsrätt
ledigförklarade tjänsterna finge tillräckligt antal sökande för
tjänsternas återbesättande. Enligt det förslag, som av Kungl. Maj:t förelädes
riksdagen, skulle den begränsade ansökningsrätten i första hand avse
lärare från skoldistrikt inom det inspektionsområde, där den lediga tjänsten
funnes. Först i andra hand, om tillsättningsåtgärderna under angivna betingelse
ej ledde till resultat, skulle nämnda rätt enligt skolöverstyrelsens
bestämmande kunna utsträckas till annat inspektionsområde. Riksdagen
ansåg för sin del lämpligt, att redan från början ansökningsrätten finge avse
ett större område, än ett inspektionsområde. Härigenom vunne anordningen
i effektivitet och snabbhet. Man kunde enligt riksdagens mening exempelvis
tänka sig, att tre eller fyra inspektionsområden finge utgöra den enhet,
till vilken begränsningen hänfördes. Av den erfarenhet, som hittills vunnits,
synes det revisorerna framgå, att det för vinnande av nyssberörda
syfte vore lämpligt, att områdesgrupperna än ytterligare utvidgades, så att
varje grupp bomme att omfatta ett större antal inspektionsområden än för
närvarande är fallet. Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida ej indelningen
i områdesgrupper borde kunna ändras med hänsyn tagen till förhållandet
mellan antalet lediga och övertaliga tjänster i inspektionsområdena,
så att områden med jämförelsevis stort antal beräknade lediga tjänster
i ansökningshänseende sammanfördes med områden, där antalet övertaliga
tjänster vore förhållandevis stort.
En snabbare avveckling av antalet övertaliga tjänster torde ock kunna
vinnas därigenom, att skoldistrikt även i sådana fall, där endast en sökande
från distrikt med övertalig lärartjänst anmält sig till sådan ledigkungjord
befattning, skall hava att utse denne, såvida skolöverstyrelsen ej finner anledning
att på framställning av den lokala skolmyndigheten medgiva, att
tjänsten ånyo må ledigförklaras. Revisorerna vilja alltså ifrågasätta, huruvida
ej föreskriften i § 9 av kungörelsen bör skärpas i sådan riktning.
Vidare synes närmare böra undersökas, huruvida ej en frivillig pensionering
av lärare i skoldistrikt med övertaliga lärartjänster skulle kunna äga
rum. Därvid torde dock endast sådana lärare böra komma ifråga, som på
grund av ohälsa eller andra liknande skäl icke lämpligen kunna bestrida
sin tjänst. Då befattningen efter tjänstinnehavarens avgång bomme att
indragas, skulle denna anordning givetvis medföra minskade kostnader för
statsverket.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
53
Revisorerna vilja vidare förorda, att det tages under övervägande, huruvida
ej sådana åtgärder böra vidtagas, att sökande från skoldistrikt med
övertaliga lärartjänster beredas ersättning för de utgifter, de måst vidkännas
för en åtgärd, vartill de känna sig på visst sätt nödgade, men varav
statsverket kan vänta betydande besparingar. I varje fall synas sådana
sökande efter vunnen transport böra enligt särskilda grunder erhålla ersättning
för de i många fall mycket betungande flyttningskostnaderna.
Revisorerna vilja ock fästa uppmärksamheten på att syftet med ifrågavarande
kungörelse motverkas genom bestämmelserna i § 22 folkskolestadgan.
Enligt nämnda författningsrum kan ordinarie lärare under vissa
förutsättningar förflyttas från en skola till en annan iifom ett och samma
skoldistrikt. Då, såsom ofta sker, en lärare vid en skola i utkanten av
skoldistriktet förflyttas till en bättre belägen skola med ofta nog bättre skolform,
är det uppenbart, att det måste ställa sig svårare att till den därefter
ledigförklarade mindre lockande tjänsten erhålla frivilligt transportsökande
från skoldistrikt med övertaliga tjänster, än örn den förmånligare tjänsten
kungjorts ledig för sådana sökande.
Revisorerna vilja slutligen framhålla, att revisorerna icke för närvarande
ansett sig böra till behandling upptaga frågan örn skyldighet för lärarna vid
folkskoleväsendet att underkasta sig förflyttning till andra skoldistrikt, då
detta spörsmål lämpligen synes böra lösas i samband med frågan örn nämnda
lärares anställande såsom helt statsavlönade.
Förklaring har avgivits av skolöverstyrelsen (del II, sid. 295-—297), som
anfört bland annat följande:
Alltför kort tid, under vilken förevarande kungörelses bestämmelser angående
lärarval kunnat tillämpas, har . förflutit för att man därav skall
kunna draga några säkra slutsatser. Överstyrelsen anser sig dock kunna
vitsorda, att avveckligen av de övertaliga lärarbefattningarna synes komma
att ske i långsammare tempo än vad överstyrelsen tidigare haft anledning
räkna med. Det synes därför önskvärt, att sådana åtgärder övervägas,
som kunna bidraga till att giva ökad effektivitet åt bestämmelserna i här
omförmälda kungörelse.
Beträffande de av revisorerna påkallade eller övervägda åtgärderna får
överstyrelsen anföra följande.
I första hand anse revisorerna det önskvärt, att sådana föreskrifter införas,
som giva ökad garanti för att de med begränsad ansökningsrätt ledigförklarade
tjänsterna erhålla tillräckligt antal sökande för tjänsternas återbesättande.
Nyssberörda syfte torde enligt revisorernas uppfattning kunna
uppnås genom en utvidgning av områdesgrupperna, så att varje grupp
komme att omfatta ett större antal inspektionsområden än för närvarande
är fallet. Det ifrågasättes också, om ej indelningen i områdesgrupper borde
kunna ändras med hänsyn tagen till förhållandet mellan antalet lediga och
övertaliga tjänster i inspektionsområden, så att områden med relativt stort
antal beräknade lediga tjänster i ausökningshänseende sammanfördes med
områden, där antalet övertaliga tjänster är förhållandevis stort. Det synes
överstyrelsen lämpligt, att författningsändring i den av revisorerna angivna
riktningen tages under övervägande.
Vidare ifrågasätta revisorerna en ändring av föreskriften i § 9 av kungörelsen
i syfte att, därest till en ledigförklarad tjänst med begränsad ansökningsrätt
endast en sökande anmält sig, skoldistriktet skulle hava att
54
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
utse denne, såvida överstyrelsen ej på framställning av den lokala skolmyndigheten
medgåve nytt ledigförklarande av tjänsten. Överstyrelsen vill
med anledning härav framhålla, att en författningsändring i denna riktning
innebär en inskränkning i skoldistriktens rätt att utöva inflytande på
lärartillsättningen. Att detta på olika håll torde framkalla betänkligheter,
finner överstyrelsen naturligt. Å andra sidan synes det önskvärt, att när
sökande från skoldistrikt med övertalig lärartjänst anmält sig till en ledigförklarad
befattning, denne — örn icke några särskilda skäl häremot kunnat
anföras — utses till innehavare av den ifrågavarande tjänsten. Överstyrelsen
vill därför icke motsätta sig att bestämmelserna i 9 § skärpas på det
sätt, revisorerna ifrågasatt. Örn den transportsökande läraren av någon
anledning kan anses mindre lämplig för den befattning, han sökt, borde
överstyrelsen på sätt revisorerna föreslagit äga rätt att på den lokala skolmyndighetens
framställning medgiva, att tjänsten ånyo må ledigförklaras.
Revisorerna påkalla vidare en undersökning, huruvida ej i skoldistrikt
med övertaliga tjänster lärare, som av ohälsa eller liknande skäl icke lämpligen
kunna bestrida sin tjänst, måtte kunna erhålla frivillig pensionering.
Mot åtgärder i denna riktning har överstyrelsen icke anledning göra någon
invändning. Skall det av revisorerna i detta fall avsedda syftet uppnås,
måste emellertid pensionsvillkoren vid en dylik förtidig avgång göras så
fördelaktiga, att de innebära en lockelse för befattningshavarna att utnyttja
denna bestämmelse.
Mot revisorernas yttrande i vad det avser överväganden i syfte att bereda
sökande från skoldistrikt med övertaliga lärartjänster ersättning för de
utgifter, de måste vidkännas genom att underkasta sig en frivillig förflyttning,
har överstyrelsen intet att erinra.
Slutligen ha revisorerna ansett syftet med bestämmelserna örn tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor motverkat genom innehållet
i 22 § folkskolestadgan, som enligt revisorernas uppfattning möjliggör att
under vissa förutsättningar en lärare vid en skola i utkanten av ett skoldistrikt
kan förflyttas till en bättre belägen skola, varefter den mindre lockande
tjänsten kungöres ledig med begränsad ansökningsrätt.
Det av revisorerna beskrivna förfaringssättet står enligt överstyrelsens
uppfattning icke i överensstämmelse med 22 § folkskolestadgan. I det av
överstyrelsen avgivna yttrandet över besvär rörande förflyttning av en lärare
i Gunnarskogs skoldistrikt anförde överstyrelsen den 18 september 1934
bland annat: »Här bar icke förelegat några skolorganisatoriska skäl till förflyttningen,
utan denna bar motiverats endast av önskan att tillmötesgå ett
enskilt lärarintresse. Men just den omständigheten, att genom kungörelsen
den 22 juli 1933 (nr 507) om tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och
småskolor en särskild lagstiftning tillkommit, som förbehåller ansökningsrätten
vid uppkommande lärarvakanser allenast åt lärare i vissa skoldistrikt
med övertaliga lärartjänster, synes böra vara vägledande för skolans
myndigheter, så att syftet med denna särskilda lagstiftning icke motverkas
genom godtyckliga lärarförflyttningar.»
I ett den 11 december 1934 avgivet yttrande med anledning av Mora
skolråds besvär över domkapitlets i Västerås beslut rörande förflyttning av
två lärarinnor hänvisar överstyrelsen till Kungl. Maj:ts beslut den 7 december
1923 i ett liknande mål (regeringsrättens årsbok årg. 1923 E. not. 168).
Då enligt den av överstyrelsen hävdade uppfattningen bestämmelsen i §
22 folkskolestadgan icke för skoldistrikten konstituerar någon rätt att vid
Statsutskottet utlåtande Nr 142.
55
uppkommen vakans inom distriktet först förflytta en ordinarie lärare till
den lediga tjänsten och därefter kungöra den tjänst, som innehafts av den
förflyttade läraren, ledig för sökande från skoldistrikt med övertaliga tjänster,
synas några åtgärder icke påkallade med anledning av revisorernas yttrande
i denna del.
I kap. 4 (sid. 144—150 i statsrådsprotokollet) behandlas frågan om statsbidrag
till skolskjutsar. Departementschefen redogör för på området gällande
bestämmelser m. m. samt för folkskolesakkunnigas förslag till ändrade
grunder för statsbidrag och för däröver avgivna yttranden. Härefter anför
departementschefen för egen del:
»De sakkunnigas förslag innebär, att staten skulle bidraga med åtta tiondelar
av de styrkta verkliga kostnaderna för skjutsarna (för närvarande
utgör bidraget i regel hälften av kostnaderna, dock ej mera än ett av Kungl.
Majit eller skolöverstyrelsen bestämt maximibelopp), likväl med rätt för utanordningsmyndigheten
att, örn kostnaderna befinnas oskäliga i förhållande
till ortens pris, reducera bidraget. Liksom hittills skulle skjutsar kunna
anordnas på skoldistriktens eget initiativ. Men härutöver skulle det tillkomma
de myndigheter, som hava att besluta i reglementsfrågor, att fastställa
sådan organisation av ett distrikts skolväsende, som förutsätter anordnande
av skolskjutsar.
För egen del begränsar jag mig till att under hänvisning till den föreliggande
utredningen och myndigheternas yttranden över densamma i korthet
förorda bifall till ifrågavarande förslag.
Frågan örn revision av motorfordonsförordningen i den av de sakkunniga
angivna riktningen befinner sig för närvarande under utredning. Det torde
få ankomma på Kungl. Majit att utfärda de föreskrifter, som i anledning
därav kunna befinnas erforderliga.
Jag återkommer i ett senare sammanhang till frågan om anslagsberäkningarna
för nästkommande budgetår.»
I kap. 5 (sid. 151—157 i statsrådsprotokollet) behandlas frågan örn statsbidrag
till inackordering av skolpliktiga barn. Efter en redogörelse
för härutinnan gällande bestämmelser m. m., de sakkunnigas förslag till
ändringar i dessa bestämmelser samt myndigheternas yttranden däröver,
har departementschefen anfört:
»De sakkunnigas förslag innebär, att staten skulle bidraga med åtta tiondelar
av de styrkta verkliga kostnaderna för inackorderingen (för närvarande
utgår bidraget med ett av skolöverstyrelsen bestämt maximibelopp),
dock med rätt för utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna befinnas
oskäliga, reducera bidraget. I fråga örn statlig myndighets befogenhet att
fastställa skolorganisation, som förutsätter inackordering, skulle gälla detsamma
som för skolskjutsar. Bidragsrätten skulle begränsas icke till vissa
delar av riket utan gälla, oavsett skoldistriktets belägenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
För egen del har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förevarande
av samtliga myndigheter tillstyrkta förslag.
Jag återkommer i ett följande sammanhang till kostnadsberäkningarna
för nästkommande budgetår.»
I kap. 6 (sid. 158 i statsrådsprotokollet) behandlas frågan örn statsbidrag
till skolhem, i vilket hänseende departementschefen, efter att hava
berört ett av de sakkunniga härutinnan framlagt förslag, för egen del anfört
följande:
»Jag vill i likhet med de sakkunniga vitsorda den stora betydelsen av
skolhemmen. De äro åtminstone på sina håll nödvändiga komplement till
inackorderingsverksamheten. Emellertid anser jag mig böra erinra, att under
de allra senaste åren i ganska stor utsträckning beviljats medel till uppförande
av skolhem ur de till kommunala beredskapsarbeten anvisade anslagen.
Enligt den av de sakkunniga företedda statistiken beviljades sålunda
år 1933 statsbidrag av sådana medel till fyra skolhem och år 1934
till två skolhem. Då alltså under de båda sistförflutna åren förevarande
byggnadsverksamhet förflutit i betydligt raskare takt än de sakkunniga
själva tänkt sig, torde med anvisande av medel för ifrågavarande ändamål
kunna anstå åtminstone under nästkommande budgetår.
Jag beräknar alltså icke medel för ändamålet å riksstaten för budgetåret
1935/1936.»
Slutligen har departementschefen i kap. 7 (sid. 159—165 i statsrådsprotokollet)
till behandling företagit frågan örn anslagsbehovet under budgetåret
1935/1936 m. m. och härutinnan, på grundval av de sakkunnigas
i detta avseende föreliggande utredning, anfört följande:
»Ovan har jag, under avstyrkande av de sakkunnigas förslag rörande provisoriskt
byggnadsbidrag, uttalat den meningen, att byggnadsbidrag till redan
befintliga skollokaler borde börja utgå först sedan klassificeringsförfarandet
genomförts. Bestämmelserna rörande dylika statsbidrag borde sålunda enligt
min mening träda i kraft på dag, som Kungl. Majit med hänsyn härtill
bestämde.
Det torde vara att förvänta, att berörda klassificeringsförfarande täger i
anspråk hela budgetåret 1935/1936 och möjligen också en del av budgetåret
1936/1937. Jag utgår emellertid här liksom de sakkunniga ifrån, att
bestämmelserna rörande byggnadsbidrag till redan befintliga lokaler kunna
träda i kraft den 1 juli 1936.
Enligt min mening är det av betydelse, att bestämmelserna rörande statsbidrag
till nya undervisningslokaler träda i kraft samtidigt med bestämmelserna
örn statsbidrag till redan befintliga lokaler, alltså enligt vad jag nyss
anfört den 1 juli 1936.
Med hänsyn härtill torde anslag till statsbidrag för uppförande av nya
Statsutskottets utlåtande Nr 142. 57
undervisningslokaler för folkskoleväsendet icke behöva uppföras på riksstaten
för nästkommande budgetår, utan först för budgetåret 1936/1937.
Anslag till statsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler för folkskoleväsendet
lärer, i enlighet med vad de sakkunniga därom anfört, icke
bliva behövligt förrän tidigast under budgetåret 1937/1938.
Aven övriga bestämmelser rörande statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet,
givetvis med undantag för dem, som avse klassificeringsförfarandet,
torde böra träda i kraft den 1 juli 1936. Anslag till statsbidrag
till förhyrande av lokaler för folkskoleväsendet, till underhåll av lokaler för
folkskoleväsendet samt till tillhandahållande av tjänstebostäder åt folk- och
småskollärare erfordras sålunda tidigast under budgetåret 1937/1938.
Beträffande anslag till statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning
tillåter jag mig hänvisa till vad jag ovan anfört.
Anslag till skolhusvärderingsnämnder blir givetvis erforderligt redan under
budgetåret 1935/1936. Under rubriken Folkskolor m. m.: Bestridande av
engångskostnader för skolhusvärderingsnämnder torde böra beräknas ett förslagsanslag
av 200,000 kronor.
Bestämmelserna angående avlönings- och arvodesbidrag torde böra träda
i kraft den 1 juli 1936. Höjning av nu för ändamålet utgående eller avsedda
anslag erfordras icke förrän under budgetåret 1937/1938.
Jag har intet att erinra mot skolöverstyrelsens beräkningar i dess utlåtande
den 31 augusti 1934 av det förslagsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor, som enligt grunderna för den nya riksstatsuppställningen
bör uppföras i riksstaten för budgetåret 1935/1936. Ifrågavarande
anslag bör alltså upptagas med ett belopp av 58,550,000 kronor,
innebärande en ökning av de under innevarande budgetår för ändamålet
utgående medlen med 1,389,000 kronor. Jag vill erinra, att denna ökning
väsentligt understiger den minskning i anslagsbeloppet för innevarande
budgetår, som möjliggjordes genom övergången från kalenderår till redovisningsår
för vissa statsbidragsberäkningar m. m.
Vad de sakkunniga anfört rörande det nuvarande anslaget under åttonde
huvudtiteln för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet ger mig
icke anledning till erinran. Till Folkskolor m. m.: Ällmänt bidrag för utjämning
av kostnaderna för folkskoleväsendet bör i enlighet med skolöverstyrelsens
beräkningar för budgetåret 1935/1936 uppföras ett förslagsanslag av
5,60)0,000 kronor.
Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd
vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor skulle enligt skolöverstyrelsens
utredning i dess ovannämnda skrivelse den 31 augusti 1934
vid i övrigt oförändrade förhållanden för budgetåret 1935/1936 uppföras
med ett belopp av 2,632,000 kronor. Med hänsyn till den jämkning, jag
ovan föreslagit i de nu gällande grunderna för bidrag till detta ändamål,
skulle emellertid sistnämnda belopp ökas med 34,000 kronor. Då emellertid
58
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
sistberörda beräkningar äro mycket approximativa, förordar jag, att före
varande anslag upptoges med ett belopp av i avrundat tal 2,665,000 kronor.
Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i
hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. torde i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag böra för budgetåret 1935/1936 upptagas med ett belopp
av 295,000 kronor.
Jag har intet att invända mot skolöverstyrelsens beräkningar för budgetåret
1935/1936 av förslagsanslagen till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter samt till Folkskolor m. m.: Bidrag
till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem
och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka
alltså böra upptagas med 230,000 kronor respektive 100,000 kronor.
De sakkunniga hava som nämnts föreslagit, att å riksstaten skulle för
budgetåret 1935/1936 uppföras ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor till
inackorderingsbidrag, avseende hela riket utom de nordligaste gränsorterna.
Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse den 31 augusti 1934 beräknat ett belopp
av 1,002,097 kronor erforderligt för samma budgetår till inackordering av
skolbarn. Detta sistnämnda belopp skulle enligt grunderna för den förändrade
riksstatsuppställningen omsluta även rikets nordligaste gränsorter samt
dessutom vissa nu ur annat anslag utgående medel till stiftelsen Norrbottens
läns arbetsstugor. Överstyrelsen har i sitt utlåtande över folkskolesakkunnigas
betänkande — med bibehållande av de anslagsposter, som ingå i skolöverstyrelsens
förstnämnda beräkningar — uppskattat det erforderliga anslagsbeloppet
till 1,171,542 kronor. För egen del har jag intet att erinra emot
överstyrelsens förslag i vad det avser de utgiftsändamål, som böra bestridas
ur förevarande anslag. Jag har heller intet att erinra mot att anslaget —
med hänsyn till de föreslagna bidragsgrunderna — gives förslagsanslags
natur. Däremot anser jag det — med hänsyn till ovissheten i vilken utsträckning
krav på förskott komma att framställas — tillräckligt, örn förevarande
anslag, vilket bör benämnas Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av
skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem, för budgetåret 1935/1936
upptages med ett belopp av 900,000 kronor, innebärande en ökning med
132,000 kronor av de anslagsmedel, som under innevarande budgetår utgå
för motsvarande ändamål.
Till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn torde i anledning av vad de sakkunniga föreslagit böra uppföras ett
förslagsanslag av 200,000 kronor, innebärande en ökning i förhållande till
under innevarande budgetår utgående anslagsmedel med 25,000 kronor.
Vad till sist angår anslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter, vill jag anföra följande.
Av punkten 227 i 1934 års åttonde huvudtitel, jämförd med riksdagens
skrivelse nr 328 år 1934, framgår för vilka lärargrupper medel till dyrtidstillägg
utgå ur förevarande anslag.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
59
Dyrtidstillägg bör givetvis tillkomma nu ifrågavarande grupper av lärare
även under budgetåret 1935/1936. Beträffande de allmänna grunder, vilka
skola lända till efterrättelse vid dyrtidstilläggets utgående, erinrar jag, att
dyrtidstillägg till dessa lärargrupper för närvarande utgår efter huvudsakligen
samma grunder, som äro gällande för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, dock med vissa inskränkningar beträffande några
lärargrupper.
Under punkten 186 i 1935 års åttonde huvudtitel har jag på grund av
vissa där angivna skäl anfört, att jag senare ämnade göra framställning
örn meddelande av föreskrift, att dyrtidstillägg finge utgå till lärare i manlig
och kvinnlig slöjd vid högre folkskolor allenast i sådana fall, då statsbidrag
jämlikt gällande bestämmelser utginge till den ifrågavarande undervisningen.
Då riksdagen torde böra besluta i denna fråga, gör jag nedan
hemställan i enlighet härmed.
I övrigt ifrågasätter jag icke någon ändring i de på förevarande område
gällande grunderna i andra hänseenden än de, som betingas av folkskolesakkunnigas
förutberörda av mig tillstyrkta förslag om att statsbidrag till
dyrtidstillägg för ifrågakommande lärare bör beräknas å minimilönens totalbelopp.
Ändring av nämnda grunder erfordras dock icke i anledning
härav för budgetåret 1935/1936.
Förevarande anslag är i riksstaten för innevarande budgetår uppfört med
ett belopp av 17,400,000 kronor. Därest hänsyn icke hade tagits till övergången
från kalenderår till redovisningsår såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar
m. m. hade anslaget i fråga, såsom framgår av ovannämnda
punkt 227 i 1934 års åttonde huvudtitel, bort upptagas med ett
belopp av 18,300,000 kronor.
Enligt verkställda beräkningar skulle kostnaderna för dyrtidstillägg åt
lärare vid de undervisningsanstalter, varom här är fråga, under budgetåret
1935/1936 uppgå till ett belopp av 18,000,000 kronor. Jag beräknar nyssnämnda
belopp å riksstaten för nästkommande budgetår under rubriken
Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl. anstalter.
Av vad jag nu föreslagit framgår, att de av mig i anledning av folkskolesakkunnigas
förslag tillstyrkta åtgärderna för ökade statsbidrag till folkskoleväsendet
för nästkommande budgetår påkalla en ökning av medelsanvisningen
under åttonde huvudtiteln med: för skolhusvärderingsnämnder
(nytt anslag) 200,000 kronor, för inackorderingsbidrag 132,000 kronor samt
för anordnande av skolskjutsar 25,000 kronor. Sammanlagt skulle ökningen
av nu utgående statsmedel sålunda uppgå till 357,000 kronor.
Jag saknar anledning att för egen del utöver vad förut anförts ingå på
frågan om anslagsbehovet under efterföljande budgetår. Allenast må erinras,
att mina förslag här ovan, såsom redan anförts, påkalla vissa modifikationer
i do sakkunnigas ovan återgivna beräkningar.»
60
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Utskottet.
Efter omfattande utredningar har Kungl. Majit för riksdagen framlagt
den sedan länge på dagordningen stående frågan om statens övertagande av
vissa kostnader för folkskoleväsendet.
Såsom i statsrådsprotokollet erinrats, hava primärkommunernas växande
skattebördor och det ojämna skattetrycket i dessa kommuner under de senaste
åren alltmera aktualiserat spörsmålet om åtgärder för att härutinnan
åvägabringa en ändring, som kunde leda till lättnad för kommunerna och
samtidigt åstadkomma en utjämning av skattetungan kommunerna emellan.
Skatteutjämningsberedningen, som tillsattes år 1929 och år 1933 avgav sitt
principbetänkande, hade till sin huvudsakliga uppgift att utreda och framställa
förslag i dessa frågor. Beredningen intog den ståndpunkten, att den
väg, statsmakterna borde följa i sina strävanden i angivna syfte, vore att
i första rummet beträffande de olika förvaltningsuppgifter, som kommunerna
för närvarande hade att ombesörja och finansiera, undersöka, i vilken mån
det vore önskvärt och lämpligt, att utgifterna överflyttades på större kommunala
utdebiteringsområden eller på staten, samt att, först sedan en sådan
överflyttning verkställts, skrida till åtgärder av allmänt skatteutjämnande
verkan. I enlighet med sin sålunda intagna principståndpunkt föreslog beredningen
i fråga örn olika förvaltningsgrenar överflyttning i större eller
mindre utsträckning till staten av förekommande kostnader utan att därvid
ifrågasätta tillämpning av några differentieringsregler av statsbidragen till
en efter skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel. Bland nämnda
förvaltningsgrenar intog folkskoleväsendet ett framskjutet rum. 1934 års
folkskolesakkunniga, som hade till uppdrag att bearbeta skatteutjämningsberedningens
förslag, i vad angick folkskolan, anslöto sig i avseende å skattelindrings-
och skatteutjämningssynpunkten till beredningens uppfattning,
när det gällde principerna för statsbidragens utmätande.
Departementschefen har i princip biträtt de sakkunnigas förslag till en
likformig fördelning av statsbidragen till nu ifrågavarande ändamål mellan
kommunerna utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket
eller likartade faktorer.
Vid en prövning av vad som anförts för och emot den sålunda av de
sakkunniga och departementschefen intagna ståndpunkten har utskottet funnit
de starkaste skälen tala för densamma, och i anslutning härtill finner sig
utskottet böra i princip tillstyrka det i propositionen nr 174 framlagda förslaget
örn överflyttning till staten av vissa kostnader för folkskoleväsendet.
Utskottet övergår härefter till en detaljbehandling av här förevarande förslag,
varvid utskottet huvudsakligen kommer att följa den i departementschefens
hemställan iakttagna ordningen.
Under A. har framlagts förslag till allmänna grunder för statsbidrag till
undervisningslokaler m. m. för folkskoleväsendet, och har därvid under 1.
behandlats frågan om bidrag till skoldistriktens kostnader för uppförande av
nya lokaler.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
61
Såsom förutsättning för utgivande av sådana bidrag har föreslagits skola
gälla, att Kungl. Majit, där kostnaden beräknas överstiga 10,000 kronor,
respektive länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst 10,000
kronor, lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt
den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skall beräknas.
Enligt sakkunnigmajoritetens förslag skulle statsbidraget utgå med 75
procent eller 8/4 av anläggningskapitalet för bidragsberättigade lokaler och
utbetalas i lika belopp under 40 år. Reservanternas förslag skiljer sig från
majoritetens förslag därutinnan, att byggnadsbidraget skulle utgå med hälften
av anläggningskapitalet och utanordnas antingen omedelbart eller ock fördelat
på 25 år. I sistnämnda fall skulle staten lämna ersättning för kommunens
ränteförlust på så sätt, att årsbidraget bestämdes till 6 procent av
byggnadsbidraget. Departementschefen har påpekat, att vid utbetalning i
form av årsbidrag reservanternas förslag i realiteten ledde till samma resultat
som majoritetsförslaget med avseende å relationen mellan det totala statsbidraget
och anläggningskapitalet, då 25 årsbidrag, vart och ett motsvarande
6 procent av halva anläggningskapitalet, gåve en summa, som utgjorde 3A
av nämnda kapital. Departementschefen har i anslutning till majoritetens
förslag förordat, att statsbidraget skulle bestämmas till 8/4 av den nominella
bygg n a d s k o s t n a d e n (anläggningskapitalet). Beträffande reservanternas förslag,
att statsbidrag å mindre belopp skulle utbetalas omedelbart, har departementschefen
framhållit, att detsamma kunde synas praktiskt men å andra
sidan medförde vissa svårigheter vid beräknande varje år av anslagsbehovet
för statens vidkommande. I anslutning härtill har departementschefen förordat,
att regeln örn bidragens fördelning på 25 år borde gälla över hela
linjen.
Av den förebragta utredningen har utskottet, som undersökt möjligheterna
att i analogi med vad Kungl. Majit föreslagit i fråga örn bidrag till redan
befintliga lokaler bestämma statsbidraget till nya lokaler efter vissa schematiska
grunder, funnit sig övertygat örn att Kungl. Majits förslag — med
statsbidraget ställt i viss relation till de faktiska byggnadskostnaderna —
med hänsyn till såväl de synnerligen varierande byggnadskostnaderna som
önskvärdheten att vidmakthålla kommunernas intresse att nedbringa dessa
kostnader är att föredraga. Utskottet ansluter sig fördenskull till Kungl.
Majits förslag i här förevarande hänseende.
I motionerna I: 320 och lii 567 har föreslagits, att gränsen för ärenden,
vilka skola läggas under Kungl. Majits prövning, skulle höjas till 15,000
kronor.
Utskottet vill till en början erinra, att folkskolesakkunnigas majoritet
föreslagit gränsen för Kungl. Majits, respektive länsstyrelsens prövning till
3,000 kronor, under det att reservanterna påyrkat en sänkning av gränsen
till 1,500 kronor. Utskottet kan icke finna annat än att Kungl. Majits förslag,
enligt vilket gränsen höjts till 10,000 kronor, måste anses innebära en
62
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
tillräcklig eftergift för de framkomna yrkandena på decentralisering av förevarande
byggnadsärenden. Vidare finner utskottet i likhet med departementschefen
det statliga intresset kräva, att Kungl. Maj:t har i sin hand
avgörandet av de frågor, som innebära mera betydande medelsanvisningar.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra tillstyrka
Kungl. Maj:ts framställning härutinnan och avstyrker alltså vad i motionerna
I: 320 och II: 567 häremot yrkats.
Vad i övrigt i här förevarande hänseende föreslagits har givit utskottet
anledning till erinran endast för såvitt angår frågan örn utbetalande omedelbart
i vissa fall av statsbidrag. Utskottet har icke kunnat undgå att finna,
att, när det gäller mindre summor än förslagsvis 100 kronor örn året, betydelsen
av statsbidraget för vederbörande kommun måste bliva skäligen
ringa, under det att samma bidrag, utbetalat på en gång, för en mindre
kommun kan medföra en icke obetydlig lättnad. De årliga merkostnaderna
för statsverket vid en anordning sådan som nu av utskottet antytts synas
icke kunna uppgå till sådana belopp, att de omöjliggöra en något så när
säker kostnadsberäkning beträffande anslagsbehovet för vederbörande budgetår.
A andra sidan torde ett icke ringa arbete med utanordning och bokföring
m. m. härigenom kunna besparas. Utskottet anser sig alltså böra
uttala sin anslutning till det av reservanterna i här förevarande hänseende
framförda förslaget, varvid gränsen torde böra dragas vid nyss antydda årliga
belopp av 100 kronor. Ett bifall till vad utskottet sålunda förordat
måste emellertid, för att icke här ifrågakommande kommuner skola bliva
gynnsammare ställda än andra, medföra en ändring beträffande den del av
den nominella byggnadskostnaden, som skall utgå som statsbidrag. Kungl.
Maj:ts förslag örn statsbidrag med */* av byggnadskostnaden, fördelat på
25 år, motsvarar nämligen, som av det föregående framgår, ett omedelbart
statsbidrag med halva byggnadskostnaden. Utskottet föreslår i anslutning
härtill, att i de fall, då den verkliga kostnaden, i den mån denna icke överstiger
den på ovan angivet sätt fastställda kostnadssumman, uppgår till högst
5,000 kronor, statsbidraget skall utgå med hälften av berörda kostnad och
omedelbart utbetalas.
Enligt Kungl. Majlis förslag skall statsbidrag utgå till kostnaderna för —
förutom inomhusledningar, erforderliga biutrymmen samt ritningar, arbetsledning
och kontroll — lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom för den
första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök.
I motionerna I: 320 och II: 567 har föreslagits, att med de under denna
punkt ävensom under punkterna A. 2, A. 3 och A. 4 i det följande angivna
lokaler må avses såväl klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar, rum
för undervisning i hushållsgöromål och bibliotek som utrymmen, erforderliga
för skolbad, barnbespisning, läkarundersökning och tandvård.
I motionen II: 569 har vidare hemställts, att riksdagen ville besluta, att
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
63
skoldistrikt vid införande av undervisning i hushållsgöromål må kunna i
särskilda fall erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för en uppsättning
av härför erforderliga inventarier, även örn särskild skolkökslokal
icke anskaffas.
Vad till en början beträffar det i motionerna I: 320 och II: 567 framförda
yrkandet örn statsbidrag även för badanläggningar och andra hygieniska
eller sociala anläggningar vill utskottet erinra örn departementschefens i
ämnet gjorda uttalande, att han av såväl principiella som statsfinansiella
skäl ansåge det nödvändigt att vid genomförandet av förevarande statsbidragssystem
söka taga sikte enbart på de kostnadskategorier, som kunde
sägas hava omedelbart samband med folkskoleväsendet. Till denna departementschefens
uppfattning vill utskottet uttala sin anslutning och tillika,
liksom de sakkunnigas majoritet och departementschefen, framhålla, att det
icke torde vara att befara, att kommunerna skola befinnas mindre benägna
att, sedan de blivit berättigade till statsbidrag för de egentliga skollokalerna,
genom anordnande av berörda extra utrymmen främja lärjungarnas bästa.
Ytterligare vill utskottet framhålla, att ett bifall till det motionsvis framförda
yrkandet i vissa fall kan befaras medföra, att vederbörande kommun
för att komma i åtnjutande av statsbidrag giver exempelvis en badanstaltseller
en poliklinikfråga en mindre ändamålsenlig lösning än vad annars
skulle hava blivit fallet. I anslutning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet
vad i motionerna I: 320 och II: 567 i här förevarande hänseende
yrkats.
Det i motionen II: 569 framförda förslaget avser statsbidrag för bestridande
av kostnaderna för anskaffande av inventarier för ambulerande skolkökskurser.
Då dessa anskaffningskostnader — vilka endast avse den lösa
materielen — aldrig kunna tänkas stiga till några belopp av betydenhet
ens för ekonomiskt svagare kommuner, finner sig utskottet böra avstyrka
motionen II: 569.
Mot förslaget, att statsbidrag till specialrum skall utgå efter prövning
från fall till fall, har utskottet icke något att erinra.
Vad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande bidragsberättigade utrymmen har
givit utskottet anledning till allenast följande erinran. Utskottet vill erinra
örn departementschefens å sid. 78 i statsrådsprotokollet gjorda uttalande, att
han i likhet med sakkunnigmajoriteten holle före, att frågan, huruvida
statsbidrag skulle utgå till specialrum för undervisning i naturkunnighet,
teckning o. s. v. samt för lärarrum och samlingssalar, borde bliva föremål
för prövning från fall till fall i samband med avgörande av ärenden om
statsbidrag. I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört utgår
utskottet från att statsbidrag efter prövning från fall till fall kan komma
att beviljas jämväl för lärarrum och samlingssalar.
Utskottet finner sig böra uttala sin anslutning till vad departementschefen
anfört därom, att statsbidrag icke bör åtnjutas för örn- eller nybyggnads
-
64
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
arbeten, vilka avse allenast att sätta redan befintliga lokaler i bättre skick
eller giva en lämpligare disposition av dessa.
Härefter har utskottet att till behandling upptaga Kungl. Maj:ts under
A. 2 framlagda förslag örn statsbidrag till de kostnader, skoldistrikten fått
vidkännas för redan befintliga, distriktet tillhöriga undervisningslokaler.
Kungl. Maj:ts förslag innefattar i huvudsak följande: Bidrag skall icke
utgå för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i
bruk mer än nitton år. Bidrag skall utgå med visst belopp per lokal årligen
till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i
bruk under tjugo år. Bidrag skall utgå allenast för egentliga klassrum och
gymnastiklokaler. Lokalerna skola av särskilda skolhusvärderingsnämnder
indelas i fyra klasser (I—IV), allt efter lokalernas beskaffenhet. Årsbidraget
skall utgöra för klass I 370 kronor per lokal, för klass II 240 kronor per
lokal och för klass III 200 kronor per lokal. För lokal, som hänföres till
klass IV, skall intet bidrag utgå, liksom ej heller för lokal, som tillkommit
utan kostnad för distriktet.
I motionerna I: 315 och II: 553 har yrkats, att bidragstiden för redan
befintliga undervisningslokaler för folkskoleväsendet måtte bestämmas till
fyrtio år från den dag, byggnaderna eller lokalerna togos i anspråk. I
motionerna har tillika föreslagits, att om- och tillbyggnad, som varit erforderlig
för lokalernas modernisering, bör likställas med nybyggnad.
I motionerna I: 318 och II: 570 har, så vitt nu är i fråga, yrkats, att
riksdagen måtte besluta, att statsbidrag till redan befintliga, distriktet tillhöriga
undervisningslokaler må utgå med ett belopp per lokal årligen av
240 kronor, lika för samtliga lokaler, och på de grunder i övrigt, som
Kungl. Majit föreslagit.
I motionen II: 568 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att årsbidraget
fixeras till ett och samma belopp för alla för sitt ändamål tjänliga
klassrum och gymnastiklokaler, att detta årsbidrag bestämmes på så
sätt, att den i propositionen angivna kostnadsramen för dessa statsbidrag
icke överskrides, samt att årsbidragen till redan befintliga undervisningslokaler,
vilkas uppförande bekostats med bidrag av statsmedel, bestämmas
efter i motionen angivna grunder.
Slutligen har i motionerna I: 320 och II: 567 beträffande de lokaler, för
vilka statsbidrag av här förevarande art skall utgå, gjorts enahanda yrkande
som vid punkt A. 1 i det föregående av utskottet omförmälts.
Såsom av statsrådsprotokollet inhämtas, hava folkskolesakkunniga även
beträffande här förevarande bidrag delat sig på två linjer, i det att majoriteten
föreslagit, att byggnadsbidraget skall utgå efter vissa schematiska
grunder, under det att reservanterna vid beräkningen av detsamma sökt
anslutning till de verkligen havda byggnadskostnaderna.
Vid en prövning av de skäl, som anförts för eller emot de båda huvud
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
65
linjerna, har utskottet funnit sig böra ansluta sig till sakkunnigmajoritetens
av departementschefen godtagna förslag i här förevarande hänseende, dock
med de förenklingar, som utskottet i det följande föreslår.
Beträffande såväl gränsen tillbaka i tiden för bidragsberättigade lokaler
som det årliga bidragsbeloppet för dylik lokal hava meningarna brutit sig
både under ärendets tidigare behandling och i de i ämnet väckta motionerna.
Utskottet har vid sin prövning av de olika framkomna förslagen sökt
finna en lösning, som — under bibehållande av den i propositionen approximativt
beräknade kostnadsramen, omkring 27 miljoner kronor — med enklast
möjliga administrativa former förenar största möjliga rättvisa och dessutom,
i den mån så är möjligt, lämnar hjälp åt de kommuner, som uppfört
skolbyggnader under den dyraste byggnadstiden. I detta sammanhang
har utskottet tillika undersökt möjligheterna att, i anslutning till skolöverstyrelsens
å sid. 56 i statsrådsprotokollet återgivna uttalande, bereda ökad
hjälp åt kommuner, som hittills kunnat erhålla statsbidrag till skolbyggnader
antingen ur särskilda för ändamålet anvisade anslag eller ur medlen till
kommunala beredskapsarbeten.
Utskottet vill från nu angivna utgångspunkter till en början taga ställning
till det av departemenschefen förordade klassificeringsförfarandet. I det
stora hela kan utskottet i detta hänseende uttala sin anslutning till de synpunkter,
som i denna fråga framförts i motionerna I: 318 och II: 570 samt
II: 568. Utskottet vill här endast peka på de uttalade farhågorna för att
det beräknade totala bidraget kan väsentligen överskridas i verkligheten
därigenom att ett större antal lokaler än beräknat kommer att föras till
klass I — klassificeringen skulle efter förslaget ske efter lokalernas tjänlighet
— varjämte det måste bliva mycket svårt att uppställa några allmänna
vägledande principer för klassificeringen. Härtill komma de dryga
kostnaderna för skolhusvärderingsnämnderna, beräknade till 200,000 kronor.
Utskottet har på grund härav ansett sig böra förorda genomförandet av
ett system med ett fast bidrag för redan befintliga skollokaler. För verkligt
otjänliga och otillfredsställande lokaler skulle, såsom i motionen II: 568
framhållits, givetvis intet bidrag utgå, men däremot för dem, som av folkskolinspektören
kunde godkännas såsom tjänliga och behövliga för sitt ändamål.
Från nu angivna utgångspunkt har utskottet härefter haft att undersöka,
vilken storlek som lämpligen bör bestämmas för det fasta bidraget. Med
den i det föregående angivna ståndpunkten, att det samlade statsbidraget
under denna punkt bör hålla sig inom den i propositionen beräknade kostnadsramen,
har denna undersökning måst sammankopplas med frågorna
om gränsen bakåt för bidragsberättigade lokaler samt örn särskild hjälp till
vissa behövande skoldistrikt.
För att erhålla möjligheter att bedöma verkningarna av olika förslag i
här förevarande hänseende har utskottet låtit utföra vissa statistiska beräkningar,
för vilka utskottet nu vill lämna en redogörelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 142.
5
66
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Bidragsbeloppen hava beräknats enligt sex olika alternativ och med utgångspunkt
från att statsbidragen skulle utgå från och med budgetåret
1936/1937 enligt alternativ A 1 och A 2 till och med det tjugonde, enligt
alternativ B 1 och B 2 till och med det tjugofemte samt enligt alternativ
C 1 och C 2 till och med det trettionde budgetåret, räknat från och med
det budgetår, under vilket lokalen först togs i bruk. Uteslutna från bidrag
bliva således enligt alternativ A 1 och A 2 lokaler, som tagits i bruk före
den 1 juli 1917 (d. v. s. på sätt Kungl. Maj:t föreslagit), enligt alternativ
B 1 och B 2 lokaler, som tagits i bruk före den 1 juli 1912, och enligt
alternativ C 1 och C 2 lokaler, som tagits i bruk före den 1 juli 1907.
Antalet bidragsberättigade lokaler har beräknats utgöra 10,764 uppförda
under tiden 1 juli 1917—30 juni 1936, 13,002 uppförda under tiden 1 juli
1912—30 juni 1936 samt 15,252 uppförda under tiden 1 juli 1907—30
juni 1936.
Statsbidraget har enligt alternativ A 1 beräknats efter 240 kronor, d. v. s.
det till grund för departementschefens kostnadsberäkningar liggande medeltalet
för år och lokal (klassrum och gymnastikrum) samt enligt alternativ
B 1 och C 1 på sådant sätt, att totalkostnaderna enligt dessa alternativ icke
komma att överstiga totalkostnaderna enligt alternativ A 1. Enligt alternativen
A 2, B 2 och C 2 hava årsbeloppen beräknats så, att totalkostnaden
icke kommer att överstiga den enligt A 1 uppkommande totalkostnaden,
minskad med 1,500,000 kronor. Sistberörda belopp har då antagits skola
avsättas såsom hjälp till särskilt behövande skoldistrikt. I samtliga fall
hava i årsbeloppen per lokal räknats endast med hela krontal; överskjutande
öretal hava fått bortfalla, vilket särskilt beträffande alternativen A 2 och
C 2 medfört en betydande minskning av totalbeloppen statsbidrag.
Hela antalet årsbidrag (lokalbidrag) hava beräknats till 106,722 enligt
alternativ A 1 och A 2, 167,232 enligt alternativ B 1 och B 2 samt 238,992
enligt alternativ C 1 och C 2.
Till grund för beräkningarna angående antalet lokaler och totala antalet
årsbidrag (lokalbidrag) ligga beträffande åren 1916—1935 uppgifter, som
folkskolesakkunniga inhämtat från skolråden, samt för åren före 1916 de
beräkningar angående antalet lokaler, på vilka majoriteten av de sakkunniga
grundat sitt förslag rörande statsbidrag för redan befintliga lokaler; slutligen
har antagits, att 325 nya lokaler komma att tagas i bruk under budgetåret
1935/1936.
Resultatet av den enligt ovan angivna principer verkställda utredningen
framgår i huvudsak av nedanstående
Sammandrag
av beräkningar rörande statsbidrag för den 1 juli 1936 redan befintliga
skollokaler.
Alternativ A 1. (20 år, oreducerat totalbelopp.)
Statsbidrag under budgetåret 1936/1937 10,764 X 240 kronor = 2,583,360
kronor.
Totalbelopp statsbidrag, utgående under budgetåren 1936/1955, 106,722 X
240 kronor = 25,613,280 kronor.
Alternativ A 2. (20 år, reducerat totalbelopp.)
t , , . 25,613,280 — 1,500,000 ,
Arsbelopp per lokal -^--= 22o.94 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
67
Statsbidrag under budgetåret 1936/1937 10,764 X 225 kronor = 2.421,900
kronor.
Totalbelopp statsbidrag, utgående under budgetåren 1936/1955, 106,722 X
225 kronor = 24,012,450 kronor.
Alternativ B 1. (25 år, oreducerat totalbelopp.)
Arsbelopp per lokal—157 232 ~ ^-16 kronor.
Statsbidrag under budgetåret 1936/1937 13,002 X 153 kronor = 1,989,306
kronor.
Totalbelopp statsbidrag, utgående under budgetåren 1936/1960, 167,232 X
153 kronor = 25,586,496 kronor.
Alternativ B 2. (25 år, reducerat totalbelopp.)
Arsbelopp per lokal-167 232-—" = ^^’13 kronor.
Statsbidrag under budgetåret 1936/1937 13,002 X 144 kronor = 1,872,288
kronor.
Totalbelopp statsbidrag, utgående under budgetåren 1936/1960, 167,232 X
144 kronor = 24,081,408 kronor.
Alternativ Cl. (30 år, oreducerat totalbelopp.)
*u, lii 25,613,280 .
Arsbelopp per lokal 992 " 107.17 kronor.
Statsbidrag under budgetåret 1936/1937 15,252 X 107 kronor = 1,631,964
kronor.
Totalbelopp statsbidrag, utgående under budgetåren 1936/1965, 238,992 X
107 kronor = 25,572,144 kronor.
Alternativ C 2. (30 år, reducerat totalbelopp.)
Årsbidrag per lokal
25,613,280 — 1,500,000
= 100.89 kronor.
238,992
Statsbidrag under budgetåret 1936/1937 15,252 X 100 kronor = 1,525,200
kronor.
Totalbelopp statsbidrag, utgående under budgetåren 1936/1965, 238,992 X
100 kronor = 23,899,200 kronor.
I anslutning till de sålunda framlagda beräkningarna hava på utskottets
föranstaltande utarbetats två tabeller, den ena (tabell I) utvisande medelsåtgången
för statsbidrag för den 1 juli 1936 redan befintliga skollokaler
(klassrum och gymnastikrum) och den andra (tabell II) utvisande beräknat
antal statsbidragsberättigade, den 1 juli 1936 redan befintliga skollokaler
(klassrum och gymnastikrum) samt det med hänsyn till olika tillkomstår
och enligt olika alternativ beräknade totala statsbidraget för varje lokal.
Berörda tabeller äro såsom bil. 1 och 2 fogade vid detta utlåtande, och utskottet
tillåter sig här att hänvisa till desamma.
De genom nu berörda utredningar framkomna siffrorna hava givit utskottet
möjlighet att ingående bedöma verkningarna av de alternativa förslag
beträffande åldersgränsen för bidragsberättigade byggnader m. m., som
under ärendets tidigare behandling framkommit. Utskottet har därvid fun
-
68
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
nit de starkaste skälen tala för en anslutning i huvudsak till det med B 1
betecknade alternativet. Härigenom vinnes främst, att för de under den
svåraste dyrtiden uppförda lokalerna icke alltför obetydliga statsbidragkomma
att utgå. Vidare ernås härigenom säkerhet för att statsbidraget i
flertalet fall icke kommer att överstiga skoldistriktens verkligen havda kostnader.
Utskottet har i det föregående berört frågan om reserverande av visst
belopp för särskild hjälp till de ekonomiskt svagaste distrikten. Denna
fråga synes emellertid icke böra lösas i här förevarande sammanhang utan
torde anslag för ändamålet — vilket utskottet för sin del finner behjärtansvärt
— böra utgå på sätt tidigare skett, d. v. s. genom särskilda på riksstaten
anvisade anslag, varom det närmast torde få anses ankomma på
Kungl. Majit att göra framställning.
I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamheten på vad departementschefen
anfört beträffande den verkan, ett genomförande av här förevarande
förslag kan hava på vissa i särskilt hög grad skattetyngda kommuners
rätt till bidrag av s. k. skatteutjämningsmedel från anslag under
sjunde huvudtiteln. Utskottet utgår från att Kungl. Majit kommer att hava
sin uppmärksamhet riktad härpå samt att de åtgärder i detta hänseende,
som av departementschefen antytts, bliva vidtagna, i den mån de visa sig
erforderliga.
Enligt alternativ B 1 skulle statsbidraget per lokal och år — under förutsättning
att kostnadsramen icke finge överskridas — kunna sättas till 153
kronor. Utskottet har emellertid funnit sig böra förorda en avrundning
nedåt av detta belopp till 150 kronor. Detta kan approximativt antagas
innebära en kostnadsminskning med (167,232 X 3) 501,696 kronor eller i
avrundat tal 500,000 kronor, varigenom ytterligare säkerhet vinnes för den
antagna kostnadsramen.
Utskottet har i det föregående avstyrkt vad i motionerna I: 320 och lii 567
yrkats beträffande utvidgning av begreppet bidragsberättigade lokaler utöver
Kungl. Majits förslag, såvitt avser nya undervisningslokaler. Under hänvisning
härtill avstyrker utskottet jämväl vad i berörda motioner i motsvarande
hänseenden hemställts beträffande här förevarande bidrag.
Under erinran örn sin tidigare angivna ståndpunkt till frågan om statsbidrag
såsom för nya byggnader vid örn- eller nybyggnadsarbeten avstyrker
utskottet vidare det i motionerna I: 315 och lii 553 framlagda, redan befintliga
byggnader avseende förslaget, att örn- och tillbyggnad, som varit erforderlig
för lokalernas modernisering, bör likställas med nybyggnad.
Förslaget, att bidrag ej bör komma ifråga för lokaler, som tillkommit
utan kostnad för vederbörande skoldistrikt, finner sig utskottet böra biträda.
Emellertid anser utskottet jämväl skäl tala för att, på sätt i motionen lii 568
yrkats, en reducering vidtages av årsbidragen till redan befintliga undervisningslokaler,
vilkas uppförande bekostats med bidrag av statsmedel. I detta
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
69
hänseende anser sig utskottet kunna i princip ansluta sig till det i nyssberörda
motion framlagda förslaget, enligt vilket kommunerna i nu berörda
fall skulle erhålla den procent av det årliga bidraget för lokal, som svarar
mot deras egen andel i byggnadskostnaderna. Har kommun icke burit mer än
halva kostnaden, bör den icke uppbära mer än hälften av det årliga bidraget;
har kommun bekostat en fjärdedel av byggnadskostnaden, bör den
icke erhålla mer än en fjärdedel av detta bidrag o. s. v., allt per lokal i
respektive skolbyggnad. Utskottet tillstyrker, att härav föranledd ändring
i de föreslagna statsbidragsbestämmelserna må vidtagas.
I här förevarande sammanhang har utskottet ansett sig böra till behandling
upptaga följande fråga. Ett icke obetydligt antal skolanläggningar, för
vilka planläggning och kostnadsberäkning skett enligt nu gällande grunder,
torde bliva färdiga att tagas i bruk först efter den 1 juli 1936. Det torde
vara ofrånkomligt, att särskilda bestämmelser för dessa lokaler meddelas. I
detta hänseende torde närmast två lösningar vara tänkbara. Antingen kan
statsbidrag föreskrivas skola utgå enligt bestämmelserna för de före den 1
juli 1936 i bruk tagna lokalerna eller ock kan det få ankomma på Kungl.
Majit att för varje särskilt fall pröva, efter vilka grunder statsbidrag bör
utgå för lokaler, vilkas uppförande planlagts eller påbörjats före den 1 juli
1936 men som färdigställts först efter nämnda tidpunkt. Utskottet har funnit
de starkaste skälen tala för förstnämnda lösning. Härigenom undvikes, att
statsbidrag kommer att utgå i förhållande till byggnadskostnaderna för lokaler,
på vilkas planläggning m. m. statsmakterna icke haft det inflytande,
som i här förevarande proposition förutsatts. Den ifrågasatta prövningen
från fall till fall kan vidare antagas bliva ganska invecklad.
En annan fråga, beträffande vilken utskottet ansett ett förtydligande uttalande
vara erforderligt, är den, huru det bör förfaras i de fall, då en
skolbyggnad successivt tagits i bruk. Enligt utskottets förmenande torde i
sådana fall det ändamålsenligaste och samtidigt överskådligaste beräkningssättet
vara, att bidragstiden beräknas löpa från den tidpunkt, då någon del
av vederbörande skolbyggnad tagits i bruk.
Under punkt A. 3 har föreslagits, att staten skall bidraga med en tredjedel
av den av skoldistrikt erlagda eller såsom skälig enligt ortens pris ansedda
hyran för undervisningslokal.
Mot vad sålunda föreslagits har utskottet icke funnit något att erinra.
Utskottet har i det föregående avstyrkt vad i motionerna I: 320 och
II: 567 yrkats beträffande utvidgning av begreppet bidragsberåttigade lokaler
utöver Kungl. Maj:ts förslag, såvitt avser nya eller redan befintliga
undervisningslokaler. I anslutning härtill avstyrker utskottet jämväl vad i
berörda motioner hemställts i motsvarande hänseende beträffande här förevarande
bidrag.
Under punkt A. 4 har Kungl. Majit framlagt förslag beträffande statsbidrag
till skoldistriktens kostnader för underhåll av klassrum, specialrum,
70
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
gymnastiksalar, slöjdsalar och rum för undervisning i hushållsgöromål samt
för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel till sådana lokaler.
De föreslagna bidragsbeloppen, 50 kronor för lokaler, som tillhöra distrikt,
och 25 kronor för lokaler, som distrikt förhyr — allt per lokal och
år — hava icke givit utskottet anledning till erinran.
Den i motionerna I: 320 och II: 567 påyrkade utvidgningen av begreppet
bidragsberättigade lokaler kan utskottet icke heller här tillstyrka.
Kungl. Majda under här förevarande punkt framlagda förslag innebär
vidare, att kostnader för lokalernas uppvärmning, belysning och städning
skola bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel.
I motionen II: 542 har yrkats, att riksdagen måtte besluta, att staten
skall bidraga även till nu berörda kostnader samt att det föreslagna underhållsbidraget
måtte höjas proportionerligt med belopp, som betingas av skoldistriktens
kostnader för lokalernas uppvärmning, belysning och renhållning.
Om denna utgiftspost hava de sakkunniga i sitt betänkande anfört bland
annat följande: Då det vore att befara, att ett statens deltagande i kostnaderna
för bränsle, lyse, renhållning och dylikt komme att verka försvagande
på kommunernas intresse av sparsamhet i hithörande frågor, och då
det vidare knappast torde vara möjligt att åstadkomma en effektiv kontroll
till förhindrande av att staten i fråga om statsbidrag av här antydd art
finge vidkännas större kostnader än vad som i de särskilda fallen kunde
anses skäligt, hade de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda bidrag
från staten till bestridande av kommunernas ifrågavarande utgifter.
Departementschefen har anslutit sig till vad de sakkunniga föreslagit
i fråga örn underhållsbidraget. Jämväl utskottet finner sig på de av de
sakkunniga framförda skälen böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag och
avstyrker fördenskull motionen II: 542.
Under punkt A. 5 har Kungl. Maj:t framlagt förslag örn statsbidrag till
bestridande av skoldistriktens kostnader för tillhandahållande av tjänstebostäder
åt lärarpersonalen eller ersättning härför.
Mot de härför föreslagna årliga beloppen — 160 kronor för ordinarie
manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folkskollärare och
80 kronor för övriga lärare — har utskottet icke funnit något att erinra
liksom icke heller mot förslaget, att i de fall, då tjänstebostad tillkommit
utan kostnad för distrikt, intet tjänstebostadsbidrag skall utgå. Utskottet
har visserligen funnit skäl kunna anföras för det bland andra av reservanterna
framförda förslaget, att statsbidraget till här förevarande ändamål
skulle bestämmas efter dyrortsgrupperingen. Med hänsyn dels till vad departementschefen
anfört därom, att åtgärder i denna riktning äro ägnade
att verka prejudicerande vid en blivande lönereglering, dels ock till det nu
ifrågasatta tjänstebostadsbidragets provisoriska karaktär har utskottet dock
som nämnts funnit sig böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet har tidigare, med bifall till i motionen II: 568 framställt yr
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
71
k ande, uttalat sig för att årsbidrag till redan befintliga undervisningslokaler,
vilkas uppförande bekostats med bidrag av statsmedel, skola utgå med den
procent av det årliga bidraget för lokal, som svarar mot vederbörande kommuns
andel i byggnadskostnaderna. De skäl, som föranlett utskottet att
intaga denna ståndpunkt beträffande undervisningslokaler, föreligga enligt
utskottets uppfattning jämväl i fråga örn tjänstebostäder, och utskottet förordar
i anslutning härtill, att ett tillägg härom göres till här förevarande
statsbidragsbestämmelse.
I detta sammanhang har utskottet ansett sig böra till behandling upptaga
det i motionen II: 37 framställda yrkandet därom, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av kungörelsen den
18 september 1918, nr 792, angående boställsordning för lärarpersonal vid
folk- och småskolor, att äkta makar, som båda innehava lärartjänster vid
folk- eller småskola å samma plats, icke må äga rätt att uppbära hyresersättning
för mer än en tjänstebostad tillsammans.
Utskottet har sig väl bekant, att de i motionen II: 37 påtalade förhållandena
givit anledning till missnöje i skoldistrikten. Den fria tjänstebostaden
eller ersättningen därför måste emellertid betraktas såsom en del av den
enligt gällande lönereglering fastställda lönen, och en ändring härutinnan
torde enligt utskottets uppfattning icke böra ske utan i samband med en
allmän lönereglering för folkskollärarkåren. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra, att såväl de sakkunniga som departementschefen ansett, att
frågorna om en allmän revision av boställsordningen icke böra upptagas
till prövning i nu förevarande sammanhang utan anstå till en blivande ny
lönereglering för lärarpersonalen. Ett bifall till motionen skulle vidare innebära
ett ståndpunktstagande från statsmakternas sida till den invecklade
frågan örn gift kvinnas avlöningsförmåner. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden anser sig utskottet böra avstyrka vad i motionen II: 37 hemställts.
Utskottet övergår härefter till att behandla Kungl. Maj:ts förslag, i vad
detsamma avser allmänna grunder för statsbidrag till avlöning av lärare.
De skäl, som av de sakkunniga anförts för att staten skulle övertaga hela
kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta minimilönerna för
lärare vid folk- och småskolor och för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skoldistrikten tillhöriga skolhem, hava synts utskottet övertygande,
och utskottet tillstyrker fördenskull Kungl. Maj:ts härom under B. 1
framlagda förslag. Likaledes finner sig utskottet på de av departementschefen
framförda skälen böra tillstyrka förslaget, att skoldistrikten skola, i
den mån kommunala lönetillägg förekomma, själva svara för dessa.
Under B. 2 har föreslagits, att staten jämväl skall övertaga hela kostnaden
för do författningsenligt utgående kontanta minimiarvodena för lärare
i slöjd och hushållsgöromål.
I motionerna I: 321 och II: 551 har hemställts, bland annat, att riksdagen
72
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
måtte besluta, att skoldistrikt, som anordnat undervisning i slöjd vid folkskola,
mindre folkskola eller särskild slöjdskola, skall erhålla statsbidrag till
lärare i slöjd med 1 krona 8 öre för undervisningstimme samt att sådan
lärare som åtnjuter statsbidrag skall i arvode för undervisningstimme erhålla
minst 1 krona 20 öre. Ett bifall till dessa motioner skulle alltså innebära
dels en höjning av det nu som regel utgående arvodet, dels ock att
skoldistrikten även i fortsättningen skulle bidraga med en tiondel av arvodet.
Till frågan om höjning av arvodet för slöjdundervisning återkommer
utskottet i det följande.
Vad i motionerna hemställts om att skoldistrikten fortfarande skulle bidraga
med en tiondel av kostnaderna för slöjdarvodena kan utskottet icke
biträda. Ett bifall härtill skulle innebära ett sönderbrytande på en ingaunda
oviktig punkt av hela det system för statens övertagande av kostnaderna
för folkskoleväsendet, som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag och vartill
utskottet i princip givit sin anslutning. Utskottet avstyrker följaktligen
vad i motionerna I: 321 och II: 551 i här förevarande hänseende hemställts
och tillstyrker Kungl. Maj:ts under här förevarande punkt framlagda förslag.
Under punkt B. 3 har framlagts förslag rörande statsunderstöd för bestridande
av skoldistrikts kostnader för avlönande av Överlärare.
Enligt detta förslag skall Kungl. Majit för varje särskilt fall efter därom
av skoldistrikt gjord ansökning pröva, huruvida statsbidrag må utgå. Bidraget
skall utgå med högst hälften av arvodet, dock i intet fall med mera
än 1,000 kronor för år och ej, där icke Kungl. Maj:t finner skäl medgiva
undantag, för mer än en överlärartjänst inom ett och samma distrikt.
Såsom av sid. 137 i statsrådsprotokollet närmare framgår, har här förevarande
förslag under ärendets förberedande behandling framkallat vissa
meningsskiljaktigheter. De av departementschefen anförda skälen hava emellertid
synts utskottet övertygande, och utskottet vill fördenskull tillstyrka
förslaget. Mot förslagets detaljer har utskottet icke funnit annat att erinra
än att det synes erforderligt att för undvikande av oklarhet något närmare
definiera, vilka överlärarbefattningar som skola kunna bliva statsbidragsberättigade.
I sådant hänseende vill utskottet föreslå följande definition:
»Med Överlärare förstås kommunal skolledare, som tillika innehar folkskollärar^
änst».
Under punkt B. 4 har departementschefen sammanfattat sina förslag beträffande
de föreskrifter, som i samband med statens övertagande av här
förevarande kostnader för folkskoleväsendet böra meddelas i syfte att bereda
staten ökat inflytande och kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande.
I här förevarande hänseende har till en början under punkt B. 4 a) föreslagits,
att Kungl. Maj:ts tillstånd skulle krävas för inrättande av ny lärartjänst,
dock att tjänst med anställning på viss tid skulle kunna efter vederbörande
folkskolinspektörs medgivande utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara
inrättad under en tid av högst tre år.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
73
I motionerna I: 320 och II: 567 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att, med avslag å vad sålunda föreslagits, nuvarande bestämmelser
fortfarande skola gälla beträffande inrättande och bibehållande av ordinarie
tjänst men utsträckas att gälla även för extra ordinarie tjänst.
Visserligen torde med den för närvarande förutsebara utvecklingen av
barnantalet i rikets folkskolor inrättande av nya tjänster icke vara att förvänta
i någon större utsträckning, men i likhet med departementschefen
finner utskottet det principiellt och sakligt välgrundat att staten, då den utökar
sin ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet, tillförsäkrar sig
medel att förebygga missbruk, som leda till ökade utgifter för staten. Med
hänsyn härtill tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag i denna del och
avstyrker vad i motionerna I: 320 och II: 567 härutinnan hemställts. Utskottet
har allenast funnit ett visst förtydligande önskvärt beträffande vilka
lärarbefattningar, som efter vederbörande folkskolinspektörs medgivande
må kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara inrättade under en tid av
högst tre år. I detta hänseende förordar utskottet, att orden »tjänst med
anställning på viss tid» utbytas mot orden »tjänst med anställning som
extra ordinarie eller eljest på viss tid».
I här förevarande sammanhang har utskottet jämväl velat något uppehålla
sig vid frågan, i vilken utsträckning en utvidgning av Kungl. Maj:ts
inflytande på frågor örn återbesättande av tjänst är av behovet påkallad.
Den antagliga nedgången i barnantalet gör det sannolikt, att dylika frågor
under den närmaste framtiden komma att bliva aktuella i betydligt större
utsträckning än frågor om nyinrättande av tjänst. Utskottet håller emellertid
före, att man i vart fall torde böra avvakta någon tids erfarenhet av
de genom kungörelsen den 30 december 1932 (nr 582) införda kontrollåtgärderna,
samt utgår från att här förevarande fråga under tiden är föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Under punkt B. 4 b) har framlagts förslag örn skyldighet för lärare att
underkasta sig förflyttning mellan skoldistrikt.
Berörda förslag innebär följande: Förflyttningsskyldighet skall tillsvidare
endast gälla lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första
gången vinner ordinarie anställning. För lärare, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande innehar ordinarie anställning men efter ansökning
vinner transport till annan tjänst av motsvarande slag, förbindes flyttningsskyldighet
med den nya anställningen. Sistnämnda bestämmelse genomföres
dock ej omedelbart utan först efter förloppet av fem år. Flyttningsskyldigheten
gäller för varje lärare endast det flyttningsområde, där han är
anställd. Flyttningsområdena sammanfalla med de tretton områdesgrupper,
som omförmälas i kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) om tillsättning i
vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Tvångs förflyttning tillämpas
endast, då den nödvändiggöres av behov att indraga övertalig tjänst. Vid
tvångsförflyttning skall så vitt möjligt tillses, att lärare genom förflyttnin
-
74
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
gen icke lider någon minskning i de förmåner, han åtnjutit å den förra
tjänsten. I den mån lärare genom förflyttningen går förlustig kommunalt
lönetillägg eller tilläggspension, skall ersättning härför beredas läraren av
statsmedel. Till flyttningskostnaderna erhåller läraren bidrag av statsmedel.
Beslut örn tvångsförflyttning meddelas av Kungl. Majit.
Kungl. Maj:ts här förevarande förslag har berörts i åtskilliga av de i anledning
av propositionen nr 174 väckta motionerna.
Avslag å förslaget har yrkats i motionerna I: 312 och II: 546, I: 319, I: 320
och II: 567, I: 322 samt II: 568. Vid vissa av dessa motioner hava emellertid
fogats alternativa förslag.
I motionen I: 319 har sålunda — utöver yrkandet örn avslag å förslaget
om tvångsförflyttning — framhållits att, om tvångsförflyttning skall stadgas
för folkskolans lärare, bör det ske på sådant sätt, att läraren icke berövas
en väsentlig del av sina löneinkomster. I detta hänseende har framhållits
möjligheten av en anordning av den innebörden, att en lärare, som tvångsförflyttades,
skulle erhålla ersättning för här åsyftade inkomster av tjänsten,
beräknad efter ett medeltal av vad läraren de sista fem åren åtnjutit i inkomst
av övertidsläsning, fortsättningsskol- och slöjdundervisning.
I motionen I: 322 har i andra hand — därest det i motionen framställda
avslagsyrkaudet ej skulle bifallas — hemställts, att från den föreslagna
tvångsförflyttningen skola fritagas de lärare, som äro familjeförsörjare, ävensom
åv de övriga de, som innehaft ordinarie lärartjänst inom kommunen i mer
än tio år.
Det i motionen II: 568 framförda avslagsyrkandet har förenats med hemställan,
att riksdagen måtte medgiva, att kostnaderna för lärares å överflödig
tjänst frivilliga förflyttning till tjänst inom annat skoldistrikt må bestridas
av statsmedel, samt att Kungl. Majit må bemyndigas vidtaga de jämkningar
och ändringar i kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) örn tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor, som må befinnas erforderliga
för uppnående av denna kungörelses syfte.
De i motionerna I: 316 och II: 554 framförda yrkandena innebära i princip
ett bifall till förslaget örn tvångsförflyttning.
I motionen I: 316 har hemställts, att riksdagen måtte besluta att såsom
villkor för utgående av provisorisk avlöningsförbättring till lärare vid folkoch
småskolor skall gälla, att innehavare av ordinarie folk- eller småskollärartjänst
eller av tjänst såsom biträdande lärare vid folkskola eller lärare
vid mindre folkskola med anställning tillsvidare skall vara skyldig att låta
sig förflytta till tjänst i annat skoldistrikt. I anslutning härtill har vidare
i motionen I: 316 framlagts förslag till allmänna grunder för tvångsförflyttningen.
I motionen 11:554 har slutligen hemställts, att riksdagen ville besluta:
1. att uttala, att indragning av lärartjänst, i synnerhet då det gäller enda
befattningen vid en skola, skall ske med försiktighet, iakttagande av berat
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
75
tigade pedagogiska synpunkter samt skälig hänsyn till föräldrarnas och
bygdens intressen; 2. att skyldighet till tvångsförflyttning tillsvidare endast
skall gälla lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första
gången vinner ordinarie anställning; 3. att lärare, som tvångsförfiyttas,
icke skall lida någon minskning i de löneförmåner, han åtnjutit å den förra
tjänsten, varvid hänsyn skall tagas förutom till kommunalt lönetillägg även
till ersättning för övertidsläsning samt arvode för slöjd- och fortsättningsskola,
allt beräknat efter lärarens medelinkomst för de sista fem åren eller
den kortare tid, han tjänstgjort å befattningen; 4. att bemyndiga Kungl.
Maj:t att förflytta sådana biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid
mindre folkskola, vars tjänst blivit överflödig, till annat skoldistrikt.
I här förevarande sammanhang har utskottet vidare till behandling upptagit
riksdagens år 1934 församlade revisorers under § 54 gjorda uttalanden
rörande tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor ävensom
skolöverstyrelsens i anledning härav den 4 januari 1935 avgivna förklaring.
I likhet med de sakkunniga, flertalet av de i ärendet hörda myndighe"
terna och departementschefen finner utskottet läget inom folkskoleväsendet
vara sådant, att det påkallar effektiva åtgärder för en begränsning i mån
av möjlighet av antalet inom folkskoleväsendet sysselsatta lärare. I detta
hänseende torde utskottet endast behöva hänvisa till de å sid. 139 i statsrådsprotokollet
återgivna siffrorna rörande antalet barn i folkskolan ävensom
till vad departementschefen anfört därom, att verkställda undersökningar
syntes giva vid handen att, även om till år 1940 folkskolan utökades
med ett sjunde läsår och alltså lärarbehovet ökades, man likväl måste
räkna med ett mycket betydande antal överflödiga tjänster. Härutöver har
departementschefen framhållit, att tvivel framskymtat om effektiviteten i
det av 1933 års riksdag beslutade frivilliga flyttningsförfarandet. Utskottet,
som i det följande återkommer till frågan om vidtagande av åtgärder för
åvägabringande av ökad effektivitet i sistberörda hänseende, delar den av
departementschefen uttalade uppfattningen, att det föreslagna tvångsförflyttningsinstitutet
bör finnas till för att befrämja användningen av det frivilliga
förflyttningsförfarandet. Med de garantier, som enligt Kungl. Maj:ts
förslag med av utskottet i det följande förordade förändringar givas för
ett hänsynsfullt omhänderhavande av tvångsförflyttningsinstitutet, bör enligt
utskottets uppfattning största delen av de befarade olägenheterna med den
föreslagna nya anordningen kunna undvikas. Om det frivilliga flyttningsförfarandet
skulle ernå större effektivitet, kommer givetvis behovet av tvångsförflyttningar
att i motsvarande grad minskas. Men situationen är dock
sådan, att enligt utskottets förmenande för statsmakterna den utväg till en
reglering av förhållandena på här förevarande område bör hållas öppen,
som ett bifall till Kungl. Maj:ts i här förevarande hänseende framlagda
förslag innebär. Av nu angivna skäl har utskottet funnit sig böra uttala
sin anslutning i princip till här förevarande förslag och avstyrker följaktligen
de motionsvis framförda avslagsyrkandena.
76
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
I fråga om förslagets detaljer vill utskottet till en början, i anslutning
till vad i motionen 11:554 anförts, understryka önskvärdheten av att indragning
av lärartjänst, i synnerhet då det gäller enda befattning vid en
skola, sker med försiktighet och under hänsynstagande, i den mån så är
möjligt, till bygdens berättigade önskemål. Vidare torde böra tillses, att
icke ett och samma skoldistrikt erhåller en oproportionerlig del av uppstående
vakanser tillsatta genom tvångsförflyttning från andra distrikt.
Utskottet ansluter sig vidare till den i motionen II: 554 framförda åsikten,
att förflyttningsskyldighet endast bör åvila lärare, som efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande första gången vinner ordinarie anställning. Förslaget
att förflyttningsskyldigheten, efter en övergångstid av fem år, skulle
utsträckas till lärare, som redan vid bestämmelsernas ikraftträdande innehar
ordinarie tjänst men efter ansökan vinner transport till annan tjänst, kan
utskottet icke biträda. En dylik bestämmelse torde i hög grad komma att
efter utgången av berörda övergångstid minska lärarnas villighet att frivilligt
söka sig till andra tjänster och skulle alltså innebära minskad rörlighet
hos lärarkåren och samtidigt framtvinga en ökad användning av tvångsförflyttningsförfarandet.
Med den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, torde några särskilda åtgärder
icke vara erforderliga med anledning av det i motionen I: 322 i
andra hand framförda yrkandet, att från tvångsförflyttning skola fritagas
de lärare, som äro familjeförsörjare, ävensom av de övriga de, som innehaft
ordinarie lärartjänst inom kommunen i mer än tio år.
A andra sidan anser utskottet starka skäl tala för att Kungl. Majit, på
sätt föreslagits i motionen II: 554, erhåller bemyndigande att förflytta sådan
biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola, vars tjänst
blivit överflödig, till annat skoldistrikt. Utskottet vill erinra, att riksdagens
medverkan redan åtskilliga gånger påkallats för att utverka understöd åt
lärare av här förevarande art, vilka förlorat sin anställning. Utskottet håller
före, att det ur såväl det allmännas som den enskilde lärarens synpunkt är
bättre att tillfälle beredes dylika lärare att fortsätta sitt arbete. Här ifrågasatta
bemyndigande torde enligt utskottets förmenande böra avse samtliga
nu anställda lärare av förevarande art, vilka på grund av förändringar av
vederbörande skolorganisation kunna bliva arbetslösa.
När, på sätt utskottet tillstyrkt, förflyttningsskyldighet endast skulle komma
att åvila lärare, som efter den nya bestämmelsens ikraftträdande vinna ordinarie
anställning, ävensom nyssberörda biträdande lärare m. fl., torde det
saknas anledning att, på sätt i motionen I: 316 yrkats, rätten att åtnjuta
provisorisk avlöningsförbättring sammankopplas med skyldigheten att underkasta
sig förflyttning. Under hänvisning till vad utskottet i övrigt här ovan
anfört avstyrker utskottet följaktligen det härom framställda yrkandet.
Av största betydelse för ett så friktionsfritt genomförande som möjligt
av tvångsförflyttningsinstitutet är givetvis, att icke detsamma för den en
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
77
skilde läraren kommer att medföra kännbara ekonomiska konsekvenser. Departementschefen
har utförligt uppehållit sig härvid, och jämväl i motionerna
1:319 och 11:554 har denna fråga behandlats. Utskottet har för sin
del funnit sig böra förorda följande bestämmelser: Lärare, som tvångsförflyttas,
skall så vitt möjligt transporteras till sådan tjänst, att han icke lider
någon minskning i de löneförmåner, han åtnjutit å den förra tjänsten, varvid
hänsyn skall tagas, förutom till kommunalt lönetillägg, även till ersättning
för övertidsläsning samt arvode för undervisning i slöjd och fortsättningsskola,
allt beräknat efter lärarens medelinkomst för de sista fem åren.
Står icke någon ekonomiskt likvärdig tjänst till buds, skall Kungl. Maj:t
i varje särskilt fall pröva, huruvida och med vilket belopp läraren skäligen
bör beredas ersättning av statsmedel för minskade inkomster.
Vad slutligen beträffar de med eventuell tvångsförflyttning förenade flyttningskostnaderna
skulle enligt Kungl. Maj:t förslag lärare erhålla bidrag
därtill av statsmedel. Enligt folkskolesakkunnigas utkast till kungörelse
angående skyldighet för lärare vid folk- och småskolor att i vissa fall underkasta
sig förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat skulle lärare äga
att av statsmedel erhålla ersättning för flyttningskostnader med belopp, som
Kungl. Maj:t efter ansökan av läraren prövade skäligt. Utskottet finner
billigheten kräva, att i här förevarande fall statsverket lämnar verklig
ersättning för havda flyttningskostnader, givetvis efter prövning från fall
till fall av desammas berättigande.
Utskottet har redan i det föregående erinrat örn vad av riksdagens år
1934 församlade revisorer anförts rörande behovet av en effektivisering av
nu gällande bestämmelser rörande frivillig förflyttning av lärare. Det förslag
om tvångsförflyttning, som utskottet tillstyrkt, måste anses vara en nödfallsutväg,
och enligt utskottets uppfattning måste det för alla parter vara
bäst, om en utjämning av lärartjänsterna i riket kunde i så stor utsträckning
som möjligt ske genom frivillig förflyttning.
De uppslag i här förevarande hänseende, som av revisorerna framförts,
hava i allmänhet tillstyrkts av skolöverstyrelsen. Jämväl utskottet finner
starka skäl tala för att med det snaraste åtgärder vidtagas i av revisorerna
antytt syfte. Utskottet tillstyrker på grund härav, på sätt i motionen II: 568
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de jämkningar
och ändringar i kungörelsen den 20 juli 1933, nr 507, örn tillsättning
i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor, som må befinnas erforderliga
för uppnåendet av syftet med densamma. Bland de åtgärder, som
i här förevarande hänseende främst synas kunna komma i fråga, vill utskottet
framhålla följande. Paragraf 9 i kungörelsen torde böra ändras i syfte att,
därest till en ledigförklarad tjänst med begränsad ansökningsrätt endast en
sökande anmält sig, skoldistriktet skall hava att utse denne, såvida skolöverstyrelsen
ej på framställning av den lokala skolmyndigheten medgiver
nytt ledigförklarande av tjänsten. Vidare torde — på samma sätt som ut
-
78
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
skottet tillstyrkt vid tvångsförflyttning — sökande från skoldistrikt med övertaliga
lärartjänster böra beredas ersättning för de utgifter, de måste vidkännas
genom att underkasta sig en frivillig förflyttning. Härtill torde riksdagen
redan nu böra lämna medgivande.
Utskottet vill härefter till behandling företaga frågan örn formerna för
tillsättande av lärartjänster och överlärartjänster (punkt B. 4 c) i departementschefens
hemställan) samt gör härvid början med frågan örn tillsättande
av lärartjänster.
I sistnämnda hänseende gälla nu i huvudsak följande bestämmelser. Då
ordinarie tjänst skall återbesättas utan förflyttning, åligger det skolrådet att
i föreskriven ordning utfärda kungörelse örn ledigheten. Skolrådet skall
efter viss tid på förslag uppföra tre av de sökande i den ordning, i vilken
de med avseende på sin lämplighet för tjänsten anses böra komma i åtanke.
Därefter företager kyrkostämma val bland de å förslaget uppförda. I kommun,
där folk- och fortsättningsskolväsendet handhaves av den borgerliga
kommunen, tillkommer det folkskolestyrelsen att tillsätta lärare. I Stockholm
ankommer det på folkskoledirektionen att antaga lärare. Biträdande
lärare vid folkskola och lärare vid mindre folkskola tillsättas på i stort sett
samma sätt som ordinarie lärare. Vikarierande lärare antagas av skolrådet.
Några bestämmelser i övrigt om ordningen för tillsättande av sistnämnda
lärare äro icke meddelade.
Kungl. Maj:ts förslag innebär i nu förevarande avseenden följande förändringar.
Innan förslag till återbesättande av lärartjänst upprättas, skulle
statens vederbörande folkskolinspektör avgiva yttrande, vari han skulle angiva
de tre sökande, som enligt hans mening vore med hänsyn till befordringsgrunderna
mest meriterade, ävensom ordningen dem emellan.
Romme skolrådet vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspektören,
skulle ärendet hänskjutas till domkapitlet, som då hade att
upprätta förslaget. Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och
domkapitlets medverkan vid förslags upprättande skulle ej tillämpas i skoldistrikt,
vilka enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t undantagits från den
statliga inspektionen.
I motionerna 1: 320 och II: 567 hava föreslagits vissa jämkningar i Kungl.
Maj:ts nyssnämnda förslag. Dessa jämkningar innebära, att riksdagen skulle
besluta dels att, sedan preliminärt förslag till återbesättande av lärartjänst
av skolråd upprättats, statens vederbörande folkskolinspektör skulle avgiva
yttrande däröver, dels och att, därest skolrådet vid förslagets slutliga upprättande
skulle komma till ett resultat, som strede mot folkskolinspektörens
mening, ärendet skulle hänskjutas till skolöverstyrelsen, som då hade att
upprätta förslaget.
I motionen II: 552 har föreslagits, att förslag till återbesättande av lärartjänst
skulle upprättas av skolrådet och att statens vederbörande folkskolinspektör
skulle avgiva yttrande över upprättat tjänsteföretag, innan val
ägde rum.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
79
Enligt utskottets mening lärer det vara erforderligt att staten, i och med
att den ikläder sig avsevärt ökade ekonomiska förpliktelser för folkskoleväsendet,
jämväl tillser, att lärartjänsterna inom folkskoleväsendet tillsättas
med tanke på skolans bästa. De sakkunniga hava framhållit, att uppgiften
att uppgöra tjänsteförslag icke alltid av skolstyrelserna handhafts på
ett sätt, som med hänsyn till det allmännas intresse kan anses tillfredsställande.
En ändring till det bättre synes härutinnan icke kunna åvägabringas
på annat sätt än att staten förskaffar sig visst inflytande på förfarandet
vid tillsättande av lärartjänster. I likhet med departementschefen
anser utskottet därför goda skäl hava anförts för det nu föreliggande förslaget
om ökat statsinflytande vid dessa ärendens behandling.
I nyssnämnda tre motioner hava anförts vissa betänkligheter mot den av
Kungl. Majit föreslagna ordningen, vilken anses på ett alltför ingripande
sätt förminska det kommunala inflytandet på lärares tillsättning. Det i motionerna
1:320 och II: 567 framlagda förslaget går ut på att bibehålla den
lokala skolstyrelsen vid initiativet till att upprätta tjänsteförslag men innebär
samtidigt en ytterligare centralisering utöver Kungl. Majits förslag av
avgörandet av dessa ärenden, nämligen i de fall, då den lokala styrelsen
och folskolinspektören icke kunnat enas, i vilka fall förslag skulle upprättas
av skolöverstyrelsen och alltså ej, såsom enligt Kungl. Majits förslag, av
domkapitlen. Motionen 11:552 går ett steg längre och ifrågasätter, att det
statliga inflytandet på lärartjänsters tillsättande skulle bliva av enbart rådgivande
natur.
Utskottet anser starka skäl hava anförts för det i motionerna 1:320 och
lii 567 framförda yrkandet. Såväl enligt propositionen som enligt förevarande
motioner skulle i de fall, då skolrådet och folkskolinspektören ej
kunnat enas örn utformningen av tjänsteförslag, proceduren bliva i det närmaste
densamma, i det enligt propositionen domkapitlet och enligt motionerna
skolöverstyrelsen i nämnda fall skulle upprätta förslaget. Vid ett bifall
till motionerna skulle staten sålunda få praktiskt taget samma inflytande
på tillsättning av lärartjänster, som avsetts i Kungl. Majits förslag, men den
fördelen skulle dessutom vinnas, att kommunernas initiativrätt på ett kraftigare
sätt markerades. Utskottet anser sig fördenskull böra i nu förevarande
avseende biträda det i motionerna 1:320 och II: 567 framlagda förslaget,
dock med den ändringen att fråga om upprättande av förslag bör vid oenighet
mellan skolråd och folkskolinspektör hänskjutas, ej till skolöverstyrelsen
utan, i likhet med vad i propositionen föreslagits, till vederbörande domkapitel.
Vad Kungl. Majit i övrigt i förevarande hänseende föreslagit har ej givit
utskottet anledning till erinran. Motionen lii 552 lärer få anses besvarad
med vad utskottet nu anfört. Till frågan örn förfarandet vid tillsättande
av lärartjänst, som är förenad med överlärartjänst, återkommer utskottet
här nedan.
80 Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Utskottet upptager härefter till behandling frågan om tillsättande av överlärartjänster.
Enligt de nu i förevarande avseende gällande bestämmelserna skall, då
fråga är örn förordnande av ny inspektör eller ny Överlärare, ledigheten
genom skolrådets försorg kungöras. Är emellertid i skoldistriktets reglemente
bestämt, att vid förordnande av inspektör eller Överlärare någon av de vid
distriktets skolor anställda ordinarie lärarna därtill skall utses, erfordras
icke, att befattningen förklaras ledig. I sistnämnda fall ankommer det på
skolrådet att lämna samtliga inom distriktet anställda ordinarie lärare tillfälle
att giva tillkänna, huruvida de önska ifrågakomma till förordnandet,
samt att för sådant ändamål inlämna nödiga handlingar. I båda fallen
skall skolrådet insända ansökningshandlingarna till skolöverstyrelsen för
inhämtande av yttrande angående de sökandes lämplighet för befattningen,
varefter skolrådet har att bland de sökande, vilka av överstyrelsen förklarats
vara för befattningen lämpliga, meddela förordnande för den, som med
hänsyn till insikter, erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka företrädesvis
erfordras för ett framgångsrikt utövande av ledningen och tillsynen av
arbetet i folkskolan, befinnes vara lämpligast.
Kungl. Majit har härutinnan föreslagit följande förändringar, nämligen
dels att, då lärartjänst vöre förenad med överlärartjänst, det skulle tillkomma
skolöverstyrelsen att upprätta förslag till lärartjänsten, dels och att,
då fråga vore örn tillsättande av överlärartjänst, skolöverstyrelsen skulle
avgiva yttrande angående de sökandes lämplighet samt därvid jämväl angiva
de tre sökande, som överstyrelsen funne mest lämpliga, ävensom ordningen
dem emellan, varefter skolrådet skulle hava att vid meddelande av
förordnande å överlärartjänst välja mellan dem, som skolöverstyrelsen på
sätt nu nämnts angivit.
I motionerna I: 320 och II: 567 har yrkats, att de nu gällande bestämmelserna
om tillsättande av överlärartjänster skola äga fortsatt giltighet.
Utskottet finner det önskvärt, att det kommunala initiativet vid tillsättande
av överlärartjänster starkare betonas och att skolrådens personkännedom i
större omfattning tages i anspråk än vad som skulle bliva fallet vid ett bifall
till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Med hänsyn härtill föreslår utskottet
den jämkning i Kungl. Maj:ts förslag, att, då fråga är örn tillsättande av
överlärartjänst, skolrådet skall med eget yttrande insända ansökningshandlingarna
till skolöverstyrelsen, som har att upprätta tjänsteförslag, varefter
skolrådet skall inom det av överstyrelsen upprättade förslagets ram meddela
förordnande å överlärartjänsten. Härvid förutsätter utskottet, att begreppet
Överlärare skall i förevarande hänseende även anses innefatta kommunal
folkskolinspektör. I de fall, då lärartjänst är förenad med överlärartjänst,
lärer i tillämpliga delar det av utskottet nu förordade förfaringssättet
böra komma till användning. Utskottet förutsätter härvid, att skolöverstyrelsen
vid upprättande av förslag tager särskild hänsyn till de sökandes kva
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142. 81
lifikationer som Överlärare. Med vad utskottet nu anfört torde motionerna
I: 320 och II: 567 i den del, varom nu är fråga, få anses besvarade.
I detta sammanhang anser sig utskottet böra fästa uppmärksamheten vid
att, i de fall då lärartjänst är förenad med överlärartjänst, enligt gällande
bestämmelser och även vid bifall till det nu av utskottet tillstyrkta förslaget
lärartjänsten — där ej folkskolestyrelse handhar dessa frågor — tillsättes
av kyrkostämman, under det att överläraren förordnas av skolrådet. Denna
splittring av tillsättningsproceduren synes föranleda betydande omgång och
andra praktiska olägenheter. Utskottet anser sig därför böra till Kungl.
Majis övervägande förorda, att sådan ändring vidtages i gällande bestämmelser,
att i dessa fall såväl lärår- som överlärartjänsten tillsättes av skolrådet.
Vad Kungl. Maji föreslagit under C. angående allmänna grunder för
statsbidrag till skolskjutsar, att tillämpas från och med den 1 juli 1935, tillstyrker
utskottet.
Likaledes anser sig utskottet böra biträda vad Kungl. Maji föreslagit
under D. i fråga örn allmänna grunder för statsbidrag till inackordering av
skolpliktiga barn. Emellertid vill utskottet — med understrykande av den
stora betydelsen av skolhemmens och arbetsstugornas verksamhet — uttala
önskvärdheten av att Kungl. Maji måtte vidtaga åtgärder för att de förmånligare
grunder för statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn,
som Kungl. Majis av utskottet nu tillstyrkta förslag innebär, komma också
nyssberörda inrättningar till del.
I detta sammanhang har utskottet ansett sig böra till behandling upptaga
den å sid. 158 i statsrådsprotokollet berörda frågan örn statsbidrag till skolhem,
vilken fråga jämväl upptagits i motionerna I: 318 och II: 570.
Såsom i statsrådsprotokollet erinrats, har riksdagen under åtskilliga år
anvisat särskilda anslag till bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning.
Efter budgetåret 1931/1932 har av statsfinansiella skäl särskilda anslag
för ändamålet icke ansetts kunna ställas till förfogande.
De sakkunniga hava ansett önskvärt, att statsbidrag skulle kunna lämnas
till åtminstone ett ä två skolhem per år under den närmaste framtiden och
ansett sig böra föreslå, att en årlig anslagssumma av 100,000 kronor reserverades
för ifrågavarande ändamål.
Departementschefen har vitsordat den stora betydelsen av skolhemmen
men erinrat, att under de allra senaste åren i ganska stor utsträckning beviljats
medel till uppförande av skolhem ur de till kommunala beredskapsarbeten
anvisade anslagen; av sådana medel hade sålunda år 1933 beviljats
anslag till fyra skolhem och år 1934 till två skolhem. Då alltså, har departementschefen
vidare framhållit, under de båda sistförflutna åren förevarande
byggnadsverksamhet förflutit i betydligt raskare takt än de sakkunniga själva
tänkt sig, torde med anvisande av medel för ifrågavarande ändamål kunna
anstå åtminstone under nästkommande budgetår.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 142.
6
82
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
I motionerna I: 318 och II: 570 har, såvitt nu är i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till bidrag till uppförande och inredning av
skolhem för budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag av 100,000 kronor.
I likhet med departementschefen och motionärerna vill utskottet vitsorda
den stora betydelsen av skolhemmen. De skäl, som av departementschefen
anförts för anstånd med anvisande av anslag för ändamålet åtminstone
under nästkommande budgetår, hava emellertid synts utskottet bärande, och
utskottet avstyrker fördenskull motionerna I: 318 och II: 570, så vitt nu är
i fråga.
Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts under E. framställda förslag örn medgivande
för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som erfordras
för tillämpningen av de under A.—D. i Kungl. Majda förslag angivna
allmänna grunder, givetvis under iakttagande av de ändringar härutinnan,
som föranledas av vad utskottet i det föregående tillstyrkt.
Under F. har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att sådan manlig
lärare vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola,
som blivit anställd efter utgången av år 1918, må från och med den 1 juli
1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år.
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, har detta förslag närmast föranletts
av en utav 1934 års riksdag framställd begäran örn utredning i ämnet.
I likhet med departementschefen finner utskottet starka billighetsskäl tala
för förslaget, som gäller inalles sex personer och skulle förorsaka en merkostnad
av 1,200 kronor för år, och tillstyrker fördenskull Kungl. Maj:ts
förslag i denna del.
Under G. har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva sådan ändring i
grunderna för utgående av statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor, att, då fråga är örn undervisning
i slöjd för flickor, i det minimiantal lärjungar, som slöjdavdelning
skall omfatta, må, under förutsättning att den består av samtliga de folkskolestadiet
tillhörande flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen,
få inräknas även flickor från småskolestadiet.
Frågan örn grunderna för statsbidrag till slöjdundervisningen har upptagits
i motionerna I: 295 och II: 517 samt I: 321 och II: 551. Innan utskottet
ingår på en prövning av de i dessa motioner framställda yrkandena,
anser sig utskottet böra i här förevarande sammanhang lämna en redogörelse
för såväl tidigare som nu gällande bestämmelser i ämnet samt för den
huvudsakliga innebörden i Kungl. Maj:ts förslag.
Nya grunder för statsbidrag till anordnande av slöjd i folkskola, mindre
folkskola eller särskild slöjdskola antogos vid 1919 års riksdag, varefter
kungörelse i ämnet utfärdades den 30 juni 1920. Enligt denna kungörelse
skulle minimiarvodet för undervisning i slöjd utgöra 1 krona 20 öre för
undervisningstimme, varav staten skulle bidraga med nio tiondelar eller 1
krona 8 öre för timme; minimiantalet lärjungar i slöjdavdelning skulle utgöra
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
83
10, men statsbidrag skulle få utgå även för avdelning med mindre lärjungeantal
i det fall att den bestod av samtliga de i skolan inskrivna eller, då
undervisningen avsåg allenast det egentliga folkskolestadiet, samtliga de detta
stadium tillhörande gossar, respektive flickor, vilka skäligen kunde deltaga
i slöjdundervisningen. Statsbidrag kunde utgå till högst 136 timmars undervisning
för år, vadan statsbidrag till slöjdavdelning för år kunde utgå med
högst 146 kronor 88 öre.
Vid 1933 års riksdag beslötos vissa ändringar i berörda bestämmelser.
Statsbidrag till slöjdlärares avlöning skulle utgå med 90 öre för undervisningstimme
i stället för 1 krona 8 öre, dock att detta sistnämnda belopp
fortfarande skulle utgå där undervisningen bestredes av lärare, vilkens tjänst
för beredande av pensionsrätt för innehavaren vore reglerad jämlikt § 5 i
reglementet för statens pensionsanstalt. Det årliga timtal, som statsunderstödd
slöjdavdelning finge omfatta, nedsattes till 124. Statsbidrag till slöjdavdelning
för år kunde sålunda — med nyssnämnda undantag — högst
uppgå till lil kronor 60 öre. Statsbidrag finge slutligen icke i något fall
utgå, då slöjdavdelning omfattade mindre än 6 lärjungar.
Skolöverstyrelsen har hemställt om sådana ändringar i grunderna för utgående
av statsbidrag för undervisning i slöjd, att, då fråga vore örn undervisning
i slöjd för flickor, i det minimiantal lärjungar, som slöjdavdelning
kunde omfatta, under förutsättning att den bestode av samtliga de folkskolestadiet
tillhörande flickor, vilka prövades skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen,
måtte få inräknas även flickor från småskolestadiet, samt
att statsbidrag måtte få utgå för 128 timmar. Kostnaderna för de sålunda
föreslagna åtgärderna hava av skolöverstyrelsen beräknats till 34,560 kronor,
respektive 82,028 kronor. Vad själva slöjdarvodena beträffar, har överstyrelsen
framhållit, att dessa borde, så snart de finansiella förhållandena det
medgåve, höjas till de belopp, som utgått före 1933 års arvodessänkning.
Departementschefen har förklarat sig under nuvarande förhållanden icke
kunna förorda åtgärder för en höjning av slöjdarvodena. Däremot har
han tillstyrkt förslaget örn inräknande under vissa förutsättningar i slöjdavdelning
av flickor från småskolestadiet.
I motionerna I: 295 och II: 517 har hemställts örn en återgång till de före
budgetåret 1933/1934 gällande avlönings- och statsbidragsbestämmelserna,
dock med den ändringen, att lärararvodet skall helt utgå av statsmedel.
I motionerna I: 321 och II: 551 har hemställts, att statsbidragen måtte
höjas till 1 krona 8 öre för undervisningstimme och högst 146 kronor 88
öre för läsår och slöjdavdelning; sådan lärare, som åtnjuter statsbidrag, har
föreslagits skola i arvode för undervisningstimme erhålla minst 1 krona
20 öre.
Utskottet vill erinra, att frågan örn ett återförande av statens bidrag till
undervisning i slöjd ävensom av lärararvodena till de före budgetåret 1933/
1934 gällande bestämmelserna på grund av motionsvis gjorda framställ
-
84
. Statsutskottets utlåtande Nr 142.
ningar var föremål för prövning av statsutskottet vid 1934 års riksdag.
Under hänvisning till 1933 års riksdags i ämnet gjorda uttalanden fann sig
utskottet emellertid icke kunna tillstyrka berörda motioner.
Utskottet förbiser ingalunda de olägenheter, som uppkommit genom de
vid 1933 års riksdag fattade besluten i här förevarande fråga. Den av departementschefen
förordade uppmjukningen finner utskottet vara ett betydelsefullt
steg i rätt riktning mot ett ökat stöd från statsmakternas sida för
den värdefulla slöjdundervisningen, och tillstyrker utskottet därför vad sålunda
föreslagits.
De härför beräknade merkostnaderna, 34,000 kronor, hava icke givit utskottet
anledning till erinran.
Det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget örn en ökning av den årliga
undervisningstiden från 124 timmar till 128 timmar har utskottet funnit
beaktansvärt. Härigenom skulle framförallt en bättre överensstämmelse ernås
mellan slöjdundervisningen och den effektiva lästiden för folkskolans
övriga ämnen. Med hänsyn till de härmed förenade kostnaderna, av överstyrelsen
beräknade till omkring 82,000 kronor, har utskottet emellertid icke
för närvarande ansett sig böra framlägga förslag härom.
Beträffande de motionsvis framförda yrkandena vill utskottet till en början
framhålla följande: I samband med de av 1933 års riksdag beslutade
inskränkningarna sänktes anslaget till slöjdundervisning från 3,330,000 kronor
med 698,000 kronor till 2,632,000 kronor. Då, såsom närmare framgår
av punkt 187 i 1933 års åttonde huvudtitel, anslaget för budgetåret 1933/
1934 vid oförändrade grunder hade behövt höjas till 3,430,000 kronor d. v. s.
med 100,000 kronor, torde de beräkneliga besparingarna böra ökas med
sistnämnda belopp till i runt tal 800,000 kronor. Ett bifall till här förevavarande
motioner torde kunna antagas medföra en kostnadsökning av ungefärligen
samma storleksordning, och en så betydande ökning av statsutgifterna
anser sig utskottet icke kunna på grund av enskilda motioner tillstyrka.
Utskottet vill ytterligare erinra, att statens utgifter för slöjdundervisningen
på grund av Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag om statens
övertagande av den sista tiondelen av minimiavlöningen i alla händelser
komma att betydligt ökas. A andra sidan vill utskottet icke underlåta att
framhålla, att utskottet väl inser det behjärtansvärda i här förevarande motionsvis
gjorda yrkanden, och vill utskottet tillika uttala den förhoppningen,
att de statsfinansiella förhållandena snart skola medgiva en återgång, helt
eller delvis, till tidigare bestämmelser.
För närvarande nödgas emellertid utskottet avstyrka de i motionerna
I: 295 och II: 517 samt I: 321 och II: 551 gjorda yrkandena örn en höjning
av statsbidragen till och lärararvodena för slöjdundervisningen. Beträffande
det i motionerna 1:321 och 11:551 framförda förslaget, att staten allt fortfarande
skulle bidraga med endast nio tiondelar av lärararvodena, har utskottet
redan tidigare yttrat sig.
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
85
Under H. har Kungl. Majit gjort framställning rörande dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings- m. fl. anstalter för budgetåret
1935/1936.
Beträffande vad sålunda föreslagits kommer utskottet att framdeles avgiva
utlåtande.
Slutligen har Kungl. Majit under I. framlagt förslag örn anvisande av för
budgetåret 1935/1936 erforderliga anslag. Under hänvisning till den ståndpunkt,
utskottet i det föregående intagit till Kungl. Majits i här förevarande
proposition framlagda förslag, har utskottet funnit Kungl. Majits
ifrågavarande anslagsäskanden föranleda följande uttalanden från utskottets
sida.
För Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor har äskats
ett anslag av 58,550,000 kronor.
Såsom närmare framgår av punkt 172 av årets åttonde huvudtitel hava
under förevarande anslag inräknats dels det nuvarande ordinarie förslagsanslaget
till avlöning åt lärare vid folkskolor å 51,000,000 kronor, dels det
nuvarande extra förslagsanslaget till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare
vid folk- och småskolor å 5,905,000 kronor, dels det nuvarande ordinarie
förslagsanslaget till särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar
med icke finsktalande befolkning samt i Överkalix församling å 76,000
kronor, dels ock ur det nuvarande ordinarie förslagsanslaget till folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter ett belopp av 180,000
kronor, motsvarande kostnaderna för statsbidrag till grundavlöning och till
ålderstillägg åt lärare vid de så kallade statsfolkskolorna. Summan av nu berörda
anslag utgör 57,161,000 kronor. Enligt skolöverstyrelsens beräkningar,
mot vilka departemenschefen icke haft något att erinra, böra de förstnämnda
båda anslagen för nästkommande budgetår ökas.med respektive
1,200,000 kronor och 195,000 kronor, under det att anslaget till särskilt
lönetillägg kan minskas med 6,000 kronor. Det för nästkommande budgetår
erforderliga beloppet har i anslutning härtill, såsom nyss erinrats, beräknats till
(57,161,000 + 1,200,000 + 195,000 — 6,000) 58,550,000 kronor. Utskottet
vill vidare erinra, att Kungl. Majit i proposition nr 209 för riksdagen framlagt
förslag örn lönetursberäkning och lönetillägg för vissa lärare inom folkskoleväsendet.
Kostnaderna för lönetilläggen hava, med utgångspunkt från
förhållandena läsåret 1933/1934, beräknats till 198,150 kronor, under det''
att kostnaderna för den föreslagna lönetursberäkningen för femårsperioden
1936—1940 uppskattats till 187,400 kronor, därav 77,250 kronor för år
1936. Dessa kostnader hava föreslagits skola utgå ur här förevarande anslag,
vilket departementschefen emellertid, med hänsyn till gällande utanordningsgrunder,
ansett icke behöva höjas utöver tidigare beräknat belopp.
Utskottet har tidigare i utlåtande nr 137 tillstyrkt Kungl. Majits i propositionen
nr 209 framlagda förslag örn lönetursberäkning och lönetillägg.
Jämväl förslaget örn att kostnaderna härför böra bestridas ur här föreva
-
86
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
rande anslag har utskottet icke velat motsätta sig. Då någon höjning av
anslaget på grund härav för nästkommande budgetår icke torde vara nödvändig,
tillstyrker utskottet det i propositionen nr 174 för avlöningsanslaget
beräknade beloppet 58,550,000 kronor.
Kungl. Majit har vidare föreslagit, att till Folkskolor m. m.: Allmänt bidrag
för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet måtte anvisas ett förslagsanslag
av 5,660,000 kronor eller samma belopp som för innevarande budgetår,
att utgå efter oförändrade grunder, d. v. s. med 200 kronor per läraravdelning.
I två likalydande motioner, 1:141 och 11:281, har hemställts, att för
ändamålet måtte anvisas ett anslag av 8,490,000 kronor, att utgå med 300
kronor per läraravdelning.
Ett bifall till det sålunda framlagda förslaget skulle innebära en ökning
av budgetens utgiftssida med icke mindre än 2,830,000 kronor. Utskottet
finner sig icke kunna tillstyrka, att en sådan utgiftsökning beslutas på
grund av enskilda motioner. Härtill kommer ytterligare att, på sätt av
statsrådsprotokollet framgår, här förevarande anslag är avsett att försvinna
i samband med att staten övertager de ökade andelarna av kostnaderna för
folkskoleväsendet, enligt de sakkunnigas beräkningar från och med budgetåret
1936/1937. Utskottet finner sig böra avstyrka, att under sådana
förhållanden nu vidtages en så genomgripande förändring i grunderna för
anslagets utgående, som i här berörda motioner ifrågasatts. I anslutning
till vad sålunda anförts hemställer utskottet, att motionerna I: 141 och
II: 281 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda. Mot Kungl. Maj:ts
förslag har utskottet intet att erinra.
Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande för nästkommande budgetår av dels
ett förslagsanslag å 2,665,000 kronor till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning
åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor,
dels ock ett förslagsanslag å 295,000 kronor till Folkskolor m. m.:
Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor
m. m. hava icke givit utskottet anledning till erinran.
Med den ståndpunkt, utskottet i det föregående intagit till frågan örn
bidrag till redan befintliga undervisningslokaler, bortfaller, såsom utskottet
tidigare framhållit, behovet av anslag för skolhusvärderingsnämnder, och utskottet
avstyrker följaktligen vad Kungl. Majit härutinnan föreslagit.
Kungl. Maj:ts under I. framlagda förslag innefattar ytterligare hemställan
örn anvisande av följande anslag, nämligen till Folkskolor m. m : Folkundervisningens
befrämjande i rikets nordligaste gränsorter ett förslagsanslag av
230,000 kronor, till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands,
Västerbottens oeh Norrbottens län ett förslagsanslag av 100,000 kronor,
till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor
eller enskilda hem ett förslagsanslag av 900,000 kronor samt till Folk
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
87
skolor to. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn ett
förslagsanslag av 200,000 kronor. Vad sålunda föreslagits överensstämmer
med de synpunkter, åt vilka utskottet i det föregående givit uttryck, oell
tillstyrkes fördenskull av utskottet. Beträffande Kungl. Majda förslag om
anvisande av ett anslag å 18,000,000 kronor till Dyrtidstillägg åt lärare vid
vissa statsunderstödda undervisnings- to. fl. anstalter kommer utskottet att
framdeles avgiva utlåtande.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
I. att riksdagen må — i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 ävensom de i ämnet väckta motionerna —
A. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till undervisningslokaler to. to. för folkskoleväsendet, att träda
i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer:
1. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för uppförande
av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet.
Förutsättning för utgående av sådana bidrag är, att Kungl.
Majit, där kostnaden beräknas överstiga 10,000 kronor, respektive
länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst
10,000 kronor, lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande
samt därvid fastställt den kostnadssumma, varå bidraget,
högst, skall beräknas. Bidraget utgår därefter med tre
fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna
icke överstiger den fastställda summan.
Bidraget fördelas i lika belopp på tjugofem år och utgår
till kostnaderna för — förutom inomhusledningar, erforderliga
biutrymmen samt ritningar, arbetsledning och kontroll
— lärosalar (klassrum och specialrum m. m. i överensstämmelse
med vad utskottet i det föregående anfört), gymnastiksalar
samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål
ävensom för den första uppsättningen av inventarier
till gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök.
Utan hinder av vad sålunda föreskrivits skall i de fall,
då den verkliga kostnaden, i den mån denna icke överstiger
den på ovan angivet sätt fastställda kostnadssumman,
uppgår till högst 5,000 kronor, statsbidraget utgå med
hälften av berörda kostnad och omedelbart utbetalas.
2. Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått
vidkännas för redan befintliga, distriktet tillhöriga undervisningslokaler,
dock med den begränsningen, att dylikt bidrag
icke utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande varit i bruk mer än tjugofyra år.
Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen till och
88
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
med det redovisningsår, under vilket tjugofyra år förflutit
efter det lokalen först togs i bruk.
Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar,
vilka av statens vederbörande folkskolinspektör
godkännas såsom tjänliga och behövliga för sitt ändamål,
med 150 kronor per lokal och år. För lokal, som tillkommit
utan kostnad för distriktet, utgår intet bidrag. För lokal,
vars uppförande bekostats med bidrag av statsmedel,
utgår reducerat statsbidrag på sätt utskottet i det föregående
anfört.
3. Staten bidrager med en tredjedel av den av skoldistrikt
erlagda eller såsom skälig enligt ortens pris ansedda hyran
för undervisningslokal.
4. Staten bidrager till skoldistriktens kostnader för underhåll
av klassrum, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och
rum för undervisning i hushållsgöromål samt för tillhandahållande
av skolmöbler och undervisningsmateriel till sådana
lokaler med visst årligt belopp för varje lokal.
Bidraget utgör för lokaler, som tillhöra distrikt, 50 kronor
och för lokaler, som distrikt förhyr, 25 kronor, allt per sal
och år. Kostnader för lokalernas uppvärmning, belysning
och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel.
5. Staten bidrager till bestridande av skoldistriktens kostnader
för tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärarpersonalen
eller ersättning härför med följande årliga belopp,
nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för
ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga
lärare 80 kronor. Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad
för distriktet, utgår intet tjänstebostadsbidrag. För
tjänstebostad, vars uppförande bekostats med bidrag av
statsmedel, utgår reducerat statsbidrag på sätt utskottet i
det föregående anfört.
B. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till avlöning av lärare vid folkskoleväsendet att träda i tilllämpning
från och med den 1 juli 1936:
1. Staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt
utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folkoch
småskolor ävensom föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem. I den
mån kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten
själva svara för dessa.
2. Staten övertager jämväl hela kostnaden för de författ
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
89
ningsenligt utgående kontanta minimiarvodena för lärare i
slöjd och hushållsgöromål.
3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestridande
av skoldistrikts kostnader för avlönande av Överlärare.
Kungl. Maj:t prövar för varje särskilt fall efter därom av
skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag må utgå.
Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i intet
fall med mera än 1,000 kronor för år och ej, där icke
Kungl. Majit finner skäl medgiva undantag, för mer än en
överlärartjänst inom ett och samma distrikt.
4. I samband med statens övertagande av här ifrågavarande
kostnader meddelas följande föreskrifter, som åsyfta
att bereda staten ökat inflytande och kontroll med avseende
å folkskoleväsendets handhavande.
a) . För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie
eller tjänst med anställning tills vidare eller på viss tid)
skall Kungl. Maj:ts tillstånd inhämtas, dock att tjänst med
anställning som extra ordinarie eller eljest på viss tid må
efter vederbörande folkskolinspektörs medgivande kunna
utan Kungl. Majlis tillstånd vara inrättad under en tid av
högst tre år.
b) . Lärare skall vara skyldig underkasta sig förflyttning
från ett skoldistrikt till ett annat (tvångsförflyttning). Dock
skall denna skyldighet tillsvidare endast gälla lärare, som
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första gången
vinner ordinarie anställning, ävensom sådan biträdande
lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola, vars
tjänst blivit överflödig. Flyttningsskyldigheten gäller för
varje lärare endast det flyttningsområde, där han är anställd.
Flyttningsområdena sammanfalla med de tretton områdesgrupper,
som omförmälas i kungörelsen den 20 juli 1933
(nr 507) om tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och
småskolor. Tvångsförflyttning tillämpas endast, då den
nödvändiggöres av behov att indraga övertalig tjänst. Vid
tvångsförflyttning skall så vitt möjligt tillses, att läraren
genom förflyttningen icke lider någon minskning i de förmåner,
han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån läraren
genom förflyttningen går förlustig kommunalt lönetilllägg
eller tilläggspension, skall ersättning härför beredas
läraren av statsmedel. I övrigt skall i här förevarande hänseende
gälla vad utskottet i det föregående anfört. För
flyttningskostnaderna erhåller läraren ersättning av stats
-
90
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
medel. Beslut om tvångsförflyttning meddelas av Kungl.
Maj :t.
c). Sedan preliminärt förslag till tillsättande av lärartjänst
av skolråd upprättats, skall statens vederbörande
folkskolinspektör avgiva yttrande däröver. Kommer skolrådet
vid förslagets slutliga upprättande till annat resultat
än folkskolinspektören, skall ärendet hänskjutas till domkapitlet,
som då har att upprätta förslaget.
Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och
domkapitlets medverkan vid förslags upprättande skola ej
tillämpas i skoldistrikt, vilka enligt särskilt beslut av Kungl.
Majit undantagits från den statliga inspektionen.
Då fråga är örn tillsättande av överlärartjänst, som icke
är förenad med lärartjänst, skall skolöverstyrelsen, sedan
skolrådet till överstyrelsen med eget yttrande överlämnat
ansökningshandlingarna, angiva de tre sökande, som överstyrelsen
finner mest lämpliga, ävensom ordningen dem
emellan. Skolrådet har vid meddelande av förordnande å
överlärartjänst att välja mellan dem, som skolöverstyrelsen
på sätt nu nämnts angivit.
Ar lärartjänst förenad med överlärartjänst, skall, sedan
skolrådet avgivit yttrande över de sökande, det tillkomma
skolöverstyrelsen att upprätta förslag till lärartjänsten.
Vad sålunda stadgats örn tillsättning av överlärartjänst
skall även gälla vid tillsättning av kommunal folkskolinspektörstjänst.
C. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till skolskjutsar att tillämpas från och med den 1 juli 1935:
Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta
verkliga kostnader för skolskjutsarna, likväl med rätt för utanordningsmyndigheten
att, örn kostnaderna befinnas oskäliga
i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. De myndigheter,
som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga
fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende,
som förutsätter anordnande av skolskjutsar.
D. godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till inackordering av skolpliktiga barn att tillämpas från och
med den 1 juli 1935:
Staten bidrager med åtta tiondelar av skoldistriktens styrkta
verkliga kostnader för inackorderingen, likväl med rätt för
utanordningsmyndigheten att, örn kostnaderna befinnas oskäliga
i förhållande till ortens pris, reducera bidraget. Bidragsrätten
gäller, oavsett skoldistriktets belägenhet. De myndig
-
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
91
heter, som hava att besluta i reglementsfrågor, skola äga
fastställa sådan organisation av skoldistriktets skolväsende,
som förutsätter anordnande av inackordering av skolpliktiga
barn.
E. medgiva, att Kungl. Majit må äga utfärda de närmare
föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av de under
A.—D. här ovan angivna allmänna grunder;
F. medgiva, att sådan manlig lärare vid småskola och
vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid
folkskola, som blivit anställd efter utgången av år 1918,
må från den 1 juli 1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt
tillägg till lönen av 200 kronor för år;
G. medgiva sådan ändring i grunderna för utgående av
statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre
folkskolor eller särskilda slöjdskolor, att, då fråga är om
undervisning i slöjd för flickor, i det minimiantal lärjungar,
som slöjdavdelning skall omfatta, må, under förutsättning
att den består av samtliga de folkskolestadiet tillhörande
flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen,
få inräknas även flickor från småskolestadiet;
H. med avslag å Kungl. Majlis förslag örn anvisande
för budgetåret 1935/1936 av anslag till Folkskolor m. m.i
Bestridande av engångskostnader för skolhusvärderingsnämnder,
anvisa för nämnda budgetår
a) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor ett förslagsanslag av 58,550,000 kronor;
b) till Folkskolor m. m.: Allmänt bidrag för utjämning av
kostnaderna för folkskoleväsendet ett förslagsanslag av
5,660,000 kronor;
c) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i
slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor
ett förslagsanslag av 2,665,000 kronor;
d) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor
i hushållsgöromål vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag
av 295,000 kronor;
e) till Folkskolor m. rn.: Folkundervisningens befrämjande i
rikets nordligaste gränsorter ett förslagsanslag av 230,000
kronor;
f) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och
arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ett förslagsanslag av 100,000 kronor;
g) till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skol
-
92
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
barn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem ett förslagsanslag
av 900,000 kronor;
h) till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 200,000
kronor;
II. att riksdagen må bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet i det föregående
anfört, vidtaga de jämkningar och ändringar i
kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) örn tillsättning i
vissa fall av lärare vid folk- och småskolor, som må befinnas
erforderliga för uppnåendet av syftet med densamma;
lil. att riksdagen må medgiva, att ersättning för flyttningskostnad
skall efter prövning av Kungl. Majit i varje
särskilt fall av statsmedel utgå till lärare, som från skoldistrikt
med övertalig lärartjänst erhållit frivillig förflyttning
till annat skoldistrikt;
IV. att följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 141 av herr Bergman m. fl.;
nr 295 av herrar Norman och Ruben Wagnsson;
nr 312 av herrar Rahmn och Bagge;
nr 315 av herr Petrus Nilsson;
nr 316 av herr Ernfors;
nr 318 av herr Hansén m. fl.;
nr 319 av herr Norman;
nr 320 av herr Sjödahl m. fl.;
nr 321 av herr Hagström m. fl., och
nr 322 av herrar Bergman och Hansén;
samt inom andra kammaren:
nr 37 av herr Johansson i Tväråselet m. fl.;
nr 281 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.;
nr 517 av herrar Johnsson i Kalmar och Gustavson i
Västerås;
nr 542 av herr Brännström i Skellefteå m. fl.;
nr 546 av herr Sefve m. fl.;
nr 551 av herrar Wallerius och Petersson i Lerbäcksbyn;
nr 552 av herr Olsson i Mora m. fl.;
nr 553 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.;
nr 554 av herr Weijne;
nr 567 av herr Hermansson m. fl.;
nr 568 av herr Holmdahl;
nr 569 av herrar Pelersson i Lerbäcksbyn och Olsson i
Staxäng, och
nr 570 av herr Sandberg m. fl.;
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
93
må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet här ovan under I—III hemställt, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 maj 1935.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Carlsson i Gävle, Johansson i Fredrikslund, Bergqvist,
Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Borell, Walles, Gustafsson i Benestad, Bergström, Thelin,
Pauli och Larsson i Varberg, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Törnkvist i Karlskrona, Andersson
i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Holmdahl, Andersson
i Ovanmyra, Aronson, Weijne och Danielsson, dock att i stället för herr Törnkvist
i Karlskrona herr Norling deltagit från och med punkt I. B. 4. b.) samt i stället för herr
Borell herr Nylander och i stället för herr Andersson i Höör herr Norsell deltagit från
och med punkt I. B. 4. c.).
Reservationer:
vid punkterna I. A. 1 tredje stycket, A. 3 och A. 4 av herr Oscar
Olsson, som ansett,
dels att det utskottets uttalande å sid. 63, som börjar med orden »Vad
till» och slutar med orden »och samlingssalar» bort hava följande lydelse:
»Det i motionerna I: 320 och II: 567 framförda yrkandet om statsbidrag
även för badanläggningar och andra hygieniska eller sociala anläggningar
stöder sig på ett uttalande av skolöverstyrelsen i dess utlåtande över folkskolesakkunnigas
betänkande, vari överstyrelsen framhållit de socialpedagogiska
anordningarnas stora betydelse för ungdomens sunda utveckling och
därmed för den allmänna folkhälsan. På sätt i motionerna framhållits kan
ett undantagande av här förevarande lokaler från möjlighet till bidrag
komma att verka hämmande på en i alla avseenden önskvärd utveckling,
något som utskottet skulle finna beklagligt. Härtill kommer vidare, att
bidrag till här förevarande kostnader endast avsetts skola utgå efter prövning
från fall till fall, vadan statsmakterna alltid komma att kunna begränsa
här förevarande kostnader, i den mån så anses erforderligt. Med
hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker utskottet vad i motionerna I: 320
och II: 567 i här förevarande hänseende yrkats.
94
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Det i — — — motionen II: 569.
Mot förslaget — — — att erinra.
Vad Kungl. Majit föreslagit beträffande bidragsberättigade utrymmen har
— utöver vad utskottet anfört med anledning av vad i motionerna I: 320
och II: 567 yrkats — givit utskottet anledning till följande erinran. Utskottet
vill---och samlingssalar»;
dels att det utskottets uttalande å sid. 69, som börjar med orden »Utskottet
har» och slutar med orden »förevarande bidrag» bort hava följande lydelse:
»Utskottet har i det föregående tillstyrkt vad i motionerna I: 320 och II:
567 yrkats beträffande utvidgning av begreppet bidragsberättigade lokaler
utöver Kungl. Maj:ts förslag, såvitt avser nya undervisningslokaler. Under
hänvisning härtill tillstyrker utskottet jämväl vad i berörda motioner i motsvarande
hänseenden hemställts beträffande här förevarande bidrag»;
dels oclc att det utskottets uttalande å sid. 70, som börjar med orden
»Den i» och slutar med orden »här tillstyrka» bort hava följande lydelse:
»Den i motionerna I: 320 och II: 567 påyrkade utvidgningen av begreppet
bidragsberättigade lokaler tillstyrker utskottet».
vid punkt I. A. 5 av herrar Nilsson i Gränebo, Borell, Gustafsson i
Benestad, Persson i Falla, Svensson i Grönvik och Andersson i Ovanmyra,
som ansett
dels att det utskottets uttalande å sid. 71 med anledning av motionen
II: 37, som börjar med orden »Utskottet har» och slutar med orden »II: 37
hemställts» bort hava följande lydelse:
»De i motionen II: 37 påtalade förhållandena hava, enligt vad utskottet
har sig bekant, flerstädes väckt ett enligt utskottets uppfattning berättigat
missnöje i skoldistrikten. Rätten till fri bostad eller ersättning därför kan
visserligen principiellt anses vara en löneförmån. En orsak till att denna
förmån införts torde emellertid hava varit nödvändigheten att, särskilt på
landsbygden, tillförsäkra lärarpersonalen möjlighet att erhålla bostad i närheten
av vederbörande skola. I de i motionen II: 37 avsedda fallen har
emellertid detta skäl bortfallit, och bostadsförmånen har här, på sätt i motionen
framhållits, övergått till att bliva ett extra lönetillägg i form av en
icke behövlig hyresersättning. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet
sig böra tillstyrka vad i motionen II: 37 yrkats och hemställer alltså,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om sådan ändring
av gällande boställsordning för lärarpersonal vid folk- och småskolor, att
äkta makar, som båda innehava lärartjänster vid folk- eller småskola å
samma plats, icke må äga rätt att uppbära hyresersättning för mer än en
tjänstebostad tillsammans.»
dels ock att utskottet bort föreslå riksdagen
att, med bifall till herr Johanssons i Tväråselet m. fl. motion
(II: 37), i skrivelse hos Kungl. Majit anhålla om sådan ändring
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
95
av gällande boställsordning för lärarpersonal vid folk- och
småskolor, att äkta makar, som båda innehava lärartjänster
vid folk- eller småskola å samma plats, icke må äga rätt
att uppbära hyresersättning för mer än en tjänstebostad tillsammans.
vid punkt I. B. av herrar Bergqvist, Thelin, Holmdahl och Danielsson,
som ansett
dels att det utskottets uttalande å sid. 754, som börjar med orden »I likhet»
och slutar med orden »lämna medgivande» bort hava följande lydelse:
»Såsom av den i ärendet förebragta utredningen framgår, har förslaget örn
tvångsförflyttning på många håll väckt starka betänkligheter. Utskottet har
härvid särskilt fäst sig vid den beskärning av kommunernas hävdvunna inflytande
på tillsättningen av lärare, som ett bifall till förslaget skulle innebära
med härav följande inverkan på det kommunala intresset och ansvarskänslan
för skolan. Härtill kommer, att man ännu icke hunnit få mer än
en mycket kort tids erfarenhet av de år 1933 vidtagna åtgärderna för åstadkommande
av frivillig förflyttning. Därest, vilket utskottet i det följande
kommer att förorda, förändringar och jämkningar vidtagas i 1933 års kungörelse
om tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor, torde en
betydande effektivisering av dessa åtgärder vara att förvänta. Utskottet
finner sig icke kunna förorda, att, innan ännu någon tids erfarenhet av
resultaten av den frivilliga förflyttningen vunnits och innan nyssberörda
effektivisering av ifrågavarande bestämmelser fått verka, åtgärder vidtagas
av så genomgripande natur för folkskolans ställning såsom en kommunal
institution, som det föreslagna tvångsförflyttningsinstitutet måste anses innebära.
Det förtjänar att i detta sammanhang påpekas, att genomförandet av
sagda institut icke kan under de närmaste åren tänkas nämnvärt påskynda
indragningen av överflödiga tjänster. Med hänsyn till vad sålunda anförts
har utskottet funnit sig för närvarande böra avstyrka förslaget örn tvångsförflyttning.
Utskottet har redan i det föregående erinrat om vad av riksdagens år
1934 församlade revisorer anförts rörande behovet av en effektivisering av
nu gällande bestämmelser rörande frivillig förflyttning av lärare. Med den
ståndpunkt, utskottet intagit till förslaget örn tvångsförflyttning, är det enligt
utskottets förmenande av särskild betydelse, att åtgärder i sådan riktning
varda vidtagna.
De uppslag i här förevarande hänseende, som av revisorerna framförts,
hava i allmänhet tillstyrkts av skolöverstyrelsen. Jämväl utskottet finner
starka skäl tala för att med det snaraste åtgärder vidtagas i av revisorerna
antytt syfte. Utskottet tillstyrker på grund härav, på sätt i motionen II: 568
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de jämkningar
och ändringar i kungörelsen den 20 juli 1933, nr 507, örn tillsätt
-
96
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
ning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor, som må befinnas erforderliga
för uppnåendet av syftet med densamma. Bland de åtgärder, som
i här förevarande hänseende främst synas kunna komma i fråga, vill utskottet
framhålla följande. Paragraf 9 i kungörelsen torde böra ändras i syfte att,
därest till en ledigförklarad tjänst med begränsad ansökningsrätt endast en
sökande anmält sig, skoldistriktet skall hava att utse denne, såvida skolöverstyrelsen
ej på framställning av den lokala skolmyndigheten medgiver
nytt ledigförklarande av tjänsten. Vidare torde sökande från skoldistrikt
med övertaliga lärartjänster böra beredas ersättning för de utgifter, de
mäste vidkännas genom att underkasta sig frivillig förflyttning. Härtill
torde riksdagen redan nu böra lämna medgivande»;
dels att den punkt i utskottets hemställan, som börjar med orden »B.
godkänna följande» och slutar med orden »juli 1936» bort hava följande
lydelse:
»B. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag örn tvångsförflyttning
godkänna följande allmänna grunder för statsbidrag
till avlöning av lärare vid folkskoleväsendet att träda i tilllämpning
från och med den 1 juli 1936:»
dels att punkten I. B. 4 b), i utskottets hemställan bort
utgå,
dels ock att punkten I. B. 4 c), i utskottets hemställan
bort betecknas I. B. 4 b).
vid punkt I. B. 4 c) av herrar Johansson i Fredrikslund, Bergqvist,
Bergström, Nylander, Pauli, Persson i Falla, Holmdahl och Aronson, vilka
ansett,
dels att det utskottets uttalande å sid. 79, som börjar med orden »Utskottet
anser» och slutar med orden »här nedan» bort hava följande lydelse
:
»Utskottet har för sin del icke kunnat finna, att den i propositionen föreslagna
ordningen skulle innebära risker ur kommunal synpunkt. Kommunernas
rätt att själva välja sina lärare skulle, såsom departementschefen
framhållit, alltjämt lämnas obeskuren. Enligt utskottets mening har i det
föreliggande förslaget intresset av att det allmänna får inflytande på upprättande
av förslag till lärartjänst på ett lyckligt sätt tillgodosetts samtidigt
med att primärkommunerna bibehållits vid ett avgörande inflytande på tillsättningen
av lärartjänsterna.
Utskottet anser sig fördenskull böra tillstyrka Kungl. Majda nu föreliggande
förslag och avstyrka det i motionerna 1:320 och II: 567 i förevarande
hänseende framförda yrkandet ävensom motionen II: 552. Till frågan
örn förfarandet vid tillsättande av lärartjänst, som är förenad med överlärartjänst,
återkommer utskottet här nedan.»
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
97
dels ock att punkt I. B. 4 c) i utskottets hemställan bort hava följande
lydelse:
»e). Innan förslag till tillsättande av lärartjänst upprättas,
skall statens vederbörande folkskolinspektör avgiva
yttrande, vari han skall angiva de tre sökande, som enligt
hans mening äro med hänsyn till befordringsgrunderna mest
meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Kommer skolrådet
vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspektören,
skall ärendet hänskjutas till domkapitlet,
som då har att upprätta förslaget.
Nu angivna---statliga inspektionen.»
Vid punkt I. G. av herrar Oscar Olsson och Nylander, vilka ansett, att
utskottet bort föreslå riksdagen,
att medgiva sådana ändringar i grunderna för utgående
av statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor, mindre
folkskolor eller särskilda slöjdskolor, att
dels det lägsta antalet deltagare i slöjdavdelning må bestämmas
till 3, dels ock att, då fråga är örn undervisning i
slöjd för flickor, i det minimiantal lärjungar, som slöjdavdelning
skall omfatta, må, under förutsättning att den består
av samtliga de folkskol estadiet tillhörande flickor, vilka
prövas skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, få inräknas
även flickor från småskolestadiet.
Vid punkt I. H. b) av herrar Carlsson i Gävle och Danielsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
6 sami.
Nr 142.
7
98
Statsutskottets utlåtande Nr 142,
Bilaga 1.
Tabell I.
Medelsåtgången för statsbidrag för den 1 juli 1936 redan befintliga skollokaler
(klassrum och gymnastikrum).
Statsbidraget beräknas utgå från och med budgetåret 1936/1937 till och med
det budgetår, under vilket resp. 19 år (alt. Al och A 2), 24 år (alt. Bl och
B 2) eller 29 år (alt. C 1 och C 2) förflutit efter det lokalen först togs i bruk.
Årsbidraget pr lokal beräknas enligt A1 efter 240 kronor, A 2 225 kronor,
B 1 153 kronor, B 2 144 kronor, Cl 107 kronor och C 2 100 kronor.
1
2
3
4
5
6
7
Budgetår
Statsbidrag för lokaler, uppförda under tiden
>A 1917-
-s0/e 1936
V» 1912-
-s7e 1936
Vi 1907-
-S0/6 1936
Alt. Al
Kronor
Alt. A 2
Kronor
Alt. Bl
Kronor
Alt. B 2
Kronor
Alt. Cl
Kronor
Alt. C 2
Kronor
1936/1937 . .
2,583,360
2,421,900
1,989,306
1,872,288
1,631,964
1,525,200
1937/1938 . .
2,503,920
2,347,425
1,920,456
1,807,488
1,583,814
1,480,200
1938/1939 . .
2.395,200
2,245,500
1,851,606
1,742,688
1,535,664
1,435,200
1939/1940 . .
2,300,880
2,157,075
1,782,756
1,677,888
1,487,514
1,390,200
1940/1941 . .
2,176,800
2,040,750
1,713,906
1,613,088
1,439,364
1,345,200
1941/1942 . .
2,001,840
1,876,725
1,646,892
1,550,016
1,391,214
1,300,200
1942/1943 . .
1,861,440
1,745,100
1,596,249
1,502,352
1,343,064
1,255,200
1943/1944 . .
1,702,560
1,596,150
1,526,940
1,437,120
1,294,914
1,210,200
1944/1945 . .
1,536,000
1,440,000
1,466,811
1,380,528
1.246,764
1,165,200
1945/1946 . .
1,368,000
1,282,500
1,387,710
1,306,080
1,198,614
1,120,200
1946/1947 . .
1,179,840
1,106,100
1,276,173
1,201,104
1,151,748
1,076,400
1947/1948 . .
1,032,000
967,500
1,186,668
1,116,864
1,116,331
1,043,300
1948/1949 . .
875,280
820,575
1,085,382
1,021,536
1,067,860
998,000
1949/1950 . .
713,280
668,700
979,200
921,600
1,025,809
958,700
1950/1951 . .
• 545,280
511,200
872,100
820,800
970,490
907,000
1951/1952 . .
366,000
343,125
752,148
707,904
892,487
834,100
1952/1953 . .
237,120
222,300
657,900
619,200
829,892
775,600
1953/1954 . .
156,480
146,700
557,991
525,168
759,058
709,400
1954/1955 . .
78,000
73,125
454,716
427,968
684,800
640,000
1955/1956 . .
_
_
347,616
327,168
609,900
570,000
1956/1957 . .
—
—
233,325
219,600
526,012
491,600
1957/1958 . .
—
—
151,164
142,272
460,100
430,000
1958/1959 . .
—
—
99,756
93,888
390,229
364,700
1959/1960 . .
--
—
49,725
46,800
318,004
297,200
1960/1961 . .
_
—
_
_
243,104
227,200
1961/1962 . .
—
—
—
—
163,175
152,500
1962/1963 . .
—
—
—
—
105,716
98,800
1963/1964 . .
—
—
—
—
69,764
65,200
1964/1965 . .
—
—
—
—
34,775
32,500
Summa
25,613,280
24,012,450
25,586,496
24,081,408
25,572,144
23,899,200
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
99
Bilaga 2.
Tabell II.
Beräknat antal statsbidragsberättigade den 1 juli 1936 redan befintliga skollokaler
(klassrum och gymnastikrum) samt det med hänsyn till olika tillkomstår
och enligt olika alternativ beräknade totala statsbidraget för varje lokal.
Årsbidraget pr lokal enligt Al 240 kronor, A 2 225 kronor, Bl 153 kronor,
B 2 144 kronor, Cl 107 kronor och C 2 100 kronor.
1
2
3 1
4 1
5
6 1
7 1
8 1
9 1
10 1
11
Det budget-
Beräknat
antal
uppförda
Antal bidragsår
Det sammanlagda under hela bidragstiden
år, under
vilket i kol. 2
avsedd lokal
först togs
enligt alternativ
utgående statsbidraget för
en lokal
bidrags-
berätti-
gade
Al
och
Bl
och
Cl
och
Alf. Al
Alt. A2
Alt. B 1
Alt. B 2
Alt. Cl
Alt. C 2
i bruk
lokaler
A 2
B 2
C 2
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
Kronor
1907/1908
450
1
107
100
1908/1909
450
—
—
2
—
—
—
—
214
200
1909/1910
450
—
—
3
—
—
—
—
321
300
1910/1911
450
—
—
4
—
—
—
—
428
400
1911/1912
450
_
—
5
—
—
—
—
535
500
1912/1913
450
—
1
6
—
—
153
144
642
600
1913/1914
450
—
2
7
—
—
306
288
749
700
1914/1915
450
—
3
8
—
—
459
432
856
800
1915/1916
450
—
4
9
—
—
612
576
963
900
1916/1917
438
_
5
10
—
—
765
720
1,070
1,000
1917/1918
331
1
6
11
240
225
918
864
1,177
1,100
1918/1919
453
2
7
12
480
450
1,071
1,008
1,284
1,200
1919/1920
393
3
8
13
720
675
1,224
1,152
1,391
1,300
1920/1921
517
4
9
14
960
900
1,377
1,296
1,498
1,400
1921/1922
729
5
10
15
1,200
1,125
1,530
1,440
1,605
1,500
1922/1923
585
6
11
16
1,440
1,350
1,683
1,584
1,712
1,600
1923/1924
662
7
12
17
1,680
1,575
1,836
1,728
1,819
1,700
1924/1925
694
8
13
18
1,920
1,800
1,989
1,872
1,926
1,800
1925/1926
700
9
14
19
2,160
2,025
2,142
2,016
2,033
1,900
1926/1927
784
10
15
20
2,400
2,250
2,295
2,160
2,140
2,000
1927/1928
616
11
16
21
2,640
2,475
2,448
2,304
. 2,247
2,100
1928/1929
653
12
17
22
2.880
2,700
2,601
2,448
2,354
2,200
1929/1930
675
13
18
23
3,120
2,925
2,754
2,592
2,461
2,300
1930/1931
700
14
19
24
3,360
3,150
2,907
2,736
2,568
2,400
1931/1932
747
15
20
25
3,600
3,375
3,060
2,880
2,675
2,500
1932/1933
537
16
21
26
3,840
3,600
3,213
3,024
2,782
2,600
1933/1934
336
17
22
27
4,080
3,825
3,366
3,168
2,889
2,700
1934/1935
327
18
23
28
4,320
4,050
3,519
3,312
2,996
2,800
1935/1936
325
19
24
29
4,560
4,275
3,672
3,456
3,103
2,900
1917/1936
10,764
1912/1936
13,002
1917/1936
15,252
1
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1935:359 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositionangående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet ni. m. jämte i ämnet väckt s. 4 i texten