Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.

1940-04-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1940:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1940 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande

höjd pensionsålder för statsanställda m. fl.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 75 av herr von

Stockenström jämte tre av kammarens övriga ledamöter och den andra inom

andra kammaren under nr 134 av herr Carlström jämte tolv av kammarens

övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen ville besluta i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville åt 1938 års pensionssakkunniga

uppdraga att skyndsamt utreda frågan örn höjd pensionsålder för statsanställda

och vissa med dem likställda grupper av befattningshavare samt till

nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Vidare har i två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade

likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 113

av herrar Andrén och Tamm samt den andra inom andra kammaren under

nr 179 av herr Persson i Falla jämte fyra av kammarens övriga ledamöter,

hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att

Kungl. Majit skyndsamt måtte verkställa en omprövning av frågan örn pensionsåldern

för statens befattningshavare samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill omprövningen må föranleda».

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:7 5 och 11:134

anföres följande.

»Genom den vid 1934 års riksdag genomförda reformen i fråga om statsanställdas

pensionering vidtogs bl. a. den förändringen i avseende på pensionsåldern,

att denna för såväl allmänna civilförvaltningens som de affärsdrivande

verkens tjänstemän och anställda normalt fastställdes till för lönegraderna

1—12 60 år och för övriga i högre löneställning till 65 år, lika för

män och kvinnor. Före ikraftträdandet av denna lag var pensionsåldern

med vissa undantag normalt bestämd till 67 år för manliga och 60 år för

kvinnliga befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen och för

kommunikationsverkens vidkommande var högsta pensionsåldern 67 år, men

därjämte tillämpades vissa lägre pensionsåldrar, 65, 63, 60 och i några särskilda

fall 55 år.

1930 års pensionssakkunniga, som haft ärendet till utredning, hade förordat,

att personalen i pensionshänseende skulle indelas i tre huvudgrupper,

varvid pensionsåldern skulle bestämmas till 63 år för tjänstemän i lönegraderna

1—12, 65 år för tjänstemän i lönegraderna 13—20 och 67 år för

tjänstemän i högre löneställning. Genom särskilda undantag från denna

huvudregel skulle tillgodoses de speciella krav, som gjorde sig gällande i vissa

befattningar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle pensionsåldern vara lika

för män och kvinnor i samma befattning. De sakkunnigas förslag beträffan
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 8 sami. Nr 19. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 19,

de pensionsåldern hade i myndigheternas yttranden i allmänhet blivit tillstyrkt.

Som motivering för den kungl, propositionens förslag vid ovannämnda

riksdag örn lägre pensionsålder än av de sakkunniga förordade framhöll

departementschefen dels kravet på effektivitet i statsverksamheten, dels sociala

skäl. I sistnämnda avseende åberopades särskilt den starka ökningen

i de arbetsföra åldrarna som skett och som beräknades ytterligare ske under

de närmaste årtiondena. Det vore en viktig social angelägenhet att söka

bereda ökade försörjningsmöjligheter åt den yngre arbetskraft, som genom

denna utveckling hade allt svårax-e att finna arbete. Säkerligen förestavades

också riksdagens beslut i denna fråga till övervägande del av det skälet, att

sänkningen av pensionsåldrarna för de statsanställda skulle i icke ringa grad

bidraga till att minska den ungdomsarbetslöshet, som vid denna tid var en

ganska skrämmande företeelse här i landet.

Såsom förhållandena sedan dess utvecklat sig — ungdomsarbetslösheten

kan sägas vara praktiskt taget försvunnen och i stället förbytt i brist på

yngre arbetskraft inom vässa områden — kan man icke gärna undgå att göra

sig den frågan, om icke 1934 års reform gick en smula för långt i nedskärningen

av pensionsåldern för övervägande delen av de statsanställda. Särskilt

nu, då genom världshändelsernas inflytande vårt folk, säkerligen för

lång tid framåt, tvingas att dels iakttaga alla möjliga besparingar på områden,

som ej beröra våra försvarsanstalter, och dels spänna alla krafter för

att hålla produktionen uppe på områden, där försvarsberedskapen tagit en

del av den ordinarie arbetskraften i anspråk, torde en omprövning av denna

fråga vara välmotiverad.

Det kan visserligen anmärkas, att 1934 års reform ännu knappast på grund

av övergångsbestämmelserna hunnit komma i full tillämpning och att genom

vissa av utskottet då vidtagna jämkningar densamma kom att kosta mindre

än enligt Kungl. Maj:ts förslag samt att därför frågan om en översyn av densamma

nu vore för tidigt väckt. Vi måste dock hålla före, att under de utomordentliga

förhållanden, vi leva i, kunna icke eljest gängse skäl åberopas för

statsmakternas handlande. De ökade kostnader, som åsamkats statsverket

genom sänkningen av pensionsåldrarna från av de sakkunniga föreslagna

gränserna till vad som nu gäller, torde för nästa budgetår röra sig omkring

5 miljoner kronor och om man utgår ifrån bestämmelserna före 1934 en betydligt

högre summa.

Skall frågan örn besparingar nu och för framtiden inte endast bli ett tomt

talesätt, måste åtgärder vidtagas främst på sådana områden, där de utan att

alltför hårt drabba någon enskild kunna genomföras. På detta område anse

vi möjlighet till en sådan besparingsåtgärd föreligga. Vi kunna icke heller

tro, att, med den ökade vitalitet som vårt folk även vid högre ålder nu visar

sig besitta, kravet på effektivitet i statsverksamheten därigenom behöver eftersättas.

En ändring i här berörda spöi’smål kan tänkas företagas antingen genom

att riksdagen omedelbart beslutar en provisorisk utökning av de statsanställdas

tjänstetid, exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigas

här omnämnda förslag, eller ock genom att frågan hänskjutes till närmare

utredning. Då 1938 års pensionssakkunniga i allt fall syssla med vissa pensionsfrågor

och alltså ingen ny kommitté för ärendets utredning behöver tillskapas,

synes det vara lämpligast att denna får i uppdrag att skyndsamt

utreda frågan, så att eventuellt förslag kunde föreläggas nästa års riksdag.

Vi vilja också ifrågasätta, huruvida icke i större utsträckning än som för

närvarande tillämpas befattningshavare borde medgivas rätt att kvarstå i

tjänst efter uppnådd pensionsålder.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

3

Vad ovan anförts i fråga om de statsanställda torde äga giltighet även för

vissa grupper av befattningshavare, som visserligen formellt icke äro statsanställda,

men till vilkas avlöning statsbidrag utgår och vilkas löne- och

pensionsförhållanden regleras på likartat sätt.»

Det förslag, som framställts i de likalydande motionerna I: 113 och

II: 1 7 9, motiveras på följande sätt:

»I en annan denna dag avgiven motion hemställes, med motivering av befolkningsutvecklingen

i vårt land, vilken med oundgänglighet kräver att

sysselsättning beredes även arbetskraft som hittills icke tagits i anspråk,

att Kungl. Maj:t måtte vid lämplig tidpunkt igångsätta en utredning om de

praktiska åtgärder, som äro ägnade att i framtiden tillgodogöra samhället

och det produktiva livet de partiellt arbetsföras arbetskraft.

Den bakgrund, vartill omförmälda motion hänför sig, gäller icke minst

statens ämbets- och tjänstemän.

Beträffande dessas pensionsålder genomfördes vid 1934 års riksdag en

sänkning. Beslutet fattades under intrycket av en då rådande stark ungdomsarbetslöshet,

vilken hos många framkallade en önskan att vidtaga snabba

åtgärder i syfte att upphjälpa ungdomens sysselsättningsmöjligheter.

Dessa förhållanden äro emellertid ej längre för handen, och de befolkningsstatistiska

siffrorna, som peka på sjunkande storlek av de yngre årsklasserna,

tyda på att de antagligen ej någonsin skola återkomma med samma

tryck som under den senaste krisen.

Med hänsyn härtill föreligger enligt vår uppfattning synnerlig anledning

att återgå till grundlinjer, som före år 1934 varit rådande inom det statliga

lönesystemet och som i längden måste anses mera bärande än det nu tilllämpade,

under intrycket av övergående akuta olägenheter tillkomna. Statsfinansiella

synpunkter, vilka under nuvarande tidpunkt äro särskilt vägande,

tala även för ett steg i denna riktning.»

Ovan åberopade, samtidigt med motionerna I: 113 och II: 179 avgivna

motion är motionen i första kammaren nr 121 om utredning angående

praktiska åtgärder i syfte att tillgodogöra samhället de partiellt arbetsföras

arbetskraft. Denna motion har väckts av samma ledamöter, som framburit

motionen nr 113. En med motionen I: 121 likalydande motion har

inom andra kammaren under nr 178 väckts av samma ledamöter, som

framburit motionen nr 179. Ifrågavarande motioner I: 121 och II: 178,

vilka hänvisats till respektive första kammarens första tillfälliga utskott och

andra kammarens första tillfälliga utskott, innehålla en allmän belysning

av vissa olika problem, vilka sammanhänga med den av befolkningsutvecklingen

aktualiserade och särskilt i nuvarande krisläge framträdande frågan

om möjligheterna till ökat utnyttjande av den arbetskraft, som representeras

av personer vilka på grund av ålder eller av annan anledning ej kunna betraktas

såsom fullt arbetsföra. Bland dessa problem beröres även frågan om

bibehållande i tjänst intill högre ålder av olika grupper av anställda, varvid

särskilt uppmärksammats spörsmålet örn en höjning av pensionsåldern för

statstjänstemän.

Enligt vad bankoutskottet inhämtat, har första kammarens första tillfälliga

utskott i vederbörlig ordning anhållit örn 1938 års pensionssakkunnigas

utlåtande över motionen I: 121. De sakkunniga hava i anledning här
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

av den 27 februari 1940 avgivit yttrande över motionen, i vad densamma

avser spörsmålet örn de statliga befattningshavarnas avgångsålder. De sakkunniga

hava till en början erinrat örn tillkomsten av nu gällande bestämmelser

i ämnet. Därom samt beträffande den formella konstruktionen av bestämmelserna

om statstjänstemännens avgångsskyldighet anföres i huvudsak

följande.

»Frågan om pensionsåldern för civila statstjänstemän var föremål för ingående

prövning i samband med antagandet år 1934 av nu gällande civila

tjänstepensionsreglemente. Statsmakternas beslut i ämnet innebar i första

hand en utjämning av den starka differentiering av pensionsåldrarna för

olika grupper av tjänstemän, som tidigare inom skilda delar av den civila

statsförvaltningen rådde enligt 1907 års civila pensionslag samt 1920 års

tjänstepensionslag för kommunikationsverken. Samtidigt företogs emellertid

generellt en viss sänkning av den förutvarande pensionsåldersnivån. I

tjänstepensionsreglementet infördes en huvudregel, enligt vilken pensionsåldern

för civila tjänstemän i allmänhet utgör 60 år för tjänstemän i lönegraderna

1—12 och 65 år för övriga tjänstemän. Från denna huvudregel

stadgades dock åtskilliga undantag. Av dessa undantag innebar flertalet

fastställande av den högre pensionsåldern 63 år för vissa grupper med en

pensionsålder enligt huvudregeln av 60 år. En del undantag gingo ut på

sänkning av pensionsåldern till 63 år för befattningar, som eljest skulle varit

förenade med pensionsåldern 65 år. För ett fåtal särskilda tjänstemannagrupper

fastställdes slutligen liksom tidigare en pensionsålder av 55 år.

Bestämmandet av pensionsåldern 65 år för tjänstemän i allmänhet i högre

grader och mellangrader innebar en sänkning med två år av den högsta

pensionsåldern, vilken år 1907 ökats från 65 till 67 år. Motiveringen för

denna sänkning byggde uteslutande på synpunkter sammanhängande med

statsförvaltningens effektivitet. Det framhölls bland annat, att 67 år måste

anses såsom en alltför hög pensionsålder, särskilt när det gällde befattningshavare

i chefsställning eller eljest med ledande och mera ansvarsfulla

uppgifter, samt att i den utomstatliga verksamhet, där ordnad pensionering

förekomme, en så hög pensionsålder som 67 år i regel icke vore gällande.

Jämväl för sänkningen av pensionsåldern för lägre befattningar åberopades

skäl, som hänförde sig till kravet på effektivitet i statsverksamheten,

men beträffande dessa befattningar anfördes jämsides därmed även sociala

skäl. I detta hänseende erinrades bland annat om den starka ökning av

de arbetsföra åldrarna inom vårt lands befolkning, som ägt rum under de

senaste årtiondena och som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen

vore att motse även under de närmaste tre decennierna. Dessa

förhållanden hade gjort sig kännbara i form av en utbredd arbetslöshet

bland de produktiva åldrarnas yngre årsgrupper. Det framhölls, att från

åtskilliga håll förslag framställts till åtgärder ägnade att i den allmänna arbetsmarknaden

främja en avkoppling av de högsta åldersgrupperna för att

därigenom bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft.

Beträffande konstruktionen av de ordinarie statstjänstemännens pensionsrätt

och avgångsskyldighet må påpekas vissa med dessa tjänstemäns grundlagsenliga

ställning sammanhängande förhållanden, vilka äro av betydelse

för bedömande av här avsedda frågor. Skyldighet att avgå från tjänsten

inträder för ordinarie statstjänsteman vid pensionsålderns uppnående eller

vid bestående invaliditet, sjukdom m. m., som inträffat dessförinnan. Någon

rätt för tjänsteman att med pension avgå före den lagstadgade avgångs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

5

skyldighetens inträde föreligger icke. Bortsett från möjligheten att under

vissa förutsättningar och efter Kungl. Maj:ts prövning i särskilda fall erhålla

förtidspension tidigast fem år före pensionsålderns inträde existerar

ej heller någon möjlighet för Kungl. Maj:t eller annan myndighet att medgiva

en tjänsteman tillstånd till frivillig avgång utan förlust av rätten till

pension. A andra sidan finnas vissa möjligheter för tjänstemän att kvarstå

i tjänst efter pensionsålderns inträde. Sålunda gäller beträffande tjänstemän

i allmänhet, att den myndighet som äger att från tjänsten avskeda

har befogenhet att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge

tjänstemannen prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,

dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. I samband med

framläggandet av förslag till tjänstepensionsreglemente framhöll emellertid

föredragande departementschefen, att denna möjlighet borde begagnas med

stor varsamhet och att de fall, där avgångsåldern icke sammanfölle med

pensionsåldern, borde bliva rena undantagsfall. Genom särskilda cirkulär

har sedermera vederbörande verks uppmärksamhet riktats på de direktiv,

som sålunda givits för prövning av ansökningar om kvarstående i tjänst

efter uppnådd pensionsålder.»

De sakkunniga hava härefter berört frågan om ändrade bestämmelser rörande

tjänstemännens pensionsålder och därvid framhållit, att denna fråga

icke inginge i direktiven för de sakkunnigas arbete samt att det vid de sakkunnigas

tillkallande icke torde ha förutsatts, att någon ny prövning av

denna fråga vore påkallad med hänsyn till den korta tid, som förflutit efter

statsmakternas senaste ståndpunktstagande i frågan. Emellertid syntes enligt

de sakkunnigas mening sedermera inträdda eller för framtiden sannolika

ändringar i vissa av de förhållanden, på vilka statsmakternas ståndpunktstagande

grundats, kunna motivera en förnyad granskning av spörsmålet

om lämplig avgångstid för tjänstemännen. I och för sig talade givetvis

statsfinansiella synpunkter för att äldre tjänstemäns arbetskraft, i den mån

så befunnes möjligt, tillvaratoges i ökad utsträckning, och det syntes även

antagligt, att på befolkningsutvecklingen grundade skäl numera icke i samma

grad som tidigare kunde åberopas mot anordningar i sådant syfte.

Härefter göra de sakkunniga följande uttalanden.

»Med hänsyn till vad förut anförts angående den ordinarie statsanställningens

karaktär och vad därmed äger samband bör det emellertid erinras,

att vissa olägenheter möta, därest man söker vinna det angivna syftet

genom en höjning av pensionsåldrarna. En dylik åtgärd skulle nämligen

med den hävdvunna konstruktionen av pensionsrätt och avgångsskyldighet

för ordinarie statstjänstemän medföra rätt till kvarstående i tjänst icke

blott för fullt arbetsdugliga och användbara befattningshavare utan även

för tjänstemän, vilkas avkoppling med hänsyn till bristande arbetsduglighet

vore ett intresse ur statsnyttans synpunkt. Teoretiskt vore det visserligen

tänkbart, att olägenheterna i detta avseende kumle i viss mån motvägas

av skärpta bestämmelser örn avgångsskyldighet på grund av sjuklighet

eller nedsatt arbetsförmåga före pensionsålderns uppnående, men

erfarenheterna lia visat att i praktiken stora svårigheter möta att vinna tillräcklig

rörelsefrihet och smidighet vid tvångspensionering av mindre arbetsdugliga

tjänstemän. Med hänsyn härtill och till vad förut erinrats örn

motiven till sänkningen av den förutvarande högsta pensionsåldern torde

det särskilt beträffande tjänstemän i de högre lönegraderna kunna dragas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet.

i tvivelsmål, huruvida en generell återgång till den tidigare avgångsåldern

kan ifrågakomma.

En annan utväg för frågans lösning vore att, utan höjning av pensionsåldrarna,

i vidgad omfattning tillämpa bestämmelserna om anstånd med

avsked efter uppnådd pensionsålder och på detta sätt genom ökat hänsynstagande

till individuella variationer i tjänstedugligheten ernå större

smidighet vid utnyttjandet av äldre tjänstemäns arbetskraft. Ehuru även

sistnämnda utväg torde vara förenad med vissa olägenheter — bland

annat med hänsyn till att den förutsätter ansökan från tjänstemännens sida

om kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder samt en av ett flertal

skilda myndigheter verkställd prövning med hänsyn till förhållandena i

individuella fall — skulle dock på denna väg sannolikt kunna vinnas beaktansvärda

resultat utan åsidosättande av nödig hänsyn till statsverksamhetens

effektivitet. En fördel med denna lösning vore, att den kunde åstadkommas

utan vittgående ändringar i pensionsbestämmelserna, att den kunde

anpassas efter behovet under växlande situationer och att den sålunda

bland annat skulle —- jämsides med andra åtgärder för personell krisberedskap

— lämpa sig för användande i ett krisläge, där en hastigt inträdande

men måhända övergående knapphet på arbetskraft kräver relativt

snabba omläggningar i arbetsorganisationen. Huruvida för underlättande

av en lösning på sist antydda väg nuvarande anståndsbestämmelser böra

underkastas jämkning, torde icke utan närmare undersökning kunna avgöras.

I anslutning till det anförda få de sakkunniga som sin mening uttala,

att spörsmålet örn ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns

arbetskraft samt örn lämpliga utvägar härför synes vara förtjänt av

övervägande.»

Föreliggande förslag till utredning av frågan om höjning av pensionsåldern

för statsanställda m. fl. motiveras huvudsakligen därmed, att de förhållanden,

som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna,

numera så väsentligt ändrats, att en omprövning av hithörande

spörsmål vöre påkallad. I motionerna framhålles, att 1934 års beslut fattades

under intryck av en då rådande stark ungdomsarbetslöshet, som ansågs

sammanhänga med den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom befolkningen,

vilken ägt rum under de senaste årtiondena och som i samband med

en förskjutning av åldersfördelningen kunde emotses även under de närmaste

decennierna. Ur sociala synpunkter hade det då framstått såsom

önskvärt att ernå en tidigare avkoppling av de äldsta åldersgrupperna i syfte

att därigenom bereda ökade försörjningsmöjligheter för den yngre arbetskraften.

Förhållandena ha emellertid, framhålla motionärerna, utvecklats i

en annan riktning än man år 1934 kunde förutse. En tendens till minskning

av de yngre årsklasserna har redan börjat göra sig märkbar. Ungdomsarbetslösheten

har praktiskt taget försvunnit och i stället efterträtts av brist på

yngre arbetskraft. Samtidigt försiggår en ökning av antalet åldringar, vilken

kan förutses komma att starkt stegra försörjningsbördan för de produktiva

åldersgrupperna. Med hänsyn härtill och då vidare de nuvarande utomordentliga

förhållandena kräva en anspänning av nationens alla krafter, måste

enligt motionärernas mening åtgärder vidtagas för att utnyttja den äldre,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

7

partiellt arbetsföra arbetskraften. Särskilt ur statsfinansiell synpunkt är det

av vikt, att de möjligheter till avsevärda besparingar tillvaratagas, som på

pensionsväsendets område stå att vinna genom att de anställda bibehållas i

tjänst till högre ålder än för närvarande. Med hänsyn till vårt folks ökade

vitalitet även vid högre åldrar synes detta kunna ske utan att effektiviteten

i statsverksamheten behöver eftersättas. På i huvudsak nu angivna skäl förorda

motionärerna, att frågan om en höjning av pensionsåldrarna snarast göres

till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

För egen del vill utskottet framhålla följande. Då de nuvarande pensionsåldrarna

för de statsanställda fastställdes år 1934, skedde detta efter en ingående

omprövning av Kungl. Maj:ts förslag från bankoutskottets och riksdagens

sida. Huruvida det då fattade beslutet på lång sikt var det ur alla

synpunkter bästa, är enligt utskottets förmenande ännu för tidigt att avgöra.

I varje fall lärer man näppeligen med stöd av erfarenheterna rörande

befolkningsutvecklingen under de senare åren kunna med fog göra gällande,

att beslutet byggde på ett tillfälligt konjunkturförhållande och därför utgick

från felaktiga förutsättningar. I själva verket befinna vi oss alltjämt i

samma utvecklingsskede av befolkningsfördelningen, som utgjorde bakgrunden

till de överväganden, vilka år 1934 i väsentlig mån föranledde sänkningen

av pensionsåldern, särskilt för de lägre befattningarna. Enligt utskottets

mening bör man icke draga alltför vittgående slutsatser av det nuvarande

läget, vilket i hög grad präglas av extraordinära förhållanden. Redan

med hänsyn till ovissheten, hur arbetsmarknaden kan komma att gestalta

sig under mera normala förhållanden, måste utskottet ställa sig betänksamt

till den i motionerna framförda tanken på en generell höjning av pensionsåldrarna

för de statsanställda.

I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1934 års beslut om sänkning

av pensionsåldrarna motiverades icke blott av sociala hänsyn utan även

av kravet på ökad effektivitet i statsförvaltningen. I sistnämnda avseende

framhölls, att den fortskridande rationaliseringen av statsverksamheten numera

oftast toi’de ställa större krav på befattningshavarnas kroppsliga och

andliga vigor än vad fallet varit under tidigare rådande förhållanden. Detta

uttalande har under de gångna åren ingalunda förlorat sin giltighet utan förtjänar

alltjämt beaktande. 1938 års pensionssakkunniga hava i sitt ovan

återgivna utlåtande påvisat, hurusom ur effektivitetssynpunkt en generell

höjning av pensionsåldrarna särskilt beträffande tjänstemän i de högre lönegraderna

skulle för statens vidkommande kunna medföra olägenheter därigenom,

att staten nödgades i sin tjänst bibehålla även mindre arbetsdugliga

befattningshavare. Enligt utskottets mening bör frågan om en höjning av pensionsåldrarna

icke upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet

vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform. Det

synes desto mer önskvärt att härutinnan intaga en avvaktande ståndpunkt

som de sänkta pensionsåldrarna på grund av vissa övergångsbestämmelser

ännu ej börjat tillämpas i full utsträckning. Härtill kommer, att alltför ofta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

återkommande ändringar av pensionsåldrarna böra undvikas. Av det anförda

framgår, att utskottet för sin del icke är berett att tillstyrka ens åtgärder

av den förberedande art, som en utredning örn pensionsåldrarnas höjning

utgör. Med hänsyn härtill får utskottet avstyrka motionärernas förslag örn

riksdagsskrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

Den ståndpunkt, utskottet sålunda intager till frågan om en generell höjning

av pensionsåldrarna, bör emellertid enligt utskottets mening icke föranleda,

att det väckta spörsmålet om ett utnyttjande i ökad omfattning av

äldre statstjänstemäns arbetskraft undanskjutes. I anslutning till vad 1938

års pensionssakkunniga yttrat, anser utskottet en lämplig lösning härvidlag

vara, att tjänstedugliga befattningshavare medgivas kvarstå i tjänst efter

pensionsålderns inträde. Härigenom möjliggöres en smidig anpassning efter

det förändrade tidsläget utan att statsmakterna fördenskull behöva binda sig

för en höjning av pensionsåldrarna, som måhända framdeles kan komma att

visa sig förhastad. Enligt gällande föreskrifter har den myndighet, som äger

att från tjänsten avskeda, befogenhet att medgiva anstånd med avskedet,

därest och så länge befattningshavaren prövas kunna på tillfredsställande sätt

gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år.

Såsom pensionssakkunniga framhållit, har enligt särskilda direktiv till myndigheterna

möjligheten att medgiva anstånd med avsked hittills begagnats

med stor varsamhet, ehuru undantag från denna regel i vissa fall — t. ex.

i fråga om i statens tjänst anställd sjuksköterskepersonal — befunnits påkallade.

Möjligheten att bevilja anstånd med avsked synes enligt utskottets

mening kunna utnyttjas såsom en provisorisk åtgärd för att under nuvarande

läge tillförsäkra staten erforderlig arbetskraft och samtidigt nedbringa statsutgifterna.

Härvid böra emellertid statsnyttans synpunkter vara avgörande

och sålunda anstånd med avsked medgivas endast i den mån vederbörande

prövas kunna effektivt fullgöra sina arbetsuppgifter. Utskottet får för sin

del föreslå, att riksdagen uttalar sig för att ändrade direktiv om tillämpningen

av gällande anståndsbestämmelser meddelas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utskottet nu förordat.

Möjligheten att medgiva anstånd med avsked ur tjänst är såsom nyss erinrats

begränsad till högst två år. Denna anståndstid torde i vissa fall särskilt

för personal med låg pensionsålder kunna visa sig vara väl knapp. En

förlängning av nämnda tid till förslagsvis tre år synes utskottet fördenskull

böra övervägas. Härför erfordras emellertid vissa ändringar i pensionsförfattningama.

Enligt utskottets mening torde det vara lämpligt, att här berörda

spörsmål tages under omprövning i samband med den revision av gällande

lagstiftning om statstjänstemännens pensionsförhållanden, som 1938

års pensionssakkunniga hava att verkställa. I enlighet härmed finner utskottet

sig böra föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att åt nämnda

sakkunniga uppdrages att utreda frågan örn en förlängning av gällande

anståndstid för avsked ur tjänst, samt att Kungl. Majit för riksdagen framlägger

det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

9

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 75

och II: 134, likalydande, samt I: 113 och II: 179, likalydande,

må i skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttala sig för en vidgad

tillämpning av bestämmelserna om anstånd med avsked ur

tjänst efter uppnådd pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utskottet ovan förordat, dels ock anhålla, att

Kungl. Majit ville ej mindre uppdraga åt 1938 års pensionssakkunniga

att utreda frågan örn en förlängning av gällande

anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder

än även för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 4 april 1940.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Holmström, Berling*, Friggeråker*, Nilsson

i Mölndal, Leander, Andersson i Jäger och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Lovén*, Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman,

Gustavson i Västerås, Osberg, Svedman och Andersson i Lindome.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Holmström, Andersson i Jäger, Lindblom, Osberg och Svedman,

vilka ansett att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Såsom i motionerna framhålles, fattades 1934 åjrs beslut örn en väsentlig

allmän sänkning av pensionsåldrarna under intryck av den då rådande starka

ungdomsarbetslösheten, som man räknade med skulle bliva bestående under

en avsevärd tid framåt. Ur sociala synpunkter ansågs det då önskvärt

att ernå en tidigare avkoppling av de äldsta åldersgrupperna i syfte att därigenom

bereda ökade försörjningsmöjligheter för den yngre arbetskraften. En

sänkning av pensionsåldrarna ansågs dessutom önskvärd ur effektivitetssynpunkt.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 8 sami. Nr 19.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

Det saknades förvisso icke varnande röster mot den radikala nedskärningen

av pensionsåldern för den övervägande delen av de statsanställda. I

en vid bankoutskottets utlåtande nr 60 fogad, av herr Lindgren m. fl. avgiven

reservation uttalades sålunda betänkligheter mot det av utskottet tillstyrkta,

av riksdagen sedermera godkända förslaget. I reservationen framhölls

bland annat, att de fördelar, som man velat vinna genom sänkningen av

pensionsåldrarna, från allmän social synpunkt komme att avsevärt motverkas

genom att många befattningshavare bleve pensionerade vid en ålder, dä

de ännu vore fullt arbetsföra och konkurrensdugliga på arbetsmarknaden.

Kostnaderna för pensioneringen av de statsanställda skulle vidare komma att

avsevärt ökas. Ur effektivitetssynpunkt och med hänsyn till tjänstens krav

vore förslaget icke tillfyllest motiverat i betraktande av den höjning av folkhälsan,

som enligt allmän erfarenhet inträtt under senare lid till följd av

förbättrade levnadsvillkor. Reservanterna hemställde, att riksdagen skulle

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn en skyndsam förnyad utredning angående

lämplig pensionsålder för tjänstemän och arbetare istatos tjänst.

Utvecklingen har onekligen givit dem rätt, vilka år 1934 förfäktare den

meningen, att den då genomförda sänkningen av pensionsåldrarna sträckte

sig för långt och i alltför hög grad byggde på det dåvarande konjunkturläget

för att kunna skapa en lösning av bestående värde. En tendens till minskning

av de yngre årsklasserna har redan börjat gora sig markbar Ungdom

arbetslösheten har praktiskt taget försvunnit och i stallet eftertratts av bust

på yngre arbetskraft. Samtidigt försiggår en ökning av antalet aldnngar vilken

kommer att starkt stegra försörjningsbördan for de produktiva alders
gn\le?d

hänsyn till det nu sagda och då vidare de inträdda utomordentliga förhållandena

under en säkerligen avsevärd tid framåt kräva en anspelning av

nationens alla krafter, finner utskottet sig böra giva sin anslutning till motionärernas

uppfattning, att åtgärder äro påkallade i syfte att utnyttja den aldre

arbetskraften. Därför gäller det att undvika det uppenbara slöseri med arbetskraften

som avkopplingen av arbetsduglig personal vid en for tidig alder

innebär. Men även den partiellt arbetsföra arbetskraften bor tågås i anspråk

Ur statsfinansiell synpunkt är det nödvändigt, att de mojligheter till

avsevärda besparingar tillvaratagas, som på pensionsvasendets område s a

att vinna genom att de anställda bibehållas i tjänst till högre alder an för närvarande.

Enligt en i motionerna I: 75 och II: 134 återgiven beräkning kunna

Zssa besparingar för närvarande uppskattas till minst 5 miljoner kronor arten

oeh de komma i framtiden att ytterligare Skåå. Med hänsyn t,11 vart

folks ökade vitalitet även vid högre åldrar synes en ökning av pensionsåldrarna

kunna ske utan att effektiviteten i statsverksamheten behover efter
Sä

Av det anförda framgår, att de förhållanden som rådde vid genomförandet

av 1934 års beslut om sänkning av pensionsåldrarna numera sa väsentligt

ändrats, att en omprövning av hithörande spörsmål måste anses vara pakallad

Anledning att avvakta ytterligare någon lids erfarenhet, innan utred
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 19.

11

ningen igångsattes, torde icke föreligga. Utskottet finner sig därför böra

tillstyrka det i motionerna framställda förslaget, att frågan om en höjning

av pensionsåldrarna göres till föremål för skyndsam utredning genom Kungl.

Maj:ts försorg.

Enligt gällande föreskrifter har den myndighet, som äger att från tjänsten

avskeda, befogenhet att medgiva anstånd med avskedet, därest och så länge

befattningshavaren prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,

dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Såsom 1938

års pensionssakkunniga framhållit, har enligt särskilda direktiv till myndigheterna

möjligheten att medgiva anstånd med avsked hittills begagnats med

stor varsamhet, ehuru undantag från denna regel i vissa fall — t. ex. i

fråga om i statens tjänst anställd sjuksköterskepersonal — befunnits påkallade.

Så länge nuvarande låga pensionsåldrar gälla, torde enligt utskottets

mening bestämmelserna örn anstånd med avsked kunna utan risk ur effektivitetssynpunkt

erhålla vidgad tillämpning. Därigenom skulle de ogynnsamma

verkningarna av de låga pensionsåldrarna kunna minskas. Anståndsförfarandet

torde emellertid endast kunna anlitas såsom en provisorisk åtgärd

för att, intill dess frågan om en generell höjning av pensionsåldrarna

bragts till sin lösning, tillförsäkra staten erforderlig arbetskraft och samtidigt

nedbringa statsutgifterna. Sagda förfarande kan nämligen icke — på

grund av svårigheterna att ernå en rättvis och enhetlig prövning inom hela

statsförvaltningen av ansökningar att få kvarstå i tjänst — ersätta en generell

förhöjning av pensionsåldrarna och bör därför icke tillämpas i större

omfattning annat än för en mera begränsad tid. Med hänsyn till nu anförda

synpunkter får utskottet för sin del föreslå, att riksdagen uttalar sig för

att ändrade direktiv om tillämpningen av gällande anståndsbestämmelser

meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet nu förordat.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 75

och II: 134, likalydande, samt I: 113 och II: 179, likalydande,

må i skrivelse till Kungl. Maj:t dels anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa skyndsam utredning av frågan om höjning

av pensionsåldrarna för statsanställda m. fl. samt därefter

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda, dels ock uttala sig för en vidgad tillämpning

av bestämmelserna örn anstånd med avsked ur tjänst efter

uppnådd pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse med

vad utskottet ovan förordat.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:158 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. s. 1 i texten