Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937.

1938-05-13 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1938:147, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

1

Nr 147.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni

1937.

(Ira avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1937 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och

förklaringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Uppehållande av vissa direktörsbefattningar vid fångvårdsstaten.

Under justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna behandlat vissa frågor,

som beröra uppehållande av vissa direktörsbefattningar vid fångvårdsstaten

(Del I sid. 5 och 6).

Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 38—40).

Utskottet vill erinra därom, att Kungl. Majit på framställning av fångvårdsstyrelsen

för innevarande års riksdag framlagt förslag om straffängelsets

i Karlskrona omändring från och med den 1 juli 1938 till kronohäkte

under ledning av en kronohäktesföreståndare av lia klass. Detta förslag har

numera vunnit riksdagens godkännande. Övriga av revisorerna upptagna

frågor äro, såsom av fångvårdsstyrelsens förklaring i ärendet framgår, för

närvarande föremål för styrelsens uppmärksamhet och torde ändring i av

revisorerna angivet avseende jämväl härutinnan vara att förvänta.

örn vad sålunda förekommit bär utskottet velat här

erinra.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 19H8. C sami. Nr li7.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

2: o) Kostnader för arméns, marinens och flygets personalrullor. Under

försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna gjort vissa erinringar rörande

försvarsväsendets milor (Del I sid. 12 och 13).

Revisorerna hava meddelat, att de med tryckningen och utgivningen av

försvarsväsendets personalrullor, nämligen svenska arméns rulla, svenska

marinens rulla och svenska flygvapnets rulla förenade kostnaderna täckas

i första hand genom inflytande medel av försäljning utav dessa milor till

myndigheter och enskilda. Härutöver lämnas årligen av statsmedel bidrag

till rullornas tryckning och utgivning. Sålunda har Kungl. Maj:t år 1936 anvisat

för arméns rulla högst 3,500 kronor, för marinens rulla högst 2,300

kronor och för flygvapnets rulla högst 500 kronor eller tillhopa högst 6,300

kronor. Enligt vad räkenskaperna utvisade plägade största delen av de årligen

anvisade beloppen tagas i anspråk.

Revisorerna hava gjort följande uttalande i frågan:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår anvisas årligen icke oväsentliga

belopp av statsmedel för bestridande av kostnaderna för tryckning och

utgivning av ifrågavarande milor. Med hänsyn härtill synes det revisorerna

önskvärt, att rudorna uppställas på sådant sätt, att statens utgifter i görligaste

mån begränsas. Enligt revisorernas uppfattning torde statens kostnader

för rudorna kunna nedbringas, därest vid tryckning samma sättning

användes för de olika rudorna, i den mån dessa skola innehålla samma uppgifter.

Revisorerna vilja jämväl ifrågasätta, huruvida icke en gemensam

ruda för hela försvarsväsendet, innefattande den personal, som nu upptages

i de skilda rudorna, kan utgivas, och särtryck göras ur denna rulla för

de olika försvarsgrenarna, i den mån så befinnes erforderligt.

Yttranden hava avgivits av flygstaben, lantförsvarets kommandoexpedition

och sjöförsvarets kommandoexpedition (Del II sid. 49—53).

Utskott#. Såsom av revisorerna framhållits uppgöras för de olika försvarsgrenarna

skilda milor, för vilkas tryckning och utgivning icke oväsentliga belopp av

statsmedel årligen anvisas. I likhet med revisorerna finner utskottet, att ett

nedbringande av dessa kostnader skulle kunna ske, därest en för hela försvarsväsendet

gemensam ruda trycktes, ur vilken sedan erforderliga särtryck

för de olika försvarsgrenarna kunde göras. Det synes utskottet vidare lämpligt,

att den sålunda ifrågasatta gemensamma rudan uppgöres under överinseende

av en och samma befattningshavare. Härigenom skulle erforderlig enhetlighet

i rullans redigering kunna åstadkommas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse tid Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Maj:t vide vidtaga åtgärder för upprättande av en för

hela försvarsväsendet gemensam personalrulla.

3:o) Arméns enskilda lägerkassor. Under försvarsdepartementet, § 6, hava

revisorerna upptagit tid behandling frågan örn redovisningen av och förvaltningen

vid arméns enskilda lägerkassor. I samband härmed hava revisorer
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

3

na lämnat en redogörelse för lägerkassornas tillgångar och rörelsen vid kassorna

ifråga (Del I sid. 13—19).

Revisorerna hava meddelat, att under år 1936 lägerkassornas samtliga inkomster

uppgått till i det närmaste 415,000 kronor samt att under samma år

inemot 380,000 kronor av dessa inkomster disponerats för beredande av

nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande truppförband. Av inkomsterna

hava ungefär 270,000 kronor uppkommit genom affärsrörelse —- bageri, svingård och marketenteri -— som drivits för lägerkassornas räkning.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande:

Såsom av ovanstående framgår hedrives vid vissa truppförband bagerirörelse

i stor omfattning liksom även i några fall svingårdsrörelse. Att bedriva

dylika rörelser för lägerkassornas räkning i den omfattning, som nu

sker, synes enligt revisorernas uppfattning vara främmande för den verksamhet

dessa kassor böra utöva. Av räkenskaperna framgår nämligen, bland

annat, att icke blott marketenteriernas utan även vissa regementens behov

av bröd i stor utsträckning tillgodoses från nämnda bagerier. Aven enskilda

hava tillhandahållits varor därifrån. Visserligen synas dessa bagerier rent

affärsmässigt sett hava skötts på ett för lägerkassorna tillfredsställande sätt,

då de lämnat avsevärda överskott, men verksamheten synes likväl i vissa

fall hava erhållit sådan omfattning, att ekonomiska risker måste anses förenade

med rörelserna i fråga. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra

därom, att militieombudsmannen på sin tid funnit anledning framställa erinran

mot en vid ett infanteriregemente bedriven verksamhet av ifrågavarande

slag, vilken medfört risker för vederbörande lägerkassas bestånd. Det synes

även kunna uppstå vissa olägenheter därutinnan, att regementsförvaltningen

för tillgodoseende av lägerkassan kan finna anledning betala högre pris för

av densamma levererade varor än som skulle betingats vid upphandling i

öppna marknaden. Revisorerna hava vid sin granskning funnit exempel

härpå. Härtill kommer, att en dylik omfattande affärsverksamhet för lägerkassornas

räkning givetvis måste belasta de tjänstemän — officerare, intendenter

och underofficerare — vilka hava tillsyn över förvaltningen av dessa

affärsföretag, nied göromål, som med hänsyn till omfattningen av den bedrivna

rörelsen måste avsevärt inkräkta på deras egentliga militära arbetsuppgifter.

Med hänsyn härtill anse revisorerna, alt de för närvarande av

vissa lägerkassor bedrivna bageri- och svingårdsrörelserna böra avvecklas.

Enligt vad revisorerna funnit hava de ändamål, som tillgodosetts av lägerkassorna,

varit mycket växlande. I stor utsträckning hava medel anslagits

för idrott och biografföreställningar, varjämte i ett fall anläggning av ett större

friluftsbad bekostats av lägerkassans medel. I ett annat fall har kassan

bestritt utgifterna för utgivande av regementets historia. Även utgifter för

tandvård hava förekommit. Samtliga dessa kostnader äro av den natur, att

de enligt gällande föreskrifter angående de allmänna lägerkassorna även

kunna tillgodoses av dessas medel. Då icke samma personalkategorier skola

tillgodoses med allmänna oell enskilda lägerkassornas medel, men dessa likvid

i viss utsträckning användas för samma ändamål, synes det revisorerna

erforderligt, att närmare föreskrifter meddelas angående de ändamål, vartill

de enskilda lägerkassorna skola användas. 1 detta sammanhang vilja revisorerna

även framhålla som önskvärt, att de enskilda lägerkassorna redovisas

i arméförvaltningens räkenskaper och undergå granskning därstädes

i likhet med allmänna lägerkassorna, varigenom en större enhetlighet i medelsanvändningen

lior kunna ernås, än vad nu är fallet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

Revisorerna hava även fäst sig vid, att de belopp, som vid de olika truppförbanden

stått till förfogande för manskapets nytta och trevnad — även

med hänsyn tagen till förbandens olika styrka — varit av växlande storlek,

vilket givetvis medfört, att manskapet vid vissa förband i ifrågavarande hänseende

blivit sämre tillgodosett än vid andra. Revisorerna, som icke finna

detta förhållande fullt tillfredsställande, anse sig böra ifrågasätta, huruvida

icke på ett eller annat sätt en utjämning härutinnan kan åstadkommas. I

detta sammanhang vilja revisorerna erinra örn sitt uttalande rörande lantförsvarets

fonderade arrendemedel.

Enligt revisorernas mening synes sålunda frågan om de enskilda lägerkassornas

förvaltning och redovisning samt därmed sammanhängande spörsmål

böra bliva föremål för utredning.

Yttranden hava i anledning av vad revisorerna anfört avgivits av arméförvaltningen

ävensom av samtliga arméfördelningschefer, chefen för övre

Norrlands trupper och militärbefälhavaren på Gotland, vilka inhämtat utlåtanden

från vederbörande truppförband (Del II sid. 54—105).

Vid behandlingen av de uttalanden i fråga om de enskilda lägerkassoma,

som av revisorerna blivit gjorda, har utskottet funnit, att -— i likhet med

vad som under de senaste åren meddelats beträffande andra förvaltningsområden,

där vederbörande redogörare omhänderhaver jämväl medel av icke

rent statlig karaktär — vissa ytterligare föreskrifter rörande redovisningen

av dessa medel torde vara önskvärda för vinnande av större enhetlighet i

fråga om den statliga medelsredovisningen. Utskottet syftar på att själva

redovisningen av medlen bör ske i samband med redovisningen av de egentliga

statsmedlen. En dylik åtgärd skulle icke i någon mån vara ägnad att

rubba kassornas nuvarande ställning eller att medföra några ökade kostnader

för förvaltningen men vore å andra sidan till fördel i kontrollavseende.

Då utskottet emellertid anser sig kunna utgå från, att vederbörande myndigheter

— närmast arméförvaltningen och riksräkenskapsverket — hava sin

uppmärksamhet riktad på detta förhållande, har utskottet allenast velat vad

sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Marinens förnyelsefonder. Under försvarsdepartementet, § 7, hava

revisorerna till behandling upptagit frågan om marinens förnyelsefonder

(Del I sid. 19—24).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att riksdagens revisorer

i sin år 1928 avgivna berättelse framställde viss anmärkning beträffande

driften vid repslagarbanan å flottans varv i Karlskrona. Med anledning härav

anhöll 1929 års riksdag, att Kungl. Majit måtte fastställa grunder för

handhavande av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen vid marinens

verkstäder. Bestämmelser i nämnda hänseenden fastställdes därefter

av Kungl. Majit genom beslut den 8 april 1932.

Revisorerna hava nu meddelat, att de, som vid granskning av marinförvaltningens

protokoll och handlingar för budgetåret 1936/37 gjort vissa iaktta
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

5

gelser rörande marinens förnyelsefonder, hade funnit av intresse att närmare

undersöka fondernas ställning och i desamma ingående medels användning

för sagda budgetår. I anslutning härtill hava revisorerna uppgjort en sammanställning,

utvisande fondernas inkomster och de ändamål, vartill dessas

medel tagits i anspråk under budgetåret 1936,37.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande uttalande
Årsavsättningen

lill korvfabrikens i Karlskrona förnyelsefond, som tidigare

fastställts till 840 kronor, har för budgetåret 1935 36 höjts till 2,500

kronor och därefter för budgetåret 1936/37 bestämts tili 2,000 kronor. I

fråga om Karlskrona örlogsvarvs kraftcentral har, utöver den årliga avsättningen

å 15,000 kronor, en extra avsättning å 40,000 kronor ägt rum jämväl

under budgetåret 1936/37. Revisorerna förutsätta, att avsättningsbeloppen

till förnyelsefonderna fastställts med hänsyn tagen till en på grundval av anskaffningsvärden

och livslängd hos verkstädernas arbetsmaskiner, redskap

m. m. uppgjord förnyelseplan. Att ytterligare extra avsättning till Karlskrona

kraftcentrals förnyelsefond behövt äga runi, torde utvisa antingen att

den hittills förda avskrivningspolitiken icke varit riktig eller ock att avsikten

är att utan riksdagens hörande fortsätta den utvidgning av kraftcentralen

i fråga, varemot 1936 års revisorer ansågo sig böra framställa vissa erinringar.

Vidare må erinras örn de ovan närmare angivna växlingarna i fråga om

årsavsättningen till korvfabrikens i Karlskrona förnyelsefond.

Revisorerna hava uppmärksammat, att förnyelsefonden för kraftcentralen

i Vaxholm belastats med kostnader för anordnande av bostäder för två maskinister.

Inrättandet av dessa bostäder torde få rubriceras som ren nyanskaffning,

liggande utanför de intressen, förnyelsefonden är avsedd att tillgodose.

Även i andra fall hava, enligt vad revisorerna funnit, fondmedel

använts för rena nyanskaffningar, som icke kunna hänföras till »förnyelse

av arbetsmaskiner», som på grund av förslitning utrangerats.

Såsom av ovanstående framgår verkställas sålunda fortfarande rena nyanskaffningar

för och utvidgningar av driften vid marinens verkstäder utan

riksdagens medgivande. Då denna utvidgning numera sker med anlitande

av förnyelsefondsmedel, komma kostnaderna icke heller till synes i den för

riksdagen framlagda budgetredovisningen.

Enligt revisorernas uppfattning hör varje förnyelsefond uppbyggas efter en

fastställd plan, där för varje ifrågakommande objekt eller grupp av sådana

upptagas anskaffningsvärde, livslängd, det belopp, som årligen skall avsättas,

samt det belopp, som redan finnes avsatt. Då vederbörande förvaltningsmyndighet

avgiver förslag till årsavsättning och ersättningsanskaffning, bör

därvid fogas utdrag ur förnyelseplanen, vilket utdrag, efter granskning inom

marinförvaltningen, bör överlämnas till Kungl. Maj:t. Med ledning av dessa

handlingar torde vid fastställandet av årsavsättning eller vid beviljande av

medel för ersättningsanskaffning kunna avgöras, huruvida ersättningsanskaffning

av ett objekt verkligen kan ske av förnyelsefondsmedel, utan att

övriga i fonden ingående objekts förnyelse därmed äventyras. Revisorerna

anse nämligen, att, därest ett objekt behöver ersättas tidigare än som beräknats

vid fastställandet av förnyelseplanen eller örn vid förnyelse av ett tillfullo

avskrivet objekt ett nytt likvärdigt betingar ett högre pris än vad det

förslitna kostat i inköp, allenast det för detta speciella objekt eller grupp av

sådana avsatta beloppet bör disponeras ur förnyelsefonden. Det belopp,

som därutöver mäste anvisas, är enligt revisorernas mening att anse sorn ny

kapitalinvestering och bör med hänsyn härtill anvisas av riksdagen. Skulle

ersättningsanskaffning däremot kunna verkställas till lägre pris, skall skill
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

naden mellan det för objektet å förnyelsefonden disponibla beloppet och inköpspriset

givetvis återföras till omkostnadstiteln under vederbörligt riksstatsanslag.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att endast mera värdefulla

maskiner, redskap och inventarier böra ingå såsom avskrivningsobjekt

i förnyelsefondema. övrig materiel torde få betraktas såsom förbrukningsmateriel

och bör — i likhet med kostnader för smärre reparationer och dylikt

— bestridas av verkstadens omkostnadstitel. Under dessa omständigheter

synas anvisningar, som nu meddelas ur förnyelsefonderna för »oförutsedda

utgifter» eller för »oförutsedda behov», icke vidare böra ifrågakomma.

Revisorerna, som anse av behovet påkallat, att ovannämnda av Kungl.

Majit den 8 april 1932 utfärdade föreskrifter kompletteras i av revisorerna

nu antydd riktning, hava härigenom velat fästa riksdagens uppmärksamhet

vid angivna förhållanden.

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del II sid. 106—108).

Utskottet. Utskottet vill erinra därom, att utredning för närvarande pågår rörande

grunderna för användningen av på olika områden förefintliga förnyelsefondsmedel.

Då utskottet har anledning förutsätta, att den av revisorerna

nu behandlade frågan i samband därmed blir föremål för övervägande, vill

utskottet inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Vissa flygvapnet berörande spörsmål. Under försvarsdepartementet,

§§ 11—16, hava revisorerna behandlat vissa frågor, som beröra flygvapnet

och därvid framställt åtskilliga erinringar (Del I sid. 30—42).

Förklaring har avgivits av flygförvaltningen (Del II sid. 116—130).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen att

yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

6:o) Danviks hospital. Under socialdepartementet, § 18, hava revisorerna

behandlat frågan om vissa till Danviks hospital utgående avgifter (Del I sid.

46—51).

Revisorerna hava meddelat, att hospitalets inkomster utgöras, förutom av

pensionärernas avgifter, till största delen av från hospitalet tillhörande hemman

och fonder härflytande avkastning. Dessutom inflyta till hospitalet ett

flertal avgifter, vilka från nutida synpunkter snarast kunna jämföras med

skatter samt ersättning för dylika avgifter. Hospitalets inkomster av denna

karaktär utgöra de s. k. danvikspenningarna, tolagsmedel, rekognitionsavgifter

och tomtören, trettiondepenningar m. m.

Revisorerna hava funnit ifrågavarande avgifter framstå såsom en olämplig

och i hög grad otidsenlig form av beskattning. Det har därför synts revi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

7

sorenia angeläget, att åtgärder snarast vidtagas i syfte att bringa icke blott

de återstående rekognitionsavgifterna utan även de s. k. danvikspenningarna

till att upphöra. I samband härmed hava revisorerna ifrågasatt, huruvida

icke åtgärder jämväl böra vidtagas för en avveckling i någon form avovan

omförmälda ersättningar för inkomster av allmän natur, nämligen tolags-

och tiondevederlagsersättning, vilka för närvarande av statsmedel utgå

till Danviks hospital.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarkollegium,

statskontoret, kommerskollegium och direktionen över Danviks hospital (Del

II sid. 145—155).

Vad revisorerna anfört har givit utskottet anledning framhålla önskvärdheten

av att tolagsmedlen, trettiondepenningarna m. fl. ersättningar av allmän

karaktär, som nu utgå till Danviks hospital, på lämpligt sätt avvecklas.

Då utskottet har anledning förvänta, att Kungl. Majit och vederbörande

myndigheter hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål,

har utskottet nu allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. Under socialdepartementet,

§ 19, hava revisorerna framställt vissa erinringar i fråga

om ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis (Del I sid. 51—55).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för förfaringssättet vid rekvisition

av statspolis för tjänstgöring vid tävlingar och dylika tillställningar, varav

framgår, att det ankommer på vederbörande polischef att avgöra, huruvida

kostnaden för polisbevakningen vid tillställningen skall gäldas av arrangören

eller ej. Därest gottgörelsen för bevakningen skall gäldas av arrangören,

upprättas räkningar å ersättningen av statspolisen, till vilken ersättningen

inbetalas. Statsverket tillkommande belopp insättes på länsstyrelsens

checkräkning i riksbanken.

En av revisorerna upprättad tablå, utvisande av enskilda under budgetåret

1936/37 till statsverket inbetalda ersättningar för anlitande av statspolis,

giver vid handen, att stora variationer förefinnas i de belopp, som inflyta till

de olika länen för här ifrågavarande ändamål. En bidragande orsak härtill

hava revisorerna funnit vara att söka i den omständigheten, att hos vederbörande

myndigheter olika uppfattning är rådande, huruvida kostnaden för

anlitande i sådana fall av statspolis bör gäldas av den enskilde arrangören

eller stanna å statsverket. Såsom skäl för att kostnaden skall stanna å statsverket

har, bland annat, anförts, att polispersonalen ansetts behövlig endast

för ordnande av trafiken å vägar och bevakning av områden gränsande intill

platsen för tillställningen.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt revisorernas mening måste det anses mindre lämpligt, att ersättning

i fall, varom här är fråga, utbetalas av arrangören direkt till vederbörande

polispersonal. Med hänsyn till denna personals ömtåliga ställning finna revisorerna

det angeläget, att nu angiven gottgörelse i första hand inlevereras

till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen. Vad nu anförts

gäller jämväl ersättning för bevakning fullgjord under fritid.

Den av revisorerna verkställda granskningen har givit vid handen, att stor

osäkerhet synes råda i fråga örn tillämpningen av gällande bestämmelser rörande

ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis. I vissa län har

i samband med lämnande av tillstånd att anordna tillställningar vederbörande

arrangör ålagts att utgiva ersättning för därvid anlitad polispersonal.

I andra län åter har dylik ersättningsskyldighet icke ansetts böra åvila

arrangörerna, utan hava kostnaderna i stället fått stanna på statsverket. Revisorerna,

som anse detta förhållande otillfredsställande, finna del angeläget,

att åtgärder vidtagas för ernående av en i möjligaste mån enhetlig tilllämpning

av bestämmelserna på detta område.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statspolisintendenten

samt länsstyrelserna (Del II sid. 156—205). Förstnämnda tre

myndigheter samt flertalet länsstyrelser hava icke haft något att erinra mot

vad revisorerna föreslagit.

Utskottet. Utskottet delar revisorernas åsikt om det mindre tillfredsställande däri, att

ersättning i de fall, varom här är fråga, utbetalas av tillställnings anordnare

direkt till vederbörande polispersonal. Utskottet, som anser ändring härutinnan

böra ske, tillstyrker revisorernas förslag, att dylik ersättning bör inbetalas

till länsstyrelsen för att därefter tillhandahållas polispersonalen.

Revisorerna hava vidare anmärkt på rådande osäkerhet vid tillämpningen

av gällande bestämmelser rörande ersättning lill statsverket vid anlitande av

statspolis. Utskottet finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat,

att utförligare föreskrifter rörande kostnadernas bestridande komma till

stånd, så att en i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna på

området kan vinnas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en

i möjligaste mån enhetlig tillämpning av bestämmelserna rörande

ersättning till statsverket vid anlitande av statspolis.

8:o) Arbetslöshetskommissionens ofullbordade arbeten. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, hava revisorerna framställt vissa erinringar

beträffande arbetslöshetskommissionens vägarbeten (Del I sid. 56—61).

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 206

—209).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

9

Det av revisorerna berörda spörsmålet kominer på grund av väckta motioner

i annat sammanhang under riksdagens prövning; vilket utskottet velat

härmed för riksdagen

anmäla.

9:o) Granskning av planer till brobyggnader. Under kommunikationsdepartementet,

§ 21, hava revisorerna behandlat frågan om granskning av planer

till brobyggnader (Del I sid. 61 och 62).

Revisorerna hava erinrat därom, att i ett den 23 december 1932 avgivet

betänkande med förslag angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hade de utredningsmän, som inom kommunikationsdepartementet

tillkallats att biträda med utredning av frågan om ändrad organisation

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och därmed sammanhängande

spörsmål, framhållit lämpligheten av att sådana planer, vad mindre broar

beträffade, finge granskas av vägingenjören utan övergranskning av den

centrala myndigheten. Planer till broar med en spännvidd av 10 till 20

meter syntes utredningsmännen likaledes kunna granskas av vägingenjören,

under förutsättning att av den centrala myndigheten utarbetade normalritningar

läge till grund för planen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har styrelsen emellertid icke vidtagit några

åtgärder för genomförandet av det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Det synes revisorerna uppenbart, att besparing bör kunna ernås vid genomförandet

av de sakkunnigas nyssberörda förslag. Revisorerna vilja därför

förorda, att sådan omläggning sker av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

samt vägingenjöremas arbetsuppgifter att granskning av arbetsplaner till

brobyggnader måtte ske i den ordning 1932 års utredningsmän föreslagit

samt att åt styrelsen uppdrages att uppgöra normalritningar till broar med

upp till 20 meters spännvidd mellan landfästena. Enligt revisorernas mening

bör sistberörda uppdrag -— med hänsyn därtill att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

arkiv lärer finnas för dylika planers utarbetande erforderligt

material — icke behöva medföra mera betydande extra arbetsbelastning

för styrelsen.

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid.

209—216).

Utskottet vill erinra därom, att enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gällande instruktionen må styrelsen, i den omfattning så anses utan

olägenhet kunna ske, åt vägingenjörerna anförtro granskning av arbetsplaner

och kostnadsförslag beträffande brobyggnader. Det ankommer således

på styrelsen att besluta, i vilken omfattning arbetsplaner för brobyggnader

skola granskas av vägingenjörerna. Vid sådant förhållande förutsätter utskottet,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anledning av vad revisorerna

ovan anfört så tillämpar instruktionens bestämmelser på hithörande

område ävensom i övrigt vidtager sådana åtgärder, att önskvärd besparing

Utskottet.

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

och förenkling vid handläggningen av ärenden, varom nu är fråga, kunna

vinnas.

Med detta sitt uttalande vill utskottet nu inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Vissa entreprenadförfaranden. Under kommunikationsdepartementet,

§ 22, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande sättet för

infordrande av entreprenadanbud vid vägdistrikten (Del I sid. 63 och 64).

Revisorerna hava meddelat, att de vid sin granskning av vägdistriktens

räkenskaper observerat, att distrikten vid infordrandet av entreprenadanbud

i allt större utsträckning icke utfärda inbjudning till allmän tävlan utan

allenast infordra anbud från vissa firmor. Revisorerna hava funnit, att den

i § 18 av entreprenadförordningen angivna undantagsbestämmelsen i många

distrikt rent av blivit huvudregel. I nämnda paragraf är föreskrivet, att anbud

i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom särskilda

skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer

anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel, som

erfordras för avtalets behöriga fullgörande, eller finnas äga den pålitlighet,

som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Revisorerna hava gjort följande uttalande:

Revisorerna finna den praxis som sålunda synes utveckla sig olämplig.

Det torde vara ofrånkomligt att missförhållanden lätt kunna insmyga sig,

örn ej samtliga firmor, som syssla med ifrågakommande slag av arbeten,

beredes möjlighet att deltaga i konkurrensen örn dylika arbeten. Entreprenadförordningen

åsyftar ju å ena sidan att garanti skall vinnas för att

billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje leverantör

skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — örn han så önskar

—■ åtaga sig arbeten för det allmänna. En uraktlåtenhet att genom allmän

kungörelse utlysa ett vägarbete på entreprenad kan lätteligen medföra —

förutom alltför höga priser — gynnandet av vissa firmor, varjämte risken

för kartellbildning torde i hög grad ökas.

Revisorerna, som ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på ovan

påtalade förfaringssätt, anse det angeläget, att sådana åtgärder vidtagas att

entreprenadförordningens föreskrifter bliva ovillkorligen bindande för vägdistrikten

och att därvid jämväl tillses att det i 18 § av sagda förordning

medgivna mera summariska förfaringssättet tillämpas endast undantagsvis

och i sådana fall, för vilka sagda paragraf uttryckligen är avsedd.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 217

-—219), som bifogat yttrande av svenska vägstyrelsernas förbund.

Vidare hava revisorerna under § 24 anmärkt på förfarandet i ett entreprenadärende

i Tjörns härads vägdistrikt (Del I sid. 68—70).

Revisorerna hava meddelat, att inom Tjörns härads vägdistrikt ett väganläggningsföretag

utlysts på entreprenad. Sedan anbuden öppnats, visade

det sig att lägsta anbudet, som inlämnats av civilingenjören A. Berne, Hälsingborg

lydde på 129,700 kronor, under det att det näst lägsta var 142,955

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

11

kronor. Av handlingarna framgår, att det lägsta anbudet icke blev av vägstyrelsen

antaget. Styrelsens beslut syntes vara grundat därpå, att anbudet

icke omfattade viss husflyttning och att en av Berne, enligt uppgift något

för sent, avgiven borgensförbindelse ansågs till sin omfattning otillfredsställande.

På sätt av vägstyrelsens protokoll framgår, var Berne okänd av

styrelsen och vägingenjören.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Enligt revisorernas mening har denna entreprenadfråga icke skötts på ett

tillfredsställande sätt. Redan den ovan påtalade underlåtenheten att söka

vinna en överenskommelse med den entreprenör, som inkommit med det

lägsta anbudet, synes revisorerna anmärkningsvärd. Därest emellertid den

i vägstyrelsens protokoll den 9 oktober 1936 omförmälda omständigheten, att

nämnda entreprenör »var okänd både av styrelsen och vägingenjören», spelat

in vid valet av entreprenör, lärer vägstyrelsens förfaringssätt få betecknas

som än mer anmärkningsvärt. Om ett dylikt skäl finge bliva utslagsgivande

vid val av entreprenör, skulle lätteligen den konsekvensen kunna inträda,

att de av vägstyrelsen och vägingenjören kända entreprenörerna erhölle ett

slags monopolställning, som säkerligen komme att ofördelaktigt inverka på

kostnaderna för vägbyggen här i landet.

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt vägingenjören i sistnämnda län (Del

II sid. 224—229).

Det av revisorerna under § 22 anmärkta sättet för infordrande av entreprenadanbud

vid vägdistrikten utvisar, att förhållandena på ifrågavarande

område icke äro fullt tillfredsställande. Då det, såsom här ofta är fallet,

gäller företag, för vilkas utförande avsevärda bidrag av allmänna medel

lämnas, är det också en angelägenhet av vikt, att garanti vinnes för att

upphandlingen sker på bästa och billigaste sätt. Starka skäl synas utskottet

därför tala för att jämväl på förevarande område den statliga upphandlingens

principer tillämpas. Utskottet finner sig därför böra tillstyrka revisorernas

förslag, att sådana åtgärder vidtagas, att, då det gäller utförande

av med statsmedel understödda arbeten, med vilka medel automobilskattemedel

äro att likställa, föreskrifterna i nämnda förordning bliva bindande för

vägdistrikten.

Vad beträffar det av revisorerna under § 24 påtalade entreprenadförfarandet

anser sig utskottet böra framhålla, att utskottet i likhet med revisorerna

funnit vad i ärendet förekommit anmärkningsvärt.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville beträffande upphandlingsförordningen låta

vidtaga åtgärder i av utskottet ovan angivet hänseende.

Illo) Förbehållen Tält till gruskörning. Under kommunikationsdepartementet,

§ 23, hava revisorerna upptagit till behandling vissa frågor rörande

formerna för ordnandet av gruskörningen inom vägdistrikten. Revisorerna

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Statsutskottets utlåtande Nr 147.

hava vidare erinrat om vissa tidigare av dem gjorda uttalanden i samma fråga

(Del I sid. 65—68).

I anslutning härtill hava revisorerna framhållit, att onödiga kostnader

kunde genom vissa vidtagna åtgärder komma att drabba de väghållningsskyldiga

samt att statsutskottet vid 1933 års riksdag påtalat likartade förhållanden,

som nu av revisorerna upptagits till behandling.

Yttranden i ärendet hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt av riksförbundet för landsbygdens folk (Del II sid. 220—223).

Utskottet, som vill erinra därom, att ny lagstiftning beträffande landets

vägväsende trätt i kraft, varigenom en omläggning av detta genomförts, har

i anledning av vad revisorerna anfört allenast velat framhålla, att de kontrollorgan,

som enligt den nya lagstiftningen hava att övervaka användningen

av de för landets vägar avsedda betydande anslagsmedlen, torde utöva

sin uppsikt på sådant sätt, att några onödiga kostnader beträffande vägväsendet

numera icke behöva uppkomma. Vid sådant förhållande har utskottet

endast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Ersättning enligt allmänna resereglementet. Under finansdepartementet,

§ 33, hava revisorerna till behandling upptagit frågan rörande statsverkets

utgifter för reseersättningar och därvid ifrågasatt vissa ändringar i

allmänna resereglementet (Del I sid. 77—83).

Revisorerna hava framhållit, att under senare år en avsevärd ökning av

statsverkets utgifter för reseersättningar skett. Denna ökning vore enligt revisorernas

mening att hänföra till en förändring i fråga om antalet befattningshavare,

ändrad tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i bestämmelserna

om för vilka resor ersättning utginge. En annan mera bidragande orsak

till kostnadsökningen syntes revisorerna emellertid vara att söka i den ändring

av färdsättet, som skett genom den alltmera tilltagande automobiliseringen,

vilken möjliggjort företagandet av tjänsteresor i större omfattning än

vad förut kunnat ske.

Vad beträffar användandet av omnibus hava revisorerna erinrat därom,

att i allmänna resereglementet finnas upptagna vissa inskränkningar i skyldigheten

att använda detta fortskaffningsmedel. Sålunda stadgas under 4 §

i berörda reglemente, bland annat:

»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen

berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke härigenom

traktamentsersättningen blir högre än om omnibus använts.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor

icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med

omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit återkommer.

»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

13

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att omnibus användes

i ringa utsträckning vid tjänsteresor i statens ärenden. Dylika resor

hava i regel endast förekommit på kortare sträckor samt då skyldighet därtill

förelegat.

Revisorerna hava vidare framhållit, att den av dem verkställda granskningen

givit vid handen, att användandet av egen bil såsom fortskaffningsmedel

vid tjänsteresor under de senare åren betydligt ökats.

Ersättning för färd med s. k. annan automobil, vilken ersättning bestämdes

i 1927 och 1929 års resereglementen till 40 öre per kilometer, sänktes år

1931 till 35 öre och år 1933 till 30 öre per kilometer.

På grund av bestämmelserna i allmänna resereglementet erhåller förrättningsman

ofta endast ersättning såsom örn resan helt eller delvis företagits å

järnväg, oaktat han använt sig av egen bil (s. k. fingerad resa). Vid uppgörandet

av reseräkning för en dylik resa har därför förrättningsmannen att

beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan helt fingerats.

För att kunna avgöra, vilken ersättning han är berättigad till, måste

förrättningsmannen upprätta dels en räkning på den fingerade resan, dels en

räkning avseende den i verkligheten företagna resan. Det ligger i sakens

natur, framhålla revisorerna, att upprättande och granskning av dylika räkningar

måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet är, att därvid kunna

uppkomma svåra bedömningsfall.

Revisorerna hava slutligen erinrat därom, att vid gemensam färd i bil, som

tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne enligt

allmänna resereglementet för bilens användande åtnjuta gottgörelse enligt

för taxebil gällande taxa. Vid gemensam färd äger dessutom envar förrättningsman

uppbära ersättning med 5 öre per kilometer. Revisorerna hava

med några exempel påvisat, vilka avsevärda utgifter som dylik s. k. samåkning

medfört för statsverket.

Såsom allmänt uttalande i dessa frågor hava revisorerna anfört följande:

Såsom av det föregående framgår, har allmänna resereglementet tid efter

annan varit föremål för ändringar på olika områden. Det torde också ligga

i sakens natur, att en författning, som i så hög grad som allmänna resereglemente!

är underkastad utvecklingens lag, måste för att vara tidsenlig

undergå en fortlöpande komplettering. De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna

utvisa även, att under de senaste åren åtskilliga omständigheter

tillkommit, som i vissa hänseenden göra en ändring av allmänna resereglementet

ånyo påkallad.

I första hand torde härvid en utvidgning av skyldigheten att vid tjänsteresor

använda omnibus böra komma till stånd. Såsom förut framhållits,

har omnibustrafiken under senaste åren i synnerligen hög grad utvecklats.

Sedan tillkomsten av 1929 års allmänna resereglemente hava sålunda de

koncessioncrade busslinjerna i såväl antal som längd nära fördubblats, varjämte

trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill har statsverket

avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock genom inköp

av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera utmärker detta

färdsätt, har det i allt mera ökad omfattning kommit att utnyttjas av allmänheten.

Under sådana förhållanden kan det knappast längre anses försvarligt

att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten alt vid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskott et.

tjänsteresor, då det lämpligen låter sig göra, använda sig av nämnda färdsätt.

Därest denna skyldighet införes, synas kilometerpenningar lika litet

böra utgå vid bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.

Revisorerna hava i sin redogörelse vidare framhållit, hurusom användandet

av egen bil i viss mån kommit att dominera vid företagandet av tjänsteresor.

Detta har sin grund i de praktiska fördelar, som användandet av ett

dylikt färdsätt ofta medför ur såväl statens som den enskilde förrättningsmannens

synpunkt. Det torde emellertid icke kunna förnekas, att gällande

bestämmelser om ersättning vid sådana resor till följd av den snabba utvecklingen

på ifrågavarande område, numera, såsom redan framhållits, torde

få anses opraktiska och otidsenliga. Det synes med hänsyn härtill revisorerna,

som örn tidpunkten nu vore inne för en omarbetning av ifrågavarande

bestämmelser för åstadkommande av enklare och klarare beräkningsgrunder.

Därvid lärer man för att i största möjliga utsträckning kunna

borteliminera med s. k. fingerade resor förenade olägenheter böra taga

under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning

än vad som för närvarande är fallet.

Revisorerna anse sig även böra ifrågasätta, huruvida icke en nedsättning

av ersättningen för användningen av egen automobil bör komma till stånd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar

även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna örn ersättning vid samåkning.

Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil

vid sådan resa beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil

gällande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen.

Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut

utfärdade bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna

och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning

reducerats så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.

Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i

detta hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.

Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid

samåkning, har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen

därigenom skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då

emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller

förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom

ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen

utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil

genom ersättning till den, som äger eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse

med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt

fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget

icke böra utgå.

Sina beträffande allmänna resereglementet gjorda iakttagelser hava revisorerna

velat bringa till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II sid. 274—277), vilka båda myndigheter anslutit sig till vad revisorerna

anfört.

De av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålen avse

vidtagandet av vissa ändringar i allmänna resereglementet med avseende å

skyldigheten att vid tjänsteresor begagna omnibus samt frågorna rörande dels

användandet av egen bil, dels ock om ersättning vid s. k. samåkning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

15

Revisorernas iakttagelser hava givit utskottet den uppfattningen, att med

hänsyn till automobilväsendets snabba utveckling och statsverkets under

senare år avsevärt ökade utgifter för reseersättningar vissa kompletteringar i

allmänna resereglementets bestämmelser synas påkallade. Vad särskilt beträffar

de delar av resereglementet, varom revisorerna ovan uttalat sig, synes

en ändring vara av förhållandena påkallad. I likhet med de i ärendet

hörda myndigheterna finner utskottet det föreliggande spörsmålet vara av

den betydelse, att detsamma bör av Kungl. Majit i lämpligt sammanhang

upptagas till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande område åstadkomma

tydligare och mera tidsenliga bestämmelser.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande vad revisorerna

anfört i fråga om ändringar i allmänna resereglementets bestämmelser.

13 :o) Räntor å vissa restituerade utskylder. Under finansdepartementet,

§ 34, hava revisorerna gjort vissa erinringar i fråga om tillämpningen av

kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. (Del I sid. 83—85).

Enligt nämnda förordning skall envar, som efter besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld

eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller

avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika

äga erhålla ränta därå efter fem för hundra örn året från och med den dag,

beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.

Dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter

det Kungl. Majits beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets

beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Revisorerna hava påvisat, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta

å restituerade skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut

icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast

att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt

eller kommuner ändrats.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande allmänna

yttrande:

Förarbetena till 1919 års förordning angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. utvisa, att man vid förordningens tillkomst närmast

haft uppmärksamheten på sådana fall, där en skattskyldig erhållit en verklig

nedsättning av eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla

förarbetena icke något uttalande om de fall, där befrielsen från eller nedsättningen

av de erlagda skattebeloppen endast berott på ändrad fördelning av

det beskattningsbara beloppet mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.

På grund av nu gällande bestämmelser i ämnet bar därför skattskyldig kunnat

uppbära ränta å restituerade skattebelopp, som endast överflyttats från

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Utskottet.

16 Statsutskottets utlåtande Nr 147.

en kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom

samma kommun.

De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna synas emellertid otvetydigt

giva vid handen, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse i fall, varom

nu är fråga, måste verkställas. Föreliggande spörsmål tarvar emellertid

en utredning, som utan dröjsmål bör komma till stand. Revisorerna vilja

med hänsyn till vad sålunda förekommit påkalla åtgärder från riksdagens

sida i detta ärende.

Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört synes utskottet giva

vid handen, att nuvarande bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. icke äro i alla avseenden fullt tillfredsställande.

Revisorerna hava för sin del ansett, att ett reglerande av rätten till räntegottgörelse

i fall, varom här är fråga, bör komma till stånd.

Då utskottet, som således helt ansluter sig till de av revisorerna anförda

synpunkterna, är av den uppfattningen, att detta spörsmål bör bliva föremål

för närmare utredning, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i syfte att i av

revisorerna anmärkta avseenden åvägabringa ändring i gällande

bestämmelser rörande rätt till räntegottgörelse.

14:o) Lån till vissa redogörare. Under finansdepartementet, § 38, hava

revisorerna påtalat vissa fall, då redogörare vid statliga institutioner beviljats

lån av medel, som varit till institutionen överlämnade för förvaltning och för

vilka sålunda redogöraren haft redovisningsskyldighet (Del I sid. 96).

Revisorerna hava uppmärksammat, att såsom säkerhet för dylika lån i

visst fall godtagits enbart namnborgen, under det att i ett annat fall säkerheten

utgjorts av inteckning i fastighet. Några bestämmelser, som stadgade förbud

mot en dylik lånetransaktion, funnes visserligen icke, men revisorerna

ansåge dock — oavsett örn den lämnade säkerheten i varje särskilt fall kunnat

anses betryggande -— det synnerligen olämpligt, att lån beviljades personer

av medel, som de i egenskap av redogörare själva omhänderhade. Föreskrifter

i någon form borde därför enligt revisorernas mening snarast utfärdas

i syfte att förhindra utlämnande, på sätt här ovan angivits, av lån till redogörare.

Det av revisorerna "påtalade förhållandet, att såsom vid vissa statliga institutioner

skett lån beviljats personer av medel, som de i egenskap av redogörare

själva omhänderhava, måste utskottet beteckna som olämpligt. Då

med hänsyn därtill att tillvägagångssättet i fråga blivit av riksdagens revisorer

påpekat, utskottet har anledning förvänta, att en upprepning i av revisorerna

anmärkt avseende icke kommer att ske, bär utskottet icke funnit någon

åtgärd från riksdagens sida erforderlig. Vad i ärendet förekommit har

utskottet emellertid icke velat underlåta att för riksdagen

omförmäla.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

17

15:o) Brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader m. m. Under

finansdepartementet, § 40, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

rörande brandförsäkning av kronans byggnader (Del I sid. 96—98).

Revisorerna hava meddelat, att det nu föreliggande spörsmålet varit föremål

för granskning av 1913 års revisorer. Nämnda års revisorer, som påvisade,

hurusom man i ett flertal fall frångått regeln, att staten vore sin egen

assuradör, uttalade önskvärdheten därav, att bestämda föreskrifter blevo

meddelade till lösande av frågan beträffande försäkring av statsverkets fasta

och lösa egedom.

Efter att nu hava erinrat därom, att några bestämmelser i ämnet icke blivit

utfärdade, hava revisorerna gjort följande uttalande:

Även innevarande års revisorer hava uppmärksammat, att försäkring av

fast egendom förekommit även i sådana fall, där Kungl. Maj:ts medgivande

därtill icke förelegat. Jämväl försäkring av lös egendom har skett, liksom

stöldförsäkring m. m.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava i flera fall inom riksräkenskapsverket

anmärkningar framställts angående utbetalning av försäkringsavgifter

för ändamål, varom här är fråga.

Berörda utbetalningar torde hava haft sin grund i att vederbörande redogörare

saknat kännedom om bestämmelserna i ämnet. Dessutom tillkommer,

att dessa bestämmelser endast avsett brandförsäkring av fast egendom. Det

synes revisorerna angeläget, att föreskrifter i ämnet utfärdas, som äro bättre

avpassade efter de tidsförhållanden, som för närvarande råda.

Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II sid. 291 och 292), som

funnit önskvärt, att särskilda, enhetliga bestämmelser utfärdas rörande försäkring

av kronan tillhörig egendom.

Av vad revisorerna anfört synes framgå, att förhållandena på ifrågavarande

område icke äro fullt tillfredsställande. Med hänsyn till den föreliggande

frågans vikt och betydelse ur såväl principiell som praktisk synpunkt,

har utskottet i likhet med revisorerna och byggnadsstyrelsen funnit önskvärt,

att enhetliga och bestämda föreskrifter utfärdas rörande försäkring av kronan

tillhörig egendom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av

enhetliga föreskrifter rörande försäkring av kronan tillhörig

egendom.

16:o) Vissa tjänstledigheter vid de allmänna läroverken och inom folkskollärarkårcn.

Under ecklesiastikdepartementet, § 43, hava revisorerna

meddelat, att de vid sin granskning av de allmänna läroverkens räkenskaper

uppmärksammat fall, där lärare under flera år i följd beviljats sjukledighet

(Del I sid. 102 och 103). Sålunda bade revisorerna funnit, att en lärare åt
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 147. 2

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

njutit tjänstledighet i en följd från hösten 1916 och två andra från respektive

april 1922 och höstterminen 1924. I ett fall hade en lärare åtnjutit liknande

tjänstledighet från november 1925 till april 1937, då han erhållit avsked.

En lärare hade åtnjutit ständig sjukledighet från februari 1921 till

augusti 1936, då han erhöll avsked.

Revisorerna hava härtill gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna uttala sig i annat sammanhang (§ 45) i fråga örn tjänstledigheter

inom folkskollärarkåren och vissa därmed sammanhängande olägenheter.

Det måste enligt revisorernas mening betecknas som ett synnerligen

otillfredsställande förhållande, att befattningshavare, som på grund av sjukdom

är urståndsatt att sköta sin tjänst, må bibehållas vid densamma så lång

tid, som i förevarande fall ägt rum. Sedan det civila tjänstepensionsreglementet

från och med nästkommande år jämväl äger tillämpning å lärare

vid statens undervisningsväsende, synes det revisorerna angeläget, att vederbörande

myndighet tillser, att detta reglementes bestämmelser angående sjukoch

förtidspensionering tillämpas i fall, varom här är fråga.

Yttrande har avgivits av skolöverstyrelsen (Del II sid. 300 och 301).

Vidare hava revisorerna under § 45 till behandling upptagit frågan rörande

vissa sjuktjänstledigheter inom folkskollärarkåren (Del I sid. 104—109).

Revisorerna hava därvid berört dels grunderna för tjänstledighetsavdraget

vid fall av långvarigare sjukdom, dels ock spörsmålet om skyldighet för lärare

att avgå från tjänsten efter viss tids sjuktjänstledighet.

Revisorerna hava meddelat, att de vid sin granskning av länsstyrelsernas

räkenskaper uppmärksammat åtskilliga fall, där folk- och småskollärare under

flera år i följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna.

Tjänstledighet hade i dessa fall begärts och beviljats endast för den del

av året, då tjänstgöringsskyldighet för lärare förelegat. Under ferietiden däremot

hade läraren varit i tjänst.

Revisorerna hava vidare meddelat, att i fråga om skyldighet för lärare vid

folk- och småskolor att avgå från befattning reglementet för statens pensionsanstalt

icke innehåller något stadgande om förfaringssättet vid fall av

vägran från den avgångsskyldiges sida att ingiva ansökning om avsked med

pension.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i detta ärende uti följande

allmänna uttalande:

De av revisorerna vid skilda tillfällen påtalade förhållandena beträffande

folk- och småskollärares långvariga sjukledigheter giva otvetydigt vid handen,

att de nuvarande bestämmelserna på hithörande områden äro i hög grad

otillfredsställande. Vid dessa sjukledigheter hava, enligt vad revisorerna

kunnat konstatera, upprepade ombyten av sjukvikarier ägt rum, vilket icke

varit till gagn för undervisningens kontinuitet. Det måste också enligt revisorernas

mening betecknas såsom ett allvarligt missförhållande, att bestämmelser

saknas, som möjliggöra entledigande av här avsedda befattningshavare

vid den tidigare tidpunkt, då anledning funnits att antaga att återgång i

tjänst icke kunnat vara att förvänta.

Sedan lärarpersonalen numera erhållit lönereglering i enlighet med de

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

19

grunder, som gälla för statens befattningshavare, torde även pensionsbestämmelser

för lärarpersonalen inom kort komma att utfärdas, vilka närmare

ansluta sig till för statens befattningshavare i sådant hänseende gällande

grunder. Även efter utfärdandet av sådana föreskrifter torde dock allt fortfarande

saknas ett centralt organ, som har att övervaka de lokala skolmyndigheternas

tillämpning av dessa bestämmelser, exempelvis att vederbörande,

då skyldighet för honom att avgå föreligger, inkommer med vederbörlig ansökning

därom. Det ligger i sakens natur, att många av dessa skolmyndigheter

i de till omkring 2,500 uppgående skoldistrikten sakna förutsättning

eller möjlighet att fullgöra en dylik uppgift. Revisorerna anse därför, att för

åstadkommande av enhetlighet och reda på hithörande område bestämmelser

böra utfärdas om att, då lärare varit sjukledig viss tid — förslagsvis 6

terminer i en följd — frågan om förlängd sjukledighet bör underställas skolöverstyrelsen.

Revisorerna förutsätta givetvis, att skolöverstyrelsen, då så i

förekommande fall visar sig behövligt, inhämtar medicinalstyrelsens mening.

Vad beträffar det förhållandet att en lärare under flera år i följd beviljats

tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna, men återinträtt i tjänst

under ferierna och därunder uppburit oavkortade löneförmåner, vilja revisorerna

erinra därom, att sådan statens befattningshavare med reglerad avlöning,

som beviljats fortlöpande tjänstledighet för sjukdom, efter ett års dylik

ledighet icke äger komma i åtnjutande av vare sig semester eller kostnadsfri

sjukledighet, förrän han återinträtt i tjänst. Enligt revisorernas mening

föreligga icke några skäl att i sådant avseende ställa lärarpersonalen vid folkoch

småskolor i gynnsammare ställning än statens befattningshavare.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del II sid.

303—305).

Utskottet vill erinra därom, att civila tjänstepensionsreglementet från och

med ingången av innevarande år äger tillämpning jämväl å lärarpersonalen

vid de allmänna läroverken. Vidare må framhållas, att förslag till särskilt

tjänstepensionsreglemente för folkskollärare m. fl. upprättats, vilket ansluter

sig till de för statens befattningshavare i sådant hänseende gällande grunder.

Sistnämnda reglemente, som är avsett att tillämpas från och med den 1 januari

1938, är för närvarande föremål för riksdagens prövning.

Bestämmelserna i ovannämnda reglementen, vilka med avseende å skyldighet

att efter viss tids sjukledighet avgå från tjänsten innebära en viss

skärpning, torde möjliggöra ett ingripande till förhindrande av sådana

uppenbara missförhållanden, som revisorerna här påtalat. Utskottet vill uttala

sin förväntan, att vederbörande myndigheter också tillse, att de lokala

skolmyndigheterna tillämpa de nya pensionsreglcmentena jämväl i fall, varom

nu är fråga.

Vad härefter beträffar det av revisorerna påtalade förhållandet, alt lärare

beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna men återinträtt i

tjänst under ferierna och därunder uppburit oavkortade löneförmåner, finner

utskottet i hög grad påkallat, att denna fråga, som varit föremål för

mångårig behandling, bringas till slutlig lösning. Det kan nämligen enligt

utskottets mening icke finnas skäl för att, såsom här faktiskt är förhållan
-

Utskotlei.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

det, lärarpersonalen vid folk- och småskolorna i nu förevarande avseende

placeras i gynnsammare ställning än statens befattningshavare.

Utskottet har velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

17 :o) Lärartjänsts förenande med privat verksamhet. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 44, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om

lärartjänsts förenande med privat verksamhet (Del I sid. 103 och 104).

Yttrande har avgivits av skolöverstyrelsen, som bifogat yttrande från styrelsen

för svenska läroverkslärarnas riksförbund (Del II sid. 301—303).

Det av revisorerna berörda spörsmålet kommer i annat sammanhang under

riksdagens prövning; vilket utskottet velat härmed för riksdagen

omförmäla.

18:o) Statsbidrag till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning.

Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna framställt vissa

anmärkningar beträffande till Söderköpings stads skolor för yrkesundervisning

utbetalat statsbidrag. (Del I sid. 109—lil.)

Revisorerna, som inledningsvis redogjort för bestämmelserna i gällande

kungörelse angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter

för yrkesundervisning, hava meddelat, att de vid sin granskning uppmärksammat,

att vissa lärare enligt särskilda »donationsbrev» skänkt till Söderköpings

stads skolor för yrkesundervisning i det närmaste hela den del av

deras blivande löner, som icke skulle komma att utgå av statsbidrag. Av

handlingarna i ärendet hade vidare framgått, att ifrågavarande lärare efter

donationsbrevens utfärdande antagits till lärare vid skolorna. Riksräkenskapsverket,

som tidigare påtalat ifrågavarande förhållanden, hade inhämtat

yttrande i frågan från skolöverstyrelsen, som ansett, att den omständigheten,

att visst bidrag i form av donationer lämnats av lärare, som varit anställda

vid skolorna, icke kunde lagligen lända till inskränkning i skolornas rätt till

statsunderstöd och att någon jämkning i statsbidraget, då vid dettas beräknande

hänsyn tagits till lärarnas avlöning, icke kunde anses befogad.

Revisorna hava gjort följande allmänna uttalande:

Avsikten med bestämmelserna i förenämnda kungörelse är uppenbarligen,

att vederbörande kommun, landsting, annan kommunal samfällighet eller

förening av flera dylika skall omhänderhava skolornas förvaltning samt

också ekonomiskt stödja skolornas verksamhet. I här relaterade fall har

icke kommunens ekonomiska biträde till skolans verksamhet ifrågakomma,

då det gällt lärarpersonalens avlöning. Tillvägagångssättet att lärarna genom

s. k. donationsbrev avstå från den del av sin avlöning, som icke utgår av

statsmedel, anse revisorerna anmärkningsvärt, och skulle denna praxis vinna

efterföljd, skulle konsekvenserna kunna bli ganska omfattande. Skolöverstyrelsen

har, som förut nämnts, endast framhållit, att det påtalade förfa
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

21

randet icke kunde lagligen föranleda någon beskärning av statsbidraget. Ej

heller har skolöverstyrelsen gjort någon erinran mot det principiellt olämpliga

i förfaringssättet.

Särskilt med hänsyn till den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen intagit,

finna revisorerna ofrånkomligt, att sådan ändring sker av föreskrifterna i

ovannämnda kungörelse om statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter

för yrkesundervisning, att nu påtalade tillvägagångssätt i fråga om

lärarpersonalens avlöning för framtiden omöjliggöres. Det synes även önskvärt,

att därvid tillses, att statsbidrag icke må utgå, med mindre vederbörande

kommun eller annan i författningen avsedd samfällighet reellt bidrager

till lärarnas avlöning.

Yttrande i ärendet har avgivits av statskontoret, varjämte förklaring inhämtats

av skolöverstyrelsen, som införskaffat yttrande från styrelsen för

Söderköpings lärlingsskolor, (Del II sid. 306—309).

Statskontoret har helt anslutit sig till de av revisorerna anförda synpunkterna.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att ifrågavarande lärare förklarades behöriga

till lärarbefattningarna efter det de utfärdat ifrågavarande donationsbrev.

De vore sålunda, framhåller skolöverstyrelsen, icke att anse som lärare,

när de utfäste de bidrag, som donationsbreven avsågo. överstyrelsen

har vidare gjort gällande, att ett utfäst bidrag till en planerad skola icke

kan återkallas med motivering, att bidragsgivaren senare anställes som lärare

vid skolan, överstyrelsen har vidare framhållit, att överstyrelsen i sitt

ovanberörda yttrande till riksräkenskapsverket icke ansåg sig böra yttra sig

om annat än det då föreliggande fallet, vilket överstyrelsen allt fortfarande

icke ansåge äga den principiella innebörd, som av statsrevisorerna förutsatts.

I likhet med revisorerna måste utskottet såsom anmärkningsvärt beteckna

det av revisorerna påtalade tillvägagångssättet, vilket enligt utskottets

mening knappast kan anses stå i god överensstämmelse med innebörden i

gällande bestämmelser. Vad i ärendet förekommit har utskottet funnit vara

av den art, att det nödvändiggör en författningsändring, så att det anmärkta

förfarandet för framtiden omöjliggöres. Lika med revisorerna synes utskottet

därjämte angeläget, att kravet på effektivt bidrag från vederbörande

kommunala samfälligheter till lärarpersonalens avlöning icke eftergives.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville i av revisorerna angivet syfte låta vidtaga

ändring av gällande bestämmelser i kungörelsen örn statsunderstöd

till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Vlslcottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

19:o) Statsbidrag till betesförbättringar. Under jordbruksdepartementet,

§ 48, hava revisorerna påtalat vissa brister i nu gällande bestämmelser rörande

statsbidrag till betesförbättringar (Del I sid. 114—117).

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II sid. 318 och 319).

Utskottet. Under punkt 149 :o) av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 har

jordbruksutskottet yttrat sig rörande det spörsmål, som revisorerna sålunda

upptagit till behandling; varom utskottet velat här

erinra.

20 :o) Bevaknings- och undersökningsfartyget Skagcrak. Under jordbruksdepartementet,

§ 51, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar

i fråga om byggandet av det för havsfiskets behov anskaffade bevakningsoch

undersökningsfartyget Skarerak (Del I sid. 121—157).

Efter att hava närmare redogjort för länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus

län uppdrag med infordrande av anbud å nämnda fartyg och i samband därmed

stående frågor hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Omständigheterna i föreliggande fall synas revisorerna ganska märkliga.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att infordra anbud å ifrågavarande fartyg

samt pröva och inom ramen för tillgängligt anslag antaga dylikt anbud, däri

inbegripet jämväl avgörandet av frågan om maskineriets art. Sedan länsstyrelsen

funnit de avgivna anbuden för höga för att kunna läggas till grund

för beställning, beslöt länsstyrelsen inleda förhandlingar med de verkstäder,

som avgivit de lägsta anbuden, för att genom underhandsförfarande träffa

uppgörelse angående fartygets byggande. De enligt länsstyrelsens mening

förmånligaste villkoren lämnades härvid av aktiebolaget Götaverken, med

vilket bolag länsstyrelsen sedermera upprättade kontrakt angående fartygets

tillverkning och leverans.

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna länsstyrelsens förfaringssätt

härutinnan anmärkningsvärt. Visserligen torde, såsom länsstyrelsen framhållit,

tiden icke hava medgivit infordrande av nya anbud, men det synes

revisorerna likväl icke lämpligt av länsstyrelsen att utan tillräcklig föregående

undersökning antaga ett anbud, innebärande inbyggande i fartyget av

ett maskineri, som icke varit i erforderlig grad ^experimentera!.

Av en av fartygets huvudkontrollant avgiven besiktningsrapport framgår

vidare, att vid den leveranstur, som den 5 juli 1935 företogs med fartyget,

med hänsyn till de goda resultat, som vid förberedande prov ernåtts beträffande

maskineriets hästkraftantal och bränsleförbrukning, det icke befunnits

erforderligt att utföra maskin- och fartprov enligt kontraktets föreskrifter.

Det synes revisorerna i hög grad anmärkningsvärt, att med hänsyn till maskineriets

säregna art kontraktets bestämmelser härutinnan kunnat eftersättas

liksom även att protokoll i vederbörlig ordning över de företagna proven

icke upprättats.

Såsom av fartygets maskindagbok ävensom av rapporter, avgivna av fartygets

befälhavare, framgår, har fartyget under den tid, som förflutit från dess

leverans från varvet, varit utsatt för ständiga maskinhaverier, vilka i flera

fall varit av den art, att de inneburit allvarlig fara för fartyget och dess be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

23

sättning. De ofta upprepade startsvårigheterna, avbrotten för reparationer

och justeringar av maskineriet hava medfört att fartygets expeditioner alltsomoftast

måst inskränkas, varigenom de uppgifter, för vilka det varit avsett,

icke kunnat fullföljas. Det synes därför revisorerna vara ofrånkomligt,

att med tillämpning av kontraktets föreskrifter åtgärder snarast vidtagas för

fartygets försättande i fullgott skick.

Vad sålunda förekommit har givit revisorerna anledning framhålla vikten

av att anskaffandet av fartyg i liknande fall anförtros åt på området sakkunnig

myndighet.

Yttranden i ärendet hava avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen

samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som bifogat en av länsstyrelsens

kontrollant över ifrågavarande fartygsbygge, ingenjören O. R. von

Sydow, avgiven promemoria (Del II sid. 325—333).

Såsom av revisorerna framhållits har under den tid, som förflutit från fartygets

leverans från varvet, detsamma varit utsatt för upprepade maskinhaverier

på grund av de brister, som sedermera yppat sig i det i fartyget inbyggda

maskineriet. Med hänsyn härtill och då det är angeläget, att fartyget

snarast försättes i funktionsdugligt skick, torde det kunna ifrågasättas,

huruvida icke med stöd av kontraktets bestämmelser maskineriet bör påfordras

utbytt. Därest emellertid en dylik åtgärd icke nu kan anses påkallad,

vill utskottet uttala angelägenheten av att vederbörande myndighet med

uppmärksamhet följer arbetets gång och därvid tillser, att sådan utsträckning

av garantitiden kommer till stånd, som erfordras för att maskineriet

skall befinnas helt anmärkningsfritt.

Då i detta ärende någon åtgärd från riksdagens sida icke torde i nu angivna

eller övriga hänseenden behöva påkallas har utskottet på grund av

ärendets vikt dock velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Vissa bokföringsfrågor beträffande domänverket. Under statens

affärsverksamhet, § 62, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande

domänstyrelsens huvudbokföring (Del I sid. 175—178).

Utgifter för nybyggnader och nyanskaffning vid domänverkets sågverk

hava påförts årsresultatet såsom en omkostnad för redovisningsåret, vilket

synts revisorerna icke vara ägnat att läggas till grund för en vinst- och förlustberäkning,

som kan göra anspråk på att återspegla årets verkliga driftsresultat.

Då bokföringen har en omedelbar betydelse för beräkning av det

överskott, som varje år skall inlevereras från domänfonden till statsregleringen,

betona revisorerna önskvärdheten av att en ändring kommer till

stånd. Revisorerna framhålla vidare, att de grunder, som eljest tillämpas

för finansiering av statens affärsdrivande verksamhet, icke tillåta att driftmedel

användas för kapitalinvesteringar utan riksdagens hörande.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 365 och 366), som

bland annat anfört, att styrelsen, jämlikt av statsmakterna lämnat uppdrag,

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

inom den närmaste tiden kommer att till Kungl. Maj:t ingiva utredning angående

bildande av bolag för övertagande av domänverkets träförädlingsindustri

ävensom i samband därmed förslag huru för denna trävaruindustri

skall redovisas även örn den kommer att, utan bolagsbildning, fortfarande

drivas i domänstyrelsens regi.

Under § 63 hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande bokföringen

av domänfondens in- och utgående lager (Del I sid. 178 och 179).

Revisorerna hava funnit, att av de olika »sortiment och dylikt», som ingå

i domänfondens utgående lager 1936 vid sågverk och virkesmagasin, är det

endast posten »Material», som upptagits till självkostnadsvärde. »Förädlat

virke», vars självkostnadsvärde beräknats till 140 kronor per std, har nedskrivits

till 25 kronor per std. Värdet av träkol vid sågverken har nedskrivits

med 100 procent. Timmer vid sågverken, vars självkostnadsvärde

beräknats till 45 öre kubikfot, har nedskrivits till 10 öre, och motsvarande

nedskrivning har skett beträffande rundvirket vid virkesmagasinen. Ej endast

vid sågverk och virkesmagasin förekommer lager, därå avskrivning

göres. Även i skogarna finnas lager, vars storlek icke kunnat angivas, men

vars självkostnadsvärde beräknats uppgå till kostnaden för huggning, körning

och dylikt. Det på detta vis beräknade värdet av timmer, sulfit-, sulfat-

och brännved har nedskrivits med 50 procent och av träkol och kolved

med 100 procent. Inalles har domänfondens utgående lager, vars självkostnadsvärde

beräknats till 5,396,484 kronor 75 öre, nedskrivits med cirka 4

miljoner kronor till 1,350,932 kronor 75 öre.

Revisorerna hava i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:

Lika med riksräkenskapsverket finna revisorerna här omtalade förfaringssätt

icke vara förenligt med rationella vinstberäkningsprinciper. Den reform,

som ställts i utsikt, bör emellertid avse ej blott lagret vid sågar och virkesmagasin,

utan jämväl lagret i skogarna.

Vidkommande frågan om en viss del av lagret bör hållas nedskriven under

självkostnadsvärdet, t. ex. med en viss genomsnittsprocent, torde en sådan

bokföring icke äventyra riktigheten av vinst- och förlustberäkningen,

därest denna del tillmätes tillräckligt knappt. En sådan åtgärd skulle också

underlätta domänfondens kassaställning vid övergången till det nya bokföringssättet.

För övergångsåret kommer nämligen domänfonden att utvisa

en bokvinst, som icke motsvaras av influtna medel. Emellertid vilja revisorerna

giva uttryck åt den förväntan, att det här blir fråga örn en anordning

allenast för övergångsåret. Det intresse, i vilket vissa enskilda företagare

hålla sina tillgångar bokförda till låga värden för att därigenom skapa »dolda

fonder», föreligger nämligen icke i fråga om domänverket, och med hänsyn

till reda och överskådlighet i bokföringen torde det icke vara tillrådligt,

att olika partier av samma slags vara upptagas till olika värden.

Yttrande har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 366 och 367), som

ansett, att stående lagerkvantiteter böra bokföras till nedskrivna värden under

det att kvantiteter, som överskjuta minimilager, böra bokföras till

tillverkningsvärden. Styrelsen har emellertid tillagt, att styrelsen för sin

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

25

del icke har något att erinra mot att självkostnadsvärdet lägges till grund

för bokföringen av lagren, dock endast under den förutsättningen, att i

domänverkets räkenskaper vid sidan av domänfonden får uppläggas en särskild

regleringsfond för avskrivningar.

I § 64 av sin berättelse hava revisorerna vidare beträffande domänverkets

nuvarande förnyelsefond för återväxtkostnader uttalat, att nämnda fond bör

tillgodogöras de belopp, som enligt antagna grunder bort hava avsatts under

åren 1930—1933, men icke blivit avsatta, samt framhållit angelägenheten

av att utredning verkställes om på vad sätt vissa av revisorerna antydda

riktlinjer för fondbildning m. m. i fråga om belopp, som inflyta på grund av

överavverkning, lämpligen böra praktiskt genomföras (Del I sid. 179—182).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för fondens tillkomst och för hittills

tillämpade grunder för avsättningar till fonden samt för av 1936 års

utredning angående beredskapsarbeten och av socialiseringsnämnden gjorda

uttalanden i berörda fonderingsfråga. I anslutning härtill hava revisorerna

uttalat i huvudsak följande:

Beträffande utgifter för sådana åtgärder för återväxt, som anses lämpliga

att företaga för skogsvård å marker utan samband med avverkningen å dem,

är det naturligt, att de gäldas ur en fond av nuvarande förnyelsefondens beskaffenhet.

I fråga om det berättigade i övrigt av en dylik fond få revisorerna

anföra följande.

Varje belopp, som inflyter på grund av överavverkning, torde böra anses

såsom en i penningar förvandlad del av skogskapitalet, alltså ett kapitaluttag,

och bör hållas isär från den egentliga avkastningen från skogsdomänerna.

Det vore önskvärt att all dylik »inkomst» behandlades för sig och fonderades,

icke för fondbildning i och för sig, men i avvaktan på beslut angående

det genom överavverkningen i penningar förvandlade kapitalets användning.

Revisorerna anse, att överavverkningens verkliga belopp per år

bör kunna fastställas för hela landet och att detta belopp i dess helhet bör

tillföras fonden. Fondens behållning bör utnyttjas för, bland annat, återväxtkostnader

av ovan angivet slag, för dikningar, vägarbeten och dylika utgifter

för kapitalökning eventuellt även för inköp av mark. Att fondens

medel däremot icke böra användas för gäldande av åtgärder, vidtagna i huvudsakligt

syfte att häva arbetslöshet, följer av det ovan sagda. I dylika fall

bör ersättning för sådana åtgärder tillföras domänfonden till den del kostnaderna

kunna beräknas bliva oräntabla.

Yttrande har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 367), som, bland

annat, uttalat, att en uppdelning av avsättningen på sätt revisorerna ifrågasatt

icke för närvarande syntes styrelsen nödvändig.

I likhet med revisorerna finner utskottet av domänstyrelsen tillämpade utskottet.

grunder i fråga om bokföringen av kostnader för nybyggnader och nyanskaffningar

vid domänverkets sågverk m. m. samt av domänverkets in- och

utgående lager icke i allo fullt lämpliga. Utskottet delar också revisorernas

uppfattning, att grunderna för beräknande av avsättningarna till förnyelsefonden

för återväxlkostnader böra bliva föremål för utredning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

Såsom emellertid av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag

(Inkomsterna, sid. 50 och 51) framgår, hava vissa av de av revisorerna behandlade

frågorna av Kungl. Majit upptagits till prövning. Det torde alltså

finnas anledning antaga, att revisorernas erinringar och förslag i här

berörda avseenden därvid bliva föremål för närmare överväganden.

Vad i dessa ärenden förekommit har utskottet dock ansett vara av den

allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Genom domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar. Under

statens affärsverksamhet, § 67, hava revisorena påtalat vissa brister i vissa

av domänstyrelsen utarrenderade kronoegendomar (Del I sid. 185 och 186).

Revisorerna hava meddelat, att de besökt ett antal dylika kronoegendomar

i Stockholms omgivningar. Vid sina besök hade revisorerna kunnat

konstatera, att byggnaderna å dessa egendomar — såväl bostadshus som

ekonomibyggnader — stundom befunno sig i mindre tilltalande skick och

i vissa fall voro påfallande dåliga. På senare tid hade emellertid i viss omfattning

förbättring och ombyggnad företagits på domänstyrelsens föranstaltande,

varjämte i andra fall genomgripande reparationer uppgivits vara

planerade.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt att

kronans ifrågavarande arrendegårdar icke befinna sig i tillfredsställande

skick. En förbättring i förevarande avseende kan visserligen för närvarande

iakttagas, men betydande brister kvarstå dock ännu. Revisorerna anse det

vara av vikt att byggnaderna å kronans arrendegårdar försättas och hållas

i fullgott skick.

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del II sid. 367—369), som

framhållit, att styrelsen har för avsikt att i görligaste mån tillse, att kronans

arrendegårdar, på sätt revisorerna uttalat, försättas och hållas i fullgott

skick.

Vad i detta ärende förekommit har givit utskottet anledning framhålla

angelägenheten därav, att byggnaderna å kronans arrendegårdar hållas i

fullgott stånd och att förefintliga brister varda avhjälpta. På grund av vad

domänstyrelsen i sin ovanberörda förklaring uttalat, har utskottet anledning

antaga, att styrelsen tillser, att så också kommer att ske.

Med hänsyn till ärendets vikt har utskottet velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

27

23 :o) Vissa fondmedel m. m. Under rubriken Statens fondförvaltning hava

revisorerna under §§ 70—81 lämnat en redogörelse för användningen av de

statliga fonderna och vissa andra medel, som förvaltas av statliga myndigheter.

Revisorerna hava i främsta rummet behandlat fondmedel, som redovisas

av statskontoret, och som ingå i den medelsredovisning, den s. k. fondpublikationen,

som årligen utgives av detta ämbetsverk. I samband härmed

hava revisorerna även behandlat frågor om avskrivning av fonderade medel

samt örn placering av vissa statliga kapitaltillgångar (Del I sid. 208—255).

De fonder, rörande vilka revisorerna här meddelat närmare uppgifter, äro

följande:

arméns musikfond,

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,

indelningsverkets besparingsfond,

invalidhusfonden,

förenade mötespassevolanskassomas fond,

Norrbottens hästjägarskvadrons fond,

fonden för minstation till skyddande av inloppet till Gävle,

lantförsvarets fonderade arrendemedel,

garnisonsskolans i Landskrona fond,

Stockholms varvs byggnadsfond,

jämtländska renbetesfjällens skogsfond,

jämtländska lappväsendets fond,

Västerbottens lappfond,

Norrbottens lappfond,

Drottningholms broars arrendemedels fond,

Almare Stäkets bros arrendemedels fond,

Djurgårdsfonden,

Gripsholms slotts försäljningsmedels fond,

Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond,

Haga slotts försäljningsmedels fond,

allmänna nödhjälpsfonden och

undsättningsfonden.

Dessutom hava revisorerna under rubriken jordbruksdepartementet, § 49,

behandlat frågan örn redovisningen och fonderingen av fiskeavgifter samt

under samma departement, § 50, avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen (Del

I sid. 117—120).

Revisorerna hava i fråga örn de för försvarsändamål avsedda fondtillgångarna

gjort följande uttalande:

Av de lämnade redogörelserna för ifrågavarande fonder framgår, att vissa

av dessa fonders, exempelvis invalidhusfondens, tillgångar i enlighet med

mångårig praxis disponeras för utdelande av understöd och invalidpensioner

åt manskap vid försvarsväsendet, varjämte f. d. officerare och f. d. underofficerare

kunna tilldelas smärre gratifikationer av fondens medel. Vissa

andra fonder åter såsom beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

samt indelningsverkets besparingsfond tågås numera i huvudsak i anspråk

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

för likartade ändamål, i främsta rummet understöd åt indelt manskap, varvid

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond delvis bestrider kostnader,

som skola utgå i enlighet med föreskrifterna i 1909 och 1927 års förordningar

örn ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring.

Såväl beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond

som arméns musikfond gäller, att fondmedlen tagas i anspråk för täckande

av sådana ändamål, vilka eljest skolat tillgodoses och i viss utsträckning även

fyllas av medel, anvisade å särskilda riksstatsanslag (jfr uttalande vid 1921

års riksdag angående arméns musikfond). Detsamma är förhållandet med

förenade mötespassevolanskassornas fond, vilken disponeras av Kungl. Majit

till utgifter för underhåll av för militära ändamål speciellt avsedda bryggor

och broar m. m., kostnader, som givetvis eljest skolat i sedvanlig ordning

upptagas under fjärde huvudtiteln. 1 den mån fondernas tillgångar icke

förslå för angivna ändamål, måste i varje fall bristen täckas med anvisning

å riksstaten eller genom disponerandet av medel under vissa i riksstaten upptagna

anslag, ett förhållande, som givetvis icke bidrager till att skapa önskvärd

ordning och reda inom här berörda delar av förvaltningen.

Vad slutligen beträffar Norrbottens hästjägarskvadrons fond och fonden

för minstation till skyddande av inloppet till Gävle hava fondtillgångarna

under en följd av år överhuvud taget icke kommit till användning. Det vill

emellertid förefalla revisorerna, som om förstnämnda fonds kapital borde

kunna tagas i anspråk för något lämpligt ändamål för lantförsvarets del. medan

åter sistnämnda fond — i samförstånd med stadsfullmäktige i Gävle —

synes kunna nyttiggöras för sjöförsvarets behov.

Utan att vilja närmare ingå på hur fonderna lämpligen höra komma till

användning, anse sig revisorna dock höra framhålla det mindre tillfredsställande

däruti, att statliga fondtillgångar —- i här ovan angivna fall uppgående

till något över 10 miljoner kronor — skola hållas räntebärande och

förvaltas allenast för fyllande av sådana ändamål, vilka i regel pläga tillgodoses

genom särskilda riksstatsanslag. Därtill kommer, att vissa av ifrågavarande

fondtillgångar överhuvud taget icke komma till praktisk användning.

Uppmärksammas må, att genom de meddelade föreskrifterna, att

fondtillgångarna skola göras räntebärande, kostnader åsamkas statsverket

icke blott direkt för placeringen av fondmedlen utan även i form av allmänna

förvaltningskostnader. Jämväl genom den årliga publiceringen av även relativt

obetydliga fondtillgångars inkomster och utgifter m. m. förorsakas statsverket

vissa kostnader. Revisorerna hava därför kommit till den uppfattningen,

att i fråga om här nämnda fonder en närmare undersökning bör

verkställas i vad mån dessa för framtiden kunna anses behövliga för tillgodoseende

av de ändamål, för vilka de ursprungligen varit avsedda eller

numera kommit att tagas i anspråk. Då det är fråga om egentliga statsmedel,

lärer därjämte böra undersökas, huruvida fondmedlen —i den mån

de fortfarande böra såsom sådana redovisas — verkligen behöva hållas räntebärande.

I detta hänseende vilja revisorerna erinra därom, att under de

senaste åren i flera fall beslut meddelats, att åtskilliga statliga fonder, som

tidigare skolat göras räntebärande -— exempelvis ämbetslokalfonden och

lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål — numera, intill

dess medlen behöva tagas i anspråk, innestå å statsverkets checkräkning

i riksbanken. Någon placering i obligationer, inteckningar eller andra värdepapper

ifrågakommer här alltså icke vidare.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att även riksdagen vid

ett tillfälle fäst uppmärksamheten på, att en av de ovan behandlade fonderna

icke framdeles borde bestå såsom självständig fond.

Då revisorerna — som senare komma att för sig behandla vissa andra

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

29

särskilda fonder — anse det här upptagna spörsmålet vara av betydelse, särskilt

som onödiga förvaltningskostnader böra undvikas, hava de velat fasta

riksdagens uppmärksamhet härå under uttalande av att en utredning i ärendet

synes böra komma till stånd i avsikt att skapa större ordning och reda

på detta område.

Beträffande lantförsvarets fonderade arrendemedel och Stockholms varvs

byggnadsfond ifrågasätta revisorerna dessutom, huruvida medlen framdeles

skola behöva göras räntebärande.

1 fråga örn avskrivning av fondmedel hava revisorerna föreslagit, att i

samband nied bokslutet uppgift örn verkställda avskrivningar skall av vederbörande

förvaltningsmyndigheter lämnas till Kungl. Majit.

Rörande spörsmålet örn placeringen av vissa kapitaltillgångar hava revi-.

sorerna gjort följande allmänna uttalande:

Såväl pensionsfonden för civila tjänsteinnehavare och militära pensionsfonden

som även allmänna familjepensionsfonden redovisas för närvarande

i statskontorets räkenskaper och skola av ämbetsverket genom placering av

kapitalet hållas räntebärande, över dessa fonderade kapitaltillgångar måste

staten numera såsom av den lämnade redogörelsen framgår få anses äga

fri dispositionsrätt. Då man sålunda kan utgå från att dessa kapitaltillgångar

äro statens egendom, lärer därav följa, att staten jämväl bör äga rätt att

besluta om fondtillgångarnas placering och förvaltning.

Enligt revisorernas uppfattning uppstår då frågan, huruvida icke staten

för tillgodoseende av sitt lånebehov i första rummet bör taga i anspråk de

kapitalmedel, över vilka staten sålunda redan nu disponerar. Det måste

nämligen framstå som en onödig och besvärlig omgång, att staten med dessa

stora kapitaltillgångar i sin hand låter riksgäldskontoret på annat håll verkställa

upplåning av medel för statens räkning.

Ett överlämnande till riksgäldskontoret av disponibla kapitalmedel från

dessa fonder för täckandet av statens lånebehov skulle, såsom 1924 och 1926

års statsrevisorer även framhållit, medföra avsevärda fördelar för staten. A

ena sidan skulle förvaltningen av dessa kapitalfonder kunna förenklas, och

å andra sidan skulle för riksgäldskontorets vidkommande en sådan anordning

även innebära avsevärd lättnad och förenkling i arbetet. I detta sammanhang

må även framhållas, att den nuvarande konkurrensen från statens

sida med enskilda kapitalinnehavare om önskvärda placeringsobjekt

för disponibelt kapital lämpligen torde böra begränsas. Statliga kapitaltillgångar

synas därför i första hand böra investeras i statlig verksamhet i syfte

att göra denna verksamhet så litet beroende som möjligt av kapitalmarknaden

i övrigt. Med hänsyn till omfattningen av de kapitalmedel, vilka staten

äger i dessa fonder, bör givetvis en omplacering till riksgäldskontoret av till

enskilda nu utlånat kapital ske på sådant sätt, att icke därigenom menliga

inverkningar på kapitalmarknaden i övrigt uppstå.

Vad beträffar de poster statsobligationer, vilka ingå i dessa fonder, torde

det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett utbyte av dessa obligationer mot

av riksgäldskontoret utställd revers å dessa obligationers sammanlagda belopp

bör utan svårighet kunna genomföras. Visserligen uppstår vid sådant

utbyte spörsmålet örn efter vilka grunder ränta å de deponerade medlen skall

utgå. För statens vidkommande synes detta dock sakna praktisk betydelse,

då mot en minskad ränteinkomst för fonderna samtidigt svarar en minskad

utgift för staten till räntornas erläggande. Den av revisorerna föreslagna

anordningen kommer icke att utgöra hinder för att de fonder, varom här är

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

Utskottet.

fråga, allt framgent komma att redovisas såsom fullt självständiga kapitalfonder.

På grund av vad ovan anförts få revisorerna föreslå, att frågan om placeringen

av ovannämnda statliga tjänstepensions- och familjepensionsfonders

kapitaltillgångar snarast måtte bliva föremål för en närmare undersökning.

Slutligen hava revisorerna under § 81 ifrågasatt, huruvida icke de statliga

myndigheternas befogenhet att till förvaltning mottaga donationer borde

regleras på det sätt, att mottagandet därav för framtida förvaltning i varje

särskilt fall underställes Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle nämligen

bland annat kunna förhindras, att donationer med övervägande enskilt

syftemål finge av statsmyndighet för förvaltning mottagas. Revisorerna hava

även framhållit, att statsverket genom mottagandet av sådana donationer ansetts

åtaga sig vissa förpliktelser, såsom exempelvis ersättning i de fall, där

fondens tillgångar genom förskingring eller eljest förminskats. I samband

härmed syntes det revisorerna böra övervägas, örn icke ersättning i vissa fall

borde utgå från fonderna för myndigheternas förvaltningsbestyr.

Yttranden beträffande de av revisorerna behandlade frågorna hava avgivits

av arméförvaltningen, statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt av vissa länsstyrelser (Del II sid. 370—382). Myndigheterna hava i

allmänhet icke haft några erinringar av mera principiell art att framställa

mot de av revisorerna framförda synpunkterna.

Den av revisorerna behandlade frågan om placeringen av pensionsfondernas

tillgångar har, såsom framgår av statsverkspropositionen till innevarande

års riksdag (Inkomsterna, sid. 71 och 72), även berörts av chefen för finansdepartementet

i statsverkspropositionen.

Utskottet, som i likhet med revisorerna är av den uppfattningen att de

förenklingar, som äro möjliga att ernå i fråga örn den statliga fondförvaltningen,

också böra genomföras samt att en undersökning bör ske rörande

den framtida användningen av sådana fondmedel, vilka icke nu kunna komma

till avsedd användning, ansluter sig till de allmänna synpunkter, som av

revisorerna framförts.

Utskottet vill erinra om, att innevarande års riksdag i fråga om de lappväsendet

berörande fonderna redan på Kungl. Maj:ts förslag vidtagit åtgärder

i sistnämnda hänseende.

Utskottet anser önskvärt att Kungl. Maj:t tager under övervägande vad

revisorerna anfört rörande fondmedlens användning och förvaltning ävensom

spörsmålet om vissa kapitaltillgångars placering. Utskottet anser sig

böra göra framställning om, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gör

hemställan i sådant syfte.

Beträffande vissa av de av revisorerna gjorda särskilda erinringarna har

utskottet icke ansett sig böra nu uttala sig annat än i följande hänseenden.

I anslutning till tidigare av statsmakterna hävdad uppfattning lärer kravet

på att sådana fonderade medel, vilka icke hava något produktivt syfte, skola

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 147.

31

hållas räntebärande icke böra för framtiden upprätthållas. Den från lantförsvarets

fonderade arrendemedel utgående pensionen synes snarast möjligt

böra överflyttas att bestridas från anslag under pensionshuvudtiteln.

Vad vederbörande departementschef i statsverkspropositionen till 1936 års

riksdag under första huvudtiteln anfört rörande önskvärdheten av en undersökning

om den framtida användningen av djurgårdsfonden samt dispositionen

av medel, som ingå i djurgårdskassan, vill utskottet ytterligare understryka

under framhållande av att undersökningen jämväl bör avse de

fonderade försäljningsmedlen för de kungliga lustslotten. Utskottet ansluter

sig till revisorernas uttalande beträffande årliga uppgifter angående avskrivningar

av fondmedel av här berörd ärt.

Slutligen anser sig utskottet böra framhålla vikten av att, på sätt revisorerna

föreslagit, föreskrifter meddelas rörande befogenheten för myndigheterna

att till förvaltning mottaga donationer och andra fondmedel. Enligt

utskottets uppfattning lärer det få anses befogat att av skäl, som revisorerna

anfört, frågan örn mottagandet och den framtida förvaltningen av sådana

medel underställes Kungl. Majit.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att

_ Kungl. Majit må taga under övervägande vad revisorerna

och utskottet anfört i fråga om statens fondförvaltning.

24:o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt

ställd rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels

ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,

någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke

hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Svensson

i Kompersmåla, Hansén, Asplund, Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, Ström i Lidköping,

Larsson i Varberg, von Heland och Bäcklund; samt

från andra kammaren: herrar Bäst ock, Magnusson i Skövde, Törnkvist, Eriksson i

Stockholm, Jeppsson, Persson i Falla, Andersson i Prästbol, Ward, Isacsson, Andersson

i Södergård, Weijne och Hansson i Rubbestad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:308 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten