Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

1940-05-03 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1940:137, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

1

Nr 137.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar

jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 101, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående

statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

G. Velander m. fl. (nr 65) och den andra inom andra kammaren av herr

E. Lithander m. fl. (nr lil) har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit uttala, att vid nu inträdda förhållanden förstatligandet av de

enskilda järnvägarna bör tills vidare anstå, där så utan olägenhet kan ske,

samt att i de fall statsinlösen sker största återhållsamhet bör iakttagas från

statens järnvägars sida i fråga om nyinvesteringar i samband med statsdriftens

utvidgande.

I en inom andra kammaren av herr Å. Holmbäck väckt motion (nr 230)

har hemställts, att Kungl. Majits proposition nr 101 i vad den avser inköp

av Göteborg—Borås, Borås—Alvesta, Varberg—Borås och Borås—Herrljunga

järnvägar och i samband därmed anvisande av ett reservationsanslag

av 18,778,000 kronor icke måtte av riksdagen bifallas.

Genom beslut den 9 juni 1939 uppdrog Kungl. Majit åt järnvägsstyrelsen

att — med beaktande av vad riksdagen anfört i sin förenämnda skrivelse —

inleda förhandlingar med de enskilda järnvägsföretagen i landet angående

övertagande från statens sida av de av dem ägda järnvägarna samt, därest

överenskommelser angående överlåtelsevillkoren därvid kunde träffas, uppgöra

förslag och underställa desamma Kungl. Majits prövning.

I tre särskilda skrivelser den 23 februari, den 2 och den 4 mars 1940

har järnvägsstyrelsen framlagt förslag om statsförvärv av Göteborg—

Borås, Borås—Alvesta, Varberg—Borås, Borås—Herrljunga, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

och Uddevalla—Lelångens järnvägar. Utan att i övrigt

ingå på principerna för arbetets fortsatta bedrivande har järnvägsstyrelsen

erinrat om att styrelsen i anledning av uppdraget tillsatt en särskild beredning,

som dels fortsatte vid tidpunkten för riksdagens skrivelse pågående,

i regel på initiativ av annan än järnvägsstyrelsen tillkomna utredningar och

överläggningar rörande förvärv av vissa järnvägar, och dels trädde i förbindelse

med järnvägsförvaltningar, vilkas järnvägar syntes böra i ett tidigt

Bihang till riksdagens protokoll 19 i0. 6 sami. Nr 137—141. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

skede ifrågakomma till statsförvärv. Mot järnvägsstyrelsens beslut har järnvägsfullmäktigen

Oscar Falkman anmält avvikande mening och därvid avstyrkt

samtliga förvärv utom dem, som sammanhängde med Uddevalla hamns

utbyggnad. Förstatligandet av nu ifrågavarande järnvägar skulle tydligen

icke medföra några avsevärda fördelar från försvarssynpunkt, medan däremot

slaten därigenom åsamkas direkta utgifter för bolagens övertagna skulder

och för de ändringsarbeten, som följa med banornas införlivande i statsbanenätet.

Än viktigare vore emellertid, att de statsobligationer, som emitteras

för betalning av järnvägsbolagens aktier, oundvikligen komma att i sin

mån minska placeringsmöjligheterna för de lån, vilka staten behöver upptaga

för mötande av krigstidens stora behov.

I yttrande av den 7 mars 1940 hava riksgälds fullmäktige framhållit, att

det av fullmäktige tillstyrkta och av 1939 års riksdag beslutade enhetliggörandet

av det splittrade svenska järnvägsväsendet vore så betydelsefullt för

landet och dess transportväsen, att det måste anses vara av stor vikt, att riksdagens

berörda beslut även under de nu förevarande förhållandena genomfördes

med den snabbhet och i den omfattning, som omständigheterna kunde

göra möjliga. Med denna utgångspunkt ansåge sig fullmäktige böra tillstyrka

de föreliggande förslagen om statsförvärv under innevarande år av nu

ifrågavarande enskilda järnvägar. Beträffande vissa av järnvägarna hade

förhandlingar om deras förstatligande upptagits och fortskridit långt innan

de nu rådande, av det utrikespolitiska läget framkallade statsfinansiella

förhållandena börjat göra sig gällande, och beträffande en av dessa järnvägar

ansåges särskilda, av den nuvarande transportsituationen framkallade förhållanden

tala för dess snara förstatligande.

Vid frågans avgörande hava emellertid meningarna varit delade. Sålunda

förklarade sig riksgäldsfullmäktigen Karl Magnusson och riksgäldsdirektören

F. Sandberg instämma i de allmänna synpunkter, som järnvägsfullmäktigen

Falkman anfört. Fullmäktiges ordförande, filosofie doktorn Karl Hildebrand,

yttrade bland annat följande:

Jag kan visserligen lämna de nu remitterade köpeavtalen utan erinran med

hänsyn till det färdiga skick, i vilket de föreligga, men enligt min mening

böra frågor om inlösen av övriga enskilda järnvägar i allt väsentligt uppskjutas

till en gynnsammare tidpunkt. De oerhört stora upplåningsbehov,

som den förstärkta försvarsberedskapen nödvändiggör för staten, måste trots

alla svårigheter genomföras med undanskjutande av all övrig statsupplåning,

i den mån den icke kan anses vara oundgängligen nödvändig. Och det kan

enligt min mening icke sägas att så är fallet med fortsatta järnvägsköp, eftersom

den nuvarande transportkrisens brister torde kunna temporärt botas genom

de maktmedel, som redan stå Kungl. Majit till buds.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:

Att splittringen av järnvägsnätet på ett stort antal ägar- och förvaltningsenheter

är ägnad att medföra betydande olägenheter är sedan länge allmänneligen

erkänt. Det avsedda enhetliggörandet av järnvägsväsendet torde emellertid

knappast vara ett så trängande önskemål, att detsamma ej, därest rådande

statsfinansiella läge så betingar, kan bedrivas i ett långsammare tempo

än vad statsmakterna förutsatt vid fattande av sitt beslut. Av betydelse här
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

3

vidlag är det sätt på vilket de statliga förvärven av järnvägarna finansieras.

Förslaget att som likvid lämna lågprocentiga obligationer, bundna under 10

år, synes bereda en viss garanti mot risken att den ökade statliga investeringen

skall inverka oförmånligt på kapitalmarknaden. Man synes så mycket

mindre behöva räkna med en sådan risk, som de nya obligationsinnehavarna

i följd av nuvarande kursläge å de obligationer, de erhålla, torde finna fördelaktigast

att avvakta obligationernas inlösen den 1 juli 1950 framför att redan

nu försälja desamma till underkurs.

Vid övervägandet av de möjligheter, som det nuvarande läget innesluter,

finner jag mig emellertid böra framhålla, att tidigare gjorda uttalanden rörande

den tidsfrist, inom vilken järnvägsväsendets enhetliggörande borde genomföras,

icke böra betraktas i sådan grad bindande, att statsförvärven av

enskilda järnvägar icke få ske i en långsammare takt, därest så ur allmänna

synpunkter skulle befinnas fördelaktigare.

De olägenheter, som vid olika tillfällen påvisats vara förknippade med

den nuvarande splittringen av järnvägsnätet, lia under det nu rådande kris

läget i vissa fall gjort sig särskilt kännbara. På grund av samtrafiksreglema

äro nämligen transporterna hänvisade till teoretiskt bestämda viavägar,

vilket i stor utsträckning hindrar transporternas utförande på snabbaste, billigaste

och trafiktekniskt riktigaste sätt. Erfarenheterna ha visat, att uppdelningen

å ett stort antal förvaltningar lägger hinder i vägen för ett rationellt

utnyttjande av förefintliga godsvagnar, och att svårigheter förefinnas

att utnyttja överskott å godsvagnar inom en trafikförvaltning för att fylla

bristen inom en annan.

Med bifall till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1939 års lagtima Utskotta.

riksdag att det svenska järnvägsnätet skulle genom statsinköp av de enskilda

banorna enhetliggöras. Det alltjämt rådande systemet med en mängd på

olika förvaltningsenheter uppdelade, delvis jämnlöpande och sinsemellan

konkurrerande banlinjer representerade — framhöll riksdagen — ett stadium

i trafikutvecklingen som eljest så gott som överallt i världen övervunnits.

Den förhoppningen uttalades att arbetet med statsinköpen skulle kunna slutföras

inom den av 1936 års järnvägskommitté angivna tidrymden av fem år.

Då nu ifrågasättes uppskov med inlösningsåtgärderna vill utskottet erinra

att nuvarande kritiska läge tvärtom kan sägas utgöra en anledning att påskynda

desamma. Framhållas må att huvudmotivet för tillkomsten av 1918

års järnvägskommitté —- vars på sin tid beslutade tillsättning kan betraktas

som upptakten till de olika på varandra följande utredningar, som slutligen

år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan — var de under världskriget

gjorda erfarenheterna örn det svenska järnvägssystemets svagheter

och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla transportuppgifterna

under de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.

Samma olägenheter hava även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge

gjort sig gällande. Den utjämning av godsvagnsbeståndet, som påkallats av

vagnsbristen, har endast ofullständigt kunna! genomföras; medan man på

vissa bansträckor måst gå så långt sorn lill trafikens ransonering genom

lastningsförbud hava vissa enskilda förvaltningar i stället haft överskott på

vagnar. Banornas uppdelning på olika ägare och gällande föreskrifter örn

vagnars framdragning över vissa fastslagna samtrafiksvägar hava också för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

svårat en särskilt av bränslebristen betingad intensivare utnyttjning av de

även i övrigt trafikstarkare elektriska banlinjerna.

All utländsk erfarenhet bekräftar behovet av starka statsingrepp för järnvägsväsendets

samordning, en samordning som vid krigstillfälle växer till

ett oavvisligt krav. Vid krigsutbrottet år 1914 ställdes sålunda alla engelska

järnvägar under statens förvaltning. Detsamma skedde i Amerikas förenta

stater vid dessas inträde i kriget. Efter världskrigsåren — och med ledning

av de då vunna erfarenheterna — har arbetet på järnvägssystemens förening

ytterligare flerstädes fortgått, även örn man i England och Förenta

staterna därvid ej gått så långt som till förstatligande. Vid senaste krigsutbrottet

övertog emellertid engelska staten ånyo driften av landets järnvägar.

Om bansystem i statsdrift föreligga gynnsamma erfarenheter från

Tyskland, Nederländerna, Italien och Belgien för att nu endast nämna ett

fåtal av de länder, där järnvägarna efter hand förstatligats.

Har inom ett land föreningen av olika järnvägsenheter redan under fredstid

genomförts, så kan detta även rent statsfinansiellt betraktas som värdefullt.

Härigenom undvikas tvångsingrepp i form av militära rekvisitionsförfaranden

och därmed förbundna ersättningsanspråk, som förr eller senare

måste regleras och som även de kunna medföra statsfinansiellt rätt

vittgående konsekvenser.

Från ledande ansvarigt håll har för utskottet starkt betonats att behovet

av att det svenska järnvägsväsendet snarast enhetliggöres numera—i belysning

av erfarenheterna under nu rådande avspärrningsläge — framträder

väsentligt klarare än vid tidpunkten för 1939 års riksdagsbeslut. Ett mycket

påtagligt missförhållande har härvid angetts vara eftersatt förnyelse främst

av den rullande materielen, men även av banans överbyggnad samt underlåten

rationalisering. Det har påvisats att de enskilda järnvägarnas godsvagnsbestånd

— med några framträdande undantag — i betydande utsträckning

utgöres av sådana vagnstyper eller är så föråldrat, att vagnarna ej kunna

inkopplas i statsbanornas fjärrgodståg utan att äventyra trafiksäkerheten.

Särskilt under en krisperiod sådan som den nuvarande med dess abnorma

omkastningar i trafikförhållandena äro dessa olägenheter framträdande. Än

mer kännbara måste de bli vid ett krigsläge.

Utskottet anser alltså att arbetet med de privata järnvägarnas inlösen bör

fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid 1939 års lagtima

riksdag. Den starka förändring i det allmänna tidsläget, som tvivelsutan

sedan dess inträffat, torde så långt ifrån motivera uppskov att densamma i

stället kommer järnvägsnätens förening i statens hand att framstå som än

mer angelägen. Ej endast för den allmänna transporthushållningen utan

även för de enskilda järnvägarna och deras trafikanter är det av intresse

att nuvarande övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på banornas

skötsel ej onödigt förlänges. På olika håll och särskilt genom 1936 års

järnvägskommitté hava utförts omfattande värderingar och annat utredningsarbete.

Dessa förberedelser måste uppenbarligen förlora väsentligt i värde

i den mån inlösningsarbetena nu avbrytas för att eventuellt ånyo framdeles

upptagas vid någon oviss tidpunkt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

5

Det bör visserligen ej förbises att tidsförhållandena göra all ekonomisk

planläggning vansklig lika litet som att ifrågavarande järnvägsförvärv kunna

te sig rätt vittutseende. Som en antydan om storleksordningen må nämnas

att 1936 års järnvägskommitté räknat med en sammanlagd inlösningskostnad

av cirka 330,000,000 kronor.1 Härav utgöras emellertid cirka 180,000,000

kronor av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas övertagna av staten. Ej

heller återstoden skulle behöva utges kontant utan förutsättes kunna likvideras

genom statsobligationer, förfallande till betalning först om 10 år. Genom

denna betalningsform undvikes alltså varje omedelbar statlig upplåning

för banornas likvidering, och härigenom mildras väsentligt återverkningarna

på lånemarknaden. I stor utsträckning innehas aktierna i de privata järnvägsföretagen

av kommunala korporationer, och för dessa torde en avyttring

av eller annan spekulation med de i utbyte erhållna statsobligationerna

vara rätt främmande.

Sammanfattningsvis må erinras örn järnvägarnas utomordentliga betydelse

för samfärdsel och folkförsörjning samt också ej minst för den militära försvarsberedskapen.

Under de förra världskrigsåren framträdde tydligt svagheten

av det svenska järnvägsväsendets redan då såsom otidsenlig ansedda

splittring på en mångfald skilda bansystem, i stor utsträckning ekonomiskt

svaga och mindre rationellt skötta. Sedan med utgångspunkt från dessa erfarenheter

1918 års järnvägskommitté tillsatts och sedan förhoppningarna om

privata fusioner genom de enskilda järnvägarna själva ej infriats samt sedan

därefter 1933 års riksdag tagit nytt initiativ i frågan åstadkoms slutligen vid

nästlidna års lagtima riksdag efter ytterligare vittomfattande utredningar

principbeslut om det privatägda järnvägsnätets övergång på staten. Det synes

angeläget att detta statsmakternas beslut ej nu frånträdes. Kraven på

en snar verkställighet av den sedan länge förberedda samordningen av det

svenska järnvägsnätet genom statsförvärv av de enskilda järnvägarna måste

tvärtom stegras i den mån som trafiksvårigheterna skärpas.

Vad nu närmast angår de i förevarande proposition avhandlade järnvägsinköpen

anser sig utskottet böra tillstyrka dessa. I viss mån böra de betraktas

som för staten förpliktande konsekvenser av tidigare gjorda förvärv. Trafiken

på den nu till inköp föreslagna järnvägslinjen Göteborg—Borås—Alvesta

påverkas sålunda av att Kalmar järnvägar numera övergått i statens hand.

Så anses jämväl vara fallet med sagda linjes fortsättning på andra sidan

Alvesta, alltså järnvägen Karlskrona—Växjö—Alvesta, beträffande vilken förhandlingar

pågå men ännu ej kunnat slutföras. Vad åter angår Varberg—

Borås—Herrljunga järnväg är det den nya statsbanelinjen Borås—Ulricehamn—Jönköping

— vilken öppnats för trafik från och med den 1 mars 1940

— som främst kommer i betraktande. I fråga örn den nu till inköp föreslagna

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg hava de önskemål, vilka

statens transportkommission framfört i fråga om transportmöjligheter över

Uddevalla hamn, påskyndat försäljningsfrågan. För ett statsförvärv av Ud
1

I denna summa ingår emellertid ett belopp av cirka 25,000,000 kronor, utgörande värdet

av järnvägar, som vid 19159 och 1940 års riksdagar föreslagits till statsinlösen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

devalia—Lelångens järnväg talar att den förvaltas gemensamt med sistnämnda

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg.

I samband med ifrågavarande banors övergång till statens järnvägar förutsättes

enligt uppgörelserna att personalen likaledes övergår i statsbanornas

tjänst. Såsom departementschefen framhållit, erfordras ej härutinnan

något särskilt beslut av riksdagen, då personalens löneställning regleras i och

med att statsmakterna godkänna uppgörelserna. Vid själva övergången torde

dock uppkomma en del detaljspörsmål örn inplacering i löneklass, blivande

arbetsuppgifter, tjänsteställning o. s. v., vilka spörsmål måste ordnas. Rörande

dylika och andra personalen berörande frågor torde emellertid, som

1939 års riksdag redan uttalat, statens järnvägars ledning visa sig villig överlägga

med olika härav berörda personalgrupper.

Med tillstyrkande alltså av propositionen och avstyrkande av motionerna

får utskottet hemställa,

I. att motionerna I: 65 och II: lil ej må av riksdagen bifallas;
II.

att riksdagen, med bifall till föreliggande proposition

nr 101 och med avslag å motionen II: 230, må

a) besluta, att Göteborg—Borås, Borås—Alvesta, Varberg—

Borås, Borås—Herrljunga, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

och Uddevalla—Lelångens järnvägar må på avtalade

villkor förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar;
b)

för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i statens

affärsverksfonder under rubrik Statens järnvägar anvisa

1) till statsförvårv av Göteborg—Borås och Borås—-Alvesta

järnvägar ett reservationsanslag av 11,537,000 kronor;

2) till statsförvårv av Varberg—Borås och Borås—Herrljunga

järnvägar ett reservationsanslag av 7,241,000 kronor;

3) till statsförvårv av Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

och Uddevalla—Lelångens järnvägar ett reservationsanslag av

1,053,000 kronor.

Stockholm den 3 maj 1940.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Nilsson i Landeryd,

Pauli, Lindström, von Heland, Sundberg, Bäcklund, Bäckström, Anderson i Arboga,

Bergman och Gränebo; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Eriksson

i Stockholm, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Andersson i Södergård,

Åqvist, Staxäng, Bergström och Hansson i Rubbestad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

1

Reservationer:

1) av herrar J. B. Johansson i Fredrikslund, Sundberg, Magnusson i Skövde

och Staxäng, vilka ansett att utskottets yttrande och förslag bort hava följande

lydelse:

»Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 207 uttalade sig 1939 års

riksdag för ett enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet genom de enskilda

banornas införlivning med statsbanenätet. Den förhoppningen uttalades,

att arbetet med statsinköpen skulle kunna slutföras inom en förslagsvis

angiven tidrymd av fem år.

Själva principfrågan om järnvägsnätets enhetliggörande, varom på sin

tid viss meningsskiljaktighet varit rådande, är härmed avgjord, och utskottet

har icke funnit anledning nu upptaga den till förnyat övervägande.

Utskottet kan likväl ej förbise de förändrade ekonomiska förhållanden,

som nu råda, och som på ett omvälvande sätt skilja sig från dem som man

vid tidpunkten för riksdagsbeslutet hade anledning räkna med. Den allvarliga

innebörden härav har uppenbarligen också varit aktuell för departementschefen,

då han i propositionen gör följande uttalande: ''Vid övervägandet

av de möjligheter, som det nuvarande läget innesluter, finner jag

mig emellertid böra framhålla, att tidigare gjorda uttalanden rörande den

tidsfrist, inom vilken järnvägsväsendets enhetliggörande borde genomföras,

icke bör betraktas i sådan grad bindande att statsförvärven av enskilda järnvägar

icke få ske i en långsammare takt, därest så ur allmänna synpunkter

skulle befinnas fördelaktigare.’ Jämväl riksgäldsfullmäktige hänvisa till

samma omständighet. Än starkare hänvisas därtill av reservanter inom

järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige samt i motioner I: 65 och II: lil

samt II: 230, vari yrkas på uppskov eller tidsförskjutning vid fullföljandet

av riksdagsbeslutet.

Denna katastrofala försämring i det ekonomiska läget och den hårda belastningen

på kapitalmarknaden hava ytterligare skärpts sedan den tidpunkt,

då förevarande proposition förbereddes, och naturligtvis ännu mer sedan

den tidpunkt, då järnvägsstyrelsen uppgjorde sitt förslag. , Frågan om ett

omedelbart fullföljande av 1939 års riksdagsbeslut har sålunda nu kommit

i ett väsentligt förändrat läge.

Statens finansiella ställning är, såsom i motionerna I: 65 och II: lil framhålles,

för närvarande hårt ansträngd och hela den ekonomiska situationen

utomordentligt pressad. Staten kan för närvarande icke genom beskattning

uppdriva tillnärmelsevis hela det belopp, som erfordras för de löpande utgifterna.

Endast med svårighet lär staten kunna komma att genom upplåning

uppbringa hela det väldiga belopp, som erfordras till att utfylla täckningen

av de löpande utgifterna, och det är överhuvud taget ovisst, örn sådan

upplåning kan ske utan en försämrande inverkan på penningvärdet till

stor skada för hela vårt samhälle. Varje onödig utgift, varje onödig finansiell

transaktion, som innebär någon påfrestning på penningmarknaden, är

fördenskull direkt skadlig, därigenom att den riskerar att leda till penningvärdets

försämring och kan komma att förhindra den nödvändiga koncen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

trationen av alla våra ekonomiska resurser på livsviktiga ändamål. Det är

en bjudande plikt att i detta läge, då såväl statens som hela samhällets

ekonomi är till det yttersta pressad, undvika varje belastning, som, om den

ock avser ett önskvärt ändamål, dock icke är trängande nödvändig utan kan

uppskjutas.

Visserligen skall enligt propositionen likvid för järnvägarna till den del

den överstiger de fastigheterna redan graverande lånen icke erläggas med

kontanta medel utan med 3-procents om tio år förfallande obligationer. Utskottet

finner emellertid uppenbart, att denna likvid, som i köparens händer

kommer att innebära, att aktier av mer eller mindre ovisst framtidsvärde

ersättas med säkra statliga skuldförbindelser, icke kan undgå att påverka

kapitalmarknaden. Till stor del komma dessa obligationer i kommuners

ägo. Den starkt restriktiva lånepolitik, som nu kommer att av statsmakterna

åläggas kommunerna, torde då med stor sannolikhet medföra, att

kommuner i avsaknad av möjligheter till egen upplåning komma att, om

ock med viss underkurs, försälja dylika obligationer för att skaffa medel

till av kommunen såsom angelägna ansedda nya företags igångsättande.

Likartat torde ock gälla, där de mera osäkra aktieinnehaven å enskilda händer

bli utbytta mot de säkra statsobligationerna.

Vad beträffar den grad av trängande angelägenhet, som kan tillmätas ett

införlivande av enskilda järnvägar i statsbanenätet, vill utskottet icke underlåta

att erinra örn att flera av de till inköp föreslagna järnvägslinjerna,

så exempelvis Varberg—Borås—Herrljunga och Göteborg—Borås—Alvesta

järnvägar, hava varit och äro väl skötta företag, om vilka obestridligt gäller,

att de väl fyllt sin uppgift som led i vårt lands kommunikationsväsende. Den

omständigheten, att riksdagen genom 1939 års beslut ansett önskvärt, att

det svenska järnvägsnätet enhetliggöres i statens hand, får icke förväxlas

nied en på sina håll tydligen förefintlig förmodan, att det med hänsyn till

nuvarande krisläge vore trängande nödvändigt att just nu genomföra detta

förstatligande för att därigenom få den totala trafikapparaten i ett fullgott

funktionsdugligt skick. Så är förvisso icke fallet, och de omedelbara

fördelar, som kunna vinnas genom nu föreslagna banors förstatligande, torde

vara av mycket begränsad omfattning.

Ur här anförda synpunkter kunde ett uppskov med de nu föreslagna järnvägsinköpen

vara berättigat. För uppskov skulle också kunna tala, att fullständig

utredning icke förebragts rörande storleken av det kapital och de

ekonomiska uppoffringar, som efter statsförvärvet kunna erfordras för att

bringa de övertagna järnvägarna till statsbanestandard i fråga om järnvägsanläggningar,

stationsbyggnader och rullande materiel samt jämväl i avseende

på driftens besörjande, vilkens ekonomiska utfall ju påverkas av förändringar

av löner och taxor i uppåt- resp. nedåtgående riktning. Utöver

de omkring 20,000,000 kronor, som nu begäras såsom riksstatsanslag, omfattar

transaktionen cirka 3,000,000 kronor statslån, som överföras utan att

passera riksstaten, och då härtill komma de nyssnämnda extra men ännu

icke redovisade ekonomiska uppoffringarna, måste affären anses vara av betydande

storleksordning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

9

Utskottet har således icke velat försumma att anmäla, att enligt dess mening

vittgående och mycket vägande betänkligheter föreligga. Då emellertid

beträffande de nu till inlösen föreslagna järnvägarna förberedelsearbeten

av olika slag och preliminära köpeavtal fullbordats och hela ärendets handläggning

fortskridit så långt, vill utskottet, örn ock med tvekan, icke motsätta

sig att Kungl. Maj:ts förslag nu bifalles.

Under sådana omständigheter kan emellertid utskottet icke underlåta att

uttala sin anslutning till den tanke, som får anses ligga under departementschefens

nyss refererade uttalande, d. v. s. att fortsatta fullföljandet av 1939

års riksdagsbeslut bör ske i långsammare takt och, så länge nuvarande krisförhållanden

råda, icke fullföljas längre än som av särskilda tungt vägande

omständigheter i de speciella fallen kan vara betingat. Vad i motionerna 1:65

och II: lil i sådan riktning anförts synes utskottet värt beaktande. Jämväl

till innehållet i motionen 11:230 måste den allra största hänsyn tagas. Huru

önskvärt ett fortsatt förstatligande av enskilda järnvägar än ur olika synpunkter

kan synas, kan utskottet i nuvarande tidsläge icke bortse från de

utomordentliga krav på kapitalmarknad, finanser och ekonomi, som ställas

av vår enda nu avgörande nationella livsfråga, nämligen försvarets stärkande

och frihetens bevarande. I en tid då statsmakterna anse sig tvungna

till långtgående restriktioner i fråga om kommunernas upplåning och då

statsmakterna själva i avseende på särdeles viktiga kulturella och sociala

angelägenheter icke blott ålägga sig sträng återhållsamhet utan även vidtaga

direkta nedskärningar i fråga om tidigare riksdagsbeslut, måste jämväl

i denna fråga om järnvägsväsendets förstatligande samma återhållsamhet

ådagaläggas. Utskottet anser sig fördenskull icke kunna underlåta uttala,

att det fortsatta fullföljandet av förstatligandet bör i huvudsak uppskjutas.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen i anledning av motionerna 1:65 och

11:111 må i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att vid nu inträdda

förhållanden med det fortsatta förstatligandet av de

enskilda järnvägarna bör tillsvidare anstå, där så utan olägenhet

kan ske, samt att i de fall, statsinlösen sker, största

återhållsamhet bör iakttagas från statens järnvägars sida i

fråga om ytterligare kapitalinvesteringar i samband med

statsdriftens utvidgande;

II. ---.»;

2) av herr Nilsson i Landeryd, vilken ansett att utskottets yttrande och

förslag bort hava följande lydelse:

»Med bifall lill---(== utskottet)--- — av fem år.

Då nu ifrågasättes---påfrestande världskrigsåren.

Samma olägenheter---elektriska banlinjerna.

All utländsk erfarenhet---efter hand förstatligats.

Har inom ett land---konsekvenser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

Från ledande ansvarigt håll — — — vid ett krigsläge. Utskottet anser

alltså, att starka trafiktekniska skäl tala för att arbetet med de privata järnvägarnas

inlösen bör fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid

1939 års lagtima riksdag.

Det bör emellertid ej förbises att tidsförhållanden göra all ekonomisk

planläggning vansklig lika litet som att ifrågavarande järnvägsförvärv kunna

te sig rätt vittutseende. Som en antydan om storleksordningen må nämnas

att 1936 års järnvägskommitté räknat med en sammanlagd inlösningskostnad

av cirka 330,000,000 kronor. Härav utgöras cirka 180,000,000 kronor

av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas övertagna av staten. Återstoden

skulle kunna likvideras genom statsobligationer, förfallande till betalning

först om 10 år. Genom denna betalningsform undvikes alltså varje omedelbar

statlig upplåning för banornas likvidering, och härigenom mildras väsentligt

återverkningarna på lånemarknaden.

Utan att fälla något omdöme om huruvida den preliminära kostnadsberäkning,

som 1936 års järnvägskommitté verkställt, kan visa sig hållbar, anser

utskottet likväl att de ekonomiska förhållanden som nu råda på ett omvälvande

sätt skilja sig från dem, som man vid tidpunkten för kommitténs

arbete och riksdagsbeslutet i ärendet kunde beräkna. Den allvarliga innebörden

härav har uppenbarligen också varit aktuell för departementschefen,

då han i propositionen gör följande uttalande: ’Vid övervägandet av de

möjligheter, som det nuvarande läget innesluter, finner jag mig emellertid

böra framhålla, att tidigare gjorda uttalanden rörande den tidsfrist, inom

vilken järnvägsväsendets enhetliggörande borde genomföras, icke bör betraktas

i sådan grad bindande att statsförvärven av enskilda järnvägar icke

få ske i en långsammare takt, därest så ur allmänna synpunkter skulle befinnas

fördelaktigare.’ Jämväl riksgäldsfullmäktige hänvisa till samma omständighet.

Då det icke är möjligt att nu bedöma utvecklingen under den allra närmaste

framtiden, instämmer utskottet i departementschefens och riksgäldskontorets

här ovan återgivna uttalande angående den tidsrymd inom vilken

järnvägarnas förstatligande bör genomföras.

Vad nu närmast angår----(utskottet fr. o. m. sid. 5 sista stycket).»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:243 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Bords med flera järnvägar. s. 1 i texten