Utlåtande i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering.
1936-06-04 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1936:149, Utlåtande i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
5
Nr 149.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1936 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering.
(4:e avd.)
I en inom riksdagens andra kammare av herrar R. Lundqvist och E.
,Thorell väckt motion, nr 27, har hemställts, att riksdagen hos Kungl. Majit
måtte anhålla om utredning rörande de åtgärder — eventuellt med vinstmedel
från statens kraftverk — som kunna vidtagas för befrämjande av elektrifieringen
av rikets skärgårdsområden.
Alltifrån världskrigsåren, då rådande brist på brännoljor starkt framhävde
den inhemska kraftförsörjningens betydelse, har landsbygdselektrifieringen
gjort raska framsteg. Ett intresserat arbete, som är värt erkännande,
har av vattenfallsstyrelsen — liksom också av vissa enskilda kraftföretag -—
nedlagts på att elektrifiera även sådana bygder, där kraftavsättningen måste
förutses bliva ringa samt också mindre vinstgivande. I detta sammanhang
bör ej heller förbises den tillgång till elektrisk energi, som öppnats genom
ett stort antal lokala, delvis i ganska avsides belägna delar av landet befintliga
kraftverk, tillkomna genom privata eller kommunala initiativ.
Trots allt vad som sålunda åtgjorts är den elektriska kraftens användning
inom landet alltjämt ojämn. Vissa områden, för vilkas elektrifiering rätt
goda naturliga förutsättningar föreligga, stå alltjämt utan tillgång till elektrisk
kraft. Detta gäller såväl Norrland som andra trakter av Sverige. Vad
de i motionen avsedda kusttrakterna beträffar framgår av de upplysningar,
utskottet från vattenfallsstyrelsen inhämtat, att rätt talrikt befolkade skärgårdsöar
ej ännu äro elektrifierade, ehuru kostnaderna härför, främst avseende
kabelanläggningar, måste betraktas som överkomliga.
Bortsett från den kraftdistribution, som sker genom statens vattenfallsverk,
har statens direkta insats för landsbygdselektrifieringen varit inskränkt
dels till utlämnande av lån från vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna
— mot 4V2 procents ränta och med ganska stora krav på säkerheten —
dels ock ett anslag under nionde huvudtiteln till rådgivande och planläggande
verksamhet, vilket anslag från att tidigare hava utgått med 50,000—
100,000 kronor för år dock numera — sedan de stora distributionsnäten hunnit
färdigbyggas — nedgått till ett så begränsat belopp som 7,800 kronor för
nästkommande budgetår.
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
Elektrifieringens allmänna betydelse för landsbygden, enkannerligen för
befolkningens försörjningsmöjligheter, trivsel och kvarhållande därstädes
torde ej behöva närmare utvecklas. Inom de vidsträckta delar av landsbygden,
som redan elektrifierats, torde väl den elektriska kraften betraktas som
nära nog oumbärlig. Starka samhälleliga skäl måste då tala för elektrifiering
även av de mera vanlottade bygderna, där de allmänna livsbetingelserna
äro särskilt hårda. Från sakkunnigt håll har vitsordats, att småindustri
av olika slag visat sig kunna växa fram i eljest karga bygder, i den
mån elektrifiering skett av dessa bygder.
Vissa praktiska vanskligheter måste dock föreligga för elektrifieringens
utsträckning till dylika, mera avlägset belägna eller befolkningsfattiga trakter.
Inom de olika kraftföretagen måste sålunda en viss motsättning uppkomma
mellan å ena sidan önskan att uppvisa en tillfredsställande vinst
eller att tillgodose de större, ofta nog i företaget direkt delaktiga förbrukarna
och å andra sidan det ansvar, som bör följa med den ej sällan praktiskt
taget fullständiga ensamrätt över kraftdistributionen, som den beviljade koncessionen
medför. Och inom de talrikt förekommande elektrifieringsföreningarna
kan av helt naturliga skäl — närmast den ökning i den å
samtliga konsumenter fördelade medelkostnaden, som uppkommer — en
viss obenägenhet förefinnas mot nätets utvidgning utöver en av den mera
centrala bebyggelsen med dess större befolkningstäthet bestämd gräns.
Att kunna i lämpliga former övervinna dessa svårigheter är ett problem,
som i vissa fall kan fordra statens mellankomst. Utskottet vill erinra därom,
att redan i samband med riksdagens initiativ år 1917 till den allmänna landsbygdselektrifieringen
förutsågs, att denna tillsvidare måste begränsas till de
härför mera gynnsamma bygderna. Samtidigt förutsattes emellertid också,
att, sedan detta första skede avslutats, en undersökning borde komma till
stånd örn möjligheterna för den elektriska kraftens fortsatta utnyttjande. I
uppdraget för den under åren 1917—1923 arbetande elektrifieringskommittén
ingick också att utreda i vad mån statsbidrag borde lämnas för elektrifiering
»av vissa, med hänsyn till elektrifieringsmöjligheterna mindre
gynnsamt situerade bygder» och i så fall i vilken omfattning. På grund av
den inträdande lågkonjunkturen ansåg sig kommittén ej böra fullfölja uppdraget
på denna punkt, men uttalade att en utredning i förevarande hänseende
eventuellt framdeles kunde visa sig påkallad. Även vad som sålunda
förekommit anser utskottet tala för att tidpunkten nu är inne att taga under
förnyat övervägande frågan om möjligheterna till en statlig medverkan fölen
fortsatt elektrifiering av landsbygden.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion 11:27,
må hos Kungl. Maj:t hemställa om övervägande av möjligheterna
till en statlig medverkan för en fortsatt elektrifiering
av landsbygden med särskilt beaktande av att även vissa
Statsutskottets utlåtande Nr 149.
7
skärgårdsområden och mera avlägset belägna eller glest befolkade
landsdelar må kunna erhålla tillgång till elektrisk
kraft.
Stockholm den 4 juni 1936.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
Från första kammaren: herrar Carlsson i Gävle, Nilsson i Malmö, Bergqvist, Nilsson
i Gränebo, Oscar Olsson, Svensson i Kompersmåla, Asplund, Borell, Bergström, Johanson
i Faleberg, von Heland och Bäcklund, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Strindlund, Törnkvist i Karlskrona,
Holmgren, Andersson i Höör, Persson i Falla, Svensson i Grönvik, Jonsson i
Eskilstuna, Holmström, Högström, Weijne och Danielsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1936:383 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas elektrifiering. s. 6 i texten