Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1940-05-31 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1940:199, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

1

Nr 199.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

godkännande av avtal mellan kronan och

Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I en den 12 april 1940 dagtecknad proposition, nr 234, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående godkännande

av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor

i Stockholm m. m.

I förevarande sammanhang har utskottet behandlat följande motioner, nämligen
dels

en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion, nr 208,

däri hemställts, att riksdagen ville besluta, att — i bidan på lugnare överväganden,

rimligare tider och respektfullare hänsyn till de andliga värdena —

förevarande proposition icke kan under nuvarande förhållanden bifallas;

dels två likalydande motioner väckta den ena, nr 209, inom första kammaren

av herr G. Tamm och den andra, nr 265, inom andra kammaren av herr

A. Törnkvist, i vilka hemställts, att riksdagen i anledning av innehållet i

proposition 234 och därvid fogade 1939 års markkommissions betänkande ville,

i anslutning till vad 1939 års statsrevisorer enligt motionerna uttalat, i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla örn påskyndande av stadsplaneläggningen av

de delar av Ladugårdsgärdet, vilka avses i Kungl. Maj:ts i motionerna omnämnda

beslut 1933, ävensom att därvid hinder ej må möta i planer på skelettplan,

friläggning eller avsättande av mark för allmänna byggnader utav viss

del av Ladugårdsgärdet;

dels ock en inom andra kammaren av herr T. Henriksson väckt motion,

nr 266, däri hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition

nr 234 måtte uttala, att frågan örn Tegelbackéns estetiska och trafiktekniska

utformning och möjligheterna för gatutrafikens ledande under järnvägen

underkastas förnyad prövning innan Kungl. Majit för kronans räkning fattar

definitivt beslut i ärendet.

Den 21 november 1938 träffades avtal mellan järnvägsstyrelsen för Kungl.

Majit och kronan, å ena sidan, samt Stockholms stad, företrädd av 1934 års

bangårdsdelegerade, å andra sidan, rörande Tegelbackens reglering, nya trafikförbindelser

mellan Norrmalm och Södermalm m. m. Med hänsyn till de från

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 sand. Nr 199.

1267 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

de hörda myndigheterna framförda erinringarna ansåg sig departementschefen

icke böra förorda, att förslaget framlades för riksdagen. Med hänsyn till att

den i avtalet stadgade tiden, inom vilken avtalet för att vinna giltighet skulle

av parterna godkännas, förflutit, är avtalet numera förfallet.

Närmast med utgångspunkt från 1938 års avtal framställde stadskollegiet

i Stockholm i skrivelse till statsministern den 23 februari 1939, vilken skrivelse

överlämnades till kommunikationsdepartementet för handläggning, vissa

förslag angående förhandlingar rörande i nyssnämnda avtal omförmälda jämte

vissa andra därmed sammanhängande frågor. Vid anmälan av ärendet i statsrådet

den 31 mars 1939 anförde departementschefen, att med hänsyn till önskvärdheten

av att bringa de berörda frågorna till en tillfredsställande lösning

det från stadens sida framställda förslaget angående fortsatta förhandlingar

syntes böra biträdas. Han förordade sålunda, att staten medverkade vid tillsättande

av en kommission, bestående av representanter för staten och Stockholms

stad, med uppgift att undersöka möjligheterna att bringa de berörda

frågorna till en lösning.

I enlighet med departementschefens hemställan utsåg Kungl. Majit till

ordförande i kommissionen överståthållaren T. Nothin samt till representanter

för staten generaldirektören H. Leo och riksgäldsfullmäktigen A. Råstock.

Enligt beslut av Stockholms stadskollegium den 9 mars 1939 hade

till stadens delegerade vid förhandlingarna utsetts stadsfullmäktiges ordförande

redaktören F. Ström och förste vice ordförande överdirektören Y.

Hernlund.

Med skrivelse den 16 mars 1940 har därefter kommissionen, som antagit

benämningen 1939 års marltkommission avgivit betänkande angående uppgörelse

mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa

markfrågor i Stockholm m. m. (statens off. utredn. 1940: 6). Vid betänkandet

finnes fogat ett förslag till avtal mellan kronan och staden.

Het framlagda förslaget innebär i huvudsak följande:

Problemet örn Tegelbackens reglering löses genom att den öst-västliga

gatuleden föres över järnvägen. Förslaget avser att åstadkomma en definitiv

utformning av platsen. Riksgäldsfullmäktigen Råstock anser däremot en

underfartslösning vara att föredraga. Staden erhåller av kronan erforderlig

mark för tegelbacksregleringen samt å Riddarholmen och angränsande stadsdelar

mark även för framdragande av nord-sydliga trafikleder, däribland förortsbanan.

Detta nödvändiggör, att järnvägslinjen i behövlig utsträckning

flyttas åt väster. Stadens behov av mark för vidgning av de centralbangårdsområdet

angränsande trafiklederna tillgodoses. Vidare lämnar kronan

mark för breddning av Hamngatan och Arsenalsgatan utmed Kungsträdgården.

Bland andra betydelsefullare markförvärv för stadens räkning

märkes övertagande av Karolinska institutets område invid Stadshuset ävensom

ett ganska betydande område invid Atlasområdet. Vidare tillförsäkras

staden nyttjanderätt under 50 år till Kungsträdgården och Humlegården,

vilka emellertid kvarbliva i kronans ägo.

Kronan erhåller bland annat stora markområden väster om nuvarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

3

centralbangårdsområdet (cirka 28,800 kvm.). Härigenom tillgodoses behovet

av mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.

Särskilt för bangårdspostens del har en snar lösning av lokalfrågan visat

sig vara ofrånkomlig. Bland andra viktigare markförvärv för kronans räkning,

som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del fastigheter

i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden samtliga sina

fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett gammalt

önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i kronans

hand. Kronan, som genom transaktionen blir ägare till hela Riddarholmen

med undantag för det Norstedtska komplexet, får härigenom möjlighet att

utnyttja marken på lämpligare sätt för sina byggnadsändamål. Slutligen

förvärvar kronan två fastigheter vid Lästmakargatan, vilka telegrafverket behöver

för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.

De av kommissionen förordade marktransaktionerna ha ansetts väga sa

jämnt mot varandra, att de, oaktat de i uppgörelsen ingående värdena uppgå

till avsevärda belopp, allenast föranleda utgivandet av en mellangift av omkring

150,000 kronor, att utbetalas av staden till kronan.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:

Även örn den träffade uppgörelsen i första hand torde få anses tillgodose

intressen, som äro av särskild aktualitet för staden, medför uppgörelsen

också för kronans vidkommande påtagliga fördelar. Kronan erhåller sålunda

erforderlig mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.

Särskilt för bangårdspostens del har en snar lösning av lokalfrågan

visat sig vara önskvärd. Bland andra viktigare markförvärv för

kronans räkning, som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del

fastigheter i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden sina

samtliga fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett

gammalt önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i

kronans hand. Slutligen förvärvar kronan ett par fastigheter vid Lästmakargatan,

vilka telegrafverket behöver för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.

Det slutresultat, som uppgörelsen innefattar och vilket parternas representanter

å ömse håll funnit riktigt och ansett sig vilja tillstyrka, har, såsom

torde framgå av betänkandet, framkommit under en önskan att åvägabringa

samförstånd mellan kronan och staden i deras ekonomiska mellanhavanden.

Karaktären av samförståndslösning präglar avtalsförslaget särskilt

starkt i vad därigenom uppgörelse träffats rörande äganderätten till

vissa mellan parterna kristiga områden, såsom gatumark, vattenområden och

utfyllnader. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke markkommissionen,

särskilt vad beträffar Riddarholmen, låtit områden, till vilka statens äganderätt

skulle kunna styrkas, ingå i uppgörelsen såsom tvistiga, men ställning

till denna fråga torde svårligen kunna tagas utan att ytterligare undersökningar

och utredningar verkställas. Spörsmålet örn äganderätten till de

tvistiga områdena skulle visserligen, såsom markkommissionen uttalat,

kunna hänskjutas till domstols prövning, utan att en sådan åtgärd skulle

behöva utgöra hinder för eller fördröja genomförandet av den i avtalet förordade

trafikregleringen. Med hänsyn till de skäl, som kunna tala mot ett

dylikt förfarande, synes mig emellertid en förlikningsmässig överenskommelse

mellan parterna rörande de tvistiga områdena vara att föredraga.

Någon fara för att överenskommelsen skall erhålla prejudicerande betydelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

Utskottet.

i fråga om kronans eller stadens äganderättsanspråk rörande områden, som

icke omfattas av nu förevarande uppgörelse, kan knappast anses föreligga.

I avtalsförslagets § 48 har för övrigt till förhindrande härav särskilt uttalats,

att avtalet icke är prejudicerande för andra äganderättsanspråk.

Stadsfullmäktige hava den 20 maj 1940 godkänt avtalsförslaget, varvid

stadskollegiet bemyndigats vidtaga erforderliga jämkningar. I princip har

också godkänts det av markkommissionen framlagda förslaget till Tegelbackens

reglering och nya trafikförbindelser mellan Södermalm och Norrmalm.

Själva utgångspunkten för de inom markkommissionen genomförda förhandlingarna

har varit behovet av en nyordning av trafikförhållandena vid

Tegelbacken. Härutinnan har nu uppgörelse nåtts i princip. I avseende å

själva den tekniska planläggningen av den blivande trafikkorsningen har markkommissionen

föreslagit att den blivande nya gatuleden skulle genom en överbyggnad

dragas över järnvägen. Inom kommissionen har emellertid reservationsvis

(av herr Råstock) påyrkats övervägande huruvida ej en vanlig trafiktunnel

under järnvägen erbjöde en utväg för frågans lösning. På sätt framgår

av motionen II: 266 har sistnämnda alternativ vunnit visst stöd inom stadsförvaltningen.

Såsom departementschefen framhållit torde det ur kronans

eller närmast statens järnvägars synpunkt vara utan större betydelse vilket

alternativ som väljes. Också för att ej försvåra och fördröja avgörandet torde

ej från riksdagens sida i frågans nuvarande läge ställning böra tagas därtill.

Uppgörelse har också kunnat nås örn vissa rätt vidsträckta markområden

kring Centralstationen liksom ock örn mark för framdragning av nord-sydliga

trafikleder förbi Riddarholmen. Även i denna del tillstyrker utskottet överenskommelsen.

Enligt överenskommelsen skulle kronan avhända sig Karolinska institutets

intill Stadshuset belägna fastighet, varvid i stället skulle från staden förvärvas

gamla rådhuset och kvartersmark intill kanslihuset ävensom vissa fastigheter

på Riddarholmen. I denna del föranleder avtalet erinran endast i följande

mindre detaljavseenden.

Utskottet har uppmärksammat att enligt § 40 av överenskommelsen »vid

avtalets ingående förutsatts» att gamla rådhuset (mellan kanslihuset och

riddarhuset) samt arkivbyggnaden, tornbyggnaden och gymnasiehuset på

Riddarholmen skola »såsom kulturhistoriskt värdefulla för framtiden bibehållas».

Ganska klart är visserligen att gamla rådhuset (riksskattmästaren Gustaf

Bondes under medverkan av Nicodemus Tessin d. ä. och riddarhusets arkitekt

-Iean de la Vallée under 1600-talet uppförda palats, sådant detsamma nu kvarstår

efter sin omgestaltning till följd av en eldsvåda under 1700-talet) bör bibehållas

som en byggnad av stort arkitektoniskt värde. Liknande synpunkter

kunna måhända, om än i en betydligt mindre grad, anföras beträffande arkivbyggnaden

och gymnasiehuset'' på Riddarholmen. Tornbyggnaden på Riddarholmen

(mitt emot nya stadshuset och intill arkivbyggnaden) uppges hava till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 199. 5

hört huvudstadens medeltida befästningsverk, något som starkt motiverar dess

bevarande såsom ett historiskt monument,

Ovannämnda bestämmelse örn nuvarande bebyggelsens ständiga bibehållande

kan dock i en framtid komma att mer än rimligt förhindra en rationell

användning av ifrågavarande fastigheter. Markkommissionen har sålunda påpekat

att en förändring i läget kan uppkomma »genom eldsvådor eller förstörelse

av annat slag». Men även i övrigt kunna sådana förhållanden i en

framtid tänkas inträda att den i avtalet angivna förutsättningen uppenbarligen

måste anses vara förfallen. Utskottet har funnit angeläget framhålla detta.

Utskottet förutsätter också att, på sätt Djurgårdskommissionen framhållit,

bestämmelserna i § 40 tolkas så, att i där avsedda byggnaders inre må vidtagas

sådana förändringar, som må finnas nödiga och ej spoliera väsentliga

kulturvärden.

I anledning av förvärvet av gamla rådhuset är det emellertid önskvärt att i

avtalet intages en tillförsäkran örn rätt för kronan att utan särskild kostnad

för upplåtelsen med en passage mellan kanslihuset och rådhuset överbygga

Rådhusgränden.

Ett annat led i föreliggande markavtal är upplåtelserna till staden av Kungsträdgården

och Humlegården för parkändamål. Upplåtelsetiden är satt så lång

som till 50 år, och gottgörelsen har bestämts till — förutom ett formellt årligt

avgäldsbelopp av 100 kronor för vardera området — en engångssumma av

800,000 kronor.

Med tillfredsställelse bör visserligen fastslås att såväl Humlegården som

Kungsträdgården sålunda alltjämt skulle förbli i kronans ägo. Villkoren för

nyttjanderättsupplåtelsen måste dock betraktas vara för staten mindre fördelaktiga,

örn man tar i betraktande de båda markområdenas omfång och deras

belägenhet mitt i eller alldeles intill huvudstadens centrum, samt dessutom

deras karaktär av tomtmark.

Då nu med allt större skärpa såsom något självklart börjat hävdas kraven

på Humlegårdens och Kungsträdgårdens bibehållande för all framtid såsom

orörda parker, fridlysta från ali bebyggelse, må häremot erinras att på denna

punkt meningarna åtminstone tidigare — och i ett läge då bristen på byggnadsmark

för statliga ändamål ej alls var så kännbar som nu — varit delade. Uttalanden,

som tidigare av tillkallade sakkunniga gjorts, kunna åberopas för

en motsatt uppfattning.

Vad Humlegården beträffar framförde sålunda visserligen på sin tid byggnadssakkunniga1)

den förhoppningen att därvarande utomordentligt vackra

och rikt utvecklade trädbestånd icke skulle behöva tas i anspråk för något

statens byggnadsändamål under mänskligt att döma mycket lång tid framåt.

De ansågo dock, att Humlegården borde bibehållas såsom kronan tillhörig

tomtmark, varvid påvisades att norra hälften av Humlegården (den längst

1) Byggnadssakkunniga tillsattes linder år 1912 för att utarbeta en allmän plan för

statens byggnadsverksamhet i Stockholm samt för användningen i övrigt av statens fastigheter

därstädes. T)e sakkunniga, byggnadsrådet I. G. Clason och riksgäldsfullmäktigen

E. Kinnander, avgåvo ett omfattande slutbetänkande år 1925 (statens off. utredn. 1925: 15).

opaginerad Kontrollera mot PDF

b Statsutskottets utlåtande Nr 199.

bort från Kungl. Biblioteket belägna) kunde uppdelas för bebyggelse i mindre

kvarter genom utdragande av befintliga omgivande gator.

I avseende å Kungsträdgården framhöllo de sakkunniga vikten av att

åtminstone norra delen därav (mot Hamngatan) bibehölles som tomtmark och

att några väsentliga eller dyrbarare förändringar av anläggningarna icke verkställdes

förrän i samband med uppförande av en monumentalbyggnad i dess

fond. Innebörden av detta uttalande lärer enligt utskottets mening ej förringas

av att staden numera anser sig — mot viss särskild gatumarksersättnmg

till kronan — behöva disponera en del av det hittillsvarande parkområdet

för Arsenalsgatans samt också framdeles för Hamngatans breddning.

Det är alltså endast med tvekan som utskottet biträder förslaget om en

avhändelse av förfoganderätten över dessa båda värdefulla markområden fölen

så lång tid som 50 år. Utskottet anser sig hava all anledning ytterligare

understryka att upplåtelsen icke får anses vara prejudicerande för de båda

områdenas användning och värdesättning i en kommande framtid.

Departementschefen har beträffande Kungsträdgården i § 37 av avtalet

påyrkat ett tillägg örn rätt för kronan till temporära markupplåtelser för

serveringsändamål m. m. Även i en annan detalj anser utskottet en jämkning

av avtalet pa denna punkt erforderlig. I nämnda § 37 av avtalsförslaget

stadgas att upplåtelsen av Kungsträdgården icke skall innebära hinder för

kronan att vidtaga de »jämkningar» i bebyggelsen utmed Kungsträdgårdens

västra sida, vilka må befinnas påkallade. Därvarande bebyggelse omfattar

som bekant för närvarande bland annat opera-, lantmäteri- och blanchateljebyggnaderna.

Även örn kronan avhänder sig förfoganderätten till själva Kungsträdgården

under 50 år lärer detta ej behöva medföra en avsägelse av rätten

att under en lika avsevärd tid på vanligt sätt för en mera modern bebyggelse

tillgodogöra sig byggnadsmarken utmed Kungsträdgårdens västra

sida. Någon sådan inskränkning lärer ej heller vara genom avtalet avsedd.

Enligt utskottets mening tarvas emellertid på denna punkt ett ytterligare förtydligande

så att avtalet ej framdeles må till äventyrs kunna åberopas som

ett hinder för ett ändamålsenligt nyttiggörande av denna redan nu delvis

bebyggda tomtmark.

Vad angår dispositionen av den ännu obebyggda delen av Ladugårdsgärdet

har från stadens sida uttalats önskvärdheten av att i huvudstadens omedelbara

närhet erhålla frilagt ett område, som kunde upplåtas för utställningar

eller begagnas såsom mötesplats vid utomordentliga tillfällen m. m. Därjämte

vore, enligt vad som från stadens representanter uttalats, ett bevarande

av vad som återstode av deniit vackra och säregna hednatur ur naturskyddsoch

kulturhistoriskt synpunkt av stort allmänt intresse.

I anledning härav vill utskottet erinra att Ladugårdsgärdet tidigare utgjort

vanlig ängs- och betesmark, vilken efterhand avröjts och iordningsställts

till övningsplats för huvudstadens garnison.

Alltsedan sekelskiftet har genom olika sakkunnigutredningar, där naturskyddets

intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse, övervägts formerna

för den fortsatta exploateringen av Djurgården. Därvid har också — och ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

7

minst med tanke på huvudstadens befolkning — övervägts hur man skulle

kunna förebygga en olämplig exploatering av Södra Djurgården (med Skansen

och Rosendal) samt de stora skogs- och lövparksområdena på Norra Djurgården

mellan Djurgårdsbrunnsviken och Brunnsviken där den jämväl kronan

tillhöriga men också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter. Det

förtjänar i detta sammanhang hållas i minnet, att vid förvaltningen av all

denna kronomark exploateringssynpunkterna hållits rätt strängt tillbaka medan

huvudvikten lagts på huvudstadens växande behov av närbelägna parkreservat.

Yad beträffar själva det nu närmast avsedda Ladugårdsgärdesområdet

har däremot vid ovannämnda utredningar dettas bebyggelse — och bebyggelse

med slutet byggnadssätt — betraktats som ett fullt naturligt led i huvudstadens

fortsatta utveckling och dessutom som en rätt given form för att

finansiera de stora kapitalutlägg, varmed anskaffningen av nytt övningsfält

och förflyttningen av de militära anläggningarna kring Gärdet väntades bli

förbundna. Det må omnämnas, att sakkunniga för Djurgårdens bevarande

som park i sitt år 1917 avgivna betänkande ansågo att som stadsområde

skulle av Gärdet kunna enligt då gjorda beräkningar försäljas en yta av

omkring 2,747,600 kvadratmeter med en nettobehållning av 137,380,000

kronor.

Den del av Gärdet som nu närmast skulle bebyggas omslutes av de enligt

1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadsplanelagda områdena. Att märka

är att Ladugårdsgärdet och särskilt denna del om vars bebyggelse nu närmast

är fråga ej tidigare i någon mera avsevärd utsträckning tagits i anspråk för

andra ändamål än de militära. Utskottet underskattar icke betydelsen av att

intill huvudstadens mera centrala delar hava tillgång till utrymme för friluftsmöten

även med större anslutning. Även efter en fortsatt bebyggelse av denna

del — en bebyggelse som först kan äga rum sedan garnisonen flyttats —

skulle — på sätt av handlingarna framgår — plats för dylika möten kunna

tillsvidare beredas på annan del av Gärdet, exempelvis öster örn Gärdesgatan.

Också andra platser synas härför stå till förfogande.

När det gällt andra tillfälliga markbehov av olika slag har stort tillmötesgående

visats från kronan, och staden har också i detta avseende intagit en

stark förmånsställning i förhållande till andra kommuner inom riket. Större

utställningar äro på grund av kostnaderna mera sällan återkommande evenemang.

Utställningen år 1897 försiggick på Lejonslätten (vid Djursgårdsbron

och Nordiska museet), utställningen år 1909 i Friesens park intill Valdemars

udde (på Södra Djurgården) och utställningen år 1930 vid Djurgårdsbrunnsviken

å Norra Djurgården, i samtliga fall alltså på kronomark men på annan

mark än det egentliga Gärdet.

Kronan har för närvarande stora behov av tomtmark för offentliga byggnader,

vilka lämpligen skulle kunna förläggas till Ladugårdsgärdet. Även

bristen på tomter för bostadsändamål är stor och måste tillgodoses med tanke

på huvudstadsbefolkningens behov. Överhuvud synes denna på Gärdet befintliga

välbelägna och högst värdefulla tomtmark få en lämpligare användning

genom en sluten bebyggelse än som ett öppet markreservat med huvudsaklig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga

anordningar. I den mån behov av ett dylikt mera bestående reservat för staden

föreligger torde utrymme härför lämpligare böra säkras på annan plats av

Gärdet. Skulle staden det oaktat hava intresse av att ett markreservat kommer

till stånd torde, på sätt departementschefen angivit, det böra ankomma på

staden att genom inledande av förhandlingar med Djurgårdskommissionen

taga initiativ i detta spörsmål.

Med det sagda har utskottet — i anslutning också till motionerna I: 209

och II: 265 — velat ytterligare understryka vad riksdagens revisorer uttalat

örn önskvärdheten av att den fortsatta stadsplaneringen av Ladugårdsgärdet

påskyndas. På sätt markkommissionen antytt bör självfallet härvid också

beaktas statliga och kommunala behov av tomtmark. Uppmärksammas måste

också att möjligheterna till själva bebyggelsen av Gärdet — men ej den föregående

stadsplaneringen — har ett oskiljaktigt sammanhang med förflyttningen

av de militära förband, för vilka Gärdet nu utgör övningsterräng.

I motionen I: 208 har yrkats avslag å propositionen under åberopande i

huvudsak att Kungsträdgården och Humlegården bort för all framtid bevaras

såsom parker åt staden, att avtalet bort säkerställa trygghet mot olämplig bebyggelse

också av Skepps- och Kastellholmarna ävensom Norra Djurgården

samt att trafiksvårigheterna vid Tegelbacken alltför mycket överdrivits och

att i varje fall deras undanröjande ej motiverade de ofantliga kostnader som

nu genom avtalet pålades staden. Gentemot detta vill utskottet endast erinra

att uppgörelsen framkommit först efter långvariga diskussioner och förhandlingar,

därvid kronans och stadens mot varandra stridiga intressen ingående

vägts mot varandra. Att under sådana förhållanden och sedan staden numera

godkänt avtalet riksdagen av omsorg örn den andra parten skulle förkasta

avtalet torde väl knappast kunna ifrågakomma. Utskottet är för övrigt av den

uppfattningen att avtalet ingalunda kan anses för staden ofördelaktigt.

Utskottet, som alltså funnit det framlagda avtalet böra från kronans sida

godtagas med de ändringar, som av departementschefen förutsatts, och med de

jämkningar beträffande Rådhuset och Kungsträdgården, som av utskottet

ovan angivits, får hemställa,

I. att riksdagen, med bifall till propositionen och med avslag

å motionen I: 208, må bemyndiga Kungl. Majit att med de ändringar,

som i statsrådsprotokollet den 12 april 1940 förordats, å

kronans vägnar godkänna vid propositionen fogat förslag till

avtal mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad

rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm; Kungl. Majit

obetaget att dels under den i propositionen angivna förutsättningen

förklara avtalet för kronan bindande, ändock att laga

kraftägande beslut av vederbörande vattendomstol beträffande

de i avtalet avsedda arbetena icke föreligger, dels medgiva förlängning

av den tid, under vilken frågan örn avtalets bestånd är

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 199.

9

svävande samt i samband med dylik förlängning företaga därav

betingade ändringar i fråga om de i avtalet bestämda tillträdesoch

likviddagarna m. m., dels ock vidtaga de smärre jämkningar

i avtalet, som vid dess tillämpning kunna visa sig erforderliga

och varom överenskommelse kan komma att träffas;

II. att motionerna I: 209 och II: 265 må anses besvarade med

vad utskottet ovan anfört;

III. att motionen II: 266 må anses besvarad med vad utskottet

ovan anfört.

Stockholm den 31 maj 1940.

På statsutskottets vägnar:

PER GUSTAFSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö,

Johansson i Fredrikslund, Andersson i Fältenborg, Pauli, Andrén, Ström i Lidköping,

Heiding, Magnusson i Kalmar, Sundberg, Bäcklund och Andersson i Risö;

samt

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Danielsson, Andersson i Prästbol, Lindberg i Umeå, Persson i Tidaholm,

Staxäng, Hansson i Rubbestad, Mårtensson, Olsson i Kullenbergstorp och Eriksson

i Frägsta.

Reservationer:

1) av herr Pauli, som ansett, dels att å sid. 5 i utskottets motivering stycket,

som börjar med orden »Med tillfredsställelse» och som slutar med orden »dessutom

deras karaktär av tomtmark.» bort lyda: »Med tillfredsställelse---

samt dessutom med hänsyn till deras värde såsom tomtmark.»; dels ock att av

motiveringen i övrigt bort utgå uttalandet å sid. 5 och 6 »Då nu med allt

---lång tid som 50 år.»;

2) av herr Sundberg, som ansett, att beträffande Kungsträdgården och

Humlegården utskottets uttalande om markens karaktär av tomtmark bort

utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 sami. Nr 199.

1367 <0 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Sto s. 1 i texten