Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1938-04-01 · 51 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1938:53, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
1
Nr 53.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1938 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 14 januari 1938 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 46, har Kungl. Majit under åberopande av
propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga förslag till
1) lag örn rått till jakt;
2) lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut;
samt
3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående
nationalparker.
Förslagen äro av följande lydelse:
“Förslag
till
Lag om rätt till jakt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar
som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å det område jakträtten
omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur
och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.
Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd
lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för
villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt
villebrådsbestånd (jaktvård).
Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets
och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 53. 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
2 §.
Jakträtt tillkomma, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jordägare
å honom tillhörigt område.
3 §.
Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen
örn häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan allmänning.
4 §.
Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägarna,
där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.
Äro särskilda föreskrifter gällande om allmänningens eller samfällighetens
förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens
tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse örn
jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.
Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.
5 §.
1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark därintill.
Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger
vägen, jakträtt därå.
Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vägen,
havé var och en av dem jakträtt å vägen.
2 morn. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej
idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikanläggningens
skyddande mot skada av villebråd.
6 §.
Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av
de tvistande utan överenskommelse jaga.
7 §■
Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,
innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt
den som med nyttjanderätt innehar ä sådan mark upplåtet kolonat ävensom
innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens
län åge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av
kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna
jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.
Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
3
upplåten, åge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till
marken.
Innehavare eller brukare av fastighet varom är fråga i denna paragraf må
icke utan särskilt bemyndigande av ägaren tala för fastigheten i frågor rörande
bildande av jaktvårdsområde varom sägs i 10 §.
8 §.
Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller
skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons
rätt till jakt, vare det gällande.
Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan femtio
år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständigheter icke
visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen om servitut, på yrkande
av ägaren till den fastighet som besväras av servitutet av domstol förklaras
förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller bestrider
yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har
yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,
sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter
utgången av varje ny tid av tio år.
9 §.
Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens
upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares
samtycke överlåtas å annan.
10 §.
1 morn. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta, att
ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse
av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst
antal år, lägst tio och högst tjugufem. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde
skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru å
området jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighetsägares
skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för
jaktvårdens tillgodoseende.
2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke
samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets
bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget
företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas
av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter
rörande förrättningen utfärdas av Konungen.
3 mom. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre
de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighets
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr Sl
-
agare och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är.
Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet
finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke mot sitt
bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom nu är
fråga.
Innefattar beslut örn bildande av jaktvårdsområde att rätten till all jakt
eller till jakt efter särskild villebrådsart å området skall upplåtas till viss eller
vissa personer, fordras för beslutets giltighet att samtliga fastighetsägare förenat
sig därom.
11 §•
1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §, skall
underställas länsstyrelsen, som har att tillse huruvida beslutet tillkommit i
laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, så ock att det
är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt.
Beslutet skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
2 mom. Beslut som länsstyrelsen meddelar jämlikt denna paragraf skall
införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan
i den eller de socknar, där jaktvårdsområdet är beläget.
Mot länsstyrelsens beslut må talan föras hos Konungen genom besvär,
som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å sextionde
dagen från den dag då beslutet upplästes i kyrkan eller, där beslutet upplästs
å olika dagar i särskilda socknars kyrkor, från den dag då det sist
blev uppläst.
3 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i
annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall vad ovan stadgats
om bildande av jaktvårdsområde samt om länsstyrelsens prövning av dylikt
beslut äga motsvarande tillämpning.
12 §.
1 mom. Sedan beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,
blivit fastställt, gälle det mot ny fastighetsägare.
2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet
varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten
att ägaren biträder beslut om bildande av jaktvårdsområde icke lända till inskränkning
i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare
eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.
Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla om jakträtt varom är
bestämt på sätt i 8 § sägs.
Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upplåtits
till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han uppsäga
jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
5
13 §.
Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller
sjöfågel.
14 §.
1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var
företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av
nämnda slag han därvid fäller.
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda rätt havé ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.
15 §.
1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,
ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja,
skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som där
bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla djuret,
ändock att jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller trädgård, av
nämnda personer dödas.
2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren
att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då
sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,
oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,
som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka
olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt
tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga om där avsedd
gård eller trädgård.
Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,
ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anläggningen
fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är
jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinnehavaren.
16 §.
1 mom. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,
hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan
i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å
andra dagen, sedan djuret fälldes, örn förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å annans
jaktområde.
2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som
sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande
pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den
som innehar marken eller någon av deras folk.
17 §.
Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må jakträttsinnehavaren
icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.
Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den
1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är
besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande
eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då
länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet.
18 §.
1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man
sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakträtten
tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn
gälle följande:
Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då
sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.
I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.
19 §.
Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för
utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock
vare ej hinder för den som innehar marken att därifrån bortskrämma eller
bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada
eller olägenhet.
Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt
vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra
meter.
Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet,
att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans
jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är
att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig
jakt ägt rum.
20 §.
Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakträttsinnehavaren
färdas å annans jaktområde annorstädes än å väg som är
upplåten till allmänt begagnande, med mindre av omständigheterna framgår
att det sker i lovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
7
21 §.
Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller
djurgård; sker det, vare hunden förverkad.
22 §.
Löper hund lös i mark där villebråd finnes, åge jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upptagit
hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare
eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra det i tidning
inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor
eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund
blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor jämte för varje
gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller
innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse örn upptagandet
eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i
tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lösen,
vare hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut
angivna grunder, därest talan därom instämmes inom trettio dagar från det
hunden varit att anse såsom förverkad.
Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller
innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må
anses hava skett å villebrådsbeståndet.
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas
och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande
beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från
och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller
hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen
göra anmälan till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till
sitt fredande åberopa förhållande som nyss sagts.
23 §.
Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas.
24 §.
1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada
å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgärder
från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträttsinnehavaren
att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga i sådant avseende.
Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning
föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak
gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till
efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området skall genom därtdl
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minskning
av villebrådsstammen.
Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller
fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som
fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande
och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle
även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostnader.
Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall
med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme
ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,
som avses i första stycket.
2 mom. Orsakas å gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinnehavaren,
ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk
där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjutvapen
eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.
25 §.
Vid jakt å område som innehaves av annan vare jakträttsinnehavaren skyldig
ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas
vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga, eller av
de vid jakten använda biträden eller hundar.
26 §.
1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till
vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
__ Til1 bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med
polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att
påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står
under hans förvaltning eller uppsikt.
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
9
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län
samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;
samt
person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt åge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga
om:
jakt varom förmäles i 13 §;
jakt efter varg eller järv eller
rätten att under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.
3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),
vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av
jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga
medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda
fond.
4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen
för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för utfärdande
av jaktkort.
27 §.
Å utrikes ort bosatt person må icke inom riket idka jakt, med mindre han
är försedd med ett för honom utfärdat jaktpass. Svensk undersåte vare
dock berättigad jaga å egen fastighet utan att innehava jaktpass; och skall
sådan rätt även tillkomma utländsk undersåte i fråga om fastighet, som han
förvärvat med Konungens tillstånd eller genom bodelning, arv eller testamente.
Jaktpass vare ej heller erforderligt för medlem av främmande makts
beskickning eller för norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga,
som enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av
riket.
Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvårdsfonden
Konungen bestämmer. Passet skall av den jagande vid jakten medföras
samt av honom vid anfordran uppvisas för den som enligt 26 § 1 mom.
äger påfordra uppvisande av jaktkort.
28 §.
Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter.
Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,
björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning,
eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts motorfordon,
motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, vare straffet
dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans fågeldamm eller har vid dylik jakt
inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller på
-
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
skjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dömes den
jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständigheter till
dagsböter, dock ej under tjugu.
29 §.
1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon
överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock om någon olovligt utövar
jakt efter älg, varom sägs i 7 §.
Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där björn, lo eller örn dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret,
straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs.
2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom
sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda
paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten
av samma paragraf, vare ansedd som hade han, såsom avses i 24 kap. 6 §
strafflagen, missbrukat sin rätt i samfälligheten.
överträder ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde varom förmäles
i 10 §, eller å sådant område eljest jaktberättigad person de angående jaktutövningen
å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.
30 §.
Fälles någon till ansvar för förbrytelse varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han
tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått förskämning,
dess värde förverkat.
Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten å annat
område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet jakt- eller
fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller
var fallviltet sådant som enligt bestämmelserna i 18 § tillkommer jakträttsinnehavaren,
tillfälle det förverkade denne eller, i fall varom förmäles i
29 § 2 mom. första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten
och, i fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga å jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.
Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat villebråd,
som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller
under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält
förverkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare
beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs
i 5 § 2 mom.
31 §.
1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
11
till vedermäle och pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad
sålunda tagits till vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande
bjuder rätt för sig.
Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning ävensom
personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman
Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen,
annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras
på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde
gäde ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande, bortförande eller tillägnande, som enligt 16 § 1
mom. eller 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom olovlig jakt eller
för vilket åtgörande han enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola, där fråga är om olovligt tillvaratagande
av sådant fallvilt som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan
eller olovligt tillägnande av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan
omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område,
där jakträtten tillkommer annan än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, dömes till fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år.
32 §.
Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 26 eller 27 § är skyldig att erlägga
jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad
sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med
tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift
eller avgift för jaktpass.
För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som
tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga örn avgiften för jaktpass,
den som upplåtit jakträtt till honom, med rätt likväl alt av den skyldige
söka åter vad sålunda erlagts.
För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass
eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare
straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.
Visar den som blivit angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföregående
stycke, sist under tredje dagen från det angivelsen blev honom kun
-
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
nig hos åklagaren, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande jaktkort
eller jaktpass, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen
haft sin grund i förbiseende, vare fri från ansvar.
33 §.
Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen.
Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, bote från och med fem till
och med tre hundra kronor.
Överträder någon förbud som är stadgat i 19 § första eller andra stycket
eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jaktområde,
straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor.
Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur som
skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio
kronor.
34 §.
Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område som avses
i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser om vilka förmäles i 31 § 2 mom.
samt 33 § första stycket denna lag.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller överträdelse
av de angående jaktkort eller jaktpass meddelade föreskrifterna,
äge allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga örn mark som
står under domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång
tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.
1 övrigt må förbrytelse mot denna lag ej åtalas av allmän åklagare, där
den ej av målsägande angives till sådant åtal.
Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken
eller innehavare som avses i 7 § eller brukare vilken enligt samma lagrum
äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i
fråga örn allmänning eller samfällighet varom förmäles i 4 §, delägare i
allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsområde varom
sägs i 10 §, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad
person.
Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet
eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra intrång
i jakträtten eller överträdelser i fråga örn jaktutövningen skall tillkomma
viss person, vare sådan bestämmelse gällande.
35 §.
Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som gå rättens
eller Konungens befallningshavandes bud och ärende, gäde ock om befattningshavare,
som har att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
13
36 §.
1 mom. Av böter som ådömas enligt denna lag ävensom av behållna försäljningssumman
av förverkat villebråd eller fallvilt, varom sägs i 30 § tredje
stycket, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf utgives
i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och återstoden
kronan.
Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av försäljningssumman
för egendom som jämlikt bestämmelserna i 31 § 1 mom.
tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit tillgodo sin panträtt enligt
samma paragraf.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.
2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat
förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga män, av
beslagaren försäljas på lämpligt sätt.
Annan förverkad eller förbruten egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst,
med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.
37 §.
Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall
i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns ägg
eller bo.
38 §.
Örn jakt å område som är avsatt till nationalpark så ock beträffande
svenska och norska lappars rättighet att jaga i vissa delar av riket gäde vad
särskilt är stadgat.
39 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, dock att
dels vad i 8 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som
uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum föreskrivna
tid av femtio år räknas från sagda dag,
dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava
erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1939,
dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande
av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt
å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1
april 1939.
Genom denna lag upphävas i övrigt
lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt,
24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt innehåller
med avseende å olovligt jagande.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
“Förslag
till
lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 30
s. 25) om servitut.
Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,
ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första stycket,
därom skils i lagen om rätt till jakt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.»
“Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr
56 s. 7) angående nationalparker.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1
skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må
vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättigheter
till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock
att jakt efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna
förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.
Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å
renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar
vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.»
1 Senaste lydelse se 1927:435.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
15
Med anledning av förevarande proposition ha inom riksdagen väckts följande,
jämväl till jordbruksutskottet hänvisade motioner rörande förslaget
till jaktlag, nämligen
1) I: 224 av herrar Gustavson, John, och Reuterskiöld, vari hemställts,
att riksdagen ville för sin del besluta en sådan lydelse av 10 § mom. 3,
24 § mom. 1 första stycket och 26 § mom. 2, som i motionen angivits, och
tillika vidtaga härav föranledda jämkningar i andra paragrafer, som utskottet
må finna nödiga;
2) I: 229 av herr Egnell, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förslaget till lag om rätt till jakt måtte beakta i motionen anförda synpunkter
och vidtaga därav eventuellt påkallade ändringar;
3) I: 236 av herr Björck, John, m. fl. och II: 354 av herr Danielsson m. fl.,
lika lydande, vari hemställts, att riksdagen ville
dels antaga den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen om rätt till jakt med de
ändringar och tillägg i 10, 15, 17 och 26 §§, vilka i motionen angivits,
dels i lagen införa bestämmelser örn jaktvårdsavgifternas belopp i överensstämmelse
med 23 § i det propositionen medföljande utkastet till ändrad
jaktstadga,
dels hos Kungl. Majit anhålla, att de blivande bestämmelserna örn utfärdande
av jaktkort givas en sådan avfattning, att personer, vilka missbruka
rusdrycker, kunna förvägras eller berövas jaktkort i likhet med gällande
bestämmelser beträffande körkort;
4) 1:237 av herrar Lindström och Nilsson, Theodor, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att 18 § 2 morn., andra stycket i förslaget till lag
om rätt till jakt får följande lydelse:
»Den, som vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift»;
5) I: 238 av herr Petersson, Knut, vari hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
sådana ändringar i propositionen, som påkallas av det i motionen
framställda önskemålet;
6) I: 239 av herr Mannerskantz, vari hemställts, att riksdagen må besluta
sådan ändring av 10 § mom. 3 i förslaget till lag om rätt till jakt att de i
paragrafen föreslagna majoritetssiffrorna skola uppnås bland vid i laga ordning
utlyst sammanträde personligen eller genom fullmakt representerade
fastighetsägarne inom området, samt att utskottet måtte utforma den erforderliga
ändringen av lagtexten;
7) 1:240 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville
I. i det framlagda lagförslaget göra följande ändringar:
a) i 1 § första stycket uteslutas orden »samt deras ungar ävensom tillägna
sig .sådana fåglars bon och ägg» såsom en regel;
b) i 7 § eller i särskild ny paragraf införes en bestämmelse om, att den
obesuttna befolkningen i fjälltrakter och därmed likvärdiga områden tillerkännes
företrädesrätt till jakt under den kontroll, som må kunna anses påkallad;
c)
i samma paragraf första stycket utgår vad som där stadgas om undantag
för rätt till jakt efter älg;
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
d) i 26 § 2 moni. uteslutes de tre första styckenas befrielse från jaktvårdsavgift
samt i 27 § första stycket vad där stadgats örn att jaktpass ej är erforderligt
för medlem av främmande makts beskickning;
II. hos Kungl. Maj:t begära som tillägg till jaktlagen eller såsom särskild
lag stadgande om skydd mot uppenbar grymhet i behandlingen av djur under
jakt, varvid motsvarande delar av jaktstadgan även gives lags natur;
lil- hos Kungl. Majit ifrågasätta att den svenska officiella titeln jägmästare
—- i anslutning till en del utländska föredömen — utbytes mot titeln
skogsmästare eller något dylikt;
8) II: 344 av herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts om sådan
ändring av 26 § att
dels den befrielse från erläggande av jaktvårdsavgift, som tillkommer ägare
och brukare av fastighet, utsträckes till alt avse även respektive ägares
eller brukares hemmavarande familjemedlemmar,
dels att jaktvårdsavgiften fastställes till att utgå med kr. 3:— i fråga om
jakt inom tre angränsande socknar utan hänsyn till länsgränser, med kr.
18: i fråga om jakt inom helt län och med kr. 50: — i fråga om jakt inom
hela riket;
9) II: 346 av herr Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att utvidga förslaget till lag om rätt till jakt på sätt i motionen
antytts i syfte att humanisera jakten och minska riskerna för djurplågeri;
10) II: 347 av herrar Barnekow och Björklund, vari hemställts, att Kungl.
Majit måtte bereda möjlighet för utfärdande av jaktkort för viss kortare
tid; samt
11) 11:355 av herr Lindahl, vari hemställts, att vid lagens fastställande
skälig hänsyn måtte tagas till att nuvarande jaktvårdssammanslutningar,
trots att de uppkommit genom frivilligt arrendeavtal, måtte erhålla samma
rättsliga ställning som de i lagen avsedda jaktvårdsområden, samt att
möjlighet beredes för icke jordägande jaktvårdare att taga initiativ till bildandet
av jaktområden.
Beträffande de skäl och synpunkter, som anförts till stöd för de i ärendet
väckta motionerna, får utskottet hänvisa till motionerna.
Vid behandlingen av förevarande proposition ha till utskottet inkommit
skrivelser i ämnet från svenska allmänna djurskyddsföreningen, de svenska
djurskyddsföreningarnas centralförbund, svenska hundskyddsföreningen
med instämmande från svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens
skydd, södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges rävuppfödares riksförbund, Stockholms läns fiskareförening
samt en gemensam skrivelse från Holsljunga R. L. F.-avdelning, Holsljunga
bondeförbunds avdelning, Holsljunga arbetarkommun, Mjöbäcks avdelning
av folkpartiet och Mjöbäcks moderata avdelning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
17
I skrivelse den 30 maj 1931, nr 294, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som kunde
vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande, samt för riksdagen
framlägga dessa förslag. Med anledning av denna skrivelse och andra framställningar
i jaktfrågor uppdrog Kungl. Maj:t den 30 december 1932 åt generaldirektören
5. Ribbing att inom jordbruksdepartementet biträda med utredning
och upprättande av förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor. Sedan
Ribbing avlidit den 12 december 1934 utan att hava slutfört nämnda
uppdrag, bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en ny utredningsman för att verkställa utredning
och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor dels ock ytterligare
högst fem personer att, på kallelse av utredningsmannen, i egenskap av sakkunniga
med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Jämlikt detta bemyndigande
tillkallades den 1 februari 1935 revisionssekreteraren Gustaf Adolf
Bouveng såsom utredningsman, varjämte godsägaren friherre Carl Bennet
å Vasatorp, rektorn vid skogshögskolan Gustaf Lundberg, statssekreteraren
Bernhard Näsgård samt ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
Nils Olsson i Rödningsberg anmodades att såsom sakkunniga med
utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Utredningsmannen har,
efter samråd med de sakkunniga, den 30 september 1936 avgivit betänkande
med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor, innehållande förslag till lag om
rätt till jakt samt jaktstadga ävensom andra därmed sammanhängande författningar
jämte motiv (statens offentl. utredn. 1936:38). Vissa ytterligare
spörsmål av jakträttslig natur äro, såsom utredningsmannen i detta betänkande
framhållit, alltjämt föremål för utredning.
över betänkandet ha till följd av remisser yttranden avgivits av ett stort
antal myndigheter och korporationer.
Sedan de av utredningsmannen framlagda lagförslagen bearbetats inom
jordbruksdepartementet samt, efter det lagrådet däröver hörts, jaktlagen
varit föremål för ytterligare överarbetning i vissa hänseenden, ha
förslagen genom föreliggande proposition förelagts riksdagen.
I fråga om utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till utredningsmanmens
betänkande och Kungl. Maj:ts proposition.
Utskottet vill härefter erinra örn att i en vid 1935 års riksdag i första kammaren
väckt motion, nr 61, hemställdes, att riksdagen måtte besluta dels att
även i de fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig förorsakade skada
å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma, sådan skada skulle kunna
ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande lapp skulle äga att utan hinder
av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark,
varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa eller
tamdjur.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 53. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
Under åberopande av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande
nr 75 anhöll riksdagen i skrivelse nr 246 i anledning av motionen, att
åt den pågående jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att upptaga
till behandling de spörsmål som berördes i motionen.
Den 7 juni 1935 uppdrog Kungl. Majit åt den förut omnämnde utredningsmannen
för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom anbefallda
utredningen upptaga de i riksdagsskrivelsen omförmälda spörsmålen till behandling.
Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak dels i lagen
den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt, sådan denna lag lyder
enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan den 25 november
1927 (nr 439) med däri genom kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 267) vidtagen
ändring, dels ock i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående nationalparker
med däri genom lagen den 25 november 1927 (nr 435) vidtagna
ändringar. De nu nämnda författningarna stadga i huvudsak följande:
Lagen örn rätt till jakt innehåller i 12 § det undantaget från de allmänna
reglerna örn jakträtt, att björn, som dödas eller fångas, alltid skall tillkomma
kronan, örn ej av Konungen annorledes förordnas. Även fallvilt av björn
skall, enligt stadgande i 16 §, tillkomma kronan.
Jaktstadgan föreskriver i 2 § 1 morn., att å kronans mark björn icke må
under någon tid av året jagas, dödas eller fångas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Enligt 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa eller tamdjur,
även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.
Den som dödat eller fångat björn är, enligt 12 §, pliktig att därom ofördröjligen
underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare. Enligt 10 §
skall, därest skada förorsakas av björn å tamdjur inom område, dit djuren
må för betning inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet
vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av statsverket. Slutligen föreskrives
i jaktstadgans 25 §, att föreskrifterna i nämnda stadga icke skola äga
tillämplighet beträffande nationalpark, i den mån särskilda bestämmelser äro
stadgade för sådan park.
Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan
tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt
döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp
å person eller egendom. Enligt lagens 2 § gäller berörda förbud i fråga om
jakt å björn även för lapparna. Tillika föreskrives emellertid i sistnämnda
paragraf, att om inom nationalparks område av björn förorsakas skada å
renar, vilka där må föras å bete, skadan skall ersättas av statsverket, örn
den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning. Enligt 3 § äger
med avseende å varje särskild nationalpark Konungen i särskilt reglemente
föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas, som må finnas nödiga bland
annat för utövande av den jakt, som prövas utan olägenhet kunna medgivas.
—- Genom reglementet rörande nationalparkernas förvaltning den 22 december
1911 (nr 156) är medgiven rätt för vetenskapsakademien att, där
inom nationalpark viss djurart nått en för naturlivets jämvikt störande utveckling,
beträffande sådan djurart upplåta rätt till jakt inom parken, dock
med den inskränkning att jakt å björn och lo ej må äga rum utan Kungl.
Maj:ts tillstånd.
Anmärkas må, att lapparna före 1927 års författningsändringar 4 annan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
19
kronomark än nationalpark obehindrat fingo jaga björn inom område, där
de ägde uppehålla sig med sina renar, samt att före 1933 års ändring av
10 § jaktstadgan ersättning av allmänna medel kunde utgå allenast för sådan
av björn å tamdjur förorsakad skada, som inträffat å kronans område.
Frågan örn utvidgad rätt att döda björn upptogs redan av 1928 års riksdag,
som i skrivelse nr 211 — under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande
nr 34 —-i anledning av motion i andra kammaren, nr 301, anhöll om utarbetande
av ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn, i syfte att
renvårdande lapp bleve utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring
tillerkänd dylik rätt, samt om framläggande för riksdagen, i den mån så
kunde befinnas erforderligt, av förslag i ämnet.
I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 10, föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark än kronan
tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma,
och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,
sådan skada skulle ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande
lapp finge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark
än nationalpark, varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit
människa eller tamdjur.
Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande över propositionen, nr 65, att
riksdagen måtte bifalla propositionen. I en vid utlåtandet fogad reservation
yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla dels att det
i propositionen framställda förslaget angående utvidgad rätt till ersättning
för skada av björn icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, dels
ock att riksdagen funnit det i propositionen framlagda förslaget, i vad rörde
utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd döda björn, icke böra genomföras.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det
att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde
utskottets hemställan. Frågan örn utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd
döda björn hade sålunda förfallit.
Det inledningsvis omnämnda betänkandet omfattar jämväl en av utredningsmannen
verkställd utredning i den s. k. björnfrågan, vilken utredning i
betänkandet återfinnes å sid. 157—172. Av denna utredning torde här följade
böra återgivas.
I betänkandet har till en början anförts, att bakom nu gällande bestämmelser
örn skydd för björnen läge åsikten örn björnen såsom en för vår
fauna märklig och intressant djurart, som borde skyddas mot utdöende. Vad
utredningsmannen under sitt sysslande med björnfrågan kunnat inhämta,
delvis vid personliga besök i björnrika trakter, bade på intet sätt jävat riktigheten
av nämnda åsikt, som glädjande nog syntes omfattas av många inbyggare
i de björnrika trakterna. Däremot hade utredningsmannen icke
kunnat undgå att finna, att man i allmänhet hittills i någon mån underskattat
björnens skadegörelse och det obehag, som förekomsten i en trakt av
björn eljest orsakade den där varande befolkningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
Utredningsmannen har vidare erinrat om att i den angående frågan om
björnens fridlysning förda diskussionen hade björnens levnadsvanor kommit
att intaga en framskjuten plats och att det, med hänvisning till vad som vore
känt om dessa, gjorts gällande, att uppgifterna örn dess skadegörelse måste
vara överdrivna. Efter en redogörelse för björnens livsföring har utredningsmannen
kommit till den slutsatsen, att den traditionella indelningen av björnarna
i slagbjörnar och gräsbjörnar icke holle streck, utan att björnen holle
till godo med den föda som bjödes och att således den omständigheten, att
en björn dödade tamdjur som regel icke kunde tillskrivas några speciella
egenskaper hos densamma. Såsom anmärkningsvärt påpekades, att björnen
mera sällan förgrepe sig på nötkreatur, medan han däremot gärna toge hästar.
Vad härefter anginge björnarnas farlighet för människan ansåge utredningsmannen
åsikten, att björnen vore ett utpräglat fredligt djur som sällan
av egen drift anfölle människor, i regel hålla streck. Under vissa omständigheter,
för vilka utredningsmannen redogjort, innebure dock ett sammanträffande
med björn fara. Därjämte finge det sägas, att björnen i mindre grad
än andra rovdjur skydde människan och hennes inrättningar.
Utredningsmannen har i denna del sammanfattningsvis anfört, att mot den
lämnade redogörelsen för björnens levnadsvanor och farlighet för människan
kunde invändas, att den utgjorde en uppräkning av alla de fall, där skador
av björn visserligen vore möjliga, men att därav icke följde att de också måste
inträffa. En sådan invändning vore riktig, men klagomål över den skada
och det obehag björnarna orsakade samt yrkanden på åtgärders vidtagande
hade dock framställts från samtliga tre län, där björnar förekomme. Från
de på ort och ställe företagna undersökningarna hade utredningsmannen också
medfört det bestämda intrycket, att klagomålen, även om de ibland vore
överdrivna, ingalunda saknade berättigande och att befolkningens vilja att
respektera gällande fridlysning komme att sättas på allt för hårda påfrestningar,
därest från det allmännas sida inga åtgärder vidtoges för lindring i
den »björnplåga», örn vars förefintlighet man där icke hyste tvekan. Denna
befolkningens åsikt måste enligt utredningsmannens åsikt tillmätas stor betydelse,
ty det vore ytterst befolkningens inställning som avgjorde möjligheten
att hävda det naturskyddsintresse, som skyddandet av björnen innefattade.
Härefter har utredningsmannen till granskning upptagit några av de argument,
som i den hittills förda diskussionen andragits mot påståendena örn
björnarnas skadegörelse och kraven på minskning av björnstammen. Av vad
utredningsmannen därom anfört finner utskottet här böra intagas följande:
Med utgångspunkt från de relativt fåtaliga fall, där staten utbetalat ersättning
för av björn dödade renar och hemdjur, har man dragit den slutsatsen,
att den skada björnen orsakar kvantitativt är obetydlig, helst om
man tar i betraktande de väldiga arealer det här är fråga om, och man har
förty funnit ytterligare åtgärder från det allmännas sida icke erforderliga.
Under förutsättning att samtliga fall av björnskador också föranleda begäran
om ersättning — vilket emellertid icke torde vara fallet _ är den
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
21
nämnda slutsatsen utan tvivel berättigad rent objektivt sett. Man förbiser
emellertid då en del omständigheter: Först och främst är det relativa värdet
av till exempel ett får, en get eller en häst större i fjälltrakterna än å sydligare
eller i allt fall mer jordbruksbetonade orter. Förlusten av ett enda
djur är mycket mer kännbar för fjällbon än för djurägaren i andra delar
av landet. Härtill kommer att avsaknaden av djuret innefattar skada, som
icke kan anses gottgjord genom den ersättning med djurets värde, som senare
må bliva utbetalad. Vidare åsamkar själva proceduren för ersättningens
utbekommande den skadelidande besvär och ibland även kostnader,
exempelvis för anskaffande av intyg. Slutligen är att nämna de känslor av
otrygghet och obehag, som otvivelaktigt börjat vinna insteg hos befolkningen
på de platser, där björnarna nu uppträda mera allmänt. Visserligen synes
man ingalunda kunna tala om någon björnskräck. Uppgifterna om särskilt
lapparnas rädsla för björnen innebära, i den mån de förekomma, förty i
regel en påtaglig överdrift, måhända orsakad av den tillspetsade form diskussionen
i björnfrågan beklagligtvis erhållit. Det kan förtjäna anmärkas,
att icke ens i Ammarnäs i Sorsele socken, i vilken trakt björnarna dock äro
ganska aggressiva, från vare sig nomader eller bofasta framställts krav på
utrotning av björnarna. Men att det börjar »bliva för mycket björn», därom
är man på det hela taget ense. Den gryende animositeten gentemot
björnarna är naturligen i första hand orsakad av, att risken ökats för att
bärplockare, vallhjon och andra, som lia att uppehålla sig i markerna, skola
råka ut för björnar, men den får nog också tillskrivas en känsla hos
befolkningen av att få sitta emellan vid naturskvddsintressets tillgodoseende.
Det har vidare framhållits, att i gamla tider, då björnarna voro talrika
och följaktligen deras skadegörelse bör ha varit vida större, några klagomål
liknande de nu förekommande ej försports eller i allt fall björnarna icke då
synts utgöra något hot mot befolkningens försörjning, och man har härav
dragit den slutsatsen, att den nutida fjällbefolkningens klagan över björnarnas
härjningar är sakligt oberättigad. Man synes emellertid härvidlag förbise,
att det förr stod envar fritt att icke endast döda utan även tillgodogöra
sig björnarna, vilkas värde i skinn och kött helt visst uppgick till värdet
av åtskilliga dödade tamdjur. Saken ställer sig annorlunda med nuvarande
bestämmelser i jaktlag och jaktstadga.
Utredningsmannen har vidare verkställt vissa beräkningar angående björnstammens
storlek och därom anfört följande:
De uppgifter angående förekomsten av björnar, som från skilda trakter
föreligga, utgöra icke tillräcklig grund för att därpå bygga ett slutgiltigt
uttalande angående björnstammens storlek. Härför erfordras undersökningar
av större omfattning och med noggrannare planläggning än de hittills
utförda. En sammanställning av förefintligt material lärer dock icke sakna
värde.
Från Jämtlands län föreligga inga bestämda uppgifter. Det antages, att
å och omkring Sonfjället finnas 15 å 20 björnar. I Frostvikens revir torde,
jämlikt av utredningsmannen införskaffade uppgifter, man böra räkna med
en björnstam på inemot ett 50-tal djur.
Beträffande Västerbottens län hava av revirförvaltarna jägmästarna i Dorotea
och Vilhelmina revir uppskattat björnantalet inom reviren till respektive
omkring 12 och 15 djur. Från Västra Stensele revir föreligga inga
uppgifter av revirpersonalen. Björnstammen synes vara fåtalig; det kan
emellertid anmärkas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 21 december
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
1934 biföll ansökan om ersättning för får, slagna i augusti samina år av
björn i trakten söder örn Järvfjället, samt att, enligt uppgift till utredningsmannen,
en björn år 1933 förföljde en kringvandrande försäljare i trakten
mellan Lövfjället och sjön Virisen. I Sorsele revir synes man, enligt av
utredningsmannen inhämtade uppgifter, böra räkna med åtminstone 30
björnar.
Vidkommande Norrbottens län skal), enligt av domänverkets tjänstemän
lämnade uppgifter, i vartdera av Pärlälvens och Gällivare revir finnas ett
20-tal björnar, varav dock förmodligen hälften leva inom nationalparkerna,
ävensom i Råneträsks och Jukkasjärvi revir en 4 å 5 djur inom vartdera
reviret. Härutöver är emellertid känt, att inom Arjeplogs socken företrädesvis
i trakterna mellan Skellefte- och Piteälvarnas sjösystem samt i Laisdalen
finnas björnar, ehuru uppgift om antalet icke stått att vinna.
I anslutning till det sagda har utredningsmannen yttrat, att dessa uppgifter
visade, att antalet björnar inom landet uppginge till omkring 200. Det
torde vara att förvänta, att vid en mera grundlig undersökning denna siffra
komme att ökas något. En jämförelse mellan det nu angivna antalet och de
antaganden angående björnstammens storlek, som gjordes i ett år 1922 avgivet
förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd,
syntes tyda på icke endast att faran för björnens utrotande vöre avlägsnad
utan även att stammen befunne sig i tillväxt, och detta i trots av den
hemliga beskattning av densamma, som av åtskilliga tecken att döma årligen
ägde rum. Det ville därför synas som om utan risk för björnstammens fortbestånd
åtgärder kunde vidtagas, åsyftande att genom gallring bland björnarna
å trakter, där de vore särskilt talrika, ernå en lindring i den skadegörelse
och det obehag, som otvivelaktigt orsakades den å dessa trakter varande
befolkningen.
Utredningsmannen har diskuterat olika utvägar att åstadkomma en
minskning av björn stam men och har anfört, att man därvid
syntes lia att välja mellan antingen en i lagstiftningsväg företagen lättnad i
lredningsbestämmelserna eller ett begagnande av den möjlighet 2 § 1 mom.
jaktstadgan ger att efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd anställa jakt efter
björn. Efter att hava ingående granskat det förra alternativet, vilket innebure
att gallringen bland björnarna komme att ske utan varje förhandskontroll,
har utredningsmannen uttalat, att en uppmjukning av gällande fridlysningsbestämmelser
skulle medföra synnerligen menliga följder för björnstammens
fortbestånd. Då det tillgodoseende av fjällbefolkningens intressen som
man därmed ville åstadkomma syntes kunna ernås på annan väg, utan att
man samtidigt offrade naturskvddsintresset, vore det ur alla synpunkter lyckligast
om nuvarande fredningsbestämmelser finge kvarstå oförändrade. Vid
den tillämpning av det andra alternativet, som utredningsmannen alltså ville
förorda, borde man förfara sålunda att Kungl. Maj:t i de fall skadegörelse
eller obehag vore att tillskriva utvecklingen av björnstammen medgåve, att
uppsikt finge hållas över och erforderliga åtgärder vidtagas för att med hänsyn
till fjällbefolkningens intressen björnstammen icke uppnådde större talrikhet
än som krävdes för att björnen skulle bibehållas som en del av fjäll
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53-
23
trakternas fauna. Ett dylikt medgivande borde då förknippas med det villkor,
att, innan jakt å björn företoges, så vitt möjligt fullständig utredning
verkställdes rörande björnstammens storlek inom respektive områden. Utövningen
av de sålunda medgivna befogenheterna borde tillkomma länsstyrelserna.
För att emellertid de hithörande ärendena skulle bliva behandlade
under medverkan av i fråga om desamma speciellt sakkunniga, borde länsstyrelserna
lia att träffa avgörande i samråd med vederbörande Överjägmästare.
För det fall att skadegörelse vore att hänföra till visst djur eller att björn
anfallit människa skulle emellertid liksom nu tillstånd att döda djuret kunna
utan vidare meddelas av länsstyrelsen. Sådan rätt borde enligt förslaget
vidare tillkomma vederbörande revirförvaltare.
Angående det närmare tillvägagångssättet vid den sålunda förordade metoden
för gallring bland björnbeståndet har utredningsmannen anfört i huvudsak
följande:
Sedan björnantalet så gott sig göra låter fastställts, hava länsstyrelse och
Överjägmästare att avgöra huru stor beskattning stammen tål vid. Den
härvid framkomna siffran utvisar det högsta antal, som må dödas, men
därmed är ingalunda sagt, att detta antal omedelbart eller ens alls skall dödas.
Det är ju icke den omständigheten, att det å en trakt förekommer ett
visst antal björnar som i och för sig bör vara avgörande för huruvida minskning
av stammen skall anses nödvändig, utan dessa björnars skadegörelse
eller uppträdande i övrigt. Avjagningen bör förty koncentreras till de platser,
där björnarna förekomma inpå bebyggelsen och där de haft för vana att
göra skada, och det kan således mycket väl hända, att det inom stora områden
icke kommer att skjutas en enda björn. Vid bestämmandet av det antal
björnar som å viss trakt skola skjutas bör jämväl företagas undersökning
om förekomsten av olaga jakt. Omsorgen om björnstammens fortbestånd
får nämligen anses kräva, att man i möjligaste mån söker undvika att stammen
utsättes för beskattning från flera håll.
Utredningsmannen har slutligen i denna del framhållit, att med det
föreslagna förfarandet komme efterhållandet av björnarna att ingå som ett
led i den regelmässiga förvaltningen av de ifrågavarande områdena och ett
beslut att döda en eller flera björnar följaktligen att mista sin nuvarande
karaktär av exceptionell åtgärd. Den fortlöpande tillsynen över björnarnas
förehavanden komme att underlätta fattandet av erforderliga beslut. För
befolkningen skulle vetskapen, att dess intressen i saken vore föremål för
myndigheternas ständiga uppmärksamhet, helt visst bidraga till att förjaga
de nuvarande känslorna av otrygghet och otrevnad och sålunda leda till en
förändrad inställning i björnfrågan. Även torde man kunna räkna med, att
myndigheternas sysslande nied björnarna komme att verka minskande å
den olaga jakten å björn, dels så att personer som hittills bedrivit björnjakt
huvudsakligen till försvar för egna, genom björnarna hotade intressen icke
längre komme att finna detta nödvändigt, men dels och framför allt även så,
att å dem, vilka ur förvärvssyfte eller av skadelust idkade tjuvskytte å björn,
den på grund av myndigheternas ifrågavarande verksamhet ökade risken
för upptäckt skulle verka avhållande. För naturskyddsvännerna slutligen
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
borde vetskapen, att avgörandena i fråga om björnarna komme att träffas
under vederbörligt hänsynstagande till av dem företrädda synpunkter, innebära
tillfredsställelse.
Vad härefter angår frågan om ersättning för skada av björn
har utredningsmannen erinrat om att i den ovan omförmälda motionen I: 61
vid 1935 års riksdag framhållits det oberättigade i att rätten till ersättning
gjorts beroende av, huruvida vårdslöshet vid djurens bevakning ligger ersättningssökanden
till last, och att det föreslagits, att den sålunda stadgade
inskränkningen i ersättningsrätten måtte borttagas. Utredningsmannen har
därefter anfört:
Även hos befolkningen i de björnrika trakterna synes den uppfattningen
vara allmän, att det krav på anordnande av bevakning, som tillvaron av
sagda villkor förmenas medföra, i många fall avhållit skadelidande alt begära
eljest fullt motiverad ersättning. Man synes emellertid härvid hava förbisett,
att åtminstone i de efter den 1 januari 1933 avgjorda ärendena angående
ersättning för björnskador påstådd vårdslöshet vid djurens bevakning icke
i något fall, vare sig det gällt hemdjur eller renar, åberopats som skäl för
avslag, ehuruväl vid ett par tillfällen underordnad myndighet satt detta i
fråga. Jämväl beträffande bevisningen om att skadan förorsakats av björn
bär man förfarit med stor liberalitet och således utbetalat ersättning blott
det varit känt, att björn uppehållit sig i närheten och omständigheterna i övrigt
gjort det sannolikt, att denne varit skadegöraren. Därvid har förekomsten
av björnspår eller -spillning ävensom det sätt varpå det dödade
djuret behandlats tillagts avgörande betydelse. Även i de fall där de enligt
uppgift björntagna djuren icke kunnat återfinnas har, därest nyssnämnda
indicier talat för att skadan kunnat orsakas av björn, ersättning utbetalats,
därvid denna dock begränsats till att omfatta hälften av de bortkomna djurens
värde.
Efter företagen undersökning rörande de omständigheter, under vilka hemdjur
hållas å bete i trakterna ovan odlingsgränsen, samt i betraktande av
förhållandena vid renskötseln har utredningsmannen funnit skäl för uttalandet,
att ifrågavarande villkor för utbekommande av ersättning eller att
skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning hade ringa
anknytning till förhållandena i verkligheten. Då förefintligheten av villkoret
orsakade en viss irritation och dess värde som korrektiv mot ohemula
ersättningsanspråk torde vara ringa, ville det synas, som kunde detsamma
utan olägenhet ersättas med en bestämmelse av innebörd, att ersättning ej
må utgå, där uppenbar vårdslöshet visats vid djurens bevakning eller desamma
utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma. Ty att
helt uppgiva kravet på aktsamhet från kreatursägarens sida vore ej tillrådligt.
Det funnes nämligen notoriskt vårdslösa och likgiltiga renvårdare och
man finge beträffande den bofasta befolkningen icke bortse från, att fall
kunde förekomma, då en djurägare, ehuru underrättad om förekomsten av
björn inom ett betesområde, i förlitan på sin rätt till ersättning underläte
att vidtaga någon som helst åtgärd till kreaturens skyddande.
Utredningsmannen har därefter anfört, att med den sålunda föreslagna
ändringen skulle en anledning till missnöje med de nuvarande ersättnings
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53,
25
bestämmelserna undanröjas. I sak innebure ändringen icke annat än att
respektive bestämmelser i jaktstadgan och nationalparkslagen bringades i
överensstämmelse med redan antagen praxis. De principer, som härutinnan
kommit till uttryck, syntes dock fullt ut motsvara de krav i fråga örn
ersättningsärendenas avgörande i materiellt hänseende, som den bofasta befolkningen
skäligen kunde uppställa. I viss mån annorlunda ställde det sig
med avseende å lapparna. Frågan huru man skall kunna bereda lapparna
ersättning för björnarnas skadegörelse å renarna, framför allt kalvarna, utgjorde
ett av de svåraste men tillika viktigaste problemen i denna sak. Man
syntes rentav kunna säga, att det vore denna skadegörelse samt svårigheterna
att i det särskilda fallet kunna prestera tillräcklig bevisning örn densamma,
som för lapparnas del aktualiserat hela björnfrågan. De förhållanden under
vilka renskötseln bedreves medförde, att icke heller omförmälda praxis vid
tillämpningen av ersättningsbestämmelserna nämnvärt bidragit till problemets
lösning. Det berodde säkerligen icke av en tillfällighet, att under förutberörda
tid icke en enda ansökning om ersättning för dödade renkalvar blivit
föremål för myndigheternas prövning.
Man måste i fråga om de fullvuxna renarna räkna med, att de fall, då
djurägaren på grund av omöjligheten att förebringa erforderlig bevisning
nödgades avstå från en i och för sig välgrundad begäran om ersättning, vore
talrikare än då det gällde hemdjur. Emellertid torde björnarnas skadegörelse
å de fullvuxna renarna i själva verket icke vara så stor, att den kunde
anses nödvändiggöra särbestämmelser för lapparnas del. Det finge ej heller
förglömmas, att även den bofasta befolkningen, särskilt då det gällde mindre
djur, ej så sällan måste av nyss anförda orsaker underlåta att begära ersättning.
Vad åter beträffade renkalvarna vore det i regel ogörligt att säga vare sig
hur många sådana som fallit offer för björnar eller vilka renägare de dödade
kalvarna tillhört. Rättvisa och billighet syntes dock kräva, att icke dessa
omständigheter finge hindra, att lapparna åtminstone i någon form komme i
åtnjutande av ersättning för de skador de i förevarande hänseenden tillfogades.
Längre än till en skälighetsprövning torde man emellertid ej kunna
sträcka sig. Man syntes därför få inskränka sig till att till de lappbyar, inom
vilkas kalvningsland björnar uppträtt och enligt uppgift gjort skada, utbetala
ett belopp, som skulle anses motsvara värdet av de renkalvar, vilka kunde
antagas verkligen hava blivit dödade av björn. Det sammanlagda ersättningsbeloppet
för alla tre länen torde med ett dylikt förfaringssätt icke behöva
överstiga 1,000 kronor örn året, motsvarande 200 renkalvar å 5 kronor.
Utredningsmannen har till sist anfört, att ett genomförande av förslaget
till åtgärder för reglering av björnstammen även torde möjliggöra en förenkling
i proceduren vid ersättningsfrågornas behandling. Det nuvarande
systemet, enligt vilket även i enkla fall en ansökan örn ersättning hade alt
passera lappfogden, ibland även landsfiskalen, revirförvaltaren, överjägmästaren,
länsstyrelsen och domänstyrelsen, syntes komma att innebära onödig
omgång och torde kunna ersättas med följande förfaringssätt: Ansökan
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
Utakotlei.
om ersättning, som ju som hittills borde vara åtföljd av intyg av en eller
flera personer, insändes till vederbörande revirförvaltare. Denne läte verkställa
den utredning han ansåge erforderlig, därvid lappfogdens yttrande
givetvis borde inhämtas, samt översände ansökningsakten direkt till domänstyrelsen
vilken i sin tur överlämnade densamma jämte eget yttrande till
Kungl. Maj:t.
Slutligen torde böra anmärkas, att i betänkandet föreslagits, dels en bestämmelse
om rätt till ersättning i det fall, att björn anfaller och skadar
människa utan att detta kan läggas den skadade till last, dels att bestämmelserna
om reglering av björnstammen skola ha tillämplighet jämväl i fråga
örn stammen av lodjur, dels ock att enahanda regler som föreslagits beträffande
ersättning för skada av björn å tamdjur skola gälla i fråga örn skada
å tamdjur, förorsakad av lo eller örn.
Förslaget till lag om rätt till jakt.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att vid 1931 års riksdag utskottet i
ett i anledning av väckta motioner i jaktlagstiftningsfrågan avgivet utlåtande,
nr 78, gav uttryck åt den uppfattningen, att förhållandena i landet på jaktens
och jaktvårdens område icke vore tillfredsställande. Särskilt betänklig fann
utskottet den tillbakagång av villebrådsstammen, som under senare år allt
hastigare ägde rum. Utlåtandet, som utmynnade i hemställan att riksdagen
mätte hos Kungl. Majit anhålla om utarbetande av förslag till ny jaktlagstiftning
m. m., blev av riksdagen godkänt, varefter riksdagen i den tidigare omnämnda
skrivelsen den 30 maj 1931, nr 294, hos Kungl. Majit gjorde den av
utskottet föreslagna anhållan.
Den sedermera verkställda utredningen, som i väsentliga delar ligger till
grund för de i förevarande proposition framlagda lagförslagen, har visat,
att utskottets nyssberörda uppfattning fortfarande äger giltighet. Visserligen
har, åtminstone i de mellersta och södra delarna av landet, stammen av
vårt förnämsta villebråd, älgen, undergått en högst betydande ökning. Och
väl förhåller det sig så, att på många platser småviltjakten ger betydande utbyte.
Dessa ur jaktvårds- och naturvårdssynpunkt glädjande företeelser visa
sig emellertid vid närmare undersökning till icke ringa del vara att tillskriva
de jaktvårdande åtgärder, som i form av fridlysning, reglerad avjagning eller
annorledes kommit de ifrågavarande villebrådsarterna till del. Å andra sidan
framgår att å platser, där möjlighet till eller intresse för jaktvård icke
funnits, den i utskottsutlåtandet konstaterade villebrådsfattigdomen fortfarande
är rådande.
Utskottet, som ansluter sig till uttalandet i betänkandet att tillvaron i naturen
av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd utgör en tillgång av
såväl ideellt som materiellt värde, finner en av uppgifterna för jaktlagstiftningen
vara att befordra sådana åtgärder, som åsyfta villebrådsstammens
skydd och förkovran. Utskottet vill därvid understryka, att lagstiftningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
27
visserligen icke i och för sig kan skapa de eftersträvade ändrade förhållandena
men att en lagstiftning, som befrämjar jaktvård och naturskydd, får
sin betydelse redan därigenom att den verkar enande och vägledande för
opinionen på dessa områden och samtidigt utgör ett verksamt stöd vid arbetet
att där åstadkomma ändrade förhållanden.
Utskottet finner det föreliggande förslaget väl fylla anspråken på en ändamålsenlig
och efter nutida förhållanden anpassad jaktlag. Avvägningen
mellan de olika i förslaget berörda intressena har enligt utskottets mening
skett på ett tillfredsställande sätt och utskottet kan följaktligen i huvudsak
giva sin anslutning till detsamma.
Vid granskningen av de särskilda stadgandena har utskottet endast beträffande
följande paragrafer funnit anledning till erinran.
1 §•
Lagen örn rätt till jakt utgör blott en del av jaktlagstiftningen. De flesta
av de till villebrådets skydd givna bestämmelserna tillhöra området för
Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt. Åtskilliga andra författningar
beröra jakt och viltskydd. Tillsammantagna bilda de ett helt och utskottet
finner det därför av betydelse att i lagen örn rätt till jakt, vilken far anses
som den grundläggande författningen i ämnet, upptagas bestämmelser av
för hela lagstiftningskomplexet vägledande innebörd. Så har ock skett i
förslaget genom stadgandena i förevarande paragraf.
Enligt andra stycket av paragrafen bör sålunda jakträttsinnehavaren genom
jaktvård sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd.
Begreppet jaktvård angives innefatta ändamålsenlig och efter tillgången
på villebråd lämpad jakt ävensom, där sa lämpligen kan ske, atgäider
för villebrådets skydd och förkovran.
De sålunda föreslagna bestämmelserna finner utskottet ändamålsenliga.
Att stadgandet om jakträttsinnehavarens jaktvårdande verksamhet fått formen
av ett råd eller en uppmaning finner utskottet välbetänkt i betraktande
av bland annat svårigheten att härutinnan tillämpa en av straff eller annan
påföljd sanktionerad förpliktelse. Utskottet anser i likhet med departementschefen
att sistberörda omständighet icke minskar stadgandets betydelse.
Stadgandet får nämligen anses bilda grundvalen för det jaktvårdsarbete,
som enligt förslaget förutsättes skola bedrivas. Vidare måste det
anses vara till gagn för den blivande tillämpningen, att i lagen uttryckligen
angivas de principer i fråga örn jaktutövning och viltvård, som ligga till
grund för densamma.
Ehuru syftet med jaktlagstiftningen således främst bör vara alt genom
möjligast ändamålsenliga regler örn jakträtt och jaktutövning befordra villebrådsstammens
skydd och förkovran, måste vid lagstiftningens utformande
avsevärd hänsyn tagas till det ostridiga förhållandet, att förekomsten av vissa
villebrådsarter medför fara för skadegörelse. En jämförelse blir därför
erforderlig mellan å ena sidan jakt- och naturskyddsintiesselia samt a den
andra de ekonomiska värden, som kunna hotas genom sådan skadegörelse.
28
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
I betänkandet bär härom anförts, att även örn utvecklingen konnner att gå
i den riktningen, att jakten får ökad betydelse för folkhushållet, så kommer
den dock att vara en binäring, varför vid kollisioner mellan jakten och andra
näringar, främst jordbruket och skogsskötseln, jakten måste vika. Även örn
det får anses vara den enskilde jordägarens ensak, örn han vill å sin mark
tåla de skador å gröda, skog eller planteringar, som kunna bliva följden av
ett talrikt villebradsbestand, sa medför villebrådets rörlighet, att skadegörelsen
sällan kan begränsas till den ifrågavarande jordägarens mark. I anslutning
härtill har i tredje stycket av förevarande paragraf som allmän regel
upptagits bestämmelsen, att jaktvården städse skall bedrivas under hänsynstagande
till jordbrukets och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen.
Härjämte Ira föreslagits särskilda bestämmelser i syfte att möjliggöra
vidtagande av åtgärder mot skadegörande villebråd.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att förslaget genom åtskilliga
stadganden vill avhjälpa den brist hos gällande jaktlag, som kännetecknas
av att densamma icke innehåller några bestämmelser om skyldighet att hålla
viltstammen vid måttlig storlek. Det synes nämligen utskottet vara uppenbart,
att, därest man vill giva lagstiftningens stöd åt strävandena att genom
jaktvård förkovra villebrådsstammen, man även måste i lagen skänka
beaktande at de rättmätiga intresset hos näringarna och främst då de, till
vilka jakten utgör binäring, att icke bliva tillfogade ekonomiskt avbräck genom
alltför intensiv jaktvård. Ej endast omsorgen om den enskildes ekonomi
utan även nationalekonomiska synpunkter kräva ett dylikt hänsynstagande.
Den i sådant syfte i 1 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen,
innebärande en i förpliktelsens form given erinran örn nödvändigheten för
jaktvårdaren att mot varandra väga de ifrågavarande intressena, finner utskottet
väl lämpad för ändamålet.
Utskottet vill tillstyrka att åt jakträttsbegreppet gives den i förhållande till
gällande lag vidare innebörd, som framgår av paragrafens första stycke. Med
anledning av hemställan i motionen 1: 240 att ur det ifrågavarande stycket
skall uteslutas orden »samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars
bon och ägg» får utskottet anföra följande. Det lärer vara obestridligt att
enligt gällande lag jakträtten omfattar jämväl däggdjurens och fåglarnas
ungar. Huruvida detsamma är förhållandet med fåglarnas bon och ägg är,
såsom framgår av lagrådets utlåtande och vad departementschefen i anledning
därav yttrat, ej fullt otvetydigt. Oberoende härav delar utskottet departementschefens
uppfattning, att jakträtten bör omfatta jämväl fåglarnas
bon och ägg. Denna utskottets åsikt är grundad även på djurskyddsvänliga
skäl. Enligt jaktstadgan är det förbjudet att under fridlysningstid taga eller
förstöra fridlysta fåglars bon och ägg. Rätten att åtala överträdelse häremot
tillkommer visserligen en var, men i de flesta fall torde det vara på
jakträttsinnehavarens tillskyndan som beivrande sker. Viktigare är emellertid
att ägg- eliel boplundring liksom borttagande av ungar förebygges, och
härvidlag torde man främst ha att lita till jakträttsinnehavarens medverkan.
Såsom framgår av vad utskottet tidigare anfört ingår skyddandet av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
29
villebrådet som ett moment i jaktvården. Undantagas ungar samt ägg och
bon från jakträtten, bli de var mans egendom oell förlora alltså det skydd
som jakträtten medför. Jakträttsinnehavarens intresse av att beivra överträdelser
av fridlysningsbestämmelserna torde av lätt insedda skäl även
komma att minska. Då ett bifall till motionärens hemställan följaktligen
kan befaras komma att rent av motverka det djurskyddsvänliga syfte, som
torde vara grunden för densamma, har utskottet icke kunnat förorda bifall
till motionen i denna del.
5 §•
I 2 mom. av paragrafen lia upptagits bestämmelser angående jaktutövningen
å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk. Å sådant
område skall enligt förslaget ej få idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder,
som erfordras för trafikanläggningens skyddande mot skada av
villebråd. I anslutning härtill har föreslagits dels i 29 § 1 mom. att överträdelse
av det sålunda stadgade förbudet skall anses såsom olovlig jakt
å annans jaktområde, dels i 30 § tredje stycket att med förverkat villebråd,
som dödats eller fångats å område som sägs i 5 § 2 morn., skall förfaras på
sätt i 36 § stadgas, dels ock i 34 § första stycket att allmän åklagare skall
äga föra talan i fråga örn olovlig jakt å sådant område.
I en utskottet tillhandakommen skrivelse från södra Älvsborgs läns jaktvårdsfÖrening
har föreslagits det ytterligare undantaget från förbudet i 5 §
2 morn., att jakt å där omförmält område skall få utövas jämväl av den som
innehar jakträtten å mark, belägen intill anläggningen, då han av anläggningens
ägare erhållit tillstånd att jaga.
Vad jaktvårdsföreningen anfört och föreslagit i nämnda skrivelse ger utskottet
anledning att något beröra huru enligt utskottets mening ifrågavarande
stadgande bör tolkas. Utskottet vill sålunda lill en början framhålla,
att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag visserligen innebär, att å det
område, som är taget i anspråk för själva trafikanläggningen, i allmänhet
icke får idkas jakt, men att anläggningens ägare därför icke upphör att vara
jakträttsinnehavare med därav följande befogenhet bland annat att tillvarataga
och förfoga över å anläggningens område anträffat fallvilt jämlikt de i
sådant avseende i 18 § givna reglerna. Vad åter angår en jakträttsinnehavare
å intilliggande mark lärer stadgandet hindra honom att, oberoende av
örn han befinner sig å egen mark eller å område, som hör till trafikanläggningen,
nedlägga villebråd som uppehåller sig å berörda område. Ej heller
torde han äga släppa hund å området. Däremot utgör stadgandet i och för
sig intet hinder för en jakträttsinnehavare, som har mark på bägge sidor om
trafikanläggningen, att vid förflyttning från den ena till den andra sidan beträda
trafikanläggningens område. Jämlikt 20 § är han bevisskyldig för att
därvid lia befunnit sig i lovliga ärenden, men i betraktande av, bland annat,
vad utredningsmannen vid sistsagda paragraf anfört, torde presterandet
av erforderlig bevisning härutinnan icke komma att bereda honom särskild
svårighet. Det synes slutligen utskottet kunna antagas, att, såvitt rör
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
hund, tillhörig jakträttsinnehavare med mark å endera eller bägge sidorna av
trafikanläggningen, bestämmelserna i 22 § örn rätt att under lovlig jakttid
upptaga hund skola i fråga om sådan anläggnings område vinna tillämpning
allenast när särskilda skäl föreligga därtill
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då utskottet finner det ifrågavarande
förbudet lämpligt såväl ur allmän jaktvårdssynpunkt som av hänsyn
till trafiksäkerheten, vill utskottet förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i denna del.
7 §•
I anslutning till paragrafen har i motionen 1: 240 hemställts dels att vad i
samma paragrafs första stycke stadgas örn undantag för rätt till jakt efter
älg måtte utgå, dels ock att i nämnda paragraf eller i särskild ny paragraf
måtte införas en bestämmelse om att den obesuttna befolkningen i fjälltrakter
och därmed likvärdiga områden tillerkännes företrädesrätt till jakt under
den kontroll, som må kunna anses påkallad.
Då 1912 års riksdag beslutade den ändringen i Kungl. Maj:ts proposition
nr 98 med förslag till lag om rätt till jakt, att innehavare av inom de sex
nordligaste länen belägna skogstorp eller odlingslägenheter skulle äga jakträtt
å torpets eller lägenhetens mark, undantog riksdagen rätten till jakt
efter älg. Ett upphävande av denna, enligt utskottets mening synnerligen
välbetänkta undantagsbestämmelse, som numera även avser älgjakten å kronotorp,
kolonat och fjällägenheter, torde — med hänsyn till den betydande
ökning av älgjägarnas antal som antagligen skulle bli följden av en sådan
åtgärd — komma att bidraga till ett ytterligare försvagande av den redan
förut fåtaliga älgstammen i Norrland. En eventuell rätt att idka jakt efter
älg synes vidare ej få nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt för den
enskilde brukaren, då ju till följd av de ifrågavarande fastigheternas ringa
storlek och älgarnas fåtalighet utsikterna för honom att kunna fälla älg måste
bli förhållandevis små. Ej heller kan som skäl för införandet av en
dylik rätt anföras, att densamma är påkallad för att dessa brukare skola
genom jakt kunna hålla sig skadeslösa för älgskador, ty i de trakter, varom
här är fråga, förekomma sådana nästan icke alls och, där i något undantagsfall
skada sker, kan brukaren få ersättning ur älgskadefonden.
Vad beträffar motionärens hemställan i övrigt vill utskottet erinra om att
jämlikt 1928 års renbeteslag å de områden, som blivit anvisade till lapparnas
uteslutande begagnande, d. v. s. bland annat de flesta fjälltrakterna,
jakt i regel icke må upplåtas åt annan. Dock äger länsstyrelsen, därest
inom sådant område upplåtelse av jakt kan ske utan fara för tillgången
på vilt och utan besvärande intrång för lapparna, tillåta annan att mot
avgift därstädes jämte lapparna utöva jakt. Enligt vad utskottet inhämtat
pläga dylika jakttillstånd såvitt avser den tid av året, då ekonomiskt
lönande jakt kan bedrivas nämligen den kalla årstiden, i första hand
tilldelas ortens befolkning. Utskottet får vidare erinra örn att jämlikt mom.
3:o andra stycket kungörelsen angående grunder för tillgodogörande av
kronans jakträtt domänstyrelsen under vissa förutsättningar må medgiva
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
31
innehavare av skogstorp, kolonat, odlings- eller fjällägenhet rätt att idka
jakt å marker, som gränsa till det upplåtna området. Slutligen föreskrives
i kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp
å vissa kronoparker m. m., att domänstyrelsen bör i den mån och folden
tid, som prövas lämpligen kunna ske, bereda kronotorpare rätt att
utan avgift jaga å visst begränsat område å angränsande kronopark.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet sig böra avstyrka
motionen uti ifrågavarande delar.
10—12 §§.
Ägare av mindre områden kunna, såsom departementschefen framhållit,
genom sammanslutning avsevärt förbättra sina möjligheter att vårda och
utnyttja jakten. Utskottet finner det angeläget att så kommer att ske i största
möjliga utsträckning. Erfarenheten visar emellertid att svårighet ofta
föreligger att på frivillighetens väg åstadkomma dylik samverkan. För att
en gensträvig jordägare icke skall genom vägran att deltaga i en planerad
sammanslutning kunna omintetgöra eller försvåra grannarnas strävanden
att å sina ägor bedriva rationell jaktvård, erfordras därför bestämmelser,
som göra det möjligt för en majoritet av jordägare att få ett beslut
om samverkan i sagda syfte genomfört. Bestämmelserna böra utformas
så att de lämna minsta möjliga plats för godtycke, och i den särskilda jordägarens
jakträtt bör ej få göras större intrång än som fordras för jaktvårdens
rationella bedrivande. Vid bedömandet av vad som härutinnan skall vara
tillåtligt eller icke måste givetvis avseende fästas vid omständigheterna i det
särskilda fallet, såsom storleken av och naturbeskaffenheten hos det område,
som bildas av fastigheternas ägor, tillgången på villebråd med flera förhållanden.
Ä andra sidan får hänsynen till det enskilda intresset ej lägga absolut
hinder i vägen, då det gäller att bestämma den form för jakträttens tillgodogörande,
som i betraktande av alla i sammanslutningen deltagande intressen
befinnes lämpligast.
Förslagets bestämmelser örn jaktvårdsområden synas utskottet innebära
en i stort sett lämplig avvägning av de olika intressena. För att ett
jaktvårdsområde skall kunna med laga verkan bildas har föreslagits,
bland annat, att beslutet härom skall biträdas av en på visst sätt bestämd
majoritet bland de av saken berörda fastighetsägarna. Enligt betänkandet
skulle de, vilka biträda beslutet, utgöra minst två tredjedelar av
samtliga fastighetsägare inom området och tillika äga minst två tredjedelar
av marken i fråga. I Kungl. Maj:ts förslag bar härutinnan föreslagits fyra
femtedelar. Utskottet ansluter sig till departementschefens åsikt örn det
lämpliga i en skärpning i förhållande till betänkandet av den för genomförande
av ett beslut örn bildande av jaktvårdsområde erforderliga majoriteten.
Emellertid anser utskottet, att man härvidlag icke bör gå fullt så långt
som i Kungl. Maj:ts förslag och vill därför föreslå, att den kvalificerade majoriteten
skall utgöra tre fjärdedelar i fråga örn såväl antalet fastighetsägare
som markarealen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
Den första fråga, som beträffande ett tilltänkt jaktvårdsområde måste
besvaras, blir självfallet vilka fastigheter som skola ingå i området. Såsom
i betänkandet uttalas bör det icke få förekomma, att man bildar ett jaktvårdsområde
i ändamål att beröva någon frukterna av utav honom redan bedriven
jaktvård. Detta uttrycker förslaget i andra punkten av 10 § 3 mom.
första stycket så, att ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig
beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke
mot sitt bestridande må kunna tvingas ansluta sig till det under bildande
varande jaktvårdsområdet. I motionen I: 224 har hemställts, att orden
»lämpligen böra bestå» måtte ersättas med orden »lämpligen kunna bestå».
Utskottet, som finner den i propositionen föreslagna lydelsen vara att föredraga,
vill härutinnan peka på det säkerligen ej ovanliga fall att t. ex. ett till
en större egendom hörande område skjuter in i grannmarkerna. Såsom tillhörande
den större egendomen delar ett dylikt område dennas egenskap att
kunna utgöra eget jaktvårdsområde. Å andra sidan torde det mången gång
redan av områdets beskaffenhet framgå, att det lämpligen bör anslutas till
det ifrågasatta jaktvårdsområdet. Den avfattning, som i propositionsförslaget
givits åt det förevarande stadgandet, synes utskottet bereda tillbörligt
utrymme att i dylika och liknande fall företaga möjligast rättvisa avvägning
av de mot varandra stående intressena. Det må även framhållas, att vad
11 § 1 mom. första stycket ålägger länsstyrelsen att beakta vid prövningen av
ett beslut om bildande av jaktvårdsområde torde innebära en garanti för att
vederbörlig hänsyn skall tagas till ägarens av den större fastigheten intresse.
Jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket skall vidare beslutet örn bildande av
jaktvårdsområde innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om, bland
annat, huru jakten å området må utövas. Omständigheterna i det särskilda
fallet bli tydligen här avgörande för beslutets innehåll. Utskottet vill emellertid
angiva några av de alternativ, som enligt utskottets mening kunna
komma i fråga. Delägarna torde sålunda kunna besluta antingen att all
jakt skall utövas gemensamt eller att så skall ske allenast beträffande viss
villebrådsart. Är jaktvårdsområdet mycket stort synes en uppdelning i särskilda
jaktrevir kunna komma i fråga. För älgjakten torde gemensam
jakt väl bliva regel. Beslutet lärer vidare kunna innehålla, att varje delägare
får jaga allenast å egen mark och att han därvid skall vara underkastad
de begränsningar i fråga om avskjutningen, som för varje jaktsäsong
bestämmes med hänsyn till villebrådstillgången. I ett sådant fall torde i
beslutet få inryckas, att, såvitt delägarna inbördes angår, bestämmelserna i
19 § tredje stycket samt 20 och 22 §§ icke skola äga tillämpning å jaktvårdsområdet.
En ytterligare möjlighet synes vara, att delägarna väl få jaga å
hela området, men att för varje delägare jakt ej skall vara tillåten mer än ett
visst antal dagar o. s. v. För de flesta av de nu angivna fallen lära fordras
uttryckliga beslut örn den grund efter vilken fördelning av villebrådet mellan
delägarna skall ske.
Utskottet delar departementschefens åsikt örn det lämpliga i att delägarna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
i ett jaktvårdsområde konstituera sig som en jaktvårdsförening och antaga
stadgar. I dessa, tor vilkas antagande eller ändring torde fordras samma
majoritet som för beslut om bildande av jaktvårdsområde, böra de huvudsakliga
grunderna för jaktutövningen och viltvården angivas. Beslutanderätten
i övrigt torde med nedan angivet undantag få enligt i stadgarna angivna
riktlinjer utövas av styrelsen eller föreningssammanträdet.
I betänkandet bar berörts det fall, att en person, vars fastighet finnes
lämpligen böra anslutas till ett jaktvårdsområde, av ideella skäl icke vill att
jakt skall idkas å hans mark. För ett sådant fall borde i fråga om jaktens
utövande å jaktvårdsområdet kunna föreskrivas, att jakt å fastigheten icke
finge av annan delägare i jaktvårdsområdet bedrivas, så länge ägaren icke
vare sig själv eller genom annan utövade jakt å densamma. Departementschefen
har anslutit sig till uppfattningen att en dylik person ej skall behöva
finna sig i att andra personer jaga å hans fastighet, men har ansett uttryckligt
stadgande härom icke erforderligt.
Jämväl utskottet anser, att den ifrågavarande rätten att från jaktutövningen
undantaga viss mark icke behöver understrykas genom särskilt stadgande
i lagen om rätt till jakt. Icke minst vid fall av upplåtelse till utomstående
av en eller flera delägares rätt i jaktvårdsområdet blir det emellertid av
betydelse, att dylika inskränkningar i fråga örn jaktutövningen kommit att
inflyta i beslutet örn områdets bildande. Denna synpunkt torde böra av länsstyrelsen
särskilt beaktas vid prövningen av sådant beslut. Utskottet vill
därför ifrågasätta, om icke i tillämpningsföreskrifterna bör intagas bestämmelse,
som erinrar om den nyssnämnda undan tagsrätten.
I syfte att förebygga att genom ett beslut örn bildande av jaktvårdsområde
en fastighetsägare skall kunna bli berövad sin jakträtt har i 10 § 3 mom.
andra stycket föreslagits ett stadgande av innebörd, att därest beslutet innefattar
att rätten till all jakt eller till jakt efter viss villebrådsart skall upplåtas,
vare sig till delägare eller utomstående, kräves för beslutets giltighet att
det biträdes av samtliga fastighetsägare. Enligt uttalande av departementschefen
bör dock detta stadgande icke utgöra hinder för enskild delägare, som
ej önskar själv använda sig av sin jakträtt, att överlåta densamma å annan
person.
Jämväl utskottet anser, att man genom en särskild bestämmelse bör hindra
en majoritet bland fastighetsägarna att så disponera över rätten till jakt å
jaktvårdsområdet att någon fastighetsägare berövas sin jakträtt. Ett dylikt
stadgande bör emellertid, såsom departementschefen framhållit, icke lägga
hinder i vägen för fastighetsägare att å annan överlåta den rätt till jakt å
jaktvårdsområdet, som tillkommer honom jämlikt de beslutade reglerna för
jaktutövningen å området. Dylik överlåtelse bör, därest flera fastighetsägare
önska överlåta sin ifrågavarande rätt, naturligen även kunna ske
samfällt. Innefatta alltså nämnda regler, att jakten skall utövas gemensamt
å hela området, får den, till vilken delägare överlåtit sin jakträtt, samma
rätt att deltaga i jakten, som skulle tillkommit delägaren. Detta kan annan
Bihang till riksdagens protokoll 1931S. 10 sami. Nr 53.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53-
delägare, som ej velat överlåta sin jakträtt, således ej motsätta sig. Ä andra
sidan blir den sistnämnde delägaren bibehållen vid den rätt att jaga å jaktvårdsområdet
han äger enligt de beslutade reglerna. Delägare, som på sätt
nu sagts överlåter sin rätt till jaktvårdsområdet, får anses lia principiell skyldighet
att beakta, att överlåtelsen ej sker till person, som kan antagas komma
att beakta denna rätt på ett illojalt sätt. Övriga delägare böra emellertid
kunna utöva viss kontroll härutinnan. Detta symes lämpligen kunna
ske, t. ex. genom att i stadgarna intages föreskrift, att delägare får överlåta
sin rätt i området allenast å person, som styrelsen skäligen kan godkänna.
Då reglerna beträffande jaktutövningen å området bli gällande för iverson,
till vilken delägare överlåtit sin rätt till jakt å området, följer att den rätt att
få sin mark fredad mot jakt, som enligt vad tidigare anförts skall tillkomma
delägare med ideella betänkligheter mot jakt, icke kommer att beröras av den
omständigheten, att t. ex. en eller flera delägare utarrendera sin jakträtt.
Den ovan omförmälda bestämmelsen till skydd för enskild delägares jakträtt
har i Kungl. Maj:ts förslag knutits till stadgandena örn bildande av jaktvårdsområde.
Utskottet finner det emellertid uppenbart, att stadgandet om
enhällighet bland fastighetsägarna såsom förutsättning för sådan upplåtelse
av jakträtt, varom här är fråga, skall gälla, vare sig avgörandet om upplåtelsen
träffas i beslutet om områdets bildande eller senare. Då detta icke
torde framgå med full tydlighet av Kungl. Maj:ts förslag, vill utskottet förorda,
att det ifrågavarande stadgandet ges sådant innehåll, att det utan särskild
hänvisning kommer att omfatta varje fall av upplåtelse genom beslut
av fastighetsägarna i gemen. I samband med att stadgandets avfattning
ändras i överensstämmelse härmed, torde det böra utgå ur 10 § och såsom
ett 3 mom. insättas i 12 §.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag omfattar stadgandet om enhällighet vid här
behandlad upplåtelse av jakträtt icke allenast upplåtelsen som sådan utan
även frågan till vem upplåtelse skall ske. Ett så långt gående hänsynstagande
till de särskilda fastighetsägarnas önskemål finner utskottet icke
nödigt. Fastmer synes det utskottet att en vetorätt för enskild delägare i ett
dylikt av principbeslutet föranlett detaljspörsmål innebär risk för att genomförandet
av ett beslut örn upplåtelse av jakträtten omöjliggöres eller i varje
fall så förhalas, att kanske ett gynnsamt erbjudande om övertagande av
jakträtten försittes till men för samtliga fastighetsägare och måhända även
för jaktvården å området. Anses i det särskilda fallet vissa garantier nödiga
i fråga örn val av jaktarrendator m. m., synas sådana kunna skapas därigenom
att i reglerna för jaktutövningen å området eller stadgarna intagas
föreskrifter, exempelvis om kvalificerad majoritet i sådana frågor. Utskottet
vill i anslutning till det sagda föreslå följande avfattning av det ifrågavarande
stadgandet: »Ej må å jakt vårdsområde rätten till all jakt eller till
jakt efter särskild villebrådsart upplåtas till annan, med mindre samtliga
fastighetsägare äro därom ense.»
Av vad utskottet här ovan anfört framgår att utskottet icke kunnat ansluta
sig till den i de likalydande motionerna 1:236 och 11:354 framförda
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53-
35
åsikten, att stadgandet i 10 § 3 mom. andra stycket bör göras tillämpligt,
då beslutet örn bildande av jaktvårdsområde innefattar att jakten å området
skall bedrivas samfällt. Motionärernas motivering ger vid handen, att de
med sitt ändringsförslag främst avse att skydda delägare med ideella betänkligheter
mot jakt. Såsom utskottet tidigare framhållit lärer för detta ändamål
särskilt stadgande icke vara erforderligt. I vad motionärernas hemställan
går därutöver vill utskottet framhålla, att ett bifall till densamma
säkerligen komme att på de flesta platser avsevärt minska betydelsen ur
jaktvårdssynpunkt av möjligheten att bilda jaktvårdsområde.
Utskottet vill härefter upptaga till behandling de ytterligare motioner, som
väckts i anslutning till förevarande spörsmål.
I motionen I: 239 har hemställts om sådan ändring av 10 § 3 mom. första
stycket, att de i paragrafen föreslagna majoritetssiffrorna skola uppnås
bland de vid i laga ordning utlyst sammanträde personligen eller genom
fullmakt representerade fastighetsägarna. Utskottet vill i anledning härav
framhålla, att, därest bland fastighetsägarna icke förefinnes så stort intresse
för bildandet av ett jaktvårdsområde att de personligen eller genom lagligen
befullmäktigat ombud komma tillstädes vid ett å platsen hållet sammanträde,
detta torde få anses utgöra bevis för att jakt vårdsområdet icke bör
komma till stånd. Med hänsyn härtill och då exempelvis varken i lagen om
gemensamhetsfiske eller 1 kap. jorddelningslagen annan grund finnes stadgad
för beräknandet av majoritet bland de i viss fråga röstande, finner utskottet
sig icke kunna förorda bifall till motionen.
I motionen II: 355 har gjorts hemställan att skälig hänsyn måtte tagas till
att nuvarande jaktvårdssammanslutningar, trots att de uppkommit genom
frivilligt arrendeavtal, måtte erhålla samma rättsliga ställning som de här
avsedda jaktvårdsområdena samt att möjlighet beredes för icke jordägande
jaktvårdare att taga initiativ till bildande av jaktvårdsområden.
Utskottet får härtill anföra, att då ett beslut om bildande av jaktvårdsområde
enligt förslaget skall gälla jämväl mot ny fastighetsägare, det icke
lärer kunna komma i fråga att genom stadgande i lag överflytta beslutanderätten
till annan än fastighetens ägare. Om och i vad mån denne vill åt
annan uppdraga att utöva denna beslutanderätt är en fråga, som synes falla
utanför lagstiftningens område. Ej heller lärer befogenheten att taga det
formella initiativet till bildande av jaktvårdsområde kunna tillerkännas annan
än fastighetsägare, vilket dock icke torde hindra icke jordägande jaktvårdsintresserade
personer att genom upplysnings- och propagandaverksamhet
söka åstadkomma möjligast flitiga tillämpning av de i förevarande avseende
givna bestämmelserna.
13 g.
Jämväl utskottet anser ett borttagande av den fria jakten å öppna havet
och de s. k. ödeskären lämpligt såsom medel att stävja den där bedrivna,
okontrollerade nöjes- och okynnesjaktcn. Utskottet ansluter sig vidare till
departementschefens åsikt att i stadgandet härom bör göras undantag för
36
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
den befolkning i skärgårdarna och vid kusten, för vilken jakten efter säl
och sjöfågel har avsevärd betydelse ur näringssynpunkt. Ett dylikt undantag
innebär med andra ord, att den rättighet att jaga å förevarande områden,
som jämlikt 7 § i gällande jaktlag tillkommer jämväl nämnda befolkning,
i viss utsträckning fortfarande skall tillkomma densamma.
I skrivelse till utskottet har emellertid Stockholms läns fiskareförening anfört,
att sistnämnda lagrum i vad rör uttrycket »klippor och skär som ej höra
till visst hemman» i domstolspraxis givits en tolkning, som enligt föreningens
mening medförde, att det föreslagna stadgandet komme att för fiskarbefolkningens
del sakna praktisk betydelse. Enligt nämnda praxis skulle nämligen
den omständigheten att klippor eller skär en gång tillhört visst hemman, ehuru
de sedermera genom skattläggning eller annorledes avskilts därifrån, medföra
att de ej folie under begreppet »klippor eller skär som ej höra till visst hemman».
I skrivelsen har hemställts, örn ett tillägg till den föreslagna 13 § i
syfte att förebygga en dylik tolkning.
Utskottet har vidare inhämtat, att kammarkollegium med anledning av
till kollegiet remitterade framställningar, bland andra från nyssnämnda förening,
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1938 hemställt örn uppdrag
att verkställa utredning om förefintligheten av holmar, klippor och skär av
krononatur, vilka icke höra till något visst hemman, inom ett lämpligt område
av Stockholms läns yttre skärgård. Vidare har kollegiet hemställt,
att Kungl. Majit efter nämnda utrednings slutförande måtte taga i övervägande
lämpligheten av en utredning rörande den framtida dispositionen av
de yttre skärgårdarna i nämnda län.
De i skrivelsen till utskottet berörda spörsmålen äro uppenbarligen av
den art, att de icke kunna avgöras i lagen om rätt till jakt. Icke endast för
fiskarbefolkningen utan även ur naturskyddssynpunkt lärer det emellertid
vara av betydelse att få klarlagt omfattningen av kronans äganderätt till
holmar, klippor och skär i de yttre skärgårdarna. Då de av kammarkollegium
föreslagna utredningarna torde kunna bidraga till att skingra rådande
ovisshet härutinnan, vill utskottet framhålla det önskvärda i att dessa utredningar
komma till stånd. Oberoende härav finner utskottet det önskvärt,
att åtgärder för bevakande av kronans rätt till ifrågavarande holmar,
klippor och skär vidtagas mera allmänt än vad hittills torde varit fallet.
För en rätt tillämpning av 13 § blir tydligen innebörden av uttrycket »annan
jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit» avavgörande
betydelse. Till den bofasta kustbefolkningen lära enligt utskottets
mening få hänföras först och främst de som man i dagligt tal åsyftar
med denna benämning, d. v. s. personer som antingen helt och hållet eller
jämsides med ett mindre jordbruk eller annan hantering hämta sin utkomst
ur havet. De torde så gott som undantagslöst vara varaktigt bosatta vid
kusten eller i skärgårdarna. Till nämnda kategori torde ock säljägarna kunna
räknas. Vidare omfattar den bofasta kustbefolkningen den vid fyr- och
lotsplatsen™ anställda personalen. Men hit synas ock få räknas olika
opaginerad Kontrollera mot PDF
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
37
mindre hantverkare och yrkesutövare, som äro varaktigt bosatta i skärgårdarna
eller vid kusten och för vilka det villebråd, varom här är fråga, kan
sägas vara av en mera påtaglig betydelse ur näringssynpunkt. Att i fråga
om de sistnämnda yrkesgrupperna draga den riktiga gränsen lärer väl stundom
erbjuda svårigheter, men enligt utskottets mening komma i de flesta fall
förhållandena på platsen att härutinnan erbjuda tillräcklig ledning. Att
märka är härvidlag att jämlikt grunderna för stadgandet lärer ingen jakt
i sport- eller förströelsesyfte få utan vederbörligt tillstånd äga rum å ifrågavarande
områden. Såsom tillåten torde alltså få anses — förutom den rena
husbehovsjakten — allenast sådan jakt som bedrives i syfte att genom det
nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumeras eller försäljes, erhålla ett
nödvändigt tillskott till livsuppehället, vilket på grund av förhållandena på
platsen eljest icke är att påräkna.
Utskottet får alltså med nu gjorda erinringar förorda bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i denna del.
15 §.
Den rätt att döda och behålla vissa uppräknade djur. som enligt 1 mom.
första stycket i förevarande paragraf föreslås skola tillkomma icke jaktberättigad
gårds- eller trädgårdsinnehavare och vartill motsvarighet finnes i
13 § av gällande jaktlag, har som känt är trätt i stället för den tidigare
medgivna rätten att döda och behålla de uttryckligen såsom skadliga betecknade
djurarterna. Utskottet vill med anledning därav framhålla vikten
av att den ifrågavarande rätten begagnas med urskillning. Den bör
alltså icke få utövas i annat fall än då djur, tillhörande någon av de i lagrummet
uppräknade arterna, inkommit i gård eller trädgård i tydlig avsikt
att föröva skadegörelse eller djuret tillhör art, vars allmänna egenskaper
äro sådana, att skadegörelse ändock kan befaras. Härav lärer i sin tur
följa att ett inlockande av dylikt djur i avsikt att tillgodogöra sig detsamma
icke kan anses inbegripet under den i lagrummet medgivna rätten.
I andra stycket av samma moment medgivas de i första stycket nämnda
personerna rätt att döda björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller
trädgård. Vad utskottet anfört i fråga om den jämlikt första stycket medgivna
rätten gäller tydligen i lika hög grad den rätt varom i andra stycket
är fråga. Men utskottet vill i anledning av hemställan i motionen I: 238 därjämte
föreslå, att Örnen helt undantages från tillämplighetsområdet för ifrågavarande
paragraf. Visserligen har i förslaget angelägenheten av att skydda
den fåtaliga örnstammen såtillvida beaktats, att Örnen jämställts med
björn och lo i stället för att såsom i gällande lag hänföras till den grupp
djur, varom stadgas i första stycket. Det ökade skydd, som härigenom bereus
örnarna, synes utskottet emellertid icke vara tillräckligt för att hindra
att örnar, som inkomma i gård eller trädgård, bliva dödade i oträngt mål.
Härtill kommer att, såsom i motionen framhållits, örnen är lätt att bortskrämma,
varför eventuell skadegörelse alltså kan förebyggas utan att örnen
dödas. Utskottet ansluter sig vidare till uttalandet i motionen att, för
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
den händelse örn bevisligen förgripit sig å tamdjur, Kungl. Majit bör, i likhet
med vad som är fallet vid dylik skadegörelse av björn eller lo, kunna
bereda den skadelidande ersättning av statsmedel.
I förevarande paragraf återfinnes det första stadgandet i förslaget, som
berör björnen. Utskottet vill i anledning härav hänvisa till den redogörelse
för den i betänkandet intagna utredningen i den s. k. björnfrågan och de
därav föranledda förslagen, som återfinnes i inledningen till utskottets utlåtande.
Utskottet har icke något att erinra mot att de bestämmelser, som
sammanhänga med fridlysningen av björnen, få inflyta i jaktstadgan. Vad
därutinnan i betänkandet föreslagits synes utskottet ändamålsenligt såsom
möjliggörande en rättvis avvägning mellan de olika intressena. Den uppmjukning
av villkoren för rätt till ersättning för skada av björn, som förslaget
till lag örn ändrad lydelse av 2 § nationalparkslagen innehåller, finner
utskottet välbetänkt. Ej heller har utskottet något att erinra mot att villkoren
för rätten till dylik ersättning, såvitt angår annan mark än nationalpark,
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
i betänkandet. Spörsmålet att hålla lapparna skadelösa för förluster till
följd av björnens angrepp å de späda renkalvarna synes utskottet jämväl
kunna lösas i ungefärlig överensstämmelse med de i betänkandet uppdragna
riktlinjerna. Utskottet vill därjämte framhålla angelägenheten av att, såsom
i betänkandet antytts, proceduren vid ersättningsfrågornas behandling göres
så enkel och för ersältningssökanden litet betungande som möjligt. Vad utskottet
sålunda anfört i fråga om björnen bör i tillämpliga delar även kunna
gälla lo och örn.
Vidkommande innehållet i förevarande paragraf i övrigt har i de likalydande
motionerna I: 236 och II: 354 hemställts, att det i paragrafen ävensom
i 17 § förekommande uttrycket »gård eller trädgård» måtte utbytas mot
den mera fullständiga beskrivningen »gård, trädgård, hönsgård eller annat
inhägnat område för uppfödning eller odling av pälsdjur, vattenfåglar,
andra smådjur eller fisk». Utskottet får i anledning härav anföra, att såvitt
utskottet har sig bekant, uttrycket »gård eller trädgård», vilket infördes
i jaktlagstiftningen år 1912, hittills icke föranlett tolkningssvårigheter.
Med hänsyn till att förevarande paragraf giver icke jaktbcrättigad gårdseller
trädgårdsinnehavare rätt att döda och behålla även specifikt jaktbara
djur synes det utskottet av vikt, att stadgandet tolkas restriktivt jämväl i
fråga om uttrycket »gård eller trädgård». Så t. ex. bör icke den omständigheten
att ett stycke av en åker besås med köksväxter föranleda, att denna
del av åkern blir att anse såsom trädgård. Ej heller synas några kaninburar,
placerade i en skogsbacke, ge upphov till en »gård». Å andra sidan
torde man, därest man, såsom i motionen förutsatts, uppställer kravet på
inhägnad såsom något för de där uppräknade anläggningarna utmärkande,
kunna föranleda tolkningssvårigheter och därav följande tvistigheter. Utskottet
finner följaktligen motionerna icke böra föranleda ändring i Kungl.
Majits förslag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
39
24 §.
Såsom utskottet vid 1 § anfört har förslaget beaktat det rättmätiga intresset
hos näringarna att icke bliva tillfogade ekonomiskt avbräck genom
alltför intensiv jaktvård. Till det i tredje stycket av 1 § givna allmänna
stadgandet härom ansluta sig bestämmelserna i 24 § 1 mom. Utskottet finner
desamma väl ägnade att tillgodose såväl odlare- som jaktvårdsintresset.
För att ett föreläggande att vidtaga åtgärder av här avsett slag icke skall
kunna av en jakträttsinnehavare opåtalt negligeras, erfordras tydligen bestämmelser,
som stadga viss påföljd för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet
till efterrättelse. Man synes härvid ha att välja mellan att antingen
utsätta vite och skadeståndsskyldighet eller att förordna örn sådan
tvångsjakt, som föreslagits i sista punkten av momentets första stycke.
Enligt utskottets mening kan en vitesbestämmelse befaras i många fall icke
medföra önskad effekt. Inför hotet om tvångsavjagning torde däremot en
jakträttsinnehavare icke tova att vidtaga de av länsstyrelsen eller, i sista
hand, av Kungl. Maj:t såsom nödiga befunna åtgärderna. På grund härav
och då utskottet icke kan finna, att ett förordnande om tvångsavjagning
är mera stridande mot gängse rättsuppfattning än ett utkrävande av skadestånd,
kan utskottet icke ansluta sig till den i motionen I: 224 uttalade upp - fattningen, att stadgandet örn jakt efter förordnande och de därmed sammanhängande
bestämmelserna i vissa andra paragrafer skola utgå.
26 §.
Såsom i betänkandet framhållits lärer det kunna förväntas, att en lagstiftning
för jaktvårdens främjande får betydelse redan genom att understödja
skapande av en opinion i önskad riktning samt genom att påverka
enskilda jägare och andra. Utskottet, som inledningsvis anslutit sig till
denna uppfattning, förmenar dock, att dessa verkningar måste antagas få
en ganska begränsad räckvidd. För att de till jaktvårdens fromma givna
föreskrifterna skola få en allmännare betydelse erfordras enligt utskottets
åsikt, att deras omsättande i praktiken förbindes med en under medverkan
av personer med sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet bedriven
upplysnings- och organisationsverksamhet. Denna kräver för sitt utförande
icke obetydliga penningmedel. De lokala jaktvårdssammanslutningarna,
vilkas yttersta förgreningar utgöras av jaktvårdsområdena, torde för att
kunna fylla sin uppgift i många fall bliva i behov av understöd i olika former.
Åtskilliga jakt- och naturvårdande åtgärder av mera allmänt intresse
ha hittills fått stå tillbaka av brist på medel. Utskottet, som med dessa exempel
allenast velat antyda en del av de uppgifter för jaktvårdsarbetet,
vilkas genomförande är beroende av att medel för ändamålet stå till förfogande,
ansluter sig till grundtanken i Kungl. Maj:ts förslag att de nödiga
medlen skola åstadkommas av de jagande själva, främst genom erläggande
av s. k. jaktvårdsavgift. Utskottet biträder vidare förslaget att jaktvårdsavgifterna
skola bilda en jaktvårdsfond, vilken efter Konungens bestämmande
skall användas till främjande av jaktvården inom riket, ävensom att
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
för sådant ändamål jämväl skola användas de övriga medel, som enligt förslaget
eller särskilda stadganden skola tillföras fonden. Ett förslag till fördelning
av jaktvårdsfondens medel på olika ändamål återfinnes i ett statsrådsprotokollet
för den 5 februari 1937 bifogat utkast till jaktstadga. Utskottet
finner nämnda förslag vara i huvudsak lämpat att läggas till grund
för de blivande bestämmelserna i ämnet. Såsom emellertid framgår av
ett av utskottet denna dag avgivet utlåtande (nr 54) i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 47 angående älgavgifter m. m. har utskottet lämnat
utan erinran ett uttalande av föredragande departementschefen, att viss
brist i den föreslagna älgskadefonden för södra Sverige skall få fyllas med
medel ur jaktvårdsfonden. Då storleken av det härför erforderliga beloppet
icke för närvarande låter sig beräkna, synes det utskottet lämpligt att
med fastställandet av fördelningsgrunden för jaktvårdsfonden får anstå
tills någon erfarenhet vunnits därutinnan. Utskottet förutsätter därvid att
jaktvårdsfonden icke kommer att tagas i anspråk för ersättande av älgskador
i sådan utsträckning att de ändamål, för vilka jaktvårdsmedlen
egentligen äro avsedda, bliva i mera avsevärd grad tillbakasätta. Ej heller
har utskottet, som finner det lämpligt att de närmare bestämmelserna örn
jaktvårdsavgifterna intagas i jaktstadgan, något att erinra mot att jaktvårdsavgifternas
belopp varieras, allt eftersom den genom avgiftens erläggande
föi-värvade behörigheten att jaga skall omfatta mindre eller större del
av riket. Utskottet har därvid utgått ifrån att intet hinder kommer att
föreligga för en jägare, som erlagt t. ex. en sockenavgift, att, därest han
får tillfälle att jaga å plats utanför nämnda avgifts giltighetsområde, erlägga
ytterligare en eller flera sockenavgifter. Med hänsyn härtill och till
sockenavgiftens ringa belopp torde behov ej föreligga att. såsom i motionen
11:347 hemställts, bereda möjlighet för utfärdande av jaktkort för viss
kortare tid. Vidkommande storleken av avgifterna vill utskottet, som icke
anser sig kunna förorda en så stor höjning av läns- och riksavgiftema som
föreslagits i motionen 11:344, ifrågasätta, örn icke dessa avgifter lämpligen
skulle kunna höjas till förslagsvis respektive 10 och 25 kronor.
Vidkommande härefter frågan huruvida ägare och med honom jämlikt
7 § i jakträttsligt avseende likställd brukare av fastighet skola i fråga örn
jakt å den ägda eller brukade fastigheten vara skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift
ha i de avgivna motionerna olika yrkanden framställts. Å ena sidan
har i motionen I: 237 hemställan gjorts, att den föreslagna undantagsbestämmelsen
för ägare och brukare måtte utgå, medan å andra sidan i motionerna
I: 224, I: 236 och II: 354, likalydande, samt II: 344 hemställts, att den
ägare och brukare medgivna befrielsen måtte utvidgas till att avse sådan
ägares eller brukares hemmavarande familjemedlemmar.
Såsom utskottet ovan anfört är ändamålet med uttagandet av jaktvårdsavgift
att skaffa medel till jaktvårdsarbetets bedrivande. De frukter i form
av förbättrad villebrådstillgång detta arbete giver å en viss mark komma
främst den tillgodo, som där utövar jakt. Oberoende av om denne är ägare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
41
eller med ägare likställd brukare av marken synes han därför enligt utskottets
mening böra genom erläggande av jaktvårdsavgift lämna sitt bidrag till
kostnaderna för den uppnådda förbättringen. Utskottet föreslår därför, att
första stycket av 1 mom. i 26 § erhåller följande ändrade lydelse: »Den som
vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.»
I anslutning till vad utskottet här ovan föreslagit i fråga om skyldigheten
att erlägga jaktvårdsavgift vill utskottet föreslå, att bestämmelserna i 2 mom.
av 26 § ändras därhän att dels stadgandet att bestämmelserna om jaktvårdsavgift
icke skola äga tillämplighet i fråga örn jakt, varom förmäles i 13 §,
utgår, dels ock stadgande införes därom att nämnda bestämmelser icke
skola äga tillämplighet i fråga om dödande i gård, trädgård, anläggning för
fruktodling eller plantskola av sådant djur, som avses i 15 §.
Vidkommande bestämmelserna örn jaktkort i andra stycket av 1 mom. samt
4 mom. vill utskottet framhålla det önskvärda i att jaktkorten komma att tillhandahållas
de jagande på sätt, som innebär minsta besvär och omgång, och
i varje fall utan annan kostnad än själva jaktvårdsavgiften. Ett tillmötesgående
av detta önskemål synes kunna föranleda att å landet jämväl annan
befattningshavare än landsfiskal skall kunna komma i fråga som utfärdare
av jaktkort.
I de likalydande motionerna I: 236 och II: 354 har framhållits, att många
av landets s. k. jägare icke fyllde de personliga anspråk, som borde ställas
på dem, som tillätes hantera jaktvapen. Dessutom bedreves ofta jakten
som ett sällskapsnöje i förening med en förtäring av rusdrycker, som säkerligen
icke vore utan skuld till de många beklagliga jaktolyckorna. Motionärerna
ha därför hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
att de blivande bestämmelserna örn utfärdande av jaktkort måtte givas en
sådan avfattning, att personer, vilka missbrukade spritdrycker, skulle kunna
förvägras eller berövas jaktkort i likhet med gällande bestämmelser beträffande
körkort.
I motionen 11:346 har hemställts, att riksdagen måtte komplettera förslaget
till lag om rätt till jakt i syfte att humanisera jakten och minska riskerna
för djurplågeri. Lagen borde bereda djuren skydd mot onödig grymhet
till följd av inkompetens hos jägaren, olämpligt vapen eller olämplig
ammunition. Sålunda har i motionen föreslagits viss minimiålder, 18 år,
för rätt att idka jakt, för vars utövande jaktkort erfordras enligt förevarande
paragraf. För erhållande av jaktkort borde därför städse fordras bevis
örn uppnådd minimiålder. Som ett ytterligare villkor för erhållande av
jaktkort borde uppställas krav på prövad skjutskicklighet. Häri inbegrepes
även allmän lämplighet (lugn, omdöme, god syn och insikt i gällande jaktlagar,
bestämmelser örn djurplågeri o. dyl.). I fråga om själva jaktsättet
borde förbud införas mot jakt med hagel mot större villebråd. Likaså borde
jakt med kula endast få förekomma, då refflat gevär användes, ej vid jakt
med slätborrat gevär.
Det torde tyvärr icke så sällan förekomma, alt jakt utövas av personer, som
icke äro därför lämpade, antingen deras olämplighet består i bristande för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
måga att handha jaktvapen eller andra jaktredskap eller i att de sakna
omdöme, självbehärskning, förståelse för människans förpliktelser mot den
levande naturen eller personliga egenskaper i övrigt, som böra förefinnas
hos utövare av en verksamhet sådan som jakten. Förbättrade förhållanden
härutinnan synas dock säkrast kunna ernås genom upplysningsverksamhet
och det torde bli en viktig uppgift inom jaktvårdsarbetet att på detta område
ieda och fostra landets jägare. Härutinnan torde jaktvårdsområdenas
ledare och övriga delägare kunna genom föredöme och personlig påverkan
komplettera den av den frivilliga jaktvårdsorganisationen bedrivna rådgivande
och upplysande verksamheten. Genom bestämmelser i lag''torde däremot
litet vara att vinna, främst beroende på svårigheten att kontrollera
deras efterlevnad. Så t. ex. bör ett intyg om skjutskicklighet för att ha
något värde vara föregånget av inför kompetent person avlagda prov. Möjlighet
att föranstalta om sådana prov saknas för närvarande. Ett intyg om
nykterhet torde här lika litet som i fråga om förande av motorfordon hindra
spritförtäring med ty åtföljande olyckshändelser. För att ett indragande
av jaktkort skall ha avsedd effekt, måste man ock kunna hindra den
av indragningen drabbade att få ett nytt jaktkort. Detta torde icke låta
sig göra annat än med en vidlyftig och kostsam apparat för registrering av
utfärdade och indragna jaktkort. Erinras bör ock att i ingen av de ifrågavarande
motionerna förutsättes allmän skyldighet att lösa jaktkort. Av
nu anförda skäl kan utskottet icke förorda bifall till motionerna i denna
del.
Vad åter angår de i motionen 11:346 föreslagna bestämmelserna rörande
jaktsättet i syfte att förebygga djurplågeri vid jakt, finner utskottet dessa
värda att övervägas. Bestämmelserna lia emellertid sin plats i jaktstadgan,
varför utskottet allenast vill här uttala, att utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj :t vid utarbetande av den nya jaktstadga, som torde kunna förväntas,
därest förslaget till lag om rätt till jakt antages, kommer att skänka
tillbörligt beaktande åt de djurskyddsvänliga synpunkterna.
Utskottet vill till sist i samband med förevarande paragraf framhålla vikten
av att det med stöd av jaktvårdsfonden bedrivna jaktvårdsarbetet kommer
att läggas på bredast möjliga bas och under hänsynstagande till de
olika på jaktens område representerade intressena. Då, såsom departementschefen
framhållit, med genomförandet av den i betänkandet föreslagna
jaktvårdsorganisationen lärer få anstå tills vidare, synes ansvaret för
jaktvårdsarbetet komma att främst åvila den nuvarande helt frivilliga jaktvårdsorganisationen,
d. v. s. Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar
i länen. Häremot torde intet annat vara att erinra än att det för
jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande enligt nyss angivna riktlinjer blir av
betydelse, att jämväl förbundet utvidgar sin bas och sålunda söker draga
till sig -—- även i form av kollektiv anslutning -—- de ute i bygderna verksamma
jaktvårdssammanslutningarna och icke minst de, som bildas med
stöd av de föreslagna bestämmelserna örn jaktvårdsområden. Utskottet vill
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
43
därjämte ifrågasätta, om icke de befintliga länsjaktvårdsföreningarna skulle
kunna i sin nuvarande frivilliga form bereda plats i sina beslutande organ
för representanter för hushållningssällskap och landsting med flera i
enlighet med de riktlinjer, som härför uppdragits i betänkandet. I fråga
örn kontrollen över jaktvårdsmedlens användning förutsätter utskottet, att
Kungl. Maj:t kommer att utfärda de därför nödiga bestämmelserna.
27 §.
Utskottet anser sig ej böra motsätta sig de föreslagna grunderna i fråga
om skyldigheten att inneha jaktpass, då med dessa ernås överensstämmelse
med bestämmelserna i vissa handelstraktater. Utskottet vill emellertid
framhålla det angelägna i att man från svensk sida eftersträvar att i detta
avseende erhålla ömsesidighet. Med anledning av hemställan i motionen
1: 240 får utskottet anföra, att det av internationella hövlighetshänsyn betingade
stadgandet, att jaktpass ej är erforderligt för medlem av främmande
makts beskickning, så mycket mindre ger utskottet anledning till erinran,
som av en jämförelse mellan 26 och 27 §§ framgår, att sådan medlem skall
vara skyldig erlägga jaktvårdsavgift.
28—34 §§.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna bestraffnings-,
förverkande- och åtalsreglerna, vilka synas utskottet väl avvägda
och ägnade att på ett verksamt sätt bidraga till att upprätthålla respekten
för lagen och utgöra ett skydd för jaktvårdsarbetet. Åtgärden att
från allmänna strafflagen till jaktlagen överflytta stadgandena örn olovlig
jakt finner utskottet lämplig, då härigenom vinnes större reda och överskådlighet.
I anledning av vad i motionen 1:229 anförts vill utskottet som
sin mening uttala, att av det innehåll, som enligt 1 § första stycket givits
åt begreppet jakt, synes följa, att den, som t. ex. med bil å annans mark
kör över villebråd i avsikt att tillägna sig det, kan straffas för olovlig jakt
med motorfordon.
Förslaget till lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut.
Förslaget har icke givit utskottet anledning till erinran.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående
nationalparker.
Förslaget att undantaga jämväl älg och örn från den lapparna medgivna
rättigheten att jaga å område för nationalpark och således bereda dessa djurarter
ökat skydd inom nationalparkerna finner utskottet välbetänkt. Under
hänvisning till vad utskottet anfört vid 15 § i förslaget till lag örn rätt
till jakt lämnar utskottet förevarande lagförslag i övrigt utan erinran.
44 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition
må
1) med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till lag örn
rätt till jakt icke kunnat oförändrat antagas, för sin del
antaga ett förslag till lag i ämnet, som skiljer sig från
Kungl. Maj:ts förslag allenast därutinnan, att 10, 12, 15 och
26 §§ erhålla följande lydelse:
(Kungl. Maj-.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
10 §.
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta, att
ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse
av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst
antal år, lägst tio och högst tjugufem. Beslut om bildande av jaktvårdsområde
skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru å området
jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighetsägares
skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens
tillgodoseende.
2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke
samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets
bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget
företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas
av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter
rörande förrättningen utfärdas av Konungen.
3 mom. Beslut om bildande av 3 mom. Beslut om bildande av
jaktvårdsområde vare ej giltigt med jaktvårdsområde vare ej giltigt med
mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst fyra femtedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga minst
fyra femtedelar av den mark varom
fråga är. Härvid må ägare av mark,
som i avseende å läge, form och övrig
beskaffenhet finnes lämpligen böra
bestå såsom eget jaktvårdsområde,
icke mot sitt bestridande kunna tvingas
ansluta sig till jaktvårdsområde
varom nu är fråga.
Innefattar beslut örn bildande av
jaktvårdsområde att rätten till all jakt
eller till jakt efter särskild villebrådsart
å området skall upplåtas till viss
eller vissa personer, fordras för be
-
mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst tre fjärdedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga minst
tre fjärdedelar av den mark varom
fråga är. Härvid må ägare av mark,
som i avseende å läge, form och övrig
beskaffenhet finnes lämpligen böra
bestå såsom eget jaktvårdsområde,
icke mot sitt bestridande kunna tvingas
ansluta sig till jaktvårdsområde
varom nu är fråga.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
45
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
slutets giltighet att samtliga fastighetsägare
förenat sig därom.
12 §.
1 mom. Sedan beslut om bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i
10 §, blivit fastställt, gäde det mot ny fastighetsägare.
2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet
varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten
att ägaren biträder beslut örn bildande av jaktvårdsområde icke lända till inskränkning
i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare
eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.
Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla örn jakträtt varom är
bestämt på sätt i 8 § sägs.
Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upplåtits
till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han uppsäga
jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.
3 mom. Ej må å jaktvårdsområde
rätten till all jakt eller lill jakt efter
särskild villebrådsart upplåtas till annan,
med mindre samtliga fastighetsägare
äro därom ense.
15 §.
1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,
ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja,
skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som
där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla
djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må björn, lo eller örn, Likaledes må björn eller lo, som
som inkommer i gård eller trädgård, inkommer i gård eller trädgard, av
av nämnda personer dödas. nämnda personer dödas.
2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren
att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då
sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,
oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,
som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka
olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda
rätt tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga örn där
avsedd gård eller trädgård.
Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,
ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anläggningen
fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är
jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinnehavaren.
46
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
(Kungl. Mcij:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
26 §.
1 mom. Den som vill utöva jakt 1 mom. Den som vill utöva jakt
å annan mark ån den han äger eller vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
till vilken han har i 7 § omförmäld
brukningsrätt vare pliktig erlägga
jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med
polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten
att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står
under hans förvaltning eller uppsikt.
2 morn. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län
samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;
samt
person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.
I övrigt åge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga
örn:
jakt varom förmåles i 13 §;
jakt efter varg eller järv eller
rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,
döda i nämnda lagrum omförmälda
djur.
jakt efter varg eller järv;
rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 morn., döda i
nämnda lagrum omförmälda djur
eller
dödande i gård, trädgård, anläggriing
för fruktodling eller plantskola
av sådant djur, som avses i 15 §.
3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),
vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av
jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga
medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda
fond.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
47
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen
för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för
utfärdande av jaktkort.
2) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag angående tillägg
till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut; samt
3) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker;
B.
att motionerna I: 224, 229, 236, 237, 238, 239 och 240
samt II: 344, 346, 347, 354 och 355 i den mån de ej blivit
besvarade genom detta utlåtande icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 april 1938.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Granath, Tjällgren, Alfred Andersson, von
Stockenström, Mannerskantz, Anderberg och Dahlström samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Olsson i Rödningsberg, Gustafson
i Vimmerby, Andersson i Löbbo, Carlström*, Ericsson i Sörsjön, Liedberg och Sjögren.
* Ej närvarande vid behandlingen av 26 §.
Reservationer:
I. Beträffande 10 § 3 mom. i förslaget till lag örn rätt till jakt
av herrar Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Carlström, vilka
anfört:
»Enligt utredningsmannens förslag skulle beslut örn bildande av jaktvårdsområde
ej vara giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och tillika äga minst två
tredjedelar av den mark fråga är. Departementschefen har i likhet med
utredningsmannen funnit det önskvärt, att en övervägande majoritet av jordägare
med sammanhängande marker skulle kunna genomföra beslut örn
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde. För att förhindra att endast
en enda jakträttsinnehavare, vars ägor vore belägna inom området, skulle
kunna försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård, har han ansett, att skyldighet
under vissa förhållanden borde föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare
att ansluta sig till det gemensamma jaktvårdsområdet. Då det
enligt departementschefens uppfattning torde vara av vikt, att denna möjlighet
att genomföra en sammanslutning endast tillgrepes i ytterlighetsfall, har
han emellertid föreslagit den ändringen i utredningsmannens förslag, att
som förutsättning för bildande av jaktvårdsområde skulle gälla, att de som
biträdde beslutet utgjorde minst fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare
och tillika ägde minst fyra femtedelar av marken i fråga. Vi vilja visserligen
icke bestrida, att den i förhållande till utredningsmannens förslag vidtagna
skärpningen i fråga om den för genomförande av ett beslut om bildande
av jaktvårdsområde erforderliga majoriteten åtminstone i vissa landsdelar
kan tänkas medföra, att bestämmelserna icke bliva så effektiva som
önskvärt är med hänsyn till jaktvårdsintresset. Men vi anse oss å andra sidan
böra understryka departementschefens uttalande därom, att möjligheten
att genomföra en jaktvårdssammanslutning mot vissa av sammanslutningen
berörda jordägares vilja endast bör tillgripas i ytterlighetsfall. Med hänsyn
härtill och då det enligt vårt förmenande torde få anses välbetänkt att,
innan tillräcklig erfarenhet vunnits rörande de praktiska verkningarna av
de nya och följaktligen oprövade reglerna, ansluta vi oss härutinnan till
Kungl. Maj:ts förslag.
Vi hemställa alltså,
att 10 § 3 mom. i utskottets förslag till lag örn rätt till jakt
måtte erhålla följande lydelse:
''Beslut örn bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt
med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra
femtedelar av antalet fastighetsägare och tillika äga minst
fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Härvid må
ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet
finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,
icke mot sitt bestridande kunna tvingas ansluta sig
till jaktvårdsområde varom nu är fråga.’»
II. Beträffande 26 § förslaget till lag om rätt till jakt
av herrar Sederholm, Granath, Tjällgren, Olsson i Rödningsberg, Gustafson
i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Sjögren, vilka ansett, att utskottets
motivering i fråga om 26 § bort hava följande lydelse:
»Såsom i---hemmavarande familjemedlemmar.
Såsom utskottet ovan anfört är ändamålet med uttagandet av jaktvårdsavgift
att skaffa medel till jaktvårdsarbetets bedrivande. Då frukterna av
detta arbete, bland annat i form av förbättrad villebrådstillgång, komma
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
49
dem tillgodo, som utöva jakt, synes det ock ligga närmast till hands, att varje
jägare får erlägga jaktvårdsavgift oberoende av örn han är ägare till marken
eller ej. Den ur jordäganderätten härledda befogenheten att å egen mark
idka jakt har emellertid av ålder skattats högt av landets jordbrukare, och
de flesta försök att kringskära densamma ha mötts av ett bestämt motstånd.
Av vad utskottet tidigare anfört och tillstyrkt framgår dock att utvecklingen
på jaktens område nödvändiggjort vissa ingrepp i nämnda befogenhet. Dessa
ha dock hållit sig inom ramen av vad som ur jaktvårdssynpunkt eller
med hänsyn till näringarnas intressen befunnits oundgängligen erforderligt.
Den inskränkning i jordägarens rätt att fritt få jaga å egen mark, som tvånget
att därför behöva erlägga avgift innebär, torde för sådana jordägare,
som endast jaga å egen mark, komma att framstå såsom ett obefogat ingrepp
i en jordägaren av ålder tillkommande rättighet. Något av angelägenheten
att skaffa erforderliga medel dikterat behov av ett dylikt ingrepp synes
ej heller föreligga. Äganderättsförhållandena å marken torde nämligen i
regel medföra, att idkande av jakt allenast å egen mark mera sällan förekommer.
De jordägare, som äro jägare, torde därför som regel kunna förutsättas
komma att under alla omständigheter erlägga jaktvårdsavgift. Det får vidare
ej förbises, att det i landet finnes många jordägare, som, utan att kunna
sägas vara jägare, någon enstaka gång gå ut med bössan, mindre för att idka
jakt i specifik mening än för att lia den till hands, örn t. ex. något skadedjur
skulle korsa deras väg. För en sådan jordägare skulle det säkert te sig stötande,
om han skulle bliva lagförd därför att han ej erlagt jaktvårdsavgift. Då
det av lätt insedda skäl icke torde låta sig göra att i en sådan jordägares intresse
medgiva undantag från en eljest en var åvilande förpliktelse att erlägga
jaktvårdsavgift, synes det utskottet, att detta förhållande utgör ett ytterligare
skäl mot en bestämmelse om sådan förpliktelse. Ehuru de av utskottet nu
anförda skälen icke med samma styrka göra sig gällande i fråga om brukare,
som avses i 7 §, vill utskottet, med hänsyn till att en dylik brukare i jakträttsligt
avseende kan anses likställd med ägare, icke göra någon skillnad mellan
ägare och brukare i förevarande avseende.
Vad vidare beträffar ägares eller brukares hemmavarande familjemedlemmar
torde bärande skäl icke kunna förebringas för att de i fråga örn
skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift skola tillerkännas den särställning
som av ovan anförda skäl ansetts böra tillkomma jordägare eller brukare.
Härtill kommer att värdet av en rätt för sådana famil jemedlemmar att jaga
utan att ha erlagt jaktvårdsavgift måste bli mycket olika, beroende på familjemedlemmarnas
antal m. m. Att däri ligger ett frö till många tvistigheter
torde vara uppenbart. Med hänsyn härtill kan utskottet ej heller i denna
del förorda bifall till yrkandena.
Förslagets bestämmelser i 2 mom. av 26 § ha icke föranlett annan erinran
från utskottets sida än att stadgandet att bestämmelserna örn jaktvårdsavgift
icke skola äga tillämplighet i fråga örn jakt, varom förmäles i 13 §, synes
Bihang till riksdagens protokoll 11)38. 10 sami. Nr 53.
t
50
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
böra förtydligas därhän, att det kommer att otvetydigt angiva, att befrielsen
från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift skall åtnjutas allenast av den
bofasta kustbefolkningen vid den jakt efter säl eller sjöfågel, som nämnda
befolkning jämlikt 13 § får utöva utan tillstånd. I samband därmed torde
stadgandet böra flyttas till första punkten av momentet.
Vidkommande bestämmelserna —--- nödiga bestämmelserna.»
Under åberopande av det sålunda anförda ha ifrågavarande reservanter
ansett, att 26 § i utskottets hemställan bort hava följande lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
26 §.
1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till
vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med
polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten
att påfodra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som
står under hans förvaltning eller uppsikt.
2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:
Konungen och medlemmar av det kungliga huset;
chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden;
personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;
svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;
i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län
samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara:
samt
person som enligt 27 § är skyldig person, tillhörande den bofasta
utlösa jaktpass. kustbefolkningen, vid den jakt efter
säl eller sjöfågel, som nämnda befolkning
jämlikt 13 § må idka utan tillstånd;
samt
person som enligt 27 § är skyldig
utlösa jaktpass.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 53.
51
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
I övrigt åge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga
örn:
jakt varom förmäles i 13 §;
jakt efter varg eller järv eller jakt efter varg eller järv eller
rätten att under omständigheter, rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,
döda i nämnda lagrum omförmälda döda i nämnda lagrum omförmälda
djur. djur.
3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),
vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av
jaktvården inom riket. Föi sådant ändamål skola ock användas de övriga
medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda
fond.
A mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen
för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för
utfärdande av jaktkort.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1938:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten