Utlåtande i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.
1939-04-18 · 41 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1939:117, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
1
Nr 117.
Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1939 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni
1938.
(l:a avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1938 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och
förklaringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.
l:o) Avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten under vissa förordnanden
av längre varaktighet. Under justitiedepartementet, § 1, hava
revisorerna behandlat frågan om avlöningsförmåner till ordinarie befattningshavare
vid fångvårdsstaten under förordnande att under längre tid uppehålla
tjänst å annan ort än den för den ordinarie tjänsten gällande stationeringsorten
(Del I sid. 2—12).
Placeringen å olika anstalter av ordinarie befattningar vid fångvårdsstaten
i högre lönegrad än B 10 (numera A 10) är bestämd i den för fångvårdsstaten
fastställda personalförteckningen.
Av den av revisorerna förebragta utredningen framgår, att innehavare
av dylik befattning vid förordnande att under längre tid uppehålla befattning
vid anstalt å annan ort uppburit lön med belopp, som gäller för den
ortsgrupp, till vilken den ordinarie tjänstens stationeringsort blivit hänförd,
oaktat formlig flyttning ägt rum till den nya tjänstgöringsorten och ersättning
för flyttningskostnader utgått. Därjämte har, därest förordnandet fullgjorts
å dyrare ort än den ordinarie stationeringsorten, till tjänstemannen
utgivits tjänstgöringstraktamente i enlighet med bestämmelserna i 5 § 6 st.
2 p. kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till civila
avlöningsreglementet. Riksräkenskapsverkets revision har gjort gäl
Biliang
till riksdagens protokoll 1939. G sami. Nr 117.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
lande, att hinder icke förelegat för fångvårdsstyrelsen att i dylikt fall även
i formellt avseende förflytta befattningshavaren till den ort, å vilken förordnandet
skulle utövas. Revisionen har framhållit, att befattningshavarens
lön i den egna ordinarie tjänsten efter en sådan formell förflyttning skulle
hava utgått enligt den ortsgrupp, till vilken den nya tjänstgöringsorten blivit
hänförd, och sålunda i överensstämmelse med principerna för dyrortsgrupperingen
kommit att svara mot levnadskostnaderna å denna ort.
En av riksräkenskapsverkets revision framställd anmärkning vid Jämtlands
läns fångvårdskostnadslikvider för budgetåren 1935/36 och 1936/37
för enligt ovan angivna beräkningsgrund för mycket utbetald avlöning blev
av riksräkenskapsverket fastställd den 20 september 1938. De för utbetalningarna
ansvariga hava sedermera hos kammarrätten anfört besvär över
riksräkenskapsverkets utslag med yrkande om utslagets upphävande och
befrielse från den genom detsamma ålagda ersättningsskyldigheten.
Revisorernas utredning visar bland annat, att befattningshavare vid fångvårdsstaten
med sådant förordnande, varom här är fråga, under avsevärd
tidrymd, i vissa fall upp till fem år, fått uppbära lön med belopp, som betydligt
överstigit vad som skulle hava utgått, därest den verkliga tjänstgöringsorten
ansetts som stationeringsort.
Revisorerna hava i ärendet uttalat, bland annat, följande.
Utan att ingå på frågan om det av fångvårdsstyrelsen tillämpade förfarandet
vid bestämmandet av löneförmånerna åt ifrågavarande befattningshavare
varit i överensstämmelse med gällande författningar, vilja revisorerna
likväl framhålla, att lönebeloppen till dessa befattningshavare kommit
att bestämmas på ett sätt, som icke kan anses stå i god överensstämmelse
med vad som vid löneregleringens genomförande åsyftades, då olika lönebelopp
fastställdes för samma befattning å olika orter. Syftet med dyrortsgrupperingen
måste nämligen få anses hava varit att avpassa löneförmånerna
så, att de komme att svara mot levnadskostnaderna å de olika orterna.
Med hänsyn härtill synes enligt revisorernas uppfattning rätten att uppbära
lön enligt viss ortsgrupp böra bestämmas främst på grundval av den
faktiska tjänstgöringsorten, så snart i förekommande fall befattningshavaren
även företagit flyttning dit.
Revisorerna anse sig jämväl böra framhålla, att avlöningen, i den mån
densamma, på sätt som skett, utgått i form av tjänstgöringstraktamente, icke
kunnat bliva föremål för beskattning. Härtill kommer att tjänstgöringstraktamente,
vilket i förevarande fall måste betraktas såsom en faktisk avlöningskostnad,
belastar omkostnadsanslag i stället för avlöningsanslag.
I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att bestämmelser utfärdas av sådant innehåll, att lönen vid
förordnanden av längre varaktighet och efter i förekommande fall företagen
flyttning kommer att utgå enligt den ortsgrupp, till vilken den faktiska
tjänstgöringsorten blivit hänförd.
Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 1 och 2).
Enligt vad utskottet inhämtat har statskontoret i utlåtande den 31 oktober
1938 med förslag till tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet
angående tjänstgöringstraktamente för tjänstemän, tillhörande den all
-
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
3
männa civilförvaltningen, samt angående felräkningspenningar — vilket utlåtande
jämväl omnämnts av revisorerna — med anslutning till ett uttalande
av 1928 års lönekommitté yttrat, att under långförordnande, som föranleder
flyttning, tjänstemannens lön efter flyttningen bör beräknas efter den
ortsgrupp, till vilken den nya tjänstgöringsorten är att hänföra, och att i
anslutning härtill tjänstgöringstraktamente givetvis icke bör utgå efter flyttningen.
Statskontoret ifrågasatte dock örn icke — då åtminstone för allmänna
civilförvaltningens del en ny praxis härigenom skulle komma att
tillämpas — förtydligande bestämmelser i förevarande avseende borde meddelas.
I likhet med revisorerna anser utskottet angeläget, att särskilda bestämmelser
meddelas om stationeringsort för ordinarie tjänsteman vid förordnande
att uppehålla tjänst å annan ort än den, till vilken hans tjänstgöring
å den ordinarie tjänsten varit förlagd. Den av revisorerna föreslagna bestämmelsen,
att lönen vid förordnande av längre varaktighet och efter i förekommande
fall företagen flyttning bör utgå enligt den ortsgrupp, till vilken
den faktiska tjänstgöringsorten blivit hänförd, förefaller utskottet lämplig.
Utskottet vill emellertid framhålla, att ifrågavarande bestämmelser även
böra såvitt möjligt angiva vad i detta sammanhang bör förstås med förordnande
av längre varaktighet och så avfattas, att lönens storlek icke göres
helt beroende av att flyttning till den nya tjänstgöringsorten äger rum.
Det synes utskottet även lämpligt, att likformighet i här ifrågavarande hänseende
eftersträvas för samtliga statens befattningshavare med lön enligt
dyrortsgrupperad löneplan.
Då här berörda frågor torde böra göras till föremål för närmare utredning
och med hänsyn till att bestämmelser i ämnet synas böra intagas i det
civila avlöningsreglementet, får utskottet under åberopande av vad ovan
anförts hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville föranstalta om utredning och till riksdagen
inkomma med förslag till bestämmelser rörande stationeringsort
för ordinarie tjänsteman vid förordnande att uppehålla
tjänst å annan ort än den, till vilken hans tjänstgöring
å den ordinarie tjänsten varit förlagd.
2:o) Verkställighet av ungdomsfängelse. Under justitiedepartementet,
§ 2, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn verkställighet av
ungdomsfängelse (Del I sid. 12—17).
Revisorerna hava erinrat örn att den å Skenäs kungsgård enligt beslut av
1936 års riksdag inrättade anstalten för män, som ådömts ungdomsfängelse,
enligt den godkända planen skulle kunna utbyggas alt rymma 150 elever,
men till en början inrättats för allenast 30 elever, ävensom att sistnämnda
Utskottet.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
platsantal redan under den första tiden efter det lagen om ungdomsfängelse
trätt i kraft visat sig icke vara tillräckligt.
Revisorerna hava inhämtat, att, sedan 1938 års riksdag av berörda anledning
beslutat utbygga Skenäsanstalten med ytterligare 30 platser, dessa
beräknades kunna tagas i anspråk våren 1939, ävensom att Kungl. Maj:t medgivit,
att ungdomsfängelse finge jämväl verkställas, dels från och med den
1 september 1938 tills vidare i en vid straffängelset i Uppsala anordnad avdelning
för män, dels ock i en fångvårdens ungdomsanstalt, för vars inrättande
tills vidare till och med den 30 juni 1939 Kungl. Maj:t medgivit fångvårdsstyrelsen
att förhyra Hågakolonien å egendomen Hall.
Revisorerna hava vidare inhämtat, att fångvårdsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 31 oktober 1938 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte ställa ett
belopp av 55,000 kronor till styrelsens förfogande för modernisering av
straffängelset i Uppsala och uppförande av en verkstadsbyggnad därstädes.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Såsom av ovanstående redogörelse framgår har lagen om ungdomsfängelse
kommit att tillämpas i avsevärt större omfattning, än som vid lagens tillkomst
förutsågs. Till följd härav hava de åtgärder för omhändertagandet av detta
klientel, vilka av riksdagen i samband med lagens genomförande vidtogos,
visat sig otillräckliga för att möta den stora anhopningen av till ungdomsfängelse
dömda män. Fångvårdsstyrelsen har därför vid upprepade tillfällen
varit nödsakad göra framställning hos Kungl. Maj:t om inrättande av nya
avdelningar. Enligt revisorernas uppfattning kunna emellertid vissa av dessa
avdelningar ingalunda anses fylla de uppställda kraven på en öppen anstalt
för det klientel, varom fråga är. Så synes vara fallet med straffängelset i
Uppsala, vilket revisorerna vid därstädes avlagt besök kunnat konstatera.
Att märka är, att detta straffängelse — en av landets mera ålderdomliga fångvårdsanstalter
— där ungdomsfängelse numera verkställes, utdömts av 1934
års sakkunniga, vilken uppfattning jämväl delats av första lagutskottet vid
1935 års riksdag. .
Revisorerna, som ingalunda bortse fran de svårigheter, vilka uppstått tor
myndigheterna att tillgodose det oförutsedda platsbehovet, förutsätta givetvis,
att de nytillkomna avdelningarna utanför ungdomsanstalten å Skenäs
endast bliva av provisorisk karaktär. Den nuvarande splittringen av ifrågavarande
klientel å ett flertal anstalter, vilka icke äro inrättade för denna
form av straffverkställighet, måste nämligen enligt revisorernas uppfattning
såväl försvåra uppfostringsverksamheten som ock medföra ökade kostnader.
Å ovannämnda förhållanden hava revisorerna härigenom velat fästa riksdagens
uppmärksamhet.
Yttrande har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 2 och 3), som bland
annat erinrat om, att Kungl. Majit i proposition till innevarande liksdag (nr
2, bilaga 11) å tilläggsstat för budgetåret 1938/39 begärt medel för uppförande
av en tredje logementsbyggnad m. m. å Skenäs.
I detta sammanhang må erinras om, att Kungl. Majit, såsom framgår av
det till den av fångvårdsstyrelsen nämnda propositionen hörande statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden den 4 januari 1939, genom
beslut den 9 december 1938 medgivit att ungdomsfängelse finge tills vidare
till och med den 30 juni 1939 verkställas jämväl i en vid statens ungdomshem
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
5
å Långanäs anordnad avdelning för män. Departementschefen har i berörda
statsrådsprotokoll framhållit, att Uppsalaavdelningen om möjligt borde anlitas
endast till förvar av sådana elever, som ej lämpa sig för intagning å öppen
anstalt ävensom att den liksom de vid Håga och Långanäs inrättade anstalterna
måste betraktas som provisorisk.
Utskottet, som finner de åtgärder, som nu vidtagas och planeras för omhändertagande
av till ungdomsfängelse dömda ynglingar starkt motiverade,
har ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen
. omförmäla.
3:o) Undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet.
Under justitiedepartementet, § 3, hava revisorerna behandlat vissa
frågor beträffande undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet
{Del I sid. 17—36).
Revisorerna hava erinrat om att genom sinnessjuklagen av den 19 september
1929, som trädde i kraft den 1 januari 1931, nya bestämmelser införts
angående huru undersökning av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet
skall ske, och att genom de i samma lag meddelade föreskrifterna om
skyldighet för domstol att i vissa fall besluta örn dylik undersökning dessa
rättspsykiatriska undersökningar betydligt ökat i antal.
Undersökning skall företagas försåvitt det finnes anledning till antagande,
att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet,
som utesluter eller minskar straffbarheten, d. v. s. att strafflagen 5: 5 eller
5: 6 är tillämplig. Sådan rättspsykiatrisk undersökning är obligatorisk vid
mord och vid mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt
att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, samt vid försök
till dessa brott, såvida straffet ej understiger ett år. Vidare är undersökning
obligatorisk vid ifrågasatt intagning å interneringsanstalt för återfallsförbrytare.
Medicinalstyrelsens befattning med de rättspsykiatriska undersökningarna
hava revisorerna angivit på följande sätt:
Samtliga läkarutlåtanden insändas i avskrift till medicinalstyrelsen och
underkastas där en granskning av medicinalrådet å extra stat, vilken är föredragande
i rättspsykiatriska ärenden. Finner föredraganden vid denna
granskning den verkställda undersökningen eller de av läkaren dragna slutsatserna
otillfredsställande, anmäler medicinalstyrelsen ofördröjligen till domstolen,
att styrelsen finner anledning föreligga, att frågan om den tilltalades
sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning. Någon
skyldighet för domstolen att föranstalta örn ytterligare utredning i dylika
läll finnes visserligen icke stadgad, men i praktiken föranleder regelbundet en
sådan anmälan, att domstolen beslutar inhämta styrelsens utlåtande angående
den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Även om granskningen i styrelsen
icke föranlett någon anmälan till domstolen, kan domstolen infordra styrelsens
utlåtande i målet. När styrelsens utlåtande begärts, kan styrelsen föranstalta
örn förnyad läkarundersökning av den tilltalade.
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Utlåtande angående den på föranstaltande av styrelsen verkställda nya undersökningen
avgives till styrelsen, ej till domstolen. Vare sig förnyad undersökning
skett eller styrelsen avgiver sitt utlåtande angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet på grundval endast av handlingarna i målet, handlägges
ärendet i styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Såsom ledamöter av denna
tjänstgöra generaldirektören eller en av de byråchefer, vilka äro legitimerade
läkare, medicinalrådet å extra stat samt överinspektören för sinnessjukvården
i riket eller vid förfall för honom en psykiater i styrelsens vetenskapliga
råd. Yppas vid ärendets avgörande skiljaktiga meningar, skall ytterligare
tillkallas en psykiater i vetenskapliga rådet.
Revisorerna påpeka, att de rättspsykiatriska undersökningarna ökat i en
omfattning, som vida överstiger vad man vid lagens tillkomst räknat med,
och framhålla även, att den lättnad i rättspsykialriska nämndens arbetsbörda,
som de nya bestämmelserna syftat till, icke blivit uppnådd.
Undersökningarna av häktade äro för närvarande koncentrerade till fem
av fångvårdens sinnessjukavdelningar, nämligen centralfängelserna å Långholmen
(män och kvinnor), i Malmö (män), i Härnösand (män) och i Växjö
(kvinnor) samt i kronohäktet i Västervik (män).
Revisorerna hava konstaterat en betydande platsbrist å samtliga sinnessjukavdelningar,
med undantag av Långholmen, ävensom att undersökningarna
blivit fördröjda på grund av svårigheterna att bereda plats för under - sökningsfångarna. »Väntetiden», d. v. s. tiden från domstolens beslut örn
undersökning, till dess vederbörande intagits på sinnessjukavdelning och undersökningen
kunnat börja, har under senare halvåret 1937 utgjort i medeltal
14 dagar. Väntetider på en månad eller mera hava icke varit ovanliga.
Revisorerna hava uppmärksammat, att även själva undersökningstiden,
d. v. s. den tid, som förflyter från intagningen på sinnessjuk^vdelningen till
dess utlåtande angående den tilltalade inkommit till domstolen och till medicinalstyrelsen,
överstiger vad som uppenbarligen varit avsett, då i sinnessjuklagen
föreskrivits, att utlåtande skall avgivas utan dröjsmål och sist inom
två månader, där ej i särskilt fall anstånd medgives. I ett mycket stort antal
fall har den avsedda maximitiden av två månader överskridits. Detta gäller
särskilt sinnessjukavdelningarna å Långholmen, i Malmö och i Härnösand,
där under senare halvåret 1937 undersökningstiderna uppgått till i medeltal
72, respektive 70 och 86 dagar. I ett fall har undersökningstiden uppgått till
5 månader.
I fråga om läkartjänsterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar föreslogo
1926 års sinnessjuksakkunniga, att vid de tre största sinnessjukavdelningarna,
envar med ett beräknat antal av 60—80 undersökningar om året,
skulle inrättas ordinarie läkarbefattningar, medan å de övriga, där antalet
undersökningar beräknades bliva endast ringa, läkarbefattningarna borde
kunna förenas med läkarbefattning vid sinnessjukhus.
Revisorerna erinra örn att den organisation, som sålunda förutsatts vid
sinnessjuklagens tillkomst, emellertid icke kommit till stånd. Samtliga tjänster
äro nämligen icke-ordinarie arvodesbefattningar, av vilka fyra lakärr
tjänster å Långholmen samt en biträdande läkartjänst i Malmö äro beräknade
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
7
som heltidstjänster. Övriga 5 läkartjänster — 2 i Malmö, 1 i Härnösand,
1 i Växjö och 1 i Västervik — skötas som bisysslor av läkare, som samtidigt
innehava ordinarie befattning vid statens sinnessjukhus. Under år 1937 har
sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Härlanda med 10 platser måst
nedläggas, emedan fångvårdsstyrelsen icke lyckats anskaffa någon psykiatriskt
utbildad läkare, som velat åtaga sig befattningen som sinnessjukläkare
vid avdelningen.
När rättspsykiatrisk undersökning skall ske av häktad överföres den häktade
till någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar och undersökes där av
vederbörande sjukvårdsläkare å avdelningen. Rättspsykiatriska utlåtanden
angående häktade hava under senare halvåret 1937 avgivits av 12 olika läkare.
När rättspsykiatrisk undersökning skall ske av en tilltalad, som befinner
sig på fri fot, har medicinalstyrelsen att på anmälan av domstolen i varje
särskilt fall förordna en undersökningsläkare. Sådana förordnanden hava
för de 125 undersökningarna av denna art under senare halvåret 1937 meddelats
icke mindre än 71 olika läkare.
En följd av denna uppdelning på ett stort anial läkare har bland annat
varit, att personer, som stått åtalade i samma mål eller vilkas brott eljest
haft inbördes sammanhang, kommit att undersökas av olika läkare. Revisorerna
hava sålunda observerat, att Göteborgs rådhusrätt i början av juni
1937 förordnade om undersökning av 12 för sedlighetsbrott åtalade personer,
och att dessa undersöktes av 10 olika läkare vid 3 olika sjukhus i Göteborg
och Vänersborg.
Revisorerna omnämna, att skilda undersökningsläkare tillämpa olika normer
såväl i fråga om formen för det rättspsykiatriska utlåtandet som beträffande
arbetsmetoderna vid undersökningen, men framhäva, att i fråga om
själva de slutsatser, vari utlåtandet utmynnar, såväl undersökningsläkare
som medicinalstyrelsen enligt rådande praxis direkt angiva, huruvida strafflagen
5: 5 eller 5: 6 bör tillämpas på den tilltalade. I detta sammanhang
återgiva revisorerna ett uttalande över lagförslaget av föreningen Sveriges
häradshövdingar, varav framgår, att föreningen ansett en dylik praxis uppenbarligen
innebära ett överskridande av gränserna för ett sakkunnigutlåtande
och ett inskridande på domstolens behörighetsområde med hänsyn till att
domstolen ansåge sig hava svårt att, även örn skäl därtill förelåge, frångå ett
så beskaffat utlåtande.
Vad därefter angår själva det rättspsykiatriska bedömandet, har det synts
revisorerna alt de förhoppningar örn eif enhetligt sådant bedömande, åt vilka
departementschefen vid lagförslagets remitterande till lagrådet givit uttryck,
icke helt blivit infriade. Revisorerna lämna till belysande härav vissa statistiska
uppgifter, av vilka bland annat framgår, att antalet patienter, som
förklarats fullt tillräkneliga utgjort, i Västervik 26.4 %, i Malmö 23.8 °/o,
men å Långholmen allenast 3.6 % av hela antalet undersökta. Av uppgifterna
har det synts revisorerna även framgå, att medicinalstyrelsens praxis
vid ifrågavarande bedömande undergått en förändring under tiden efter
1931.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Vidare hava revisorerna meddelat, att medicinalstyrelsen under senare
halvåret 1937 i icke mindre än 11 fall först granskat vederbörande undersökningsläkares
utlåtande utan åtgärd, men sedermera i på begäran av domstol
avgivet utlåtande uttalat en motsatt mening i vård- eller tillräknelighetsfrågan.
I 9 av dessa fall hade medicinalstyrelsens utlåtande avgivits endast på
grundval av de förut granskade handlingarna.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
De iakttagelser, som revisorerna gjort i fråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
och vilka återgivits i den här ovan lämnade redogörelsen,
synas revisorerna utvisa, att utvecklingen på detta område icke kommit
att följa de linjer, som från början uppdragits, och att de brister i olika
avseenden, som revisorerna konstaterat vid sin granskning, i åtskilliga hänseenden
torde vara att direkt eller indirekt föra tillbaka på det förhållandet,
att de förutsättningar, varpå bestämmelserna i 1929 års sinnessjuklag hyglig
bland annat i form av tillräckligt antal platser på fångvårdens sinnessjukavdelningar
och ordinarie läkare, rättspsykiatrisk! utbildade för undersökningarna
— icke blivit förverkligade. Härtill har kommit, att det årliga
antalet undersökningar ökat i en omfattning, som icke varit förutsedd, och
att därigenom bristerna i organisationen kommit att än mera göra sig gällande.
Man torde även kunna räkna som sannolikt, att undersökningarna
i fortsättningen icke komma att minska i antal, utan att fastmera reformer
inom straffrättens område — särskilt lagen 18 juni 1937 örn förvaring och
internering i säkerhetsanstalt, vilken träder i kraft den dag Konungen förordnar
— komma att ställa ökade fordringar på det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Till en början vilja revisorerna framhålla, att bestämmelserna i sinnessjuklagen
angående undersökning av tilltalade synas vara något svåröverskådliga
och i vissa avseenden onödigt invecklade. Ett exempel härpå erbjuda
föreskrifterna i 43 §, enligt vilka i fråga om tilltalade, som icke äro
häktade, medicinalstyrelsen har att för varje enskilt fall förordna undersökningsläkare.
På grund härav måste, sedan domstolen beslutat om undersökning,
alltid en viss tid förflyta, innan undersökningen kan taga sin
början, i det att domstolen först gör anmälan till medicinalstyrelsen, styrelsen
sedan förordnar lämplig läkare, domstolen underrättas härom, handlingarna
i målet översändas till den förordnade och denne sedan vidtager
åtgärder för att komma i förbindelse med den person, som skall undersökas
och som under tiden saknat kännedom om var och av vem undersökningen
skall verkställas. En förenkling här synes vara högeligen önskvärd.
En väsentlig svaghet i nuvarande ordning synes vara, att undersökningarna,
som varit avsedda att verkställas av ett fåtal psykiatriskt utbildade
läkare, numera äro splittrade på ett mycket stort antal läkare, vilka icke
hava undersökningsarbetet som huvuduppgift. Särskilt gäller detta undersökningarna
av icke häktade. Vid dessa undersökningar, som måste anses
vara av samma vikt som övriga rättspsykiatriska undersökningar i brottmål,
finnas några kompetensvillkor ej föreskrivna för undersökningsläkarna.
Visserligen torde de underläkare vid sinnessjukhus, åt vilka huvudparten
av dessa undersökningar anförtros, som regel hava tjänstgjort i flera
år i sinnessjukvård, men det synes uppenbart, att tillfälliga uppdrag som
undersökningsläkare icke kunna giva den förtrogenhet med de speciella
rättspsykiatriska frågorna, som måste anses önskvärd. För sinnessjukhusens
läkare torde dessa för läkarnas sjukvårdande verksamhet tämligen
främmande uppgifter innebära en betydande arbetsbörda, som icke lärer
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
9
kunna undgå att influera på det ordinarie arbetet, i synnerhet i betraktande
av sinnessjukhusens under dc senaste åren vidgade uppgifter och särskilt
förekommande nya medicinska behandlingsmetoder. Även för de tilltalade
torde den nuvarande ordningen medföra vissa nackdelar. Då undersökningsläkaren
genom sitt arbete är bunden vid sjukhuset, blir intagning på
sinnessjukhus eller vistelse där enligt § 101 sinnessjukstadgan ofta en nödvändig
förutsättning för att undersökning skall kunna ske, särskilt när det
gäller personer bosatta på andra orter. Då, enligt vad revisorerna vid sin
granskning funnit, tiderna för sådan vistelse på sinnessjukhus kunna uppgå
till en eller flera månader, torde undersökningen emellanåt medföra ett
kännbart avbrott i den tilltalades förvärvsverksamhet. Revisorerna finna
det angeläget, att undersökning av tilltalad, som icke hålles häktad, skjutan
onödig tidsutdräkt och på sådant sätt, att den lör den tilltalade icke
innebär större olägenhet eller inskränkning i hans rörelsefrihet än som av
förhållandena äro oundgängligen påkallade, i all synnerhet som det här ofta
torde vara fråga om personer tilltalade för mera obetydliga brott.
Vad angår de läkare, som å fångvårdens sinnessjukavdelningar verkställa
undersökningar av häktade, innehar ingen av dessa ordinarie anställning
i fångvården. Revisorerna finna detta förhållande vara värt att uppmärksammas,
enär det torde försvåra möjligheterna att för detta arbete förvärva
kvalificerade läkare. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om, att
sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Härlanda måst nedläggas, emedan
det icke lyckats fångvårdsstyrelsen att anskaffa någon psykiatriskt utbildad
läkare, som velat åtaga sig befattningen som sinnessjukläkare vid avdelningen.
En annan omständighet, som förtjänar beaktande, är, att vid
sinnessjukavdelningarna utom Stockholm de för undersökningarna ansvariga
läkarna samtidigt tjänstgöra som ordinarie läkare vid närbelägna sinnessjukhus
och endast kunna använda begränsad tid för undersökningsarbetet.
Utan att här närmare ingå på frågan om vilken organisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet, som må befinnas ändamålsenlig,
vilja revisorerna sålunda framhålla, att beträffande undersökningarna av
såväl häktade som icke häktade behovet av läkare, specialiserade på dessa
uppgifter, synes göra sig starkt gällande.
Revisorerna hava även fäst sig vid, att, enligt vad framgått av för revisorerna
tillgängliga uppgifter, häktade efter domstolens beslut om undersökning
mycket ofta fått vänta en eller flera veckor, innan plats beretts dem
på sinnessjukavdelningen och att härigenom uppkommit dröjsmål med utlåtandenas
avgivande och därmed förlängd liäktningstid för de tilltalade.
Beträffande samtliga avdelningar, med undantag av den å Långholmen, synes
detta förhållande lia berott på platsbrist. Särskilt hava revisorerna uppmärksammat
de otillfredsställande förhållanden, som råda beträffande undersökningsfångar
från landets norra delar.
Revisorerna hava iakttagit, att sinnessjukavdelningen vid centralfängelset
å Långholmen, vilken prinicipiellt intager samma ställning som övriga sinsessjukavdelningar
inom fångvården, i olika avseenden kommit att få en särställning.
Sålunda hava revisorerna konstaterat, att personalkostnaderna å
Långholmens sinnessjukavdelning i förhållande till antalet där verkställda
undersökningar äro nära tre gånger sä stora som motsvarande kostnader ä
de båda andra större sinnessjukavdelningarna. Visserligen användes sinnessjukavdelningen
å Långholmen även för undervisningsändamål — något sorn
även ehuru i mera begränsad omfattning är fallet med sinnessjukavdelningen
i Malmö — men allenast härav lärer dock skillnaden icke kunna förklaras.
Revisorerna finna sig därför böra lästa uppmärksamheten på, att en
anmärkningsvärd disproportion hill- består mellan statsinstitutioner med lik
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
artade uppgifter. I detta sammanhang vilja revisorerna även framhålla, att
det synts revisorerna anmärkningsvärt, att på sinnessjukavdelningen å Långholmen
med dess fyra heltidsanställda läkare och goda tillgång i övrigt på
personal de i sinnessjuklagen angivna tiderna för utlåtandes avgivande likväl
ofta överskridits. Av vad som inhämtats angående platsantal och beläggning
å avdelningen hava revisorerna vidare fått den uppfattningen, att här
tillgängliga platser icke alltid utnyttjas i full utsträckning.
Revisorerna hava, som tidigare omnämnts, lagt märke till, att vid undersökningar
på sinnessjukavdelningen å Långholmen endast 18 av 503 personer
ansetts vara fullt tillräkneliga, medan å andra sinnessjukavdelningar en
helt annan proportion i detta hänseende är tillfinnandes. En dylik ojämnhet
i bedömningen måste anses betänklig, ej minst med hänsyn till de vittgående
konsekvenser för den tilltalade, som utgången av den rättspsykiatriska undersökningen
i regel innebär. Enligt vad som framgått vid den av revisorerna
gjorda utredningen, synes denna ojämnhet ej bortelimineras genom medicinalstyrelsens
eftergranskning av utlåtandena, och revisorerna vilja ifrågasätta,
huruvida denna omfattande eftergranskning numera kan anses ändamålsenlig,
i synnerhet som det torde utgöra en viss svaghet, att avgörandena
i medicinalstyrelsen icke ske med stöd av direkta iakttagelser angående
den tilltalade utan på grundval av föreliggande handlingar och undersökningsjournaler.
Känt är, att domstolarna med hänsyn till den ställning, medicinalstyrelsen
intager, äro synnerligen obenägna att frångå medicinalstyrelsens uttalanden
vid avgörande av tillräknelighetsfrågor, något som även bestyrkes av det för
revisorerna tillgängliga materialet. Man torde på flera håll känna en viss
oro inför den utveckling som skett, i det medicinalstyrelsen synes vara på
väg att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor, en utveckling
som icke varit avsedd. Särskilt torde allmänheten ej sällan hava svårt
att känna sig övertygad örn värdet av en straffriförklaring av en åtalad, då
vederbörande en synnerligen kort tid därefter kan under åberopande av
friskintyg återinträda i full verksamhet. Vidare torde den synpunkten här
göra sig gällande, att, medan å ena sidan den medicinska utredningens betydelse
måste understrykas, det å andra sidan ej bör förbises, att den personkännedom
och allmänna erfarenhet, som lekmännen i underdomstolarna
ofta representera, torde äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandling
av tillräknelighetsfrågor. Revisorerna anse, att det ur rättssäkerhetens
synpunkt är angeläget, att organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
ej får motverka, att praxis i tillräknelighetsfrågor utbildas
genom domstolarnas obundna avgöranden på grundval av det material, som
av den medicinska sakkunskapen ställes till deras förfogande. Det torde kunna
ifrågasättas, om icke delta syfte skulle gagnas av, att ett mera direkt samarbete
åvägabringades mellan domstolen och undersökningsläkaren än vad
nu förekommer.
Huruvida de brister, som ovan framhållits, äro av den art, att en omläggning
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet bör ske, anse sig revisorerna
icke kunna uttala sig om, då även andra faktorer, än som av revisorerna
behandlats, här kunna inverka. Den stora betydelse och det värde
de rättspsykiatriska undersökningarna äga för rättsskipningen göra det emellertid
till en samhällsangelägenhet av allra största vikt, att undersökningarna
ske under former, som garantera grundlighet och sakkunskap, samtidigt
som de ske utan onödig frihetsinskränkning och annan olägenhet för den
tint,dadé, samt att det ej får finnas något stöd för den misstanken, att strafffriförklaringar
och andra avgöranden i tillräknelighetsfrågor skulle ske på
grundval av en vacklande bedömning. Med hänsyn härtill synes det reviso
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
11
reina i varje fall nödvändigt, att det tages under övervägande, vilka åtgärder
som böra vidtagas för en mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets
ovan berörda krav bättre tillgodoses, och revisorerna finna
det angeläget, att utredning i sådant syfte omedelbart igångsättes.
Förklaringar hava avgivits av dels fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 4—(i),
som bifogat yttranden av direktören vid centralfängelset å Långholmen samt
sinnessjukläkaren vid nämnda centralfängelses sinnessjukavdelning och sinnessjukläkaren
vid centralfängelsets i Malmö sinnessjukavdelning, dels ock
medicinalstyrelsen (Del II sid. 6—10).
Fångvårdsstyrelsen har därvid meddelat att den nya sinnessjukavdelning
å egendomen Hall, som är under utbyggnad, beräknades färdig i början av
år 1940 samt att styrelsen torde komma att framlägga förslag till utvidgning
av denna avdelning.
Medicinalstyrelsen har ansett sig böra framställa vissa erinringar i anledning
av vad revisorerna anfört, varvid styrelsen bland annat gjort gällande,
att styrelsens praxis, såsom revisorerna framhållit, numera vöre en annan
än för fyra å sex år sedan, i det att ett färre antal undersökta numera ansåges
fullt tillräkneliga. Detta förklarades emellertid av, att styrelsen —
enligt vad den själv nu meddelat — i detta avseende intoge en mellanställning
mellan ytterlighetsståndpunkterna, då det gällde att bedöma tillräknelighetsfrågor.
Styrelsen har jämväl betonat, att det icke kunde avgöras
huru nära styrelsens ståndpunkt läge ett eftersträvat medelvärde, utan att
en mycket ingående undersökning verkställdes samt att ett absolut medelvärde
i detta avseende väl vore teoretiskt tänkbart men praktiskt icke uppnåeligt,
då man här rörde sig med biologiska företeelser, där naturen icke
droge några skarpa gränser. Å andra sidan har medicinalstyrelsen i annat
sammanhang i sin förklaring bestämt betonat, att den i sin egenskap av
sakkunnig myndighet icke hade att taga hänsyn till annat än i ett givet fall
föreliggande medicinska fakta. Medicinalstyrelsen har även ifragasatt lämpligheten
av ett mera direkt samarbete mellan domstolen och undersökningsläkaren,
då det gällt avgörandet av tillräkneliglietsfrågorna, samt funnit sig
böra vidhålla en ståndpunkt, vilken av revisorerna betecknats såsom en
svaghet i det nuvarande systemet, nämligen att medicinalstyrelsens bedömning
skedde utan varje personlig kontakt med den tilltalade, som var föremål
för undersökningen. Emellertid har dock medicinalstyrelsen i anledning
av revisorernas hemställan örn en utredning av spörsmålet örn det
rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation tillstyrkt en allsidig
och förutsättningslös utredning härutinnan, då vissa av de utav revisorerna
anförda omständigheterna, enligt vad styrelsen anfört, utgjorde starka skäl
för en sådan utrednings verkställande.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, att inom riksdagen väckts
dels en motion, nr 1:213, däri hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t begära övervägande av skyndsamt förslag till lagstiftning och andra
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Utskottet.
åtgärder för tillrättaläggande av vissa missförhållanden vid samverkan nielIan
psykiatri och rättsskipning, dels ock en motion, nr 11:240, däri hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning för åstadkommande av ändring i gällande bestämmelser rörande
sinnesundersökning av tilltalad person m. m. Dessa motioner äro
föremål för förberedande behandling av lagutskott.
Innan utskottet närmare ingår på bedömandet av vad revisorerna anfört
och myndigheternas i anledning därav avgivna förklaringar, vill utskottet
omnämna, att chefen för justitiedepartementet numera uppdragit åt den enligt
beslut den 6 oktober 1938 tillsatta strafflagberedningen att omedelbart
upptaga till prövning frågan örn den rättsliga behandlingen av förbrytare,
vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet samt om revision
av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Enligt vad utskottet erfarit
har strafflagberedningen redan igångsatt utredningar härutinnan och
påbörjat behandlingen av vissa utav de frågor, som hava samband med
riksdagens revisorers uttalanden.
Statsrevisorerna hava i sitt ovan intagna allmänna uttalande framhållit,
att utvecklingen i fråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet icke
kommit att följa de linjer, som från början uppdragits. De hava även konstaterat,
att brister i olika avseenden förefinnas i organisatoriskt hänseende
och att dessa kunna anses hava sin egentliga grund i det förhållandet, att
förutsättningarna, varpå bestämmelserna i 1929 års sinnessjuklag bygga —
nämligen i främsta rummet tillräckligt antal platser på fångvårdens sinnessjukavdelningar
och ordinarie läkare, rättspsykiatrisk! utbildade för undersökningarna
— icke blivit förverkligade ävensom däri, att undersökningarnas
omfattning i en icke förutsedd omfattning ökats under senare år.
Vidare hava revisorerna framställt åtskilliga erinringar beträffande särskilda
detaljer ifråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet samt
anfört, att den ojämnhet, som kunnat konstateras beträffande undersökningsresultaten,
ej eliminerats genom medicinalstyrelsens eftergranskning
av de utav sinnessjukläkarna avgivna utlåtandena. Revisorerna hava
för sin del ifrågasatt, huruvida denna omfattande eftergranskning från medicinalstyrelsens
sida fortfarande kunde anses ändamålsenlig i synnerhet
som en viss svaghet läge däruti, att avgörandena i medicinalstyrelsen icke
skedde med stöd av gjorda iakttagelser angående den tilltalade utan endast
på grundval av föreliggande handlingar och undersökningsjournaler. De av
medicinalstyrelsen i detta hänseende gjorda erinringarna mot vad revisorerna
anfört kan utskottet icke tillmäta avgörande betydelse. Utskottet vill i sammanhang
härmed också omnämna, att utskottet erfarit, att just under de senaste
åren en tydligt märkbar ändring i förutvarande praxis hos medicinalstyrelsen
kommit till synes vid styrelsens handläggning av tillräknelighetsfrågorna
och att såsom följd härav det procenttal stigit, med vilket på grund av
medicinalstyrelsens efterprövning av sinnessjukläkarnas utlåtanden personer
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
13
förklarats vara i behov av sjukhusvård. Ännu betänkligare måste det förefalla
utskottet, att det nuvarande systemet kan leda till och enligt vad utskottet
inhämtat i åtskilliga fall även föranlett, att personer intagits på sinnessjukhus,
utan att någon sinnessjukläkare dessförinnan fått tillfälle att vid
verkställd undersökning rörande vederbörandes sinnesbeskaffenhet konstatera
att behov av vård förelegat. Utskottet måste finna medicinalstyrelsens
förklaringar i flera hänseenden otillfredsställande och måste i likhet med
revisorerna hävda, att ojämnheten vid bedömningen av tillräknelighetsfrågor
måste anses betänklig ej minst med hänsyn till de vittgående konsekvenserna
för den tilltalade. Dock må framhållas, att även medicinalstyrelsen
ansett sig böra tillstyrka en allmän utredning av frågan om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation och att alltså även styrelsen
— under hänvisning till att vissa av de utav revisorerna anförda omständigheterna
utgjorde starka skäl härför — funnit en dylik utredning numera
vara av behovet påkallad.
Revisorerna hava uttalat, att man på flera håll syntes känna en viss oro inför
den utveckling som skett, i det att medicinalstyrelsen syntes vara på väg
att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor samt att en dylik
utveckling aldrig varit avsedd. Särskilt syntes allmänheten ej sällan hava
svårt att känna sig övertygad örn värdet av en straffriförklaring av en åtalad,
då vederbörande en synnerligen kort tid därefter kan under åberopande
av friskintyg återinträda i sitt arbete. Revisorerna hava understrukit den
synpunkten, att å ena sidan den medicinska utredningens betydelse måste beaktas,
men att å andra sidan ej bör förbises den personkännedom och allmänna
erfarenhet som lekmännen i underdomstolarna ofta representera och
vilken syntes äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandlingen av tillräknelighetsfrågor.
Till vad revisorerna sålunda framhållit anser sig utskottet,
som även beaktat att i viss mån likartade synpunkter kommit till uttryck
i motionerna I: 213 och 11:240, böra giva sin anslutning.
Utskottet anser sig även i full överensstämmelse med de av revisorerna anförda
synpunkterna böra framhålla nödvändigheten av att organisationen av
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ej får motverka, att praxis i tillräknelighetsfrågor
utbildas genom domstolarnas obundna avgöranden på
grundval av det material, som av den medicinska sakkunskapen ställes till
deras förfogande.
Med hänsyn till betydelsen av de rättspsykiatriska undersökningarna ur
rättsskipningens synpunkt måste dessa ske under former, som enligt utskottets
uppfattning garantera grundlighet och sakkunskap, samtidigt som de ske
utan onödig frihetsinskränkning och annan olägenhet för den tilltalade. Något
stöd får heller icke lämnas för den misstanken, att straffxåförklaringar
och andra avgöranden i tillräknelighetsfrågor skulle ske på grundval av en
vacklande bedömning.
Utskottet, som måste finna det av revisorerna behandlade spörsmålet vara
en samhällsangelägenhet av största vikt, anser i likhet med revisorerna, alt
det bör tagas under övervägande vilka åtgärder, som böra vidtagas för en
14
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets ovan berörda
krav bättre tillgodoses. Den redan genom vederbörande departementschefs
försorg igångsatta utredningen torde böra fullföljas och avse en allmän
och allsidig undersökning av spörsmålet i hela dess vidd.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
de synpunkter, som av riksdagens revisorer och utskottet
blivit anförda, måtte beaktas vid den pågående utredningen
rörande vissa med det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
sammanhängande spörsmål.
4:o) Vissa ombyggnadsföretag vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori. Under
försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna gjort vissa erinringar rörande
ombyggnadsarbeten vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna dels
inom den s. k. gamla fabriksbyggnaden dels av en fabriksbyggnad, vilken är
belägen å fastigheten Norra Vattenverket nr 1 och 2, för vars förvärvande
1937 års riksdag anvisat medel (Del I sid. 46—55).
Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser på följande sätt:
Av den lämnade redogörelsen framgår, att ehuru enligt 1937 års riksdags
beslut allenast högst 25,000 kronor ställts till förfogande för nödiga nybyggnads-
och förändringsarbeten å den fastighet, som enligt samma riksdags
beslut förvärvats för gevärsfaktoriets räkning, sammanlagt omkring 112,000
kronor tagits i anspråk för ombyggnad i betydligt större omfattning, än som
från början varit avsett. Vidare hava väsentliga omändringsarbeten i den
s. k. gamla fabriksbyggnaden företagits, vilka dragit en kostnad av omkring87,
000 kronor, utan att medel därtill utöver 25,000 kronor funnits anvisade.
Det för dessa byggnadsföretag erforderliga medelsbehovet — utöver vad som
sålunda anvisats — har täckts dels genom direkt ianspråkstagande av anslagen
utöver anvisade belopp dels i vad avser ett belopp av 145,637 kronor 95
öre genom förhöjning av den omkostnadsprocent, som pålägges tillverkningen
vid faktoriet. Dessa byggnadskostnader hava härigenom kommit att belasta
de anslag, av vilka ersättning utgår för den från gevärsfaktoriet levererade
materielen. Med hänsyn därtill att medel för byggnadsändamål skola anvisas
av riksdagen å särskilt riksstatsanslag, hava revisorerna funnit det förfarande,
som i förevarande fall använts, synnerligen anmärkningsvärt.
Omständigheterna i samband med dessa byggnadsföretags ordnande finna
revisorerna ganska märkliga.
Vad först beträffar ombyggnaderna i gamla fabriksbyggnaden vill det synas,
som örn vissa lokalförändringar varit erforderliga med hänsyn till dels övergången
från tillverkning av gevärs- och karbindelar till framställande av kulsprutemateriel,
dels väsentlig ökning i årstillverkningen av kulsprutor och
kulsprutegevär. Sedan styresmannen i anledning härav framlagt förslag till
ombyggnad i viss utsträckning, hava arméförvaltningens tygdepartement och
fortifikationsstyrelse likväl icke vidtagit åtgärder för anskaffande av medel
härför utan endast konstaterat, att medel saknats och att framställningen
ifråga icke skulle föranleda någon åtgärd. Fortifikationsstyrelsens yttrande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
15
i ärendet rörande de föreslagna åtgärdernas tekniska lämplighet har dock
under hand tillställts styresmannen, en omständighet, som torde utvisa, att
förenämnda myndigheter icke varit främmande för tanken, att det ifrågasatta
ombyggnadsföretaget ändock borde komma till utförande. Revisorerna finna
angivna förhållande så mycket mer anmärkningsvärt, som tygdepartementet,
såsom ovan nämnts, vid den tidpunkt, då ärendet avgjordes, framställt ännu
större anspråk på gevärsfaktoriets tillverkningskapacitet, utan att ens av denna
anledning vidtaga åtgärder för tillgodoseende av gevärsfaktoriets medelsbehov
för erforderliga lokalförändringar. Så vitt revisorerna kunnat finna,
har styresmannen härigenom försatts i ett sådant tvångsläge, att han, för att
kunna fullgöra honom åliggande arbetsuppgifter, sett sig nödsakad att på
eget ansvar vidtaga de åtgärder, han funnit av förhållandena påkallade.
Vad därefter beträffar ombyggnaden av fabriksbyggnaden å fastigheten,
Norra Vattenverket nr 1 och 2, hava tygdepartementet och fortifikationsstyrelsen
i anledning av styresmannens vid gevärsfaktoriet förenämnda framställning
om dels godkännande av vissa byggnadsritningar, dels antagande av
anbud å värme-, ventilations- och sanitetsanläggning till ett belopp av 21,565
kronor, dels medgivande att ombyggnadsarbetena finge utföras av en byggnadsfinna
på löpande räkning, dels ock att ett anslag av sammanlagt 28,400
kronor för sistnämnda ombyggnadsarbeten skulle ställas till disposition, endast
beviljat medel för värme-, ventilations- och sanitetsanläggningen, medan
däremot åtgärder icke vidtagits för anskaffande av medel för själva ombyggnaden.
Av detta förhållande synes framgå, att styresmannen realiter även i
detta fall erhållit ifrågavarande myndigheters medgivande till ombyggnaden,
ehuru ansvaret därför formellt sett lagts på denne befattningshavare. Utan
att närmare vilja ingå på frågan huruvida en ombyggnad i den utsträckning
som ägt rum verkligen varit av behovet påkallad, vilja revisorerna endast
framhålla, att styresmannen icke fullföljt den plan till ombyggnad, han framlagt
i förenämnda skrivelse den 9 september 1937, utan givit ombyggnadsföretaget
betydligt större omfattning. Revisorerna hava jämväl fäst sig vid,
att styresmannen, då entreprenadanbud å byggnadsföretaget icke kunnat erhållas
från byggnadsfirma i Eskilstuna, icke infordrat nya anbud från firmor
å annan ort, utan låtit arbetet utföras på räkning.
Att, på sätt som skett, med frångående av riksdagens beslut i ärendet använda
medel, som äro beviljade för helt andra ändamål, till utförande av
byggnadsföretag, hava revisorerna funnit så anmärkningsvärt, att revisorerna
härigenom velat bringa angivna förhållanden till riksdagens kännedom.
Yttrande bar avgivits av armé föra alt nine] ens tjjrjdcpartement och fortifikationsstjjrelse,
som bifogat yttrande av styresmannen för Carl Gustafs stads
gevärsfaktori (Del II sid. 21—32).
Såsom av revisorerna framhållits hava vissa ombyggnadsföretag för gevärsfaktoriets
räkning verkställts i betydligt större omfattning än som från början
varit avsedd och utan att medel härför av riksdagen funnits anvisade å
särskilt riksstatsanslag. För bestridande av kostnaderna för utförda byggnadsföretag
hava medel använts, som beviljats för helt andra ändamål. De
förfaranden, som bär använts, innebära enligt utskottets mening ett uppenbart
föregripande av riksdagens beslut, varjämte riksdagen undandragils kontrollmöjligheterna
över beslutade medelsanvisningar.
Vad sålunda förekommit har utskottet, som funnit den av arméförvalt
-
Utskottet.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
ningens tygdepartement och fortifikationsstyrelse i ärendet avgivna förklaringen
icke tillfredsställande, ansett vara av den anmärkningsvärda beskaffenhet,
att utskottet icke kunnat underlåta, att detsamma för riksdagen
omförmäla.
5:o) Vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus. Under försvarsdepartementet,
§ 6, hava revisorerna behandlat vissa frågor rörande vård av
civila patienter å vissa garnisonssjukhus (Del I sid. 55—73).
Vid garnisonssjukhusen i Stockholm, Boden, Linköping, Skövde och Karlsborg
samt militärsjukhusen i Eksjö och Sollefteå emottagas enligt med Stockholms
stad och vissa landsting samt beträffande garnisonssjukhuset i Boden
även med pensionsstyrelsen träffade överenskommelser civila patienter för
vård å nämnda sjukvårdsinrättningar. Vidare finnes överenskommelse träffad
därom, att Västerbottens läns landsting skall äga disponera Västerbottens
regementes Röda sjukbarack såsom tillfällig sjukvårdslokal.
Efter en ingående redogörelse av vissa förhållanden, som äga samband
med vård av civila patienter vid berörda sjukhus, varav framgår, bland
annat, att till dessa sjukhus inlevererad ersättning för civila patienter under
budgetåret 1937/38 uppgått till kr. 1,094,883: 05, hava revisorerna gjort följande
uttalande:
Revisorerna hava under sina innevarande år företagna resor avlagt besök
vid garnisonssjukhusen i Boden, Karlsborg och Skövde, varvid revisorerna
iakttagit, att beträffande det sistnämnda sjukhuset vissa bristfälligheter,
särskilt med hänsyn till det trånga utrymmet i sjukhusbyggnaden, förelågo.
Dessa brister torde enligt revisorernas mening vid lämpligt tillfälle böra avhjälpas.
Med anledning av iakttagelserna under nämnda besök samt med
hänsyn till den omfattning, vari garnisons- och militärsjukhusen numera
tagas i anspråk för vård av civila patienter, hava revisorerna velat lämna
en relativt fullständig redogörelse för såväl innehållet i de avtal, som ligga
till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de militära
sjukhusen, som ock beträffande vissa ekonomiska förhållanden, som
därmed äga samband.
Av de ovan i sammandrag intagna avtalsbestämmelserna framgår, att en
betydande olikformighet förefinnes beträffande avtalets innehåll såväl ifråga
örn föreskrifterna rörande ersättningen för vården av patienterna som beträffande
ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet med
vederbörande landsting. Sålunda har särskilt uppmärksammats, att ersättningen
för de civila patienternas vård vid de flesta sjukhusen beräknas med
hänsyn till sjukhusets kostnader under närmast föregående budgetår, medan
åter vid några av sjukhusen grunden för ersättningen är vederbörande landstings
utgifter vid eget närbeläget sjukhus, en beräkningsgrund som tillämpas
exempelvis vid uppgörelsen mellan staten samt Stockholms stad och Stockholms
läns landsting rörande Karolinska sjukhuset. Även ifråga om gottgörelsen
till sjukhusens läkare förefinnas skilda beräkningssätt, i det att
ofta ersättningen här utgår i förhållande till antalet underhållsdagar för de
civila patienterna, medan åter i andra fall gottgörelse lämnas för av de civila
patienternas vård föranlett merarbete och utmätes efter viss skälighetsprövning.
I regel lämnas gottgörelse till läkarna av de uppbördsmedel, som till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
17
förås det riksstatsanslag under fjärde huvudtiteln, från vilket kostnaderna
för driften vid sjukhusen bestridas. Det synes revisorerna önskvärt att, i
den mån så låter sig göra, vid framtida avtalsuppgörelser eftersträvas att
genomföra enhetliga föreskrifter på detta område.
Även ifråga om sjukhusbyggnadernas uppförande är att märka, att landstingen
i allmänhet icke hava någon äganderätt till sjukhusbyggnaderna men
att dem tillförsäkras ersättning, för den händelse ett sjukhus nedlägges, till
vilket landstinget betalat viss del av byggnadskostnaden.
Numera uppgå — såsom ovan meddelats — de ersättningsbelopp, som inbetalas
för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till
ungefär 1,000,000 kronor för budgetår. Med hänsyn till beloppets storlek
anse revisorerna önskvärt, att föreskrifter lämnas om ifrågavarande belopps
redovisning i riksstaten, samt att, i den mån så låter sig göra, reglerande
bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas.
I betraktande av de fördelar, som ett fortsatt samarbete mellan försvarsväsendets
myndigheter å ena sidan samt landstingen och pensionsstyrelsen
å andra sidan utan tvivel å ömse sidor medföra och vilket torde böra ytterligare
utvecklas, hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden
i avsikt att större stabilitet vid förvaltningen av de militära sjukhus,
som numera stå till förfogande för civila patienter, skall kunna ernås.
Yttrande har avgivits av arméförvaltningen (Del II sid. 33—35).
Den av revisorerna lämnade redogörelsen för innehållet i de avtal, som
ligga till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de
militära sjukhusen, har givit utskottet vid handen, att en betydande olikformighet
förefinnes såväl rörande ersättningen för vården av patienterna
som beträffande ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet
med vederbörande landsting. Enligt utskottets mening vore bestämda
fördelar att vinna, därest enhetlighet i avtalen kunde åstadkommas. Ifrågasättas
må, örn icke på grundval av hittills vunnen erfarenhet en allmän
översyn över hithörande förhållanden borde vidtagas, önskvärt är emellertid,
att vid framtida avtalsuppgörelser enhetliga föreskrifter på detta område
såvitt möjligt genomföras i syfte att ernå en större stabilitet vid förvaltningen
av de militära sjukhus, som numera stå till förfogande för civila
patienter.
Såsom revisorerna meddelat, uppgå de ersättningsbelopp, som inbetalas
för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till ungefär
1.000,000 kronor för budgetår. Utskottet finner i likhet med revisorerna det
vara med hänsyn till beloppets storlek önskvärt, att föreskrifter lämnas om
ifrågavarande belopps redovisning i riksstaten, samt att om möjligt reglerande
bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas. Härigenom
synes utskottet vidgad överskådlighet i bokföringen kunna vinnas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, alt
Kungl. Majit måtte låta utfärda föreskrifter rörande redovisningen
och användningen av de ersättningsbelopp, som inbetalas
för civila patienters vård å garnisons- och militärsjukhus.
bihang till riksdagens protokoll 1939. (i sami. Nr 117. ''i
U ta kotte!.
18
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
6:o) Gratifikationer till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona oell
Stockholm. Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt
vissa erinringar rörande dispositionen av till vederbörande varvschefers
förfogande stående anslagsmedel för gratifikationer, uppgående för
Karlskrona örlogsvarv till 3,000 kronor och för Stockholms örlogsvarv till
2,000 kronor (Del I sid. 81—83).
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:
Av vad i ärendet förekommit hava revisorerna kommit till den uppfattningen,
att de till varvschefernas förfogande ställda anvisningarna till gratifikationer
huvudsakligen användas såsom avlöningsförstärkning för sådan
personal vid örlogsvarven, vilkens avlöning och övriga förmåner äro fastställda
enligt gällande bestämmelser. Revisorerna hava särskilt fäst sig vid,
att samma personer kommit i åtnjutande av gratifikation två gånger samma
år, samt att de utbetalda beloppens storlek synes stå i viss relation till vederbörandes
ordinarie avlöningsförmåner, på så sätt att den som är placerad
i högre lönegrad kommit i åtnjutande av förhållandevis högre gratifikation.
Revisorerna hava även uppmärksammat, att det största antalet gratifikationer
i förhållande till personalantalet inom varvens olika verksamhetsgrenar,
särskilt vad Karlskrona örlogsvarv angår, utdelats inom varvschefens kansli
och varvskontoret. Endast i ett fåtal fall synas dessa medel hava använts
såsom belöning för extraordinära prestationer.
Innan avlöningsförhållandena för den icke-ordinarie personalen inom
statsförvaltningen reglerats genom nu gällande avlöningsreglementen, utgick
avlöningen till denna personal i stor omfattning i form av gratifikationer.
Detta system har emellertid numera upphört. Såvitt revisorerna kunna finna,
kan den administrativa personalen vid örlogsvarven icke anses böra intaga
någon särställning i förhållande till annan enligt samma grunder avlönad
personal. Som en jämförelse vilja revisorerna erinra därom, att motsvarande
personal vid marindistriktens expeditioner och verkstäder icke har möjlighet
att erhålla förstärkning av de i avlöningsreglementet fastställda avlöningsbeloppen.
Det torde jämväl förtjäna framhållas, att det sätt, på vilket
ifrågavarande medel användas, kan vara ägnat att skapa onödig irritation
mellan befattningshavarna inbördes.
Revisorerna vilja emellertid framhålla, att ifrågavarande kontorspersonal
enligt för densamma gällande avlöningsreglemente icke är berättigad till ersättning
för övertidsarbete, en omständighet, som givetvis kan hava föranlett
ifrågavarande gratifikationsutdelningar. Enligt vad revisorerna erfarit, pågår
för närvarande utredning i avsikt att söka åstadkomma enhetliga bestämmelser,
å ena sidan för, bland annat, kontorspersonalen såväl vid marindistriktens
som varvschefernas expeditioner och å andra sidan den icke-ordinarie
personalen inom allmänna civilförvaltningen.
Revisorerna, som sålunda icke kunna finna lämpligt, att gratifikationer,
på sätt som skett, tilldelas ifrågavarande personal vid örlogsvarven, bortse
ingalunda därifrån, att det under vissa förhållanden kan vara av värde, att
myndighet har medel till förfogande för uppmuntran vid fall, då en befattningshavare
genom särskilt rådigt ingripande eller på grund av andra särskilda
omständigheter gjort sig förtjänt av penningbelöning. Det synes därför,
enligt revisorernas mening, att ett mindre belopp under förevarande riksstatsanslag
bör ställas till marinförvaltningens förfogande för att på framställning
av vederbörande varvschef efter prövning i varje särskilt fall av
ämbetsverket utdelas.
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
19
Yttrande har avgivits av marinförvaltningen, som bifogat yttranden av berörda
varvschefer (Del II sid. 48—54). Av varvschefens för Stockholms örlogsvarv
yttrande framgår, bland annat, att gratifikationer utbetalats dels
som belöning för utfört extra arbete av sådant slag, som icke tillhör befattningshavarens
ordinarie göromål, dels för regelbundet övertidsarbete.
Vad revisorerna anfört har givit utskottet vid handen, att det sätt, på vilket
gratifikationsanvisningarna utdelats vid örlogsvarven, icke står i överensstämmelse
med syftet med dessa gratifikationer. Vad i ärendet förekommit
har utskottet funnit vara av den art, att förtydligande direktiv böra utfärdas
till vinnande av att medlen framdeles användas i enlighet med önskvärda
och fullt godtagbara principer.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville utfärda förtydligande bestämmelser rörande
användningen av de till vederbörande varvschefers förfogande
ställda gratifikationsbelopp.
7:o) Kostnader för ersättnings- och nyanskaffningar samt vissa nybyggnader
vid örlogsvarven. Under försvarsdepartementet, § 15, hava revisorerna
gjort vissa erinringar rörande sättet för bestridande av kostnader för ersättnings-
och nyanskaffningar samt vissa nybyggnader vid örlogsvarvens
kraftcentraler ävensom vid Karlskrona örlogsvarvs repslagarverkstad och
oljefabrik (Del I sid. 89—92).
Revisorerna erinra om, att berörda kraftcentraler, verkstad och fabrik
icke tillhöra örlogsvarvens s. k. självförsörjande inrättningar och att gällande
bestämmelser rörande förnyelsefonder vid marinens självförsörjande inrättningar
följaktligen icke äro tillämpliga å dem.
Revisorerna hava uppmärksammat, att kostnaderna för förekommande
ersättningsanskaffningar, nyanskaffningar och utvidgningar i stor utsträckning
bestridas från en under reservationsanslaget till underhåll av flottans
fartyg och byggnader m. m. upplagd undertitel, benämnd varvsdepartementens
driftomkostnader. Å denna hjälptitel bokföras med varvsdriften förbundna
driftkostnader, d. v. s. utgifter för verkstädernas belysning, uppvärmning
och renhållning, underhåll, och återanskaffande av maskiner och verktyg
samt nyanskaffning av verktyg, utgifter för drivmedel, såsom elektrisk
energi, gas och ånga m. fl. kostnader. För täckande av dessa å titeln redovisade
omkostnader beräknas för varje produktivt arbete ett särskilt driftpålägg,
som fastställes av vederbörande departementschef vid varven och utgår
i procent av de direkta avlöningskostnaderna för respektive arbete. De
sålunda till fördelning å de produktiva arbetena fastställda omkostnadsbeloppen
gottskrivas omkostnadstiteln och avföras å de titlar, som slutligt
skola belastas med kostnaderna för arbetena i fråga.
I ärendet hava revisorerna gjort följande uttalande:
Utskottet.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Att kostnader för återanskaffning samt större reparationer av maskiner
Jörskotteras av omkostnadstiteln torde stå i överensstämmelse med gällande
föreskrifter. Då emellertid omkostnadstiteln icke får utvisa brist vid budgetårsskifte,
måste — för den händelse medel å omkostnadstiteln icke på förhand
fonderats för ändamålet — samtliga densamma under ett budgetår debiterade
omkostnader under loppet av samma budgetår fördelas å de produktiva
arbetena. Detta medför, bland annat, att en dyrbar maskin, som för
ersättande av en äldre utrangerad anskaffas exempelvis tre månader före
budgetårsskiftet, vid sistnämnda tidpunkt måste vara helt avskriven, ehuru
den måhända icke i nämnvärd utsträckning kunnat tagas i anspråk under
perioden och dessutom kan ur ekonomisk synpunkt sett hava en livslängd av
åtskilliga år. Kostnaderna för en dylik maskin komma sålunda — därigenom
att driftpålägget måste höjas med för avskrivningen erforderligt belopp
— att belasta andra produktiva arbeten än dem, för vilka maskinen tages i
anspråk. En sålunda anordnad redovisning av kostnader för återanskaffning
av maskiner torde icke vara förenlig med en rationell självkostnadsberäkning.
I många fall lärer denna metod kunna medföra, att de redovisade
självkoslnaderna för vissa arbeten bliva väsentligt missvisande. Föreligger
fondering för ersättningsanskaffning å omkostnadstiteln, innebär detta, att
omkostnadstiteln själv får karaktär av förnyelsefond, en anordning som med
hänsyn till omkostnadstitelns övriga funktioner enligt revisorernas uppfattning
icke låter sig förena med reda och överskådlighet i redovisningen.
Beträffande nyanskaffning torde kostnader därför böra betraktas såsom
omkostnader endast när det anskaffade — förutom då detsamma har karaktär
av ren förbrukningsartikel — på grund av sin ringa kostnad eller kortvariga
brukbarhet enligt gängse ekonomiska principer icke anses böra göras
till föremål för avskrivningsförfarande. Då anskaffningen däremot har karaktär
av kapitalinvestering, böra enligt revisorernas uppfattning särskilda
medel för ändamålet av riksdagen anvisas. Särskilt anmärkningsvärt finna
revisorerna, att kostnader för nybyggnad av verkstäder bestridas från omkostnadstiteln,
varigenom sagda kostnader slutligt helt eller delvis kunna
komma att belasta andra anslag än det i riksstaten anvisade byggnadsanslaget.
Dessutom bör enligt vedertagna grundsatser frågan örn behov av nybyggnader
ovillkorligen underställas riksdagens prövning.
I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla, att, såvitt
revisorerna kunna finna, förnyelsefonder böra inrättas även för örlogsvarven
i dess helhet enligt i huvudsak enahanda grunder, som gälla för marinens
självförsörjande inrättningar. Därigenom kan, under förutsättning att
kostnader för egentlig nyanskaffning — utvidgning av driften — bestridas
av särskilt för ändamålet anvisade medel, den nu förekommande sammanblandningen
av kostnader för nyanskaffning, ersättningsanskaffning och
egentliga omkostnader å omkostnadstiteln undvikas. Därjämte torde — förutom
reda och överskådlighet i redovisningen — kunna erhållas effektiv
kontroll över varvsdriftens ekonomiska resultat från såväl Kungl. Maj:ts som
riksdagens och den varven överordnade förvaltningsmyndighetens sida. Den
nu berörda frågan synes revisorerna med hänsyn till omfattningen av driften
vid örlogsvarven -— örlogsvarvet i Karlskrona torde sålunda vara statsverkets
kanske största industriella anläggning — vara av sådan vikt, att den
snarast bör bringas till sin lösning.
Yttrande i ärendet har avgivits av marinförvaltningen, som bifogat yttranden
av respektive varvschefer (Del II sid. 48—57). Marinförvaltningen har
meddelat, att ämbetsverket ämnade verkställa en utredning beträffande de
av revisorerna anmärkta förhållandena. Chefen för Karlskrona örlogsvarv
Statsutskottets utlåtande Nr lif.
21
har, med avstyrkande av revisorernas förslag om inrättande av särskilda förnyelsefonder,
i stället föreslagit, att kostnader för ifrågakommande ersättningsanskaffningar
av maskiner m. m. bokföras, skilda från övriga omkostnader,
å särskild undertitel och att denna undertitel till omkostnadstiteln jämväl
redovisas i till marinförvaltningen månatligen lämnade kassaredogörelser.
Utskottet, som förutsätter, att här behandlade spörsmål snarast möjligt
bringas till sin lösning och icke anser sig böra framställa någon erinran mot
att detta sker enligt de av chefen för Karlskrona örlogsvarv angivna grunderna,
har funnit sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
8:o) Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens geotekniker. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, hava revisorerna redogjort för vissa förhållanden
rörande den vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställde geoteknikerns
verksamhet (Del I sid. 103—106).
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 74
och 75).
Beträffande detta ärende har utskottet redan i sitt utlåtande nr 6 yttrat
sig, varom utskottet velat här
erinra.
9:o) Vägförbättringsarbeten förda på vägunderhållskontot. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, hava revisorerna gjort vissa erinringar i anledning
av att kostnader för vägförbättringsarbeten påförts vägunderhållskontot
(Del I sid. 106—109).
Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna,
av vilka en del bifogat yttrande av vederbörande vägingenjör
(Del II sid. 76—103).
Beträffande detta ärende har utskottet redan i sitt utlåtande nr 6 yttrat sig,
varom utskottet velat här
erinra.
10:o) Marklösen vid vägbyggnad. Under kommunikationsdepartementet,
§ 25, hava revisorerna omnämnt vissa av dem gjorda iakttagelser rörande
marklösen vid vägbyggnad (Del I sid. 124—129).
Efter en historisk översikt av bestämmelserna rörande statsbidrag till ersättning
för mark, som tages i anspråk för allmän väg, hava revisorerna
sammanfattat nn gällande bestämmelser härom sålunda:
TJtshottet.
Utskottet.
Utskottet.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
1. Markägare är berättigad till ersättning för upplåten mark — respektive
lösen för byggnad — saint för skada och intrång, som förorsakas av vägföretag.
2. Statsbidrag utgår till kostnader av nyssnämnda slag med samma procent
som till företaget i övrigt, vid anläggning av väg, dock med viss inskränkning
med hänsyn till markvärdet.
3. Skäligheten av kostnaderna prövas av Kungl. Majit, respektive länsstyrelsen.
Revisorerna hava framhållit, att, bortsett från frivillig överenskommelse
mellan vägdistrikt och markägare, ersättningsfrågor av här ifrågavarande
art kunna regleras på tre olika sätt nämligen genom rättegångsförfarande,
expropriationsförfarande och skiljemannaförfarande, beträffande vilka olika
förfaranden revisorerna gjort vissa erinringar.
Mot rättegångsförfarandet torde kunna invändas — framhålla revisorerna
— att förfaringssättet i fråga är tidsödande och att särskilt vid överklaganden
den slutgiltiga domen kan komma att dröja flera år. Därigenom kunna
räntekostnaderna, i all synnerhet om markersättningen uppgår till större
belopp, stiga till högst avsevärda belopp. Även expropriationsförfarandet
anses allmänt vara omständligt, dyrt och långvarigt. Beträffande skiljemannaförfarandet
slutligen föreligga vissa risker, vilka revisorerna belyst
med ett exempel från ett av de sydliga länen.
Av de siffror revisorerna i detta sammanhang anfört framgår, att statsbidrag
till lösen av jord för vägmark under budgetåren 1935/36—1937/38 i
runt tal uppgått tillhopa till 4.1 miljoner kronor och att de kostnader för
huvudvägarnas ombyggnad, som avse marklösen, vid den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pågående utredningen i denna fråga uppskattats till 60
miljoner kronor.
Revisorerna hava uttalat, att undersökning angående möjligheten att få
till stånd ett förenklat och förhilligt tillvägagångssätt för bestämmande av
marklösen synes böra tagas under övervägande.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 134
och 135), som anfört, bland annat, att den av revisorerna ifrågasatta undersökningen
och därmed sammanhängande spörsmål syntes böra anförtros åt
någondera av de kommittéer, som nu arbetade på vägväsendets område, förslagsvis
åt 1935 års vägsakkunniga eller åt de nyligen inom kommunikationsdepartementet
tillkallade sakkunniga för vägväsendets förstatligande för
att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.
Utskottet. Såsom revisorerna framhållit uppgå statsbidragen till kostnader för ersättning
av till vägföretag upplåten mark till avsevärda belopp. Utskottet
är av den uppfattningen, att dylika kostnader skulle kunna begränsas därest
förhandlingar för "åstadkommande av frivillig överenskommelse med jordägarna
regelmässigt inleddes innan ännu det planerade vägarbetet blivit beslutat.
Vidkommande förfarandet vid bestämmande på icke frivillig väg av lösen
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
23
beloppet delar utskottet revisorernas uppfattning om att systemet med rättegång
och expropriation är såväl tidskrävande som dyrbart. Att erinringar
även kunna göras mot skiljemannaförfarandet torde i viss mån kunna förklaras
därmed, att skiljedomen ofta anses böra utgöra en kompromiss mellan
de av parterna intagna ståndpunkterna, vilket kan medföra, att löseskillingen
i skiljedomen bestämmes till ett förhållandevis högt belopp.
Utskottet, som delar revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till
stånd ett enklare och billigare tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen
bör bliva föremål för närmare utredning, hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i syfte att åvägabringa
sådana metoder vid bestämmandet av ersättning för
upplåtelse av mark till allmän väg, att detta kan ske på ett
enklare och mindre kostsamt sätt.
ll:o) Missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,
§ 28, hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden
inom Vilhelmina vägdistrikt (Del I sid. 132—137).
Beträffande förvaltningen inom distriktet hava revisorerna anmärkt, att
de i 1937 års inkomst- och utgiftsstat beräknade underhållskostnaderna överskridits
med 60 % eller med kr. 165,565: 87, vilket synts revisorerna synnerligen
anmärkningsvärt. Ett inom distriktet under år 1937 infört vägvaktssystem
har revisorerna betecknat såsom en fullkomligt onödig utväxt pa vägorganisationen
inom distriktet. Även vissa andra förhållanden hava föranlett
anmärkningar, och revisorerna sammanfatta sitt omdöme sålunda:
Revisorernas allmänna intryck av förvaltningen av Vilhelmina vägdistrikt
är att mycket brustit i förutseende och i övervakningen av förekommande
vägarbeten samt att vägstyrelsens åtgärder i åtskilliga hänseenden icke varit
präglade av den omdömesgillhet, man har rätt att kräva av en sådan styrelse.
Revisorerna hava även fäst uppmärksamheten vid, att endast en person
deltagit i vägstämmans beslut den 10 april 1938 om ansvarsfrihet åt vägstyrelsen.
Av elt av revisorerna återgivet utdrag av protokollet vid stämman
framgår, att denne varit den ende i denna fråga röstberättigade, »övriga
vägstämmoombud voro nämligen antingen ledamöter eller suppleanter i
nämnda styrelse och sålunda jäviga», heter det i protokollsutdraget.
I denna fråga hava revisorerna gjort följande uttalande:
I 8 § lag om vägdistrikt återfinnas bestämmelser om antalet ombud vid
vägstämma. Enligt denna paragraf skall antalet ombud bestämmas i förhållande
till folkmängden sålunda, att en var kommun utser ett ombud för varje
befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet
ombud för hela vägdistriktet skall uppgå till minst 20. Omfattar distriktet
allenast en kommun, må antalet ombud icke vara under 10 eller över 20.
I Vilhelmina vägdistrikt, som i likhet med åtskilliga andra vägdistrikt endast
omfattar en kommun, är antalet ombud för närvarande 10. För den
händelse ombuden — som i detta fall skett — sinsemellan uppdela styrelse
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
och suppleantplatserna, kan det sålunda inträffa, att å vägstämma endast ett
ombud kan besluta om ansvarsfrihet för styrelsen. Då jämlikt 13 och 33 §§
i ovan angivna lag såväl ombud som vägstyrelseledamöter jämte deras suppleanter
väljas för fyra år — den nuvarande perioden omfattande åren 1937
—1940 — kan en dylik situation inträffa under flera på varandra följande
år och sålunda i förevarande fall ytterligare tre år. Att något dylikt kan
hända är enligt revisorernas uppfattning betänkligt och bör så vitt möjligt
förhindras. Härför torde emellertid en lagändring vara erforderlig.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbgggnadsstyrelsen (Del II sid. 140
och 141), som jämväl bifogat yttrande av vägstyrelsen i Vilhelmina vägdistrikt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande erinrat örn
att de till frågan om de höga underhållskostnaderna inom Vilhelmina vägdistrikt
hörande förhållandena redan äro föremål för en allsidig utredning
inom styrelsen.
Beträffande den av revisorerna väckta frågan om ändring i lagen om vägdistrikt
har styrelsen anfört, att en närmare utredning i ämnet lämpligen
borde anförtros åt de nyligen inom kommunikationsdepartementet tillkallade
sakkunniga för vägväsendets förstatligande.
Uukottei. Med hänsyn till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört torde frågan
om åstadkommande av en tillfredsställande förvaltning inom Vilhelmina vägdistrikt
icke för närvarande påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
Vidkommande ärendet i övrigt hava revisorerna påpekat, att gällande bestämmelser
om antalet ombud vid vägstämma kunna medföra, att endast
ett ombud vid slämman blir röstberättigat vid avgörande av frågan om ansvarsfrihet
åt vägstyrelse. Man torde ej böra ställas inför möjligheten av
att en dylik situation uppkommer.
Utskottet, som utgår från att, då detta förhållande nu av revisorerna anmärkts,
det även skall bliva tillrättalagt, har velat vad sålunda förekommit
för riksdagen
omförmäla.
12 :o) Tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen. Under
finansdepartementet, § 33, hava revisorerna företagit granskning av förfarandet
vid tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen (Del I
sid. 149—153).
Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för förfarandet:
Med undantag för vissa högre befattningar, vilka utan ansökning tillsättas
av Kungl. Maj:!, skall ledig befattning kungöras i allmänna tidningarna och
medelst anslag i vederbörande myndighets lokal. Ansökningstiden är vanligen
fastställd till trettio dagar från dagen för kungörandet. I vissa undantagsfall
förekommer dock en kortare ansökningstid exempelvis vid tullverket,
där den är fastställd till tjugu dagar. Efter ansökningstidens utgång
skall myndigheten beträffande sådan befattning, som myndigheten själv äger
tillsätta, fatta beslut örn befattningens tillsättande, samt i fall, där Kungl.
Maj:t äger tillsätta tjänsten, till Kungl. Majrt insända ansökningshandlingar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
25
na samt tillika avgiva förord för den bland de sökande, som myndigheten
anser företrädesvis böra komma i fråga till befattningen, eller anmäla, att
sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande, över beslut örn tillsättning
eller förord kan ändring sökas hos Kungl. Majit genom besvär, vilka
skola hava inkommit till vederbörande departement före kl. 12 å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet, över anförda besvär
brukar genom remiss yttrande inhämtas från vederbörande myndighet,
som jämväl plägar bereda den tjänsteman, vilken erhållit verkets förord lill
tjänsten, tillfälle att häröver yttra sig. Innan ärendet slutligen företages till
avgörande brukar även medgivande lämnas klaganden att inkomma med påminnelse
i anledning av ämbetsverkets yttrande.
I de fall, då tjänst blir ledig på grund av att skyldighet att avgå från densamma
jämlikt civila tjänstepensionsreglementet inträder för innehavaren,
vidtagas nu omförmälda åtgärder för tjänstens tillsättande i regel först, sedan
denne erhållit avsked. Tidpunkten härför växlar högst betydligt beroende
på när vederbörande befattningshavare ingiver sin ansökan om avsked.
Några generella bestämmelser huru lång tid före inträdet av dylik skyldighet
ansökning skall vara ingiven till myndighet inom den centrala statsförvaltningen,
finnes, såvitt revisorerna hava sig bekant, icke.
Revisorerna erinra om, att det beträffande vissa grupper av befattningshavare
finnas speciella bestämmelser för tjänsts återbesättande samt tjänstemans
skyldighet att söka pension, och framhålla att enligt läroverksstadgan
ansökan örn ålderspension av lärare skall ingivas senast tre månader före
den tid, då pensionsåldern för honom skall anses inträda, och åtgärder för
tillsättande av lektors- eller adjunktstjänst inledas nio månader före samma
tidpunkt. Beträffande rektorsförordnande föreskrives, att skolöverstyrelsen
senast fem månader, innan rektorsförordnande löper till ända, har att därom
hos Kungl. Majit göra anmälan.
Efter att hava givit exempel på den tidsutdräkt med tillsättande av tjänster,
som förfaringssättet kan föranleda, hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande:
De nuvarande förhållandena i avseende å tillsättning av tjänster inom den
civila statsförvaltningen kunna knappast anses tillfredsställande. Redan för
den händelse, att besvär över ämbetsverkets eller myndighets beslut i fråga örn
tillsättning av tjänst eller förord till densamma, icke anförts, åtgår i de flesta
fall en tid av minst två månader för återbesättande av den ledigblivna tjänsten.
Givetvis utsträckes denna tid än längre, därest myndighetens beslut i
nu nämnt hänseende överklagas. Särskilt där fråga är örn tillsättning av
befattning i högre lönegrad, kan, såsom de anförda exemplen utvisa, högst
avsevärd tidsrymd förflyta, innan samtliga tjänster i succession inom ämbetsverket
blivit tillsatta. Det torde vara uppenbart, att ett dylikt förhållande,
då tjänster under långvariga vakanser uppehållas av tillförordnade tjänstemän,
är ägnat att menligt inverka på kontinuiteten i arbetet ävensom tjänsteverksamheten
i övrigt inom ämbetsverket. Revisorerna anse därför angeläget,
att åtgärder vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter. Enligt revisorernas
mening torde i första hand en ändring i nu gällande bestämmelser
örn ansöknings- och besvärsförfarandena vid tjänstetillsättningar höra
komma till stånd. Den nu i vederbörande instruktioner föreskrivna tiden av
vardera trettio dagar för ingivande av ansökning och för anförande av besvär
över myndighets beslut synes kunna högst väsentligt avkortas, exempel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Statsutskottets utlåtande Nr 117-
Utskottet.
vis till femton dagar, vilket med hänsyn till nutida kommunikationer även
utan olägenhet torde kunna ske, då fråga är om tjänster hos myndigheter i
landsorten.
För undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster torde
vidare, i likhet med vad som — på sätt framgår av ovanstående redogörelse
— är stadgat beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl., böra
utfärdas en allmän föreskrift därom, att tjänsteman vid pensionsålderns inträdande
skall till vederbörande myndighet inom viss föreskriven, icke alltför
kort tid, exempelvis 6 månader, före avgången inkomma med ansökning
om såväl avsked som pension. Härigenom skulle möjliggöras för vederbörande
myndighet, som äger att meddela avsked från tjänsten, att, sedan
beslut fattats i pensionsfrågan, på ett tidigare stadium än vad nu är fallet,
till prövning och avgörande upptaga frågan om avsked för tjänstemannen
samt i anslutning därtill vidtaga åtgärder för tjänstens återbesättande. En
dylik bestämmelse torde lämpligen kunna införas i civila tjänstepensionsreglementet.
Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet samt allmänna civilförvaltningens,
försvarsväsendets och kommunikationsverkens lönenämnder,
varvid försvarsväsendets lönenämnd bifogat en av försvarsväsendets centrala
civilanställningsbyrå upprättad promemoria (Del II sid. 144—153).
Utskottet anser i likhet med revisorerna angeläget, att åtgärder vidtagas
för undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster inom den
civila statsförvaltningen. Denna fråga torde emellertid böra göras till föremål
för närmare utredning. Utan att vilja i detta sammanhang intaga någon
bestämd ståndpunkt till de av revisorerna framlagda förslagen hemställer
utskottet,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville föranstalta om utredning i syfte att avhjälpa
de olägenheter, som inträda i anledning av ofta uppkommande
dröjsmål vid tillsättandet av tjänster inom den
civila statsförvaltningen.
13 :o) Centralupphandling för statsmyndigheternas behov. Under finansdepartementet,
§ 34, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om en
centralisering av statens upphandlingsväsende (Del I sid. 153—160).
Revisorerna erinra om, att ifrågavarande spörsmål redan vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Av
den av revisorerna framlagda utredningen inhämtas, bland annat, att 1932
års riksdag i anledning av ett uttalande av 1931 års revisorer anhållit, att
Kungl. Majit måtte taga under övervägande på vad sätt upphandlingen för
statsverkets behov av skriv- och räknemaskiner borde på det för statsverket
lämpligaste och förmånligaste sätt ordnas. Sedan ärendet överlämnats till
statens organisationsnämnd har nämnden i skrivelse den 30 september 1932
rörande centraliseringen av upphandlingen för statens behov gjort ett av
revisorerna återgivet uttalande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
27
På anförda skäl tillstyrkte organisationsnämnden i berörda skrivelse, att
för åvägabringande av en utökning av området för den centralupphandlande
verksamhet, vilken redan tillämpades beträffande vissa expensföremål, generalpoststyrelsen
måtte erhålla uppdrag att efter företagen utredning upprätta
och till Kungl. Majit inkomma med förslag dels rörande vilka varuslag,
som lämpligen borde omfattas av en utökad centralupphandling, dels rörande
de myndigheter, för vilka centralupphandlingen borde gälla, och dels
rörande de föreskrifter i fråga örn standardisering med mera, som för densammas
genomförande kunde finnas erforderliga.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan örn en centraliserad
upphandling för statens räkning av skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar
sedan lång tid tillbaka vid olika tillfällen varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Hittills har resultatet emellertid blivit,
att allenast upphandlingen av statens behov av skrivpapper, kuvert och läskpapper
sker centralt, nämligen genom postverkets försorg. Genom denna anordning
har, såsom utredningen utvisar, för statsverket betydande belopp årligen
besparats. Uppköp av kontorsutensilier i övrigt, såsom skriv- och räknemaskiner
med tillbehör, pennor, bläck m. m., göras däremot, såsom 1927
års revisorer framhållit, i regel av varje ämbetsverk eller myndighet för sig.
Statens utgifter för sådana ändamål uppgå årligen till avsevärda belopp, som
visa tendens att år från år ökas. Jämväl innevarande års revisorer hava
uppmärksammat, att de priser, som de olika myndigheterna fått erlägga vid
inköp av dylika materialier varit synnerligen växlande. Dessa växlingar hava
givetvis sin förklaring i det tillämpade upphandlingssättet. Det synes
revisorerna angeläget, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas för åstadkommande
av en centraliserad upphandling av ifrågavarande förbrukningsartiklar,
varvid jämväl bör undersökas i vilken omfattning distributionen av vissa varor
lämpligen kan ske direkt från leverantörerna.
Yttrande har avgivits av generalpoststyrelsen, som därvid förklarat sig
biträda organisationsnämndens ovannämnda förslag (Del II sid. 154 och
155).
Såsom av revisorernas anförande framgår äger för närvarande centraliserad
upphandling av förbrukningsartiklar för myndigheternas räkning rum
i en förhållandevis ringa utsträckning. Ehuru utskottet icke förbiser, att en
långt gången centralisering kan medföra vissa olägenheter, synes en viss utvidgning
av den nuvarande centralupphandlingsverksamheten böra övervägas.
Frågorna om vilka varor, som lämpligen böra ifrågakomma vid central
upphandling och vilka myndigheter, den centrala upphandlingen bör gälla,
torde fördenskull böra göras till föremål för närmare utredning, vilken synes
kunna anförtros åt generalpoststyrelsen.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville föranstalta om utredning och förslag rörande
vilka varuslag, som lämpligen böra omfattas av en utökad
centralupphandling, och vilka myndigheter, den centrala
upphandlingsverksamheten hör avse.
Utekottei.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
14 :o) Bokföringen av utgifter å vissa riksstatsanslag. Under finansdepartementet,
§ 36, hava revisorerna behandlat vissa spörsmål rörande statliga
redovisningsväsendet och bokföringen av utgifter å riksstatsanslagen,
varvid särskilt spörsmålet om den redovisade behållningen i statens budgetutjämningsfond
upptagits till granskning (Del I sid. 162—165).
Revisorerna hava såsom sammanfattning av sina iakttagelser beträffande
bokföringen av utgifterna å vissa riksstatsanslag och efter att hava påpekat
åtskilliga överskridanden av de belopp, som för vissa ändamål beräknats
till riksstaten, anfört följande.
Såsom av det föregående framgår tillföras budgetutjämningsfonden besparingar
å vissa riksstatsanslag. I annat sammanhang hava revisorerna i
sin berättelse pavisat, att dessa behållningar i vissa fall äro endast skenbara,
i det att kostnader, som bort belasta anslag för visst budgetår, kommit att
avföras först ett senare budgetår. I den ovan lämnade redogörelsen angivas
ytterligare exempel i sadant hänseende. Då budgetredovisningen i viss mån
tjänar till ledning vid anslagsberäkningen för ett kommande budgetår och
automatiskt påverkar budgetutjämningsfondens ställning, torde det vara
uppenbart, att det system, sorn, enligt vad ovan anförts, nu tillämpas vid anslagsredovisningen,
icke är tillfredsställande. Resultatet av statsregleringen
blir i viss utsträckning missvisande. För att söka avhjälpa dessa olägenheter
torde böra övervägas, huruvida icke bestämmelser lämpligen böra utfärdas
därom, att de olika myndigheterna vid sidan av nu föreskrivna räkenskapsböcker
skola föra särskilda anteckningar (dispositionsbok), innefattande
jämväl beräkning av de belopp, som återstå att utbetala å de anslag,
där en dylik beräkning är möjlig att genomföra. Dessa beräknade belopp
skulle sedermera av riksräkenskapsverket sammanföras i ett komplement till
budgetredovisningen för att beaktas vid redovisningen av budgetutjämningsfonden.
För ernående av en i möjligaste mån exakt uppgift å budgetutjämningsfondens
ställning torde dessutom, i den utsträckning en sådan bokfölingsatgärd
kan anses pakallad för erhållande av en riktig belastning av
anslaget, erfordras att jämväl utbetalda förskott, vilka för närvarande icke
komma till synes i budgetredovisningen, påföras vederbörande anslag.
Förklaringar hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del II sid. 156—159), varvid riksräkenskapsverket framhållit att den nu
förekommande förskottsanordningen i största möjliga omfattning bör ersättas
med direkta utbetalningar, vilket riksräkenskapsverket även förordat
i samband med frågan om omläggningen av utbetalningarna till skoldistrikten,
ett spörsmål som av 1938 års statsrevisorer även berörts. Däremot har
riksräkenskapsverket bestämt avstyrkt införandet av en centraliserad dispositionsbokföring
och anfört, att en bokföringsmässig sammanställning av
uppgifter rörande avsedda dispositioner såsom komplement till budgetredovisningen
vore utesluten och icke kunde tillmätas något större värde. Riksräkenskapsverket
har bland annat till stöd för sin uppfattning framhållit
svårigheten i att för olika anslag eller anslagsgrupper utforma ett enhetligt
dispositionsbegrepp. Emellertid har verket även framhållit, att redan nu
anteckningar i stor utsträckning fördes rörande vidtagna medelsdispositioner.
Vukottet. Enligt vad som framgår icke blott av vad som förekommit med avseende
å den här av revisorerna berörda frågan utan även av vad som av under
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
29
§ 44 av deras berättelse anförts i fråga om vissa anslag till folkskoleväsendet
torde erinringar kunna framställas mot det sätt, på vilket utbetalningar och
redovisning inom vissa förvaltningsområden efter de senaste budgetreformerna
kommit att genomföras. Revisorernas förslag under nu föreliggande punkt
torde närmast vara att betrakta såsom ett försök att för framtiden ernå större
överskådlighet beträffande dispositionen av anvisade statsmedel.
Här må erinras örn att riksdagen tidigare framhållit vikten av att det tillsåges,
att efter omläggningen av riksstatens utgiftssida riksdagen även framdeles
erhölle så fullständiga uppgifter om anslagens blivande användning,
som erfordrades för bedömandet av det årliga medelsbehovet (jfr statsutskottets
utlåtande vid 1934 års riksdag nr 79).
Utskottet vill understryka önskvärdheten av att i samband med de årliga
budgetredovisningarna största möjliga överskådlighet i detta hänseende måtte
vinnas, något som är av särskild betydelse vid anslagsfrågornas behandling
inom riksdagen. En komplettering av de översikter av statsverkets
finansiella förhållanden, som årligen uppgöras delvis såsom ersättning för
det tabellverk, som tidigare utarbetades genom riksdagens revisorers försorg,
torde kunna utan större svårighet genomföras. Härvid anser sig utskottet
böra fästa uppmärksamheten på att det samband som i åtskilliga fall finnes
mellan till statsverket inflytande avgifter samt andra likartade inkomster å
ena sidan och å andra sidan samtliga utgifter inom vissa verksamhetsområden
därvid kommer till uttryck på sådant sätt, att en klar och tydlig bild framstår
rörande den statliga verksamhetens ekonomiska innebörd. Det lärer ej
kunna bestridas, att dylika kompletterande uppgifter därjämte måste vara
av värde för de statliga förvaltningsorganens arbete samt för riksdagens revisorers
granskningsverksamhet.
Nuvarande former för medelsredovisningen torde icke lägga hinder i vägen
att dylika sammanställningar göras för att underlätta anslagsbehovens
bedömande inom riksdagen, i synnerhet som underlaget för dessa sammanställningar,
enligt vad som från riksräkenskapsverket meddelats, i huvudsak
redan finnes tillgängligt. Med hänsyn till den vikt, utskottet måste tillmäta
dessa frågor, har utskottet övervägt, huruvida från riksdagens sida
framställning borde göras för att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
dessa förhållanden. Då utskottet emellertid anser sig kunna förvänta, att
chefen för finansdepartementet kommer att upptaga de framförda synpunkterna
till övervägande, har utskottet nu allenast velat vad sålunda förekommit
för riksdagen
omförmäla.
15:o) Försenat insändande av besvär i taxeringsinål. Under finansdepartementet,
§ 40, hava revisorerna fäst uppmärksamheten vid att besvär
till kammarrätten över ordinarie prövningsnämnds beslut ofta inkomma till
kammarrätten först efter avsevärda dröjsmål (Del I sid. 175 och 176).
Revisorerna hava erinrat örn, att den tid, inom vilken besvär över
ifrågavarande beslut få anföras, utgår sisla helgfria dagen i decem
-
30
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
TJ Iskottet.
ber månad under taxeringsåret. Efter besvärstidens utgång skall länsstyrelsen
till besvären foga vissa handlingar och därefter infordra
förklaringar från vederbörande samt »skyndsamligen» överlämna handlingarna
till kammarrätten med erforderliga upplysningar och erinringar.
Emellertid hava revisorerna inhämtat, att samtliga anförda besvär jämte tillhörande
handlingar och yttranden ännu den 17 november 1938 ej inkommit
lill kammarrätten från alla länsstyrelser rörande 1935 års taxering. Sålunda
hade över hundratalet besvär för detta år ännu ej inkommit från länsstyrelsen
i Kalmar län. För 1936 års taxering var antalet ännu ej inkomna
besvär betydligt större.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande:
Det bör enligt revisorernas mening vara ett rimligt krav från de skattskyldigas
sida, att taxeringarna prövas så snabbt som möjligt. I varje fall
bör det icke få förflyta två å tre år, innan kammarrätten över huvud gives
möjlighet att granska anförda besvär. Förordningens bestämmelse att ifrågavarande
besvär och handlingar skola »skyndsamligen» överlämnas av länsstyrelserna
till kammarrätten är uppenbarligen icke tillräckligt klar. Revisorerna,
som finna det långa dröjsmålet synnerligen anmärkningsvärt, vilja
därför ifrågasätta, huruvida icke viss bestämd tidsfrist bör i förordningen
utsättas, på så sätt att uttrycket skyndsamligen utbytes mot exempelvis »senast
den 30 juni året efter taxeringsåret».
Det av revisorerna påpekade dröjsmålet i ett stort antal fall med insändande
fran länsstyrelserna till kammarrätten av besvär i taxeringsmål jämte
tillhörande handlingar mäste utskottet beteckna såsom en avsevärd olägenhet.
Utskottet förväntar, att länsstyrelserna efter de av revisorerna gjorda
påpekandena skola inom ramen av nu gällande föreskrifter genom lämpUga
åtgärder avhjälpa ifrågavarande missförhållanden. Med hänsyn härtill
har utskottet icke funnit sig böra för närvarande påkalla särskild åtgärd från
riksdagens sida.
Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid icke velat underlåta att
för riksdagen
omförmäla.
16:o) Arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 43, hava revisorerna lämnat en fullständig redogörelse
för den arkivvårdande verksamheten hos förvaltningsmyndigheterna samt
ifråga om denna verksamhet och de bestämmelser, som reglera densamma
(Del I sid. 177—202).
Utskottet får i nämnda hänseenden hänvisa till revisorernas redogörelse
i Del I sid. 178—198.
Beträffande arkiveringen av handlingar hava revisorerna gjort följande
uttalande.
De nuvarande förhållandena i avseende å arkiveringen av handlingar inom
statsförvaltningen måste anses synnerligen otillfredsställande. Såsom av den
lämnade redogörelsen framgår hava de statliga myndigheternas arkivaliebe
-
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
31
stånd under senare tid vuxit i en omfattning, som icke tidigare kunnat förutses.
Alltmera ökade svårigheter hava härigenom uppstått att bereda plats
för de växande arkivaliemassorna.
Riksarkivets utrymmen för ändamålet äro sålunda sedan flera år tillbaka
så utnyttjade, att leveranser av arkivalier från ämbetsverk och myndigheter
icke i erforderlig utsträckning kunnat emottagas. Frågan örn nybyggnad för
riksarkivet, som sedan länge stått på dagordningen, har därför blivit i hög
grad aktuell. Liknande svårigheter att emottaga arkivalier föreligga jämväl
beträffande vissa landsarkiv. Även för flertalet ämbetsverks och övriga arkivbildande
myndigheters vidkommande har den år efter år växande arkivalieanhopningen
framkallat krav på ökade utrymmen. På många håll måste
arkivalierna förvaras nedpackade i lärår eller uppställas i lokaler, som äro
föga tjänliga för ändamålet, såsom ämbetsverkens tjänsterum och korridorer
samt i lokaler i avsaknad av värme och belysning. Situationen måste
enligt revisorernas mening inom en nära framtid bliva fullständigt ohållbar,
därest icke åtgärder snarast vidtagas för lösande av de svårigheter, som
uppstått i anledning av arkivmaterialets tillväxt. I första hand torde vara
uppenbart att, i synnerhet med det växande material, som genom statens
på olika områden utvidgade verksamhet år från år tillföres de arkivbildande
institutionerna, helt andra och strängare principer måste tillämpas i fråga
om gallring än vad som för närvarande sker. Revisorerna hava genom besök
vid olika arkiv ävensom genom infordrade uppgifter kommit till den
bestämda uppfattningen, att arkivering för närvarande sker i större omfattning
än som är nödvändigt. Detta torde främst hava sin orsak däruti, att
gallringsföreskrifter i många fall helt saknas samt, där sådana föreskrifter
finnas, desamma icke äro enhetliga och effektiva.
Vad först beträffar räkenskapshandlingar, som torde utgöra det mest arkivbildande
materialet och som alltmera synas tendera att öka, finnas visserligen
galiringsplaner uppgjorda för fångvårdens, flottans, länsstyrelsernas,
postverkets, telegrafverkets, järnvägsstyrelsens och lotsverkets räkenskaper,
men däremot icke för övriga myndigheters räkenskaper. På grund härav
utgallras efter viss lid el t stort antal räkenskapshandlingar ur flottans räkenskaper,
medan liknande gallring icke förekommer vid arméns räkenskaper.
Inom kommunikationsverken utgallras vid postverket, telegrafverket
och järnvägsstyrelsen efter tio år verifikationer till huvudböckerna. För domänstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen hava några motsvarande gallringsföreskrifter
icke utfärdats. Beträffande länsstyrelserna utgallras efter tjugo år
räkenskapshandlingar tillhörande den s. k. B-serien, såsom verifikationer
avseende utbetalning av avlöningar, statsbidrag till undervisningsväsendet
under åttonde huvudtiteln samt expenser vid länsstyrelserna. Några motsvarande
gallringsbestämmelser finnas däremot icke för statskontoret, medicinalstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
pensionsanstalt m. fl.
Revisorerna hava vid sin granskning funnit, att mycket av det, som enligt
nu gällande gallringsföreskrifter för all framtid skall bevaras, bör kunna
utgallras. Såsom närmare framgår av ovan intagna exemplifierade sammanställning
över i länsstyrelsernas A-serie ingående verifikationer utgöras dessa
handlingar lill stor del av anordningar av reseersättningar, restitutioner och
ersättningar i övrigt med därtill hörande avskrifter av dagböcker, förordnanden,
intyg, protokollsutdrag samt kvitton lii. m. Revisorerna vilja som
sin mening framhålla, att en stor del av dylika handlingar, som nu upptaga
ett avsevärt utrymme bland arkivalierna, skulle kunna utgallras.
Det synes sålunda revisorerna skäligen meningslöst att för evärdelig tid
från varje år förvara sådana i nämnda räkenskaper förekommande verifi
-
32
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
kaserner som tusentals folier med uppklistrade telefonkvitton, eller avskrifter
av polisprotokoll i mål av mer eller mindre vikt. Av lika litet värde för
framtiden synas revisorerna sådana i samma räkenskaper ingående handlingar
som ett stort antal kvitton å annonskostnader för kungörelser, intyg
från varje valnämndsordförande i riket angående antalet sidor och rader
i röstlängderna, kvitton å utspisning av fångar vid fångtransporter, ansökningar
om restitution av automobilskatt, vilka torde omfatta över 30,000 verifikationer
per år, eller till andra slag av skatterestitutionsärenden hörande
handlingar såsom debetsedlar och länsstyrelseresolutioner, vilka handlingar
jämväl torde uppgå till cirka 30,000 verifikationer för år.
Vad som nu sagts om länsräkenskaperna gäller även beträffande åtskilliga
andra myndigheters räkenskaper. Av vad som ur sistnämnda räkenskaper
otvivelaktigt bör kunna utgallras må särskilt nämnas av pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten över utbetalningskort uppgjorda förteckningar,
omfattande sammanlagt cirka 32,000 folier (= cirka 4 hyllmeter)
per år, till arméförvaltningens räkenskaper hörande rekvisitioner å järnvägsbiljetter
för militära beställningshavares och värnpliktigas resor, vilka
rekvisitioner uppgå till 50,000 å 60,000 stycken (= 37 band omfattande cirka
4 hyllmeter) per år samt av olika myndigheter och tjänstemän verkställda
rekvisitioner å svensk författningssamling, som ingå i statskontorets räkenskaper
och torde kunna uppskattas till ungefär 8,000 stycken för år.
Revisorerna hava med det nu anförda velat giva exempel å sådana handlingar,
som enligt revisorernas mening utan vidare kunna utgallras ur räkenskaperna.
Det är emellertid revisorernas uppfattning, att utan olägenhet
för den framtida forskningen en ännu strängare gallring överhuvud taget
bör kunna ske, särskilt om noggrannare och fullständigare anteckningar
än som för närvarande är fället göras i räkenskapsböckerna (inkomst- och
utgiftsböckerna). Det torde därvid höra erinras örn, att vid ovannämnda
kommunikationsverk, för vilka gallringsföreskrifter utfärdats, samtliga räkenskapshandlingar
med undantag av dem, som röra avlöningar och pensioner,
förstöras efter viss tid. Därest det emellertid för den framtida forskningen
skulle anses vara av intresse att i ett eller annat hänseende erhålla
en bild av den statliga verksamheten under viss tidsperiod, synes revisorerna
den utvägen vara förtjänt att tagas under övervägande, att exempelvis vart
femte eller tionde år vissa slag av handlingar genomgående sparades för arkivering
för all framtid. I anslutning härtill vilja revisorerna även såsom
sin uppfattning framhålla, att den tid, som enligt vissa gallringsbestämmclser
eljest gallringsbara handlingar skola förvaras, innan de förstöras, exempelvis
i länsstyrelsernas B-serie ingående verifikationer m. fl., synes vara
onödigt långt tilltagen. Såvitt revisorerna kunna finna, torde en tid av
tio år, eller samma tid, som gäller för preskription av fordringar, i dylika
fall vara tillräcklig. Revisorerna vilja även framhålla vikten av att utfärdade
gallringsföreskrifter tid efter annan bliva föremål för revidering, så all
de anpassa sig efter de ändrade arbetsuppgifter, som kunna komma att åvila
vederbörande ämbetsverk eller myndighet.
Av den här ovan intagna sammanställningen rörande de räkenskapshand
lingar, som från länsstyrelserna levereras till riksräkenskapsverket, framgår,
att taxerings- och mantalslängder upptaga ett avsevärt utrymme. Såsom
den föregående redogörelsen även visar, arkiveras av mantalslängderna originalet
i riksarkivet och en avskrift i vederbörande landsarkiv samt av taxeringslängderna
originalet i riksarkivet och två avskrifter i vederbörande
landsarkiv. Jämväl mantalsuppgifterna hava intill senaste år arkiverats i
riksarkivet.
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
33
Revisorerna, som icke finna en sådan arkivering av såväl original som avskrifter
påkallad, vilja ifrågasätta, huruvida icke av nämnda längder allenast
originalen böra arkiveras för all framtid och i så fall lämpligen förvaras
i vederbörande landsarkiv. I detta sammanhang må erinras om, alt
genom kungl, brev den 4 november 1859 pastorsämbetena anbefallts alt till
statistiska centralbyrån insända utdrag ur vigsel-, födelse- och dopböcker
samt husförhörslängder och församlingsböcker. Dessa uppgifter äro rikhaltigare
och framför allt tillförlitligare än mantalslängderna och erbjuda
därför ur pcrsonhistorisk forskningssynpunkt ett värdefullare material.
Vad beträffar mantalsuppgifterna må framhållas, att det knappast kan
föreligga anledning att arkivera dessa uppgifter, som ju allenast avse en del
av landets befolkning och utgöras av vissa utav de mantalsskrivningsskyldige
själva lämnade uppgifter. Revisorerna hava sig visserligen bekant, att
1936 års uppbördskommitté föreslagit vissa förenklingar i folkbokföringen,
som skulle medföra åtskilliga fördelar vid arkiveringen av folkboksurkunder
och andra folkboksföringshandlingar, men revisorerna hålla likväl före, att
en retroaktiv gallring bör komma till stånd beträffande hittills arkiverat material
på detta område. Genom en dylik gallring av mantalsuppgifter, mantalslängder
och taxeringslängder skulle en icke oväsentlig lättnad beredas såväl
riksräkenskapsverket som riksarkivet i deras nuvarande svårigheter att
anskaffa erforderliga arkivutrvmmen.
Beträffande andra handlingar än räkenskapshandlingar hava gallringsföreskrifter
utfärdats i ett stort antal fall. Dessa bestämmelser, som sinsemellan
äro av synnerligen olikartad beskaffenhet — helt naturligt beroende
på arten av varje ämbetsverks eller myndighets förvaltningsuppgifter — innefatta
i regel dock icke någon fullständig gallringsplan i förevarande hänseende
för den myndighet, varom fråga är, utan avse allenast visst slag eller
vissa slag av handlingar. Sådana föreskrifter rörande utgallring av olika
handlingar hava, bland annat, fastställts för hovrätterna, kammarkollegium,
kommerskollegium, kammarrätten, arméförvaltningen, domänstyrelsen lii. fl.
För länsstyrelserna har dock genom ovan omförmälda cirkulär den 7 december
1934 utfärdats bestämmelser, som synas innefatta en mera fullständig
gallringsplan även för andra handlingar än räkenskapshandlingar.
Revisorerna hava även uppmärksammat, att kristidskommissionernas omfattande
handlingar ansetts höra bevaras för all framtid. Revisorerna kunna
ej finna, alt hela denna väldiga samling av deklarationer, ansökningar
av olika slag, korrespondenser mellan olika kristidsinstitutioner och dylikt
äro av den betydelse för forskningen, att de för all framtid böra bevaras.
Beträffande nämnda handlingar synes en avsevärd beskärning kunna ske.
Samma förhållande torde även gälla andra institutioner, såsom arbetslöshetskommissionen,
clearingnämnden m. fl.
Vad revisorerna nu framhållit har närmast avsett vidtagande av åtgärder
för nedbringande av arkivbeståndet i syfte att förbilliga arkivväsendet. Revisorerna
vilja emellertid i detta sammanhang beröra även ett annat spörsmål,
som torde vara av särskild betydelse för statens utgifter för nu ifrågavarande
ändamål, nämligen frågan om decentralisering eller överflyttning
av vissa arkivhandlingar från riksarkivet lill landsarkiven eller lill reservdepå
i landsorten. Det har ifrågasatts, att lill vederbörande landsarkiv skulle
överlämnas de reviderade länsräkenskaperna retroaktivt från mitten av
1800-talet samt att för förvaltningen och forskningen i övrigt mindre behövliga
handlingar skulle överflyttas lill någon reservdepå i landsorten, där
arkiveringskostnaderna visa sig vara avsevärt billigare än i huvudstaden.
Hillring till riksdagens protokoll 1039. fl sinni. Nr 117.
3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Utan att taga ställning till denna sida av spörsmålet finna revisorerna det
dock vara av vikt, att denna fråga blir föremål för en snar omprövning.
Som av det föregående framgått, är frågan örn riksarkivets lokalutvidgningar
för närvarande aktuell. Skulle en utredning visa, att en överflyttning
av arkivalier från huvudstaden till landsorten med fördel låter sig göra,
måste frågan örn riksarkivets lokalbehov såväl i huvudstaden som i landsorten
behandlas i ett sammanhang. Då den av revisorerna nu gjorda utredningen
tydligt giver vid handen, att effektivare gallringsgrunder kunna
införas, måste detta få en avgörande betydelse för riksarkivets lokalfrågor
överhuvud taget och innebära avsevärda besparingar.
Revisorerna anse därför, att frågorna om nya utgallringsprinciper, decentralisering
av vissa arkivalier och lokalutrymmena för riksarkivet icke kunna
skiljas från varandra, utan böra snarast möjligt bliva föremål för en
undersökning.
Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat påkalla riksdagens
särskilda uppmärksamhet å frågan örn arkivering av statsmyndigheternas
handlingar.
Förklaring har avgivits av riksarkivet (Del II sid. 167—179), som bifogat
yttranden av landsarkivarierna m. fl.
Riksarkivet har sammanfattningsvis anfört följande.
Revisorernas erinringar avse väsentligen gallring utom riksarkivets nuvarande
bestånd, som ju också i stort sett omfatta för framtiden oumbärliga
handlingar. En särställning intaga kristidskommissionernas arkiv och
revisorerna hävda, att »en avsevärd beskärning» synes kunna ske inom
dessa. Riksarkivet har för sin del alltid ansett en dylik gallring vara möjlig,
men behovet har icke känts särskilt trängande, eftersom dessa arkiv icke
inkräktat på riksarkivets mer förstklassiga magasinsutrymme, utan förvarats
och alltjämt förvaras inom lokaler, som endast med nedpressade anspråk
kunna sägas motsvara sin uppgift. Då frågan nu på olika sätt aktualiserats,
har riksarkivet emellertid uppdragit åt en tjänsteman att verkställa hithörande
utredning, som icke torde komma att ge negativt resultat.
Denne tjänsteman har hittills haft närmare liggande, mera trängande uppgifter.
I det sammanhanget må mer principiellt framhållas, att all retroaktiv
gallring tar avsevärd tid och kräver tillräckliga arbetskrafter och att staten
förty icke utan särskild kostnad eller utan ett visst undanskjutande av andra
uppgifter kan vinna de med en gallring förenade fördelarna. Vid olika
tillfällen har Kungl. Maj:t ställt extra anslag till förfogande för genomförande
av viss gallring. Man kan utan svårighet påvisa fall, då en gallring
vore så tidsödande och skulle medföra så liten utrymmesbesparing,
att den måste te sig såsom rent oekonomisk. Riksarkivet har velat erinra
om detta förhållande utan att däri söka eller finna ett argument mot revisorernas
nu framförda synpunkter och yrkanden.
Det måste i detta sammanhang också framhållas, att tillräckliga arbetskrafter
behövas för den ofta tidsödande utredning, som måste föregå varje
slags rationell gallring, resp. för övervakande av att denna utföres på fastställt
sätt. Örn det av revisorerna framlagda mycket omfattande gallringsprogrammet
skall kunna genomföras utan för stor tidsutdräkt, lära de
arbetskrafter, som riksarkivet för närvarande kan disponera för sådana uppgifter,
icke visa sig tillräckliga. Även om någon andre arkivarie eller amanuens
tidvis kunde förordnas att biträda i gallringsärenden å andra byrån,
måste riksarkivet förbehålla sig att närmare pröva, om det icke måste göra
framställning hos Kungl. Majit örn en så motiverad förstärkning av dess.
arbetskrafter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
35
Riksarkivet, som enligt det anförda har funnit mycket beaktansvärt i revisorernas
synpunkter och erinringar, kan emellertid icke utan klar reservation
ansluta sig till deras mening, »att frågorna om nya utgallringsprinciper,
decentralisering av vissa arkivalier och lokalutrymmena för riksarkivet icke
kunna skiljas utan böra snarast möjligt bliva föremål för en undersökning».
Det är uppenbart, att dessa frågor principiellt kunna betraktas från en
gemensam synpunkt. Men för det fall att uttalandet skulle innebära, att
frågan om nybyggnad för riksarkivet skulle vila, tills gallringsfrågorna blivit
avgjorda, måste riksarkivet hävda, att en dylik sammankoppling icke är
befogad och att den skulle vara ägnad att på ett ödesdigert sätt förlänga
riksarkivets sedan länge kända, med tiden alltmer ökade och nu senast av
revisorerna beklagade lokalbekymmer. I själva verket utgöra gallringsproblemen,
med det urval som i varje särskilt fall måste göras, en permanent
del av riksarkivets verksamhet. Man kan historiskt påvisa, hur den
börjat och fortskridit, men icke tänka sig, att den vid någon tidpunkt blir
avslutad. För närvarande utgöra de av revisorerna berörda gallringsfrågorna
ett synnerligen rikt arbetsprogram, och riksarkivet har många erfarenheter
av att sådana frågor, när de äro av mer omfattande art, bli
komplicerade, svårlösta och alltså tidsödande. Någon av dessa nu aktualiserade
gallringsfrågor kan lätt komma i beroende av andra, nu varken
av revisorerna eller riksarkivet förutsedda, och därav skulle ytterligare tidsutdräkt
vållas. Riksarkivet har svårt att föreställa sig, att revisorerna med
sitt uttalande, som ju kan tolkas på olika sätt, avsett att ställa dess byggnadsfråga
på en oviss framtid.
Arkivrådet Forssell har beträffande riksarkivets yttrande varit i vissa avseenden
skiljaktig och anfört biand annat följande (Del II sid. 241—245).
För egen del kan jag icke biträda en sådan mening. Jag vågar hålla för
troligt, att örn materialet fördelades på resp. landsarkiv och sålunda återfördes
till sin naturliga samhörighet, så skulle forskningsfrekvensen bli
vida större. Hedar synes mig också underskatta det i Statistiska centralbyrån
förvarade personhistoriska materialet. Den omständigheten, att detta
material är synnerligen flitigt anlitat, tyder på att forskarna själva lärt sig
alt värdera det. Det kan icke substituera räkenskapsmaterialet, men det kan
tjäna som en mycket god utgångspunkt för i Stockholm bedrivna släktforskningar.
I och med att staten tillhandahåller detta material, ger den
släktforskningen härstädes ett handtag, som med hänsyn till förhållandena
och vad som kan anses rimligt att begära av det allmänna, må få anses
tillräckligt. Man frågar sig också, varför just i fråga örn detta arkivmaterial
det skall vara så särdeles angeläget, att det i sin helhet hålles samman
i huvudstaden. I fråga örn annat, minst lika viktigt material måste
på grund av förhållandena en splittring av samlingarna på olika institutioner,
som är långt mer kännbar, uthärdas. Jag erinrar t. ex. örn, att för
vår rikshistoria ytterst betydelsefullt material ligger utstrött på olika arkiv
och bibliotek. Den som vill studera vår historia i slutet på 1700- och början
av 1800-talet får finna sig i att riksarkivet icke innesluter vare sig Gustavianska
samlingen, som ligger i Carolina biblioteket i Uppsala, eller von
Engeströmska samlingen, som ligger i kungl, biblioteket. Både den ena och
den andra har det närmaste samband med regeringskansliets arkiv. Men
det faller ingen in alt söka åvägabringa rättelse i dessa förhållanden. På
dessa områden får man vara tillfreds med, att samlingarna ligga i offentliga
institutioners vård. Enligt min tanke bör den forskning, som har intresse
av länsräkcnskaperna efter 1860 vara fullt nöjd med, örn de placeras
i våra förträffliga landsarkiv.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Utskottet.
Vad därefter angår frågan om en depå för kommissionsarkiv i samband
med ett landsarkiv, vill jag framhålla, att det härvid alls icke rör sig örn några
obetydliga kvantiteter, som ingen roll skulle spela för utrymmeskraven i
Stockholm. Kommissionerna från världskriget ha efterlämnat arkiv till
riksarkivet till en omfattning av enligt uppgift cirka 3,500 hyllmeter; utanför
riksarkivet omfatta bara arbetslöshetskommissionen och clearingnämnden
nu sammanlagt cirka 4,500 meter. Det är sålunda fråga om cirka 8,000
meter. Även om gallringar här kunna vidtagas, måste ju utrymmen beräknas
för nya kommissioner. En avlastning av så stora dimensioner måste
anses vara betydande.
Den synpunkt, som i ett par remissvar betonas, att vården av detta material
skulle störa ett landsarkivs arbetsuppgifter, lärer ej kunna godtagas.
Det kan väl ej vara konstigare för en tjänsteman i ett landsarkiv att vid
sidan av de vanliga enhetliga landsarkivsamlingarna även ha hand örn ett
arkiv av detta slag än det är för en tjänsteman i riksarkivet att — om han
t. ex. tjänstgör på östermalmsavdelningen — på en gång arbeta i Svea hovrätts,
Amiralitetskollegiets, Statskontorets, Kommerskollegiets, Bergskollegiets
m. fl. arkiv. Samma tjänsteman kan samtidigt ha ordningsarbeten
pågående i kammararkivet eller i regeringskansliets arkiv. Går det an med
så disparata göromål inom riksarkivets ram, så borde det gå för ett landsarkiv
att bära nyssnämnda kombination. Skulle det emellertid visa sig
omöjligt att förlägga denna depå till ett landsarkiv, får annan förläggning i
landsorten övervägas. Det problemet återstår då att lösa, huru arkivvården
skall handhavas.
Med stöd av det anförda och under åberopande av innehållet i mina promemorior
av april och oktober 1938 har jag ansett, att riksarkivet borde
biträda en förnyad omprövning av riksarkivets byggnadsfråga, avseende
bland annat ett upprättande av en depå i landsorten för kommissonsarkiv
och ett överförande till resp. landsarkiv av de reviderade länsräkenskaperna
fr. o. m. år 1860. Det program för sagda omprövning, som jag särskilt utvecklat
och motiverat i min promemoria av sistlidna oktober, vidhåller jag
för övrigt till alla delar.
Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av
en fullständigare utgallring av nu på olika håll förvarade arkivalier och enligt
utskottets mening måste starka skäl tala för att omedelbara åtgärder
vidtagas för genomförandet av en fullt rationell dylik utgallring. För detta
ändamål och den framtida vidgade gallringen i syfte att förbilliga arkivväsendet
erfordras emellertid ändringar i de på området gällande författningsföreskrifterna,
vilka ändringar synas böra vidtagas av Kungl. Maj:t.
Utskottet ansluter sig alltså till de synpunkter, som av revisorerna anförts.
Vidkommande frågan om en flyttning av vissa arkivalier, som anses böra
behållas, anser utskottet i likhet med revisorna lämpligt, att denna fråga bör
bliva föremål för en snar omprövning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för genomförandet av
en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning
upptaga de spörsmål, som därmed äga samband.
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
37
17 :o) Utgifterna å vissa anslag till folkskoleväsendet. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 44, hava revisorerna underkastat beräkningen och redovisningen
av utgifterna å vissa anslag till folkskoleväsendet en närmare granskning
(Del I sid. 202—213).
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen
(Del II sid. 191—197).
Beträffande detta ärende — som sammanhänger med de under punkt
14 :o) här ovan behandlade spörsmålen — kommer utskottet framdeles under
riksdagen att särskilt yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
18:o) Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler vid folkskoleväsendet
m. m. Under ecklesiastikdepartementet, § 45, hava revisorerna
gjort vissa erinringar beträffande beviljande av byggnadsbidrag för redan
befintliga undervisningslokaler vid folkskoleväsendet m. m. (Del I sid. 213
—219).
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen
(Del II sid. 197—202).
Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen
att yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.
19 :o) Statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 46, hava revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande
utbetalningen av statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet
(Del I sid. 219—226).
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen
(Del II sid. 202—212).
Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen
att yttra sig, vilket utskottet härmed velat för riksdagen
anmäla.
20:o) Vissa enligt vattenlagen utdömda avgifter. Under jordbruksdepartementet,
§ 49, hava revisorerna påtalat vissa dröjsmål med fastställande av
fiskeavgifter enligt 6 kap. 9 och 17 §§ vattenlagen (Del I sid. 231—234).
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
I vattenlagen G kap. 9 § föreskrives att, örn i vatten, där allmän flottled
skall inrättas, fiske av någon betydenhet finnes, och skäligen kan befaras,
att genom anläggningar eller åtgärder för flottleden eller i följd av flottningen
avsevärt men tillskyndas fisket, de flottande må förpliktas alt för anordnande
och uppehållande av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av andra
åtgärder till fiskets bevarande i vattenområdet erlägga en årlig avgift, motsvarande
högst fem öre för varje kubikmeter flottgods, med iakttagande av
alt, där virke framföres genom flera flottleder inom samma vattensystem,
dylik avgift blott en gång erlägges. Sådan avgift kan också jämlikt samma
kapitels 17 § utdömas för vattendrag, där redan förut allmän flottled
finnes inrättad.
Revisorerna hava funnit, att vid de största vattensystemen inom landet
några fiskeavgifter enligt 6 kap. 9 § vattenlagen icke utgå, ehuru där avsevärda
mängder virke årligen framflottas, och ansett sig böra närmare
undersöka anledningen till att dylika avgifter ännu icke blivit utdömda.
Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar från kammarkollegiet,
som det åligger att tillvarataga det allmännas intressen i mål av
förevarande slag, äro ett stort antal ärenden angående fiskeavgifter ännu
icke slutligt avgjorda. Sålunda hava beträffande Indalsälvens vattensystem
omkring 25 mål balanserats sedan åren 1924 och 1925 samt beträffande
Ljungans vattensystem två mål från år 1922 och ett tiotal från år 1924.
Vad angår övriga vattensystem inom landet äro även ett antal dylika mål
balanserade från åren 1922, 1924 och 1925. Så är exempelvis fallet med
Skellefte älv, lime älv, Ångermanälven och Dalälven. Dröjsmålen med ärendenas
avgörande hava angivits bero på ett flertal olika omständigheter. I
en del fall avvaktas utredning från vederbörande fiskeriintendent, i andra
åter avvaktas lantbruksstyrelsens yttranden eller yttranden från vederbörande
flottningsföreningar.
Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.
Det är ett allmänt känt förhållande, att fisket i sådana vattendrag, där
flottning i större omfattning förekommer, i hög grad försämrats. Detta har
även varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Genom den nya vattenlagens
införande har stadgats skyldighet att i de fall, då skada genom
flottning förorsakas fisket, erlägga vissa avgifter att användas till vidtagande
av åtgärder till kompensation av nämnda skada. Det torde vara ostridigt,
att dessa avgifter varit av betydelse för fiskets upphjälpande. Med hänsyn
härtill är det av synnerlig vikt att i de fall, där skada å fisket genom flottning
konstateras hava uppkommit, frågan om skyldighet för vederbörande
att erlägga avgifter av förevarande slag snarast möjligt blir föremål för avgörande.
Revisorerna vilja visserligen icke bestrida, att i flertalet av de
ärenden, som, enligt vad ovan nämnts, icke blivit slutförda, omfattande och
tidsödande utredningar måste företagas, innan ärendena kunna bliva föremål
för prövning av domstol. Det vill dock förefalla revisorerna, att de
myndigheter, som haft att verkställa dylika förberedande undersökningar
eller inkomma med yttrande, icke alltid förfarit med den skyndsamhet, som
med hänsyn tili ärendets betydelse kunnat förväntas.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens kännedom.
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
39
Yttranden hava avgivits av kammarkollegium och lantbruksstyrelsen (Del
II sid. 221—225). Lantbruksstyrelsen har meddelat, att yttranden från fiskerimyndigheternas
sida över ifrågasatta fiskeavgifter i samband med flottning
kunna förväntas bliva avgivna rörande flertalet av våra större vattensystem
under innevarande och närmast följande år, i den mån detta ej redan skett.
Styrelsen har vidare anfört följande.
Emellertid uppstå givetvis vissa olägenheter på grund av den långa tid,
som kan förflyta från det mål av förevarande slag anhängiggöres till dess
laga kraftägande utslag föreligger utan att någon avgift utgår. Det synes
därför mycket önskvärt, att vattendomstolarna beredas möjlighet att utdöma
en provisorisk avgift, som lämpligen kunde utgå från tiden för målets anliängiggörande.
En dylik avgift torde kunna utdömas efter en mera summarisk
prövning. Vidare synes det lämpligt, örn bestämmelser meddelades i syfte
att den i del slutliga utslaget bestämda avgiften skall kunna utgå utan
hinder av att utslaget icke vunnit laga kraft.
Lantbruksstyrelsen anser därför skäl tala för att en utredning uti nu sist
berörda avsenden kommer till stånd.
De av revisorerna påtalade avsevärda dröjsmålen med fastställande av här
ifrågavarande avgifter finner utskottet vara av anmärkningsvärd beskaffenhet.
Starka skäl synas utskottet tala för lantbruksstyrelsens förslag om beredande
av möjlighet för vattendomstolarna att utdöma en provisorisk avgift
för tid, under vilken frågan om fiskeavgiften utredes. Då utskottet emellertid
förutsätter, att styrelsen framlägger detta förslag till Kungl. Maj.ts prövning,
finner utskottet — med hänsyn jämväl till vad styrelsen i övrigt anfört —
ärendet icke för närvarande påkalla någon riksdagens åtgärd. Utskottet har
emellertid velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
21 :o) Aktiebolaget Tipstjänst. Under handelsdepartementet, § 52, hava
revisorerna redogjort för en av dem verkställd granskning av Aktiebolaget
Tipstjänsts räkenskaper för räkenskapsåret 1937/38 samt därvid även uttalat
sig ifråga av fördelningen av tipsmedlen (Del I sid. 238—246).
Ytti-ande har avgivits av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund
(Del II sid. 230 och 231).
Frågan om fördelningen av tipsmedlen och vad därvid äger samband kommer
i annat sammanhang under riksdagens prövning, vilket utskottet velat
härmed för riksdagen
anmäla.
22 :o) Iakttagelser vid granskning av Sveriges olympiska kommittés räkenskaper.
Under handelsdepartementet, § 53, hava revisorerna meddelat,
alt de i anslutning till en under år 1937 verkställd granskning ov olympiska
Ut slottet.
Utaholm.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 117.
Utskottet.
kommitténs då ännu icke färdigställda räkenskaper under 1938 års revisionsförrättning
fortsatt granskningen av nämnda räkenskaper (Del I sid. 247—
250).
Revisorerna hava — efter anförande av vissa sifferuppgifter och återgivande
av den utav kommitténs egna revisorer avgivna berättelsen — sammanfattningsvis
anfört följande.
För egen del hava riksdagens revisorer vid sin granskning fäst sig vid
alt i ganska betydande utsträckning utbetalts gratifikationer utöver avtalad
avlöning samt att dessa gratifikationer ofta uppgå till belopp, som närma sig
den ursprungligen avtalade ersättningen. Till kommitténs kassaförvaltare
har utbetalts ett avsevärt belopp såsom gottgörelse för felräkning och diverse
ej verifierade utgifter. Såvitt revisorerna kunna finna, upptagas i redovisningen
förskottsutgifter, vilka icke slutgiltigt redovisats. Sålunda ingår i redovisningen
även ett förskott för förberedelser till konstolympiaden, vilket förskott
icke synes hava bort här medtagas.
Vad beträffar de av revisorerna år 1937 gjorda erinringarna hava de genom
nu verkställda iakttagelser ytterligare bestyrkts och anmärkningarna
hava icke blivit i önskvärd omfattning rättade. Dock hava efter det 1937
års statsrevisorer framställt sina anmärkningar, utrustningspersedlar, representerande
ett värde av 866 kronor 75 öre, ersatts. Den härtill hörande inkomstverifikationen
angiver, att den skolat åtföljas av närmare specifikation,
vilken dock icke finnes bifogad räkenskaperna.
Revisorerna äro av den uppfattningen, att allt fortfarande allvarliga erinringar
kunna göras mot de för olympiska kommittén avgivna redovisningarna
samt att önskvärd ordning och reda icke förefunnits, när det gällt att
redovisa allmänna medel av denna art. De anse sig därför böra för framliden
yrka på, att en fortlöpande kontroll på lämpligt sätt ordnas, när det
gäller att disponera och redovisa anslag av den storleksordning, varom
här är fråga. Det torde nämligen icke få anses tillfredsställande och lämpligt
att överlämna dylika av tipsmedel utgående anslag till fri disposition av
organisationer, vilka med nuvarande sammansättning och styrelseformer
— även örn man givetvis icke i detta fall hör tillämpa alltför byråkratiska
och stränga normer för redovisningen — knappast kunna anses vara i besittning
av tillräcklig insikt om och erfarenhet av huru förvaltningen av allmänna
medel bör ordnas.
Förklaring har avgivits av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund, vilket bifogat yttrande från olympiska kommittén (Del II sid.
231—236), av vilket senare yttrande framgår, att en skärpning av kontrollen
över den ekonomiska förvaltningen vidtagits.
Utskottet är i likhet med revisorerna av den uppfattningen att, då det gäller
beviljande av medel av här ifrågavarande slag till mera avsevärda belopp
eller till fortlöpande understödsverksamhet, det måste anses önskvärt att genom
Kungl. Maj:ts försorg i samband med understödsbeviljandet föreskrift
meddelas om alt den myndighet, som har hand om den ekonomiska förvaltningen,
skall vara skyldig underkasta sig fortlöpande granskning av en lämpligen
av Kungl. Majit utsedd person, som torde böra få deltaga i förvaltningsmyndighetens
överläggningar och sammanträden med rätt att, då det
gäller handhavandet av understödsmedlen och kontrollen därav, anteckna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr
41
sin mening till myndighetens protokoll. Denna anordning synes böra vidtagas
vid sidan av den granskning, som verkställes genom myndigheten i vanlig
ordning eller särskilt utsedda revisorer, och den torde utgöra en säkrare
garanti för ordning och reda i förvaltningen än vad som synes bliva följden
av nu tillämpat förfaringssätt.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta därom, att en mera ingående
kontroll framdeles genomföres, då det gäller användningen av
till förfogande ställda understödsmedel av mera betydande
belopp eller av fortlöpande karaktär.
23 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt
ställd rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels
ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke
hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 18 april 1939.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö,
Asplund, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Ström i Lidköping, Lindström, Larsson
i Varberg, Magnusson i Kalmar, Bäckström och Domö; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Törnkvist,
Eriksson i Stockholm, Närlinge, Ward, Weijne, Ågvist, De Geer i Hanaskog, Bergström
och Lundberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. G sand. Nr 117.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:219 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten