Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner.
1939-05-26 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1939:213, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
1
Nr 213.
Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner.
(4:e avel.)
I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1939/40 har Kungl. Maj:t (punkterna 15 och 16, sid. 119—122 av
det vid propositionen under sjätte huvudtiteln fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden) föreslagit riksdagen att i avbidan
på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret
1939/40 beräkna följande två anslag, att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor till bidrag till
byggande av enskilda vägar samt ett anslag av 1,000,000 kronor till bidrag
till underhåll av enskilda vägar m. m.
I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 212, har Kungl. Maj:t
sedermera, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att dels till bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret 1939/40 å
sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen; dels ock till bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.
I samband med förevarande proposition har utskottet behandlat följande
motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 260, inom första kammaren
av herr J. B. Johansson m. fl., och den andra, nr 400, inom andra
kammaren av herr E. Lindmark m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 angående bidrag till enskilda
vägar ville besluta, att beslutanderätten i bidragsfrågorna samt rörande
ärendenas förberedande behandling ävensom utbetalning av och kontrollen
över statsbidragen skall anförtros länsstyrelserna;
dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 261, inom första kammaren
av herr A. Mannerskantz m. fl., och den andra, nr 398, inom andra
kammaren av herr C. O. Nolin m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen ville
för budgetåret 1939/40 under sjätte huvudtiteln anvisa till bidrag till byggande
Bihang till riksdagens protokoll 1031!. 6 sami. Nr 213. 1296 »9
2
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
av enskilda vägar ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, till bidrag till
underhåll av enskilda vägar ett reservationsanslag av 800,000 kronor samt till
bidrag till iståndsättande av enskilda vägar ett reservationsanslag av 800,000
kronor;
dels en inom första kammaren av herr A. Sundvik väckt motion, nr 262, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, att i kostnaderna för iståndsättning av enskild väg, för
vilket statsbidrag må utgå, jämväl må inräknas kostnader för inköp och
transport av nödiga vägfyllnadsmaterial;
dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 263, inom första kammaren
av herrar P. J. Näslund och J. M. Bäckström samt den andra, nr 399,
inom andra kammaren av herrar O. E. Sandberg och A. Nilsson i Norrlångträsk,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att samtliga frågor
rörande statsbidrag till enskilda vägar skola avgöras av länsstyrelserna;
att statsbidrag till byggande av enskild väg må utgå med högst 60 procent
av beräknad kostnad för vägen; att de bestämmelser, som i det till propositionen
fogade förslaget till kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning
finnas intagna i § 2, mom. 2 a) och b), måtte i en blivande kungörelse
i ämnet ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga i
detta hänseende föreslagit; samt att riksdagen måtte dels till bidrag till
byggande av enskilda vägar för budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1,800,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
och dels till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för budgetåret
1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;
dels en inom andra kammaren av herr S. Andersson i Vigelsbo m. fl. väckt
motion, nr 391, däri hemställts örn sådan ändring i det framlagda förslaget
till kixngörelse angående statsbidrag till enskild väghållning § 2, mom. 2
under a) att orden »och sådana personer, som äro stadda i ärende till väghållarna»,
utgå eller, alternativt, utbytas mot orden »och sådana personer,
som äro stadda i väghållarnas ärenden»;
dels ock en inom andra kammaren av herr A. Jonsson i Skedsbygd m. fl.
väckt motion, nr 397, däri hemställts, att riksdagen, med bifall till vad Kungl.
Maj:t i övrigt i förevarande proposition föreslagit, måtte besluta, att sådan
'' uppskattning, som omförmäles i § 8 i det till kungl, propositionen fogade lagförslaget
skall verkställas av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnade
uppskattningsmannen med biträde av två i orten bosatta ojäviga gode
män vid lantmäteriförrättningar, samt att utskottet måtte vidtaga de ändringar
i den föreslagna lagtexten, som i anledning härav bliva erforderliga.
Staten har hittills lämnat bidrag endast till byggandet av vissa enskilda
vägar, nämligen de s. k. enskilda utfartsvägarna, medan allt underhåll av
enskilda vägar fått bekostas av väghållarna själva. Anslag till anläggning av
enskilda utfartsvägar har av riksdagen anvisats alltsedan år 1918. Avsikten
med detta anslag har varit att genom beredande av bidrag från statens sida
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
3
uppmuntra eller överhuvudtaget göra det möjligt för befolkningen i avlägset
liggande byar eller gårdar att själva bryta väg fram till de allmänna trafiklederna.
Understödjandet av de enskilda utfartsvägarna från statens sida har
motiverats huvudsakligen med de säregna och svåra samfärdselförhållanden,
som råda inom stora områden av landets norra delar och jämväl inom vissa
sydligare belägna trakter med likartade förutsättningar. Anslaget var ursprungligen
förbehållet de fyra nordligaste länen, men användningen vidgades från
och med budgetåret 1925/26 att avse hela Norrland samt Dalarna och Värmland.
Från och med budgetåret 1927/28 fick anslaget ytterligare användning
nämligen för anläggning av utfartsvägar i norra delarna av örebro län. Vid
1930 års riksdag godtogs ett av vederbörande departementschef framlagt förslag
av innebörd, att anslagets användning skulle under i allmänhet gällande
villkor utsträckas att avse även de delar av riket, till vilka bidrag tidigare
icke kunnat beviljas. Anslaget är i riksstaten för nu löpande budgetår uppfört
med 1,400,000 kronor.
I förevarande proposition framlägges nu förslag örn att staten skall bidraga
jämväl till kostnaderna för underhållet av enskilda vägar. I samband härmed
framlägges även förslag till ändrade villkor och bestämmelser beträffande
statsbidrag till byggande av enskilda vägar.
De av Kungl. Majit framlagda förslagen hava utformats på grundval av ett
av 1935 års vägsakkunniga den 2 januari 1939 avgivit betänkande (statens off.
utredn. 1939: 1). Jämlikt särskilda remisser ha utlåtanden över de sakkunnigas
betänkande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet, svenska vägstyrelsernas förbund,
kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund. Domänstyrelsen har
till sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga Överjägmästare och ett antal
jägmästare. Till överståthållarämbetets utlåtande har fogats yttrande från
Stockholms stads gatunämnd. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas, med
undantag för dem i Jönköpings och Örebro län, av yttranden från vägingenjör
samt i några fall av yttranden från överlantmätare, vägstyrelser, vägstyrelseförening
och enskilda personer.
Departementschefen erinrar i sitt uttalande till en början örn att de båda
frågor, som i nyssnämnda betänkande behandlats av 1935 års vägsakkunniga,
nämligen spörsmålet örn åstadkommande av enhetliga grunder för intagning
av enskild väg till allmänt underhåll och frågan örn statsbidrag till enskild
väghållning, ha flera beröringspunkter. Han framhåller emellertid också,
hurusom förslaget i förstnämnda hänseende även nära sammanhänger med
den pågående utredningen örn förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet. Han anser sig därför icke nu böra föreslå någon särskild åtgärd i
anledning av de sakkunnigas förslag angående grunder för intagning av
enskild väg till allmänt underhåll. Departementschefen erinrar vidare om
att några av de hörda myndigheterna funnit jämväl ställningstagandet till
spörsmålet örn statsbidrag till underhåll av enskilda vägar böra anstå, till
dess utredningen rörande det allmänna vägväsendets förstatligande slutförts.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 2lo.
Ehuru han funnit vissa skäl onekligen tala för ett sådant dröjsmål, anser han
likväl, att denna bidragsverksamhet åtminstone tillfälligtvis kan anordnas
på sådant sätt, att vid slutligt ståndpunktstagande till det allmänna vägväsendets
organisation verksamheten lätteligen kan anpassas till denna. Han
anser alltså, att hinder icke av denna orsak föreligger att nu upptaga spörsmålet
örn statsbidrag till enskild väghållning till avgörande.
Vidkommande frågan om vilka enskilda vägar, som må anses äga den karaktär,
att bidrag till underhållet må utgå, förklarar sig departementschefen i
stort sett kunna ansluta sig till vad de sakkunniga föreslagit. Han anser sålunda,
att sådant bidrag först och främst bör utgå till de allmänneligen befarna
vägarna. Enligt sakkunnigeförslaget har detta villkor angivits sålunda,
att vägen skall befaras av andra än väghållare i större omfattning eller eljest
på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras. Departementschefen
finner detta uttalande böra något förtydligas. Han anser det sålunda
uppenbart, att, örn de främmande trafikanterna exempelvis erlägga betalning
för sitt nyttjande av vägen till väghållarna, vägen knappast i detta hänseende
bör jämställas med övriga allmänneligen befarna vägar. I anslutning härtill
föreslår han, att i detta avseende som villkor för statsbidrag angives, att
vägen skall befaras även av andra än väghållarna och dem, som jämte dessa
bestrida kostnaderna för väghållningen. Vidare synes det departementschefen
böra särskilt anmärkas, att i den främmande trafiken icke få inräknas
sådana vägfarande, som äro stadda i ärende till väghållarna.
Vid sidan av de s. k. allmänneligen befarna vägarna förutsätter de sakkunnigas
förslag, att underhållsbidrag skall kunna utgå i två undantagsfall.
Dessa lia angivits sålunda, att vägen antingen är av väsentlig betydelse för
en bygds befolkning eller att det nödiga underhållet av vägen på grund av
dess längd eller annan omständighet måste anses vara synnerligen betungande
för väghållarna. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit synes departementschefen
kunna leda väl långt och även vara något oklart. I stället böra enligt
hans mening båda dessa fall sammanslås. Som villkor för statsbidrag föreslås
alltså skola föreskrivas, att vägen både är av väsentlig betydelse för en bygds
befolkning och att det nödiga underhållet av vägen på grund av dess längd
eller annan omständighet måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna.
I likhet med de sakkunniga anser departementschefen, att underhållsbidragen
böra bestämmas efter en verkställd uppskattning av kostnaderna.
Efter att ha erinrat örn att vissa erinringar framställts gentemot de sakkunnigas
förslag att bidragsprocenten skall fixeras till 50 samt att ett system
med möjlighet till variation ansetts komma att verka mera rättvist, har departementschefen
för egen del förklarat sig vilja såtillvida ansluta sig till
de sakkunnigas uppfattning, att bidrag i regel bör utgå med 50 procent avkostnaden.
Emellertid anser han, att i vissa speciella undantagsfall bidrag
bör kunna utgå med 60 procent. Han åsyftar härvid sådana fall, då vägunderhållet
blir i särskilt hög grad betungande för intressenterna, exempelvis
till följd av vägens längd eller särskilt svåra grundförhållanden.
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
5
Den förmån, som beredes väghållarna genom statsbidrag till vägunderhåll,
föreslås skola motsvaras av att väghållarna, så länge bidrag utgår, i förhållande
till det allmänna ikläda sig vissa förpliktelser. Väghållarna skola
sålunda vara skyldiga att, så länge bidrag utgår, hålla vägen öppen för allmän
trafik samt underhålla vägen, så att den befinner sig i gott skick. Innan
bidrag första gången må utbetalas, skall vägen vara försatt i farbart skick. I
likhet med de sakkunniga anser departementschefen sig böra framhålla, att
man i detta hänseende måste framgå med försiktighet. Han påpekar härvid,
att det givetvis icke får ställas så stora krav på de enskilda, att förmånen med
underhållsbidrag blir illusorisk. Å andra sidan bör enligt hans mening tillses,
att vägen blir så iståndsatt, att det överhuvudtaget lönar sig att nedlägga
underhållsarbeten å densamma.
I överensstämmelse härmed har § 2 i ett propositionen bifogat kungörelseutkast
erhållit följande utformning:
§ 2d)
Mom. 1. Byggnadsbidrag må utgå med högst femtio procent av beräknad
kostnad för anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för
väghållarna synnerligen betungande. Dylikt bidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Byggnadsbidrag må ej utgå till arbete, som påbörjats, innan statsbidrag
därtill beviljats, där ej särskilt tillstånd till brådskande arbetes utförande
meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Mom. 2. Underhållsbidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning
eller ock ettdera av dessa slag av underhåll samt utgår:
a) där vägen befares av andra än väghållare och sådana personer, som äro
stadda i ärende till väghållarna eller jämte dessa bestrida kostnaderna för
väghållningen, i större omfattning eller eljest på sådant sätt, att underhållet
därigenom avsevärt försvåras; samt
b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det
nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet
måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.
Underhållsbidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, tills
vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutes, årligen utgå
med femtio procent av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen må
uppskattas. I undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög
grad betungande för väghållarna, må det årliga bidraget bestämmas till sextio
procent av den uppskattade kostnaden.
Där det för trafiksäkerheten anses nödigt, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
i samband med att årligt underhållsbidrag första gången beviljas till
viss väg, medgiva att för iståndsättning av bro eller färja eller för ombyggnad
av trumma å vägen må utgå ett särskilt bidrag med högst femtio procent av
den beräknade kostnaden för sådant arbete.
i) Beträffande ansökningsförfarandet må hänvisas till § 3 morn. 2.
Mom. 2. Ansökning om underhållsbidrag skall ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
senast den 1 maj året näst före det, för vilket statsbidrag första gången må utgå,
samt innehålla eller vara åtföljd av — förutom i mom. 1 under 1—3 och 5 angivna uppgifter
och handlingar — uppgift om namn och adress å ledamöter i styrelse, som må vara
utsedd för vägföretaget, eller, där sådan styrelse ej finnes och väghållarna äro flera än
fem, uppgift örn namn och adress å de personer, vilka såsom ombud för väghållarna äga
närvara vid förrättning jämlikt § 8.
6
Statsutskottets utlåtande Nv 213.
Beslut om underhållsbidrag skulle enligt de sakkunnigas förslag meddelas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ärendenas förberedande utredning har
emellertid av de sakkunniga föreslagits skola handhavas av länsstyrelserna
eller under deras ledning. Sålunda skulle enligt de sakkunnigas förslag en
för varje län av länsstyrelsen tillsatt nämnd, uppskattningsnämnd, lia att förrätta
syn å de till underhållsbidrag ifrågakommande vägarna och i samband
därmed verkställa uppskattning av vägunderhållskostnaderna. Vidare skulle
länsstyrelserna verkställa utbetalningar av statsbidrag samt handhava kontrollen
över bidragens användning.
Departementschefen, som funnit en avsevärd förenkling av den sålunda
föreslagna organisationen önskvärd, har härom anfört bland annat följande:
Gentemot denna organisation har bland annat anmärkts, att den vore omständlig
och dyrbar. Särskilt göres gällande, att ett visst dubbelarbete förorsakades
dängenom att såväl länsstyrelserna som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade att handlägga ärendena. Organisationen har ansetts medföra en
synnerligen stor arbetsökning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan att i
någon mån lätta arbetsbördan för länsstyrelserna. I stället för den föreslagna
organisationen har i flera yttranden förordats, att avgörandena av dessa
ärenden borde anförtros länsstyrelserna. Vidare framhålles från många håll,
att de föreslagna uppskattningsnämnderna, som skulle bestå av tre ledamöter
och dessutom förses med ett särskilt sakkunnigt biträde, ställde sig onödigt
dyrbara.
De sålunda framställda erinringarna synas mig vara värda beaktande. En
avsevärd förenkling av den föreslagna organisationen ter sig önskvärd. Till
stöd härför kan andragas ej endast kostnadsskäl; även önskvärdheten och nödvändigheten
av så snabba avgöranden som möjligt tala i samma riktning.
Vad då först angår spörsmålet huruvida beslutanderätten i bidragsfrågorna
bör vara centraliserad eller anförtros åt länsstyrelserna kunna, såsom de sakkunniga
framhållit, skäl anföras både för och emot bägge dessa lösningar.
Givet är att ett lokalt organ, som en länsstyrelse, besitter större kännedom om
de speciella förhållanden och behov, som förefinnas inom dess område, än vad
ett centralt ämbetsverk kan äga. Även mängden av ifrågavarande ärenden
talar mot att centralisera avgörandena. Slutligen har det ansetts ligga en viss
inkonsekvens i att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra, örn enskild
väg vore av sådan betydelse, att underhållsbidrag borde utgå, så länge det
tillkomme länsstyrelsen att pröva, örn dylik väg med avseende å sin betydelse
för den allmänna samfärdseln skulle övertagas till underhåll av vederbörande
vägdistrikt.
Å andra sidan erbjuder ett centraliserat förfarande de bästa möjligheter att
uppnå enhetlighet vid verksamhetens handhavande. Liksom de sakkunniga
hyser jag den uppfattningen, att vid ståndpunktstagande till denna organisationsfråga
främst bör eftersträvas, att bidragsverksamheten handhaves så rättvist
som möjligt. Någon praktisk olägenhet lärer knappast uppkomma
därigenom, att olika myndigheter besluta örn enskild vägs intagning till
allmänt underhåll samt örn statsbidrag till sådan väg. Självfallet skall ifrågavarande
bidrag upphöra att utgå, så snart en väg övertagits till allmänt
underhåll.
Örn jaS alltså kan ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att beslutanderätten
beträffande ifrågavarande bidragsfrågor bör tillkomma vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, anser jag i motsats"till dem, att länsstyrelserna i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr tilo. <
största möjliga utsträckning böra befrias även från ärendenas förberedande
behandling oell utredning ävensom kontrollen över statsbidragens användning.
Härigenom torde en av de mera vägande invändningarna mot den föreslagna
organisationen — dubbelarbetet — bortfalla. Jag återkommer till denna flaga
i det följande.
En betydelsefull anmärkning mot de sakkunnigas förslag avser uppskattningsnämnderna.
I detta hänseende har salunda invänts bland annat, att det
syntes vara enklare och mera betryggande att låta intressenterna inkomma med
förslag samt låta detta granskas på vägingenjörskontoret, där på grund av den
årliga granskningen av underhållsräkenskaperna för de allmänna vägarna samlats
en synnerligen ingående kännedom örn materialåtgång, materialpriser
och andra kostnader samt angående vägnät och trafik. Het vöre vidare sannolikt,
att, även örn uppskattning genom nämnder försiggått, vägmgenjörerna
måste granska kostnadsberäkningarna. Under alla förhållanden måste en viss
belastning på dem uppkomma genom de nya statsbidragen därigenom att länsstyrelserna
måhända härom rådgjorde med vägmgenjörerna. Det har slutligen
icke synts sannolikt, att behovet av ökad arbetskraft, örn hela kostnadsbeiäkningen
pålades vägingenjörskontoren, skulle bli så stort, att det svarade mot
arbetet för uppskattningsnämnderna jämte den ökning i arbetskraft, som i alla
händelser bleve nödvändig för granskningen av nämndernas kostnadsberäkningar.
Förrättning för uppskattning av vägunderhållskostnaden måste enligt min
uppfattning hållas å varje till bidrag föreslagen väg. Med hänsyn till den
arbetsbörda, som redan pålagts vägmgenjörerna, synes det mig i likhet med de
sakkunniga emellertid knappast tillrådligt att _ ytterligare belasta dem med
ifrågavarande omfattande och tidsödande uppgifter. Det är visserligen sant,
att en utökning av arbetskrafterna å vägingenjörskontoren skulle göra det
möjligt att låta vägingenjören svara för uppskattningarna, men att därmed
vunnes, att han verkligen själv utförde dem, är knappast sannolikt. Mera
troligt är, att vägingenjören på grund av andra och mera krävande arbetsuppgifter
i flertalet fall nödgades överlåta förrättningarna åt underordnad personal.
Någon säkerhet att uppskattningarna under sådana förhållanden bleve
•verkställda efter mera enhetliga principer föreligger givetvis icke, då förrättningarna
inom samma län sannolikt komme att verkställas av olika personer.
Örn jag alltså kan dela de sakkunnigas mening, att uppskattningarna icke
böra uppdragas åt vägmgenjörerna, ansluter jag mig icke till deras förslag,
att för dessa frågors behandling bör för varje län tillsättas en särskild
nämnd. De erinringar, särskilt med hänsyn till kostnaderna, som anförts
mot en sådan anordning, synas mig vara riktiga. Uppskattningarna torde
med lika fördel kunna verkställas av en person. Den kompetens, som
uppskattningsnämndens sakkunniga biträde enligt förslaget förutsatts skola
besitta, eller vågmästarens, torde i det övervägande antalet fall vara tillräcklig
för ifrågavarande uppdrag. Jag vill i anslutning härtill föreslå, att
för dessa arbeten anlitas en person med ungefär vågmästares kompetens,
lämpligen benämnd länsschaktmästare. Denne bör givetvis besitta stor praktisk
erfarenhet av och kunskap i väghållning, speciellt vägunderhåll. Anställningen
bör ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då ingen som helst
erfarenhet av ifrågavarande verksamhet förefinnes, kan man givetvis icke nu
bedöma den arbetsbörda, som uppkommer för länsschaktmästaren. Självfallet
måste man härvidlag räkna med viss olikhet i skilda län. Särskilt vintertid
torde arbetsuppgifterna bliva mindre omfattande. Det torde få ankomma
8
Statsutskottets utlåtande Nr 218.
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att härutinnan träffa erforderliga dispositioner.
Till att börja med kan anställningen av dessa befattningshavare endast
ske under mera tillfälliga former. Förutom själva uppskattningarna torde
länsschaktmästarna jämväl kunna handhava bland annat kontrollen över att
ifrågavarande bidrag användas till avsedda ändamål. Sannolikt blir det ej
nödvändigt att för varje län i södra och mellersta Sverige anställa en särskild
länsschaktmästare. Deras verksamhetsområden behöva ej heller obetingat
sammanfalla med länsindelningen. Beträffande ett par av de nordligaste länen
torde det måhända få övervägas att anställa två länsschaktmästare.
Departementschefen har sålunda ansett, att länsstyrelserna i största möjliga
utsträckning böra befrias även från ärendenas förberedande behandling och
utredning och från kontrollen över statsbidragens användning samt att uppskattningsnämnderna
böra ersättas med s. k. länsschaktmästare, anställda
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I anslutning härtill föreslår han,
att utbetalningen av statsbidragen och kontrollen över deras användning skall
handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Skyldigheten att försätta till underhållsbidrag ifrågakommande väg i farbar!
skick före utbetalning av bidrag har antagits kunna i flera fall bliva
ganska betungande för väghållarna. På grund härav ha de sakkunniga föreslagit,
att till sådana vägföretag, vartill underhållsbidrag beviljats, jämväl må
utbetalas statsbidrag till iståndsättande av bro, trumma eller färja å vägen.
Detta bidrag, som i de sakkunnigas förslag benämnts iståndsättningsbidrag.
skulle utgå med högst 50 procent av den beräknade kostnaden för iståndsättningsarbetet.
I flera yttranden har framhållits, att dylikt bidrag borde utgå
jämväl för andra iståndsättningsarbeten än de sakkunniga föreslagit.
I likhet med de sakkunniga anser departementschefen, att skäl tala för att
väghållarna i vissa fall erhålla ett engångsbelopp såsom hjälp att få vägarna
i sådant skick att underhållsbidrag må utgå. Den begränsning av detta bidrag,
som de sakkunniga angivit, synes departementschefen lämplig. Även vad de
sakkunniga föreslagit i fråga örn bidragsbeloppets storlek och de villkor, som
böra gälla för bidragets utbetalande, förklarar sig departementschefen kunna
i stort sett biträda. Han anser emellertid, att bidrag för ändamålen icke böra
utgå från ett särskilt anslag utan från underhållsanslaget. Vid sådant förhållande
finner departementschefen den av de sakkunniga föreslagna särskilda
benämningen å bidraget icke böra bibehållas.
Yad de sakkunniga föreslagit i fråga örn ändrade villkor och bestämmelser
beträffande statsbidrag till byggande av enskilda vägar förklarar sig departementschefen
kunna i allt väsentligt biträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslås alltså hädanefter skola besluta jämväl i fråga örn statsbidrag till
byggande av enskilda vägar. Den av de sakkunniga föreslagna omändringen
av anslaget från att avse allenast enskilda utfartsvägar till att omfatta sådana
enskilda vägföretag, där anläggningen måste anses vara synnerligen betungande
för väghållarna, finner sig departementschefen även böra tillstyrka.
För närvarande må byggnadsbidrag ej utgå, med mindre till det i varje
särskilt fall avsedda vägföretaget lämnas bidrag, motsvarande minst 15 procent
av statsbidragets belopp, av medel som anvisats av landsting, kommun eller
Statsutskottets utlåtande Ar 213.
9
annan icke-sakägare. Enligt do sakkunnigas förslag skulle detta villkor för
statsbidrag hädanefter ej uppställas. Såsom skäl för denna ståndpunkt ha de
sakkunniga andragit, att den prövning av behovet av bidrag även från andra
än den statsbidragsbeviljande myndigheten, man önskat åstadkomma med detta
villkor, i praktiken visat sig sakna större betydelse. Särskilt för vissa landsting
hade dessa bidrag även varit betungande. I några yttranden har emellertid
föreslagits, att villkoret skulle kvarstå.
Då departementschefen ansluter sig till de sakkunnigas förslag även härutinnan,
förmenar lian visserligen, att tillräckliga skäl för att fortfarande
bibehålla detta villkor icke föreligga. Men det bör enligt hans mening givetvis
alltjämt stå landstingen och andra icke-sakägare öppet att lämna bidrag till
ifrågavarande byggnadsföretag.
I anslutning till förslaget om borttagande av nu berörda villkor ha några
länsstyrelser och vägingenjörer ansett, att statsbidragets maximibelopp borde
höjas över 50 procent av den beräknade kostnaden för väganläggning. Av
statsfinansiella skäl anser departementschefen sig emellertid icke kunna föreslå
en sådan höjning. Bidrag föreslås alltså skola fortfarande utgå med högst
50 procent av den beräknade kostnaden.
Beträffande anslagsberäkningen har departementschefen anfört följande.
Det årliga anslagsbehovet för utbetalande av bidrag till underhållet av
enskilda vägar ha av de sakkunniga beräknats till omkring 2,000,000 kronor
för år. Denna beräkning grundar sig på att underhållsbidrag torde komma att
utgå till enskilda vägar med en sammanlagd längd av 2,000 mil. De sakkunniga
anse emellertid, att för första verksamhetsåret ej behövde beräknas, att mer
än ungefär hälften av därtill berättigade vägar komma i fråga för statsbidrag.
I anslutning därtill förmena de sakkunniga, att för nästa budgetår skulle
erfordras ett belopp av 1,000,000 kronor för underhållsbidrag och ett belopp
av 500,000 kronor för iståndsättningsbidrag. Även jag är övertygad, att
anslaget för nästa budgetår kan beräknas efter en tämligen begränsad medelsåtgång
och jämväl lägre än vad de sakkunniga tänkt sig.
Enligt de sakkunnigas uppfattning borde underhållsanslaget ha förslagsanslags
natur. Då varje erfarenhet beträffande denna bidragsverksamhet
saknas, finner jag det knappast tillrådligt att, åtminstone till en början, giva
anslaget sådan karaktär. Jag föreslår alltså, att till bidrag till underhåll av
enskilda vägar för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 1,000,000
kronor. Genom denna anordning vinnes även den fördelen, att eventuellt
uppkommande besparing å anslaget står till förfogande jämväl för följande
budgetår. Anslaget torde även, i överensstämmelse med vad jag förut angivit,
få användas till utanordnande av bidrag till iståndsättning av bro och färja
samt ombyggnad av trumma å enskilda vägar.
Vad angår kostnaderna för verksamhetens organisation torde det, innan
någon erfarenhet vunnits av densamma, vara omöjligt att närmare angiva behovet
av medel för sådant ändamål. Med hänsyn härtill och då organisationen
av verksamheten tills vidare synes få betraktas såsom tillfällig, torde, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, erforderliga belopp för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
handläggning av frågorna samt för länsschaktmästarnas avlöningar,
resekostnader och expenser få utgå av detta anslag.
För bidrag till byggande av enskilda vägar får jag i anslutning till vad jag
anfört i statsverkspropositionen föreslå, att för nästa budgetår anvisas ett
reservationsanslag av 1,400,000 kronor.
Båda anslagen torde få avräknas mot automobilskattemedlen.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
Utskottet.
Främst med tanke på att uppmuntra eller överhuvudtaget göra det möjligt
för befolkningen i avlägset liggande byar eller gårdar att själva bryta väg
fram till de allmänna trafiklederna har alltsedan år 1918 statsbidrag lämnats
till byggande av enskilda vägar (utfartsvägar). Anslaget var ursprungligen
förbehållet de fyra nordligaste länen, men har efterhand utsträckts att omfatta
hela landet. Det årliga anslagsbeloppet som ännu så sent som för budgetåret
1926/27 uppgick till 225,000 kronor har sedermera efterhand växt till
1,400,000 kronor för innevarande budgetår. I förevarande proposition föreslås
nu vid sidan av ifrågavarande byggnadsanslag, alltjämt beräknat till
1,400,000 kronor, ett nytt anslag för statsbidrag jämväl till underhållet av
enskilda vägar.
Som allmänt motiv för denna efterhand vidgade anslagsram har främst
kunnat åberopas motortrafikens utveckling, vilken medfört att även det enskilda
vägnätet i en alltjämt fortgående stegring börjar indragas i den allmänna
trafiken. Såsom riksdagen tidigare i anslutning till väckta motioner
framhållit, kan härvidlag också förtjäna erinras örn behovet av bättre rättvisa
mellan den befolkning, som utan egna uppoffringar blir delaktig av riksvägsnätets
fördelar, och dem, som vid sidan av sin anpart i bördorna för det allmänna
vägväsendet också hava att — ej sällan med stora uppoffringar —- åstadkomma förbindelserna från sina egna byar och gårdar till nämnda vägnät.
Statsfinansiellt sett skulle en ökad bidragsgivning till de enskilda vägarna
kunna verka även i gynnsam riktning örn, såsom departementschefen uttryckligen
förutsatt, länsstyrelserna hädanefter iakttaga en större försiktighet i
fråga om sina beslut örn enskild vägs intagning till allmänt underhåll, det
enda förfarande som hittills stått till buds för att bereda de enskilda intressenterna
skälig lättnad i deras vägunderhållsbördor.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle — kort sammanfattat — årligt underhållsbidrag
med 50 procent av den av en för ändamålet särskilt anställd länsschaktmästare
uppskattade och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkända
kostnaden kunna utgå till enskilda vägar, vars underhåll mera avsevärt
påverkas av främmande trafik, eller som äro av väsentlig betydelse för en
bygds befolkning och samtidigt till underhållet synnerligen betungande. Utskottet
har ansett sig böra godtaga dessa bestämmelser örn underhållsbidrag
sådana desamma i propositionen utformats.
Då utskottet sålunda ansluter sig till departementschefens förslag att de
enskilda vägarnas bidragsfrågor skola centralt avgöras hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter förslag av en särskilt anställd länsschaktmästare har
utskottet icke förbisett att härigenom länsstyrelserna och vägingenjörerna
skulle avkopplas från arbetet med den direkta handläggningen av hithörande
ärenden trots att dessa ärenden ofta i hög grad måste beröra länets vägväsen
i övrigt. Vanskligheterna för att till länsstyrelserna decentralisera bidragstilldelningen
för de enskilda vägarna belyses emellertid redan av den av de
sakkunniga gjorda inventeringen av rikets enskilda vägnät; enligt vad som
framgår av en verkställd överarbetning av vägingenjörernas sammanställningar
— slutande på en uppskattad väglängd av sammanlagt cirka 21,000 km
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
11
— föreligger en högst olika uppfattning om bidragsgivningens skäliga utsträckning.
Vid denna överarbetning har beträffande vissa län den som
bidragsberättigad förutsatta väglängden sänkts med upp till 20 procent medan
den beträffande andra höjts med ända upp till över 100 procent. Även örn
enighet rått örn att exempelvis en väg som förbinder olika byar och samtidigt
också betjänar viss genomgångstrafik kan vara förtjänt av bidrag, hava skiftande
meningar framkommit rörande den ordning, i vilken de olika ändamålen
böra förekomma till bidrag. Full enighet har ej ens rått örn att utfartsvägarna
från by till landsväg böra åtnjuta understöd. Uppfattningarna örn de antagliga
årliga underhållskostnaderna äro också växlande; medan de exempelvis
inom Smålandslänen uppskattats till 5—10 öre och inom Norrlandslänen till
15—25 öre hava de för de båda skånska länen angivits till 10—50, respektive
100 öre för längdmeter. Även örn såsom i väckta motioner förutsatts vederbörande
väginspektör är närvarande i länsstyrelserna vid avgörandet av frågorna
örn de enskilda vägarna, torde det visa sig svårt att i samma grad uppnå
likformighet och rättvisa vid anslagstilldelningen som örn denna — på sätt
utskottet i likhet med departementschefen tillstyrker — ställes under enhetlig
ledning av en enda tjänsteman inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
med samlad överblick över bidragskraven kan tillse att dessa tillgodoses efter
likformiga principer.
I vad propositionen avser bidrag till byggande och i ståndsättning av enskilda
vägar har den ej givit utskottet anledning till erinran. Propositionen
synes ej innebära andra ändringar mot nuvarande normer än att dels fordran
på särskilt landstingsbidrag jämsides med det statliga byggnadsbidraget skulle
bortfalla, dels ock att ett särskilt bidrag för iståndsättning av bro, färja och
trumma skulle kunna utgå i samband med att årligt underhållsbidrag första
gången beviljas.
I väckta motioner har yrkats att dylikt iståndsättningsbidrag skulle kunna
utgå för avhjälpande även »av andra för trafiksäkerheten farliga brister»
(I: 261 och II: 398) samt dessutom för inköp och transport av nödigt vägfyllnadsmaterial
(I: 262). I avvaktan på vidare erfarenhet torde emellertid enligt
utskottets mening åtminstone tillsvidare rätten till iståndsättningsbidrag böra
inskränkas till de av departementschefen angivna anläggningarna. Utskottet
kan alltså ej tillstyrka dessa motioner.
Vid bestämmandet av vilka enskilda vägar som skola göras berättigade till
statligt underhållsbidrag kunna svårigheter möta beträffande bedömandet icke
blott av vägens trafikbetydelse utan också av dess allmänna tekniska beskaffenhet.
Ej endast de uppenbara trafikriskerna måste vara undanröjda, utan även
röjningen, terrasseringen med stenbrytning och plansprängning ävensom dikningen
måste vara så utförd, att vägen, med undantag möjligen för tjällossningstiden
eller liknande kortare perioder, kan befaras med motorfordon. De
sålunda nödiga förbättringsarbetena kunna självfallet för sakägaren ställa sig
betungande. För beredande av erforderligt ekonomiskt stöd torde emellertid,
förutom ovannämnda iståndsättningsbidrag, stå till buds bidrag från hittillsvarande
anslaget till byggande av enskilda vägar. Erinras må att då vid 1928
12
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
års riksdag väganslagens beteckningar ändrades från »anläggning» av landsvägar,
utfartsvägar o. s. v. till »byggande» av samma vägar, detta skedde för
att utmärka, att anslagen skulle kunna användas även till förbättringsarbeten.
Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må för budgetåret 1939/40 under sjätte huvudtiteln
såsom reservationsanslag, att avräknas mot automobilskattemedlen,
anvisa:
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 263 och II: 399, i den mån de skilja sig från
Kungl. Maj:ts förslag och avse nu förevarande anslag, till bidrag
till byggande av enskilda vägar 1,400,000 kronor;
b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 261 och II: 398, i vad de skilja sig från Kungl.
Maj:ts förslag och avse nu förevarande anslag, till bidrag till
underhåll av enskilda vägar m. m. 1,000,000 kronor;
II. att motionerna 1:260 och II: 400 ej må av riksdagen
bifallas;
III. att följande motioner, i den mån de ej kunna anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört och hemställt, ej må till
någon riksdagens åtgärd föranleda:
a) I: 261 och II: 398;
b) 1:262;
c) 1:263 och 11:399;
d) 11:391;
e) 11:397.
Stockholm den 26 maj 1939.
På statsutskottet vägnar.
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gränebo, Johansson i Fredrikslund, Oscar
Olsson, Nilsson i Landeryd, Bergström, Gustafsson i Benestad, Pauli, Ström i Lidköping,
Lindström, Bäcklund, Bergman och Domö; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde,
Törnkvist, Danielsson, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Weijne, Andersson
i Södergård, Andersson i Malmö och Hansson i Rubbestad.
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
13
Reservationer:
1) av herrar J. B. Johansson, Nilsson i Landeryd, Bergman, Domö, Jansson
i Falun, Magnusson i Skövde, Danielsson, Persson i Falla och Weijne, som
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Främst med---i propositionen utformats.
Handläggningen av bidragsfrågorna — och detta gäller bidragen till såväl
underhåll som byggnad — anser dock utskottet i motsats till departementschefen
böra anförtros länsstyrelserna. Såsom i motionerna I: 260 och II: 400
anförts talar härför att största kännedomen örn de speciella förhållanden och
behov, som förefinnas inom de olika orterna, finnes hos länsstyrelserna samt
att åt länsstyrelserna alltjämt skulle anförtros avgörandet, huruvida enskild
väg bör övertagas till allmänt underhåll eller icke. Erinras må att jämväl
i propositionen förutsättes, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före sitt på
länsschaktmästarens utredning grundade avgörande äger ''örn så anses erforderligt’
begära yttrande örn behovet av statsbidrag från vederbörande länsstyrelse.
Det torde alltså vara att antaga att även enligt departementschefens
förslag länsstyrelserna komma att belastas med handläggningen av hithörande
ärenden, varigenom dubbelarbete och dröjsmål uppkommer. Kraven på likformighet
i fråga örn anslagstilldelningen inom rikets olika delar torde
kunna tillfyllest och på ett mera praktiskt sätt tillgodoses örn vederbörande
väginspektör förutsättes skola vara närvarande vid anslagsfrågornas behandling
inom länsstyrelsen. Fördelningen av huvudanslaget mellan de olika
länen förutsättes skola verkställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Framhållas må att de sakkunniga vid utarbetandet av sitt förslag ej ansågo
sig kunna gå så långt i en centralisering av ärendenas behandling som departementschefen
föreslagit. Enligt de sakkunnigas förslag skulle visserligen
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen besluta örn underhållsbidragen, men besluten
skulle grundas på uppskattningar utförda av särskilda länsnämnder,
sammansatta av tre personer. I fråga örn iståndsättningsbidragen skulle
länsstyrelserna vara den beslutande instansen.
I likhet med vad ett flertal länsstyrelser förordat vill utskottet alltså
tillstyrka att beslutanderätten i bidragsfrågorna samt rörande ärendenas
förberedande behandling ävensom utbetalning av och kontrollen över statsbidragen
anförtros länsstyrelserna.
I vad propositionen---— utskottet hemställa,
II. att riksdagen, med bifall till motionerna I: 260 och II: 400,
må göra ovan angivna uttalande rörande bidragsfrågornas
handläggning av länsstyrelserna.
III. --->
14
Statsutskottets utlåtande Nr 213.
2) av herrar Nilsson i Landeryd, Bergman, Danielsson och Andersson i
Södergård, vilka ansett, att i utskottets motivering bort före stycket: »I vad
propositionen avser bidrag till byggande» etc. insättas ett stycke av följande
lydelse:
»Utskottet anser att § 2, mom. 1 a) i blivande kungörelsen örn statsbidrag
till enskilda vägar bör erhålla den lydelse, som förordats av de sakkunniga,
nämligen:
a) där, vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller
eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras;»
Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner. s. 1 i texten