Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—-30 juni 1939 m. m.

1940-05-31 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1940:196, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—-30 juni 1939 m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

1

Nr 196.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning för tiden 1 juli 1938—-30 juni 1939

m. m.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1939 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och

inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid

att följa den ordning som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Särskild revision av vissa krisutgifter. Under rubriken Riksdagens

revisorers verksamhet, § 1, hava revisorerna uttalat sig i anledning av sitt

till urtima riksdagen föregående höst ingivna förslag rörande särskild revision

av vissa krisutgifter (Del I, sid. 2—5).

Revisorerna hade genom en den 11 november 1939 till första särskilda utskottet

vid urtima riksdagen avlåten skrivelse upptagit frågan om särskild

revision av de utgifter, som föranledas av vidtagna krisåtgärder såväl i avseende

å försvarsväsendet som beträffande verksamheten hos vissa krisorgan,

som tilldelats särskilda uppgifter i förvaltningshänseende. Revisorerna hade

i en särskild promemoria anfört sina synpunkter i detta ämne samt framhållit,

att de funnit önskvärt att redan då bringa dessa synpunkter till särskilda

utskottets kännedom under hemställan att de måtte av utskottet beaktas.

Efter ett återgivande av promemorians lydelse och första särskilda utskottets

utlåtande nr 57 i vad det avsåge revisorernas framställning, hava

revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Under erinran om att de krisutgifter, varom här är fråga, icke ingå i de

räkenskaper, som äro föremål för granskning vid denna revisionsförrättning,

och med hänsyn till den ställning, som riksdagen numera tagit till frågan

örn särskild revision av krisutgifterna, hava revisorerna icke ansett sig böra

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 6 sami. Nr 196. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Utskottet.

i sin berättelse närmare ingå på de speciella frågor, som i promemorian berörts

och som äga samband med under revisorernas resor gjorda iakttagelser

beträffande förhållanden inom försvarsväsendet och folkförsörjningen.

I anledning av urtima riksdagens skrivelse, nr 88, i berörda fråga har

Kungl. Majit tillsatt en särskild nämnd, »statens krisrevision», för vilken

Kungl. Majit den 16 februari 1940 utfärdat instruktion (S. F. S. nr lil). För

krisrevisionens verksamhet under innevarande och nästföljande budgetår

har riksdagen redan anvisat medel.

Om vad sålunda förekommit bär utskottet velat här

erinra.

2:o) Ekonomiska översikter. Under rubriken Riksdagens revisorers

verksamhet, § 2, hava revisorerna behandlat frågan om vissa ekonomiska

översikter (Del I, sid 5 och 6).

Under § 71 i sin år 1934 avgivna berättelse meddelade riksdagens revisorer

-— under hänvisning till att en omläggning av riksstatens utgiftssida i enlighet

med beslut av samma års riksdag inom kort komme att verkställas —

att upprättandet av vissa tabeller och översikter, vilka tidigare skett genom

revisorernas försorg, skulle överflyttas till riksräkenskapsverket samt att revisorerna

redan då vidtagit en beskärning av sitt tabellverk. I samband därmed

framhöllo revisorerna, att de allt fortfarande hade för avsikt att dels

upprätta vissa tabeller och översikter beträffande kostnader, vilka till väsentlig

del bestriddes av fonder eller andra inkomstkällor, vilka icke vore att

hänföra till statsanslag, dels i översiktstabeller meddela sådana uppgifter,

vilka icke plägade i annan ordning förekomma och vilka kunde anses äga ett

mera allmänt intresse, dels ock göra sammanställningar i övrigt, som vore

betydelsefulla antingen ur statistisk synpunkt eller för att bevara önskvärd

kontinuitet i de genom statens försorg meddelade finansiella översikterna.

Efter att hava erinrat härom hava revisorerna i ärendet anfört, bland

annat, följande.

Erfarenheten under de senaste åren har givit vid handen, att de av riksräkenskapsverket

i dess årsbok meddelade finansiella och statistiska uppgifterna

i åtskilliga hänseenden icke fyllde samma ändamål som tidigare statsrevisorernas

tabellverk och framför allt ifråga om inkomsterna där meddelade

uppgifter — i viss mån sammanhängande med i statsbokföringen gjorda

förändringar — äro så knapphändiga, att man i allmänhet icke kan erhålla

en tillförlitlig översikt över viss gren eller viss detalj av den statliga verksamheten,

där denna till en del finansieras med bidrag av andra medel än

rena statsmedel. Jämväl med hänsyntagande till uttalade önskemål från de

budgetbehandlande riksdagsutskottens sida hava revisorerna nu med stöd av

viss paragraf i sin instruktion velat i sin berättelse sammanföra och intaga

vissa översikter, vilka tidigare i annat sammanhang meddelats, men vilka

icke, åtminstone för närvarande, i föreslagen uppställning lämnas av annan

myndighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196-

3

Revisorerna hava denna gång i enlighet med framförda önskemål meddelat

uppgifter rörande ekonomien vid de statliga sjukhusen. På grund av

pågående omläggning av redovisningen ifråga om de militära sjukhusen hava

dock dessa för tillfället uteslutits. Revisorerna ämna ett följande år lämna

sammanställningar även rörande vissa ekonomiska förhållanden ifråga örn

vårdanstalter, upptagna under socialhuvudtiteln, samt beträffande institutioner

och försöksgårdar, upptagna under jordbrukshuvudtiteln, allt i den mån

icke sådana uppgifter direkt kunna hämtas ur de räkenskapssammandrag,

som ingå i riksräkenskapsverkets årsbok. Jämväl ifråga om vissa statsunderstöd

hava revisorerna för avsikt att framdeles meddela närmare uppgifter.

Revisorerna, som hava för avsikt att vid meddelandet i sin berättelse av

ytterligare uppgifter av denna art inhämta de önskemål, som inom riksdagen

i sådant hänseende kunna framställas, hava velat här lämna redogörelse för

de åtgärder, som från deras sida sålunda vidtagits.

Vad revisorerna under ovannämnda punkt meddelat om de åtgärder, de

vidtagit och hava för avsikt att ytterligare vidtaga för viss komplettering

av revisionsberättelsen i huvudsak efter samråd med de budgetbeliandlande

utskotten inom riksdagen, har utskottet ansett sig böra lämna utan erinran

och samtidigt framhålla önskvärdheten av att just de uppgifter, som för

riksdagen och dess verksamhet äro av speciellt intresse, framdeles böra, i

den mån de icke i annan form göras tillgängliga, inflyta i revisionsberättelsen.

Utskottet har velat detta för riksdagen

omförmäla.

3:o) Vissa tidigare av riksdagens revisorer gjorda framställningar, som

föranlett skrivelser från riksdagens sida. Under rubriken Riksdagens revisorers

verksamhet, § 3, hava revisorerna med ledning av de uppgifter, som

årligen av justitieombudsmannen i hans ämbetsberättelse lämnas riksdagen,

undersökt i vad mån tidigare av riksdagens revisorer gjorda framställningar,

vilka föranlett skrivelser till Kungl. Maj:t från riksdagens sida, icke blivit

föremål för slutlig behandling (Del I, sid. 6—12).

Revisorerna hava efter en redogörelse i ämnet anfört följande.

Den sålunda lämnade redogörelsen synes revisorerna giva vid handen,

att ett stort antal spörsmål — ofta av betydande ekonomisk räckvidd —

ännu icke kunnat bliva föremål för slutlig handläggning. Svårigheter synas

också, närmast med hänsyn till skilda departements olika praxis vid ärendenas

avförande ur diarierna möta ali erhålla uppgift örn de åtgärder, som

i vissa fall hava blivit vidtagna i anledning av riksdagens på revisorernas

initiativ gjorda framställningar.

Revisorerna vilja i anledning härav meddela, att de anse önskvärt att

inom revisionen upprättas register över framställningar av förevarande

slag samt att årligen anteckningar verkställas rörande vidtagna åtgärder.

Genom en sådan anordning kunna revisorerna för framtiden bättre överblicka

nämnda frågors fortsatta behandling, vilket måste anses vara till

fördel för deras arbete. Även för riksdagen torde det vara av värde att

kunna i förekommande fall utan större omgång erhålla kännedom örn det

resultat, en hänvändelse av detta slag från dess sida kommit alt föranleda.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 196

Utskottet.

Utskottet.

Revisorerna vilja här meddela, att de hava för avsikt att föranstalta om vidtagande

av en dylik åtgärd för framtiden.

Utskottet har i likhet med revisorerna uppmärksammat, att ett stort antal

spörsmål, ofta av betydande ekonomisk räckvidd, vilka föranlett riksdagen

att på revisorernas initiativ göra framställning till Kungl. Maj:t,

ännu icke blivit föremål för slutlig handläggning. Utskottet måste finna

detta vara i åtskilliga avseenden ganska betänkligt, i all synnerhet som

vissa av riksdagens framställningar ganska lång tid lämnats utan slutlig

åtgärd. Detta har icke kunnat undgå att medföra vissa olägenheter inom

förvaltningen och även föranlett efterverkningar i ekonomiskt avseende.

Utskottet anser lämpligt, att revisorerna framdeles följa de åtgärder, som

tid efter annan vidtagas i anledning av på deras förslag gjorda hänvändelser

från riksdagens sida, samt lämna riksdagen upplysningar härom.

Utskottet har velat detta för riksdagen

omförmäla.

4:o) Statsverkets kostnader för fri rättegång. Centralisering av fångvårdsanstalterna.

Under justitiedepartementet, § 4, hava revisorerna till

behandling upptagit frågan örn en begränsning av statsverkets utgifter för

den fria rättegången (Del I, sid. 13—20).

Vidare hava revisorerna under § 5 i sin berättelse i en tabellarisk uppställning

påvisat variationen i vårdkostnaderna vid de olika fångvårdsanstalterna

och i anslutning därtill uttalat, att variationen i och för sig syntes

motivera, att det inom fångvården för närvarande pågående arbetet med

centralisering av anstalterna bedrives och fullföljes med all skyndsamhet

och i den utsträckning, som kan visa sig möjlig med hänsyn till rådande

förhållanden (Del I, sid. 21 och 22).

I sistnämnda fråga har yttrande avgivits av fångvårdsstyrelsen (Del II,

sid. 1 och 2).

Beträffande de två här ifrågavarande ärendena har utskottet redan i sitt

utlåtande nr 2 (punkt 24 och 30) yttrat sig, varom utskottet velat här

erinra.

5:o) Anslagen till mödrahjälp. Under socialdepartementet, § 7, hava

revisorerna framställt vissa anmärkningar rörande handhavandet av anslagen

till mödrahjälp (Del I, sid. 23—43).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

5

Förklaringar hava avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och flertalet mödrahjålpsnämnder

(Del II, sid. 3—129).

Beträffande detta ärende kommer utskottet att framdeles under riksdagen

yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

6:o) Hjälpverksamheten vid statens sinnessjukhus. Under socialdepartementet,

§ 8, hava revisorerna behandlat den vid statens sinnessjukhus anordnade

hjälpverksamheten (Del I, sid. 43—52).

Enligt 93 § i stadgan angående sinnessjukvården i riket den 19 september

1929 skall vid de statens sinnessjukhus, som Kungl. Majit bestämmer, anordnas

hjälpverksamhet, vilken skall avse att inom upptagningsområde, som

är bestämt för sjukhuset eller avdelning därav, meddela sinnessjuka eller

personer, hos vilka utbrott av sinnessjukdom kan befaras, ävensom dem

närstående de råd och anvisningar, som i varje särskilt fall må erfordras

rörande vården av den sjuke eller till förekommande av det befarade sjukdomsutbrottet,

samt att bistå å sinnessjukhuset intagna eller därifrån utskrivna

i personliga och ekonomiska angelägenheter.

Hjälpverksamheten handhaves enligt sinnessjukstadgans 94 § av en vid

sjukhuset anställd överläkare (hjälpverksamhetsläkaren), med biträde dels,

där det erfordras, av annan vid sjukhuset anställd läkare, dels ock av en eller

flera förestånderskor. Är hjälpverksamhetsläkaren ej tillika sjukhuschef,

skall verksamheten stå under sjukhuschefens inseende. Nämnda läkare skola

dels i den omfattning, som av medicinalstyrelsen betämmes, vid mottagningar

å en särskild hjälpbyrå, dels ock under förekommande resor kostnadsfritt

tillhandagå allmänheten i de hänseenden, som i 93 § här ovan blivit särskilt

angivna. Vid dylika mottagningar är förestånderskan skyldig att biträda

läkaren.

Revisorerna hava införskaffat uppgifter under förmedling av medicinalstyrelsen

rörande hjälpverksamhetens omfattning och arbetsformer vid

skilda sjukhus samt i fråga om dess betydelse ur såväl medicinska som ekonomiska

synpunkter. Avsikten därmed har varit att närmare få belyst det

praktiska värdet av denna enligt riksdagens beslut försöksvis anordnade

verksamhet. Därjämte hava revisorerna samtidigt begärt yttranden i ämnet

från vederbörande hjälpverksamhetsläkare och förestånderskor innehållande

jämväl önskemål beträffande verksamhetens fortsatta utveckling, ävensom

uppgift örn möjligheterna att genom hjälpverksamheten åstadkomma ett

effektivare utnyttjande av förefintliga platser vid statens sinnessjukhus.

I de inkomna yttrandena framhålles allmänt — meddela revisorerna —

att genom hjälpverksamhetens personliga kännedom örn de vårdsökande

sjuka kunnat för intagning på sinnessjukhus utväljas de mest svårskötta

fallen och sådana fall, där utsikterna till gynnsamma behandlingsresultat

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Utskottet.

varit störst. ^ Mare understrykes, att den hjälp, som hjälpverksamheten kan

giva de från sinnessjukhus utskrivna i ekonomiska och sociala ting i samband

med utskrivningen och därefter, möjliggör en tidigare utskrivning än

eljest. Allmänt vitsordas även betydelsen av den kostnadsfria rådgivningen

och hjälp, som hjälpverksamheten lämnar kommunala myndigheter och enskilda,

och den kontakt, som därigenom uppehålles mellan sinnessjukhusen

och folket ute i bygderna.

Av de olika sjukhusens till revisorerna lämnade uppgifter framgår, att

samtliga kostnader för hjälpverksamheten under budgetåret 1938/39 uppgått

till ungefär 150,000 kronor.

Revisorerna hava avslutat sin redogörelse med följande uttalande.

Den översikt över den vid statens sinnessjukhus anordnade hjälpverksamheten,

som erhålles genom de av revisorerna infordrade uppgifterna, synes

revisorerna visa, att denna från början som försöksverksamhet betecknade

gren av den statliga sinnessjukvården varit väl ägnad att tillgodose de

intressen, som härmed avsetts, i det den underlättat vården av de psykiskt

sjuka ur såväl medicinsk som social synpunkt, samtidigt som den kunnat

bidraga till ett ändamålsenligt utnyttjande av befintliga vårdplatser och

därigenom jämväl främja ett ur ekonomisk synpunkt rationellt utnyttjande

av sinnessjukvårdens resurser. De hittills vunna erfarenheterna synas revisorerna

tala för, att en fortsatt utveckling av verksamheten kommer att

visa sig gagnelig. Härigenom torde även — i samband med den utveckling

av sinnessjukvården på andra områden, som må vara erforderlig -— de allmänt

kända svårigheter, som beredande av lämplig vård åt vissa sinnessjuka

nu innebär för de kommunala myndigheterna, kunna i väsentlig

män minskas. De inkomna yttrandena från hjälpverksamhetsläkarna synas

även giva vid handen, att platserna på sinnessjukhusen kunna effektivare

utnyttjas, om en utveckling sker av den nu anordnade hjälpverksamheten

vid sjukhusen, en sak som ej torde vara utan betydelse, då det gäller bedömandet

av platsbehovet för framtiden. De önskemål, som framförts angående

vissa kompletteringar i fråga om hjälpverksamheten, särskilt i form

av möjlighet för däri anställd personal att mera odelat få ägna sig åt dessa

speciella vårduppgifter, synas revisorerna därför vara förtjänta av att bliva

i lämpligt sammanhang beaktade. Vidare torde ett underlättande av verksamheten

i dess uppgift att bistå de sjuka i ekonomiska angelägenheter —

särskilt ifråga om bidrag till självhjälp genom ordnandet av arbetsmöjligheter

— i form av vissa medel till hjälpverksamhetens förfogande, kunna

visa sig värdefullt ur både social och medicinsk synpunkt.

Revisorerna hava ansett det äga intresse för riksdagen att erfara huru denna

verksamhet vid sinnessjukhusen utvecklats och hava därför i sin berättelse

velat lämna denna redogörelse.

Av den verkställda utredningen synes det utskottet framgå, att en fortsatt

utveckling av den vid statens sinnessjukhus anordnade hjälpverksamheten,

vilken från början betecknats såsom en försöksverksamhet, varit ägnad att

underlätta vården av de psykiskt sjuka ur såväl medicinsk som social synpunkt

samtidigt som ett ur ekonomisk synpunkt rationellt utnyttjande av

sinnessjukvårdens resurser, särskilt i fråga om befintliga vårdplatser, visat

sig möjligt. Utskottet är i likhet med revisorerna av den uppfattningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

7

att den anordnade hjälpverksamheten hör kunna leda till ett effektivare

utnyttjande av platserna på sinnessjukhusen, något som icke torde vara

utan betydelse då det gäller bedömandet av platsbehovet i framtiden. För

de kommunala myndigheterna böra också åtskilliga nu förefintliga svårigheter

kunna minskas.

Utskottet håller i likhet med revisorerna före, att särskilt intresse bör ägnas

frågan om bidrag till självhjälp genom ordnandet av arbetsmöjligheter, samt

att ytterligare åtgärder för vinnande av detta ändamål böra vidtagas, varigenom

de möjligheter, som hjälpverksamheten giver, torde kunna fullt ut tagas

i anspråk. Emellertid anser sig utskottet kunna förutsätta, att medicinalstyrelsen

på lämpligt sätt och vid lämplig tidpunkt upptager till behandling

de frågor, avseende hjälpverksamhetens effektivisering, som av revisorerna

gjorts till föremål för undersökning. Vid sådant förhållande har utskottet

nu allenast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Vissa upphandlingsärenden. Under socialdepartementet, § 9, hava

revisorerna behandlat visst upphandlingsärende vid statens arbetslöshetskommission

(Del I, sid. 52 och 53).

Enligt § 17 i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling

och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom

skall infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske

genom offentlig kungörelse. I § 18 av samma förordning är vidare föreskrivet,

att anbud i stället för genom offentlig kungörelse får infordras genom

särskilda skrivelser, när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer

anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel,

som erfordras för avtalets behöriga fullgörande eller finnas äga den

pålitlighet, som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Vid sin granskning av statens arbetslöshetsko mmissions protokoll den 14

juni 1939 rörande inköp av cementrör m. m. till arbetsplatsen nr 775 Twingvägen,

Alnaryd, Blekinge, hava revisorerna observerat, att platsledaren den

30 mars 1939 infordrat offert å vissa cementvaror från sex olika företag, att

fem av dem inkommit med anbud, dagtecknade den 24 mars, den 14 april,

den 19 april, den 5 maj resp. den 10 maj 1939, att någon dag ej utsatts, då

anbuden skulle vara ingivna, att protokoll vid anbudets öppnande, såvitt revisorerna

kunnat finna, ej förts och att ej heller tre man närvarit vid öppnandet.

Revisorerna hava uttalat följande.

Entreprenadförordningen åsyftar å ena sidan att garanti skall vinnas för

att billigast möjliga priser skola kunna ernås och å andra sidan att varje

leverantör skall i vederbörlig ordning beredas tillfälle att — om han så

önskar — leverera varor till det allmänna. En uraktlåtenhet att genom

allmän kungörelse infordra anbud kan lätteligen medföra — förutom alltför

hilga priser — gynnandet av vissa firmor. Det är därför av största vikt,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

att de för entreprenadförfarandet föreskrivna formerna noggrant iakttagas.

Så har uppenbarligen ej skett i det fall, som ovan relaterats. Sålunda har

exempelvis någon viss dag för inlämnandet av anbuden icke angivits och

brytandet av anbuden har ej vederbörligen kontrollerats. Härigenom har

uppstått möjlighet för arbetsledaren att successivt taga del av anbuden med

de konsekvenser, som detta kunnat medföra. Huruvida arbetsledaren också

begagnat sig av nyssberörda möjlighet är emellertid icke möjligt att på

grundval av tillgängliga handlingar bedöma. Tillvägagångssättet vid entreprenadfrågans

behandling kan i varje fall icke försvaras. Belysande härutinnan

är, bland annat, det faktum, att en av de anbudsgivande firmorna

inkommit med sitt anbud redan sex dagar innan platsledaren officiellt infordrat

offert från firman ifråga.

Revisorerna finna det vid ifrågavarande inköp tillämpade förfaringssättet

synnerligen anmärkningsvärt.

Yttranden hava avgivits av statens arbetslöshetskommission, som bifogat

en å dess tekniska avdelning utarbetad promemoria, samt av statskontoret

och riksräkenskapsverket. (Del II, sid. 129—134.)

Av promemorian framgår, bland annat, att offerterna förvarats oöppnade i

arbetsplatsens kassaskåp till dess de den 10 maj 1939 öppnats av platsledaren i

närvaro av vågmästaren samt att protokoll förts vid anbudens öppnande.

Statskontoret, som vid avgivande av sitt utlåtande under hand erhållit del

av kommissionens förklaring och den därvid fogade promemorian, har yttrat,

bland annat, följande.

På grund av den av arbetslöshetskommissionen sålunda förebragta utredningen

synes ådagalagt, att vissa felaktigheter begåtts i fråga om handläggningen

av förevarande upphandlingsärende. Statskontoret vill för sin del

till förebyggande av en upprepning härav förorda, att leveransanbud även i

sådana fall, då deras infordrande anförtrotts åt platsledare, insändas direkt

till kommissionen och brytas hos denna. Garanti skulle på detta sätt vinnas

för att de beträffande öppningsförfarandet föreskrivna formerna bleve

vederbörligen iakttagna och kommissionen omedelbart erhölle kännedom,

örn vid infordrandet angivits tid för anbudens avlämnande och i övrigt

tillämpats i upphandlingsförordningen med avseende å anbudsinfordrande

givna bestämmelser.

Viskottet. Utskottet vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen

under gångna år funnit skäl föreligga till anmärkning mot skilda myndigheters

sätt att förfara i upphandlingsärenden. Utredningen i nu föreliggande

fråga giver vid handen, att -— även örn revisorernas anmärkningar i

vissa stycken få anses förklarade genom vad myndigheterna i ärendet anfört

— de erinringar som tidigare gjorts från revisorernas sida för åstadkommande

av en riktig tillämpning av upphandlingsförordningens bestämmelser, icke

på alla håll fått avsedd verkan. I anledning härav ifrågasätter utskottet, som

i likhet med revisorerna finner det vara av största vikt att sagda bestämmelser

noggrant iakttagas, huruvida icke särskilda åtgärder i angivna syfte böra

vidtagas. Vad angår de ärenden, som handläggas av arbetsmarknadskommissionen

(tidigare arbetslöshetskommissionen) underordnade myndigheter,

synes det av statskontoret framställda förslaget böra närmare prövas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

9

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande de synpunkter, utskottet

givit uttryck åt beträffande upphandlingsförordningens

tillämpning.

8:o) Mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan kronan och Stockholms

stad. Under kommunikationsdepartementet, § 14, hava revisorerna

framställt vissa erinringar avseende mark- och stadsplaneförhandlingarna

mellan kronan och Stockholms stad (Del I, sid. 61—72).

1925 års riksdag anhöll i skrivelse nr 264, att Kungl. Majit måtte vidtaga

åtgärder för att få då svävande frågor rörande äganderätten till och användningen

av kronans inom Stockholms stads område belägna markområden

definitivt lösta och för att åstadkomma en revision av gällande avtal och

uppgörelser av ekonomisk innebörd mellan kronan och staden, i den mån

en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans intressesynpunkt

vara önskvärd. I anledning av denna framställning tillsatte Kungl.

Majit den 12 juni 1925 en särskild kommission — kronans fastighetskommission

av år 1925 — vars uppgifter senare övertogs av djurgårdskommissionen.

Revisorerna hava framhållit, att riksdagen tagit initiativ även ifråga om

djurgårdskommissionens sammansättning och organisation. Sålunda har

1936 års riksdag anhållit om förslag från Kungl. Maj :t örn vissa förändringar

i dessa avseenden. Ett av Kungl. Majit i anledning härav framlagt dylikt

förslag blev sedermera godkänt av 1937 års riksdag.

Den 31 mars 1939 tillsatte Kungl. Majit på förslag av Stockholms stadskollegium

en särskild kommission med närmaste uppgift, att efter en allmän

inventering av mellan staten och staden föreliggande markfrågor undersöka

möjligheterna att åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna,

på vars grundval de aktuella spörsmålen kunna vinna en sa snabb

lösning som möjligt utan att sammanhanget med den pa längre sikt lagda

planen brytes.

Kommissionen skulle bestå av, förutom överståthållaren såsom ordförande,

två representanter för kronan och två för staden.

Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.

På sätt framgår av det anförda har genom statsmakternas gemensamma

beslut och i anslutning till de initiativ och direktiv, som riksdagen framfört,

på sin tid upprättats ett särskilt statligt organ — kronans fastighetskommission

av år 1925, vilkens uppgifter numera övertagits av djurgardskommissionen

— för dels översikt över alla statliga markfrågor rörande Stockholm

och dess omgivningar, dels ock förhandlingar med Stockholms stad i

mark- och därmed sammanhängande stadsplane- samt exploateringsfrågor.

Genom att behandlingen av dessa frågor samlats hos ett enda organ, har

vunnits den av riksdagen redan 1925 såsom önskvärd framhallna garantien

för en enhetlig behandling av dessa frågor och detta organ har förvärvat

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

speciell erfarenhet och kunnat samla ett avsevärt utredningsmaterial inom

området.

Av redogörelsen framgår vidare, att detta organ, djurgårdskommissionen,

som med hänsyn till initiativet vid dess tillsättande och organisationen därav

i särskild grad blivit anknutet till riksdagen, tillsammans med stadens

vederbörande förhandlingsorgan genomfört ett flertal avtal mellan kronan

och staden, vilka godkänts av såväl statsmakterna som Stockholms stad.

Åtskilliga av dessa avtal äro av synnerligen betydande ekonomisk omfattning.

I enlighet med vad djurgårdskommissionen meddelat i sin senaste arbetsredogörelse,

har kommissionen i samråd med stadens förhandlingsdelegerade

avsett att, sedan övriga mark- och stadsplanefrågor nu bringats till slutlig

lösning, koncentrera sig på de två återstående uppgifter, vilka riksdagen

vid upprepade tillfällen framhållit borde snarast möjligt slutföras, nämligen

stadsplanelägguingen av ovan angivna ytterligare delar av Ladugårdsgärdet

samt regleringen av kronans och stadens svävande markmellanhavanden

m. m. Såväl inom kommissionen som å stadens sida hava vidlyftiga

förarbeten fullgjorts för dessa båda frågors slutliga avgörande.

På sätt likaledes ovan refererats har emellertid numera för behandling av

frågor rörande kronan och Stockholms stad tillsatts ytterligare en kommission,

som antagit benämningen 1939 års markkommission. I för denna nya

kommission utfärdad instruktion saknas gränsdragning mellan å ena sidan

de uppgifter djurgårdskommissionen instruktionsenligl skall fullfölja och å

andra sidan den tillsatta markkommissionens arbetsuppgifter. Härigenom

har uppkommit en oklarhet örn de båda kommissionernas kompetens, som

icke kan vara till fördel för statens intressen. Det av riksdagen uttalade

önskemålet, att berörda ärenden från statens sida höra handläggas enhetligt,

synes genom markkommissionens tillkomst hava blivit åsidosatt.

Enligt vad revisorerna erfarit har inom 1939 års markkommission ifrågasatts,

att det av djurgårdskommissionen i enlighet med statsmakternas direktiv

bedrivna arbetet rörande stadsplaneläggning skulle undanskjutas på

obestämd tid i avbidan på utredning — genom 1939 års markkommissions

försorg — örn undantagande från bebyggelse av sådan ej ännu exploaterad

mark å Ladugårdsgärdet, som ej erfordrades för statliga byggnadsändamål,

preliminärt angiven till cirka 300,000 kvadratmeter, eller kommunala anläggningar,

preliminärt angiven till cirka 280,000 kvadratmeter. För den

händelse^ 1939 års markkommission skulle själv få avgöra, vilka markin.

fl. frågor den skulle äga upptaga kunde markkommissionen komma att

övertaga även de av djurgårdskommissionen nu utövade allmänna funktioner

såsom kronans förhandlingsorgan med Stockholms stad.

Den redogörelse, som ovan lämnats rörande hittills uppnådda resultat

i fråga örn överenskommelser på detta område, torde icke utvisa behov av

något nytt förhandlingsorgan för kronan. Med hänsyn härtill och till sättet

för djurgårdskommissionens tillkomst och till formerna för lämnandet av

direktiven för kommissionens arbete, bör icke, utan riksdagens hörande, ske

någon ändring, i vad statsmakterna i detta ämne enats om och som för

närvarande gäller.

Med hänsyn till denna frågas synnerliga betydelse hava revisorerna ansett

sig förpliktigade att för riksdagen anmäla vad här förekommit.

Yttranden hava avgivits av djurgårdskommissionen den 18 januari 1940

och av 1939 års markkommission den 19 i samma månad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

11

Utskottet har beaktat vad revisorerna under förevarande paragraf anfört

och finner i likhet med revisorerna att det för åstadkommande av en enhetlig

handläggning av här ifrågavarande ärenden är önskvärt, att ärendena

anförtros allenast en kommission. Utskottet vill emellertid icke förneka, att

praktiska fördelar kunna stå att vinna därest lösningen av vissa särskilda

mellan staten och Stockholms stad föreliggande markfrågor anförtros ett

organ, som till skillnad från djurgårdskommissionen är sammansatt av ett

fåtal representanter från båda de förhandlande parterna. Det synes dock

utskottet i så fall vara ofrånkomligt, att en gränsdragning kommer till stånd

mellan kommissionernas uppgifter och kompetensområden.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande vad utskottet anfört

rörande mark- och stadsplaneförhandlingarna mellan

kronan och Stockholms stad.

9:o) Kronans cxploateringsverksamliet i Stockholm. Gatubeläggningsarbeten

vid denna verksamhet. Under kommunikationsdepartementet, §

15, hava revisorerna till behandling upptagit vissa frågor rörande kronans

exploateringsverksamhet i Stockholm (Del I, sid. 73—76).

I den redan fastställda planen för Ladugårdsgärdets utbyggande hava

för offentliga byggnader upptagits områden örn tillhopa cirka 425,000 kvadratmeter.

Enligt gällande avtal med staden äger kronan påfordra sådan

ändring av stadsplanen, att ifrågavarande områden kunna disponeras för

bostadsbebyggelse och försäljas. Även örn kronan kommer att använda sig

av nyssnämnda möjlighet i viss utsträckning, torde en stor del av den redan

stadsplanelagda marken komma att disponeras för statliga byggnadsändamål,

eventuellt i viss mån även kommunala.

Revisorerna framhålla i detta sammanhang, att de under § 14 i sin berättelse

omnämnt, att vid vissa preliminära utredningar inom byggnadsstyrelsen

och inom Stockholms stads förvaltning ifrågasatts, att därjämte å de

ännu icke stadsplanelagda delarna av Ladugårdsgärdet avsevärda områden

skulle reserveras för att framdeles tagas i anspråk för statliga ändamål —

cirka 300,000 kvadratmeter, däri inräknat visst område för den redan avstatsmakterna

beslutade nybyggnaden för vissa marina myndigheter —

samt för kommunala ändamål cirka 280,000 kvadratmeter.

Under de senaste åren hava förelagts riksdagen vissa förslag om förläggning

av militära institutioner till Ladugårdsgärdet. Sålunda föreslog Kungl.

Majit i propositionen nr 315 till 1938 års riksdag förläggning av byggnader

för marinens och flygvapnets ledande organ m. m. till vissa områden norr

örn respektive söder om Valhallavägen och i propositionen nr 154 till 1939

års riksdag förläggning av nybyggnad för de militära högskolorna till visst

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

område norr om Valhallavägen. Förslagen godkändes av riksdagen, som därjämte

anvisade anslag för byggena i fråga.

Efter en redogörelse för sin undersökning av tomtfrågan beträffande det

enda hittills för viss institution bestämda tomtområdet å Ladugårdsgärdet,

nämligen tomtområdet för marinens nybyggnad, hava revisorerna anfört följande.

Vid bestämmandet av tomtområde för viss statlig institution böra givetvis

alla förhandenvarande omständigheter tagas i betraktande. Sålunda bör

exempelvis beaktas huruvida institutionen med hänsyn till sin verksamhet,

lokalisering av underordnade, överordnade eller ock samhöriga förvaltningsgrenar

ävensom allmänhetens berättigade krav bör förläggas å område relativt

centralt i staden eller örn en placering i stadens mera avlägset belägna

delar kan anses lämplig. Vidare bör hänsyn tagas till de ekonomiska konsekvenserna

av institutionens förläggande till det ena eller andra området,

varvid tomtkostnaderna i de olika fallen böra fullständigt utredas. Såsom

skedde vid bestämmandet av plats för Karolinska institutet och sjukhuset

böra också noggrant undersökas olika möjligheter för utnyttjande av kronans

egen mark för ändamålet så att, i den mån så låter sig göra, i första

hand billigare mark tages i anspråk, medan den mark, som i följd av sin

belägenhet är mera dyrbar och på grund av sin lämplighet i övrigt av statsmakterna

avsetts för exploatering genom tomtförsäljning, icke utan vägande

skäl tages i anspråk för andra ändamål.

Det är emellertid även av vikt att utbyggnaden av den statliga institutionen

sker med iakttagande av nödig sparsamhet ifråga örn dispositionen av tomtmark.

Belysande härvidlag torde få anses vara vad ovan anförts rörande

den marina nybyggnaden å Ladugårdsgärdet. Tomtområdet bär utnyttjats

endast i mycket ringa omfattning, byggnaderna ligga glest kringspridda och

hava erhållit en höjd av allenast 3 å 4 våningar. Därigenom har tomtkostnaden

per eldstad blivit så hög som cirka 7,700 kronor, eller till och med

mer än vad ovan angivna fastighetskomplex med läge vid Kungsträdgården

skulle hava betingat. Framhållas må därjämte ifråga om proportionen mellan

tomtvärde och byggnadsvärde att, på sätt framgår av det ovan anförda, värdet

å tomtområdet ifråga, för närvarande beräknat med hänsyn till bebyggelse

för bostadsändamål, utgör cirka 4,650,000 kronor, medan kostnaden folden

till uppförande därå avsedda byggnaden uppgår till 2,400,000 kronor.

Ett ianspråktagande av Ladugårdsgärdesmarken för offentliga byggnader

i sådan omfattning, som ytterligare ifrågasättes i de på 1939 års markkommissions

initiativ gjorda preliminära utredningarna inom den statliga förvaltningen

samt Stockholms stads förvaltning, måste väcka starka betänkligheter.

Revisorerna finna sig icke övertygade om nödvändigheten att där

förlägga ett så stort antal statliga institutioner, varom här är fråga. Förutom

att det enligt revisorernas mening ur säkerhetssynpunkt alltid måste

anses mindre lämpligt att på ett enda område sammanföra ett så stort antal

offentliga byggnader, vilja revisorerna beträffande Ladugårdsgärdet särskilt

framhålla, att statsmakterna tidigare beräknat kunna för försvars m. fl. ändamål

disponera därifrån inflytande försäljningsmedel till mycket betydande

belopp. Revisorerna anse även, att stax-ka erinringar kunna göras mot att,

såsom i förevarande fall och nu under föreliggande omständigheter skett,

mark i så stor omfattning reserveras för allmänna ändamål, innan densamma

intagits i stadsplan. Det synes revisorerna angeläget, att dylika reservationer

icke komma till stånd utan riksdagens medverkan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

13

I detta sammanhang vilja revisorerna också starkt understryka, att Stockholms

stads i nästföregående paragraf omförmälda förslag om friläggande

och avsättande för kommunala ändamål av områden, vilka i köpeskilling

skulle betinga högst betydande belopp, icke längre får tillåtas stå hindrande

i vägen för den avsedda stadsplaneringen och exploateringen av ytterligare

delar av Ladugårdsgärdet. Riksdagen har tidigare vid upprepade tillfällen

framhållit angelägenheten av att härvidlag komma till ett snabbt resultat.

Ytterligare uppskov torde nu icke böra medgivas, utan synes, därest hinder

mot det avsedda intagandet av ytterligare områden i stadsplan och exploateringen

av densamma, fortfarande skulle möta från stadens sida, böra tagas

under övervägande vilka åtgärder, som i dylikt fall böra vidtagas.

Slutligen vilja revisorerna ifråga om exploateringen av Marieberg-Konradsbergsområdena

framhålla önskvärdheten av att i möjligaste mån de

hinder undanröjas, vilka nu möta för sagda exploatering. I sådant syfte torde

böra tillses, att sådana anslag upptagas i riksstaten, som utgöra en förutsättning

för att de nuvarande institutionerna å Marieberg-Konradsberg snarast

möjligt skola kunna förflyttas därifrån.

Revisorerna vilja i det sammanhanget framhålla betydelsen av att den åt

djurgårdskommissionen uppdragna exploateringsverksamheten snarast möjligt

kan igångsättas och därefter i lämplig ordning och omfattning fullföljas

på såväl Marieberg-Konradsbergsområdena som Johanneshov-Kvarnängsområdena

samt å ytterligare delar av Ladugårdsgärdet, något som är av betydelse

ej blott med hänsyn till behovet för statsverket av blivande försäljningsmedel

utan jämväl på grund av de avsevärda arbetsmöjligheter, som

därigenom beredas och avse produktiva ändamål.

Yttranden hava avgivits av byggnadsstyrelsen den 5 januari 1940 och av

djurgårdskommissionen den 18 i samma månad.

Under § 16 i sin berättelse hava revisorerna vidare lämnat vissa uppgifter

rörande gatubeläggningsarbeten vid kronans exploateringsverksamhet i Stockholm

(Del I, sid. 77 och 78).

Vid denna verksamhet har för gatornas ytbeläggning i körbanorna använts

delvis gatsten och delvis asfalt. Med hänsyn till att riksdagen beviljat

anslag till avsevärda belopp till stenindustrierna hava revisorerna ansett det

vara av intresse att närmare taga del av vissa ekonomiska resultat rörande

utförda beläggningsarbeten vid exploateringsverksamheten.

En jämförelse mellan djurgårdskommissionens kostnader för smågatstensbeläggning

och nyssnämnda högvärdiga asfaltbeläggning utvisar enligt revisorernas

redogörelse följande. Kostnaderna för underbädd — utförd med

ett cirka 30 centimeter tjockt bärlager av packsten — och för erforderlig

underberedning före ytbeläggningens utförande äro lika, oavsett vilket beläggningsmaterial

som väljes. Efter infordrande av anbud år 1937 erbjödo

sig fem firmor samt Stockholms stads gatukontor att i fullt färdigt skick

med två års garantitid utföra ifrågavarande asfaltbeläggning för ett pris

av mellan 9 kronor 15 öre och 9 kronor 40 öre per kvadratmeter. Under

samma år uppgingo kostnaderna för fullt färdig smågatstensbeläggning inklusive

inköp av gatsten och två års garantitid till mellan 9 kronor 50 öre

och 9 kronor 70 öre per kvadratmeter. Smågatstenen hade inköpts i öppna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Utskottet.

marknaden för ett genomsnittspris av 5 kronor 17 öre per kvadratmeter fritt

över reling vid Strandvägskajen i Stockholm.

Under den ansvarstid av två år, som djurgårdskommissionen enligt avtal

iklätt sig gentemot Stockholms stad, innan gatorna definitivt överlämnas till

staden för framtida vård och underhåll, hava hitintills obetydliga kostnader

för efterjusteringar åsamkats kronan beträffande utförda smågatstensbeläggningar

jämfört med motsvarande kostnader för asfaltbeläggningar. Efterjusteringarna

i båda fallen hava främst orsakats av mindre sättningar i

undergrunden beroende på att beläggningsarbetena i regel inom bostadsområden

måste komma till utförande omedelbart efter byggnadernas färdigställande

och sålunda innan undergrunden ännu hunnit stabilisera sig.

Under åren 1933—1937 har djurgårdskommissionen utfört smågatstensbeläggningar

å en sammanlagd areal av 39,900 kvadratmeter för en kostnad

av 379,000 kronor motsvarande cirka 9 kronor 50 öre för kvadratmeter. Utgifterna

för reparationer hava uppgått till 2,600 kronor, utgörande 0.7 procent

av totalkostnaden för ifrågavarande smågatstensbeläggning. Beläggning

med gjutasfalt jämförbar med smågatstensbeläggning utfördes av kommissionen

under åren 1937 och 1938 å en areal av 1,900 kvadratmeter för en

kostnad av cirka 17,000 kronor motsvarande cirka 9 kronor för kvadratmeter.

Reparationer för sättning av undergrunden hava kostat sammanlagt

1,700 kronor d. v. s. 10 procent av totalkostnaden för samma beläggning.

Utskottet —- som här velat erinra om den under exploateringsverksamheten

vunna erfarenhet om olika gatubeläggningsmaterial, som revisorerna

under § 16 lämnat en redogörelse för — har beaktat vad revisorerna under

§ 15 anfört. I nuvarande läge vill utskottet inskränka sig till att framhålla,

att exploateringen av här ifrågavarande områden bör bedrivas enligt

gällande exploateringsplan, som icke bör ändras utan riksdagens medverkan.

Vad i ärendet förekommit har utskottet funnit vara av den betydelse, att

utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

10:o) Missförhållanden i Vilhelmina vägdistrikt. Under kommunikationsdepartementet,

§ 25, hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden

i Vilhelmina vägdistrikt (Del I, sid. 94—96).

Revisorerna upplysa, att byggandet av ödebygdsvägen Kultsjöluspen—

Grytsjön beräknats vid planläggningen skola kosta 68,700 kronor, men att

kostnaderna vid 1938 års utgång, innan företaget ännu slutförts, uppgått

till nära 88,000 kronor. Den verkliga orsaken till kostnadsökningen vore

uppenbarligen, att arbetsledaren icke varit vuxen att leda ett vägbyggnadsarbete

av denna storleksordning.

Revisorerna anmärka i övrigt på felaktigheter, som begåtts av vägstyrel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

15

sen och vågmästaren P., beträffande vilka här torde få hänvisas till berättelsen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Här berörda förhållanden utgöra allenast en exemplifiering av de missförhållanden,

revisorerna kunnat iakttaga vid granskningen av Vilhelmina vägdistrikts

protokoll och räkenskaper. I likhet med riksdagens år 1938 församlade

revisorer hava även innevarande års revisorer erhållit det allmänna intrycket

av förvaltningen i vägdistriktet, att mycket brustit i förutseende och

i övervakningen av förekommande vägarbeten samt att vägstyrelsens åtgärder

i åtskilliga hänseenden icke varit präglade av den omdömesgillhet, som

man haft rätt alt kräva. Vad beträffar fallet P. framgår icke av protokollen,

att vägstyrelsen ifrågasatt P:s entledigande från sin vägmästarbefattning.

Av vad som förevarit synes det revisorerna hava varit den naturliga

åtgärden, att vägstyrelsen ersatt P. med fullt kompetent och pålitlig person

för fullgörande av tjänsten såsom vägmästare.

Vad revisorerna sålunda två år å råd kunnat konstatera, finna de synnerligen

anmärkningsvärt.

Yttranden hava avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län, som bifogat

yttranden från vägstyrelsen, vägingenjören i länet ävensom en skrift från

vissa av vägdistriktets revisorer (Del II, sid. 147—151). Länsstyrelsen har

uttalat bland annat, att då revisorernas uppfattning rörande önskvärdheten

av P:s avlägsnande från vägmästarbefattningen delades av länsstyrelsen,

framställning komme att göras till vägstyrelsen om skyndsamma åtgärder

för hans ersättande med kompetent person.

Utskottet vill erinra om att riksdagens år 1938 församlade revisorer riktat

åtskilliga anmärkningar mot förvaltningen inom Vilhelmina vägdistrikt

och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i anledning härav yttrat, att de

till frågan örn de höga underhållskostnaderna inom distriktet hörande förhållandena

redan vore föremål för en allsidig utredning inom styrelsen. I

anledning härav fann statsutskottet vid 1939 års riksdag förhållandena icke

för det dåvarande påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

De av revisorerna under förevarande paragraf framställda anmärkningarna

finner utskottet vara av allvarlig natur. Med anledning av det av

länsstyrelsen i Västerbottens län avgivna yttrandet synes emellertid vara att

förvänta, att erforderliga åtgärder vidtagas utan särskilt åtgörande från

riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Vissa iakttagelser angående restförda utskylder samt indrivning

av desamma. Indrivning av utskylder i Norrbottens län. Under finansdepartementet,

§ 28, hava revisorerna framställt erinringar beträffande indrivningen

av restförda utskylder och påkallat direkta åtgärder från riksdagens

sida för vinnande av rättelse på detta område (Del I, sid. 100—119).

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Utskottet.

Vidare hava revisorerna i § 29 av sin berättelse framställt vissa särskilda

anmärkningar beträffande indrivningen av utskylder i Norrbottens län (Del

I, sid. 119—122).

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Norrbottens

län, vilken infordrat yttranden av magistrater och landsfiskaler

inom länet (Del II, sid. 153—163).

Beträffande dessa ärenden har utskottet redan i sitt utlåtande nr 47 yttrat

sig, och riksdagen har också i skrivelse nr 71 begärt skyndsamma åtgärder

och förslag redan till innevarande års riksdag för effektivisering av skattekontrollen

m. m. Härom har utskottet velat nu

erinra.

12:o) Införsel i avlöning, som utgår i forin av provision. Under finansdepartementet,

§ 30, hava revisorerna behandlat frågan om införsel kan

meddelas i avlöning, som utgår i form av provision (Del I, sid. 123—126).

Revisorerna hava förebragt utredning rörande ett fall, i vilket en handelsresande

erhållit avkortning av kronoutskylder för ett flertal år utan att försök

gjorts att indriva utskylderna genom införsel i dennes inkomst av provision

å försålda varor.

Enligt vad revisorerna inhämtat har lagstadgandet om införsel i avlöning

varit föremål för olika tillämpning på skilda håll. Medan vissa utmätningsman,

såsom i ovanstående fall skett, icke ansett stadgandet medgiva beviljande

av införsel i avlöning, som utgår i form av provision, har en motsatt

uppfattning gjort sig gällande hos utmätningsmyndigheterna på andra

håll.

Efter en redogörelse av ett av Göta hovrätt avdömt mål, i vilket införsel

meddelats jämväl i provision, hava revisorerna anfört, bland annat, följande.

Såsom ovan anförts har i införsellagen begreppet »avlöning» blivit föremål

för olika tolkning. Enligt revisorernas uppfattning utgör emellertid provision

avlöning enligt lagens mening — vilket jämväl framgår av Göta hovrätts

ovan åberopade utslag — och bör, såvitt revisorerna kunna finna, sålunda

kunna bliva föremål för införsel. Ehuru revisorerna icke vilja förneka, att

det i vissa fall kan uppstå svårigheter vid beviljande av införsel i sådan avlöning,

särskilt då den skattskyldige äger direkt tillgodogöra sig avtalad provision

genom att uppbära viss del av likvid i anledning av genom hans förmedling

slutna avtal, måste det dock enligt revisorernas mening framstå såsom

mindre tilltalande för rättskänslan, att, såsom i föreliggande fall ägt

rum, en skattskyldig, vilken uppburit provision direkt hos arbetsgivaren, kunnat

år efter år undandraga det allmänna skatter till väsentliga belopp på

grund av att införselinstitutet icke ansetts kunna komma till användning.

Med hänsyn till de olika uppfattningar som gjort sig gällande i fråga om

möjligheten att bevilja införsel i avlöning, som utgår i form av provision, synes

det revisorerna angeläget, att stadgandets riktiga innebörd på lämpligt

sätt bringas till utmätningsmyndigheternas kännedom.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

17

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II, sid. 163—166), varvid sistnämnda ämbetsverk förmält sig hava för avsikt

att i anledning av revisorernas uttalande i cirkulärskrivelse till samtliga

länsstyrelser erinra om stadgandets riktiga innebörd.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet funnit vara av sådan beskaffenhet

att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

13:o) Tiden för redovisning av utskylder, erlagda genom införsel. Under

finansdepartementet, § 31, hava revisorerna behandlat gällande bestämmelser

rörande den tid, inom vilken utskylder, som erlagts genom införsel,

skola redovisas (Del I, sid. 126 och 127).

Enligt bestämmelserna i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta

åligger det arbetsgivare, där utmätningsman så föreskrivit, att å bestämd tid,

dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända

innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, skall utmätningsmannen

hos arbetsgivaren låta lyfta vad som innehållits. Lagen innehåller således

väl bestämmelse om att arbetsgivare ej kan åläggas redovisning mer

än högst en gång i månaden, men däremot icke någon bestämmelse om,

när redovisning senast skall avgivas.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom har det i åtskilliga fall

inträffat, att så lång tid fått förflyta mellan den tidpunkt, då beloppen innehållits,

och den, då redovisning ägt rum, att arbetsgivaren under tiden hunnit

komma på obestånd och icke längre förmått redovisa de innehållna beloppen.

Stat och kommun hava då måst vidkännas förluster, som åtminstone i vissa

fall kunnat undgås, ifall tidigare redovisning föreskrivits.

Även i annat hänseende hava olägenheter av försenad redovisning framkommit.

Den, som inom kommun har att uppbära eller bokföra kommunalutskylder,

skall årligen meddela uppgift å de personer, vilka den 10 juni i

avseende å dem påförda utskylder, vilka förfallit till betalning under de tre

sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år.

Då redovisning föreskrivits skola äga rum vid halvårsskiftet, komma de, som

visserligen genom införsel erlagt sina utskylder till arbetsgivaren, men för

vilka utskylder arbetsgivaren ej redovisat till utmätningsmannen, att bliva

upptagna i denna uppgift. De kunna i följd härav bliva upptagna i röstlängden

såsom icke röstberättigade vid kommunala val. De, som vela med

sig att ulskylderna lill fullo erlagts, underlåta av förståeliga skäl oftast att

granska den framlagda röstlängden och anföra besvär samt gå sin rösträtt

förlustiga.

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande.

Enligt revisorernas mening är den ovan nämnda ordningen icke tillfredsställande.

Bristerna synas åtminstone delvis kunna avhjälpas, exempelvis

därigenom att i lagen örn införsel införes bestämmelse att redovisning skall

Bihang till riksdagens protokoll lOM. 6 sami. Nr 196. 2

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

ske minst en gång i kvartalet och att denna redovisning under årets andra

kvartal skall ske senast före den 10 juni.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II,

sid. 164 och 167). Av statskontorets yttrande framgår, att ämbetsverket delar

revisorernas uppfattning, att åtgärder böra vidtagas för säkerställande av

en snabbare redovisning av utskylder, som erlagts genom införsel. Därest

en föreskrift med detta syfte anses böra inflyta i lagen om införsel i avlöning,

pension eller livränta, torde, enligt statskontorets mening, 11 § nämnda lag

böra erhålla sådan ändrad lydelse, att arbetsgivaren förpliktas att å vissa

angivna tider, eller oftare, där utmätningsmannen så föreskrivit, dock högst

en gång i månaden, till utmätningsmannen med posten översända innehållet

belopp.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att redovisning kvartalsvis

givetvis skulle minska möjligheterna till förlust i de fall då arbetsgivare kommit

på obestånd. En dylik redovisning skulle även underlätta utmätningsmännens

kontroll, att arbetsgivaren fullgör sitt åliggande enligt införselbeslutet.

Med hänsyn härtill hade riksräkenskapsverket intet att erinra mot

förslaget örn införandet av en bestämmelse, att redovisning från arbetsgivarens

sida skall ske minst en gång i kvartalet. Ämbetsverket ville emellertid

förorda, att till nämnda bestämmelse göres det tillägget, att arbetsgivaren, så

snart införselbeloppet blivit i sin helhet guldet, skall leverera innehållet belopp

snarast möjligt och senast under påföljande månad.

Vidkommande revisorernas förslag att arbetsgivarens redovisning under

årets andra kvartal skall ske senast före den 10 juni har riksräkenskapsverket

anfört, att en dylik bestämmelse icke torde få åsyftad verkan.

Utskottet. Det är enligt utskottets mening angeläget, att de av revisorerna påtalade

bristerna i gällande bestämmelser rörande den tid, inom vilken arbetsgivare

skall hava att redovisa på grund av införselbeslut innehållna belopp, snarast

bliva avhjälpta. Frågan, på vad sätt detta bör ske, synes emellertid böra

bliva föremål för särskild utredning, varvid de av statskontoret och riksräkenskapsverket

anförda synpunkterna torde böra beaktas.

Utskottet får under hänvisning till vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning och till riksdagen

inkomma med förslag om ändrade bestämmelser i fråga örn

den tid, inom vilken skola redovisas sådana utskylder, som

erlagts genom införsel.

14 :o) Kammarrättens arbetsbalans m. m. Under finansdepartementet,

§ 32, hava revisorerna berört frågan örn kammarrättens arbetsbalans samt

lämnat vissa statistiska uppgifter rörande balansens omfattning vid skilda

tillfällen under senare år (Del I, sid. 127—129).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

19

Vidare hava revisorerna under § 33 påpekat fall, då besvär i taxeringsmål

för sent insänts till vederbörande besvärsinstanser (Del I, sid. 130).

Revisorerna hava i förstnämnda fråga anfört följande.

»Den lämnade redogörelsen utvisar, att de av 1934 och 1936 års riksdagar

beslutade ökningarna av antalet assessorstjänster i så måtto lett till åsyftat

resultat — ett successivt avarbetande av kammarrättens balans — att antalet

avgjorda mål ökats och balansen väsentligt nedgått. Balansen måste

dock alltjämt anses för stor, och därtill kommer, att ett avsevärt antal mål

för sitt avgörande kräva en tid, som måste anses alltför lång.

På vad sätt sistnämnda missförhållande snabbt skall kunna undanröjas

är en fråga, som för sitt besvarande kräver närmare utredning. Revisorerna

hava likväl fått den uppfattningen, att den endast i mindre grad sammanhänger

med antalet ledamöter i kammarrätten. Snarare lärer den vara att

hänföra till vissa brister som sammanhänga med formen och organisationen

av arbetet såväl i kammarrätten som hos andra myndigheter, vilka hava att

taga befattning med målen, i första hand då länsstyrelserna, vilka stundom

synas använda en orimligt lång tid för på dem ankommande åtgärder och

vilkas befattningshavare i stor utsträckning också tagas i anspråk hos prövningsnämnderna.

I sistnämnda hänseende vilja revisorerna erinra om det av

1938 års revisorer under § 40 i deras berättelse anförda exemplet på försenat

insändande av besvär i taxeringsmål från länsstyrelse.

Kammarrätten har i avsevärd utsträckning att avgöra mål, som äro av

största ekonomiska betydelse för både de rättssökande och det allmänna,

som årligen har att vidkännas betydande räntekostnader å restituerade skattebelopp.

På grund härav är det enligt revisorernas mening angeläget, att

den redan av 1936 års riksdag begärda utredningen ofördröjligen kommer

till stånd*. Densamma synes böra omfatta icke blott frågan om organisationen

och formen för arbetet i kammarrätten och hos länsstyrelserna, utan även

förhållanden utom dessa ämbetsverk, vilka kunna verka fördröjande på

processen i kammarrätten.»

I den senare frågan hava revisorerna ifrågasatt åtgärder i en eller annan

form för ernående av en snabbare handläggning av taxeringsärenden.

Yttranden i dessa frågor hava avgivits av kammarrätten (Del II, sid. 168—

175).

Utskottet vill här understryka nödvändigheten av att den redan av 1936

års riksdag begärda utredningen i fråga om kammarrättens organisation och

formerna för arbetet med prövningen av taxeringsmål ofördröjligen kommer

till stånd. Även örn utskottet torde kunna utgå från att, sedan med

hänsyn till de svårigheter, som för närvarande på detta område otvivelaktigt

äro för handen, behovet av en utredning ånyo understrukits, förslag

snabbt kommer att föreläggas riksdagen, har utskottet i allt fall med hänsyn

till ärendets stora allmänna betydelse och det dröjsmål, som här ägt

rum, ansett sig höra hemställa,

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit framhålla

vikten av att den redan av 1936 års riksdag ifrågasatta utredningen

rörande organisationen och formen för arbetet i

kammarrätten kommer till stånd samt att denna må omfatta

även länsstyrelserna och förhållanden utom dessa ämbetsverk,

i den mån dessa förhållanden kunna verka fördröjande

på processen i kammarrätten.

15:o) Tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppfattning i

högre löneklass. Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna behandlat

frågan om tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för uppflyttning

i högre löneklass (Del I, sid. 139—144).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för de bestämmelser, som sedan

år 1920 gällt rörande rätt för den, som tillträder ordinarie befattning, att

för löneklassuppflyttning tillgodoräkna tidigare innehavd icke-ordinarie anställning.

Aven örn statskontorets och allmänna civilförvaltningens lönenämnds

yttranden samt kammarrättens praxis i spörsmål rörande löneklassuppflyttning

lämnar redogörelsen vissa upplysningar.

Revisorerna erinra även örn att i de nya avlöningsbestämmelserna, som

trätt i kraft från och med den 1 juli 1939, föreskrifterna angående tillgodoräkning

av föregående anställning för löneklassuppflyttning i huvudsak

uteslutits. Emellertid har i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 274) under

rubrik »VII. Föreskrift angående viss begränsning av tidigare löneställnings

återverkan efter övergången» stadgats, att sådan ändring av tjänstemannens

löneställning före övergången till det nya avlöningsreglementel, som vidtages

på grund av yrkande framställt senare än två år efter nämnda övergång,

icke skall inverka på tjänstemannens löneställning efter övergången. Däremot

har — framhålla revisorerna — icke någon begränsning gjorts i

tjänstemannens rätt att med stöd av tidigare gällande tillgodoräkningsregler

på framställning erhålla förmånligare löneställning för tiden före övergången

till det nya avlöningsreglementet. För befattningshavarens löneanspråk

rörande tiden före övergången gälla alltså de allmänna föreskrifterna

om tioårig preskription.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Den år 1922 genomförda ändringen i bestämmelserna örn rätt för befattningshavare

att för uppflyttning i högre löneklass få tillgodoräkna anställning

före tillträdet av ordinarie tjänst innebar en avsevärd skärpning av de

tidigare i ämnet gällande föreskrifterna. Under de närmast följande åren

efter denna skärpning tillämpades tillgodoräkningsbestämmelserna mycket

restriktivt. Under de senaste åren synas dock dessa bestämmelser hava tilllämpats

på ett sätt, som knappast varit avsett. Sålunda har i stor omfattning

tillgodoräknats sådan anställning, som under inga förhållanden skulle

hava fått tillgodoräknas enligt de före den 1 juli 1922 gällande bestämmelserna.

Enligt vad revisorerna iakttagit har också till följd härav befattningshavare,

som förut icke fått elier ens ifrågasatt att få tillgodoräkna icke-ordinarie

anställning för uppflyttning i högre löneklass, numera framställt anspråk

på dylikt tillgodoräknande. Såsom förut nämnts hava sålunda 1,521

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

21

tulltjänstemän, under åberopande av ett år 1936 meddelat kammarrättsutslag

angående löneklassuppflyttning, inkommit med framställningar om att

generaltullstyrelsens alltsedan 1923 meddelade beslut angående deras löneklassplacering

måtte ändras i enlighet med den förmånligare tolkning av tillgodoräkningsbestämmelserna,

som gjort sig gällande i kammarrättens utslag.

Som förut framhållits äga myndigheterna möjlighet att, därest tvekan

uppstår, vända sig till statskontoret med förfrågan angående den rätta tilllämpningen

av tillgodoräkningsbestämmelserna. De av revisorerna infordrade

uppgifterna, i vilken omfattning myndigheterna använt sig av denna

möjlighet, utvisa dock, att dylika förfrågningar förekommit i ytterst ringa

omfattning, vilket i synnerhet gäller länsstyrelserna. Att myndigheterna i så

obetydlig utsträckning inhämtat statskontorets yttrande torde ofta kunna

förklaras av den restriktiva ståndpunkt, som statskontoret med rätta intagit

i förevarande spörsmål. Den omständigheten att kammarrätten i vissa fall

ogillat den uppfattning statskontoret givit uttryck åt i sina yttranden torde

också hava bidragit till att myndigheterna icke ansett sig hava anledning att

anlita statskontorets sakkunskap på området.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att hos myndigheterna vitt skilda

uppfattningar gjort sig gällande beträffande tillämpningen av ifrågavarande

tillgodoräkningsbestämmelser. Med all sannolikhet torde man även under

de närmaste åren kunna påräkna ett stort antal ansökningar angående rätt

att få tillgodoräkna sådan anställning, som förut icke fått tillgodoräknas.

För vinnande av enhetlighet och reda på hithörande område vilja revisorerna

ifrågasätta, att frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli

1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra

avgöras av Kungl. Maj:t.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara av den synnerliga

vikt, att de velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket och allmänna lönenånmden.

Vid nämndens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av tre av

nämndens ledamöter (Del II, sid. 229—232).

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande omnämnt vissa av revisorerna

ej nämnda fall ur kammarrättens praxis i frågor om löneklassplacering

och därefter anfört följande.

I likhet med statsrevisorerna anser riksräkenskapsverket det önskvärt att

för vinnande av enhetlighet vid tillämpning av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser

beslutanderätten i dylika frågor återflyttas till Kungl.

Majit. Då det synes angeläget, att en dylik överflyttning med det snaraste

kommer till stånd, vill riksräkenskapsverket förorda utfärdande av föreskrift,

att, därest befattningshavare efter utgången av januari månad år

1940 till vederbörande myndighet inkommer med ansökan att jämlikt 11

eller 12 § i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen den 22

juni 1921 (nr 451) för uppfattning i löneklass få tillgodoräkna före den 1

juli 1939 fullgjord tjänstgöring, sådan ansökan skall underställas Kungl.

Majits prövning. Detsamma bör gälla ifråga örn tillgodoräkning enligt de

bestämmelser, som — bortsett från avlöningsreglementet för kommunikationsverken

— i anslutning till föreskrifterna i kungörelsen den 15 juni

1922 (nr 367) meddelats för andra befattningshavare i statens tjänst.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Utskottet.

Lönenämnden har uttalat, bland annat, följande.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen rörande tillämpningen av de

ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelserna synes lönenämnden giva vid

handen, att dessa under de senaste åren givits en tolkning, som knappast

kan anses överensstämma med vad som avsetts vid tillkomsten av desamma.

Likaledes framgår av revisorernas redogörelse, att myndigheterna i åtskilliga

fall av principiell betydelse givit uttryck åt helt olika uppfattningar rörande

bestämmelsernas innebörd. Sålunda har kammarrätten i mål av betydande

praktisk räckvidd funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret

hävdat i utlåtanden, som statskontoret jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts

cirkulär den 22 december 1922 haft att avgiva till myndigheternas ledning

vid bestämmelsernas tolkning. Sistnämnda förhållande har enligt lönenämndens

mening uppenbarligen varit ägnat att motverka en konsekvent och enhetlig

tillämpning av tillgodoräkningsbestämmelserna, då vissa myndigheter

i överensstämmelse med föreskrifterna i cirkuläret i tveksamma fall inhämtat

utlåtande från statskontoret, medan andra myndigheter följt den uppfattning,

som kommit till uttryck i kammarrättens utslag.

Med hänsyn till det anförda synas lönenämnden skäl tala för, att särskilda

åtgärder vidtagas för astadkommande av enhetlighet och reda på förevarande

område.^ Den av revisorerna i dylikt syfte ifrågasatta anordningen, att

frågor angående tillgodoräkning enligt före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra

verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, böra avgöras av Kungl.

Majit, synes jämväl lönenämnden vara den utväg, som härvid närmast bör

komma i fråga. En dylik åtgärd skulle sålunda innebära en återflyttning till

Kungl. Maj :t av den beslutanderätt i tillgodoräkningsfrågor, som genom kungörelsen

1921: 685 delegerades till vederbörande verk eller myndighet. Lönenämnden

vill framhålla, att därest den ifrågasatta anordningen anses böra

genomföras, jämväl frågor örn tillgodoräkning för lärarpersonalen vid statens

undervisningsväsende böra avgöras av Kungl. Majit.

Den i ärendet förebragta utredningen giver utskottet vid handen, att särskilda

åtgärder äro erforderliga för åstadkommande av en enhetlig tillämpning

av bestämmelserna örn tillgodoräkning av icke-ordinarie anställning för

uppfattning i högre löneklass. Såsom allmänna lönenämnden framhållit

har den omständigheten, att kammarrätten i mål av betydande praktisk räckvidd

funnit sig böra frångå den uppfattning, som statskontoret hävdat i utlåtanden,

som detta ämbetsverk haft att jämlikt cirkuläret den 22 december

1922 avgiva till myndigheternas ledning vid tolkningen av ifrågavarande

bestämmelser, uppenbarligen varit ägnad att motverka en dylik enhetlig

tillämpning.

Då de av revisorerna föreslagna åtgärderna synas utskottet vara ändamålsenliga,

tillstyrker utskottet, att frågor angående tillgodoräkning enligt

före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den allmänna statsförvaltningen,

må avgöras av Kungl. Majit. Vid ställningstagande till denna

fråga torde jämväl de av riksräkenskapsverket och lönenämnden framställda

synpunkterna böra beaktas.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

23

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga omedelbara åtgärder i det av utskottet

angivna syftet i fråga om tillgodoräkning av icke-ordinaries

anställning för uppflyttning i löneklass.

16:o) Ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster. Under finansdepartementet,

§ 38, hava revisorerna behandlat frågan om ersättning till

vissa vikarier å landsfiskalstjänster (Del I, sid. 148 och 149).

Enligt kungl, cirkulär den 30 december 1926 och den 11 november 1927

skall avlöning till vikarie å landsfiskalstjänst utgå med belopp, motsvarande

dels lön med s. k. B-avdrag å egen befattning dels ock vissa till landsfiskal

jönsten hörande förmåner, varom nu ej är fråga. Därvid skall,

i fråga om vikarie, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse, sa anses,

som örn han vöre extra befattningshavare vid den länsstyrelse, som meddelat

förordnandet, med avlöning enligt 12 löneklassen.

Enligt vad revisorerna inhämtat har i tillämpningen en viss tvekan uppkommit

rörande tolkningen av sistnämnda föreskrift. Vid beräknandet av

avlöningen hava nämligen några länsstyrelser ansett densamma böra utgå

efter den dyrortsgrupp, tjänstgöringsorten för den uppehållna tjänsten tillhör,

medan flertalet länsstyrelser låtit lönen utgå efter residensortens dyrortsgrupp.

Riksräkenskapsverkets revision har, enligt vad revisorerna uppgivit, under

budgetåret 1938/39 framställt sammanlagt 127 anmärkningar, avseende

tillhopa ett belopp örn 27,836 kronor, i anledning av att ersättning till vikarie

å landsfiskalstjänst beräknats efter residensstadens dyrortsgrupp i stället

för tjänstgöringsortens.

Revisorerna hava i ämnet uttalat följande.

Revisorerna vilja erinra örn, att enligt föreskrift i kungörelsen den 15 juni

1935, nr 397 (numera 1939: 273) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie

befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen

extra tjänsteman utan fast stationeringsort skall åtnjuta lön enligt

den ortsgrupp tjänstgöringsorten tillhör. Nu ifrågavarande vikarier utgöras

i regel av biträden anställda hos vederbörande landsfiskal, vilka, ehuru sorterande

under länsstyrelsen, dock icke äro extra befattningshavare därstädes

i avlöningsreglementets mening och för vilka residensstaden således icke kan

anses såsom stationeringsort i annat fall än då residensstaden sammanfaller

med tjänstgöringsorten. Under sin tjänstgöring hos landsfiskalen åtnjuta

dessa biträden endast arvode och äro ej placerade i lönegrad enligt 26 §

ovannämnda kungörelse. Det torde under sådana förhallanden enligt revisorernas

mening ej böra råda någon som helst tvekan om att avlöningen till

nämnda vikarier skall beräknas enligt den ortsgrupp, vartill den verkliga

tjänstgöringsorten hör. . .

Med hänsyn till den tolkning som, enligt vad nu anförts, givits at bestämmelserna

i omförmälda cirkulär den 11 november 1927, vill det synas revisorerna

att ett förtydligande av dessa föreskrifter snarast möjligt bör komma

till stånd.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna

lönenämnden (Del II, sid. 164 och 233—236). I tolkningsfrågan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 196

Utskottet.

hava de båda ämbetsverken biträtt revisorernas uppfattning, medan lönenämnden

ansett bestämmelsernas ordalag närmast tala för att lönen till

här ifrågavarande vikarier skall utgå efter residensstadens dyrortsgrupp.

Då emellertid enligt lönenämndens mening övervägande skäl talade för,

att avlöningen till ifrågavarande vikarier lämpligen borde beräknas enligt den

ortsgrupp, vartill den verkliga tjänstgöringsorten hörde, ville lönenämnden

tillstyrka att de i cirkuläret den 11 november 1927 meddelade föreskrifterna

förtydligades i dylik riktning.

Statskontoret har framhållit, att numera — sedan civila avlöningsreglementet

trätt i kraft gällande bestämmelser örn löneförmåner vid vikariat

å icke reglerade tjänster vid fögderiförvaltningarna överhuvud äro föråldrade.

Vad revisorerna anfört borde enligt statskontorets mening tagas under

övervägande vid den omarbetning av dessa bestämmelser, som i anledning

härav blivit erforderlig.

Beträffande sådan vikarie å landsfiskalstjänst, som icke är befattningshavare

i länsstyrelse, kan det enligt utskottets mening icke vara befogat

att bestämma vikariatsersättningen efter residensstadens ortsgrupp, som i

regel är dyrare än tjänstgöringsortens. Av såväl revisorernas utredning som

inkomna yttranden framgår emellertid, att innebörden av gällande bestämmelser

i detta avseende är omstridd. I anledning härav anser utskottet i

likhet med revisorerna, att ett förtydligande av bestämmelserna snarast

möjligt bör komma till stånd.

Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit äro överhuvud taget gällande

bestämmelser örn löneförmåner vid vikariat å icke reglerade tjänster

vid fögderiförvaltningarna numera i behov av omarbetning. Utskottet förutsätter,

att Kungl. Majit ägnar denna fråga sin uppmärksamhet.

Utskottet får, under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört

beträffande ersättning till vissa vikarier å landsfiskalstjänster

vidtaga erforderliga åtgärder i avseende å detta

spörsmåls ordnande.

17:o) Överåriga depositioner. Under finansdepartementet, § 42, hava

revisorerna gjort vissa iakttagelser angående utbetalningar av överåriga depositioner

(Del I, sid. 155—157).

För enskildas räkning hos länsstyrelserna gjorda depositioner — vilka icke

äro underkastade tioårig preskription — skola enligt kungl, brev den 2 oktober

1828, när de bliva tio år gamla, uppsägas till återlyftning genom kungörelse

i post- och inrikes tidningar samt från predikstolarna i länet. I

kungörelsen skall vederbörande uppfordras att inom natt och år ifrån kungörelsens

datum anmäla sig hos länsstyrelsen och därvid ej mindre förete de

utfärdade depositionsbevisen än även med domar och utslag m. m. styrka sin

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

25

äganderätt till de nedsatta medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och

godkännande utbetalas beloppen av länsstyrelsen.

Depositioner, som icke inom den i kungörelsen föreskrivna tid återlyfts av

vederbörande, skulle enligt föreskrift i sagda kungl, brev ursprungligen insändas

till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit

den utsatta terminen, hade att anmäla sig hos statskontoret och behörigen

styrka sin rätt till de depositionsmedel, han önskade återfå, vilka, då anspråket

befanns grundat, till honom anordnades.

Numera insändas deponerade medel i regel ej till statskontoret, utan dylika

medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, omföras i stället i länsräkenskaperna

till riksstatstiteln »A. IV. Diverse inkomster» under beteckningen

»Överåriga depositioner». Från sagda titel sker utbetalning, när vederbörande

sedermera gör framställning örn beloppets utfående.

Revisorerna meddela, att de uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen

lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och dess lyftande. Efter

en redogörelse för vissa dylika fall hava revisorerna anfört följande.

Utan att närmare ingå på frågan, huruvida i praxis vederbörligen beaktats

föreskriften, att rättsägaren för att utfå deponerade belopp skall »av

gällande orsaker» hava överskridit den utsatta terminen, finna revisorerna

det otillfredsställande, att enskilda personer utan varje tidsbegränsning kunna

utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening synes det visserligen

tveksamt, örn rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård deponerade

penningar bör vara underkastat de regler, som gälla örn preskription av

fordringar i allmänhet. Å andra sidan kan hänsyn till den enskildes intresse

icke rimligen kräva, att staten skall åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt

f beväringsskyldighet.

Då reglerna på förevarande område jämväl i övrigt äro föråldrade, anse

revisorerna, att de böra ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, bland annat

åsyftande en skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten

skall vara ansvarig för de nedsatta beloppen.

Yttranden hava avgivits av statskontoret oell riksråkenskapsverket (Del II,

sid. 164 och 236). Statskontoret har erinrat örn bestämmelserna i 7 § lagen

den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

förvar och 43 § gruvlagen, enligt vilka — för vissa särskilda fall

i allmänt förvar nedsatta penningbelopp efter en viss tid, 21 respektive 11 år,

kunna tillfalla kronan om de ej återlyftas. Statskontoret har i likhet med

revisorerna ansett önskvärt, att de av revisorerna omnämnda generella reglerna

rörande i allmänt förvar nedsatta penningbelopp ersättas med mera

tidsenliga föreskrifter. Dessa borde enligt ämbetsverkets mening lämpligen

utformas i nära anslutning till de i förenämnda lag den 24 mars 1927 meddelade

bestämmelserna.

Riksråkenskapsverket har i sitt yttrande tillstyrkt, att nuvarande bestämmelser

på förevarande område omarbelas i syfte ali ernå ett mindre tids- och

arbetskrävande redovisningssystem.

I likhet med revisorerna finner utskottet, att bestämmelserna rörande utbetalning

av överåriga depositioner i allmänt förvar böra ersättas med mera

Utskottet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

tidsenliga föreskrifter, asyftande bland annat en skälig begränsning av den

tidsperiod, under vilken staten skall vara ansvarig för de deponerade beloppen.

En dylik omarbetning har även tillstyrkts av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Statskontorets förslag, att bestämmelserna böra utformas

i nära anslutning till de föreskrifter, som för vissa fall meddelats i lagen om

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, finner utskottet

förtjäna beaktande.

Under åberopande av vad utskottet här ovan anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om åtgärder

för ersättande av gällande generella bestämmelser rörande

i allmänt förvar nedsatta penningbelopp med mera

tidsenliga föreskrifter.

18:o) Indrivning av kronans fordringar i balansmål samt vissa avskrivningsfrågor.

Under finansdepartementet, § 43, hava revisorerna föreslagit

åtgärder för erhållande av vissa uppgifter rörande indrivningen av

kronans fordringar i balansmål (Del I, sid. 157 och 158).

Revisorerna hava erinrat om 1937 års riksdags framställning till Kungl.

Majit (skrivelse nr 311, punkt 7) örn utredning för avhjälpande av de av 1936

års revisorer påtalade missförhållandena i fråga om indrivning av kronans

fordringar i balans- och därmed jämställda mål. Därefter hava de gjort

följande uttalande.

Enligt gällande instruktion och arbetsordning för riksräkenskapsverket

åligger det verkets budgetbyrå att kontrollera att kronans utestående fordringar

i behörig ordning indrivas. Det synes önskvärt, att till riksdagens revisorer

från riksräkenskapsverket årligen lämnas uppgifter rörande de av

verkets budgetbyra vidtagna åtgärderna i nämnda hänseende under närmast

föregående budgetår beträffande samtliga sådana kronans fordringar i balans-

och därmed jämställda mål i anledning av vilka åtgärd från verkets

sida påkallats. Detta synes revisorerna böra ske av den anledningen, att

riksräkenskapsverkets åtgärder i regel äro undandragna den kontroll på detta

område, som av verket utövas gent emot andra myndigheter. Revisorerna

vilja därför föreslå, att en komplettering av verkets instruktion och eventuellt

dess arbetsordning sker, så att revisorerna framdeles kunna i detta avseende

utöva fortlöpande granskning.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, sid. 237—240), som

förklarat sig intet hava att erinra mot den av revisorerna ifrågasatta skärpta

kontrollen. Vad i yttrandet anförts torde emellertid giva vid handen, framhåller

ämbetsverket avslutningsvis, att det föreliggande problemet ingalunda

kan ens provisoriskt lösas genom att revisorerna årligen erhålla uppgifter

från budgetbyrån rörande de av sagda byrå i samband med granskningen av

huvudförvaltningarnas huvudböcker vidtagna åtgärderna beträffande kronans

fordringar i balansmål.

Under § 44 i sin berättelse hava revisorerna framhållit önskvärdheten av

att vissa uppgifter lämnades riksräkenskapsverket rörande av myndigheterna

verkställda avskrivningar (Del I, sid. 158 och 159).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

27

Revisorerna hava erinrat om 1937 års riksdags framställning till Kungl.

Majit (skrivelse nr 311, punkt 5) örn utredning om förutsättningar för och

förfarandet vid extra ordinarie avskrivningar samt därefter anfört följande.

Revisorerna hava uppmärksammat, att avskrivning av sådana fordringar,

varom här är fråga, i ganska stor utsträckning verkställes av vederbörande

myndigheter. Intill dess den av riksdagen begärda utredningen kunnat verkställas

och föranlett vidtagande av erforderliga åtgärder, torde det vara önskvärt

att till riksräkenskapsverket från vederbörande^ myndigheter — möjligen

med undantag för affärsverken — i samband med årsräkenskapernas avlämnande

lämnas en specificerad uppgift å under budgetåret, verkställda avskrivningar

av detta slag. Härigenom skulle en bättre ordning kunna ernås

och även riksdagens revisorer bliva i tillfälle att här utöva närmare granskning.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II, sid. 165 och 240).

Utskottet anser i likhet med revisorerna önskvärt att uppgifter årligen lämnas

till riksdagens revisorer såväl i fråga om bevakningen av kronans fordringar

i balansmål som rörande avskrivning av vissa kronans fordringar på

sätt revisorerna ifrågasatt.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört håller utskottet före, att

dessa problem icke ens provisoriskt kunna lösas utan att åtgärder i kontrollhänseende

verkligen genomföras. Utskottet, som uppmärksammat att kronan

på grund av nu rådande osäkra förhållanden nödgats vidkännas förluster,

har ansett sig böra uttala sin förväntan att från riksräkenskapsverkets

sida förslag framläggas ej endast till åtgärder för nämnda uppgifters tillhandahållande

utan även till en dylik effektiv granskning på dessa områden.

Då emellertid riksdagen redan tidigare påkallat vissa åtgärder i dessa hänseenden,

har utskottet, efter att ånyo hava berört dessa frågor, ansett sig

kunna nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Statsunderstöd och statsbidrag till kommunerna. Under finansdepartementet,

§ 45, hava revisorerna upptagit till behandling vissa spörsmål,

som sammanhänga med de former, under vilka statsunderstöd och

statsbidrag utgå till kommunerna, och den inverkan, dessa bidrag kunna anses

hava på kommunernas ekonomiska förvaltning (Del I, sid. 159—161).

Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles under riksdagen att

yttra sig, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

20:o) Utgallring av vissa handlingar ur kristidskommissionernas arkiv.

Under ecklesiastikdepartementet, § 47, hava revisorerna behandlat frågan

örn utgallring av vissa handlingar ur kristidskommissionernas arkiv (Del I,

sid. 162—164).

Utskottet.

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Under § 43 av sin berättelse lämnade 1938 års revisorer en redogörelse för

arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar och uttalade i samband därmed,

bland annat, att en omfattande utgallring av arkivalier ur de statliga

arkiven i åtskilliga fall borde komma till stand. Jämväl 1939 års revisorer

hava verkställt vissa undersökningar angående möjligheterna att, för nedbringande

av de ständigt växande kostnaderna för de statliga arkiven, ur

dessa utgallra handlingar i större omfattning än som hittills skett. Revisorerna

hava därvid särskilt uppmärksammat kristidskommissionernas av

riksarkivet förvarade arkiv.

Revisorerna hava i ärendet uttalat följande.

De undersökningar, som utförts rörande arkiveringen av kristidskommissionernas

handlingar och de därav föranledda kostnaderna, hava enligt revisorernas

mening givit ytterligare belägg för nödvändigheten av att den av

1938 års revisorer föreslagna utredningen angående, bland annat, utgallring

av handlingarna ur de statliga arkiven utan dröjsmål kommer till stånd.

En sådan utredning torde nämligen komma att giva vid handen, att åtskilligt

arkivmaterial, vars förvaring nu medför betydande utgifter, kommer

att utgallras. Ett uppskjutande av utredningen skulle sålunda för statsverket

medföra skäligen onödiga kostnader.

Revisorerna anse sig i förevarande sammanhang även böra beröra frågan

om arkivering av de nyligen tillsatta kriskommissionernas handlingar.

Riksarkivet har i cirkulärskrivelse uppmanat kommissionerna att uppgöra

erforderliga arkiveringsplaner för underlättande av framtida gallringsåtgärder.

Med hänsyn till de betydande kostnader, som en förvaring av gallringsbart

arkivmaterial visat sig draga, vilja revisorerna framhålla vikten av att

vederbörande myndigheter tillse, att dylika gallringsplaner uppgöras och att

erforderliga föreskrifter för underlättande av det framtida gallringsarbetet

snarast möjligt utfärdas.

Yttrande har avgivits av riksarkivet (Del II, sid. 243—245).

Utskottet. Genom kungl, beslut den 9 februari 1940 har chefen för ecklesiastikdepartementet

bemyndigats tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom

departementet biträda med utredning och avgiva förslag angående gallring

av statsmyndigheternas arkivalier m. m.

Om vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

21 :o) Avgiftsbelagda kurser vid universiteten och karolinska institutet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 48, hava revisorerna behandlat frågan

örn avgiftsbelagda kurser vid universiteten och karolinska institutet (Del I

sid. 164—167).

Revisorerna erinra om att riksdagens revisorer i sin år 1927 avgivna

berättelse ifrågasatt huruvida ej en undersökning borde verkställas rörande

möjligheterna att på ett sådant sätt anordna undervisningen i de obligatoriska

delarna av ämnena, att de studerande icke behövde betungas med

extra kostnader för sin utbildning av det slag, varom här är fråga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

29

I skrivelse den 6 juni 1935 anmodade chefen för ecklesiastikdepartementet

juris professorerna Å. Holmbäck i Uppsala och R. Bergendal i Lund att

verkställa en preliminär utredning angående kursavgifter vid universitetens

juridiska fakulteter. Sedan Holmbäck och Bergendal den 11 juni 1936 till

departementschefen överlämnat en promemoria med åtföljande förslag i

ämnet, avgav universitetskanslern efter hörande av de juridiska fakulteterna

den 30 augusti 1938 utlåtande över densamma. Därefter har promemorian

ej föranlett ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Efter en redogörelse för omfattningen av och avgifterna för de vid universiteten

och karolinska institutet under läsåret 1938/39 hållna, avgiftsbelagda

kurserna hava revisorerna i ämnet anfört följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förekommer alltjämt i avsevärd

omfattning, att de studerande vid universiteten och karolinska institutet

till vederbörande lärare erlägga avgifter för av honom hållna kurser.

Vad först angår behovet av kurser av mera vetenskaplig karaktär, synas

i regel ämnena inom den juridiska fakulteten i detta avseende intaga en

annan ställning än ämnena inom övriga fakulteter och sektioner, inom vilka

avgiftsbelagda kurser förekommit. I den juridiska fakulteten torde ändringar

av lagstiftning och praxis, vilka på kort tid göra läroböcker och kompendier

i viktiga delar föråldrade, ofta påkalla fortlöpande muntliga redogörelser och

kommentarer. Sådana torde i många fall lämpligast kunna lämnas av vederbörande

ämneslärare. Om sålunda kursundervisning inom de juridiska fakulteterna

kan anses i viss mån påkallad av undervisningens krav, bör det

ej heller förbises, att den för dessa fakulteter kan äga viss betydde även

i ett annat hänseende. Genom att kursundervisningen bereder lärarna tillfällen

till extrainkomster kunna nämligen universiteten i konkurrensen med

de praktiskt juridiska yrkena vid sig knyta eller kvarhålla högt kvalificerade

jurister. Detta bör uppmärksammas, enär det är bekant, att de juridiska

fakulteterna lidit av svårigheter att besätta sina lärostolar.

Beträffande övriga fakulteter och sektioner föreligger ingen utredning angående

behovet av kurser eller sättet för avgifternas erläggande. Enligt revisorernas

mening bör en sådan utredning även för dessa ämnesområden

komma till stånd.

Vid Stockholms högskola har under en följd av år beträffande de juridiska

ämnena tillämpats ett system, som synes revisorerna värt beaktande.

Detta system innebär, att de studerande erlägga viss terminsavgift under ett

bestämt antal terminer mot att de få fritt bevista den enskilda undervisning,

som anordnas. På grundval av de medel, som inflyta i terminsavgifter, anordnar

fakulteten undervisning i den utsträckning, att varje student får fullständiga

undervisningskurser till sin disposition.

Beträffande mera elementär undervisning förefaller det revisorerna, som

om sådan undervisning i den utsträckning som är möjlig borde meddelas

av underordnade lärare. Inom medicinska fakulteten och humanistiska sektionen

av filosofiska fakulteten synes också ifrågavarande undervisning redan

nu i stor utsträckning meddelas av docenter, universitetslektorer, prosektorer,

biträdande lärare, underläkare och amanuenser.

Mot den nuvarande anordningen av kompletteringskurser i latin för realstudenter

synes någon berättigad invändning icke kunna göras.

Även örn det måste erkännas, att det icke är lätt att komma till rätta med

spörsmålet örn befrielse för de studerande vid universiteten och karolinska

institutet från kursavgifter synes det revisorerna, som örn en ändring av nu

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Utskottet.

gällande ordning av både principiella och praktiska skäl borde komma till

stånd. Utan att framlägga definitiva förslag vilja revisorerna likväl ifrågasätta,

huruvida icke den lyckligaste vägen vore, om för ändamålet anvisades

statsanslag. Hela detta spörsmål torde emellertid böra upptagas i samband

med en blivande lönereglering för universitetsprofessorerna. I varje fall

torde vad här anförts utvisa, att frågan är i behov av en allsidig undersökning.

Då utskottet förutsätter, att den av revisorerna under förevarande paragraf

behandlade frågan upptages till bedömande vid en blivande lönereglering

för universitetsprofessorerna, torde någon åtgärd från riksdagens sida

för närvarande icke påkallas.

Utskottet har emellertid icke velat underlåta att vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 50, hava revisorerna meddelat vissa iakttagelser

angående länsstyrelsernas disposition av anslagen till folkskoleväsendet

(Del I, sid. 168—171).

Av redogörelsen framgår, att vissa länsstyrelser icke följt gällande föreskrifter

rörande utbetalning av förskott å provisorisk avlöningsförstärkning,

att förskott å dyrtidstillägg med tillhopa omkring 5,000,000 kronor utanordnats

för tid efter det sådant tillägg på grund av lönereglering upphört att

utgå, att byggnadsbidrag samt underhalls- och materielbidrag utanordnats

mot vederbörande folkskolinspektörs avstyrkande utan att — såvitt anordningshandlingarna

utvisat — ställning tagits till folkskolinspektörens yttrande

och att — i ett fall — anordnade medel till rektor vid ett folkskoleseminarium

avförts å anslag till tekniska läroverk.

Revisorerna hava i ärendet anfört följande.

Under § 44 i sin berättelse anförde 1938 års revisorer, bland annat, att revisorerna

erhållit ett bestämt intryck av att utbetalandet och redovisandet

av anslag till folkskoleväsendet skedde efter mycket oenhetliga grunder. De

nu gjorda iakttagelserna synas bekräfta, att länsstyrelserna icke alltid ägna

spörsmålen rörande anslagen till folkskoleväsendet tillbörlig uppmärksamhet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har till följd härav statsverket

fått vidkännas högst betydande utbetalningar. Svårigheterna för länsstyrelserna

att bemästra granskningen och redovisningen av utgifterna för

folkskoleväsendet torde komma att ökas under nuvarade kristid, vilken

medfört en avsevärd och måhända under lång tid bestående ökning i länsstyrelsernas

arbetsbörda inom olika områden.

Då det genom en rationellt ordnad och enhetligt genomförd handläggning

av utbetalningsärenden rörande de mycket betydande anslagen till folkskoleväsendet

kan undvikas, att statsverket åsamkas onödiga utgifter synes särskilt

med hänsyn till de inträdda krisförhållandena, det av de sakkunniga

för skcdoverstyrelsens organisation framlagda förslaget att inrätta en särskild

kameralbyrå vid skolöverstyrelsen, dit utbetalningsärenden rörande,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

31

bland annat, folkskoleväsendet skulle centraliseras, böra snarast möjligt genomföras.

En skyndsam behandling av frågan angående nämnda centralisering

synes så mycket mer nödvändig, som enligt vad som framgår av de sakkunnigas

utredning genomförandet av reformen måste taga viss tid i anspråk.

Yttranden hava avgivits av skolöverstyrelsen, statskontoret och riksråkenskapsverket

(Del II, sid. 248—250). I dessa yttranden hava statskontoret

och riksräkenskapsverket instämt i revisorernas uttalande rörande omorganisation

av skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande framhållit,

att förslaget örn inrättande av en kameralbyrå inom överstyrelsen ingick

såsom en del av de av revisorerna omnämnda sakkunnigas mera omfattande

förslag rörande överstyrelsens organisation. Utbrötes frågan örn

kameralbyrån ur detta sitt sammanhang, uppstode vissa svårigheter, från

vilka man icke kunde bortse. Under alla förhållanden bleve en viss förstärkning

av överstyrelsens nuvarande arbetskrafter behövlig och nödvändig

samtidigt med en kameral byrås inrättande inom överstyrelsen.

I likhet med revisorerna anser utskottet att centralisationen till skolöverstyrelsen

av utbetalningsärenden rörande folkskoleväsendet snarast möjligt

bör genomföras. Även om det av revisorerna omnämnda sakkunnigförslaget

rörande överstyrelsens omorganisation anses tills vidare icke

kunna i dess helhet genomföras, bör dock enligt utskottets mening frågan om

en partiell reform i det av revisorerna angivna syftet nu upptagas till allvarligt

övervägande.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för en centralisation till

skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande folkskoleväsendet.

23:o) Auditör å äldre stat. Under pensionsväsendet, § 57, hava revisorerna

meddelat, att de uppmärksammat att å avlöningsstaten för civil personal

vid krigsrätterna finnes uppförd en anslagspost till avlöning till å

äldre stat kvarstående auditör med ett sammanlagt belopp av 5,100 kronor

(Del I, sid. 186 och 187). Vidare hava revisorerna omnämnt, att pensionsavgifter

i viss utsträckning icke erlagts för nämnda befattning. I ärendet

hava revisorerna gjort följande uttalande.

Förhållandena i förevarande fall synas revisorerna högst märkliga. Såsom

ovan framhållits skulle auditör å äldre stat, vilken icke önskade övergå

till den nya lönestaten, bibehållas vid avlöningen å förstnämnda stat ävensom

vid honom förut tillkommande rätt till pension. Den omständigheten

att M. tillkommande löneförmåner enligt riksdagens beslut överflyttats från

flottans stat till övergångsstat under riksstatens II huvudtitel bör enligt revisorernas

mening icke såsom skett hava utgjort skäl för hans uteslutande

från delägarskap i flottans pensionskassa. Han hade alltjämt bort där kvarstå

med skyldighet för honom att vara underkastad bestämmelserna i nämn
-

UtskotUt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

da kassas reglemente, i avseende å erläggande av pensionsavgifter m. m.,

men med rätt för honom att vid fyllda 65 år och efter en tjänstetid av 35 år

komma i åtnjutande av pension och fyllnadspension. Revisorerna hava icke

kunnat undgå att fästa sig vid, att länsstyrelsen i Blekinge län, som efter M:s

överflyttning till övergångsstat haft att utbetala honom tillkommande löneförmåner,

icke under den långa tid det här är fråga om observerat, att pensionsavgifter

icke blivit av honom i egenskap av ordinarie befattningshavare

erlagda. Utan att taga ställning till frågan om den pensionsrätt, som numera

kan tillkomma M., och därmed sammanhängande spörsmål vilja revisorerna

emellertid framhålla, att M. nu uppnått en levnadsålder av 68 år och sålunda,

därest han alltjämt kvarstått såsom delägare i flottans pensionskassa,

varit skyldig att avgå med pension enligt nämnda kassas reglemente.

Yttrande i ärendet har avgivits av länsstyrelsen i Blekinge län (Del II,

sid. 196).

Utskottet. Under erinran örn att frågan om kontrollen av huru länge å äldre stat kvarstående

befattningshavare skola finnas uppförda å avlöningsstat samt beträffande

inbetalningen av pensionsavgifter för dem icke kan anses vara

klart bestämd har utskottet velat framhålla angelägenheten av att i hithörande

frågor bestämmelser meddelas, så att de förhållanden, som nu

av revisorerna uppmärksammats och påtalats, för framtiden regleras. Då

utskottet anser, att detta bör kunna ske utan att särskild framställning i

ärendet göres till riksdagen och då statskontoret får anses vara den myndighet,

som har den närmaste tillsynen över pensionsväsendet i allmänhet,

förutsätter utskottet, att detta ämbetsverk tager initiativ till ordnandet av

detta spörsmål. Utskottet har nu velat inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

24 :o) Vissa bokförings- och redovisningsfrågor. Revisorerna hava i sin

berättelse under §§ 64—69 upptagit till behandling åtskilliga spörsmål, som

beröra det statliga bokförings- och redovisningsväsendet (Del I, sid. 202—

242). I detta sammanhang hava revisorerna meddelat, att de nu närmare

behandlat frågan örn statens allmänna fastighetsfond ävensom vissa specialfrågor,

men att de framdeles skulle komma att upptaga även vissa andra

därmed sammanhängande frågor, rörande vilka en allmän översikt nu

lämnats.

Även i samband med statens affärsverksamhet hava revisorerna under

§§61 och 62 berört frågor som äga samband med affärsverkens speciella

bokföring (Del I, sid. 195—199).

Yttranden beträffande statens allmänna fastighetsfond hava avgivits av

riksräkenskapsverket (Del II, sid. 267—273) samt beträffande §§ 61 och

62 av järnvägsstyrelsen den 20 januari 1940 och av riksräkenskapsverket

samma dag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

33

De iakttagelser, som revisorerna i sin berättelse meddelat rörande det statliga

bokförings- och redovisningsväsendets praktiska verkningar, torde kunna

föranleda upptagandet av åtskilliga viktiga spörsmål till närmare övervägande.

Emellertid hava vissa reformer på detta område ännu icke hunnit

fullt ut genomföras, och det kan då förväntas, att vissa av de olägenheter,

som visat sig vara förknippade med det nuvarande redovisningssättet, kunna

elimineras genom relativt enkla förändringar. Å andra sidan bör uppmärksammas,

att revisorerna själva meddelat, att de framdeles komme att

i sinom tid vid lämpligt tillfälle fullfölja sina nu inledda undersökningar på

detta område. Utskottet torde därför komma att få ytterligare material för

frågornas bedömande, varigenom ett säkrare ståndpunktstagande kan ske

än som låter sig göra innan reformerna på området kunna helt i fråga örn

sina verkningar överblickas.

Under hänvisning härtill har utskottet för närvarande icke ansett sig

böra närmare ingå på de av revisorerna upptagna allmänna frågorna och

ej heller göra erinringar beträffande de detaljanmärkningar, som blivit

framställda. I betraktande av det statliga bokförings- och redovisnings

väsendets allmänna betydelse med hänsyn till budgetbehandlingen inom

förvaltningen och hos riksdagen har utskottet emellertid velat vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

25 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd

rättelse eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej

vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,

någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen

icke hava varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande,

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 31 maj 1940.

På statsutskottets vägnar:

PER GUSTAFSSON.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 19&0. 6 sami. Nr 196.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 196.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö, Johansson i

Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Andrén, Ström i Lidköping, Heiding, Lindström,

Magnusson i Kalmar, Nisser och Ohlin; samt

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Danielsson, Ward, Lindberg i Umeå, Staxäng, Bergström, Hansson i Rubbestad, Mårtensson,

Olsson i Kullenbergstorp och Eriksson i Frägsta.

407940. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:388 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten