Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund jämte motioner.

1938-03-29 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1938:88, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund jämte motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

1

88.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag

och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund jämte

motioner.

(4:e avd.)

I en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 74, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit

att å statens vägnar, med Luossavaara—Kiirunavaara samt Trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösund träffa avtal i enlighet med ett vid propositionen

fogat förslag.

Ifrågavarande avtalsförslag är av följande lydelse:

Förslag till avtal.

Mellan Svenska staten, å ena sidan, samt Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag,

nedan kallat LKAB, och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,

nedan kallat TGO, å andra sidan, har träffats följande avtal.

1) LKAB äger — under förutsättning att trafikförhållandena icke lägga

hinder i vägen — att för tiden intill den 1 oktober 1940 utöver de i 1927

års malmavtal medgivna maximikvantiteterna bortfrakta ytterligare högst

6 miljoner ton malm från gruvfälten Kiirunavaara, Gällivare och Luossavaara

på de i sagda avtal fastställda fraktvillkoren. Malmkvantitet, som på

grund av denna bestämmelse bortfraktas, benämnes här nedan merbrytning.

2) Av bolagets vinst, beräknad med tillämpning av 1927 års avtal, skall

ett belopp, som vid lika fördelning av sagda vinst på bolagets hela malmproduktion

motsvarar en tredjedel av den å merbrytningen för året belöpande

vinstandelen, användas till extra avskrivning genom avsättning till

en avskrivningsfond. Den efter nyssnämnda avsättning återstående vinsten

skall fördelas mellan preferens- och stamaktierna på sätt i § 5 av 1927 års

avtal föreskrives, i den mån densamma icke genom fondering enligt § 4 i

1932 års malmavtal undandrages från vinstfördelningen.

Med avseende å beslut örn eventuellt förfogande över avskrivningsfonden

för verkställandet av avskrivningar gäller vad i § 4 av 1932 års malmavtal

finnes föreskrivet.

3) Oavsett uppläggandet av här ovan avhandlade avskrivningsfond skall

det åligga LKAB att årligen verkställa lika stora avskrivningar, som eljest

ålegat bolaget enligt 1927 års avtal.

4) I händelse statsinlösen av stamaktierna i LKAB enligt 1927 års avtal

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. G sami. Nr 88. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

kommer till stånd, skall, vid uppskattning av den till grund för beräknandet

av lösesumman liggande medelnettovinsten per ton malm, iakttagas,

att vinsten för de år, under vilka avsättningar till avskrivningsfond enligt

punkt 2 här ovan blivit verkställda, skall ökas med sålunda avsatta belopp,

samt

att bolagets årliga utgifter under den i §§ 25 och 26 av nyssnämnda avtal

omförmälda tioårsperioden skola ökas med tre procent av de belopp, som

före respektive års ingång blivit enligt punkt 2 här ovan avsatta till avskrivningsfonden.

Vid inlösen skall TGO icke tillgodoföras någon del av avskrivningsfonden.

5) Under tiden intill den 31 december 1940 äger TGO öka exporten av

malm från Grängesbergs Gruvaktiebolag tillhöriga gruvor i Grängesberg med

sammanlagt högst 600,000 ton utöver i 1927 års avtal fastställt maximum.

6) a) Till § 17 första stycket i 1927 års malmavtal1 göres följande tillägg:

I den mån malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län,

må staten eller den eller de, till vilka staten överlåter sin rättighet, utan höjning

av priset utesluta malm med högre fosforhalt och begränsa leveransen

till malm med lägre fosforhalt, varvid maximikvantiteten 100,000 ton minskas

med den uteslutna kvantiteten.

b) För järntillverkning i Norrbottens län åtager sig LKAB att, därest staten

så påfordrar, utan inskränkning i de kvantiteter, som bolaget avtalsenligt

äger bortfrakta från sina gruvfält, årligen bryta och till ett pris motsvarande

självkostnaden ökad med 10 %> tillhandahålla staten eller den

eller dem, till vilka staten överlåter sin rättighet, intill 100,000 (etthundratusen)

ton fosformalm från Gällivare och/eller Kiirunavaara. Med fosformalm

förstås härvid malm med en genomsnittlig fosforhalt, vad Gällivare

angår, av 0.7—1.0 % och, vad Kiirunavaara angår, av 1.5—2.0 %. Vid praktiskt

taget lika användbarhet skall malm från Gällivare i första rummet

ifrågakomma För leveransen skola gälla samma bestämmelser, som under

§ 17 a—g i 1927 års malmavtal angivas för leveranser från Luossavaara.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande motioner:

I motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 243, av herr C. I.

Asplund och den andra inom andra kammaren, nr 362, av herrar K. G. Viklund

och E. Hage har hemställts, att riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts

proposition nr 74 med följande ändringar och tillägg till punkten 6) i malm
1

Av § 17 anser sig utskottet böra här återgiva följande:

§ 17

LKAB åtager sig att, därest staten så påfordrar, utöver den kvantitet, som i § 3 omförmäles,

årligen bryta och till ett pris, motsvarande självkostnaden, ökad med 10 procent,

tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilka staten överlåter sin rättighet,

intill etthundratusen (100,000) ton malm från Luossavaara av olika malmsorter i samma

proportion, som faller vid årets brytning i dess helhet.

Rörande bolagets leveransskyldighet enligt denna paragraf skall gälla följande.

d) I självkostnaden skall inräknas dels de direkta utläggen för arbetslöner, material

och transporter, dels andel i kontorskostnader och övriga allmänna omkostnader, dels

ock andel i amortering och ränta å anläggningskostnaderna.

Självkostnaden må icke beräknas högre än den i bolagets räkenskaper beräknas för

annan under året i Luossavaara bruten malm.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

3

avtalsförslaget angående malmleveranser för järntillverkning inom Norrbottens

län:

6) a) Till § 17 första stycket i 1927 års malmavtal göres följande tillägg:

I den mån malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län, må

staten eller den eller de, till vilka staten överlåter sin rättighet, utan höjning

av priset utbyta erbjudna, för förädlingsverket olämpliga malmkvantiteter

med för hög fosforhalt mot stig med lägre fosforhalt från anrikningsverket i

Gällivare, till ett sammanlagt belopp av högst 100,000 ton.

b) Näst sista meningen får följande lydelse:---Vid praktiskt lika

användbarhet skall malm eller malmmull från Gällivare i första rummet

ifrågakomma. Där ytterligare behov uppstå av anrikad stig utöver vad anrikningsverket

i Malmberget kan producera eller av fosforrik malmmull från

de övriga LKAB tillhöriga gruvfälten må behovet täckas enligt bestämmelserna

i 16 § av 1927 års malmavtal.

c) Därest staten finner det för säkerställande av landets behov av råvara för

fosfater även vid längre tids avstängning av råfosfatimporten påkallat, åtager

sig LKAB att mot skälig ersättning till staten eller den eller dem, till vilka staten

överlåter sin rättighet, överlåta allt från järnmalmsanrikningen avgående

apatithaltigt avfall jämte de apatitrika skarnbergarter, som falla vid

malmbrytningen eller kunna brytas särskilt för sig, för utvinnande av apatit.

Skulle en sådan anläggning av staten anläggas å annan plats än Malmberget,

bör fosforrik malmmull från LKAB:s gruvfält i Norrbotten levereras dit,

därest brist å nämnda råvara räder.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 244,

av herr D. Hansen m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 360, av

herr E. Hage m. fl, har hemställts att riksdagen vid behandlingen av Kungl.

Maj:ts proposition nr 74 ville besluta, att den i 1927 års malmavtal fastställda

fördelningen av den totala brytningen av malm mellan Luossavaara—

Kiirunavaara, å ena, samt Gällivare (Malmberget), å andra sidan, jämväl skall

gälla för den ökade kvantitet malm, som i propositionen föreslås skola få

utfr aktas.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 245,

av herr D. Hansén m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 361, av herr

E. Hage m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i samband med ett bifall

till Kungl. Maj:ts proposition nr 74 hos Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl.

Majit söker åstadkomma att minst en tredjedel av den samlade malmfraktningen

från Luossavaara—Kiirunavaara AB:s malmgruvor i Norrbotten utfraktas

över svensk hamn (Luleå) antingen på så sätt, att detta vid det slutliga

avtalets ingående med bolaget fastställes i nämnda avtal eller på annat

sätt, exempelvis genom en särskild överenskommelse vid sidan av förstnämnda

avtal.

I en inom andra kammaren av herr E. Åqvist väckt motion, nr 359, har

hemställts, att riksdagen för sin del måtte antaga det vid Kungl. Maj:ts

proposition nr 74 fogade förslaget till avtal med Luossavaara—Kiirunavaara

Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund med den ändrin
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

gen, att — sedan en tredjedel av den å merbrytningen för året belöpande

vinstandelen avsatts till extra avskrivning genom avsättning till avskrivningsfond

— den återstående vinsten fördelas på så sätt mellan preferens- och

stamaktier, att preferensaktierna erhålla två tredjedelar och stamaktierna en

tredjedel.

Slutligen hava inom andra kammaren väckts dels av herr H. Hagberg

m. fl. en motion, nr 159, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen

anhåller om preciserade förslag för ett snabbt helförstatligande av de gruvor

och anläggningar, som drivas av Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag;

dels ock likaledes av herr H. Hagberg m. fl. en motion, nr 363, vari hemställts,

att riksdagen, därest motionen nr 159 icke bifalles, med avslag på

Kungl. Majrts proposition nr 74 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om

nytt förslag till förändring av malmbrytningen vid Lapplandsgruvoma, varvid

följande synpunkter böra vara vägledande:

1. Reglerna för inlösen förändras så, att en inlösen 1947 under inga

förhållanden får bli dyrare än vad som förutsetts i 1927 års malmavtal.

2. Bestämda regler uppställas för bolagets bokföring, som dels möjliggöra

en offentlig kontroll, dels omöjliggöra de i motiveringen exemplifierade

manipulationerna.

3. Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen skola äga att helt liksom

kommunerna beskatta bolaget. Värdeminskningsavdrag för bruten

malm, för byggnader och maskiner, som går utöver 1927 års malmavtal och

inte motsvaras av avskrivningar, får icke förekomma. Royaltyn betraktas

som vinst och beskattas i vanlig ordning.

4. Bolaget ålägges att bryta minst en fjärdedel av den samlade malmmängden

i Malmbergets gruvor.

5. För att säkra en ökad export över Luleå bör minst en tredjedel av

malmen skeppas från Svartön.

6. § 23 i 1927 års malmavtal bibehålies med den förändringen att årtalet

1937 helt slopas, varigenom minimigarantien för Luleå stad även i

fortsättningen upprätthålles.

7. Vid järnmalmsförsäljning till ett järnverk i Norrbotten bestämmes

priset med företrädesrätt för Malmbergsmalm vid lika användbarhet till bolagets

genomsnittliga självkostnader per ton plus 10 % vid gruvorna i Kiruna

och Malmberget.

8. Bestämd uppgörelse träffas med Grängesbergsbolaget i fraktfrågan

som utesluter en godtycklig debitering för Luossavaarabolagets malm. Järnvägsmalmerna

få ej rubbas nedåt.

9. Den planerade fonden genom merbrytningen ställes till regeringens

förfogande för att vid konjunkturrubbningar ge de norrbottniska kommunerna

och landstinget ett skäligt stöd.

10. Åtgärder vidtagas för att säkra en pension åt de gamla arbetarna

av 150 kr. i månaden och att en motsvarande trygghet tillförsäkras bolagsarbetarnas

åldriga änkor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

5

Efter det tidigare genom undersökningar av Sveriges geologiska undersökning

samt också av olika enskilda ådagalagts att värdefulla järnmalmstillgångar

funnos i Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare igångsatte år

1884 ett huvudsakligen engelskt företag arbetet å riksgränsbanan. Detta företag

hade också betingat sig rätten att bryta malmen vid Gällivare. Sedan

bandelen Luleå—Gällivare provisoriskt färdigställts, inköptes och fullbordades

denna bandel av staten, varefter år 1898 beslutades riksgränsbanans

fortsatta byggnad som statsbana. År 1903 kunde jämväl sträckan Gällivare

—Riksgränsen öppnas för allmän trafik.

År 1902 hade preliminärt med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag

och aktiebolaget Gällivare malmfält avtalats statsinköp av dessa bolags gruvor

och övriga egendom. Sedan emellertid det sålunda preliminärt träffade

avtalet fått förfalla, anmälde trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

den 1 april 1903 hos Kungl. Maj:t, att det villkorligt av G. E. Broms inköpt

större delen av aktierna i ovannämnda båda gruvbolag. Huvudmotiven angåvos

vara att bevara dessa tillgångar åt Sverige samt att mellan Grängesbergsbolagets

mellansvenska gruvfält och dessa nya gruvföretag åstadkomma

samförstånd om malmförsäljningarna. Grängesbergsbolaget hemställde

örn avtal med svenska staten rörande dels järnvägsfrakterna dels ock ett

statslån på 20,000,000 kronor för att övertaga och ordna de båda norrländska

bolagens affärer. En i anslutning härtill för 1903 års riksdag framlagd

proposition avslogs emellertid av riksdagen.

Vid 1907 års riksdag framlades sedermera en förnyad proposition,

vari erinrades om den länge hysta önskan, »att staten själv måtte komma

i besittning av ifrågavarande malmfält», men att med hänsyn till det

värde de numera erhållit det icke längre kunde ifrågasättas, att staten omedelbart

inköpte desamma. Det hade därför gällt »att träffa en anordning,

varigenom staten med mindre uppoffringar än ett dylikt köp skulle medföra

kunde komma i tillfälle att förvärva malmfälten». Från dessa utgångspunkter

tillkom 1907 års malmavtal, varigenom staten erhöll halva aktiekapitalet

i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag (varmed jämväl följde Gällivare

malmfält) och dessutom tillförsäkrades rätt att år 1932 inlösa Grängesbergsbolagets

anpart i malmfälten. Enligt ett avtal av 1922 uppsköts sedermera

tiden för inlösen till den 31 december 1936, varefter år 1927 följde

ett nytt, ännu gällande avtal örn rätten till ifrågavarande lappländska malmfält.

Staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund äga vardera hälften

av aktiekapitalet, 110,000,000 kronor, i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.

Statens aktier betecknas såsom preferensaktier och Grängesbergsbolagets

såsom stamaktier.

Beträffande vinst fördelningen gäller enligt 1927 års avtal att staten

för tiden t. o. m. den 30 september 1947 äger rätt till royalty av

en krona 50 öre för varje bortfraktad ton järnmalm. I den mån

vinsten för de olika åren därtill förslår, skall Grängesbergsbolaget såsom

stamaktieägare därefter erhålla en utdelning motsvarande statens royalty,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

varefter eventuellt återstående vinst lika fördelas mellan de båda intressenterna.

Den 30 september 1947 och sedermera vart tionde år den 30 september

äger staten rätt att inlösa stamaktierna mot en lösesumma, som,

på sätt i avtalet närmare bestämmes, beräknas till hälften av det kapitaliserade

värdet av medelnettovinsten å en brytningskvantitet av 4,250,000 ton

järnmalm. Därest inlösen icke sker den 30 september 1947, skall, för tiden

efter nämnda dag och intill dess staten begagnar sig av sin inlösningsrätt,

Luossavaarabolagets nettovinst fördelas mellan intressenterna sålunda, att

vinsten, i vad den belöper på en under varje bokslutsår bortfraktad kvantitet

av intill 3,750,000 ton, delas lika mellan preferens- och stamaktieägarna

(staten, respektive Grängesbergsbolaget) samt, i vad den belöper på överskjutande

kvantiteter, fördelas med 2/3 till staten och 1/3 till Grängesbergsbolaget.

Vid sidan av den i avtalets § 25 omförmälda vart tionde år återkommande

rätten att inlösa stamaktierna i malmbolaget har staten i § 26 betingat

sig en extra ordinär inlösningsrätt, som bereder staten en under vissa omständigheter

värdefull möjlighet att tidigare än som eljest kunnat ske förvärva

trafikbolagets andel i ifrågavarande gruvor. Härom uttalades i 1927 års

proposition i ämnet följande.

Denna särskilda inlösningsrätt är i främsta rummet avsedd att utgöra en

garanti mot obehörigt utländskt inflytande å bolagets skötsel. Den erbjuder

emellertid även i övrigt ett skydd för statens intressen, särskilt för den händelse

statens medkontrahenter skulle på viktiga punkter försumma att fullgöra

sina åtagna förbindelser. Till säkerhet för att staten icke skall begagna

sig av denna särskilda inlösningsrätt annat än då för staten viktiga intressen

stå på spel har lösesumman blivit fastställd efter sådana grunder, att den

kommer att uppgå till betydligt högre belopp än vad staten har att erlägga

i händelse av inlösen i vanlig ordning. Från stamaktieägarnas sida har

emellertid framhållits att det trots de sålunda fastställda grunderna för lösesummans

beräkning icke kan anses uteslutet, att en inlösen enligt § 26 skulle

med hänsyn till rådande konjunkturläge visa sig så ekonomiskt fördelaktig

för staten, att denna enbart av nämnda anledning funne sig böra påkalla tilllämpning

av paragrafens bestämmelser. Ehuru det knappast är tänkbart,

att ett dylikt konjunkturläge skulle inträda, synes det likväl böra från statens

sida uttalas, att ett utnyttjande av situationen på angivet sätt icke skulle stå

i överensstämmelse med paragrafens syfte.

Enligt 1927 års avtal är Luossavaarabolaget berättigat att från gruvfälten

Kiirunavaara, Gällivare och Luossavaara för varje bokslutsår bortfrakta

sammanlagt högst 9 miljoner ton järnmalm, dock att den sålunda fastställda

årskvantiteten kan överskridas med intill 10 procent under iakttagande

av att de under en period av tre på varandra följande bokslutsår

bortfraktade kvantiteterna icke må sammanlagt överstiga 27 miljoner ton.

Enligt samma avtal har Grängesbergsbolaget förbundit sig att begränsa exporten

av malm från de Grängesbergs Gruvaktiebolag tillhöriga gruvorna i

Grängesberg, så att densamma ej överstiger 1 miljon ton årligen.

Ett senare avtal av år 1932, vilket föranleddes av den senaste ekonomiska

krisens återverkningar på Luossavaarabolagets verksamhetsområde, avsåg

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

7

bland annat alt tillföra bolaget ökat rörelsekapital och att till konsolidering

av bolagets ställning för mötande av nya kriser bereda tillfälle till fondering

av vinster inom bolaget.

Enligt här föreliggande förslag till tilläggsavtal skulle från de lappländska

malmfälten intill den 1 oktober 1940 få bortfraktas ytterligare högst 6

miljoner ton samt från gruvorna i Grängesberg intill utgången av år 1940

ytterligare högst 600,000 ton malm.

Med avseende å fördelningen av vinsten å den ifrågasatta merbrytningen

föreslås, att :/3 av denna vinst skall avsättas till en avskrivningsfond, som,

i händelse statsinlösen äger ruin, skall oavkortad bibehållas i bolaget, under

det att återstående 2/3 av vinsten skola disponeras i enlighet med bestämmelserna

i 1927 och 1932 års avtal. Innebörden av denna bestämmelse har av

departementschefen i korthet angivits vara, att, därest inlösen av stamaktierna

äger rum, staten har tillförsäkrats vederlag för den minskning i malmtillgången,

som genom den ifrågasatta merbrytningen må hava ägt rum, under

det att båda intressenterna i princip bibehållas vid sina inbördes rättigheter

och skyldigheter enligt gällande avtal, för den händelse inlösen icke skulle

komma till stånd.

I avtalsförslaget hava intagits bestämmelser om skyldighet för Luossavaarabolaget

att, utan inskränkning i de kvantiteter som bolaget avtalsenligt

äger bortfrakta från sina malmfält, årligen till ett pris motsvarande självkostnaden

ökad med 10 procent tillhandahålla intill 100,000 ton av malm

»lämpad för försök till malmförädling inom Norrbottens län».

Till stöd för förslaget har departementschefen anfört bland annat följande:
Den

rådande ekonomiska högkonjunkturen har i sin senare del utmärkts

av att på världsmarknaden uppstått brist på vissa betydelsefulla produktionsförnödenheter,

främst järn och stål. Detta för en utpräglad ekonomisk

uppsvingsperiod karakteristiska drag, som närmast förklaras av en starkt

ökad anläggningsverksamhet och som återspeglats i stegrade priser, har

skärpts genom att leveranserna av malm från vissa utländska gruvdistrikt

under senare tid ej kunnat fortgå i samma utsträckning som tidigare.

I detta läge har det synts motiverat att upptaga till övervägande möjligheten

av ökad malmexport från Sverige. Dels föreligga ur allmänna synpunkter

vägande skäl för att såvitt möjligt motverka råvarubristen. Dels

är det med tanke på det ekonomiska utnyttjandet av Sveriges naturtillgångar

lämpligt att genom ökad export söka tillgodose den stegrade efterfrågan

på malm som nu gör sig gällande. Till risken för att en konjunkturbetingad

försämring i avsättningsmöjligheterna senare skall inträda kommer, att marknaden

för den svenska malmen kan bliva begränsad genom brytning av andra,

hittills icke nyttjade fyndigheter. Denna möjlighet kan aktualiseras, för den

händelse malmkundernas krav icke inom skäliga gränser nu tillgodoses.

En ökning av exporten bör givetvis ske under beaktande av att mera betydande

kapitalinvesteringar åtmistone för närvarande böra undvikas och med

tanke jämväl på angelägeheten av en rationell hushållning med ifrågavarande

naturtillgångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

Utskottet. Redan med de två avtal, som tidigare åren 1922 och 1927 träffats mellan

staten och Grängesbergsbolaget rörande formerna för en fortsatt gemensam

exploatering av de norrländska malmfälten, avsågs att uppnå en lämpligare,

mera på lång sikt inriktad malmförsäljningspolitik. Då sålunda år 1922 från

statens sida gjordes vissa rätt långt gående medgivanden skedde detta bland

annat för att trygga en dylik mera rationell avyttring av malmen i avvaktan

på att frågan örn statens övertagande av malmfälten inemot år 1936 behövde

tagas under övervägande. Malmförsäljningarna hade, enligt vad från

Grängesbergsbolagets sida då anfördes, dittills huvudsakligen skett till Tyskland.

De vunna erfarenheterna under den pågående kristiden visade emellertid

hän mot önskvärdheten av en malmmarknad inom flera olika länder,

däribland England och Amerika, något som emellertid kunde medföra stora

omkostnader, vilka i sin ordning motiverade vissa medgivanden från statens

sida. Även vid de förhandlingar, som föregingo 1927 års avtal, framhölls

vikten av att genom en ny överenskommelse jämna vägen för en mera rationell

försäljningspolitik med ett flertal olika länder som avnämare.

De härefter gångna åren hava emellertid, i viss mån i motsats till vad sålunda

åsyftades, kännetecknats av synnerligen starka växlingar i malmavsättningen.

Dessa omkastningar hava såsom känt är ingalunda varit utan sin

ofördelaktiga inverkan på företagets produktionsförhållanden och ekonomi.

Den ytterligare utökning av exporten, som i nu föreliggande avtalsförslag

föreslås, kan också den medföra vissa vanskligheter. Att märka är att här

avsedda utskeppning upp emot 11 miljoner ton malm per år — en siffra som

med 2 miljoner ton överstiger nuvarande maximikvantitet av 9 miljoner ton

och som är mer än fem gånger högre än exportsiffrorna under vissa lågkonjunkturår

— ej kan försiggå utan en starkt forcerad brytning med arbete vid

gruvorna i treskift och med transporter på malmbanan upp emot gränsen

av dess Iransportförmåga.

Enligt vad departementschefen påvisat föreligga emellertid för närvarande

särskilda omständigheter som tala för en ökad svensk malmexport. På senaste

tiden har sålunda en allmän brist på järn och stål samt också på den

härför erforderliga råvaran järnmalm förelegat, och denna brist har ytterligare

skärpts genom att leveranserna från vissa utländska gruvdistrikt varit

hämmade. Det har i detta läge ansetts vara ett svenskt intresse att genom

ökade malmskeppningar söka tillgodose bristen på råvara. Därest så ej

sker kan ökad risk uppkomma för att malmbehoven i stället täckas från hittills

icke nyttjade fyndigheter, vilka normalt måste anses som mindre exploaterbara,

men vilka kunna medföra en bestående ny konkurrens sedan

brytningen sålunda en gång kommit i gång.

I betraktande av dessa och övriga i propositionen anförda förhållanden

samt med hänsyn också till de upplysningar utskottet därutöver i ärendet

inhämtat har utskottet kommit till den uppfattningen, att riksdagen bör

genom att godkänna avtalsförslaget möjliggöra den utökning av malmbrytningen,

som ansetts önskvärd. Enligt vad utskottet övertygat sig örn kan

på grund av malmens mäktighet och gynnsamma belägenhet här föreslagna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

9

merbrytning äga rum utan att kraven på en sund hushållning med denna

nationaltillgång behöva åsidosättas. Som en tämligen självklar förutsättning

för riksdagens medgivande torde dock få uppställas att samtidigt som en

jämn arbetstillgång eftersträvas erforderliga förberedelsearbeten för den fortsatta

gruvdriften ej eftersättas.

Vad därefter angår de olika avtalsvillkoren märkas till en början de erinringar,

som motionsvis framställts mot den föreslagna normen för vinstens

fördelning med — kort sammanfattat — 1/s till staten som preferensaktieägare,

V3 till Grängesbergsbolaget som stamaktieägare och 1/8 till en för

Luossavaarabolaget gemensam avskrivningsfond. I en väckt motion har nu

i stället föreslagits att, efter avsättning av 1]z av vinsten på merbrytningen till

nämnda avskrivningsfond, återstoden skulle med 2/3 tillfalla staten och Va

stamaktieägarna. Härvid har framhållits, hurusom redan 1927 års malmavtal

förutsätter att efter den 1 oktober 1947 nettovinsten per ton, i vad den

belöper sig å en bortfraktad kvantitet av över 33/4 miljoner ton, skall fördelas

med V3 till staten och V3 till Grängesbergsbolaget. Redan nu utnyttjades

rätten att bortfrakta maximum av den i 1927 års malmavtal medgivna

järnmalmskvantiteten av 9 miljoner ton per år, och stamaktieägarnas

intressen torde väl tillgodoses genom de förtjänster, som kunde göras härav.

Den föreslagna rätten till merbrytning och mervinsten härav betydde ett ytterligare

tillskott till stamaktieägarna, även om vinsten nedsattes till en tredjedel.

Det vöre därför, enligt vad motionsvis framhålles, mycket rimligt, att

den vinst, som uppstode å merbrytningen, fördelades enligt den beräkningsgrund,

som läge till grund för vinstfördelningen efter 1947.

För egen del vill utskottet framhålla, att med hänsyn till såväl de förhållanden,

på vilka statens och Grängesbergsbolagets intressen uti ifrågavararande

norrländska gruvfält ursprungligen grundats, som också innebörden

av de allmänna, efter hand ändrade villkor, varigenom dessa sedermera avtalsmässigt

reglerats, skäl visserligen kunna anföras för en för staten gynnsammare

vinstberäkningsnorm än som genom avtalsförslaget erbjudes. I

frågans läge och för att ej avtalets genomförande skall till eventuell skada

jämväl för mera allmänna intressen äventyras, torde vinstbestämmelsen

emellertid nu böra godtagas i den utformning, den sålunda vid förhandlingarna

erhållit.

I väckta motioner har erinrats, att vid en eventuell framtida statsinlösen

lösesumman skall beräknas efter medelnettovinsten å en viss brytningskvantitet

samt att denna medelvinst och därmed inlösningssumman kunde påverkas

i förhöjande riktning vid en utökning av brytningen enligt nya avtalsförslaget.

Av upplysningar som utskottet i detta hänseende inhämtat synes

emellertid framgå, alt den inträdande minskningen per ton malm räknat i

fråga örn fasta kostnader (administration, avskrivningar och skuldräntor)

sannolikt blir rätt obetydlig samt att denna minskning torde komma att motvägas

av högre medelkostnader för själva brytningen och vissa andra faktorer.

Vid exploateringen av ifrågavarande malmtillgångar är, såsom redan i 1907

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. sami. Nr 88.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

års proposition i ämnet framhölls, det av synnerlig vikt att tillse att möjligheten

att förädla malmen ej uteslutes genom att det malmägande bolaget

finner det »för sig ekonomiskt fördelaktigast att exportera all malm». I

förevarande avtalsförslag hava nu intagits tilläggsbestämmelser till 1927 års

avtal, vilka bland annat innebära vidgad rätt att erhålla malm till visst

lägre pris för järnmalmstillverkning i Norrbotten. Även med erkännande

av att dessa nya bestämmelser äro gynnsammare än de tidigare av år 1927,

kan utskottet ej finna dem tillfredsställande. Prisberäkningen, innebärande

ett pålägg på 10 %> utöver självkostnaden, torde visserligen i jämförelse

med de priser bolaget kan utfå för exportmalmen för närvarande ställa sig

fördelaktig, i all synnerhet som ingen royalty behöver erläggas för här avsedda

malm vare sig av Luossavaarabolaget till staten eller av ett blivande

järnverk till bolaget. Prisberäkningen kan dock ej betraktas som ett tillräckligt

långt gående tillmötesgående för det nationellt betydelsefulla och

samtidigt behjärtansvärda ändamål, det här gäller att främja, nämligen användning

för malmförädling i Norrbotten av en mycket blygsam del i jämförelse

med de värdefulla malmtillgångar som obearbetade bortföras därifrån.

Frågan om hithörande bestämmelsers innehåll har aktualiserats genom

den pågående tackjärnsutredningen, vilken har att särskilt taga sikte

på möjligheterna för anläggning av ett järnverk i Luleå.

Men förutom av prisfrågan äro möjligheterna för en malmförädling i

Norrbotten i hög grad beroende av malmens beskaffenhet. På sätt i väckta

motioner utvecklas synes i detta hänseende tarvas ett förtydligande av avtalets

bestämmelser så att även vid brytningen fallande malmmull ävensom

slig från anrikningsverket i Gällivare kunna få uttagas. För att underlätta

landets försörjning med fosforsyrehaltiga gödningsmedel är det också i högsta

grad angeläget att genom avtal säkerställes den erforderliga tillgången till

apatithaltig råvara, något som likaledes torde kunna ske utan nämnvärda

olägenheter för gruvbrytningen.

De uppoffringar, som här förutsatta jämkning i avtalet kunna innebära

för Luossavaarabolaget, enkannerligen för dess stamaktieägare, torde få betraktas

som obetydliga. Erinras må, att Luossavaarabolagets ändamål sådant

detta sedan gammalt angivits i bolagsordningen är ej endast att idka

gruvdrift utan ock att bedriva malmförädlingsverksamhet. Om bolaget ej

självt ser sig i stånd att förverkliga sistnämnda ur nationella synpunkter

betydelsefulla del av bolagets syfte, synes den fordran dock kunna uppställas,

att bolaget gör vissa begränsade utfästelser, varigenom bolaget åtminstone

indirekt kan främja den inhemska järnhanteringen och i sin mån bana

vägen för ett järnverk i Norrbotten. Ett ytterligare skäl till eftergift i detta

avseende från Grängesbergsbolagets sida är den lättnad i nuvarande, av

hänsyn till inhemska järnförädlingen tillkomna restriktioner beträffande

exporten från Grängesberg, som bolaget skulle vinna genom nu föreslagna

tilläggsavtal. Utöver nu medgivna årskvantitet av 1 miljon ton skulle från

gruvorna i Grängesberg få exporteras sammanlagt ytterligare högst 600,000

ton intill utgången av år 1940.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

11

Det synes utskottet önskligt, att i samband med behandlingen av nu föreliggande

förslag till överenskommelse också avtalsmässigt klarläggas Luossavaarabolagets

skyldigheter i här förevarande avseende så, att denna fråga

i möjligaste mån kan hållas oberoende av ytterligare framtida förhandlingar

med bolaget under 1927 års avtals fortsatta giltighetstid.

Beträffande de väckta motionerna örn garantier för dels ökad skeppning av

malm över Luleå dels ock utökning av brytningen i Gällivare må erinras, att

Kungl. Maj:t i proposition nr 248 framlagt förslag om särskilda stödåtgärder

åt malmkommunerna. Såsom av sistnämnda proposition framgår, torde

Lideå, så länge malmbrytningen pågår i nuvarande utsträckning, kunna påräkna

en betydande malmutskeppning. Även i Gällivare är sysselsättningen

för närvarande god. De motionsvis gjorda yrkandena synas emellertid utskottet

förtjäna uppmärksamhet. Gällivare kommuns stora beroende av

gruvdriften synes tarva alldeles särskilt beaktande, då enligt tidigare erfarenheter

en nedgång i malmkonjunkturen med därav följande minskning

av malmbrytningen plägar i första hand och synnerligen hårt drabba nämnda

samhälle. Ur sagda synpunkter vore det önskvärt, att brytningen av den

utökade kvantiteten malm fördelades mellan de två gruvsamhällena efter

samma grunder, som bestämts i 1927 års avtal, förutsatt, att detta låter sig

förena med en rationell försäljning av malmen. Härigenom skulle också i

viss utsträckning kravet på ökad malmskeppning över Luleå kunna tillgodoses,

då ju Gällivaremalmen tämligen undantagslöst skeppas över sistnämnda

hamn.

Utskottet vill även erinra därom att 1935 års riksdag avlät skrivelse till

Kungl. Maj:t ifråga örn ökad skeppning över Luleå ävensom att i proposition

nr 248 upplysts, att de i ovannämnda båda motioner avsedda spörsmålen

skola bli föremål för utredning inom finansdepartementet. Kungl. Maj:t

lärer icke underlåta att vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunna befinnas

påkallade.

En ytterligare förbättring av arbetstillgången i såväl Gällivare som Luleå

och länet i övrigt bör också kunna förväntas, om ökad och stadigvarande

framställning av järnmalmsslig och apatitslig jämte järnförädling och eventuellt

även framställning av fosforsyrehaltiga gödningsmedel kommer till

stånd inom länet.

Vad angår motionerna i övrigt torde de, i den mån de ej kunna anses besvarade

med vad som ovan anförts, ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må,

a) med avslag å motionen II: 363 örn förkastande utav avtalsförslaget,

bemyndiga Kungl. M-aj:t att å statens vägnar

med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag samt Trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösund träffa avtal i huvud
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

saklig överensstämmelse med det för riksdagen framlagda

förslaget;

b) i anledning av motionerna I: 243 och II: 362 i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla om övervägande av möjligheterna

till en jämkning utav avtalets bestämmelser så att behovet

av inhemsk råvara för järnförädling samt för tillverkning

av fosforsyrehaltiga gödningsmedel bättre säkerställes;

II. att övriga i ämnet väckta motioner, nämligen

a) I: 244 och II: 360, avseende gruvbrytningen i Gällivare;

b) 1:245 och II: 361, avseende större skeppning över

Luleå;

c) 11:359, avseende en för staten fördelaktigare vinstberäkning;

samt

d) II: 159, avseende skrivelse om gruvföretagets förstatligande,

i den mån dessa motioner ej kunna anses besvarade med

vad utskottet ovan anfört, ej må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 29 mars 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö, Hansén,

Asplund, Bergström, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Ström i Lidköping, Carlström,

Nilsson i Fredriksfält, Nisser och Bäcklund; samt

från andra kammaren: herrar Bostock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Strindlund,

Eriksson i Stockholm, Svensson, Andersson i Prästbol, Ward, Lindberg i Umeå,

Jsacsson, von Seth och Åqvist.

Reservation

av herr Lindberg i Umeå, som ansett, att till motiveringen å sid. 9 borde

till stycket: »I väckta motioner---andra faktorer.» fogas följande mening:

»Utskottet förutsätter, att därest inlösningssumman skulle påverkas

i förhöjande riktning staten på lämpligt sätt kompenseras vid eventuell inlösning

av stamaktierna i bolaget.»

387Ö80. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avtal med Luossavaara— Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesb s. 1 i texten