Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935.

1936-06-02 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1936:141, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

1

Nr 141.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1936 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni

1935.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och myndigheter

till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit hänvisad,

får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande av för

ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa riksdagens

prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts från utskottets

sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa den ordning,

som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

1 :o) Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och

riksgäldsverken. Revisorerna hava under § 1 av sin berättelse till behandling

upptagit frågan om ändring i gällande bestämmelser rörande skyldighet

för verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers granskning av riksdagens

revisorer avgiva berättelser och räkenskapssammandrag (Del I sid.

2—12).

Enligt § 12 punkten b) i nu gällande instruktion för riksdagens revisorer,

av Kungl. Majit kungjord den 22 maj 1925 (nr 144), skola revisorerna tillse,

att dem i behörig ordning tillhandahållas de av de statskontoret samt av alla

övriga vederbörande verk, myndigheter och inrättningar, i föreskriven ordning

avgivna årsberättelser över tillståndet och styrelsen av de under deras

förvaltning stående delar av statsverket.

I § 16 av samma instruktion föreskrives, bland annat, att den berättelse,

som revisorerna skola upprätta över revisionen av statsverket, skall åtföljas

av tabeller till jämförelse mellan statsinkomsternas beräknade och influtna

belopp under revisionsåret samt mellan de i stat uppförda anslagen och de

verkliga utgifterna för samma tid.

Berörda tabeller hava till avsevärd del utarbetats med ledning av från ve
Bihang

till riksdagens protokoll 19.16. G samt. Nr lil. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets utlåtande Nr 141.

derbörande verk och inrättningar inkommande särskilda räkenskapssammandrag.

Frågan om en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och

inrättningar att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser har

på senare tid i olika sammanhang varit föremål för övervägande. Revisorerna,

som redogjort för de i ärendet verkställda utredningarna, hava föreslagit,

att ifrågavarande skyldighet bör avskaffas. Emellertid skulle, för den

händelse berättelser avgivits jämlikt särskilt gällande föreskrifter, dessa berättelser

tillhandahållas revisorerna. Revisorerna hava i enlighet härmed uppgjort

förslag till ändring av § 12 i den för revisorerna gällande instruktionen.

Vad härefter angår de i det föregående omförmälda räkenskapssammandragen

har i samband med den år 1934 beslutade omläggningen av riksstatens

uppställning förutsatts, att det genom riksdagens revisorer hittills utarbetade

tabellverket för framtiden skulle upphöra och ersättas av en av riksräkenskapsverket

på grundval av riksbokföringen upprättad systematisk redovisning

av statens utgifter. Även denna fråga har upptagits till behandling

av 1935 års riksdagsrevisorer, varvid revisorerna framlagt förslag örn

ändring av § 16 i den för dem gällande instruktionen i syfte att borttaga den

nuvarande skyldigheten för revisorerna att i sin berättelse meddela tabeller

rörande statsverkets tillstånd och förvaltning.

Uti en till riksdagen den 28 februari 1936 avlåten proposition (nr 127)

har Kungl. Maj:t under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen

antaga ett vid samma statsrådsprotokoll fogat förslag till ändrad lydelse av

§§12 och 16 i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och

riksgäldsverken.

Departementschefen, som erinrat om vad revisorerna under förenämnda § 1

i sin berättelse anfört rörande ändringar i den för dem gällande instruktionen,

har helt anslutit sig till revisorernas förslag härutinnan.

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad revisorerna under

förevarande paragraf hemställt liksom ej heller mot det av Kungl. Maj:t i

anledning därav framlagda förslaget till ändring i instruktionen för riksdagens

revisorer.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må besluta, att §§ 12 och 16 instruktionen

för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken

skola i härefter angivna delar hava följande ändrade

lydelse:

§ 12.

Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a)

de för---riket tillflutit;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

3

b) av verk, myndigheter och inrättningar avgivna årsberättelser,

så ock alla de kungl, brev, protokoll och handlinggar

på vilka nämnda räkenskaper och berättelser grunda sig.

§ 16.

Det må ankomma på revisorerna att i den berättelse, som

de, jämlikt § 6 här ovan, skola upprätta över revisionen av

statsverket, intaga eller vid berättelsen foga sådana tabeller

och finansiella översikter, som revisorerna till belysande av

statsverkets tillstånd och förvaltning finna erforderliga eller

lämpliga.

Finna revisorerna---ämnet avgiva.

2:o) Rekryteringskostnader vid försvarsväsendet. Under försvarsdepartementet,

§ 5, hava revisorerna påtalat det nuvarande systemet med rekrytering

av manskap med rekryteringsombud eller värvare (Del I sid. 18—23).

Revisorerna hava framhållit, att rekryteringen av fast anställt manskap

för närvarande sker dels genom personlig anmälan av eller ansökning från

anställningssökande och dels genom förmedling av värvare. De, som direkt

ansöka örn anställning, göra detta med eller utan förmedling av rekryteringsofficeren

eller anställnings-(rekryterings-) kommissionen vid truppförbandet.

Värvare, vilka förmedla militäranställning och som erhålla ersättning för

varje genom deras förmedling antagen person, utgöras dels av s. k. yrkesvärvare

och dels av tillfälliga värvare. Yrkesvärvare bedriva sin verksamhet

mera affärsmässigt genom förmedlingsbyråer, vilka uppträda under visst

firmanamn och annonsera sin verksamhet. Dessa arbeta som regel icke för

något visst truppförband, utan förmedla anställningar vid praktiskt taget

hela krigsmakten. Tillfälliga värvare utgöras i regel av anhöriga eller bekanta

till den anställningssökande, vilka på ett eller annat sätt hava förbindelser

med vederbörande truppförband. Från och med budgetåret 1934/1935

gäller i fråga om ersättning för värvning att, därest avtal om fast anställning

förmedlats av person, som av vederbörande chef förordnats såsom rekryteringsombud,

arvode med högst 20 kronor för varje förmedlad anställning må

utgå.

Revisorerna hava uppmärksammat, att förmedling av anställning av fast

manskap och skeppsgossar till huvudsaklig del sker genom tillfälliga värvare.

I flera fall har vid sjöförsvaret värvararvode utbetalts till beställningshavare

i aktiv tjänst samt till personer, som icke varit förordnade såsom rekryteringsombud.

Enligt från socialstyrelsen inhämtade upplysningar har den

offentliga arbetsförmedlingen anlitats i ytterst ringa omfattning. Sålunda

hava under de tio första månaderna av år 1935 genom sådan förmedling endast

19 platser blivit tillsatta.

Revisorerna hava vidare iakttagit, att truppförbandens annonsering rörande

sin rekrytering skett var för sig. Därvid har förekommit, att i samma

tidningsnummer införts annonser från olika truppförband, varigenom stats
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

verket åsamkats onödiga kostnader. Även yrkesmässiga värvare annonsera

rörande sin förmedlingsverksamhet över hela riket.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Det synes revisorerna, att det hittills tillämpade systemet med värvare är

en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal vid försvarsväsendet.

På grund härav torde enligt revisorernas mening en förändring

härutinnnn vara påkallad.

Revisorerna vilja erinra därom, att Kungl. Majit genom brev den 3 september

1915 meddelat föreskrift, att för rekryteringen vid armén den offentliga

axbetsförmedlingen skall anlitas i största möjliga omfattning. Socialstyrelsen,

under vilken arbetsförmedlingsanstalterna i landet lyda, har också

enligt vad revisorerna inhämtat uttalat, att den offentliga arbetsförmedlingens

resurser borde utnyttjas på här ifrågavarande område. Tidigare har

även framhållits, att avsevärda besparingar skulle kunna göras, örn anskaffningen

av i''ekryter för truppförbanden övertoges av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna.

Revisorerna anse sig böra fästa uppmärksamheten på att statens bidrag

till den offentliga arbetsförmedlingen under budgetåret 1934/1935 utgjorde i

runt tal 286,000 kronor, medan statens årliga kostnader för densamma vid

fullt utbyggd oi''ganisation i enlighet med beslut av 1935 års riksdag uppskattades

till 1,800,000 kronor. Enligt revisorernas mening bör arbetsförmedlingen

i sin nya organisation vara skickad att på ett tillfredsställande och

för de arbetssökande betryggande sätt kunna lämna erforderligt biträde

vid förmedlandet av anställning vid försvarsväsendet. Enligt vad revisorerna

från socialstyrelsen inhämtat hava några svårigheter vid ordnandet av

militärmanskapets anställning genom arbetsförmedlingen på grundval av

ovan nämnda kungl. bi''ev den 3 september 1915 icke uppkommit under de

arbetslöshetsperioder, som förekommit. Rekryteringen av militärmanskapet,

som efter anvisning från arbetsförmedlingsorganen sker genom med vederbörande

militära myndighet uppgjort kontrakt och först efter särskild prövning,

har nämligen genom hela sin karaktär ansetts vara väsentligen skild

från sådan arbetsanställning inom olika yrken, som eljest äger rum med

anlitande av arbetsförmedlingsorganen.

Enligt revisorernas mening skulle rekryteringsombuden (värvarna) icke

vidare hava någon särskild uppgift att fylla, och genom värvararvodenas

avskaffande ävensom genom en mera planmässig annonsering torde en icke

obetydlig besparing å rekryteringsanslagen kunna vinnas. För åstadkommande

av den omläggning av formen för rekryteringen av manskap vid försvarsväsendet,

som revisorerna sålunda ifrågasätta, påkallas emellertid en

intim samverkan mellan å ena sidan de militära myndigheterna, särskilt de

för handliavande av rekryteringen tillsatta organen, och å andra sidan arbetsförmedlingsanstalterna.

Med hänsyn till vad här anförts anse revisorerna

önskvärt, att de framförda synpunkterna upptagas till en ingående omprövning.

I detta sammanhang vilja revisorerna även ifi-ågasätta, huruvida utgifterna

för försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, vars uppgifter falla

utanför den egentliga rekryteringsverksamheten, framdeles böra redovisas å

rekryteringsanslagen.

Yttranden hava avgivits av chefen för generalstaben, chefen för marinstaben,

flygstyrelsen, arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen,

socialstyrelsen och försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå

(Del II sid. 8—46).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil
-

5

I likhet med revisorerna och vissa av de i ärendet hörda myndigheterna

är utskottet av den uppfattningen, att formerna för rekryteringen böra omläggas,

så att i nära samarbete med befintliga organ för arbetsförmedling en

rationellare och mera tillfredsställande ordning härutinnan kommer till stånd.

Dock har utskottet, med hänsyn till att i anledning av motionsvis gjord

framställning såväl denna fråga som vissa andra därmed mer eller mindre

sammanhängande spörsmål torde efter förslag från annat utskott bliva

föremål för övervägande, allenast ansett sig nu böra vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

3:o) Trafikförsäkring å staten tillhöriga motorfordon. Under kommunikationsdepartementet,

§ 11, hava revisorerna meddelat, att de verkställt undersökning

i vilken omfattning statens affärsdrivande verk taga och vidmakthålla

trafikförsäkringar å dem tillhöriga motorfordon (Del I, sid. 53 och

54).

Revisorerna hava funnit, att av de affärsdrivande verken allenast järnvägsstyrelsen

icke försäkrat sådana statens järnvägar tillhöriga motorfordon,

vilka falla inom bestämmelserna för gällande lag örn trafikförsäkring å motorfordon,

under det att generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och domänstyrelsen tagit trafikförsäkringar å sina motorfordon.

Efter att hava i en tabell belyst telegrafverkets kostnader m. m. för trafikförsäkring

av motorfordon under åren 1932, 1933 och 1934 hava revisorerna

gjort följande uttalande:

Anledningen till att staten befriats från skyldighet att trafikförsäkra motorfordon

torde i första hand vara, att staten måste anses vara fullt vederhäftig

för den skadeståndspiikt, som kan förorsakas genom dess motorfordon.

De av telegrafstyrelsen lämnade uppgifterna rörande trafikförsäkringen

av telegrafverkets hilar giva emellertid vid handen, att de skadestånd,

vederbörande försäkringsgivare under åren 1932, 1933 och 1934 utgivit för

telegrafverket åliggande skadeståndsskyldighet, utgjort i medeltal allenast

43.5 procent av de utav telegrafstyrelsen för samma år erlagda premierna.

Telegrafverket har sålunda under ifrågavarande år genom att hava sina motorfordon

trafikförsäkrade fått vidkännas större kostnader än som skulle varit

fallet, därest trafikförsäkring ej tagits. Visserligen kan ovan angivna resultat

för telegrafverket icke läggas till grund för ett avgörande, huruvida

det kan anses vara ekonomiskt fördelaktigt att hava staten tillhöriga motorfordon

trafikförsäkrade, men enligt revisorernas mening ligger det i sakens

natur att så icke är förhållandet. Frånsett affärsverken har staten icke heller

— annat än i rena undantagsfall — brukat försäkra sin egendom. Vad

sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av beskaffenhet att böra

föranleda en närmare utredning, huruvida staten tillhöriga motorfordon (iverhuvud

taget höra vara trafikförsäkrade.

Yttranden hava avgivits av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och domänstyrelsen (Del II, sid. 49—57), vilka samtliga uttalat

sig för alt här ifrågavarande trafikförsäkring bibehålies.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

Utskottet.

Jämväl utskottet finner den av revisorerna berörda frågan vara förtjänt av

beaktande. Enligt vad utskottet emellertid inhämtat hava svenska järnvägsmannaförbundets

styrelse, statstjänarnas centralorganisation, försvarsverkens

civila personals förbund samt telegraf- och telefonmannaförbundets styrelse

i skrivelse till Kungl. Majit den 10 december 1935 hemställt att Kungl. Majit

måtte vidtaga åtgärder i syfte att vederbörande statsmyndigheter, som under

sin förvaltning använda motorfordon, bemyndigas att trafikförsäkra ifrågavarande

fordon för skada, åstadkommen å person och egendom. Den av

revisorerna behandlade frågan kommer i anledning härav att bliva föremål

för Kungl. Majits prövning. Utskottet har därför allenast velat vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Eftergifter i fråga om tekniska kraven å vägföretag. Under kommunikationsdepartementet,

§ 13, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar

beträffande sättet för vägars sträckning och planering (Del I, sid. 58

och 59).

Revisorerna hava inledningsvis återgivit ett principuttalande av de år 1934

församlade statsrevisorerna, varav framginge, att revisorerna funnit, att vid

ny- och omläggning av vissa vägar önskemålet örn rak sträckning av vägen

tillgodosetts utan tillräckligt hänsynstagande till upprätthållandet av kravet

å sparsamhet med allmänna medel och med tillbörligt beaktande av det trafikbehov

de olika vägarna avsåge att tjäna.

Revisorerna hava nu understrukit 1934 års revisorers uttalande och samtidigt

anfört några fall, som belyste riktigheten av detta uttalande. Sålunda

hava revisorerna omförmält, att exempelvis vägsträckningen mellan Åkersberga

och Roslagskulla i Stockholms län utförts av statens arbetslöshetskommission

för en kostnad av 705,700 kronor, medan ett av vederbörande vägingenjör

uppgjort tidigare förslag, som allenast innebure en försiktig rötning

av vägens kurvor samt mindre utjämningar av branta stigningar och som

slutade på en beräknad kostnadssumma av 215,000 kronor, ej kommit till utförande.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

En tillämpning av sådana principer, som i de här relaterade fallen varit

vägledande, kommer otvivelaktigt att medföra väsentligt högre utgifter för

det allmänna än vad som krävts, därest ekonomiskt försiktigare ombyggnadsförslag

kommit till utförande. Värdet av att giva en väg ny sträckning

i syfte att undvika en tätare bebyggelse -—- även om syftet skulle vinnas, vilket

ofta torde vara tvivelaktigt — torde vara omtvistligt, i synnerhet om vägförkortningen

är obetydlig och den gamla vägen alltjämt behöver underhållas

som allmän väg och därtill alltjämt skall uppbära en betydande trafik.

Ett genomförande av en dylik princip — även om det förekommer endast i

fråga örn landets mest trafikerade delar — torde kunna medföra kostnader,

som överstiga vad samhället har råd att offra för vägväsendet, och kan, såsom

revisorerna haft tillfälle att konstatera, medföra, att å andra inom samma

arbetsområde belägna vägar och broföretag väl behövliga förbättrings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

7

arbeten måst åsidosättas. Vad särskilt beträffar ovanberörda vägföretag

mellan Åkersberga och Roslagskulla må erinras, att mellan Stockholm och

Norrtälje finnes en till sina huvudsakliga delar omlagd och breddad huvudväg,

varför den s. k. kustvägen, varav nyssberörda under ombyggnad varande

vägsträcka utgör en del, torde avse att i främsta rummet tillgodose ortens

lokala trafikbehov och den mera lokalt betonade turisttrafiken. Det

synes som om detta trafikbehov kunnat på ett tillfredsställande sätt tillgodoses,

även örn det billigare ombyggnadsförslaget kommit till utförande.

Jämväl i fråga om andra vägomläggningar än de här relaterade giva revisorernas

iakttagelser stöd för uppfattningen, att i vissa fall vägomläggningar

givits ett kostsammare utförande än vad med hänsyn till trafikbehovets ändamålsenliga

tillgodoseende varit erforderligt.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte förklaring

inhämtats av länsstyrelsen i Stockholms län, som bifogat yttrande av

vägingenjören i länet (Del II, sid. 57—66).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört bland annat, att styrelsen

har låtit sig angeläget vara att vid den granskning av arbetsplaner och renstakningsförslag,

vilken ägde rum i styrelsen och genom väginspektörerna i

viss mån ute i landet, söka tillse, att de av revisorerna framhållna synpunkterna

genom en riktig tillämpning av normalbestämmelserna följts. Härvid

hade styrelsen ävenledes sökt tillse, att kurvradier (samt övriga tekniska

bestämmelser) så vitt möjligt lämpats efter vederbörande vägs vikt och betydelse

för trafiken, alltså med tillämpning från fall till fall sökt framskapa

en efter vägarnas betydelse lämpad standard.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att de grundsatser, som revisorerna

framhållit såsom betydelsefulla, vore enligt länsstyrelsens mening

fullt riktiga, och länsstyrelsen hade städse sökt tillämpa desamma.

Utskottet, som tidigare i utlåtande nr 136 angående automobilskattemedlens

användning erinrat örn revisorernas förevarande uttalande om en ekonomisk

planläggning av vägbyggnaderna, vill ytterligare i detta sammanhang

understryka vad revisorerna i detta ärende anfört. Revisorernas anmärkning

beträffande vägföretaget Åkersberga—Roslagskulla giver uppenbarligen

vid handen, att det allmänna fått vidkännas icke obetydliga kostnader,

som genom annat utförande av ifrågavarande vägföretag kunnat

utan olägenhet undvikas. Det av revisorerna anförda fallet — vilket icke

torde vara ensamtstående —- giver utskottet anledning framhålla angelägenheten

av att vid utarbetandet av arbetsplaner för vägföretag tillses, att de

tekniska kraven lämpas efter vägarnas avsedda betydelse. Härigenom skulle

ett förbilligande av vägväsendet kunna åstadkommas, utan att därför kravet

på ur trafiksynpunkt godtagbara vägar behövde åsidosättas.

Då utskottet förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som enligt

numera gällande instruktion medgivits vidgad befogenhet att för granskning

infordra arbetsplaner och kostnadsförslag för vägföretagen, kommer att

hava sin uppmärksamhet riktad på frågor av förevarande beskaffenhet, har

utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

Utskottet.

omförmäla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

5:o) Missförhållanden inom vissa viighållningsdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,

§ 14, hava revisorerna meddelat, att de vid granskning

av Oxie härads väghållningsdistrikts räkenskaper funnit vissa erinringar

och anmärkningar av natur att påkalla särskild uppmärksamhet (Del I

sid. 59—64). Sålunda hava revisorerna funnit, att vägstyrelsens ordförande,

A. Cedergren, debiterat väghållningsdistriktet ett stort antal resor, vilka huvudsakligen

vore företagna i eget vinningssyfte. Ärenden rörande ordförandens

reseräkningar hade icke varit upptagna på respektive föredragningslistor

och icke heller förekommit till behandling vid vägstyrelsens sammanträden.

Revisorerna hava även påtalat en mängd fall, i vilka dubbeldebitering

skett, onödiga resor företagits samt reseersättningar för högt debiterats

eller eljest olagligt beräknats. Vidare framhålles hurusom vägstyrelsens ordförande

samt vågmästaren Norberg använt vägkassans arbetare för eget bruk.

Revisorerna hava även uppmärksammat, att vid sammanträde med en av

Oxie härads vägstyrelse tillsatt kommitté för träffande av slutlig uppgörelse

med vågmästaren O. Norberg och lantbrukaren A. Cedergren angående återbäring

till vägkassan av vissa obehörigen debiterade arbetslöner m. m. avtalats,

att Norberg skulle återbära 905 kronor 26 öre och Cedergren 249 kronor

55 öre.

Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:

Av ovanstående redogörelse torde framgå, att synnerligen allvarliga missförhållanden

varit rådande inom vägstyrelsen i Oxie härads väghållningsdistrikt.

Enligt vad revisorerna inhämtat hava de för dessa missförhållanden

ansvariga, vägstyrelseordföranden A. Cedergren och vågmästaren O. Norberg,

efter att hava gottgjort vägdistriktet de av dem vållade förluster, som

kunnat vid verkställd utredning påvisas, frånträtt såväl sina befattningar

inom distriktets vägförvaltning som övriga av dem innehavda förtroendeuppdrag.

Mot det sätt varpå ifrågavarande ärende handlagts torde berättigade erinringar

kunna framställas. Att en kommunal myndighet på sätt som här

skett efter av densamma själv verkställd undersökning anser sig kunna träffa

ett slutligt avgörande i saken, är enligt revisorernas mening ägnat att ingiva

betänklighet. Det kan nämligen härvidlag vara fråga icke blott örn det allmännas

intresse av att full gottgörelse erhålles utan även om rättssäkerheten

för den, mot vilken anklagelser riktas.

Det torde vidare böra uppmärksammas, att landskamreraren A. Adler under

en längre tid tjänstgjort som sekreterare inom Oxie härads väghållningsdistrikt.

Då landskamrerare såsom avdelningschef i länsstyrelsen kan komma

att taga befattning med vägärenden, som avse det vägdistrikt, där han

är anställd som sekreterare, anse revisorerna anmärkningsvärt, att Adler

åtagit sig ovanberörda uppdrag.

Yttrande har avgivits av länsstyrelen i Malmöhus län, som bifogat yttranden

i ärendet av landskamreraren A. Adler och vägstyrelsen i Oxie härads

väghållningsdistrikt (Del II sid. 66—69).

Vidare hava revisorerna under § 15 påtalat vissa missförhållanden inom

Bara härads väghållningsdistrikts förvaltning, vilka närmast rikta sig mot

vägstyrelsens sekreterare (Del I sid. 64—66).

Sålunda relatera revisorerna ett fall, där nämnde sekreterare vid inköp av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

9

automobil för vägstyrelsens räkning utbetalt s. k. anskaffningsprovision till

sin hustru. Vidare har sekreteraren utan vägstyrelsens vetskap för privat

räkning förfogat över vägdistriktets personal och redskap. Ävenledes har

konstaterats, att genom förbiseende av sekreteraren och vägstyrelsen vägdistriktet

i betydande utsträckning gått miste örn statsbidrag till vägarbeten.

Vidare har omnämnts, att anbud icke infordrats å alla slag av varor, som erfordrades

för distriktets räkning.

Efter att hava meddelat, att ifrågakommande sekreterare numera skilts

från all befattning med vägkassan, hava revisorerna sammanfattat sina iakttagelser

i detta ärende i följande allmänna uttalande:

Av vad ovan anförts torde framgå, att vägstyrelsen brustit i fyllandet av

de uppgifter, som ålegat densamma och att revisionen inom vägdistriktet

varit bristfällig. Sekreteraren i distriktet har uppenbarligen alltför mycket

lämnats utan tillsyn av vägstyrelsen. En stor del av de missförhållanden,

som påvisats, torde därför kunna läggas vägstyrelsen till last. Särskilt torde

detta få anses vara fallet med den påtalade underlåtenheten att ej söka statsbidrag

till vissa vägföretag.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra bringa till riksdagens

kännedom.

Yttrande har avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttrande

av vägstyrelsen i Bara härad (Del II sid. 69—72).

Slutligen hava revisorerna under § 16 framställt vissa anmärkningar gentemot

företagna bokföringsåtgärder inom Älvsby sockens väghållningsdistrikt

(Del I sid 66—71).

Efter att hava lämnat en redogörelse över de av revisorerna i detta ärende

gjorda iakttagelserna hava revisorerna — med förmälan att landsfogden i

Norrbottens län i skrivelse till dem förklarat, att han ämnade väcka åtal

mot vägstyrelsens ordförande på grund av vissa utav honom vidtagna åtgärder

— gjort följande allmänna uttalande:

Av ovanstående redogörelse för förhållandena inom Älvsby vägdistrikt

framgår, bland annat, att i stor utsträckning kostnader för anläggningen av

enklare väg från Vistträsk till Manjärv med biväg till Timfors by bokförts

såsom avseende utgifter för andra väg- och brobyggnadsföretag. Genom dessa

oriktiga bokföringsåtgärder har vägdistriktet kommit att obehörigen såsom

statsbidrag uppbära 9,154 kronor 53 öre. Bortsett från att i förevarande

fall å de till ifrågavarande utgifter hörande verifikationerna angivits felaktiga

och vilseledande uppgifter, synes det revisorerna oriktigt att över

huvud taget utgifter för ett vägföretag bokföras såsom kostnader för ett annat

företag. I förevarande fall måste därjämte det tillämpade förfarandet

hava inneburit ett uppenbart åsidosättande av Kungl. Maj:ts ävensom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens tidigare i ärendet meddelade beslut rörande

samma vägföretag. På grund härav och då länsstyrelsen i Norrbottens län

bort äga kännedom om de närmare omständigheter, under vilka ifrågavarande

överföringar av kostnader från ett vägföretag till andra liknande företag

ägt rum, hava revisorerna funnit anmärkningsvärt, att länsstyrelsen på

vägstyrelsens framställning ansett sig kunna låta bero vid de gjorda överföringarna.

Yttrande har avgivits av länsstyrelsen i Norrbottens län (Del II sid. 72

och 73).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

Utskottet. Av revisorernas under förenämnda paragrafer gjorda anmärkningar framgår,

att uppenbara missförhållanden varit i skilda avseenden rådande inom

bär omförmälda väghållningsdistrikt. De av revisorerna framdragna fallen

visa, att vägstyrelsernas funktionärer icke alltid uppfattat sin ställning som

ansvariga tjänstemän utan i allvarlig grad åsidosatt de intressen, som av det

allmänna anförtrotts dem.

Vidkommande särskilt Älvsby väghållningsdistrikt har konstaterats, att

vägdistriktet genom oriktiga bokföringsåtgärder kommit att obehörigen åtnjuta

statsbidrag. Vägstyrelsens ordförande såsom närmast ansvarig härför

har för sitt tillvägagångssätt ställts under åtal. Utskottet kan icke undgå att

finna, att länsstyrelsens i Norrbottens län efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vidtagna åtgärd att med kännedom om det oegentliga sätt,

varpå vägdistriktet förskaffat sig statsbidrag, vartill detsamma icke varit berättigat,

efter hand godkänna de oriktiga åtgärderna, varit i hög grad olämplig

och icke inneburit ett tillbörligt hävdande av statens intressen.

Vad i dessa ärenden förekommit har utskottet funnit vara av den allvarliga

beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen
omförmäla
-

6:o) Ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd m. m. Under kommunikationsdepartementet,

§ 17, hava revisorerna dels påtalat ett fall, där

alltför hög ersättning debiterats för upprättande av vägfyrktalslängd, dels

ock ifrågasatt utfärdande av bestämmelser av innebörd, att den år 1935

upprättade vägfyrktalslängden måtte få användas vid de vägstämmor, som

komma att hållas år 1937 (Del I sid. 71 och 72).

Revisorerna hava vid granskning av Karlskoga härads vägdistrikts räkenskaper

funnit, att häradsskrivaren i Karlskoga fögderi för upprättande av

1935 års vägfyrktalslängder debiterat två kronor 25 öre per upplägg eller

för 403 upplägg 906 kronor 75 öre. Enligt gällande bestämmelser skulle i

detta fall häradsskrivaren ägt uppbära 1 krona 50 öre per upplägg eller tillhopa

604 kronor 50 öre. Då, enligt de kommunala myndigheternas åsikt,

dessa icke ansett sig medhinna debiteringen, om vägfyrktalslängden överlämnades

till kommunalnämnderna så sent som den 1 december, hade enligt

gammal uppgörelse med kommunerna häradsskrivaren förbundit sig att,

mot ersättning av två kronor 25 öre per upplägg, överlämna vägfyrktalslängden

minst en månad tidigare än ovan angivna i väglagens 59 § stadgade

tiden.

Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:

Revisorerna, som icke kunna fästa något avseende vid nämnda överenskommelse,

finna häradsskrivare^ ovanberörda debiteringssätt, vilket uppenbarligen

står i strid mot gällande bestämmelser, anmärkningsvärt och vilja

härutöver ytterligare framhålla, att, då kostnaden för upprättande av vägfyrktalslängd

får upptagas bland de av vägdistriktens underhållskostnader,

till vilka statsbidrag utgår, dylikt bidrag i det påtalade fallet utgått med

75 procent å 906 kronor 75 öre i stället för å 604 kronor 50 öre. Det felaktiga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

11

förfaringssättet har fortgått i många år. Såvitt revisorerna kunna finna,

böra de kommunala myndigheterna medhinna vägskattens debitering även

om vägfyrktalslängderna komma dem tillhanda den 1 december.

Av en häradsskrivaren till revisorerna ingiven förklaring framgår, att enligt

hans mening 1935 års vägfyrktalslängd skulle — på grund av den nya

väglagens ikraftträdande den 1 januari 1937 — vara den sista vägfyrktalslängd,

som kommer att upprättas. Så är emellertid enligt revisorernas uppfattning

icke förhållandet. De nuvarande väghållningsdistrikten måste nämligen

år 1937 hålla vägstämma för att meddela vägstyrelserna ansvarsfrihet

för 1936 års förvaltning eller besluta om de åtgärder, som i anledning

av eventuella anmärkningar böra vidtagas. Till grund för utövandet av

rösträtt vid dessa stämmor skulle komma att ligga en år 1936 upprättad vägfyrktalslängd.

Då emellertid kostnaderna för samtliga väghållningsdistrikt

för denna längds upprättande torde komma att uppgå till minst 100,000

kronor, på vilket belopp statsbidrag skulle utgå med minst 80 procent, vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser böra utfärdas,

att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden kan få användas vid dessa

stämmor.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Örebro län, som bifogat ett från häradsskrivaren i Karlskoga fögderi

införskaffat utlåtande (Del II sid. 74—79).

Vad först beträffar revisorernas förslag, att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden

måtte få användas vid de vägstämmor, som komma att hållas

år 1937, vill utskottet erinra därom, att Kungl. Majit i proposition nr 69 till

innevarande års riksdag hemställt om sådan ändring av 75 § lagen den 7

juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt, att revisorernas förslag därigenom skulle

tillgodoses. Kungl. Majits ifrågavarande förslag har numera antagits av riksdagen

(skrivelse nr 68).

Vidkommande härefter själva anmärkningen delar utskottet revisorernas

mening, till vilken jämväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen

i Örebro län givit sin anslutning, att det av häradsskrivaren tillämpade

debiteringssättet icke står i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

Rättelse för framtiden torde emellertid vara att förvänta. Då genom förfarandet

i fråga det allmänna tillskyndats särskilda kostnader, vill utskottet

föreslå, att åtgärder vidtagas i syfte att det av statsverket för mycket utbetalda

beloppet kommer att återbetalas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta örn att återbäring sker av viss

oriktigt uppburen ersättning av häradsskrivaren i Karlskoga

fögderi.

7:o) Vägdistriktcns reseräkningar. Under kommunikationsdepartementet,

8 19, hava revisorerna framställt erinringar mot avfattningen av vägdi
*

°

striktens reseräkningar. (Del I sid. 73 och 74.)

Efter att hava redogjort för de bestämmelser, enligt vilka reseersättning i

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

U tskottet.

här föreliggande fall utgår, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Vid

granskning av ett antal vägdistrikts räkenskaper hava revisorerna

iakttagit, att inom vägförvaltningen reseräkningarna mycket ofta icke uppställas

i överensstämmelse med resereglementets föreskrifter. Sålunda inträffar

det i många fall, att resekostnader och traktamentsersättningar sammanföras

i en klumpsumma å en och samma räkning, att uppgift saknas örn

resa företagits med järnväg eller bil samt örn resa skett med begagnande av

egen bil ävensom om flera personer medföljt samma bil.

Av vad ovan anförts torde framgå, att varken vägkassornas egna revisorer

eller riksdagens revisorer äga möjlighet att ingående granska vägdistriktens

förvaltningskostnader, såvida icke reseräkningarna uppställas i enlighet

med resereglementets föreskrifter. Att kontrollmöjligheter skapas är så

mycket mera nödvändigt som revisorerna kommit till den uppfattningen, att

föreskriften, att reseersättning inom vägdistrikt ej må utgå efter förmånligare

grunder än de i resereglementet angivna, i många fall icke efterleves.

Revisorerna finna det angeläget, att uttrycklig bestämmelse meddelas därom,

att räkning å resa, som av vägstyrelses ledamot eller revisor företages

för deltagande i sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet,

skall avfattas i överensstämmelse med allmänna resereglementets i sådant

avseende meddelade föreskrifter.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 83),

som anslutit sig till revisorernas uppfattning i denna fråga.

Vad revisorerna anfört rörande de anmärkningar, de framställt vid av dem

företagen granskning av vissa vägdistrikts reseräkningar, giver vid handen, att

dessa räkningar icke alltid uppställts på ett i kontrollsynpunkt tillfredsställande

sätt. Det förhållandet, att enligt föreskrifterna på området resekostnads-

och traktamentsersättningar skola utgå bland annat enligt bestämmelserna

i allmänna resereglementet, synes utskottet tala för att reseräkningarna

också avfattas enligt berörda bestämmelser. Utskottet finner önskvärt,

att föreskrifter i sådant avseende utfärdas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Maj :t ville utfärda föreskrift beträffande avfattningen

av räkningar för resor, företagna för vederbörande vägdistrikt

i enlighet med vad revisorerna föreslagit.

8:o) Vägen Strängnäs—Enköping. Under kommunikationsdepartementet,

§ 21, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande anläggningen

av en väg mellan Strängnäs—Enköping (Del I sid. 75—79).

Revisorerna hava till en början lämnat en historisk redogörelse angående

ifrågavarande vägföretag och därvid särskilt för tilldelningen av automobilskattemedel

till företaget inom Uppsala län. Efter att hava konstaterat, att

vägbyggnadsföretaget, som ursprungligen beräknats vara fullbordat i sin helhet

den 1 september 1935, ännu i november 1935 icke färdigställts vad Upplandsdelen

beträffar, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

13

Revisorerna hava vid färd över ifrågavarande vägsträcka mellan Strängnäs

och Enköping kunnat konstatera, att vägen inom Södermanlands län

och fram till färjan vid Hjulsta är av fullgod beskaffenhet under det att av

vägen inom Uppsala län sträckan Hjulsta—Svinnegarns kyrka är krokig och

smal och ej heller i övrigt fyller de anspråk, som måste ställas på en väg av

dennas vikt och betydelse.

Av ovanstående redogörelse torde framgå, att avsikten varit att på kort

tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan Södermanland och Uppland.

Detta syfte har emellertid icke vunnits, och orsaken härtill är uppenbarligen

att de båda länsstyrelser, som från och med den 1 juli 1930 hava

att fatta beslut om medelstilldelningen, tillämpat olika principer. Länsstyrelsen

i Södermanlands län har följt den ursprungliga planen att på kort

tid iordningställa vägen, under det att länsstyrelsen i Uppsala län fördelat

anslagen å en längre tidrymd med påföljd att dess andel av vägen icke kommer

att färdigställas förrän om åtskilliga år. Med hänsyn härtill och då enligt

vad revisorerna konstaterat liknande missförhållanden förekomma även

i andra delar av landet, hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet

å sålunda rådande förhållanden och framhålla angelägenheten av att

effektivare samarbete mellan länsstyrelserna i dylika fall åvägabringas.

Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Uppsala län (Del II sid. 86—88).

Vad i detta ärende förekommit har givit utskottet anledning framhålla angelägenheten

av att, då det gäller vägföretag, som beröra skilda län, bättre

samarbete mellan länsstyrelserna till undvikande av missförhållanden av

bär angivet slag kommer till stånd. Ifrågasättas må, om icke här befogenhet

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att reglerande ingripa lämpligen

hör stadgas.

Med hänsyn till ärendets vikt har utskottet velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

9:o) Gustaf III:s paviljong i Haga. Under kommunikationsdepartementet,

§ 23, hava revisorerna meddelat, att de vid besök å Gustaf lilis paviljong i

Haga iakttagit, att byggnadsverket är i bristfälligt skick (Del I sid. 81 och

82).

Revisorerna hava ansett sig böra understryka behovet av snar reparation

och förordat, att erforderligt anslag under sjätte huvudtiteln måtte beviljas

för berörda ändamål.

Den av revisorerna behandlade frågan har upptagits av Kungl. Majit, som

i proposition nr 106 till innevarande års riksdag hemställt, att för ändamålet

måtte för nästa budgetår anvisas under sjätte huvudtiteln eli belopp av 45,500

kronor.

Kungl. Majits förslag har numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets

utlåtande nr 49); varom utskottet velat här

Utskottet.

Utskottet.

erinra.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

10 :o) För djurgårdskominissionens räkning utförda arbeten samt nämnda

kommissions verksamhet. Under kommunikationsdepartementet, § 25,

hava revisorerna gjort vissa erinringar mot vissa av för djurgårdskommissionens

räkning utförda arbeten (Del I sid. 85—112).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att riksdagens år 1934 församlade

revisorer gjort vissa uttalanden rörande av djurgårdskommissionen

handlagda ärenden beträffande ersättning för gatuarbeten. I sitt utlåtande

nr 126 anförde statsutskottet år 1935 rörande detta ärende, bland annat, att

utskottet fann det önskvärt, att den av revisorerna påbörjade granskningen

av förhållandena mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad fullföljdes

av 1935 års statsrevisorer. Med anledning härav hade revisorerna

ansett sig böra verkställa ytterligare utredning i detta ämne. Dessa utredningar

hava omfattat under åren 1921—1931 av kronan likviderade räkningar

för genom Stockholms försorg utförda gatu- och avloppsarbeten inom

vissa delar av Östermalm. Revisorerna hava meddelat, att ifrågavarande

gatuarbeten utförts på grund av mellan kronan och staden träffade överenskommelser

av år 1885 och 1905.

Innebörden av de avtalade villkoren i 1885 års överenskommelse rörande

iordningställandet av gatumark och dess förseende med avloppsledning hava

av revisorerna sammanfattats på följande sätt.

Gatornas första fullständiga iordningställande med avloppsledning och

stenbeläggning i både kör- och gångbanor skulle till i överenskommelsen

angivna bredder ske utan kostnad för staden, som däremot åtog sig att,

sedan dessa kronans prestanda blivit fullgjorda, för framtiden underhålla

och belysa gatumarken. Undantag härifrån utgjorde dock Narvavägen, där

jämväl iordningställandet skulle helt bekostas av staden.

I likhet med 1885 års överenskommelse inneburo de år 1905 avtalade villkoren,

att gatumarkens första iordningställande med avloppsledning och permanentbeläggning

i kör- och gångbanor skulle ske utan kostnad för staden,

som det skulle åligga att, sedan gatorna blivit permanentbelagda, för all

framtid underhålla och belysa desamma. Parkers och planteringars iordningställande

skulle alltjämt åvila staden ensam. Ej heller skulle kronan

hava att vidkännas kostnader för gatornas förseende med ledningar för vatten

och gas.

Genom 1905 års avtal stadgades, att gator, torg och allmänna platser, som

överlätes till staden, skulle av kronan överlämnas till staden i planerat skick

enligt av stadsfullmäktige godkända profiler.

De provisoriska åtgärder, som behövde vidtagas för att gator och allmänna

platser skulle kunna under byggnadsperioden upplåtas för trafik, skulle däremot,

i likhet med permanentbeläggningen, utföras genom stadens försorg på

kronans bekostnad.

Då kronan enligt 1905 års överenskommelse iklädde sig underhållsskyldigheten

beträffande de planerade gatorna under provisorietiden, innebar detta,

framhålla revisorerna, ett tillmötesgående från kronans sida. Mot det att

kronan sålunda åtog sig underhållet före permanentbeläggningen svarade, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Idi
-

va

staden iklädde sig alla skyldigheter för gatornas underhåll och beläggning

från och med tidpunkten för permanentbeläggningen. Stadens berörda skyldighet

torde betraktats så mycket mera självklar, som överenskommelserna

tillika inneburo, att staden ägde på kronans bekostnad utföra gatornas första

permanentbeläggning och därvid tillerkänts rätt att bestämma örn såväl tiden

som sättet för ifrågavarande arbetens utförande.

Med utgångspunkt från det sålunda angivna innehållet i 1885 och 1905

års överenskommelser hava revisorerna verkställt granskning av de under

tiden 1921—30 juni 1931 av kronan likviderade räkningar för de av staden

utförda gatu- och avloppsarbetena inom de kronans områden, som omfattas

av sagda överenskommelser. Resultatet av granskningsarbetet har av revisorerna

sammanförts i särskilda tabeller.

Av tabellerna framgår, att staden under tiden 1921—30 juni 1931 debiterat

kronan kostnader för utförda planerings-, beläggnings-, planterings- och underhållsarbeten

med sammanlagt 1,155,611 kronor 31 öre och för utförda avloppsarbeten

med sammanlagt 55,927 kronor 15 öre. Kostnader, vilka enligt

1885 och 1905 års överenskommelser eller av annan anledning icke bort av

kronan bestridas, hava enligt vad utredningen synes giva vid handen av staden

debiterats och av kronan likviderats med sammanlagt 196,849 kronor 41 öre

för de förstnämnda arbetena och med sammanlagt 22,270 kronor 70 öre för

avloppsarbetena.

Totala kostnaderna för utförda gatu- och avloppsarbeten under ovannämnda

tidsperiod hava uppgått till 1,211,538 kronor 46 öre, varav alltså 219,120

kronor 11 öre icke lära hava bort bestridas av kronan.

Under granskningsarbetet har framgått, att staden vid sina debiteringar

åren 1920—1921 påfört underhållskostnaderna för tidigare utförd stenbeläggning

icke kontot »underhåll» utan kontot »beläggning». Underhållskostnaderna

för provisoriska körbanor för trafikens upprätthållande under byggnadsperioden

synas däremot hava påförts kontot »underhåll». Från och med

åren 1922—1924 synas jämväl vissa underhållskostnader för tidigare utförda

stenbeläggningar hava förts å kontot »underhåll». Underhållsarbetena

hava därvid huvudsakligen bestått av smärre justeringsarbeten i gångbanor

jämte påförande av nytt grus. De större underhållsarbetena i stenbelagda

kör- och gångbanor påfördes emellertid i regel fortfarande kontot »beläggning».

Under åren 1925—1931, då större delen av gatuarealen inom kronans exploateringsområden

stenbelagts, började underhållskostnaderna för tidigare

belagda gatuarealer att i ganska stor utsträckning påföras underbållskontot,

samtidigt som beläggningskontot i motsvarande grad befriades från underhållskostnader.

I fråga örn kostnaderna för utförda planteringsarbeten inom kronans exploateringsområden

hava revisorerna framhållit, att kronan enligt överenskommelserna

icke iklätt sig skyldighet att bekosta gatuplanteringars utförande.

Emellertid har staden debiterat kronan kostnader för planteringsarbeten,

vilka av kronan även likviderats. Dylika kostnader hava uppgått

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

till 16,916 kronor 61 öre. För Breitenfeltsgatan, där enligt särskilt medgivande

av Kungl. Maj :t planteringsarbeten finge i viss utsträckning bestridas

av kronan, har planteringsanläggningen dragit en kostnad av 10,166 kronor

63 öre. I samma gata har dessutom staden på djurgårdskommissionens bekostnad

utfört en fontänanläggning för 6,916 kronor 44 öre.

Revisorerna hava vidare uppmärksammat, hurusom vid planteringsarbetenas

utförande inom Karlaplansområdena staden i stor utsträckning debiterat

kronan körslor för transport av fyllningsmassor från stadens egna arbeten

i skilda delar av staden till Karlaplansområdena, innebärande att kronan fått

betala stadens transporter av fyllningsmassor, som staden haft att bortfrakta

vid sina egna arbeten.

Under år 1920 hade befunnits att djurgårdskommissionen för tidigare utförda

arbeten debiterats med ett 675 kronor 35 öre för högt belopp, som således

skulle gottgöras kommissionen. I stadens byggnadskontors omföringsbok

för år 1920 är under nr 257 antecknat, att litt. Tud. 3, djurgårdskommissionen,

debiterats ovannämnda belopp 675 kronor 35 öre, vilket belopp gottgöres

litt. Tub. — byggnadskontorets konto för ränteutgifter. I stället för att

gottgöra djurgårdskommissionens konto den tidigare felaktigt debiterade

kostnaden av 675 kronor 35 öre synes kommissionen hava påförts ifrågavarande

belopp till betalning under nedanstående i omföringsboken antecknade

motivering:

Beloppet har för högt debiterats, men torde kunna betraktas såsom gottgörelse

för den ränteförlust staden lidit på grund av en år 1919 utskriven

räkning å kronor 48,603 : 58, som blivit betald först den 1/i 1921.

Revisorerna hava härvid anmärkt, att räkningen var daterad den 1 mars

1920 och att ifrågavarande beläggningsarbeten utförts av staden, utan att

föregående skriftlig rekvisition från djurgårdskommissionen om arbetenas

utförande utfärdats samt att Kungl. Maj:ts anvisande av förstärkningsanslag

för fortsatta gatuarbeten inom området för gatorna ägt rum först den 28 januari

1921.

Revisorerna hava framhållit, att i skrivelse till djurgårdskommissionen den

15 maj 1923 gatukontoret meddelat, att på grund av sättningar i marken avloppsledningen

i Breitenfeltsgatan sjunkit så väsentligt, att den till större delen

läge i bakfall. Liknande bristfällighet hade konstaterats å ledningen i viss

del av Banérgatan. Av vissa skäl syntes det gatukontoret lämpligast, att arbetet

med avloppsledningarnas omläggning finge anstå tills vidare. Med hänsyn

härtill anhöll gatukontoret, att djurgårdskommissionen skulle förbinda

sig att bestrida kostnaderna för en erforderlig framtida omläggning av ledningarna.

Den 8 juni 1923 meddelade emellertid djurgårdskommissionen,

att den icke ansåg sig berättigad avgiva den begärda förbindelsen. I skrivelse

den 12 juni 1923 meddelade då gatukontoret, att omläggning av de

båda avloppsledningarna komme att utföras och debiteras kronan. Denna

skrivelse besvarades icke av djurgårdskommissionen. Arbetena med avloppsledningarnas

omläggning utfördes därefter under år 1923 av gatukontoret.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

17

Räkningarna för dessa arbeten hava attesterats till utbetalning av djurgårdskommissionen

utan erinran.

Med anledning av innehållet i den av djurgårdskommissionens dåvarande

verkställande ledamot, överste I. Petersson, avgivna förklaringen rörande

1934 års riksdags revisorers anmärkning i samma ämne, hava revisorerna

nu erinrat örn följande:

I förklaringen framliålles, att den summariska avfattningen av 1905 års

överenskommelse icke inrymde någon som helst befogenhet för kronan att

bestämma vare sig örn arbetets utförande eller om granskning av de räkenskaper,

som utgöra grunden för de av staden utfärdade räkningarna.

Denna tolkning av överenskommelsen synes av flera skäl icke vara godtagbar.

I fråga örn planeringsarbetena för gatorna innehåller avtalet icke

någon bestämmelse, som betager kronan att utföra desamma. Tvärtom innehåller

punkt 2 i överenskommelsen att gata, torg och allmänna platser skola

av kronan överlämnas till staden i planerat skick. Redan detta innebär, att

kronan äger medbestämmanderätt och kontroll beträffande dessa arbetens

utförande och kostnaderna för desamma. I fråga om övriga arbeten och

kostnader torde gälla att, då arbetena utförts av staden på räkning, detta

måste förutsätta rätt för kronan-beställaren att erhålla en så specificerad

räkning, som möjliggör en granskning^ av de olika utgiftsposterna för arbetena.

Underlåtenheten att infordra specifikationer och verkställa granskning

av de olika räkningsbeloppen är anmärkningsvärd. Det har heller icke

visats, att staden vägrat hålla erforderliga specifikationer och handlingar tillgängliga

för räkningarnas vederbörliga granskning. Skäl för en dylik vägran

synes också hava saknats för stadens del, under förutsättning att debiteringarna

skett i enlighet med avtalsbestämmelserna. Under alla förhållanden

synes likvidering av räkningarna från kronans sida hava bort vägras, intill

dess för granskningen erforderliga specifikationer och övriga handlingar

hållits tillgängliga för kronan.

Beträffande tidpunkten för de olika gatuarbetenas utförande har den nu

verkställda utredningen givit vid handen följande.

Gatorna voro i stort sett i planerat skick och öppnade för trafik vid en

tidpunkt av omkring fem å sex år före permanentbeläggningens utförande.

Under mellantiden har kronan fått vidkännas kostnaderna för de provisoriska

åtgärderna, som vidtagits för underhållet av gator under provisorietiden.

Dessa underhållsarbeten hava hestått i påförandet av makadam och grus.

Under den avsevärda tidsperiod, som ligger mellan gatornas planering och

dessas permanentbeläggning, torde, om planeringsarbetena varit utförda med

tillbörlig omsorg, trafiken och det vidlyftiga underhållet hava åstadkommit

en sådan sammantryckning av gatornas underbyggnad, att, sedan permanentbeläggningen

blivit utförd, de efterföljande sättningarna icke i nämnvärd

grad kunnat äga sammanhang med underbyggnadens sammantryckning.

Gatstensbeläggningarna hava av staden utförts på så sätt att, sedan den

på grund av underhållsarbetena för högt belägna gatuprofilen genom scliaktningar

sänkts lill erforderlig nivå, påfördes ett minst 25 cm. tjockt gruslager,

i vilket gatstenen sattes och stöttes. Det av staden tillämpade förfaringssättet

vid stensättningsarbetena har medfört, att senare uppkommit ojämnheter

och sättningar i beläggningen. I förklaringen göres gällande, att en

garantitid av två år för de utförda permanentbeläggningarnas underhåll tilllämpats.

Bestämmelserna i överenskommelserna inrymma icke en dylik skyldighet

Bihang till riksdagens protokoll 1936. B sami. Nr lil. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

för kronan, och sådan ändring i överenskommelserna, att kronan skulle

åtaga sig en tvåårig garanti för gatans underhåll efter dess förseende med

permanentbeläggning, lärer icke kunnat ske i annan ordning än den, vari

de ursprungliga överenskommelserna träffats, d. v. s. under medverkan

från kronans sida av Kungl. Majit och riksdag.

Då det legat i stadens hand att bestämma örn permanentbeläggningens utförande,

lärer staden hava, därest enligt stadens uppfattning kronan påfordrat

beläggningens utförande förrän stadsplanelagen angiver och tidigare

än som kunde anses ur teknisk synpunkt lämpligt, bort förbehålla sig skriftlig

garanti från kronans sida rörande beläggningens bestånd under viss tid

för att dylikt ansvar överhuvud taget skulle kunna anses åvila kronan.

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att i djurgårdskommissionens

skriftliga rekvisitioner å ifrågavarande beläggningsarbeten icke påfordrats

arbetenas färdigställande till viss av kommissionen angiven tidpunkt utan åt

stadens vederbörande myndigheter överlämnats avgörandet i fråga örn tidpunkten

för arbetenas utförande.

Avtalens bestämmelser innebära, att allt eftersom beläggningen färdigställdes

gatudel för gatudel, ansvaret för denna gatubeläggnings underhåll omedelbart

övergick på staden.

Den av överste Petersson avgivna ovanberörda förklaringen innehåller

även vissa uttalanden rörande de s. k. underhålls- och planteringskostnaderna

och deras beskaffenhet. Då allt erforderligt material för de i förklaringen

gjorda uttalandena rörande dessa kostnader icke förelåg vid tidpunkten för

förklaringens avgivande, lärer det falla av sig självt, att uppgifterna i vissa

hänseenden avvika från verkliga förhållandena, vilket också kunnat konstateras

vid den av revisorerna nu verkställda granskningen.

I fråga om de i överste Peterssons förklaring omnämnda plötsligt inträffade

stora sättningarna å vissa gatupartier må framhållas. De nu verkställda

undersökningarna hava icke givit vid handen, att de ifrågavarande sättningarna

dels i Skepparegatan, dels i gatudelarna framför tomterna 15 i kvarteret

Furiren varit av så stor omfattning, som i förklaringen antydes. Emellertid

torde ifrågavarande arbeten under inga förhållanden bort debiteras kronan.

I den mån skada uppstått å redan färdigställd ledning eller gata, lärer staden

haft att ansvara för återställningsarbetena. Skulle ifrågavarande skador hava

orsakats genom arbeten å gatudelarna angränsande tomter, lärer vederbörande

företagare stått i ansvar för de genom hans förvållande uppkomna skadorna.

Detta överensstämmer med vad som enligt överste Peterssons förklaring

tillämpats beträffande de återställningsarbeten, vilka utfördes i Breitenfeltsgatan

till följd av de skador, som förorsakats av H. S. B.-byggnadsföretagen

därinvid. Under inga förhållanden lärer sålunda enligt villkoren i

överenskommelserna staden varit berättigad att å kronan överflytta ifrågavarande

kostnader.

Beträffande kostnaderna för Breitenfeltsgatans iordningställande må erinras.

Kungl. Majit hade, på sätt förut omtalats, fastställt ett förslag till

stadsplaneändring för Breitenfeltsgatan. Förslaget innebar, att den förut

fastställda, 18 m. breda gatan skulle breddas å sin mellersta del och utbytas

mot en kringbyggd plantering. Det kungl, brevet rörande stadsplaneändringen

innehöll, bland annat, att de för beläggning av gator och allmänna

platser å Norra Djurgården gällande grunder finge på det sättet tillämpas, att

arbetet med planteringens anläggning utfördes genom stadens försorg på

kronans bekostnad intill ett belopp högst uppgående till vad kronan enligt

nämnda grunder skulle hava fått till staden utgiva i ersättning för platsens

förseende med permanentbeläggning.

Kostnaderna för ifrågavarande planterings iordningställande hava uppgått

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

19

till sammanlagt 17,083 kronor 7 öre, i vilken summa ingår även kostnader

för en utförd fontänanläggning med 6,916 kronor 44 öre.

Den stadsplanekarta, som är bilagd det kungl, brevet den 3 februari 1922

angående Breitenfeltsgatans ordnande och utvisar de föreslagna planteringarnas

omfattning, upptager varken fontän eller plaskdamm. Ej heller finnas

orden fontän eller plaskdamm omnämnda i den djurgårdskommissionens

underdåniga skrivelse den 23 november 1921, varmed kommissionen underställde

denna fråga Kungl. Maj.ts prövning. Detta oaktat har kronan

debiterats och gäldats kostnader för den av staden i planteringen utförda

fontänanläggningen.

I sagda förklaring göres emellertid den uppfattningen gällande, att genom

ifrågavarande anläggning kronan besparats utgifter örn cirka 3,700 kronor.

Planteringens areal är cirka 625 m2. Medelkostnaden per kvadratmeter

för permanentbeläggningens utförande torde enligt överste Peterssons beräkningar

uppgå till cirka 20 kronor. Planteringens iordningställande å Breitenfeltsgatan

skulle sålunda hava fått draga kostnader med högst 12,500

kronor. I verkligheten har dock planteringsanläggningen, inklusive fontän,

kostat 17,083 kronor 7 öre. Den utgiftsökning, som förorsakats kronan genom

fontänanläggningen i Breitenfeltsgatan, uppgår alltså till mer än 4.500

kronor.

Bevisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande allmänna uttalande:
1934

års revisorer hade i det allmänna uttalande, som sammanfattade anmärkningarna

i förevarande ämne, erinrat om vad 1923 års revisorer och

1925 års riksdag anfört rörande kronans och stadens mellanhavanden i samband

med exploateringen av vissa kronans områden å Norra Djurgården.

Revisorerna anförde därefter bland annat:

»Den av revisorerna nu verkställda undersökningen synes giva vid handen,

att en icke oväsentligt bidragande orsak till djurgårdskommissionens sålunda

redan tidigare påtalade stora utgifter för ifrågavarande gatuarbeten varit att

söka däri, att kronan debiterats kostnader för arbeten, vilka rätteligen bort

gäldas av staden, exempelvis kostnader för gatuunderhåll ävensom kostnader

för iordningställandet av vissa parker och planteringar. Stöd för sin

uppfattning att sagda kostnader rätteligen bort bårås av staden hava revisorerna

funnit jämväl däri, att stadens myndigheter godkänt de anmärkningar,

som under senaste åren från kronans sida framställts mot debiteringar för

arbeten av enahanda art. Det förefaller också anmärkningsvärt, att kronans

vederbörande organ synas hava, frånsett de senaste åren, godkänt stadens

räkningar, utan att dessförinnan hava med stöd av infordrade specifikationer

vederbörligen granskat de i räkningarna ingående särskilda posterna,

exempelvis beträffande gatubeläggningsarbeten. Det vill synas revisorerna’

som örn vad 1923 års revisorer och 1925 års riksdag anfört beträffande de

höga kostnaderna för de av djurgårdskommissionen ombesörjda gatuarbetena

i alldeles särskild grad bort föranleda vederbörande att underkasta de av staden

lör gatuarbetena gjorda debiteringarna en ingående granskning.»

Den nu verkställda fortsatta undersökningen i ärendet har givit ytterligare

belägg för de av föregående års revisorer gjorda uttalandena.

Det har visat sig, att kronan debiterats och gäldat avsevärda belopp för

arbeten, vilka det enligt mellan kronan och staden gällande överenskommelserna

icke ålegat kronan att bekosta.

Beträffande anläggningskostnader har sålunda kronan påförts kostnader

för planteringars iordningställande ävensom kostnaderna för fontänanordningen

i Breitenfeltsgatan. Anmärkningsvärt synes vara att ifråga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

varande planteringskostnader blott i obetydlig omfattning påförts kronan

under konto »plantering», och i stället sammanblandats med beläggnings-

och underhållskostnaderna.

Vid utförandet av planteringsarbetena har kronan fått gälda transportkostnader,

som rimligen bort bestridas av staden. Tillika synes kronan i

viss omfattning hava åsamkats onödiga kostnader, genom att staden i samband

med beläggningsarbetena bortschaktat och tillgodogjort sig i gatudelar

befintligt värdefullt fyllningsmaterial, bestående av grus och makadam,

samtidigt som för kronan åvilande underhåll av provisoriska körbanor å

andra gatudelar anskaffats och debiterats kronan nytt grus och makadam.

De inom Karlaplansområdena utförda avloppsledningarna hava på grund

av bristfälligheter, som uppkommit eller utrönts först efter det första utförandet,

måst av staden i viss utsträckning underkastas reparation. Då staden

ombesörjt ledningarnas första utförande på sätt som staden själv bestämt,

lärer kronan icke kunnat bliva ansvarig för sedermera yppade bristfälligheter,

som berott på val av mindre lämplig arbetsmetod eller icke tillfyllestgörande

noggrannhet vid utförandet, utan lärer staden varit ansvarig för

bristfälligheter av angiven art liksom för det övriga underhållet av ledningarna

efter deras första iordningställande. Ej heller lärer kronan kunnat

bliva ansvarig för sådana å utförda anläggningar uppkomna skador,

till vilka annan än kronan varit vållande. De debiteringar staden påfört

kronan för omläggning och underhåll av avloppsanordningarna inom Karlaplansområdet

lära sålunda skett utan stöd av gällande överenskommelser

eller andra laga skäl.

Sedan gatudel försetts med permanentbeläggning har å densamma därefter

erforderligt underhåll enligt överenskommelserna skolat bekostas av

staden. Genom undersökningarna har emellertid utrönts, att kronan av

staden debiterats högst avsevärda kostnader för dylikt underhållsarbete. Kostnaderna

för dessa arbeten hava debiterats kronan såväl å konto »underhåll»

som å konto »beläggning». Debiteringssättet är anmärkningsvärt, enär å kontot

»underhåll» jämväl förts kronan åvilande underhållskostnader för planerade

gator under provisorietiden d. v. s. före permanentbeläggningens utförande,

samt å kontot »beläggning» jämväl kronan åvilande kostnader för

gatornas första iordningställande med permanentbeläggning. Härigenom hava

kronan åvilande kostnader sammanblandats med kostnader, som skolat

gäldas av staden.

Djurgårdskommissionen -— här är fråga örn den äldre kommissionen nied

detta namn och icke örn den nu fungerande -— har haft att i de mellauhavanden

med staden, varom här är fråga, företräda kronan och därvid bevaka

dess rätt och intressen. Från djurgårdskommissionens sida synes tillräcklig

uppmärksamhet icke hava ägnats åt fortlöpande kontroll och tillsyn

av gatu- och avloppsarbetena inom exploateringsområdena, varigenom, bland

annat, möjliggjorts den sammanblandning, vilken föreligger i räkenskaperna

beträffande arbeten, som kronan skolat betala, och arbeten, som det ålegat

staden att bekosta.

Icke heller synes från djurgårdskommissionens sida hava vederbörligen

beaktats de föreliggande överenskommelsernas innehåll, då det gällt att avgöra

vad som skulle påföras kronan respektive staden i ena eller andra hänseendet.

Därigenom och genom underlåtenheten att granska de av staden

utfärdade räkningarna har kronan åsamkats kostnader, som det varken enligt

överenskommelserna eller av Kungl. Maj:t meddelat särskilt beslut ålegat

kronan att gälda.

Vad som sålunda förekommit giver revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida

icke åtgärder böra vidtagas för återvinning — i den mån gällande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

21

preskriptionsbestämmelser ej lägga hinder i vägen härför —• till kronan av

belopp, som på grund av ovan angivna förhållanden felaktigt utbetalats till

staden.

Förklaring har avgivits av djurgårdskommissionen, som bifogat yttranden

av förutvarande verkställande ledamoten i kommissionen överste I. Petersson

samt av Stockholms stads gatunämnd (Del II sid. 90—119).

Överste Petersson har avslutat sin förklaring med följande slutord:

Det har redan av förra årets förklaring framgått, att enligt mitt förmenande

enda möjligheten till att komma någonstädes med staden i fråga om gatuarbetena

och nedbringandet av kostnaderna för desamma har varit att söka

»lirka sig» fram och åstadkomma samförstånd vid arbetenas planläggning

och utförande. Har jag såsom teknisk, resp. verkställande ledamot av djurgårdskommissionen

och den, som närmast haft att handlägga ärendena rörande

arbetena, brustit i detta hänseende, må jag klandras, men det synes

mig upprörande, att nu »post festum», då statsrevisorernas uppslag om bland

annat betalningsstrejk ej längre har aktualitet och ansvar för metodens tilllämpning

sålunda ej kan ifrågakomma, djurgårdskommissionens förutvarande

ledamöter och främst jag själv skola göras till syndabock för konsekvenserna

för staten av en av riksdagen själv fem år före djurgårdskommissionens

tillkomst godtagen överenskommelse. Och till slut några frågor:

Varför hava under alla de gångna åren, varken regering, vederbörande statsråd

eller riksdag, riksdagsrevisorer, statens fastighetskommission m. fl. tidigare

beordrat, hemställt eller ens föreslagit djurgårdskommissionen att använda

sig av den nu av årets riksdagsrevisorer framlagda metoden med betalningsstrejk?

Okunniga om de höga kostnaderna hava de icke varit. Och

huru skulle saken hava bedrivits vidare? Det skulle blivit kronan, som inför

domstol måste uppträda såsom kärande. Vilka lagrum skulle härvid kunnat

åberopas? Någon rätt för kronan att få fram stadens räkenskaper till

granskning har jag ej trott förefinnas: att kräva skadestånd för att staden

inställt arbetena förefaller mig svårt, då 1905 års avtal icke innehåller någon

bestämmelse örn tid för arbetenas färdigställande och staden i varje fall

skulle kunnat åberopa betalningsvägran från kronans sida. Och någon möjlighet

att genom annan person utföra arbetena föreligger ej, då ju staden

har haft ett oinskränkt monopol på att utföra desamma. Den enda angreppsmöjligheten

från kronans sida gent emot staden inskränker sig till en bevisföring,

huruvida i något fall den av staden debiterade kostnaden kan anses

hava varit oskälig. Jag har mångfaldiga gånger, bland annat i anmälan

till statsrevisorerna år 1923, framhållit, att en undersökning i fråga örn de

olika å-priserna för gatstensmaterial borde göras, ty där är en bevisföring

i realiteten möjlig. Jag vidhåller denna min tidigare uttalade åsikt. I andra

fall är i praktiken en bevisning icke möjlig att åstadkomma. Exempelvis: hur

skulle det utan tillgång till stadens räkenskaper kunna bevisas, att för visst

arbete de av staden utbetalade arbetslönerna varit oskäligt stora; luiru skulle

det kunna bevisas, att det använts oskäligt mycket grus och cement, för

många pålar, för mycket plank till spånt till visst arbete etc.? Fåfängt. Riksdagen

har i 1905 års avtal en gång givit Stockholms stad ett oinskränkt arbetsmonopol.

Konsekvenserna skola ej falla på mig.

Hade statsrevisorernas på den tekniskt-ekonomiska expertisens efterklokhet,

bristande kännedom örn alla på frågornas bedömande vid tidpunkten för

deras avgörande inverkande faktorer samt allmän oerfarenhet i fråga örn

svåra grundförhållandena byggda uttalanden skolat liiggas till grund för djurgårdskommissionens

uppgörelser med staden angående ifrågavarande arbe
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

tens utförande, skulle kronan med all säkerhet fått vidkännas ytterligare kostnader,

som skulle rört sig om nu oberäkneliga belopp. Staden skulle nämligen

för visso påfordrat åtskilliga för kronan dyrbara anordningar för att

eliminera alla de ovan angivna risker, för vilka djurgårdskommissionen nu

ansett sig böra stå självrisk hellre än att betala de riskpremier, som i annat

fall på sätt ovan antytts av staden måste hava krävts och icke kunnat enligt

1905 års avtals lydelse undvikas. Mina beräkningar härutinnan hava också

visat sig väl motsvara verkligheten.

Jag förklarar till slut, att jag inom ramen av min förmåga redligen sökt

tillvarataga kronans ekonomiska intresse, vilket jag ansett och anser gå

framför de nu efteråt framkomna formella tolkningarna av 1905 års avtal.

Och jag erkänner icke, att dessa tolkningar skulle kunnat genomföras gent

emot Stockholms stads bestridande eller ens i varje fall varit till fördel för

kronan med hänsyn till därmed följande konsekvenser.

Det måste väl erkännas, att djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet

är en affär av stora dimensioner och det vore väl måhända icke alldeles

opåkallat, att ett någorlunda affärsmässigt betraktelsesätt tillämpades

med avseende å affärens skötsel. Att verksamheten överhuvud anförtrotts

åt ett särskilt för ändamålet skapat organ och icke överlämnats till något

ämbetsverk torde väl tyda på, att affärsmässighet avsetts skola vara den

ledande principen inom djurgårdskommissionen och icke formalism.

Stockholms stads gatunämnd har i sin förklaring gjort gällande att enligt

vad gatunämnden trodde sig hava visat den utredning, på vilken statsrevisorerna

grundat sina anmärkningar, i fråga om utgångspunkten, nämligen tolkningen

av 1905 års exploateringsavtal mellan kronan och staden, vore felaktig

och med avseende å redogörelsen för de faktiska förhållandena vid arbetets

utförande och det tekniska bedömandet av desamma i väsentliga hänseenden

missvisande.

Vidare hava revisorerna under § 26 meddelat, att de avlagt besök i djurgårdskommissionen

och därvid gjort vissa iakttagelser beträffande kommissionens

verksamhet vilka iakttagelser revisorerna sammanfört i följande

uttalande (Del I sid. 112 och 113):

Djurgårdskommissionen omhänderhar bland annat exploateringen av Norra

Djurgården. Försäljåingen av de för exploatering avsedda områdena hotar

att avstanna dels på grund av att återstående stadsplanelagda delar antingen

tills vidare disponeras för militära ändamål eller ock med hänsyn till stadsplanens

olämpliga utformning och andra därmed sammanhängande orsaker

icke för närvarande lämpligen kunna utbjudas till försäljning dels enär de

för exploatering lämpliga öppna områdena öster om Värtavägen ännu icke

stadsplanelagts.

Enligt vad vid besöket inhämtats har från djurgårdskommissionens sida

i enlighet med av Kungl. Majit meddelade direktiv hos Stockholms stad

hemställts om dess medverkan till såväl ändringar i redan fastställd stadsplan

som intagande i stadsplanen av ovannämnda öster örn Värtavägen belägna

områden, så att exploateringen icke skulle behöva avstanna av brist

på därtill lämpliga tomter.

Vid sagda besök hava revisorerna vidare bemärkt, att i överensstämmelse

med av Kungl. Majit givna direktiv förhandlingar med staden rörande stadsplaneläggning

av kronan tillhöriga områden vid Marieberg och Konradsberg

å Kungsholmen pågå i syfte att jämväl dessa områden skola kunna bliva för

exploatering tillgängliga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

23

I enlighet med särskilda av riksdagen tagna initiativ ankommer vidare på

djurgårdskommissionen att till förhandling med Stockholms stad upptaga

dels åtskilliga för såväl kronan som Stockholms stad betydelsefulla frågor

rörande reglering av vissa tomtfrågor — exempelvis spörsmålet om stadens

övertagande av sådana kronan tillhöriga områden, som staden för närvarande

tillätes utnyttja såsom park mot ingen eller obetydlig ersättning, varvid

ifrågasatts, att kronan i utbyte skulle förvärva vissa för kronans behov

lämpliga områden — dels ock i övrigt reglering av tvistigheter mellan kronan

och Stockholms stad rörande vissa markområden m. m.

Under sitt besök å redan iordningställda eller för framtida exploatering

avsedda områden å Norra Djurgården hava revisorerna med tillfredsställelse

kunnat konstatera, att som beläggningsmaterial å de färdigställda gatorna

i avsevärd utsträckning huggen sten kommit till användning.

Redan vid igångsättandet av den hittillsvarande exploateringen av Norra

Djurgården har från riksdagens sida med skärpa framhållits vikten av, att

alla erforderliga åtgärder för den avsedda exploateringens genomförande

vidtoges med största skyndsamhet. Statsverkets behov av medel för täckande

av såväl de anslag, vilka redan förutsatts skola slutligt gäldas av medel, vilka

komma att inflyta vid försäljning av mark å Djurgården, som ock för andra

ändamål, gjorde det angeläget, att den länge avsedda exploateringen av Ladugårdsgärdet

komme till stånd utan onödig tidsutdräkt.

Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda gjorda

uttalandena beaktas vid ovanberörda nu pågående förhandlingar mellan

kronan och Stockholms stad rörande Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering.

Vad från riksdagens sida uttalats angående Norra Djurgården lärer i lika

hög grad böra beaktas i fråga om Mariebergs-Konradsbergsområdena. Jämväl

beträffande dessa är det för kronan synnerligen angeläget, att alla de

för exploateringen av dessa områden erforderliga åtgärderna komma till stånd

snarast möjligt.

Jämväl ovanberörda förhandlingar mellan kronan och staden rörande ömsesidiga

förvärv och regleringar av vissa tvistigheter avse frågor, som det

torde vara av stor betydelse för såväl kronan som staden, att de inom snar

framtid bringas till sin lösning.

Med föranledande av de förhållanden inom stenindustrien, som föranlett

statsmakterna vidtaga understödjande åtgärder av stor omfattning gentemot

denna industri, synes det vara påkallat att framhålla angelägenheten av att då

vid kronans fortsatta exploatering gator iordningställas med permanentbeläggning,

huggen sten kommer till användning i så stor utsträckning som

möjligt, varigenom lättnader kunna beredas sagda industri och däri sysselsatt

personal. Därvid bör tillses, alt sådana åtgärder undvikas, som genom

stenbeläggningens fördyrande — exempelvis genom onödigt kostsamt fogfyllningsmaterial

—- kunna leda till val av annat beläggningsmaterial än

huggen sten.

Med hänsyn till de stora intressen, som sålunda i olika hänseenden äro

knutna vid den av djurgårdskommissionen bedrivna verksamheten, vilja revisorerna

framhålla angelägenheten av att riksdagen erhåller vidgad möjlighet

att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens förhandlingar

med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens verksamhet

i övrigt.

Yttrande har avgivits av djurgårdskommissionen (Del II sid. 120—125).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

Utskottet.

Den utredning, som av 1935 års riksdag begärts i avseende å vissa mellanhavanden

mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad och som nu

föreligger i statsrevisorernas berättelse, synes utskottet giva vid handen, att

åtskilliga missförhållanden kunnat konstateras vid de för den tidigare verksamma

djurgårdskommissionens räkning utförda arbetena och att kronan

av Stockholms stad debiterats och även i viss utsträckning lämnat ersättning

för arbeten, som icke bort av kronan betalas. Utskottet har icke kunnat

undgå att finna, att de debiteringsmetoder, som här tillämpats av Stockholms

stad, icke stå i god överensstämmelse med vad som kan fordras av

den, som åtagit sig att för annans räkning utföra vissa arbeten. Med utgångspunkt

från vad som numera framkommit måste vad djurgårdskommissionens

förutvarande verkställande ledamot anfört i fråga om svårigheten att

åstadkomma någon kontroll över arbetena och sättet för deras debitering,

då staden — efter att i ärendet hava inhämtat sin ombudsmans yttrande -—

under åberopande av gällande avtals ordalydelse icke medgivit att från kronans

sida granskning finge verkställas rörande debitering av arbetskostnaderna,

framstå i en egendomlig dager.

Utskottet har sig bekant, att inom djurgårdskommissionen uppmärksammats,

att riktigheten av debiteringen för arbetena från stadens sida kunde

ifrågasättas, men att detta likväl i allmänhet icke föranlett något ingripande

med hänsyn till att staden icke var villig underkasta sig någon närmare

granskning. Då emellertid numera felaktigheter påvisats rörande de av staden

verkställda debiteringarna och dessa anmärkningar i vissa fall av Stockholms

stad även lämnats utan erinran, framgår också härav, att de tidigare

gjorda påpekandena visat sig vara fullt riktiga. Utskottet kan icke underlåta,

att här särskilt påtala det av revisorerna anmärkta förhållandet, att Stockholms

stad, sedan i visst fall verkställd för hög debitering påvisats från stadens

egna myndigheters sida, dock ansett sig kunna — i stället för att återbetala

den oriktigt uppburna ersättningen — tillgodoföra sig densamma såsom

ränta å i annat sammanhang debiterade belopp, oaktat någon laga skyldighet

för kronan att utgiva sådan ränta synbarligen icke förelegat. I stadens

förklaring över anmärkningarna har sistnämnda fråga icke ens omnämnts.

Av den avgivna förklaringen framgår, att tveksamhet kan råda, huruvida

och i vilken utsträckning vissa av de framställda anmärkningarna kunna föranleda

till av revisorerna ifrågasatt återbetalning från Stockholms stads

sida. Då utskottet, som finner anmärkningarna i deras mera väsentliga delar

hava fog för sig, emellertid icke anser sig böra påyrka inledande av en

återvinningsprocess mot staden, i synnerhet som det kan förväntas att tvistigheter

av denna art genom senare träffade avtal undvikits, vill utskottet

dock giva tillkänna den uppfattningen, att från Kungl. Majlis sida bör tillses

att Stockholms stad till kronan inbetalar åtminstone de belopp, som måste

anses vara orättmätigt uppburna, något som under alla förhållanden synes

vara fallet beträffande ovan nämnda ränta. Utskottets ställningstagande i

fråga om en återvinningsprocess påverkas i viss mån av den omständigheten,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

25

att de arbeten rörande vilka anmärkningar numera framställts redan för

ganska länge sedan blivit av kronans verkställande myndighet likviderade.

Utskottet har fäst sig vid, att Stockholms stads gatunämnd i sitt yttrande

över de framställda anmärkningarna funnit lämpligt att göra vissa enligt utskottets

mening mindre lämpliga uttalanden rörande det arbete, som efter

anmodan av revisorerna och på riksdagens begäran verkställts av de för frågans

utredning tillkallade personerna.

Utskottet har här ovan nödgats konstatera, att från Stockholms stads sida

gentemot kronan och dess organ vidtagits åtgärder, som icke stå i god överensstämmelse

med vad som kan fordras, då det gäller att i samförstånd söka

genomföra träffade uppgörelser. Även örn det icke gärna kan undgås att

vissa intressekonflikter uppstå mellan staden och kronan, då fråga är om

ett ekonomiskt utnyttjande av kronans markområden i Stockholm och dess

omgivningar, vill utskottet dock uttala den förväntan, att det skall lyckas

att framdeles undgå åtminstone några mera djupgående konflikter på detta

område och att riksdagen icke skall behöva ingripa till bevakande av kronans

rätt. Utskottet har därför icke ansett sig nu höra föreslå vidtagande av särskilda

åtgärder i anledning av vad revisorerna anmärkt i fråga om vissa ekonomiska

mellanhavanden mellan kronan och staden.

Vad åter beträffar det likaledes av revisorerna berörda spörsmålet om ändrad

sammansättning av djurgårdskommissionen och vidgad möjlighet för

riksdagen att redan på ett tidigt stadium utöva inflytande på kommissionens

förhandlingar med staden och rörande riktlinjerna för kommissionens verksamhet

i övrigt, sammanhänger detta spörsmål i viss mån med ordnandet av

de två särskilda uppgifter, vilka tillkomma den nuvarande djurgårdskommissionen,

nämligen dels handhavandet av markförsäljningen och vidtagande

av härför erforderliga förberedande åtgärder dels ock vissa underhandlingar

med staden rörande mark- och stadsplanefrågor, vilket uppdrag tidigare handhafts

av kronans fastighetskommission. Utskottet är av den uppfattningen,

att stor vikt bör ägnas de ekonomiska intressen, som kronan har att här

bevaka, samt att från kommissionens sida särskild uppmärksamhet bör ägnas

den ekonomiska kontrollen. Med hänsyn till ifrågavarande intressen

och betydelsen av huru dessa för framtiden handhavas vill det — icke

minst i betraktande av vad som förekommit under behandlingen av nu ifrågavarande

ärende — förefalla utskottet befogat, att det tages under övervägande

huruvida och i vad mån förändringar i kommissionens sammansättning

och dess organisation äro av behovet påkallade. Enligt utskottets mening

bör från Kungl. Maj:ts sida förslag härutinnan snarast möjligt framläggas

för riksdagen, och det synes önskvärt att detta sker redan år 1937.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville taga under övervägande de synpunkter,

som av utskottet anförts.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

liro) Kassarabatter m. m. Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna

meddelat, att de vid sin granskning av räkenskaperna för ett flertal

förvaltningsinstitutioner kommit till den uppfattningen, att de olika myndigheterna

vid sina inköp av förbrukningsmaterial ofta uraktlåtit att av vederbörande

säljare betinga sig fördelaktiga betalningsvillkor i form av rabatter

m. m. samt stundom även i de fall, då vissa rabatter stått att erhålla, helt

underlåtit att utnyttja desamma (Del I sid. 117 och 118).

Revisorerna hava gjort följande uttalande:

Revisorerna hava ifråga om statsdepartementen och några kommittéer,

vissa ämbetsverk i Stockholm samt åtskilliga läroverk i landsortsstäder särskilt

undersökt, huru det i sådant hänseende förhåller sig vid inköp av de

hos myndigheterna ojämförligt oftast förekommande förbrukningsartiklarna

nämligen skrivmaterialier. Bortsett från den upphandling, som sker

genom generalpoststyrelsens försorg (kungörelserna den 30 maj 1930, nr

210 och 211), göras sådana inköp av flertalet av myndigheterna successivt i

mån av behov. Större delen av dessa myndigheter har härvid utverkat sig

rabatter, men dessa äro synnerligen växlande. De större verken hålla sig i

regel till en och samma eller ett fåtal leverantörer och erhålla då mestadels

en fix rabatt, olika för skilda myndigheter, dock inträffar det att leverantören

å vissa varor ej medgivit någon prisreducering alls.

Ett icke obetydligt antal verk och myndigheter verkställer emellertid rätt

omfattande inköp av skrivmaterialier utan att betinga sig någon som helst

rabatt, och detta ehuru likvid ofta erlagts inom den för erhållande av rabatt

i allmänhet föreskrivna tiden, 30 dagar. Även om icke någon generell överenskommelse

om erhållande av rabatter träffats med säljaren eller om denne

genom påskrift å räkningen eller på annat sätt låtit köparen förstå att

viss rabatt vore att påräkna, borde det dock i flertalet fall stå klart för

varje inköpande myndighet, när det med hänsyn till den inköpta kvantiteten

eller till tiden för likvidens erläggande — såsom vid kontant likvid eller

vid betalning inom viss kort tid. exempelvis 30 dagar, efter räkningens utställande

— rabatt av säljaren skäligen kunde vara att förvänta.

I andra fall åter, då den säljande firman utgått från att viss kassarabatt

skulle lämnas och till och med angivit detta å räkningen, har det av revisorerna

konstaterats, att betalningen skett så sent att rätten till kassarabatt

gått förlorad.

Även givas en hel del fall, då likvid skett inom behörig tid, men vederbörande

myndighet helt enkelt underlåtit att avdraga den utfästa rabatten

å räkningen, varvid säljaren av naturliga skäl låtit bero.

I detta sammanhang torde det även böra omnämnas, att för vissa slag

av skrivmaterialier såsom carbonpapper, stenciler och färgband, vilka redan

i viss utsträckning äro föremål för centraluppköp genom postverkets

försorg, i stället tillämpas systemet med varurabatter. I motsats till kassarabatterna,

vilka i det stora hela kunna sägas hålla sig i omkring två

procent, utgå varurabatterna efter vitt skilda procentsatser. För finansdepartementet

har i ett fall kunnat konstateras en rabatt av ända till fyrtio

procent. Till största delen sammanhänger detta förhållande med olikheten

i kvalitéerna. Dock har kunnat iakttagas en viss variation av priserna för

en och samma kvalité.

Det torde utan vidare vara klart, att de utgiftsbelopp, som för varje särskild

räkning kunnat besparas genom avdragande av nämnda rabatter, i

allmänhet icke uppgå till några högre belopp. Revisorerna äro dock över
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

27

tygade örn, att rättelse av här påtalade missförhållanden icke skulle för statsverket

komma att bliva betydelselös i besparingshänseende. Icke minst med

hänsyn härtill anse revisorerna att en snar ändring på detta område är av

behovet påkallad.

Orsakerna till de sålunda påvisade skiljaktigheterna mellan de vid inköp

av förbrukningsartiklar lämnade rabatterna torde framför allt vara att söka

i den bristande samverkan, som — med undantag för de genom postverkets

försorg verkställda uppköpen — råder mellan statsinstitutionerna i förevarande

hänseende, ett förhållande som revisorerna också vidrört i sin till

1928 års riksdag avgivna berättelse i ärende rörande statsverkets expensutgifter.

Beträffande sättet för åstadkommande av rättelse av de antydda missförhållandena

anse sig revisorerna av olika skäl ej böra förorda en allmän

centralisering till postverket av upphandlingen utav här ifrågakomma varuslag.

Revisorerna vilja i stället ifrågasätta, huruvida det icke kunde befinnas

lämpligt att för åstadkommande av större enhetlighet ett visst ämbetsverk

ålades att lämna råd och upplysningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen

(Del II sid. 126—129).

Statskontoret har, med erinran att en centralisering av uppköp för statens

räkning redan nu i viss omfattning genomförts, ansett frågan huruvida och

inom vilka områden samt på vad sätt inköp av förbrukningsartiklar för statens

räkning bör i vidare mån än nu sker centraliseras vara förtjänt av närmare

övervägande. Däremot ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att,

såsom revisorerna föreslagit, något ämbetsverk skulle åläggas att lämna råd

och anvisningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.

Riksräkenskapsverket har funnit revisorernas förslag örn allmän centralisering

till postverket av upphandlingar av ifrågavarande förbrukningsartiklar

knappast kunna medföra några mera avsevärda fördelar. Ämbetsverket har

i stället ansett, att med större skäl kunde ifrågasättas, om icke en centralupphandling

av skriv- och kontorsmaterialier för de till huvudstaden förlagda

ämbetsverken skulle vara till fördel för statsverket.

Generalpoststyrelsen har ställt sig avvisande mot den utav revisorerna ifrågasatta

anordningen.

Vad revisorerna anfört giver vid handen, att ämbetsverkens upphandling

av skrivmaterialier m. m. icke är ordnad på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande

sätt. Sålunda förekommer, att statsverket för en och samma

vara får erlägga olika pris. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i

det tillämpade upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.

Det torde därför framstå som ett önskemål, att åtgärder vidtagas

för att vid upphandlingen av skrivmateriel statsverket skall kunna

erhålla så förmånliga villkor som möjligt. De i ärendet hörda myndigheterna

hava i allmänhet ultalat sig för en på detta område centraliserad, till viss

myndighet anförtrodd upphandling. Utan att här vilja ingå på de framlagda

Vtshotlel.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

förslagen finner utskottet det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,

att det bör göras till föremål för utredning, varvid då även torde böra tagas

i övervägande, huruvida anordningar på detta område böra avse icke allenast

ämbetsverken i Stockholm, vilka revisorerna närmast torde hava åsyftat,

utan även övriga statliga institutioner i riket.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville taga under övervägande frågan örn ordnandet

av upphandling för statsverkets behov av skrivmaterialier

m. m. på förmånligaste sätt.

12:o) Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna. Under

finansdepartementet, § 29, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

rörande anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna (Del I

sid. 119—121).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande

anmärkningsarvoden utgå, hava revisorerna erinrat därom, att genom

den år 1921 beslutade löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

advokatfiskalerna vid rikets hovrätter placerades i dåvarande lönegraden

B 15 (nuvarande B 24). I proposition till 1925 års riksdag (Utgifterna. För

flera huvudtitlar gemensamma frågor) framlades bland annat förslag till

uppfattning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden

(15 lgr.). Beträffande frågan huruvida advokatfiskalerna borde

uppflyttas i högre lönegrad anfördes i propositionen bland annat, att allmänna

civilförvaltningens lönenämnd vid framläggandet av sitt förslag rörande

placering i lönegrad av dessa utgått ifrån att anmärkningsarvodet

skulle bortfalla.

Vederbörande departementschef yttrade bland annat, att med hänsyn tagen

till den indragning av anmärkningsprovision, som under senare tid skett

för tjänstemän inom andra grenar av statsförvaltningen, det syntes honom

ock hava legat närmast till hands att i enlighet med lönenämndens förslag

i då förevarande sammanhang även indraga anmärkningsarvodet för advokatfiskalerna

i hovrätterna. Frågan om indragning av inkomst av ifrågavarande

slag hade emellertid, framhöll departementschefen, kommit i ett i

viss mån annat läge. Med hänsyn till storleken av den i riksräkenskapsverket

förefintliga balansen av ogranskade räkenskaper hade nämligen de under

hösten 1924 samlade statsrevisorerna ifrågasatt, huruvida det icke borde tagas

under övervägande att införa rätt för riksräkenskapsverkets reviderande

personal att efter en med hänsyn till vunnen erfarenhet och för handen varande

omständigheter avpassad procentskala uppbära anmärkningsarvode.

Departementschefen, som ansåg den av statsrevisorerna sålunda väckta frågan

icke kunna i dess dåvarande läge underställas Kungl. Maj:ts prövning,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

29

fann för den skull försiktigheten bjuda, att frågan om anmärkningsarvodets

bibehållande eller avskaffande för hovrätternas advokatfiskaler icke löstes,

förrän det väckta spörsmålet om anmärkningsprovisions införande i riksräkenskapsverket

blivit avgjort. I avvaktan härå syntes departementschefen

advokatfiskalerna i hovrätterna böra bibehållas i innehavande lönegrad.

Statsrevisorernas förslag beträffande återinförande av anmärkningsprovision

vid riksräkenskapsverket föranledde icke någon åtgärd från riksdagens

sida.

Efter att hava i en sammanställning angivit vad som under budgetåren

1930—1935 utgått i anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid rikets hovrätter,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste löneregleringarna

för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen

i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de skäl, som anförts

för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter, som skapas

av att. vissa, eljest likställda tjänstemän komma i tillfälle att förskaffa

sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas med sin i

stat fastställda avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster eller

sportler omöjliggör ock genomförandet av enhetlig löneplan för det verk,

det gäller, eller för flera likställda verk. Det har därför ansetts vara av vikt

att genom uttrycklig föreskrift i de olika avlöningsreglementena förebygga

eller vidtaga åtgärder till förhindrande av att så småningom under skilda former

skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av dem,

som vid löneregleringen upptagits. Genom kungörelse den 17 december 1920

(nr 834) angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande

rätt till anmärkningsarvode föreskrevs även, att, där enligt då gällande avlöningsreglementen

eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänsteman ägde

uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som

återburits eller inbetalats på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande

ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920. Nu nämnda bestämmelser hava

emellertid icke ansetts tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärk - ningsarvoden.

Såsom av det anförda framgår föranledde den av 1924 års statsrevisorer

väckta frågan örn anmärkningsarvodets återinförande vid riksräkenskapsverket

icke någon riksdagens åtgärd. Ett av en motionär vid 1927 års riksdag

väckt förslag i samma riktning vann ej heller riksdagens bifall. Vidkommande

frågan örn anmärkningsarvodet i nu föreliggande fall anse revisorerna,

att, då så lång tid förflutit, sedan berörda spörsmål i avseende å riksräkenskapsverket

varit föremål för statsmakternas prövning och några nya

omständigheter, som böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet

sedan dess knappast framkommit, tillräckliga skäl icke föreligga att

längre bibehålla denna förmån åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Svea hovrätt,

Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge (Del II sid. 129

—138).

Riksräkenskapsverket liksom i viss mån statskontoret hava i huvudsak delat

revisorernas mening, att det till advokatfiskalerna i hovrätterna utgående

anmärkningsarvodet vid stämpelgranskning borde avskaffas. Dock borde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr lil
-

Utskottet.

frågan om arvodets indragning upptagas till övervägande vid den omprövning

av advokatfiskalernas tjänsteställning och lönegradsplacering, som torde

böra ske i samband med det ifrågasatta införandet i vidgad omfattning av

muntligt förhör inför hovrätt. Utan avvaktan härpå syntes böra övervägas

att revidera de nuvarande grunderna för anmärkningsarvodets bestämmande

i syfte att i vidare mån än som nu vore fallet begränsa den utgående

ersättningen.

Svea och Göta hovrätter hava ställt sig avvisande mot revisorernas förslag

och ansett, att, därest indragning av anmärkningsarvodet komme att äga

rum, advokatfiskalsbefattningarna borde uppflyttas i högre lönegrad. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har ansett, att anmärkningsarvodet borde

borttagas, men att åt advokatfiskalerna skulle beredas kompensation genom

deras uppflyttande i högre lönegrad.

Såsom revisorerna framhållit hava sportler ansetts i princip olämpliga som

avlöningsform, och har sportelsystemet alltmer utmönstrats ur de statliga avlöningsföreskrifterna.

Ur denna synpunkt hava revisorerna ansett, att jämväl

det till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvodet

icke längre böra bibehållas. Då utskottet med hänsyn till vad som i ärendet

anförts finner lämpligt, att frågan blir föremål för övervägande från

Kungl. Maj:ts sida, anser sig utskottet böra föreslå,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan om bibehållande

av till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående

anmärkningsarvode.

13 :o) Mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän. Under finansdepartementet,

§ 30, hava revisorerna ifrågasatt indragning av nu utgående

mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän (Del I sid. 122).

Revisorerna hava lämnat en kortfattad historik över förhållandena på området

ävensom redogjort för de i ämnet gällande bestämmelserna.

Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:

En av revisorerna verkställd utredning har givit vid handen, att ifrågavarande

ersättningsbelopp äro synnerligen växlande och mången gång ytterst

obetydliga. Ersättningsbeloppen utbetalas i regel direkt till vederbörande

mantalsskrivningstjänsteman, oavsett örn de med tjänsten förenade sportlerna

indragits till stadskassan. I ett flertal fall har även vederbörande

tjänsteman icke uttagit honom tillkommande provision. I andra fall åter

har provisionen uttagits för flera år på en gång, exempelvis för tio år.

Utan tvivel vore det därför en tidsenlig och önskvärd reform, om ifrågavarande

ersättning, som såväl för städerna som för den enskilde tjänstemannen

torde sakna ekonomisk betydelse, kunde upphöra att utgå. Detta

synes desto mera motiverat som i de flesta städer mantalsskrivningstjänstemännen

äro anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår

till stadens kassa.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

31

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och svenska

stadsförbundet (Del II sid. 139 och 140).

Statskontoret och riksräkenskapsverket dela revisorernas mening, att ifrågavarande

mantalsskrivningsprovision bör upphöra att utgå, under det att

svenska stadsförbundet visserligen icke motsätter sig den föreslagna indragningen,

men anser att avskrivningen bör genomföras successivt under en tid

av fem år.

Med hänsyn till de obetydliga belopp, varom här är fråga och då därtill

kommer, att mantalsskrivningstjänstemännen i de flesta städer äro anställda

i vederbörande stads tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår till stadens

kassa, ansluter sig utskottet till revisorernas uppfattning, vilken jämväl vunnit

stöd i de i ärendet hörda myndigheternas yttranden, att här ifrågavarande

provision lämpligen bör upphöra att utgå. Härigenom skulle, såsom

statskontoret i sitt yttrande i ärendet anfört, det under sjunde huvudtiteln

i riksstaten uppförda anslaget till observations- och uppbördsprocenter

kunna nedsättas med ett av ämbetsverket till i runt tal 10,000 kronor beräknat

belopp.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att mantalsskrivningsprovision

till städernas tjänstemän må upphöra att

utgå.

14:o) Redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga

medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden. Under

finansdepartementet, § 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande

redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga

medel (Del I sid. 123 och 124).

Revisorerna hava erinrat därom, att länsstyrelse på därom gjord framställning

ombesörjer, att vissa till uttaxering beslutade icke statliga medel

varda genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterade

och indrivna. För bestyret med detta arbete utgår ersättning, beräknad efter

viss procent å medlen i fråga. Bland de medel, som i förevarande fall

komma i fråga, hava omnämnts landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel

och vissa försäkringsanstalters avgifter.

Revisorerna hava lämnat en redogörelse över bestämmelserna rörande

debitering och uppbörd av dessa medel och härtill knutit följande allmänna

uttalande:

Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,

att utbetalningarna av ifrågavarande medel i regel icke äro

verifierade. Sålunda saknas ofta de till utbetalningsärendena hörande handlingarna,

innefattande bland annat utredning örn beräkningen av de statsverket

och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna. Då

statsverket är ansvarigt för redovisningen av de medel, som inflyta i sam
-

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

Utsleottet.

band med kronouppbörden och sålunda är ersättningsskvldigt för felaktigt

utbetalda belopp, anse revisorerna, som inhämtat, att fall inträffat, där provisionen

oriktigt beräknats, angeläget, att åtgärder vidtagas för en bättre

verifiering av här omförmälda medel.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och samtliga länsstyrelser

(Del II sid. 141—169).

Riksräkenskapsverket har anfört, bland annat, att anordningsbesluten rörande

utbetalningar till vederbörande kommunala myndigheter m. fl. av

medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, medfölja icke

länsräkenskaperna vid deras insändande till riksräkenskapsverket, enär desamma

jämlikt kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) § 23 skola bifogas

de redogörelser, som länsstyrelserna före den 15 februari hava att tillställa

ifrågavarande myndigheter. Då dessa myndigheter icke lära hava

något större intresse av att äga tillgång till originalanordningarna, torde

dessa för framtiden, jämte tillhörande uträkningar m. m., lämpligen kunna

biläggas länsräkenskaperna, medan i stället avskrifter av anordningarna

vidfogas nämnda redogörelser.

Revisorerna hava anmärkt, att länsstyrelsernas beslut örn utbetalning av

landstings- m. fl. medel i regel icke äro verifierade. Detta förhållande torde

sammanhänga därmed, att handlingarna rörande utbetalning av nu angivna

medel icke åtfölja länsräkenskaperna, enär länsstyrelserna redovisa medlen

direkt till landsting, vägkassor m. fl. Då genom förfaringssättet i fråga

riksräkenskapsverket undandrages möjligheten att underkasta även dessa

anordningsbeslut saklig granskning, synes utskottet en ändring i berörda

förhållande vara påkallad. Det av revisorerna framförda önskemålet om en

bättre verifiering av här omförmälda medel i länsräkenskaperna skulle lämpligen

kunna vinnas därest, såsom vissa länsstyrelser föreslagit, avskrifter av

verifikationerna och av den anordningshandlingen bifogade uträkningen över

provisionsmedlens fördelning medsändes länsstyrelsernas räkenskaper till

riksräkenskapsverket.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommandet av

en fullständig verifiering av vissa icke statliga medel, som

debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden.

15 :o) Redovisning av hittegodsmcdel samt av vissa hos Överståthållarämbetet

för polisärenden fonderade medel. Under finansdepartementet,

§ 32, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande redovisning

av hittegodsmedel (Del I sid. 124—126).

Revisorerna hava meddelat, att de vid av dem verkställd granskning av

överståthållarämbetets för polisärenden räkenskaper för budgetåret 1934/

1935 uppmärksammat, att ett belopp av 3,024 kronor 6 öre uppdebiterats å

titel »A III Diverse inkomster: försäljningsmedel för lös egendom» utgörande

kronans andel av hittegodsmedel.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

33

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser rörande hittegods hava

revisorerna meddelat, att hittegods, som i Stockholm tillvaratagits och inlämnats

till polisen, uppsamlas å poliskammarens magasin. Därest ej vederbörande

ägare anmäler sig inom natt och år från det pålysning härom i

vederbörlig ordning ägt rum, försäljes det å auktion och försäljningssumman

redovisas till Överståthållarämbetet för polisärenden. Av såväl försäljningssumman

som till polisen överlämnade upphittade penningar tillgodoföres

statsverket två tredjedelar, under det att återstående tredjedelen, utgörande

upphittarens andel, redovisas i en särskild liggare, där även utgifter för tillvaratagandet

såsom transport och annonskostnader m. m. samt utbetalda

upphittarandelar bokföras.

Under årens lopp -—- den tidigaste redovisningen avser under år 1875 influtna

medel -—■ har härigenom bildats en fond av ej utbetalda upphittarandelar,

som den 1 januari 1935 utgjorde omkring 35,000 kronor. Större

delen av beloppet är placerad å checkräkning i enskild bank. Räntan tillföres

emellertid ej fonden utan tillfaller enligt av Överståthållarämbetet under

hand lämnad uppgift en tjänsteman inom Överståthållarämbetet för polisärenden.

I skrivelse till Konungen den 20 november 1935 har Överståthållarämbetet

hemställt om tillstånd att få disponera avkastningen av nämnda fond till understöd

åt befattningshavare inom ämbetet m. m.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Det vill synas revisorerna, att ifrågavarande andelar i hittegodsmedel i de

fall, då de icke kunnat tillställas vederbörande upphittare, bort redovisas i

överståthållarämbetets till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper såsom

deponerade medel för att sedermera — när ingen rättsägare finnes — i

överensstämmelse med vad som gäller för sådana medel tillgodoföras statsverket

och uppdebiteras å titel »A III Diverse inkomster». Revisorerna kunna

icke undgå att finna det anmärkningsvärt, att på sätt skett räntan å ifrågavarande

medel disponerats av Överståthållarämbetet.

I detta sammanhang vilja revisorerna fästa uppmärksamheten på att bestämmelser

böra meddelas i fråga örn redovisningen av sådana medel.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket och förklaring av Överståthållarämbetet,

som bifogat särskilt yttrande från polismästaren i Stockholm

(Del II sid. 171—175).

Riksräkenskapsverket har anslutit sig till vad revisorerna i denna fråga

anfört.

Överståthållarämbetet har framhållit, att verkets förfaringssätt föranletts

av avsaknaden av föreskrifter på området.

Vidare hava revisorerna under § 35 framställt vissa anmärkningar i fråga

örn överstathallarämbetets för polisärenden förfaringssätt vid redovisningen

av vissa hos ämbetet fonderade medel (Del I sid. 130 och 131).

Revisorerna hava meddelat, alt de genomgått överståthållarämbetets för

polisärenden redovisning över »deponerade» medel, i vilken räkenskap bokföras

utbetalningar av de bötesandelar, som enligt lagstiftningen örn

Bihang till riksdagens protokoll 1936. G sami. Nr lil.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

U tskottet.

olovlig sprithantering skola ställas till överståtliållarämbetets förfogande

för att i enlighet med givna föreskrifter användas till uppmuntran

av polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av olovlig

rusdrycks- eller sprithantering. Revisorerna hava vid sin granskning iakttagit,

att de deponerade medlen vid 1935 års ingång voro placerade med

40,000 kronor å kapitalräkning, hos enskild bank med 348 kronor 97 öre å

checkräkning och med återstoden eller 348 kronor 68 öre kontant inneliggande

hos räkenskapsföraren. Räntan å bankräkningarna har icke tillförts

redovisningen under åren 1932—1934 samt dessförinnan blott med mindre

del. Enligt av Överståthållarämbetet under hand lämnad uppgift hava oredovisade

räntemedel uppburits av en tjänsteman inom Överståthållarämbetet

för polisärenden.

I skrivelse till Konungen den 20 november 1935 har Överståthållarämbetet

hemställt om tillstånd att få disponera avkastningen av ifrågavarande medel

till understöd åt befattningshavare inom ämbetsverket.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt allmänna rättsgrundsatser torde staten böra betraktas såsom ägare

av gods, till vilket ägare ej finnes. Vid sådant förhållande hade ifrågavarande

medel bort redovisas i överståthållarämbetets till riksräkenskapsverket

ingående räkenskaper för att i vederbörlig ordning tillgodoföras statsverket.

Därtill kommer att vissa av dessa belopp ursprungligen varit statsmedel. Då

ifrågavarande medel, såsom revisorerna hålla före, bort tillkomma statsverket,

synes det anmärkningsvärt att å dem belöpande räntor disponerats på

sätt som skett.

Revisorerna, som i annat sammanhang gjort uttalande angående vissa hittegodsmedel,

anse, att bestämmelser om redovisning jämväl i förevarande fall

böra meddelas.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket och förklaring av Överståthållarämbetet,

som bifogat särskilt yttrande av polismästaren i Stockholm

(Del II sid. 172—175 och 178).

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att det av Överståthållarämbetet

tillämpade förfaringssättet i av revisorerna här påtalade fall icke är lämpligt.

Det synes utskottet riktigare, att medel varom här är fråga — såframt

de icke kunna omedelbart tillställas vederbörande — tillgodoföras statsverket

j enahanda ordning, som tillämpas beträffande andra hos statsmyndigheter

deponerade medel och upptagas till redovisning i överståthållarämbetets till

riksräkenskapsverket ingående räkenskaper.

Med hänsyn till ifrågavarande medels natur är överståthållarämbetets sätt

att disponera avkastningen av desamma enligt utskottets mening i hög grad

anmärkningsvärt.

Då utskottet har anledning antaga, att ändring i här berörda avseenden

kommer att vidtagas utan att någon åtgärd från riksdagens sida erfordras,

har utskottet nu allenast velat vad i dessa ärenden förekommit för riksdagen
-

omförmäla.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

35

16:o) Hos Överståthållarämbetet nedsatta f ulH''01 jdsavgif ter m. in. Under

finansdepartementet, § 34, liava revisorerna framställt vissa anmärkningar

beträffande gällande ordning för nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

samt för lyftande av sådant nedsatt belopp (Del 1 sid. 127—

130).

Revisorerna hava erinrat därom, att jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken

är den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, pliktig att

med vissa undantag och inskränkningar hos Konungens befallningshavande

nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, 150 kronor, utan ock enahanda belopp

till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas

motparten.

Enligt gällande bestämmelser må nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

ske hos vilken som helst av länsstyrelserna. Har Kungl. Majit

i dom eller utslag förordnat, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift

eller lyfta belopp, som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning,

äger han utbekomma beloppet hos den länsstyrelse, där det blivit nedsatt.

Därest part ej gjort framställning om återbekommande av nedsatt belopp

inom tio år efter nedsättningen, skola medlen uppsägas till lyftning. Medel,

till vilkas uttagande någon efter viss fastställd tid icke anmält sig, skola

omföras i landskontorets räkenskaper till riksstatstiteln »A III Diverse inkomster»,

varifrån utbetalning sker, när vederbörande gör framställning örn

beloppets utfående.

Revisorerna hava uppmärksammat vissa fall, där en advokat i Stockholm

för rättssökande personers räkning, vilka personer berättigats återbekomma

av dem nedsatta avgifter för motparts kostnadsersättningar, mot viss ersättning

uttagit och tillhandahållit vederbörande det deponerade beloppet.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Det nuvarande systemet med inbetalning och utbetalning av nu ifrågavarande

medel synes revisorerna synnerligen otidsenligt och otillfredsställande.

Såsom av utredningen framgår, äger part hos Överståthållarämbetet eller hos

vilken länsstyrelse som helst nedsätta fullföljdsavgift och kostnadsersättning.

Detta innebär, att samtliga ifrågavarande myndigheter måste i sina räkenskaper

redovisa dessa medel, vilket medför onödig omgång och tidsutdräkt.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida icke i fall, varom här är fråga,

vanliga preskriptionsbestämmelser böra vinna tillämpning, finna revisorerna

det föga tilltalande, att, på sätt av det ovan anförda framgår, vederbörande

part för utfående av sålunda nedsatt belopp nödgas vidkännas särskilda kostnader.

Enligt revisorernas mening torde bestyret med uppbörden och utbetalningen

av nämnda medel utan olägenhet kunna anförtros åt en enda myndighet,

exempelvis nedre justitierevisionen. Därest en dylik anordning genomfördes,

skulle medlen direkt kunna tillställas vederbörande i samband

med överlämnandet av utslaget eller rättegångshandlingarna i målet.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet

(Del II sid. 175—177).

Riksräkenskapsverket har ställt sig helt avvisande mot revisorernas förslag,

under det att Överståthållarämbetet anslutit sig lill det av revisorerna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

Utskottet.

angivna önskemålet, att inbetalning av fullfölj dsavgift och kostnadsersättning

må ske i nedre justitierevisionen.

Det nuvarande systemet med nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning

samt angående lyftande av sådant nedsatt belopp måste ur skilda

avseenden betraktas som mindre tillfredsställande. Revisorerna hava nu ifrågasatt

en sådan ändring av gällande bestämmelser, att bestyret med uppbörden

och utbetalningen av nämnda medel anförtros åt en enda myndighet, och

hava i sådant avseende närmast tänkt sig nedre justitierevisionen.

Då utskottet, som ansluter sig till de av revisorerna anförda synpunkterna,

är av den uppfattningen att detta spörsmål dock bör bliva föremål för övervägande

från Kungl. Maj:ts sida, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan om ändrade

bestämmelser angående uppbörd och utbetalning av vid

talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullföljdsavgifter

och kostnadsersättningar.

17 :o) Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder.

Under finansdepartementet, § 36, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan rörande statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt

i magistratsstäder ävensom framställt vissa erinringar beträffande av

lanträntmästare för mycket uppburen provision (Del I sid. 131—138).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i § 53 förordningen den

21 mars 1862 (nr 16) om landsting, föreskrevs bland annat, att såsom ersättning

för debitering och uppbörd av landstingsskatt finge innehållas 3 procent

av inlevererade landstingsmedel, varav beräknades U/a procent för debiteringen

(häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman i stad), 1 procent för

uppbörden (kronofogde och kronouppbördstjänsteman i stad) samt 1/2 procent

att lika fördelas emellan landskamreraren och lanträntmästaren. För

debitering och uppbörd av landstingsskatt utgick således ersättning efter

samma procenttal för såväl fögderierna som magistratsstäderna. Enligt 63 §

av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet stadgades, att provision för debitering och uppbörd av vägskatt utginge

efter samma grunder som beträffande landstingsmedel.

Sedan lanträntmästarna från och med år 1909 uppförts å en särskild övergångsstat

beslöts, att, i den mån lanträntmästare avginge, tjänsten skulle indragas

och till sådan befattningshavare utgående uppbördsprovision å landstingsskatt

eller 1U procent å hela uppbörden tillgodoföras statsverket. Enahanda

skulle gälla beträffande kronofogdarna sedan de från och med år 1918

uppförts på indragningsstat och genom 1925 års lönereglering även landskamrerare.

Uti en vid 1922 års riksdag med anledning av propositionen nr 204 angående

ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m., väckt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

37

motion hemställdes, bland annat, att till statsverket indragna provisionsandelar

skulle utgå med hälften av dittills gällande procenttal. Detta innebar

således en sänkning av den statsverket tillkommande provisionen å landstingsmedel

från magistratsstad från 1/4 procent till 1IS procent (lanträntmästare^

indragna provisionsandel). Riksdagen biföll motionen.

Emellertid kom i riksdagens skrivelse över berörda motion ett förbiseende

att äga rum, såtillvida, att motionen blev felaktigt refererad såsom avseende

ersättning till 1j2 procent i stället för rätteligen hälften av dittills gällande procenttal.

Vidare bade riksdagen i sin skrivelse beträffande lanträntmästarnas

provisionsandelar ansett, att gällande bestämmelser skulle bibehållas, detta

med den motivering, att, då lanträntmästartjänsterna i det fåtal län, där de

då funnes, efter hand komme att indragas, behov av ändrade bestämmelser ej

förelåg. Att märka är emellertid, framhålla revisorerna, att enligt då gällande

bestämmelser lanträntmästarnas provisionsandelar skulle efter nämnda

befattningshavax-es avgång från tjänsten tillgodoföras statsverket.

Enligt den i överensstämmelse med de av riksdagen fastställda grunderna

av Kungl. Majit utfärdade förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) utgingo

sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 1/2 procent såväl

i fögderierna som i magistratsstäderna. Härutöver utgick emellertid

i magistratsstäderna fortfarande ersättning för uppbörden till ki‘onouppbördstjänsteman

i stad med 1/2 procent på uppbörden i staden.

Uti en till 1933 års riksdag avlåten proposition (nr 151) framlade Kungl.

Majit förslag av innehåll, att de till statsverket indragna provisionsandelarna

skulle höjas från 0.5 pi-ocent till 0.6 procent. Härom anförde departementschefen,

att ifrågavarande provisionsandelar, nämligen landskamrerarnas, utgående

efter fallande skala samt kronofogdarnas och lanträntmästarnas, vilka

reducerats till V2 procent av uppbörden lämpligen borde sammanslås

och utgå efter en gemensam fix procent. I övergångsbestämmelserna till

den ifrågasatta förordningen föreslog Kungl. Majit intagande, bland annat,

av en föreskrift örn att de nya bestämmelserna i ämnet icke skulle inverka

på den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som tillkom tjänsteman,

vilken kvarstod å äldi-e stat eller tillhörde sådan stat (lanträntmästare).

Beträffande sistnämnda förslag yttrade riksdagen, att stadgande i sådant avseende

icke borde upptagas i övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder fastställde Kungl.

Majit genom förordning den 30 juni 1933 (nr 461) särskilda föreskrifter angående

ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt

denna utgå sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 0.6

procent å uppbörden. Ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman

i stad skulle fortfarande utgå med x/2 procent. Någon föreskrift om att

den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på den rätt till ersättning

för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår

å äldi''e stat (lanträntmästare), finnes icke.

Den enligt nyss anförda bestämmelser utgående uppbördsprovisionen å

landstingsskatt framgår närmare av nedanstående sammanställning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

Å uppbörd från fögderierna.

1) /öre ikraftträdandet av 1922 års

kungörelse

till statsverket indragen provision,

som förut tillkom

kronofogde ............ 1 %>

till statsverket indragen provision,

som förut tillkom

lanträntmästare ........ 0.25 %>

2) enligt 1922 års kungörelse

till statsverket indragna provisioner

................ 0.5 %

3) enligt 1933 års kungörelse

till statsverket indragna provisioner

................ 0.6 °/o

Å uppbörd från magistratsstäderna.

1) före ikraftträdandet av 1922 års

kungörelse

provision till kronouppbörds
tjänsteman

i stad ........ 1 %

till statsverket indragen provision,

som förut tillkom

lanträntmästare ........ 0.25 %

2) enligt 1922 års kungörelse

till statsverket indragna provisioner

................ 0.5 %

provision täll kronouppbörds
tjänsteman

i stad........ 0.5 °/o

3) enligt 1933 års kungörelse

till statsverket indragna provisioner

................ 0.6 %

provision till kronoupphörds
tjänsteman

i stad........ 0.5 %

Anin. Dessutom erlade landsting’ till landskamrerare före den 1 juli 1925 viss procent på

uppbörden, lika för land och stad, samt i län, där lanträntmästare kvarstod i tjänst, därjämte

0.25 % på hela uppbörden.

Revisorerna hava härefter meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,

att till lanträntmästaren å övergångsstat i Norrbottens län A. J. Th.

Enequist från landstingsmedel och vägskatt utbetalats provision å under åren

1933 och 1934 hos länsstyrelsen influtna dylika medel med respektive 9,372

kronor 51 öre och 9,221 kronor 77 öre. Av en av revisorerna gjord sammanställning

framgår, att Enequists provisionsandelar under åren från och med

1923 till och med 1935 uppgått till sammanlagt 131,189 kronor 52 öre.

Revisorerna hava meddelat, att Enequist, som är född år 1863, utnämndes

till lanträntmästare i Norrbottens län år 1897 och att han åtnjuter avlöning

enligt 1883 års lönestat för lanträntmästare. Ehuru Enequist överskridit den

ålder, som för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder,

har han, då han utnämnts till lanträntmästare redan år 1897,

på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig avgå vid viss ålder.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Såsom av det anförda framgår, erlade landstingen före tillkomsten av 1922

års kungörelse procentuellt sett lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna

som i magistratsstäderna. På grund av 1922 års riksdagsbeslut

fingo emellertid landstingen erlägga provision efter en högre procentsats å

den del av uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna. Sammanlagt

torde landstingen härigenom hava åsamkats en merkostnad av omkring

1,200,000 kronor. Ett dylikt resultat av de föreslagna åtgärder till sänkning

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

39

av provisionen lärer icke hava varit avsett. Genom sitt beslut torde riksdagen

väl närmast hava åsyftat en genomgående sänkning av landstingens

utgifter för uppbörden av landstingsskatten. Då några sakliga skäl för en

sådan differentiering av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna

icke heller i övrigt föreligga, hava revisorerna ansett sig böra bringa

nämnda förhållande till riksdagens kännedom.

Vad beträffar provision å landstingsskatt m. m. till lanträntmästaren i

Norrbottens län vilja revisorerna framhålla att i kungörelsen den 30 juni

1933 (nr 461) örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel

icke upptagits något stadgande om skyldighet för landsting att till i tjänst

kvarstående lanträntmästare utbetala provisionsandel å uppbörden av dylika

medel. Då provision för debitering och uppbörd av vägskatt utgår efter samma

grunder som beträffande landstingsmedel följer därav, att lanträntmästare

icke heller äger uppbära provisionsandel å sådana medel. På grund härav

har länsstyrelsen i Norrbottens län icke ägt att under åren 1934 och 1935, på

sätt skett, till Enequist utbetala provisionsandelar å influten uppbörd av

dessa medel.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom 1922 års riksdags

beslut att de i tjänst kvarstående lanträntmästarnas provisionsandelar skulle

utgå efter dittills gällande grunder, landstingen i de län, där lanträntmästare

funnits under tiden från och med år 1923 till och med år 1932 — i motsats

till vad som förut varit gällande — fått vidkännas en extra kostnad för uppbörden

av landstingsmedel med 1/4 procent å de influtna beloppen, något

som varken det i propositionen eller det i motionen framlagda förslaget avsett.

Samma förhållande gäller även beträffande vägdistrikt i nyssnämnda

län.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, samtliga

länsstyrelser samt svenska landstingsförbundet (Del II sid. 141—171 och 179).

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr II. Bäcklund m. fl.

(nr 178) och den andra inom andra kammaren av herr B. Holmgren m. fl.

(nr 292), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att till landstingen

måtte återbetalas vad statsverket sedan år 1923 i enlighet med vad i motionerna

anförts erhållit för mycket i provision å uppbörd av landstingsskatt

från magistratsstäder, dels ock att Norrbottens läns landsting samt respektive

vägdistrikt måtte återfå ett belopp motsvarande det, som under åren 1923—

1933 utbetalats i uppbördsprovision till lanträntmästaren i Norrbottens län

A. .1. Th. Enequist.

Efter att hava erinrat om vad riksdagens revisorer under förevarande paragraf

anfört hava motionärerna framhållit följande:

Av det ovan anförda torde få anses ådagalagt, att landstingen efter

år 1922 varit nödsakade att — i strid med vad som verkligen varit avsett

— för uppbärande av landstingsmedel, som härrörde från magistratsstäder,

erlägga högre provision än som tidigare varit fallet. Under sådana

omständigheter synes det förenligt med rättvisa och billighet att

åtgärder nu vidtagas för att rätta till ovan av statsrevisorerna påtalade

missförhållanden. I dylikt syfte hör först och främst ändring företagas

i förordningen den 30 juni 1933 örn ersättning för debitering och lipp
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

Utskottet.

börd av landstingsmedel, så att den totala uppbördsprovisionen för

landstingsskatt i magistratsstäderna kominer att utgå efter samma procentsats

som i landstingsområdet i övrigt, nämligen 0,6 procent å det

influtna beloppet, varav i sagda städer 0,5 procent bör tillkomma kronouppbördsmannen

och 0,1 procent statsverket. Emellertid måste det även

anses som en gärd av rättvisa, att landstingen erhålla gottgörelse för vad

de på grund av det begångna misstaget fått erlägga för mycket i provision

för uppbörden i magistratsstäderna sedan år 1922. Detta belopp skulle

enligt gjorda beräkningar uppgå till sammanlagt omkring 1,200,000 kronor.

Vad därefter angår den av riksdagens revisorer berörda frågan örn utbetalda

provisioner till lanträntemästaren i Norrbottens län A. J. Th Enequist

torde det av den i ärendet förebragta utredningen framgå, att Norrbottens

läns landsting dels på grund av förbiseende vid avfattningen av 1922

års bestämmelser i ämnet fått utbetala provision till honom under åren

1923—1933 örn Vx procent av uppbörden i länet, dels ock i strid mot bestämmelserna

i ovanberörda förordningen den 30 juni 1933 utbetalat enahanda

provision till honom för åren 1934 och 1935. Även i detta fall synes

det rättvist att Norrbottens län hålles ekonomiskt skadeslöst för vad det fått

erlägga i provision till Enequist sedan år 1923. I detta sammanhang må

emellertid framhållas, att för åren 1934 och 1935 möjlighet torde förefinnas

för Kungl. Majit att utan riksdagens medverkan bereda Norrbottens läns

landsting ävensom respektive vägdistrikt ersättning för vad länsstyrelsen

sålunda felaktigt under nyssnämnda år utgivit åt Enequist av landstingsmedel

m. m. Beträffande ersättning åt landstinget för den provision, som

landstinget och respektive vägdistrikt fått för mycket vidkännas under

åren 1923—1933 lärer emellertid beslut av riksdagen erfordras. Förutom

billighetsskäl talar för gottgörelse jämväl den omständigheten, att Norrbottens

läns landsting är landets mest skattetyngda och som sådant i behovav

det ekonomiska tillskott, som ett bifall till detta förslag skulle innebära.

Vidkommande först den av revisorerna påtalade genom beslut av 1922 års

riksdag uppkomna åtskillnaden i uppbördsprovisionen å landstingsmedel i

fögderierna och magistratsstäderna vill utskottet erinra därom, att denna

fråga varit föremål för behandling av innevarande års riksdag. Sålunda

har 1936 års riksdag (jfr konstitutionsutskottets utlåtande nr 19) med bifall

till i ämnet väckta motioner beslutat sådan ändrad lydelse av förordningen

den 30 juni 1933 (nr 461) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel,

att de till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå

med sex tiondels procent å uppbörden, dock att å uppbördsbelopp, varå

skall utgå ex-sättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman, ifrågavarande

provisionsandelar skola utgå med allenast en tiondels procent.

Det av revisorerna påtalade missföi-hållandet torde således härigenom från

och med innevarande år komma att bliva tillrättalagt.

I konstitutionsutskottets ovanberörda utlåtande nr 19 har som stöd för

den föreslagna författningsändringen anförts, att den av 1922 års riksdag

beslutade differentieringen av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna

icke torde hava varit i verkligheten åsyftad. Den lärer få anses

hava tillkommit på grund av föibiseende. Det kan enligt utskottets mening

vid sådant förhållande måhända synas billigt, att, såsom av revisorerna ifrågasatts

och av motionärerna påyrkats, åt landstingen beredas gottgörelse av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

41

statsverket för vad de till följd av nämnda riksdagsbeslut för mycket erlagt

i provision å uppbörd av landstingsskatt från magistratsstäderna. Enahanda

gäller jämväl beträffande motionärernas likaledes gjorda hemställan, att

Norrbottens läns landsting samt respektive vägdistrikt böra återfå vad de

under åren 1923—1933 utbetalt i uppbördsprovision till lanträntmästaren

Enequist.

Ehuru statsutskottet således finner visst fog föreligga för motionärernas

framställningar, har utskottet dock icke ansett sig böra förorda, att åtgärder

i enlighet därmed nu vidtagas från riksdagens sida, innan en mera ingående

utredning i ärendet blivit genom Kungl. Maj:ts försorg verkställd. Utskottet

vill därför nu inskränka sig till att föreslå riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn närmare

utredning härutinnan ävensom huruvida jämväl i andra än nu berörda fall

motsvarande felaktigheter uppkommit.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i anledning av motionerna I: 178 och

lii 292 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville föranstalta om närmare utredning rörande de av utskottet

bär ovan behandlade ersättningsfrågorna samt för

riksdagen framlägga förslag i dessa frågor.

18 :o) Avlöningsförmåner å lanträntmästartjänsten i Norrbottens län.

Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande de till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist

utgående avlöningsförmånerna (Del I sid. 138 och 139).

Revisorerna hava erinrat därom, att nämnde lanträntmästare åtnjuter avlöning

enligt 1883 års lönestat med lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar

1,300 kronor samt ålderstillägg 500 kronor. Härjämte utgår nu tillfällig löneförbättring

med 800 kronor för år samt dyrtidstillägg enligt för oreglerade

verk gällande grunder. Dessutom uppbär Enequist vissa provisionsandelar,

som under budgetåret 1934/1935 uppgingo till 9,575 kronor 71 öre.

Sammanlagt torde Enequists löneförmåner hava uppgått till omkring 16,000

kronor under budgetåret 1934/1935. Revisorerna hava vidare framhållit,

att Enequist, som är född år 1863, visserligen överskridit den ålder, som

för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder

men har på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig att avgå

vid viss ålder.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Utan att närmare ingå på spörsmålet huruvida Enequist må anses vara

skyldig att avgå från sin tjänst mot åtnjutande av pension, hava revisorerna

velat fästa uppmärksamheten på att Enequist kommit att intaga en löneställning,

som icke kan anses vara påkallad och ursprungligen icke heller varit

avsedd. Det torde även vara uppenbart, att, därest Kungl. Majit och riksdagen

uppmärksammat nu anförda omständigheter, varken tillfällig löneförbättring

eller dyrtidstillägg skulle hava beviljats Enequist.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

Utskottet.

Det synes revisorerna, särskilt med hänsyn till Enequists höga levnadsålder,

kunna ifrågasättas, huruvida icke Enequist nu bör överflyttas å indragningsstat.

I samband härmed torde en reglering av Enequists löneförmåner

böra ske på så sätt, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke

vidare utgå.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen

i Norrbottens län (Del II sid. 169, 180 och 181), vilka i huvudsak

ansluta sig till vad revisorerna i detta ärende anfört.

Utskottet finner i likhet med revisorerna, att de avlöningsförmåner, som

ifrågavarande befattningshavare åtnjuter, icke kunna anses vara påkallade

och ej heller från början avsedda för tjänsten. Med hänsyn härtill finner

utskottet, som icke ansett sig böra taga ställning till frågan örn Enequists

uppförande på indragningsstat, böra föreslå, att vai''ken tillfällig löneförbättring

eller dyrtidstillägg skäligen bör beviljas honom, så länge han kvarstår

i tjänst. Uppmärksammas må jämväl, att i samband med Kungl. Maj:ts

förslag rörande tillfällig löneförbättring för nästkommande budgetår

motionsvis yrkats på att löneförbättring ej längre skall utgå till Enequist.

Utskottet får i detta sammanhang hemställa,

att riksdagen må besluta, att från och med budgetåret

1936/1937 varken tillfällig löneförbättring eller dyrtidstilllägg

skall utgå till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J.

Th. Enequist, så länge denne kvarstår i tjänst.

19:o) Anslag till kommittéer och sakkunniga. Under finansdepartementet,

§ 38, hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, hurusom av

riksdagen för budgetåret 1934/1935 beviljade reservationsanslag till kommittéer

och utredningar genom sakkunniga i flera fall blivit utökade genom överförande

av medelsbelopp från andra anslag å riksstaten (Del I sid. 139—

141).

Sålunda har, framhålla revisorerna, riksdagen på därom av Kungl. Majit

gjorda framställningar medgivit, att förslagsanslaget till oförutsedda utgifter

finge tagas i anspråk för bestridande av kommittékostnader. Vidare har före

kommit, att vissa huvudtitlars kommittéanslag blivit förstärkta genom anlitande

av vederbörande huvudtitels anslag till extra utgifter. Fall hava också

inträffat, då innevarande års kommittéanslag fått bära utredningskostnader,

som avse budgetåret 1934/1935.

Efter att hava belyst nu angivna förhållanden med vissa sifferuppgifter

hava revisorerna ifrågasatt, örn ej nu omhandlade anslag i riksstaten borde

i den mån så kunde upptagas till belopp, som motsvarade kostnaderna för

därmed avsedda ändamål.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II sid. 181—184), vilka myndigheter delat revisorernas uppfattning i den

föreliggande frågan.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

43

I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets stora vikt

och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt har utskottet, som

i likhet nied revisorerna är av den uppfattningen att kommittéanslagen böra

beräknas med hänsyn till de utgifter, som komma att belasta dem åtmsinstone

i den mån en dylik beräkning i förväg läte sig göra, ansett sig böra föreslå, att

Kungl. Majit måtte upptaga detta spörsmål till närmare prövning och framlägga

eventuellt förslag i saken. För budgetåret 1936/1937 lärer i varje fall

någon ändring av anslagsberäkning ej böra genomföras. Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville upptaga till behandling frågan om beräkningen

av huvudtitlarnas anslag till kommittéer och utredningar.

20:o) Dövstumskolan i Örebro. Under ecklesiastikdepartementet, § 48,

hava revisorerna till behandling upptagit frågan om dövstumundervisningsväsendets

omorganisation (Del I sid. 157—160).

Revisorerna hava inledningsvis meddelat, att de vid besök vid femte dövstumskoldistriktets

dövstumskola i örebro funnit skolbyggnaderna vara i

behov av grundlig reparation och även i övrigt icke fullt tillfredsställande.

Med hänsyn till att dövstumundervisningen eventuellt skulle komma att förstatligas,

hade vederbörande landsting ansett sig icke böra nedlägga några

större kostnader på fastigheternas underhåll vid skolan. Revisorernas besök

vid skolan och de därvid framkomna förhållandena hava givit revisorerna

anledning att något närmare beröra spörsmålet örn dövstumundervisningsväsendets

omorganisation.

Efter att hava redogjort för denna frågas tidigare behandling hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande:

Riksdagens revisorer hava sedan åtskilliga år tillbaka vid besök å dövstumskolorna

kunnat konstatera, att de av dem disponerade byggnaderna i allmänhet

icke äro fullt tillfredsställande. 1933 års statsrevisorer gjorde även

ett uttalande i denna fråga. Ehuru å ena sidan det otvivelaktigt förhåller sig

så, att landstingen för dessa anstalter visat stort intresse och gjort betydande

ekonomiska uppoffringar, är det å andra sidan helt naturligt, att den sedan

årtionden svävande frågan om dövstumundervisningens övertagande av staten

varit ägnad att hämma landstingens intresse för saken. I icke obetydlig

grad torde detta förhållande hava haft till följd, att särskilt dövstumskolbyggnaderna

i många fall befinna sig i mindre gott skick. Även i andra

avseenden bär den rådande ovissheten i fråga örn dövstumundervisningens

förstatligande varit till olägenhet för denna undervisning, i det såväl ekonomiskt

som organisatoriskt och pedagogiskt mera genomgripande reformer icke

ansetts kunnat genomföras, så länge det vore ovisst om ifrågavarande undervisning

skulle förbliva en kommunal angelägenhet eller övertagas av staten.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter hava revisorerna — utan att

taga ställning till sistnämnda spörsmål — velat framhålla angelägenheten av

att frågan snarast möjligt bringas till slutlig lösning.

Utskottet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

Utskottet.

Utskottet delar revisorernas mening, att det ovissa läge, vari frågan om

dövstumundervisningens framtida ordnande sedan flera år befunnit sig, varit

i skilda avseenden till stor olägenhet för denna undervisning. Det av

revisorerna ovan anmärkta fallet giver ett ytterligare belägg härför.

Utskottet vill emellertid erinra därom, att under punkten 175 i åttonde

huvudtiteln av innevarande års statsverksproposition föredragande departementschefen

berört spörsmålet örn ett förstatligande av dövstumundervisningsväsendet

och därvid framhållit, att ett ställningstagande till frågan icke

längre bör undanskjutas. Då den år 1932 framlagda utredningen i detta

ärende numera grundar sig på ett något föråldrat primärmaterial, har departementschefen

föranstaltat om överarbetning av nämnda förslag. Ärendet

skulle, enligt vad departementschefen framhållit, kunna bringas i sådant

skick, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1937 års riksdag.

Då alltså frågan om dövstumundervisningsväsendets ordnande inom en

nära framtid torde komma att bliva föremål för riksdagens prövning, har utskottet

allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Inköp av fastigheter för prästerskapets änke- och pupillkassa.

Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 59, hava revisorerna framställt

anmärkning mot ett av prästerskapets änke- och pupillkassa gjort fastighetsinköp

(Del I sid. 182—186).

Revisorerna hava erinrat därom, att gällande reglemente för prästerskapets

änke- och pupillkassa innehåller i § 41 bestämmelser om skyldighet för kassans

direktion att göra kassans medel räntebärande samt angiver i vad slag

av värdehandlingar medlen skola redovisas. Enligt dessa bestämmelser äger

kassan icke förvärva annan fastighet än sådan, som prövas oundgänglig för

beredande av förvaltningslokal för kassan.

Revisorerna hava emellertid nu uppmärksammat, att enligt ett den 29 december

1933 dagtecknat köpekontrakt hade mellan direktören A. Lönnell, säljare,

och prästerskapets änke- och pupillkassa, köpare, träffats överenskommelse

av innehåll, att säljaren skulle till köparen överlåta samtliga andelar

(900 st.) i Bostadsföreningen Vasastaden u. p. a. för ett pris av 650,000 kronor.

Ifrågavarande bostadsförening vore ägare av och hade lagfart å fastigheterna

nr 26 och 27 i kvarteret Fanan i Stockholm.

Revisorerna hava härtill knutit följande allmänna uttalande:

Till förbättrad pensionering för änkor och barn efter delägare i prästerskapets

änke- och pupillkassa har det allmänna medverkat med förmåner

av skilda slag i en omfattning, som icke förekommer vid andra änke- och

pupillkassor. På grund härav hava revisorerna vid flera tillfällen ansett

sig böra ingå på en närmare granskning av änke- och pupillkassans förvaltning.

Revisorerna hava därvid haft anledning framställa anmärkningar mot

vissa förvaltningsåtgärder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att enligt gällande reglemente

för prästerskapets änke- och pupillkassa kassan äger förvärva fastighet al
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

45

lenast i den mån dylikt förvärv prövas oundgängligt för beredande av förvaltningslokal

för kassan. Det framgår vidare, att av fullmäktige gjord framställning

om ändring av reglementet i sådan riktning, att även annan fastighet

skulle få inköpas, icke vunnit Kungl. Maj:ts stadfästelse. Revisorerna

kunna under sådana förhållanden icke undgå att finna det anmärkningsvärt,

att kassan utan hänsyn till gällande föreskrifter ansett sig böra inköpa

ifrågavarande fastigheter, vilket innebär att i det närmaste en fjärdedel av

kassans kapital, som den 30 april 1935 utgjorde 21,911,084 kronor 41 öre,

placerats i fastigheter. Även om den omständigheten, att kassarevisorernas

ovanberörda uttalande biträtts av den av Kungl. Majit utsedde revisorn, kan

anföras som stöd för åtgärdens riktighet, kunna riksdagens revisorer, i

betraktande av de betydande förmåner, som med riksdagens medverkan utgå

till prästerskapets änke- och pupillkassa, och då gällande reglementsföreskrifter

icke synas hava blivit behörigen iakttagna, icke underlåta att fästa

riksdagens uppmärksamhet på nu angivna förhållanden.

Förklaring har avgivits av direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa

(Del II sid. 228—230).

Det av revisorerna under denna paragraf påtalade fallet giver uppenbarligen

vid handen, att prästerskapets änke- och pupillkassa vid inköpet av

ifrågavarande fastigheter icke följt de i reglementet för kassan gällande bestämmelserna,

vilket förhållande utskottet måste betrakta som anmärkningsvärt.

Vad direktionen för kassan i sin i ärendet avgivna förklaring till försvar

för sitt handlingssätt anfört, kan utskottet icke finna tillfredsställande.

Att vidare, såsom framhållits, den anmärkta åtgärden godkänts av den av

Kungl. Majit utsedde revisorn, innebär enligt utskottets mening ett eftersättande

av det honom anförtrodda uppdraget.

Vad i detta ärende förekommit, har utskottet ansett vara av den beskaffenhet,

att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar.

Under statens affärsverksamhet, § 64, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan örn traktamentsersättningar till militärassistenter vid

statens järnvägar (Del I sid. 192—195).

Jämlikt instruktionen den 22 juni 1928 för järnvägsstyrelsen med underlydande

linjebefäl skall vid styrelsen finnas en militärbyrå. Den vid byrån

tjänstgörande personalen med militär utbildning består av en byråchef, kommenderad

från generalstaben, en förste oell en andre militärassistent samt

militärassistenten i järnvägsstyrelsen och vid de enskilda järnvägarna, samtliga

de sistnämnda kommenderade från något av arméns truppförband. Därjämte

tjänstgöra under större delen av året å militärbyrån fem distriktsassistenter,

även dessa kommenderade från något av arméns truppförband.

Till byråchefen för militärbyrån utgår utöver hans militära lön jämlikt

kungl, brev den 16 augusti 1918 ett lönetillskott av trafikmedel, utgörande

skillnaden mellan hans militära lön och begynnelselönen för byråchef i sty
-

Utskottet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

reisen samt resekostnads- och traktamentsersättning för av honom i tjänsten

företagna resor enligt vanliga bestämmelser.

Till övriga ovannämnda befattningshavare utgår, förutom lön å militärstat,

därest de tillhöra truppförband, som ej äro förlagda i Stockholm, under

den tid de tjänstgöra i nämnda stad, tjänstgöringstraktamente med belopp,

som jämlikt 8 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena

(kungl, kungörelsen den 22 juni 1928, nr 260) tillkommer

officer under tjänstgöring utom förläggningsorten från och med sextonde

dygnet till och med tolvte månadens utgång. För i tjänsten företagna

resor utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänt resereglemente

med motsvarande avdrag å tjänstgöringstraktamentet för nämnda

tider. Dylikt tjänstgöringstraktamente utgår emellertid icke för under kommenderingstiden

fullgjord föreskriven trupptjänstgöring eller vid semester.

Att tjänstgöringstraktamenten vid dessa kommenderingar skola utgå synes

grunda sig på två kungl, brev av den 30 juni 1905 och den 4 maj 1906,

och bestridas kostnaderna för traktamentsersättningarna till förste och andre

militärassistenten från till generalstabens förfogande ställt anslag, medan

motsvarande ersättningar till de övriga assistenterna utgå av trafikmedel.

I en den 13 mars 1923 dagtecknad, till chefen för generalstaben ställd skrivelse,

anmodades denne att verkställa utredning rörande militärassistenternas

traktamentsersättningar.

I en den 16 maj 1923 dagtecknad skrivelse inkom generalstabschefen med

utredning och förslag till en reglering av förevarande förhållanden, vilket förslag

i huvudsak innebar, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle

borttagas, och att vid beräknandet av officerarnas löner Stockholm under deras

tjänstgöring vid järnvägsstyrelsen skulle betraktas som ordinarie stationsort

i stället för förläggningsorten för det militära förband, officeren

tillhörde, samt att de förutom ersättning för sina flyttningskostnader och

löneförmåner skulle äga uppbära vissa till beloppen fixerade arvoden, varierande

från 1,200 kronor till 600 kronor.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 25 april 1930 förordnades, att generalstabschefens

ovan angivna hemställan, såsom icke föranledande någon åtgärd,

skulle läggas till handlingarna.

Enligt vad revisorerna inhämtat utgjorde storleken av de under kalenderåret

1934 från generalstabens stat till förste och andre militärassistenten utbetalade

tjänstgöringstraktamentena 2,452 kronor och 2,534 kronor, respektive,

medan ersättningar för i tjänsten företagna resor hava utbetalats av

trafikmedel. I tjänstgöringstraktamenten till övriga militärassistenter hade

för samma tidsperiod utbetalts av trafikmedel sammanlagt 11,652 kronor 40

öre.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Utan att ingå på frågan, huruvida all den vid styrelsen och distrikten anställda

militära personalen bör bibehållas, vilja revisorerna framhålla angelägenheten

av att löneförhållandena för ifrågavarande kategori av befattningshavare

få en mera tillfredsställande reglering.

Enligt revisorernas mening torde generalstabschefens år 1923 avgivna för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

47

slag böra tagas under förnyad omprövning. Som tidigare anförts innebar

detta förslag, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle upphöra och

att i stället de som militärassistenter kommenderande officerarnas avlöning

skulle beräknas med Stockholm som stationsort, varjämte dessa befattningshavare,

förutom eventuell ersättning för flyttningskostnad, skulle komma i

åtnjutande av tilläggsarvoden, av generalstabschefen beräknade till följande

belopp, nämligen till förste militärassistenten 1,200 kronor, till andre militärassistenten

1,020 kronor och till envar av de övriga 600 kronor. Revisorerna

hålla före, att kostnaderna för dessa arvoden — i likhet med vad som för

närvarande sker beträffande lönefyllnaden till byråchefen å militärbyrån —

lämpligen böra kunna bestridas av trafikmedel samt att i likhet med vad för

närvarande är fallet jämväl resekostnads- och traktamentsersättningarna böra

utgå i enhanda ordning.

Då för tjänstgöringstraktamenten av trafikmedel för närvarande utbetalas

cirka 11,650 kronor, men nämnda kostnad vid förslagets genomförande skulle

komma att bortfalla, torde järnvägens utgifter för militärassistenterna med

utgångspunkt från generalstabschefens ovanberörda förslag komma att minska

med (11,650—5,820 =) närmare 6,000 kronor. Någon ökning av utgifterna

under fjärde huvudtiteln lärer icke följa härav, och den av revisorerna

ovan skisserade förändringen i militärassistenternas löneförhållanden

torde fördenskull medföra besparing.

Yttranden hava avgivits av järnvägsstyrelsen och kommunikationsverkens

lönenämnd (Del II sid. 236—239), vilka anslutit sig till revisorernas uppfattning

i här berörda fråga.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, vilken jämväl

vunnit stöd i järnvägsstyrelsens och kommunikationsverkens lönenämnds yttranden,

att löneförhållandena för här ifrågavarande militärassistenter icke

äro ordnade på ett tillfredsställande sätt. Såsom i ärendet framhållits har

en reglering av militärassistenternas ersättning tidigare varit föremål för

särskild utredning och förslag i ämnet har framlagts, vilket dock icke föranlett

till någon åtgärd. Då det är önskvärt, att löneförmånerna för här

ifrågavarande befattningshavare bliva på ett lämpligare och mera rättvist

sätt avvägda än vad som för närvarande torde vara fallet och samtidigt överensstämmelse

bör vinnas med vad som i löneliänseende allmänt tillämpas

inom andra områden av statsförvaltningen, anser utskottet, att den föreliggande

frågan bör göras till föremål för förnyat övervägande. Någon ändring

i bestämmelserna redan för budgetåret 1936/1937 torde icke böra ifrågakomma.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville taga under förnyat övervägande frågan

örn reglering av militärassistenternas vid statens järnvägar

löneförhållanden.

Ulskoilet.

23:o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 141.

rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej

vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,

någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke

hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 2 juni 1936.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö, Bergqvist,

Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Asplund, Borell, Walles, Nylander, von Heland och

Bäckström, samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Törnkvist i

Karlskrona, Holmgren, Andersson i Höör, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Olofsson i Digernäs,

Aronson, Olsson i Staxäng och Svedberg.

Reservation

vid punkt 10:o) (för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten

samt nämnda kommissions verksamhet) av herr Borell, som ansett, att utskottets

yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Såsom framgår av den förklaring, som i förevarande ärende avgivits av

djurgårdskommissionens förutvarande verkställande ledamot, har inom kommissionen

i vissa fall uppmärksammats, att riktigheten av stadens debiteringar

för arbeten som utförts för kommissionens räkning kunde ifrågasättas

utan att detta i allmänhet föranlett något ingripande från kommissionens

sida. Anledningen därtill uppgives huvudsakligen vara att staden enligt de

träffade avtalen haft oinskränkt monopol att utföra nämnda arbeten samt

att staden under åberopande av avtalens ordalydelse vägrat att för granskning

tillhandahålla hithörande räkenskaper. Att detta förekommit har från sta
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil
-

49

dens sida icke bestritts. Då uppenbart är att effektiv kontroll från kronans

sida över arbetena och sättet för deras debitering härigenom i hög grad försvårats

måste utskottet beteckna vad sålunda förekommit såsom anmärkningsvärt.

Den utredning, som av 1935 års riksdag begärts i avseende å vissa mellanhavanden

mellan djurgårdskommissionen och staden och som nu föreligger

i statsrevisorernas berättelse, synes utskottet giva vid handen att åtskilliga

missförhållanden numera kunnat konstateras vid nu ifrågavarande arbeten

och att kronan av staden debiterats och även i viss utsträckning lämnat

ersättning för arbeten, som icke bort av kronan betalas. I vissa fall

hava dessa anmärkningar av staden lämnats utan erinran. Utskottet kan

icke underlåta, att här särskilt påtala det av revisorerna anmärkta förhållandet,

att staden, sedan i visst fall verkställd för hög debitering påvisats

från stadens egna myndigheters sida, ansett sig kunna i stället för att återbära

den oriktigt uppburna ersättningen, tillgodoföra sig densamma såsom

ränta å i annat sammanhang debiterat belopp, oaktat någon laga skyldighet

för kronan att utgiva sådan ränta synbarligen icke förelegat.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit synes det utskottet kunna råda

tveksamhet örn, huruvida och i vilken utsträckning vissa av de framställda

anmärkningarna skulle kunna föranleda till återbetalningsskyldighet från

Stockholms stads sida. Då utskottet emellertid icke anser sig böra föreslå inledande

av en återvinningsprocess mot staden, beror detta huvudsakligen

därpå att de träffade avtalen i vissa delar synas kunna giva rum för delade

meningar och att de av staden utförda arbeten, i fråga örn vilka anmärkningar

numera framställts, redan tidigare blivit av kronans verkställande myndighet

likviderade. Till detta utskottets ställningstagande bidrager ock att

det kan förväntas att genom den avfattning, som givits åt senare avtal, tvistigheter

av ifrågavarande art för framtiden skola kunna undvikas.

Vad slutligen angår det av revisorerna berörda spörsmålet örn djurgårdskommissionens

sammansättning och vidgad möjlighet för riksdagen att utöva

inflytande på kommissionens verksamhet finner utskottet skäl icke nu

föreligga för riksdagen att i sådant hänseende göra något uttalande.

Med hänsyn till ärendets vikt har utskottet velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.»

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 6 sami. iVr lil.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1936:339 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten