Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.

1939-04-18 · 41 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1939:117, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

1

Nr 117.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1937—30 juni

1938.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1938 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och

förklaringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Avlöning till befattningshavare vid fångvårdsstaten under vissa förordnanden

av längre varaktighet. Under justitiedepartementet, § 1, hava

revisorerna behandlat frågan om avlöningsförmåner till ordinarie befattningshavare

vid fångvårdsstaten under förordnande att under längre tid uppehålla

tjänst å annan ort än den för den ordinarie tjänsten gällande stationeringsorten

(Del I sid. 2—12).

Placeringen å olika anstalter av ordinarie befattningar vid fångvårdsstaten

i högre lönegrad än B 10 (numera A 10) är bestämd i den för fångvårdsstaten

fastställda personalförteckningen.

Av den av revisorerna förebragta utredningen framgår, att innehavare

av dylik befattning vid förordnande att under längre tid uppehålla befattning

vid anstalt å annan ort uppburit lön med belopp, som gäller för den

ortsgrupp, till vilken den ordinarie tjänstens stationeringsort blivit hänförd,

oaktat formlig flyttning ägt rum till den nya tjänstgöringsorten och ersättning

för flyttningskostnader utgått. Därjämte har, därest förordnandet fullgjorts

å dyrare ort än den ordinarie stationeringsorten, till tjänstemannen

utgivits tjänstgöringstraktamente i enlighet med bestämmelserna i 5 § 6 st.

2 p. kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till civila

avlöningsreglementet. Riksräkenskapsverkets revision har gjort gäl
Biliang

till riksdagens protokoll 1939. G sami. Nr 117.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

lande, att hinder icke förelegat för fångvårdsstyrelsen att i dylikt fall även

i formellt avseende förflytta befattningshavaren till den ort, å vilken förordnandet

skulle utövas. Revisionen har framhållit, att befattningshavarens

lön i den egna ordinarie tjänsten efter en sådan formell förflyttning skulle

hava utgått enligt den ortsgrupp, till vilken den nya tjänstgöringsorten blivit

hänförd, och sålunda i överensstämmelse med principerna för dyrortsgrupperingen

kommit att svara mot levnadskostnaderna å denna ort.

En av riksräkenskapsverkets revision framställd anmärkning vid Jämtlands

läns fångvårdskostnadslikvider för budgetåren 1935/36 och 1936/37

för enligt ovan angivna beräkningsgrund för mycket utbetald avlöning blev

av riksräkenskapsverket fastställd den 20 september 1938. De för utbetalningarna

ansvariga hava sedermera hos kammarrätten anfört besvär över

riksräkenskapsverkets utslag med yrkande om utslagets upphävande och

befrielse från den genom detsamma ålagda ersättningsskyldigheten.

Revisorernas utredning visar bland annat, att befattningshavare vid fångvårdsstaten

med sådant förordnande, varom här är fråga, under avsevärd

tidrymd, i vissa fall upp till fem år, fått uppbära lön med belopp, som betydligt

överstigit vad som skulle hava utgått, därest den verkliga tjänstgöringsorten

ansetts som stationeringsort.

Revisorerna hava i ärendet uttalat, bland annat, följande.

Utan att ingå på frågan om det av fångvårdsstyrelsen tillämpade förfarandet

vid bestämmandet av löneförmånerna åt ifrågavarande befattningshavare

varit i överensstämmelse med gällande författningar, vilja revisorerna

likväl framhålla, att lönebeloppen till dessa befattningshavare kommit

att bestämmas på ett sätt, som icke kan anses stå i god överensstämmelse

med vad som vid löneregleringens genomförande åsyftades, då olika lönebelopp

fastställdes för samma befattning å olika orter. Syftet med dyrortsgrupperingen

måste nämligen få anses hava varit att avpassa löneförmånerna

så, att de komme att svara mot levnadskostnaderna å de olika orterna.

Med hänsyn härtill synes enligt revisorernas uppfattning rätten att uppbära

lön enligt viss ortsgrupp böra bestämmas främst på grundval av den

faktiska tjänstgöringsorten, så snart i förekommande fall befattningshavaren

även företagit flyttning dit.

Revisorerna anse sig jämväl böra framhålla, att avlöningen, i den mån

densamma, på sätt som skett, utgått i form av tjänstgöringstraktamente, icke

kunnat bliva föremål för beskattning. Härtill kommer att tjänstgöringstraktamente,

vilket i förevarande fall måste betraktas såsom en faktisk avlöningskostnad,

belastar omkostnadsanslag i stället för avlöningsanslag.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla angelägenheten

av att bestämmelser utfärdas av sådant innehåll, att lönen vid

förordnanden av längre varaktighet och efter i förekommande fall företagen

flyttning kommer att utgå enligt den ortsgrupp, till vilken den faktiska

tjänstgöringsorten blivit hänförd.

Förklaring har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 1 och 2).

Enligt vad utskottet inhämtat har statskontoret i utlåtande den 31 oktober

1938 med förslag till tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet

angående tjänstgöringstraktamente för tjänstemän, tillhörande den all
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

3

männa civilförvaltningen, samt angående felräkningspenningar — vilket utlåtande

jämväl omnämnts av revisorerna — med anslutning till ett uttalande

av 1928 års lönekommitté yttrat, att under långförordnande, som föranleder

flyttning, tjänstemannens lön efter flyttningen bör beräknas efter den

ortsgrupp, till vilken den nya tjänstgöringsorten är att hänföra, och att i

anslutning härtill tjänstgöringstraktamente givetvis icke bör utgå efter flyttningen.

Statskontoret ifrågasatte dock örn icke — då åtminstone för allmänna

civilförvaltningens del en ny praxis härigenom skulle komma att

tillämpas — förtydligande bestämmelser i förevarande avseende borde meddelas.

I likhet med revisorerna anser utskottet angeläget, att särskilda bestämmelser

meddelas om stationeringsort för ordinarie tjänsteman vid förordnande

att uppehålla tjänst å annan ort än den, till vilken hans tjänstgöring

å den ordinarie tjänsten varit förlagd. Den av revisorerna föreslagna bestämmelsen,

att lönen vid förordnande av längre varaktighet och efter i förekommande

fall företagen flyttning bör utgå enligt den ortsgrupp, till vilken

den faktiska tjänstgöringsorten blivit hänförd, förefaller utskottet lämplig.

Utskottet vill emellertid framhålla, att ifrågavarande bestämmelser även

böra såvitt möjligt angiva vad i detta sammanhang bör förstås med förordnande

av längre varaktighet och så avfattas, att lönens storlek icke göres

helt beroende av att flyttning till den nya tjänstgöringsorten äger rum.

Det synes utskottet även lämpligt, att likformighet i här ifrågavarande hänseende

eftersträvas för samtliga statens befattningshavare med lön enligt

dyrortsgrupperad löneplan.

Då här berörda frågor torde böra göras till föremål för närmare utredning

och med hänsyn till att bestämmelser i ämnet synas böra intagas i det

civila avlöningsreglementet, får utskottet under åberopande av vad ovan

anförts hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta om utredning och till riksdagen

inkomma med förslag till bestämmelser rörande stationeringsort

för ordinarie tjänsteman vid förordnande att uppehålla

tjänst å annan ort än den, till vilken hans tjänstgöring

å den ordinarie tjänsten varit förlagd.

2:o) Verkställighet av ungdomsfängelse. Under justitiedepartementet,

§ 2, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn verkställighet av

ungdomsfängelse (Del I sid. 12—17).

Revisorerna hava erinrat örn att den å Skenäs kungsgård enligt beslut av

1936 års riksdag inrättade anstalten för män, som ådömts ungdomsfängelse,

enligt den godkända planen skulle kunna utbyggas alt rymma 150 elever,

men till en början inrättats för allenast 30 elever, ävensom att sistnämnda

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

platsantal redan under den första tiden efter det lagen om ungdomsfängelse

trätt i kraft visat sig icke vara tillräckligt.

Revisorerna hava inhämtat, att, sedan 1938 års riksdag av berörda anledning

beslutat utbygga Skenäsanstalten med ytterligare 30 platser, dessa

beräknades kunna tagas i anspråk våren 1939, ävensom att Kungl. Maj:t medgivit,

att ungdomsfängelse finge jämväl verkställas, dels från och med den

1 september 1938 tills vidare i en vid straffängelset i Uppsala anordnad avdelning

för män, dels ock i en fångvårdens ungdomsanstalt, för vars inrättande

tills vidare till och med den 30 juni 1939 Kungl. Maj:t medgivit fångvårdsstyrelsen

att förhyra Hågakolonien å egendomen Hall.

Revisorerna hava vidare inhämtat, att fångvårdsstyrelsen i underdånig

skrivelse den 31 oktober 1938 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte ställa ett

belopp av 55,000 kronor till styrelsens förfogande för modernisering av

straffängelset i Uppsala och uppförande av en verkstadsbyggnad därstädes.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Såsom av ovanstående redogörelse framgår har lagen om ungdomsfängelse

kommit att tillämpas i avsevärt större omfattning, än som vid lagens tillkomst

förutsågs. Till följd härav hava de åtgärder för omhändertagandet av detta

klientel, vilka av riksdagen i samband med lagens genomförande vidtogos,

visat sig otillräckliga för att möta den stora anhopningen av till ungdomsfängelse

dömda män. Fångvårdsstyrelsen har därför vid upprepade tillfällen

varit nödsakad göra framställning hos Kungl. Maj:t om inrättande av nya

avdelningar. Enligt revisorernas uppfattning kunna emellertid vissa av dessa

avdelningar ingalunda anses fylla de uppställda kraven på en öppen anstalt

för det klientel, varom fråga är. Så synes vara fallet med straffängelset i

Uppsala, vilket revisorerna vid därstädes avlagt besök kunnat konstatera.

Att märka är, att detta straffängelse — en av landets mera ålderdomliga fångvårdsanstalter

— där ungdomsfängelse numera verkställes, utdömts av 1934

års sakkunniga, vilken uppfattning jämväl delats av första lagutskottet vid

1935 års riksdag. .

Revisorerna, som ingalunda bortse fran de svårigheter, vilka uppstått tor

myndigheterna att tillgodose det oförutsedda platsbehovet, förutsätta givetvis,

att de nytillkomna avdelningarna utanför ungdomsanstalten å Skenäs

endast bliva av provisorisk karaktär. Den nuvarande splittringen av ifrågavarande

klientel å ett flertal anstalter, vilka icke äro inrättade för denna

form av straffverkställighet, måste nämligen enligt revisorernas uppfattning

såväl försvåra uppfostringsverksamheten som ock medföra ökade kostnader.

Å ovannämnda förhållanden hava revisorerna härigenom velat fästa riksdagens

uppmärksamhet.

Yttrande har avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 2 och 3), som bland

annat erinrat om, att Kungl. Majit i proposition till innevarande liksdag (nr

2, bilaga 11) å tilläggsstat för budgetåret 1938/39 begärt medel för uppförande

av en tredje logementsbyggnad m. m. å Skenäs.

I detta sammanhang må erinras om, att Kungl. Majit, såsom framgår av

det till den av fångvårdsstyrelsen nämnda propositionen hörande statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden den 4 januari 1939, genom

beslut den 9 december 1938 medgivit att ungdomsfängelse finge tills vidare

till och med den 30 juni 1939 verkställas jämväl i en vid statens ungdomshem

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

5

å Långanäs anordnad avdelning för män. Departementschefen har i berörda

statsrådsprotokoll framhållit, att Uppsalaavdelningen om möjligt borde anlitas

endast till förvar av sådana elever, som ej lämpa sig för intagning å öppen

anstalt ävensom att den liksom de vid Håga och Långanäs inrättade anstalterna

måste betraktas som provisorisk.

Utskottet, som finner de åtgärder, som nu vidtagas och planeras för omhändertagande

av till ungdomsfängelse dömda ynglingar starkt motiverade,

har ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

. omförmäla.

3:o) Undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet.

Under justitiedepartementet, § 3, hava revisorerna behandlat vissa

frågor beträffande undersökningarna av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet

{Del I sid. 17—36).

Revisorerna hava erinrat om att genom sinnessjuklagen av den 19 september

1929, som trädde i kraft den 1 januari 1931, nya bestämmelser införts

angående huru undersökning av för brott tilltalade personers sinnesbeskaffenhet

skall ske, och att genom de i samma lag meddelade föreskrifterna om

skyldighet för domstol att i vissa fall besluta örn dylik undersökning dessa

rättspsykiatriska undersökningar betydligt ökat i antal.

Undersökning skall företagas försåvitt det finnes anledning till antagande,

att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet,

som utesluter eller minskar straffbarheten, d. v. s. att strafflagen 5: 5 eller

5: 6 är tillämplig. Sådan rättspsykiatrisk undersökning är obligatorisk vid

mord och vid mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt

att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, samt vid försök

till dessa brott, såvida straffet ej understiger ett år. Vidare är undersökning

obligatorisk vid ifrågasatt intagning å interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

Medicinalstyrelsens befattning med de rättspsykiatriska undersökningarna

hava revisorerna angivit på följande sätt:

Samtliga läkarutlåtanden insändas i avskrift till medicinalstyrelsen och

underkastas där en granskning av medicinalrådet å extra stat, vilken är föredragande

i rättspsykiatriska ärenden. Finner föredraganden vid denna

granskning den verkställda undersökningen eller de av läkaren dragna slutsatserna

otillfredsställande, anmäler medicinalstyrelsen ofördröjligen till domstolen,

att styrelsen finner anledning föreligga, att frågan om den tilltalades

sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning. Någon

skyldighet för domstolen att föranstalta örn ytterligare utredning i dylika

läll finnes visserligen icke stadgad, men i praktiken föranleder regelbundet en

sådan anmälan, att domstolen beslutar inhämta styrelsens utlåtande angående

den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Även om granskningen i styrelsen

icke föranlett någon anmälan till domstolen, kan domstolen infordra styrelsens

utlåtande i målet. När styrelsens utlåtande begärts, kan styrelsen föranstalta

örn förnyad läkarundersökning av den tilltalade.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Utlåtande angående den på föranstaltande av styrelsen verkställda nya undersökningen

avgives till styrelsen, ej till domstolen. Vare sig förnyad undersökning

skett eller styrelsen avgiver sitt utlåtande angående den tilltalades

sinnesbeskaffenhet på grundval endast av handlingarna i målet, handlägges

ärendet i styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Såsom ledamöter av denna

tjänstgöra generaldirektören eller en av de byråchefer, vilka äro legitimerade

läkare, medicinalrådet å extra stat samt överinspektören för sinnessjukvården

i riket eller vid förfall för honom en psykiater i styrelsens vetenskapliga

råd. Yppas vid ärendets avgörande skiljaktiga meningar, skall ytterligare

tillkallas en psykiater i vetenskapliga rådet.

Revisorerna påpeka, att de rättspsykiatriska undersökningarna ökat i en

omfattning, som vida överstiger vad man vid lagens tillkomst räknat med,

och framhålla även, att den lättnad i rättspsykialriska nämndens arbetsbörda,

som de nya bestämmelserna syftat till, icke blivit uppnådd.

Undersökningarna av häktade äro för närvarande koncentrerade till fem

av fångvårdens sinnessjukavdelningar, nämligen centralfängelserna å Långholmen

(män och kvinnor), i Malmö (män), i Härnösand (män) och i Växjö

(kvinnor) samt i kronohäktet i Västervik (män).

Revisorerna hava konstaterat en betydande platsbrist å samtliga sinnessjukavdelningar,

med undantag av Långholmen, ävensom att undersökningarna

blivit fördröjda på grund av svårigheterna att bereda plats för under - sökningsfångarna. »Väntetiden», d. v. s. tiden från domstolens beslut örn

undersökning, till dess vederbörande intagits på sinnessjukavdelning och undersökningen

kunnat börja, har under senare halvåret 1937 utgjort i medeltal

14 dagar. Väntetider på en månad eller mera hava icke varit ovanliga.

Revisorerna hava uppmärksammat, att även själva undersökningstiden,

d. v. s. den tid, som förflyter från intagningen på sinnessjuk^vdelningen till

dess utlåtande angående den tilltalade inkommit till domstolen och till medicinalstyrelsen,

överstiger vad som uppenbarligen varit avsett, då i sinnessjuklagen

föreskrivits, att utlåtande skall avgivas utan dröjsmål och sist inom

två månader, där ej i särskilt fall anstånd medgives. I ett mycket stort antal

fall har den avsedda maximitiden av två månader överskridits. Detta gäller

särskilt sinnessjukavdelningarna å Långholmen, i Malmö och i Härnösand,

där under senare halvåret 1937 undersökningstiderna uppgått till i medeltal

72, respektive 70 och 86 dagar. I ett fall har undersökningstiden uppgått till

5 månader.

I fråga om läkartjänsterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar föreslogo

1926 års sinnessjuksakkunniga, att vid de tre största sinnessjukavdelningarna,

envar med ett beräknat antal av 60—80 undersökningar om året,

skulle inrättas ordinarie läkarbefattningar, medan å de övriga, där antalet

undersökningar beräknades bliva endast ringa, läkarbefattningarna borde

kunna förenas med läkarbefattning vid sinnessjukhus.

Revisorerna erinra örn att den organisation, som sålunda förutsatts vid

sinnessjuklagens tillkomst, emellertid icke kommit till stånd. Samtliga tjänster

äro nämligen icke-ordinarie arvodesbefattningar, av vilka fyra lakärr

tjänster å Långholmen samt en biträdande läkartjänst i Malmö äro beräknade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

7

som heltidstjänster. Övriga 5 läkartjänster — 2 i Malmö, 1 i Härnösand,

1 i Växjö och 1 i Västervik — skötas som bisysslor av läkare, som samtidigt

innehava ordinarie befattning vid statens sinnessjukhus. Under år 1937 har

sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Härlanda med 10 platser måst

nedläggas, emedan fångvårdsstyrelsen icke lyckats anskaffa någon psykiatriskt

utbildad läkare, som velat åtaga sig befattningen som sinnessjukläkare

vid avdelningen.

När rättspsykiatrisk undersökning skall ske av häktad överföres den häktade

till någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar och undersökes där av

vederbörande sjukvårdsläkare å avdelningen. Rättspsykiatriska utlåtanden

angående häktade hava under senare halvåret 1937 avgivits av 12 olika läkare.

När rättspsykiatrisk undersökning skall ske av en tilltalad, som befinner

sig på fri fot, har medicinalstyrelsen att på anmälan av domstolen i varje

särskilt fall förordna en undersökningsläkare. Sådana förordnanden hava

för de 125 undersökningarna av denna art under senare halvåret 1937 meddelats

icke mindre än 71 olika läkare.

En följd av denna uppdelning på ett stort anial läkare har bland annat

varit, att personer, som stått åtalade i samma mål eller vilkas brott eljest

haft inbördes sammanhang, kommit att undersökas av olika läkare. Revisorerna

hava sålunda observerat, att Göteborgs rådhusrätt i början av juni

1937 förordnade om undersökning av 12 för sedlighetsbrott åtalade personer,

och att dessa undersöktes av 10 olika läkare vid 3 olika sjukhus i Göteborg

och Vänersborg.

Revisorerna omnämna, att skilda undersökningsläkare tillämpa olika normer

såväl i fråga om formen för det rättspsykiatriska utlåtandet som beträffande

arbetsmetoderna vid undersökningen, men framhäva, att i fråga om

själva de slutsatser, vari utlåtandet utmynnar, såväl undersökningsläkare

som medicinalstyrelsen enligt rådande praxis direkt angiva, huruvida strafflagen

5: 5 eller 5: 6 bör tillämpas på den tilltalade. I detta sammanhang

återgiva revisorerna ett uttalande över lagförslaget av föreningen Sveriges

häradshövdingar, varav framgår, att föreningen ansett en dylik praxis uppenbarligen

innebära ett överskridande av gränserna för ett sakkunnigutlåtande

och ett inskridande på domstolens behörighetsområde med hänsyn till att

domstolen ansåge sig hava svårt att, även örn skäl därtill förelåge, frångå ett

så beskaffat utlåtande.

Vad därefter angår själva det rättspsykiatriska bedömandet, har det synts

revisorerna alt de förhoppningar örn eif enhetligt sådant bedömande, åt vilka

departementschefen vid lagförslagets remitterande till lagrådet givit uttryck,

icke helt blivit infriade. Revisorerna lämna till belysande härav vissa statistiska

uppgifter, av vilka bland annat framgår, att antalet patienter, som

förklarats fullt tillräkneliga utgjort, i Västervik 26.4 %, i Malmö 23.8 °/o,

men å Långholmen allenast 3.6 % av hela antalet undersökta. Av uppgifterna

har det synts revisorerna även framgå, att medicinalstyrelsens praxis

vid ifrågavarande bedömande undergått en förändring under tiden efter

1931.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Vidare hava revisorerna meddelat, att medicinalstyrelsen under senare

halvåret 1937 i icke mindre än 11 fall först granskat vederbörande undersökningsläkares

utlåtande utan åtgärd, men sedermera i på begäran av domstol

avgivet utlåtande uttalat en motsatt mening i vård- eller tillräknelighetsfrågan.

I 9 av dessa fall hade medicinalstyrelsens utlåtande avgivits endast på

grundval av de förut granskade handlingarna.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

De iakttagelser, som revisorerna gjort i fråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

och vilka återgivits i den här ovan lämnade redogörelsen,

synas revisorerna utvisa, att utvecklingen på detta område icke kommit

att följa de linjer, som från början uppdragits, och att de brister i olika

avseenden, som revisorerna konstaterat vid sin granskning, i åtskilliga hänseenden

torde vara att direkt eller indirekt föra tillbaka på det förhållandet,

att de förutsättningar, varpå bestämmelserna i 1929 års sinnessjuklag hyglig

bland annat i form av tillräckligt antal platser på fångvårdens sinnessjukavdelningar

och ordinarie läkare, rättspsykiatrisk! utbildade för undersökningarna

— icke blivit förverkligade. Härtill har kommit, att det årliga

antalet undersökningar ökat i en omfattning, som icke varit förutsedd, och

att därigenom bristerna i organisationen kommit att än mera göra sig gällande.

Man torde även kunna räkna som sannolikt, att undersökningarna

i fortsättningen icke komma att minska i antal, utan att fastmera reformer

inom straffrättens område — särskilt lagen 18 juni 1937 örn förvaring och

internering i säkerhetsanstalt, vilken träder i kraft den dag Konungen förordnar

— komma att ställa ökade fordringar på det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Till en början vilja revisorerna framhålla, att bestämmelserna i sinnessjuklagen

angående undersökning av tilltalade synas vara något svåröverskådliga

och i vissa avseenden onödigt invecklade. Ett exempel härpå erbjuda

föreskrifterna i 43 §, enligt vilka i fråga om tilltalade, som icke äro

häktade, medicinalstyrelsen har att för varje enskilt fall förordna undersökningsläkare.

På grund härav måste, sedan domstolen beslutat om undersökning,

alltid en viss tid förflyta, innan undersökningen kan taga sin

början, i det att domstolen först gör anmälan till medicinalstyrelsen, styrelsen

sedan förordnar lämplig läkare, domstolen underrättas härom, handlingarna

i målet översändas till den förordnade och denne sedan vidtager

åtgärder för att komma i förbindelse med den person, som skall undersökas

och som under tiden saknat kännedom om var och av vem undersökningen

skall verkställas. En förenkling här synes vara högeligen önskvärd.

En väsentlig svaghet i nuvarande ordning synes vara, att undersökningarna,

som varit avsedda att verkställas av ett fåtal psykiatriskt utbildade

läkare, numera äro splittrade på ett mycket stort antal läkare, vilka icke

hava undersökningsarbetet som huvuduppgift. Särskilt gäller detta undersökningarna

av icke häktade. Vid dessa undersökningar, som måste anses

vara av samma vikt som övriga rättspsykiatriska undersökningar i brottmål,

finnas några kompetensvillkor ej föreskrivna för undersökningsläkarna.

Visserligen torde de underläkare vid sinnessjukhus, åt vilka huvudparten

av dessa undersökningar anförtros, som regel hava tjänstgjort i flera

år i sinnessjukvård, men det synes uppenbart, att tillfälliga uppdrag som

undersökningsläkare icke kunna giva den förtrogenhet med de speciella

rättspsykiatriska frågorna, som måste anses önskvärd. För sinnessjukhusens

läkare torde dessa för läkarnas sjukvårdande verksamhet tämligen

främmande uppgifter innebära en betydande arbetsbörda, som icke lärer

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

9

kunna undgå att influera på det ordinarie arbetet, i synnerhet i betraktande

av sinnessjukhusens under dc senaste åren vidgade uppgifter och särskilt

förekommande nya medicinska behandlingsmetoder. Även för de tilltalade

torde den nuvarande ordningen medföra vissa nackdelar. Då undersökningsläkaren

genom sitt arbete är bunden vid sjukhuset, blir intagning på

sinnessjukhus eller vistelse där enligt § 101 sinnessjukstadgan ofta en nödvändig

förutsättning för att undersökning skall kunna ske, särskilt när det

gäller personer bosatta på andra orter. Då, enligt vad revisorerna vid sin

granskning funnit, tiderna för sådan vistelse på sinnessjukhus kunna uppgå

till en eller flera månader, torde undersökningen emellanåt medföra ett

kännbart avbrott i den tilltalades förvärvsverksamhet. Revisorerna finna

det angeläget, att undersökning av tilltalad, som icke hålles häktad, skjutan

onödig tidsutdräkt och på sådant sätt, att den lör den tilltalade icke

innebär större olägenhet eller inskränkning i hans rörelsefrihet än som av

förhållandena äro oundgängligen påkallade, i all synnerhet som det här ofta

torde vara fråga om personer tilltalade för mera obetydliga brott.

Vad angår de läkare, som å fångvårdens sinnessjukavdelningar verkställa

undersökningar av häktade, innehar ingen av dessa ordinarie anställning

i fångvården. Revisorerna finna detta förhållande vara värt att uppmärksammas,

enär det torde försvåra möjligheterna att för detta arbete förvärva

kvalificerade läkare. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om, att

sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Härlanda måst nedläggas, emedan

det icke lyckats fångvårdsstyrelsen att anskaffa någon psykiatriskt utbildad

läkare, som velat åtaga sig befattningen som sinnessjukläkare vid avdelningen.

En annan omständighet, som förtjänar beaktande, är, att vid

sinnessjukavdelningarna utom Stockholm de för undersökningarna ansvariga

läkarna samtidigt tjänstgöra som ordinarie läkare vid närbelägna sinnessjukhus

och endast kunna använda begränsad tid för undersökningsarbetet.

Utan att här närmare ingå på frågan om vilken organisation av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet, som må befinnas ändamålsenlig,

vilja revisorerna sålunda framhålla, att beträffande undersökningarna av

såväl häktade som icke häktade behovet av läkare, specialiserade på dessa

uppgifter, synes göra sig starkt gällande.

Revisorerna hava även fäst sig vid, att, enligt vad framgått av för revisorerna

tillgängliga uppgifter, häktade efter domstolens beslut om undersökning

mycket ofta fått vänta en eller flera veckor, innan plats beretts dem

på sinnessjukavdelningen och att härigenom uppkommit dröjsmål med utlåtandenas

avgivande och därmed förlängd liäktningstid för de tilltalade.

Beträffande samtliga avdelningar, med undantag av den å Långholmen, synes

detta förhållande lia berott på platsbrist. Särskilt hava revisorerna uppmärksammat

de otillfredsställande förhållanden, som råda beträffande undersökningsfångar

från landets norra delar.

Revisorerna hava iakttagit, att sinnessjukavdelningen vid centralfängelset

å Långholmen, vilken prinicipiellt intager samma ställning som övriga sinsessjukavdelningar

inom fångvården, i olika avseenden kommit att få en särställning.

Sålunda hava revisorerna konstaterat, att personalkostnaderna å

Långholmens sinnessjukavdelning i förhållande till antalet där verkställda

undersökningar äro nära tre gånger sä stora som motsvarande kostnader ä

de båda andra större sinnessjukavdelningarna. Visserligen användes sinnessjukavdelningen

å Långholmen även för undervisningsändamål — något sorn

även ehuru i mera begränsad omfattning är fallet med sinnessjukavdelningen

i Malmö — men allenast härav lärer dock skillnaden icke kunna förklaras.

Revisorerna finna sig därför böra lästa uppmärksamheten på, att en

anmärkningsvärd disproportion hill- består mellan statsinstitutioner med lik
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

artade uppgifter. I detta sammanhang vilja revisorerna även framhålla, att

det synts revisorerna anmärkningsvärt, att på sinnessjukavdelningen å Långholmen

med dess fyra heltidsanställda läkare och goda tillgång i övrigt på

personal de i sinnessjuklagen angivna tiderna för utlåtandes avgivande likväl

ofta överskridits. Av vad som inhämtats angående platsantal och beläggning

å avdelningen hava revisorerna vidare fått den uppfattningen, att här

tillgängliga platser icke alltid utnyttjas i full utsträckning.

Revisorerna hava, som tidigare omnämnts, lagt märke till, att vid undersökningar

på sinnessjukavdelningen å Långholmen endast 18 av 503 personer

ansetts vara fullt tillräkneliga, medan å andra sinnessjukavdelningar en

helt annan proportion i detta hänseende är tillfinnandes. En dylik ojämnhet

i bedömningen måste anses betänklig, ej minst med hänsyn till de vittgående

konsekvenser för den tilltalade, som utgången av den rättspsykiatriska undersökningen

i regel innebär. Enligt vad som framgått vid den av revisorerna

gjorda utredningen, synes denna ojämnhet ej bortelimineras genom medicinalstyrelsens

eftergranskning av utlåtandena, och revisorerna vilja ifrågasätta,

huruvida denna omfattande eftergranskning numera kan anses ändamålsenlig,

i synnerhet som det torde utgöra en viss svaghet, att avgörandena

i medicinalstyrelsen icke ske med stöd av direkta iakttagelser angående

den tilltalade utan på grundval av föreliggande handlingar och undersökningsjournaler.

Känt är, att domstolarna med hänsyn till den ställning, medicinalstyrelsen

intager, äro synnerligen obenägna att frångå medicinalstyrelsens uttalanden

vid avgörande av tillräknelighetsfrågor, något som även bestyrkes av det för

revisorerna tillgängliga materialet. Man torde på flera håll känna en viss

oro inför den utveckling som skett, i det medicinalstyrelsen synes vara på

väg att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor, en utveckling

som icke varit avsedd. Särskilt torde allmänheten ej sällan hava svårt

att känna sig övertygad örn värdet av en straffriförklaring av en åtalad, då

vederbörande en synnerligen kort tid därefter kan under åberopande av

friskintyg återinträda i full verksamhet. Vidare torde den synpunkten här

göra sig gällande, att, medan å ena sidan den medicinska utredningens betydelse

måste understrykas, det å andra sidan ej bör förbises, att den personkännedom

och allmänna erfarenhet, som lekmännen i underdomstolarna

ofta representera, torde äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandling

av tillräknelighetsfrågor. Revisorerna anse, att det ur rättssäkerhetens

synpunkt är angeläget, att organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

ej får motverka, att praxis i tillräknelighetsfrågor utbildas

genom domstolarnas obundna avgöranden på grundval av det material, som

av den medicinska sakkunskapen ställes till deras förfogande. Det torde kunna

ifrågasättas, om icke delta syfte skulle gagnas av, att ett mera direkt samarbete

åvägabringades mellan domstolen och undersökningsläkaren än vad

nu förekommer.

Huruvida de brister, som ovan framhållits, äro av den art, att en omläggning

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet bör ske, anse sig revisorerna

icke kunna uttala sig om, då även andra faktorer, än som av revisorerna

behandlats, här kunna inverka. Den stora betydelse och det värde

de rättspsykiatriska undersökningarna äga för rättsskipningen göra det emellertid

till en samhällsangelägenhet av allra största vikt, att undersökningarna

ske under former, som garantera grundlighet och sakkunskap, samtidigt

som de ske utan onödig frihetsinskränkning och annan olägenhet för den

tint,dadé, samt att det ej får finnas något stöd för den misstanken, att strafffriförklaringar

och andra avgöranden i tillräknelighetsfrågor skulle ske på

grundval av en vacklande bedömning. Med hänsyn härtill synes det reviso
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

11

reina i varje fall nödvändigt, att det tages under övervägande, vilka åtgärder

som böra vidtagas för en mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet, i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets

ovan berörda krav bättre tillgodoses, och revisorerna finna

det angeläget, att utredning i sådant syfte omedelbart igångsättes.

Förklaringar hava avgivits av dels fångvårdsstyrelsen (Del II sid. 4—(i),

som bifogat yttranden av direktören vid centralfängelset å Långholmen samt

sinnessjukläkaren vid nämnda centralfängelses sinnessjukavdelning och sinnessjukläkaren

vid centralfängelsets i Malmö sinnessjukavdelning, dels ock

medicinalstyrelsen (Del II sid. 6—10).

Fångvårdsstyrelsen har därvid meddelat att den nya sinnessjukavdelning

å egendomen Hall, som är under utbyggnad, beräknades färdig i början av

år 1940 samt att styrelsen torde komma att framlägga förslag till utvidgning

av denna avdelning.

Medicinalstyrelsen har ansett sig böra framställa vissa erinringar i anledning

av vad revisorerna anfört, varvid styrelsen bland annat gjort gällande,

att styrelsens praxis, såsom revisorerna framhållit, numera vöre en annan

än för fyra å sex år sedan, i det att ett färre antal undersökta numera ansåges

fullt tillräkneliga. Detta förklarades emellertid av, att styrelsen —

enligt vad den själv nu meddelat — i detta avseende intoge en mellanställning

mellan ytterlighetsståndpunkterna, då det gällde att bedöma tillräknelighetsfrågor.

Styrelsen har jämväl betonat, att det icke kunde avgöras

huru nära styrelsens ståndpunkt läge ett eftersträvat medelvärde, utan att

en mycket ingående undersökning verkställdes samt att ett absolut medelvärde

i detta avseende väl vore teoretiskt tänkbart men praktiskt icke uppnåeligt,

då man här rörde sig med biologiska företeelser, där naturen icke

droge några skarpa gränser. Å andra sidan har medicinalstyrelsen i annat

sammanhang i sin förklaring bestämt betonat, att den i sin egenskap av

sakkunnig myndighet icke hade att taga hänsyn till annat än i ett givet fall

föreliggande medicinska fakta. Medicinalstyrelsen har även ifragasatt lämpligheten

av ett mera direkt samarbete mellan domstolen och undersökningsläkaren,

då det gällt avgörandet av tillräkneliglietsfrågorna, samt funnit sig

böra vidhålla en ståndpunkt, vilken av revisorerna betecknats såsom en

svaghet i det nuvarande systemet, nämligen att medicinalstyrelsens bedömning

skedde utan varje personlig kontakt med den tilltalade, som var föremål

för undersökningen. Emellertid har dock medicinalstyrelsen i anledning

av revisorernas hemställan örn en utredning av spörsmålet örn det

rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation tillstyrkt en allsidig

och förutsättningslös utredning härutinnan, då vissa av de utav revisorerna

anförda omständigheterna, enligt vad styrelsen anfört, utgjorde starka skäl

för en sådan utrednings verkställande.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, att inom riksdagen väckts

dels en motion, nr 1:213, däri hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t begära övervägande av skyndsamt förslag till lagstiftning och andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Utskottet.

åtgärder för tillrättaläggande av vissa missförhållanden vid samverkan nielIan

psykiatri och rättsskipning, dels ock en motion, nr 11:240, däri hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam

utredning för åstadkommande av ändring i gällande bestämmelser rörande

sinnesundersökning av tilltalad person m. m. Dessa motioner äro

föremål för förberedande behandling av lagutskott.

Innan utskottet närmare ingår på bedömandet av vad revisorerna anfört

och myndigheternas i anledning därav avgivna förklaringar, vill utskottet

omnämna, att chefen för justitiedepartementet numera uppdragit åt den enligt

beslut den 6 oktober 1938 tillsatta strafflagberedningen att omedelbart

upptaga till prövning frågan örn den rättsliga behandlingen av förbrytare,

vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet samt om revision

av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Enligt vad utskottet erfarit

har strafflagberedningen redan igångsatt utredningar härutinnan och

påbörjat behandlingen av vissa utav de frågor, som hava samband med

riksdagens revisorers uttalanden.

Statsrevisorerna hava i sitt ovan intagna allmänna uttalande framhållit,

att utvecklingen i fråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet icke

kommit att följa de linjer, som från början uppdragits. De hava även konstaterat,

att brister i olika avseenden förefinnas i organisatoriskt hänseende

och att dessa kunna anses hava sin egentliga grund i det förhållandet, att

förutsättningarna, varpå bestämmelserna i 1929 års sinnessjuklag bygga —

nämligen i främsta rummet tillräckligt antal platser på fångvårdens sinnessjukavdelningar

och ordinarie läkare, rättspsykiatrisk! utbildade för undersökningarna

— icke blivit förverkligade ävensom däri, att undersökningarnas

omfattning i en icke förutsedd omfattning ökats under senare år.

Vidare hava revisorerna framställt åtskilliga erinringar beträffande särskilda

detaljer ifråga om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet samt

anfört, att den ojämnhet, som kunnat konstateras beträffande undersökningsresultaten,

ej eliminerats genom medicinalstyrelsens eftergranskning

av de utav sinnessjukläkarna avgivna utlåtandena. Revisorerna hava

för sin del ifrågasatt, huruvida denna omfattande eftergranskning från medicinalstyrelsens

sida fortfarande kunde anses ändamålsenlig i synnerhet

som en viss svaghet läge däruti, att avgörandena i medicinalstyrelsen icke

skedde med stöd av gjorda iakttagelser angående den tilltalade utan endast

på grundval av föreliggande handlingar och undersökningsjournaler. De av

medicinalstyrelsen i detta hänseende gjorda erinringarna mot vad revisorerna

anfört kan utskottet icke tillmäta avgörande betydelse. Utskottet vill i sammanhang

härmed också omnämna, att utskottet erfarit, att just under de senaste

åren en tydligt märkbar ändring i förutvarande praxis hos medicinalstyrelsen

kommit till synes vid styrelsens handläggning av tillräknelighetsfrågorna

och att såsom följd härav det procenttal stigit, med vilket på grund av

medicinalstyrelsens efterprövning av sinnessjukläkarnas utlåtanden personer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

13

förklarats vara i behov av sjukhusvård. Ännu betänkligare måste det förefalla

utskottet, att det nuvarande systemet kan leda till och enligt vad utskottet

inhämtat i åtskilliga fall även föranlett, att personer intagits på sinnessjukhus,

utan att någon sinnessjukläkare dessförinnan fått tillfälle att vid

verkställd undersökning rörande vederbörandes sinnesbeskaffenhet konstatera

att behov av vård förelegat. Utskottet måste finna medicinalstyrelsens

förklaringar i flera hänseenden otillfredsställande och måste i likhet med

revisorerna hävda, att ojämnheten vid bedömningen av tillräknelighetsfrågor

måste anses betänklig ej minst med hänsyn till de vittgående konsekvenserna

för den tilltalade. Dock må framhållas, att även medicinalstyrelsen

ansett sig böra tillstyrka en allmän utredning av frågan om det rättspsykiatriska

undersökningsväsendets organisation och att alltså även styrelsen

— under hänvisning till att vissa av de utav revisorerna anförda omständigheterna

utgjorde starka skäl härför — funnit en dylik utredning numera

vara av behovet påkallad.

Revisorerna hava uttalat, att man på flera håll syntes känna en viss oro inför

den utveckling som skett, i det att medicinalstyrelsen syntes vara på väg

att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor samt att en dylik

utveckling aldrig varit avsedd. Särskilt syntes allmänheten ej sällan hava

svårt att känna sig övertygad örn värdet av en straffriförklaring av en åtalad,

då vederbörande en synnerligen kort tid därefter kan under åberopande

av friskintyg återinträda i sitt arbete. Revisorerna hava understrukit den

synpunkten, att å ena sidan den medicinska utredningens betydelse måste beaktas,

men att å andra sidan ej bör förbises den personkännedom och allmänna

erfarenhet som lekmännen i underdomstolarna ofta representera och

vilken syntes äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandlingen av tillräknelighetsfrågor.

Till vad revisorerna sålunda framhållit anser sig utskottet,

som även beaktat att i viss mån likartade synpunkter kommit till uttryck

i motionerna I: 213 och 11:240, böra giva sin anslutning.

Utskottet anser sig även i full överensstämmelse med de av revisorerna anförda

synpunkterna böra framhålla nödvändigheten av att organisationen av

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet ej får motverka, att praxis i tillräknelighetsfrågor

utbildas genom domstolarnas obundna avgöranden på

grundval av det material, som av den medicinska sakkunskapen ställes till

deras förfogande.

Med hänsyn till betydelsen av de rättspsykiatriska undersökningarna ur

rättsskipningens synpunkt måste dessa ske under former, som enligt utskottets

uppfattning garantera grundlighet och sakkunskap, samtidigt som de ske

utan onödig frihetsinskränkning och annan olägenhet för den tilltalade. Något

stöd får heller icke lämnas för den misstanken, att straffxåförklaringar

och andra avgöranden i tillräknelighetsfrågor skulle ske på grundval av en

vacklande bedömning.

Utskottet, som måste finna det av revisorerna behandlade spörsmålet vara

en samhällsangelägenhet av största vikt, anser i likhet med revisorerna, alt

det bör tagas under övervägande vilka åtgärder, som böra vidtagas för en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets ovan berörda

krav bättre tillgodoses. Den redan genom vederbörande departementschefs

försorg igångsatta utredningen torde böra fullföljas och avse en allmän

och allsidig undersökning av spörsmålet i hela dess vidd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

de synpunkter, som av riksdagens revisorer och utskottet

blivit anförda, måtte beaktas vid den pågående utredningen

rörande vissa med det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

sammanhängande spörsmål.

4:o) Vissa ombyggnadsföretag vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori. Under

försvarsdepartementet, § 5, hava revisorerna gjort vissa erinringar rörande

ombyggnadsarbeten vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna dels

inom den s. k. gamla fabriksbyggnaden dels av en fabriksbyggnad, vilken är

belägen å fastigheten Norra Vattenverket nr 1 och 2, för vars förvärvande

1937 års riksdag anvisat medel (Del I sid. 46—55).

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser på följande sätt:

Av den lämnade redogörelsen framgår, att ehuru enligt 1937 års riksdags

beslut allenast högst 25,000 kronor ställts till förfogande för nödiga nybyggnads-

och förändringsarbeten å den fastighet, som enligt samma riksdags

beslut förvärvats för gevärsfaktoriets räkning, sammanlagt omkring 112,000

kronor tagits i anspråk för ombyggnad i betydligt större omfattning, än som

från början varit avsett. Vidare hava väsentliga omändringsarbeten i den

s. k. gamla fabriksbyggnaden företagits, vilka dragit en kostnad av omkring87,

000 kronor, utan att medel därtill utöver 25,000 kronor funnits anvisade.

Det för dessa byggnadsföretag erforderliga medelsbehovet — utöver vad som

sålunda anvisats — har täckts dels genom direkt ianspråkstagande av anslagen

utöver anvisade belopp dels i vad avser ett belopp av 145,637 kronor 95

öre genom förhöjning av den omkostnadsprocent, som pålägges tillverkningen

vid faktoriet. Dessa byggnadskostnader hava härigenom kommit att belasta

de anslag, av vilka ersättning utgår för den från gevärsfaktoriet levererade

materielen. Med hänsyn därtill att medel för byggnadsändamål skola anvisas

av riksdagen å särskilt riksstatsanslag, hava revisorerna funnit det förfarande,

som i förevarande fall använts, synnerligen anmärkningsvärt.

Omständigheterna i samband med dessa byggnadsföretags ordnande finna

revisorerna ganska märkliga.

Vad först beträffar ombyggnaderna i gamla fabriksbyggnaden vill det synas,

som örn vissa lokalförändringar varit erforderliga med hänsyn till dels övergången

från tillverkning av gevärs- och karbindelar till framställande av kulsprutemateriel,

dels väsentlig ökning i årstillverkningen av kulsprutor och

kulsprutegevär. Sedan styresmannen i anledning härav framlagt förslag till

ombyggnad i viss utsträckning, hava arméförvaltningens tygdepartement och

fortifikationsstyrelse likväl icke vidtagit åtgärder för anskaffande av medel

härför utan endast konstaterat, att medel saknats och att framställningen

ifråga icke skulle föranleda någon åtgärd. Fortifikationsstyrelsens yttrande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

15

i ärendet rörande de föreslagna åtgärdernas tekniska lämplighet har dock

under hand tillställts styresmannen, en omständighet, som torde utvisa, att

förenämnda myndigheter icke varit främmande för tanken, att det ifrågasatta

ombyggnadsföretaget ändock borde komma till utförande. Revisorerna finna

angivna förhållande så mycket mer anmärkningsvärt, som tygdepartementet,

såsom ovan nämnts, vid den tidpunkt, då ärendet avgjordes, framställt ännu

större anspråk på gevärsfaktoriets tillverkningskapacitet, utan att ens av denna

anledning vidtaga åtgärder för tillgodoseende av gevärsfaktoriets medelsbehov

för erforderliga lokalförändringar. Så vitt revisorerna kunnat finna,

har styresmannen härigenom försatts i ett sådant tvångsläge, att han, för att

kunna fullgöra honom åliggande arbetsuppgifter, sett sig nödsakad att på

eget ansvar vidtaga de åtgärder, han funnit av förhållandena påkallade.

Vad därefter beträffar ombyggnaden av fabriksbyggnaden å fastigheten,

Norra Vattenverket nr 1 och 2, hava tygdepartementet och fortifikationsstyrelsen

i anledning av styresmannens vid gevärsfaktoriet förenämnda framställning

om dels godkännande av vissa byggnadsritningar, dels antagande av

anbud å värme-, ventilations- och sanitetsanläggning till ett belopp av 21,565

kronor, dels medgivande att ombyggnadsarbetena finge utföras av en byggnadsfinna

på löpande räkning, dels ock att ett anslag av sammanlagt 28,400

kronor för sistnämnda ombyggnadsarbeten skulle ställas till disposition, endast

beviljat medel för värme-, ventilations- och sanitetsanläggningen, medan

däremot åtgärder icke vidtagits för anskaffande av medel för själva ombyggnaden.

Av detta förhållande synes framgå, att styresmannen realiter även i

detta fall erhållit ifrågavarande myndigheters medgivande till ombyggnaden,

ehuru ansvaret därför formellt sett lagts på denne befattningshavare. Utan

att närmare vilja ingå på frågan huruvida en ombyggnad i den utsträckning

som ägt rum verkligen varit av behovet påkallad, vilja revisorerna endast

framhålla, att styresmannen icke fullföljt den plan till ombyggnad, han framlagt

i förenämnda skrivelse den 9 september 1937, utan givit ombyggnadsföretaget

betydligt större omfattning. Revisorerna hava jämväl fäst sig vid,

att styresmannen, då entreprenadanbud å byggnadsföretaget icke kunnat erhållas

från byggnadsfirma i Eskilstuna, icke infordrat nya anbud från firmor

å annan ort, utan låtit arbetet utföras på räkning.

Att, på sätt som skett, med frångående av riksdagens beslut i ärendet använda

medel, som äro beviljade för helt andra ändamål, till utförande av

byggnadsföretag, hava revisorerna funnit så anmärkningsvärt, att revisorerna

härigenom velat bringa angivna förhållanden till riksdagens kännedom.

Yttrande bar avgivits av armé föra alt nine] ens tjjrjdcpartement och fortifikationsstjjrelse,

som bifogat yttrande av styresmannen för Carl Gustafs stads

gevärsfaktori (Del II sid. 21—32).

Såsom av revisorerna framhållits hava vissa ombyggnadsföretag för gevärsfaktoriets

räkning verkställts i betydligt större omfattning än som från början

varit avsedd och utan att medel härför av riksdagen funnits anvisade å

särskilt riksstatsanslag. För bestridande av kostnaderna för utförda byggnadsföretag

hava medel använts, som beviljats för helt andra ändamål. De

förfaranden, som bär använts, innebära enligt utskottets mening ett uppenbart

föregripande av riksdagens beslut, varjämte riksdagen undandragils kontrollmöjligheterna

över beslutade medelsanvisningar.

Vad sålunda förekommit har utskottet, som funnit den av arméförvalt
-

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

ningens tygdepartement och fortifikationsstyrelse i ärendet avgivna förklaringen

icke tillfredsställande, ansett vara av den anmärkningsvärda beskaffenhet,

att utskottet icke kunnat underlåta, att detsamma för riksdagen

omförmäla.

5:o) Vård av civila patienter å vissa garnisonssjukhus. Under försvarsdepartementet,

§ 6, hava revisorerna behandlat vissa frågor rörande vård av

civila patienter å vissa garnisonssjukhus (Del I sid. 55—73).

Vid garnisonssjukhusen i Stockholm, Boden, Linköping, Skövde och Karlsborg

samt militärsjukhusen i Eksjö och Sollefteå emottagas enligt med Stockholms

stad och vissa landsting samt beträffande garnisonssjukhuset i Boden

även med pensionsstyrelsen träffade överenskommelser civila patienter för

vård å nämnda sjukvårdsinrättningar. Vidare finnes överenskommelse träffad

därom, att Västerbottens läns landsting skall äga disponera Västerbottens

regementes Röda sjukbarack såsom tillfällig sjukvårdslokal.

Efter en ingående redogörelse av vissa förhållanden, som äga samband

med vård av civila patienter vid berörda sjukhus, varav framgår, bland

annat, att till dessa sjukhus inlevererad ersättning för civila patienter under

budgetåret 1937/38 uppgått till kr. 1,094,883: 05, hava revisorerna gjort följande

uttalande:

Revisorerna hava under sina innevarande år företagna resor avlagt besök

vid garnisonssjukhusen i Boden, Karlsborg och Skövde, varvid revisorerna

iakttagit, att beträffande det sistnämnda sjukhuset vissa bristfälligheter,

särskilt med hänsyn till det trånga utrymmet i sjukhusbyggnaden, förelågo.

Dessa brister torde enligt revisorernas mening vid lämpligt tillfälle böra avhjälpas.

Med anledning av iakttagelserna under nämnda besök samt med

hänsyn till den omfattning, vari garnisons- och militärsjukhusen numera

tagas i anspråk för vård av civila patienter, hava revisorerna velat lämna

en relativt fullständig redogörelse för såväl innehållet i de avtal, som ligga

till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de militära

sjukhusen, som ock beträffande vissa ekonomiska förhållanden, som

därmed äga samband.

Av de ovan i sammandrag intagna avtalsbestämmelserna framgår, att en

betydande olikformighet förefinnes beträffande avtalets innehåll såväl ifråga

örn föreskrifterna rörande ersättningen för vården av patienterna som beträffande

ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet med

vederbörande landsting. Sålunda har särskilt uppmärksammats, att ersättningen

för de civila patienternas vård vid de flesta sjukhusen beräknas med

hänsyn till sjukhusets kostnader under närmast föregående budgetår, medan

åter vid några av sjukhusen grunden för ersättningen är vederbörande landstings

utgifter vid eget närbeläget sjukhus, en beräkningsgrund som tillämpas

exempelvis vid uppgörelsen mellan staten samt Stockholms stad och Stockholms

läns landsting rörande Karolinska sjukhuset. Även ifråga om gottgörelsen

till sjukhusens läkare förefinnas skilda beräkningssätt, i det att

ofta ersättningen här utgår i förhållande till antalet underhållsdagar för de

civila patienterna, medan åter i andra fall gottgörelse lämnas för av de civila

patienternas vård föranlett merarbete och utmätes efter viss skälighetsprövning.

I regel lämnas gottgörelse till läkarna av de uppbördsmedel, som till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

17

förås det riksstatsanslag under fjärde huvudtiteln, från vilket kostnaderna

för driften vid sjukhusen bestridas. Det synes revisorerna önskvärt att, i

den mån så låter sig göra, vid framtida avtalsuppgörelser eftersträvas att

genomföra enhetliga föreskrifter på detta område.

Även ifråga om sjukhusbyggnadernas uppförande är att märka, att landstingen

i allmänhet icke hava någon äganderätt till sjukhusbyggnaderna men

att dem tillförsäkras ersättning, för den händelse ett sjukhus nedlägges, till

vilket landstinget betalat viss del av byggnadskostnaden.

Numera uppgå — såsom ovan meddelats — de ersättningsbelopp, som inbetalas

för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till

ungefär 1,000,000 kronor för budgetår. Med hänsyn till beloppets storlek

anse revisorerna önskvärt, att föreskrifter lämnas om ifrågavarande belopps

redovisning i riksstaten, samt att, i den mån så låter sig göra, reglerande

bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas.

I betraktande av de fördelar, som ett fortsatt samarbete mellan försvarsväsendets

myndigheter å ena sidan samt landstingen och pensionsstyrelsen

å andra sidan utan tvivel å ömse sidor medföra och vilket torde böra ytterligare

utvecklas, hava revisorerna velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden

i avsikt att större stabilitet vid förvaltningen av de militära sjukhus,

som numera stå till förfogande för civila patienter, skall kunna ernås.

Yttrande har avgivits av arméförvaltningen (Del II sid. 33—35).

Den av revisorerna lämnade redogörelsen för innehållet i de avtal, som

ligga till grund för uppgörelserna rörande vården av civila patienter vid de

militära sjukhusen, har givit utskottet vid handen, att en betydande olikformighet

förefinnes såväl rörande ersättningen för vården av patienterna

som beträffande ordnandet av sjukhusens ledning och formerna för samarbetet

med vederbörande landsting. Enligt utskottets mening vore bestämda

fördelar att vinna, därest enhetlighet i avtalen kunde åstadkommas. Ifrågasättas

må, örn icke på grundval av hittills vunnen erfarenhet en allmän

översyn över hithörande förhållanden borde vidtagas, önskvärt är emellertid,

att vid framtida avtalsuppgörelser enhetliga föreskrifter på detta område

såvitt möjligt genomföras i syfte att ernå en större stabilitet vid förvaltningen

av de militära sjukhus, som numera stå till förfogande för civila

patienter.

Såsom revisorerna meddelat, uppgå de ersättningsbelopp, som inbetalas

för de civila patienternas vård å garnisons- och militärsjukhus, till ungefär

1.000,000 kronor för budgetår. Utskottet finner i likhet med revisorerna det

vara med hänsyn till beloppets storlek önskvärt, att föreskrifter lämnas om

ifrågavarande belopps redovisning i riksstaten, samt att om möjligt reglerande

bestämmelser rörande beloppets användning samtidigt utfärdas. Härigenom

synes utskottet vidgad överskådlighet i bokföringen kunna vinnas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, alt

Kungl. Majit måtte låta utfärda föreskrifter rörande redovisningen

och användningen av de ersättningsbelopp, som inbetalas

för civila patienters vård å garnisons- och militärsjukhus.

bihang till riksdagens protokoll 1939. (i sami. Nr 117. ''i

U ta kotte!.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

6:o) Gratifikationer till viss personal vid örlogsvarven i Karlskrona oell

Stockholm. Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna framställt

vissa erinringar rörande dispositionen av till vederbörande varvschefers

förfogande stående anslagsmedel för gratifikationer, uppgående för

Karlskrona örlogsvarv till 3,000 kronor och för Stockholms örlogsvarv till

2,000 kronor (Del I sid. 81—83).

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

Av vad i ärendet förekommit hava revisorerna kommit till den uppfattningen,

att de till varvschefernas förfogande ställda anvisningarna till gratifikationer

huvudsakligen användas såsom avlöningsförstärkning för sådan

personal vid örlogsvarven, vilkens avlöning och övriga förmåner äro fastställda

enligt gällande bestämmelser. Revisorerna hava särskilt fäst sig vid,

att samma personer kommit i åtnjutande av gratifikation två gånger samma

år, samt att de utbetalda beloppens storlek synes stå i viss relation till vederbörandes

ordinarie avlöningsförmåner, på så sätt att den som är placerad

i högre lönegrad kommit i åtnjutande av förhållandevis högre gratifikation.

Revisorerna hava även uppmärksammat, att det största antalet gratifikationer

i förhållande till personalantalet inom varvens olika verksamhetsgrenar,

särskilt vad Karlskrona örlogsvarv angår, utdelats inom varvschefens kansli

och varvskontoret. Endast i ett fåtal fall synas dessa medel hava använts

såsom belöning för extraordinära prestationer.

Innan avlöningsförhållandena för den icke-ordinarie personalen inom

statsförvaltningen reglerats genom nu gällande avlöningsreglementen, utgick

avlöningen till denna personal i stor omfattning i form av gratifikationer.

Detta system har emellertid numera upphört. Såvitt revisorerna kunna finna,

kan den administrativa personalen vid örlogsvarven icke anses böra intaga

någon särställning i förhållande till annan enligt samma grunder avlönad

personal. Som en jämförelse vilja revisorerna erinra därom, att motsvarande

personal vid marindistriktens expeditioner och verkstäder icke har möjlighet

att erhålla förstärkning av de i avlöningsreglementet fastställda avlöningsbeloppen.

Det torde jämväl förtjäna framhållas, att det sätt, på vilket

ifrågavarande medel användas, kan vara ägnat att skapa onödig irritation

mellan befattningshavarna inbördes.

Revisorerna vilja emellertid framhålla, att ifrågavarande kontorspersonal

enligt för densamma gällande avlöningsreglemente icke är berättigad till ersättning

för övertidsarbete, en omständighet, som givetvis kan hava föranlett

ifrågavarande gratifikationsutdelningar. Enligt vad revisorerna erfarit, pågår

för närvarande utredning i avsikt att söka åstadkomma enhetliga bestämmelser,

å ena sidan för, bland annat, kontorspersonalen såväl vid marindistriktens

som varvschefernas expeditioner och å andra sidan den icke-ordinarie

personalen inom allmänna civilförvaltningen.

Revisorerna, som sålunda icke kunna finna lämpligt, att gratifikationer,

på sätt som skett, tilldelas ifrågavarande personal vid örlogsvarven, bortse

ingalunda därifrån, att det under vissa förhållanden kan vara av värde, att

myndighet har medel till förfogande för uppmuntran vid fall, då en befattningshavare

genom särskilt rådigt ingripande eller på grund av andra särskilda

omständigheter gjort sig förtjänt av penningbelöning. Det synes därför,

enligt revisorernas mening, att ett mindre belopp under förevarande riksstatsanslag

bör ställas till marinförvaltningens förfogande för att på framställning

av vederbörande varvschef efter prövning i varje särskilt fall av

ämbetsverket utdelas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

19

Yttrande har avgivits av marinförvaltningen, som bifogat yttranden av berörda

varvschefer (Del II sid. 48—54). Av varvschefens för Stockholms örlogsvarv

yttrande framgår, bland annat, att gratifikationer utbetalats dels

som belöning för utfört extra arbete av sådant slag, som icke tillhör befattningshavarens

ordinarie göromål, dels för regelbundet övertidsarbete.

Vad revisorerna anfört har givit utskottet vid handen, att det sätt, på vilket

gratifikationsanvisningarna utdelats vid örlogsvarven, icke står i överensstämmelse

med syftet med dessa gratifikationer. Vad i ärendet förekommit

har utskottet funnit vara av den art, att förtydligande direktiv böra utfärdas

till vinnande av att medlen framdeles användas i enlighet med önskvärda

och fullt godtagbara principer.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville utfärda förtydligande bestämmelser rörande

användningen av de till vederbörande varvschefers förfogande

ställda gratifikationsbelopp.

7:o) Kostnader för ersättnings- och nyanskaffningar samt vissa nybyggnader

vid örlogsvarven. Under försvarsdepartementet, § 15, hava revisorerna

gjort vissa erinringar rörande sättet för bestridande av kostnader för ersättnings-

och nyanskaffningar samt vissa nybyggnader vid örlogsvarvens

kraftcentraler ävensom vid Karlskrona örlogsvarvs repslagarverkstad och

oljefabrik (Del I sid. 89—92).

Revisorerna erinra om, att berörda kraftcentraler, verkstad och fabrik

icke tillhöra örlogsvarvens s. k. självförsörjande inrättningar och att gällande

bestämmelser rörande förnyelsefonder vid marinens självförsörjande inrättningar

följaktligen icke äro tillämpliga å dem.

Revisorerna hava uppmärksammat, att kostnaderna för förekommande

ersättningsanskaffningar, nyanskaffningar och utvidgningar i stor utsträckning

bestridas från en under reservationsanslaget till underhåll av flottans

fartyg och byggnader m. m. upplagd undertitel, benämnd varvsdepartementens

driftomkostnader. Å denna hjälptitel bokföras med varvsdriften förbundna

driftkostnader, d. v. s. utgifter för verkstädernas belysning, uppvärmning

och renhållning, underhåll, och återanskaffande av maskiner och verktyg

samt nyanskaffning av verktyg, utgifter för drivmedel, såsom elektrisk

energi, gas och ånga m. fl. kostnader. För täckande av dessa å titeln redovisade

omkostnader beräknas för varje produktivt arbete ett särskilt driftpålägg,

som fastställes av vederbörande departementschef vid varven och utgår

i procent av de direkta avlöningskostnaderna för respektive arbete. De

sålunda till fördelning å de produktiva arbetena fastställda omkostnadsbeloppen

gottskrivas omkostnadstiteln och avföras å de titlar, som slutligt

skola belastas med kostnaderna för arbetena i fråga.

I ärendet hava revisorerna gjort följande uttalande:

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Att kostnader för återanskaffning samt större reparationer av maskiner

Jörskotteras av omkostnadstiteln torde stå i överensstämmelse med gällande

föreskrifter. Då emellertid omkostnadstiteln icke får utvisa brist vid budgetårsskifte,

måste — för den händelse medel å omkostnadstiteln icke på förhand

fonderats för ändamålet — samtliga densamma under ett budgetår debiterade

omkostnader under loppet av samma budgetår fördelas å de produktiva

arbetena. Detta medför, bland annat, att en dyrbar maskin, som för

ersättande av en äldre utrangerad anskaffas exempelvis tre månader före

budgetårsskiftet, vid sistnämnda tidpunkt måste vara helt avskriven, ehuru

den måhända icke i nämnvärd utsträckning kunnat tagas i anspråk under

perioden och dessutom kan ur ekonomisk synpunkt sett hava en livslängd av

åtskilliga år. Kostnaderna för en dylik maskin komma sålunda — därigenom

att driftpålägget måste höjas med för avskrivningen erforderligt belopp

— att belasta andra produktiva arbeten än dem, för vilka maskinen tages i

anspråk. En sålunda anordnad redovisning av kostnader för återanskaffning

av maskiner torde icke vara förenlig med en rationell självkostnadsberäkning.

I många fall lärer denna metod kunna medföra, att de redovisade

självkoslnaderna för vissa arbeten bliva väsentligt missvisande. Föreligger

fondering för ersättningsanskaffning å omkostnadstiteln, innebär detta, att

omkostnadstiteln själv får karaktär av förnyelsefond, en anordning som med

hänsyn till omkostnadstitelns övriga funktioner enligt revisorernas uppfattning

icke låter sig förena med reda och överskådlighet i redovisningen.

Beträffande nyanskaffning torde kostnader därför böra betraktas såsom

omkostnader endast när det anskaffade — förutom då detsamma har karaktär

av ren förbrukningsartikel — på grund av sin ringa kostnad eller kortvariga

brukbarhet enligt gängse ekonomiska principer icke anses böra göras

till föremål för avskrivningsförfarande. Då anskaffningen däremot har karaktär

av kapitalinvestering, böra enligt revisorernas uppfattning särskilda

medel för ändamålet av riksdagen anvisas. Särskilt anmärkningsvärt finna

revisorerna, att kostnader för nybyggnad av verkstäder bestridas från omkostnadstiteln,

varigenom sagda kostnader slutligt helt eller delvis kunna

komma att belasta andra anslag än det i riksstaten anvisade byggnadsanslaget.

Dessutom bör enligt vedertagna grundsatser frågan örn behov av nybyggnader

ovillkorligen underställas riksdagens prövning.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna framhålla, att, såvitt

revisorerna kunna finna, förnyelsefonder böra inrättas även för örlogsvarven

i dess helhet enligt i huvudsak enahanda grunder, som gälla för marinens

självförsörjande inrättningar. Därigenom kan, under förutsättning att

kostnader för egentlig nyanskaffning — utvidgning av driften — bestridas

av särskilt för ändamålet anvisade medel, den nu förekommande sammanblandningen

av kostnader för nyanskaffning, ersättningsanskaffning och

egentliga omkostnader å omkostnadstiteln undvikas. Därjämte torde — förutom

reda och överskådlighet i redovisningen — kunna erhållas effektiv

kontroll över varvsdriftens ekonomiska resultat från såväl Kungl. Maj:ts som

riksdagens och den varven överordnade förvaltningsmyndighetens sida. Den

nu berörda frågan synes revisorerna med hänsyn till omfattningen av driften

vid örlogsvarven -— örlogsvarvet i Karlskrona torde sålunda vara statsverkets

kanske största industriella anläggning — vara av sådan vikt, att den

snarast bör bringas till sin lösning.

Yttrande i ärendet har avgivits av marinförvaltningen, som bifogat yttranden

av respektive varvschefer (Del II sid. 48—57). Marinförvaltningen har

meddelat, att ämbetsverket ämnade verkställa en utredning beträffande de

av revisorerna anmärkta förhållandena. Chefen för Karlskrona örlogsvarv

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lif.

21

har, med avstyrkande av revisorernas förslag om inrättande av särskilda förnyelsefonder,

i stället föreslagit, att kostnader för ifrågakommande ersättningsanskaffningar

av maskiner m. m. bokföras, skilda från övriga omkostnader,

å särskild undertitel och att denna undertitel till omkostnadstiteln jämväl

redovisas i till marinförvaltningen månatligen lämnade kassaredogörelser.

Utskottet, som förutsätter, att här behandlade spörsmål snarast möjligt

bringas till sin lösning och icke anser sig böra framställa någon erinran mot

att detta sker enligt de av chefen för Karlskrona örlogsvarv angivna grunderna,

har funnit sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens geotekniker. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, hava revisorerna redogjort för vissa förhållanden

rörande den vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställde geoteknikerns

verksamhet (Del I sid. 103—106).

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 74

och 75).

Beträffande detta ärende har utskottet redan i sitt utlåtande nr 6 yttrat

sig, varom utskottet velat här

erinra.

9:o) Vägförbättringsarbeten förda på vägunderhållskontot. Under kommunikationsdepartementet,

§ 21, hava revisorerna gjort vissa erinringar i anledning

av att kostnader för vägförbättringsarbeten påförts vägunderhållskontot

(Del I sid. 106—109).

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna,

av vilka en del bifogat yttrande av vederbörande vägingenjör

(Del II sid. 76—103).

Beträffande detta ärende har utskottet redan i sitt utlåtande nr 6 yttrat sig,

varom utskottet velat här

erinra.

10:o) Marklösen vid vägbyggnad. Under kommunikationsdepartementet,

§ 25, hava revisorerna omnämnt vissa av dem gjorda iakttagelser rörande

marklösen vid vägbyggnad (Del I sid. 124—129).

Efter en historisk översikt av bestämmelserna rörande statsbidrag till ersättning

för mark, som tages i anspråk för allmän väg, hava revisorerna

sammanfattat nn gällande bestämmelser härom sålunda:

TJtshottet.

Utskottet.

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

1. Markägare är berättigad till ersättning för upplåten mark — respektive

lösen för byggnad — saint för skada och intrång, som förorsakas av vägföretag.

2. Statsbidrag utgår till kostnader av nyssnämnda slag med samma procent

som till företaget i övrigt, vid anläggning av väg, dock med viss inskränkning

med hänsyn till markvärdet.

3. Skäligheten av kostnaderna prövas av Kungl. Majit, respektive länsstyrelsen.

Revisorerna hava framhållit, att, bortsett från frivillig överenskommelse

mellan vägdistrikt och markägare, ersättningsfrågor av här ifrågavarande

art kunna regleras på tre olika sätt nämligen genom rättegångsförfarande,

expropriationsförfarande och skiljemannaförfarande, beträffande vilka olika

förfaranden revisorerna gjort vissa erinringar.

Mot rättegångsförfarandet torde kunna invändas — framhålla revisorerna

— att förfaringssättet i fråga är tidsödande och att särskilt vid överklaganden

den slutgiltiga domen kan komma att dröja flera år. Därigenom kunna

räntekostnaderna, i all synnerhet om markersättningen uppgår till större

belopp, stiga till högst avsevärda belopp. Även expropriationsförfarandet

anses allmänt vara omständligt, dyrt och långvarigt. Beträffande skiljemannaförfarandet

slutligen föreligga vissa risker, vilka revisorerna belyst

med ett exempel från ett av de sydliga länen.

Av de siffror revisorerna i detta sammanhang anfört framgår, att statsbidrag

till lösen av jord för vägmark under budgetåren 1935/36—1937/38 i

runt tal uppgått tillhopa till 4.1 miljoner kronor och att de kostnader för

huvudvägarnas ombyggnad, som avse marklösen, vid den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

pågående utredningen i denna fråga uppskattats till 60

miljoner kronor.

Revisorerna hava uttalat, att undersökning angående möjligheten att få

till stånd ett förenklat och förhilligt tillvägagångssätt för bestämmande av

marklösen synes böra tagas under övervägande.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid. 134

och 135), som anfört, bland annat, att den av revisorerna ifrågasatta undersökningen

och därmed sammanhängande spörsmål syntes böra anförtros åt

någondera av de kommittéer, som nu arbetade på vägväsendets område, förslagsvis

åt 1935 års vägsakkunniga eller åt de nyligen inom kommunikationsdepartementet

tillkallade sakkunniga för vägväsendets förstatligande för

att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

Utskottet. Såsom revisorerna framhållit uppgå statsbidragen till kostnader för ersättning

av till vägföretag upplåten mark till avsevärda belopp. Utskottet

är av den uppfattningen, att dylika kostnader skulle kunna begränsas därest

förhandlingar för "åstadkommande av frivillig överenskommelse med jordägarna

regelmässigt inleddes innan ännu det planerade vägarbetet blivit beslutat.

Vidkommande förfarandet vid bestämmande på icke frivillig väg av lösen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

23

beloppet delar utskottet revisorernas uppfattning om att systemet med rättegång

och expropriation är såväl tidskrävande som dyrbart. Att erinringar

även kunna göras mot skiljemannaförfarandet torde i viss mån kunna förklaras

därmed, att skiljedomen ofta anses böra utgöra en kompromiss mellan

de av parterna intagna ståndpunkterna, vilket kan medföra, att löseskillingen

i skiljedomen bestämmes till ett förhållandevis högt belopp.

Utskottet, som delar revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till

stånd ett enklare och billigare tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen

bör bliva föremål för närmare utredning, hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i syfte att åvägabringa

sådana metoder vid bestämmandet av ersättning för

upplåtelse av mark till allmän väg, att detta kan ske på ett

enklare och mindre kostsamt sätt.

ll:o) Missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,

§ 28, hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden

inom Vilhelmina vägdistrikt (Del I sid. 132—137).

Beträffande förvaltningen inom distriktet hava revisorerna anmärkt, att

de i 1937 års inkomst- och utgiftsstat beräknade underhållskostnaderna överskridits

med 60 % eller med kr. 165,565: 87, vilket synts revisorerna synnerligen

anmärkningsvärt. Ett inom distriktet under år 1937 infört vägvaktssystem

har revisorerna betecknat såsom en fullkomligt onödig utväxt pa vägorganisationen

inom distriktet. Även vissa andra förhållanden hava föranlett

anmärkningar, och revisorerna sammanfatta sitt omdöme sålunda:

Revisorernas allmänna intryck av förvaltningen av Vilhelmina vägdistrikt

är att mycket brustit i förutseende och i övervakningen av förekommande

vägarbeten samt att vägstyrelsens åtgärder i åtskilliga hänseenden icke varit

präglade av den omdömesgillhet, man har rätt att kräva av en sådan styrelse.

Revisorerna hava även fäst uppmärksamheten vid, att endast en person

deltagit i vägstämmans beslut den 10 april 1938 om ansvarsfrihet åt vägstyrelsen.

Av elt av revisorerna återgivet utdrag av protokollet vid stämman

framgår, att denne varit den ende i denna fråga röstberättigade, »övriga

vägstämmoombud voro nämligen antingen ledamöter eller suppleanter i

nämnda styrelse och sålunda jäviga», heter det i protokollsutdraget.

I denna fråga hava revisorerna gjort följande uttalande:

I 8 § lag om vägdistrikt återfinnas bestämmelser om antalet ombud vid

vägstämma. Enligt denna paragraf skall antalet ombud bestämmas i förhållande

till folkmängden sålunda, att en var kommun utser ett ombud för varje

befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet

ombud för hela vägdistriktet skall uppgå till minst 20. Omfattar distriktet

allenast en kommun, må antalet ombud icke vara under 10 eller över 20.

I Vilhelmina vägdistrikt, som i likhet med åtskilliga andra vägdistrikt endast

omfattar en kommun, är antalet ombud för närvarande 10. För den

händelse ombuden — som i detta fall skett — sinsemellan uppdela styrelse
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

och suppleantplatserna, kan det sålunda inträffa, att å vägstämma endast ett

ombud kan besluta om ansvarsfrihet för styrelsen. Då jämlikt 13 och 33 §§

i ovan angivna lag såväl ombud som vägstyrelseledamöter jämte deras suppleanter

väljas för fyra år — den nuvarande perioden omfattande åren 1937

—1940 — kan en dylik situation inträffa under flera på varandra följande

år och sålunda i förevarande fall ytterligare tre år. Att något dylikt kan

hända är enligt revisorernas uppfattning betänkligt och bör så vitt möjligt

förhindras. Härför torde emellertid en lagändring vara erforderlig.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbgggnadsstyrelsen (Del II sid. 140

och 141), som jämväl bifogat yttrande av vägstyrelsen i Vilhelmina vägdistrikt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande erinrat örn

att de till frågan om de höga underhållskostnaderna inom Vilhelmina vägdistrikt

hörande förhållandena redan äro föremål för en allsidig utredning

inom styrelsen.

Beträffande den av revisorerna väckta frågan om ändring i lagen om vägdistrikt

har styrelsen anfört, att en närmare utredning i ämnet lämpligen

borde anförtros åt de nyligen inom kommunikationsdepartementet tillkallade

sakkunniga för vägväsendets förstatligande.

Uukottei. Med hänsyn till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört torde frågan

om åstadkommande av en tillfredsställande förvaltning inom Vilhelmina vägdistrikt

icke för närvarande påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Vidkommande ärendet i övrigt hava revisorerna påpekat, att gällande bestämmelser

om antalet ombud vid vägstämma kunna medföra, att endast

ett ombud vid slämman blir röstberättigat vid avgörande av frågan om ansvarsfrihet

åt vägstyrelse. Man torde ej böra ställas inför möjligheten av

att en dylik situation uppkommer.

Utskottet, som utgår från att, då detta förhållande nu av revisorerna anmärkts,

det även skall bliva tillrättalagt, har velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen. Under

finansdepartementet, § 33, hava revisorerna företagit granskning av förfarandet

vid tillsättning av tjänster inom den civila statsförvaltningen (Del I

sid. 149—153).

Revisorerna hava lämnat följande redogörelse för förfarandet:

Med undantag för vissa högre befattningar, vilka utan ansökning tillsättas

av Kungl. Maj:!, skall ledig befattning kungöras i allmänna tidningarna och

medelst anslag i vederbörande myndighets lokal. Ansökningstiden är vanligen

fastställd till trettio dagar från dagen för kungörandet. I vissa undantagsfall

förekommer dock en kortare ansökningstid exempelvis vid tullverket,

där den är fastställd till tjugu dagar. Efter ansökningstidens utgång

skall myndigheten beträffande sådan befattning, som myndigheten själv äger

tillsätta, fatta beslut örn befattningens tillsättande, samt i fall, där Kungl.

Maj:t äger tillsätta tjänsten, till Kungl. Majrt insända ansökningshandlingar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

25

na samt tillika avgiva förord för den bland de sökande, som myndigheten

anser företrädesvis böra komma i fråga till befattningen, eller anmäla, att

sådant förord icke kan lämnas någon av de sökande, över beslut örn tillsättning

eller förord kan ändring sökas hos Kungl. Majit genom besvär, vilka

skola hava inkommit till vederbörande departement före kl. 12 å trettionde

dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet, över anförda besvär

brukar genom remiss yttrande inhämtas från vederbörande myndighet,

som jämväl plägar bereda den tjänsteman, vilken erhållit verkets förord lill

tjänsten, tillfälle att häröver yttra sig. Innan ärendet slutligen företages till

avgörande brukar även medgivande lämnas klaganden att inkomma med påminnelse

i anledning av ämbetsverkets yttrande.

I de fall, då tjänst blir ledig på grund av att skyldighet att avgå från densamma

jämlikt civila tjänstepensionsreglementet inträder för innehavaren,

vidtagas nu omförmälda åtgärder för tjänstens tillsättande i regel först, sedan

denne erhållit avsked. Tidpunkten härför växlar högst betydligt beroende

på när vederbörande befattningshavare ingiver sin ansökan om avsked.

Några generella bestämmelser huru lång tid före inträdet av dylik skyldighet

ansökning skall vara ingiven till myndighet inom den centrala statsförvaltningen,

finnes, såvitt revisorerna hava sig bekant, icke.

Revisorerna erinra om, att det beträffande vissa grupper av befattningshavare

finnas speciella bestämmelser för tjänsts återbesättande samt tjänstemans

skyldighet att söka pension, och framhålla att enligt läroverksstadgan

ansökan örn ålderspension av lärare skall ingivas senast tre månader före

den tid, då pensionsåldern för honom skall anses inträda, och åtgärder för

tillsättande av lektors- eller adjunktstjänst inledas nio månader före samma

tidpunkt. Beträffande rektorsförordnande föreskrives, att skolöverstyrelsen

senast fem månader, innan rektorsförordnande löper till ända, har att därom

hos Kungl. Majit göra anmälan.

Efter att hava givit exempel på den tidsutdräkt med tillsättande av tjänster,

som förfaringssättet kan föranleda, hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande:

De nuvarande förhållandena i avseende å tillsättning av tjänster inom den

civila statsförvaltningen kunna knappast anses tillfredsställande. Redan för

den händelse, att besvär över ämbetsverkets eller myndighets beslut i fråga örn

tillsättning av tjänst eller förord till densamma, icke anförts, åtgår i de flesta

fall en tid av minst två månader för återbesättande av den ledigblivna tjänsten.

Givetvis utsträckes denna tid än längre, därest myndighetens beslut i

nu nämnt hänseende överklagas. Särskilt där fråga är örn tillsättning av

befattning i högre lönegrad, kan, såsom de anförda exemplen utvisa, högst

avsevärd tidsrymd förflyta, innan samtliga tjänster i succession inom ämbetsverket

blivit tillsatta. Det torde vara uppenbart, att ett dylikt förhållande,

då tjänster under långvariga vakanser uppehållas av tillförordnade tjänstemän,

är ägnat att menligt inverka på kontinuiteten i arbetet ävensom tjänsteverksamheten

i övrigt inom ämbetsverket. Revisorerna anse därför angeläget,

att åtgärder vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter. Enligt revisorernas

mening torde i första hand en ändring i nu gällande bestämmelser

örn ansöknings- och besvärsförfarandena vid tjänstetillsättningar höra

komma till stånd. Den nu i vederbörande instruktioner föreskrivna tiden av

vardera trettio dagar för ingivande av ansökning och för anförande av besvär

över myndighets beslut synes kunna högst väsentligt avkortas, exempel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 117-

Utskottet.

vis till femton dagar, vilket med hänsyn till nutida kommunikationer även

utan olägenhet torde kunna ske, då fråga är om tjänster hos myndigheter i

landsorten.

För undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster torde

vidare, i likhet med vad som — på sätt framgår av ovanstående redogörelse

— är stadgat beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl., böra

utfärdas en allmän föreskrift därom, att tjänsteman vid pensionsålderns inträdande

skall till vederbörande myndighet inom viss föreskriven, icke alltför

kort tid, exempelvis 6 månader, före avgången inkomma med ansökning

om såväl avsked som pension. Härigenom skulle möjliggöras för vederbörande

myndighet, som äger att meddela avsked från tjänsten, att, sedan

beslut fattats i pensionsfrågan, på ett tidigare stadium än vad nu är fallet,

till prövning och avgörande upptaga frågan om avsked för tjänstemannen

samt i anslutning därtill vidtaga åtgärder för tjänstens återbesättande. En

dylik bestämmelse torde lämpligen kunna införas i civila tjänstepensionsreglementet.

Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet samt allmänna civilförvaltningens,

försvarsväsendets och kommunikationsverkens lönenämnder,

varvid försvarsväsendets lönenämnd bifogat en av försvarsväsendets centrala

civilanställningsbyrå upprättad promemoria (Del II sid. 144—153).

Utskottet anser i likhet med revisorerna angeläget, att åtgärder vidtagas

för undvikande av onödigt dröjsmål vid återbesättande av tjänster inom den

civila statsförvaltningen. Denna fråga torde emellertid böra göras till föremål

för närmare utredning. Utan att vilja i detta sammanhang intaga någon

bestämd ståndpunkt till de av revisorerna framlagda förslagen hemställer

utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta om utredning i syfte att avhjälpa

de olägenheter, som inträda i anledning av ofta uppkommande

dröjsmål vid tillsättandet av tjänster inom den

civila statsförvaltningen.

13 :o) Centralupphandling för statsmyndigheternas behov. Under finansdepartementet,

§ 34, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om en

centralisering av statens upphandlingsväsende (Del I sid. 153—160).

Revisorerna erinra om, att ifrågavarande spörsmål redan vid åtskilliga

tillfällen varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Av

den av revisorerna framlagda utredningen inhämtas, bland annat, att 1932

års riksdag i anledning av ett uttalande av 1931 års revisorer anhållit, att

Kungl. Majit måtte taga under övervägande på vad sätt upphandlingen för

statsverkets behov av skriv- och räknemaskiner borde på det för statsverket

lämpligaste och förmånligaste sätt ordnas. Sedan ärendet överlämnats till

statens organisationsnämnd har nämnden i skrivelse den 30 september 1932

rörande centraliseringen av upphandlingen för statens behov gjort ett av

revisorerna återgivet uttalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

27

På anförda skäl tillstyrkte organisationsnämnden i berörda skrivelse, att

för åvägabringande av en utökning av området för den centralupphandlande

verksamhet, vilken redan tillämpades beträffande vissa expensföremål, generalpoststyrelsen

måtte erhålla uppdrag att efter företagen utredning upprätta

och till Kungl. Majit inkomma med förslag dels rörande vilka varuslag,

som lämpligen borde omfattas av en utökad centralupphandling, dels rörande

de myndigheter, för vilka centralupphandlingen borde gälla, och dels

rörande de föreskrifter i fråga örn standardisering med mera, som för densammas

genomförande kunde finnas erforderliga.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan örn en centraliserad

upphandling för statens räkning av skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar

sedan lång tid tillbaka vid olika tillfällen varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet. Hittills har resultatet emellertid blivit,

att allenast upphandlingen av statens behov av skrivpapper, kuvert och läskpapper

sker centralt, nämligen genom postverkets försorg. Genom denna anordning

har, såsom utredningen utvisar, för statsverket betydande belopp årligen

besparats. Uppköp av kontorsutensilier i övrigt, såsom skriv- och räknemaskiner

med tillbehör, pennor, bläck m. m., göras däremot, såsom 1927

års revisorer framhållit, i regel av varje ämbetsverk eller myndighet för sig.

Statens utgifter för sådana ändamål uppgå årligen till avsevärda belopp, som

visa tendens att år från år ökas. Jämväl innevarande års revisorer hava

uppmärksammat, att de priser, som de olika myndigheterna fått erlägga vid

inköp av dylika materialier varit synnerligen växlande. Dessa växlingar hava

givetvis sin förklaring i det tillämpade upphandlingssättet. Det synes

revisorerna angeläget, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas för åstadkommande

av en centraliserad upphandling av ifrågavarande förbrukningsartiklar,

varvid jämväl bör undersökas i vilken omfattning distributionen av vissa varor

lämpligen kan ske direkt från leverantörerna.

Yttrande har avgivits av generalpoststyrelsen, som därvid förklarat sig

biträda organisationsnämndens ovannämnda förslag (Del II sid. 154 och

155).

Såsom av revisorernas anförande framgår äger för närvarande centraliserad

upphandling av förbrukningsartiklar för myndigheternas räkning rum

i en förhållandevis ringa utsträckning. Ehuru utskottet icke förbiser, att en

långt gången centralisering kan medföra vissa olägenheter, synes en viss utvidgning

av den nuvarande centralupphandlingsverksamheten böra övervägas.

Frågorna om vilka varor, som lämpligen böra ifrågakomma vid central

upphandling och vilka myndigheter, den centrala upphandlingen bör gälla,

torde fördenskull böra göras till föremål för närmare utredning, vilken synes

kunna anförtros åt generalpoststyrelsen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta om utredning och förslag rörande

vilka varuslag, som lämpligen böra omfattas av en utökad

centralupphandling, och vilka myndigheter, den centrala

upphandlingsverksamheten hör avse.

Utekottei.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

14 :o) Bokföringen av utgifter å vissa riksstatsanslag. Under finansdepartementet,

§ 36, hava revisorerna behandlat vissa spörsmål rörande statliga

redovisningsväsendet och bokföringen av utgifter å riksstatsanslagen,

varvid särskilt spörsmålet om den redovisade behållningen i statens budgetutjämningsfond

upptagits till granskning (Del I sid. 162—165).

Revisorerna hava såsom sammanfattning av sina iakttagelser beträffande

bokföringen av utgifterna å vissa riksstatsanslag och efter att hava påpekat

åtskilliga överskridanden av de belopp, som för vissa ändamål beräknats

till riksstaten, anfört följande.

Såsom av det föregående framgår tillföras budgetutjämningsfonden besparingar

å vissa riksstatsanslag. I annat sammanhang hava revisorerna i

sin berättelse pavisat, att dessa behållningar i vissa fall äro endast skenbara,

i det att kostnader, som bort belasta anslag för visst budgetår, kommit att

avföras först ett senare budgetår. I den ovan lämnade redogörelsen angivas

ytterligare exempel i sadant hänseende. Då budgetredovisningen i viss mån

tjänar till ledning vid anslagsberäkningen för ett kommande budgetår och

automatiskt påverkar budgetutjämningsfondens ställning, torde det vara

uppenbart, att det system, sorn, enligt vad ovan anförts, nu tillämpas vid anslagsredovisningen,

icke är tillfredsställande. Resultatet av statsregleringen

blir i viss utsträckning missvisande. För att söka avhjälpa dessa olägenheter

torde böra övervägas, huruvida icke bestämmelser lämpligen böra utfärdas

därom, att de olika myndigheterna vid sidan av nu föreskrivna räkenskapsböcker

skola föra särskilda anteckningar (dispositionsbok), innefattande

jämväl beräkning av de belopp, som återstå att utbetala å de anslag,

där en dylik beräkning är möjlig att genomföra. Dessa beräknade belopp

skulle sedermera av riksräkenskapsverket sammanföras i ett komplement till

budgetredovisningen för att beaktas vid redovisningen av budgetutjämningsfonden.

För ernående av en i möjligaste mån exakt uppgift å budgetutjämningsfondens

ställning torde dessutom, i den utsträckning en sådan bokfölingsatgärd

kan anses pakallad för erhållande av en riktig belastning av

anslaget, erfordras att jämväl utbetalda förskott, vilka för närvarande icke

komma till synes i budgetredovisningen, påföras vederbörande anslag.

Förklaringar hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del II sid. 156—159), varvid riksräkenskapsverket framhållit att den nu

förekommande förskottsanordningen i största möjliga omfattning bör ersättas

med direkta utbetalningar, vilket riksräkenskapsverket även förordat

i samband med frågan om omläggningen av utbetalningarna till skoldistrikten,

ett spörsmål som av 1938 års statsrevisorer även berörts. Däremot har

riksräkenskapsverket bestämt avstyrkt införandet av en centraliserad dispositionsbokföring

och anfört, att en bokföringsmässig sammanställning av

uppgifter rörande avsedda dispositioner såsom komplement till budgetredovisningen

vore utesluten och icke kunde tillmätas något större värde. Riksräkenskapsverket

har bland annat till stöd för sin uppfattning framhållit

svårigheten i att för olika anslag eller anslagsgrupper utforma ett enhetligt

dispositionsbegrepp. Emellertid har verket även framhållit, att redan nu

anteckningar i stor utsträckning fördes rörande vidtagna medelsdispositioner.

Vukottet. Enligt vad som framgår icke blott av vad som förekommit med avseende

å den här av revisorerna berörda frågan utan även av vad som av under

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

29

§ 44 av deras berättelse anförts i fråga om vissa anslag till folkskoleväsendet

torde erinringar kunna framställas mot det sätt, på vilket utbetalningar och

redovisning inom vissa förvaltningsområden efter de senaste budgetreformerna

kommit att genomföras. Revisorernas förslag under nu föreliggande punkt

torde närmast vara att betrakta såsom ett försök att för framtiden ernå större

överskådlighet beträffande dispositionen av anvisade statsmedel.

Här må erinras örn att riksdagen tidigare framhållit vikten av att det tillsåges,

att efter omläggningen av riksstatens utgiftssida riksdagen även framdeles

erhölle så fullständiga uppgifter om anslagens blivande användning,

som erfordrades för bedömandet av det årliga medelsbehovet (jfr statsutskottets

utlåtande vid 1934 års riksdag nr 79).

Utskottet vill understryka önskvärdheten av att i samband med de årliga

budgetredovisningarna största möjliga överskådlighet i detta hänseende måtte

vinnas, något som är av särskild betydelse vid anslagsfrågornas behandling

inom riksdagen. En komplettering av de översikter av statsverkets

finansiella förhållanden, som årligen uppgöras delvis såsom ersättning för

det tabellverk, som tidigare utarbetades genom riksdagens revisorers försorg,

torde kunna utan större svårighet genomföras. Härvid anser sig utskottet

böra fästa uppmärksamheten på att det samband som i åtskilliga fall finnes

mellan till statsverket inflytande avgifter samt andra likartade inkomster å

ena sidan och å andra sidan samtliga utgifter inom vissa verksamhetsområden

därvid kommer till uttryck på sådant sätt, att en klar och tydlig bild framstår

rörande den statliga verksamhetens ekonomiska innebörd. Det lärer ej

kunna bestridas, att dylika kompletterande uppgifter därjämte måste vara

av värde för de statliga förvaltningsorganens arbete samt för riksdagens revisorers

granskningsverksamhet.

Nuvarande former för medelsredovisningen torde icke lägga hinder i vägen

att dylika sammanställningar göras för att underlätta anslagsbehovens

bedömande inom riksdagen, i synnerhet som underlaget för dessa sammanställningar,

enligt vad som från riksräkenskapsverket meddelats, i huvudsak

redan finnes tillgängligt. Med hänsyn till den vikt, utskottet måste tillmäta

dessa frågor, har utskottet övervägt, huruvida från riksdagens sida

framställning borde göras för att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på

dessa förhållanden. Då utskottet emellertid anser sig kunna förvänta, att

chefen för finansdepartementet kommer att upptaga de framförda synpunkterna

till övervägande, har utskottet nu allenast velat vad sålunda förekommit

för riksdagen

omförmäla.

15:o) Försenat insändande av besvär i taxeringsinål. Under finansdepartementet,

§ 40, hava revisorerna fäst uppmärksamheten vid att besvär

till kammarrätten över ordinarie prövningsnämnds beslut ofta inkomma till

kammarrätten först efter avsevärda dröjsmål (Del I sid. 175 och 176).

Revisorerna hava erinrat örn, att den tid, inom vilken besvär över

ifrågavarande beslut få anföras, utgår sisla helgfria dagen i decem
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

TJ Iskottet.

ber månad under taxeringsåret. Efter besvärstidens utgång skall länsstyrelsen

till besvären foga vissa handlingar och därefter infordra

förklaringar från vederbörande samt »skyndsamligen» överlämna handlingarna

till kammarrätten med erforderliga upplysningar och erinringar.

Emellertid hava revisorerna inhämtat, att samtliga anförda besvär jämte tillhörande

handlingar och yttranden ännu den 17 november 1938 ej inkommit

lill kammarrätten från alla länsstyrelser rörande 1935 års taxering. Sålunda

hade över hundratalet besvär för detta år ännu ej inkommit från länsstyrelsen

i Kalmar län. För 1936 års taxering var antalet ännu ej inkomna

besvär betydligt större.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande:

Det bör enligt revisorernas mening vara ett rimligt krav från de skattskyldigas

sida, att taxeringarna prövas så snabbt som möjligt. I varje fall

bör det icke få förflyta två å tre år, innan kammarrätten över huvud gives

möjlighet att granska anförda besvär. Förordningens bestämmelse att ifrågavarande

besvär och handlingar skola »skyndsamligen» överlämnas av länsstyrelserna

till kammarrätten är uppenbarligen icke tillräckligt klar. Revisorerna,

som finna det långa dröjsmålet synnerligen anmärkningsvärt, vilja

därför ifrågasätta, huruvida icke viss bestämd tidsfrist bör i förordningen

utsättas, på så sätt att uttrycket skyndsamligen utbytes mot exempelvis »senast

den 30 juni året efter taxeringsåret».

Det av revisorerna påpekade dröjsmålet i ett stort antal fall med insändande

fran länsstyrelserna till kammarrätten av besvär i taxeringsmål jämte

tillhörande handlingar mäste utskottet beteckna såsom en avsevärd olägenhet.

Utskottet förväntar, att länsstyrelserna efter de av revisorerna gjorda

påpekandena skola inom ramen av nu gällande föreskrifter genom lämpUga

åtgärder avhjälpa ifrågavarande missförhållanden. Med hänsyn härtill

har utskottet icke funnit sig böra för närvarande påkalla särskild åtgärd från

riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid icke velat underlåta att

för riksdagen

omförmäla.

16:o) Arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 43, hava revisorerna lämnat en fullständig redogörelse

för den arkivvårdande verksamheten hos förvaltningsmyndigheterna samt

ifråga om denna verksamhet och de bestämmelser, som reglera densamma

(Del I sid. 177—202).

Utskottet får i nämnda hänseenden hänvisa till revisorernas redogörelse

i Del I sid. 178—198.

Beträffande arkiveringen av handlingar hava revisorerna gjort följande

uttalande.

De nuvarande förhållandena i avseende å arkiveringen av handlingar inom

statsförvaltningen måste anses synnerligen otillfredsställande. Såsom av den

lämnade redogörelsen framgår hava de statliga myndigheternas arkivaliebe
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

31

stånd under senare tid vuxit i en omfattning, som icke tidigare kunnat förutses.

Alltmera ökade svårigheter hava härigenom uppstått att bereda plats

för de växande arkivaliemassorna.

Riksarkivets utrymmen för ändamålet äro sålunda sedan flera år tillbaka

så utnyttjade, att leveranser av arkivalier från ämbetsverk och myndigheter

icke i erforderlig utsträckning kunnat emottagas. Frågan örn nybyggnad för

riksarkivet, som sedan länge stått på dagordningen, har därför blivit i hög

grad aktuell. Liknande svårigheter att emottaga arkivalier föreligga jämväl

beträffande vissa landsarkiv. Även för flertalet ämbetsverks och övriga arkivbildande

myndigheters vidkommande har den år efter år växande arkivalieanhopningen

framkallat krav på ökade utrymmen. På många håll måste

arkivalierna förvaras nedpackade i lärår eller uppställas i lokaler, som äro

föga tjänliga för ändamålet, såsom ämbetsverkens tjänsterum och korridorer

samt i lokaler i avsaknad av värme och belysning. Situationen måste

enligt revisorernas mening inom en nära framtid bliva fullständigt ohållbar,

därest icke åtgärder snarast vidtagas för lösande av de svårigheter, som

uppstått i anledning av arkivmaterialets tillväxt. I första hand torde vara

uppenbart att, i synnerhet med det växande material, som genom statens

på olika områden utvidgade verksamhet år från år tillföres de arkivbildande

institutionerna, helt andra och strängare principer måste tillämpas i fråga

om gallring än vad som för närvarande sker. Revisorerna hava genom besök

vid olika arkiv ävensom genom infordrade uppgifter kommit till den

bestämda uppfattningen, att arkivering för närvarande sker i större omfattning

än som är nödvändigt. Detta torde främst hava sin orsak däruti, att

gallringsföreskrifter i många fall helt saknas samt, där sådana föreskrifter

finnas, desamma icke äro enhetliga och effektiva.

Vad först beträffar räkenskapshandlingar, som torde utgöra det mest arkivbildande

materialet och som alltmera synas tendera att öka, finnas visserligen

galiringsplaner uppgjorda för fångvårdens, flottans, länsstyrelsernas,

postverkets, telegrafverkets, järnvägsstyrelsens och lotsverkets räkenskaper,

men däremot icke för övriga myndigheters räkenskaper. På grund härav

utgallras efter viss lid el t stort antal räkenskapshandlingar ur flottans räkenskaper,

medan liknande gallring icke förekommer vid arméns räkenskaper.

Inom kommunikationsverken utgallras vid postverket, telegrafverket

och järnvägsstyrelsen efter tio år verifikationer till huvudböckerna. För domänstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen hava några motsvarande gallringsföreskrifter

icke utfärdats. Beträffande länsstyrelserna utgallras efter tjugo år

räkenskapshandlingar tillhörande den s. k. B-serien, såsom verifikationer

avseende utbetalning av avlöningar, statsbidrag till undervisningsväsendet

under åttonde huvudtiteln samt expenser vid länsstyrelserna. Några motsvarande

gallringsbestämmelser finnas däremot icke för statskontoret, medicinalstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens

pensionsanstalt m. fl.

Revisorerna hava vid sin granskning funnit, att mycket av det, som enligt

nu gällande gallringsföreskrifter för all framtid skall bevaras, bör kunna

utgallras. Såsom närmare framgår av ovan intagna exemplifierade sammanställning

över i länsstyrelsernas A-serie ingående verifikationer utgöras dessa

handlingar lill stor del av anordningar av reseersättningar, restitutioner och

ersättningar i övrigt med därtill hörande avskrifter av dagböcker, förordnanden,

intyg, protokollsutdrag samt kvitton lii. m. Revisorerna vilja som

sin mening framhålla, att en stor del av dylika handlingar, som nu upptaga

ett avsevärt utrymme bland arkivalierna, skulle kunna utgallras.

Det synes sålunda revisorerna skäligen meningslöst att för evärdelig tid

från varje år förvara sådana i nämnda räkenskaper förekommande verifi
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

kaserner som tusentals folier med uppklistrade telefonkvitton, eller avskrifter

av polisprotokoll i mål av mer eller mindre vikt. Av lika litet värde för

framtiden synas revisorerna sådana i samma räkenskaper ingående handlingar

som ett stort antal kvitton å annonskostnader för kungörelser, intyg

från varje valnämndsordförande i riket angående antalet sidor och rader

i röstlängderna, kvitton å utspisning av fångar vid fångtransporter, ansökningar

om restitution av automobilskatt, vilka torde omfatta över 30,000 verifikationer

per år, eller till andra slag av skatterestitutionsärenden hörande

handlingar såsom debetsedlar och länsstyrelseresolutioner, vilka handlingar

jämväl torde uppgå till cirka 30,000 verifikationer för år.

Vad som nu sagts om länsräkenskaperna gäller även beträffande åtskilliga

andra myndigheters räkenskaper. Av vad som ur sistnämnda räkenskaper

otvivelaktigt bör kunna utgallras må särskilt nämnas av pensionsstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten över utbetalningskort uppgjorda förteckningar,

omfattande sammanlagt cirka 32,000 folier (= cirka 4 hyllmeter)

per år, till arméförvaltningens räkenskaper hörande rekvisitioner å järnvägsbiljetter

för militära beställningshavares och värnpliktigas resor, vilka

rekvisitioner uppgå till 50,000 å 60,000 stycken (= 37 band omfattande cirka

4 hyllmeter) per år samt av olika myndigheter och tjänstemän verkställda

rekvisitioner å svensk författningssamling, som ingå i statskontorets räkenskaper

och torde kunna uppskattas till ungefär 8,000 stycken för år.

Revisorerna hava med det nu anförda velat giva exempel å sådana handlingar,

som enligt revisorernas mening utan vidare kunna utgallras ur räkenskaperna.

Det är emellertid revisorernas uppfattning, att utan olägenhet

för den framtida forskningen en ännu strängare gallring överhuvud taget

bör kunna ske, särskilt om noggrannare och fullständigare anteckningar

än som för närvarande är fället göras i räkenskapsböckerna (inkomst- och

utgiftsböckerna). Det torde därvid höra erinras örn, att vid ovannämnda

kommunikationsverk, för vilka gallringsföreskrifter utfärdats, samtliga räkenskapshandlingar

med undantag av dem, som röra avlöningar och pensioner,

förstöras efter viss tid. Därest det emellertid för den framtida forskningen

skulle anses vara av intresse att i ett eller annat hänseende erhålla

en bild av den statliga verksamheten under viss tidsperiod, synes revisorerna

den utvägen vara förtjänt att tagas under övervägande, att exempelvis vart

femte eller tionde år vissa slag av handlingar genomgående sparades för arkivering

för all framtid. I anslutning härtill vilja revisorerna även såsom

sin uppfattning framhålla, att den tid, som enligt vissa gallringsbestämmclser

eljest gallringsbara handlingar skola förvaras, innan de förstöras, exempelvis

i länsstyrelsernas B-serie ingående verifikationer m. fl., synes vara

onödigt långt tilltagen. Såvitt revisorerna kunna finna, torde en tid av

tio år, eller samma tid, som gäller för preskription av fordringar, i dylika

fall vara tillräcklig. Revisorerna vilja även framhålla vikten av att utfärdade

gallringsföreskrifter tid efter annan bliva föremål för revidering, så all

de anpassa sig efter de ändrade arbetsuppgifter, som kunna komma att åvila

vederbörande ämbetsverk eller myndighet.

Av den här ovan intagna sammanställningen rörande de räkenskapshand

lingar, som från länsstyrelserna levereras till riksräkenskapsverket, framgår,

att taxerings- och mantalslängder upptaga ett avsevärt utrymme. Såsom

den föregående redogörelsen även visar, arkiveras av mantalslängderna originalet

i riksarkivet och en avskrift i vederbörande landsarkiv samt av taxeringslängderna

originalet i riksarkivet och två avskrifter i vederbörande

landsarkiv. Jämväl mantalsuppgifterna hava intill senaste år arkiverats i

riksarkivet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

33

Revisorerna, som icke finna en sådan arkivering av såväl original som avskrifter

påkallad, vilja ifrågasätta, huruvida icke av nämnda längder allenast

originalen böra arkiveras för all framtid och i så fall lämpligen förvaras

i vederbörande landsarkiv. I detta sammanhang må erinras om, alt

genom kungl, brev den 4 november 1859 pastorsämbetena anbefallts alt till

statistiska centralbyrån insända utdrag ur vigsel-, födelse- och dopböcker

samt husförhörslängder och församlingsböcker. Dessa uppgifter äro rikhaltigare

och framför allt tillförlitligare än mantalslängderna och erbjuda

därför ur pcrsonhistorisk forskningssynpunkt ett värdefullare material.

Vad beträffar mantalsuppgifterna må framhållas, att det knappast kan

föreligga anledning att arkivera dessa uppgifter, som ju allenast avse en del

av landets befolkning och utgöras av vissa utav de mantalsskrivningsskyldige

själva lämnade uppgifter. Revisorerna hava sig visserligen bekant, att

1936 års uppbördskommitté föreslagit vissa förenklingar i folkbokföringen,

som skulle medföra åtskilliga fördelar vid arkiveringen av folkboksurkunder

och andra folkboksföringshandlingar, men revisorerna hålla likväl före, att

en retroaktiv gallring bör komma till stånd beträffande hittills arkiverat material

på detta område. Genom en dylik gallring av mantalsuppgifter, mantalslängder

och taxeringslängder skulle en icke oväsentlig lättnad beredas såväl

riksräkenskapsverket som riksarkivet i deras nuvarande svårigheter att

anskaffa erforderliga arkivutrvmmen.

Beträffande andra handlingar än räkenskapshandlingar hava gallringsföreskrifter

utfärdats i ett stort antal fall. Dessa bestämmelser, som sinsemellan

äro av synnerligen olikartad beskaffenhet — helt naturligt beroende

på arten av varje ämbetsverks eller myndighets förvaltningsuppgifter — innefatta

i regel dock icke någon fullständig gallringsplan i förevarande hänseende

för den myndighet, varom fråga är, utan avse allenast visst slag eller

vissa slag av handlingar. Sådana föreskrifter rörande utgallring av olika

handlingar hava, bland annat, fastställts för hovrätterna, kammarkollegium,

kommerskollegium, kammarrätten, arméförvaltningen, domänstyrelsen lii. fl.

För länsstyrelserna har dock genom ovan omförmälda cirkulär den 7 december

1934 utfärdats bestämmelser, som synas innefatta en mera fullständig

gallringsplan även för andra handlingar än räkenskapshandlingar.

Revisorerna hava även uppmärksammat, att kristidskommissionernas omfattande

handlingar ansetts höra bevaras för all framtid. Revisorerna kunna

ej finna, alt hela denna väldiga samling av deklarationer, ansökningar

av olika slag, korrespondenser mellan olika kristidsinstitutioner och dylikt

äro av den betydelse för forskningen, att de för all framtid böra bevaras.

Beträffande nämnda handlingar synes en avsevärd beskärning kunna ske.

Samma förhållande torde även gälla andra institutioner, såsom arbetslöshetskommissionen,

clearingnämnden m. fl.

Vad revisorerna nu framhållit har närmast avsett vidtagande av åtgärder

för nedbringande av arkivbeståndet i syfte att förbilliga arkivväsendet. Revisorerna

vilja emellertid i detta sammanhang beröra även ett annat spörsmål,

som torde vara av särskild betydelse för statens utgifter för nu ifrågavarande

ändamål, nämligen frågan om decentralisering eller överflyttning

av vissa arkivhandlingar från riksarkivet lill landsarkiven eller lill reservdepå

i landsorten. Det har ifrågasatts, att lill vederbörande landsarkiv skulle

överlämnas de reviderade länsräkenskaperna retroaktivt från mitten av

1800-talet samt att för förvaltningen och forskningen i övrigt mindre behövliga

handlingar skulle överflyttas lill någon reservdepå i landsorten, där

arkiveringskostnaderna visa sig vara avsevärt billigare än i huvudstaden.

Hillring till riksdagens protokoll 1039. fl sinni. Nr 117.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Utan att taga ställning till denna sida av spörsmålet finna revisorerna det

dock vara av vikt, att denna fråga blir föremål för en snar omprövning.

Som av det föregående framgått, är frågan örn riksarkivets lokalutvidgningar

för närvarande aktuell. Skulle en utredning visa, att en överflyttning

av arkivalier från huvudstaden till landsorten med fördel låter sig göra,

måste frågan örn riksarkivets lokalbehov såväl i huvudstaden som i landsorten

behandlas i ett sammanhang. Då den av revisorerna nu gjorda utredningen

tydligt giver vid handen, att effektivare gallringsgrunder kunna

införas, måste detta få en avgörande betydelse för riksarkivets lokalfrågor

överhuvud taget och innebära avsevärda besparingar.

Revisorerna anse därför, att frågorna om nya utgallringsprinciper, decentralisering

av vissa arkivalier och lokalutrymmena för riksarkivet icke kunna

skiljas från varandra, utan böra snarast möjligt bliva föremål för en

undersökning.

Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat påkalla riksdagens

särskilda uppmärksamhet å frågan örn arkivering av statsmyndigheternas

handlingar.

Förklaring har avgivits av riksarkivet (Del II sid. 167—179), som bifogat

yttranden av landsarkivarierna m. fl.

Riksarkivet har sammanfattningsvis anfört följande.

Revisorernas erinringar avse väsentligen gallring utom riksarkivets nuvarande

bestånd, som ju också i stort sett omfatta för framtiden oumbärliga

handlingar. En särställning intaga kristidskommissionernas arkiv och

revisorerna hävda, att »en avsevärd beskärning» synes kunna ske inom

dessa. Riksarkivet har för sin del alltid ansett en dylik gallring vara möjlig,

men behovet har icke känts särskilt trängande, eftersom dessa arkiv icke

inkräktat på riksarkivets mer förstklassiga magasinsutrymme, utan förvarats

och alltjämt förvaras inom lokaler, som endast med nedpressade anspråk

kunna sägas motsvara sin uppgift. Då frågan nu på olika sätt aktualiserats,

har riksarkivet emellertid uppdragit åt en tjänsteman att verkställa hithörande

utredning, som icke torde komma att ge negativt resultat.

Denne tjänsteman har hittills haft närmare liggande, mera trängande uppgifter.

I det sammanhanget må mer principiellt framhållas, att all retroaktiv

gallring tar avsevärd tid och kräver tillräckliga arbetskrafter och att staten

förty icke utan särskild kostnad eller utan ett visst undanskjutande av andra

uppgifter kan vinna de med en gallring förenade fördelarna. Vid olika

tillfällen har Kungl. Maj:t ställt extra anslag till förfogande för genomförande

av viss gallring. Man kan utan svårighet påvisa fall, då en gallring

vore så tidsödande och skulle medföra så liten utrymmesbesparing,

att den måste te sig såsom rent oekonomisk. Riksarkivet har velat erinra

om detta förhållande utan att däri söka eller finna ett argument mot revisorernas

nu framförda synpunkter och yrkanden.

Det måste i detta sammanhang också framhållas, att tillräckliga arbetskrafter

behövas för den ofta tidsödande utredning, som måste föregå varje

slags rationell gallring, resp. för övervakande av att denna utföres på fastställt

sätt. Örn det av revisorerna framlagda mycket omfattande gallringsprogrammet

skall kunna genomföras utan för stor tidsutdräkt, lära de

arbetskrafter, som riksarkivet för närvarande kan disponera för sådana uppgifter,

icke visa sig tillräckliga. Även om någon andre arkivarie eller amanuens

tidvis kunde förordnas att biträda i gallringsärenden å andra byrån,

måste riksarkivet förbehålla sig att närmare pröva, om det icke måste göra

framställning hos Kungl. Majit örn en så motiverad förstärkning av dess.

arbetskrafter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

35

Riksarkivet, som enligt det anförda har funnit mycket beaktansvärt i revisorernas

synpunkter och erinringar, kan emellertid icke utan klar reservation

ansluta sig till deras mening, »att frågorna om nya utgallringsprinciper,

decentralisering av vissa arkivalier och lokalutrymmena för riksarkivet icke

kunna skiljas utan böra snarast möjligt bliva föremål för en undersökning».

Det är uppenbart, att dessa frågor principiellt kunna betraktas från en

gemensam synpunkt. Men för det fall att uttalandet skulle innebära, att

frågan om nybyggnad för riksarkivet skulle vila, tills gallringsfrågorna blivit

avgjorda, måste riksarkivet hävda, att en dylik sammankoppling icke är

befogad och att den skulle vara ägnad att på ett ödesdigert sätt förlänga

riksarkivets sedan länge kända, med tiden alltmer ökade och nu senast av

revisorerna beklagade lokalbekymmer. I själva verket utgöra gallringsproblemen,

med det urval som i varje särskilt fall måste göras, en permanent

del av riksarkivets verksamhet. Man kan historiskt påvisa, hur den

börjat och fortskridit, men icke tänka sig, att den vid någon tidpunkt blir

avslutad. För närvarande utgöra de av revisorerna berörda gallringsfrågorna

ett synnerligen rikt arbetsprogram, och riksarkivet har många erfarenheter

av att sådana frågor, när de äro av mer omfattande art, bli

komplicerade, svårlösta och alltså tidsödande. Någon av dessa nu aktualiserade

gallringsfrågor kan lätt komma i beroende av andra, nu varken

av revisorerna eller riksarkivet förutsedda, och därav skulle ytterligare tidsutdräkt

vållas. Riksarkivet har svårt att föreställa sig, att revisorerna med

sitt uttalande, som ju kan tolkas på olika sätt, avsett att ställa dess byggnadsfråga

på en oviss framtid.

Arkivrådet Forssell har beträffande riksarkivets yttrande varit i vissa avseenden

skiljaktig och anfört biand annat följande (Del II sid. 241—245).

För egen del kan jag icke biträda en sådan mening. Jag vågar hålla för

troligt, att örn materialet fördelades på resp. landsarkiv och sålunda återfördes

till sin naturliga samhörighet, så skulle forskningsfrekvensen bli

vida större. Hedar synes mig också underskatta det i Statistiska centralbyrån

förvarade personhistoriska materialet. Den omständigheten, att detta

material är synnerligen flitigt anlitat, tyder på att forskarna själva lärt sig

alt värdera det. Det kan icke substituera räkenskapsmaterialet, men det kan

tjäna som en mycket god utgångspunkt för i Stockholm bedrivna släktforskningar.

I och med att staten tillhandahåller detta material, ger den

släktforskningen härstädes ett handtag, som med hänsyn till förhållandena

och vad som kan anses rimligt att begära av det allmänna, må få anses

tillräckligt. Man frågar sig också, varför just i fråga örn detta arkivmaterial

det skall vara så särdeles angeläget, att det i sin helhet hålles samman

i huvudstaden. I fråga örn annat, minst lika viktigt material måste

på grund av förhållandena en splittring av samlingarna på olika institutioner,

som är långt mer kännbar, uthärdas. Jag erinrar t. ex. örn, att för

vår rikshistoria ytterst betydelsefullt material ligger utstrött på olika arkiv

och bibliotek. Den som vill studera vår historia i slutet på 1700- och början

av 1800-talet får finna sig i att riksarkivet icke innesluter vare sig Gustavianska

samlingen, som ligger i Carolina biblioteket i Uppsala, eller von

Engeströmska samlingen, som ligger i kungl, biblioteket. Både den ena och

den andra har det närmaste samband med regeringskansliets arkiv. Men

det faller ingen in alt söka åvägabringa rättelse i dessa förhållanden. På

dessa områden får man vara tillfreds med, att samlingarna ligga i offentliga

institutioners vård. Enligt min tanke bör den forskning, som har intresse

av länsräkcnskaperna efter 1860 vara fullt nöjd med, örn de placeras

i våra förträffliga landsarkiv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Utskottet.

Vad därefter angår frågan om en depå för kommissionsarkiv i samband

med ett landsarkiv, vill jag framhålla, att det härvid alls icke rör sig örn några

obetydliga kvantiteter, som ingen roll skulle spela för utrymmeskraven i

Stockholm. Kommissionerna från världskriget ha efterlämnat arkiv till

riksarkivet till en omfattning av enligt uppgift cirka 3,500 hyllmeter; utanför

riksarkivet omfatta bara arbetslöshetskommissionen och clearingnämnden

nu sammanlagt cirka 4,500 meter. Det är sålunda fråga om cirka 8,000

meter. Även om gallringar här kunna vidtagas, måste ju utrymmen beräknas

för nya kommissioner. En avlastning av så stora dimensioner måste

anses vara betydande.

Den synpunkt, som i ett par remissvar betonas, att vården av detta material

skulle störa ett landsarkivs arbetsuppgifter, lärer ej kunna godtagas.

Det kan väl ej vara konstigare för en tjänsteman i ett landsarkiv att vid

sidan av de vanliga enhetliga landsarkivsamlingarna även ha hand örn ett

arkiv av detta slag än det är för en tjänsteman i riksarkivet att — om han

t. ex. tjänstgör på östermalmsavdelningen — på en gång arbeta i Svea hovrätts,

Amiralitetskollegiets, Statskontorets, Kommerskollegiets, Bergskollegiets

m. fl. arkiv. Samma tjänsteman kan samtidigt ha ordningsarbeten

pågående i kammararkivet eller i regeringskansliets arkiv. Går det an med

så disparata göromål inom riksarkivets ram, så borde det gå för ett landsarkiv

att bära nyssnämnda kombination. Skulle det emellertid visa sig

omöjligt att förlägga denna depå till ett landsarkiv, får annan förläggning i

landsorten övervägas. Det problemet återstår då att lösa, huru arkivvården

skall handhavas.

Med stöd av det anförda och under åberopande av innehållet i mina promemorior

av april och oktober 1938 har jag ansett, att riksarkivet borde

biträda en förnyad omprövning av riksarkivets byggnadsfråga, avseende

bland annat ett upprättande av en depå i landsorten för kommissonsarkiv

och ett överförande till resp. landsarkiv av de reviderade länsräkenskaperna

fr. o. m. år 1860. Det program för sagda omprövning, som jag särskilt utvecklat

och motiverat i min promemoria av sistlidna oktober, vidhåller jag

för övrigt till alla delar.

Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av

en fullständigare utgallring av nu på olika håll förvarade arkivalier och enligt

utskottets mening måste starka skäl tala för att omedelbara åtgärder

vidtagas för genomförandet av en fullt rationell dylik utgallring. För detta

ändamål och den framtida vidgade gallringen i syfte att förbilliga arkivväsendet

erfordras emellertid ändringar i de på området gällande författningsföreskrifterna,

vilka ändringar synas böra vidtagas av Kungl. Maj:t.

Utskottet ansluter sig alltså till de synpunkter, som av revisorerna anförts.

Vidkommande frågan om en flyttning av vissa arkivalier, som anses böra

behållas, anser utskottet i likhet med revisorna lämpligt, att denna fråga bör

bliva föremål för en snar omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för genomförandet av

en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning

upptaga de spörsmål, som därmed äga samband.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

37

17 :o) Utgifterna å vissa anslag till folkskoleväsendet. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 44, hava revisorerna underkastat beräkningen och redovisningen

av utgifterna å vissa anslag till folkskoleväsendet en närmare granskning

(Del I sid. 202—213).

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen

(Del II sid. 191—197).

Beträffande detta ärende — som sammanhänger med de under punkt

14 :o) här ovan behandlade spörsmålen — kommer utskottet framdeles under

riksdagen att särskilt yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.

18:o) Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler vid folkskoleväsendet

m. m. Under ecklesiastikdepartementet, § 45, hava revisorerna

gjort vissa erinringar beträffande beviljande av byggnadsbidrag för redan

befintliga undervisningslokaler vid folkskoleväsendet m. m. (Del I sid. 213

—219).

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen

(Del II sid. 197—202).

Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen

att yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

19 :o) Statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 46, hava revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande

utbetalningen av statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet

(Del I sid. 219—226).

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen

(Del II sid. 202—212).

Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen

att yttra sig, vilket utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

20:o) Vissa enligt vattenlagen utdömda avgifter. Under jordbruksdepartementet,

§ 49, hava revisorerna påtalat vissa dröjsmål med fastställande av

fiskeavgifter enligt 6 kap. 9 och 17 §§ vattenlagen (Del I sid. 231—234).

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

I vattenlagen G kap. 9 § föreskrives att, örn i vatten, där allmän flottled

skall inrättas, fiske av någon betydenhet finnes, och skäligen kan befaras,

att genom anläggningar eller åtgärder för flottleden eller i följd av flottningen

avsevärt men tillskyndas fisket, de flottande må förpliktas alt för anordnande

och uppehållande av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av andra

åtgärder till fiskets bevarande i vattenområdet erlägga en årlig avgift, motsvarande

högst fem öre för varje kubikmeter flottgods, med iakttagande av

alt, där virke framföres genom flera flottleder inom samma vattensystem,

dylik avgift blott en gång erlägges. Sådan avgift kan också jämlikt samma

kapitels 17 § utdömas för vattendrag, där redan förut allmän flottled

finnes inrättad.

Revisorerna hava funnit, att vid de största vattensystemen inom landet

några fiskeavgifter enligt 6 kap. 9 § vattenlagen icke utgå, ehuru där avsevärda

mängder virke årligen framflottas, och ansett sig böra närmare

undersöka anledningen till att dylika avgifter ännu icke blivit utdömda.

Enligt av revisorerna under hand inhämtade upplysningar från kammarkollegiet,

som det åligger att tillvarataga det allmännas intressen i mål av

förevarande slag, äro ett stort antal ärenden angående fiskeavgifter ännu

icke slutligt avgjorda. Sålunda hava beträffande Indalsälvens vattensystem

omkring 25 mål balanserats sedan åren 1924 och 1925 samt beträffande

Ljungans vattensystem två mål från år 1922 och ett tiotal från år 1924.

Vad angår övriga vattensystem inom landet äro även ett antal dylika mål

balanserade från åren 1922, 1924 och 1925. Så är exempelvis fallet med

Skellefte älv, lime älv, Ångermanälven och Dalälven. Dröjsmålen med ärendenas

avgörande hava angivits bero på ett flertal olika omständigheter. I

en del fall avvaktas utredning från vederbörande fiskeriintendent, i andra

åter avvaktas lantbruksstyrelsens yttranden eller yttranden från vederbörande

flottningsföreningar.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Det är ett allmänt känt förhållande, att fisket i sådana vattendrag, där

flottning i större omfattning förekommer, i hög grad försämrats. Detta har

även varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Genom den nya vattenlagens

införande har stadgats skyldighet att i de fall, då skada genom

flottning förorsakas fisket, erlägga vissa avgifter att användas till vidtagande

av åtgärder till kompensation av nämnda skada. Det torde vara ostridigt,

att dessa avgifter varit av betydelse för fiskets upphjälpande. Med hänsyn

härtill är det av synnerlig vikt att i de fall, där skada å fisket genom flottning

konstateras hava uppkommit, frågan om skyldighet för vederbörande

att erlägga avgifter av förevarande slag snarast möjligt blir föremål för avgörande.

Revisorerna vilja visserligen icke bestrida, att i flertalet av de

ärenden, som, enligt vad ovan nämnts, icke blivit slutförda, omfattande och

tidsödande utredningar måste företagas, innan ärendena kunna bliva föremål

för prövning av domstol. Det vill dock förefalla revisorerna, att de

myndigheter, som haft att verkställa dylika förberedande undersökningar

eller inkomma med yttrande, icke alltid förfarit med den skyndsamhet, som

med hänsyn tili ärendets betydelse kunnat förväntas.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens kännedom.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

39

Yttranden hava avgivits av kammarkollegium och lantbruksstyrelsen (Del

II sid. 221—225). Lantbruksstyrelsen har meddelat, att yttranden från fiskerimyndigheternas

sida över ifrågasatta fiskeavgifter i samband med flottning

kunna förväntas bliva avgivna rörande flertalet av våra större vattensystem

under innevarande och närmast följande år, i den mån detta ej redan skett.

Styrelsen har vidare anfört följande.

Emellertid uppstå givetvis vissa olägenheter på grund av den långa tid,

som kan förflyta från det mål av förevarande slag anhängiggöres till dess

laga kraftägande utslag föreligger utan att någon avgift utgår. Det synes

därför mycket önskvärt, att vattendomstolarna beredas möjlighet att utdöma

en provisorisk avgift, som lämpligen kunde utgå från tiden för målets anliängiggörande.

En dylik avgift torde kunna utdömas efter en mera summarisk

prövning. Vidare synes det lämpligt, örn bestämmelser meddelades i syfte

att den i del slutliga utslaget bestämda avgiften skall kunna utgå utan

hinder av att utslaget icke vunnit laga kraft.

Lantbruksstyrelsen anser därför skäl tala för att en utredning uti nu sist

berörda avsenden kommer till stånd.

De av revisorerna påtalade avsevärda dröjsmålen med fastställande av här

ifrågavarande avgifter finner utskottet vara av anmärkningsvärd beskaffenhet.

Starka skäl synas utskottet tala för lantbruksstyrelsens förslag om beredande

av möjlighet för vattendomstolarna att utdöma en provisorisk avgift

för tid, under vilken frågan om fiskeavgiften utredes. Då utskottet emellertid

förutsätter, att styrelsen framlägger detta förslag till Kungl. Maj.ts prövning,

finner utskottet — med hänsyn jämväl till vad styrelsen i övrigt anfört —

ärendet icke för närvarande påkalla någon riksdagens åtgärd. Utskottet har

emellertid velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Aktiebolaget Tipstjänst. Under handelsdepartementet, § 52, hava

revisorerna redogjort för en av dem verkställd granskning av Aktiebolaget

Tipstjänsts räkenskaper för räkenskapsåret 1937/38 samt därvid även uttalat

sig ifråga av fördelningen av tipsmedlen (Del I sid. 238—246).

Ytti-ande har avgivits av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund

(Del II sid. 230 och 231).

Frågan om fördelningen av tipsmedlen och vad därvid äger samband kommer

i annat sammanhang under riksdagens prövning, vilket utskottet velat

härmed för riksdagen

anmäla.

22 :o) Iakttagelser vid granskning av Sveriges olympiska kommittés räkenskaper.

Under handelsdepartementet, § 53, hava revisorerna meddelat,

alt de i anslutning till en under år 1937 verkställd granskning ov olympiska

Ut slottet.

Utaholm.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 117.

Utskottet.

kommitténs då ännu icke färdigställda räkenskaper under 1938 års revisionsförrättning

fortsatt granskningen av nämnda räkenskaper (Del I sid. 247—

250).

Revisorerna hava — efter anförande av vissa sifferuppgifter och återgivande

av den utav kommitténs egna revisorer avgivna berättelsen — sammanfattningsvis

anfört följande.

För egen del hava riksdagens revisorer vid sin granskning fäst sig vid

alt i ganska betydande utsträckning utbetalts gratifikationer utöver avtalad

avlöning samt att dessa gratifikationer ofta uppgå till belopp, som närma sig

den ursprungligen avtalade ersättningen. Till kommitténs kassaförvaltare

har utbetalts ett avsevärt belopp såsom gottgörelse för felräkning och diverse

ej verifierade utgifter. Såvitt revisorerna kunna finna, upptagas i redovisningen

förskottsutgifter, vilka icke slutgiltigt redovisats. Sålunda ingår i redovisningen

även ett förskott för förberedelser till konstolympiaden, vilket förskott

icke synes hava bort här medtagas.

Vad beträffar de av revisorerna år 1937 gjorda erinringarna hava de genom

nu verkställda iakttagelser ytterligare bestyrkts och anmärkningarna

hava icke blivit i önskvärd omfattning rättade. Dock hava efter det 1937

års statsrevisorer framställt sina anmärkningar, utrustningspersedlar, representerande

ett värde av 866 kronor 75 öre, ersatts. Den härtill hörande inkomstverifikationen

angiver, att den skolat åtföljas av närmare specifikation,

vilken dock icke finnes bifogad räkenskaperna.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att allt fortfarande allvarliga erinringar

kunna göras mot de för olympiska kommittén avgivna redovisningarna

samt att önskvärd ordning och reda icke förefunnits, när det gällt att

redovisa allmänna medel av denna art. De anse sig därför böra för framliden

yrka på, att en fortlöpande kontroll på lämpligt sätt ordnas, när det

gäller att disponera och redovisa anslag av den storleksordning, varom

här är fråga. Det torde nämligen icke få anses tillfredsställande och lämpligt

att överlämna dylika av tipsmedel utgående anslag till fri disposition av

organisationer, vilka med nuvarande sammansättning och styrelseformer

— även örn man givetvis icke i detta fall hör tillämpa alltför byråkratiska

och stränga normer för redovisningen — knappast kunna anses vara i besittning

av tillräcklig insikt om och erfarenhet av huru förvaltningen av allmänna

medel bör ordnas.

Förklaring har avgivits av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund, vilket bifogat yttrande från olympiska kommittén (Del II sid.

231—236), av vilket senare yttrande framgår, att en skärpning av kontrollen

över den ekonomiska förvaltningen vidtagits.

Utskottet är i likhet med revisorerna av den uppfattningen att, då det gäller

beviljande av medel av här ifrågavarande slag till mera avsevärda belopp

eller till fortlöpande understödsverksamhet, det måste anses önskvärt att genom

Kungl. Maj:ts försorg i samband med understödsbeviljandet föreskrift

meddelas om alt den myndighet, som har hand om den ekonomiska förvaltningen,

skall vara skyldig underkasta sig fortlöpande granskning av en lämpligen

av Kungl. Majit utsedd person, som torde böra få deltaga i förvaltningsmyndighetens

överläggningar och sammanträden med rätt att, då det

gäller handhavandet av understödsmedlen och kontrollen därav, anteckna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr

41

sin mening till myndighetens protokoll. Denna anordning synes böra vidtagas

vid sidan av den granskning, som verkställes genom myndigheten i vanlig

ordning eller särskilt utsedda revisorer, och den torde utgöra en säkrare

garanti för ordning och reda i förvaltningen än vad som synes bliva följden

av nu tillämpat förfaringssätt.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta därom, att en mera ingående

kontroll framdeles genomföres, då det gäller användningen av

till förfogande ställda understödsmedel av mera betydande

belopp eller av fortlöpande karaktär.

23 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt

ställd rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels

ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,

någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke

hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 18 april 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Malmö,

Asplund, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Ström i Lidköping, Lindström, Larsson

i Varberg, Magnusson i Kalmar, Bäckström och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Törnkvist,

Eriksson i Stockholm, Närlinge, Ward, Weijne, Ågvist, De Geer i Hanaskog, Bergström

och Lundberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. G sand. Nr 117.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:219 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1938 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten