Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner.

1939-05-12 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1939:172, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

1

Nr 172.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder

för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet

jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 207, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för

samma dag, dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de

av departementschefen angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska

järnvägsnätet, dels ock föreslagit riksdagen att ej mindre medgiva, att

enskild järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, därvid må förvärvas av

staten, än även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall som

nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 280, av herr

Bernhard Nilsson och den andra inom andra kammaren, nr 420, av herr

E. Åqvist m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte vid besvarandet av propositionen

uttala sig för att de av motionärerna framförda synpunkterna

skola tillämpas. Järnvägsstyrelsen borde sålunda få i uppdrag att efter

skyndsamt verkställd undersökning utarbeta en plan över den ordning, i

vilken förstatligandet bör ske, vilken plan borde underställas 1940 års riksdag.

En permanent institution borde skapas i form av en opartisk inköpsnämnd,

till vilken parterna skulle äga rätt att vädja vid olika uppfattning

örn inlösningsvärdet. Denna nämnd borde vid sina värderingar följa de

värderingsgrunder kommittén angivit, med hänsyn tagen emellertid också till

kostnaderna för rationaliseringsåtgärder, som de enskilda järnvägarna i avvaktan

på det förestående förstatligandet funnit nödigt vidtaga.

1 två likalydande motioner, väckta den ena av herr G. Velander m. fl. inom

första kammaren, nr 281, och den andra av herr B. Gezelius m. fl. inom

andra kammaren, nr 435, har hemställts, att riksdagen ville uttala, att enligt

dess mening en tvångsinlösen av enskilda järnvägar, i den mån en sådan

anses påkallad, i varje fall icke bör äga rum i strid med koncessionernas

i nlösningsbestämmelser.

Vidare hava i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,

nr 283, av herr N. Holmström m. fl., och den andra inom andra

kammaren, nr 437, av herrar /. Anderson i Norrköping och E. Leffler, hemslällts,

att riksdagen måtte vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition

nr 207 uttala, att förstatligandet av de enskilda järnvägarna icke bör ges

en vidare omfattning än som för en nödig rationalisering av landets järnvägsväsen

är påkallad, att förstatligandet bör bedrivas efter en för varje

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 172. ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

särskilt trafikområde på förhand uppgjord plan, att denna planläggning bör

överlämnas åt ett särskilt av Kungl. Majit för ändamålet tillsatt organ, som

jämväl skall erhålla i uppdrag att förhandla och träffa preliminära köpeavtal

med de till statsinlösen ifrågakommande järnvägarna, vilka avtal sedan skola

föreläggas riksdagen för godkännande.

Slutligen har herr E. Ågvist i en inom andra kammaren väckt motion, nr

390, hemställt, att riksdagen i sitt yttrande ville uttala, att enhetliggörandet

av det svenska jämvägsväsendet även bör omfatta åtgärder, syftande till att

hålla ägarna och de anställda i »Enskilda Järnvägars Milkontor» skadeslösa.

I skrivelse den 7 juni 1933 (nr 267) anhöll riksdagen hos Kungl. Majit

om utredning rörande förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget

svenskt normalspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande

kostnader vid järnvägssystemets nuvarande uppdelning på statens

järnvägar och ett flertal andra enheter.

Sedan i anledning härav vissa utredningar företagits, tillkallades med stöd

av Kungl. Majits bemyndigande av den 8 juli 1936 såsom sakkunniga ledamoten

av riksdagens andra kammare, numera generaldirektören Henning

Leo, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, t. f. domänintendenten

Bernhard Nilsson i Landeryd, ledamöterna av riksdagens

andra kammare lantbrukaren Karl-Allan Westman i Brobygård och direktören

Ernst Åqvist i Örebro samt överinspektören i järnvägsstyrelsen, numera

distriktschefen Axel Paulson, verkställande direktören i svenska järnvägsföreningen

Gösta Löfmarck och riksgäldssekreteraren John Hägglund.

De sakkunniga antogo namnet 1936 års järnvägskommitté.

Sedan utredningarna slutförts, har kommittén den 21 oktober 1938 avlämnat

betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska

järnvägsnätet (statens offentliga utredningar 1938: 28). I detta förordas ett

förstatligande av de enskilda järnvägarna såsom den lämpligaste lösningen

av järnvägarnas organisations- och rationaliseringsproblem. Kommittén förutsätter,

att frivillig överenskommelse om förvärv av de olika järnvägsenheterna

skall kunna träffas på basis av respektive företags affärsvärde. För

det fall att järnvägsföretag skulle uppställa icke antagbara villkor och därigenom

äventyra enhetliggörandet, föreslås i utkast till lag örn inlösen av enskild

järnvägsverksamhet befogenhet för Kungl. Majit att medgiva statens

järnvägar att inlösa enskild järnvägsrörelse och därmed sammanhörande

rörelse (järnvägsverksamhet) efter en för sådant särskilt fall verkställd objektiv

värdering av företaget. Bestämmelserna i lagen avse även i tillämpliga

delar förfarandet vid fusionering. En ledamot, herr Löfmarck, var

delvis av skiljaktig mening och föreslog, att ett eventuellt förstatligande

av de enskilda järnvägarna skulle begränsas till att omfatta endast sådana

järnvägar, som sakna eller kunna befaras sakna förmågan att fullgöra sina

uppgifter inom trafikväsendet.

Utredningarna ha avsett samtliga enskilda järnvägar av allmän bety
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

3

eleise. Följande järnvägar eller järnvägsdelar ha icke ansetts äga den allmänna

betydelse eller eljest vara av den art att de hort omfattas av utredningen,

nämligen Göteborg—Särö, Krylbo—Norberg, Stockholm—Saltsjön,

Spånga—Löfsta, Sundbyberg—Ulvsunda, Askersund—Skyllberg—Ler

bäck, Byvalla—Långshyttan, Dala—Ockelbo—Norrsundet, Nordmark—Klarälven,

Hällefors—Fredriksberg, Nättraby—Alnaryd—Älmeboda, Bjärred—

Lund—Harlösa, Ludvika—Blötberget, Malmö—Genarp, Enköping—Runhällen,

Tomelilla—S:t Olof, Ängelholm—Klippan, Sandbäck—Olofström, Hönshylte—Kvarnamåla,

Lidköping—Kålland, Södra Kinnekulle och Sandbäckshult—Skoghult

ävensom de järnvägar, som i allmän svensk järnvägsstatistik

för år 1937 redovisats såsom järnvägar utan allmän betydelse. Kommittén

uttalade emellertid, att det vore klart att under frågans vidare handläggning

även andra än de nu frånräknade kunde av särskilda skäl befinnas böra

undantagas från ett enhetliggörande.

Vid en beräkning rörande kostnaderna för ett statsförvärv av de enskilda

järnvägarna och utfallet av deras drivande i statsbaneregi bör — anför kommittén

— lämpligen först angivas vilka årliga resultat av driften vid de till

förstatligande ifrågasatta banorna, som kunna beräknas uppkomma efter ett

eventuellt förstatligande.

Beträffande inkomsterna uttalar kommittén, att förstatligandet skulle

vid oförändrad trafikvolym och ett tillämpande av statsbanornas i förhållande

till de enskilda järnvägarna lägre taxor visa en icke obetydlig inkomstminskning

för det övertagna nätet. Denna minskning skulle emellertid

betyda en motsvarande sänkning av allmänhetens trafikavgifter och

således komma allmänheten och näringslivet beit till godo. Om statsbanetaxan

på lämpligt sätt förändrades, så att samma samlade fraktavgifter

upptogos av trafikanterna efter ett förstatligande som före detsamma, skulle

således ingen inkomstminskning uppstå. Huru i detta fall borde förfaras,

finge närmare prövas och avgöras för det fall och vid den tidpunkt ett

förstatligande kunde komma till stånd. Uteslutet vore icke, att man med

hänsyn till tidigare erfarenheter kunde räkna med en icke oväsentlig ökning

av trafiken efter ett statsövertagande och på den grund låta trafikanterna

omedelbart få fördelen, helt eller delvis, av de lägre fraktavgifterna,

med beräkning att den därav uppstående inkomstminskningen skulle bliva

täckt genom besparingarna i driftutgifterna och genom inkomst från stegrad

trafik.

1 fråga örn förstatligandets inverkan på utgiftssidan hänvisar kommittén

lill resultatet av de förut omnämnda utredningarna, som med utgångspunkt

från 1933 års siffror verkställts inom järnvägsstyrelsen, utvisande en årlig

minskning av driftkostnaderna vid enbart det enskilda norma/spårsnätet

av 4.7 miljoner kronor efter detsammas förstatligande.

Kommittén omnämner, att järnvägsföreningen funnit, att det av förstatligandeutredningen

beräknade behövliga nya kapitaltillskottet av 21.5 miljoner

kronor för rationaliseringarnas genomförande bör höjas till 33.5 miljoner

kronor, enär de enskilda järnvägarnas förnyelsefondsmedel, 12 miljoner

kronor, icke står till förfogande för ändamålet. Detta antagande av

järnvägsföreningen bemötes av kommittén.

Genom kombination av olika beräkningsgrunder och med ledning av olika

detaljuppgifter finner kommittén, att inlösningssumman för de enskilda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

järnvägarnas aktier kan antagas komma att ligga vid omkring 150 miljoner

kronor, varvid dock en jämförelsevis bred marginal får förutsättas för förändringar

såväl uppåt som nedåt, beroende bland annat på de allmänna

ekonomiska förhållandenas utveckling.

Läggas till antydda belopp, 150 miljoner kronor, de enskilda järnvägarnas

sannolika nuvarande skulder å 180 miljoner kronor, kan således den finansiella

transaktionen med en statsinlösen av de enskilda järnvägarna sägas

komma att röra sig vid omkring 330 miljoner kronor, av vilka 180 miljoner

kronor icke påfordra omedelbar anskaffning av motsvarande nytt kapital.

Beträffande den utökning av statsbaneföretaget, som ett förstatligande

skulle medföra, har kommittén anfört bland annat följande:

Vad slutligen angår spörsmålet om storleken av ett statsföretag, som skulle

komma att omhänderhava all järnvägstrafik i landet, kan bildandet av ett

dylikt företag möjligen innebära vissa svårigheter och föranleda tvekan då

det gäller länder med järnvägslinjer, som till sin omfattning äro flerdubbelt

större än våra. Men även örn ett företag, omfattande omkring 16,000 km

järnvägar och med en anställd personal av 45,000 man, efter svenska förhållanden

är mycket stort, må dock ihågkommas, att det blott skulle motsvara

ett bland flera enskilda järnvägsföretag av samma storleksklass i utlandet

och jämfört med t. ex. tyska riksbanorna med dess 54,000 km och omkring

715,000 anställda eller de numera förenade franska järnvägsbolagen med

tillhopa 42,000 km och 471,000 anställda te sig skäligen litet. Det svenska

statsbaneföretaget skulle även beträffande trafikrörelse och personal vara

mindre än vart och ett av de fyra stora engelska järnvägsbolagen med i avrundade

tal respektive 6,000 km och 100,000 anställda, 10,200 km och 175,000

anställda, 11,000 km och 230,000 anställda samt 3,400 km och 67,000 anställda.

Några svårigheter att organisatoriskt och administrativt bemästra en

svensk statsbanebildning av ovan angiven storlek behöva följaktligen icke

befaras föreligga.

Inledningsvis har departementschefen erinrat om angelägenheten

av att järnvägarnas organisation är sådan, att de kunna prestera de snabbaste

och punktligaste transporterna till de billigaste taxorna utan hänsyn

till huruvida den ena eller andra bandelen får behålla sin hittillsvarande

trafik. En nyordning i den utsträckning, som här ansetts nödvändig, kunna

järnvägarna själva genomföra endast örn de äro en enhet och sålunda icke

behöva taga hänsyn till särintressen hos varandra. Genom en dylik re

organisation av järnvägarna skapas en effektiv transportapparat, som har

möjlighet att fullgöra transporterna på sätt som tiden kräver och dess teknik

gör möjligt. I anslutning härtill har departementschefen anfört följande:
Av

detta ställningstagande följer emellertid icke, att samtliga järnvägar i

vårt land böra omfattas av ett förstatligande. Uppenbart är, att de statliga

åtgärderna för järnvägs väsendets förbättring måste bedömas ur synpunkten

av vad som är samhällsekonomiskt bäst. Kommittén har utgått ifrån att

utom järnvägar, vilka i järnvägsstatistiken redovisas såsom utan allmän betydelse,

jämväl vissa andra särskilt uppräknade böra ställas utanför. I

några yttranden resas krav, att ytterligare järnvägar, såsom trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösunds, Gotlands, Ölands och Stockholm—Roslagens

järnvägar icke skola införlivas med statsbanenätet utan lämnas åsido, un
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

5

der det att i andra yttranden den meningen hävdas, att förstatligandet bör

givas en i viss män vidgad omfattning.

Vid den avvägning kommittén företagit rörande vilka järnvägar, som

böra införlivas med statens järnvägar, har kommittén uppenbarligen icke

funnit anledning att medtaga järnvägar, som icke längre ha någon transportekonomisk

uppgift att fylla. Vidare har kommittén uteslutit hruksbanor och

sådana järnvägar, t. ex. Nordmark—Klarälvens järnvägar och Dala—Ockelbo—Norrsundets

järnväg, å vilka järnvägsdriften står i intimt samband med

ägarens övriga rörelse. Även andra järnvägar än de av kommittén angivna

kunna enligt kommitténs mening av särskilda skäl befinnas böra undantagas

från ett enhetliggörande. Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt

att i nuvarande läge bestämma, örn en järnväg skall uteslutas eller icke. I

stället bör ett avgörande träffas från fall till fall. En uteslutning av vissa

järnvägar lärer alltså icke på förband böra betraktas såsom given.

Vad angår de banor, om vilka tveksamhet rörande deras fortsatta bestånd

kan föreligga, äro dessa i regel bibanor till genomgångslinjerna. I

de flesta fall ha de redan förlorat en betydande del av sin trafik. Något affärsvärde

torde de knappast äga. Har en sådan järnväg alltjämt en uppgift

att fylla såsom transportmedel — den utför till exempel transporter, vilka endast

med svårighet kunna verkställas av andra trafikmedel — synes ett införlivande

med statsbanorna böra tagas under övervägande. Såsom förutsättning

för ett statsförvärv bör dock uppställas, att järnvägen vid statsdrift

kan rationaliseras och i övrigt få sådan betydelse att dess fortbestånd blir

försvarligt. Då staten i sådant fall påtager sig omsorgerna örn banan oell

därmed risken för driftunderskott, lärer i regel någon köpeskilling ej böra

komma i fråga. Som järnvägsstyrelsen framhållit, stå i många av dessa fall

kommuner eller landsting såsom ägare eller åtminstone såsom huvudintressenter.

Redan den omständigheten att bygden blir delaktig av statens järnvägars

taxa torde för dessa ägare i förevarande fall utgöra fullt tillräcklig

gotlgörelse. ■

Kommittén har uttalat, att det i samband med ett allmänt förstatligande

bör vara möjligt att verkställa ett av utvecklingen framkallat nödigt avlägsnande

av icke längre behövliga järnvägsdelar och en anpassning av andra

järnvägsdelar till närmare överensstämmelse med deras nutida arbetsuppgifter.

Utan tvivel föreligger här en viktig uppgift till förbättrande av järnvägsnätets

ekonomi. Enighet synes råda därom, alt en dylik sanering bör

komma till stånd i samband med den allmänna uppordning av järnvägsproblemet

som kommittén föreslagit. Att i statens ägo överföra en järnväg,

som nära nog helt förlorat sin betydelse för den bygd den genomlöper,

torde icke vara påkallat. Vid ett allmänt förstatligande kommer frågan

örn inlösen av varje särskild järnväg att upptagas till prövning.

Departementschefen framhåller, att anledning torde saknas alt frångå

den ståndpunkt, kommittén intagit till frågorna örn personalens övertagande.

Innebörden av kommitténs i detta avseende angivna huvudregel

syntes vara den, att avlöningsvillkoren skola såvitt möjligt bliva desamma,

som gällt för vederbörande vid den enskilda banan, d. v. s. så, att

begynnelselönen blir den vid övertagandet innehavda och slutlönen — bortsett

från befordringsmöjligheter —- så vitt möjligt densamma, som vederbörande

kunnat uppnå i sin före övertagandet innehavda tjänst. Till

nämnda huvudregel hade kommittén fogat den av statsmakterna i samband

med vissa tidigare statsförvärv av enskilda järnvägar godtagna undan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

tidsbestämmelse!!, att löneförmånerna icke i något fall böra överstiga vad

befattningshavare med likvärdig funktion vid statens .järnvägar uppbär. Under

erinran härom anför departementschefen vidare följande.

Uppenbart är, att en inplacering i löneskalan så, att befattningshavaren

erhåller exakt samma avlöningsvillkor som vid den enskilda järnvägen, som

regel icke är möjlig. Redan saknaden av tjänster i varje grad av löneplanen

hos statens järnvägar medför härutinnan svårigheter. Vad angår

förenämnda undantagsbestämmelse, vilken närmast berör förvaltningstjänstemännen,

har kommittén ansett, att staten bör ha möjlighet att kunna

vidtaga jämkning av löneförmånerna för att bringa dessa i överensstämmelse

med de vid statens järnvägar gällande. En väsentligt sämre lönestäilning

för de ursprungliga statsbanetjänstemännen i jämförelse med de

från enskild förvaltning övertagna tjänstemännen skulle framstå såsom

sakligt omotiverad och även i övrigt vara föga lämplig, bland annat med

hänsyn till den omflyttning av personal, som i många fall bör ske i och för

tjänstens rätta och ändamålsenliga tillgodoseende. Ur den övertagna perso

nålens synpunkt torde en viss lönereducering ofta komma att uppvägas av

förmånen att erhålla ordinarie anställning i statens tjänst med den större säkerhet

detta innebär. Det kan för övrigt icke anses vara påkallat av billighetshänsyn

att respektera ett löneläge, som gällt allenast under en jämförelsevis

kort tid och måhända tillkommit under trycket av ett förestående

stafsby ertagande.

Föreskriften att befattningshavare skall åtnöjas med sådan anställning

hos statens järnvägar, som såvitt möjligt motsvarar hans löneförhållanden,

kan medföra, såsom även framhållits i ett yttrande, att befattningshavaren

vid ett statsförvärv blir nedflyttad i lägre tjänsteställning än som nominellt

svarar mot den tidigare innehavda. Även om det här icke är fråga om annat

än en metod för bestämmande av avlöningsförmån, har det likväl för personalen

framstått såsom en deklassering. Tydligt är, att befattningshavaren

bör örn möjligt såväl få bibehålla sin tjänstetitel som ock få sig tilldelad arbete,

som faller inom områden där han vid övertagandet varit sysselsatt. Som

deklassering torde i allt fall icke kunna betraktas, om en tjänsteman med bibehållande

av tidigare tjänstgöring, tjänstetitel och lön inplaceras i statens

järnvägars lönesystem och därvid erhåller en befattning, som enligt de för

statens järnvägar gällande normerna har en tjänstebenämning som är lägre

än den tidigare innehavda.

I ett par yttranden har till övervägande upptagits spörsmålet om den övertagna

personalens turberäkning inom statens järnvägar. I detta sammanhang

må erinras om, att de för statens järnvägar gällande bestämmelserna

örn beräkning av tjänstålder ligga till grund för motsvarande beräkning för

övertagen personal. Enligt dessa bestämmelser skall för jämförelse av tjänstemäns

ålder i tjänsten gälla ett på visst sätt beräknat tjänsteålderstal. Beräkningen

av detta tal sker på så sätt, att det antal månader, varunder vederbörande

tjänsteman innehaft viss ordinarie befattning vid statens järnvägar,

multipliceras med det tal, som angiver numret a den lönegrad, befattningen

tillhör. Motsvarande beräkning göres även för den tid vederbörande

efter fyllda 18 år innehaft fortlöpande anställning i icke-ordinarie

tjänst, varvid första årets anställning dock icke medräknas. Beträffande anställningstiden

i den enskilda järnvägens tjänst framflyttas tidpunkten för

första fasta anställningen (extra eller ordinarie) efter fyllda 18 år ett år, och

tiden därefter — uttryckt i månader — i olika befattningar multipliceras med

det tal, som gäller för tjänst med motsvarande arbete vid statens järnvägai,

varefter summan av de sålunda erhållna talen minskas med 20 procent. Sa
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

7

.sorn motiv för den reducering av tjänståldern, som sålunda är föreskriven,

må anföras, att vederbörande i regel varken har samma utbildning eller genomgått

samma prov som nominellt jämställda statens järnvägars tjänstemän,

samt att tjänstgöringen vid de flesta enskilda järnvägarna är avsevärt

mindre krävande än motsvarande tjänstgöring vid den stora mängden av statens

järnvägars linjer. Anledning torde därför saknas att i förevarande hänseende

förorda någon ändring.

Departementschefen redogör vidare för ett av kommittén framlagt utkast

till lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet,

avseende att trygga förstatligandet för fall att frivillig överenskommelse ej

kunde träffas. I anslutning härtill anför departementschefen bland annat

följande, omfattande jämväl värderingsgrunderna:

Huruvida det önskade enhetliggörandet kan vinnas utan anlitande av en

dylik lagstiftningsåtgärd må tills vidare lämnas öppet. Som i flera yttranden

framhållits, synes nämligen något trängande behov icke föreligga för ett

omedelbart lagstiftningsinitiativ. De under år 1938 genomförda förvärven

av aktiemajoriteten i vissa järnvägsbolag utvisa, att vid de underhandlingar

mellan järnvägsstyrelsen och intressenterna i bolagen, vilka föregått förvärven,

enighet kunnat nås rörande inlösningsgrunderna och inlösningsvärdenas

beräkning. Anledning förefinnes därför till antagande, att även i fortsättningen

frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda

parterna kunna betraktas såsom tillfredsställande. Åtskilliga järnvägar ha

dessutom redan deklarerat sin redebogenhet att sälja; andra torde tills vidare

ha ställt sig avvaktande i avbidan på statsmakternas ställningstagande

till frågan örn järnvägsnätets enhetliggörande. Sedan principbeslut om statsinlösen

fattats, lära även många av dessa järnvägar komma att inleda förhandlingar

örn försäljning till staten. Järnvägsstyrelsen uttalar också, att

någon tillämpning av lagen icke kan komma i fråga vare sig under år

1939 eller år 1940. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligare

att tills vidare söka sig fram på frivillighetens väg så långt detta är

möjligt.

Om alltså lagstiftningen i frågan om enhetliggörandet tills vidare uppskjutes,

torde sakens utveckling närmast få bero av järnvägsstyrelsens och de

olika järnvägsföretagens förmåga av godvillig överenskommelse. I betraktande

av hithörande tvistefrågors invecklade natur synes emellertid väl motiverat,

att medverkan vid dessa frivilliga uppgörelser må vid behov kunna

lämnas av ett för ändamålet utsett särskilt organ. Örn till ledare härför

kan erhållas en fullt sakkunnig och med erforderliga egenskaper i övrigt utrustad

person med verkligt intresse för saken, förefaller det väl möjligt, att

ett sådant resultat kan ernås, att föreliggande ersättningsspörsmål lösas utan

anlitande av särskild lagstiftning i ämnet. Även örn ett förfarande av nu

antydda art ej mera allmänt skulle leda till godvillig överenskommelse, finge

man genom detsamma, till ledning för lagstiftningsåtgärder, väl reda på de

anspråk, som kunna vara att reglera. Jag förutsätter emellertid att, sedan

statsmakterna tagit ställning till järnvägsnätets enhetliggörande, de olika

intressenterna skola genom samverkan underlätta realiserandet av statsmåkternas

beslut.

De värderingsgrunder, som tillämpats vid statens förvärv våren 1938 av

aktiemajoriteten i vissa järnvägsaktiebolag, torde kunna tjäna till ledning

för avgörandet i åtskilliga punkter vid de förhandlingar örn frivillig uppgörelse,

som sålunda förutsättas komma att föras. Vad nu sagts torde även

gälla kommitténs förslag till inlösningsbestämmelser. Att uppställa bindan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

Vlskoilet.

de normer för företagens värde synes i nuvarande läge ej böra komma i

fråga. Bestämmelser, som i sådant syfte nu meddelades, bleve måhända

mindre ägnade att bidraga till lösning av uppkommande tvistefrågor än att

framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga anspråk.

Departementschefen har uttalat, att riksdagens medverkan vid

varje järnvägsförvärv innebure en ur skilda synpunkter betydelsefull prövning.

Skall en järnväg försäljas å exekutiv auktion, syntes emellertid

skäl föreligga att låta Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande föranstalta

om inköp av järnvägen även örn staten icke är långivare. Ett sådant inköp

torde icke böra ske med mindre det är motiverat av allmänna samfärdselpolitiska

skäl och kan ske till rimligt pris. Tydligt vore att det borde föregås

av undersökningar i syfte att utröna järnvägens betydelse som trafikled.

Till detta förfarande syntes riksdagens medgivande böra inhämtas.

1 anledning av väckta motioner om förstatligande av hela det svenska

järnvägsnätet framhöll 1933 års riksdag, att i ett stort antal utländska stater

ett dylikt förstatligande redan vore genomfört. I ett flertal länder hade

statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under förekommande

kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att deras

banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England och

Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares hand, kännetecknades

den senaste tidens utveckling av en delvis genom statliga tvångsåtgärder

genomförd koncentration. Genom redan tidigare verkställda utredningar

hade även vad Sverige beträffar klarlagts, att stora järnvägsekonomiska

och därmed också samhällsekonomiska besparingar stöde att vinna

på denna väg, ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal

utan ock genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften

tyngande arbetet med kassarörelse, redovisning och statistik samt också

genom bortfallandet av en del överflödig förvaltningsledning.

De nu verkställda utredningarna hava bekräftat, att en rätt genomgripande

samordning erfordras av det nu på över ett femtiotal förvaltningar splittrade

svenska järnvägssystemet. Bekräftats har emellertid också, att förhoppningar

ej längre kunna ställas örn en dylik samordning genom de privata förvaltningarnas

egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag snarast ske

i form av de enskilda banornas införlivning med statsbanenätet.

Statsfinansiellt sett är tidpunkten för planens genomförande såtillvida fördelaktig,

som de härmed förknippade finansieringsåtgärderna synas — åtminstone

efter den senaste tidens låga ränteläge att döma — kunna försiggå

under gynnsamma förhållanden. Ä andra sidan bör ej förbises, att den allmänna

högkonjunktur, som de senare åren rått här i landet, återverkat även

på järnvägarna och kommit dessa för konjunkturerna i hög grad känsliga

företag att åtminstone vissa av dem nu kunna förete relativt höga avkastningssiffror.

Av kommerskollegium liksom för övrigt ett antal privata sammanslutningar,

representerande det enskilda näringslivet, hava framförts betänkligheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

9

mot att banor, varmed de nuvarande ägarna äro starkt förbundna och som

kanske i huvudsak uppkommit genom enskilda uppoffringar och närmast

för att tillgodose speciella trafikändamål, nu helt undanryckas de hittillsvarande

intressenternas kontroll. Utskottet underskattar icke vad sålunda anförts.

Dessa och andra liknande lokala eller måhända rent personliga intressesynpunkter

torde dock få vika, eftersom fråga är om allmänna trafikinrättningar

varpå koncession lämnats för att de skola betjäna allmänhetens

och det allmännas intressen. Bland alla dem, både kommuner och andra,

som satsat kapital i ett järnvägsföretag — kanske i allmänhet utan förhoppningar

örn någon större direkt avkastning utan främst med tanke på att

gagna bygdens eller en orts utveckling — lärer det väl betraktas som en förmån

att erhålla den ofta nog ganska tyngande omsorgen för att ej säga förpliktelsen

att sörja för banans fortbestånd överflyttad på staten samtidigt som

trafikmöjligheterna förbättras. Utskottet förutsätter härvid, att skälig hänsyn

tages till samhällen, som berövas skatteunderlag eller tillskyndas andra

olägenheter genom förflyttning av järnvägspersonal, nedlagd drift vid lokoch

vagnverkstäder o. s. v. Särskilt med avseende å verkstäder och andra

liknande fasta anläggningar kan förtjäna ytterligare övervägas hur långt en

blivande centralisering och driftkoncentration bör drivas.

Då i väckta motioner framhållits, att en lagstiftning efter de riktlinjer, som

föreslagits av 1936 års järnvägskommitté, skulle »innebära ett allvarligt hot

mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt»,

anser utskottet angeläget framhålla, att den uppfattning, som sålunda motionsvis

kommit till uttryck, får anses ganska ingående och för övrigt också

enhälligt vederlagd av de sakkunniga. I anslutning till de sakkunnigas och

myndigheternas i detta avseende gjorda uttalanden må erinras om, att kommunikationernas

och då i första hand landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad

och förbättring varit ett av de mest elementära ändamål i fråga örn vilket

enskild rätt ansetts böra få vika för allmän. Redan i 1910 års kommittébetänkande

angående lag om expropriation antyddes också behovet av den

allmänna expropriationslagstiftningens komplettering genom lagar begränsade

till specialområden. På samma rättsgrund som denna allmänna sedan

länge gällande expropriationslagstiftning är de sakkunnigas lagutkast uppbyggt.

I förhoppning att de behövliga inlösningsåtgärderna skola på frivillighetens

väg kunna genomföras, Ilar emellertid departementschefen ej framlagt

något lagförslag i ämnet. Vid sådant förhållande torde det ej nu vara

erforderligt med något närmare ställningstagande till frågan om en eventuell

inlösningslagstiftnings berättigande och än mindre örn de här berörda

lagstiftningsbestämmelsernas närmare innehåll.

Beträffande frågan om den omfattning, vari förstatligandet bör ske, synes

den uppfattningen alltmer göra sig gällande, att järnvägsekonomiskt samt

också ur trafikanternas synpunkt tillvaron av skilda driftsenheter ej är till

gagn vare sig då fråga är om till varandra anslutande järnvägslinjer eller

beträffande banor, vilka äro jämnlöpande eller som konkurrera örn helt

eller delvis gemensamma trafikområden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

Från militärt håll har i det över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandet

uttalats, att det med hänsyn till förhållandena i krig knappast vore

fördelaktigt att förstatliga väl skötta trafikstarka enskilda järnvägar. I

anledning härav vill utskottet framhålla, att åtminstone tidigare ett genom

förstatligandet enhetliggjort bansystem alltid ansetts medföra ett —

såsom järnvägsstyrelsen år 1918 angivit — avsevärt stärkande i många viktiga

avseenden av vår militära beredskap. Nuvarande uppdelning på skilda

järn vägsenheter kan visserligen medföra en ur beredskapssynpunkt nyttig

»överdimensionering» av transportapparaten, enkannerligen den rullande

materielen. Häremot må dock ställas den för krigstransporterna ytterst värdefulla

kvalitativa förstärkning av en banas tekniska kapacitet, som dess

uppgång i statens järnvägar väl alltjämt kommer att medföra. Ej heller bör

förbises, att under de nu närmast förestående övergångsåren, innan standardiseringen

hunnit genomföras, vagnmaterielen torde bli ovanligt stor liksom

ock att genom ett rätt omfattande försvarsberedskapsprogram statens järnvägar

tillförsäkrats bland annat en betydande extraordinär reserv av ånglok.

Ett rätt påtagligt bevis örn nyttan ur beredskapssynpunkt av ett alltigenom

enhetliggjort järnvägsväsen är väl också de åtgärder i sådan riktning som

inom vissa länder exempelvis England och Amerika vidtogos under senaste

världskrig; ganska känt är också att strategiska skäl starkt bidrogo till besluten

örn tyska järnvägsnätets förstatligande.

I anslutning till kommitténs uppfattning anser utskottet, att det blivande

förstatligandet bör omfatta samtliga rikets järn vägsenheter, såväl normalspåriga

som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta som spårvägar eller hava

liknande lokal karaktär och som överhuvud äro av den allmänna betydelse

att de böra fortbestå. I yttrande över kommitténs förslag har järnvägsstyrelsen

förordat, att en plan uppgjordes, och anförde därvid, att huvudavsnitten

i en dylik plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda

järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten,

f likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven

böra ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig, att

vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.

Detta gäller exempelvis i fråga örn en smalspårig bana, som står i nära beroende

av en bredspårig, om vars inlösen avtal skall träffas. I överensstämmelse

med såväl den allmänna transporthushållningens som också de enskilda

järnvägarnas intressen torde stå, att förstatligandet kan ske så snabbt

som möjligt. Under övergångstiden med då rådande ovissa läge måste nämligen

vissa svårigheter alltid lättare uppkomma för en rationell skötsel avbanorna.

Utan att underskatta omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade

med förstatligandet — och detta gäller lika mycket försäljningsförhandlingarna

som själva överflyttningen — vill utskottet alltså uttala

den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva

åtgå längre tid än den i kommittébetänkandet angivna tidrymden avfem

år. I anslutning till väckta motioner tillstyrker utskottet, att en permanent

institution skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

11

slagsvis tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig

auktoritet behandla uppkommande tvistefrågor örn järnvägsegendomens

värde m. m.

I kommittcrades lagutkast finnas detaljerade normer utarbetade för värderingen

av de till inlösen ifrågasatta järnvägsföretagen. I likhet med de

partementschefen måste emellertid utskottet ifrågasätta lämpligheten av att

genom dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda

de 1)1 i vande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest

beaktas sådana av kommitterade angivna huvudfaktorer som järnvägsföretagets

avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i

övrigt, varvid väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska

förbättringar, särskilt sådana, som vidtagits i rationaliseringssyfte. Såsom

departementschefen antytt böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats

vid statens senaste järnvägsförvärv, också kunna tjäna till ledning. Utskottet

utgår från som självfallet, att ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen

får ifrågakomma exempelvis genom omotiverade uppskov från statens sida

med förvärven. I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla önskvärdheten

av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett — genomföras

allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera direkta

och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen

innebär.

Med avseende å de enskilda järnvägarnas personal har från svenska järnvägsföreningen

och föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän

uttalats, att några realskäl icke syntes föreligga för lönereducering vid övergången

till statens järnvägars tjänst. I anledning härav vill utskottet erinra

örn att en av de orsaker, som kraftigast bidragit att framtvinga ett förstatligande,

varit de enskilda järnvägarnas ekonomiska svårigheter, varom

bland annat vittnar ett stort antal beslut, som stat, kommuner och enskilda

under åren lopp nödgats fatta örn avskrivning av tidigare utlånat respektive

insättande av nytt järnvägskapital. Ej minst de statliga uppoffringarna hava

härvidlag varit av en betydande storleksordning. Vid dessa hjälpaktioner

hava de höga förvaltningskostnaderna —- med åtminstone vad de högre förvaltningstjänstemännens

löner beträffar avlöningar ej sällan liggande över

statens järnvägars nivå — särskilt uppmärksammats. Den allmänna sanering,

som framstått som en tvingande nödvändighet, hava emellertid vederbörande

banförvaltningar ej själva mäktat genomföra, utan i detta avseende har gång

efter annan påkallats statens bistånd och ingrepp. Åtminstone beträffande

de här närmast avsedda mera svaga järnvägsenheterna lärer väl införlivningen

med .statens järnvägar innebära ett betydligt ökat mått av trygghet för

banföretagets personal, i all synnerhet som en garanti helt allmänt skulle

lämnas örn fortsatt anställning med i stort sett bibehållna avlöningsförmåner

jämte pension i vanlig ordning eller ock ersättning flir förlust av tjänsten. I

de undantagsfall, då vederbörande ej kan beredas fortsatt anställning, skulle

lian genom förtidspensionering på skäligt sätt hållas skadeslös eller ock erhålla

en annan skälig, av billighetsliänsyn förestavad ersättning. Vad sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

skilt förvaltningstjänstemännen beträffar har — även om det i vissa fall

kan stöta på svårigheter att finna lämplig sysselsättning åt dem — det dock

enligt departementschefens uttalanden räknats med, att de så gott som

undantagslöst komma att beredas fortsatt anställning.

Även ur personalens synpunkter sett borde dessa normer, sådana de nu

närmare av de sakkunniga och departementschefen utformats, kunna godtagas

såsom ej obilliga. Örn det närmare genomförandet är, enligt vad utskottet

förvissat sig örn, statens järnvägars ledning villig överlägga med

de olika härav berörda personalgrupperna. Härvid lärer också bliva tillfälle

till en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande statsbanepersonalens

och den nya personalens i vissa avseenden mot varandra stående intressen.

Detta gäller alldeles särskilt frågan örn rätten att för befordran och

turberäkning vid statens järnvägar tillgodoräkna anställningstiden vid enskild

järnväg. Även i detta avseende måste väl grundsatsen om förtjänst

och skicklighet bliva normerande, och i varje fall kan den ej få sättas ur

kraft genom vissa antagna procentuella normer.

Ett område, som i detta sammanhang också måste beaktas, är de enskilda

järnvägarnas pensionskassor. Det statliga övertagande av dessa kassor, som

sannolikt mäste äga rum, förutsätter emellertid ytterligare utredningar. Ytterligare

överväganden tarvar även, på sätt departementschefen framhållit,

frågan om pensioneringen av svenska järnvägsföreningens och vissa andra

institutioners personal. Härvid bör också tillses att Enskilda järnvägarnas

milkontors ägare och anställda i lämplig form och omfattning hållas skadeslösa.

Detta kontor fullgör en del statistiska och kamerala uppgifter, som

till giund för beräkning av användningen av de enskilda järnvägarnas

vägnar och lok m. m., och, ehuru denna särorganisation formellt är att betrakta

som ett enskilt företag, kunna — på sätt i motionen II: 390 närmare

utvecklas — vissa skäl åberopas för att detta kontors intressen ej heller förbises

i samband med de till kontoret anslutna banornas förstatligande.

Under hänvisning i övrigt till vad sålunda ovan anförts vill utskottet nu

bär till sist sammanfattningsvis erinra hurusom vad det svenska järnvägsväsendet

beträffar det ingalunda lärer kunna göras gällande att statsdriften

visat sig underlägsen privatdriften. I detta hänseende sammanfalla de

svenska erfarenheterna med de från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien,

för att nu. endast nämna ett fåtal av de länder, där järnvägarna efter

hand förstatligats. I själva verket är det alltjämt rådande svenska systemet

med en mängd på olika förvaltningsenheter splittrade, delvis jämnlöpande

och sinsemellan konkurrerande banlinjer att betrakta som otillfredsställande

och representerande ett stadium, som eljest så gott som överallt i

världen övervunnits.

Såväl ur den allmänna samfärdselns synpunkter som kanske främst rent

nationellt måste det därför vara att hälsa med den största tillfredsställelse, att

nu — med utgångspunkt från ett av 1933 års riksdag taget initiativ och på

grundval av förslag, utarbetat av en allsidigt sammansatt kommitté — proposition

kunnat framläggas örn det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

13

I stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts, anser sig utskottet

böra tillstyrka, att en allmän införlivning med statsbanesystemet sker

av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga. Angeläget

är att detta förstatligande kan snarast genomföras. Detta gäller ej minst

av hänsyn till de av inlösningen berörda enskilda banornas egna intressen.

Med åberopande härav får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må

a) såsom yttrande angående de i propositionen nr 207 angivna

åtgärderna för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet

i skrivelse till Kungl. Majit åberopa vad utskottet

ovan anfört;

b) medgiva, att enskild järnväg, som försäljes å exekutiv

auktion, må förvärvas av staten, ävensom besluta, att fullmäktige

i riksgäldskontoret skola i fall som nyss sagts tillhandahålla

medel för ändamålet;

II. att följande motioner, i vad de ej kunna anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört, ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda

a) I: 280 och II: 420;

b) 1:281 och 11:435;

c) I: 283 och II: 437;

d) 11:390.

Stockholm den 12 maj 1939.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gränebo, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund, Nilsson

i Malmö, Asplund, Andersson i Fältenborg, Bergström, Nilsson i Fredriksfält, Sundberg,

Bäcklund, Andersson i Risö och Nisser; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Persson i

Falla, Andersson i Prästbol, Närlinge, Andersson i Södergård, Persson i Tidaholm, Åqvist,

Staxäng, Andersson i Malmö och Mårtensson.

Reservation

av herrar B. Johansson, Sundberg, Nisser, Persson i Falla och Staxäng,

vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Det svenska järnvägsväsendets organisation har från början grundats på

den principen, att stambanornas byggnad och drift skulle ankomma på staten,

medan anläggningen och driften av nätet i övrigt skulle vara en kommunal

eller enskild angelägenhet. Efter dessa riktlinjer har vårt järnvägsnät i

huvudsak utformats. I syfte att trygga genomförandet av denna organisation

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

fastslogo statsmakterna redan från början, att staten skulle äga rätt att inlösa

enskilda järnvägar av stambanekaraktär enligt på förhand uppgjorda villkor.

Med hänsyn till järnvägarnas alltmer stegrade samhälleliga betydelse befanns

det sedermera nödvändigt att inrycka bestämmelser örn statsinlösen i alla

koncessioner.

Under de senaste årtiondena har med statsbanenätet införlivats ett betydande

antal enskilda järnvägar. Den övervägande delen av inköpen — i

synnerhet de som skett under de senaste åren — ha omfattat mindre banor

som råkat i nödläge, ofta så allvarligt, att trafiken stått inför hotet att nedläggas.

Anledningen till dessa ekonomiska svårigheter får huvudsakligen

sökas i motortrafikens genombrott och alltjämt fortsatta expansion. x\nmärkas

må emellertid att inte heller de mera bärkraftiga enskilda banorna

liksom för övrigt ej heller statsbanorna ha undgått att få känning av denna

motortrafikens utveckling.

Ostridigt synes vara, att den rådande splittringen på ett stort antal olika

ägar- och förvaltningsenheter är ägnad att medföra betydande olägenheter i

järnvägarnas — såväl statens som de enskildas — nödvändiga strävan att utveckla

sin livsduglighet och skärpa sin konkurrenskraft. Järnvägarnas transportapparat

måste effektiviseras så att järnvägarna få möjlighet att utföra

transporterna snabbt och punktligt i enlighet med tidens krav. Tyngande

överorganisation, tidsödande redovisningsarbete de olika företagen emellan

och bestämmelser, som hindra järnvägarna att föra godstransporterna fram

på de vägar, där de gå snabbast och transportekonomiskt billigast, böra utan

tidsutdräkt försvinna.

De åtgärder, som skola vidtagas med järnvägsnätet, böra följaktligen avse

dels att bana väg för en transportrationalisering och dels att trygga driftens

upprätthållande vid järnvägar, som — om inga åtgärder vidtagas — kunna

av ekonomiska skäl bli tvingade att nedlägga sin drift till skada för den bygd

de genomlöpa. I det läge, järnvägarnas problem numera befinner sig, gäller

det alltså att avgöra, huru långt enhetliggörandet av det svenska järnvägsväsendet

bör äga rum för vinnandet av dessa syften.

Vid den avvägning 1936 års järnvägskommitté företagit rörande vilka järnvägar,

som böra införlivas med statens järnvägar, har kommittén icke funnit

anledning att medtaga järnvägar, som sakna betydelse för den allmänna trafiken

eller som hava sådant läge att några större fördelar genom ett enhetliggörande

icke stå att vinna. Sålunda har kommittén uteslutit bruksbanor

och sådana järnvägar, å vilka järnvägsdriften står i intimt samband med

ägarens övriga rörelse. Även andra järnvägar än de av kommittén namneligen

angivna kunna enligt kommitténs mening av särskilda skäl befinnas

böra undantagas från ett enhetliggörande. I propositionen uttalas, att det

icke är möjligt att i nuvarande läge bestämma, örn en järnväg skall uteslutas

eller icke. I stället borde ett avgörande träffas från fall till fall. En uteslutning

av vissa järnvägar borde alltså icke på förhand betraktas såsom

given, lika litet som ett fullständigt enhetliggörande a priori borde förutsättas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

15

Med utgångspunkt från att de statliga åtgärderna för järnvägsväsendets

förbättring skola vidtagas i förut angivna syften böra enligt utskottets mening

från ett förstatligande undantagas dels sådana enskilda järnvägar, som bilda

en grupp av den storleksordning och med den ekonomiska styrka, att

de med tillämpning av en med statens järnvägar jämförlig taxa kunna genomföra

erforderliga rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar,

vilkas övertagande av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter

till transportrationalisering och vilka dessutom lia ekonomiska förutsättningar

att leva ett fortsatt självständigt liv.

För detta ställningstagande tala ytterligare skäl. En begränsning av förstatligandet

skulle sålunda även medföra en begränsning av de för genomförandet

av åtgärden nödvändiga, högst betydande kapitalinsatserna. I detta

sammanhang må erinras örn alt de besparingssiffror, med vilka 1936 års

järnvägskommitté räknat, bygga på förstatligandekommissionens utredningar,

baserade på 1933 års förhållanden. Sedan dess har en oavlåtlig rationalisering

ägt rum vid de enskilda järnvägarna. De beräknade rationaliseringsvinsterna

synas därför böra reduceras.

Genom ett allmänt förstatligande försvinner möjligheten till jämförelser

mellan statsbaneföretaget och de större enskilda banorna och till de korrigeringar,

vartill sådana jämförelser kunna giva anledning. För ett riktigt avvägande

av taxeproblemet synes det betydelsefullt, att tillgång finnes till ekonomiska

driftkalkyler icke blott från statens järnvägar utan även från enskilda

järnvägsföretag.

Ett sammanförande i statens hand icke blott av alla enskilda järnvägar

utan även av en alltmer omfattande, till järnvägarna hörande motortrafik på

landsvägarna kan befaras så småningom medföra skapandet av statligt trafikmonopol

beträffande transporter till lands. Ett sådant monopol skulle

vara till men för landets näringsliv och medföra risker för taxehöjningar.

Utskottet förutsätter, att i samband med frågor som röra förstatligandet

skälig hänsyn tages till samhällen, som berövas skatteunderlag eller

tillskyndas andra olägenheter genom förflyttning av järnvägspersonal, nedlagd

drift vid lok- och vagnverkstäder o. s. v. Särskilt med avseende å

verkstäder och andra liknande fasta anläggningar kan förtjäna ytterligare

övervägas, hur långt en blivande centralisering och driftkoncentration bör

drivas. Till förebyggande av driftsinställelser och därav följande förluster

och arbetslöshet inom enskilda företag, som äro leverantörer av viss materiel

till de enskilda järnvägarna, böra statens järnvägar även efter ett förstatligande

taga nödig hänsyn vid verkställande av sina inköp eller ifrågasatta

utvidgningar av egna verkstäder.

Ett oavvisligt krav vid ett mera allmänt förstatligande är att detta genomföres

efter en på förhand uppgjord plan. Inte endast de bygder, den befolkning

och den industri, som är beroende av de enskilda järnvägarna, lia rätt

kräva, att i tid få vetskap om hur transportväsendet i orten avses att utvecklas.

Även för statens järnvägars egen del är det nödvändigt med en sådan

planmässig utveckling. Planen bör även innefatta förslag till nedläggning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

av sådana bansträckor, som icke längre hava något samhällsekonomiskt berättigande.

Tydligt är, att en nedläggning icke får ske utan att trafikbehovel

blir tillgodosett på annat sätt. Planen bör tillika upptaga förslag till ombyggnad

till annan spårvidd av därtill lämpade banor, nedrustning av härför

avsedda bandelar och den sanering i övrigt, som kan vid en närmare utredning

visa sig erforderlig. En detaljerad inventering av de svenska järnvägarna

i syfte att inordna dem i sådana, som böra förstatligas, bibehållas

i enskild regi och eventuellt nedläggas, anser utskottet böra omedelbart upprättas

och av statsmakterna fastställas, innan principbeslutet om järnvägarnas

enhetliggörande bringas till verkställighet. Huvudavsnitten i denna plan

beträffande ordningsföljden av förstatligandet böra vara Skånes enskilda

järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven

böra ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig,

att vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.

Detta gäller exempelvis i fråga örn en smalspårig bana, som står i nära

beroende av en bredspårig, om vars inlösen skall avtalas. Beträffande den

tidrymd, inom vilken förstatligandet bör ske, vill utskottet uttala den förhoppningen,

att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva

åtgå längre tid än den i kommittébetänkandet angivna tidrymden av fem år.

Upprättandet av denna plan liksom ock handhavandet av förstatligandet

synes böra tillkomma en särskild av Kungl. Majit utsedd nämnd, sammansatt

på ett sätt, som tryggar en opartisk och strängt saklig behandling av de

frågor, som sålunda skulle ankomma på nämndens prövning och vilkas slutliga

avgörande i vanlig ordning tillkommer statsmakterna. Att, såsom propositionen

förutsätter, anförtro handhavandet av dessa uppgifter i första hand

till järnvägsstyrelsen synes icke böra komma i fråga, då ju styrelsen själv

är part i målet. Det ligger i sakens natur, att järnvägsstyrelsen svårligen kan

på samma gång vara representant för både allmänna trafikpolitiska och järnvägsekonomiska

synpunkter. Även hänsynen till att hela det förstatligande,

som anses böra äga rum, blir genomfört på kortast möjliga tid, motiverar

tillkomsten av ett särskilt organ, som kan med största skyndsamhet

slutföra uppdraget.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla som önskvärt, att förvärven

ej -—- såsom hittills emellanåt skett — genomföras allenast indirekt

genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera direkta och också mera

betryggande form som ett inköp av själva järnvägsanläggningen innebär.

I fråga om värderingsgrunderna har Kungl. Majit uttalat, att de principer

därför, som statens järnvägar tillämpat våren 1938, kunna tjäna till ledning

för avgörande i åtskilliga punkter vid förhandlingar om frivilliga uppgörelser

och att samma uttalande gäller kommitténs förslag till inlösningsbestämmelser.

Ett oavvisligt krav synes emellertid vara, att enhetliga och i möjligaste

mån distinkta värderingsgrunder komma i tillämpning. I sådana fall, då i

koncessionerna eller eljest bindande avtal från statens sida redan träffats angående

inlösningsbestämmelserna, böra dessa självfallet respekteras. Vad angår

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

17

koncessionernas rättsliga ställning i övrigt åberopas innehållet i motionen

I: 281. Godtycklighet vid värderingen eller olika värderingsgrunder från fall

till fall skulle skapa oro och osäkerhet och leda till resultat, som ur rättssäkerhetens

synpunkt skulle te sig otillfredsställande. Det synes utskottet

vara rimligt och rättvist, att de enskilda järnvägarna erhålla garantier mot

ett sådant förfaringssätt. Då de av kommittén angivna riktlinjerna för värdering

av de olika järnvägsföretagen synas i allt väsentligt riktiga och ägnade

att ur såväl statens som det enskilda företagets synpunkt föra fram till en

skälig och rättvis avvägning av de olika intressen, som här stå emot varandra,

anser utskottet det rimligt, att den ovan förordade nämnden skall, där

koncessionsvillkoren ej annorlunda angiva, vid sina värderingar följa de

värderingsgrunder kommittén angivit, varvid också hänsyn skall tagas till

verkställda tekniska förbättringar, däribland även sådana som vidtagits i

rationaliseringssyfte. Att i detta sammanhang inblanda 1938 års värderingsprinciper

synes olämpligt, dels därför att dessa ingenstädes finnas utformade

till erforderlig klarhet, dels därför att olika uppfattningar råda, huruvida

dessa principer över huvud inbördes äro enhetliga. Härtill böra fogas garantier

för att omkastningar i samtrafiksvägarna icke komma att inverka

på de olika järnvägarnas inlösningsvärde. Uteslutet är nämligen icke, att

järnvägsstyrelsen i motsatt fall genom det instrument, som samtrafiksordningen

lägger i dess hand, kan pressa inköpsprisen under vad som ur allmänna

synpunkter är skäligt.

En faktor, som har avgörande betydelse för lösesummans storlek, är kapitaliseringsprocenten.

Kommittén har icke gjort något bestämt uttalande i

denna fråga. Principen om att affärsvärdet skall vara grundläggande synes

leda till, att, där koncessionsvillkoren ej annorlunda angiva, hänsyn tages

till den förräntning, som vid tiden för inlösningen är möjlig att ernå på lösesumman.

Det synes påkallat, att riksdagen uttalar sig härför.

Beträffande den övertagna personalens förhållanden efter förstatligandet

är, enligt vad utskottet förvissat sig om, statens järnvägars ledning villig överlägga

med de olika härav berörda personalgrupperna. Härvid lärer också

bliva tillfälle till en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande statsbanepersonalens

och den nya personalens i vissa avseenden mot varandra

slående intressen. Detta gäller alldeles särskilt frågan om rätten att för befordran

och turberäkning vid statens järnvägar tillgodoräkna anställningstiden

vid enskild järnväg. Även i detta avseende måste väl grundsatsen örn

förtjänst och skicklighet bli normerande, och i varje fall kan den ej få sättas

ur kraft genom vissa antagna procentuella normer.

Ett område som i detta sammanhang också måste beaktas är de enskilda

järnvägarnas pensionskassor. Det statliga övertagande av dessa kassor, som

sannolikt måste äga rum, förutsätter emellertid ytterligare utredningar. Ytterligare

överväganden tarvar även, på sätt departementschefen framhållit,

frågan om pensioneringen av svenska järnvägsföreningens och vissa andra

institutioners personal. Härvid hör också tillses, att Enskilda järnvägarnas

milkontors ägare och anställda i lämplig form och omfattning hållas skadesBihang

till riksdagens protokoll 1939. 6 sami. Nr 172. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 172.

lösa. Detta kontor fullgör en del statistiska och kamerala uppgifter, som

ligga till grund för beräkning av användningen av de enskilda järnvägarnas

vagnar och lok m. m., och ehuru denna särorganisation formellt är att betrakta

som ett enskilt företag kunna — på sätt i motionen II: 390 närmare

utvecklas — vissa skäl åberopas för att detta kontors intressen ej heller förbises

i samband med de till kontoret anslutna banornas förstatligande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av propositionen nr 207 och de

i samband därmed väckta motionerna ville i skrivelse till

Kungl. Majit uttala sig för en lösning av frågan örn enhetliggörandet

av det svenska jämvägsväsendet i enlighet med

de riktlinjer, som här ovan angivits.»

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

391884

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten