Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

1937-05-14 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1937:144, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

1

Nr 144.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och myndigheter

till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit hänvisad,

får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande av för ärendenas

utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa riksdagens

prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som ansetts från utskottets

sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att följa den ordning,

som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Riksdagens revisorers verksamhet. Under § 1 av sin berättelse hava

revisorerna upptagit till behandling åtskilliga spörsmål, som beröra frågan

örn utvidgad granskningsrätt för riksdagens revisorer (jfr 1931 års riksdags

skrivelse nr 342). Därvid hava revisorerna framhållit önskvärdheten

av att fullt tydliga bestämmelser rörande omfattningen av revisorernas

granskningsrätt komme att fastställas, så att icke någon tvekan kunde uppkomma

i fråga örn revisorernas befogenhet, då det gällde fullgörandet av

det dem av riksdagen anförtrodda uppdraget. Revisorerna hava utgått

från att i avseende å de nya områden, till vilka granskningsrätten skulle utsträckas,

revisorerna bereddes en sådan ställning, att möjlighet lämnades dem

att utan omgång taga del av alla de handlingar och uppgifter, som efter revisorernas

bedömande erfordras för en redovisningsfrågas fullständiga prövning.

I samband härmed hade revisorerna ansett sig redan nu böra hos riksdagen

väcka förslag därom, att riksdagen vid ställandet av medel till förfogande

för vissa ändamål måtte fästa såsom villkor, att riksdagens revisorer skulle

äga granska förvaltningen hos de organisationer och myndigheter, vilka

skulle äga disponera medlen. Revisorerna hade här närmast avsett sltogsvårdsstyrelserna

och hushållningssällskapen, vilkas verksamhet kunde anses

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 6 sami. Nr 144. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

vara i huvudsak beroende av statsmedel eller andra allmänna medel, som genom

riksdagens medverkan ställdes till dessa organisationers förfogande.

Utskottet vill först erinra därom, att Kungl. Maj:t i propositionen nr 213

till innevarande års riksdag framlagt förslag till viss utvidgning av riksdagens

revisorers granskningsrätt beträffande användningen av statsunderstöd.

Vidkommande därefter frågan olli revisorernas förslag i avseende å granskningen

av hushållningssällskaps och skogsvårdsstyrelsers förvaltning och räkenskaper

anser sig utskottet under åberopande av de skäl, som av revisorerna

anförts till stöd för en utvidgning av deras granskningsrätt i avseende

å dessa organisationer, böra föreslå, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t meddela, att riksdagen ansett sig böra såsom villkor för beviljande av

medel till dessa organisationer föreskriva, att riksdagens revisorer skola äga

granskningsrätt i fråga om organisationernas förvaltning och räkenskaper.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

a) såsom villkor för ställande av medel till förfogande åt

hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser fästa det villkoret,

att riksdagens revisorer må äga granska dessa organisationers

förvaltning och räkenskaper;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t meddela detta sitt beslut.

2:o) Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer. Under § 2 hava revisorerna

till behandling upptagit frågan om ändring i den för dem gällande

instruktionen (Del I sid. 9 och 10).

Enligt 1 § i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 maj 1925 angående instruktion

för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken (nr 144)

skola riksdagens revisorer för den dem jämlikt 72 § riksdagsordningen åliggande

granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,

styrelse och förvaltning sammanträda i riksdagens hus i Stockholm

varje år den 16 september eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter.

Sedan val av riksdagens revisorer ägt rum, har det emellertid under senare

år varit vanligt, att de sålunda valda revisorerna omedelbart sammanträffat

för att vid ett icke-officiellt sammanträde överlägga om vissa frågor, vilka

stå i samband med revisorernas uppdrag och särskilt beträffande den resa,

revisorerna årligen bruka företaga. Under utförandet av sitt arbete hava

revisorerna gjort den erfarenheten, att särskilt under resetiden arbetet skulle

kunna bedrivas på ett långt mera givande och effektivt sätt, därest revisorerna

haft tillfälle att redan under våren organisera sitt arbete. I syfte att

skapa möjlighet för revisorerna att redan då riksdagen är samlad officiellt

sammanträda för att därvid utse sekreterare och organisera arbetet, hava

revisorerna föreslagit, att §§ 1, 2 och 9 i nu gällande instruktion måtte erhålla

följande ändrade lydelser:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

3

Nuvarande lydelse.

Gemensamma

§ 1.

Riksdagens revisorer skola för den

dem enligt 72 § riksdagsordningen

åliggande granskning av statsverkets,

riksbankens och riksgäldskontorets

tillstånd, styrelse och förvaltning sammanträda

i riksdagens hus i Stockholm

varje år den 16 september eller,

om helgdag då inträffar, dagen därefter.

§ 2.

Vid revisorernas första sammanträde,

vartill kallelse bör av fullmäktige

i riksgäldskontoret utfärdas genom

kungörelse i tidningar, föres ordet,

intill dess ordförande valts, av

den av revisorerna, som bevistat de

flesta riksdagarna, och, om två eller

flera revisorer deltagit i lika många

riksdagar, av den bland dem, som är

till levnadsåldern äldst.

Sedan revisorerna styrkt sin behörighet

och ordförande blivit vald

och intagit sin plats, anställes val av

vice ordförande.

Båda valen skola ske med slutna

sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten.

§ 9.

Uppkommer, sedan lagtima riksdag

är avslutad och innan revisorerna

sammanträtt, hinder---re
visionsförrättningen.

Föreslagen lydelse.

bestämmelser.

§ I
Så

snart val av riksdagens revisorer

förrättats, sammankalla kamrarnas

talmän revisorerna till konstituerande

sammanträde, varvid ordet föres,

intill dess ordförandeval förrättats,

av den av revisorerna, som bevistat

de flesta riksdagarna, och, om

två eller flera revisorer deltagit i lika

många riksdagar, av den bland dem,

som är till levnadsåren äldst.

Efter det att ordföranden blivit

vald, anställes val av vice ordförande.

Båda valen skola ske med slutna

sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten.

Vid detta sammanträde äga revisorerna

jämväl besluta om utseende av

sekreterare och organisation av arbetet.

§ 2.

Därefter skola revisorerna för den

dem enligt 72 § riksdagsordningen

åliggande granskning av statsverkets,

riksbankens och riksgäldskontorets

tillstånd, styrelse och förvaltning efter

i god tid utsända personliga kallelser

sammanträda i riksdagens hus

i Stockholm den 16 september, eller,

örn helgdag då ihträffar, dagen därefter.

§ 9.

Uppkommer, sedan lagtima riksdag

är avslutad och innan revisorerna

jämlikt 2 § sammanträtt, hinder

—--revisionsförrättningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

uukottct. Utskottet, som vill tillstyrka vad revisorerna under förevarande paragraf

hemställt, får föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär, att

Kungl. Majit måtte i vederbörlig ordning utfärda kungörelse om ändring i

av revisorerna angivet avseende av §§ 1, 2 och 9 i den för revisorerna gällande

instruktionen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må med godkännande av vad revisorerna föreslagit

beträffande ändring i §§ 1, 2 och 9 i den för revisorerna

gällande instruktionen i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

att Kungl. Majit ville i överensstämmelse härmed utfärda

kungörelse i ämnet.

3:o) Västerbygdens vattendomstol. Under justitiedepartementet, § 4, hava

revisorerna meddelat, att de vid besök å Västerbygdens vattendomstol i Vänersborg

konstaterat, att till domstolen hörande handlingar och kartor m. m.

förvarades i öppna trähyllor, och att brandfritt valv eller annat lämpligt förvaringsrum

saknades (Del I sid. 13 och 14).

Revisorerna hava framhållit, att med hänsyn till den risk, som vid en eventuellt

inträffande eldsvåda kunde föreligga för att domstolens akter skola

bliva skadade eller förstörda, därest de icke förvarades på ett ur brandsynpunkt

fullt betryggande sätt, det enligt revisorernas uppfattning förelåge ett

angeläget behov av att ändrade förhållanden i angivna hänseende komme

till stånd.

Yttrande har avgivits av Västerbygdens vattendomstol (Del II sid. 6), som

anslutit sig till vad revisorerna i detta ärende anfört.

Utskottet. Vad revisorerna framhållit giver vid handen, att vattendomstolens arkivförhållanden

icke äro ordnade på ett tillfredsställande sätt. Angeläget synes

därför vara att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en ur brandsynpunkt

mera betryggande förvaring av det värdefulla arkivmaterialet. Utskottet

anser sig emellertid kunna förutsätta, att ifrågavarande förhållande

av vederbörande myndigheter beaktas.

Med hänsyn till frågans betydelse har utskottet dock ansett sig böra vad

sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Fångvårdens sinnessjukavdelningar. Under justitiedepartementet, §

5, hava revisorerna med anledning av besök vid kronohäktet i Västervik

gjort vissa uttalanden angående beläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar

(Del I sid. 14—17).

Revisorerna, som konstaterat, att medan fångvårdsstyrelsen för sinnessjukvårdens

räkning förfogar över 231 platser, voro den 1 november 1936 sam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

5

manlagt 280 personer intagna å sinnessjukavdelningarna, hava gjort följande

allmänna uttalande:

Såsom av det föregående framgår har antalet straffriförklarade under de

senaste åren ständigt ökats. Särskilt under innevarande år har stegringen

varit påfallande. Siffran 187, avseende den 1 november 1936, angiver sålunda

det högsta antalet straffriförklarade, som hittills registrerats inom

fångvården. Örn man helt bortser från att straffriförklaring numera faktiskt

sker i en betydligt vidgad omfattning, synes denna höga beläggning

enligt revisorernas uppfattning till stor del vara beroende på att den planerade

utbyggnaden av den statliga sinnessjukvården icke kommit till

stånd i avsedd omfattning. Revisorerna ifrågasätta jämväl huruvida icke

i 72 § av Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 (nr 328) angående

sinnessjukvården i riket meddelade föreskrifter kunna vara en bidragande

orsak till att fördröja överflyttningar till de allmänna sinnessjukhusen

av patienter från fångvårdens sinnessjukavdelningar. Enligt nämnda stadgande

skall nämligen företräde till intagning å visst sinnessjukhus alltid

lämnas åt den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är

farlig för eget eller annans liv och som icke är intagen å sinnessjukhus

eller efter straffriförklaring för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid

fångvården. Att för övrigt intagandet på de allmänna sinnessjukhusen av

kriminalpatienter kan — sett från dessa sjukhus synpunkter — te sig mindre

tilltalande, ligger i sakens natur.

Av sist angivna tablå framgår vidare, att totala antalet intagna å fångvårdens

sinnessjukavdelningar den 1 november 1936 uppgick till 280. Då

det ordinära antalet platser, såsom förut nämnts, uppgår till 231, föreligger

en överbeläggning med inemot 50 intagna, därav å sinnessjukavdelningen å

centralfängelset å Härlanda nied 2, i Malmö med 6, i Härnösand med 3, i

Växjö med 16, å straffängelset i Jönköping med 10, å kronohäktet i Västervik

med 18 och i Ystad med 2. Centralfängelsets å Långholmen sinnessjukavdelning

var däremot vid angivna tidpunkt icke till fullo utnyttjad, enär av

60 platser allenast 52 voro belagda. Härtill kommer emellertid enligt vad

revisorerna erfarit ytterligare omkring ett tjugutal sinnessjuka fångar eller

på fri fot varande straffriförklarade, som anmälts till erhållande av plats på

fångvårdens sinnessjukavdelningar. Att å avdelningarna för närvarande

kunna vårdas ända upp till 50 personer mera än vad avdelningarna normalt

äro avsedda för, lärer enligt vunna upplysningar bero därpå, att alla tillgängliga

utrymmen tagits i anspråk för ändamålet -—- i vissa fall även vanija

fängelseceller — samt att de intagna understundom sammanföras två

och två i celler, som ursprungligen avsetts som ensamrum.

Förutom hygieniska och andra olägenheter, som givetvis bliva en följd av

angivna förhållanden, medför bristen på vårdplatser även andra nackdelar.

Sålunda måste rannsakningsfångar, som hänvisats till undersöknig i fråga

om sinnesbeskaffenheten, ofta vänta avsevärd tid i vanligt häkte, innan de

kunna intagas å sinnessjukavdelning. Härav uppkommer dröjsmål med utlåtandenas

avgivande och därmed förlängd rannsakningstid för den häktade.

Platsbristen har vidare till följd, att sinnessjuka eller sinnesoroliga fångar

endast i ringa omfattning kunna beredas den vård, som deras hälsotillstånd

kräver, samt att fångvården vanligen endast efter lång tidsutdräkt kan mottaga

sådana personer, vilka utan att vara häktade blivit straffriförklarade

och äro i behov av sinnessjukvård och för vilka plats ej kunnat beredas å

de vanliga sinnessjukhusen.

Revisorerna, som finna de nuvarande förhållandena i avseende å den av

fångvårdsstyrelsen omhänderhavda sinnessjukvården i angivna hänseende

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

mindre tillfredsställande, anse sig icke kunna underlåta att framhålla behovet

av att en förbättring inom nämnda område kommer till stånd. Detta

kan givetvis ernås antingen genom inredande av nya sinnessjukavdelningar

i fängelserna eller utbyggande av redan befintliga avdelningar. En annan

utväg erbjuder en centralisering till en särskild anstalt av nämnda vård och

dess avskiljande från den allmänna sinnessjukvården, vilket ur såväl ekonomiska

som vårdsynpunkter ansetts kunna innebära vissa fördelar.

Yttrande har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 6—8), som erinrat,

att Kungl. Majit genom beslut den 25 oktober 1935 uppdragit åt fångvårdsstyrelsen

att i samråd med de s. k. abnormsakkunniga verkställa förberedande

utredning angående bland annat möjligheten att i anslutning till en planerad,

ny förvarings- och interneringsanstalt inrätta en sinnessjukavdelning

för fångvården. Fångvårdsstyrelsen har meddelat, att styrelsen för närvarande

undersöker, i vad mån en ökning av antalet vårdplatser kan erhållas.

Härigenom kunna emellertid enligt fångvårdsstyrelsens mening endast tillfälliga

lättnader beredas. Hur frågan örn förvarande av straffriförklarade

m. fl. slutgiltigt skall ordnas, blir beroende på resultatet av pågående utredningar,

bland annat den ovannämnda, av Kungl. Majit den 25 oktober 1935

anbefallda utredningen. I samband med sistnämnda utredning syntes det

styrelsen böra undersökas, i vad mån nu gällande bestämmelser angående intagande

å sinnessjukhus (72 § i stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården

i riket; jfr riksdagens skrivelse den 10 mars 1931, nr 2 A,

sid. 12) böra ändras för att möjliggöra, att straffriförklarade kunna snabbare

än vad nu är fallet överföras från sinnessjukavdelning vid fångvården till

allmänt sinnessjukhus.

Såsom av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, äro åtskilliga

förhållanden inom den av fångvårdsstyrelsen omhänderhavda sinnessjukvården

icke tillfredsställande. Då brist på vårdplatser inom den statliga

sinnessjukvården alltjämt råder och antalet straffriförklarade under de

senaste åren stegrats, har en betydande överbeläggning uppstått å fångvårdens

sinnessjukavdelningar, vilket i skilda avseenden medför uppenbara olägenheter.

En förbättring härutinnan synes vara i hög grad av behovet påkallad.

På sätt fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande framhållit, pågå för närvarande

utredningar i syfte att åstadkomma ändrade förhållanden på berörda område.

Då frågan alltså är föremål för uppmärksamhet från vederbörandes

sida, synes någon särskild riksdagens åtgärd icke nu vara erforderlig.

Vad emellertid i ärendet förekommit har utskottet dock ansett vara av den

allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 114. 7

5:o) Utriksdepartementets räkenskaper. Under utrikesdepartementet, § 8,

hava revisorerna meddelat, att de vid granskning av utrikesdepartementets

räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i avsende å redovisningen i inkomstoch

utgiftsböckerna uppmärksammat vissa förhållanden (Del I sid. 21—26),

vilka givit revisorerna anledning till följande allmänna uttalande.

Inkomsterna och utgifterna å avlönings- och omkostnadsanslagen redovisas

i endast en kolumn för vardera anslaget. Sagda kolumner hava således

icke uppdelats i enlighet med gällande stater eller eljest meddelade föreskrifter.

De uppgifter, som härutinnan lämnas i textkolumnen, kunna icke

anses vara tillfyllest. Vidare hava i vissa kolumner sammanförts medel hänförliga

till olika titlar och anslag. De å dylika samlingskonton sammanförda

posterna hava ej heller i inkomst- och utgiftsböckerna på annat sätt

fördelats å olika konton. Sålunda redovisas i kolumnen för fonder och diverse

medel poster avseende olika slag av inkomster och utgifter för statens

allmänna fastighetsfond, pensionsavgifter, Johnssonska donationsfondens

medel, bidrag till internationell kommission i Briissel för sjöfartskongresser,

bidrag till byrån för uppgörande av standardvärldskarta, bidrag till

uppehållande vid universitetet i Reykjavik av en professur i svenska m. m.

I en kolumn redovisas utgifter under II, V, VI och VII huvudtitlarna och i en

annan kolumn utgifter, tillhöiande VIII, IX, X och XI huvudtitlarna. Det

har härigenom visat sig vara förenat med synnerligen stora svårigheter att

med ledning av inkomst- och utgiftsböckerna erhålla månadssummorna för

inkomster och utgifter å samtliga i kassarapporterna och huvudboken redovisade

konton. Vidare har iakttagits, att bokföring verkställts i kolumner,

vilka varit helt i avsaknad av anslags- eller kontobeteckning. Då i de flesta

fall icke heller uppgifterna i textkolumnen lämna tillräcklig ledning i fråga

om det konto som avses, medför detta svårigheter vid kontrollen av anslagsbelastningen.

Inkomst- och utgiftsböckerna hava således icke — såsom rätteligen

bort ske — direkt kunnat ligga till grund för redovisningen i kassarapporterna

och huvudboken. Detta förhållande förutsätter givetvis, att

vederbörande räkenskapsförare fört särskild specialliggare. Denna tillhör

emellertid ej den officiella räkenskapen, men har på begäran företetts revisorerna.

I nämnda specialliggare föres även i löpande följd förteckning över utgivna

och redovisade förskott. Då utrikesdepartementets förskottsrörelse

är av stor omfattning, synes det möta vissa svårigheter att med ledning av

sagda förteckning konstatera, huru stort belopp som å varje särskilt förskott

kvarstår oredovisat vid ett visst tillfälle. Därest förskottsbok föres med upplägg

för varje förskottstagare, avhjälpes nämnda missförhållande, varjämte

lättare kan överblickas, att förskott icke kvarstår oredovisat under onödigt

lång tid. I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna, att enligt en huvudboken

bilagd förteckning över den 30 juni 1936 utestående »(ivriga förskott»,

avseende huvudsakligen flyttnings-, magasinerings- och resekostnader,

balanserats till följande budgetår ett sammanlagt belopp av 253,665 kronor

48 öre. Bland dessa förskott ingår ett den 15 november 1933 till ett

handelsråd utanordna! förskott å 313 kronor 80 öre, avseende magasineringskostnad.

De i räkenskaperna verkställda omföringarna hava icke bokförts i enlighet

med allmänt vedertagna principer. Sålunda huva i utgiftsboken vid olika

tillfällen under månaden bokförda omföringar sammanförts i inkomstboken

till en omföringspost vid månadens slut. Då icke i utgiftsbokens textkolumn

angivits, lill vilken eller vilka titlar vederbörande belopp skolat örn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr lid.

föras, och inkomstboken i regel icke heller lämnar upplysning härom, hava

i de liesta fall omföringarna icke kunnat kontrolleras.

Särskilt stora svårigheter äro förenade med granskningen av utgifterna å

titeln »medel tillhörande diverse mål». Å denna titel redovisas, bland annat,

vissa arvsmedel, kostnader för efterforskning, underhållsbidrag, sjömansmedel,

införselmedel samt utgifter för enskilda. Kontrollering av omföringsvis

avförda och uppdebiterade belopp å denna titel synes svårligen kunna

genomföras med ledning av de i räkenskaperna lämnade uppgifterna. Beträffande

särskilt utbetalning av införselmedel, som verificerats genom biläggande

av införselbeslutet, torde få erinras, att desamma enligt gällande

föreskrifter böra redovisas på sådant sätt, att upplysning icke gives om den

befattningshavare, i vilkens avlöning införsel beviljats.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att inkomst- och utgiftsböckernas

månadssummor icke successivt hopsummerats från månad till månad,

såsom lämpligen bör ske.

Granskningen av verifikationer och anordningshandlingar har även givit

revisorerna anledning till vissa erinringar.

Å inkomstverifikationerna (levereringsreversalen) finnes som regel icke

angivet, vad de däri upptagna beloppen avse, vem som är den egentlige

inbetalaren, och vilken titel beloppen skola tillgodoföras. Härigenom försvåras

i hög grad kontrollen över inkomsterna.

Av chefen för personal- och administrativa avdelningen beslutade utanordningar

sammanföras under särskild anordningslista. Bland de till anordning

hörande verifikationerna finnas emellertid inlagda till andra utbetalningar

Jiänf örliga verifikationer, en omständighet som bidrager till att minska

överskådligheten över räkenskapsmaterialet. Beträffande vissa slag av utgifter

såsom förskott och »medel i diverse mål» finnas så vitt verifikationerna

utvisa anordningsbeslut icke meddelade. Icke heller ingå de i anordningslista.

Arvsmedel uppföras endast å en specifikation, vilken emellertid

saknar påteckning om utbetalningsbeslut. Å utgiftsverifikationerna — med

undantag för arvs- och ersättningsbyråns anordningar avseende gottgörelse

av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar — angives icke,

vilken titel beloppet skall belasta, varjämte utgiftens art samt grunden för

densamma i regel icke klart framgå. Verificeringen är sålunda, såvitt revisorerna

kunnat finna, som regel alltför knapphändig.

Att i de fall, då utbetalning skett i utländsk valuta och fördenskull omräkning

till svensk valuta nödvändiggjorts, uträkningen härav liksom räkningens

definitiva belopp antecknats endast med blyerts, finna revisorerna

ur ordnings- och kontrollsynpunkt mindre tillfredsställande.

Beträffande avlöningslistorna för utrikesdepartementets personal har iakttagits,

att desamma icke äro försedda med särskild kolumn för semester,

tjänstledighet och dylikt, samt att — i motsats till vad som i regel är fallet

inom allmänna civilförvaltningen —- befattningshavarnas semester ej kommer

till synes i avlöningslistan, en omständighet, som enligt revisorernas

uppfattning omöjliggör fullständig kontroll över avlöningsutbetalningarna.

Revisorerna vilja jämväl erinra därom, att förteckning över i utrikesdepartementets

lokaler eller annorstädes befintliga, för statsmedel inköpta

möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier, varom förmäles i

kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28), icke finnes bifogad räkenskaperna.

Såsom av det ovanstående framgår måste det sätt, på vilket medelsred°

visn i ogen nu är ordnad, medföra, att en granskning av räkenskaperna

såväl formellt som kameralt är förbunden med betydande svårigheter. Revisorerna

anse därför av behovet påkallat, att bokföringsschemat och veri
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

9

fieringen av inkomsterna och utgifterna utformas, så att möjlighet ernås

till större överskådlighet och effektivare kontroll över räkenskaperna, än

vad hittills synes hava varit förhållandet.

Vad revisorerna anfört rörande de iakttagelser, de gjort vid den av dem

verkställda granskningen av utrikesdepartementets räkenskaper, synes giva

vid handen, att den nuvarande medelsredovisningen inom utrikesdepartementet

icke är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Enligt utskottets mening

bör, på sätt revisorerna framhållit, bokföringsschemat och verifieringen av

inkomsterna och utgifterna formas så, att möjlighet ernås till större överskådlighet

och effektivare kontroll över räkenskaperna än vad som hittills

varit fallet.

Då utskottet har anledning antaga, att ändring i här berörda avseenden

kommer att vidtagas utan att någon åtgärd från riksdagens sida erfordras,

har utskottet nu allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Bestridande av kostnader för understödsnämnden för rysslandssvenskar.

Under utrikesdepartementet, § 9, hava revisorerna meddelat, att de

vid granskning av utrikesdepartementets räkenskaper för budgetåret 1935/

1936 uppmärksammat, att kostnaderna för ersättning till ledamöterna i understödsnämnden

för rysslandssvenskar och vissa expenskostnader bestritts

dels av tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,

dels ock av samma huvudtitels anslag till extra utgifter (Del I sid.

26 och 27).

Revisorerna, som ansett, att nämnda båda anslag icke äro avsedda att bestrida

utgifter av förberörda slag, hava ifrågasatt, huruvida icke kostnaderna

för understödsnämnden i stället böra bestridas av den s. k. understödsfonden

för rysslandssvenskar, eller, därest denna fond icke anses kunna därtill lämna

tillgång, från särskilt under tredje huvudtiteln anvisat anslag.

Den av revisorerna behandlade frågan har upptagits av Kungl. Maj :t, som

i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag hemställt, att för bestridande

av här ifrågavarande kostnader måtte för nästa budgetår anvisas under

tredje huvudtiteln ett anslag av 7,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag har numera av riksdagen bifallits (jfr statsutskottets

utlåtande nr 3, p. 21); varom utskottet velat här

erinra.

7 :o) Vissa kontrollkostnadcr vid byggandet av jagaren Göteborg. Under

försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande

utbetald gottgörelse till marinens byggnadskontrollanter (Del I sid.

37—41).

Revisorerna hava meddelat, att genom kontrakt den 31 oktober 1933, avslu
-

Utskottet.

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

lat mellan marinförvaltningen å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar, å ena

sidan, samt aktiebolaget Götaverken i Göteborg, å andra sidan, nämnda aktiebolag

åtagit sig att på i kontraktet närmare angivna villkor för kronans räkning

utföra byggandet av jagaren Göteborg.

Till kontrollant beträffande vissa av de arbeten m. m. aktiebolaget Götaverken

enligt förenämnda byggnadskontrakt åtagit sig att utföra förordnade

marinförvaltningen mariningenjören E.; samt till kontrollant för det bos

aktiebolaget de Lavals ångturbin, Saltsjö-Järla, under tillverkning varande,

för nämnda jagare avsedda turbinmaskineriet, mariningenjören av l:a graden

vid mariningenjör kåren S.

Förenämnda mariningenjörer hava Stockholm såsom ordinarie tjänstgöringsort

och uppbära följaktligen lön efter dyrortsgrupp G samt provisoriskt

dyrortstillägg.

På därom av marinförvaltningen gjorda framställningar, vari framhölls, att

såväl E:s som S:s tjänstgöring som kontrollanter bomme att omfatta en tidrymd

av mer än tolv månader samt att de under nämnda tid komme att å

byggnadsplatserna åtnjuta bostad in natura på kronans bekostnad, beslöt

Kungl. Majit, att desamma skulle under hela ifrågavarande tjänstgöring få

åtnjuta tjänstgöringstraktamente. En till S:s förfogande ställd maskinistunderofficer

skulle under enahanda förhållanden jämlikt Kungl. Maj :ts beslut jämväl

äga åtnjuta tjänstgöringstraktamente.

Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de i här angivna fall tillämpliga

föreskrifterna i tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena,

hava gjort följande allmänna uttalande.

Till grund för ovan åberopade föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till de

militära avlöningsreglementena synes ligga den tanken, att en beställningshavare

— militär eller civilmilitär — som kommenderats eller förordnats

tjänstgöra utom den ordinarie tjänstgöringsorten allenast under kortare tid,

i allmänhet understigande ett år, bör med bibehållande av sin ordinarie tjänstgöringsort

erhålla ersättning för de av den tillfälliga tjänstgöringen föranledda

merkostnaderna i form av tjänstgöringstraktamente. Under fullgörande

av uppdrag, vilket tager så lång tid i anspråk, att en flyttning till tjänstgöringsorten

är påkallad, har beställningshavaren i regel ansetts böra erhålla

lön efter tjänstgöringsortens ortsgrupp ävensom ersättning för de med flyttning

till nämnda ort förenade kostnaderna. Ehuru de åt nu ifrågavarande

beställningshavare meddelade kontrollantuppdragen varit av årslång varaktighet,

hava kontrollanterna ifråga ansetts böra bibehålla Stockholm såsom

ordinarie tjänstgöringsort, vilket föranlett, att de förutom lön efter Stockholms

ortsgrupp jämte dyrortstillägg kommit i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.

I kraft av det med vederbörande leverantör avslutade kontraktet

hava de därjämte erhållit fri bostad till värde av 3,500 kronor eller bostadsersättning

med samma belopp för år eller det högsta belopp, som enligt marinförvaltningens

härutinnan meddelade föreskrifter kan utgå.

Vad särskilt angår mariningenjören S. hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,

att han icke, såsom i kontraktet förutsatts, anvisats bostad i eller

invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas, utan på omkring 10 kilometers

avstånd från arbetsplatsen. Då S. sålunda i allt fall icke varit bosatt

vid leverantörens verkstäder, synes han lika väl kunnat vara bosatt å sin

ordinarie tjänstgöringsort, Stockholm, i vilket fall han haft allenast omkring

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

11

7 kilometers väg till verkstäderna, räknat från Stockholms centrala delar.

Därest S. varit bosatt å sistnämnda ort, hade han givetvis icke kunnat göra

anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente eller bostadsersättning. Den

ovan nämnda omständigheten, att S. i så stor utsträckning befunnit sig på

tjänsteresor, synes även tala för, att han utan större olägenhet ur tjänstesynpunkt

kunnat vara bosatt i Stockholm.

Revisorerna finna även de för kontrollanterna utgivna bostadsersättningarna

i och för sig rikligt tillmätta.

Särskilt med beaktande av de principer för avlöningsberäkning, som enligt

vad ovan nämnts i allmänhet tillämpas i fråga örn militär- och civilmilitär

personal, som på grund av långvariga tjänsteuppdrag fått sig särskild tjänstgöringsort

anvisad, synas nu ifrågavarande kontrollanter få anses intaga en

särskilt gynnad ställning.

Vad sålunda förekommit giva revisorerna anledning förorda, att det måtte

tagas under övervägande, huruvida icke för framtiden marinens byggnadskontrollanter

vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet å annan ort

än egen förläggningsort böra erhålla förändrad tjänstgöringsort, i vilket fall

de i avseende å dem tillkommande lön bliva hänförliga till den ortsgrupp,

som omfattar tjänstgöringsorten, och erhålla flyttningsersättning till sistnämnda

ort.

Revisorerna, som ingalunda bortse från att det kan vara av behovet påkallat

att i kontrakt om fartygsbyggnad intages bestämmelse örn skyldighet

för vederbörande leverantör att tillhandahålla kontrollant bostad, anse emellertid,

att sådana skäl knappast föreligga, som kunna motivera, att statsverket

för framtiden ersätter bostadskostnader av nu angivet slag.

En anordning i den av revisorerna sålunda antydda riktningen skulle medföra

icke oväsentligt minskade utgifter för statsverket, utan att, såvitt revisorerna

kunna finna, statens eller förrättningsmannens berättigade intressen

därigenom trädas för nära.

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del II sid. 13—15), som

meddelat, att den av revisorerna behandlade frågan rörande gottgörelse till

marinens byggnadskontrollanter tidigare varit föremål för övervägande inom

ämbetsverket. Marinförvaltningen hade därvid kommit till den uppfattningen,

att uppdraget att vara kontrollant vid fartygsförband icke borde föranleda

placering till ordinarie tjänstgöring å byggnadsorten. Vad anginge det

av revisorerna påtalade förhållandet, att mariningenjör S. icke anvisats bostad

i eller invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas vid Aktiebolaget

de Lavals ångturbins verkstäder, framhöll ämbetsverket, att lämplig bostad

icke kunde av leverantören ställas till förfogande vid Saltsjö-Järla, varför han

fick åtnöjas med bostad i Neglinge.

Utskottet, som icke vill förringa den stora betydelse, som måste tillmätas

kontrollen vid byggandet av krigsfartyg, har dock icke kunnat undgå finna,

att i de av revisorerna påtalade fallen marinens byggnadskontrollanter kommit

att intaga en i ekonomiskt avseende särskilt gynnad ställning. Vad beträffar

mariningenjören S. måste det enligt utskottets mening betraktas som

synnerligen anmärkningsvärt, att, då, såsom marinförvaltningen i sin förklaring

i ärendet uppgivit, bostad icke kunnat anvisas honom i Saltsjö-Järla, där

kontrollen skolat utövas, han icke i stället fått kvarstanna i Stockholm, i vilket

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

senare fall han icke kunnat göra anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente

eller bostadsersättning.

Vad av revisorerna i detta ärende anförts har övertygat utskottet om behovet

av ändrade grunder i fråga om gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.

Revisorerna hava i sådant hänseende ifrågasatt, huruvida icke för

framtiden nämnda kontrollanter vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet

å annan ort än egen förläggningsort borde erhålla förändrad tjänstgöringsort,

i vilket fall de i avseende å dem tillkommande lön bleve hänförliga

till den ortsgrupp, som omfattade tjänstgöringsorten, och erhölle flyttningsersättning

till sistnämnda ort. En annan tänkbar lösning vore enligt utskottets

mening, att kontrollant vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten tillerkändes

särskilt arvode utöver lönen jämte flyttningsersättning. Även en

kombination i någon form av dessa två utvägar syntes utskottet vara möjlig.

Då det här gäller icke oväsentliga utgifter för statsverket, synes den föreliggande

frågan böra göras till föremål för övervägande, och anser sig utskottet

förty böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit gör framställning

härom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande frågan om ändrade

grunder för gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.

8:o) Ersättning under flygtjänstgöring och i anledning av olycksfall under

sådan tjänstgöring. Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna

meddelat, att de verkställt utredning rörande de ersättningar, som i

olika former tillkomma den i flygtjänst sysselsatta militära personalen ävensom

efterlevande efter vid flygolyckor omkommen militärpersonal (Del I sid.

44—57).

Revisorerna hava till nämnda utredning knutit följande allmänna uttalande:

De föreskrifter angående flygtillägg, vilka meddelades i kungl, brevet den

23 december 1926, hava förklarats vara av provisorisk karaktär, och skulle

flygtilläggen i dess nuvarande form endast utgå, intill dess i samband med

regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning ägt rum av frågan

angående beredande av skäligt understöd åt personal, som drabbats av olycksfall

vid flygning eller, där sådant olycksfall medfört döden, åt den avlidnes

efterlevande. Numera hava tjänstepensionsförhållandena för försvarsväsendets

personal ordnats och även frågan örn familjepension blivit i huvudsak

reglerad. Spörsmålet om beredande av särskild ersättning åt vid flygolyckor

skadad personal eller, vid dödsfall, deras efterlevande, har emellertid

icke i samband därmed upptagits till särskild prövning. Det synes för närvarande

icke heller vara avsett att vidtaga ändringar i grunderna för flygtilläggs

utgående. Enligt 1936 års försvarsbeslut har nämligen — så vitt

framgår av kostnadsberäkningarna för flygvapnets övningar — förutsatts,

att särskilda förmåner under flygtjänstgöring skulle komma att utgå enligt

nu gällande grunder. Det torde i detta sammanhang få erinras därom, att

enligt flygvapnets räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i kostnader för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1-14.

13

flygtillägg utgått tillhopa 609,109 kronor 67 öre. Motsvarande kostnader

enligt den nya försvarsorganisationen hava beräknats till 1,630,000 kronor.

Generella grunder efter vilka ersättning bör utgå till omkommen flygpersonals

efterlevande hava emellertid hittills icke fastställts, ehuruväl pensionsförhållandena

för försvarsväsendets personal såsom förut nämnts blivit

reglerade, utan har riksdagen efter framställning från vederbörande prövat

varje särskilt fall med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

Visserligen hava framställningar i sådant syfte hittills av riksdagen bifallits,

men kvar står dock ett visst osäkerhetstillstånd för flygpersonalens anhöriga,

så länge åtgärder icke äro vidtagna för att i görligaste mån trygga dessas

ställning vid olycksfall med invaliditet eller dödlig utgång till följd under

en verksamhet, vilken innebär avsevärt större olycksfallsrisker än annan

sysselsättning i statens tjänst. Flygvapnets utbyggande enligt 1936 års försvarsbeslut

kommer emellertid att medföra en avsevärd ökning av antalet

flygningar och av den i flygtjänst sysselsatta personalen. Därav kan givetvis

en stegring i antalet olycksfall bliva följden, ett förhållande som i sin tur

kan medföra, att de fall, då framställningar komma att göras till riksdagen

om särskilt understöd, ävenledes bliva talrikare än hittills varit fallet. De

ekonomiska konsekvenserna för statsverket av dessa förhållanden kunna

därför också bliva betydligt kännbarare än vad de för närvarande äro.

Revisorerna vilja även erinra därom, att riksdagen vid särskilda tillfällen

framhållit önskvärdheten av att enhetliga grunder kunde genomföras

för beviljande av understöd åt genom olyckshändelse under flygtjänstgöring

omkomna militära befattningshavares efterlevande.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna, utan att närmare

ingå på frågan om de nuvarande flygtilläggen kunna anses väl avvägda med

hänsyn till de med desamma avsedda syftemålen, framhålla, att enligt revisorernas

uppfattning den till flygtjänst kommenderade personalens särskilda

förmåner synas även böra omfatta särskild ersättning i form av livräntor,

avsedda att utgå dels till beställningshavaren själv, därest han till följd av

invaliditet ådragen vid olycksfall under flygtjänstgöring nödgas avgå ur

tjänst, dels till efterlevande, därest sådant olycksfall medfört döden. Frågan

örn denna ersättning sammanhänger givetvis med frågan om övriga

särskilda förmåner, som kunna anses böra utgå till i flygtjänstgöring sysselsatt

personal. Med hänsyn härtill och ovan angivna förhållanden anse revisorerna,

att bestämmandet av formen för särskild ersättning under flygtjänstgöring

snarast möjligt bör bliva föremål för en allsidig utredning.

Yttrande har avgivits av flygförvaltningen (Del II sid. 16), som tillstyrkt

den av revisorerna begärda ulredningen.

Såsom revisorerna erinrat hava några generella grunder, efter vilka ersättning

bör utgå till omkommen flygpersonals efterlevande, icke fastställts,

oaktat pensionsförhållandena för; försvarsväsendets personal numera äro

reglerade. Framställningar om utbekommande av dylik ersättning hava i

stället från fall till fall prövats av riksdagen. Att detta för flygpersonalens

anhöriga medfört ett osäkerhetstillstånd torde vara uppenbart. Genomförandet

av enhetliga grunder på ifrågavarande område synes utskottet — ej minst

ur synpunkten ali trygga personalens rekrytering — vara i hög grad påkallat.

Erinras må också därom, att denna fråga tidigare varit föremål för riksda
-

Ut ‘.kottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

gens prövning och att riksdagen då uttalat sig för önskvärdheten, att en utredning

i ärendet skulle komma till stånd.

Utskottet finner vägande skäl tala för att beträffande den militära flygpersonalen

frågan om rätt till ersättning åt efterlevande ävensom vid invaliditet

klarlägges och grunderna härför fastställas. Då emellertid detta spörsmål

sammanhänger med frågan örn de övriga särskilda löneförmåner, som

utgå till berörda personal, synes utskottet utredningen böra omfatta samtliga

de ersättningar, som anses böra tillkomma denna personal.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning ifråga om bestämmandet

av formen för särskild ersättning till i flygtjänstgöring

sysselsatt militär personal.

9:o) Vissa avskrivningsfrågor. Under socialdepartementet, § 22, hava

revisorerna framställt vissa erinringar rörande handläggningen av ett ärende

inom Överståthållarämbetet angående av poliskamreraren Arvid Levander

i hans tidigare innehavda befattning såsom andre stadsfogde i Stockholm

begångna förskingringar (Del I sid. 76—82).

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna vilja erinra därom, att, då det gäller ersättning för förskingrade

medel, däri statsmedel och andra allmänna medel ingå, frågan om ersättning

för de förskingrade medlen — i den mån sådan ersättning på grund av

gällande bestämmelser kan utgå — samt örn avskrivning av vissa förskingrade

statsmedel hittills plägat handläggas i samband med frågan, huruvida

fel eller försummelse av någon tjänsteman kunnat giva anledning till eller

möjliggjort förskingringarna. Dylika ärenden avgöras av Kungl. Majit efter

framställning brån vederbörande myndighet samt efter hörande av statskontoret

och riksräkenskapsverket samt justitiekanslersämbetet. Härigenom har

såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.

I ovan angivna fall har Överståthållarämbetet direkt till justitiekanslersämbetet

anmält de åtgärder, som av Överståthållarämbetet ansetts böra vidtagas

på grund av de Levanderska förskingringarna. Justitiekanslersämbetet

torde i anledning av denna anmälan genom sitt beslut att låta bero vid vad i

ärendet förekommit för sitt vidkommande få anses hava fattat ståndpunkt i

ansvarsfrågan. I föreliggande fall synes — särskilt i betraktande av att enligt

vad revisorerna erfarit en förskingring tidigare skett av medel, som stått

under Levanders kontroll — ett frångående av den i allmänhet i dylika fall

tillämpade regeln icke hava bort ske.

o Genom den handläggning, detta förskingringsärende sålunda kommit att

få, kvarstår dock efter justitiekanslersämbetets ovannämnda beslut fortfarande

oreglerad frågan om vilka åtgärder, som skola vidtagas för avskrivning

av det betydande belopp av statsmedel, som av Levander förskingrats i

den mån icke för någon del av beloppet täckning kan beredas.

Revisorerna, som erfarit att riksräkenskapsverket hos Kungl. Majit anmält,

att verket under vissa år då dessa förskingringar ägt rum, ej medhunnnit

granskning av överståthållarämbetets räkenskaper, hava emellertid fäst sig

vid vad Överståthållarämbetet anfört till försvar för sin underlåtenhet att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

15

verkställa stadgade inventeringar, innefattande jämväl att ämbetets uppmärksamhet

icke kommit att fästas på frågan om inventeringar även av det

skälet att det »måste anses som en olycklig tillfällighet att i förevarande fad

riksräkenskapsverket icke uppmärksammat, att inventeringsprotokoll uteblivit».

För sin del kunna revisorerna icke godkänna en förklaring av denna

art. Revisorerna hava särskilt uppmärksammat det tillvägagångssätt, som

här ägt rum, i all synnerhet som en vidare tillämpning därav kan medföra

betänkliga konsekvenser. För sin del göra revisorerna gällande att, då förskingring

av statsmedel äger rum, anmälan härom i varje fall skall göras till

Kungl. Majit, som då — oberoende av huruvida åtal sker — blir satt i tillfälle

att taga ställning till frågan i hela dess omfattning.

Förklaring har avgivits av Överståthållarämbetet (Del II sid. 34—38), som

uttalat, att någon föreskrift att jämväl till Kungl. Majit göra anmälan om

oredlighet med avseende å omhänderhavda medel icke förefinnes i gällande

författningar.

Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna vidare framställt vissa

erinringar rörande gällande bestämmelser angående avskrivning av statens

fordringar (Del I, sid. 150—156).

Revisorerna hava erinrat därom, att i fråga örn avskrivning i statens räkenskaper

gäller ännu ehuru med vissa ändringar en av Kungl. Majit den

11 december 1830 i ämnet utfärdad förordning. Revisorerna, som lämnat

en närmare redogörelse för innebörden av förordningens bestämmelser, hava

i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Såsom av det ovanstående framgår reglerades genom 1830 års förordning

allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivning. Vad

däremot angår Kungl. Majits befogenhet att bevilja avskrivningar saknas bestämmelser

i ämnet. Detta har vållat en viss osäkerhet vid Kungl. Majits

behandling av avskrivningsfrågor. Nämnda förhållande har vid flera tillfällen

påtalats av vederbörande myndigheter. Sålunda har statskontoret i

utlåtande den 18 juni 1927 i visst ärende angående befrielse från skyldighet

att inbetala vissa anmärkningsbelopp framhållit den brist på enhetlighet som

gjort sig gällande i Kungl. Majits beslut i dylika frågor.

Vad beträffar bestämmelserna i 1830 års förordning synes det revisorerna

uppenbart, att desamma äro föråldrade och i hög grad svårtolkade. Detta

förhållande, ävensom bristen på kompletterande bestämmelser på hithörande

områden, har givit anledning tiil ytterst olika förfaringssätt i avskrivningsärenden.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté

i sitt den 18 juni 1904 avgivna betänkande med förslag till

reglering av löneförhållandena vid kammarrätten uttalade, att det i 1830 års

författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet i verkligheten

redan torde hava såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna

i stället anlita andra utvägar för att få förkomna effekter m. m.

ur sina räkenskaper avförda. Det syntes därför löneregleringskommittén

vara på tiden att även ur lagstiftningen avlägsna stadgandena i detta hänseende.

Revisorerna hava även lagt märke till, att avskrivning verkställts utan att

förutsättningarna därför enligt förordningen varit för handen. Vidare har

konstaterats, att sådan åtgärd vidtagits trots alt varken denna förordning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

torde hava varit tillämplig eller särskilt medgivande till avskrivning

lämnats.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke heller underlåta att fästa

uppmärksamheten på att enhetliga bestämmelser saknas rörande bokföringen

av penningebalanser, som i förordningen avses. Denna omständighet

har medfört, att vissa verk bokföra sådana balanser såsom fordringar, medan

andra verk upptaga dylika belopp »inom linjen». Ytterligare andra verk

bokföra överhuvud taget icke sådana belopp i sina huvudböcker.

Enligt revisorernas mening stå de nu omhandlade förhållandena icke i god

överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende. Revisorerna vilja

därför framhålla önskvärdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser

kommer till stånd, varvid jämväl torde böra övervägas i vad

mån icke ett klarläggande bör ske i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att bevilja

avskrivningar.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet, statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del II sid. 93—95).

Justitiekanslersämbetet har uttalat, att ämbetet saknade anledning avstyrka

ifrågasatt omarbetning av gällande avskrivningsbestämmelser eller ett eventuellt

reglerande av Kungl. Maj:ts befogenhet att bevilja avskrivningar.

Statskontoret och riksräkenskapsverket hava tillstyrkt revisorernas förslag.

Utskottet. Såsom revisorerna under § 39 framhållit, äro nuvarande bestämmelser om

allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivningar fastställda

i 1830 års förordning i ämnet. Dessa bestämmelser äro i flera hänseenden

föråldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till

följd, att olika förfaringssätt tillämpats. Vidkommande Kungl. Maj:ts rätt

att göra avskrivningar saknas, såsom revisorerna framhållit, bestämmelser

i ämnet, vilket medfört osäkerhet vid behandlingen av avskrivningsfrågor.

Även i fråga om bokföringen av avskrivna belopp hava växlande principer

följts. Uppenbart är, att dessa förhållanden äro i hög grad otillfredsställande.

Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hava också ansett en

utredning böra komma till stånd angående de åtgärder, som måste vidtagas

för att åstadkomma en bättre ordning på detta område. Utskottet, som delar

den sålunda uttalade uppfattningen örn önskvärdheten av en utredning i

nämnda hänseende, har ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit gör framställning härom. Jämväl frågan örn Kungl. Majlis

rätt att göra avskrivningar synes lämpligen böra i samband därmed bliva

föremål för närmare övervägande.

Vidkommande revisorernas under § 22 framställda anmärkning vill utskottet

uttala, att jämväl enligt utskottets mening det måste ur principiell synpunkt

anses riktigast, att, då det gäller ersättning för förskingrade stats- och

andra allmänna medel, framställning göres av vederbörande myndighet till

Kungl. Majit, som därigenom blir satt i tillfälle att fatta ståndpunkt till såväl

ersättningsfrågan som ansvarsfrågan. Vid den utredning rörande omarbetning

av bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar,

som utskottet ovan föreslagit, synes jämväl den av revisorerna nu berörda

frågan böra närmare klarläggas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

17

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande omarbetning

av bestämmelserna angående avskrivning av statens

fordringar.

10 :o) Generalplan för vägbyggandet. Under kommunikationsdepartementet,

§ 27, hava revisorerna meddelat, att de under sina resor iakttagit,

att vägbyggandet inom landet är i flera avseenden icke tillfredsställande ordnat

(Del I sid. 102 och 103).

Sålunda hava, framhålla revisorerna, vägbyggen företagits även där trafiken

är ringa, under det att iordningställandet av mera behövliga vägar fått

anslå. Även har förekommit, att huvudväg inom ett län icke inom rimlig

tid erhållit fortsättning inom angränsande län. Anledningen härtill synes

revisorerna åtminstone i åtskilliga fall hava varit, att arbetslösheten inom

vissa orter haft en sådan omfattning, att vägarbeten måst igångsättas mera

med hänsyn till arbetslöshetens lindrande än till vägväsendets ändamålsenliga

tillgodoseende och trafikens omfattning. Vägarbetens utförande som

reservarbeten har medfört jämväl andra olägenheter. En annan orsak till det

nuvarande, mindre tillfredsställande tillståndet har varit att en centralt

uppgjord generalplan för vägbyggandet saknats. Behovet av en dylik plan

blir enligt revisorernas mening för varje år som går alltmera framträdande.

Enligt vad revisorerna inhämtat har inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppgjorts en dylik generalplan, varför revisorerna förväntade, att

densamma utan onödig tidsutdräkt kunde komma till tillämpning.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 60

och 61), som meddelat, att styrelsen inom det närmaste kommer att fastställa

vilka vägar skola vara att anse såsom huvudvägar. Styrelsen skall

därefter underställa Kungl. Maj :ts prövning frågan, vilka av nämnda huvudvägar

skola anses vara av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga

samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt. Vidare har styrelsen

meddelat, att i styrelsen äro under utarbetande nya normalbestämmelser

och normalsektioner för vägbyggnader, vilket arbete beräknas föreligga

färdigt under innevarande år. Styrelsen har slutligen framhållit, att jämlikt

lagen om allmänna vägar, som trädde i kraft den 1 januari 1937, det

tillkommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utöva den centrala tekniska

och ekonomiska uppsikten över vägväsendet —- en befogenhet, som

tidigare icke varit intagen i väglagen — genom vilken befogenhet styrelsen

numera fått förutsättningar för åstadkommande av en effektivare tillsyn

å väghållningen jämväl i det av statsrevisorerna angivna syftet.

Utskottet vill erinra därom, att statsutskottet under punkt 15 :o) av sitt

utlåtande nr 6 framhöll, att med avseende å planläggningen och utförandet

av vägföretag utskottet ville, i anslutning till väckta motioner, framhålla

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 6 sand. Nr 144. 2

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

önskvärdheten av att från trafiksäkerhetens och den blivande sannolika

trafikutvecklingens synpunkter onödiga och från kostnadssynpunkt alltför

dvra vägrätningar förhindrades samt dessutom att vid förekommande ombyggnader

av bygdevägar och andra mindre vägar borde användas billiga

vägtyper, anpassade efter lokala behov och den påräkneliga trafiken. Utskottet

förväntade därför, att Kungl. Majit ägnade denna fråga sin uppmärksamhet.

Utskottets sålunda gjorda uttalande godkändes av riksdagen.

Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

Illo) Väg inom två eller flera län. Under kommunikationsdepartementet,

§ 29, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande anläggningen

av en väg mellan Strängnäs—Enköping (Del I sid. 105—107).

Revisorerna hava inledningsvis återgivit ett uttalande av de år 1935 församlade

revisorerna, varav framginge, att beträffande vägarbetet Strängnäs—

Enköping avsikten varit att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna

mellan Södermanland och Uppland. Detta syfte hade emellertid icke vunnits,

beroende på att de båda länsstyrelserna, som hade att fatta beslut örn medelstillgången,

tillämpat olika principer. Länsstyrelsen i Södermanlands län

hade följt den ursprungliga planen att på kort tid iordningställa vägen,

under det att länsstyrelsen i Uppsala län fördelat anslagen å en längre tidrymd.

I anledning av ifrågavarande uttalande ifrågasatte statsutskottet vid

1936 års riksdag örn icke för dylika fall befogenhet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att reglerande ingripa borde stadgas.

1936 års revisorer, som nu uppmärksammat, att liknande förhållanden

förekomma även i fråga om vägen Uppsala—Heby—Sala, hava gjort följande

allmänna uttalande:

Revisorerna, som besett vägen Strängnäs—Enköping, hava kunnat bekräfta

riktigheten av de förra året gjorda iakttagelserna. Sedan 1935 års besök

har bron över sundel mellan Strängnäs och Tosterön färdigbyggts och öppnats

för allmän trafik. De inom Södermanland belägna delarna av denna

huvudväg hava därigenom knutits samman och kunna nu med lätthet emottaga

den trafik, för vilken denna väg är avsedd. Upplandsdelen är alltjämt

lika krokig och smal och fyller icke de anspråk som måste ställas å en huvudväg.

Den utgör en hjärt kontrast till Sörmlandsdelen. Det kvarstår alltjämt

att syftet att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan

Södermanland och Uppland icke vunnits, och orsaken till detta förhållande

måste främst tillskrivas den omständigheten att länsstyrelsen i Uppsala län

icke tillmätt ifrågavarande vägsträcka så stor betydelse, att länsstyrelsen

funnit sig böra inom ramen för tillgängliga medel tillgodose företaget i samma

snabba takt som skett i det angränsande länet.

Vad ovan anförts beträffande vägen Strängnäs—Enköping gäller i tillämpliga

delar jämväl vägen Uppsala—Heby—Sala. Det torde visserligen icke

vara uteslutet att vägdistriktet själv tager hand om denna vägfråga och fullbordar

vägen med upplånade medel. En dylik åtgärd är emellertid av principiella

skäl ej önskvärd och lärer därtill kunna genomföras endast i begränsad

omfattning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

19

Revisorerna hava velat fästa riksdagens uppmärksamhet på att missförhållanden

av ovan angiven art alltjämt förekomma och framhålla angelägenheten

av att, på sätt statsutskottet vid 1936 års riksdag ifrågasatt, vägoch

vattenbyggmadsstyrelsen herodes sådana befogenheter, att den i dylika

fall kan ingripa till rättelses vinnande.

Yttrande har inhämtats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt förklaring

av länsstyrelsen i Uppsala län, som bifogat yttrande från vägingenjören

i länet (Del II sid. 64—69).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att jämlikt lagen om allmänna

vägar, som trädde i kraft den 1 januari 1937, det tillkommer styrelsen

att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över vägväsendet

— en befogenhet, som tidigare icke varit intagen i väglagen — genom

vilken befogenhet styrelsen numera fått förutsättningar för åstadkommande

av en effektivare tillsyn å väghållningen jämväl i det av statsrevisorerna

angivna syftet.

Utskottet, som vid föregående års riksdag uttalade sig i denna fråga, vill

ånyo understryka angelägenheten av att, då det gäller vägföretag, som beröra

skilda län, bättre samarbete kommer till stånd mellan länsstyrelserna

till undvikande av missförhållanden av här angivet slag.

Såsom emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande i ärendet

framhållit, lärer styrelsen jämlikt lagen örn allmänna vägar, vilken trädde

i kraft den 1 januari innevarande år, numera erhållit befogenhet att i fall,

varom här är fråga, reglerande ingripa och är det således att förvänta, att sådana

missförhållanden, som revisorerna här hava påtalat, icke komma att

upprepas.

Under hänvisning härtill har utskottet för närvarande allenast velat vad i

ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Missförhållanden inom Hargs och Edebo vägdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,

§ 32, hava revisorerna meddelat, att de vid

granskning av räkenskaper och protokoll för Hargs och Edebo väghållningsdistrikt

funnit vissa anmärkningar av natur att påkalla särskild uppmärksamhet

(Del I sid. lil—116). Sålunda har vid polisutredning med anledning

av förskingring, till vilken ordföranden i Hargs och Edebo socknars vägdistrikt

gjort sig skyldig, framkommit att under tiden mellan oktober 1934

och augusti 1936 varken vägstämma eller sammanträde med vägdistriktets

styrelse avhållits. De å vägstämman den 30 oktober 1934 valda revisorerna

hade under hela år 1935 icke verkställt någon revision av 1934 års räkenskaper

på den grund att ordföranden-kassören icke överlämnat räkenskaperna

till revisorerna. Först i slutet av augusti 1936 ställdes räkenskaperna för

åren 1934 och 1935 samt den gångna delen av år 1936 — för sistnämnda år

Utokottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

endast i kassakladd -— till revisorernas förfogande; något val av revisorer

för 1935 års räkenskaper hade ej ägt rum, enär någon vägstämma icke avhållits

sedan oktober 1934. Någon ersättare för styrelsens vice ordförande,

vilken avlidit ett par år tidigare, hade av samma skäl ej blivit utsedd. Vidare

har framhållits, att utdebitering av vägskatt gjorts av länsstyrelsen efter

en skriftlig framställning av ordföranden-kassören, vilken framställning icke

var åtföljd av något protokollsutdrag från vägstämma.

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Såvitt av utredningen framgår har det belopp, som vägdistriktets ordförande-kassör

icke kunnat redovisa, uppgått till kronor 132,391:57. Den omständigheten

att de överlämnade inteckningarna täcka det felande beloppet

kan måhända te sig som en förmildrande omständighet, men är beroende av

att försäljningen kunnat äga rum vid lämplig tidpunkt och till angivet pris.

Även om böcker och räkenskaper icke förete några ändringar, framgå dock

av dem vissa förhållanden, som vittna örn slentrian och ansvarslöshet inom

vägdistriktets förvaltning.

Den 31 mars 1935 hade vägdistriktet en skuld å checkräkning uppgående,

med upplupen ränta, till kronor 205,697:92. Ungefär vid samma tidpunkt

förelåg enligt vad revisorerna kunnat konstatera en kassabehållning av cirka

130,000 kronor. Ehuru vägstämman bemyndigat styrelsen att för distriktet

upptaga tillfälliga lån upp till ett belopp av 250,000 kronor, måste styrelsens

ledamöter gå i personlig borgen för det lån å 220,000 kronor (å checkräkning),

som av vederbörande bank beviljades. Tilltron till låntagarens vederhäftighet

synes sålunda från bankens sida icke hava varit helt orubbad.

Styrelsens ledamöter hava på ett betänkligt sätt brustit i fullgörandet av

sina genom lag ålagda uppgifter. Såvitt tillgängliga handlingar utvisa, har

styrelsen icke sammanträtt under tiden 31 oktober 1934—26 augusti 1936,

icke ens för uppgörande av utgifts- och inkomststat för år 1936, eller vidtagit

åtgärder för utlysande av vägstämma för val av revisorer för 1935 års

räkenskaper och förvaltning. Även i sina övriga förvaltnings- och övervakningsuppgifter

hava styrelseledamöterna visat alltför stor godtrogenhet gentemot

ordföranden-kassören. De olika ledamöternas förklaringar för sitt handlingssätt

kan i intet avseende godtagas.

Vägkassans revisorer hava under lång tid helt uraktlåtit att fullgöra sitt

uppdrag. Först i juni 1936 gjordes skriftlig framställan om erhållandet av

1934 års räkenskaper. Det av revisorerna utfärdade intyg, varpå statsbidrag

erhölls för år 1935 — dylikt bidrag är beräknat på 1934 års kostnader, men

utgör bidrag för år 1935 — var icke grundat på sådan revision, som måste

förutsättas för att dylikt intyg skall kunna utfärdas. Genom bristande kontroll

från kassans revisorers sida har upptäckten av den bristande redovisningen

väsentligt försenats. Då inga förfalskningar förelågo, borde även vid en

flyktig granskning kassabristen hava blivit upptäckt.

Det är vidare anmärkningsvärt, att vederbörande länsstyrelse för utdebitering

av vägskatt låtit sig nöja med en av vägstyrelsens ordförande undertecknad

skrivelse, som icke varit åtföljd av utdrag av protokoll från vägstämma.

Därest sådant protokollsutdrag jämte statförslag vederbörligen avkrävts vederbörande,

hade väl kassabristen knappast kunnat undgå upptäckt. Den

bokföringsmässiga behållning som vägdistriktet hade den 1 januari 1936

överstiger vägdistriktets årliga normalutgifter.

Revisorerna finna det ävenledes anmärkningsvärt, att vägingenjören, vid

utfärdande av uppgift å 1934 års underhållskostnader, låtit nöja sig med det

av kassans revisorer utfärdade intyget, i stället för att infordra revisionsbe
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lii.

21

rättelse. Genom att vägskatt vederbörligen utdebiterats och statsbidrag till

vägunderhållet erhållits, har åtminstone den skattebetalande allmänheten bibringats

den uppfattningen, att vägdistriktets räkenskaper och förvaltning

varit i god ordning.

Det synes egendomligt, att i protokollet för den vägstämma, som avhölls

den 26 augusti 1936, icke med ett ord omnämnes vad som å stämman avhandlades

eller anledningen till att stämman ajournerades. Vid sammanträde

med vägstyrelsen den 27 augusti 1936 lämnar protokollet icke någon

upplysning om att oegentligheter inom vägförvaltningen varit uppe till behandling.

Sammanblandningen av vägkassans förvaltning och förvaltningen av den

av ordförande-kassören ägda Lundås gård måste anses i hög grad olämplig,

i synnerhet som åtgärder icke blivit inför styrelsen föredragna, godkända och

protokollförda.

Därest ordföranden icke på grund av gällande instruktion desslikes varit

vägdistriktets kassaförvaltare (kassör), skulle vad som här förekommit

knappast kunnat äga rum.

Revisorerna hava funnit förhållandena inom förvaltningen av Hargs och

Edebo socknars vägdistrikt blotta så allvarliga missförhållanden, att revisorerna

icke ansett sig kunna uraktlåta att bringa sina ovanberörda iakttagelser

till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Stockholms län, som bifogat yttrande av vägingenjören i länet

(Del II sid. 77—85).

Vad revisorerna ovan anfört giver vid handen, att uppenbara missförhållanden

varit i skilda avseenden rådande inom här omförmälda vägdistrikt.

Det må klart framhållas, att vägstyrelsens funktionärer icke uppfattat sin

ställning som ansvariga tjänstemän utan i allvarlig grad åsidosatt de förpliktelser,

som de i det allmännas tjänst haft att fylla.

Utskottet måste vidare som anmärkningsvärd betrakta vederbörande läns

styrelses åtgärd att för utdebitering av vägskatt låta sig nöja med allenast

en av vägstyrelsens ordförande undertecknad skrivelse. Det måste nämli

gen ur rättssäkerhetssynpunkt vara i högsta grad påkallat, att dylika framställningar

i vederbörlig ordning styrkas. Vidtagandet av debiteringsåtgärder

torde följaktligen icke havi i detta fall bort ske utan stöd av utdrag av

protokoll i ärendet från vägstämma.

Jämväl vägingenjörens av revisorerna påtalade underlåtenhet att vid utfärdande

av uppgift å 1934 års underhållskostnader infordra revisionsberättelse

finner utskottet anmärkningsvärd.

Utskottet anser sig böra meddela, att utom ordföranden i vägstyrelsen

även vägstyrelsens övriga ledamöter samt vägkassans revisorer ställts under

åtal.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet funnit vara av den allvarliga

beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen
-

Utskottet.

omförmäla.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr lid.

13:o) Formerna för arbetet inom statsförvaltningen. Under finansdepartementet,

§ 37, liava revisorerna meddelat, att tidigare års revisorer vid

skilda tillfällen behandlat frågor, som sammanhänga med formerna för arbetet

inom statsförvaltningen, och därvid jämväl uttalat vissa önskemål,

syftande till åtskilliga omläggningar av hittills tillämpade arbetsmetoder.

Av revisorerna i detta hänseende framförda anmärkningar hava framförallt

åsyftat sättet för utanordnande av statsmedel, bokföringen av vissa utgifter,

uppbörd, redovisning och kontroll av inkomster, ordnandet av blankettväsendet,

inköp av skrivmaterialier o. dyl. samt möjligheterna att härutinnan

åstadkomma mera praktiska och tidsbesparande anordningar.

Jämväl 1936 års statsrevisorer hava upptagit dessa ärenden, varvid de omnämnt,

att riksdagen år 1934 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga om utanordnandet

av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat förfarande

(Del I sid. 139—142).

Revisorerna hava anfört bland annat följande.

Riksdagens revisorer hava, såsom ovan omnämnts, vid upprepade tillfällen

framställt erinringar och uttalat önskemål i syfte att inom statsförvaltningen

åstadkomma enklare och enhetligare samt mera utgiftsbesparande

arbetsmetoder. Även xåksdagen har hos Kungl. Majit gjort framställningar

om vidtagande av åtgärder i denna riktning. Ehuru tid efter annan vissa

reformer för vinnande av förenklingar och besparingar på skilda områden

genomförts, hava dock ej några åtgärder av mera allmän räckvidd i stort

sett blivit vidtagna i nämnda hänseende.

Såväl vid sin räkenskapsgranskning som vid besök hos olika statsinstitutioner

hava innevarande års revisorer ägnat jämväl dessa frågor sin uppmärksamhet.

Ehuru arbetet vid den statliga förvaltningen icke alltid kan till

sina grundläggande principer anpassas efter samma former som vid enskild

verksamhet, hysa revisorerna den uppfattningen att, i den mån icke något

allmänt eller enskilt rättssäkerhetsintresse lägger hinder i vägen, jämväl de

statliga förvaltningsmyndigheterna skulle kunna i vissa hänseenden vid fullgörandet

av sina uppgifter rationalisera arbetssättet såsom skett exempelvis

vid vissa kommunala organ, där arbetet till sin natur är mera jämförbart

med det inom statsförvaltningen. De nuvarande arbetsmetoderna inom statsförvaltningen

synas i många fall leda till dubbelarbete eller i varje fall

innebära mera omgång än som skulle följa med användande av ändrade

verksamhetsformer.

Vid årets revisionsförrättning hava revisorerna sålunda haft sin uppmärksamhet

fästad på olika detaljer av den statliga verksamheten, av vilka en del

omnämnts av revisorerna vid tidigare verkställda revisioner, medan åter

andra icke förut varit föremål för behandling. Bland dylika detaljer må

här nämnas följande:

användandet av postgiro i vidgad omfattning och utnyttjande av de kontrollmöjligheter,

som betalning över postgiro medför,

kassagöromålens sammanförande till vissa bestämda dagar och i samband

därmed räkningars upptagande i särskilda sammandrag,

vidgad möjlighet för postverket att tillhandahålla skrivmaterialier genom

upphandling därav även för vissa delar av den centrala förvaltningen,

inskränkning av antalet kvittenser för samma utanordnade belopp, där

detta utan eftergivande av säkerhetssynpunkten låter sig göra,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

23

ordnandet av ämbetsverkens inventarieförteckningar så att en tillfredsställande

översikt och kontroll av inventariebeståndet ernås,

minskning av ämbetsverkens kostnader för inbindning, åtminstone i fråga

örn vissa sådana handlingar, som icke kunna anses vara av för framtiden

bestående värde, ävensom

ytterligare kontroll över statstrycket för vinnande av enhetlighet och besparingar
Det

förefaller revisorerna som om en kompletterande undersökning av arbetssättet

och arbetsmetoderna ävensom av de spörsmål, som därmed äga

samband, bör verkställas. Med hänsyn härtill hava revisorerna, utan att närmare

ingå på nyss angivna detaljfrågor, velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet

på dessa ur flera synpunkter betydelsefulla spörsmål.

Vid behandlingen av riksdagens revisorers ovannämnda uttalande har utskottet

jämväl behandlat en av herr E. Hage väckt motion (II: 319) angående

undersökning av arbetsorganisationen och arbetsmetoderna vid statsförvaltningen.

I fråga om de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning, får

utskottet hänvisa till motionen.

I § 41 av sin berättelse hava revisorerna förordat, att det tages under

övervägande, i vad mån utgivandet av den officiella statistiken kan påskyndas

samt huruvida icke åtgärder böra vidtagas för en omläggning av

denna statistik, innebärande, bland annat, en inskränkning av de administrativa

verkens publicerade statistik.

Jämväl uti motionen II: 194 av herrar I. Österström och J. Bergvall, vilken

motion närmast avser åtgärder för vinnande av centralisering och rationalisering

vid bearbetningen av rikets officiella statistik åsyftande en snabbare,

billigare och mera aktuell statistik, hava upptagits spörsmål, som nära

sammanhänga med de synpunkter, som framlagts i det av riksdagens revisorer

gjorda uttalandet. Ur denna motion, som icke hänvisats till statsutskottet,

vill utskottet dock andraga följande:

Den viktigaste orsaken till de antydda bristfälligheterna hänför sig till

organisationen. Det har vid tidigare tillfällen, da den officiella^ statistiken

varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, pekats på frånvaron av

en gemensam ledning av hela den officiella statistiken. Frågan om centralisering

i största möjliga omfattning av statistiken till ett centralverk har dock

icke kunnat lösas. I serien »Sveriges officiella statistik» och den därmed

sidoordnade serien »Statistiska meddelanden» medverka sålunda för närvarande

inalles över ett tjugotal ämbetsverk, varibland märkas, förutom statistiska

centralbyrån, särskilt kommerskollegium och socialstyrelsen. Riksstatistiken

är alltså utpräglat decentraliserad. ...

I själva verket bottnar icke heller spörsmålet örn statistikens rationalism

ring i en generell tillämpning av centralisationsalternativet. I fråga om primärmaterialets

insamling, granskning och preparering för bearbetning ävensom

fixering av bearbetningens mal samt i fråga örn tabellei ingen och redogörelsen

för den utarbetade statistiken bör nämligen decentraliseringen på

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

de olika ämbetsverken med deras kontakt med olika sidor av samhällslivet

och speciella sakkunskap givetvis vara i högsta grad nyttig. Vad däremot

beträffar själva bearbetningens rationella planering samt snabba och billiga

utförande gäller obetingat, att centraliseringen med därav följande drift i

större skala är avgjort överlägsen.

Lu ur organisatoriska, tekniska och ekonomiska synpunkter rationell

statistisk bearbetning kräver speciell sakkunskap och måste baseras på de

modernaste maskinella hjälpmedel. En modern och tillräckligt utbyggd

bearbetningscentral för lämpliga delar av riksstatistiken skulle utan tvivel

möjliggöra en snabbare och billigare statistik. Dessutom skulle det aktuella

bearbetningsmaterialet för olika ämbetsverk kunna förvaras och hållas tillgängligt

på ett centralt ställe samt därstädes omedelbart kunna snabbt och

billigt underkastas speciella bearbetningar. Den sistnämnda fördelen innebär

en statistikberedskap, vilken är icke minst värdefull för kommittéutredningar.

Jämväl i §§ 56 och 63 av sin berättelse hava riksdagens revisorer påvisat

vissa förhållanden inom statsförvaltningen, som i fråga om där berörda speciella

områden medföra olägenheter, och vilka syntes böra föranleda vidtagandet

av förändringar i vissa hänseenden. I ena fallet gäller det redovisningen

av vissa uppbördsmedel å nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter och

i andra fallet handläggningen av ärenden rörande avsked för personer, som

uppförts å indragningsstat. De åberopade fallen syntes utvisa, att bristande

enhetlighet i fråga om förfaringssättet förelåge.

Vid bedömandet av arbetsförhållandena och arbetsformerna inom statsförvaltningen

kunna givetvis skilda synpunkter göras gällande. Särskilt när

det gäller den ekonomiska förvaltningen och ansvaret för dess handhavande

är det tydligt att stor försiktighet måste iakttagas, då det gäller att vidtaga

reformer. Dock torde man böra utgå från att även på detta område framförallt

bör eftersträvas, att statsförvaltningen utan eftergivande på noggrannhet

och säkerhet utför sitt arbete till det allmännas tjänst med undvikande

av några alltför invecklade och arbetstvngande anordningar. Utskottet har

icke kunnat undgå att finna att på skilda områden en rationalisering och förenkling

i förfaringssättet i fråga örn ärendenas allmänna handläggning

böi kunna ske, utan att någon eftergift av betydelse därför behöver göras i

fråga örn arbetets resultat. Det vill ock förefalla, som om inom vissa områden

av statsförvaltningen en modernisering av arbetsformerna efter förebild

från affärslivet vore önskvärd och skulle kunna icke blott förenkla och förbilliga

arbetet, utan även snabbare föra fram till ett lika värdefullt arbetsresultat,

som vinnes med nuvarande måhända i vissa avseenden något stela

och omständliga arbetsmetoder. Framför allt bör därvid klargöras den nytta

för förvaltningen och landets allmänna liv, som arbetet skall tjäna.

Av vad som i dessa frågor från skilda håll anförts framgår, att vissa delar

av statsförvaltningen — anordningsväsendet, den officiella statistiken, inköpsförhallandena

särskilt framhållits såsom varande i behov av rationalisering,

men å andra sidan torde, såsom jämväl av revisorerna påpekats, en allmän

översyn för åstadkommande av önskvärda förenklingar inom statsför
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

25

valtningen få anses av behovet påkallad. Beträffande den officiella statistiken

torde de niotionsvis inom riksdagen framförda synpunkterna böra

beaktas, enär därigenom synes kunna vinnas ett bättre framtida utnyttjande

av införskaffade uppgifter samt en rationalisering av arbetsmetoderna vid den

statistiska bearbetningen. Utskottet saknar möjlighet att närmare ingå på dessa

frågor, men anser dem dock vara av sådan vikt, att utskottet ansett sig böra i

anledning av vad revisorerna under ovannämnda paragrafer i sin berättelse

anfört och i motionen II: 319 i vissa hänseenden ytterligare utvecklats, föreslå,

att riksdagen måtte hos Kungl, hemställa örn ett övervägande vad som

må kunna vidtagas för vinnande av förenklingar i fråga om de arbetsformer,

vilka nu ofta tillämpas inom statsförvaltningen, varvid särskilt bör uppmärksammas

att snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit i anledning av vad revisorerna anfört och motionen

II: 319 ville taga under övervägande vilka åtgärder,

som lämpligen låta sig genomföra för åstadkommande av en

rationalisering av arbetsmetoder och arbetsformer inom statsförvaltningen

i syfte att snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

14 :o) Indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda

mål. Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna framställt vissa

erinringar beträffande indrivningen av kronans fordringar i balans- och

därmed jämställda mål (Del I sid. 142—150).

Revisorerna, som anfört vissa exempel, som belyst de på ifrågavarande område

rådande missförhållandena, hava i anslutning härtill gjort följande allmänna

uttalande:

De nu anförda exemplen ävensom vad revisorerna i övrigt vid sin granskning

på hithörande område funnit giva vid handen, att indrivningen av

kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldömda belopp skett efter

mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden. Revisorerna

hava heller icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att i stort sett indrivningen

icke varit ordnad på ett tillfredsställande sätt. Särskilt märkliga

hava revisorerna funnit omständigheterna i det först angivna exemplet,

där vederbörande efter avtjänat straff ånyo fått inträda i statstjänst och

under tjugufem år innehaft sådan anställning — därav mer än femton år

som ordinarie tjänsteman — utan att den myndighet, som skolat bevaka

kronans rätt, förskaffat sig kännedom örn hans vistelseort för vidtagande

av indrivningsåtgärder. Det omförmälda förfarandet med införandet av

kungörelser i Post- och inrikes tidningar synes allenast hava tjänat det ändamålet

att kronans rätt i formellt hänseende bevarats, men synes ingalunda

kunna utgöra ett försvar för underlåtenheten att vidtaga undersökningar

rörande vederbörandes vistelseort. I sådana fall, där vederbörande

tjänsteman efter straffriförklaring återgått till sin ordinarie tjänst eller på

grund av sjukdom erhållit tjänstledighet från densamma, synes någon återbetalning

av de förskingrade beloppen genom avdrag å lönen merendels

icke hava ägt rum. I skarp motsats häremot framstå de åtgärder, som utav

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

postverket i ett av de anförda exemplen vidtagits gentemot en tjänsteman,

som efter förskingring av postmedel blivit avsatt. I detta fall har också

genom smärre återbetalningar kronans fordran kunnat nära nog helt täckas.

Icke blott inom postverket utan även inom vissa av de övriga kommunikationsverken

hava också enligt vad revisorerna funnit i motsvarande

fall tillämpats liknande förfaringssätt.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att åtgärder snarast möjligt

vidtagas för att råda bot på de här ovan påtalade missförhållandena. Även

örn det ingalunda är lätt att komma tillrätta med denna fråga, då numera,

såsom av det anförda framgår, något centralt organ icke finnes, som har

till uppgift att övervaka indrivningen av kronan i balans- och därmed jämställda

mål tilldömda ersättningsbelopp, måste det dock vara en oeftergivlig

fordran att en bättre ordning i här berörda hänseenden åstadkommes.

Såsom redan omnämnts upptogs spörsmålet om ett centralt övervakande av

indrivningen utav kronans fordringar av här berörda slag redan år 1925

av vederbörande departementschef i samband med behandlingen av frågan

örn upphävande av kammarrättens domsrätt i vissa mål, men någon åtgärd

har sedermera icke blivit vidtagen i detta ärende. Då revisorerna nu upptaga

detta spörsmål, vilja de samtidigt framhålla, att enligt deras mening

förefintligheten av ett dylikt övervakande organ tvivelsutan måste vara ägnad

att bidraga till åstadkommande av ordning och reda på hithörande

område.

En dylik anordning i och för sig synes emellertid icke vara tillfyllest.

Såsom de anförda exemplen utvisa, torde nämligen enligt gällande bestämmelser

med nuvarande exekutionsmedel, som här kunna komma till användning,

en effektiv indrivning av de kronan tilldömda beloppen knappast

vara möjlig. Medan i fråga om en medborgare, som av en eller annan anledning

icke fullgjort eller kunnat i rätt tid fullgöra sin skattebetalning

gentemot stat och kommun, möjlighet till införsel i avlöning föreligger, kan

däremot, då det gäller medel, som tilldömts kronan — måhända på grund

av en av vederbörande utmätningsman gjord förskingring av skattemedel —

införsel icke ske för återfående av det förskingrade och sedermera till återbetalning

utdömda beloppet. Det vill därför förefalla revisorerna vara förtjänt

av att övervägas, huruvida icke vid indrivning av statsverkets fordringar

även av nu berörda slag ett införselförfarande bör kunna tillämpas

och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skattemedel.

Föreliggande spörsmål torde emellertid tarva en ingående utredning, som

utan dröjsmål bör komma till stånd. På grund härav hava revisorerna

velat påkalla riksdagens särskilda uppmärksamhet å denna fråga.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II sid. 92—95), som i alla delar anslutit sig till revisorernas uppfattning i

detta ärende.

Utskottet. Vad av revisorerna under förevarande paragraf anförts synes giva vid

handen, att indrivningen av kronans i balans- och därmed jämställda mål tilldömda

belopp sker efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden

ävensom att indrivningen i stort sett icke kan anses vara ordnad

på ett tillfredsställande sätt. Utskottet delar revisorernas uppfattning, till vilken

såväl statskontoret som riksräkenskapsverket anslutit sig, att åtgärder

snarast böra vidtagas för ett avhjälpande av de påtalade missförhållandena.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

27

Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Majit

gör framställning om närmare utredning i ärendet. I samband med denna

utredning synes enligt utskottets mening till övervägande böra upptagas jämväl

den av revisorerna berörda frågan, huruvida icke beträffande uttagandet

av de fordringar, varom här är fråga, införselinstitutet lämpligen må

kunna begagnas. Därest så bleve fallet, skulle nämligen i indrivningshänseende

nämnda fordringar bliva jämställda med skattemedel.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av

ändrade bestämmelser rörande indrivning av kronans fordringar

i balans- och därmed jämställda mål.

15:o) Kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper. Under

finansdepartementet, § 40, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

örn kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper (Del I sid.

156—158).

Revisorerna hava erinrat därom, att beträffande aktiebrev m. fl. dylika

värdepapper i utländska bolag ävensom obligationer, som utfärdats i utlandet,

stadgas i kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften,

att desamma skola förses med stämpel, innan de första gången, efter det

de blivit till riket införda, härstädes belånas, försäljas eller på vad sätt det

vara må överlåtas eller, därest de ej förut vederbörligen stämpelbelagts, innan

inregistrering sker av bouppteckning efter avliden person. Den kontroll

över förordningens efterlevande, som beträffande inhemska värdepapper

ligger däri, att stämpelbeläggning skall ske genom generalpoststyrelsens försorg,

saknas emellertid beträffande utländska värdepapper. Kontroll av

statsmyndighet över sistnämnda stämpelbeläggning förekommer endast i de

fall dylika värdepapper ingå i kvarlåtenskapen efter avliden person.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Enligt vad som inhämtats från bank- och fondinspektionen har vid inspektion

fall påträffats, där i banks förvar funnits till säkerhet för lån ingivna

utländska värdepapper, för vilka stämpel icke erlagts. Detta förhållande är

värt att uppmärksammas så mycket mer som överträdelse av stämpelförordningarna

i andra hänseenden synas förekomma allt mer sällan. Med hänsyn

till vad ovan anförts ävensom till den omständigheten att handeln inom

riket med utländska värdepapper numera tagit mycket större omfattning än

riksdagen vid tiden för ovannämnda uttalande torde hava haft anledning att

räkna med, synes kontroll beträffande utländska värdepappers stämpelbeläggning

böra komma till stånd. Kontrollen torde kunna anförtros antingen

åt generalpoststyrelsen, i vilket fall 27 § första stycket borde göras tillämpligt

även å utländska värdepapper, eller också bank- och fondinspektionen,

då tillsynen kunde ske i samband med granskning av vid överlåtelse upprättade

avräkningsnotor eller vid belåning uppgjorda kontrakt.

Det synes revisorerna angeläget att bestämmelser i ovan angivet syfte bliva

meddelade.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

Utskottet.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt

generalpoststyrelsen (Del II sid. 95—101).

Statskontoret har anslutit sig till revisorernas uttalande.

Bank- och fondinspektionen, som icke ansett behov föreligga av kontroll

beträffande utländska värdepappers stämpelheläggning, har meddelat, att inspektionen

satt sig i förbindelse med svenska bankföreningen och svenska

fondhandlareföreningen, och dessa torde komma att i cirkulär till sina medlemmar

fästa uppmärksamheten på revisorernas uttalande och vederbörandes

eget intresse av att, oberoende av något särskilt statligt kontrollförfarande,

tillse, att stämpelplikt blir i förekommande fall fullgjord av den skattskyldige.

Generalpoststyrelsen har anfört, att vidgad kontroll över stämpelbeläggningen

av utländska värdepapper för närvarande icke bör införas, men att

åtgärder böra vidtagas för att fästa uppmärksamheten på här ifrågavarande

stämpelskyldighet.

Någon av statsmyndighet utövad kontroll, att stämpelavgift vederbörligen

erlagts för utländska värdepapper, förefinnes för närvarande icke, utan har

stämpelbeläggningen ansetts kunna anförtros åt innehavarna av dylika värdepapper.

Erinras må, att underlåtenhet att fullgöra stämpelskyldighet, varom

här är fråga, är belagd med straff. Revisorerna hava nu ifrågasatt, att

en dylik kontroll kommer till stånd. Såväl bank- och fondinspektionen

som generalpoststyrelsen har, såsom av yttrandena i ärendet framgår, icke

funnit tillräckliga skäl föreligga härför, utan i stället ansett, att åtgärderna

på området skulle kunna inskränkas till att vederbörandes uppmärksamhet

fästes på ifrågavarande stämpelskyldighet. Anstalter i sådant syfte hava

också i viss mån redan vidtagits av bank- och fondinspektionen. Då utskottet

tror sig kunna förutsätta, att de farhågor, åt vilka revisorerna givit

uttryck, härigenom komma alt avlägsnas, är utskottet för närvarande icke

berett föreslå införandet av dan vidgade kontroll på området, vilken revisorerna

ifrågasatt.

Vad i ärendet förekommit, bär utskottet dock velat för riksdagen

omförmäla.

16 :o) Vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd. Under

ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna meddelat, att i de flesta stift

alltjämt utgå avgifter till understöd åt efterlevande efter prästmän dels i form

av prästänkehjälpsavgift, dels ock i form av kronotionde (Del I sid. 171 och

172).

Efter att hava närmare redogjort för dessa understöd, vilka härröra från

1600-talet, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

De understöd, för vilka ovan redogjorts, utgöra bidrag av allmänna medel

till pensionering av efterlevande efter prästmän. Då denna pensionering, till

vilken staten lämnar förhållandevis större bidrag än till andra befattningshavares

familjepensionering, numera är ordnad efter tidsenliga grunder, anse

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144. 29

revisorerna en undersökning önskvärd, huruvida ifrågavarande bidrag kunna

upphöra att utgå.

Yttranden hava avgivits av kammarkollegiet och Uppsala domkapitel (Del

II sid. 103—107), vilka anslutit sig till vad revisorerna anfört.

Såsom revisorerna erinrat, är pensioneringen av efterlevande efter prästmän

numera ordnad efter tidsenliga grunder. Det kan vid sådant förhållande

starkt ifrågasättas, om tillräcklig anledning föreligger för att den änkehjälp,

varom här är fråga, skäligen bör i fortsättningen utgå vid sidan av

prästerskapets änke- och pupillkassas verksamhet. Utskottet finner, i likhet

med revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna, frågan härom böra

göras till föremål för utredning.

Då, såsom kammarkollegiet i ärendet anfört, inom vissa stift lära förefinnas

fonder eller kassor, avsedda för understöd i vissa fall åt efterlevande

efter prästmän, synes utskottet lämpligt, att berörda utredning jämväl kommer

att omfatta en undersökning av sättet för dessa fonders och kassors tillkomst

samt i vad mån numera inträdda förhållanden kunna anses böra föranleda

särskilda åtgärder rörande dessa fonder och kassor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning rörande upphörandet

av vissa till efterlevande efter prästmän utgående särskilda

understöd m. m.

17:o) Vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm

och dess kvinnoklinik utgående löneförmåner. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 48, hava revisorerna upptagit till behandling vissa frågor, som beröra

ersättningen till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm

Revisorerna hava framlagt förslag därom, att arvode till överläkaren borde

fastställas av Kungl. Majit, som redan nu har att besluta om storleken av

legosängsavgifterna vid barnbördshuset (Del I sid. 173—177).

Förklaring har avgivits av sjukhusets direktion (Del II sid. 110—113).

Då barnbördshuset av statsmedel årligen erhåller betydande belopp i form

av anslag under åttonde huvudtiteln, anser utskottet — som i ärendet verkställt

ytterligare undersökningar — i likhet med revisorerna skäl föreligga för

att frågan örn storleken av arvodet till överläkaren vid barnbördshuset underställes

Kungl. Majits prövning. Enligt utskottets mening bör detta ske i form

av villkor för anslagets beviljande.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må

a) såsom villkor för beviljandet av statsanslag till allmänna

barnbördshuset fastställa, att arvodet till barnbördshusets

överläkare skall underställas Kungl. Majits prövning;

Utskottet.

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

b) i skrivelse till Kungl. Majit meddela vad sålunda blivit

beslutat.

18 :o) Avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid folkoch

småskolor m. fl. läroanstalter. Under ecklesiastikdepartementet, § 53,

hava revisorerna till behandling upptagit frågan om sänkning av den procentsats,

efter vilken skoldistrikten få vidkännas avdrag å förskotterat statsbidrag

till läraravlöningar, ävensom föreslagit vissa ändringar beträffande

redovisningen av ifrågavarande förskott och avdrag (Del I sid. 181—183).

Enligt kungörelsen den 18 september 1918 angående avlöningen åt lärare

vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle rekvisition

av statsbidrag ske en gång om året, nämligen i oktober. För att icke

intill tiden för statsbidrags utanordnande vara i avsaknad av medel för utbetalning

månadsvis av lönerna ägde skoldistrikten efter januari månads utgång

varje år i förskott erhålla viss del av statsbidraget. För att icke statsverket

genom denna förskottsbetalning skulle åsamkas större utgifter än om

medlen utanordnades månadsvis, skulle vid den slutliga utbetalningen av

statsbidraget innehållas — förutom de förskotterade medlen — jämväl skälig

ränta å dessa medel, i den mån de icke varit för avsett ändamål använda.

Räntan bestämdes till en och en halv procent. Förskottet jämte nämnda

ränta skulle innehållas vid statsbidragets slutliga utanordning.

Liknande bestämmelser gällde i fråga om rekvisition och utbetalning av

statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor, högre folkskolor

och kommunala mellanskolor.

I samband med budgetårets omläggning från och med den 1 juli 1923 sänktes

räntan å förskottet, som då skulle utbetalas halvårsvis, till en procent.

För rekvisition och utbetalning av statsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor

och högre folkskolor, kommunala mellanskolor samt de enligt beslut

av 1928 års riksdag inrättade kommunala flickskolorna gälla i huvudsak

samma bestämmelser.

Kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) har numera upphört att gälla,

och skall från och med den 1 juli 1936 kungörelsen den 30 juni 1936 (nr

434) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag

till sådan avlöning lända till efterrättelse. Enligt sistnämnda kungörelse

skall staten övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta

minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor.

Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag till här avsedd lärarpersonal

gälla dock i huvudsak samma bestämmelser som förut.

Vid avräkning av här avsedda förskott gottgöres vederbörligt riksstatsanslag

procentavdraget.

Revisorerna hava till ovannämnda redogörelse knutit följande allmänna uttalande:
Såsom

ovan framhållits fastställdes år 1918 med hänsyn till då gällande

giroränta — 3 procent — den procentsats, efter vilken avdrag å ifrågavaran
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

31

de förskott skulle beräknas, till en och en halv procent. Den år 1923 företagna

sänkningen i avdragsprocenten å förskottet till en procent föranleddes

uteslutande av att förskottsutbetalningarna uppdelades på två terminer.

Utan att närmare ingå på spörsmålet, huruvida numera — sedan staten

övertagit hela kostnaden för minimiavlöningen åt lärarpersonalen vid folkoch

småskolor — något procentavdrag överhuvud taget bör ifrågakomma,

vilja revisorerna med hänsyn till det ändrade ränteläget ifrågasätta, örn icke

en motsvarande sänkning bör vidtagas beträffande procentsatsen å det avdrag,

som skall ske vid avräkning av förskott, varom här är fråga.

Beträffande bokföringen av ifrågavarande avdrag vill det förefalla revisorerna

mindre lämpligt att — därest avdraget skall bibehållas — ett avlöningsanslag

tillgodoföres sådana inkomster. Desamma torde i stället böra

uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse inkomster».

Vidare synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke de förskjutna

beloppen omedelbart borde avföras å vederbörlig anslagstitel i riksstaten

i stället för, såsom nu, å förskottstitel.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen

(Del II sid. 119—121).

Utskottet anser i likhet med revisorerna, att en sänkning av procentsatsen å

det avdrag, som skall ske vid avräkning av avlöningsförskott, torde med hänsyn

till det ändrade ränteläget få anses fullt motiverat.

Riksräkenskapsverket liksom även statskontoret hava i sina i ärendet avgivna

yttranden till behandling upptagit en fråga, som icke berörts av revisorerna,

nämligen huruvida icke i samband med den blivande löneregleringen

för folk- och småskollärarpersonalen en omläggning av det hitintills tillämpade

utbetalningssättet av statsbidrag till nämnda lärarpersonal bör vidtagas.

Då enligt löneregleringen i fråga lönerna skulle komma att utbetalas månadsvis

i efterskott, syntes det påkallat, att för varje månad avpassad del av statsbidraget

även utbetalades månadsvis. Genom en sådan ordning skulle de

skäl bortfalla, som föranlett procentavdrag vid den slutliga utbetalningen av

statsbidrag för redovisningsåret. Utskottet finner för sin del detta förslag

vara ur flera synpunkter att förorda. Detsamma synes lämpligen kunna genomföras

ej blott för folk- och småskollärarpersonalens vidkommande utan

även beträffande övriga lärarkategorier, i fråga om vilka enahanda bestämmelser

angående förskottsutbetalningar av statsbidrag gälla. Då vidtagandet

av en dylik reform torde böra föregås av en närmare utredning, har utskottet

ansett sig böra föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gör framställning

härom.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande aven

omläggning av det hittills tillämpade utbetalningssättet avstatsbidrag

till avlönande av lärare vid folk- och småskolor

m. fl. läroanstalter.

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 144.

19:o) Statens bidrag till sjömanshusen. Under handelsdepartementet, §

58, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om den pågående utredningen

rörande sjömanshusorganisationen och vissa i samband därmed ståen

de spörsmål (Del I sid. 193—197).

Utskottet har i sitt utlåtande nr 10 vid behandlingen av anslaget till ersättning

åt sjömanshusen yttrat sig rörande de av revisorerna berörda frågorna;

varom utskottet velat här

erinra.

20:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd

rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava

varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket

utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 14 maj 1937.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson

i Malmö, Svensson i Kompersmåla, Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, von Heland,

Bäcklund, Englund och Bäckström; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i

Skövde, Törnkvist, Strindlund, Eriksson i Stockholm, Andersson i Höör, Andersson i

Prästbol, Andersson i Södergård, Isacsson, von Seth och Bergvall.

378017. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:309 Skrivelse till Konungen angående ändring i instruktionen för riksdagens revisorer. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1937:311 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten