Utlåtande i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935.
1936-06-02 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1936:141, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
1
Nr 141.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1936 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30 juni
1935.
(l:a avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och myndigheter
till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit hänvisad,
får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande av för
ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa den ordning,
som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.
1 :o) Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och
riksgäldsverken. Revisorerna hava under § 1 av sin berättelse till behandling
upptagit frågan om ändring i gällande bestämmelser rörande skyldighet
för verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers granskning av riksdagens
revisorer avgiva berättelser och räkenskapssammandrag (Del I sid.
2—12).
Enligt § 12 punkten b) i nu gällande instruktion för riksdagens revisorer,
av Kungl. Majit kungjord den 22 maj 1925 (nr 144), skola revisorerna tillse,
att dem i behörig ordning tillhandahållas de av de statskontoret samt av alla
övriga vederbörande verk, myndigheter och inrättningar, i föreskriven ordning
avgivna årsberättelser över tillståndet och styrelsen av de under deras
förvaltning stående delar av statsverket.
I § 16 av samma instruktion föreskrives, bland annat, att den berättelse,
som revisorerna skola upprätta över revisionen av statsverket, skall åtföljas
av tabeller till jämförelse mellan statsinkomsternas beräknade och influtna
belopp under revisionsåret samt mellan de i stat uppförda anslagen och de
verkliga utgifterna för samma tid.
Berörda tabeller hava till avsevärd del utarbetats med ledning av från ve
Bihang
till riksdagens protokoll 19.16. G samt. Nr lil. 1
2 Statsutskottets utlåtande Nr 141.
derbörande verk och inrättningar inkommande särskilda räkenskapssammandrag.
Frågan om en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och
inrättningar att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser har
på senare tid i olika sammanhang varit föremål för övervägande. Revisorerna,
som redogjort för de i ärendet verkställda utredningarna, hava föreslagit,
att ifrågavarande skyldighet bör avskaffas. Emellertid skulle, för den
händelse berättelser avgivits jämlikt särskilt gällande föreskrifter, dessa berättelser
tillhandahållas revisorerna. Revisorerna hava i enlighet härmed uppgjort
förslag till ändring av § 12 i den för revisorerna gällande instruktionen.
Vad härefter angår de i det föregående omförmälda räkenskapssammandragen
har i samband med den år 1934 beslutade omläggningen av riksstatens
uppställning förutsatts, att det genom riksdagens revisorer hittills utarbetade
tabellverket för framtiden skulle upphöra och ersättas av en av riksräkenskapsverket
på grundval av riksbokföringen upprättad systematisk redovisning
av statens utgifter. Även denna fråga har upptagits till behandling
av 1935 års riksdagsrevisorer, varvid revisorerna framlagt förslag örn
ändring av § 16 i den för dem gällande instruktionen i syfte att borttaga den
nuvarande skyldigheten för revisorerna att i sin berättelse meddela tabeller
rörande statsverkets tillstånd och förvaltning.
Uti en till riksdagen den 28 februari 1936 avlåten proposition (nr 127)
har Kungl. Maj:t under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen
antaga ett vid samma statsrådsprotokoll fogat förslag till ändrad lydelse av
§§12 och 16 i instruktionen för riksdagens revisorer av stats-, banko- och
riksgäldsverken.
Departementschefen, som erinrat om vad revisorerna under förenämnda § 1
i sin berättelse anfört rörande ändringar i den för dem gällande instruktionen,
har helt anslutit sig till revisorernas förslag härutinnan.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad revisorerna under
förevarande paragraf hemställt liksom ej heller mot det av Kungl. Maj:t i
anledning därav framlagda förslaget till ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må besluta, att §§ 12 och 16 instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken
skola i härefter angivna delar hava följande ändrade
lydelse:
§ 12.
Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a)
de för---riket tillflutit;
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
3
b) av verk, myndigheter och inrättningar avgivna årsberättelser,
så ock alla de kungl, brev, protokoll och handlinggar
på vilka nämnda räkenskaper och berättelser grunda sig.
§ 16.
Det må ankomma på revisorerna att i den berättelse, som
de, jämlikt § 6 här ovan, skola upprätta över revisionen av
statsverket, intaga eller vid berättelsen foga sådana tabeller
och finansiella översikter, som revisorerna till belysande av
statsverkets tillstånd och förvaltning finna erforderliga eller
lämpliga.
Finna revisorerna---ämnet avgiva.
2:o) Rekryteringskostnader vid försvarsväsendet. Under försvarsdepartementet,
§ 5, hava revisorerna påtalat det nuvarande systemet med rekrytering
av manskap med rekryteringsombud eller värvare (Del I sid. 18—23).
Revisorerna hava framhållit, att rekryteringen av fast anställt manskap
för närvarande sker dels genom personlig anmälan av eller ansökning från
anställningssökande och dels genom förmedling av värvare. De, som direkt
ansöka örn anställning, göra detta med eller utan förmedling av rekryteringsofficeren
eller anställnings-(rekryterings-) kommissionen vid truppförbandet.
Värvare, vilka förmedla militäranställning och som erhålla ersättning för
varje genom deras förmedling antagen person, utgöras dels av s. k. yrkesvärvare
och dels av tillfälliga värvare. Yrkesvärvare bedriva sin verksamhet
mera affärsmässigt genom förmedlingsbyråer, vilka uppträda under visst
firmanamn och annonsera sin verksamhet. Dessa arbeta som regel icke för
något visst truppförband, utan förmedla anställningar vid praktiskt taget
hela krigsmakten. Tillfälliga värvare utgöras i regel av anhöriga eller bekanta
till den anställningssökande, vilka på ett eller annat sätt hava förbindelser
med vederbörande truppförband. Från och med budgetåret 1934/1935
gäller i fråga om ersättning för värvning att, därest avtal om fast anställning
förmedlats av person, som av vederbörande chef förordnats såsom rekryteringsombud,
arvode med högst 20 kronor för varje förmedlad anställning må
utgå.
Revisorerna hava uppmärksammat, att förmedling av anställning av fast
manskap och skeppsgossar till huvudsaklig del sker genom tillfälliga värvare.
I flera fall har vid sjöförsvaret värvararvode utbetalts till beställningshavare
i aktiv tjänst samt till personer, som icke varit förordnade såsom rekryteringsombud.
Enligt från socialstyrelsen inhämtade upplysningar har den
offentliga arbetsförmedlingen anlitats i ytterst ringa omfattning. Sålunda
hava under de tio första månaderna av år 1935 genom sådan förmedling endast
19 platser blivit tillsatta.
Revisorerna hava vidare iakttagit, att truppförbandens annonsering rörande
sin rekrytering skett var för sig. Därvid har förekommit, att i samma
tidningsnummer införts annonser från olika truppförband, varigenom stats
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
verket åsamkats onödiga kostnader. Även yrkesmässiga värvare annonsera
rörande sin förmedlingsverksamhet över hela riket.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Det synes revisorerna, att det hittills tillämpade systemet med värvare är
en otidsenlig och föga tilltalande form för anställning av personal vid försvarsväsendet.
På grund härav torde enligt revisorernas mening en förändring
härutinnnn vara påkallad.
Revisorerna vilja erinra därom, att Kungl. Majit genom brev den 3 september
1915 meddelat föreskrift, att för rekryteringen vid armén den offentliga
axbetsförmedlingen skall anlitas i största möjliga omfattning. Socialstyrelsen,
under vilken arbetsförmedlingsanstalterna i landet lyda, har också
enligt vad revisorerna inhämtat uttalat, att den offentliga arbetsförmedlingens
resurser borde utnyttjas på här ifrågavarande område. Tidigare har
även framhållits, att avsevärda besparingar skulle kunna göras, örn anskaffningen
av i''ekryter för truppförbanden övertoges av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Revisorerna anse sig böra fästa uppmärksamheten på att statens bidrag
till den offentliga arbetsförmedlingen under budgetåret 1934/1935 utgjorde i
runt tal 286,000 kronor, medan statens årliga kostnader för densamma vid
fullt utbyggd oi''ganisation i enlighet med beslut av 1935 års riksdag uppskattades
till 1,800,000 kronor. Enligt revisorernas mening bör arbetsförmedlingen
i sin nya organisation vara skickad att på ett tillfredsställande och
för de arbetssökande betryggande sätt kunna lämna erforderligt biträde
vid förmedlandet av anställning vid försvarsväsendet. Enligt vad revisorerna
från socialstyrelsen inhämtat hava några svårigheter vid ordnandet av
militärmanskapets anställning genom arbetsförmedlingen på grundval av
ovan nämnda kungl. bi''ev den 3 september 1915 icke uppkommit under de
arbetslöshetsperioder, som förekommit. Rekryteringen av militärmanskapet,
som efter anvisning från arbetsförmedlingsorganen sker genom med vederbörande
militära myndighet uppgjort kontrakt och först efter särskild prövning,
har nämligen genom hela sin karaktär ansetts vara väsentligen skild
från sådan arbetsanställning inom olika yrken, som eljest äger rum med
anlitande av arbetsförmedlingsorganen.
Enligt revisorernas mening skulle rekryteringsombuden (värvarna) icke
vidare hava någon särskild uppgift att fylla, och genom värvararvodenas
avskaffande ävensom genom en mera planmässig annonsering torde en icke
obetydlig besparing å rekryteringsanslagen kunna vinnas. För åstadkommande
av den omläggning av formen för rekryteringen av manskap vid försvarsväsendet,
som revisorerna sålunda ifrågasätta, påkallas emellertid en
intim samverkan mellan å ena sidan de militära myndigheterna, särskilt de
för handliavande av rekryteringen tillsatta organen, och å andra sidan arbetsförmedlingsanstalterna.
Med hänsyn till vad här anförts anse revisorerna
önskvärt, att de framförda synpunkterna upptagas till en ingående omprövning.
I detta sammanhang vilja revisorerna även ifi-ågasätta, huruvida utgifterna
för försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, vars uppgifter falla
utanför den egentliga rekryteringsverksamheten, framdeles böra redovisas å
rekryteringsanslagen.
Yttranden hava avgivits av chefen för generalstaben, chefen för marinstaben,
flygstyrelsen, arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen,
socialstyrelsen och försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå
(Del II sid. 8—46).
Statsutskottets utlåtande Nr lil
-
5
I likhet med revisorerna och vissa av de i ärendet hörda myndigheterna
är utskottet av den uppfattningen, att formerna för rekryteringen böra omläggas,
så att i nära samarbete med befintliga organ för arbetsförmedling en
rationellare och mera tillfredsställande ordning härutinnan kommer till stånd.
Dock har utskottet, med hänsyn till att i anledning av motionsvis gjord
framställning såväl denna fråga som vissa andra därmed mer eller mindre
sammanhängande spörsmål torde efter förslag från annat utskott bliva
föremål för övervägande, allenast ansett sig nu böra vad sålunda förekommit
för riksdagen
omförmäla.
3:o) Trafikförsäkring å staten tillhöriga motorfordon. Under kommunikationsdepartementet,
§ 11, hava revisorerna meddelat, att de verkställt undersökning
i vilken omfattning statens affärsdrivande verk taga och vidmakthålla
trafikförsäkringar å dem tillhöriga motorfordon (Del I, sid. 53 och
54).
Revisorerna hava funnit, att av de affärsdrivande verken allenast järnvägsstyrelsen
icke försäkrat sådana statens järnvägar tillhöriga motorfordon,
vilka falla inom bestämmelserna för gällande lag örn trafikförsäkring å motorfordon,
under det att generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen tagit trafikförsäkringar å sina motorfordon.
Efter att hava i en tabell belyst telegrafverkets kostnader m. m. för trafikförsäkring
av motorfordon under åren 1932, 1933 och 1934 hava revisorerna
gjort följande uttalande:
Anledningen till att staten befriats från skyldighet att trafikförsäkra motorfordon
torde i första hand vara, att staten måste anses vara fullt vederhäftig
för den skadeståndspiikt, som kan förorsakas genom dess motorfordon.
De av telegrafstyrelsen lämnade uppgifterna rörande trafikförsäkringen
av telegrafverkets hilar giva emellertid vid handen, att de skadestånd,
vederbörande försäkringsgivare under åren 1932, 1933 och 1934 utgivit för
telegrafverket åliggande skadeståndsskyldighet, utgjort i medeltal allenast
43.5 procent av de utav telegrafstyrelsen för samma år erlagda premierna.
Telegrafverket har sålunda under ifrågavarande år genom att hava sina motorfordon
trafikförsäkrade fått vidkännas större kostnader än som skulle varit
fallet, därest trafikförsäkring ej tagits. Visserligen kan ovan angivna resultat
för telegrafverket icke läggas till grund för ett avgörande, huruvida
det kan anses vara ekonomiskt fördelaktigt att hava staten tillhöriga motorfordon
trafikförsäkrade, men enligt revisorernas mening ligger det i sakens
natur att så icke är förhållandet. Frånsett affärsverken har staten icke heller
— annat än i rena undantagsfall — brukat försäkra sin egendom. Vad
sålunda förekommit hava revisorerna funnit vara av beskaffenhet att böra
föranleda en närmare utredning, huruvida staten tillhöriga motorfordon (iverhuvud
taget höra vara trafikförsäkrade.
Yttranden hava avgivits av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen (Del II, sid. 49—57), vilka samtliga uttalat
sig för alt här ifrågavarande trafikförsäkring bibehålies.
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
Utskottet.
Jämväl utskottet finner den av revisorerna berörda frågan vara förtjänt av
beaktande. Enligt vad utskottet emellertid inhämtat hava svenska järnvägsmannaförbundets
styrelse, statstjänarnas centralorganisation, försvarsverkens
civila personals förbund samt telegraf- och telefonmannaförbundets styrelse
i skrivelse till Kungl. Majit den 10 december 1935 hemställt att Kungl. Majit
måtte vidtaga åtgärder i syfte att vederbörande statsmyndigheter, som under
sin förvaltning använda motorfordon, bemyndigas att trafikförsäkra ifrågavarande
fordon för skada, åstadkommen å person och egendom. Den av
revisorerna behandlade frågan kommer i anledning härav att bliva föremål
för Kungl. Majits prövning. Utskottet har därför allenast velat vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
4:o) Eftergifter i fråga om tekniska kraven å vägföretag. Under kommunikationsdepartementet,
§ 13, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar
beträffande sättet för vägars sträckning och planering (Del I, sid. 58
och 59).
Revisorerna hava inledningsvis återgivit ett principuttalande av de år 1934
församlade statsrevisorerna, varav framginge, att revisorerna funnit, att vid
ny- och omläggning av vissa vägar önskemålet örn rak sträckning av vägen
tillgodosetts utan tillräckligt hänsynstagande till upprätthållandet av kravet
å sparsamhet med allmänna medel och med tillbörligt beaktande av det trafikbehov
de olika vägarna avsåge att tjäna.
Revisorerna hava nu understrukit 1934 års revisorers uttalande och samtidigt
anfört några fall, som belyste riktigheten av detta uttalande. Sålunda
hava revisorerna omförmält, att exempelvis vägsträckningen mellan Åkersberga
och Roslagskulla i Stockholms län utförts av statens arbetslöshetskommission
för en kostnad av 705,700 kronor, medan ett av vederbörande vägingenjör
uppgjort tidigare förslag, som allenast innebure en försiktig rötning
av vägens kurvor samt mindre utjämningar av branta stigningar och som
slutade på en beräknad kostnadssumma av 215,000 kronor, ej kommit till utförande.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
En tillämpning av sådana principer, som i de här relaterade fallen varit
vägledande, kommer otvivelaktigt att medföra väsentligt högre utgifter för
det allmänna än vad som krävts, därest ekonomiskt försiktigare ombyggnadsförslag
kommit till utförande. Värdet av att giva en väg ny sträckning
i syfte att undvika en tätare bebyggelse -—- även om syftet skulle vinnas, vilket
ofta torde vara tvivelaktigt — torde vara omtvistligt, i synnerhet om vägförkortningen
är obetydlig och den gamla vägen alltjämt behöver underhållas
som allmän väg och därtill alltjämt skall uppbära en betydande trafik.
Ett genomförande av en dylik princip — även om det förekommer endast i
fråga örn landets mest trafikerade delar — torde kunna medföra kostnader,
som överstiga vad samhället har råd att offra för vägväsendet, och kan, såsom
revisorerna haft tillfälle att konstatera, medföra, att å andra inom samma
arbetsområde belägna vägar och broföretag väl behövliga förbättrings
-
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
7
arbeten måst åsidosättas. Vad särskilt beträffar ovanberörda vägföretag
mellan Åkersberga och Roslagskulla må erinras, att mellan Stockholm och
Norrtälje finnes en till sina huvudsakliga delar omlagd och breddad huvudväg,
varför den s. k. kustvägen, varav nyssberörda under ombyggnad varande
vägsträcka utgör en del, torde avse att i främsta rummet tillgodose ortens
lokala trafikbehov och den mera lokalt betonade turisttrafiken. Det
synes som om detta trafikbehov kunnat på ett tillfredsställande sätt tillgodoses,
även örn det billigare ombyggnadsförslaget kommit till utförande.
Jämväl i fråga om andra vägomläggningar än de här relaterade giva revisorernas
iakttagelser stöd för uppfattningen, att i vissa fall vägomläggningar
givits ett kostsammare utförande än vad med hänsyn till trafikbehovets ändamålsenliga
tillgodoseende varit erforderligt.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte förklaring
inhämtats av länsstyrelsen i Stockholms län, som bifogat yttrande av
vägingenjören i länet (Del II, sid. 57—66).
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört bland annat, att styrelsen
har låtit sig angeläget vara att vid den granskning av arbetsplaner och renstakningsförslag,
vilken ägde rum i styrelsen och genom väginspektörerna i
viss mån ute i landet, söka tillse, att de av revisorerna framhållna synpunkterna
genom en riktig tillämpning av normalbestämmelserna följts. Härvid
hade styrelsen ävenledes sökt tillse, att kurvradier (samt övriga tekniska
bestämmelser) så vitt möjligt lämpats efter vederbörande vägs vikt och betydelse
för trafiken, alltså med tillämpning från fall till fall sökt framskapa
en efter vägarnas betydelse lämpad standard.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att de grundsatser, som revisorerna
framhållit såsom betydelsefulla, vore enligt länsstyrelsens mening
fullt riktiga, och länsstyrelsen hade städse sökt tillämpa desamma.
Utskottet, som tidigare i utlåtande nr 136 angående automobilskattemedlens
användning erinrat örn revisorernas förevarande uttalande om en ekonomisk
planläggning av vägbyggnaderna, vill ytterligare i detta sammanhang
understryka vad revisorerna i detta ärende anfört. Revisorernas anmärkning
beträffande vägföretaget Åkersberga—Roslagskulla giver uppenbarligen
vid handen, att det allmänna fått vidkännas icke obetydliga kostnader,
som genom annat utförande av ifrågavarande vägföretag kunnat
utan olägenhet undvikas. Det av revisorerna anförda fallet — vilket icke
torde vara ensamtstående —- giver utskottet anledning framhålla angelägenheten
av att vid utarbetandet av arbetsplaner för vägföretag tillses, att de
tekniska kraven lämpas efter vägarnas avsedda betydelse. Härigenom skulle
ett förbilligande av vägväsendet kunna åstadkommas, utan att därför kravet
på ur trafiksynpunkt godtagbara vägar behövde åsidosättas.
Då utskottet förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som enligt
numera gällande instruktion medgivits vidgad befogenhet att för granskning
infordra arbetsplaner och kostnadsförslag för vägföretagen, kommer att
hava sin uppmärksamhet riktad på frågor av förevarande beskaffenhet, har
utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
Utskottet.
omförmäla.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
5:o) Missförhållanden inom vissa viighållningsdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,
§ 14, hava revisorerna meddelat, att de vid granskning
av Oxie härads väghållningsdistrikts räkenskaper funnit vissa erinringar
och anmärkningar av natur att påkalla särskild uppmärksamhet (Del I
sid. 59—64). Sålunda hava revisorerna funnit, att vägstyrelsens ordförande,
A. Cedergren, debiterat väghållningsdistriktet ett stort antal resor, vilka huvudsakligen
vore företagna i eget vinningssyfte. Ärenden rörande ordförandens
reseräkningar hade icke varit upptagna på respektive föredragningslistor
och icke heller förekommit till behandling vid vägstyrelsens sammanträden.
Revisorerna hava även påtalat en mängd fall, i vilka dubbeldebitering
skett, onödiga resor företagits samt reseersättningar för högt debiterats
eller eljest olagligt beräknats. Vidare framhålles hurusom vägstyrelsens ordförande
samt vågmästaren Norberg använt vägkassans arbetare för eget bruk.
Revisorerna hava även uppmärksammat, att vid sammanträde med en av
Oxie härads vägstyrelse tillsatt kommitté för träffande av slutlig uppgörelse
med vågmästaren O. Norberg och lantbrukaren A. Cedergren angående återbäring
till vägkassan av vissa obehörigen debiterade arbetslöner m. m. avtalats,
att Norberg skulle återbära 905 kronor 26 öre och Cedergren 249 kronor
55 öre.
Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:
Av ovanstående redogörelse torde framgå, att synnerligen allvarliga missförhållanden
varit rådande inom vägstyrelsen i Oxie härads väghållningsdistrikt.
Enligt vad revisorerna inhämtat hava de för dessa missförhållanden
ansvariga, vägstyrelseordföranden A. Cedergren och vågmästaren O. Norberg,
efter att hava gottgjort vägdistriktet de av dem vållade förluster, som
kunnat vid verkställd utredning påvisas, frånträtt såväl sina befattningar
inom distriktets vägförvaltning som övriga av dem innehavda förtroendeuppdrag.
Mot det sätt varpå ifrågavarande ärende handlagts torde berättigade erinringar
kunna framställas. Att en kommunal myndighet på sätt som här
skett efter av densamma själv verkställd undersökning anser sig kunna träffa
ett slutligt avgörande i saken, är enligt revisorernas mening ägnat att ingiva
betänklighet. Det kan nämligen härvidlag vara fråga icke blott örn det allmännas
intresse av att full gottgörelse erhålles utan även om rättssäkerheten
för den, mot vilken anklagelser riktas.
Det torde vidare böra uppmärksammas, att landskamreraren A. Adler under
en längre tid tjänstgjort som sekreterare inom Oxie härads väghållningsdistrikt.
Då landskamrerare såsom avdelningschef i länsstyrelsen kan komma
att taga befattning med vägärenden, som avse det vägdistrikt, där han
är anställd som sekreterare, anse revisorerna anmärkningsvärt, att Adler
åtagit sig ovanberörda uppdrag.
Yttrande har avgivits av länsstyrelen i Malmöhus län, som bifogat yttranden
i ärendet av landskamreraren A. Adler och vägstyrelsen i Oxie härads
väghållningsdistrikt (Del II sid. 66—69).
Vidare hava revisorerna under § 15 påtalat vissa missförhållanden inom
Bara härads väghållningsdistrikts förvaltning, vilka närmast rikta sig mot
vägstyrelsens sekreterare (Del I sid. 64—66).
Sålunda relatera revisorerna ett fall, där nämnde sekreterare vid inköp av
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
9
automobil för vägstyrelsens räkning utbetalt s. k. anskaffningsprovision till
sin hustru. Vidare har sekreteraren utan vägstyrelsens vetskap för privat
räkning förfogat över vägdistriktets personal och redskap. Ävenledes har
konstaterats, att genom förbiseende av sekreteraren och vägstyrelsen vägdistriktet
i betydande utsträckning gått miste örn statsbidrag till vägarbeten.
Vidare har omnämnts, att anbud icke infordrats å alla slag av varor, som erfordrades
för distriktets räkning.
Efter att hava meddelat, att ifrågakommande sekreterare numera skilts
från all befattning med vägkassan, hava revisorerna sammanfattat sina iakttagelser
i detta ärende i följande allmänna uttalande:
Av vad ovan anförts torde framgå, att vägstyrelsen brustit i fyllandet av
de uppgifter, som ålegat densamma och att revisionen inom vägdistriktet
varit bristfällig. Sekreteraren i distriktet har uppenbarligen alltför mycket
lämnats utan tillsyn av vägstyrelsen. En stor del av de missförhållanden,
som påvisats, torde därför kunna läggas vägstyrelsen till last. Särskilt torde
detta få anses vara fallet med den påtalade underlåtenheten att ej söka statsbidrag
till vissa vägföretag.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra bringa till riksdagens
kännedom.
Yttrande har avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttrande
av vägstyrelsen i Bara härad (Del II sid. 69—72).
Slutligen hava revisorerna under § 16 framställt vissa anmärkningar gentemot
företagna bokföringsåtgärder inom Älvsby sockens väghållningsdistrikt
(Del I sid 66—71).
Efter att hava lämnat en redogörelse över de av revisorerna i detta ärende
gjorda iakttagelserna hava revisorerna — med förmälan att landsfogden i
Norrbottens län i skrivelse till dem förklarat, att han ämnade väcka åtal
mot vägstyrelsens ordförande på grund av vissa utav honom vidtagna åtgärder
— gjort följande allmänna uttalande:
Av ovanstående redogörelse för förhållandena inom Älvsby vägdistrikt
framgår, bland annat, att i stor utsträckning kostnader för anläggningen av
enklare väg från Vistträsk till Manjärv med biväg till Timfors by bokförts
såsom avseende utgifter för andra väg- och brobyggnadsföretag. Genom dessa
oriktiga bokföringsåtgärder har vägdistriktet kommit att obehörigen såsom
statsbidrag uppbära 9,154 kronor 53 öre. Bortsett från att i förevarande
fall å de till ifrågavarande utgifter hörande verifikationerna angivits felaktiga
och vilseledande uppgifter, synes det revisorerna oriktigt att över
huvud taget utgifter för ett vägföretag bokföras såsom kostnader för ett annat
företag. I förevarande fall måste därjämte det tillämpade förfarandet
hava inneburit ett uppenbart åsidosättande av Kungl. Maj:ts ävensom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens tidigare i ärendet meddelade beslut rörande
samma vägföretag. På grund härav och då länsstyrelsen i Norrbottens län
bort äga kännedom om de närmare omständigheter, under vilka ifrågavarande
överföringar av kostnader från ett vägföretag till andra liknande företag
ägt rum, hava revisorerna funnit anmärkningsvärt, att länsstyrelsen på
vägstyrelsens framställning ansett sig kunna låta bero vid de gjorda överföringarna.
Yttrande har avgivits av länsstyrelsen i Norrbottens län (Del II sid. 72
och 73).
10
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
Utskottet. Av revisorernas under förenämnda paragrafer gjorda anmärkningar framgår,
att uppenbara missförhållanden varit i skilda avseenden rådande inom
bär omförmälda väghållningsdistrikt. De av revisorerna framdragna fallen
visa, att vägstyrelsernas funktionärer icke alltid uppfattat sin ställning som
ansvariga tjänstemän utan i allvarlig grad åsidosatt de intressen, som av det
allmänna anförtrotts dem.
Vidkommande särskilt Älvsby väghållningsdistrikt har konstaterats, att
vägdistriktet genom oriktiga bokföringsåtgärder kommit att obehörigen åtnjuta
statsbidrag. Vägstyrelsens ordförande såsom närmast ansvarig härför
har för sitt tillvägagångssätt ställts under åtal. Utskottet kan icke undgå att
finna, att länsstyrelsens i Norrbottens län efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vidtagna åtgärd att med kännedom om det oegentliga sätt,
varpå vägdistriktet förskaffat sig statsbidrag, vartill detsamma icke varit berättigat,
efter hand godkänna de oriktiga åtgärderna, varit i hög grad olämplig
och icke inneburit ett tillbörligt hävdande av statens intressen.
Vad i dessa ärenden förekommit har utskottet funnit vara av den allvarliga
beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen
omförmäla
-
6:o) Ersättning för upprättande av vägfyrktalslängd m. m. Under kommunikationsdepartementet,
§ 17, hava revisorerna dels påtalat ett fall, där
alltför hög ersättning debiterats för upprättande av vägfyrktalslängd, dels
ock ifrågasatt utfärdande av bestämmelser av innebörd, att den år 1935
upprättade vägfyrktalslängden måtte få användas vid de vägstämmor, som
komma att hållas år 1937 (Del I sid. 71 och 72).
Revisorerna hava vid granskning av Karlskoga härads vägdistrikts räkenskaper
funnit, att häradsskrivaren i Karlskoga fögderi för upprättande av
1935 års vägfyrktalslängder debiterat två kronor 25 öre per upplägg eller
för 403 upplägg 906 kronor 75 öre. Enligt gällande bestämmelser skulle i
detta fall häradsskrivaren ägt uppbära 1 krona 50 öre per upplägg eller tillhopa
604 kronor 50 öre. Då, enligt de kommunala myndigheternas åsikt,
dessa icke ansett sig medhinna debiteringen, om vägfyrktalslängden överlämnades
till kommunalnämnderna så sent som den 1 december, hade enligt
gammal uppgörelse med kommunerna häradsskrivaren förbundit sig att,
mot ersättning av två kronor 25 öre per upplägg, överlämna vägfyrktalslängden
minst en månad tidigare än ovan angivna i väglagens 59 § stadgade
tiden.
Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:
Revisorerna, som icke kunna fästa något avseende vid nämnda överenskommelse,
finna häradsskrivare^ ovanberörda debiteringssätt, vilket uppenbarligen
står i strid mot gällande bestämmelser, anmärkningsvärt och vilja
härutöver ytterligare framhålla, att, då kostnaden för upprättande av vägfyrktalslängd
får upptagas bland de av vägdistriktens underhållskostnader,
till vilka statsbidrag utgår, dylikt bidrag i det påtalade fallet utgått med
75 procent å 906 kronor 75 öre i stället för å 604 kronor 50 öre. Det felaktiga
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
11
förfaringssättet har fortgått i många år. Såvitt revisorerna kunna finna,
böra de kommunala myndigheterna medhinna vägskattens debitering även
om vägfyrktalslängderna komma dem tillhanda den 1 december.
Av en häradsskrivaren till revisorerna ingiven förklaring framgår, att enligt
hans mening 1935 års vägfyrktalslängd skulle — på grund av den nya
väglagens ikraftträdande den 1 januari 1937 — vara den sista vägfyrktalslängd,
som kommer att upprättas. Så är emellertid enligt revisorernas uppfattning
icke förhållandet. De nuvarande väghållningsdistrikten måste nämligen
år 1937 hålla vägstämma för att meddela vägstyrelserna ansvarsfrihet
för 1936 års förvaltning eller besluta om de åtgärder, som i anledning
av eventuella anmärkningar böra vidtagas. Till grund för utövandet av
rösträtt vid dessa stämmor skulle komma att ligga en år 1936 upprättad vägfyrktalslängd.
Då emellertid kostnaderna för samtliga väghållningsdistrikt
för denna längds upprättande torde komma att uppgå till minst 100,000
kronor, på vilket belopp statsbidrag skulle utgå med minst 80 procent, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser böra utfärdas,
att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden kan få användas vid dessa
stämmor.
Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
i Örebro län, som bifogat ett från häradsskrivaren i Karlskoga fögderi
införskaffat utlåtande (Del II sid. 74—79).
Vad först beträffar revisorernas förslag, att den år 1935 upprättade vägfyrktalslängden
måtte få användas vid de vägstämmor, som komma att hållas
år 1937, vill utskottet erinra därom, att Kungl. Majit i proposition nr 69 till
innevarande års riksdag hemställt om sådan ändring av 75 § lagen den 7
juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt, att revisorernas förslag därigenom skulle
tillgodoses. Kungl. Majits ifrågavarande förslag har numera antagits av riksdagen
(skrivelse nr 68).
Vidkommande härefter själva anmärkningen delar utskottet revisorernas
mening, till vilken jämväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
i Örebro län givit sin anslutning, att det av häradsskrivaren tillämpade
debiteringssättet icke står i överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Rättelse för framtiden torde emellertid vara att förvänta. Då genom förfarandet
i fråga det allmänna tillskyndats särskilda kostnader, vill utskottet
föreslå, att åtgärder vidtagas i syfte att det av statsverket för mycket utbetalda
beloppet kommer att återbetalas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville föranstalta örn att återbäring sker av viss
oriktigt uppburen ersättning av häradsskrivaren i Karlskoga
fögderi.
7:o) Vägdistriktcns reseräkningar. Under kommunikationsdepartementet,
8 19, hava revisorerna framställt erinringar mot avfattningen av vägdi
*
°
striktens reseräkningar. (Del I sid. 73 och 74.)
Efter att hava redogjort för de bestämmelser, enligt vilka reseersättning i
Utskottet.
12
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
U tskottet.
här föreliggande fall utgår, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Vid
granskning av ett antal vägdistrikts räkenskaper hava revisorerna
iakttagit, att inom vägförvaltningen reseräkningarna mycket ofta icke uppställas
i överensstämmelse med resereglementets föreskrifter. Sålunda inträffar
det i många fall, att resekostnader och traktamentsersättningar sammanföras
i en klumpsumma å en och samma räkning, att uppgift saknas örn
resa företagits med järnväg eller bil samt örn resa skett med begagnande av
egen bil ävensom om flera personer medföljt samma bil.
Av vad ovan anförts torde framgå, att varken vägkassornas egna revisorer
eller riksdagens revisorer äga möjlighet att ingående granska vägdistriktens
förvaltningskostnader, såvida icke reseräkningarna uppställas i enlighet
med resereglementets föreskrifter. Att kontrollmöjligheter skapas är så
mycket mera nödvändigt som revisorerna kommit till den uppfattningen, att
föreskriften, att reseersättning inom vägdistrikt ej må utgå efter förmånligare
grunder än de i resereglementet angivna, i många fall icke efterleves.
Revisorerna finna det angeläget, att uttrycklig bestämmelse meddelas därom,
att räkning å resa, som av vägstyrelses ledamot eller revisor företages
för deltagande i sammanträde eller förrättning i vägdistriktets angelägenhet,
skall avfattas i överensstämmelse med allmänna resereglementets i sådant
avseende meddelade föreskrifter.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 83),
som anslutit sig till revisorernas uppfattning i denna fråga.
Vad revisorerna anfört rörande de anmärkningar, de framställt vid av dem
företagen granskning av vissa vägdistrikts reseräkningar, giver vid handen, att
dessa räkningar icke alltid uppställts på ett i kontrollsynpunkt tillfredsställande
sätt. Det förhållandet, att enligt föreskrifterna på området resekostnads-
och traktamentsersättningar skola utgå bland annat enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet, synes utskottet tala för att reseräkningarna
också avfattas enligt berörda bestämmelser. Utskottet finner önskvärt,
att föreskrifter i sådant avseende utfärdas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t ville utfärda föreskrift beträffande avfattningen
av räkningar för resor, företagna för vederbörande vägdistrikt
i enlighet med vad revisorerna föreslagit.
8:o) Vägen Strängnäs—Enköping. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande anläggningen
av en väg mellan Strängnäs—Enköping (Del I sid. 75—79).
Revisorerna hava till en början lämnat en historisk redogörelse angående
ifrågavarande vägföretag och därvid särskilt för tilldelningen av automobilskattemedel
till företaget inom Uppsala län. Efter att hava konstaterat, att
vägbyggnadsföretaget, som ursprungligen beräknats vara fullbordat i sin helhet
den 1 september 1935, ännu i november 1935 icke färdigställts vad Upplandsdelen
beträffar, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
13
Revisorerna hava vid färd över ifrågavarande vägsträcka mellan Strängnäs
och Enköping kunnat konstatera, att vägen inom Södermanlands län
och fram till färjan vid Hjulsta är av fullgod beskaffenhet under det att av
vägen inom Uppsala län sträckan Hjulsta—Svinnegarns kyrka är krokig och
smal och ej heller i övrigt fyller de anspråk, som måste ställas på en väg av
dennas vikt och betydelse.
Av ovanstående redogörelse torde framgå, att avsikten varit att på kort
tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan Södermanland och Uppland.
Detta syfte har emellertid icke vunnits, och orsaken härtill är uppenbarligen
att de båda länsstyrelser, som från och med den 1 juli 1930 hava
att fatta beslut om medelstilldelningen, tillämpat olika principer. Länsstyrelsen
i Södermanlands län har följt den ursprungliga planen att på kort
tid iordningställa vägen, under det att länsstyrelsen i Uppsala län fördelat
anslagen å en längre tidrymd med påföljd att dess andel av vägen icke kommer
att färdigställas förrän om åtskilliga år. Med hänsyn härtill och då enligt
vad revisorerna konstaterat liknande missförhållanden förekomma även
i andra delar av landet, hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet
å sålunda rådande förhållanden och framhålla angelägenheten av att
effektivare samarbete mellan länsstyrelserna i dylika fall åvägabringas.
Förklaring har avgivits av länsstyrelsen i Uppsala län (Del II sid. 86—88).
Vad i detta ärende förekommit har givit utskottet anledning framhålla angelägenheten
av att, då det gäller vägföretag, som beröra skilda län, bättre
samarbete mellan länsstyrelserna till undvikande av missförhållanden av
bär angivet slag kommer till stånd. Ifrågasättas må, om icke här befogenhet
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att reglerande ingripa lämpligen
hör stadgas.
Med hänsyn till ärendets vikt har utskottet velat vad sålunda förekommit
för riksdagen
omförmäla.
9:o) Gustaf III:s paviljong i Haga. Under kommunikationsdepartementet,
§ 23, hava revisorerna meddelat, att de vid besök å Gustaf lilis paviljong i
Haga iakttagit, att byggnadsverket är i bristfälligt skick (Del I sid. 81 och
82).
Revisorerna hava ansett sig böra understryka behovet av snar reparation
och förordat, att erforderligt anslag under sjätte huvudtiteln måtte beviljas
för berörda ändamål.
Den av revisorerna behandlade frågan har upptagits av Kungl. Majit, som
i proposition nr 106 till innevarande års riksdag hemställt, att för ändamålet
måtte för nästa budgetår anvisas under sjätte huvudtiteln eli belopp av 45,500
kronor.
Kungl. Majits förslag har numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets
utlåtande nr 49); varom utskottet velat här
Utskottet.
Utskottet.
erinra.
14
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
10 :o) För djurgårdskominissionens räkning utförda arbeten samt nämnda
kommissions verksamhet. Under kommunikationsdepartementet, § 25,
hava revisorerna gjort vissa erinringar mot vissa av för djurgårdskommissionens
räkning utförda arbeten (Del I sid. 85—112).
Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att riksdagens år 1934 församlade
revisorer gjort vissa uttalanden rörande av djurgårdskommissionen
handlagda ärenden beträffande ersättning för gatuarbeten. I sitt utlåtande
nr 126 anförde statsutskottet år 1935 rörande detta ärende, bland annat, att
utskottet fann det önskvärt, att den av revisorerna påbörjade granskningen
av förhållandena mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad fullföljdes
av 1935 års statsrevisorer. Med anledning härav hade revisorerna
ansett sig böra verkställa ytterligare utredning i detta ämne. Dessa utredningar
hava omfattat under åren 1921—1931 av kronan likviderade räkningar
för genom Stockholms försorg utförda gatu- och avloppsarbeten inom
vissa delar av Östermalm. Revisorerna hava meddelat, att ifrågavarande
gatuarbeten utförts på grund av mellan kronan och staden träffade överenskommelser
av år 1885 och 1905.
Innebörden av de avtalade villkoren i 1885 års överenskommelse rörande
iordningställandet av gatumark och dess förseende med avloppsledning hava
av revisorerna sammanfattats på följande sätt.
Gatornas första fullständiga iordningställande med avloppsledning och
stenbeläggning i både kör- och gångbanor skulle till i överenskommelsen
angivna bredder ske utan kostnad för staden, som däremot åtog sig att,
sedan dessa kronans prestanda blivit fullgjorda, för framtiden underhålla
och belysa gatumarken. Undantag härifrån utgjorde dock Narvavägen, där
jämväl iordningställandet skulle helt bekostas av staden.
I likhet med 1885 års överenskommelse inneburo de år 1905 avtalade villkoren,
att gatumarkens första iordningställande med avloppsledning och permanentbeläggning
i kör- och gångbanor skulle ske utan kostnad för staden,
som det skulle åligga att, sedan gatorna blivit permanentbelagda, för all
framtid underhålla och belysa desamma. Parkers och planteringars iordningställande
skulle alltjämt åvila staden ensam. Ej heller skulle kronan
hava att vidkännas kostnader för gatornas förseende med ledningar för vatten
och gas.
Genom 1905 års avtal stadgades, att gator, torg och allmänna platser, som
överlätes till staden, skulle av kronan överlämnas till staden i planerat skick
enligt av stadsfullmäktige godkända profiler.
De provisoriska åtgärder, som behövde vidtagas för att gator och allmänna
platser skulle kunna under byggnadsperioden upplåtas för trafik, skulle däremot,
i likhet med permanentbeläggningen, utföras genom stadens försorg på
kronans bekostnad.
Då kronan enligt 1905 års överenskommelse iklädde sig underhållsskyldigheten
beträffande de planerade gatorna under provisorietiden, innebar detta,
framhålla revisorerna, ett tillmötesgående från kronans sida. Mot det att
kronan sålunda åtog sig underhållet före permanentbeläggningen svarade, att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr Idi
-
va
staden iklädde sig alla skyldigheter för gatornas underhåll och beläggning
från och med tidpunkten för permanentbeläggningen. Stadens berörda skyldighet
torde betraktats så mycket mera självklar, som överenskommelserna
tillika inneburo, att staden ägde på kronans bekostnad utföra gatornas första
permanentbeläggning och därvid tillerkänts rätt att bestämma örn såväl tiden
som sättet för ifrågavarande arbetens utförande.
Med utgångspunkt från det sålunda angivna innehållet i 1885 och 1905
års överenskommelser hava revisorerna verkställt granskning av de under
tiden 1921—30 juni 1931 av kronan likviderade räkningar för de av staden
utförda gatu- och avloppsarbetena inom de kronans områden, som omfattas
av sagda överenskommelser. Resultatet av granskningsarbetet har av revisorerna
sammanförts i särskilda tabeller.
Av tabellerna framgår, att staden under tiden 1921—30 juni 1931 debiterat
kronan kostnader för utförda planerings-, beläggnings-, planterings- och underhållsarbeten
med sammanlagt 1,155,611 kronor 31 öre och för utförda avloppsarbeten
med sammanlagt 55,927 kronor 15 öre. Kostnader, vilka enligt
1885 och 1905 års överenskommelser eller av annan anledning icke bort av
kronan bestridas, hava enligt vad utredningen synes giva vid handen av staden
debiterats och av kronan likviderats med sammanlagt 196,849 kronor 41 öre
för de förstnämnda arbetena och med sammanlagt 22,270 kronor 70 öre för
avloppsarbetena.
Totala kostnaderna för utförda gatu- och avloppsarbeten under ovannämnda
tidsperiod hava uppgått till 1,211,538 kronor 46 öre, varav alltså 219,120
kronor 11 öre icke lära hava bort bestridas av kronan.
Under granskningsarbetet har framgått, att staden vid sina debiteringar
åren 1920—1921 påfört underhållskostnaderna för tidigare utförd stenbeläggning
icke kontot »underhåll» utan kontot »beläggning». Underhållskostnaderna
för provisoriska körbanor för trafikens upprätthållande under byggnadsperioden
synas däremot hava påförts kontot »underhåll». Från och med
åren 1922—1924 synas jämväl vissa underhållskostnader för tidigare utförda
stenbeläggningar hava förts å kontot »underhåll». Underhållsarbetena
hava därvid huvudsakligen bestått av smärre justeringsarbeten i gångbanor
jämte påförande av nytt grus. De större underhållsarbetena i stenbelagda
kör- och gångbanor påfördes emellertid i regel fortfarande kontot »beläggning».
Under åren 1925—1931, då större delen av gatuarealen inom kronans exploateringsområden
stenbelagts, började underhållskostnaderna för tidigare
belagda gatuarealer att i ganska stor utsträckning påföras underbållskontot,
samtidigt som beläggningskontot i motsvarande grad befriades från underhållskostnader.
I fråga örn kostnaderna för utförda planteringsarbeten inom kronans exploateringsområden
hava revisorerna framhållit, att kronan enligt överenskommelserna
icke iklätt sig skyldighet att bekosta gatuplanteringars utförande.
Emellertid har staden debiterat kronan kostnader för planteringsarbeten,
vilka av kronan även likviderats. Dylika kostnader hava uppgått
16
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
till 16,916 kronor 61 öre. För Breitenfeltsgatan, där enligt särskilt medgivande
av Kungl. Maj :t planteringsarbeten finge i viss utsträckning bestridas
av kronan, har planteringsanläggningen dragit en kostnad av 10,166 kronor
63 öre. I samma gata har dessutom staden på djurgårdskommissionens bekostnad
utfört en fontänanläggning för 6,916 kronor 44 öre.
Revisorerna hava vidare uppmärksammat, hurusom vid planteringsarbetenas
utförande inom Karlaplansområdena staden i stor utsträckning debiterat
kronan körslor för transport av fyllningsmassor från stadens egna arbeten
i skilda delar av staden till Karlaplansområdena, innebärande att kronan fått
betala stadens transporter av fyllningsmassor, som staden haft att bortfrakta
vid sina egna arbeten.
Under år 1920 hade befunnits att djurgårdskommissionen för tidigare utförda
arbeten debiterats med ett 675 kronor 35 öre för högt belopp, som således
skulle gottgöras kommissionen. I stadens byggnadskontors omföringsbok
för år 1920 är under nr 257 antecknat, att litt. Tud. 3, djurgårdskommissionen,
debiterats ovannämnda belopp 675 kronor 35 öre, vilket belopp gottgöres
litt. Tub. — byggnadskontorets konto för ränteutgifter. I stället för att
gottgöra djurgårdskommissionens konto den tidigare felaktigt debiterade
kostnaden av 675 kronor 35 öre synes kommissionen hava påförts ifrågavarande
belopp till betalning under nedanstående i omföringsboken antecknade
motivering:
Beloppet har för högt debiterats, men torde kunna betraktas såsom gottgörelse
för den ränteförlust staden lidit på grund av en år 1919 utskriven
räkning å kronor 48,603 : 58, som blivit betald först den 1/i 1921.
Revisorerna hava härvid anmärkt, att räkningen var daterad den 1 mars
1920 och att ifrågavarande beläggningsarbeten utförts av staden, utan att
föregående skriftlig rekvisition från djurgårdskommissionen om arbetenas
utförande utfärdats samt att Kungl. Maj:ts anvisande av förstärkningsanslag
för fortsatta gatuarbeten inom området för gatorna ägt rum först den 28 januari
1921.
Revisorerna hava framhållit, att i skrivelse till djurgårdskommissionen den
15 maj 1923 gatukontoret meddelat, att på grund av sättningar i marken avloppsledningen
i Breitenfeltsgatan sjunkit så väsentligt, att den till större delen
läge i bakfall. Liknande bristfällighet hade konstaterats å ledningen i viss
del av Banérgatan. Av vissa skäl syntes det gatukontoret lämpligast, att arbetet
med avloppsledningarnas omläggning finge anstå tills vidare. Med hänsyn
härtill anhöll gatukontoret, att djurgårdskommissionen skulle förbinda
sig att bestrida kostnaderna för en erforderlig framtida omläggning av ledningarna.
Den 8 juni 1923 meddelade emellertid djurgårdskommissionen,
att den icke ansåg sig berättigad avgiva den begärda förbindelsen. I skrivelse
den 12 juni 1923 meddelade då gatukontoret, att omläggning av de
båda avloppsledningarna komme att utföras och debiteras kronan. Denna
skrivelse besvarades icke av djurgårdskommissionen. Arbetena med avloppsledningarnas
omläggning utfördes därefter under år 1923 av gatukontoret.
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
17
Räkningarna för dessa arbeten hava attesterats till utbetalning av djurgårdskommissionen
utan erinran.
Med anledning av innehållet i den av djurgårdskommissionens dåvarande
verkställande ledamot, överste I. Petersson, avgivna förklaringen rörande
1934 års riksdags revisorers anmärkning i samma ämne, hava revisorerna
nu erinrat örn följande:
I förklaringen framliålles, att den summariska avfattningen av 1905 års
överenskommelse icke inrymde någon som helst befogenhet för kronan att
bestämma vare sig örn arbetets utförande eller om granskning av de räkenskaper,
som utgöra grunden för de av staden utfärdade räkningarna.
Denna tolkning av överenskommelsen synes av flera skäl icke vara godtagbar.
I fråga örn planeringsarbetena för gatorna innehåller avtalet icke
någon bestämmelse, som betager kronan att utföra desamma. Tvärtom innehåller
punkt 2 i överenskommelsen att gata, torg och allmänna platser skola
av kronan överlämnas till staden i planerat skick. Redan detta innebär, att
kronan äger medbestämmanderätt och kontroll beträffande dessa arbetens
utförande och kostnaderna för desamma. I fråga om övriga arbeten och
kostnader torde gälla att, då arbetena utförts av staden på räkning, detta
måste förutsätta rätt för kronan-beställaren att erhålla en så specificerad
räkning, som möjliggör en granskning^ av de olika utgiftsposterna för arbetena.
Underlåtenheten att infordra specifikationer och verkställa granskning
av de olika räkningsbeloppen är anmärkningsvärd. Det har heller icke
visats, att staden vägrat hålla erforderliga specifikationer och handlingar tillgängliga
för räkningarnas vederbörliga granskning. Skäl för en dylik vägran
synes också hava saknats för stadens del, under förutsättning att debiteringarna
skett i enlighet med avtalsbestämmelserna. Under alla förhållanden
synes likvidering av räkningarna från kronans sida hava bort vägras, intill
dess för granskningen erforderliga specifikationer och övriga handlingar
hållits tillgängliga för kronan.
Beträffande tidpunkten för de olika gatuarbetenas utförande har den nu
verkställda utredningen givit vid handen följande.
Gatorna voro i stort sett i planerat skick och öppnade för trafik vid en
tidpunkt av omkring fem å sex år före permanentbeläggningens utförande.
Under mellantiden har kronan fått vidkännas kostnaderna för de provisoriska
åtgärderna, som vidtagits för underhållet av gator under provisorietiden.
Dessa underhållsarbeten hava hestått i påförandet av makadam och grus.
Under den avsevärda tidsperiod, som ligger mellan gatornas planering och
dessas permanentbeläggning, torde, om planeringsarbetena varit utförda med
tillbörlig omsorg, trafiken och det vidlyftiga underhållet hava åstadkommit
en sådan sammantryckning av gatornas underbyggnad, att, sedan permanentbeläggningen
blivit utförd, de efterföljande sättningarna icke i nämnvärd
grad kunnat äga sammanhang med underbyggnadens sammantryckning.
Gatstensbeläggningarna hava av staden utförts på så sätt att, sedan den
på grund av underhållsarbetena för högt belägna gatuprofilen genom scliaktningar
sänkts lill erforderlig nivå, påfördes ett minst 25 cm. tjockt gruslager,
i vilket gatstenen sattes och stöttes. Det av staden tillämpade förfaringssättet
vid stensättningsarbetena har medfört, att senare uppkommit ojämnheter
och sättningar i beläggningen. I förklaringen göres gällande, att en
garantitid av två år för de utförda permanentbeläggningarnas underhåll tilllämpats.
Bestämmelserna i överenskommelserna inrymma icke en dylik skyldighet
Bihang till riksdagens protokoll 1936. B sami. Nr lil. 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
för kronan, och sådan ändring i överenskommelserna, att kronan skulle
åtaga sig en tvåårig garanti för gatans underhåll efter dess förseende med
permanentbeläggning, lärer icke kunnat ske i annan ordning än den, vari
de ursprungliga överenskommelserna träffats, d. v. s. under medverkan
från kronans sida av Kungl. Majit och riksdag.
Då det legat i stadens hand att bestämma örn permanentbeläggningens utförande,
lärer staden hava, därest enligt stadens uppfattning kronan påfordrat
beläggningens utförande förrän stadsplanelagen angiver och tidigare
än som kunde anses ur teknisk synpunkt lämpligt, bort förbehålla sig skriftlig
garanti från kronans sida rörande beläggningens bestånd under viss tid
för att dylikt ansvar överhuvud taget skulle kunna anses åvila kronan.
Det bör i detta sammanhang anmärkas, att i djurgårdskommissionens
skriftliga rekvisitioner å ifrågavarande beläggningsarbeten icke påfordrats
arbetenas färdigställande till viss av kommissionen angiven tidpunkt utan åt
stadens vederbörande myndigheter överlämnats avgörandet i fråga örn tidpunkten
för arbetenas utförande.
Avtalens bestämmelser innebära, att allt eftersom beläggningen färdigställdes
gatudel för gatudel, ansvaret för denna gatubeläggnings underhåll omedelbart
övergick på staden.
Den av överste Petersson avgivna ovanberörda förklaringen innehåller
även vissa uttalanden rörande de s. k. underhålls- och planteringskostnaderna
och deras beskaffenhet. Då allt erforderligt material för de i förklaringen
gjorda uttalandena rörande dessa kostnader icke förelåg vid tidpunkten för
förklaringens avgivande, lärer det falla av sig självt, att uppgifterna i vissa
hänseenden avvika från verkliga förhållandena, vilket också kunnat konstateras
vid den av revisorerna nu verkställda granskningen.
I fråga om de i överste Peterssons förklaring omnämnda plötsligt inträffade
stora sättningarna å vissa gatupartier må framhållas. De nu verkställda
undersökningarna hava icke givit vid handen, att de ifrågavarande sättningarna
dels i Skepparegatan, dels i gatudelarna framför tomterna 15 i kvarteret
Furiren varit av så stor omfattning, som i förklaringen antydes. Emellertid
torde ifrågavarande arbeten under inga förhållanden bort debiteras kronan.
I den mån skada uppstått å redan färdigställd ledning eller gata, lärer staden
haft att ansvara för återställningsarbetena. Skulle ifrågavarande skador hava
orsakats genom arbeten å gatudelarna angränsande tomter, lärer vederbörande
företagare stått i ansvar för de genom hans förvållande uppkomna skadorna.
Detta överensstämmer med vad som enligt överste Peterssons förklaring
tillämpats beträffande de återställningsarbeten, vilka utfördes i Breitenfeltsgatan
till följd av de skador, som förorsakats av H. S. B.-byggnadsföretagen
därinvid. Under inga förhållanden lärer sålunda enligt villkoren i
överenskommelserna staden varit berättigad att å kronan överflytta ifrågavarande
kostnader.
Beträffande kostnaderna för Breitenfeltsgatans iordningställande må erinras.
Kungl. Majit hade, på sätt förut omtalats, fastställt ett förslag till
stadsplaneändring för Breitenfeltsgatan. Förslaget innebar, att den förut
fastställda, 18 m. breda gatan skulle breddas å sin mellersta del och utbytas
mot en kringbyggd plantering. Det kungl, brevet rörande stadsplaneändringen
innehöll, bland annat, att de för beläggning av gator och allmänna
platser å Norra Djurgården gällande grunder finge på det sättet tillämpas, att
arbetet med planteringens anläggning utfördes genom stadens försorg på
kronans bekostnad intill ett belopp högst uppgående till vad kronan enligt
nämnda grunder skulle hava fått till staden utgiva i ersättning för platsens
förseende med permanentbeläggning.
Kostnaderna för ifrågavarande planterings iordningställande hava uppgått
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
19
till sammanlagt 17,083 kronor 7 öre, i vilken summa ingår även kostnader
för en utförd fontänanläggning med 6,916 kronor 44 öre.
Den stadsplanekarta, som är bilagd det kungl, brevet den 3 februari 1922
angående Breitenfeltsgatans ordnande och utvisar de föreslagna planteringarnas
omfattning, upptager varken fontän eller plaskdamm. Ej heller finnas
orden fontän eller plaskdamm omnämnda i den djurgårdskommissionens
underdåniga skrivelse den 23 november 1921, varmed kommissionen underställde
denna fråga Kungl. Maj.ts prövning. Detta oaktat har kronan
debiterats och gäldats kostnader för den av staden i planteringen utförda
fontänanläggningen.
I sagda förklaring göres emellertid den uppfattningen gällande, att genom
ifrågavarande anläggning kronan besparats utgifter örn cirka 3,700 kronor.
Planteringens areal är cirka 625 m2. Medelkostnaden per kvadratmeter
för permanentbeläggningens utförande torde enligt överste Peterssons beräkningar
uppgå till cirka 20 kronor. Planteringens iordningställande å Breitenfeltsgatan
skulle sålunda hava fått draga kostnader med högst 12,500
kronor. I verkligheten har dock planteringsanläggningen, inklusive fontän,
kostat 17,083 kronor 7 öre. Den utgiftsökning, som förorsakats kronan genom
fontänanläggningen i Breitenfeltsgatan, uppgår alltså till mer än 4.500
kronor.
Bevisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande allmänna uttalande:
1934
års revisorer hade i det allmänna uttalande, som sammanfattade anmärkningarna
i förevarande ämne, erinrat om vad 1923 års revisorer och
1925 års riksdag anfört rörande kronans och stadens mellanhavanden i samband
med exploateringen av vissa kronans områden å Norra Djurgården.
Revisorerna anförde därefter bland annat:
»Den av revisorerna nu verkställda undersökningen synes giva vid handen,
att en icke oväsentligt bidragande orsak till djurgårdskommissionens sålunda
redan tidigare påtalade stora utgifter för ifrågavarande gatuarbeten varit att
söka däri, att kronan debiterats kostnader för arbeten, vilka rätteligen bort
gäldas av staden, exempelvis kostnader för gatuunderhåll ävensom kostnader
för iordningställandet av vissa parker och planteringar. Stöd för sin
uppfattning att sagda kostnader rätteligen bort bårås av staden hava revisorerna
funnit jämväl däri, att stadens myndigheter godkänt de anmärkningar,
som under senaste åren från kronans sida framställts mot debiteringar för
arbeten av enahanda art. Det förefaller också anmärkningsvärt, att kronans
vederbörande organ synas hava, frånsett de senaste åren, godkänt stadens
räkningar, utan att dessförinnan hava med stöd av infordrade specifikationer
vederbörligen granskat de i räkningarna ingående särskilda posterna,
exempelvis beträffande gatubeläggningsarbeten. Det vill synas revisorerna’
som örn vad 1923 års revisorer och 1925 års riksdag anfört beträffande de
höga kostnaderna för de av djurgårdskommissionen ombesörjda gatuarbetena
i alldeles särskild grad bort föranleda vederbörande att underkasta de av staden
lör gatuarbetena gjorda debiteringarna en ingående granskning.»
Den nu verkställda fortsatta undersökningen i ärendet har givit ytterligare
belägg för de av föregående års revisorer gjorda uttalandena.
Det har visat sig, att kronan debiterats och gäldat avsevärda belopp för
arbeten, vilka det enligt mellan kronan och staden gällande överenskommelserna
icke ålegat kronan att bekosta.
Beträffande anläggningskostnader har sålunda kronan påförts kostnader
för planteringars iordningställande ävensom kostnaderna för fontänanordningen
i Breitenfeltsgatan. Anmärkningsvärt synes vara att ifråga
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
varande planteringskostnader blott i obetydlig omfattning påförts kronan
under konto »plantering», och i stället sammanblandats med beläggnings-
och underhållskostnaderna.
Vid utförandet av planteringsarbetena har kronan fått gälda transportkostnader,
som rimligen bort bestridas av staden. Tillika synes kronan i
viss omfattning hava åsamkats onödiga kostnader, genom att staden i samband
med beläggningsarbetena bortschaktat och tillgodogjort sig i gatudelar
befintligt värdefullt fyllningsmaterial, bestående av grus och makadam,
samtidigt som för kronan åvilande underhåll av provisoriska körbanor å
andra gatudelar anskaffats och debiterats kronan nytt grus och makadam.
De inom Karlaplansområdena utförda avloppsledningarna hava på grund
av bristfälligheter, som uppkommit eller utrönts först efter det första utförandet,
måst av staden i viss utsträckning underkastas reparation. Då staden
ombesörjt ledningarnas första utförande på sätt som staden själv bestämt,
lärer kronan icke kunnat bliva ansvarig för sedermera yppade bristfälligheter,
som berott på val av mindre lämplig arbetsmetod eller icke tillfyllestgörande
noggrannhet vid utförandet, utan lärer staden varit ansvarig för
bristfälligheter av angiven art liksom för det övriga underhållet av ledningarna
efter deras första iordningställande. Ej heller lärer kronan kunnat
bliva ansvarig för sådana å utförda anläggningar uppkomna skador,
till vilka annan än kronan varit vållande. De debiteringar staden påfört
kronan för omläggning och underhåll av avloppsanordningarna inom Karlaplansområdet
lära sålunda skett utan stöd av gällande överenskommelser
eller andra laga skäl.
Sedan gatudel försetts med permanentbeläggning har å densamma därefter
erforderligt underhåll enligt överenskommelserna skolat bekostas av
staden. Genom undersökningarna har emellertid utrönts, att kronan av
staden debiterats högst avsevärda kostnader för dylikt underhållsarbete. Kostnaderna
för dessa arbeten hava debiterats kronan såväl å konto »underhåll»
som å konto »beläggning». Debiteringssättet är anmärkningsvärt, enär å kontot
»underhåll» jämväl förts kronan åvilande underhållskostnader för planerade
gator under provisorietiden d. v. s. före permanentbeläggningens utförande,
samt å kontot »beläggning» jämväl kronan åvilande kostnader för
gatornas första iordningställande med permanentbeläggning. Härigenom hava
kronan åvilande kostnader sammanblandats med kostnader, som skolat
gäldas av staden.
Djurgårdskommissionen -— här är fråga örn den äldre kommissionen nied
detta namn och icke örn den nu fungerande -— har haft att i de mellauhavanden
med staden, varom här är fråga, företräda kronan och därvid bevaka
dess rätt och intressen. Från djurgårdskommissionens sida synes tillräcklig
uppmärksamhet icke hava ägnats åt fortlöpande kontroll och tillsyn
av gatu- och avloppsarbetena inom exploateringsområdena, varigenom, bland
annat, möjliggjorts den sammanblandning, vilken föreligger i räkenskaperna
beträffande arbeten, som kronan skolat betala, och arbeten, som det ålegat
staden att bekosta.
Icke heller synes från djurgårdskommissionens sida hava vederbörligen
beaktats de föreliggande överenskommelsernas innehåll, då det gällt att avgöra
vad som skulle påföras kronan respektive staden i ena eller andra hänseendet.
Därigenom och genom underlåtenheten att granska de av staden
utfärdade räkningarna har kronan åsamkats kostnader, som det varken enligt
överenskommelserna eller av Kungl. Maj:t meddelat särskilt beslut ålegat
kronan att gälda.
Vad som sålunda förekommit giver revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida
icke åtgärder böra vidtagas för återvinning — i den mån gällande
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
21
preskriptionsbestämmelser ej lägga hinder i vägen härför —• till kronan av
belopp, som på grund av ovan angivna förhållanden felaktigt utbetalats till
staden.
Förklaring har avgivits av djurgårdskommissionen, som bifogat yttranden
av förutvarande verkställande ledamoten i kommissionen överste I. Petersson
samt av Stockholms stads gatunämnd (Del II sid. 90—119).
Överste Petersson har avslutat sin förklaring med följande slutord:
Det har redan av förra årets förklaring framgått, att enligt mitt förmenande
enda möjligheten till att komma någonstädes med staden i fråga om gatuarbetena
och nedbringandet av kostnaderna för desamma har varit att söka
»lirka sig» fram och åstadkomma samförstånd vid arbetenas planläggning
och utförande. Har jag såsom teknisk, resp. verkställande ledamot av djurgårdskommissionen
och den, som närmast haft att handlägga ärendena rörande
arbetena, brustit i detta hänseende, må jag klandras, men det synes
mig upprörande, att nu »post festum», då statsrevisorernas uppslag om bland
annat betalningsstrejk ej längre har aktualitet och ansvar för metodens tilllämpning
sålunda ej kan ifrågakomma, djurgårdskommissionens förutvarande
ledamöter och främst jag själv skola göras till syndabock för konsekvenserna
för staten av en av riksdagen själv fem år före djurgårdskommissionens
tillkomst godtagen överenskommelse. Och till slut några frågor:
Varför hava under alla de gångna åren, varken regering, vederbörande statsråd
eller riksdag, riksdagsrevisorer, statens fastighetskommission m. fl. tidigare
beordrat, hemställt eller ens föreslagit djurgårdskommissionen att använda
sig av den nu av årets riksdagsrevisorer framlagda metoden med betalningsstrejk?
Okunniga om de höga kostnaderna hava de icke varit. Och
huru skulle saken hava bedrivits vidare? Det skulle blivit kronan, som inför
domstol måste uppträda såsom kärande. Vilka lagrum skulle härvid kunnat
åberopas? Någon rätt för kronan att få fram stadens räkenskaper till
granskning har jag ej trott förefinnas: att kräva skadestånd för att staden
inställt arbetena förefaller mig svårt, då 1905 års avtal icke innehåller någon
bestämmelse örn tid för arbetenas färdigställande och staden i varje fall
skulle kunnat åberopa betalningsvägran från kronans sida. Och någon möjlighet
att genom annan person utföra arbetena föreligger ej, då ju staden
har haft ett oinskränkt monopol på att utföra desamma. Den enda angreppsmöjligheten
från kronans sida gent emot staden inskränker sig till en bevisföring,
huruvida i något fall den av staden debiterade kostnaden kan anses
hava varit oskälig. Jag har mångfaldiga gånger, bland annat i anmälan
till statsrevisorerna år 1923, framhållit, att en undersökning i fråga örn de
olika å-priserna för gatstensmaterial borde göras, ty där är en bevisföring
i realiteten möjlig. Jag vidhåller denna min tidigare uttalade åsikt. I andra
fall är i praktiken en bevisning icke möjlig att åstadkomma. Exempelvis: hur
skulle det utan tillgång till stadens räkenskaper kunna bevisas, att för visst
arbete de av staden utbetalade arbetslönerna varit oskäligt stora; luiru skulle
det kunna bevisas, att det använts oskäligt mycket grus och cement, för
många pålar, för mycket plank till spånt till visst arbete etc.? Fåfängt. Riksdagen
har i 1905 års avtal en gång givit Stockholms stad ett oinskränkt arbetsmonopol.
Konsekvenserna skola ej falla på mig.
Hade statsrevisorernas på den tekniskt-ekonomiska expertisens efterklokhet,
bristande kännedom örn alla på frågornas bedömande vid tidpunkten för
deras avgörande inverkande faktorer samt allmän oerfarenhet i fråga örn
svåra grundförhållandena byggda uttalanden skolat liiggas till grund för djurgårdskommissionens
uppgörelser med staden angående ifrågavarande arbe
-
22
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
tens utförande, skulle kronan med all säkerhet fått vidkännas ytterligare kostnader,
som skulle rört sig om nu oberäkneliga belopp. Staden skulle nämligen
för visso påfordrat åtskilliga för kronan dyrbara anordningar för att
eliminera alla de ovan angivna risker, för vilka djurgårdskommissionen nu
ansett sig böra stå självrisk hellre än att betala de riskpremier, som i annat
fall på sätt ovan antytts av staden måste hava krävts och icke kunnat enligt
1905 års avtals lydelse undvikas. Mina beräkningar härutinnan hava också
visat sig väl motsvara verkligheten.
Jag förklarar till slut, att jag inom ramen av min förmåga redligen sökt
tillvarataga kronans ekonomiska intresse, vilket jag ansett och anser gå
framför de nu efteråt framkomna formella tolkningarna av 1905 års avtal.
Och jag erkänner icke, att dessa tolkningar skulle kunnat genomföras gent
emot Stockholms stads bestridande eller ens i varje fall varit till fördel för
kronan med hänsyn till därmed följande konsekvenser.
Det måste väl erkännas, att djurgårdskommissionens exploateringsverksamhet
är en affär av stora dimensioner och det vore väl måhända icke alldeles
opåkallat, att ett någorlunda affärsmässigt betraktelsesätt tillämpades
med avseende å affärens skötsel. Att verksamheten överhuvud anförtrotts
åt ett särskilt för ändamålet skapat organ och icke överlämnats till något
ämbetsverk torde väl tyda på, att affärsmässighet avsetts skola vara den
ledande principen inom djurgårdskommissionen och icke formalism.
Stockholms stads gatunämnd har i sin förklaring gjort gällande att enligt
vad gatunämnden trodde sig hava visat den utredning, på vilken statsrevisorerna
grundat sina anmärkningar, i fråga om utgångspunkten, nämligen tolkningen
av 1905 års exploateringsavtal mellan kronan och staden, vore felaktig
och med avseende å redogörelsen för de faktiska förhållandena vid arbetets
utförande och det tekniska bedömandet av desamma i väsentliga hänseenden
missvisande.
Vidare hava revisorerna under § 26 meddelat, att de avlagt besök i djurgårdskommissionen
och därvid gjort vissa iakttagelser beträffande kommissionens
verksamhet vilka iakttagelser revisorerna sammanfört i följande
uttalande (Del I sid. 112 och 113):
Djurgårdskommissionen omhänderhar bland annat exploateringen av Norra
Djurgården. Försäljåingen av de för exploatering avsedda områdena hotar
att avstanna dels på grund av att återstående stadsplanelagda delar antingen
tills vidare disponeras för militära ändamål eller ock med hänsyn till stadsplanens
olämpliga utformning och andra därmed sammanhängande orsaker
icke för närvarande lämpligen kunna utbjudas till försäljning dels enär de
för exploatering lämpliga öppna områdena öster om Värtavägen ännu icke
stadsplanelagts.
Enligt vad vid besöket inhämtats har från djurgårdskommissionens sida
i enlighet med av Kungl. Majit meddelade direktiv hos Stockholms stad
hemställts om dess medverkan till såväl ändringar i redan fastställd stadsplan
som intagande i stadsplanen av ovannämnda öster örn Värtavägen belägna
områden, så att exploateringen icke skulle behöva avstanna av brist
på därtill lämpliga tomter.
Vid sagda besök hava revisorerna vidare bemärkt, att i överensstämmelse
med av Kungl. Majit givna direktiv förhandlingar med staden rörande stadsplaneläggning
av kronan tillhöriga områden vid Marieberg och Konradsberg
å Kungsholmen pågå i syfte att jämväl dessa områden skola kunna bliva för
exploatering tillgängliga.
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
23
I enlighet med särskilda av riksdagen tagna initiativ ankommer vidare på
djurgårdskommissionen att till förhandling med Stockholms stad upptaga
dels åtskilliga för såväl kronan som Stockholms stad betydelsefulla frågor
rörande reglering av vissa tomtfrågor — exempelvis spörsmålet om stadens
övertagande av sådana kronan tillhöriga områden, som staden för närvarande
tillätes utnyttja såsom park mot ingen eller obetydlig ersättning, varvid
ifrågasatts, att kronan i utbyte skulle förvärva vissa för kronans behov
lämpliga områden — dels ock i övrigt reglering av tvistigheter mellan kronan
och Stockholms stad rörande vissa markområden m. m.
Under sitt besök å redan iordningställda eller för framtida exploatering
avsedda områden å Norra Djurgården hava revisorerna med tillfredsställelse
kunnat konstatera, att som beläggningsmaterial å de färdigställda gatorna
i avsevärd utsträckning huggen sten kommit till användning.
Redan vid igångsättandet av den hittillsvarande exploateringen av Norra
Djurgården har från riksdagens sida med skärpa framhållits vikten av, att
alla erforderliga åtgärder för den avsedda exploateringens genomförande
vidtoges med största skyndsamhet. Statsverkets behov av medel för täckande
av såväl de anslag, vilka redan förutsatts skola slutligt gäldas av medel, vilka
komma att inflyta vid försäljning av mark å Djurgården, som ock för andra
ändamål, gjorde det angeläget, att den länge avsedda exploateringen av Ladugårdsgärdet
komme till stånd utan onödig tidsutdräkt.
Revisorerna vilja för sin del understryka vikten av att de sålunda gjorda
uttalandena beaktas vid ovanberörda nu pågående förhandlingar mellan
kronan och Stockholms stad rörande Ladugårdsgärdets fortsatta exploatering.
Vad från riksdagens sida uttalats angående Norra Djurgården lärer i lika
hög grad böra beaktas i fråga om Mariebergs-Konradsbergsområdena. Jämväl
beträffande dessa är det för kronan synnerligen angeläget, att alla de
för exploateringen av dessa områden erforderliga åtgärderna komma till stånd
snarast möjligt.
Jämväl ovanberörda förhandlingar mellan kronan och staden rörande ömsesidiga
förvärv och regleringar av vissa tvistigheter avse frågor, som det
torde vara av stor betydelse för såväl kronan som staden, att de inom snar
framtid bringas till sin lösning.
Med föranledande av de förhållanden inom stenindustrien, som föranlett
statsmakterna vidtaga understödjande åtgärder av stor omfattning gentemot
denna industri, synes det vara påkallat att framhålla angelägenheten av att då
vid kronans fortsatta exploatering gator iordningställas med permanentbeläggning,
huggen sten kommer till användning i så stor utsträckning som
möjligt, varigenom lättnader kunna beredas sagda industri och däri sysselsatt
personal. Därvid bör tillses, alt sådana åtgärder undvikas, som genom
stenbeläggningens fördyrande — exempelvis genom onödigt kostsamt fogfyllningsmaterial
—- kunna leda till val av annat beläggningsmaterial än
huggen sten.
Med hänsyn till de stora intressen, som sålunda i olika hänseenden äro
knutna vid den av djurgårdskommissionen bedrivna verksamheten, vilja revisorerna
framhålla angelägenheten av att riksdagen erhåller vidgad möjlighet
att redan på ett tidigt stadium öva inflytande på kommissionens förhandlingar
med Stockholms stad och riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt.
Yttrande har avgivits av djurgårdskommissionen (Del II sid. 120—125).
24
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
Utskottet.
Den utredning, som av 1935 års riksdag begärts i avseende å vissa mellanhavanden
mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad och som nu
föreligger i statsrevisorernas berättelse, synes utskottet giva vid handen, att
åtskilliga missförhållanden kunnat konstateras vid de för den tidigare verksamma
djurgårdskommissionens räkning utförda arbetena och att kronan
av Stockholms stad debiterats och även i viss utsträckning lämnat ersättning
för arbeten, som icke bort av kronan betalas. Utskottet har icke kunnat
undgå att finna, att de debiteringsmetoder, som här tillämpats av Stockholms
stad, icke stå i god överensstämmelse med vad som kan fordras av
den, som åtagit sig att för annans räkning utföra vissa arbeten. Med utgångspunkt
från vad som numera framkommit måste vad djurgårdskommissionens
förutvarande verkställande ledamot anfört i fråga om svårigheten att
åstadkomma någon kontroll över arbetena och sättet för deras debitering,
då staden — efter att i ärendet hava inhämtat sin ombudsmans yttrande -—
under åberopande av gällande avtals ordalydelse icke medgivit att från kronans
sida granskning finge verkställas rörande debitering av arbetskostnaderna,
framstå i en egendomlig dager.
Utskottet har sig bekant, att inom djurgårdskommissionen uppmärksammats,
att riktigheten av debiteringen för arbetena från stadens sida kunde
ifrågasättas, men att detta likväl i allmänhet icke föranlett något ingripande
med hänsyn till att staden icke var villig underkasta sig någon närmare
granskning. Då emellertid numera felaktigheter påvisats rörande de av staden
verkställda debiteringarna och dessa anmärkningar i vissa fall av Stockholms
stad även lämnats utan erinran, framgår också härav, att de tidigare
gjorda påpekandena visat sig vara fullt riktiga. Utskottet kan icke underlåta,
att här särskilt påtala det av revisorerna anmärkta förhållandet, att Stockholms
stad, sedan i visst fall verkställd för hög debitering påvisats från stadens
egna myndigheters sida, dock ansett sig kunna — i stället för att återbetala
den oriktigt uppburna ersättningen — tillgodoföra sig densamma såsom
ränta å i annat sammanhang debiterade belopp, oaktat någon laga skyldighet
för kronan att utgiva sådan ränta synbarligen icke förelegat. I stadens
förklaring över anmärkningarna har sistnämnda fråga icke ens omnämnts.
Av den avgivna förklaringen framgår, att tveksamhet kan råda, huruvida
och i vilken utsträckning vissa av de framställda anmärkningarna kunna föranleda
till av revisorerna ifrågasatt återbetalning från Stockholms stads
sida. Då utskottet, som finner anmärkningarna i deras mera väsentliga delar
hava fog för sig, emellertid icke anser sig böra påyrka inledande av en
återvinningsprocess mot staden, i synnerhet som det kan förväntas att tvistigheter
av denna art genom senare träffade avtal undvikits, vill utskottet
dock giva tillkänna den uppfattningen, att från Kungl. Majlis sida bör tillses
att Stockholms stad till kronan inbetalar åtminstone de belopp, som måste
anses vara orättmätigt uppburna, något som under alla förhållanden synes
vara fallet beträffande ovan nämnda ränta. Utskottets ställningstagande i
fråga om en återvinningsprocess påverkas i viss mån av den omständigheten,
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
25
att de arbeten rörande vilka anmärkningar numera framställts redan för
ganska länge sedan blivit av kronans verkställande myndighet likviderade.
Utskottet har fäst sig vid, att Stockholms stads gatunämnd i sitt yttrande
över de framställda anmärkningarna funnit lämpligt att göra vissa enligt utskottets
mening mindre lämpliga uttalanden rörande det arbete, som efter
anmodan av revisorerna och på riksdagens begäran verkställts av de för frågans
utredning tillkallade personerna.
Utskottet har här ovan nödgats konstatera, att från Stockholms stads sida
gentemot kronan och dess organ vidtagits åtgärder, som icke stå i god överensstämmelse
med vad som kan fordras, då det gäller att i samförstånd söka
genomföra träffade uppgörelser. Även örn det icke gärna kan undgås att
vissa intressekonflikter uppstå mellan staden och kronan, då fråga är om
ett ekonomiskt utnyttjande av kronans markområden i Stockholm och dess
omgivningar, vill utskottet dock uttala den förväntan, att det skall lyckas
att framdeles undgå åtminstone några mera djupgående konflikter på detta
område och att riksdagen icke skall behöva ingripa till bevakande av kronans
rätt. Utskottet har därför icke ansett sig nu höra föreslå vidtagande av särskilda
åtgärder i anledning av vad revisorerna anmärkt i fråga om vissa ekonomiska
mellanhavanden mellan kronan och staden.
Vad åter beträffar det likaledes av revisorerna berörda spörsmålet om ändrad
sammansättning av djurgårdskommissionen och vidgad möjlighet för
riksdagen att redan på ett tidigt stadium utöva inflytande på kommissionens
förhandlingar med staden och rörande riktlinjerna för kommissionens verksamhet
i övrigt, sammanhänger detta spörsmål i viss mån med ordnandet av
de två särskilda uppgifter, vilka tillkomma den nuvarande djurgårdskommissionen,
nämligen dels handhavandet av markförsäljningen och vidtagande
av härför erforderliga förberedande åtgärder dels ock vissa underhandlingar
med staden rörande mark- och stadsplanefrågor, vilket uppdrag tidigare handhafts
av kronans fastighetskommission. Utskottet är av den uppfattningen,
att stor vikt bör ägnas de ekonomiska intressen, som kronan har att här
bevaka, samt att från kommissionens sida särskild uppmärksamhet bör ägnas
den ekonomiska kontrollen. Med hänsyn till ifrågavarande intressen
och betydelsen av huru dessa för framtiden handhavas vill det — icke
minst i betraktande av vad som förekommit under behandlingen av nu ifrågavarande
ärende — förefalla utskottet befogat, att det tages under övervägande
huruvida och i vad mån förändringar i kommissionens sammansättning
och dess organisation äro av behovet påkallade. Enligt utskottets mening
bör från Kungl. Maj:ts sida förslag härutinnan snarast möjligt framläggas
för riksdagen, och det synes önskvärt att detta sker redan år 1937.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande de synpunkter,
som av utskottet anförts.
26
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
liro) Kassarabatter m. m. Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna
meddelat, att de vid sin granskning av räkenskaperna för ett flertal
förvaltningsinstitutioner kommit till den uppfattningen, att de olika myndigheterna
vid sina inköp av förbrukningsmaterial ofta uraktlåtit att av vederbörande
säljare betinga sig fördelaktiga betalningsvillkor i form av rabatter
m. m. samt stundom även i de fall, då vissa rabatter stått att erhålla, helt
underlåtit att utnyttja desamma (Del I sid. 117 och 118).
Revisorerna hava gjort följande uttalande:
Revisorerna hava ifråga om statsdepartementen och några kommittéer,
vissa ämbetsverk i Stockholm samt åtskilliga läroverk i landsortsstäder särskilt
undersökt, huru det i sådant hänseende förhåller sig vid inköp av de
hos myndigheterna ojämförligt oftast förekommande förbrukningsartiklarna
nämligen skrivmaterialier. Bortsett från den upphandling, som sker
genom generalpoststyrelsens försorg (kungörelserna den 30 maj 1930, nr
210 och 211), göras sådana inköp av flertalet av myndigheterna successivt i
mån av behov. Större delen av dessa myndigheter har härvid utverkat sig
rabatter, men dessa äro synnerligen växlande. De större verken hålla sig i
regel till en och samma eller ett fåtal leverantörer och erhålla då mestadels
en fix rabatt, olika för skilda myndigheter, dock inträffar det att leverantören
å vissa varor ej medgivit någon prisreducering alls.
Ett icke obetydligt antal verk och myndigheter verkställer emellertid rätt
omfattande inköp av skrivmaterialier utan att betinga sig någon som helst
rabatt, och detta ehuru likvid ofta erlagts inom den för erhållande av rabatt
i allmänhet föreskrivna tiden, 30 dagar. Även om icke någon generell överenskommelse
om erhållande av rabatter träffats med säljaren eller om denne
genom påskrift å räkningen eller på annat sätt låtit köparen förstå att
viss rabatt vore att påräkna, borde det dock i flertalet fall stå klart för
varje inköpande myndighet, när det med hänsyn till den inköpta kvantiteten
eller till tiden för likvidens erläggande — såsom vid kontant likvid eller
vid betalning inom viss kort tid. exempelvis 30 dagar, efter räkningens utställande
— rabatt av säljaren skäligen kunde vara att förvänta.
I andra fall åter, då den säljande firman utgått från att viss kassarabatt
skulle lämnas och till och med angivit detta å räkningen, har det av revisorerna
konstaterats, att betalningen skett så sent att rätten till kassarabatt
gått förlorad.
Även givas en hel del fall, då likvid skett inom behörig tid, men vederbörande
myndighet helt enkelt underlåtit att avdraga den utfästa rabatten
å räkningen, varvid säljaren av naturliga skäl låtit bero.
I detta sammanhang torde det även böra omnämnas, att för vissa slag
av skrivmaterialier såsom carbonpapper, stenciler och färgband, vilka redan
i viss utsträckning äro föremål för centraluppköp genom postverkets
försorg, i stället tillämpas systemet med varurabatter. I motsats till kassarabatterna,
vilka i det stora hela kunna sägas hålla sig i omkring två
procent, utgå varurabatterna efter vitt skilda procentsatser. För finansdepartementet
har i ett fall kunnat konstateras en rabatt av ända till fyrtio
procent. Till största delen sammanhänger detta förhållande med olikheten
i kvalitéerna. Dock har kunnat iakttagas en viss variation av priserna för
en och samma kvalité.
Det torde utan vidare vara klart, att de utgiftsbelopp, som för varje särskild
räkning kunnat besparas genom avdragande av nämnda rabatter, i
allmänhet icke uppgå till några högre belopp. Revisorerna äro dock över
-
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
27
tygade örn, att rättelse av här påtalade missförhållanden icke skulle för statsverket
komma att bliva betydelselös i besparingshänseende. Icke minst med
hänsyn härtill anse revisorerna att en snar ändring på detta område är av
behovet påkallad.
Orsakerna till de sålunda påvisade skiljaktigheterna mellan de vid inköp
av förbrukningsartiklar lämnade rabatterna torde framför allt vara att söka
i den bristande samverkan, som — med undantag för de genom postverkets
försorg verkställda uppköpen — råder mellan statsinstitutionerna i förevarande
hänseende, ett förhållande som revisorerna också vidrört i sin till
1928 års riksdag avgivna berättelse i ärende rörande statsverkets expensutgifter.
Beträffande sättet för åstadkommande av rättelse av de antydda missförhållandena
anse sig revisorerna av olika skäl ej böra förorda en allmän
centralisering till postverket av upphandlingen utav här ifrågakomma varuslag.
Revisorerna vilja i stället ifrågasätta, huruvida det icke kunde befinnas
lämpligt att för åstadkommande av större enhetlighet ett visst ämbetsverk
ålades att lämna råd och upplysningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen
(Del II sid. 126—129).
Statskontoret har, med erinran att en centralisering av uppköp för statens
räkning redan nu i viss omfattning genomförts, ansett frågan huruvida och
inom vilka områden samt på vad sätt inköp av förbrukningsartiklar för statens
räkning bör i vidare mån än nu sker centraliseras vara förtjänt av närmare
övervägande. Däremot ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att,
såsom revisorerna föreslagit, något ämbetsverk skulle åläggas att lämna råd
och anvisningar rörande upphandling av förbrukningsartiklar.
Riksräkenskapsverket har funnit revisorernas förslag örn allmän centralisering
till postverket av upphandlingar av ifrågavarande förbrukningsartiklar
knappast kunna medföra några mera avsevärda fördelar. Ämbetsverket har
i stället ansett, att med större skäl kunde ifrågasättas, om icke en centralupphandling
av skriv- och kontorsmaterialier för de till huvudstaden förlagda
ämbetsverken skulle vara till fördel för statsverket.
Generalpoststyrelsen har ställt sig avvisande mot den utav revisorerna ifrågasatta
anordningen.
Vad revisorerna anfört giver vid handen, att ämbetsverkens upphandling
av skrivmaterialier m. m. icke är ordnad på ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
sätt. Sålunda förekommer, att statsverket för en och samma
vara får erlägga olika pris. Dessa växlingar hava givetvis sin förklaring i
det tillämpade upphandlingssättet och omfattningen av den verkställda upphandlingen.
Det torde därför framstå som ett önskemål, att åtgärder vidtagas
för att vid upphandlingen av skrivmateriel statsverket skall kunna
erhålla så förmånliga villkor som möjligt. De i ärendet hörda myndigheterna
hava i allmänhet ultalat sig för en på detta område centraliserad, till viss
myndighet anförtrodd upphandling. Utan att här vilja ingå på de framlagda
Vtshotlel.
28
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
förslagen finner utskottet det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att det bör göras till föremål för utredning, varvid då även torde böra tagas
i övervägande, huruvida anordningar på detta område böra avse icke allenast
ämbetsverken i Stockholm, vilka revisorerna närmast torde hava åsyftat,
utan även övriga statliga institutioner i riket.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande frågan örn ordnandet
av upphandling för statsverkets behov av skrivmaterialier
m. m. på förmånligaste sätt.
12:o) Anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna. Under
finansdepartementet, § 29, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
rörande anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna (Del I
sid. 119—121).
Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande
anmärkningsarvoden utgå, hava revisorerna erinrat därom, att genom
den år 1921 beslutade löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
advokatfiskalerna vid rikets hovrätter placerades i dåvarande lönegraden
B 15 (nuvarande B 24). I proposition till 1925 års riksdag (Utgifterna. För
flera huvudtitlar gemensamma frågor) framlades bland annat förslag till
uppfattning i lönegrad av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden
(15 lgr.). Beträffande frågan huruvida advokatfiskalerna borde
uppflyttas i högre lönegrad anfördes i propositionen bland annat, att allmänna
civilförvaltningens lönenämnd vid framläggandet av sitt förslag rörande
placering i lönegrad av dessa utgått ifrån att anmärkningsarvodet
skulle bortfalla.
Vederbörande departementschef yttrade bland annat, att med hänsyn tagen
till den indragning av anmärkningsprovision, som under senare tid skett
för tjänstemän inom andra grenar av statsförvaltningen, det syntes honom
ock hava legat närmast till hands att i enlighet med lönenämndens förslag
i då förevarande sammanhang även indraga anmärkningsarvodet för advokatfiskalerna
i hovrätterna. Frågan om indragning av inkomst av ifrågavarande
slag hade emellertid, framhöll departementschefen, kommit i ett i
viss mån annat läge. Med hänsyn till storleken av den i riksräkenskapsverket
förefintliga balansen av ogranskade räkenskaper hade nämligen de under
hösten 1924 samlade statsrevisorerna ifrågasatt, huruvida det icke borde tagas
under övervägande att införa rätt för riksräkenskapsverkets reviderande
personal att efter en med hänsyn till vunnen erfarenhet och för handen varande
omständigheter avpassad procentskala uppbära anmärkningsarvode.
Departementschefen, som ansåg den av statsrevisorerna sålunda väckta frågan
icke kunna i dess dåvarande läge underställas Kungl. Maj:ts prövning,
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
29
fann för den skull försiktigheten bjuda, att frågan om anmärkningsarvodets
bibehållande eller avskaffande för hovrätternas advokatfiskaler icke löstes,
förrän det väckta spörsmålet om anmärkningsprovisions införande i riksräkenskapsverket
blivit avgjort. I avvaktan härå syntes departementschefen
advokatfiskalerna i hovrätterna böra bibehållas i innehavande lönegrad.
Statsrevisorernas förslag beträffande återinförande av anmärkningsprovision
vid riksräkenskapsverket föranledde icke någon åtgärd från riksdagens
sida.
Efter att hava i en sammanställning angivit vad som under budgetåren
1930—1935 utgått i anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid rikets hovrätter,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste löneregleringarna
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen
i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de skäl, som anförts
för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter, som skapas
av att. vissa, eljest likställda tjänstemän komma i tillfälle att förskaffa
sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de övriga få nöjas med sin i
stat fastställda avlöning. Förefintligheten av dylika extra inkomster eller
sportler omöjliggör ock genomförandet av enhetlig löneplan för det verk,
det gäller, eller för flera likställda verk. Det har därför ansetts vara av vikt
att genom uttrycklig föreskrift i de olika avlöningsreglementena förebygga
eller vidtaga åtgärder till förhindrande av att så småningom under skilda former
skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av dem,
som vid löneregleringen upptagits. Genom kungörelse den 17 december 1920
(nr 834) angående upphävande av den vissa statstjänstemän tillkommande
rätt till anmärkningsarvode föreskrevs även, att, där enligt då gällande avlöningsreglementen
eller eljest meddelade föreskrifter statens tjänsteman ägde
uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode icke skulle utgå för belopp, som
återburits eller inbetalats på grund av anmärkningar, vilka till vederbörande
ämbetsverk ingivits efter utgången av år 1920. Nu nämnda bestämmelser hava
emellertid icke ansetts tillämpliga beträffande advokatfiskalernas anmärk - ningsarvoden.
Såsom av det anförda framgår föranledde den av 1924 års statsrevisorer
väckta frågan örn anmärkningsarvodets återinförande vid riksräkenskapsverket
icke någon riksdagens åtgärd. Ett av en motionär vid 1927 års riksdag
väckt förslag i samma riktning vann ej heller riksdagens bifall. Vidkommande
frågan örn anmärkningsarvodet i nu föreliggande fall anse revisorerna,
att, då så lång tid förflutit, sedan berörda spörsmål i avseende å riksräkenskapsverket
varit föremål för statsmakternas prövning och några nya
omständigheter, som böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet
sedan dess knappast framkommit, tillräckliga skäl icke föreligga att
längre bibehålla denna förmån åt advokatfiskalerna vid hovrätterna.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Svea hovrätt,
Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge (Del II sid. 129
—138).
Riksräkenskapsverket liksom i viss mån statskontoret hava i huvudsak delat
revisorernas mening, att det till advokatfiskalerna i hovrätterna utgående
anmärkningsarvodet vid stämpelgranskning borde avskaffas. Dock borde
30
Statsutskottets utlåtande Nr lil
-
Utskottet.
frågan om arvodets indragning upptagas till övervägande vid den omprövning
av advokatfiskalernas tjänsteställning och lönegradsplacering, som torde
böra ske i samband med det ifrågasatta införandet i vidgad omfattning av
muntligt förhör inför hovrätt. Utan avvaktan härpå syntes böra övervägas
att revidera de nuvarande grunderna för anmärkningsarvodets bestämmande
i syfte att i vidare mån än som nu vore fallet begränsa den utgående
ersättningen.
Svea och Göta hovrätter hava ställt sig avvisande mot revisorernas förslag
och ansett, att, därest indragning av anmärkningsarvodet komme att äga
rum, advokatfiskalsbefattningarna borde uppflyttas i högre lönegrad. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har ansett, att anmärkningsarvodet borde
borttagas, men att åt advokatfiskalerna skulle beredas kompensation genom
deras uppflyttande i högre lönegrad.
Såsom revisorerna framhållit hava sportler ansetts i princip olämpliga som
avlöningsform, och har sportelsystemet alltmer utmönstrats ur de statliga avlöningsföreskrifterna.
Ur denna synpunkt hava revisorerna ansett, att jämväl
det till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående anmärkningsarvodet
icke längre böra bibehållas. Då utskottet med hänsyn till vad som i ärendet
anförts finner lämpligt, att frågan blir föremål för övervägande från
Kungl. Maj:ts sida, anser sig utskottet böra föreslå,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan om bibehållande
av till advokatfiskalerna vid hovrätterna utgående
anmärkningsarvode.
13 :o) Mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän. Under finansdepartementet,
§ 30, hava revisorerna ifrågasatt indragning av nu utgående
mantalsskrivningsprovision till städernas tjänstemän (Del I sid. 122).
Revisorerna hava lämnat en kortfattad historik över förhållandena på området
ävensom redogjort för de i ämnet gällande bestämmelserna.
Som allmänt uttalande hava revisorerna anfört följande:
En av revisorerna verkställd utredning har givit vid handen, att ifrågavarande
ersättningsbelopp äro synnerligen växlande och mången gång ytterst
obetydliga. Ersättningsbeloppen utbetalas i regel direkt till vederbörande
mantalsskrivningstjänsteman, oavsett örn de med tjänsten förenade sportlerna
indragits till stadskassan. I ett flertal fall har även vederbörande
tjänsteman icke uttagit honom tillkommande provision. I andra fall åter
har provisionen uttagits för flera år på en gång, exempelvis för tio år.
Utan tvivel vore det därför en tidsenlig och önskvärd reform, om ifrågavarande
ersättning, som såväl för städerna som för den enskilde tjänstemannen
torde sakna ekonomisk betydelse, kunde upphöra att utgå. Detta
synes desto mera motiverat som i de flesta städer mantalsskrivningstjänstemännen
äro anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår
till stadens kassa.
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
31
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och svenska
stadsförbundet (Del II sid. 139 och 140).
Statskontoret och riksräkenskapsverket dela revisorernas mening, att ifrågavarande
mantalsskrivningsprovision bör upphöra att utgå, under det att
svenska stadsförbundet visserligen icke motsätter sig den föreslagna indragningen,
men anser att avskrivningen bör genomföras successivt under en tid
av fem år.
Med hänsyn till de obetydliga belopp, varom här är fråga och då därtill
kommer, att mantalsskrivningstjänstemännen i de flesta städer äro anställda
i vederbörande stads tjänst mot fast lön, varvid provisionen ingår till stadens
kassa, ansluter sig utskottet till revisorernas uppfattning, vilken jämväl vunnit
stöd i de i ärendet hörda myndigheternas yttranden, att här ifrågavarande
provision lämpligen bör upphöra att utgå. Härigenom skulle, såsom
statskontoret i sitt yttrande i ärendet anfört, det under sjunde huvudtiteln
i riksstaten uppförda anslaget till observations- och uppbördsprocenter
kunna nedsättas med ett av ämbetsverket till i runt tal 10,000 kronor beräknat
belopp.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att mantalsskrivningsprovision
till städernas tjänstemän må upphöra att
utgå.
14:o) Redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga
medel, som debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden. Under
finansdepartementet, § 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande
redovisningen i länsstyrelsernas räkenskaper av vissa icke statliga
medel (Del I sid. 123 och 124).
Revisorerna hava erinrat därom, att länsstyrelse på därom gjord framställning
ombesörjer, att vissa till uttaxering beslutade icke statliga medel
varda genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterade
och indrivna. För bestyret med detta arbete utgår ersättning, beräknad efter
viss procent å medlen i fråga. Bland de medel, som i förevarande fall
komma i fråga, hava omnämnts landstingsmedel, vägskatt, tingshusmedel
och vissa försäkringsanstalters avgifter.
Revisorerna hava lämnat en redogörelse över bestämmelserna rörande
debitering och uppbörd av dessa medel och härtill knutit följande allmänna
uttalande:
Vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,
att utbetalningarna av ifrågavarande medel i regel icke äro
verifierade. Sålunda saknas ofta de till utbetalningsärendena hörande handlingarna,
innefattande bland annat utredning örn beräkningen av de statsverket
och vederbörande tjänstemän tillgodoförda provisionsandelarna. Då
statsverket är ansvarigt för redovisningen av de medel, som inflyta i sam
-
Utskottet.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
Utsleottet.
band med kronouppbörden och sålunda är ersättningsskvldigt för felaktigt
utbetalda belopp, anse revisorerna, som inhämtat, att fall inträffat, där provisionen
oriktigt beräknats, angeläget, att åtgärder vidtagas för en bättre
verifiering av här omförmälda medel.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och samtliga länsstyrelser
(Del II sid. 141—169).
Riksräkenskapsverket har anfört, bland annat, att anordningsbesluten rörande
utbetalningar till vederbörande kommunala myndigheter m. fl. av
medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, medfölja icke
länsräkenskaperna vid deras insändande till riksräkenskapsverket, enär desamma
jämlikt kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) § 23 skola bifogas
de redogörelser, som länsstyrelserna före den 15 februari hava att tillställa
ifrågavarande myndigheter. Då dessa myndigheter icke lära hava
något större intresse av att äga tillgång till originalanordningarna, torde
dessa för framtiden, jämte tillhörande uträkningar m. m., lämpligen kunna
biläggas länsräkenskaperna, medan i stället avskrifter av anordningarna
vidfogas nämnda redogörelser.
Revisorerna hava anmärkt, att länsstyrelsernas beslut örn utbetalning av
landstings- m. fl. medel i regel icke äro verifierade. Detta förhållande torde
sammanhänga därmed, att handlingarna rörande utbetalning av nu angivna
medel icke åtfölja länsräkenskaperna, enär länsstyrelserna redovisa medlen
direkt till landsting, vägkassor m. fl. Då genom förfaringssättet i fråga
riksräkenskapsverket undandrages möjligheten att underkasta även dessa
anordningsbeslut saklig granskning, synes utskottet en ändring i berörda
förhållande vara påkallad. Det av revisorerna framförda önskemålet om en
bättre verifiering av här omförmälda medel i länsräkenskaperna skulle lämpligen
kunna vinnas därest, såsom vissa länsstyrelser föreslagit, avskrifter av
verifikationerna och av den anordningshandlingen bifogade uträkningen över
provisionsmedlens fördelning medsändes länsstyrelsernas räkenskaper till
riksräkenskapsverket.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommandet av
en fullständig verifiering av vissa icke statliga medel, som
debiteras och indrivas i samband med kronouppbörden.
15 :o) Redovisning av hittegodsmcdel samt av vissa hos Överståthållarämbetet
för polisärenden fonderade medel. Under finansdepartementet,
§ 32, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande redovisning
av hittegodsmedel (Del I sid. 124—126).
Revisorerna hava meddelat, att de vid av dem verkställd granskning av
överståthållarämbetets för polisärenden räkenskaper för budgetåret 1934/
1935 uppmärksammat, att ett belopp av 3,024 kronor 6 öre uppdebiterats å
titel »A III Diverse inkomster: försäljningsmedel för lös egendom» utgörande
kronans andel av hittegodsmedel.
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
33
Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser rörande hittegods hava
revisorerna meddelat, att hittegods, som i Stockholm tillvaratagits och inlämnats
till polisen, uppsamlas å poliskammarens magasin. Därest ej vederbörande
ägare anmäler sig inom natt och år från det pålysning härom i
vederbörlig ordning ägt rum, försäljes det å auktion och försäljningssumman
redovisas till Överståthållarämbetet för polisärenden. Av såväl försäljningssumman
som till polisen överlämnade upphittade penningar tillgodoföres
statsverket två tredjedelar, under det att återstående tredjedelen, utgörande
upphittarens andel, redovisas i en särskild liggare, där även utgifter för tillvaratagandet
såsom transport och annonskostnader m. m. samt utbetalda
upphittarandelar bokföras.
Under årens lopp -—- den tidigaste redovisningen avser under år 1875 influtna
medel -—■ har härigenom bildats en fond av ej utbetalda upphittarandelar,
som den 1 januari 1935 utgjorde omkring 35,000 kronor. Större
delen av beloppet är placerad å checkräkning i enskild bank. Räntan tillföres
emellertid ej fonden utan tillfaller enligt av Överståthållarämbetet under
hand lämnad uppgift en tjänsteman inom Överståthållarämbetet för polisärenden.
I skrivelse till Konungen den 20 november 1935 har Överståthållarämbetet
hemställt om tillstånd att få disponera avkastningen av nämnda fond till understöd
åt befattningshavare inom ämbetet m. m.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Det vill synas revisorerna, att ifrågavarande andelar i hittegodsmedel i de
fall, då de icke kunnat tillställas vederbörande upphittare, bort redovisas i
överståthållarämbetets till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper såsom
deponerade medel för att sedermera — när ingen rättsägare finnes — i
överensstämmelse med vad som gäller för sådana medel tillgodoföras statsverket
och uppdebiteras å titel »A III Diverse inkomster». Revisorerna kunna
icke undgå att finna det anmärkningsvärt, att på sätt skett räntan å ifrågavarande
medel disponerats av Överståthållarämbetet.
I detta sammanhang vilja revisorerna fästa uppmärksamheten på att bestämmelser
böra meddelas i fråga örn redovisningen av sådana medel.
Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket och förklaring av Överståthållarämbetet,
som bifogat särskilt yttrande från polismästaren i Stockholm
(Del II sid. 171—175).
Riksräkenskapsverket har anslutit sig till vad revisorerna i denna fråga
anfört.
Överståthållarämbetet har framhållit, att verkets förfaringssätt föranletts
av avsaknaden av föreskrifter på området.
Vidare hava revisorerna under § 35 framställt vissa anmärkningar i fråga
örn överstathallarämbetets för polisärenden förfaringssätt vid redovisningen
av vissa hos ämbetet fonderade medel (Del I sid. 130 och 131).
Revisorerna hava meddelat, alt de genomgått överståthållarämbetets för
polisärenden redovisning över »deponerade» medel, i vilken räkenskap bokföras
utbetalningar av de bötesandelar, som enligt lagstiftningen örn
Bihang till riksdagens protokoll 1936. G sami. Nr lil.
3
34
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
U tskottet.
olovlig sprithantering skola ställas till överståtliållarämbetets förfogande
för att i enlighet med givna föreskrifter användas till uppmuntran
av polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrandet av olovlig
rusdrycks- eller sprithantering. Revisorerna hava vid sin granskning iakttagit,
att de deponerade medlen vid 1935 års ingång voro placerade med
40,000 kronor å kapitalräkning, hos enskild bank med 348 kronor 97 öre å
checkräkning och med återstoden eller 348 kronor 68 öre kontant inneliggande
hos räkenskapsföraren. Räntan å bankräkningarna har icke tillförts
redovisningen under åren 1932—1934 samt dessförinnan blott med mindre
del. Enligt av Överståthållarämbetet under hand lämnad uppgift hava oredovisade
räntemedel uppburits av en tjänsteman inom Överståthållarämbetet
för polisärenden.
I skrivelse till Konungen den 20 november 1935 har Överståthållarämbetet
hemställt om tillstånd att få disponera avkastningen av ifrågavarande medel
till understöd åt befattningshavare inom ämbetsverket.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Enligt allmänna rättsgrundsatser torde staten böra betraktas såsom ägare
av gods, till vilket ägare ej finnes. Vid sådant förhållande hade ifrågavarande
medel bort redovisas i överståthållarämbetets till riksräkenskapsverket
ingående räkenskaper för att i vederbörlig ordning tillgodoföras statsverket.
Därtill kommer att vissa av dessa belopp ursprungligen varit statsmedel. Då
ifrågavarande medel, såsom revisorerna hålla före, bort tillkomma statsverket,
synes det anmärkningsvärt att å dem belöpande räntor disponerats på
sätt som skett.
Revisorerna, som i annat sammanhang gjort uttalande angående vissa hittegodsmedel,
anse, att bestämmelser om redovisning jämväl i förevarande fall
böra meddelas.
Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket och förklaring av Överståthållarämbetet,
som bifogat särskilt yttrande av polismästaren i Stockholm
(Del II sid. 172—175 och 178).
Utskottet delar revisorernas uppfattning, att det av Överståthållarämbetet
tillämpade förfaringssättet i av revisorerna här påtalade fall icke är lämpligt.
Det synes utskottet riktigare, att medel varom här är fråga — såframt
de icke kunna omedelbart tillställas vederbörande — tillgodoföras statsverket
j enahanda ordning, som tillämpas beträffande andra hos statsmyndigheter
deponerade medel och upptagas till redovisning i överståthållarämbetets till
riksräkenskapsverket ingående räkenskaper.
Med hänsyn till ifrågavarande medels natur är överståthållarämbetets sätt
att disponera avkastningen av desamma enligt utskottets mening i hög grad
anmärkningsvärt.
Då utskottet har anledning antaga, att ändring i här berörda avseenden
kommer att vidtagas utan att någon åtgärd från riksdagens sida erfordras,
har utskottet nu allenast velat vad i dessa ärenden förekommit för riksdagen
-
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
35
16:o) Hos Överståthållarämbetet nedsatta f ulH''01 jdsavgif ter m. in. Under
finansdepartementet, § 34, liava revisorerna framställt vissa anmärkningar
beträffande gällande ordning för nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
samt för lyftande av sådant nedsatt belopp (Del 1 sid. 127—
130).
Revisorerna hava erinrat därom, att jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken
är den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, pliktig att
med vissa undantag och inskränkningar hos Konungens befallningshavande
nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, 150 kronor, utan ock enahanda belopp
till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas
motparten.
Enligt gällande bestämmelser må nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
ske hos vilken som helst av länsstyrelserna. Har Kungl. Majit
i dom eller utslag förordnat, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift
eller lyfta belopp, som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning,
äger han utbekomma beloppet hos den länsstyrelse, där det blivit nedsatt.
Därest part ej gjort framställning om återbekommande av nedsatt belopp
inom tio år efter nedsättningen, skola medlen uppsägas till lyftning. Medel,
till vilkas uttagande någon efter viss fastställd tid icke anmält sig, skola
omföras i landskontorets räkenskaper till riksstatstiteln »A III Diverse inkomster»,
varifrån utbetalning sker, när vederbörande gör framställning örn
beloppets utfående.
Revisorerna hava uppmärksammat vissa fall, där en advokat i Stockholm
för rättssökande personers räkning, vilka personer berättigats återbekomma
av dem nedsatta avgifter för motparts kostnadsersättningar, mot viss ersättning
uttagit och tillhandahållit vederbörande det deponerade beloppet.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Det nuvarande systemet med inbetalning och utbetalning av nu ifrågavarande
medel synes revisorerna synnerligen otidsenligt och otillfredsställande.
Såsom av utredningen framgår, äger part hos Överståthållarämbetet eller hos
vilken länsstyrelse som helst nedsätta fullföljdsavgift och kostnadsersättning.
Detta innebär, att samtliga ifrågavarande myndigheter måste i sina räkenskaper
redovisa dessa medel, vilket medför onödig omgång och tidsutdräkt.
Utan att närmare ingå på frågan, huruvida icke i fall, varom här är fråga,
vanliga preskriptionsbestämmelser böra vinna tillämpning, finna revisorerna
det föga tilltalande, att, på sätt av det ovan anförda framgår, vederbörande
part för utfående av sålunda nedsatt belopp nödgas vidkännas särskilda kostnader.
Enligt revisorernas mening torde bestyret med uppbörden och utbetalningen
av nämnda medel utan olägenhet kunna anförtros åt en enda myndighet,
exempelvis nedre justitierevisionen. Därest en dylik anordning genomfördes,
skulle medlen direkt kunna tillställas vederbörande i samband
med överlämnandet av utslaget eller rättegångshandlingarna i målet.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet
(Del II sid. 175—177).
Riksräkenskapsverket har ställt sig helt avvisande mot revisorernas förslag,
under det att Överståthållarämbetet anslutit sig lill det av revisorerna
36
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
Utskottet.
angivna önskemålet, att inbetalning av fullfölj dsavgift och kostnadsersättning
må ske i nedre justitierevisionen.
Det nuvarande systemet med nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
samt angående lyftande av sådant nedsatt belopp måste ur skilda
avseenden betraktas som mindre tillfredsställande. Revisorerna hava nu ifrågasatt
en sådan ändring av gällande bestämmelser, att bestyret med uppbörden
och utbetalningen av nämnda medel anförtros åt en enda myndighet, och
hava i sådant avseende närmast tänkt sig nedre justitierevisionen.
Då utskottet, som ansluter sig till de av revisorerna anförda synpunkterna,
är av den uppfattningen att detta spörsmål dock bör bliva föremål för övervägande
från Kungl. Maj:ts sida, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan om ändrade
bestämmelser angående uppbörd och utbetalning av vid
talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullföljdsavgifter
och kostnadsersättningar.
17 :o) Statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt i magistratsstäder.
Under finansdepartementet, § 36, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan rörande statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt
i magistratsstäder ävensom framställt vissa erinringar beträffande av
lanträntmästare för mycket uppburen provision (Del I sid. 131—138).
Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i § 53 förordningen den
21 mars 1862 (nr 16) om landsting, föreskrevs bland annat, att såsom ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsskatt finge innehållas 3 procent
av inlevererade landstingsmedel, varav beräknades U/a procent för debiteringen
(häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman i stad), 1 procent för
uppbörden (kronofogde och kronouppbördstjänsteman i stad) samt 1/2 procent
att lika fördelas emellan landskamreraren och lanträntmästaren. För
debitering och uppbörd av landstingsskatt utgick således ersättning efter
samma procenttal för såväl fögderierna som magistratsstäderna. Enligt 63 §
av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet stadgades, att provision för debitering och uppbörd av vägskatt utginge
efter samma grunder som beträffande landstingsmedel.
Sedan lanträntmästarna från och med år 1909 uppförts å en särskild övergångsstat
beslöts, att, i den mån lanträntmästare avginge, tjänsten skulle indragas
och till sådan befattningshavare utgående uppbördsprovision å landstingsskatt
eller 1U procent å hela uppbörden tillgodoföras statsverket. Enahanda
skulle gälla beträffande kronofogdarna sedan de från och med år 1918
uppförts på indragningsstat och genom 1925 års lönereglering även landskamrerare.
Uti en vid 1922 års riksdag med anledning av propositionen nr 204 angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m., väckt
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
37
motion hemställdes, bland annat, att till statsverket indragna provisionsandelar
skulle utgå med hälften av dittills gällande procenttal. Detta innebar
således en sänkning av den statsverket tillkommande provisionen å landstingsmedel
från magistratsstad från 1/4 procent till 1IS procent (lanträntmästare^
indragna provisionsandel). Riksdagen biföll motionen.
Emellertid kom i riksdagens skrivelse över berörda motion ett förbiseende
att äga rum, såtillvida, att motionen blev felaktigt refererad såsom avseende
ersättning till 1j2 procent i stället för rätteligen hälften av dittills gällande procenttal.
Vidare bade riksdagen i sin skrivelse beträffande lanträntmästarnas
provisionsandelar ansett, att gällande bestämmelser skulle bibehållas, detta
med den motivering, att, då lanträntmästartjänsterna i det fåtal län, där de
då funnes, efter hand komme att indragas, behov av ändrade bestämmelser ej
förelåg. Att märka är emellertid, framhålla revisorerna, att enligt då gällande
bestämmelser lanträntmästarnas provisionsandelar skulle efter nämnda
befattningshavax-es avgång från tjänsten tillgodoföras statsverket.
Enligt den i överensstämmelse med de av riksdagen fastställda grunderna
av Kungl. Majit utfärdade förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) utgingo
sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 1/2 procent såväl
i fögderierna som i magistratsstäderna. Härutöver utgick emellertid
i magistratsstäderna fortfarande ersättning för uppbörden till ki‘onouppbördstjänsteman
i stad med 1/2 procent på uppbörden i staden.
Uti en till 1933 års riksdag avlåten proposition (nr 151) framlade Kungl.
Majit förslag av innehåll, att de till statsverket indragna provisionsandelarna
skulle höjas från 0.5 pi-ocent till 0.6 procent. Härom anförde departementschefen,
att ifrågavarande provisionsandelar, nämligen landskamrerarnas, utgående
efter fallande skala samt kronofogdarnas och lanträntmästarnas, vilka
reducerats till V2 procent av uppbörden lämpligen borde sammanslås
och utgå efter en gemensam fix procent. I övergångsbestämmelserna till
den ifrågasatta förordningen föreslog Kungl. Majit intagande, bland annat,
av en föreskrift örn att de nya bestämmelserna i ämnet icke skulle inverka
på den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som tillkom tjänsteman,
vilken kvarstod å äldi-e stat eller tillhörde sådan stat (lanträntmästare).
Beträffande sistnämnda förslag yttrade riksdagen, att stadgande i sådant avseende
icke borde upptagas i övergångsbestämmelserna.
I överensstämmelse med av riksdagen beslutade grunder fastställde Kungl.
Majit genom förordning den 30 juni 1933 (nr 461) särskilda föreskrifter angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt
denna utgå sålunda de till statsverket indragna provisionsandelarna med 0.6
procent å uppbörden. Ersättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman
i stad skulle fortfarande utgå med x/2 procent. Någon föreskrift om att
den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på den rätt till ersättning
för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår
å äldi''e stat (lanträntmästare), finnes icke.
Den enligt nyss anförda bestämmelser utgående uppbördsprovisionen å
landstingsskatt framgår närmare av nedanstående sammanställning.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
Å uppbörd från fögderierna.
1) /öre ikraftträdandet av 1922 års
kungörelse
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
kronofogde ............ 1 %>
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
lanträntmästare ........ 0.25 %>
2) enligt 1922 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.5 %
3) enligt 1933 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.6 °/o
Å uppbörd från magistratsstäderna.
1) före ikraftträdandet av 1922 års
kungörelse
provision till kronouppbörds
tjänsteman
i stad ........ 1 %
till statsverket indragen provision,
som förut tillkom
lanträntmästare ........ 0.25 %
2) enligt 1922 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.5 %
provision täll kronouppbörds
tjänsteman
i stad........ 0.5 °/o
3) enligt 1933 års kungörelse
till statsverket indragna provisioner
................ 0.6 %
provision till kronoupphörds
tjänsteman
i stad........ 0.5 %
Anin. Dessutom erlade landsting’ till landskamrerare före den 1 juli 1925 viss procent på
uppbörden, lika för land och stad, samt i län, där lanträntmästare kvarstod i tjänst, därjämte
0.25 % på hela uppbörden.
Revisorerna hava härefter meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,
att till lanträntmästaren å övergångsstat i Norrbottens län A. J. Th.
Enequist från landstingsmedel och vägskatt utbetalats provision å under åren
1933 och 1934 hos länsstyrelsen influtna dylika medel med respektive 9,372
kronor 51 öre och 9,221 kronor 77 öre. Av en av revisorerna gjord sammanställning
framgår, att Enequists provisionsandelar under åren från och med
1923 till och med 1935 uppgått till sammanlagt 131,189 kronor 52 öre.
Revisorerna hava meddelat, att Enequist, som är född år 1863, utnämndes
till lanträntmästare i Norrbottens län år 1897 och att han åtnjuter avlöning
enligt 1883 års lönestat för lanträntmästare. Ehuru Enequist överskridit den
ålder, som för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder,
har han, då han utnämnts till lanträntmästare redan år 1897,
på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig avgå vid viss ålder.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Såsom av det anförda framgår, erlade landstingen före tillkomsten av 1922
års kungörelse procentuellt sett lika stor provision å uppbörden i såväl fögderierna
som i magistratsstäderna. På grund av 1922 års riksdagsbeslut
fingo emellertid landstingen erlägga provision efter en högre procentsats å
den del av uppbörden, som hänförde sig till magistratsstäderna. Sammanlagt
torde landstingen härigenom hava åsamkats en merkostnad av omkring
1,200,000 kronor. Ett dylikt resultat av de föreslagna åtgärder till sänkning
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
39
av provisionen lärer icke hava varit avsett. Genom sitt beslut torde riksdagen
väl närmast hava åsyftat en genomgående sänkning av landstingens
utgifter för uppbörden av landstingsskatten. Då några sakliga skäl för en
sådan differentiering av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna
icke heller i övrigt föreligga, hava revisorerna ansett sig böra bringa
nämnda förhållande till riksdagens kännedom.
Vad beträffar provision å landstingsskatt m. m. till lanträntmästaren i
Norrbottens län vilja revisorerna framhålla att i kungörelsen den 30 juni
1933 (nr 461) örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
icke upptagits något stadgande om skyldighet för landsting att till i tjänst
kvarstående lanträntmästare utbetala provisionsandel å uppbörden av dylika
medel. Då provision för debitering och uppbörd av vägskatt utgår efter samma
grunder som beträffande landstingsmedel följer därav, att lanträntmästare
icke heller äger uppbära provisionsandel å sådana medel. På grund härav
har länsstyrelsen i Norrbottens län icke ägt att under åren 1934 och 1935, på
sätt skett, till Enequist utbetala provisionsandelar å influten uppbörd av
dessa medel.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att genom 1922 års riksdags
beslut att de i tjänst kvarstående lanträntmästarnas provisionsandelar skulle
utgå efter dittills gällande grunder, landstingen i de län, där lanträntmästare
funnits under tiden från och med år 1923 till och med år 1932 — i motsats
till vad som förut varit gällande — fått vidkännas en extra kostnad för uppbörden
av landstingsmedel med 1/4 procent å de influtna beloppen, något
som varken det i propositionen eller det i motionen framlagda förslaget avsett.
Samma förhållande gäller även beträffande vägdistrikt i nyssnämnda
län.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, samtliga
länsstyrelser samt svenska landstingsförbundet (Del II sid. 141—171 och 179).
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr II. Bäcklund m. fl.
(nr 178) och den andra inom andra kammaren av herr B. Holmgren m. fl.
(nr 292), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att till landstingen
måtte återbetalas vad statsverket sedan år 1923 i enlighet med vad i motionerna
anförts erhållit för mycket i provision å uppbörd av landstingsskatt
från magistratsstäder, dels ock att Norrbottens läns landsting samt respektive
vägdistrikt måtte återfå ett belopp motsvarande det, som under åren 1923—
1933 utbetalats i uppbördsprovision till lanträntmästaren i Norrbottens län
A. .1. Th. Enequist.
Efter att hava erinrat om vad riksdagens revisorer under förevarande paragraf
anfört hava motionärerna framhållit följande:
Av det ovan anförda torde få anses ådagalagt, att landstingen efter
år 1922 varit nödsakade att — i strid med vad som verkligen varit avsett
— för uppbärande av landstingsmedel, som härrörde från magistratsstäder,
erlägga högre provision än som tidigare varit fallet. Under sådana
omständigheter synes det förenligt med rättvisa och billighet att
åtgärder nu vidtagas för att rätta till ovan av statsrevisorerna påtalade
missförhållanden. I dylikt syfte hör först och främst ändring företagas
i förordningen den 30 juni 1933 örn ersättning för debitering och lipp
-
40
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
Utskottet.
börd av landstingsmedel, så att den totala uppbördsprovisionen för
landstingsskatt i magistratsstäderna kominer att utgå efter samma procentsats
som i landstingsområdet i övrigt, nämligen 0,6 procent å det
influtna beloppet, varav i sagda städer 0,5 procent bör tillkomma kronouppbördsmannen
och 0,1 procent statsverket. Emellertid måste det även
anses som en gärd av rättvisa, att landstingen erhålla gottgörelse för vad
de på grund av det begångna misstaget fått erlägga för mycket i provision
för uppbörden i magistratsstäderna sedan år 1922. Detta belopp skulle
enligt gjorda beräkningar uppgå till sammanlagt omkring 1,200,000 kronor.
Vad därefter angår den av riksdagens revisorer berörda frågan örn utbetalda
provisioner till lanträntemästaren i Norrbottens län A. J. Th Enequist
torde det av den i ärendet förebragta utredningen framgå, att Norrbottens
läns landsting dels på grund av förbiseende vid avfattningen av 1922
års bestämmelser i ämnet fått utbetala provision till honom under åren
1923—1933 örn Vx procent av uppbörden i länet, dels ock i strid mot bestämmelserna
i ovanberörda förordningen den 30 juni 1933 utbetalat enahanda
provision till honom för åren 1934 och 1935. Även i detta fall synes
det rättvist att Norrbottens län hålles ekonomiskt skadeslöst för vad det fått
erlägga i provision till Enequist sedan år 1923. I detta sammanhang må
emellertid framhållas, att för åren 1934 och 1935 möjlighet torde förefinnas
för Kungl. Majit att utan riksdagens medverkan bereda Norrbottens läns
landsting ävensom respektive vägdistrikt ersättning för vad länsstyrelsen
sålunda felaktigt under nyssnämnda år utgivit åt Enequist av landstingsmedel
m. m. Beträffande ersättning åt landstinget för den provision, som
landstinget och respektive vägdistrikt fått för mycket vidkännas under
åren 1923—1933 lärer emellertid beslut av riksdagen erfordras. Förutom
billighetsskäl talar för gottgörelse jämväl den omständigheten, att Norrbottens
läns landsting är landets mest skattetyngda och som sådant i behovav
det ekonomiska tillskott, som ett bifall till detta förslag skulle innebära.
Vidkommande först den av revisorerna påtalade genom beslut av 1922 års
riksdag uppkomna åtskillnaden i uppbördsprovisionen å landstingsmedel i
fögderierna och magistratsstäderna vill utskottet erinra därom, att denna
fråga varit föremål för behandling av innevarande års riksdag. Sålunda
har 1936 års riksdag (jfr konstitutionsutskottets utlåtande nr 19) med bifall
till i ämnet väckta motioner beslutat sådan ändrad lydelse av förordningen
den 30 juni 1933 (nr 461) om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel,
att de till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå
med sex tiondels procent å uppbörden, dock att å uppbördsbelopp, varå
skall utgå ex-sättning för uppbörden till kronouppbördstjänsteman, ifrågavarande
provisionsandelar skola utgå med allenast en tiondels procent.
Det av revisorerna påtalade missföi-hållandet torde således härigenom från
och med innevarande år komma att bliva tillrättalagt.
I konstitutionsutskottets ovanberörda utlåtande nr 19 har som stöd för
den föreslagna författningsändringen anförts, att den av 1922 års riksdag
beslutade differentieringen av uppbördsprovisionen i fögderierna och magistratsstäderna
icke torde hava varit i verkligheten åsyftad. Den lärer få anses
hava tillkommit på grund av föibiseende. Det kan enligt utskottets mening
vid sådant förhållande måhända synas billigt, att, såsom av revisorerna ifrågasatts
och av motionärerna påyrkats, åt landstingen beredas gottgörelse av
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
41
statsverket för vad de till följd av nämnda riksdagsbeslut för mycket erlagt
i provision å uppbörd av landstingsskatt från magistratsstäderna. Enahanda
gäller jämväl beträffande motionärernas likaledes gjorda hemställan, att
Norrbottens läns landsting samt respektive vägdistrikt böra återfå vad de
under åren 1923—1933 utbetalt i uppbördsprovision till lanträntmästaren
Enequist.
Ehuru statsutskottet således finner visst fog föreligga för motionärernas
framställningar, har utskottet dock icke ansett sig böra förorda, att åtgärder
i enlighet därmed nu vidtagas från riksdagens sida, innan en mera ingående
utredning i ärendet blivit genom Kungl. Maj:ts försorg verkställd. Utskottet
vill därför nu inskränka sig till att föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn närmare
utredning härutinnan ävensom huruvida jämväl i andra än nu berörda fall
motsvarande felaktigheter uppkommit.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i anledning av motionerna I: 178 och
lii 292 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville föranstalta om närmare utredning rörande de av utskottet
bär ovan behandlade ersättningsfrågorna samt för
riksdagen framlägga förslag i dessa frågor.
18 :o) Avlöningsförmåner å lanträntmästartjänsten i Norrbottens län.
Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande de till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J. Th. Enequist
utgående avlöningsförmånerna (Del I sid. 138 och 139).
Revisorerna hava erinrat därom, att nämnde lanträntmästare åtnjuter avlöning
enligt 1883 års lönestat med lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar
1,300 kronor samt ålderstillägg 500 kronor. Härjämte utgår nu tillfällig löneförbättring
med 800 kronor för år samt dyrtidstillägg enligt för oreglerade
verk gällande grunder. Dessutom uppbär Enequist vissa provisionsandelar,
som under budgetåret 1934/1935 uppgingo till 9,575 kronor 71 öre.
Sammanlagt torde Enequists löneförmåner hava uppgått till omkring 16,000
kronor under budgetåret 1934/1935. Revisorerna hava vidare framhållit,
att Enequist, som är född år 1863, visserligen överskridit den ålder, som
för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen utgör pensionsålder
men har på grund av särskilda bestämmelser icke ansetts skyldig att avgå
vid viss ålder.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Utan att närmare ingå på spörsmålet huruvida Enequist må anses vara
skyldig att avgå från sin tjänst mot åtnjutande av pension, hava revisorerna
velat fästa uppmärksamheten på att Enequist kommit att intaga en löneställning,
som icke kan anses vara påkallad och ursprungligen icke heller varit
avsedd. Det torde även vara uppenbart, att, därest Kungl. Majit och riksdagen
uppmärksammat nu anförda omständigheter, varken tillfällig löneförbättring
eller dyrtidstillägg skulle hava beviljats Enequist.
42
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
Utskottet.
Det synes revisorerna, särskilt med hänsyn till Enequists höga levnadsålder,
kunna ifrågasättas, huruvida icke Enequist nu bör överflyttas å indragningsstat.
I samband härmed torde en reglering av Enequists löneförmåner
böra ske på så sätt, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke
vidare utgå.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Norrbottens län (Del II sid. 169, 180 och 181), vilka i huvudsak
ansluta sig till vad revisorerna i detta ärende anfört.
Utskottet finner i likhet med revisorerna, att de avlöningsförmåner, som
ifrågavarande befattningshavare åtnjuter, icke kunna anses vara påkallade
och ej heller från början avsedda för tjänsten. Med hänsyn härtill finner
utskottet, som icke ansett sig böra taga ställning till frågan örn Enequists
uppförande på indragningsstat, böra föreslå, att vai''ken tillfällig löneförbättring
eller dyrtidstillägg skäligen bör beviljas honom, så länge han kvarstår
i tjänst. Uppmärksammas må jämväl, att i samband med Kungl. Maj:ts
förslag rörande tillfällig löneförbättring för nästkommande budgetår
motionsvis yrkats på att löneförbättring ej längre skall utgå till Enequist.
Utskottet får i detta sammanhang hemställa,
att riksdagen må besluta, att från och med budgetåret
1936/1937 varken tillfällig löneförbättring eller dyrtidstilllägg
skall utgå till lanträntmästaren i Norrbottens län A. J.
Th. Enequist, så länge denne kvarstår i tjänst.
19:o) Anslag till kommittéer och sakkunniga. Under finansdepartementet,
§ 38, hava revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, hurusom av
riksdagen för budgetåret 1934/1935 beviljade reservationsanslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga i flera fall blivit utökade genom överförande
av medelsbelopp från andra anslag å riksstaten (Del I sid. 139—
141).
Sålunda har, framhålla revisorerna, riksdagen på därom av Kungl. Majit
gjorda framställningar medgivit, att förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
finge tagas i anspråk för bestridande av kommittékostnader. Vidare har före
kommit, att vissa huvudtitlars kommittéanslag blivit förstärkta genom anlitande
av vederbörande huvudtitels anslag till extra utgifter. Fall hava också
inträffat, då innevarande års kommittéanslag fått bära utredningskostnader,
som avse budgetåret 1934/1935.
Efter att hava belyst nu angivna förhållanden med vissa sifferuppgifter
hava revisorerna ifrågasatt, örn ej nu omhandlade anslag i riksstaten borde
i den mån så kunde upptagas till belopp, som motsvarade kostnaderna för
därmed avsedda ändamål.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II sid. 181—184), vilka myndigheter delat revisorernas uppfattning i den
föreliggande frågan.
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
43
I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets stora vikt
och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt har utskottet, som
i likhet nied revisorerna är av den uppfattningen att kommittéanslagen böra
beräknas med hänsyn till de utgifter, som komma att belasta dem åtmsinstone
i den mån en dylik beräkning i förväg läte sig göra, ansett sig böra föreslå, att
Kungl. Majit måtte upptaga detta spörsmål till närmare prövning och framlägga
eventuellt förslag i saken. För budgetåret 1936/1937 lärer i varje fall
någon ändring av anslagsberäkning ej böra genomföras. Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville upptaga till behandling frågan om beräkningen
av huvudtitlarnas anslag till kommittéer och utredningar.
20:o) Dövstumskolan i Örebro. Under ecklesiastikdepartementet, § 48,
hava revisorerna till behandling upptagit frågan om dövstumundervisningsväsendets
omorganisation (Del I sid. 157—160).
Revisorerna hava inledningsvis meddelat, att de vid besök vid femte dövstumskoldistriktets
dövstumskola i örebro funnit skolbyggnaderna vara i
behov av grundlig reparation och även i övrigt icke fullt tillfredsställande.
Med hänsyn till att dövstumundervisningen eventuellt skulle komma att förstatligas,
hade vederbörande landsting ansett sig icke böra nedlägga några
större kostnader på fastigheternas underhåll vid skolan. Revisorernas besök
vid skolan och de därvid framkomna förhållandena hava givit revisorerna
anledning att något närmare beröra spörsmålet örn dövstumundervisningsväsendets
omorganisation.
Efter att hava redogjort för denna frågas tidigare behandling hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande:
Riksdagens revisorer hava sedan åtskilliga år tillbaka vid besök å dövstumskolorna
kunnat konstatera, att de av dem disponerade byggnaderna i allmänhet
icke äro fullt tillfredsställande. 1933 års statsrevisorer gjorde även
ett uttalande i denna fråga. Ehuru å ena sidan det otvivelaktigt förhåller sig
så, att landstingen för dessa anstalter visat stort intresse och gjort betydande
ekonomiska uppoffringar, är det å andra sidan helt naturligt, att den sedan
årtionden svävande frågan om dövstumundervisningens övertagande av staten
varit ägnad att hämma landstingens intresse för saken. I icke obetydlig
grad torde detta förhållande hava haft till följd, att särskilt dövstumskolbyggnaderna
i många fall befinna sig i mindre gott skick. Även i andra
avseenden bär den rådande ovissheten i fråga örn dövstumundervisningens
förstatligande varit till olägenhet för denna undervisning, i det såväl ekonomiskt
som organisatoriskt och pedagogiskt mera genomgripande reformer icke
ansetts kunnat genomföras, så länge det vore ovisst om ifrågavarande undervisning
skulle förbliva en kommunal angelägenhet eller övertagas av staten.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter hava revisorerna — utan att
taga ställning till sistnämnda spörsmål — velat framhålla angelägenheten av
att frågan snarast möjligt bringas till slutlig lösning.
Utskottet.
44
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
Utskottet.
Utskottet delar revisorernas mening, att det ovissa läge, vari frågan om
dövstumundervisningens framtida ordnande sedan flera år befunnit sig, varit
i skilda avseenden till stor olägenhet för denna undervisning. Det av
revisorerna ovan anmärkta fallet giver ett ytterligare belägg härför.
Utskottet vill emellertid erinra därom, att under punkten 175 i åttonde
huvudtiteln av innevarande års statsverksproposition föredragande departementschefen
berört spörsmålet örn ett förstatligande av dövstumundervisningsväsendet
och därvid framhållit, att ett ställningstagande till frågan icke
längre bör undanskjutas. Då den år 1932 framlagda utredningen i detta
ärende numera grundar sig på ett något föråldrat primärmaterial, har departementschefen
föranstaltat om överarbetning av nämnda förslag. Ärendet
skulle, enligt vad departementschefen framhållit, kunna bringas i sådant
skick, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1937 års riksdag.
Då alltså frågan om dövstumundervisningsväsendets ordnande inom en
nära framtid torde komma att bliva föremål för riksdagens prövning, har utskottet
allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
21 :o) Inköp av fastigheter för prästerskapets änke- och pupillkassa.
Under elfte huvudtiteln, pensionsväsendet, § 59, hava revisorerna framställt
anmärkning mot ett av prästerskapets änke- och pupillkassa gjort fastighetsinköp
(Del I sid. 182—186).
Revisorerna hava erinrat därom, att gällande reglemente för prästerskapets
änke- och pupillkassa innehåller i § 41 bestämmelser om skyldighet för kassans
direktion att göra kassans medel räntebärande samt angiver i vad slag
av värdehandlingar medlen skola redovisas. Enligt dessa bestämmelser äger
kassan icke förvärva annan fastighet än sådan, som prövas oundgänglig för
beredande av förvaltningslokal för kassan.
Revisorerna hava emellertid nu uppmärksammat, att enligt ett den 29 december
1933 dagtecknat köpekontrakt hade mellan direktören A. Lönnell, säljare,
och prästerskapets änke- och pupillkassa, köpare, träffats överenskommelse
av innehåll, att säljaren skulle till köparen överlåta samtliga andelar
(900 st.) i Bostadsföreningen Vasastaden u. p. a. för ett pris av 650,000 kronor.
Ifrågavarande bostadsförening vore ägare av och hade lagfart å fastigheterna
nr 26 och 27 i kvarteret Fanan i Stockholm.
Revisorerna hava härtill knutit följande allmänna uttalande:
Till förbättrad pensionering för änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa har det allmänna medverkat med förmåner
av skilda slag i en omfattning, som icke förekommer vid andra änke- och
pupillkassor. På grund härav hava revisorerna vid flera tillfällen ansett
sig böra ingå på en närmare granskning av änke- och pupillkassans förvaltning.
Revisorerna hava därvid haft anledning framställa anmärkningar mot
vissa förvaltningsåtgärder.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att enligt gällande reglemente
för prästerskapets änke- och pupillkassa kassan äger förvärva fastighet al
-
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
45
lenast i den mån dylikt förvärv prövas oundgängligt för beredande av förvaltningslokal
för kassan. Det framgår vidare, att av fullmäktige gjord framställning
om ändring av reglementet i sådan riktning, att även annan fastighet
skulle få inköpas, icke vunnit Kungl. Maj:ts stadfästelse. Revisorerna
kunna under sådana förhållanden icke undgå att finna det anmärkningsvärt,
att kassan utan hänsyn till gällande föreskrifter ansett sig böra inköpa
ifrågavarande fastigheter, vilket innebär att i det närmaste en fjärdedel av
kassans kapital, som den 30 april 1935 utgjorde 21,911,084 kronor 41 öre,
placerats i fastigheter. Även om den omständigheten, att kassarevisorernas
ovanberörda uttalande biträtts av den av Kungl. Majit utsedde revisorn, kan
anföras som stöd för åtgärdens riktighet, kunna riksdagens revisorer, i
betraktande av de betydande förmåner, som med riksdagens medverkan utgå
till prästerskapets änke- och pupillkassa, och då gällande reglementsföreskrifter
icke synas hava blivit behörigen iakttagna, icke underlåta att fästa
riksdagens uppmärksamhet på nu angivna förhållanden.
Förklaring har avgivits av direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa
(Del II sid. 228—230).
Det av revisorerna under denna paragraf påtalade fallet giver uppenbarligen
vid handen, att prästerskapets änke- och pupillkassa vid inköpet av
ifrågavarande fastigheter icke följt de i reglementet för kassan gällande bestämmelserna,
vilket förhållande utskottet måste betrakta som anmärkningsvärt.
Vad direktionen för kassan i sin i ärendet avgivna förklaring till försvar
för sitt handlingssätt anfört, kan utskottet icke finna tillfredsställande.
Att vidare, såsom framhållits, den anmärkta åtgärden godkänts av den av
Kungl. Majit utsedde revisorn, innebär enligt utskottets mening ett eftersättande
av det honom anförtrodda uppdraget.
Vad i detta ärende förekommit, har utskottet ansett vara av den beskaffenhet,
att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen
omförmäla.
22 :o) Traktamentsersättningar till militärassistenter vid statens järnvägar.
Under statens affärsverksamhet, § 64, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan örn traktamentsersättningar till militärassistenter vid
statens järnvägar (Del I sid. 192—195).
Jämlikt instruktionen den 22 juni 1928 för järnvägsstyrelsen med underlydande
linjebefäl skall vid styrelsen finnas en militärbyrå. Den vid byrån
tjänstgörande personalen med militär utbildning består av en byråchef, kommenderad
från generalstaben, en förste oell en andre militärassistent samt
militärassistenten i järnvägsstyrelsen och vid de enskilda järnvägarna, samtliga
de sistnämnda kommenderade från något av arméns truppförband. Därjämte
tjänstgöra under större delen av året å militärbyrån fem distriktsassistenter,
även dessa kommenderade från något av arméns truppförband.
Till byråchefen för militärbyrån utgår utöver hans militära lön jämlikt
kungl, brev den 16 augusti 1918 ett lönetillskott av trafikmedel, utgörande
skillnaden mellan hans militära lön och begynnelselönen för byråchef i sty
-
Utskottet.
46
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
reisen samt resekostnads- och traktamentsersättning för av honom i tjänsten
företagna resor enligt vanliga bestämmelser.
Till övriga ovannämnda befattningshavare utgår, förutom lön å militärstat,
därest de tillhöra truppförband, som ej äro förlagda i Stockholm, under
den tid de tjänstgöra i nämnda stad, tjänstgöringstraktamente med belopp,
som jämlikt 8 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena
(kungl, kungörelsen den 22 juni 1928, nr 260) tillkommer
officer under tjänstgöring utom förläggningsorten från och med sextonde
dygnet till och med tolvte månadens utgång. För i tjänsten företagna
resor utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänt resereglemente
med motsvarande avdrag å tjänstgöringstraktamentet för nämnda
tider. Dylikt tjänstgöringstraktamente utgår emellertid icke för under kommenderingstiden
fullgjord föreskriven trupptjänstgöring eller vid semester.
Att tjänstgöringstraktamenten vid dessa kommenderingar skola utgå synes
grunda sig på två kungl, brev av den 30 juni 1905 och den 4 maj 1906,
och bestridas kostnaderna för traktamentsersättningarna till förste och andre
militärassistenten från till generalstabens förfogande ställt anslag, medan
motsvarande ersättningar till de övriga assistenterna utgå av trafikmedel.
I en den 13 mars 1923 dagtecknad, till chefen för generalstaben ställd skrivelse,
anmodades denne att verkställa utredning rörande militärassistenternas
traktamentsersättningar.
I en den 16 maj 1923 dagtecknad skrivelse inkom generalstabschefen med
utredning och förslag till en reglering av förevarande förhållanden, vilket förslag
i huvudsak innebar, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle
borttagas, och att vid beräknandet av officerarnas löner Stockholm under deras
tjänstgöring vid järnvägsstyrelsen skulle betraktas som ordinarie stationsort
i stället för förläggningsorten för det militära förband, officeren
tillhörde, samt att de förutom ersättning för sina flyttningskostnader och
löneförmåner skulle äga uppbära vissa till beloppen fixerade arvoden, varierande
från 1,200 kronor till 600 kronor.
Genom beslut av Kungl. Maj:t den 25 april 1930 förordnades, att generalstabschefens
ovan angivna hemställan, såsom icke föranledande någon åtgärd,
skulle läggas till handlingarna.
Enligt vad revisorerna inhämtat utgjorde storleken av de under kalenderåret
1934 från generalstabens stat till förste och andre militärassistenten utbetalade
tjänstgöringstraktamentena 2,452 kronor och 2,534 kronor, respektive,
medan ersättningar för i tjänsten företagna resor hava utbetalats av
trafikmedel. I tjänstgöringstraktamenten till övriga militärassistenter hade
för samma tidsperiod utbetalts av trafikmedel sammanlagt 11,652 kronor 40
öre.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Utan att ingå på frågan, huruvida all den vid styrelsen och distrikten anställda
militära personalen bör bibehållas, vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att löneförhållandena för ifrågavarande kategori av befattningshavare
få en mera tillfredsställande reglering.
Enligt revisorernas mening torde generalstabschefens år 1923 avgivna för
-
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
47
slag böra tagas under förnyad omprövning. Som tidigare anförts innebar
detta förslag, att systemet med tjänstgöringstraktamenten skulle upphöra och
att i stället de som militärassistenter kommenderande officerarnas avlöning
skulle beräknas med Stockholm som stationsort, varjämte dessa befattningshavare,
förutom eventuell ersättning för flyttningskostnad, skulle komma i
åtnjutande av tilläggsarvoden, av generalstabschefen beräknade till följande
belopp, nämligen till förste militärassistenten 1,200 kronor, till andre militärassistenten
1,020 kronor och till envar av de övriga 600 kronor. Revisorerna
hålla före, att kostnaderna för dessa arvoden — i likhet med vad som för
närvarande sker beträffande lönefyllnaden till byråchefen å militärbyrån —
lämpligen böra kunna bestridas av trafikmedel samt att i likhet med vad för
närvarande är fallet jämväl resekostnads- och traktamentsersättningarna böra
utgå i enhanda ordning.
Då för tjänstgöringstraktamenten av trafikmedel för närvarande utbetalas
cirka 11,650 kronor, men nämnda kostnad vid förslagets genomförande skulle
komma att bortfalla, torde järnvägens utgifter för militärassistenterna med
utgångspunkt från generalstabschefens ovanberörda förslag komma att minska
med (11,650—5,820 =) närmare 6,000 kronor. Någon ökning av utgifterna
under fjärde huvudtiteln lärer icke följa härav, och den av revisorerna
ovan skisserade förändringen i militärassistenternas löneförhållanden
torde fördenskull medföra besparing.
Yttranden hava avgivits av järnvägsstyrelsen och kommunikationsverkens
lönenämnd (Del II sid. 236—239), vilka anslutit sig till revisorernas uppfattning
i här berörda fråga.
Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, vilken jämväl
vunnit stöd i järnvägsstyrelsens och kommunikationsverkens lönenämnds yttranden,
att löneförhållandena för här ifrågavarande militärassistenter icke
äro ordnade på ett tillfredsställande sätt. Såsom i ärendet framhållits har
en reglering av militärassistenternas ersättning tidigare varit föremål för
särskild utredning och förslag i ämnet har framlagts, vilket dock icke föranlett
till någon åtgärd. Då det är önskvärt, att löneförmånerna för här
ifrågavarande befattningshavare bliva på ett lämpligare och mera rättvist
sätt avvägda än vad som för närvarande torde vara fallet och samtidigt överensstämmelse
bör vinnas med vad som i löneliänseende allmänt tillämpas
inom andra områden av statsförvaltningen, anser utskottet, att den föreliggande
frågan bör göras till föremål för förnyat övervägande. Någon ändring
i bestämmelserna redan för budgetåret 1936/1937 torde icke böra ifrågakomma.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under förnyat övervägande frågan
örn reglering av militärassistenternas vid statens järnvägar
löneförhållanden.
Ulskoilet.
23:o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd
48
Statsutskottets utlåtande Nr 141.
rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej
vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke
hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 2 juni 1936.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö, Bergqvist,
Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Asplund, Borell, Walles, Nylander, von Heland och
Bäckström, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson, Strindlund, Törnkvist i
Karlskrona, Holmgren, Andersson i Höör, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Olofsson i Digernäs,
Aronson, Olsson i Staxäng och Svedberg.
Reservation
vid punkt 10:o) (för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten
samt nämnda kommissions verksamhet) av herr Borell, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Såsom framgår av den förklaring, som i förevarande ärende avgivits av
djurgårdskommissionens förutvarande verkställande ledamot, har inom kommissionen
i vissa fall uppmärksammats, att riktigheten av stadens debiteringar
för arbeten som utförts för kommissionens räkning kunde ifrågasättas
utan att detta i allmänhet föranlett något ingripande från kommissionens
sida. Anledningen därtill uppgives huvudsakligen vara att staden enligt de
träffade avtalen haft oinskränkt monopol att utföra nämnda arbeten samt
att staden under åberopande av avtalens ordalydelse vägrat att för granskning
tillhandahålla hithörande räkenskaper. Att detta förekommit har från sta
-
Statsutskottets utlåtande Nr lil
-
49
dens sida icke bestritts. Då uppenbart är att effektiv kontroll från kronans
sida över arbetena och sättet för deras debitering härigenom i hög grad försvårats
måste utskottet beteckna vad sålunda förekommit såsom anmärkningsvärt.
Den utredning, som av 1935 års riksdag begärts i avseende å vissa mellanhavanden
mellan djurgårdskommissionen och staden och som nu föreligger
i statsrevisorernas berättelse, synes utskottet giva vid handen att åtskilliga
missförhållanden numera kunnat konstateras vid nu ifrågavarande arbeten
och att kronan av staden debiterats och även i viss utsträckning lämnat
ersättning för arbeten, som icke bort av kronan betalas. I vissa fall
hava dessa anmärkningar av staden lämnats utan erinran. Utskottet kan
icke underlåta, att här särskilt påtala det av revisorerna anmärkta förhållandet,
att staden, sedan i visst fall verkställd för hög debitering påvisats
från stadens egna myndigheters sida, ansett sig kunna i stället för att återbära
den oriktigt uppburna ersättningen, tillgodoföra sig densamma såsom
ränta å i annat sammanhang debiterat belopp, oaktat någon laga skyldighet
för kronan att utgiva sådan ränta synbarligen icke förelegat.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit synes det utskottet kunna råda
tveksamhet örn, huruvida och i vilken utsträckning vissa av de framställda
anmärkningarna skulle kunna föranleda till återbetalningsskyldighet från
Stockholms stads sida. Då utskottet emellertid icke anser sig böra föreslå inledande
av en återvinningsprocess mot staden, beror detta huvudsakligen
därpå att de träffade avtalen i vissa delar synas kunna giva rum för delade
meningar och att de av staden utförda arbeten, i fråga örn vilka anmärkningar
numera framställts, redan tidigare blivit av kronans verkställande myndighet
likviderade. Till detta utskottets ställningstagande bidrager ock att
det kan förväntas att genom den avfattning, som givits åt senare avtal, tvistigheter
av ifrågavarande art för framtiden skola kunna undvikas.
Vad slutligen angår det av revisorerna berörda spörsmålet örn djurgårdskommissionens
sammansättning och vidgad möjlighet för riksdagen att utöva
inflytande på kommissionens verksamhet finner utskottet skäl icke nu
föreligga för riksdagen att i sådant hänseende göra något uttalande.
Med hänsyn till ärendets vikt har utskottet velat vad sålunda förekommit
för riksdagen
omförmäla.»
Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 6 sami. iVr lil.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:339 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten