Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1938-04-01 · 51 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1938:53, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta

motioner.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 14 januari 1938 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 46, har Kungl. Majit under åberopande av

propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga förslag till

1) lag örn rått till jakt;

2) lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut;

samt

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående

nationalparker.

Förslagen äro av följande lydelse:

“Förslag

till

Lag om rätt till jakt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som har rätt till jakt äger att, med de undantag och inskränkningar

som äro stadgade i denna lag eller annan författning, å det område jakträtten

omfattar utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur

och fåglar samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars bon och ägg.

Jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd

lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för

villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt

villebrådsbestånd (jaktvård).

Jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets

och skogsskötselns ävensom andra näringars intressen.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 53. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

2 §.

Jakträtt tillkomma, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jordägare

å honom tillhörigt område.

3 §.

Å häradsallmänning tillgodogöres jakträtten i enlighet med vad i lagen

örn häradsallmänningar är stadgat rörande delägares rätt till sådan allmänning.

4 §.

Å sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må delägarna,

där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behov utöva jakträtt.

Äro särskilda föreskrifter gällande om allmänningens eller samfällighetens

förvaltning, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om jakträttens

tillgodogörande för gemensam räkning. I annat fall må bestämmelse örn

jakträtten träffas efter ty är stadgat i lagen om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter.

Avgärda by havé jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

5 §.

1 mom. Den som äger väg havé icke jakträtt därå, med mindre han

äger mark därintill.

Den som äger marken å bägge sidor av väg havé, ändock han icke äger

vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen av dem vägen,

havé var och en av dem jakträtt å vägen.

2 morn. Å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk, må ej

idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder, som erfordras för trafikanläggningens

skyddande mot skada av villebråd.

6 §.

Å mark vilken såsom tvistig blivit ställd under förbud må icke någon av

de tvistande utan överenskommelse jaga.

7 §■

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,

innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt

den som med nyttjanderätt innehar ä sådan mark upplåtet kolonat ävensom

innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens

län åge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av

kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna

jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

3

upplåten, åge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till

marken.

Innehavare eller brukare av fastighet varom är fråga i denna paragraf må

icke utan särskilt bemyndigande av ägaren tala för fastigheten i frågor rörande

bildande av jaktvårdsområde varom sägs i 10 §.

8 §.

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller

skattläggning eller på annat lagligt sätt än här ovan sägs bestämt om någons

rätt till jakt, vare det gällande.

Servitut, som innefattar jakträtten å viss fastighet, må dock, sedan femtio

år förflutit från servitutets tillkomst, ändå att sådana omständigheter icke

visas föreligga som avses i 7 § första stycket lagen om servitut, på yrkande

av ägaren till den fastighet som besväras av servitutet av domstol förklaras

förfallet, såvida ej ägaren till den fastighet till vars förmån det gäller bestrider

yrkandet och servitutet finnes böra i jaktvårdens intresse bestå. Har

yrkande som nyss sagts avslagits, må förnyad prövning av frågan påkallas,

sedan tio år förflutit efter utgången av förstnämnda tid, och sedermera efter

utgången av varje ny tid av tio år.

9 §.

Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens

upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares

samtycke överlåtas å annan.

10 §.

1 morn. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta, att

ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse

av länsstyrelsen.

Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst

antal år, lägst tio och högst tjugufem. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde

skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru å

området jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighetsägares

skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för

jaktvårdens tillgodoseende.

2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke

samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets

bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget

företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas

av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter

rörande förrättningen utfärdas av Konungen.

3 mom. Beslut örn bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre

de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr Sl
-

agare och tillika äga minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är.

Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet

finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke mot sitt

bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom nu är

fråga.

Innefattar beslut örn bildande av jaktvårdsområde att rätten till all jakt

eller till jakt efter särskild villebrådsart å området skall upplåtas till viss eller

vissa personer, fordras för beslutets giltighet att samtliga fastighetsägare förenat

sig därom.

11 §•

1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §, skall

underställas länsstyrelsen, som har att tillse huruvida beslutet tillkommit i

laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, så ock att det

är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt.

Beslutet skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

2 mom. Beslut som länsstyrelsen meddelar jämlikt denna paragraf skall

införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas i kyrkan

i den eller de socknar, där jaktvårdsområdet är beläget.

Mot länsstyrelsens beslut må talan föras hos Konungen genom besvär,

som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å sextionde

dagen från den dag då beslutet upplästes i kyrkan eller, där beslutet upplästs

å olika dagar i särskilda socknars kyrkor, från den dag då det sist

blev uppläst.

3 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i

annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser

skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall vad ovan stadgats

om bildande av jaktvårdsområde samt om länsstyrelsens prövning av dylikt

beslut äga motsvarande tillämpning.

12 §.

1 mom. Sedan beslut örn bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,

blivit fastställt, gälle det mot ny fastighetsägare.

2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet

varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten

att ägaren biträder beslut om bildande av jaktvårdsområde icke lända till inskränkning

i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare

eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.

Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla om jakträtt varom är

bestämt på sätt i 8 § sägs.

Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upplåtits

till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han uppsäga

jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

5

13 §.

Å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär, som ej

höra till visst hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt

än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller

sjöfågel.

14 §.

1 mom. Uppehåller sig varg eller järv bevisligen i trakten, åge en var

företaga jakt å sådant djur å annans jaktområde samt behålla de djur av

nämnda slag han därvid fäller.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda rätt havé ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.

15 §.

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,

ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja,

skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som där

bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla djuret,

ändock att jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller trädgård, av

nämnda personer dödas.

2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren

att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då

sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,

oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,

som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka

olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda rätt

tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga om där avsedd

gård eller trädgård.

Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,

ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anläggningen

fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är

jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinnehavaren.

16 §.

1 mom. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det

faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,

hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan

i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å

andra dagen, sedan djuret fälldes, örn förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt jagat å annans

jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som

sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande

pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den

som innehar marken eller någon av deras folk.

17 §.

Utan särskilt tillstånd av den som innehar marken må jakträttsinnehavaren

icke söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.

Vad i första stycket stadgas skall ock, så vitt avser tiden från och med den

1 maj till dess grödan är avmejad, äga tillämpning beträffande åker som är

besådd med säd eller gräs; dock att jakt som äger rum efter föreläggande

eller förordnande enligt 24 § 1 mom. må företagas jämväl å dylik åker, då

länsstyrelsen finner sådant nödvändigt för det med jakten avsedda ändamålet.

18 §.

1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo eller örn, eller anträffar man

sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakträtten

tillkommer, där ej Konungen annorledes förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och örn

gälle följande:

Älg, hjort, rådjur och bäver, som anträffas såsom fallvilt under tid då

sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

19 §.

Ej må någon utan lov skrämma eller mota, ej heller genom anstalter för

utfodring eller annorledes locka villebråd från annans jaktområde; dock

vare ej hinder för den som innehar marken att därifrån bortskrämma eller

bortdriva villebråd, i den mån sådant erfordras för avvärjande av skada

eller olägenhet.

Bulvan för fågelskytte ävensom redskap för fångst av levande nyttigt

vilt må ej utan lov uppsättas närmare annans jaktområde än två hundra

meter.

Idkas jakt med drivande hund å område som är av sådan beskaffenhet,

att drevet måste antagas komma att huvudsakligen framgå över annans

jaktområde, och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att syftet är

att åtkomma villebråd från sistsagda område, vare ansett som om olovlig

jakt ägt rum.

20 §.

Med skjutvapen eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd av jakträttsinnehavaren

färdas å annans jaktområde annorstädes än å väg som är

upplåten till allmänt begagnande, med mindre av omständigheterna framgår

att det sker i lovliga ärenden och hund, om sådan medföres, hålles kopplad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

7

21 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller

djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

22 §.

Löper hund lös i mark där villebråd finnes, åge jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upptagit

hund att därom ofördröjligen tillsäga hundens ägare eller innehavare

eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra det i tidning

inom orten. Den som vill återfå upptagen hund löse den med tio kronor

eller, där inom ett år före upptagandet av samma person innehavd hund

blivit hos samma jakträttsinnehavare löst, tjugu kronor jämte för varje

gång ersättning för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller

innehavaren löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse örn upptagandet

eller inom trettio dagar från det kungörelsen därom blivit införd i

tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren hellre taga lösen,

vare hundens ägare eller innehavare skyldig att utgiva sådan enligt förut

angivna grunder, därest talan därom instämmes inom trettio dagar från det

hunden varit att anse såsom förverkad.

Jagar eller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller

innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må

anses hava skett å villebrådsbeståndet.

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas

och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande

beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under tiden från

och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren eller

hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen

göra anmälan till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till

sitt fredande åberopa förhållande som nyss sagts.

23 §.

Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren

eller hans folk saklöst dödas.

24 §.

1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada

å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke genom rimliga åtgärder

från markinnehavarens sida förebyggas, förelägge länsstyrelsen jakträttsinnehavaren

att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga i sådant avseende.

Föreläggande varom nu är sagt må dock ej givas, där anledning

föreligger till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak

gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavaren att ställa sig föreläggandet till

efterrättelse, förordne länsstyrelsen, att jakt å området skall genom därtdl

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål att åstadkomma erforderlig minskning

av villebrådsstammen.

Villebråd som efter föreläggande varom sägs i första stycket fälles eller

fångas genom jakträttsinnehavarens försorg tillfälle honom. Villebråd som

fälles eller fångas vid jakt, företagen efter i samma stycke omförmält förordnande

och å tid då jakt efter sådant villebråd är i allmänhet tillåten, tillfälle

även jakträttsinnehavaren, därest han gäldar av saken föranledda kostnader.

Vill han det ej eller skedde jakten under stadgad fridlysningstid, skall

med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen bestämme

ock angående ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande,

som avses i första stycket.

2 mom. Orsakas å gröda avsevärd skada av vildkaniner, må markinnehavaren,

ändå att jakträtten å marken tillkommer annan, så ock hans folk

där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst må icke medföras skjutvapen

eller hund. Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.

25 §.

Vid jakt å område som innehaves av annan vare jakträttsinnehavaren skyldig

ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom förorsakas

vare sig av honom själv eller av annan, vilken han givit lov att jaga, eller av

de vid jakten använda biträden eller hundar.

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till

vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

__ Til1 bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med

polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare

eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken

eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att

påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står

under hans förvaltning eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

9

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län

samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;

samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt åge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga

om:

jakt varom förmäles i 13 §;

jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur.

3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),

vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av

jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga

medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda

fond.

4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen

för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för utfärdande

av jaktkort.

27 §.

Å utrikes ort bosatt person må icke inom riket idka jakt, med mindre han

är försedd med ett för honom utfärdat jaktpass. Svensk undersåte vare

dock berättigad jaga å egen fastighet utan att innehava jaktpass; och skall

sådan rätt även tillkomma utländsk undersåte i fråga om fastighet, som han

förvärvat med Konungens tillstånd eller genom bodelning, arv eller testamente.

Jaktpass vare ej heller erforderligt för medlem av främmande makts

beskickning eller för norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga,

som enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av

riket.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den avgift till jaktvårdsfonden

Konungen bestämmer. Passet skall av den jagande vid jakten medföras

samt av honom vid anfordran uppvisas för den som enligt 26 § 1 mom.

äger påfordra uppvisande av jaktkort.

28 §.

Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter.

Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,

björn eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning,

eller har vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgat använts motorfordon,

motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad farkost, vare straffet

dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans fågeldamm eller har vid dylik jakt

inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller på
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

skjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dömes den

jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständigheter till

dagsböter, dock ej under tjugu.

29 §.

1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon

överträder det i 5 § 2 mom. stadgade förbudet, så ock om någon olovligt utövar

jakt efter älg, varom sägs i 7 §.

Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där björn, lo eller örn dödats eller fångats, olovligt tillägnat sig djuret,

straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 § första stycket sägs.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda

paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten

av samma paragraf, vare ansedd som hade han, såsom avses i 24 kap. 6 §

strafflagen, missbrukat sin rätt i samfälligheten.

överträder ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde varom förmäles

i 10 §, eller å sådant område eljest jaktberättigad person de angående jaktutövningen

å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.

30 §.

Fälles någon till ansvar för förbrytelse varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd

som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han

tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått förskämning,

dess värde förverkat.

Var det annat villebråd än björn, lo eller örn och skedde jakten å annat

område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet jakt- eller

fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tillåten, eller

var fallviltet sådant som enligt bestämmelserna i 18 § tillkommer jakträttsinnehavaren,

tillfälle det förverkade denne eller, i fall varom förmäles i

29 § 2 mom. första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten

och, i fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga å jaktvårdsområdet

jaktberättigade personer.

Med björn, lo eller örn, som är förverkad, så ock med annat förverkat villebråd,

som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller

under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält

förverkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare

beträffande förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs

i 5 § 2 mom.

31 §.

1 mom. Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jaktområde,

må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar

marken så ock deras folk av den jagande taga förverkat jaktbyte ävensom,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

11

till vedermäle och pant, skjutvapen, annan jaktredskap och hundar. Vad

sålunda tagits till vedermäle och pant må behållas, till dess den jagande

bjuder rätt för sig.

Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å de till lapparnas uteslutande

begagnande anvisade områdena tillkomme enahanda rätt polisman

och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning ävensom

personal vid domänverket samt lappfogde och lapptillsyningsman

Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde

inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen,

annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras

på sätt föreskrives i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde

gäde ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant

jagande, tillvaratagande, bortförande eller tillägnande, som enligt 16 § 1

mom. eller 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom olovlig jakt eller

för vilket åtgörande han enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola, där fråga är om olovligt tillvaratagande

av sådant fallvilt som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan

eller olovligt tillägnande av björn, lo eller örn, de i andra stycket här ovan

omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område,

där jakträtten tillkommer annan än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvarhållas

till vedermäle och pant, dömes till fängelse i högst sex månader eller

straffarbete i högst två år.

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna i 26 eller 27 § är skyldig att erlägga

jaktvårdsavgift eller utlösa jaktpass, jakt utan att hava fullgjort vad

sålunda åligger honom, straffes med böter från och med tio till och med

tre hundra kronor och vare dessutom pliktig erlägga högsta fastställda jaktvårdsavgift

eller avgift för jaktpass.

För avgifternas erläggande svare, lika med den skyldige, jämväl den som

tillåtit honom deltaga i jakten ävensom, i fråga örn avgiften för jaktpass,

den som upplåtit jakträtt till honom, med rätt likväl alt av den skyldige

söka åter vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller jaktpass

eller vägran att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare

straffet böter från och med fem till och med tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföregående

stycke, sist under tredje dagen från det angivelsen blev honom kun
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

nig hos åklagaren, att han vid tiden för förseelsen innehade gällande jaktkort

eller jaktpass, och giva omständigheterna vid handen, att förseelsen

haft sin grund i förbiseende, vare fri från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon i fall som avses i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad

underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff

enligt allmänna strafflagen.

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, bote från och med fem till

och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är stadgat i 19 § första eller andra stycket

eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans jaktområde,

straffes med böter från och med tio till och med tre hundra kronor.

Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur som

skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än femtio

kronor.

34 §.

Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område som avses

i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser om vilka förmäles i 31 § 2 mom.

samt 33 § första stycket denna lag.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller överträdelse

av de angående jaktkort eller jaktpass meddelade föreskrifterna,

äge allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga örn mark som

står under domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång

tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.

1 övrigt må förbrytelse mot denna lag ej åtalas av allmän åklagare, där

den ej av målsägande angives till sådant åtal.

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken

eller innehavare som avses i 7 § eller brukare vilken enligt samma lagrum

äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i

fråga örn allmänning eller samfällighet varom förmäles i 4 §, delägare i

allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsområde varom

sägs i 10 §, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad

person.

Innefatta föreskrifter rörande förvaltningen av allmänning, samfällighet

eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra intrång

i jakträtten eller överträdelser i fråga örn jaktutövningen skall tillkomma

viss person, vare sådan bestämmelse gällande.

35 §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem som gå rättens

eller Konungens befallningshavandes bud och ärende, gäde ock om befattningshavare,

som har att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

13

36 §.

1 mom. Av böter som ådömas enligt denna lag ävensom av behållna försäljningssumman

av förverkat villebråd eller fallvilt, varom sägs i 30 § tredje

stycket, eller av belopp som jämlikt första stycket i sagda paragraf utgives

i stället för dylik egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden och återstoden

kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas vad som må finnas i behåll av försäljningssumman

för egendom som jämlikt bestämmelserna i 31 § 1 mom.

tredje stycket är förbruten, sedan panthavare njutit tillgodo sin panträtt enligt

samma paragraf.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

lag.

2 mom. Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat

förskämning må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga män, av

beslagaren försäljas på lämpligt sätt.

Annan förverkad eller förbruten egendom som avses i denna paragraf

skall försäljas å offentlig auktion; dock att, där förbrutet redskap utgöres

av skjutvapen eller är sådant som icke må användas till jakt eller fångst,

med detsamma skall förfaras på sätt Konungen bestämmer.

37 §.

Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall

i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av örns ägg

eller bo.

38 §.

Örn jakt å område som är avsatt till nationalpark så ock beträffande

svenska och norska lappars rättighet att jaga i vissa delar av riket gäde vad

särskilt är stadgat.

39 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, dock att

dels vad i 8 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å servitut, som

uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda lagrum föreskrivna

tid av femtio år räknas från sagda dag,

dels vad lagen innehåller om skyldighet att för rätten att utöva jakt hava

erlagt jaktvårdsavgift ej skall tillämpas förrän från och med den 1 maj 1939,

dels ock att under tiden till och med den 31 mars 1939 vid bekämpande

av vildkanin må tillämpas lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt

å vildkanin; skolande sistnämnda lag upphöra att gälla från och med den 1

april 1939.

Genom denna lag upphävas i övrigt

lagen den 8 november 1912 örn rätt till jakt,

24 kap. 12 och 13 §§ strafflagen så ock vad samma kapitel i övrigt innehåller

med avseende å olovligt jagande.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

“Förslag

till

lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 30

s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut skall

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Huru i visst fall servitut, innefattande rätt till jakt, må förklaras förfallet,

ändå att sådana omständigheter icke visas föreligga som avses i första stycket,

därom skils i lagen om rätt till jakt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.»

“Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr

56 s. 7) angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker1

skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Vad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt, som må

vara uppkommen, då området avsättes till nationalpark, eller i de rättigheter

till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna medgivna, dock

att jakt efter björn, lo, älg eller örn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna

förvägrat att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å

renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar

vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.»

1 Senaste lydelse se 1927:435.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

15

Med anledning av förevarande proposition ha inom riksdagen väckts följande,

jämväl till jordbruksutskottet hänvisade motioner rörande förslaget

till jaktlag, nämligen

1) I: 224 av herrar Gustavson, John, och Reuterskiöld, vari hemställts,

att riksdagen ville för sin del besluta en sådan lydelse av 10 § mom. 3,

24 § mom. 1 första stycket och 26 § mom. 2, som i motionen angivits, och

tillika vidtaga härav föranledda jämkningar i andra paragrafer, som utskottet

må finna nödiga;

2) I: 229 av herr Egnell, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen

av förslaget till lag om rätt till jakt måtte beakta i motionen anförda synpunkter

och vidtaga därav eventuellt påkallade ändringar;

3) I: 236 av herr Björck, John, m. fl. och II: 354 av herr Danielsson m. fl.,

lika lydande, vari hemställts, att riksdagen ville

dels antaga den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen om rätt till jakt med de

ändringar och tillägg i 10, 15, 17 och 26 §§, vilka i motionen angivits,

dels i lagen införa bestämmelser örn jaktvårdsavgifternas belopp i överensstämmelse

med 23 § i det propositionen medföljande utkastet till ändrad

jaktstadga,

dels hos Kungl. Majit anhålla, att de blivande bestämmelserna örn utfärdande

av jaktkort givas en sådan avfattning, att personer, vilka missbruka

rusdrycker, kunna förvägras eller berövas jaktkort i likhet med gällande

bestämmelser beträffande körkort;

4) 1:237 av herrar Lindström och Nilsson, Theodor, vari hemställts, att

riksdagen måtte besluta att 18 § 2 morn., andra stycket i förslaget till lag

om rätt till jakt får följande lydelse:

»Den, som vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift»;

5) I: 238 av herr Petersson, Knut, vari hemställts, att riksdagen måtte vidtaga

sådana ändringar i propositionen, som påkallas av det i motionen

framställda önskemålet;

6) I: 239 av herr Mannerskantz, vari hemställts, att riksdagen må besluta

sådan ändring av 10 § mom. 3 i förslaget till lag om rätt till jakt att de i

paragrafen föreslagna majoritetssiffrorna skola uppnås bland vid i laga ordning

utlyst sammanträde personligen eller genom fullmakt representerade

fastighetsägarne inom området, samt att utskottet måtte utforma den erforderliga

ändringen av lagtexten;

7) 1:240 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville

I. i det framlagda lagförslaget göra följande ändringar:

a) i 1 § första stycket uteslutas orden »samt deras ungar ävensom tillägna

sig .sådana fåglars bon och ägg» såsom en regel;

b) i 7 § eller i särskild ny paragraf införes en bestämmelse om, att den

obesuttna befolkningen i fjälltrakter och därmed likvärdiga områden tillerkännes

företrädesrätt till jakt under den kontroll, som må kunna anses påkallad;
c)

i samma paragraf första stycket utgår vad som där stadgas om undantag

för rätt till jakt efter älg;

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

d) i 26 § 2 moni. uteslutes de tre första styckenas befrielse från jaktvårdsavgift

samt i 27 § första stycket vad där stadgats örn att jaktpass ej är erforderligt

för medlem av främmande makts beskickning;

II. hos Kungl. Maj:t begära som tillägg till jaktlagen eller såsom särskild

lag stadgande om skydd mot uppenbar grymhet i behandlingen av djur under

jakt, varvid motsvarande delar av jaktstadgan även gives lags natur;

lil- hos Kungl. Majit ifrågasätta att den svenska officiella titeln jägmästare

—- i anslutning till en del utländska föredömen — utbytes mot titeln

skogsmästare eller något dylikt;

8) II: 344 av herr Pettersson i Norregård m. fl., vari hemställts om sådan

ändring av 26 § att

dels den befrielse från erläggande av jaktvårdsavgift, som tillkommer ägare

och brukare av fastighet, utsträckes till alt avse även respektive ägares

eller brukares hemmavarande familjemedlemmar,

dels att jaktvårdsavgiften fastställes till att utgå med kr. 3:— i fråga om

jakt inom tre angränsande socknar utan hänsyn till länsgränser, med kr.

18: i fråga om jakt inom helt län och med kr. 50: — i fråga om jakt inom

hela riket;

9) II: 346 av herr Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att riksdagen måtte

besluta att utvidga förslaget till lag om rätt till jakt på sätt i motionen

antytts i syfte att humanisera jakten och minska riskerna för djurplågeri;

10) II: 347 av herrar Barnekow och Björklund, vari hemställts, att Kungl.

Majit måtte bereda möjlighet för utfärdande av jaktkort för viss kortare

tid; samt

11) 11:355 av herr Lindahl, vari hemställts, att vid lagens fastställande

skälig hänsyn måtte tagas till att nuvarande jaktvårdssammanslutningar,

trots att de uppkommit genom frivilligt arrendeavtal, måtte erhålla samma

rättsliga ställning som de i lagen avsedda jaktvårdsområden, samt att

möjlighet beredes för icke jordägande jaktvårdare att taga initiativ till bildandet

av jaktområden.

Beträffande de skäl och synpunkter, som anförts till stöd för de i ärendet

väckta motionerna, får utskottet hänvisa till motionerna.

Vid behandlingen av förevarande proposition ha till utskottet inkommit

skrivelser i ämnet från svenska allmänna djurskyddsföreningen, de svenska

djurskyddsföreningarnas centralförbund, svenska hundskyddsföreningen

med instämmande från svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens

skydd, södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening, riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges rävuppfödares riksförbund, Stockholms läns fiskareförening

samt en gemensam skrivelse från Holsljunga R. L. F.-avdelning, Holsljunga

bondeförbunds avdelning, Holsljunga arbetarkommun, Mjöbäcks avdelning

av folkpartiet och Mjöbäcks moderata avdelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

17

I skrivelse den 30 maj 1931, nr 294, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville

låta utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som kunde

vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande, samt för riksdagen

framlägga dessa förslag. Med anledning av denna skrivelse och andra framställningar

i jaktfrågor uppdrog Kungl. Maj:t den 30 december 1932 åt generaldirektören

5. Ribbing att inom jordbruksdepartementet biträda med utredning

och upprättande av förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor. Sedan

Ribbing avlidit den 12 december 1934 utan att hava slutfört nämnda

uppdrag, bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en ny utredningsman för att verkställa utredning

och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor dels ock ytterligare

högst fem personer att, på kallelse av utredningsmannen, i egenskap av sakkunniga

med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Jämlikt detta bemyndigande

tillkallades den 1 februari 1935 revisionssekreteraren Gustaf Adolf

Bouveng såsom utredningsman, varjämte godsägaren friherre Carl Bennet

å Vasatorp, rektorn vid skogshögskolan Gustaf Lundberg, statssekreteraren

Bernhard Näsgård samt ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren

Nils Olsson i Rödningsberg anmodades att såsom sakkunniga med

utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Utredningsmannen har,

efter samråd med de sakkunniga, den 30 september 1936 avgivit betänkande

med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor, innehållande förslag till lag om

rätt till jakt samt jaktstadga ävensom andra därmed sammanhängande författningar

jämte motiv (statens offentl. utredn. 1936:38). Vissa ytterligare

spörsmål av jakträttslig natur äro, såsom utredningsmannen i detta betänkande

framhållit, alltjämt föremål för utredning.

över betänkandet ha till följd av remisser yttranden avgivits av ett stort

antal myndigheter och korporationer.

Sedan de av utredningsmannen framlagda lagförslagen bearbetats inom

jordbruksdepartementet samt, efter det lagrådet däröver hörts, jaktlagen

varit föremål för ytterligare överarbetning i vissa hänseenden, ha

förslagen genom föreliggande proposition förelagts riksdagen.

I fråga om utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till utredningsmanmens

betänkande och Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottet vill härefter erinra örn att i en vid 1935 års riksdag i första kammaren

väckt motion, nr 61, hemställdes, att riksdagen måtte besluta dels att

även i de fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig förorsakade skada

å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma, sådan skada skulle kunna

ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande lapp skulle äga att utan hinder

av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark,

varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa eller

tamdjur.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 53. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

Under åberopande av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande

nr 75 anhöll riksdagen i skrivelse nr 246 i anledning av motionen, att

åt den pågående jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att upptaga

till behandling de spörsmål som berördes i motionen.

Den 7 juni 1935 uppdrog Kungl. Majit åt den förut omnämnde utredningsmannen

för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom anbefallda

utredningen upptaga de i riksdagsskrivelsen omförmälda spörsmålen till behandling.

Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak dels i lagen

den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt, sådan denna lag lyder

enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan den 25 november

1927 (nr 439) med däri genom kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 267) vidtagen

ändring, dels ock i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående nationalparker

med däri genom lagen den 25 november 1927 (nr 435) vidtagna

ändringar. De nu nämnda författningarna stadga i huvudsak följande:

Lagen örn rätt till jakt innehåller i 12 § det undantaget från de allmänna

reglerna örn jakträtt, att björn, som dödas eller fångas, alltid skall tillkomma

kronan, örn ej av Konungen annorledes förordnas. Även fallvilt av björn

skall, enligt stadgande i 16 §, tillkomma kronan.

Jaktstadgan föreskriver i 2 § 1 morn., att å kronans mark björn icke må

under någon tid av året jagas, dödas eller fångas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Enligt 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa eller tamdjur,

även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.

Den som dödat eller fångat björn är, enligt 12 §, pliktig att därom ofördröjligen

underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare. Enligt 10 §

skall, därest skada förorsakas av björn å tamdjur inom område, dit djuren

må för betning inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet

vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av statsverket. Slutligen föreskrives

i jaktstadgans 25 §, att föreskrifterna i nämnda stadga icke skola äga

tillämplighet beträffande nationalpark, i den mån särskilda bestämmelser äro

stadgade för sådan park.

Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan

tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt

döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp

å person eller egendom. Enligt lagens 2 § gäller berörda förbud i fråga om

jakt å björn även för lapparna. Tillika föreskrives emellertid i sistnämnda

paragraf, att om inom nationalparks område av björn förorsakas skada å

renar, vilka där må föras å bete, skadan skall ersättas av statsverket, örn

den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning. Enligt 3 § äger

med avseende å varje särskild nationalpark Konungen i särskilt reglemente

föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas, som må finnas nödiga bland

annat för utövande av den jakt, som prövas utan olägenhet kunna medgivas.

—- Genom reglementet rörande nationalparkernas förvaltning den 22 december

1911 (nr 156) är medgiven rätt för vetenskapsakademien att, där

inom nationalpark viss djurart nått en för naturlivets jämvikt störande utveckling,

beträffande sådan djurart upplåta rätt till jakt inom parken, dock

med den inskränkning att jakt å björn och lo ej må äga rum utan Kungl.

Maj:ts tillstånd.

Anmärkas må, att lapparna före 1927 års författningsändringar 4 annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

19

kronomark än nationalpark obehindrat fingo jaga björn inom område, där

de ägde uppehålla sig med sina renar, samt att före 1933 års ändring av

10 § jaktstadgan ersättning av allmänna medel kunde utgå allenast för sådan

av björn å tamdjur förorsakad skada, som inträffat å kronans område.

Frågan örn utvidgad rätt att döda björn upptogs redan av 1928 års riksdag,

som i skrivelse nr 211 — under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande

nr 34 —-i anledning av motion i andra kammaren, nr 301, anhöll om utarbetande

av ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn, i syfte att

renvårdande lapp bleve utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring

tillerkänd dylik rätt, samt om framläggande för riksdagen, i den mån så

kunde befinnas erforderligt, av förslag i ämnet.

I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 10, föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark än kronan

tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma,

och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,

sådan skada skulle ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande

lapp finge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark

än nationalpark, varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit

människa eller tamdjur.

Jordbruksutskottet hemställde i utlåtande över propositionen, nr 65, att

riksdagen måtte bifalla propositionen. I en vid utlåtandet fogad reservation

yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla dels att det

i propositionen framställda förslaget angående utvidgad rätt till ersättning

för skada av björn icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, dels

ock att riksdagen funnit det i propositionen framlagda förslaget, i vad rörde

utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd döda björn, icke böra genomföras.

Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det

att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde

utskottets hemställan. Frågan örn utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd

döda björn hade sålunda förfallit.

Det inledningsvis omnämnda betänkandet omfattar jämväl en av utredningsmannen

verkställd utredning i den s. k. björnfrågan, vilken utredning i

betänkandet återfinnes å sid. 157—172. Av denna utredning torde här följade

böra återgivas.

I betänkandet har till en början anförts, att bakom nu gällande bestämmelser

örn skydd för björnen läge åsikten örn björnen såsom en för vår

fauna märklig och intressant djurart, som borde skyddas mot utdöende. Vad

utredningsmannen under sitt sysslande med björnfrågan kunnat inhämta,

delvis vid personliga besök i björnrika trakter, bade på intet sätt jävat riktigheten

av nämnda åsikt, som glädjande nog syntes omfattas av många inbyggare

i de björnrika trakterna. Däremot hade utredningsmannen icke

kunnat undgå att finna, att man i allmänhet hittills i någon mån underskattat

björnens skadegörelse och det obehag, som förekomsten i en trakt av

björn eljest orsakade den där varande befolkningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

Utredningsmannen har vidare erinrat om att i den angående frågan om

björnens fridlysning förda diskussionen hade björnens levnadsvanor kommit

att intaga en framskjuten plats och att det, med hänvisning till vad som vore

känt om dessa, gjorts gällande, att uppgifterna örn dess skadegörelse måste

vara överdrivna. Efter en redogörelse för björnens livsföring har utredningsmannen

kommit till den slutsatsen, att den traditionella indelningen av björnarna

i slagbjörnar och gräsbjörnar icke holle streck, utan att björnen holle

till godo med den föda som bjödes och att således den omständigheten, att

en björn dödade tamdjur som regel icke kunde tillskrivas några speciella

egenskaper hos densamma. Såsom anmärkningsvärt påpekades, att björnen

mera sällan förgrepe sig på nötkreatur, medan han däremot gärna toge hästar.

Vad härefter anginge björnarnas farlighet för människan ansåge utredningsmannen

åsikten, att björnen vore ett utpräglat fredligt djur som sällan

av egen drift anfölle människor, i regel hålla streck. Under vissa omständigheter,

för vilka utredningsmannen redogjort, innebure dock ett sammanträffande

med björn fara. Därjämte finge det sägas, att björnen i mindre grad

än andra rovdjur skydde människan och hennes inrättningar.

Utredningsmannen har i denna del sammanfattningsvis anfört, att mot den

lämnade redogörelsen för björnens levnadsvanor och farlighet för människan

kunde invändas, att den utgjorde en uppräkning av alla de fall, där skador

av björn visserligen vore möjliga, men att därav icke följde att de också måste

inträffa. En sådan invändning vore riktig, men klagomål över den skada

och det obehag björnarna orsakade samt yrkanden på åtgärders vidtagande

hade dock framställts från samtliga tre län, där björnar förekomme. Från

de på ort och ställe företagna undersökningarna hade utredningsmannen också

medfört det bestämda intrycket, att klagomålen, även om de ibland vore

överdrivna, ingalunda saknade berättigande och att befolkningens vilja att

respektera gällande fridlysning komme att sättas på allt för hårda påfrestningar,

därest från det allmännas sida inga åtgärder vidtoges för lindring i

den »björnplåga», örn vars förefintlighet man där icke hyste tvekan. Denna

befolkningens åsikt måste enligt utredningsmannens åsikt tillmätas stor betydelse,

ty det vore ytterst befolkningens inställning som avgjorde möjligheten

att hävda det naturskyddsintresse, som skyddandet av björnen innefattade.

Härefter har utredningsmannen till granskning upptagit några av de argument,

som i den hittills förda diskussionen andragits mot påståendena örn

björnarnas skadegörelse och kraven på minskning av björnstammen. Av vad

utredningsmannen därom anfört finner utskottet här böra intagas följande:

Med utgångspunkt från de relativt fåtaliga fall, där staten utbetalat ersättning

för av björn dödade renar och hemdjur, har man dragit den slutsatsen,

att den skada björnen orsakar kvantitativt är obetydlig, helst om

man tar i betraktande de väldiga arealer det här är fråga om, och man har

förty funnit ytterligare åtgärder från det allmännas sida icke erforderliga.

Under förutsättning att samtliga fall av björnskador också föranleda begäran

om ersättning — vilket emellertid icke torde vara fallet _ är den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

21

nämnda slutsatsen utan tvivel berättigad rent objektivt sett. Man förbiser

emellertid då en del omständigheter: Först och främst är det relativa värdet

av till exempel ett får, en get eller en häst större i fjälltrakterna än å sydligare

eller i allt fall mer jordbruksbetonade orter. Förlusten av ett enda

djur är mycket mer kännbar för fjällbon än för djurägaren i andra delar

av landet. Härtill kommer att avsaknaden av djuret innefattar skada, som

icke kan anses gottgjord genom den ersättning med djurets värde, som senare

må bliva utbetalad. Vidare åsamkar själva proceduren för ersättningens

utbekommande den skadelidande besvär och ibland även kostnader,

exempelvis för anskaffande av intyg. Slutligen är att nämna de känslor av

otrygghet och obehag, som otvivelaktigt börjat vinna insteg hos befolkningen

på de platser, där björnarna nu uppträda mera allmänt. Visserligen synes

man ingalunda kunna tala om någon björnskräck. Uppgifterna om särskilt

lapparnas rädsla för björnen innebära, i den mån de förekomma, förty i

regel en påtaglig överdrift, måhända orsakad av den tillspetsade form diskussionen

i björnfrågan beklagligtvis erhållit. Det kan förtjäna anmärkas,

att icke ens i Ammarnäs i Sorsele socken, i vilken trakt björnarna dock äro

ganska aggressiva, från vare sig nomader eller bofasta framställts krav på

utrotning av björnarna. Men att det börjar »bliva för mycket björn», därom

är man på det hela taget ense. Den gryende animositeten gentemot

björnarna är naturligen i första hand orsakad av, att risken ökats för att

bärplockare, vallhjon och andra, som lia att uppehålla sig i markerna, skola

råka ut för björnar, men den får nog också tillskrivas en känsla hos

befolkningen av att få sitta emellan vid naturskvddsintressets tillgodoseende.

Det har vidare framhållits, att i gamla tider, då björnarna voro talrika

och följaktligen deras skadegörelse bör ha varit vida större, några klagomål

liknande de nu förekommande ej försports eller i allt fall björnarna icke då

synts utgöra något hot mot befolkningens försörjning, och man har härav

dragit den slutsatsen, att den nutida fjällbefolkningens klagan över björnarnas

härjningar är sakligt oberättigad. Man synes emellertid härvidlag förbise,

att det förr stod envar fritt att icke endast döda utan även tillgodogöra

sig björnarna, vilkas värde i skinn och kött helt visst uppgick till värdet

av åtskilliga dödade tamdjur. Saken ställer sig annorlunda med nuvarande

bestämmelser i jaktlag och jaktstadga.

Utredningsmannen har vidare verkställt vissa beräkningar angående björnstammens

storlek och därom anfört följande:

De uppgifter angående förekomsten av björnar, som från skilda trakter

föreligga, utgöra icke tillräcklig grund för att därpå bygga ett slutgiltigt

uttalande angående björnstammens storlek. Härför erfordras undersökningar

av större omfattning och med noggrannare planläggning än de hittills

utförda. En sammanställning av förefintligt material lärer dock icke sakna

värde.

Från Jämtlands län föreligga inga bestämda uppgifter. Det antages, att

å och omkring Sonfjället finnas 15 å 20 björnar. I Frostvikens revir torde,

jämlikt av utredningsmannen införskaffade uppgifter, man böra räkna med

en björnstam på inemot ett 50-tal djur.

Beträffande Västerbottens län hava av revirförvaltarna jägmästarna i Dorotea

och Vilhelmina revir uppskattat björnantalet inom reviren till respektive

omkring 12 och 15 djur. Från Västra Stensele revir föreligga inga

uppgifter av revirpersonalen. Björnstammen synes vara fåtalig; det kan

emellertid anmärkas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 21 december

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

1934 biföll ansökan om ersättning för får, slagna i augusti samina år av

björn i trakten söder örn Järvfjället, samt att, enligt uppgift till utredningsmannen,

en björn år 1933 förföljde en kringvandrande försäljare i trakten

mellan Lövfjället och sjön Virisen. I Sorsele revir synes man, enligt av

utredningsmannen inhämtade uppgifter, böra räkna med åtminstone 30

björnar.

Vidkommande Norrbottens län skal), enligt av domänverkets tjänstemän

lämnade uppgifter, i vartdera av Pärlälvens och Gällivare revir finnas ett

20-tal björnar, varav dock förmodligen hälften leva inom nationalparkerna,

ävensom i Råneträsks och Jukkasjärvi revir en 4 å 5 djur inom vartdera

reviret. Härutöver är emellertid känt, att inom Arjeplogs socken företrädesvis

i trakterna mellan Skellefte- och Piteälvarnas sjösystem samt i Laisdalen

finnas björnar, ehuru uppgift om antalet icke stått att vinna.

I anslutning till det sagda har utredningsmannen yttrat, att dessa uppgifter

visade, att antalet björnar inom landet uppginge till omkring 200. Det

torde vara att förvänta, att vid en mera grundlig undersökning denna siffra

komme att ökas något. En jämförelse mellan det nu angivna antalet och de

antaganden angående björnstammens storlek, som gjordes i ett år 1922 avgivet

förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd,

syntes tyda på icke endast att faran för björnens utrotande vöre avlägsnad

utan även att stammen befunne sig i tillväxt, och detta i trots av den

hemliga beskattning av densamma, som av åtskilliga tecken att döma årligen

ägde rum. Det ville därför synas som om utan risk för björnstammens fortbestånd

åtgärder kunde vidtagas, åsyftande att genom gallring bland björnarna

å trakter, där de vore särskilt talrika, ernå en lindring i den skadegörelse

och det obehag, som otvivelaktigt orsakades den å dessa trakter varande

befolkningen.

Utredningsmannen har diskuterat olika utvägar att åstadkomma en

minskning av björn stam men och har anfört, att man därvid

syntes lia att välja mellan antingen en i lagstiftningsväg företagen lättnad i

lredningsbestämmelserna eller ett begagnande av den möjlighet 2 § 1 mom.

jaktstadgan ger att efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd anställa jakt efter

björn. Efter att hava ingående granskat det förra alternativet, vilket innebure

att gallringen bland björnarna komme att ske utan varje förhandskontroll,

har utredningsmannen uttalat, att en uppmjukning av gällande fridlysningsbestämmelser

skulle medföra synnerligen menliga följder för björnstammens

fortbestånd. Då det tillgodoseende av fjällbefolkningens intressen som

man därmed ville åstadkomma syntes kunna ernås på annan väg, utan att

man samtidigt offrade naturskvddsintresset, vore det ur alla synpunkter lyckligast

om nuvarande fredningsbestämmelser finge kvarstå oförändrade. Vid

den tillämpning av det andra alternativet, som utredningsmannen alltså ville

förorda, borde man förfara sålunda att Kungl. Maj:t i de fall skadegörelse

eller obehag vore att tillskriva utvecklingen av björnstammen medgåve, att

uppsikt finge hållas över och erforderliga åtgärder vidtagas för att med hänsyn

till fjällbefolkningens intressen björnstammen icke uppnådde större talrikhet

än som krävdes för att björnen skulle bibehållas som en del av fjäll
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53-

23

trakternas fauna. Ett dylikt medgivande borde då förknippas med det villkor,

att, innan jakt å björn företoges, så vitt möjligt fullständig utredning

verkställdes rörande björnstammens storlek inom respektive områden. Utövningen

av de sålunda medgivna befogenheterna borde tillkomma länsstyrelserna.

För att emellertid de hithörande ärendena skulle bliva behandlade

under medverkan av i fråga om desamma speciellt sakkunniga, borde länsstyrelserna

lia att träffa avgörande i samråd med vederbörande Överjägmästare.

För det fall att skadegörelse vore att hänföra till visst djur eller att björn

anfallit människa skulle emellertid liksom nu tillstånd att döda djuret kunna

utan vidare meddelas av länsstyrelsen. Sådan rätt borde enligt förslaget

vidare tillkomma vederbörande revirförvaltare.

Angående det närmare tillvägagångssättet vid den sålunda förordade metoden

för gallring bland björnbeståndet har utredningsmannen anfört i huvudsak

följande:

Sedan björnantalet så gott sig göra låter fastställts, hava länsstyrelse och

Överjägmästare att avgöra huru stor beskattning stammen tål vid. Den

härvid framkomna siffran utvisar det högsta antal, som må dödas, men

därmed är ingalunda sagt, att detta antal omedelbart eller ens alls skall dödas.

Det är ju icke den omständigheten, att det å en trakt förekommer ett

visst antal björnar som i och för sig bör vara avgörande för huruvida minskning

av stammen skall anses nödvändig, utan dessa björnars skadegörelse

eller uppträdande i övrigt. Avjagningen bör förty koncentreras till de platser,

där björnarna förekomma inpå bebyggelsen och där de haft för vana att

göra skada, och det kan således mycket väl hända, att det inom stora områden

icke kommer att skjutas en enda björn. Vid bestämmandet av det antal

björnar som å viss trakt skola skjutas bör jämväl företagas undersökning

om förekomsten av olaga jakt. Omsorgen om björnstammens fortbestånd

får nämligen anses kräva, att man i möjligaste mån söker undvika att stammen

utsättes för beskattning från flera håll.

Utredningsmannen har slutligen i denna del framhållit, att med det

föreslagna förfarandet komme efterhållandet av björnarna att ingå som ett

led i den regelmässiga förvaltningen av de ifrågavarande områdena och ett

beslut att döda en eller flera björnar följaktligen att mista sin nuvarande

karaktär av exceptionell åtgärd. Den fortlöpande tillsynen över björnarnas

förehavanden komme att underlätta fattandet av erforderliga beslut. För

befolkningen skulle vetskapen, att dess intressen i saken vore föremål för

myndigheternas ständiga uppmärksamhet, helt visst bidraga till att förjaga

de nuvarande känslorna av otrygghet och otrevnad och sålunda leda till en

förändrad inställning i björnfrågan. Även torde man kunna räkna med, att

myndigheternas sysslande nied björnarna komme att verka minskande å

den olaga jakten å björn, dels så att personer som hittills bedrivit björnjakt

huvudsakligen till försvar för egna, genom björnarna hotade intressen icke

längre komme att finna detta nödvändigt, men dels och framför allt även så,

att å dem, vilka ur förvärvssyfte eller av skadelust idkade tjuvskytte å björn,

den på grund av myndigheternas ifrågavarande verksamhet ökade risken

för upptäckt skulle verka avhållande. För naturskyddsvännerna slutligen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

borde vetskapen, att avgörandena i fråga om björnarna komme att träffas

under vederbörligt hänsynstagande till av dem företrädda synpunkter, innebära

tillfredsställelse.

Vad härefter angår frågan om ersättning för skada av björn

har utredningsmannen erinrat om att i den ovan omförmälda motionen I: 61

vid 1935 års riksdag framhållits det oberättigade i att rätten till ersättning

gjorts beroende av, huruvida vårdslöshet vid djurens bevakning ligger ersättningssökanden

till last, och att det föreslagits, att den sålunda stadgade

inskränkningen i ersättningsrätten måtte borttagas. Utredningsmannen har

därefter anfört:

Även hos befolkningen i de björnrika trakterna synes den uppfattningen

vara allmän, att det krav på anordnande av bevakning, som tillvaron av

sagda villkor förmenas medföra, i många fall avhållit skadelidande alt begära

eljest fullt motiverad ersättning. Man synes emellertid härvid hava förbisett,

att åtminstone i de efter den 1 januari 1933 avgjorda ärendena angående

ersättning för björnskador påstådd vårdslöshet vid djurens bevakning icke

i något fall, vare sig det gällt hemdjur eller renar, åberopats som skäl för

avslag, ehuruväl vid ett par tillfällen underordnad myndighet satt detta i

fråga. Jämväl beträffande bevisningen om att skadan förorsakats av björn

bär man förfarit med stor liberalitet och således utbetalat ersättning blott

det varit känt, att björn uppehållit sig i närheten och omständigheterna i övrigt

gjort det sannolikt, att denne varit skadegöraren. Därvid har förekomsten

av björnspår eller -spillning ävensom det sätt varpå det dödade

djuret behandlats tillagts avgörande betydelse. Även i de fall där de enligt

uppgift björntagna djuren icke kunnat återfinnas har, därest nyssnämnda

indicier talat för att skadan kunnat orsakas av björn, ersättning utbetalats,

därvid denna dock begränsats till att omfatta hälften av de bortkomna djurens

värde.

Efter företagen undersökning rörande de omständigheter, under vilka hemdjur

hållas å bete i trakterna ovan odlingsgränsen, samt i betraktande av

förhållandena vid renskötseln har utredningsmannen funnit skäl för uttalandet,

att ifrågavarande villkor för utbekommande av ersättning eller att

skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning hade ringa

anknytning till förhållandena i verkligheten. Då förefintligheten av villkoret

orsakade en viss irritation och dess värde som korrektiv mot ohemula

ersättningsanspråk torde vara ringa, ville det synas, som kunde detsamma

utan olägenhet ersättas med en bestämmelse av innebörd, att ersättning ej

må utgå, där uppenbar vårdslöshet visats vid djurens bevakning eller desamma

utsläppts å område, där de icke må för betning inkomma. Ty att

helt uppgiva kravet på aktsamhet från kreatursägarens sida vore ej tillrådligt.

Det funnes nämligen notoriskt vårdslösa och likgiltiga renvårdare och

man finge beträffande den bofasta befolkningen icke bortse från, att fall

kunde förekomma, då en djurägare, ehuru underrättad om förekomsten av

björn inom ett betesområde, i förlitan på sin rätt till ersättning underläte

att vidtaga någon som helst åtgärd till kreaturens skyddande.

Utredningsmannen har därefter anfört, att med den sålunda föreslagna

ändringen skulle en anledning till missnöje med de nuvarande ersättnings
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53,

25

bestämmelserna undanröjas. I sak innebure ändringen icke annat än att

respektive bestämmelser i jaktstadgan och nationalparkslagen bringades i

överensstämmelse med redan antagen praxis. De principer, som härutinnan

kommit till uttryck, syntes dock fullt ut motsvara de krav i fråga örn

ersättningsärendenas avgörande i materiellt hänseende, som den bofasta befolkningen

skäligen kunde uppställa. I viss mån annorlunda ställde det sig

med avseende å lapparna. Frågan huru man skall kunna bereda lapparna

ersättning för björnarnas skadegörelse å renarna, framför allt kalvarna, utgjorde

ett av de svåraste men tillika viktigaste problemen i denna sak. Man

syntes rentav kunna säga, att det vore denna skadegörelse samt svårigheterna

att i det särskilda fallet kunna prestera tillräcklig bevisning örn densamma,

som för lapparnas del aktualiserat hela björnfrågan. De förhållanden under

vilka renskötseln bedreves medförde, att icke heller omförmälda praxis vid

tillämpningen av ersättningsbestämmelserna nämnvärt bidragit till problemets

lösning. Det berodde säkerligen icke av en tillfällighet, att under förutberörda

tid icke en enda ansökning om ersättning för dödade renkalvar blivit

föremål för myndigheternas prövning.

Man måste i fråga om de fullvuxna renarna räkna med, att de fall, då

djurägaren på grund av omöjligheten att förebringa erforderlig bevisning

nödgades avstå från en i och för sig välgrundad begäran om ersättning, vore

talrikare än då det gällde hemdjur. Emellertid torde björnarnas skadegörelse

å de fullvuxna renarna i själva verket icke vara så stor, att den kunde

anses nödvändiggöra särbestämmelser för lapparnas del. Det finge ej heller

förglömmas, att även den bofasta befolkningen, särskilt då det gällde mindre

djur, ej så sällan måste av nyss anförda orsaker underlåta att begära ersättning.

Vad åter beträffade renkalvarna vore det i regel ogörligt att säga vare sig

hur många sådana som fallit offer för björnar eller vilka renägare de dödade

kalvarna tillhört. Rättvisa och billighet syntes dock kräva, att icke dessa

omständigheter finge hindra, att lapparna åtminstone i någon form komme i

åtnjutande av ersättning för de skador de i förevarande hänseenden tillfogades.

Längre än till en skälighetsprövning torde man emellertid ej kunna

sträcka sig. Man syntes därför få inskränka sig till att till de lappbyar, inom

vilkas kalvningsland björnar uppträtt och enligt uppgift gjort skada, utbetala

ett belopp, som skulle anses motsvara värdet av de renkalvar, vilka kunde

antagas verkligen hava blivit dödade av björn. Det sammanlagda ersättningsbeloppet

för alla tre länen torde med ett dylikt förfaringssätt icke behöva

överstiga 1,000 kronor örn året, motsvarande 200 renkalvar å 5 kronor.

Utredningsmannen har till sist anfört, att ett genomförande av förslaget

till åtgärder för reglering av björnstammen även torde möjliggöra en förenkling

i proceduren vid ersättningsfrågornas behandling. Det nuvarande

systemet, enligt vilket även i enkla fall en ansökan örn ersättning hade alt

passera lappfogden, ibland även landsfiskalen, revirförvaltaren, överjägmästaren,

länsstyrelsen och domänstyrelsen, syntes komma att innebära onödig

omgång och torde kunna ersättas med följande förfaringssätt: Ansökan

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

Utakotlei.

om ersättning, som ju som hittills borde vara åtföljd av intyg av en eller

flera personer, insändes till vederbörande revirförvaltare. Denne läte verkställa

den utredning han ansåge erforderlig, därvid lappfogdens yttrande

givetvis borde inhämtas, samt översände ansökningsakten direkt till domänstyrelsen

vilken i sin tur överlämnade densamma jämte eget yttrande till

Kungl. Maj:t.

Slutligen torde böra anmärkas, att i betänkandet föreslagits, dels en bestämmelse

om rätt till ersättning i det fall, att björn anfaller och skadar

människa utan att detta kan läggas den skadade till last, dels att bestämmelserna

om reglering av björnstammen skola ha tillämplighet jämväl i fråga

örn stammen av lodjur, dels ock att enahanda regler som föreslagits beträffande

ersättning för skada av björn å tamdjur skola gälla i fråga örn skada

å tamdjur, förorsakad av lo eller örn.

Förslaget till lag om rätt till jakt.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att vid 1931 års riksdag utskottet i

ett i anledning av väckta motioner i jaktlagstiftningsfrågan avgivet utlåtande,

nr 78, gav uttryck åt den uppfattningen, att förhållandena i landet på jaktens

och jaktvårdens område icke vore tillfredsställande. Särskilt betänklig fann

utskottet den tillbakagång av villebrådsstammen, som under senare år allt

hastigare ägde rum. Utlåtandet, som utmynnade i hemställan att riksdagen

mätte hos Kungl. Majit anhålla om utarbetande av förslag till ny jaktlagstiftning

m. m., blev av riksdagen godkänt, varefter riksdagen i den tidigare omnämnda

skrivelsen den 30 maj 1931, nr 294, hos Kungl. Majit gjorde den av

utskottet föreslagna anhållan.

Den sedermera verkställda utredningen, som i väsentliga delar ligger till

grund för de i förevarande proposition framlagda lagförslagen, har visat,

att utskottets nyssberörda uppfattning fortfarande äger giltighet. Visserligen

har, åtminstone i de mellersta och södra delarna av landet, stammen av

vårt förnämsta villebråd, älgen, undergått en högst betydande ökning. Och

väl förhåller det sig så, att på många platser småviltjakten ger betydande utbyte.

Dessa ur jaktvårds- och naturvårdssynpunkt glädjande företeelser visa

sig emellertid vid närmare undersökning till icke ringa del vara att tillskriva

de jaktvårdande åtgärder, som i form av fridlysning, reglerad avjagning eller

annorledes kommit de ifrågavarande villebrådsarterna till del. Å andra sidan

framgår att å platser, där möjlighet till eller intresse för jaktvård icke

funnits, den i utskottsutlåtandet konstaterade villebrådsfattigdomen fortfarande

är rådande.

Utskottet, som ansluter sig till uttalandet i betänkandet att tillvaron i naturen

av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd utgör en tillgång av

såväl ideellt som materiellt värde, finner en av uppgifterna för jaktlagstiftningen

vara att befordra sådana åtgärder, som åsyfta villebrådsstammens

skydd och förkovran. Utskottet vill därvid understryka, att lagstiftningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

27

visserligen icke i och för sig kan skapa de eftersträvade ändrade förhållandena

men att en lagstiftning, som befrämjar jaktvård och naturskydd, får

sin betydelse redan därigenom att den verkar enande och vägledande för

opinionen på dessa områden och samtidigt utgör ett verksamt stöd vid arbetet

att där åstadkomma ändrade förhållanden.

Utskottet finner det föreliggande förslaget väl fylla anspråken på en ändamålsenlig

och efter nutida förhållanden anpassad jaktlag. Avvägningen

mellan de olika i förslaget berörda intressena har enligt utskottets mening

skett på ett tillfredsställande sätt och utskottet kan följaktligen i huvudsak

giva sin anslutning till detsamma.

Vid granskningen av de särskilda stadgandena har utskottet endast beträffande

följande paragrafer funnit anledning till erinran.

1 §•

Lagen örn rätt till jakt utgör blott en del av jaktlagstiftningen. De flesta

av de till villebrådets skydd givna bestämmelserna tillhöra området för

Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt. Åtskilliga andra författningar

beröra jakt och viltskydd. Tillsammantagna bilda de ett helt och utskottet

finner det därför av betydelse att i lagen örn rätt till jakt, vilken far anses

som den grundläggande författningen i ämnet, upptagas bestämmelser av

för hela lagstiftningskomplexet vägledande innebörd. Så har ock skett i

förslaget genom stadgandena i förevarande paragraf.

Enligt andra stycket av paragrafen bör sålunda jakträttsinnehavaren genom

jaktvård sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd.

Begreppet jaktvård angives innefatta ändamålsenlig och efter tillgången

på villebråd lämpad jakt ävensom, där sa lämpligen kan ske, atgäider

för villebrådets skydd och förkovran.

De sålunda föreslagna bestämmelserna finner utskottet ändamålsenliga.

Att stadgandet om jakträttsinnehavarens jaktvårdande verksamhet fått formen

av ett råd eller en uppmaning finner utskottet välbetänkt i betraktande

av bland annat svårigheten att härutinnan tillämpa en av straff eller annan

påföljd sanktionerad förpliktelse. Utskottet anser i likhet med departementschefen

att sistberörda omständighet icke minskar stadgandets betydelse.

Stadgandet får nämligen anses bilda grundvalen för det jaktvårdsarbete,

som enligt förslaget förutsättes skola bedrivas. Vidare måste det

anses vara till gagn för den blivande tillämpningen, att i lagen uttryckligen

angivas de principer i fråga örn jaktutövning och viltvård, som ligga till

grund för densamma.

Ehuru syftet med jaktlagstiftningen således främst bör vara alt genom

möjligast ändamålsenliga regler örn jakträtt och jaktutövning befordra villebrådsstammens

skydd och förkovran, måste vid lagstiftningens utformande

avsevärd hänsyn tagas till det ostridiga förhållandet, att förekomsten av vissa

villebrådsarter medför fara för skadegörelse. En jämförelse blir därför

erforderlig mellan å ena sidan jakt- och naturskyddsintiesselia samt a den

andra de ekonomiska värden, som kunna hotas genom sådan skadegörelse.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

I betänkandet bär härom anförts, att även örn utvecklingen konnner att gå

i den riktningen, att jakten får ökad betydelse för folkhushållet, så kommer

den dock att vara en binäring, varför vid kollisioner mellan jakten och andra

näringar, främst jordbruket och skogsskötseln, jakten måste vika. Även örn

det får anses vara den enskilde jordägarens ensak, örn han vill å sin mark

tåla de skador å gröda, skog eller planteringar, som kunna bliva följden av

ett talrikt villebradsbestand, sa medför villebrådets rörlighet, att skadegörelsen

sällan kan begränsas till den ifrågavarande jordägarens mark. I anslutning

härtill har i tredje stycket av förevarande paragraf som allmän regel

upptagits bestämmelsen, att jaktvården städse skall bedrivas under hänsynstagande

till jordbrukets och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen.

Härjämte Ira föreslagits särskilda bestämmelser i syfte att möjliggöra

vidtagande av åtgärder mot skadegörande villebråd.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att förslaget genom åtskilliga

stadganden vill avhjälpa den brist hos gällande jaktlag, som kännetecknas

av att densamma icke innehåller några bestämmelser om skyldighet att hålla

viltstammen vid måttlig storlek. Det synes nämligen utskottet vara uppenbart,

att, därest man vill giva lagstiftningens stöd åt strävandena att genom

jaktvård förkovra villebrådsstammen, man även måste i lagen skänka

beaktande at de rättmätiga intresset hos näringarna och främst då de, till

vilka jakten utgör binäring, att icke bliva tillfogade ekonomiskt avbräck genom

alltför intensiv jaktvård. Ej endast omsorgen om den enskildes ekonomi

utan även nationalekonomiska synpunkter kräva ett dylikt hänsynstagande.

Den i sådant syfte i 1 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen,

innebärande en i förpliktelsens form given erinran örn nödvändigheten för

jaktvårdaren att mot varandra väga de ifrågavarande intressena, finner utskottet

väl lämpad för ändamålet.

Utskottet vill tillstyrka att åt jakträttsbegreppet gives den i förhållande till

gällande lag vidare innebörd, som framgår av paragrafens första stycke. Med

anledning av hemställan i motionen 1: 240 att ur det ifrågavarande stycket

skall uteslutas orden »samt deras ungar ävensom tillägna sig sådana fåglars

bon och ägg» får utskottet anföra följande. Det lärer vara obestridligt att

enligt gällande lag jakträtten omfattar jämväl däggdjurens och fåglarnas

ungar. Huruvida detsamma är förhållandet med fåglarnas bon och ägg är,

såsom framgår av lagrådets utlåtande och vad departementschefen i anledning

därav yttrat, ej fullt otvetydigt. Oberoende härav delar utskottet departementschefens

uppfattning, att jakträtten bör omfatta jämväl fåglarnas

bon och ägg. Denna utskottets åsikt är grundad även på djurskyddsvänliga

skäl. Enligt jaktstadgan är det förbjudet att under fridlysningstid taga eller

förstöra fridlysta fåglars bon och ägg. Rätten att åtala överträdelse häremot

tillkommer visserligen en var, men i de flesta fall torde det vara på

jakträttsinnehavarens tillskyndan som beivrande sker. Viktigare är emellertid

att ägg- eliel boplundring liksom borttagande av ungar förebygges, och

härvidlag torde man främst ha att lita till jakträttsinnehavarens medverkan.

Såsom framgår av vad utskottet tidigare anfört ingår skyddandet av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

29

villebrådet som ett moment i jaktvården. Undantagas ungar samt ägg och

bon från jakträtten, bli de var mans egendom oell förlora alltså det skydd

som jakträtten medför. Jakträttsinnehavarens intresse av att beivra överträdelser

av fridlysningsbestämmelserna torde av lätt insedda skäl även

komma att minska. Då ett bifall till motionärens hemställan följaktligen

kan befaras komma att rent av motverka det djurskyddsvänliga syfte, som

torde vara grunden för densamma, har utskottet icke kunnat förorda bifall

till motionen i denna del.

5 §•

I 2 mom. av paragrafen lia upptagits bestämmelser angående jaktutövningen

å område, hörande till järnväg, spårväg eller kanalverk. Å sådant

område skall enligt förslaget ej få idkas jakt, med mindre fråga är om åtgärder,

som erfordras för trafikanläggningens skyddande mot skada av

villebråd. I anslutning härtill har föreslagits dels i 29 § 1 mom. att överträdelse

av det sålunda stadgade förbudet skall anses såsom olovlig jakt

å annans jaktområde, dels i 30 § tredje stycket att med förverkat villebråd,

som dödats eller fångats å område som sägs i 5 § 2 morn., skall förfaras på

sätt i 36 § stadgas, dels ock i 34 § första stycket att allmän åklagare skall

äga föra talan i fråga örn olovlig jakt å sådant område.

I en utskottet tillhandakommen skrivelse från södra Älvsborgs läns jaktvårdsfÖrening

har föreslagits det ytterligare undantaget från förbudet i 5 §

2 morn., att jakt å där omförmält område skall få utövas jämväl av den som

innehar jakträtten å mark, belägen intill anläggningen, då han av anläggningens

ägare erhållit tillstånd att jaga.

Vad jaktvårdsföreningen anfört och föreslagit i nämnda skrivelse ger utskottet

anledning att något beröra huru enligt utskottets mening ifrågavarande

stadgande bör tolkas. Utskottet vill sålunda lill en början framhålla,

att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag visserligen innebär, att å det

område, som är taget i anspråk för själva trafikanläggningen, i allmänhet

icke får idkas jakt, men att anläggningens ägare därför icke upphör att vara

jakträttsinnehavare med därav följande befogenhet bland annat att tillvarataga

och förfoga över å anläggningens område anträffat fallvilt jämlikt de i

sådant avseende i 18 § givna reglerna. Vad åter angår en jakträttsinnehavare

å intilliggande mark lärer stadgandet hindra honom att, oberoende av

örn han befinner sig å egen mark eller å område, som hör till trafikanläggningen,

nedlägga villebråd som uppehåller sig å berörda område. Ej heller

torde han äga släppa hund å området. Däremot utgör stadgandet i och för

sig intet hinder för en jakträttsinnehavare, som har mark på bägge sidor om

trafikanläggningen, att vid förflyttning från den ena till den andra sidan beträda

trafikanläggningens område. Jämlikt 20 § är han bevisskyldig för att

därvid lia befunnit sig i lovliga ärenden, men i betraktande av, bland annat,

vad utredningsmannen vid sistsagda paragraf anfört, torde presterandet

av erforderlig bevisning härutinnan icke komma att bereda honom särskild

svårighet. Det synes slutligen utskottet kunna antagas, att, såvitt rör

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

hund, tillhörig jakträttsinnehavare med mark å endera eller bägge sidorna av

trafikanläggningen, bestämmelserna i 22 § örn rätt att under lovlig jakttid

upptaga hund skola i fråga om sådan anläggnings område vinna tillämpning

allenast när särskilda skäl föreligga därtill

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då utskottet finner det ifrågavarande

förbudet lämpligt såväl ur allmän jaktvårdssynpunkt som av hänsyn

till trafiksäkerheten, vill utskottet förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag

i denna del.

7 §•

I anslutning till paragrafen har i motionen 1: 240 hemställts dels att vad i

samma paragrafs första stycke stadgas örn undantag för rätt till jakt efter

älg måtte utgå, dels ock att i nämnda paragraf eller i särskild ny paragraf

måtte införas en bestämmelse om att den obesuttna befolkningen i fjälltrakter

och därmed likvärdiga områden tillerkännes företrädesrätt till jakt under

den kontroll, som må kunna anses påkallad.

Då 1912 års riksdag beslutade den ändringen i Kungl. Maj:ts proposition

nr 98 med förslag till lag om rätt till jakt, att innehavare av inom de sex

nordligaste länen belägna skogstorp eller odlingslägenheter skulle äga jakträtt

å torpets eller lägenhetens mark, undantog riksdagen rätten till jakt

efter älg. Ett upphävande av denna, enligt utskottets mening synnerligen

välbetänkta undantagsbestämmelse, som numera även avser älgjakten å kronotorp,

kolonat och fjällägenheter, torde — med hänsyn till den betydande

ökning av älgjägarnas antal som antagligen skulle bli följden av en sådan

åtgärd — komma att bidraga till ett ytterligare försvagande av den redan

förut fåtaliga älgstammen i Norrland. En eventuell rätt att idka jakt efter

älg synes vidare ej få nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt för den

enskilde brukaren, då ju till följd av de ifrågavarande fastigheternas ringa

storlek och älgarnas fåtalighet utsikterna för honom att kunna fälla älg måste

bli förhållandevis små. Ej heller kan som skäl för införandet av en

dylik rätt anföras, att densamma är påkallad för att dessa brukare skola

genom jakt kunna hålla sig skadeslösa för älgskador, ty i de trakter, varom

här är fråga, förekomma sådana nästan icke alls och, där i något undantagsfall

skada sker, kan brukaren få ersättning ur älgskadefonden.

Vad beträffar motionärens hemställan i övrigt vill utskottet erinra om att

jämlikt 1928 års renbeteslag å de områden, som blivit anvisade till lapparnas

uteslutande begagnande, d. v. s. bland annat de flesta fjälltrakterna,

jakt i regel icke må upplåtas åt annan. Dock äger länsstyrelsen, därest

inom sådant område upplåtelse av jakt kan ske utan fara för tillgången

på vilt och utan besvärande intrång för lapparna, tillåta annan att mot

avgift därstädes jämte lapparna utöva jakt. Enligt vad utskottet inhämtat

pläga dylika jakttillstånd såvitt avser den tid av året, då ekonomiskt

lönande jakt kan bedrivas nämligen den kalla årstiden, i första hand

tilldelas ortens befolkning. Utskottet får vidare erinra örn att jämlikt mom.

3:o andra stycket kungörelsen angående grunder för tillgodogörande av

kronans jakträtt domänstyrelsen under vissa förutsättningar må medgiva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

31

innehavare av skogstorp, kolonat, odlings- eller fjällägenhet rätt att idka

jakt å marker, som gränsa till det upplåtna området. Slutligen föreskrives

i kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp

å vissa kronoparker m. m., att domänstyrelsen bör i den mån och folden

tid, som prövas lämpligen kunna ske, bereda kronotorpare rätt att

utan avgift jaga å visst begränsat område å angränsande kronopark.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet sig böra avstyrka

motionen uti ifrågavarande delar.

10—12 §§.

Ägare av mindre områden kunna, såsom departementschefen framhållit,

genom sammanslutning avsevärt förbättra sina möjligheter att vårda och

utnyttja jakten. Utskottet finner det angeläget att så kommer att ske i största

möjliga utsträckning. Erfarenheten visar emellertid att svårighet ofta

föreligger att på frivillighetens väg åstadkomma dylik samverkan. För att

en gensträvig jordägare icke skall genom vägran att deltaga i en planerad

sammanslutning kunna omintetgöra eller försvåra grannarnas strävanden

att å sina ägor bedriva rationell jaktvård, erfordras därför bestämmelser,

som göra det möjligt för en majoritet av jordägare att få ett beslut

om samverkan i sagda syfte genomfört. Bestämmelserna böra utformas

så att de lämna minsta möjliga plats för godtycke, och i den särskilda jordägarens

jakträtt bör ej få göras större intrång än som fordras för jaktvårdens

rationella bedrivande. Vid bedömandet av vad som härutinnan skall vara

tillåtligt eller icke måste givetvis avseende fästas vid omständigheterna i det

särskilda fallet, såsom storleken av och naturbeskaffenheten hos det område,

som bildas av fastigheternas ägor, tillgången på villebråd med flera förhållanden.

Ä andra sidan får hänsynen till det enskilda intresset ej lägga absolut

hinder i vägen, då det gäller att bestämma den form för jakträttens tillgodogörande,

som i betraktande av alla i sammanslutningen deltagande intressen

befinnes lämpligast.

Förslagets bestämmelser örn jaktvårdsområden synas utskottet innebära

en i stort sett lämplig avvägning av de olika intressena. För att ett

jaktvårdsområde skall kunna med laga verkan bildas har föreslagits,

bland annat, att beslutet härom skall biträdas av en på visst sätt bestämd

majoritet bland de av saken berörda fastighetsägarna. Enligt betänkandet

skulle de, vilka biträda beslutet, utgöra minst två tredjedelar av

samtliga fastighetsägare inom området och tillika äga minst två tredjedelar

av marken i fråga. I Kungl. Maj:ts förslag bar härutinnan föreslagits fyra

femtedelar. Utskottet ansluter sig till departementschefens åsikt örn det

lämpliga i en skärpning i förhållande till betänkandet av den för genomförande

av ett beslut örn bildande av jaktvårdsområde erforderliga majoriteten.

Emellertid anser utskottet, att man härvidlag icke bör gå fullt så långt

som i Kungl. Maj:ts förslag och vill därför föreslå, att den kvalificerade majoriteten

skall utgöra tre fjärdedelar i fråga örn såväl antalet fastighetsägare

som markarealen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

Den första fråga, som beträffande ett tilltänkt jaktvårdsområde måste

besvaras, blir självfallet vilka fastigheter som skola ingå i området. Såsom

i betänkandet uttalas bör det icke få förekomma, att man bildar ett jaktvårdsområde

i ändamål att beröva någon frukterna av utav honom redan bedriven

jaktvård. Detta uttrycker förslaget i andra punkten av 10 § 3 mom.

första stycket så, att ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig

beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke

mot sitt bestridande må kunna tvingas ansluta sig till det under bildande

varande jaktvårdsområdet. I motionen I: 224 har hemställts, att orden

»lämpligen böra bestå» måtte ersättas med orden »lämpligen kunna bestå».

Utskottet, som finner den i propositionen föreslagna lydelsen vara att föredraga,

vill härutinnan peka på det säkerligen ej ovanliga fall att t. ex. ett till

en större egendom hörande område skjuter in i grannmarkerna. Såsom tillhörande

den större egendomen delar ett dylikt område dennas egenskap att

kunna utgöra eget jaktvårdsområde. Å andra sidan torde det mången gång

redan av områdets beskaffenhet framgå, att det lämpligen bör anslutas till

det ifrågasatta jaktvårdsområdet. Den avfattning, som i propositionsförslaget

givits åt det förevarande stadgandet, synes utskottet bereda tillbörligt

utrymme att i dylika och liknande fall företaga möjligast rättvisa avvägning

av de mot varandra stående intressena. Det må även framhållas, att vad

11 § 1 mom. första stycket ålägger länsstyrelsen att beakta vid prövningen av

ett beslut om bildande av jaktvårdsområde torde innebära en garanti för att

vederbörlig hänsyn skall tagas till ägarens av den större fastigheten intresse.

Jämlikt 10 § 1 mom. andra stycket skall vidare beslutet örn bildande av

jaktvårdsområde innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om, bland

annat, huru jakten å området må utövas. Omständigheterna i det särskilda

fallet bli tydligen här avgörande för beslutets innehåll. Utskottet vill emellertid

angiva några av de alternativ, som enligt utskottets mening kunna

komma i fråga. Delägarna torde sålunda kunna besluta antingen att all

jakt skall utövas gemensamt eller att så skall ske allenast beträffande viss

villebrådsart. Är jaktvårdsområdet mycket stort synes en uppdelning i särskilda

jaktrevir kunna komma i fråga. För älgjakten torde gemensam

jakt väl bliva regel. Beslutet lärer vidare kunna innehålla, att varje delägare

får jaga allenast å egen mark och att han därvid skall vara underkastad

de begränsningar i fråga om avskjutningen, som för varje jaktsäsong

bestämmes med hänsyn till villebrådstillgången. I ett sådant fall torde i

beslutet få inryckas, att, såvitt delägarna inbördes angår, bestämmelserna i

19 § tredje stycket samt 20 och 22 §§ icke skola äga tillämpning å jaktvårdsområdet.

En ytterligare möjlighet synes vara, att delägarna väl få jaga å

hela området, men att för varje delägare jakt ej skall vara tillåten mer än ett

visst antal dagar o. s. v. För de flesta av de nu angivna fallen lära fordras

uttryckliga beslut örn den grund efter vilken fördelning av villebrådet mellan

delägarna skall ske.

Utskottet delar departementschefens åsikt örn det lämpliga i att delägarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

i ett jaktvårdsområde konstituera sig som en jaktvårdsförening och antaga

stadgar. I dessa, tor vilkas antagande eller ändring torde fordras samma

majoritet som för beslut om bildande av jaktvårdsområde, böra de huvudsakliga

grunderna för jaktutövningen och viltvården angivas. Beslutanderätten

i övrigt torde med nedan angivet undantag få enligt i stadgarna angivna

riktlinjer utövas av styrelsen eller föreningssammanträdet.

I betänkandet bar berörts det fall, att en person, vars fastighet finnes

lämpligen böra anslutas till ett jaktvårdsområde, av ideella skäl icke vill att

jakt skall idkas å hans mark. För ett sådant fall borde i fråga om jaktens

utövande å jaktvårdsområdet kunna föreskrivas, att jakt å fastigheten icke

finge av annan delägare i jaktvårdsområdet bedrivas, så länge ägaren icke

vare sig själv eller genom annan utövade jakt å densamma. Departementschefen

har anslutit sig till uppfattningen att en dylik person ej skall behöva

finna sig i att andra personer jaga å hans fastighet, men har ansett uttryckligt

stadgande härom icke erforderligt.

Jämväl utskottet anser, att den ifrågavarande rätten att från jaktutövningen

undantaga viss mark icke behöver understrykas genom särskilt stadgande

i lagen om rätt till jakt. Icke minst vid fall av upplåtelse till utomstående

av en eller flera delägares rätt i jaktvårdsområdet blir det emellertid av

betydelse, att dylika inskränkningar i fråga örn jaktutövningen kommit att

inflyta i beslutet örn områdets bildande. Denna synpunkt torde böra av länsstyrelsen

särskilt beaktas vid prövningen av sådant beslut. Utskottet vill

därför ifrågasätta, om icke i tillämpningsföreskrifterna bör intagas bestämmelse,

som erinrar om den nyssnämnda undan tagsrätten.

I syfte att förebygga att genom ett beslut örn bildande av jaktvårdsområde

en fastighetsägare skall kunna bli berövad sin jakträtt har i 10 § 3 mom.

andra stycket föreslagits ett stadgande av innebörd, att därest beslutet innefattar

att rätten till all jakt eller till jakt efter viss villebrådsart skall upplåtas,

vare sig till delägare eller utomstående, kräves för beslutets giltighet att

det biträdes av samtliga fastighetsägare. Enligt uttalande av departementschefen

bör dock detta stadgande icke utgöra hinder för enskild delägare, som

ej önskar själv använda sig av sin jakträtt, att överlåta densamma å annan

person.

Jämväl utskottet anser, att man genom en särskild bestämmelse bör hindra

en majoritet bland fastighetsägarna att så disponera över rätten till jakt å

jaktvårdsområdet att någon fastighetsägare berövas sin jakträtt. Ett dylikt

stadgande bör emellertid, såsom departementschefen framhållit, icke lägga

hinder i vägen för fastighetsägare att å annan överlåta den rätt till jakt å

jaktvårdsområdet, som tillkommer honom jämlikt de beslutade reglerna för

jaktutövningen å området. Dylik överlåtelse bör, därest flera fastighetsägare

önska överlåta sin ifrågavarande rätt, naturligen även kunna ske

samfällt. Innefatta alltså nämnda regler, att jakten skall utövas gemensamt

å hela området, får den, till vilken delägare överlåtit sin jakträtt, samma

rätt att deltaga i jakten, som skulle tillkommit delägaren. Detta kan annan

Bihang till riksdagens protokoll 1931S. 10 sami. Nr 53.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53-

delägare, som ej velat överlåta sin jakträtt, således ej motsätta sig. Ä andra

sidan blir den sistnämnde delägaren bibehållen vid den rätt att jaga å jaktvårdsområdet

han äger enligt de beslutade reglerna. Delägare, som på sätt

nu sagts överlåter sin rätt till jaktvårdsområdet, får anses lia principiell skyldighet

att beakta, att överlåtelsen ej sker till person, som kan antagas komma

att beakta denna rätt på ett illojalt sätt. Övriga delägare böra emellertid

kunna utöva viss kontroll härutinnan. Detta symes lämpligen kunna

ske, t. ex. genom att i stadgarna intages föreskrift, att delägare får överlåta

sin rätt i området allenast å person, som styrelsen skäligen kan godkänna.

Då reglerna beträffande jaktutövningen å området bli gällande för iverson,

till vilken delägare överlåtit sin rätt till jakt å området, följer att den rätt att

få sin mark fredad mot jakt, som enligt vad tidigare anförts skall tillkomma

delägare med ideella betänkligheter mot jakt, icke kommer att beröras av den

omständigheten, att t. ex. en eller flera delägare utarrendera sin jakträtt.

Den ovan omförmälda bestämmelsen till skydd för enskild delägares jakträtt

har i Kungl. Maj:ts förslag knutits till stadgandena örn bildande av jaktvårdsområde.

Utskottet finner det emellertid uppenbart, att stadgandet om

enhällighet bland fastighetsägarna såsom förutsättning för sådan upplåtelse

av jakträtt, varom här är fråga, skall gälla, vare sig avgörandet om upplåtelsen

träffas i beslutet om områdets bildande eller senare. Då detta icke

torde framgå med full tydlighet av Kungl. Maj:ts förslag, vill utskottet förorda,

att det ifrågavarande stadgandet ges sådant innehåll, att det utan särskild

hänvisning kommer att omfatta varje fall av upplåtelse genom beslut

av fastighetsägarna i gemen. I samband med att stadgandets avfattning

ändras i överensstämmelse härmed, torde det böra utgå ur 10 § och såsom

ett 3 mom. insättas i 12 §.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag omfattar stadgandet om enhällighet vid här

behandlad upplåtelse av jakträtt icke allenast upplåtelsen som sådan utan

även frågan till vem upplåtelse skall ske. Ett så långt gående hänsynstagande

till de särskilda fastighetsägarnas önskemål finner utskottet icke

nödigt. Fastmer synes det utskottet att en vetorätt för enskild delägare i ett

dylikt av principbeslutet föranlett detaljspörsmål innebär risk för att genomförandet

av ett beslut örn upplåtelse av jakträtten omöjliggöres eller i varje

fall så förhalas, att kanske ett gynnsamt erbjudande om övertagande av

jakträtten försittes till men för samtliga fastighetsägare och måhända även

för jaktvården å området. Anses i det särskilda fallet vissa garantier nödiga

i fråga örn val av jaktarrendator m. m., synas sådana kunna skapas därigenom

att i reglerna för jaktutövningen å området eller stadgarna intagas

föreskrifter, exempelvis om kvalificerad majoritet i sådana frågor. Utskottet

vill i anslutning till det sagda föreslå följande avfattning av det ifrågavarande

stadgandet: »Ej må å jakt vårdsområde rätten till all jakt eller till

jakt efter särskild villebrådsart upplåtas till annan, med mindre samtliga

fastighetsägare äro därom ense.»

Av vad utskottet här ovan anfört framgår att utskottet icke kunnat ansluta

sig till den i de likalydande motionerna 1:236 och 11:354 framförda

s. 35 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53-

35

åsikten, att stadgandet i 10 § 3 mom. andra stycket bör göras tillämpligt,

då beslutet örn bildande av jaktvårdsområde innefattar att jakten å området

skall bedrivas samfällt. Motionärernas motivering ger vid handen, att de

med sitt ändringsförslag främst avse att skydda delägare med ideella betänkligheter

mot jakt. Såsom utskottet tidigare framhållit lärer för detta ändamål

särskilt stadgande icke vara erforderligt. I vad motionärernas hemställan

går därutöver vill utskottet framhålla, att ett bifall till densamma

säkerligen komme att på de flesta platser avsevärt minska betydelsen ur

jaktvårdssynpunkt av möjligheten att bilda jaktvårdsområde.

Utskottet vill härefter upptaga till behandling de ytterligare motioner, som

väckts i anslutning till förevarande spörsmål.

I motionen I: 239 har hemställts om sådan ändring av 10 § 3 mom. första

stycket, att de i paragrafen föreslagna majoritetssiffrorna skola uppnås

bland de vid i laga ordning utlyst sammanträde personligen eller genom

fullmakt representerade fastighetsägarna. Utskottet vill i anledning härav

framhålla, att, därest bland fastighetsägarna icke förefinnes så stort intresse

för bildandet av ett jaktvårdsområde att de personligen eller genom lagligen

befullmäktigat ombud komma tillstädes vid ett å platsen hållet sammanträde,

detta torde få anses utgöra bevis för att jakt vårdsområdet icke bör

komma till stånd. Med hänsyn härtill och då exempelvis varken i lagen om

gemensamhetsfiske eller 1 kap. jorddelningslagen annan grund finnes stadgad

för beräknandet av majoritet bland de i viss fråga röstande, finner utskottet

sig icke kunna förorda bifall till motionen.

I motionen II: 355 har gjorts hemställan att skälig hänsyn måtte tagas till

att nuvarande jaktvårdssammanslutningar, trots att de uppkommit genom

frivilligt arrendeavtal, måtte erhålla samma rättsliga ställning som de här

avsedda jaktvårdsområdena samt att möjlighet beredes för icke jordägande

jaktvårdare att taga initiativ till bildande av jaktvårdsområden.

Utskottet får härtill anföra, att då ett beslut om bildande av jaktvårdsområde

enligt förslaget skall gälla jämväl mot ny fastighetsägare, det icke

lärer kunna komma i fråga att genom stadgande i lag överflytta beslutanderätten

till annan än fastighetens ägare. Om och i vad mån denne vill åt

annan uppdraga att utöva denna beslutanderätt är en fråga, som synes falla

utanför lagstiftningens område. Ej heller lärer befogenheten att taga det

formella initiativet till bildande av jaktvårdsområde kunna tillerkännas annan

än fastighetsägare, vilket dock icke torde hindra icke jordägande jaktvårdsintresserade

personer att genom upplysnings- och propagandaverksamhet

söka åstadkomma möjligast flitiga tillämpning av de i förevarande avseende

givna bestämmelserna.

13 g.

Jämväl utskottet anser ett borttagande av den fria jakten å öppna havet

och de s. k. ödeskären lämpligt såsom medel att stävja den där bedrivna,

okontrollerade nöjes- och okynnesjaktcn. Utskottet ansluter sig vidare till

departementschefens åsikt att i stadgandet härom bör göras undantag för

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

den befolkning i skärgårdarna och vid kusten, för vilken jakten efter säl

och sjöfågel har avsevärd betydelse ur näringssynpunkt. Ett dylikt undantag

innebär med andra ord, att den rättighet att jaga å förevarande områden,

som jämlikt 7 § i gällande jaktlag tillkommer jämväl nämnda befolkning,

i viss utsträckning fortfarande skall tillkomma densamma.

I skrivelse till utskottet har emellertid Stockholms läns fiskareförening anfört,

att sistnämnda lagrum i vad rör uttrycket »klippor och skär som ej höra

till visst hemman» i domstolspraxis givits en tolkning, som enligt föreningens

mening medförde, att det föreslagna stadgandet komme att för fiskarbefolkningens

del sakna praktisk betydelse. Enligt nämnda praxis skulle nämligen

den omständigheten att klippor eller skär en gång tillhört visst hemman, ehuru

de sedermera genom skattläggning eller annorledes avskilts därifrån, medföra

att de ej folie under begreppet »klippor eller skär som ej höra till visst hemman».

I skrivelsen har hemställts, örn ett tillägg till den föreslagna 13 § i

syfte att förebygga en dylik tolkning.

Utskottet har vidare inhämtat, att kammarkollegium med anledning av

till kollegiet remitterade framställningar, bland andra från nyssnämnda förening,

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1938 hemställt örn uppdrag

att verkställa utredning om förefintligheten av holmar, klippor och skär av

krononatur, vilka icke höra till något visst hemman, inom ett lämpligt område

av Stockholms läns yttre skärgård. Vidare har kollegiet hemställt,

att Kungl. Majit efter nämnda utrednings slutförande måtte taga i övervägande

lämpligheten av en utredning rörande den framtida dispositionen av

de yttre skärgårdarna i nämnda län.

De i skrivelsen till utskottet berörda spörsmålen äro uppenbarligen av

den art, att de icke kunna avgöras i lagen om rätt till jakt. Icke endast för

fiskarbefolkningen utan även ur naturskyddssynpunkt lärer det emellertid

vara av betydelse att få klarlagt omfattningen av kronans äganderätt till

holmar, klippor och skär i de yttre skärgårdarna. Då de av kammarkollegium

föreslagna utredningarna torde kunna bidraga till att skingra rådande

ovisshet härutinnan, vill utskottet framhålla det önskvärda i att dessa utredningar

komma till stånd. Oberoende härav finner utskottet det önskvärt,

att åtgärder för bevakande av kronans rätt till ifrågavarande holmar,

klippor och skär vidtagas mera allmänt än vad hittills torde varit fallet.

För en rätt tillämpning av 13 § blir tydligen innebörden av uttrycket »annan

jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit» avavgörande

betydelse. Till den bofasta kustbefolkningen lära enligt utskottets

mening få hänföras först och främst de som man i dagligt tal åsyftar

med denna benämning, d. v. s. personer som antingen helt och hållet eller

jämsides med ett mindre jordbruk eller annan hantering hämta sin utkomst

ur havet. De torde så gott som undantagslöst vara varaktigt bosatta vid

kusten eller i skärgårdarna. Till nämnda kategori torde ock säljägarna kunna

räknas. Vidare omfattar den bofasta kustbefolkningen den vid fyr- och

lotsplatsen™ anställda personalen. Men hit synas ock få räknas olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

37

mindre hantverkare och yrkesutövare, som äro varaktigt bosatta i skärgårdarna

eller vid kusten och för vilka det villebråd, varom här är fråga, kan

sägas vara av en mera påtaglig betydelse ur näringssynpunkt. Att i fråga

om de sistnämnda yrkesgrupperna draga den riktiga gränsen lärer väl stundom

erbjuda svårigheter, men enligt utskottets mening komma i de flesta fall

förhållandena på platsen att härutinnan erbjuda tillräcklig ledning. Att

märka är härvidlag att jämlikt grunderna för stadgandet lärer ingen jakt

i sport- eller förströelsesyfte få utan vederbörligt tillstånd äga rum å ifrågavarande

områden. Såsom tillåten torde alltså få anses — förutom den rena

husbehovsjakten — allenast sådan jakt som bedrives i syfte att genom det

nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumeras eller försäljes, erhålla ett

nödvändigt tillskott till livsuppehället, vilket på grund av förhållandena på

platsen eljest icke är att påräkna.

Utskottet får alltså med nu gjorda erinringar förorda bifall till Kungl.

Maj:ts förslag i denna del.

15 §.

Den rätt att döda och behålla vissa uppräknade djur. som enligt 1 mom.

första stycket i förevarande paragraf föreslås skola tillkomma icke jaktberättigad

gårds- eller trädgårdsinnehavare och vartill motsvarighet finnes i

13 § av gällande jaktlag, har som känt är trätt i stället för den tidigare

medgivna rätten att döda och behålla de uttryckligen såsom skadliga betecknade

djurarterna. Utskottet vill med anledning därav framhålla vikten

av att den ifrågavarande rätten begagnas med urskillning. Den bör

alltså icke få utövas i annat fall än då djur, tillhörande någon av de i lagrummet

uppräknade arterna, inkommit i gård eller trädgård i tydlig avsikt

att föröva skadegörelse eller djuret tillhör art, vars allmänna egenskaper

äro sådana, att skadegörelse ändock kan befaras. Härav lärer i sin tur

följa att ett inlockande av dylikt djur i avsikt att tillgodogöra sig detsamma

icke kan anses inbegripet under den i lagrummet medgivna rätten.

I andra stycket av samma moment medgivas de i första stycket nämnda

personerna rätt att döda björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller

trädgård. Vad utskottet anfört i fråga om den jämlikt första stycket medgivna

rätten gäller tydligen i lika hög grad den rätt varom i andra stycket

är fråga. Men utskottet vill i anledning av hemställan i motionen I: 238 därjämte

föreslå, att Örnen helt undantages från tillämplighetsområdet för ifrågavarande

paragraf. Visserligen har i förslaget angelägenheten av att skydda

den fåtaliga örnstammen såtillvida beaktats, att Örnen jämställts med

björn och lo i stället för att såsom i gällande lag hänföras till den grupp

djur, varom stadgas i första stycket. Det ökade skydd, som härigenom bereus

örnarna, synes utskottet emellertid icke vara tillräckligt för att hindra

att örnar, som inkomma i gård eller trädgård, bliva dödade i oträngt mål.

Härtill kommer att, såsom i motionen framhållits, örnen är lätt att bortskrämma,

varför eventuell skadegörelse alltså kan förebyggas utan att örnen

dödas. Utskottet ansluter sig vidare till uttalandet i motionen att, för

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

den händelse örn bevisligen förgripit sig å tamdjur, Kungl. Majit bör, i likhet

med vad som är fallet vid dylik skadegörelse av björn eller lo, kunna

bereda den skadelidande ersättning av statsmedel.

I förevarande paragraf återfinnes det första stadgandet i förslaget, som

berör björnen. Utskottet vill i anledning härav hänvisa till den redogörelse

för den i betänkandet intagna utredningen i den s. k. björnfrågan och de

därav föranledda förslagen, som återfinnes i inledningen till utskottets utlåtande.

Utskottet har icke något att erinra mot att de bestämmelser, som

sammanhänga med fridlysningen av björnen, få inflyta i jaktstadgan. Vad

därutinnan i betänkandet föreslagits synes utskottet ändamålsenligt såsom

möjliggörande en rättvis avvägning mellan de olika intressena. Den uppmjukning

av villkoren för rätt till ersättning för skada av björn, som förslaget

till lag örn ändrad lydelse av 2 § nationalparkslagen innehåller, finner

utskottet välbetänkt. Ej heller har utskottet något att erinra mot att villkoren

för rätten till dylik ersättning, såvitt angår annan mark än nationalpark,

utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits

i betänkandet. Spörsmålet att hålla lapparna skadelösa för förluster till

följd av björnens angrepp å de späda renkalvarna synes utskottet jämväl

kunna lösas i ungefärlig överensstämmelse med de i betänkandet uppdragna

riktlinjerna. Utskottet vill därjämte framhålla angelägenheten av att, såsom

i betänkandet antytts, proceduren vid ersättningsfrågornas behandling göres

så enkel och för ersältningssökanden litet betungande som möjligt. Vad utskottet

sålunda anfört i fråga om björnen bör i tillämpliga delar även kunna

gälla lo och örn.

Vidkommande innehållet i förevarande paragraf i övrigt har i de likalydande

motionerna I: 236 och II: 354 hemställts, att det i paragrafen ävensom

i 17 § förekommande uttrycket »gård eller trädgård» måtte utbytas mot

den mera fullständiga beskrivningen »gård, trädgård, hönsgård eller annat

inhägnat område för uppfödning eller odling av pälsdjur, vattenfåglar,

andra smådjur eller fisk». Utskottet får i anledning härav anföra, att såvitt

utskottet har sig bekant, uttrycket »gård eller trädgård», vilket infördes

i jaktlagstiftningen år 1912, hittills icke föranlett tolkningssvårigheter.

Med hänsyn till att förevarande paragraf giver icke jaktbcrättigad gårdseller

trädgårdsinnehavare rätt att döda och behålla även specifikt jaktbara

djur synes det utskottet av vikt, att stadgandet tolkas restriktivt jämväl i

fråga om uttrycket »gård eller trädgård». Så t. ex. bör icke den omständigheten

att ett stycke av en åker besås med köksväxter föranleda, att denna

del av åkern blir att anse såsom trädgård. Ej heller synas några kaninburar,

placerade i en skogsbacke, ge upphov till en »gård». Å andra sidan

torde man, därest man, såsom i motionen förutsatts, uppställer kravet på

inhägnad såsom något för de där uppräknade anläggningarna utmärkande,

kunna föranleda tolkningssvårigheter och därav följande tvistigheter. Utskottet

finner följaktligen motionerna icke böra föranleda ändring i Kungl.

Majits förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

39

24 §.

Såsom utskottet vid 1 § anfört har förslaget beaktat det rättmätiga intresset

hos näringarna att icke bliva tillfogade ekonomiskt avbräck genom

alltför intensiv jaktvård. Till det i tredje stycket av 1 § givna allmänna

stadgandet härom ansluta sig bestämmelserna i 24 § 1 mom. Utskottet finner

desamma väl ägnade att tillgodose såväl odlare- som jaktvårdsintresset.

För att ett föreläggande att vidtaga åtgärder av här avsett slag icke skall

kunna av en jakträttsinnehavare opåtalt negligeras, erfordras tydligen bestämmelser,

som stadga viss påföljd för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet

till efterrättelse. Man synes härvid ha att välja mellan att antingen

utsätta vite och skadeståndsskyldighet eller att förordna örn sådan

tvångsjakt, som föreslagits i sista punkten av momentets första stycke.

Enligt utskottets mening kan en vitesbestämmelse befaras i många fall icke

medföra önskad effekt. Inför hotet om tvångsavjagning torde däremot en

jakträttsinnehavare icke tova att vidtaga de av länsstyrelsen eller, i sista

hand, av Kungl. Maj:t såsom nödiga befunna åtgärderna. På grund härav

och då utskottet icke kan finna, att ett förordnande om tvångsavjagning

är mera stridande mot gängse rättsuppfattning än ett utkrävande av skadestånd,

kan utskottet icke ansluta sig till den i motionen I: 224 uttalade upp - fattningen, att stadgandet örn jakt efter förordnande och de därmed sammanhängande

bestämmelserna i vissa andra paragrafer skola utgå.

26 §.

Såsom i betänkandet framhållits lärer det kunna förväntas, att en lagstiftning

för jaktvårdens främjande får betydelse redan genom att understödja

skapande av en opinion i önskad riktning samt genom att påverka

enskilda jägare och andra. Utskottet, som inledningsvis anslutit sig till

denna uppfattning, förmenar dock, att dessa verkningar måste antagas få

en ganska begränsad räckvidd. För att de till jaktvårdens fromma givna

föreskrifterna skola få en allmännare betydelse erfordras enligt utskottets

åsikt, att deras omsättande i praktiken förbindes med en under medverkan

av personer med sakkunskap, förmåga till initiativ och auktoritet bedriven

upplysnings- och organisationsverksamhet. Denna kräver för sitt utförande

icke obetydliga penningmedel. De lokala jaktvårdssammanslutningarna,

vilkas yttersta förgreningar utgöras av jaktvårdsområdena, torde för att

kunna fylla sin uppgift i många fall bliva i behov av understöd i olika former.

Åtskilliga jakt- och naturvårdande åtgärder av mera allmänt intresse

ha hittills fått stå tillbaka av brist på medel. Utskottet, som med dessa exempel

allenast velat antyda en del av de uppgifter för jaktvårdsarbetet,

vilkas genomförande är beroende av att medel för ändamålet stå till förfogande,

ansluter sig till grundtanken i Kungl. Maj:ts förslag att de nödiga

medlen skola åstadkommas av de jagande själva, främst genom erläggande

av s. k. jaktvårdsavgift. Utskottet biträder vidare förslaget att jaktvårdsavgifterna

skola bilda en jaktvårdsfond, vilken efter Konungens bestämmande

skall användas till främjande av jaktvården inom riket, ävensom att

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

för sådant ändamål jämväl skola användas de övriga medel, som enligt förslaget

eller särskilda stadganden skola tillföras fonden. Ett förslag till fördelning

av jaktvårdsfondens medel på olika ändamål återfinnes i ett statsrådsprotokollet

för den 5 februari 1937 bifogat utkast till jaktstadga. Utskottet

finner nämnda förslag vara i huvudsak lämpat att läggas till grund

för de blivande bestämmelserna i ämnet. Såsom emellertid framgår av

ett av utskottet denna dag avgivet utlåtande (nr 54) i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 47 angående älgavgifter m. m. har utskottet lämnat

utan erinran ett uttalande av föredragande departementschefen, att viss

brist i den föreslagna älgskadefonden för södra Sverige skall få fyllas med

medel ur jaktvårdsfonden. Då storleken av det härför erforderliga beloppet

icke för närvarande låter sig beräkna, synes det utskottet lämpligt att

med fastställandet av fördelningsgrunden för jaktvårdsfonden får anstå

tills någon erfarenhet vunnits därutinnan. Utskottet förutsätter därvid att

jaktvårdsfonden icke kommer att tagas i anspråk för ersättande av älgskador

i sådan utsträckning att de ändamål, för vilka jaktvårdsmedlen

egentligen äro avsedda, bliva i mera avsevärd grad tillbakasätta. Ej heller

har utskottet, som finner det lämpligt att de närmare bestämmelserna örn

jaktvårdsavgifterna intagas i jaktstadgan, något att erinra mot att jaktvårdsavgifternas

belopp varieras, allt eftersom den genom avgiftens erläggande

föi-värvade behörigheten att jaga skall omfatta mindre eller större del

av riket. Utskottet har därvid utgått ifrån att intet hinder kommer att

föreligga för en jägare, som erlagt t. ex. en sockenavgift, att, därest han

får tillfälle att jaga å plats utanför nämnda avgifts giltighetsområde, erlägga

ytterligare en eller flera sockenavgifter. Med hänsyn härtill och till

sockenavgiftens ringa belopp torde behov ej föreligga att. såsom i motionen

11:347 hemställts, bereda möjlighet för utfärdande av jaktkort för viss

kortare tid. Vidkommande storleken av avgifterna vill utskottet, som icke

anser sig kunna förorda en så stor höjning av läns- och riksavgiftema som

föreslagits i motionen 11:344, ifrågasätta, örn icke dessa avgifter lämpligen

skulle kunna höjas till förslagsvis respektive 10 och 25 kronor.

Vidkommande härefter frågan huruvida ägare och med honom jämlikt

7 § i jakträttsligt avseende likställd brukare av fastighet skola i fråga örn

jakt å den ägda eller brukade fastigheten vara skyldiga att erlägga jaktvårdsavgift

ha i de avgivna motionerna olika yrkanden framställts. Å ena sidan

har i motionen I: 237 hemställan gjorts, att den föreslagna undantagsbestämmelsen

för ägare och brukare måtte utgå, medan å andra sidan i motionerna

I: 224, I: 236 och II: 354, likalydande, samt II: 344 hemställts, att den

ägare och brukare medgivna befrielsen måtte utvidgas till att avse sådan

ägares eller brukares hemmavarande familjemedlemmar.

Såsom utskottet ovan anfört är ändamålet med uttagandet av jaktvårdsavgift

att skaffa medel till jaktvårdsarbetets bedrivande. De frukter i form

av förbättrad villebrådstillgång detta arbete giver å en viss mark komma

främst den tillgodo, som där utövar jakt. Oberoende av om denne är ägare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

41

eller med ägare likställd brukare av marken synes han därför enligt utskottets

mening böra genom erläggande av jaktvårdsavgift lämna sitt bidrag till

kostnaderna för den uppnådda förbättringen. Utskottet föreslår därför, att

första stycket av 1 mom. i 26 § erhåller följande ändrade lydelse: »Den som

vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.»

I anslutning till vad utskottet här ovan föreslagit i fråga om skyldigheten

att erlägga jaktvårdsavgift vill utskottet föreslå, att bestämmelserna i 2 mom.

av 26 § ändras därhän att dels stadgandet att bestämmelserna om jaktvårdsavgift

icke skola äga tillämplighet i fråga örn jakt, varom förmäles i 13 §,

utgår, dels ock stadgande införes därom att nämnda bestämmelser icke

skola äga tillämplighet i fråga om dödande i gård, trädgård, anläggning för

fruktodling eller plantskola av sådant djur, som avses i 15 §.

Vidkommande bestämmelserna örn jaktkort i andra stycket av 1 mom. samt

4 mom. vill utskottet framhålla det önskvärda i att jaktkorten komma att tillhandahållas

de jagande på sätt, som innebär minsta besvär och omgång, och

i varje fall utan annan kostnad än själva jaktvårdsavgiften. Ett tillmötesgående

av detta önskemål synes kunna föranleda att å landet jämväl annan

befattningshavare än landsfiskal skall kunna komma i fråga som utfärdare

av jaktkort.

I de likalydande motionerna I: 236 och II: 354 har framhållits, att många

av landets s. k. jägare icke fyllde de personliga anspråk, som borde ställas

på dem, som tillätes hantera jaktvapen. Dessutom bedreves ofta jakten

som ett sällskapsnöje i förening med en förtäring av rusdrycker, som säkerligen

icke vore utan skuld till de många beklagliga jaktolyckorna. Motionärerna

ha därför hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,

att de blivande bestämmelserna örn utfärdande av jaktkort måtte givas en

sådan avfattning, att personer, vilka missbrukade spritdrycker, skulle kunna

förvägras eller berövas jaktkort i likhet med gällande bestämmelser beträffande

körkort.

I motionen 11:346 har hemställts, att riksdagen måtte komplettera förslaget

till lag om rätt till jakt i syfte att humanisera jakten och minska riskerna

för djurplågeri. Lagen borde bereda djuren skydd mot onödig grymhet

till följd av inkompetens hos jägaren, olämpligt vapen eller olämplig

ammunition. Sålunda har i motionen föreslagits viss minimiålder, 18 år,

för rätt att idka jakt, för vars utövande jaktkort erfordras enligt förevarande

paragraf. För erhållande av jaktkort borde därför städse fordras bevis

örn uppnådd minimiålder. Som ett ytterligare villkor för erhållande av

jaktkort borde uppställas krav på prövad skjutskicklighet. Häri inbegrepes

även allmän lämplighet (lugn, omdöme, god syn och insikt i gällande jaktlagar,

bestämmelser örn djurplågeri o. dyl.). I fråga om själva jaktsättet

borde förbud införas mot jakt med hagel mot större villebråd. Likaså borde

jakt med kula endast få förekomma, då refflat gevär användes, ej vid jakt

med slätborrat gevär.

Det torde tyvärr icke så sällan förekomma, alt jakt utövas av personer, som

icke äro därför lämpade, antingen deras olämplighet består i bristande för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

måga att handha jaktvapen eller andra jaktredskap eller i att de sakna

omdöme, självbehärskning, förståelse för människans förpliktelser mot den

levande naturen eller personliga egenskaper i övrigt, som böra förefinnas

hos utövare av en verksamhet sådan som jakten. Förbättrade förhållanden

härutinnan synas dock säkrast kunna ernås genom upplysningsverksamhet

och det torde bli en viktig uppgift inom jaktvårdsarbetet att på detta område

ieda och fostra landets jägare. Härutinnan torde jaktvårdsområdenas

ledare och övriga delägare kunna genom föredöme och personlig påverkan

komplettera den av den frivilliga jaktvårdsorganisationen bedrivna rådgivande

och upplysande verksamheten. Genom bestämmelser i lag''torde däremot

litet vara att vinna, främst beroende på svårigheten att kontrollera

deras efterlevnad. Så t. ex. bör ett intyg om skjutskicklighet för att ha

något värde vara föregånget av inför kompetent person avlagda prov. Möjlighet

att föranstalta om sådana prov saknas för närvarande. Ett intyg om

nykterhet torde här lika litet som i fråga om förande av motorfordon hindra

spritförtäring med ty åtföljande olyckshändelser. För att ett indragande

av jaktkort skall ha avsedd effekt, måste man ock kunna hindra den

av indragningen drabbade att få ett nytt jaktkort. Detta torde icke låta

sig göra annat än med en vidlyftig och kostsam apparat för registrering av

utfärdade och indragna jaktkort. Erinras bör ock att i ingen av de ifrågavarande

motionerna förutsättes allmän skyldighet att lösa jaktkort. Av

nu anförda skäl kan utskottet icke förorda bifall till motionerna i denna

del.

Vad åter angår de i motionen 11:346 föreslagna bestämmelserna rörande

jaktsättet i syfte att förebygga djurplågeri vid jakt, finner utskottet dessa

värda att övervägas. Bestämmelserna lia emellertid sin plats i jaktstadgan,

varför utskottet allenast vill här uttala, att utskottet förutsätter, att

Kungl. Maj :t vid utarbetande av den nya jaktstadga, som torde kunna förväntas,

därest förslaget till lag om rätt till jakt antages, kommer att skänka

tillbörligt beaktande åt de djurskyddsvänliga synpunkterna.

Utskottet vill till sist i samband med förevarande paragraf framhålla vikten

av att det med stöd av jaktvårdsfonden bedrivna jaktvårdsarbetet kommer

att läggas på bredast möjliga bas och under hänsynstagande till de

olika på jaktens område representerade intressena. Då, såsom departementschefen

framhållit, med genomförandet av den i betänkandet föreslagna

jaktvårdsorganisationen lärer få anstå tills vidare, synes ansvaret för

jaktvårdsarbetet komma att främst åvila den nuvarande helt frivilliga jaktvårdsorganisationen,

d. v. s. Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar

i länen. Häremot torde intet annat vara att erinra än att det för

jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande enligt nyss angivna riktlinjer blir av

betydelse, att jämväl förbundet utvidgar sin bas och sålunda söker draga

till sig -—- även i form av kollektiv anslutning -—- de ute i bygderna verksamma

jaktvårdssammanslutningarna och icke minst de, som bildas med

stöd av de föreslagna bestämmelserna örn jaktvårdsområden. Utskottet vill

s. 43 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

43

därjämte ifrågasätta, om icke de befintliga länsjaktvårdsföreningarna skulle

kunna i sin nuvarande frivilliga form bereda plats i sina beslutande organ

för representanter för hushållningssällskap och landsting med flera i

enlighet med de riktlinjer, som härför uppdragits i betänkandet. I fråga

örn kontrollen över jaktvårdsmedlens användning förutsätter utskottet, att

Kungl. Maj:t kommer att utfärda de därför nödiga bestämmelserna.

27 §.

Utskottet anser sig ej böra motsätta sig de föreslagna grunderna i fråga

om skyldigheten att inneha jaktpass, då med dessa ernås överensstämmelse

med bestämmelserna i vissa handelstraktater. Utskottet vill emellertid

framhålla det angelägna i att man från svensk sida eftersträvar att i detta

avseende erhålla ömsesidighet. Med anledning av hemställan i motionen

1: 240 får utskottet anföra, att det av internationella hövlighetshänsyn betingade

stadgandet, att jaktpass ej är erforderligt för medlem av främmande

makts beskickning, så mycket mindre ger utskottet anledning till erinran,

som av en jämförelse mellan 26 och 27 §§ framgår, att sådan medlem skall

vara skyldig erlägga jaktvårdsavgift.

28—34 §§.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna bestraffnings-,

förverkande- och åtalsreglerna, vilka synas utskottet väl avvägda

och ägnade att på ett verksamt sätt bidraga till att upprätthålla respekten

för lagen och utgöra ett skydd för jaktvårdsarbetet. Åtgärden att

från allmänna strafflagen till jaktlagen överflytta stadgandena örn olovlig

jakt finner utskottet lämplig, då härigenom vinnes större reda och överskådlighet.

I anledning av vad i motionen 1:229 anförts vill utskottet som

sin mening uttala, att av det innehåll, som enligt 1 § första stycket givits

åt begreppet jakt, synes följa, att den, som t. ex. med bil å annans mark

kör över villebråd i avsikt att tillägna sig det, kan straffas för olovlig jakt

med motorfordon.

Förslaget till lag angående tillägg till 7 § lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Förslaget har icke givit utskottet anledning till erinran.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 25 juni 1909 angående

nationalparker.

Förslaget att undantaga jämväl älg och örn från den lapparna medgivna

rättigheten att jaga å område för nationalpark och således bereda dessa djurarter

ökat skydd inom nationalparkerna finner utskottet välbetänkt. Under

hänvisning till vad utskottet anfört vid 15 § i förslaget till lag örn rätt

till jakt lämnar utskottet förevarande lagförslag i övrigt utan erinran.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition

må

1) med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till lag örn

rätt till jakt icke kunnat oförändrat antagas, för sin del

antaga ett förslag till lag i ämnet, som skiljer sig från

Kungl. Maj:ts förslag allenast därutinnan, att 10, 12, 15 och

26 §§ erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj-.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

10 §.

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, må i ändamål att befrämja jaktvården å området besluta, att

ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse

av länsstyrelsen.

Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst

antal år, lägst tio och högst tjugufem. Beslut om bildande av jaktvårdsområde

skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru å området

jakten må utövas och viltvården handhavas ävensom fastighetsägares

skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens

tillgodoseende.

2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke

samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets

bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget

företagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas

av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter

rörande förrättningen utfärdas av Konungen.

3 mom. Beslut om bildande av 3 mom. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde vare ej giltigt med jaktvårdsområde vare ej giltigt med

mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst fyra femtedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga minst

fyra femtedelar av den mark varom

fråga är. Härvid må ägare av mark,

som i avseende å läge, form och övrig

beskaffenhet finnes lämpligen böra

bestå såsom eget jaktvårdsområde,

icke mot sitt bestridande kunna tvingas

ansluta sig till jaktvårdsområde

varom nu är fråga.

Innefattar beslut örn bildande av

jaktvårdsområde att rätten till all jakt

eller till jakt efter särskild villebrådsart

å området skall upplåtas till viss

eller vissa personer, fordras för be
-

mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst tre fjärdedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga minst

tre fjärdedelar av den mark varom

fråga är. Härvid må ägare av mark,

som i avseende å läge, form och övrig

beskaffenhet finnes lämpligen böra

bestå såsom eget jaktvårdsområde,

icke mot sitt bestridande kunna tvingas

ansluta sig till jaktvårdsområde

varom nu är fråga.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

45

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

slutets giltighet att samtliga fastighetsägare

förenat sig därom.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande av jaktvårdsområde, varom sägs i

10 §, blivit fastställt, gäde det mot ny fastighetsägare.

2 mom. Tillkommer på grund av stadgande i 7 § jakträtten å fastighet

varom i 10 § är fråga annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten

att ägaren biträder beslut örn bildande av jaktvårdsområde icke lända till inskränkning

i den jakträtt som sålunda tillkommer fastighetens innehavare

eller brukare under besittnings- eller brukningstiden.

Vad nu stadgats skall ock i tillämpliga delar gälla örn jakträtt varom är

bestämt på sätt i 8 § sägs.

Har jakträtten å fastighet som varder intagen i jaktvårdsområde eljest upplåtits

till någon, som icke besitter eller brukar fastigheten, åge han uppsäga

jakträttsavtalet till omedelbart upphörande.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde

rätten till all jakt eller lill jakt efter

särskild villebrådsart upplåtas till annan,

med mindre samtliga fastighetsägare

äro därom ense.

15 §.

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla,

ekorre, vildkanin, igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja,

skata, nötskrika, pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, havé den som

där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och behålla

djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må björn, lo eller örn, Likaledes må björn eller lo, som

som inkommer i gård eller trädgård, inkommer i gård eller trädgard, av

av nämnda personer dödas. nämnda personer dödas.

2 mom. Har jämlikt särskilda bestämmelser rätt tillagts jakträttsinnehavaren

att utan hinder av stadgat förbud döda vissa eljest fridlysta fåglar, då

sådant erfordras till förekommande av avsevärd skada i trädgård, eller att,

oberoende av stadgad fridlysning, avlägsna eller förstöra sådana fågelbon,

som blivit byggda i eller på byggnad eller i gård och därigenom förorsaka

olägenhet eller skada, ävensom i dylika bon varande ägg, skall enahanda

rätt tillkomma jämväl de i 1 mom. omförmälda personerna i fråga örn där

avsedd gård eller trädgård.

Innehavare av trädgård, anläggning för fruktodling eller plantskola skall,

ändock att han där icke äger jakträtt, hava samma rätt att inom anläggningen

fälla eljest fridlyst hare, som enligt vad därom må vara stadgat är

jakträttsinnehavaren medgiven. Sålunda fälld hare tillkomme jakträttsinnehavaren.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

(Kungl. Mcij:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt 1 mom. Den som vill utöva jakt

å annan mark ån den han äger eller vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

till vilken han har i 7 § omförmäld

brukningsrätt vare pliktig erlägga

jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med

polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare

eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken

eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten

att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som står

under hans förvaltning eller uppsikt.

2 morn. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län

samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara;

samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt åge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga

örn:

jakt varom förmåles i 13 §;

jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,

döda i nämnda lagrum omförmälda

djur.

jakt efter varg eller järv;

rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 morn., döda i

nämnda lagrum omförmälda djur

eller

dödande i gård, trädgård, anläggriing

för fruktodling eller plantskola

av sådant djur, som avses i 15 §.

3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),

vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av

jaktvården inom riket. För sådant ändamål skola ock användas de övriga

medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda

fond.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

47

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen

för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för

utfärdande av jaktkort.

2) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag angående tillägg

till 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut; samt

3) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse

av 2 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker;
B.

att motionerna I: 224, 229, 236, 237, 238, 239 och 240

samt II: 344, 346, 347, 354 och 355 i den mån de ej blivit

besvarade genom detta utlåtande icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 april 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Granath, Tjällgren, Alfred Andersson, von

Stockenström, Mannerskantz, Anderberg och Dahlström samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Olsson i Rödningsberg, Gustafson

i Vimmerby, Andersson i Löbbo, Carlström*, Ericsson i Sörsjön, Liedberg och Sjögren.

* Ej närvarande vid behandlingen av 26 §.

Reservationer:

I. Beträffande 10 § 3 mom. i förslaget till lag örn rätt till jakt

av herrar Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Carlström, vilka

anfört:

»Enligt utredningsmannens förslag skulle beslut örn bildande av jaktvårdsområde

ej vara giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst två tredjedelar av antalet fastighetsägare och tillika äga minst två

tredjedelar av den mark fråga är. Departementschefen har i likhet med

utredningsmannen funnit det önskvärt, att en övervägande majoritet av jordägare

med sammanhängande marker skulle kunna genomföra beslut örn

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde. För att förhindra att endast

en enda jakträttsinnehavare, vars ägor vore belägna inom området, skulle

kunna försvåra eller omöjliggöra effektiv jaktvård, har han ansett, att skyldighet

under vissa förhållanden borde föreskrivas för samtliga jakträttsinnehavare

att ansluta sig till det gemensamma jaktvårdsområdet. Då det

enligt departementschefens uppfattning torde vara av vikt, att denna möjlighet

att genomföra en sammanslutning endast tillgrepes i ytterlighetsfall, har

han emellertid föreslagit den ändringen i utredningsmannens förslag, att

som förutsättning för bildande av jaktvårdsområde skulle gälla, att de som

biträdde beslutet utgjorde minst fyra femtedelar av samtliga fastighetsägare

och tillika ägde minst fyra femtedelar av marken i fråga. Vi vilja visserligen

icke bestrida, att den i förhållande till utredningsmannens förslag vidtagna

skärpningen i fråga om den för genomförande av ett beslut om bildande

av jaktvårdsområde erforderliga majoriteten åtminstone i vissa landsdelar

kan tänkas medföra, att bestämmelserna icke bliva så effektiva som

önskvärt är med hänsyn till jaktvårdsintresset. Men vi anse oss å andra sidan

böra understryka departementschefens uttalande därom, att möjligheten

att genomföra en jaktvårdssammanslutning mot vissa av sammanslutningen

berörda jordägares vilja endast bör tillgripas i ytterlighetsfall. Med hänsyn

härtill och då det enligt vårt förmenande torde få anses välbetänkt att,

innan tillräcklig erfarenhet vunnits rörande de praktiska verkningarna av

de nya och följaktligen oprövade reglerna, ansluta vi oss härutinnan till

Kungl. Maj:ts förslag.

Vi hemställa alltså,

att 10 § 3 mom. i utskottets förslag till lag örn rätt till jakt

måtte erhålla följande lydelse:

''Beslut örn bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt

med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst fyra

femtedelar av antalet fastighetsägare och tillika äga minst

fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Härvid må

ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet

finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,

icke mot sitt bestridande kunna tvingas ansluta sig

till jaktvårdsområde varom nu är fråga.’»

II. Beträffande 26 § förslaget till lag om rätt till jakt

av herrar Sederholm, Granath, Tjällgren, Olsson i Rödningsberg, Gustafson

i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Sjögren, vilka ansett, att utskottets

motivering i fråga om 26 § bort hava följande lydelse:

»Såsom i---hemmavarande familjemedlemmar.

Såsom utskottet ovan anfört är ändamålet med uttagandet av jaktvårdsavgift

att skaffa medel till jaktvårdsarbetets bedrivande. Då frukterna av

detta arbete, bland annat i form av förbättrad villebrådstillgång, komma

s. 49 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

49

dem tillgodo, som utöva jakt, synes det ock ligga närmast till hands, att varje

jägare får erlägga jaktvårdsavgift oberoende av örn han är ägare till marken

eller ej. Den ur jordäganderätten härledda befogenheten att å egen mark

idka jakt har emellertid av ålder skattats högt av landets jordbrukare, och

de flesta försök att kringskära densamma ha mötts av ett bestämt motstånd.

Av vad utskottet tidigare anfört och tillstyrkt framgår dock att utvecklingen

på jaktens område nödvändiggjort vissa ingrepp i nämnda befogenhet. Dessa

ha dock hållit sig inom ramen av vad som ur jaktvårdssynpunkt eller

med hänsyn till näringarnas intressen befunnits oundgängligen erforderligt.

Den inskränkning i jordägarens rätt att fritt få jaga å egen mark, som tvånget

att därför behöva erlägga avgift innebär, torde för sådana jordägare,

som endast jaga å egen mark, komma att framstå såsom ett obefogat ingrepp

i en jordägaren av ålder tillkommande rättighet. Något av angelägenheten

att skaffa erforderliga medel dikterat behov av ett dylikt ingrepp synes

ej heller föreligga. Äganderättsförhållandena å marken torde nämligen i

regel medföra, att idkande av jakt allenast å egen mark mera sällan förekommer.

De jordägare, som äro jägare, torde därför som regel kunna förutsättas

komma att under alla omständigheter erlägga jaktvårdsavgift. Det får vidare

ej förbises, att det i landet finnes många jordägare, som, utan att kunna

sägas vara jägare, någon enstaka gång gå ut med bössan, mindre för att idka

jakt i specifik mening än för att lia den till hands, örn t. ex. något skadedjur

skulle korsa deras väg. För en sådan jordägare skulle det säkert te sig stötande,

om han skulle bliva lagförd därför att han ej erlagt jaktvårdsavgift. Då

det av lätt insedda skäl icke torde låta sig göra att i en sådan jordägares intresse

medgiva undantag från en eljest en var åvilande förpliktelse att erlägga

jaktvårdsavgift, synes det utskottet, att detta förhållande utgör ett ytterligare

skäl mot en bestämmelse om sådan förpliktelse. Ehuru de av utskottet nu

anförda skälen icke med samma styrka göra sig gällande i fråga om brukare,

som avses i 7 §, vill utskottet, med hänsyn till att en dylik brukare i jakträttsligt

avseende kan anses likställd med ägare, icke göra någon skillnad mellan

ägare och brukare i förevarande avseende.

Vad vidare beträffar ägares eller brukares hemmavarande familjemedlemmar

torde bärande skäl icke kunna förebringas för att de i fråga örn

skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift skola tillerkännas den särställning

som av ovan anförda skäl ansetts böra tillkomma jordägare eller brukare.

Härtill kommer att värdet av en rätt för sådana famil jemedlemmar att jaga

utan att ha erlagt jaktvårdsavgift måste bli mycket olika, beroende på familjemedlemmarnas

antal m. m. Att däri ligger ett frö till många tvistigheter

torde vara uppenbart. Med hänsyn härtill kan utskottet ej heller i denna

del förorda bifall till yrkandena.

Förslagets bestämmelser i 2 mom. av 26 § ha icke föranlett annan erinran

från utskottets sida än att stadgandet att bestämmelserna örn jaktvårdsavgift

icke skola äga tillämplighet i fråga örn jakt, varom förmäles i 13 §, synes

Bihang till riksdagens protokoll 11)38. 10 sami. Nr 53.

t

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

böra förtydligas därhän, att det kommer att otvetydigt angiva, att befrielsen

från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift skall åtnjutas allenast av den

bofasta kustbefolkningen vid den jakt efter säl eller sjöfågel, som nämnda

befolkning jämlikt 13 § får utöva utan tillstånd. I samband därmed torde

stadgandet böra flyttas till första punkten av momentet.

Vidkommande bestämmelserna —--- nödiga bestämmelserna.»

Under åberopande av det sålunda anförda ha ifrågavarande reservanter

ansett, att 26 § i utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till

vilken han har i 7 § omförmäld brukningsrätt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt första stycket

åligger skall han vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort; och

vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med

polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare

vid domänverket, lappfogde eller lapptillsyningsman, stiftsjägmästare

eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken

eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket,

lappväsendet och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten

att påfodra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast å mark som

står under hans förvaltning eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län

samt skyddsskogsgränsen i Jämtlands län bofast person vid jakt med snara:

samt

person som enligt 27 § är skyldig person, tillhörande den bofasta

utlösa jaktpass. kustbefolkningen, vid den jakt efter

säl eller sjöfågel, som nämnda befolkning

jämlikt 13 § må idka utan tillstånd;

samt

person som enligt 27 § är skyldig

utlösa jaktpass.

s. 51 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 53.

51

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I övrigt åge bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke tillämplighet i fråga

örn:

jakt varom förmäles i 13 §;

jakt efter varg eller järv eller jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter, rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,

döda i nämnda lagrum omförmälda döda i nämnda lagrum omförmälda

djur. djur.

3 mom. Av influtna jaktvårdsavgifter skall bildas en fond (jaktvårdsfonden),

vilken efter Konungens bestämmande användes till främjande av

jaktvården inom riket. Föi sådant ändamål skola ock användas de övriga

medel som enligt vad därom må vara särskilt stadgat skola tillföras nämnda

fond.

A mom. Konungen äger bestämma jaktvårdsavgifts belopp samt ordningen

för uppbörd, redovisning och fördelning av dylika avgifter ävensom för

utfärdande av jaktkort.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:232 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten