Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.
1940-04-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1940:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1940 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 75 av herr von
Stockenström jämte tre av kammarens övriga ledamöter och den andra inom
andra kammaren under nr 134 av herr Carlström jämte tolv av kammarens
övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville åt 1938 års pensionssakkunniga
uppdraga att skyndsamt utreda frågan örn höjd pensionsålder för statsanställda
och vissa med dem likställda grupper av befattningshavare samt till
nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».
Vidare har i två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 113
av herrar Andrén och Tamm samt den andra inom andra kammaren under
nr 179 av herr Persson i Falla jämte fyra av kammarens övriga ledamöter,
hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit skyndsamt måtte verkställa en omprövning av frågan örn pensionsåldern
för statens befattningshavare samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill omprövningen må föranleda».
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:7 5 och 11:134
anföres följande.
»Genom den vid 1934 års riksdag genomförda reformen i fråga om statsanställdas
pensionering vidtogs bl. a. den förändringen i avseende på pensionsåldern,
att denna för såväl allmänna civilförvaltningens som de affärsdrivande
verkens tjänstemän och anställda normalt fastställdes till för lönegraderna
1—12 60 år och för övriga i högre löneställning till 65 år, lika för
män och kvinnor. Före ikraftträdandet av denna lag var pensionsåldern
med vissa undantag normalt bestämd till 67 år för manliga och 60 år för
kvinnliga befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen och för
kommunikationsverkens vidkommande var högsta pensionsåldern 67 år, men
därjämte tillämpades vissa lägre pensionsåldrar, 65, 63, 60 och i några särskilda
fall 55 år.
1930 års pensionssakkunniga, som haft ärendet till utredning, hade förordat,
att personalen i pensionshänseende skulle indelas i tre huvudgrupper,
varvid pensionsåldern skulle bestämmas till 63 år för tjänstemän i lönegraderna
1—12, 65 år för tjänstemän i lönegraderna 13—20 och 67 år för
tjänstemän i högre löneställning. Genom särskilda undantag från denna
huvudregel skulle tillgodoses de speciella krav, som gjorde sig gällande i vissa
befattningar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle pensionsåldern vara lika
för män och kvinnor i samma befattning. De sakkunnigas förslag beträffan
Bihang
till riksdagens protokoll 1940. 8 sami. Nr 19. 1
2 Bankoutskottets utlåtande Nr 19,
de pensionsåldern hade i myndigheternas yttranden i allmänhet blivit tillstyrkt.
Som motivering för den kungl, propositionens förslag vid ovannämnda
riksdag örn lägre pensionsålder än av de sakkunniga förordade framhöll
departementschefen dels kravet på effektivitet i statsverksamheten, dels sociala
skäl. I sistnämnda avseende åberopades särskilt den starka ökningen
i de arbetsföra åldrarna som skett och som beräknades ytterligare ske under
de närmaste årtiondena. Det vore en viktig social angelägenhet att söka
bereda ökade försörjningsmöjligheter åt den yngre arbetskraft, som genom
denna utveckling hade allt svårax-e att finna arbete. Säkerligen förestavades
också riksdagens beslut i denna fråga till övervägande del av det skälet, att
sänkningen av pensionsåldrarna för de statsanställda skulle i icke ringa grad
bidraga till att minska den ungdomsarbetslöshet, som vid denna tid var en
ganska skrämmande företeelse här i landet.
Såsom förhållandena sedan dess utvecklat sig — ungdomsarbetslösheten
kan sägas vara praktiskt taget försvunnen och i stället förbytt i brist på
yngre arbetskraft inom vässa områden — kan man icke gärna undgå att göra
sig den frågan, om icke 1934 års reform gick en smula för långt i nedskärningen
av pensionsåldern för övervägande delen av de statsanställda. Särskilt
nu, då genom världshändelsernas inflytande vårt folk, säkerligen för
lång tid framåt, tvingas att dels iakttaga alla möjliga besparingar på områden,
som ej beröra våra försvarsanstalter, och dels spänna alla krafter för
att hålla produktionen uppe på områden, där försvarsberedskapen tagit en
del av den ordinarie arbetskraften i anspråk, torde en omprövning av denna
fråga vara välmotiverad.
Det kan visserligen anmärkas, att 1934 års reform ännu knappast på grund
av övergångsbestämmelserna hunnit komma i full tillämpning och att genom
vissa av utskottet då vidtagna jämkningar densamma kom att kosta mindre
än enligt Kungl. Maj:ts förslag samt att därför frågan om en översyn av densamma
nu vore för tidigt väckt. Vi måste dock hålla före, att under de utomordentliga
förhållanden, vi leva i, kunna icke eljest gängse skäl åberopas för
statsmakternas handlande. De ökade kostnader, som åsamkats statsverket
genom sänkningen av pensionsåldrarna från av de sakkunniga föreslagna
gränserna till vad som nu gäller, torde för nästa budgetår röra sig omkring
5 miljoner kronor och om man utgår ifrån bestämmelserna före 1934 en betydligt
högre summa.
Skall frågan örn besparingar nu och för framtiden inte endast bli ett tomt
talesätt, måste åtgärder vidtagas främst på sådana områden, där de utan att
alltför hårt drabba någon enskild kunna genomföras. På detta område anse
vi möjlighet till en sådan besparingsåtgärd föreligga. Vi kunna icke heller
tro, att, med den ökade vitalitet som vårt folk även vid högre ålder nu visar
sig besitta, kravet på effektivitet i statsverksamheten därigenom behöver eftersättas.
En ändring i här berörda spöi’smål kan tänkas företagas antingen genom
att riksdagen omedelbart beslutar en provisorisk utökning av de statsanställdas
tjänstetid, exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigas
här omnämnda förslag, eller ock genom att frågan hänskjutes till närmare
utredning. Då 1938 års pensionssakkunniga i allt fall syssla med vissa pensionsfrågor
och alltså ingen ny kommitté för ärendets utredning behöver tillskapas,
synes det vara lämpligast att denna får i uppdrag att skyndsamt
utreda frågan, så att eventuellt förslag kunde föreläggas nästa års riksdag.
Vi vilja också ifrågasätta, huruvida icke i större utsträckning än som för
närvarande tillämpas befattningshavare borde medgivas rätt att kvarstå i
tjänst efter uppnådd pensionsålder.
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
3
Vad ovan anförts i fråga om de statsanställda torde äga giltighet även för
vissa grupper av befattningshavare, som visserligen formellt icke äro statsanställda,
men till vilkas avlöning statsbidrag utgår och vilkas löne- och
pensionsförhållanden regleras på likartat sätt.»
Det förslag, som framställts i de likalydande motionerna I: 113 och
II: 1 7 9, motiveras på följande sätt:
»I en annan denna dag avgiven motion hemställes, med motivering av befolkningsutvecklingen
i vårt land, vilken med oundgänglighet kräver att
sysselsättning beredes även arbetskraft som hittills icke tagits i anspråk,
att Kungl. Maj:t måtte vid lämplig tidpunkt igångsätta en utredning om de
praktiska åtgärder, som äro ägnade att i framtiden tillgodogöra samhället
och det produktiva livet de partiellt arbetsföras arbetskraft.
Den bakgrund, vartill omförmälda motion hänför sig, gäller icke minst
statens ämbets- och tjänstemän.
Beträffande dessas pensionsålder genomfördes vid 1934 års riksdag en
sänkning. Beslutet fattades under intrycket av en då rådande stark ungdomsarbetslöshet,
vilken hos många framkallade en önskan att vidtaga snabba
åtgärder i syfte att upphjälpa ungdomens sysselsättningsmöjligheter.
Dessa förhållanden äro emellertid ej längre för handen, och de befolkningsstatistiska
siffrorna, som peka på sjunkande storlek av de yngre årsklasserna,
tyda på att de antagligen ej någonsin skola återkomma med samma
tryck som under den senaste krisen.
Med hänsyn härtill föreligger enligt vår uppfattning synnerlig anledning
att återgå till grundlinjer, som före år 1934 varit rådande inom det statliga
lönesystemet och som i längden måste anses mera bärande än det nu tilllämpade,
under intrycket av övergående akuta olägenheter tillkomna. Statsfinansiella
synpunkter, vilka under nuvarande tidpunkt äro särskilt vägande,
tala även för ett steg i denna riktning.»
Ovan åberopade, samtidigt med motionerna I: 113 och II: 179 avgivna
motion är motionen i första kammaren nr 121 om utredning angående
praktiska åtgärder i syfte att tillgodogöra samhället de partiellt arbetsföras
arbetskraft. Denna motion har väckts av samma ledamöter, som framburit
motionen nr 113. En med motionen I: 121 likalydande motion har
inom andra kammaren under nr 178 väckts av samma ledamöter, som
framburit motionen nr 179. Ifrågavarande motioner I: 121 och II: 178,
vilka hänvisats till respektive första kammarens första tillfälliga utskott och
andra kammarens första tillfälliga utskott, innehålla en allmän belysning
av vissa olika problem, vilka sammanhänga med den av befolkningsutvecklingen
aktualiserade och särskilt i nuvarande krisläge framträdande frågan
om möjligheterna till ökat utnyttjande av den arbetskraft, som representeras
av personer vilka på grund av ålder eller av annan anledning ej kunna betraktas
såsom fullt arbetsföra. Bland dessa problem beröres även frågan om
bibehållande i tjänst intill högre ålder av olika grupper av anställda, varvid
särskilt uppmärksammats spörsmålet örn en höjning av pensionsåldern för
statstjänstemän.
Enligt vad bankoutskottet inhämtat, har första kammarens första tillfälliga
utskott i vederbörlig ordning anhållit örn 1938 års pensionssakkunnigas
utlåtande över motionen I: 121. De sakkunniga hava i anledning här
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
av den 27 februari 1940 avgivit yttrande över motionen, i vad densamma
avser spörsmålet örn de statliga befattningshavarnas avgångsålder. De sakkunniga
hava till en början erinrat örn tillkomsten av nu gällande bestämmelser
i ämnet. Därom samt beträffande den formella konstruktionen av bestämmelserna
om statstjänstemännens avgångsskyldighet anföres i huvudsak
följande.
»Frågan om pensionsåldern för civila statstjänstemän var föremål för ingående
prövning i samband med antagandet år 1934 av nu gällande civila
tjänstepensionsreglemente. Statsmakternas beslut i ämnet innebar i första
hand en utjämning av den starka differentiering av pensionsåldrarna för
olika grupper av tjänstemän, som tidigare inom skilda delar av den civila
statsförvaltningen rådde enligt 1907 års civila pensionslag samt 1920 års
tjänstepensionslag för kommunikationsverken. Samtidigt företogs emellertid
generellt en viss sänkning av den förutvarande pensionsåldersnivån. I
tjänstepensionsreglementet infördes en huvudregel, enligt vilken pensionsåldern
för civila tjänstemän i allmänhet utgör 60 år för tjänstemän i lönegraderna
1—12 och 65 år för övriga tjänstemän. Från denna huvudregel
stadgades dock åtskilliga undantag. Av dessa undantag innebar flertalet
fastställande av den högre pensionsåldern 63 år för vissa grupper med en
pensionsålder enligt huvudregeln av 60 år. En del undantag gingo ut på
sänkning av pensionsåldern till 63 år för befattningar, som eljest skulle varit
förenade med pensionsåldern 65 år. För ett fåtal särskilda tjänstemannagrupper
fastställdes slutligen liksom tidigare en pensionsålder av 55 år.
Bestämmandet av pensionsåldern 65 år för tjänstemän i allmänhet i högre
grader och mellangrader innebar en sänkning med två år av den högsta
pensionsåldern, vilken år 1907 ökats från 65 till 67 år. Motiveringen för
denna sänkning byggde uteslutande på synpunkter sammanhängande med
statsförvaltningens effektivitet. Det framhölls bland annat, att 67 år måste
anses såsom en alltför hög pensionsålder, särskilt när det gällde befattningshavare
i chefsställning eller eljest med ledande och mera ansvarsfulla
uppgifter, samt att i den utomstatliga verksamhet, där ordnad pensionering
förekomme, en så hög pensionsålder som 67 år i regel icke vore gällande.
Jämväl för sänkningen av pensionsåldern för lägre befattningar åberopades
skäl, som hänförde sig till kravet på effektivitet i statsverksamheten,
men beträffande dessa befattningar anfördes jämsides därmed även sociala
skäl. I detta hänseende erinrades bland annat om den starka ökning av
de arbetsföra åldrarna inom vårt lands befolkning, som ägt rum under de
senaste årtiondena och som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen
vore att motse även under de närmaste tre decennierna. Dessa
förhållanden hade gjort sig kännbara i form av en utbredd arbetslöshet
bland de produktiva åldrarnas yngre årsgrupper. Det framhölls, att från
åtskilliga håll förslag framställts till åtgärder ägnade att i den allmänna arbetsmarknaden
främja en avkoppling av de högsta åldersgrupperna för att
därigenom bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft.
Beträffande konstruktionen av de ordinarie statstjänstemännens pensionsrätt
och avgångsskyldighet må påpekas vissa med dessa tjänstemäns grundlagsenliga
ställning sammanhängande förhållanden, vilka äro av betydelse
för bedömande av här avsedda frågor. Skyldighet att avgå från tjänsten
inträder för ordinarie statstjänsteman vid pensionsålderns uppnående eller
vid bestående invaliditet, sjukdom m. m., som inträffat dessförinnan. Någon
rätt för tjänsteman att med pension avgå före den lagstadgade avgångs
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
5
skyldighetens inträde föreligger icke. Bortsett från möjligheten att under
vissa förutsättningar och efter Kungl. Maj:ts prövning i särskilda fall erhålla
förtidspension tidigast fem år före pensionsålderns inträde existerar
ej heller någon möjlighet för Kungl. Maj:t eller annan myndighet att medgiva
en tjänsteman tillstånd till frivillig avgång utan förlust av rätten till
pension. A andra sidan finnas vissa möjligheter för tjänstemän att kvarstå
i tjänst efter pensionsålderns inträde. Sålunda gäller beträffande tjänstemän
i allmänhet, att den myndighet som äger att från tjänsten avskeda
har befogenhet att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge
tjänstemannen prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. I samband med
framläggandet av förslag till tjänstepensionsreglemente framhöll emellertid
föredragande departementschefen, att denna möjlighet borde begagnas med
stor varsamhet och att de fall, där avgångsåldern icke sammanfölle med
pensionsåldern, borde bliva rena undantagsfall. Genom särskilda cirkulär
har sedermera vederbörande verks uppmärksamhet riktats på de direktiv,
som sålunda givits för prövning av ansökningar om kvarstående i tjänst
efter uppnådd pensionsålder.»
De sakkunniga hava härefter berört frågan om ändrade bestämmelser rörande
tjänstemännens pensionsålder och därvid framhållit, att denna fråga
icke inginge i direktiven för de sakkunnigas arbete samt att det vid de sakkunnigas
tillkallande icke torde ha förutsatts, att någon ny prövning av
denna fråga vore påkallad med hänsyn till den korta tid, som förflutit efter
statsmakternas senaste ståndpunktstagande i frågan. Emellertid syntes enligt
de sakkunnigas mening sedermera inträdda eller för framtiden sannolika
ändringar i vissa av de förhållanden, på vilka statsmakternas ståndpunktstagande
grundats, kunna motivera en förnyad granskning av spörsmålet
om lämplig avgångstid för tjänstemännen. I och för sig talade givetvis
statsfinansiella synpunkter för att äldre tjänstemäns arbetskraft, i den mån
så befunnes möjligt, tillvaratoges i ökad utsträckning, och det syntes även
antagligt, att på befolkningsutvecklingen grundade skäl numera icke i samma
grad som tidigare kunde åberopas mot anordningar i sådant syfte.
Härefter göra de sakkunniga följande uttalanden.
»Med hänsyn till vad förut anförts angående den ordinarie statsanställningens
karaktär och vad därmed äger samband bör det emellertid erinras,
att vissa olägenheter möta, därest man söker vinna det angivna syftet
genom en höjning av pensionsåldrarna. En dylik åtgärd skulle nämligen
med den hävdvunna konstruktionen av pensionsrätt och avgångsskyldighet
för ordinarie statstjänstemän medföra rätt till kvarstående i tjänst icke
blott för fullt arbetsdugliga och användbara befattningshavare utan även
för tjänstemän, vilkas avkoppling med hänsyn till bristande arbetsduglighet
vore ett intresse ur statsnyttans synpunkt. Teoretiskt vore det visserligen
tänkbart, att olägenheterna i detta avseende kumle i viss mån motvägas
av skärpta bestämmelser örn avgångsskyldighet på grund av sjuklighet
eller nedsatt arbetsförmåga före pensionsålderns uppnående, men
erfarenheterna lia visat att i praktiken stora svårigheter möta att vinna tillräcklig
rörelsefrihet och smidighet vid tvångspensionering av mindre arbetsdugliga
tjänstemän. Med hänsyn härtill och till vad förut erinrats örn
motiven till sänkningen av den förutvarande högsta pensionsåldern torde
det särskilt beträffande tjänstemän i de högre lönegraderna kunna dragas
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
Utskottet.
i tvivelsmål, huruvida en generell återgång till den tidigare avgångsåldern
kan ifrågakomma.
En annan utväg för frågans lösning vore att, utan höjning av pensionsåldrarna,
i vidgad omfattning tillämpa bestämmelserna om anstånd med
avsked efter uppnådd pensionsålder och på detta sätt genom ökat hänsynstagande
till individuella variationer i tjänstedugligheten ernå större
smidighet vid utnyttjandet av äldre tjänstemäns arbetskraft. Ehuru även
sistnämnda utväg torde vara förenad med vissa olägenheter — bland
annat med hänsyn till att den förutsätter ansökan från tjänstemännens sida
om kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder samt en av ett flertal
skilda myndigheter verkställd prövning med hänsyn till förhållandena i
individuella fall — skulle dock på denna väg sannolikt kunna vinnas beaktansvärda
resultat utan åsidosättande av nödig hänsyn till statsverksamhetens
effektivitet. En fördel med denna lösning vore, att den kunde åstadkommas
utan vittgående ändringar i pensionsbestämmelserna, att den kunde
anpassas efter behovet under växlande situationer och att den sålunda
bland annat skulle —- jämsides med andra åtgärder för personell krisberedskap
— lämpa sig för användande i ett krisläge, där en hastigt inträdande
men måhända övergående knapphet på arbetskraft kräver relativt
snabba omläggningar i arbetsorganisationen. Huruvida för underlättande
av en lösning på sist antydda väg nuvarande anståndsbestämmelser böra
underkastas jämkning, torde icke utan närmare undersökning kunna avgöras.
I anslutning till det anförda få de sakkunniga som sin mening uttala,
att spörsmålet örn ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns
arbetskraft samt örn lämpliga utvägar härför synes vara förtjänt av
övervägande.»
Föreliggande förslag till utredning av frågan om höjning av pensionsåldern
för statsanställda m. fl. motiveras huvudsakligen därmed, att de förhållanden,
som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna,
numera så väsentligt ändrats, att en omprövning av hithörande
spörsmål vöre påkallad. I motionerna framhålles, att 1934 års beslut fattades
under intryck av en då rådande stark ungdomsarbetslöshet, som ansågs
sammanhänga med den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom befolkningen,
vilken ägt rum under de senaste årtiondena och som i samband med
en förskjutning av åldersfördelningen kunde emotses även under de närmaste
decennierna. Ur sociala synpunkter hade det då framstått såsom
önskvärt att ernå en tidigare avkoppling av de äldsta åldersgrupperna i syfte
att därigenom bereda ökade försörjningsmöjligheter för den yngre arbetskraften.
Förhållandena ha emellertid, framhålla motionärerna, utvecklats i
en annan riktning än man år 1934 kunde förutse. En tendens till minskning
av de yngre årsklasserna har redan börjat göra sig märkbar. Ungdomsarbetslösheten
har praktiskt taget försvunnit och i stället efterträtts av brist på
yngre arbetskraft. Samtidigt försiggår en ökning av antalet åldringar, vilken
kan förutses komma att starkt stegra försörjningsbördan för de produktiva
åldersgrupperna. Med hänsyn härtill och då vidare de nuvarande utomordentliga
förhållandena kräva en anspänning av nationens alla krafter, måste
enligt motionärernas mening åtgärder vidtagas för att utnyttja den äldre,
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
7
partiellt arbetsföra arbetskraften. Särskilt ur statsfinansiell synpunkt är det
av vikt, att de möjligheter till avsevärda besparingar tillvaratagas, som på
pensionsväsendets område stå att vinna genom att de anställda bibehållas i
tjänst till högre ålder än för närvarande. Med hänsyn till vårt folks ökade
vitalitet även vid högre åldrar synes detta kunna ske utan att effektiviteten
i statsverksamheten behöver eftersättas. På i huvudsak nu angivna skäl förorda
motionärerna, att frågan om en höjning av pensionsåldrarna snarast göres
till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.
För egen del vill utskottet framhålla följande. Då de nuvarande pensionsåldrarna
för de statsanställda fastställdes år 1934, skedde detta efter en ingående
omprövning av Kungl. Maj:ts förslag från bankoutskottets och riksdagens
sida. Huruvida det då fattade beslutet på lång sikt var det ur alla
synpunkter bästa, är enligt utskottets förmenande ännu för tidigt att avgöra.
I varje fall lärer man näppeligen med stöd av erfarenheterna rörande
befolkningsutvecklingen under de senare åren kunna med fog göra gällande,
att beslutet byggde på ett tillfälligt konjunkturförhållande och därför utgick
från felaktiga förutsättningar. I själva verket befinna vi oss alltjämt i
samma utvecklingsskede av befolkningsfördelningen, som utgjorde bakgrunden
till de överväganden, vilka år 1934 i väsentlig mån föranledde sänkningen
av pensionsåldern, särskilt för de lägre befattningarna. Enligt utskottets
mening bör man icke draga alltför vittgående slutsatser av det nuvarande
läget, vilket i hög grad präglas av extraordinära förhållanden. Redan
med hänsyn till ovissheten, hur arbetsmarknaden kan komma att gestalta
sig under mera normala förhållanden, måste utskottet ställa sig betänksamt
till den i motionerna framförda tanken på en generell höjning av pensionsåldrarna
för de statsanställda.
I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1934 års beslut om sänkning
av pensionsåldrarna motiverades icke blott av sociala hänsyn utan även
av kravet på ökad effektivitet i statsförvaltningen. I sistnämnda avseende
framhölls, att den fortskridande rationaliseringen av statsverksamheten numera
oftast toi’de ställa större krav på befattningshavarnas kroppsliga och
andliga vigor än vad fallet varit under tidigare rådande förhållanden. Detta
uttalande har under de gångna åren ingalunda förlorat sin giltighet utan förtjänar
alltjämt beaktande. 1938 års pensionssakkunniga hava i sitt ovan
återgivna utlåtande påvisat, hurusom ur effektivitetssynpunkt en generell
höjning av pensionsåldrarna särskilt beträffande tjänstemän i de högre lönegraderna
skulle för statens vidkommande kunna medföra olägenheter därigenom,
att staten nödgades i sin tjänst bibehålla även mindre arbetsdugliga
befattningshavare. Enligt utskottets mening bör frågan om en höjning av pensionsåldrarna
icke upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet
vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform. Det
synes desto mer önskvärt att härutinnan intaga en avvaktande ståndpunkt
som de sänkta pensionsåldrarna på grund av vissa övergångsbestämmelser
ännu ej börjat tillämpas i full utsträckning. Härtill kommer, att alltför ofta
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
återkommande ändringar av pensionsåldrarna böra undvikas. Av det anförda
framgår, att utskottet för sin del icke är berett att tillstyrka ens åtgärder
av den förberedande art, som en utredning örn pensionsåldrarnas höjning
utgör. Med hänsyn härtill får utskottet avstyrka motionärernas förslag örn
riksdagsskrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.
Den ståndpunkt, utskottet sålunda intager till frågan om en generell höjning
av pensionsåldrarna, bör emellertid enligt utskottets mening icke föranleda,
att det väckta spörsmålet om ett utnyttjande i ökad omfattning av
äldre statstjänstemäns arbetskraft undanskjutes. I anslutning till vad 1938
års pensionssakkunniga yttrat, anser utskottet en lämplig lösning härvidlag
vara, att tjänstedugliga befattningshavare medgivas kvarstå i tjänst efter
pensionsålderns inträde. Härigenom möjliggöres en smidig anpassning efter
det förändrade tidsläget utan att statsmakterna fördenskull behöva binda sig
för en höjning av pensionsåldrarna, som måhända framdeles kan komma att
visa sig förhastad. Enligt gällande föreskrifter har den myndighet, som äger
att från tjänsten avskeda, befogenhet att medgiva anstånd med avskedet,
därest och så länge befattningshavaren prövas kunna på tillfredsställande sätt
gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år.
Såsom pensionssakkunniga framhållit, har enligt särskilda direktiv till myndigheterna
möjligheten att medgiva anstånd med avsked hittills begagnats
med stor varsamhet, ehuru undantag från denna regel i vissa fall — t. ex.
i fråga om i statens tjänst anställd sjuksköterskepersonal — befunnits påkallade.
Möjligheten att bevilja anstånd med avsked synes enligt utskottets
mening kunna utnyttjas såsom en provisorisk åtgärd för att under nuvarande
läge tillförsäkra staten erforderlig arbetskraft och samtidigt nedbringa statsutgifterna.
Härvid böra emellertid statsnyttans synpunkter vara avgörande
och sålunda anstånd med avsked medgivas endast i den mån vederbörande
prövas kunna effektivt fullgöra sina arbetsuppgifter. Utskottet får för sin
del föreslå, att riksdagen uttalar sig för att ändrade direktiv om tillämpningen
av gällande anståndsbestämmelser meddelas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet nu förordat.
Möjligheten att medgiva anstånd med avsked ur tjänst är såsom nyss erinrats
begränsad till högst två år. Denna anståndstid torde i vissa fall särskilt
för personal med låg pensionsålder kunna visa sig vara väl knapp. En
förlängning av nämnda tid till förslagsvis tre år synes utskottet fördenskull
böra övervägas. Härför erfordras emellertid vissa ändringar i pensionsförfattningama.
Enligt utskottets mening torde det vara lämpligt, att här berörda
spörsmål tages under omprövning i samband med den revision av gällande
lagstiftning om statstjänstemännens pensionsförhållanden, som 1938
års pensionssakkunniga hava att verkställa. I enlighet härmed finner utskottet
sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att åt nämnda
sakkunniga uppdrages att utreda frågan örn en förlängning av gällande
anståndstid för avsked ur tjänst, samt att Kungl. Majit för riksdagen framlägger
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
9
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 75
och II: 134, likalydande, samt I: 113 och II: 179, likalydande,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttala sig för en vidgad
tillämpning av bestämmelserna om anstånd med avsked ur
tjänst efter uppnådd pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet ovan förordat, dels ock anhålla, att
Kungl. Majit ville ej mindre uppdraga åt 1938 års pensionssakkunniga
att utreda frågan örn en förlängning av gällande
anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder
än även för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 4 april 1940.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Holmström, Berling*, Friggeråker*, Nilsson
i Mölndal, Leander, Andersson i Jäger och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Lovén*, Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman,
Gustavson i Västerås, Osberg, Svedman och Andersson i Lindome.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Holmström, Andersson i Jäger, Lindblom, Osberg och Svedman,
vilka ansett att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Såsom i motionerna framhålles, fattades 1934 åjrs beslut örn en väsentlig
allmän sänkning av pensionsåldrarna under intryck av den då rådande starka
ungdomsarbetslösheten, som man räknade med skulle bliva bestående under
en avsevärd tid framåt. Ur sociala synpunkter ansågs det då önskvärt
att ernå en tidigare avkoppling av de äldsta åldersgrupperna i syfte att därigenom
bereda ökade försörjningsmöjligheter för den yngre arbetskraften. En
sänkning av pensionsåldrarna ansågs dessutom önskvärd ur effektivitetssynpunkt.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 8 sami. Nr 19.
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
Det saknades förvisso icke varnande röster mot den radikala nedskärningen
av pensionsåldern för den övervägande delen av de statsanställda. I
en vid bankoutskottets utlåtande nr 60 fogad, av herr Lindgren m. fl. avgiven
reservation uttalades sålunda betänkligheter mot det av utskottet tillstyrkta,
av riksdagen sedermera godkända förslaget. I reservationen framhölls
bland annat, att de fördelar, som man velat vinna genom sänkningen av
pensionsåldrarna, från allmän social synpunkt komme att avsevärt motverkas
genom att många befattningshavare bleve pensionerade vid en ålder, dä
de ännu vore fullt arbetsföra och konkurrensdugliga på arbetsmarknaden.
Kostnaderna för pensioneringen av de statsanställda skulle vidare komma att
avsevärt ökas. Ur effektivitetssynpunkt och med hänsyn till tjänstens krav
vore förslaget icke tillfyllest motiverat i betraktande av den höjning av folkhälsan,
som enligt allmän erfarenhet inträtt under senare lid till följd av
förbättrade levnadsvillkor. Reservanterna hemställde, att riksdagen skulle
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn en skyndsam förnyad utredning angående
lämplig pensionsålder för tjänstemän och arbetare istatos tjänst.
Utvecklingen har onekligen givit dem rätt, vilka år 1934 förfäktare den
meningen, att den då genomförda sänkningen av pensionsåldrarna sträckte
sig för långt och i alltför hög grad byggde på det dåvarande konjunkturläget
för att kunna skapa en lösning av bestående värde. En tendens till minskning
av de yngre årsklasserna har redan börjat gora sig markbar Ungdom
arbetslösheten har praktiskt taget försvunnit och i stallet eftertratts av bust
på yngre arbetskraft. Samtidigt försiggår en ökning av antalet aldnngar vilken
kommer att starkt stegra försörjningsbördan for de produktiva alders
gn\le?d
hänsyn till det nu sagda och då vidare de inträdda utomordentliga förhållandena
under en säkerligen avsevärd tid framåt kräva en anspelning av
nationens alla krafter, finner utskottet sig böra giva sin anslutning till motionärernas
uppfattning, att åtgärder äro påkallade i syfte att utnyttja den aldre
arbetskraften. Därför gäller det att undvika det uppenbara slöseri med arbetskraften
som avkopplingen av arbetsduglig personal vid en for tidig alder
innebär. Men även den partiellt arbetsföra arbetskraften bor tågås i anspråk
Ur statsfinansiell synpunkt är det nödvändigt, att de mojligheter till
avsevärda besparingar tillvaratagas, som på pensionsvasendets område s a
att vinna genom att de anställda bibehållas i tjänst till högre alder an för närvarande.
Enligt en i motionerna I: 75 och II: 134 återgiven beräkning kunna
Zssa besparingar för närvarande uppskattas till minst 5 miljoner kronor arten
oeh de komma i framtiden att ytterligare Skåå. Med hänsyn t,11 vart
folks ökade vitalitet även vid högre åldrar synes en ökning av pensionsåldrarna
kunna ske utan att effektiviteten i statsverksamheten behover efter
Sä
Av det anförda framgår, att de förhållanden som rådde vid genomförandet
av 1934 års beslut om sänkning av pensionsåldrarna numera sa väsentligt
ändrats, att en omprövning av hithörande spörsmål måste anses vara pakallad
Anledning att avvakta ytterligare någon lids erfarenhet, innan utred
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 19.
11
ningen igångsattes, torde icke föreligga. Utskottet finner sig därför böra
tillstyrka det i motionerna framställda förslaget, att frågan om en höjning
av pensionsåldrarna göres till föremål för skyndsam utredning genom Kungl.
Maj:ts försorg.
Enligt gällande föreskrifter har den myndighet, som äger att från tjänsten
avskeda, befogenhet att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge
befattningshavaren prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Såsom 1938
års pensionssakkunniga framhållit, har enligt särskilda direktiv till myndigheterna
möjligheten att medgiva anstånd med avsked hittills begagnats med
stor varsamhet, ehuru undantag från denna regel i vissa fall — t. ex. i
fråga om i statens tjänst anställd sjuksköterskepersonal — befunnits påkallade.
Så länge nuvarande låga pensionsåldrar gälla, torde enligt utskottets
mening bestämmelserna örn anstånd med avsked kunna utan risk ur effektivitetssynpunkt
erhålla vidgad tillämpning. Därigenom skulle de ogynnsamma
verkningarna av de låga pensionsåldrarna kunna minskas. Anståndsförfarandet
torde emellertid endast kunna anlitas såsom en provisorisk åtgärd
för att, intill dess frågan om en generell höjning av pensionsåldrarna
bragts till sin lösning, tillförsäkra staten erforderlig arbetskraft och samtidigt
nedbringa statsutgifterna. Sagda förfarande kan nämligen icke — på
grund av svårigheterna att ernå en rättvis och enhetlig prövning inom hela
statsförvaltningen av ansökningar att få kvarstå i tjänst — ersätta en generell
förhöjning av pensionsåldrarna och bör därför icke tillämpas i större
omfattning annat än för en mera begränsad tid. Med hänsyn till nu anförda
synpunkter får utskottet för sin del föreslå, att riksdagen uttalar sig för
att ändrade direktiv om tillämpningen av gällande anståndsbestämmelser
meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet nu förordat.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 75
och II: 134, likalydande, samt I: 113 och II: 179, likalydande,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t dels anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa skyndsam utredning av frågan om höjning
av pensionsåldrarna för statsanställda m. fl. samt därefter
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda, dels ock uttala sig för en vidgad tillämpning
av bestämmelserna örn anstånd med avsked ur tjänst efter
uppnådd pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse med
vad utskottet ovan förordat.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:158 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. s. 1 i texten