Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1939-04-28 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1939:139, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

1

Nr 139.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m.

jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition (nr 149) har Kungl.

Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

att dels förklara sig icke hava något att erinra mot att lästiden vid

folk- och småskolor från och med den 1 juli 1940 utsträckes från minst

34 4/7 veckor till minst 36 4/7 veckor; dels ock medgiva, att rätten till

statsbidrag till arvoden åt timlärare vid folk- och småskolor må från och

med den 1 juli 1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

av departementschefen i ovannämnda statsrådsprotokoll förordats.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft:

dels en inom första kammaren av herr E. G. C. Brandt väckt motion

(1:244), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nr 149 måtte förklara sig icke hava något att erinra emot att den

årliga lästiden vid rikets folk- och småskolor utsträckes från minst 34 4/7

veckor till minst 39 veckor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herr D. Norman (I: 246) och den andra inom andra kammaren av herr

L. V. Lindén (II: 370), vari hemställts, att riksdagen med bifall till Kungl.

Maj:ts hemställan i propositionen nr 149 angående reglering av den årliga

lästiden vid folkskolan m. m. måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville jämväl vidtaga åtgärder, varigenom lästiden vid

folk- och småskolor från och med den 1 juli 1942 bestämmes till 39 veckor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av friherre I. Lagerfelt (I: 254) och den andra inom andra kammaren av

herr R. Lundqvist m. fl. (11:404), vari hemställts, att riksdagen, i anledning

av Kungl. Majits ovanberörda proposition, måtte besluta att tjänstgöringsskyldigheten

för folk- och småskolornas lärare skall från och med

den 1 juli 1940 utsträckas till 39 veckor;

Bihang till riksdagens protokoll 1939. G sami. Nr 139.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

dels en inom andra kammaren av herr D. Gustavson i Västerås väckt motion

(11:431), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts

proposition nr 149 i vad densamma avser ett utsträckande av minimilästiden

vid rikets folkskolor;

dels en inom första kammaren av herr V. Andersson väckt motion

(I: 243), vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts

proposition nr 149 angående reglering av den årliga lästiden m. m. vid

folkskolor måtte besluta, att differentiering av lästiden och uppdelning

av läraravdelning inom skolor med två- eller flera klasser måtte omfatta

även skolorna av Bl formen;

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herrar R. Wagnsson och D. Norman (I: 253) och den andra inom

andra kammaren av herr A. Nilsso7i i Steneberg m. jl. (II: 418), vari hemställts,

l:o) att riksdagen måtte uttala att vid sådan differentiering av lästiden

vid folkskolorna, som omförmäles i propositionen nr 149, bör tillses, att

den årliga lästiden för lärjungarna icke kommer att understiga 36 1/„

veckor;

2:o) medgiva att statsbidrag till arvode åt timlärare vid två- eller flerklassiga

undervisningsavdelningar, i vilka ingår även folkskolans sjunde

årsklass, må på i propositionen eljest angivna villkor utgå, då antalet lärjungar

i avdelningen uppgår till minst 20.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,

hänvisas — i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande

— till motionerna I: 244, I: 246, I: 254, II: 431, I: 243 och I: 253.

Av propositionen nr 149 inhämtas bland annat:

Gällande bestämmelser m. m.

Genom beslut av 1936 års riksdag utsträcktes skoltiden till att obligatoriskt

omfatta sju läroår, dock med iakttagande av en tämligen lång övergångstid.

Enligt de i ämnet meddelade bestämmelserna skall sålunda vid

skolor, där antalet årsklasser den 1 juli 1936 var sex, övergång till sjuårig

skolkurs äga rum, så snart sådan prövas lämpligen kunna ske, dock senast

med ingången av läsåret 1948—49. Utan skoldistriktets medgivande kan

icke före nämnda läsår sjuårig skolkurs införas annorledes än efter Kungl.

Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret 1942—43.

Vid särskilda omständigheter kan skoldistrikt av Kungl. Majit för viss tid

i större eller mindre omfattning medgivas anstånd utöver läsåret 1948—

49 med införande av sjuårig skolkurs.

Den årliga lärotiden vid skolor, för vilkas lärare skoldistrikt åtnjuter

lönetillskott av allmänna medel, skall i regel omfatta minst åtta månader

eller 34 1/2 veckor. Den dagliga lärotiden för varje lärjunge

får ej utsträckas i småskola över fem och i folkskola i allmänhet

över sex timmar. Antalet lärotimmar i veckan får i intet fall överskrida 36.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

3

Beträffande fortsättning sskolan gäller såsom allmän regel, att fortsättningsskolans.

undervisningstid icke får inkräkta på den för folkskolan stadgade

undervisningstiden. Normalt kan således fortsättningsskolan icke genomgås

på kortare tid än två sex-veckors kurser.

Enligt den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för lärare vid

folk- och småskolor hänföras ordinarie folkskollärare till lönegraden B17,

därest den årliga lästiden utgör 39 veckor (273 dagar), till lönegraden B 16,

därest lästiden utgör 36 x/2 veckor (256 dagar) och till lönegraden B 15,

därest lästiden utgör 34 1/2 veckor (242 dagar).

Ordinarie småskollärare hänföres till lönegraden B 9. Intill den 1 juli

1942 är dock lönegradsplaceringen beroende av lästidens längd.

Annan lärare än timlärare är skyldig att mot åtnjutande av de i avlöningsreglementet

för lärare vid folk- och småskolor (nr 868/1938) angivna

löneförmånerna under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning,

folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare

vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon

eller några av folkskolstadiets årsklasser, under minst 28 och högst 30

veckotimmar samt annan småskollärare under minst 24 och högst 28 veckotimmar.

Viss nedsättning i den sålunda föreskrivna minsta undervisningsskyldigheten

för vecka kan dock medgivas.

Nu föreliggande proposition bygger på ett av särskilda sakkunniga

den 8 november 1938 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar

1938: 35).

De sakkunniga hava i första rummet framlagt förslag örn utsträckning

av den årliga lästiden vid folk- och småskolorna. Vidare har förordats en

förstärkning av undervisningen i skolor med två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

genom differentiering av undervisningen. Till behandling

har också upptagits frågan om möjligheterna att till fördel för det allmänna

utnyttja den genom 1937 års lönereglering ökade tjänstgöringsskyldigheten

för småskollärare, och förslag hava av de sakkunniga framlagts rörande

skyldighet för dessa lärare att fullgöra viss fyllnadstjänstgöring.

Då frågan örn fyllnadstjänstgöring för småskollärare har visst samband

med den av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang i utsikt

ställda utredningen, i vad mån civila avlöningsreglementet kan och bör

göras tillämpligt å lärare vid folk- och småskolor, har denna fråga icke i

förevarande proposition upptagits till behandling. De sakkunnigas förslag

i övrigt beröras emellertid i propositionen.

Utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan.

Nuvarande förhållanden m. m.

I samband med 1937 års lönereglering bestämdes, att lästiden skulle uppgå

antingen till 34 J/2 veckor (242 dagar), 36 72 veckor (256 dagar) eller

39 veckor (273 dagar).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

Sedan riksdagen fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, har lästiden

genom av skoldistrikten beslutade och av högre myndighet godkända ändringar

av gällande reglementen utsträckts i betydande omfattning.

En av de sakkunniga verkställd undersökning har beträffande skoldistriktens

och lärarkrafternas fördelning på lästider givit följande resultat:

Den beräknade omfattningen av lästiden redovisningsåret 1938—39.

Lästid

Skoldistrikt

Lär

are

Antal

%

med småskollärar- kompetens

med folkskollärar- kompetens

Antal

%

Antal

%

34 *9 veckor.........

687

27,9

2,064

17,2

2,189

13,9

36 4/’ » .........

895

36,4

3,110

26,0

3,737

23,8

39 » .........

880

35,7

6,811

56,8

9,787

62,3

Summa

2,462

100,0

11,985

100,0

15,713

100,0

Anmärkning: I de fall, där inom ett skoldistrikt olika lästider förekomma, har distriktet

uppförts med den lästid, som tillämpas i flertalet läraravdelningar.

Beträffande de olika skolformernas fördelning på lästider hänvisas till

en å sid. 9—10 i propositionen intagen tabell.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava framhållit, att deras uppdrag väsentligen varit av

skolorganisatorisk art. Till lärarnas löneställning har sålunda hänsyn tagits

endast i den mån denna påverkats av åtgärder för vinnande av skolorganisatoriska

förbättringar. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende utsträckning

av den obligatoriska lästiden vid folkskolan från och med den 1 juli

1940 till 36 4/7 veckor. Vidare föreslås enhetliga bestämmelser rörande antalet

verkliga läsdagar. Antalet sådana dagar inklusive dagar, varunder lärjungarna

deltaga i skolutflykt eller idrottsövning under lärares ledning,

bör enligt de sakkunniga vid en lästid av 39 veckor utgöra minst 214 och

vid en lästid av 36 4/7 veckor minst 202. Möjlighet skulle dock finnas för

skoldistrikt att minska antalet verkliga läsdagar med högst tre, därest lärare

prövas böra erhålla ledighet för deltagande i kurser eller möten, som äro av

betydelse för hans fortbildning.

De sakkunniga framhålla, att ur pedagogiska synpunkter i stort

sett samma skäl kunde åberopas för ett utsträckande av den samlade årliga

tid, under vilken folkskolan arbetade, som på sin tid anfördes för införande

av ett sjunde obligatoriskt skolår. De båda åtgärderna kompletterade

varandra så till vida, atb båda var och en pa sitt sätt bidroge till

att förbättra skolans undervisningsresultat. De sakkunniga påpeka härvid,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

5

bland annat, att god färdighet i läsning, skrivning och räkning — de för lärjungarna

viktigaste ämnena — icke ernåddes utan mycken och långvarig

övning samt att därvid själva träningsmomentet i undervisningen spelade

en särskilt viktig roll.

Även sociala skäl talade enligt de sakkunnigas mening för en utsträckning

av folkskolans årliga lästid. Detta gällde framför allt industrialiserade

och andra likartade samhällen, där föräldrarna många gånger

icke hade möjlighet att bereda sina barn sysselsättning eller omvårdnad

under den tid av året, då skolan icke påginge.

Som skäl mot ett utsträckande av den obligatoriska

lästid en utöver 36 4/7 veckor hava de sakkunniga

bland annat framhållit följande:

Den jordbrukande befolkningen hade vissa tider ett påtagligt behov av

de mera vuxna barnens hjälp med olika göromål, exempelvis vid sådd och

skördearbete, rensning av rotfrukter samt potatis- och beftupptagning.

Detta manade utan tvivel till varsamhet vid genomförandet av åtgärder,

som innebure en utsträckning av skolans lästid.

Även svårigheten att på landsbygden ordna fortsättningsskolans undervisning,

som där nästan undantagslöst, frånsett ämnet hushållsgöromål,

bestredes av folkskolans lärare, talade emot ett alltför långt läsår. De sakkunniga

konstatera nämligen, att — örn man ville bibehålla den nu vanliga

anordningen med sex veckors fortsättningsskola utanför folkskolans lästid

— det mötte betydande svårigheter att få utrymme för de båda skolformerna.

Förlädes fortsättningsskolans undervisning omkring eller omedelbart

efter årsskiftet, bleve folkskolans sommarferier vid 39 veckors lästid

för korta, i regel endast 4 ä 5 veckor.

De sakkunniga hava även understrukit faran av en alltför stark arbetsbelastning

å den enskilde läraren.

Vid vägandet av de skäl, som talade för och emot en utsträckning av bastiden,

hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en måttlig

höjning av nu gällande minimum för folkskolans läsår vore fullt motiverad

och även genomförbar. Den omständigheten, att skoldistrikten själva i stor

utsträckning och under skiftande betingelser framför allt på senare tid förlängt

lästiden, bure vittnesbörd örn att tidpunkten nu vore inne för generella

åtgärder av denna art. Med hänsyn till de åberopade omständigheter,

som manade till försiktighet vid reformer på förevarande område, ansåge

de sakkunniga sig icke kunna förorda, att minimilästiden nu utsträcktes

till 39 veckor — en lästid, som i stort sett torde vara lämplig för städer och

industrisamhällen men icke alltid för den egentliga landsbygden — utan

begränsade sig till att föreslå, att lästiden genom ändring i folkskolestadgan

bestämdes till lägst 36 4/7 veckor.

I nära samband med frågan örn utsträckning av den årliga lästiden vid

folkskolan står spörsmålet om antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar.

Avsikten med en utsträckning av den årliga lästiden kan, yttra de sakkunniga,

helt eller delvis förfelas, örn skoldistrikten, samtidigt med att läsåret

utsträckes, mer väsentligt utöka antalet lovdagar. De sakkunniga betrakta

allmänna bestämmelser angående det lägsta antal läsdagar, som bör

förekomma under läsåret, som en konsekvens av 1937 års lönereglering för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

folkskolans lärarkår och anse det lämpligt att förhållandena på området

regleras i samband med den av de sakkunniga förordade utsträckningen

av den årliga lästiden.

De sakkunniga påpeka härvid, att antalet verkliga läsdagar vid 3 4 4/7

veckors (242 dagars) lästid utgjorde minst 192, varför antalet läsfria

dagar utgjorde 50, varav 44 sön- och helgdagar (inklusive vardagarna

under påsklovet) och 6 verkliga lovdagar.

Vid Jästidens förlängning med två veckor till 36 4/7 veckor (256

dagar) tillkomme högst tolv vardagar. Åtminstone i vissa fall bleve det därför

möjligt att öka antalet verkliga läsdagar från 192 till 204. Emellertid

borde någon ny lovdag belöpa på den utsträckta lästiden. Observeras borde

även, att läsåret vid en utsträckning tämligen säkert komme att omfatta

pingsthelgen. Då barnen borde få lov icke blott annandag pingst, som vore

helgdag, utan även pingstafton, följde härav, att antalet verkliga läsdagar

icke lämpligen borde vid en lästid av 36 4/7 veckor sättas högre än 202.

Vid Jästidens utsträckning till 39 veckor (273 dagar) tillkomme, räknat

från en lästid av 34 4/7 veckor, högst 27 vardagar. Teoretiskt skulle

man allstå här kunna tänka sig en utsträckning från 192 till 219 verkliga

läsdagar. Emellertid måste hänsyn tågås dels till pingstledigheten, dels till

att minst ytterligare en lovdag borde tillkomma, varför antalet verkliga läsdagar

vid en lästid av 39 veckor icke rimligen borde sättas högre än 216.

En ytterligare reduktion av antalet verkliga läsdagar syntes dock här de

sakkunniga motiverad, varför sakkunniga ansåge sig böra stanna vid att

förorda, att antalet verkliga läsdagar vid nämnda lästid bestämdes till 21/+.

I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit frågan örn inställande

av undervisningen viss tid i syfte att bereda lärarpersonalen tillfälle att

deltaga i utbildning skurser.

De sakkunniga hava framhållit, att denna fråga vore i hög grad en landsbygdens

angelägenhet. På landsbygden arbetade lärarna merendels under

mycket svårare förhållanden än lärarna i städerna. Den isolering, som

landsbygdens lärare ofta vore utsatta för, kunde inverka ofördelaktigt på

skolarbetet. Det läge i öppen dag, att det på grund härav skulle lända

skolundervisningen på landsbygden till fördel, örn lärarna finge tillfälle

att under ordnade former deltaga i lämplig kursverksamhet, vid vilken

de kunde träda i kontakt med andra lärare och erhålla intryck och impulser

av värde för skolarbetet.

Vid ett realiserande av de sakkunnigas förslag om en obligatorisk lästid

av 36 4/7 veckor ökades möjligheten att genom en mindre inskränkning

av den effektiva lästiden bereda lärarna tillfälle till fortbildning. I sådant

avseende förordade de sakkunniga, att ledighet för nämnda ändamål skulle

få åtnjutas under högst tre dagar varje läsår utan återläsningsskyldighet

för lärare. I varje särskilt fall skulle statens vederbörande folkskolinspektör

lämna sitt medgivande till läsningens inställande. I fråga om mera

regelbundet återkommande kurser syntes generellt beslut härutinnan böra

fattas av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen.

Frågan örn fortsättning sskolans ställning vid en utsträckning av folkskolans

årliga lästid har även berörts av de sakkunniga. Enligt de sakkunnigas

mening böra effektiva åtgärder vidtagas för centralisering av lands
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 189.

7

bygdens fortsättningsskola. De sakkunniga hava även uttalat sig för att

lärare vid folkskola skulle erhålla rätt att tillgodoräkna tjänstgöring i fortsättningsskola

för placering i högre lönegrad.

En av de sakkunniga, överläraren E. Eljas, har i särskilt yttrande uttalat

sig för ett generellt utsträckande i samband med de av de sakkunniga föreslagna

skölförbättringarna av tjänstgöringsskyldigheten för folkskollärare

till 39 veckor från och med den 1 juli 1942, då motsvarande tjänstgöringsskyldighet

inträdde för småskollärarinna. I de skoldistrikt eller skolor,

där lästiden ej vore 39 veckor, borde av folkskollärare uttagas motsvarande

tjänstgöring genom uppdelning av flerklassiga läraravdelningar eller

genom tjänstgöring 2 ;i/7 veckor i fortsättningsskola. Där utfyllnad av

tjänstgöringstiden ej kunde anses påkallad genom dylika anordningar, finge

kompensation ske genom tjänstgöring tvenne veckotimmar i folk- eller

fortsättningsskola utöver den, som vore påkallad genom nuvarande bestämmelser.

Myndigheterna rrv. fl.

I ärendet hava avgivits utlåtanden av domkapitlen utom domkapitlet i

Stockholm, av statskontoret samt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen har

därvid överlämnat dels infordrade yttranden från samtliga statens folkskolinspektörer,

dels ock inkomna yttranden från Sveriges allmänna folkskollärarförening,

Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,

Sveriges småskollärarinneförening och föreningen Sveriges mindre

folkskolor. Vidare har yttrande avgivits av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande hävdat, att den årliga lästiden borde

vara enhetlig för samtliga lärare vid folkskolan. Vidare förordas, att läsåret

från och med den 1 juli 1942 fastställes till 39 veckor. Långa skolvägar,

målsmäns behov av arbetshjälp och svårighet att anordna fortsättningsskolan

skulle dock kunna medföra befrielse för skolbarn att varje söckendag

deltaga i undervisningen.

Överstyrelsen är ense med de sakkunniga i fråga om såväl behovet av

allmänna bestämmelser rörande antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar

som antalet sådana dagar vid en lästid av 39 veckor. Vidare tillstyrkes

förslaget om reducering av antalet verkliga läsdagar, därest lärare prövas

böra erhålla ledighet för fortbildning.

Överstyrelsen framhåller, bland annat, att utvecklingen i hela landet

ginge i riktning mot en utsträckning av lästiden till 39 veckor. Nästan alla

folkskolinspektörer hade uttalat sig för 39 veckors lästid.

I domkapitlens remissyttranden har i allmänhet frågan örn folkskollärarnas

tjänstgöringstid trätt i förgrunden. Det övervägande flertalet domkapitel

synes anse, att tjänstgöringsskyldigheten borde fastställas enhetligt

till 39 veckor. Domkapitlet i Växjö hävdar, att skillnad bör göras mellan

å ena sidan lärares tjänstgöringsskyldighet och å andra sidan barns

skolgångsskyldighet, vilken sistnämnda icke borde omfatta mer än 364/7

veckor. Domkapitlet i Strängnäs betraktar en anordning med 364/7 veckors

lästid som en lämplig övergångsform. Domkapitlet i Uppsala synes

också förorda 364/7 veckors lästid för barnen. De flesta domkapitlen hava

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 139.

emellertid biträtt den ståndpunkten, att även lästiden för barnen borde

utsträckas till 39 veckor med möjlighet till undantag, där särskilda lokala

eller andra förhållanden skulle därtill föranleda. Domkapitlet i Karlstad

har uttryckligen anslutit sig till den skiljaktiga mening, som förekommit

hos de sakkunniga. Andra domkapitel hava i väsentliga avseenden anslutit

sig till nämnda mening. Endast domkapitlen i Skara och Lund hava oförbehållsamt

uttalat sig för de sakkunnigas förslag angående Jästidens längd.

Såsom motiv för en enhetlig tjänstgöringstid för lärarna om 39 veckor

har bland annat aberopats, att skillnaden mellan den egentliga landsbygdens

och de större samhällenas skolor därigenom skulle minskas samt att

landsbygdens skolor skulle vinna en välbehövlig förstärkning. Vidare framhålles

det olämpliga i att avgörandet av frågor rörande lästidens längd ankomme

på skoldistrikten. Lärarna Lomme därigenom i en mellanställning,

och skoldistrikt med den kortare lästiden finge nöja sig med sämre meriterade

lärare.

För en utsträckning av lästiden endast till 364/7 veckor har åberopats,

att en längre lästid skulle vara skadlig för barnen, att svårigheter skulle

uppstå i lantbruksdistrikt, som hade behov av barnens arbetskraft, att

övergången från 341/2 veckor till 39 veckors lästid i en del skoldistrikt komme

att bliva alltför häftig och mötas med ovilja från målsmän, särskilt

som genomförandet av en annan skolreform, det sjunde skolåret, ofta stöde

på dagordningen.

De ovannämnda lärarorganisationerna hava i det väsentliga anslutit sig

till den av reservanten Eljas uttalade meningen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har biträtt det förslag

i ämnet, som framlagts av majoriteten bland de sakkunniga. Styrelsen anslöte

sig till fullo till den av de sakkunniga uttalade uppfattningen, att de

faktorer, som borde vara utslagsgivande vid bestämning av lämpligaste

längd för lästiden, vore särskilt skiftande i de olika delarna av rikets landsbygd,

varför obligatoriskt införande därstädes av 39 veckors lästid icke

borde ifrågakomma. Landsbygdens skoldistrikt borde under alla förhållanden

hava möjlighet att i viss utsträckning anpassa lästidens längd efter de

lokala förhållandena. Då det emellertid ej torde vara uteslutet, att behov

härav kunde föreligga även i övriga skoldistrikt, borde alla skoldistrikt hava

rätt att välja mellan en lästid om 36 4/7 veckor och en sådan örn 39 veckor.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot en ökning av

lästiden i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, ehuru ämbetsverket

i vissa avseenden funne sig böra motsätta sig de framställda förslagen.

Sålunda avstyrkes förslaget, att lärare skulle kunna erhålla befrielse från

undervisningen under tre dagar årligen för bevistande av fortbildningskurser,

under motivering att liknande anordningar icke förekomme beträffande

statliga, i de nya löneplanerna inplacerade befattningshavare samt att tillräckliga

skäl icke anförts för ett dylikt medgivande för folkskollärarnas del.

Departementschefen.

Inledningsvis har departementschefen i anslutning till vad av de sakkunniga

i motsvarande hänseende anförts framhållit, att de spörsmål, som

här förelåge till bedömande, väsentligen vore av skolorganisatorisk, icke

av löneteknisk natur. De nu framlagda förslagen bedömde departementschefen

från denna utgångspunkt. Departementschefen funne på grund

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

9

härav anledning icke föreligga att till särskild granskning upptaga de synpunkter,

som i ärendet anförts rörande tjänstgöringsskyldighet och löneställning

för folkskollärare utan inriktade sig på möjligheterna att från dc

förutsättningar, som skapats genom 1937 års riksdags berörda beslut, i

organisatoriskt hänseende förbättra folkskoleväsendet och stärka den undervisning,

som detta hade att förmedla.

Departementschefen har i likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter

och sammanslutningar tillstyrkt en obligatorisk förlängning av folkskolans

årliga minimilästid.

Enighet rådde emellertid icke, påpekar departementschefen, rörande frågan,

huru långt man för närvarande lämpligen borde sträcka sig vid åtgärder

på detta område.

Vid genomförandet av 1937 års lönereglering för lärarkåren hade jämväl

nämnda spörsmål varit på tal. Vid detta tillfälle hade man på åtskilliga

håll ställt sig tveksam mot åtgärder, som skulle innebära fastställandet av

en för alla skoldistrikt enhetlig lästid. I detta hänseende hade en märkbar

förändring inträtt. Meningarna ginge för närvarande bland de hörda myndigheterna

i den riktningen, att tiden nu vore inne för enhetliggörande av

skolans lästid. Anledningen härtill vore, örn de lönetekniska skälen lämnades

åt sidan, närmast att söka i det förhållandet, att skoldistrikten i betydande

utsträckning begagnat sig av den genom 1937 års löne- och statsbidragsreglering

öppnade möjligheten att utan merkostnad för dem förlänga

den årliga lästiden. De förväntningar, som i detta hänseende knutits

vid 1937 års riksdags löneregleringsbeslut, hade gått i uppfyllelse.

Aven om enligt departementschefens mening stort avseende måste fästas

vid att skoldistrikten på senare tid i glädjande omfattning, måhända i

större utsträckning än som förutsatts vid berörda omläggning av grunderna

för statsbidragen till folkskoleväsendet,, spontant befordrat undervisningen

i skoldistrikten genom att utsträcka lästiden, syntes å andra sidan

denna omständighet icke böra föranleda statsmakterna att nu genom generella

bestämmelser vidtaga för långtgående åtgärder på området. Det rådde

en väsentlig olikhet mellan å ena sidan att genom lämpliga statsbidragsbestämmelser

befrämja denna utveckling och å andra sidan att genom

generella föreskrifter fastställa en enhetlig lästid; risk förelåge för att de

fördelar i skolorganisatoriskt avseende, som ernåddes på sistnämnda väg,

finge köpas på bekostnad av värden av mindre påtagbar men icke desto

mindre mycket betydelsefull natur. Det vöre av vikt, att folkskolan ute i

orterna omfattades med sympati och förtroende av befolkningen. Detta

intresse finge icke sättas i fara genom en alltför stark påfrestning på en

gång av de enskildas prestationsförmåga. Skoldistriktens intresse för folkskoleväsendet,

vilket på många håll vore betydande, vore en värdefull tillgång,

som icke borde äventyras genom för häftigt verkande skolorganisatoriska

åtgärder; detta skulle kunna i vissa fall tänkas inträffa, örn en lästid

av 39 veckor nu generellt fastställdes. Det finge icke förbises, att de

skoldistrikt, som ännu icke utsträckt lästiden, säkerligen i många fall hade

de största svårigheterna att övervinna vid åtgärder i detta avseende, och

att just dess skoldistrikt komme att beröras av en genom författningsändring

reglerad övergång till längre lästid. En utsträckning av lästiden med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

inemot en manad skulle förvisso i flera av dessa distrikt för närvarande

medföra kännbara olägenheter.

Det vore visserligen tänkbart, att övergången till det nya systemet skulle

kunna uppmjukas genom lämpligt, avvägda övergångsbestämmelser i anslutning

till vissa av skolöverstyrelsen och ett par domkapitel framställda

förslag. När departementschefen tillstyrkte åtgärder för utsträckning av

folkskolans lärokurs tili sju läroår, hade departementschefen framhållit,

att en fördjupad och förbättrad medborgerlig utbildning måste anses vara

av så stort värde för de ungas egen framtid, att de uppoffringar, hemmen i

vissa fall kunde komma att behöva ikläda sig, därigenom mer än väl uppvägdes.

I anslutning härtill skulle departementschefen, oaktat de betänkligheter

rnot^ en enhetlig lästid, som kunde anföras, kunnat ansluta sig

till tanken på en etappvis skeende övergång till en sådan ordning, om icke

under de närmaste åren skulle genomföras nyssberörda särskilt för landsbygdens

skolväsende principiellt och praktiskt genomgripande åtgärder för

folkskolans utbyggande med en sjunde årsklass. Övergången till sjuårig

lärokurs skulle enligt de i ämnet gällande bestämmelserna äga rum, så snart

sådan prövades lämpligen kunna ske, dock som regel senast med ingången

av läsåret 1948—49. Utan skoldistriktets medgivande kunde icke före

nämnda läsår sjuårig skolk urs införas annorledes än efter Kungl. Maj:ts

bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret 1942—43. Enligt

skolöverstyrelsens förslag skulle den årliga lästiden utsträckas till 39 veckor

i ^allmänhet från och med läsåret 1942—43, alltså vid den tidpunkt, då

Kungl. Maj:t kunde mot skoldistriktets medgivande ålägga distrikt att införa

sjuårig folkskola. Det syntes icke lämpligt att låta två för landsbygdens

skolväsende så betydelsefulla och ingripande reformer till tiden sammanfalla.

,

Departementschefen har vidare framhållit de svårigheter, som för fortsättningsskolan

skulle uppstå vid en förlängning till 39 veckor av folkskolans

lästid.

De ekonomiska konsekvenserna för statsverket syntes departementschefen

icke heller böra förbises. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle en

utsträckning av den årliga minimilästiden till 36 4/7 veckor med utgångspunkt

från nu gällande lönebestämmelser draga en merkostnad för statsverket

av omkring 700,000 kronor. Skulle lästiden i stället obligatoriskt

fastställas till 39 läsveckor, kunde motsvarande merkostnader enligt av

överstyrelsen verkställda beräkningar uppskattas till omkring 2,600,000

kronor. Den vid bifall till överstyrelsens förslag uppstående ytterligare utgiftsökningen

med 1,900,000 kronor skulle för statsverket inträda vid en

tidpunkt, då en betydande ökning av statens utgifter föranleddes av genomförandet

av det sjunde skolåret.

Ehuru en enhetlig lästid inom folkskoleväsendet ur många synpunkter

skulle vara önskvärd, ansåge departementschefen sig med hänsyn till vad

sålunda anförts icke kunna tillstyrka, att bestämmelser i sådant avseende

nu meddelades. Däremot läge det — framhåller departementschefen — i

öppen dag, att det borde vara statsmakterna angeläget att med tjänliga

medel främja den nu pågående utvecklingen för utsträckning av lästiden

till 39 veckor; vissa av de förslag, som av departementschefen i det följande

förordades, vore ägnade att befordra en sådan utveckling.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

11

Sakkunnigmajoritetens förslag om begränsning av skoldistriktens valfrihet

i fråga om lästidens längd till två lästider, 36 4/7 veckor och 39 veckor,

träffades icke av de erinringar, departementschefen i det föregående framställt,

men innebure ett betydande framsteg i jämförelse med nuvarande

förhållanden. I icke mindre än omkring 700 skoldistrikt sknlle lästiden förlängas

vid ett genomförande av detta förslag; enligt lämnade uppgifter

skulle omkring 2,100 lärare med småskollärarkompetens och 2,200 lärare

med folkskollärarkompetens erhålla utsträckt tjänstgöringstid. Företrädesvis

skulle de klenare skolformerna erhålla förbättrade arbetsbetingelser,

men så skulle bliva fallet jämväl beträffande 235 läraravdelningar av Aform.

Betydelsen av en sådan förlängning av undervisningstiden finge således

icke underskattas. Sammantagna med den förbättring av skolväsendet,

som framkallats genom 1937 års löne- och statsbidragsreglering, torde

de ifrågasatta åtgärderna innebära en av de viktigaste åtgärder för förbättring

av folkundervisningen, som under den senaste tiden vidtagits i vårt

land.

Mot de sakkunnigas förslag rörande tidpunkten för åtgärdens genomförande

hade departementschefen intet att erinra. De nya bestämmelserna

skulle alltså träda i kraft den 1 juli 1940. I likhet med de sakkunniga och

de i ärendet hörda myndigheterna funne departementschefen det lämpligt,

att bestämmelser samtidigt meddelades rörande det antal verkliga läsdagar,

som borde ingå i läsåret. Det härutinnan framställda förslaget ansåge departementschefen

sig kunna biträda.

Departementschefen förordade vidare de sakkunnigas förslag, att skoldistrikt

skulle erhålla rätt att minska antalet verkliga läsdagar med högst

tre, därest lärare prövades böra erhålla ledighet för deltagande i kurser

eller möten, som vore av betydelse för lärarnas fortbildning.

Beträffande de av de sakkunniga ifrågasatta åtgärderna med avseende

på fortsättningsskolans ytterligare centralisering ville departementschefen

framhålla, att dylika syntes påkallade. Då emellertid frågan örn fortsättningsskolans

ställning stöde i visst samband med det aktuella spörsmålet

om undervisningsplan för den sjuåriga folkskolan, syntes i detta sammanhang

ställning icke böra tagas till de sakkunnigas berörda förslag. Med hänsyn

härtill funne departementschefen sig ej heller böra föreslå Kungl. Majit

att för 1939 års riksdag framlägga förslag i anledning av en av skolöverstyrelsen

framlagd utredning örn införande i fortsättningsskolan av obligatorisk

undervisning i hushållsgöromål.

Vad de sakkunniga yttrat rörande rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring

i fortsättningsskola för placering i högre lönegrad hade departementschefen,

efter samråd med chefen för finansdepartementet, funnit böra föranleda

allenast det uttalandet, att denna fråga borde närmare dryftas först

sedan klarhet vunnits i nyssberörda hänseenden.

Utskottet är ense med departementschefen om att de spörsmål, som nu

föreligga till bedömande, väsentligen äro av skolorganisatorisk art och icke

av löneteknisk natur. Från denna utgångspunkt har det gällt för utskottet

att pröva dc föreliggande förslagen till förbättrande av folkskoleväsendet

i organisatoriskt avseende och stärkande av den undervisning, som detta

har att förmedla.

De sakkunniga, de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutning
-

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

arna samt departementschefen äro alla ense om att den nuvarande minimilästiden

bör utsträckas. Någon gensaga häremot har icke heller gjorts i de

motionsvis väckta förslagen utom i motionen II: 431, däri avslag yrkats å

Kungl. Maj:ts proposition i förevarande del. Utskottet anser för sin del

att fullgoda skäl blivit anförda för en obligatorisk förlängning av folkskolans

årliga minimilästid. För närvarande kunna skoldistrikten planlägga

undervisningen enligt tre alternativa lästider 34 4/7 veckor, 36 4/7 veckor

och 39 veckor. Ett enhetliggörande av folkskolans lästid skulle enligt departementschefens

mening ur åtskilliga synpunkter visserligen vara eftersträvansvärt,

men han har i likhet med de sakkunniga likväl icke ansett

sig kunna tillstyrka en så långt gående åtgärd på detta område som ett successivt

övergående till en enhetlig lästid av 39 veckor. Departementschefen

har därför stannat vid att föreslå minimilästidens bestämmande till 36 4/7

veckor, varigenom framdeles i stället för tre, två alternativa lästider skulle

ifrågakomma. Detta ståndpunktstagande har i främsta rummet förestavats

av att departementschefen icke ansett lämpligt att samtidigt genomföra

två så ingripande och betydelsefulla reformer som utbyggandet av folkskolan

med en sjunde årsklass och lästidens utsträckning till 39 veckor.

Utskottet delar den av departementschefen i förevarande avseende uttalade

uppfattningen. Den mycket betydande reformverksamhet inom folkskoleväsendet,

som ägt rum under senare år, talar enligt utskottets mening

för att varsamhet bör iakttagas från statsmakternas sida, när det gäller

genomförandet av ytterligare skolorganisatoriska åtgärder. Utskottet anser

sig därför icke kunna tillstyrka, att steget nu skulle tagas fullt ut till en

enhetlig lästid av 39 veckor, men vill understryka det av departementschefen

gjorda uttalandet, att det bör vara statsmakterna angeläget att främja

den pågående frivilliga utvecklingen för utsträckning av lästiden till 39

veckor. Kungl. Maj:ts förslag om införande av en minimilästid av 36 4/r

veckor får utskottet alltså giva sin anslutning och får härvid särskilt betona,

att genom ett bifall till Kungl. Majrts förslag vinnes en önskvärd utjämning

mellan nu rådande förhållanden i olika skoldistrikt, samtidigt som

företrädesvis de svagare skolformernas arbetsbetingelser komma att förbättras.

Emot den föreslagna reformens genomförande från och med den 1 juli

1940 har utskottet intet att erinra.

Utskottet biträder jämväl departementschefens förslag med avseende å

det antal verkliga läsdagar, som böra ingå i läsåret, ävensom beträffande

rätt för skoldistrikt att minska antalet effektiva läsdagar med högst tre, i

syfte att bereda lärare möjlighet att erhålla ledighet för deltagande i kurser

och möten, som äro av betydelse för lärarens fortbildning.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit ställer utskottet sig avvisande

till de i motionerna I: 244,1: 246 och II: 370,1: 254 och II: 404 samt

II: 431 gjorda yrkandena.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

13

Förstärkning av undervisningen i två- eller flerklassiga

undervisningsavdelningar.

Nuvarande f örhållanden.

I propositionen erinras om de svårigheter, som äro förenade med undervisningen

i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar, samt örn de

åtgärder, som hittills vidtagits för minskande av dessa svårigheter; dessa

åtgärder äro enligt propositionen huvudsakligen följande:

I skolor av B 3- och D 1-form (en lärare undervisar samtliga klasser)

sker intagning av nybörjare endast vartannat år, varigenom antalet samtidigt

undervisade klasser kunnat reduceras till tre vid sexåriga folkskolor

och tre ä fyra vid sjuåriga.

Vidare finnas föreskrifter örn samläsning mellan två eller flera årsklasser

i ämnen, där så lämpligen kan ske.

Särskild undervisning kan i viss utsträckning förekomma för olika årsklasser

inom ramen för gällande timplaner, i det att vissa klasser i en del

ämnen kunna undervisas färre antal veckotimmar än andra klasser.

I samband med sjunde skolårets införande vidtogos vidare anordningar

för beredande av ökade möjligheter till särundervisning vid skolor av B 2-,

B 3- och D 1-former.

Vid sjuåriga skolor, tillhörande de sistnämnda båda skolformerna, har

sålunda genom ändring i § 15 folkskolestadgan lästiden varje år, då nybörjarklass

intages, utsträckts till 39 veckor, därest vid läsårets början

antalet lärjungar i skolan utgör minst 12. Ändringen, som tillkom på

förslag av 1934 års folkskolsakkunniga, innebar utsträckning av lästiden

endast för lärarna. Barnens lästid skulle däremot kunna bibehållas oförändrad.

Härigenom har vunnits, att den mellanliggande tiden kan disponeras

för särundervisning åt de klasser, som äro i behov därav.

Vid skolor av B2-form åter, där förstärkningsanordningarna genom

Kungl. Maj:ts beslut den 10 september 1936 införts allenast på försök

i vissa skoldistrikt, företrädesvis i Skåne, beredes särundervisning^ för

lärjungarna utöver det i undervisningsplanen angivna timantalet på så

sätt, att läraren vid sidan av den honom i övrigt åliggande tjänstgöringen

mot timlärararvode meddelar direkt undervisning för klasser, som eljest

skulle hava sysselsatts med tysta övningar.

Växellov. I kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 372) hava vidare meddelats

föreskrifter rörande uppdelning av lärjungarna i heltidsläsande skolor,

där i regel två eller flera årsklasser sammanhållas vid undervisningen, innebärande,

att de i en undervisningsavdelning ingående klasserna växelvis

få ledigt från skolarbetet en dag i veckan, varigenom läraren får möjlighet

att under några timmar varje vecka koncentrera undervisningen

på den del av avdelningen, som icke har ledigt. Uppdelning av lärjungarna

kan emellertid äga rum endast, då skolvägarnas längd eller andra

särskilda förhållanden av motsvarande betydelse därtill föranleda. Prövningen

härav tillkommer domkapitel i samband med fastställande av

reglemente för skoldistrikt. Det är således icke pedagogiska skäl, som

här föranlett bestämmelsernas tillkomst, utan närmast yttre, för skolans

arbete ogynnsamma förhållanden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

De sakkunnigas förslag.

Undervisningen i två- eller flerldassiga undervisningsavdelningar bör

enligt de sakkunniga förbättras

dels genom att bereda skild undervisning åt de särskilda klasserna genom

uppdelning av undervisning savdelning inom ramen av den för läraren gällande

tjänstgöringstiden under viss del av läsåret i större utsträckning än

för närvarande är fallet,

dels ock genom utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare

i syfte att nedbringa klass- och elevantalet i undervisningsavdelningarna.

Förslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1940.

I fråga om undervisningens differentiering genom uppdelning av undervisning

savdelningar hava de sakkunniga anfört bland annat:

De sakkunniga utginge ifrån att sådan uppdelning borde kunna ske,

då så påkallades av de föreliggande omständigheterna, exempelvis på grund

av elevantalets storlek, skolvägarnas längd och de sociala förhållandena.

Uppdelningen skulle kunna äga rum under en tid, i stort sett motsvarande

det vid en utsträckning av den årliga lästiden tillkommande timantalet,

d. v. s. vid en lästid av 39 veckor under tillhopa omkring 100 lärotimmar

per år och vid en lästid av 36 4/7 veckor under tillhopa omkring 50 lärotimmar

per år. Uppdelningen skulle förekomma allenast vid B 2-, B 3- och

D 1-skolor samt vid småskolor av b-form. Som förutsättning borde icke

genom allmän föreskrift uppställas visst minimiantal elever.

De sakkunniga utginge från att — därest lästiden utgjorde minst

364/7 veckor — de i vederbörande undervisningsavdelningar ingående

klasserna borde, i syfte att bereda ökade möjligheter till direkt undervisning,

kunna växelvis erhålla ledigt från skolarbetet under den tid,

läraren undervisade återstoden av undervisningsavdelningen. Lästiden

för läraren bleve därigenom alltid minst 36 lh veckor, men för barnen

något kortare, beroende på vilken tid, som ansloges för separat undervisning

utöver dén i undervisningsplanerna anslagna tiden.

Vid bedömandet av spörsmålet, i vilka skolformer den ifrågavarande

uppdelningen lämpligen borde komma till stånd, borde de tekniska svårigheterna

vid undervisningen vara avgörande. Dylika svårigheter vore

i hög grad beroende av elevantalets storlek men syntes i varje fall vara

betydande i skolor av B 2-, B 3- och D 1-form.

I B 1-skolan, i vilken läraren hade att undervisa två å tre klasser,

förelåge knappast några större organisatoriska svårigheter vid undervisningen.

Hela avdelningen höljes där samlad i en grupp i flertalet

ämnen, och om läraren exempelvis önskade giva sjunde klassen skild undervisning

i medborgarkunskap eller något annat ämne, hade han icke

större tekniska svårigheter att övervinna än dem, läraren i B 2-skolan

hade att dagligen brottas med. Något annorlunda ställde sig saken i

småskolor av b-form. Här medförde nybörjarna åtskilliga problem.

Säkerligen vöre en uppdelning exempelvis i början av höstterminen väl

motiverad i dessa skolor, särskilt örn barnantalet vore tämligen stort.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

15

Det syntes erforderligt, att bestämmelser meddelades rörande den tidslängd,

under vilken uppdelning borde kunna ske. Härvid kunde man lämpligen

utgå från den undervisningstid, som tillkomme vid en förlängning av

lästiden. Utsträcktes Jästiden till 39 veckor, ökades undervisningstiden med

omkring en månad och antalet lärotimmar med 100—110 utöver den nu

gällande minimilästiden. Utsträcktes åter lästiden endast till 36 4/7 veckor,

ökades undervisningstiden med två veckor och antalet lärotimmar med

omkring 50.

Med utgångspunkt härifrån borde en undervisningsavdelning kunna

uppdelas under en sammanhängande tid av högst en månad, örn lästiden

utgjorde 39 läsveckor, och under en sammanhängande tid av högst

två veckor, örn lästiden utgjorde 36 4A läsveckor. I vissa fall kunde det

emellertid vara lämpligare, att nämnda tid av en månad, respektive två

veckor i stället styckades i kortare perioder, omfattande två eller flera

sammanhängande dagar och förlagda till olika delar av läsåret eller —

vid exempelvis 39 veckors lästid — en dag (5 ä 6 timmar) varannan

vecka eller en halv dag (3 timmar) varje vecka.

I de- fall, där s. k. växellovdagar förekomme, syntes någon ytterligare

styckning av undervisningstiden icke böra komma i fråga. Ej heller borde

uppdelning kunna ske i halvtidsläsande skolor.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av

timlärare åsyftar att nedbringa klass- och elevantalet i vissa undervisningsavdelningar

vid undervisningen i sådana ämnen, där ett högt elevantal

är till väsentligt hinder för undervisningens effektivitet. Rätt till

statsbidrag skulle tillkomma endast skolor av folkskolans B-former samt

mindre folkskolor av D 1-form och småskolor av b-form. Statsbidraget

skulle begränsas till högst fyra veckotimmar per undervisningsavdelning

och utgå under förutsättning, att elevantalet i vederbörande avdelningar

överstiger visst minimiantal.

De sakkunniga hava härom anfört bland annat:

Genom att med anlitande av timlärare uppdela undervisningsavdelningar

med högt elevantal under ett begränsat antal timmar vid undervisningen

i ämnen, i vilka icke med fördel kunde samtidigt handledas ett

större antal elever, kunde skolarbetet i hög grad underlättas och undervisningen

för varje elev bliva mer ingående och värdefull. Den uppdelning av

undervisningsavdelning i parallellavdelningar i syfte att nedbringa elevantalet,

som av de sakkunniga sålunda ifrågasattes, komme alltså att vid ett

högre elevantal komplettera den i det föregående föreslagna anordningen

till ökande av möjligheterna för läraren att bereda särundervisning åt de i

undervisningsavdelningen ingående klasserna.

De sakkunniga erinrade, att statsbidrag för närvarande kunde utgå till

avlönande av timlärare i skoldistrikt, där Överlärare vore anställd, för det

antal veckotimmar, varmed överlärarens undervisningsskyldighet understege

30 veckotimmar.

De sakkunniga ansåge, att statsbidrag till timlärare borde i undervisningsavdelningar

med högt elevantal kunna utgå även för undervisning

utöver det i timplanen angivna antalet lärartimmar. Givetvis kunde en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Statsutskottets utlåtande Nr 139.

anordning med extra timlärartimmar vara berättigad i samtliga skolformer,

i A-skolan med dess ibland över 40 elever likaväl som i ödebygdens

mindre folkskola. Till en början borde dock här avsett statsbidrag

icke utgå till andra skolor än heltidsläsande skolor, där en lärare

hade att samtidigt undervisa två eller flera klasser, d. v. s. till skolor

av folkskolans B-former samt mindre folkskola av D 1-form och småskola

av b-form.

Då det kunde beräknas, att särskild för ändamålet lämpad lärare i

allmänhet icke stöde till förfogande, finge det förutsättas, att den extra

undervisning, varom här vore fråga, i regel komme att bestridas av skolans

ordinarie lärare.

Den omständigheten, att ifrågavarande timlärarersättning företrädesvis

torde komma de vid vederbörande skola sysselsatta ordinarie lärarna

till godo, borde icke föranleda, att timlärartjänstgöringen inlades i lärarnas

ordinarie tjänstgöringsskyldighet. Vidare borde rätten till statsbidrag

för ändamålet på lämpligt sätt begränsas.

Örn som timlärare anlitades ordinarie lärare, borde statsbidrag utgå,

endast om och i den mån läraren fullgjort den maximitjänstgöring per

vecka, som angåves i avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor.

Vidare höjde föreskrift meddelas örn att statsbidrag till timlärararvoden

skulle utgå endast för ett visst högsta antal veckotimmar per undervisningsavdelning.

De sakkunniga funne lämpligt att försöksvis utgå från

det antal timlärartimmar, som i allmänhet toges i anspråk vid de nuvarande

förstärkningsanordningarna vid skolor av B 2-form, d. v. s. högst

fyra veckotimmar per undervisningsavdelning. ''

De sakkunniga hade uppställt två olika alternativ i fråga om det

elevantal, som borde medföra rätt till statsbidrag för ifrågavarande timlärarundervisning.

Enligt dessa skulle rätt till sådant statsbidrag inträda,

då elevantalet överstege vid skolor av

Alternativ I Alternativ II

B 1-formen.................. 35 30

B 2- » 30 25

B 3- » 25 20

Dl- » 25 20

b- » 25 20

Ur pedagogisk synpunkt syntes det enligt de sakkunnigas mening

önskligt, att alternativ II accepterades.

Yttranden över f ör sia g et.

Skolöverstyrelsen har i princip anslutit sig till förslaget örn uppdelning

av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar.

Dock anser överstyrelsen, att en sådan uppdelning icke bör

medföra kortare årlig lästid för någon skolklass än 36 7? veckor. Vidare

framhålles, att den ifrågasatta särundervisningen bör förekomma

i samtliga två- eller flerklassiga heltidsläsande skolor, således även i B 1- skolor. I likhet med de sakkunniga anser däremot överstyrelsen, att

något krav på visst minimiantal barn i undervisningsavdelning icke bör

uppställas såsom villkor för uppdelning till särundervisning. I samband

härmed ifrågasättes, att föreskrift i skolreglemente om s. k. växellov

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

17

enligt förutnämnda kungörelse nr 372/1921 bör för vinnande av enhetlighet

underställas överstyrelsens prövning och godkännande.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av

timlärare har i stort sett icke föranlett annan erinran från överstyrelsens

sida, än att sådant bidrag icke borde utgå för undervisning i andra

än sjuåriga B 2-, B 3- eller D 1-skolor. Sexåriga skolor eller sjuåriga

B 1-skolor skulle sålunda undantagas. Barnantalet i undervisningsavdelningarna

skulle däremot kunna vara lägre än vad de sakkunniga

föreslagit.

Domkapitlen hava i allmänhet lämnat de sakkunnigas förslag

utan erinran.

De sakkunnigas förslag örn uppdelningen av undervisningsavdelningar

har icke föranlett annan erinran från statskontorets sida än att

sådan uppdelning under 100 lärotimmar syntes bliva alltför omfattande.

Den åsyftade förbättringen torde kunna uppnås även vid uppdelning

under 50 lärotimmar.

Mot förslaget örn statsbidrag till avlöning av timlärare har statskontoret

erinrat, att det av de sakkunniga förordade alternativet beträffande

elevantalet icke skulle medföra sådana fördelar för undervisningen,

att de motsvarade den högst betydande skillnaden i kostnad mellan de

båda alternativen. Ämbetsverket har därför förordat det såsom alternativ

I betecknade förslaget. Vidare har statskontoret påyrkat, att

särskild ersättning till ordinarie lärare för ifrågavarande undervisning

borde utgå endast örn samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått

den för dem enligt avlöningsreglementet gällande maximitj änstgöringen.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört huvudsakligen följande:

På grundval av den nu föreliggande utredningen ansåge departementschefen

sig kunna konstatera, att en differentiering av_ undervisningen enligt

de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, som hade sin största betydelse för

landsbygdens skolväsende, i åtskilliga fall kunde i hög grad främja skolans

undervisningsresultat, i andra fall vara av mera tvivelaktigt värde. Betydelsen

ur pedagogisk synpunkt av den ifrågasatta anordningen syntes

helt vara beroende av de i de särskilda fallen föreliggande förhållandena,

och det vore därför lämpligt att — såsom de sakkunniga också tänkt sig

— låta dess tillämpning i de enskilda skoldistrikten bliva beroende av särskild

prövning från fall till fall. I detta hänseende ville departementschefen

förorda, att förslag till reglementsbestämmelser om differentiering av undervisningen

på angivet sätt skulle obligatoriskt underställas skolöverstyrelsen

för prövning och godkännande. Mot vad av överstyrelsen i motsvarande

hänseende föreslagits beträffande bestämmelser rörande växellov

hade departementschefen intet att erinra. Tvärtom ville departementschefen

framhålla önskvärdheten av att de bestämmelser, som utfärdades

i detta hänseende, sammanfördes och samordnades med motsvarande bestämmelser

rörande den av departementschefen tillstyrkta uppdelningen

av undervisningsavdelningar. Då vad sålunda förordats syntes medföra

betryggande garantier för att de ifrågasatta differentieringsanordningarna i

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 6 sami. Nr 130. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

de särskilda fallen erhölle en lämplig omfattning och utformning, ansåge

departementschefen sig icke böra taga fasta på statskontorets förslag, att

särundervisningen skulle begränsas till endast 50 lärotimmar.

I likhet med de sakkunniga och på av dessa anförda skäl ansåge departementschefen,

att för uppdelning av undervisningsavdelning ej borde krävas

visst minimiantal lärjungar. Likaledes delade departementschefen uppfattningen

om att sådan uppdelning borde förekomma endast vid B 2-, B 3- och D 1-skolor samt vid småskolor av b-form. Behovet av att utsträcka anordningen

jämväl till B 1-skolor syntes icke vara ådagalagt.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare

åsyftade att nedbringa elevantalet vid undervisningen i sådana ämnen,

där ett högt elevantal utgjorde ett väsentligt hinder för undervisningens

effektivitet.

Departementschefen ville erinra, att 1936 års riksdag i sin skrivelse nr

297 framhöll vikten av att lärjungeantalet begränsades i folkskolans läraravdelningar

och även förutsatte, att denna för skolväsendets förbättring

viktiga fråga allt fortfarande bleve föremål för Kungl. Maj:ts och vederbörande

skolmyndigheters uppmärksamhet. Som ett första steg i denna

riktning vore de sakkunnigas ifrågavarande förslag att betrakta, och departementschefen

ansåge sig böra så mycket hellre ansluta sig till grundtanken

i detsamma, som motsvarande anordningar redan vidtagits i andra

kommunala skolor och i statliga skolor.

Departementschefen kunde ej dela skolöverstyrelsens uppfattning, att

bland annat skolor av B 1-form och skolor med endast sexårig kurs borde

undantagas från rätt att erhålla statsbidrag till timlärare för uppdelning

av undervisningsavdelning vid högt barnantal. I likhet med de sakkunniga

ansåge departementschefen, att sådant statsbidrag borde under vissa villkor

utgå till skolor av folkskolans B-foriner, mindre folkskolor av D 1-form

samt småskolor av b-form.

I valet mellan de av de sakkunniga framställda två alternativa förslagen

i fråga örn den elevnumerär, som borde medföra rätt till statsbidrag,

hade departementschefen funnit sig böra för närvarande, intill dess närmare

erfarenheter av de ifrågasatta åtgärderna inhämtats, förorda alternativ

I. Även detta alternativ, vars genomförande droge en lägre kostnad

än det av de sakkunniga närmast förordade, syntes ägnat att i ej ringa

grad befrämja undervisningen vid de förevarande svaga skolformerna.

I övrigt funne departementschefen sig böra biträda de sakkunnigas föreliggande

förslag, dock med den jämkningen att en förutsättning för timlärarersättning

till ordinarie lärare borde vara, att alla folk- och småskollärare

vid vederbörande skola uppnått stadgad maximitjänstgöring. Skolöverstyrelsen

syntes emellertid böra hava möjlighet att i de fall, då särskilda

förhållanden kunde påkalla ett undantag från sistnämnda villkor,

medgiva sådant undantag.

Motionen 1:21+3.

Till stöd för det i denna motion gjorda yrkandet, att differentiering av

lästiden måtte medgivas jämväl vid skolor av B 1-form, har anförts bland

annat:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

19

På landsbygden förekomme i stor utsträckning B 1-skolorna jämsides

med skolorna av B 2-, B 3- och 11 1-formerna inom samma skoldistrikt. Det

vore självklart att de förutsättningar, nämligen långa skolvägar, stort elevantal

och övriga sociala förhållanden, som enligt propositionen skulle vara

för handen, för att dessa förstärkningsanordningar finge tillgripas, kunde

förefinnas i lika hög grad vid B 1-skolorna som vid de övriga skolformerna.

Visserligen hade en lärare i B 1-skolorna färre klasser att undervisa än vad

som vore fallet i B 2-formen, men det vore dock 2 och 3 klasser som han

samtidigt skulle ägna sig åt och då möjligheterna till en uppdelning av

läraravdelning inom samtliga småskolor av b-formen hade föreslagits med

sina två klasser, syntes knappast några skäl hava förelegat att ställa B 1- skolorna utom den möjlighet till en effektivare undervisning som förslaget

innebure.

Därtill kunde fogas den erinran att med införandet av ett sjunde skolår

fortsättningsskolan bleve 1-årig, varför det vore nödvändigt att en del av

fortsättningsskolans kursmoment måste genomgås i folkskolorna, om icke

de med det sjunde skolåret åsyftade förbättringarna av folkskolundervisningen

till en del skulle förfelas. För att möjliggöra upptagandet av vissa

av fortsättningsskolornas ämnen inom folkskolans samtliga B-former vore

naturligtvis den föreslagna anordningen av mycket stort värde. Även ur

denna synpunkt kunde det knappast vara välbetänkt att ställa B 1-skolorna

utan möjlighet att vid behov tillgripa de föreslagna förstärkningsanordningarna.

Motionerna I:S53 och 11:418.

Till stöd för det i förevarande motioner gjorda yrkandet, att statsbidrag

måtte få utgå till arvode åt timlärare vid två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar,

i vilka ingå även folkskolans sjunde klass, då antalet

lärjungar i avdelningen uppgår till minst 20, har anförts i huvudsak följande:
Som

en verklig förstärkningsanordning kunde man utan tvekan betrakta

förslaget att i flerklassiga skolavdelningar något utöka antalet lärartimmar.

Likväl hade en i detta sammanhang betydelsefull synpunkt icke blivit

i tillbörlig grad beaktad. Det vore känt, att man mångenstädes hyst tvekan

angående möjligheten att i flerklassiga skolavdelningar med gott resultat

införa även 7:e årsklassen. Denna tvekan hade sin grund bland annat däri,

att, då folkskolan bleve sjuårig, måste en väsentlig del av den eljest till

fortsättningsskolan förlagda undervisningen överflyttas till folkskolan.

Detta mötte inga särskilda svårigheter, då folkskolans sjunde klass vore

anordnad enligt A-formen, och även i andra skolformer kunde undervisningen

i modersmålet och naturkunnighet förläggas till den sjuåriga folkskolan.

Annorlunda ställde det sig beträffande undervisningen i medborgarkunskap.

Undervisningen i detta ämne kunde till största delen icke med

fördel meddelas i folkskolan med mindre läraren bereddes tillfälle att erforderligt

antal timmar uteslutande eller åtminstone huvudsakligen sysselsätta

sig med lärjungarna i sjunde årsklassen. Där skolan anordnades på

detta sätt, kunde däremot undervisningen jämväl i medborgarkunskap

lämpligen förläggas till sjunde klassen även i skolor med flerklassiga avdelningar.

Den ettåriga fortsättningsskolan kunde då, örn sä önskades,

göras helt yrkesbestämd. Det eljest svårlösta problemet angående sam
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

Utskottet.

bandet mellan sjunde årsklassen oell den ettåriga fortsättningsskolan vid

landsbygdsskolor vunne på detta sätt en tillfredsställande lösning.

De försök med förstärkningsanordningar, som hittills förekommit med

stöd av anslag, som beviljats av riksdagen, hade avsett ovan angivna förhållanden

och därför uteslutande gällt flerklassiga undervisningsavdelningar

som omfattat även den sjunde årsklassen. Enligt propositionen

skulle förstärkning med ökat antal lärartimmar medgivas även sexklassiga

skolor, småskolor och andra avdelningar, i vilka icke inginge sjunde årsklass.

Häremot vore intet att invända, men däremot syntes behovet av

förstärkningsanordningar vid sådana flerklassiga undervisningsavdelningar,

i vilka inginge sjunde årsklass, icke bliva i tillräcklig utsträckning tillgodosett

enligt det i propositionen framlagda förslaget. För ordnande på ovan

angivet sätt av undervisningen i sjunde klassen och den ettåriga fortsättningsskolan

vore det nämligen nödvändigt att sjunde klassen erhölle några

timmar skild undervisning, även om antalet lärjungar i den flerklassiga

avdelningen vore väsentligt lägre än det, som enligt propositionen skulle

utgöra ett av villkoren för statsbidrag till timlärartimmar. Lämpligen

torde i detta avseende kunna gälla olika bestämmelser för å ena sidan sexklassiga

folkskolor och sådana avdelningar i sjuklassiga skolor, vilka icke

omfattade den sjunde klassen, och å andra sidan sådana flerklassiga avdelningar,

i vilka inginge även sjunde årsklassen. Om för den förra gruppen

de i propositionen angivna villkoren bleve gällande, borde för den

senare gruppen timlärararvode kunna utgå, örn lärjungeantalet överstege

20. Kunde spörsmålet icke i huvudsak ordnas på nu angivet sätt, uppstode

i många fall stora svårigheter och kostnader för lärjungarnas i sjunde klassen

transporterande till annan skola eller inrättande av ytterligare en lärartjänst.

Departementschefen har beträffande differentiering uv låstiden anslutit

sig till de sakkunnigas av myndigheterna i allmänhet tillstyrkta ståndpunkt,

att dylik differentiering skall kunna äga rum i skolor av 15 2-, B 3-,

D 1- och b-formerna samt under en tidrymd av sammanlagt högst omkring

100 timmar vid 39 veckors lästid och 50 timmar vid 36 4/7 veckors lästid.

Utskottet biträder detta förslag.

I motionen I: 243 föreslås, att rätten till uppdelning av elevavdelning i

enlighet med vad skolöverstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande ifrågasatt

skall utsträckas jämväl till skolor av B 1-formen, varjämte i motionerna

I: 253 samt II: 418 yrkas bland annat, att vid differentieringen skall

tillses, att den årliga lästiden för lärjungarna icke kommer att understiga

36 4/7 veckor.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att pedagogiska

skäl icke kunna med större styrka åberopas för att utsträcka differentieringen

till skolor av första B-formen. De undervisningstekniska

svårigheterna vid dessa skolor äro nämligen icke jämförliga med de svårigheter

av dylikt slag, som föreligga i skolor av B 2-, B 3-, D 1- och

b-formerna. Däremot vill utskottet icke bestrida, att långa skolvägar samt

vissa andra skäl av social natur kunna stundom motivera nedsättning av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 189.

21

de enskilda elevernas lästid även i skolor av B 1-formen, så att lästiden

kommer att bliva något kortare än lärarens undervisningstid. Möjlighet

härtill finnes emellertid redan jämlikt kungörelsen den 29 juni 1921 (nr

372), innefattande bestämmelser örn s. k. växellov. Departementschefen

har uttalat sig för en revidering av bestämmelserna i nämnda kungörelse,

i syfte att sammanföra och samordna desamma med motsvarande bestämmelser

rörande den av honom tillstyrkta uppdelningen av undervisningsavdelningar.

Utskottet, som anser det synnerligt lämpligt att alla föreskrifter

om differentiering av lästiden sammanföras, förutsätter, att möjligheterna

för uppdelning av elevavdelningarna i B 1-skolor komma att

för framtiden bibehållas. Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen

I: 243 få anses besvarad.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid uttala, att den utsträckta

lästiden synes böra så vitt möjligt komma alla lärjungar till del. Utskottet

kan dock icke ansluta sig till ovannämnda i motionerna I: 253 och II: 418

gjorda yrkande, vilket innebär att differentieringen endast skall kunna

omfatta den tid, som överstiger 36 4/7 veckor, eller 50 timmar. Differentieringen

torde ofta komma att bestå i att de skilda klasserna erhålla lov

någon eller några timmar varje vecka. Ett till högst 50 timmar inskränkt

timantal för differentieringen skulle vid sådant förhållande i åtskilliga fall

bliva alltför knappt. Utskottet får även erinra om att jämlikt kungörelsen

den 29 juni 1921 medgives rätt till ledighet för enskild klass av upp

till fem timmar i veckan, d. v. s. över 150 timmar örn året vid nu gällande

minimilästid av 34 4/7 veckor. Vid ett samordnande av de redan

gällande föreskrifterna och de nya bestämmelserna på hithörande område

torde man uppenbarligen redan av detta skäl icke kunna stanna vid ifrågavarande

i motionerna I: 253 och II: 418 ställda yrkande.

I likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt, att tillämpning

i de enskilda skoldistrikten av bestämmelserna örn differentiering av

undervisningen blir föremål för prövning från fall till fall och att dessa

frågor skola bedömas och avgöras av skolöverstyrelsen. En dylik central

prövning måste giva en god garanti för enhetlighet i tillämpningen, något

varvid utskottet fäster det största avseende. Utskottet vill i detta sammanhang

framhålla, att differentiering av lästiden, där sådan befinnes

böra ifrågakomma, icke med nödvändighet skall äga rum under längsta

medgivna tid, utan att skolöverstyrelsen vid sin prövning av hithörande

frågor jämväl torde hava att bestämma längden av den tid, varunder

uppdelning av undervisningsavdelning i förekommande fall kan anses vara

av omständigheterna påkallad.

Utvidgning av rätten till statsbidrag jör avlöning av timlärare synes

utskottet vara en förstärkningsanordning, ägnad att på ett lyckligt sätt

befordra undervisningens effektivitet. Departementschefens förslag härut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

innan kan utskottet i huvudsak giva sin anslutning. Utskottet förordar

dock viss jämkning beträffande grunderna för statsbidrags utgående.

I berörda motioner I: 253 och II: 418 har yrkats, att statsbidrag till

arvode åt timlärare vid två- och flerklassiga undervisningsavdelningar, i

vilka ingår även folkskolans sjunde årsklass, må utgå då antalet lärjungar

i avdelningen uppgår till minst 20. Utskottet anser sig visserligen icke

kunna biträda detta yrkande, men finner i anslutning till vad i motionerna

anförts skäl tala för att statsbidrag bör kunna utgå enligt något förmånligare

grunder än de av departementschefen förordade till undervisningsavdelning

av i motionerna angivna slag. Den elevnumerär, som bör medföra

rätt till statsbidrag, synes i dylika avdelningar böra sättas något lägre

än vid övriga, med hänsyn i främsta rummet till de svårigheter av undervisningsteknisk

art, som möta på grund av att första årets teoretiska fortsättningsskolkurs

i regel är förlagd till det sjunde skolåret. Utskottet tillstyrker

därför, att den elevnumerär, som bör medföra rätt till statsbidrag,

för sagda avdelningars del bestämmes enligt alternativ II av de sakkunnigas

förslag.

Med vad utskottet sålunda föreslagit torde ovannämnda motioner, i den

del varom nu är fråga, få anses besvarade.

Utskottet förutsätter, att timlärarersättning må utgå icke allenast till

ordinarie lärare utan även till extra ordinarie och vikarierande lärare.

Emot vad departementschefen i övrigt förordat har utskottet icke funnit

något att invända.

Kostnadsberäkningar.

Förslaget om utsträckning av den årliga lästiden till 36 4/7 veckor beräknas

av de sakkunniga medföra en merkostnad av omkring 700,000 kronor

och förslaget örn ändrade grunder för statsbidrag till timlärare en

merkostnad enligt alternativ I av 400,000 kronor och enligt alternativ II

av 1,100,000 kronor. Nämnda förslag påverka enligt de sakkunniga först

för budgetåret 1941/42 beräkningarna av vederbörande riksstatsanslag.

Förslaget örn uppdelning av vissa två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

är — framhålla de sakkunniga — ägnat att stimulera till utsträckning

av den årliga lästiden. De härigenom uppstående merkostnaderna

kunna dock icke nu beräknas. Samma förslag möjliggör, att det nu

utgående statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar

vid skolor av B 2-form kan indragas.

Departementschefen har anfört bland annat följande:

Emot de av de sakkunniga beräknade merkostnaderna för statsverket

för utsträckning av den årliga minimilästiden i folkskolan till 36 4/7 veckor

syntes någon erinran icke kunna framställas.

Vidkommande förslaget om ändrade grunder för statsbidrag till timlärare

hade av departementschefen förutsatts, att statsbidrag skulle utgå

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

23

först viel den elevnumerär, som angåves i de sakkunnigas alternativ I.

Merkostnaderna vid bifall till alternativ I hade beräknats till 400,000 kronor.

Departementschefen hade dock utgått från att som villkor för timlärarersättning

av denna art till ordinarie lärare skulle gälla, att av alla

lärare i vederbörande skola uttagits stadgad maximitjänstgöring. I vad

mån till följd härav sistnämnda kostnader komme att nedgå kunde icke

nu med säkerhet beräknas. En icke oväsentlig kostnadsminskning torde

emellertid härigenom ernås.

Den differentiering av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

genom att av läraren uttoges längre lästid än den för

barnen gällande, som av departementschefen i det föregående förordats,

komme att erhålla ekonomiska konsekvenser därutinnan, att skoldistrikten

stimulerades att vidtaga åtgärder för utsträckning av lästiden till 39

veckor. Merkostnaderna härför kunde givetvis icke i förväg beräknas.

Departementschefens förslag i denna del förutsatte, att sådan differentiering

skulle komma till stånd endast i de fall, då så påkallades av de föreliggande

förhållandena, och först efter medgivande av skolöverstyrelsen.

Av överstyrelsen verkställda beräkningar rörande kostnaderna för en

generell utsträckning av lästiden till 39 veckor hade av överstyrelsen uppskattats

till ett belopp, som med omkring 1,900,000 kronor överstege kostnaderna

vid en utsträckning av minimilästiden till 36 4/7 veckor. Sistnämnda

belopp representerade emellertid utgiftsökningen, om lästiden

skulle vid samtliga skolor utsträckas till 39 läsveckor, medan departementschefens

förslag innebure, att differentieringsanordningar skulle vidtagas

endast i vissa särskilda angivna skolformer. På grund härav vore det att

antaga, att den av berörda differentieringsanordning betingade kostnadsökningen

vid ett noggrant iakttagande i de särskilda fallen av de förutsättningar,

som borde gälla för att differentiering av undervisningen skulle

komma till stånd, komme att uppgå endast till en jämförelsevis ringa del

av berörda belopp. Anmärkas finge i detta sammanhang, att ett genomförande

av nämnda förslag möjliggjorde, att det nu utgående särskilda

statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar vid skolor

av B 2-form kunde indragas.

Då ifrågavarande åtgärder skulle vidtagas med tillämpning från och

med den 1 juli 1940, påverkades icke av dessa åtgärder beräkningen för

budgetåret 1939/40 av vederbörande riksstatsanslag.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de av departementschefen

gjorda kostnadsberäkningarna. Merkostnaderna till följd av de tillstyrkta

ändrade grunderna för statsbidrag till timlärare torde emellertid

vid bifall till vad utskottet i det föregående förordat böra beräknas till

425,000 kronor i stället för av departementschefen angivna 400,000 kronor.

Införandet i ökad utsträckning av det sjunde skolåret kommer givetvis

framdeles att i höjande riktning påverka nämnda kostnader.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

och med avslag å motionerna I: 244,1: 254 och II: 404 samt

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 139.

II: 431, må förklara sig icke hava något att erinra mot att

lästiden vid folk- och småskolor från och med den 1 juli

1940 utsträckes från minst 34 4/7 veckor till minst 36 4/7

veckor;

b) att motionerna I: 246 och II: 370 angående skrivelse

till Kungl. Majit beträffande vidtagande av åtgärder

för utsträckning av lästiden från och med den 1 juli 1942

till 39 veckor icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

och motionerna I: 253 och II: 418, i här behandlad del,

medgiva, att rätten till statsbidrag till arvoden åt timlärare

vid folk- och småskolor må från och med den 1 juli

1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för den 24 februari 1939 förordat, dock med iakttagande

av vad utskottet i det föregående anfört;

III. att motionerna I: 253 och II: 418, i den mån de icke

behandlats här ovan under II, icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd;

IV. att motionen I: 243 må anses besvarad med vad utskottet

i det föregående anfört.

Stockholm den 28 april 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund. Oscar

Olsson, Andersson i Fältenborg, Nilsson i Landeryd, Bergström, Pauli, Ström i Lidköping, Carlström,

von Heland och Andersson i Rixö; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Svensson

i Grönvik, Persson i Falla, Jonsson i Eskiltuna, Närlinge, Ward, Lindberg i Umeå, Weijne, Åqvist

och Mårtensson.

Reservation

av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till

motionerna I: 246 och II: 370.

Stockholm 1939, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

891908

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:252 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reglering av den årliga låstiden vid folkskolan m. m. jämte vissa i ämnet väckta motio s. 1 i texten