Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.
1940-05-03 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1940:137, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
1
Nr 137.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar
jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 101, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående
statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
G. Velander m. fl. (nr 65) och den andra inom andra kammaren av herr
E. Lithander m. fl. (nr lil) har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit uttala, att vid nu inträdda förhållanden förstatligandet av de
enskilda järnvägarna bör tills vidare anstå, där så utan olägenhet kan ske,
samt att i de fall statsinlösen sker största återhållsamhet bör iakttagas från
statens järnvägars sida i fråga om nyinvesteringar i samband med statsdriftens
utvidgande.
I en inom andra kammaren av herr Å. Holmbäck väckt motion (nr 230)
har hemställts, att Kungl. Majits proposition nr 101 i vad den avser inköp
av Göteborg—Borås, Borås—Alvesta, Varberg—Borås och Borås—Herrljunga
järnvägar och i samband därmed anvisande av ett reservationsanslag
av 18,778,000 kronor icke måtte av riksdagen bifallas.
Genom beslut den 9 juni 1939 uppdrog Kungl. Majit åt järnvägsstyrelsen
att — med beaktande av vad riksdagen anfört i sin förenämnda skrivelse —
inleda förhandlingar med de enskilda järnvägsföretagen i landet angående
övertagande från statens sida av de av dem ägda järnvägarna samt, därest
överenskommelser angående överlåtelsevillkoren därvid kunde träffas, uppgöra
förslag och underställa desamma Kungl. Majits prövning.
I tre särskilda skrivelser den 23 februari, den 2 och den 4 mars 1940
har järnvägsstyrelsen framlagt förslag om statsförvärv av Göteborg—
Borås, Borås—Alvesta, Varberg—Borås, Borås—Herrljunga, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga
och Uddevalla—Lelångens järnvägar. Utan att i övrigt
ingå på principerna för arbetets fortsatta bedrivande har järnvägsstyrelsen
erinrat om att styrelsen i anledning av uppdraget tillsatt en särskild beredning,
som dels fortsatte vid tidpunkten för riksdagens skrivelse pågående,
i regel på initiativ av annan än järnvägsstyrelsen tillkomna utredningar och
överläggningar rörande förvärv av vissa järnvägar, och dels trädde i förbindelse
med järnvägsförvaltningar, vilkas järnvägar syntes böra i ett tidigt
Bihang till riksdagens protokoll 19 i0. 6 sami. Nr 137—141. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
skede ifrågakomma till statsförvärv. Mot järnvägsstyrelsens beslut har järnvägsfullmäktigen
Oscar Falkman anmält avvikande mening och därvid avstyrkt
samtliga förvärv utom dem, som sammanhängde med Uddevalla hamns
utbyggnad. Förstatligandet av nu ifrågavarande järnvägar skulle tydligen
icke medföra några avsevärda fördelar från försvarssynpunkt, medan däremot
slaten därigenom åsamkas direkta utgifter för bolagens övertagna skulder
och för de ändringsarbeten, som följa med banornas införlivande i statsbanenätet.
Än viktigare vore emellertid, att de statsobligationer, som emitteras
för betalning av järnvägsbolagens aktier, oundvikligen komma att i sin
mån minska placeringsmöjligheterna för de lån, vilka staten behöver upptaga
för mötande av krigstidens stora behov.
I yttrande av den 7 mars 1940 hava riksgälds fullmäktige framhållit, att
det av fullmäktige tillstyrkta och av 1939 års riksdag beslutade enhetliggörandet
av det splittrade svenska järnvägsväsendet vore så betydelsefullt för
landet och dess transportväsen, att det måste anses vara av stor vikt, att riksdagens
berörda beslut även under de nu förevarande förhållandena genomfördes
med den snabbhet och i den omfattning, som omständigheterna kunde
göra möjliga. Med denna utgångspunkt ansåge sig fullmäktige böra tillstyrka
de föreliggande förslagen om statsförvärv under innevarande år av nu
ifrågavarande enskilda järnvägar. Beträffande vissa av järnvägarna hade
förhandlingar om deras förstatligande upptagits och fortskridit långt innan
de nu rådande, av det utrikespolitiska läget framkallade statsfinansiella
förhållandena börjat göra sig gällande, och beträffande en av dessa järnvägar
ansåges särskilda, av den nuvarande transportsituationen framkallade förhållanden
tala för dess snara förstatligande.
Vid frågans avgörande hava emellertid meningarna varit delade. Sålunda
förklarade sig riksgäldsfullmäktigen Karl Magnusson och riksgäldsdirektören
F. Sandberg instämma i de allmänna synpunkter, som järnvägsfullmäktigen
Falkman anfört. Fullmäktiges ordförande, filosofie doktorn Karl Hildebrand,
yttrade bland annat följande:
Jag kan visserligen lämna de nu remitterade köpeavtalen utan erinran med
hänsyn till det färdiga skick, i vilket de föreligga, men enligt min mening
böra frågor om inlösen av övriga enskilda järnvägar i allt väsentligt uppskjutas
till en gynnsammare tidpunkt. De oerhört stora upplåningsbehov,
som den förstärkta försvarsberedskapen nödvändiggör för staten, måste trots
alla svårigheter genomföras med undanskjutande av all övrig statsupplåning,
i den mån den icke kan anses vara oundgängligen nödvändig. Och det kan
enligt min mening icke sägas att så är fallet med fortsatta järnvägsköp, eftersom
den nuvarande transportkrisens brister torde kunna temporärt botas genom
de maktmedel, som redan stå Kungl. Majit till buds.
Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:
Att splittringen av järnvägsnätet på ett stort antal ägar- och förvaltningsenheter
är ägnad att medföra betydande olägenheter är sedan länge allmänneligen
erkänt. Det avsedda enhetliggörandet av järnvägsväsendet torde emellertid
knappast vara ett så trängande önskemål, att detsamma ej, därest rådande
statsfinansiella läge så betingar, kan bedrivas i ett långsammare tempo
än vad statsmakterna förutsatt vid fattande av sitt beslut. Av betydelse här
-
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
3
vidlag är det sätt på vilket de statliga förvärven av järnvägarna finansieras.
Förslaget att som likvid lämna lågprocentiga obligationer, bundna under 10
år, synes bereda en viss garanti mot risken att den ökade statliga investeringen
skall inverka oförmånligt på kapitalmarknaden. Man synes så mycket
mindre behöva räkna med en sådan risk, som de nya obligationsinnehavarna
i följd av nuvarande kursläge å de obligationer, de erhålla, torde finna fördelaktigast
att avvakta obligationernas inlösen den 1 juli 1950 framför att redan
nu försälja desamma till underkurs.
Vid övervägandet av de möjligheter, som det nuvarande läget innesluter,
finner jag mig emellertid böra framhålla, att tidigare gjorda uttalanden rörande
den tidsfrist, inom vilken järnvägsväsendets enhetliggörande borde genomföras,
icke böra betraktas i sådan grad bindande, att statsförvärven av
enskilda järnvägar icke få ske i en långsammare takt, därest så ur allmänna
synpunkter skulle befinnas fördelaktigare.
De olägenheter, som vid olika tillfällen påvisats vara förknippade med
den nuvarande splittringen av järnvägsnätet, lia under det nu rådande kris
läget i vissa fall gjort sig särskilt kännbara. På grund av samtrafiksreglema
äro nämligen transporterna hänvisade till teoretiskt bestämda viavägar,
vilket i stor utsträckning hindrar transporternas utförande på snabbaste, billigaste
och trafiktekniskt riktigaste sätt. Erfarenheterna ha visat, att uppdelningen
å ett stort antal förvaltningar lägger hinder i vägen för ett rationellt
utnyttjande av förefintliga godsvagnar, och att svårigheter förefinnas
att utnyttja överskott å godsvagnar inom en trafikförvaltning för att fylla
bristen inom en annan.
Med bifall till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1939 års lagtima Utskotta.
riksdag att det svenska järnvägsnätet skulle genom statsinköp av de enskilda
banorna enhetliggöras. Det alltjämt rådande systemet med en mängd på
olika förvaltningsenheter uppdelade, delvis jämnlöpande och sinsemellan
konkurrerande banlinjer representerade — framhöll riksdagen — ett stadium
i trafikutvecklingen som eljest så gott som överallt i världen övervunnits.
Den förhoppningen uttalades att arbetet med statsinköpen skulle kunna slutföras
inom den av 1936 års järnvägskommitté angivna tidrymden av fem år.
Då nu ifrågasättes uppskov med inlösningsåtgärderna vill utskottet erinra
att nuvarande kritiska läge tvärtom kan sägas utgöra en anledning att påskynda
desamma. Framhållas må att huvudmotivet för tillkomsten av 1918
års järnvägskommitté —- vars på sin tid beslutade tillsättning kan betraktas
som upptakten till de olika på varandra följande utredningar, som slutligen
år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan — var de under världskriget
gjorda erfarenheterna örn det svenska järnvägssystemets svagheter
och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla transportuppgifterna
under de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.
Samma olägenheter hava även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge
gjort sig gällande. Den utjämning av godsvagnsbeståndet, som påkallats av
vagnsbristen, har endast ofullständigt kunna! genomföras; medan man på
vissa bansträckor måst gå så långt sorn lill trafikens ransonering genom
lastningsförbud hava vissa enskilda förvaltningar i stället haft överskott på
vagnar. Banornas uppdelning på olika ägare och gällande föreskrifter örn
vagnars framdragning över vissa fastslagna samtrafiksvägar hava också för
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
svårat en särskilt av bränslebristen betingad intensivare utnyttjning av de
även i övrigt trafikstarkare elektriska banlinjerna.
All utländsk erfarenhet bekräftar behovet av starka statsingrepp för järnvägsväsendets
samordning, en samordning som vid krigstillfälle växer till
ett oavvisligt krav. Vid krigsutbrottet år 1914 ställdes sålunda alla engelska
järnvägar under statens förvaltning. Detsamma skedde i Amerikas förenta
stater vid dessas inträde i kriget. Efter världskrigsåren — och med ledning
av de då vunna erfarenheterna — har arbetet på järnvägssystemens förening
ytterligare flerstädes fortgått, även örn man i England och Förenta
staterna därvid ej gått så långt som till förstatligande. Vid senaste krigsutbrottet
övertog emellertid engelska staten ånyo driften av landets järnvägar.
Om bansystem i statsdrift föreligga gynnsamma erfarenheter från
Tyskland, Nederländerna, Italien och Belgien för att nu endast nämna ett
fåtal av de länder, där järnvägarna efter hand förstatligats.
Har inom ett land föreningen av olika järnvägsenheter redan under fredstid
genomförts, så kan detta även rent statsfinansiellt betraktas som värdefullt.
Härigenom undvikas tvångsingrepp i form av militära rekvisitionsförfaranden
och därmed förbundna ersättningsanspråk, som förr eller senare
måste regleras och som även de kunna medföra statsfinansiellt rätt
vittgående konsekvenser.
Från ledande ansvarigt håll har för utskottet starkt betonats att behovet
av att det svenska järnvägsväsendet snarast enhetliggöres numera—i belysning
av erfarenheterna under nu rådande avspärrningsläge — framträder
väsentligt klarare än vid tidpunkten för 1939 års riksdagsbeslut. Ett mycket
påtagligt missförhållande har härvid angetts vara eftersatt förnyelse främst
av den rullande materielen, men även av banans överbyggnad samt underlåten
rationalisering. Det har påvisats att de enskilda järnvägarnas godsvagnsbestånd
— med några framträdande undantag — i betydande utsträckning
utgöres av sådana vagnstyper eller är så föråldrat, att vagnarna ej kunna
inkopplas i statsbanornas fjärrgodståg utan att äventyra trafiksäkerheten.
Särskilt under en krisperiod sådan som den nuvarande med dess abnorma
omkastningar i trafikförhållandena äro dessa olägenheter framträdande. Än
mer kännbara måste de bli vid ett krigsläge.
Utskottet anser alltså att arbetet med de privata järnvägarnas inlösen bör
fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid 1939 års lagtima
riksdag. Den starka förändring i det allmänna tidsläget, som tvivelsutan
sedan dess inträffat, torde så långt ifrån motivera uppskov att densamma i
stället kommer järnvägsnätens förening i statens hand att framstå som än
mer angelägen. Ej endast för den allmänna transporthushållningen utan
även för de enskilda järnvägarna och deras trafikanter är det av intresse
att nuvarande övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på banornas
skötsel ej onödigt förlänges. På olika håll och särskilt genom 1936 års
järnvägskommitté hava utförts omfattande värderingar och annat utredningsarbete.
Dessa förberedelser måste uppenbarligen förlora väsentligt i värde
i den mån inlösningsarbetena nu avbrytas för att eventuellt ånyo framdeles
upptagas vid någon oviss tidpunkt.
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
5
Det bör visserligen ej förbises att tidsförhållandena göra all ekonomisk
planläggning vansklig lika litet som att ifrågavarande järnvägsförvärv kunna
te sig rätt vittutseende. Som en antydan om storleksordningen må nämnas
att 1936 års järnvägskommitté räknat med en sammanlagd inlösningskostnad
av cirka 330,000,000 kronor.1 Härav utgöras emellertid cirka 180,000,000
kronor av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas övertagna av staten. Ej
heller återstoden skulle behöva utges kontant utan förutsättes kunna likvideras
genom statsobligationer, förfallande till betalning först om 10 år. Genom
denna betalningsform undvikes alltså varje omedelbar statlig upplåning
för banornas likvidering, och härigenom mildras väsentligt återverkningarna
på lånemarknaden. I stor utsträckning innehas aktierna i de privata järnvägsföretagen
av kommunala korporationer, och för dessa torde en avyttring
av eller annan spekulation med de i utbyte erhållna statsobligationerna
vara rätt främmande.
Sammanfattningsvis må erinras örn järnvägarnas utomordentliga betydelse
för samfärdsel och folkförsörjning samt också ej minst för den militära försvarsberedskapen.
Under de förra världskrigsåren framträdde tydligt svagheten
av det svenska järnvägsväsendets redan då såsom otidsenlig ansedda
splittring på en mångfald skilda bansystem, i stor utsträckning ekonomiskt
svaga och mindre rationellt skötta. Sedan med utgångspunkt från dessa erfarenheter
1918 års järnvägskommitté tillsatts och sedan förhoppningarna om
privata fusioner genom de enskilda järnvägarna själva ej infriats samt sedan
därefter 1933 års riksdag tagit nytt initiativ i frågan åstadkoms slutligen vid
nästlidna års lagtima riksdag efter ytterligare vittomfattande utredningar
principbeslut om det privatägda järnvägsnätets övergång på staten. Det synes
angeläget att detta statsmakternas beslut ej nu frånträdes. Kraven på
en snar verkställighet av den sedan länge förberedda samordningen av det
svenska järnvägsnätet genom statsförvärv av de enskilda järnvägarna måste
tvärtom stegras i den mån som trafiksvårigheterna skärpas.
Vad nu närmast angår de i förevarande proposition avhandlade järnvägsinköpen
anser sig utskottet böra tillstyrka dessa. I viss mån böra de betraktas
som för staten förpliktande konsekvenser av tidigare gjorda förvärv. Trafiken
på den nu till inköp föreslagna järnvägslinjen Göteborg—Borås—Alvesta
påverkas sålunda av att Kalmar järnvägar numera övergått i statens hand.
Så anses jämväl vara fallet med sagda linjes fortsättning på andra sidan
Alvesta, alltså järnvägen Karlskrona—Växjö—Alvesta, beträffande vilken förhandlingar
pågå men ännu ej kunnat slutföras. Vad åter angår Varberg—
Borås—Herrljunga järnväg är det den nya statsbanelinjen Borås—Ulricehamn—Jönköping
— vilken öppnats för trafik från och med den 1 mars 1940
— som främst kommer i betraktande. I fråga örn den nu till inköp föreslagna
Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg hava de önskemål, vilka
statens transportkommission framfört i fråga om transportmöjligheter över
Uddevalla hamn, påskyndat försäljningsfrågan. För ett statsförvärv av Ud
1
I denna summa ingår emellertid ett belopp av cirka 25,000,000 kronor, utgörande värdet
av järnvägar, som vid 19159 och 1940 års riksdagar föreslagits till statsinlösen.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
devalia—Lelångens järnväg talar att den förvaltas gemensamt med sistnämnda
Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg.
I samband med ifrågavarande banors övergång till statens järnvägar förutsättes
enligt uppgörelserna att personalen likaledes övergår i statsbanornas
tjänst. Såsom departementschefen framhållit, erfordras ej härutinnan
något särskilt beslut av riksdagen, då personalens löneställning regleras i och
med att statsmakterna godkänna uppgörelserna. Vid själva övergången torde
dock uppkomma en del detaljspörsmål örn inplacering i löneklass, blivande
arbetsuppgifter, tjänsteställning o. s. v., vilka spörsmål måste ordnas. Rörande
dylika och andra personalen berörande frågor torde emellertid, som
1939 års riksdag redan uttalat, statens järnvägars ledning visa sig villig överlägga
med olika härav berörda personalgrupper.
Med tillstyrkande alltså av propositionen och avstyrkande av motionerna
får utskottet hemställa,
I. att motionerna I: 65 och II: lil ej må av riksdagen bifallas;
II.
att riksdagen, med bifall till föreliggande proposition
nr 101 och med avslag å motionen II: 230, må
a) besluta, att Göteborg—Borås, Borås—Alvesta, Varberg—
Borås, Borås—Herrljunga, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga
och Uddevalla—Lelångens järnvägar må på avtalade
villkor förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar;
b)
för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i statens
affärsverksfonder under rubrik Statens järnvägar anvisa
1) till statsförvårv av Göteborg—Borås och Borås—-Alvesta
järnvägar ett reservationsanslag av 11,537,000 kronor;
2) till statsförvårv av Varberg—Borås och Borås—Herrljunga
järnvägar ett reservationsanslag av 7,241,000 kronor;
3) till statsförvårv av Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga
och Uddevalla—Lelångens järnvägar ett reservationsanslag av
1,053,000 kronor.
Stockholm den 3 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS RÅSTOCK.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Nilsson i Landeryd,
Pauli, Lindström, von Heland, Sundberg, Bäcklund, Bäckström, Anderson i Arboga,
Bergman och Gränebo; samt
från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde, Eriksson
i Stockholm, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Andersson i Södergård,
Åqvist, Staxäng, Bergström och Hansson i Rubbestad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
1
Reservationer:
1) av herrar J. B. Johansson i Fredrikslund, Sundberg, Magnusson i Skövde
och Staxäng, vilka ansett att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:
»Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 207 uttalade sig 1939 års
riksdag för ett enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet genom de enskilda
banornas införlivning med statsbanenätet. Den förhoppningen uttalades,
att arbetet med statsinköpen skulle kunna slutföras inom en förslagsvis
angiven tidrymd av fem år.
Själva principfrågan om järnvägsnätets enhetliggörande, varom på sin
tid viss meningsskiljaktighet varit rådande, är härmed avgjord, och utskottet
har icke funnit anledning nu upptaga den till förnyat övervägande.
Utskottet kan likväl ej förbise de förändrade ekonomiska förhållanden,
som nu råda, och som på ett omvälvande sätt skilja sig från dem som man
vid tidpunkten för riksdagsbeslutet hade anledning räkna med. Den allvarliga
innebörden härav har uppenbarligen också varit aktuell för departementschefen,
då han i propositionen gör följande uttalande: ''Vid övervägandet
av de möjligheter, som det nuvarande läget innesluter, finner jag
mig emellertid böra framhålla, att tidigare gjorda uttalanden rörande den
tidsfrist, inom vilken järnvägsväsendets enhetliggörande borde genomföras,
icke bör betraktas i sådan grad bindande att statsförvärven av enskilda järnvägar
icke få ske i en långsammare takt, därest så ur allmänna synpunkter
skulle befinnas fördelaktigare.’ Jämväl riksgäldsfullmäktige hänvisa till
samma omständighet. Än starkare hänvisas därtill av reservanter inom
järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige samt i motioner I: 65 och II: lil
samt II: 230, vari yrkas på uppskov eller tidsförskjutning vid fullföljandet
av riksdagsbeslutet.
Denna katastrofala försämring i det ekonomiska läget och den hårda belastningen
på kapitalmarknaden hava ytterligare skärpts sedan den tidpunkt,
då förevarande proposition förbereddes, och naturligtvis ännu mer sedan
den tidpunkt, då järnvägsstyrelsen uppgjorde sitt förslag. , Frågan om ett
omedelbart fullföljande av 1939 års riksdagsbeslut har sålunda nu kommit
i ett väsentligt förändrat läge.
Statens finansiella ställning är, såsom i motionerna I: 65 och II: lil framhålles,
för närvarande hårt ansträngd och hela den ekonomiska situationen
utomordentligt pressad. Staten kan för närvarande icke genom beskattning
uppdriva tillnärmelsevis hela det belopp, som erfordras för de löpande utgifterna.
Endast med svårighet lär staten kunna komma att genom upplåning
uppbringa hela det väldiga belopp, som erfordras till att utfylla täckningen
av de löpande utgifterna, och det är överhuvud taget ovisst, örn sådan
upplåning kan ske utan en försämrande inverkan på penningvärdet till
stor skada för hela vårt samhälle. Varje onödig utgift, varje onödig finansiell
transaktion, som innebär någon påfrestning på penningmarknaden, är
fördenskull direkt skadlig, därigenom att den riskerar att leda till penningvärdets
försämring och kan komma att förhindra den nödvändiga koncen
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
trationen av alla våra ekonomiska resurser på livsviktiga ändamål. Det är
en bjudande plikt att i detta läge, då såväl statens som hela samhällets
ekonomi är till det yttersta pressad, undvika varje belastning, som, om den
ock avser ett önskvärt ändamål, dock icke är trängande nödvändig utan kan
uppskjutas.
Visserligen skall enligt propositionen likvid för järnvägarna till den del
den överstiger de fastigheterna redan graverande lånen icke erläggas med
kontanta medel utan med 3-procents om tio år förfallande obligationer. Utskottet
finner emellertid uppenbart, att denna likvid, som i köparens händer
kommer att innebära, att aktier av mer eller mindre ovisst framtidsvärde
ersättas med säkra statliga skuldförbindelser, icke kan undgå att påverka
kapitalmarknaden. Till stor del komma dessa obligationer i kommuners
ägo. Den starkt restriktiva lånepolitik, som nu kommer att av statsmakterna
åläggas kommunerna, torde då med stor sannolikhet medföra, att
kommuner i avsaknad av möjligheter till egen upplåning komma att, om
ock med viss underkurs, försälja dylika obligationer för att skaffa medel
till av kommunen såsom angelägna ansedda nya företags igångsättande.
Likartat torde ock gälla, där de mera osäkra aktieinnehaven å enskilda händer
bli utbytta mot de säkra statsobligationerna.
Vad beträffar den grad av trängande angelägenhet, som kan tillmätas ett
införlivande av enskilda järnvägar i statsbanenätet, vill utskottet icke underlåta
att erinra örn att flera av de till inköp föreslagna järnvägslinjerna,
så exempelvis Varberg—Borås—Herrljunga och Göteborg—Borås—Alvesta
järnvägar, hava varit och äro väl skötta företag, om vilka obestridligt gäller,
att de väl fyllt sin uppgift som led i vårt lands kommunikationsväsende. Den
omständigheten, att riksdagen genom 1939 års beslut ansett önskvärt, att
det svenska järnvägsnätet enhetliggöres i statens hand, får icke förväxlas
nied en på sina håll tydligen förefintlig förmodan, att det med hänsyn till
nuvarande krisläge vore trängande nödvändigt att just nu genomföra detta
förstatligande för att därigenom få den totala trafikapparaten i ett fullgott
funktionsdugligt skick. Så är förvisso icke fallet, och de omedelbara
fördelar, som kunna vinnas genom nu föreslagna banors förstatligande, torde
vara av mycket begränsad omfattning.
Ur här anförda synpunkter kunde ett uppskov med de nu föreslagna järnvägsinköpen
vara berättigat. För uppskov skulle också kunna tala, att fullständig
utredning icke förebragts rörande storleken av det kapital och de
ekonomiska uppoffringar, som efter statsförvärvet kunna erfordras för att
bringa de övertagna järnvägarna till statsbanestandard i fråga om järnvägsanläggningar,
stationsbyggnader och rullande materiel samt jämväl i avseende
på driftens besörjande, vilkens ekonomiska utfall ju påverkas av förändringar
av löner och taxor i uppåt- resp. nedåtgående riktning. Utöver
de omkring 20,000,000 kronor, som nu begäras såsom riksstatsanslag, omfattar
transaktionen cirka 3,000,000 kronor statslån, som överföras utan att
passera riksstaten, och då härtill komma de nyssnämnda extra men ännu
icke redovisade ekonomiska uppoffringarna, måste affären anses vara av betydande
storleksordning.
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
9
Utskottet har således icke velat försumma att anmäla, att enligt dess mening
vittgående och mycket vägande betänkligheter föreligga. Då emellertid
beträffande de nu till inlösen föreslagna järnvägarna förberedelsearbeten
av olika slag och preliminära köpeavtal fullbordats och hela ärendets handläggning
fortskridit så långt, vill utskottet, örn ock med tvekan, icke motsätta
sig att Kungl. Maj:ts förslag nu bifalles.
Under sådana omständigheter kan emellertid utskottet icke underlåta att
uttala sin anslutning till den tanke, som får anses ligga under departementschefens
nyss refererade uttalande, d. v. s. att fortsatta fullföljandet av 1939
års riksdagsbeslut bör ske i långsammare takt och, så länge nuvarande krisförhållanden
råda, icke fullföljas längre än som av särskilda tungt vägande
omständigheter i de speciella fallen kan vara betingat. Vad i motionerna 1:65
och II: lil i sådan riktning anförts synes utskottet värt beaktande. Jämväl
till innehållet i motionen 11:230 måste den allra största hänsyn tagas. Huru
önskvärt ett fortsatt förstatligande av enskilda järnvägar än ur olika synpunkter
kan synas, kan utskottet i nuvarande tidsläge icke bortse från de
utomordentliga krav på kapitalmarknad, finanser och ekonomi, som ställas
av vår enda nu avgörande nationella livsfråga, nämligen försvarets stärkande
och frihetens bevarande. I en tid då statsmakterna anse sig tvungna
till långtgående restriktioner i fråga om kommunernas upplåning och då
statsmakterna själva i avseende på särdeles viktiga kulturella och sociala
angelägenheter icke blott ålägga sig sträng återhållsamhet utan även vidtaga
direkta nedskärningar i fråga om tidigare riksdagsbeslut, måste jämväl
i denna fråga om järnvägsväsendets förstatligande samma återhållsamhet
ådagaläggas. Utskottet anser sig fördenskull icke kunna underlåta uttala,
att det fortsatta fullföljandet av förstatligandet bör i huvudsak uppskjutas.
Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen i anledning av motionerna 1:65 och
11:111 må i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att vid nu inträdda
förhållanden med det fortsatta förstatligandet av de
enskilda järnvägarna bör tillsvidare anstå, där så utan olägenhet
kan ske, samt att i de fall, statsinlösen sker, största
återhållsamhet bör iakttagas från statens järnvägars sida i
fråga om ytterligare kapitalinvesteringar i samband med
statsdriftens utvidgande;
II. ---.»;
2) av herr Nilsson i Landeryd, vilken ansett att utskottets yttrande och
förslag bort hava följande lydelse:
»Med bifall lill---(== utskottet)--- — av fem år.
Då nu ifrågasättes---påfrestande världskrigsåren.
Samma olägenheter---elektriska banlinjerna.
All utländsk erfarenhet---efter hand förstatligats.
Har inom ett land---konsekvenser.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 137.
Från ledande ansvarigt håll — — — vid ett krigsläge. Utskottet anser
alltså, att starka trafiktekniska skäl tala för att arbetet med de privata järnvägarnas
inlösen bör fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid
1939 års lagtima riksdag.
Det bör emellertid ej förbises att tidsförhållanden göra all ekonomisk
planläggning vansklig lika litet som att ifrågavarande järnvägsförvärv kunna
te sig rätt vittutseende. Som en antydan om storleksordningen må nämnas
att 1936 års järnvägskommitté räknat med en sammanlagd inlösningskostnad
av cirka 330,000,000 kronor. Härav utgöras cirka 180,000,000 kronor
av i huvudsak bundna lån, vilka förutsättas övertagna av staten. Återstoden
skulle kunna likvideras genom statsobligationer, förfallande till betalning
först om 10 år. Genom denna betalningsform undvikes alltså varje omedelbar
statlig upplåning för banornas likvidering, och härigenom mildras väsentligt
återverkningarna på lånemarknaden.
Utan att fälla något omdöme om huruvida den preliminära kostnadsberäkning,
som 1936 års järnvägskommitté verkställt, kan visa sig hållbar, anser
utskottet likväl att de ekonomiska förhållanden som nu råda på ett omvälvande
sätt skilja sig från dem, som man vid tidpunkten för kommitténs
arbete och riksdagsbeslutet i ärendet kunde beräkna. Den allvarliga innebörden
härav har uppenbarligen också varit aktuell för departementschefen,
då han i propositionen gör följande uttalande: ’Vid övervägandet av de
möjligheter, som det nuvarande läget innesluter, finner jag mig emellertid
böra framhålla, att tidigare gjorda uttalanden rörande den tidsfrist, inom
vilken järnvägsväsendets enhetliggörande borde genomföras, icke bör betraktas
i sådan grad bindande att statsförvärven av enskilda järnvägar icke
få ske i en långsammare takt, därest så ur allmänna synpunkter skulle befinnas
fördelaktigare.’ Jämväl riksgäldsfullmäktige hänvisa till samma omständighet.
Då det icke är möjligt att nu bedöma utvecklingen under den allra närmaste
framtiden, instämmer utskottet i departementschefens och riksgäldskontorets
här ovan återgivna uttalande angående den tidsrymd inom vilken
järnvägarnas förstatligande bör genomföras.
Vad nu närmast angår----(utskottet fr. o. m. sid. 5 sista stycket).»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:243 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statsförvärv av Göteborg—Bords med flera järnvägar. s. 1 i texten