Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner.

1939-05-26 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1939:213, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

1

Nr 213.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner.

(4:e avel.)

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under

budgetåret 1939/40 har Kungl. Maj:t (punkterna 15 och 16, sid. 119—122 av

det vid propositionen under sjätte huvudtiteln fogade utdraget av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden) föreslagit riksdagen att i avbidan

på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret

1939/40 beräkna följande två anslag, att avräknas mot automobilskattemedlen,

nämligen ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor till bidrag till

byggande av enskilda vägar samt ett anslag av 1,000,000 kronor till bidrag

till underhåll av enskilda vägar m. m.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 212, har Kungl. Maj:t

sedermera, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

att dels till bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1939/40 å

sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, att avräknas

mot automobilskattemedlen; dels ock till bidrag till underhåll av

enskilda vägar m. m. för budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett

reservationsanslag av 1,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband med förevarande proposition har utskottet behandlat följande

motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 260, inom första kammaren

av herr J. B. Johansson m. fl., och den andra, nr 400, inom andra

kammaren av herr E. Lindmark m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen vid

behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 angående bidrag till enskilda

vägar ville besluta, att beslutanderätten i bidragsfrågorna samt rörande

ärendenas förberedande behandling ävensom utbetalning av och kontrollen

över statsbidragen skall anförtros länsstyrelserna;

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 261, inom första kammaren

av herr A. Mannerskantz m. fl., och den andra, nr 398, inom andra

kammaren av herr C. O. Nolin m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen ville

för budgetåret 1939/40 under sjätte huvudtiteln anvisa till bidrag till byggande

Bihang till riksdagens protokoll 1031!. 6 sami. Nr 213. 1296 »9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

av enskilda vägar ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, till bidrag till

underhåll av enskilda vägar ett reservationsanslag av 800,000 kronor samt till

bidrag till iståndsättande av enskilda vägar ett reservationsanslag av 800,000

kronor;

dels en inom första kammaren av herr A. Sundvik väckt motion, nr 262, däri

hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts ifrågavarande

proposition, att i kostnaderna för iståndsättning av enskild väg, för

vilket statsbidrag må utgå, jämväl må inräknas kostnader för inköp och

transport av nödiga vägfyllnadsmaterial;

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 263, inom första kammaren

av herrar P. J. Näslund och J. M. Bäckström samt den andra, nr 399,

inom andra kammaren av herrar O. E. Sandberg och A. Nilsson i Norrlångträsk,

i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att samtliga frågor

rörande statsbidrag till enskilda vägar skola avgöras av länsstyrelserna;

att statsbidrag till byggande av enskild väg må utgå med högst 60 procent

av beräknad kostnad för vägen; att de bestämmelser, som i det till propositionen

fogade förslaget till kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning

finnas intagna i § 2, mom. 2 a) och b), måtte i en blivande kungörelse

i ämnet ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga i

detta hänseende föreslagit; samt att riksdagen måtte dels till bidrag till

byggande av enskilda vägar för budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa

ett reservationsanslag av 1,800,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

och dels till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret

1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000

kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;

dels en inom andra kammaren av herr S. Andersson i Vigelsbo m. fl. väckt

motion, nr 391, däri hemställts örn sådan ändring i det framlagda förslaget

till kixngörelse angående statsbidrag till enskild väghållning § 2, mom. 2

under a) att orden »och sådana personer, som äro stadda i ärende till väghållarna»,

utgå eller, alternativt, utbytas mot orden »och sådana personer,

som äro stadda i väghållarnas ärenden»;

dels ock en inom andra kammaren av herr A. Jonsson i Skedsbygd m. fl.

väckt motion, nr 397, däri hemställts, att riksdagen, med bifall till vad Kungl.

Maj:t i övrigt i förevarande proposition föreslagit, måtte besluta, att sådan

'' uppskattning, som omförmäles i § 8 i det till kungl, propositionen fogade lagförslaget

skall verkställas av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnade

uppskattningsmannen med biträde av två i orten bosatta ojäviga gode

män vid lantmäteriförrättningar, samt att utskottet måtte vidtaga de ändringar

i den föreslagna lagtexten, som i anledning härav bliva erforderliga.

Staten har hittills lämnat bidrag endast till byggandet av vissa enskilda

vägar, nämligen de s. k. enskilda utfartsvägarna, medan allt underhåll av

enskilda vägar fått bekostas av väghållarna själva. Anslag till anläggning av

enskilda utfartsvägar har av riksdagen anvisats alltsedan år 1918. Avsikten

med detta anslag har varit att genom beredande av bidrag från statens sida

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

3

uppmuntra eller överhuvudtaget göra det möjligt för befolkningen i avlägset

liggande byar eller gårdar att själva bryta väg fram till de allmänna trafiklederna.

Understödjandet av de enskilda utfartsvägarna från statens sida har

motiverats huvudsakligen med de säregna och svåra samfärdselförhållanden,

som råda inom stora områden av landets norra delar och jämväl inom vissa

sydligare belägna trakter med likartade förutsättningar. Anslaget var ursprungligen

förbehållet de fyra nordligaste länen, men användningen vidgades från

och med budgetåret 1925/26 att avse hela Norrland samt Dalarna och Värmland.

Från och med budgetåret 1927/28 fick anslaget ytterligare användning

nämligen för anläggning av utfartsvägar i norra delarna av örebro län. Vid

1930 års riksdag godtogs ett av vederbörande departementschef framlagt förslag

av innebörd, att anslagets användning skulle under i allmänhet gällande

villkor utsträckas att avse även de delar av riket, till vilka bidrag tidigare

icke kunnat beviljas. Anslaget är i riksstaten för nu löpande budgetår uppfört

med 1,400,000 kronor.

I förevarande proposition framlägges nu förslag örn att staten skall bidraga

jämväl till kostnaderna för underhållet av enskilda vägar. I samband härmed

framlägges även förslag till ändrade villkor och bestämmelser beträffande

statsbidrag till byggande av enskilda vägar.

De av Kungl. Majit framlagda förslagen hava utformats på grundval av ett

av 1935 års vägsakkunniga den 2 januari 1939 avgivit betänkande (statens off.

utredn. 1939: 1). Jämlikt särskilda remisser ha utlåtanden över de sakkunnigas

betänkande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet, svenska vägstyrelsernas förbund,

kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund. Domänstyrelsen har

till sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga Överjägmästare och ett antal

jägmästare. Till överståthållarämbetets utlåtande har fogats yttrande från

Stockholms stads gatunämnd. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas, med

undantag för dem i Jönköpings och Örebro län, av yttranden från vägingenjör

samt i några fall av yttranden från överlantmätare, vägstyrelser, vägstyrelseförening

och enskilda personer.

Departementschefen erinrar i sitt uttalande till en början örn att de båda

frågor, som i nyssnämnda betänkande behandlats av 1935 års vägsakkunniga,

nämligen spörsmålet örn åstadkommande av enhetliga grunder för intagning

av enskild väg till allmänt underhåll och frågan örn statsbidrag till enskild

väghållning, ha flera beröringspunkter. Han framhåller emellertid också,

hurusom förslaget i förstnämnda hänseende även nära sammanhänger med

den pågående utredningen örn förstatligande av den allmänna väghållningen

på landet. Han anser sig därför icke nu böra föreslå någon särskild åtgärd i

anledning av de sakkunnigas förslag angående grunder för intagning av

enskild väg till allmänt underhåll. Departementschefen erinrar vidare om

att några av de hörda myndigheterna funnit jämväl ställningstagandet till

spörsmålet örn statsbidrag till underhåll av enskilda vägar böra anstå, till

dess utredningen rörande det allmänna vägväsendets förstatligande slutförts.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 2lo.

Ehuru han funnit vissa skäl onekligen tala för ett sådant dröjsmål, anser han

likväl, att denna bidragsverksamhet åtminstone tillfälligtvis kan anordnas

på sådant sätt, att vid slutligt ståndpunktstagande till det allmänna vägväsendets

organisation verksamheten lätteligen kan anpassas till denna. Han

anser alltså, att hinder icke av denna orsak föreligger att nu upptaga spörsmålet

örn statsbidrag till enskild väghållning till avgörande.

Vidkommande frågan om vilka enskilda vägar, som må anses äga den karaktär,

att bidrag till underhållet må utgå, förklarar sig departementschefen i

stort sett kunna ansluta sig till vad de sakkunniga föreslagit. Han anser sålunda,

att sådant bidrag först och främst bör utgå till de allmänneligen befarna

vägarna. Enligt sakkunnigeförslaget har detta villkor angivits sålunda,

att vägen skall befaras av andra än väghållare i större omfattning eller eljest

på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras. Departementschefen

finner detta uttalande böra något förtydligas. Han anser det sålunda

uppenbart, att, örn de främmande trafikanterna exempelvis erlägga betalning

för sitt nyttjande av vägen till väghållarna, vägen knappast i detta hänseende

bör jämställas med övriga allmänneligen befarna vägar. I anslutning härtill

föreslår han, att i detta avseende som villkor för statsbidrag angives, att

vägen skall befaras även av andra än väghållarna och dem, som jämte dessa

bestrida kostnaderna för väghållningen. Vidare synes det departementschefen

böra särskilt anmärkas, att i den främmande trafiken icke få inräknas

sådana vägfarande, som äro stadda i ärende till väghållarna.

Vid sidan av de s. k. allmänneligen befarna vägarna förutsätter de sakkunnigas

förslag, att underhållsbidrag skall kunna utgå i två undantagsfall.

Dessa lia angivits sålunda, att vägen antingen är av väsentlig betydelse för

en bygds befolkning eller att det nödiga underhållet av vägen på grund av

dess längd eller annan omständighet måste anses vara synnerligen betungande

för väghållarna. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit synes departementschefen

kunna leda väl långt och även vara något oklart. I stället böra enligt

hans mening båda dessa fall sammanslås. Som villkor för statsbidrag föreslås

alltså skola föreskrivas, att vägen både är av väsentlig betydelse för en bygds

befolkning och att det nödiga underhållet av vägen på grund av dess längd

eller annan omständighet måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna.

I likhet med de sakkunniga anser departementschefen, att underhållsbidragen

böra bestämmas efter en verkställd uppskattning av kostnaderna.

Efter att ha erinrat örn att vissa erinringar framställts gentemot de sakkunnigas

förslag att bidragsprocenten skall fixeras till 50 samt att ett system

med möjlighet till variation ansetts komma att verka mera rättvist, har departementschefen

för egen del förklarat sig vilja såtillvida ansluta sig till

de sakkunnigas uppfattning, att bidrag i regel bör utgå med 50 procent avkostnaden.

Emellertid anser han, att i vissa speciella undantagsfall bidrag

bör kunna utgå med 60 procent. Han åsyftar härvid sådana fall, då vägunderhållet

blir i särskilt hög grad betungande för intressenterna, exempelvis

till följd av vägens längd eller särskilt svåra grundförhållanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

5

Den förmån, som beredes väghållarna genom statsbidrag till vägunderhåll,

föreslås skola motsvaras av att väghållarna, så länge bidrag utgår, i förhållande

till det allmänna ikläda sig vissa förpliktelser. Väghållarna skola

sålunda vara skyldiga att, så länge bidrag utgår, hålla vägen öppen för allmän

trafik samt underhålla vägen, så att den befinner sig i gott skick. Innan

bidrag första gången må utbetalas, skall vägen vara försatt i farbart skick. I

likhet med de sakkunniga anser departementschefen sig böra framhålla, att

man i detta hänseende måste framgå med försiktighet. Han påpekar härvid,

att det givetvis icke får ställas så stora krav på de enskilda, att förmånen med

underhållsbidrag blir illusorisk. Å andra sidan bör enligt hans mening tillses,

att vägen blir så iståndsatt, att det överhuvudtaget lönar sig att nedlägga

underhållsarbeten å densamma.

I överensstämmelse härmed har § 2 i ett propositionen bifogat kungörelseutkast

erhållit följande utformning:

§ 2d)

Mom. 1. Byggnadsbidrag må utgå med högst femtio procent av beräknad

kostnad för anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för

väghållarna synnerligen betungande. Dylikt bidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Byggnadsbidrag må ej utgå till arbete, som påbörjats, innan statsbidrag

därtill beviljats, där ej särskilt tillstånd till brådskande arbetes utförande

meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Mom. 2. Underhållsbidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning

eller ock ettdera av dessa slag av underhåll samt utgår:

a) där vägen befares av andra än väghållare och sådana personer, som äro

stadda i ärende till väghållarna eller jämte dessa bestrida kostnaderna för

väghållningen, i större omfattning eller eljest på sådant sätt, att underhållet

därigenom avsevärt försvåras; samt

b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det

nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet

måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.

Underhållsbidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, tills

vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutes, årligen utgå

med femtio procent av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen må

uppskattas. I undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög

grad betungande för väghållarna, må det årliga bidraget bestämmas till sextio

procent av den uppskattade kostnaden.

Där det för trafiksäkerheten anses nödigt, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

i samband med att årligt underhållsbidrag första gången beviljas till

viss väg, medgiva att för iståndsättning av bro eller färja eller för ombyggnad

av trumma å vägen må utgå ett särskilt bidrag med högst femtio procent av

den beräknade kostnaden för sådant arbete.

i) Beträffande ansökningsförfarandet må hänvisas till § 3 morn. 2.

Mom. 2. Ansökning om underhållsbidrag skall ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

senast den 1 maj året näst före det, för vilket statsbidrag första gången må utgå,

samt innehålla eller vara åtföljd av — förutom i mom. 1 under 1—3 och 5 angivna uppgifter

och handlingar — uppgift om namn och adress å ledamöter i styrelse, som må vara

utsedd för vägföretaget, eller, där sådan styrelse ej finnes och väghållarna äro flera än

fem, uppgift örn namn och adress å de personer, vilka såsom ombud för väghållarna äga

närvara vid förrättning jämlikt § 8.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nv 213.

Beslut om underhållsbidrag skulle enligt de sakkunnigas förslag meddelas

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ärendenas förberedande utredning har

emellertid av de sakkunniga föreslagits skola handhavas av länsstyrelserna

eller under deras ledning. Sålunda skulle enligt de sakkunnigas förslag en

för varje län av länsstyrelsen tillsatt nämnd, uppskattningsnämnd, lia att förrätta

syn å de till underhållsbidrag ifrågakommande vägarna och i samband

därmed verkställa uppskattning av vägunderhållskostnaderna. Vidare skulle

länsstyrelserna verkställa utbetalningar av statsbidrag samt handhava kontrollen

över bidragens användning.

Departementschefen, som funnit en avsevärd förenkling av den sålunda

föreslagna organisationen önskvärd, har härom anfört bland annat följande:

Gentemot denna organisation har bland annat anmärkts, att den vore omständlig

och dyrbar. Särskilt göres gällande, att ett visst dubbelarbete förorsakades

dängenom att såväl länsstyrelserna som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hade att handlägga ärendena. Organisationen har ansetts medföra en

synnerligen stor arbetsökning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan att i

någon mån lätta arbetsbördan för länsstyrelserna. I stället för den föreslagna

organisationen har i flera yttranden förordats, att avgörandena av dessa

ärenden borde anförtros länsstyrelserna. Vidare framhålles från många håll,

att de föreslagna uppskattningsnämnderna, som skulle bestå av tre ledamöter

och dessutom förses med ett särskilt sakkunnigt biträde, ställde sig onödigt

dyrbara.

De sålunda framställda erinringarna synas mig vara värda beaktande. En

avsevärd förenkling av den föreslagna organisationen ter sig önskvärd. Till

stöd härför kan andragas ej endast kostnadsskäl; även önskvärdheten och nödvändigheten

av så snabba avgöranden som möjligt tala i samma riktning.

Vad då först angår spörsmålet huruvida beslutanderätten i bidragsfrågorna

bör vara centraliserad eller anförtros åt länsstyrelserna kunna, såsom de sakkunniga

framhållit, skäl anföras både för och emot bägge dessa lösningar.

Givet är att ett lokalt organ, som en länsstyrelse, besitter större kännedom om

de speciella förhållanden och behov, som förefinnas inom dess område, än vad

ett centralt ämbetsverk kan äga. Även mängden av ifrågavarande ärenden

talar mot att centralisera avgörandena. Slutligen har det ansetts ligga en viss

inkonsekvens i att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra, örn enskild

väg vore av sådan betydelse, att underhållsbidrag borde utgå, så länge det

tillkomme länsstyrelsen att pröva, örn dylik väg med avseende å sin betydelse

för den allmänna samfärdseln skulle övertagas till underhåll av vederbörande

vägdistrikt.

Å andra sidan erbjuder ett centraliserat förfarande de bästa möjligheter att

uppnå enhetlighet vid verksamhetens handhavande. Liksom de sakkunniga

hyser jag den uppfattningen, att vid ståndpunktstagande till denna organisationsfråga

främst bör eftersträvas, att bidragsverksamheten handhaves så rättvist

som möjligt. Någon praktisk olägenhet lärer knappast uppkomma

därigenom, att olika myndigheter besluta örn enskild vägs intagning till

allmänt underhåll samt örn statsbidrag till sådan väg. Självfallet skall ifrågavarande

bidrag upphöra att utgå, så snart en väg övertagits till allmänt

underhåll.

Örn jaS alltså kan ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att beslutanderätten

beträffande ifrågavarande bidragsfrågor bör tillkomma vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, anser jag i motsats"till dem, att länsstyrelserna i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr tilo. <

största möjliga utsträckning böra befrias även från ärendenas förberedande

behandling oell utredning ävensom kontrollen över statsbidragens användning.

Härigenom torde en av de mera vägande invändningarna mot den föreslagna

organisationen — dubbelarbetet — bortfalla. Jag återkommer till denna flaga

i det följande.

En betydelsefull anmärkning mot de sakkunnigas förslag avser uppskattningsnämnderna.

I detta hänseende har salunda invänts bland annat, att det

syntes vara enklare och mera betryggande att låta intressenterna inkomma med

förslag samt låta detta granskas på vägingenjörskontoret, där på grund av den

årliga granskningen av underhållsräkenskaperna för de allmänna vägarna samlats

en synnerligen ingående kännedom örn materialåtgång, materialpriser

och andra kostnader samt angående vägnät och trafik. Het vöre vidare sannolikt,

att, även örn uppskattning genom nämnder försiggått, vägmgenjörerna

måste granska kostnadsberäkningarna. Under alla förhållanden måste en viss

belastning på dem uppkomma genom de nya statsbidragen därigenom att länsstyrelserna

måhända härom rådgjorde med vägmgenjörerna. Det har slutligen

icke synts sannolikt, att behovet av ökad arbetskraft, örn hela kostnadsbeiäkningen

pålades vägingenjörskontoren, skulle bli så stort, att det svarade mot

arbetet för uppskattningsnämnderna jämte den ökning i arbetskraft, som i alla

händelser bleve nödvändig för granskningen av nämndernas kostnadsberäkningar.

Förrättning för uppskattning av vägunderhållskostnaden måste enligt min

uppfattning hållas å varje till bidrag föreslagen väg. Med hänsyn till den

arbetsbörda, som redan pålagts vägmgenjörerna, synes det mig i likhet med de

sakkunniga emellertid knappast tillrådligt att _ ytterligare belasta dem med

ifrågavarande omfattande och tidsödande uppgifter. Det är visserligen sant,

att en utökning av arbetskrafterna å vägingenjörskontoren skulle göra det

möjligt att låta vägingenjören svara för uppskattningarna, men att därmed

vunnes, att han verkligen själv utförde dem, är knappast sannolikt. Mera

troligt är, att vägingenjören på grund av andra och mera krävande arbetsuppgifter

i flertalet fall nödgades överlåta förrättningarna åt underordnad personal.

Någon säkerhet att uppskattningarna under sådana förhållanden bleve

•verkställda efter mera enhetliga principer föreligger givetvis icke, då förrättningarna

inom samma län sannolikt komme att verkställas av olika personer.

Örn jag alltså kan dela de sakkunnigas mening, att uppskattningarna icke

böra uppdragas åt vägmgenjörerna, ansluter jag mig icke till deras förslag,

att för dessa frågors behandling bör för varje län tillsättas en särskild

nämnd. De erinringar, särskilt med hänsyn till kostnaderna, som anförts

mot en sådan anordning, synas mig vara riktiga. Uppskattningarna torde

med lika fördel kunna verkställas av en person. Den kompetens, som

uppskattningsnämndens sakkunniga biträde enligt förslaget förutsatts skola

besitta, eller vågmästarens, torde i det övervägande antalet fall vara tillräcklig

för ifrågavarande uppdrag. Jag vill i anslutning härtill föreslå, att

för dessa arbeten anlitas en person med ungefär vågmästares kompetens,

lämpligen benämnd länsschaktmästare. Denne bör givetvis besitta stor praktisk

erfarenhet av och kunskap i väghållning, speciellt vägunderhåll. Anställningen

bör ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då ingen som helst

erfarenhet av ifrågavarande verksamhet förefinnes, kan man givetvis icke nu

bedöma den arbetsbörda, som uppkommer för länsschaktmästaren. Självfallet

måste man härvidlag räkna med viss olikhet i skilda län. Särskilt vintertid

torde arbetsuppgifterna bliva mindre omfattande. Det torde få ankomma

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 218.

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att härutinnan träffa erforderliga dispositioner.

Till att börja med kan anställningen av dessa befattningshavare endast

ske under mera tillfälliga former. Förutom själva uppskattningarna torde

länsschaktmästarna jämväl kunna handhava bland annat kontrollen över att

ifrågavarande bidrag användas till avsedda ändamål. Sannolikt blir det ej

nödvändigt att för varje län i södra och mellersta Sverige anställa en särskild

länsschaktmästare. Deras verksamhetsområden behöva ej heller obetingat

sammanfalla med länsindelningen. Beträffande ett par av de nordligaste länen

torde det måhända få övervägas att anställa två länsschaktmästare.

Departementschefen har sålunda ansett, att länsstyrelserna i största möjliga

utsträckning böra befrias även från ärendenas förberedande behandling och

utredning och från kontrollen över statsbidragens användning samt att uppskattningsnämnderna

böra ersättas med s. k. länsschaktmästare, anställda

genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I anslutning härtill föreslår han,

att utbetalningen av statsbidragen och kontrollen över deras användning skall

handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Skyldigheten att försätta till underhållsbidrag ifrågakommande väg i farbar!

skick före utbetalning av bidrag har antagits kunna i flera fall bliva

ganska betungande för väghållarna. På grund härav ha de sakkunniga föreslagit,

att till sådana vägföretag, vartill underhållsbidrag beviljats, jämväl må

utbetalas statsbidrag till iståndsättande av bro, trumma eller färja å vägen.

Detta bidrag, som i de sakkunnigas förslag benämnts iståndsättningsbidrag.

skulle utgå med högst 50 procent av den beräknade kostnaden för iståndsättningsarbetet.

I flera yttranden har framhållits, att dylikt bidrag borde utgå

jämväl för andra iståndsättningsarbeten än de sakkunniga föreslagit.

I likhet med de sakkunniga anser departementschefen, att skäl tala för att

väghållarna i vissa fall erhålla ett engångsbelopp såsom hjälp att få vägarna

i sådant skick att underhållsbidrag må utgå. Den begränsning av detta bidrag,

som de sakkunniga angivit, synes departementschefen lämplig. Även vad de

sakkunniga föreslagit i fråga örn bidragsbeloppets storlek och de villkor, som

böra gälla för bidragets utbetalande, förklarar sig departementschefen kunna

i stort sett biträda. Han anser emellertid, att bidrag för ändamålen icke böra

utgå från ett särskilt anslag utan från underhållsanslaget. Vid sådant förhållande

finner departementschefen den av de sakkunniga föreslagna särskilda

benämningen å bidraget icke böra bibehållas.

Yad de sakkunniga föreslagit i fråga örn ändrade villkor och bestämmelser

beträffande statsbidrag till byggande av enskilda vägar förklarar sig departementschefen

kunna i allt väsentligt biträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslås alltså hädanefter skola besluta jämväl i fråga örn statsbidrag till

byggande av enskilda vägar. Den av de sakkunniga föreslagna omändringen

av anslaget från att avse allenast enskilda utfartsvägar till att omfatta sådana

enskilda vägföretag, där anläggningen måste anses vara synnerligen betungande

för väghållarna, finner sig departementschefen även böra tillstyrka.

För närvarande må byggnadsbidrag ej utgå, med mindre till det i varje

särskilt fall avsedda vägföretaget lämnas bidrag, motsvarande minst 15 procent

av statsbidragets belopp, av medel som anvisats av landsting, kommun eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Ar 213.

9

annan icke-sakägare. Enligt do sakkunnigas förslag skulle detta villkor för

statsbidrag hädanefter ej uppställas. Såsom skäl för denna ståndpunkt ha de

sakkunniga andragit, att den prövning av behovet av bidrag även från andra

än den statsbidragsbeviljande myndigheten, man önskat åstadkomma med detta

villkor, i praktiken visat sig sakna större betydelse. Särskilt för vissa landsting

hade dessa bidrag även varit betungande. I några yttranden har emellertid

föreslagits, att villkoret skulle kvarstå.

Då departementschefen ansluter sig till de sakkunnigas förslag även härutinnan,

förmenar lian visserligen, att tillräckliga skäl för att fortfarande

bibehålla detta villkor icke föreligga. Men det bör enligt hans mening givetvis

alltjämt stå landstingen och andra icke-sakägare öppet att lämna bidrag till

ifrågavarande byggnadsföretag.

I anslutning till förslaget om borttagande av nu berörda villkor ha några

länsstyrelser och vägingenjörer ansett, att statsbidragets maximibelopp borde

höjas över 50 procent av den beräknade kostnaden för väganläggning. Av

statsfinansiella skäl anser departementschefen sig emellertid icke kunna föreslå

en sådan höjning. Bidrag föreslås alltså skola fortfarande utgå med högst

50 procent av den beräknade kostnaden.

Beträffande anslagsberäkningen har departementschefen anfört följande.

Det årliga anslagsbehovet för utbetalande av bidrag till underhållet av

enskilda vägar ha av de sakkunniga beräknats till omkring 2,000,000 kronor

för år. Denna beräkning grundar sig på att underhållsbidrag torde komma att

utgå till enskilda vägar med en sammanlagd längd av 2,000 mil. De sakkunniga

anse emellertid, att för första verksamhetsåret ej behövde beräknas, att mer

än ungefär hälften av därtill berättigade vägar komma i fråga för statsbidrag.

I anslutning därtill förmena de sakkunniga, att för nästa budgetår skulle

erfordras ett belopp av 1,000,000 kronor för underhållsbidrag och ett belopp

av 500,000 kronor för iståndsättningsbidrag. Även jag är övertygad, att

anslaget för nästa budgetår kan beräknas efter en tämligen begränsad medelsåtgång

och jämväl lägre än vad de sakkunniga tänkt sig.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde underhållsanslaget ha förslagsanslags

natur. Då varje erfarenhet beträffande denna bidragsverksamhet

saknas, finner jag det knappast tillrådligt att, åtminstone till en början, giva

anslaget sådan karaktär. Jag föreslår alltså, att till bidrag till underhåll av

enskilda vägar för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 1,000,000

kronor. Genom denna anordning vinnes även den fördelen, att eventuellt

uppkommande besparing å anslaget står till förfogande jämväl för följande

budgetår. Anslaget torde även, i överensstämmelse med vad jag förut angivit,

få användas till utanordnande av bidrag till iståndsättning av bro och färja

samt ombyggnad av trumma å enskilda vägar.

Vad angår kostnaderna för verksamhetens organisation torde det, innan

någon erfarenhet vunnits av densamma, vara omöjligt att närmare angiva behovet

av medel för sådant ändamål. Med hänsyn härtill och då organisationen

av verksamheten tills vidare synes få betraktas såsom tillfällig, torde, efter

Kungl. Maj:ts medgivande, erforderliga belopp för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

handläggning av frågorna samt för länsschaktmästarnas avlöningar,

resekostnader och expenser få utgå av detta anslag.

För bidrag till byggande av enskilda vägar får jag i anslutning till vad jag

anfört i statsverkspropositionen föreslå, att för nästa budgetår anvisas ett

reservationsanslag av 1,400,000 kronor.

Båda anslagen torde få avräknas mot automobilskattemedlen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

Utskottet.

Främst med tanke på att uppmuntra eller överhuvudtaget göra det möjligt

för befolkningen i avlägset liggande byar eller gårdar att själva bryta väg

fram till de allmänna trafiklederna har alltsedan år 1918 statsbidrag lämnats

till byggande av enskilda vägar (utfartsvägar). Anslaget var ursprungligen

förbehållet de fyra nordligaste länen, men har efterhand utsträckts att omfatta

hela landet. Det årliga anslagsbeloppet som ännu så sent som för budgetåret

1926/27 uppgick till 225,000 kronor har sedermera efterhand växt till

1,400,000 kronor för innevarande budgetår. I förevarande proposition föreslås

nu vid sidan av ifrågavarande byggnadsanslag, alltjämt beräknat till

1,400,000 kronor, ett nytt anslag för statsbidrag jämväl till underhållet av

enskilda vägar.

Som allmänt motiv för denna efterhand vidgade anslagsram har främst

kunnat åberopas motortrafikens utveckling, vilken medfört att även det enskilda

vägnätet i en alltjämt fortgående stegring börjar indragas i den allmänna

trafiken. Såsom riksdagen tidigare i anslutning till väckta motioner

framhållit, kan härvidlag också förtjäna erinras örn behovet av bättre rättvisa

mellan den befolkning, som utan egna uppoffringar blir delaktig av riksvägsnätets

fördelar, och dem, som vid sidan av sin anpart i bördorna för det allmänna

vägväsendet också hava att — ej sällan med stora uppoffringar —- åstadkomma förbindelserna från sina egna byar och gårdar till nämnda vägnät.

Statsfinansiellt sett skulle en ökad bidragsgivning till de enskilda vägarna

kunna verka även i gynnsam riktning örn, såsom departementschefen uttryckligen

förutsatt, länsstyrelserna hädanefter iakttaga en större försiktighet i

fråga om sina beslut örn enskild vägs intagning till allmänt underhåll, det

enda förfarande som hittills stått till buds för att bereda de enskilda intressenterna

skälig lättnad i deras vägunderhållsbördor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle — kort sammanfattat — årligt underhållsbidrag

med 50 procent av den av en för ändamålet särskilt anställd länsschaktmästare

uppskattade och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkända

kostnaden kunna utgå till enskilda vägar, vars underhåll mera avsevärt

påverkas av främmande trafik, eller som äro av väsentlig betydelse för en

bygds befolkning och samtidigt till underhållet synnerligen betungande. Utskottet

har ansett sig böra godtaga dessa bestämmelser örn underhållsbidrag

sådana desamma i propositionen utformats.

Då utskottet sålunda ansluter sig till departementschefens förslag att de

enskilda vägarnas bidragsfrågor skola centralt avgöras hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter förslag av en särskilt anställd länsschaktmästare har

utskottet icke förbisett att härigenom länsstyrelserna och vägingenjörerna

skulle avkopplas från arbetet med den direkta handläggningen av hithörande

ärenden trots att dessa ärenden ofta i hög grad måste beröra länets vägväsen

i övrigt. Vanskligheterna för att till länsstyrelserna decentralisera bidragstilldelningen

för de enskilda vägarna belyses emellertid redan av den av de

sakkunniga gjorda inventeringen av rikets enskilda vägnät; enligt vad som

framgår av en verkställd överarbetning av vägingenjörernas sammanställningar

— slutande på en uppskattad väglängd av sammanlagt cirka 21,000 km

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

11

— föreligger en högst olika uppfattning om bidragsgivningens skäliga utsträckning.

Vid denna överarbetning har beträffande vissa län den som

bidragsberättigad förutsatta väglängden sänkts med upp till 20 procent medan

den beträffande andra höjts med ända upp till över 100 procent. Även örn

enighet rått örn att exempelvis en väg som förbinder olika byar och samtidigt

också betjänar viss genomgångstrafik kan vara förtjänt av bidrag, hava skiftande

meningar framkommit rörande den ordning, i vilken de olika ändamålen

böra förekomma till bidrag. Full enighet har ej ens rått örn att utfartsvägarna

från by till landsväg böra åtnjuta understöd. Uppfattningarna örn de antagliga

årliga underhållskostnaderna äro också växlande; medan de exempelvis

inom Smålandslänen uppskattats till 5—10 öre och inom Norrlandslänen till

15—25 öre hava de för de båda skånska länen angivits till 10—50, respektive

100 öre för längdmeter. Även örn såsom i väckta motioner förutsatts vederbörande

väginspektör är närvarande i länsstyrelserna vid avgörandet av frågorna

örn de enskilda vägarna, torde det visa sig svårt att i samma grad uppnå

likformighet och rättvisa vid anslagstilldelningen som örn denna — på sätt

utskottet i likhet med departementschefen tillstyrker — ställes under enhetlig

ledning av en enda tjänsteman inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som

med samlad överblick över bidragskraven kan tillse att dessa tillgodoses efter

likformiga principer.

I vad propositionen avser bidrag till byggande och i ståndsättning av enskilda

vägar har den ej givit utskottet anledning till erinran. Propositionen

synes ej innebära andra ändringar mot nuvarande normer än att dels fordran

på särskilt landstingsbidrag jämsides med det statliga byggnadsbidraget skulle

bortfalla, dels ock att ett särskilt bidrag för iståndsättning av bro, färja och

trumma skulle kunna utgå i samband med att årligt underhållsbidrag första

gången beviljas.

I väckta motioner har yrkats att dylikt iståndsättningsbidrag skulle kunna

utgå för avhjälpande även »av andra för trafiksäkerheten farliga brister»

(I: 261 och II: 398) samt dessutom för inköp och transport av nödigt vägfyllnadsmaterial

(I: 262). I avvaktan på vidare erfarenhet torde emellertid enligt

utskottets mening åtminstone tillsvidare rätten till iståndsättningsbidrag böra

inskränkas till de av departementschefen angivna anläggningarna. Utskottet

kan alltså ej tillstyrka dessa motioner.

Vid bestämmandet av vilka enskilda vägar som skola göras berättigade till

statligt underhållsbidrag kunna svårigheter möta beträffande bedömandet icke

blott av vägens trafikbetydelse utan också av dess allmänna tekniska beskaffenhet.

Ej endast de uppenbara trafikriskerna måste vara undanröjda, utan även

röjningen, terrasseringen med stenbrytning och plansprängning ävensom dikningen

måste vara så utförd, att vägen, med undantag möjligen för tjällossningstiden

eller liknande kortare perioder, kan befaras med motorfordon. De

sålunda nödiga förbättringsarbetena kunna självfallet för sakägaren ställa sig

betungande. För beredande av erforderligt ekonomiskt stöd torde emellertid,

förutom ovannämnda iståndsättningsbidrag, stå till buds bidrag från hittillsvarande

anslaget till byggande av enskilda vägar. Erinras må att då vid 1928

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

års riksdag väganslagens beteckningar ändrades från »anläggning» av landsvägar,

utfartsvägar o. s. v. till »byggande» av samma vägar, detta skedde för

att utmärka, att anslagen skulle kunna användas även till förbättringsarbeten.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må för budgetåret 1939/40 under sjätte huvudtiteln

såsom reservationsanslag, att avräknas mot automobilskattemedlen,

anvisa:

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

motionerna I: 263 och II: 399, i den mån de skilja sig från

Kungl. Maj:ts förslag och avse nu förevarande anslag, till bidrag

till byggande av enskilda vägar 1,400,000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

motionerna I: 261 och II: 398, i vad de skilja sig från Kungl.

Maj:ts förslag och avse nu förevarande anslag, till bidrag till

underhåll av enskilda vägar m. m. 1,000,000 kronor;

II. att motionerna 1:260 och II: 400 ej må av riksdagen

bifallas;

III. att följande motioner, i den mån de ej kunna anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört och hemställt, ej må till

någon riksdagens åtgärd föranleda:

a) I: 261 och II: 398;

b) 1:262;

c) 1:263 och 11:399;

d) 11:391;

e) 11:397.

Stockholm den 26 maj 1939.

På statsutskottet vägnar.

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Oscar

Olsson, Nilsson i Landeryd, Bergström, Gustafsson i Benestad, Pauli, Ström i Lidköping,

Lindström, Bäcklund, Bergman och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde,

Törnkvist, Danielsson, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Weijne, Andersson

i Södergård, Andersson i Malmö och Hansson i Rubbestad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

13

Reservationer:

1) av herrar J. B. Johansson, Nilsson i Landeryd, Bergman, Domö, Jansson

i Falun, Magnusson i Skövde, Danielsson, Persson i Falla och Weijne, som

ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Främst med---i propositionen utformats.

Handläggningen av bidragsfrågorna — och detta gäller bidragen till såväl

underhåll som byggnad — anser dock utskottet i motsats till departementschefen

böra anförtros länsstyrelserna. Såsom i motionerna I: 260 och II: 400

anförts talar härför att största kännedomen örn de speciella förhållanden och

behov, som förefinnas inom de olika orterna, finnes hos länsstyrelserna samt

att åt länsstyrelserna alltjämt skulle anförtros avgörandet, huruvida enskild

väg bör övertagas till allmänt underhåll eller icke. Erinras må att jämväl

i propositionen förutsättes, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före sitt på

länsschaktmästarens utredning grundade avgörande äger ''örn så anses erforderligt’

begära yttrande örn behovet av statsbidrag från vederbörande länsstyrelse.

Det torde alltså vara att antaga att även enligt departementschefens

förslag länsstyrelserna komma att belastas med handläggningen av hithörande

ärenden, varigenom dubbelarbete och dröjsmål uppkommer. Kraven på likformighet

i fråga örn anslagstilldelningen inom rikets olika delar torde

kunna tillfyllest och på ett mera praktiskt sätt tillgodoses örn vederbörande

väginspektör förutsättes skola vara närvarande vid anslagsfrågornas behandling

inom länsstyrelsen. Fördelningen av huvudanslaget mellan de olika

länen förutsättes skola verkställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Framhållas må att de sakkunniga vid utarbetandet av sitt förslag ej ansågo

sig kunna gå så långt i en centralisering av ärendenas behandling som departementschefen

föreslagit. Enligt de sakkunnigas förslag skulle visserligen

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen besluta örn underhållsbidragen, men besluten

skulle grundas på uppskattningar utförda av särskilda länsnämnder,

sammansatta av tre personer. I fråga örn iståndsättningsbidragen skulle

länsstyrelserna vara den beslutande instansen.

I likhet med vad ett flertal länsstyrelser förordat vill utskottet alltså

tillstyrka att beslutanderätten i bidragsfrågorna samt rörande ärendenas

förberedande behandling ävensom utbetalning av och kontrollen över statsbidragen

anförtros länsstyrelserna.

I vad propositionen---— utskottet hemställa,

II. att riksdagen, med bifall till motionerna I: 260 och II: 400,

må göra ovan angivna uttalande rörande bidragsfrågornas

handläggning av länsstyrelserna.

III. --->

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 213.

2) av herrar Nilsson i Landeryd, Bergman, Danielsson och Andersson i

Södergård, vilka ansett, att i utskottets motivering bort före stycket: »I vad

propositionen avser bidrag till byggande» etc. insättas ett stycke av följande

lydelse:

»Utskottet anser att § 2, mom. 1 a) i blivande kungörelsen örn statsbidrag

till enskilda vägar bör erhålla den lydelse, som förordats av de sakkunniga,

nämligen:

a) där, vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller

eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras;»

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner. s. 1 i texten