Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1940-05-31 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1940:199, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
1
Nr 199.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1940 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan kronan och
Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I en den 12 april 1940 dagtecknad proposition, nr 234, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, framlagt förslag angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor
i Stockholm m. m.
I förevarande sammanhang har utskottet behandlat följande motioner, nämligen
dels
en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion, nr 208,
däri hemställts, att riksdagen ville besluta, att — i bidan på lugnare överväganden,
rimligare tider och respektfullare hänsyn till de andliga värdena —
förevarande proposition icke kan under nuvarande förhållanden bifallas;
dels två likalydande motioner väckta den ena, nr 209, inom första kammaren
av herr G. Tamm och den andra, nr 265, inom andra kammaren av herr
A. Törnkvist, i vilka hemställts, att riksdagen i anledning av innehållet i
proposition 234 och därvid fogade 1939 års markkommissions betänkande ville,
i anslutning till vad 1939 års statsrevisorer enligt motionerna uttalat, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn påskyndande av stadsplaneläggningen av
de delar av Ladugårdsgärdet, vilka avses i Kungl. Maj:ts i motionerna omnämnda
beslut 1933, ävensom att därvid hinder ej må möta i planer på skelettplan,
friläggning eller avsättande av mark för allmänna byggnader utav viss
del av Ladugårdsgärdet;
dels ock en inom andra kammaren av herr T. Henriksson väckt motion,
nr 266, däri hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 234 måtte uttala, att frågan örn Tegelbackéns estetiska och trafiktekniska
utformning och möjligheterna för gatutrafikens ledande under järnvägen
underkastas förnyad prövning innan Kungl. Majit för kronans räkning fattar
definitivt beslut i ärendet.
Den 21 november 1938 träffades avtal mellan järnvägsstyrelsen för Kungl.
Majit och kronan, å ena sidan, samt Stockholms stad, företrädd av 1934 års
bangårdsdelegerade, å andra sidan, rörande Tegelbackens reglering, nya trafikförbindelser
mellan Norrmalm och Södermalm m. m. Med hänsyn till de från
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 sand. Nr 199.
1267 40
2
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
de hörda myndigheterna framförda erinringarna ansåg sig departementschefen
icke böra förorda, att förslaget framlades för riksdagen. Med hänsyn till att
den i avtalet stadgade tiden, inom vilken avtalet för att vinna giltighet skulle
av parterna godkännas, förflutit, är avtalet numera förfallet.
Närmast med utgångspunkt från 1938 års avtal framställde stadskollegiet
i Stockholm i skrivelse till statsministern den 23 februari 1939, vilken skrivelse
överlämnades till kommunikationsdepartementet för handläggning, vissa
förslag angående förhandlingar rörande i nyssnämnda avtal omförmälda jämte
vissa andra därmed sammanhängande frågor. Vid anmälan av ärendet i statsrådet
den 31 mars 1939 anförde departementschefen, att med hänsyn till önskvärdheten
av att bringa de berörda frågorna till en tillfredsställande lösning
det från stadens sida framställda förslaget angående fortsatta förhandlingar
syntes böra biträdas. Han förordade sålunda, att staten medverkade vid tillsättande
av en kommission, bestående av representanter för staten och Stockholms
stad, med uppgift att undersöka möjligheterna att bringa de berörda
frågorna till en lösning.
I enlighet med departementschefens hemställan utsåg Kungl. Majit till
ordförande i kommissionen överståthållaren T. Nothin samt till representanter
för staten generaldirektören H. Leo och riksgäldsfullmäktigen A. Råstock.
Enligt beslut av Stockholms stadskollegium den 9 mars 1939 hade
till stadens delegerade vid förhandlingarna utsetts stadsfullmäktiges ordförande
redaktören F. Ström och förste vice ordförande överdirektören Y.
Hernlund.
Med skrivelse den 16 mars 1940 har därefter kommissionen, som antagit
benämningen 1939 års marltkommission avgivit betänkande angående uppgörelse
mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa
markfrågor i Stockholm m. m. (statens off. utredn. 1940: 6). Vid betänkandet
finnes fogat ett förslag till avtal mellan kronan och staden.
Het framlagda förslaget innebär i huvudsak följande:
Problemet örn Tegelbackens reglering löses genom att den öst-västliga
gatuleden föres över järnvägen. Förslaget avser att åstadkomma en definitiv
utformning av platsen. Riksgäldsfullmäktigen Råstock anser däremot en
underfartslösning vara att föredraga. Staden erhåller av kronan erforderlig
mark för tegelbacksregleringen samt å Riddarholmen och angränsande stadsdelar
mark även för framdragande av nord-sydliga trafikleder, däribland förortsbanan.
Detta nödvändiggör, att järnvägslinjen i behövlig utsträckning
flyttas åt väster. Stadens behov av mark för vidgning av de centralbangårdsområdet
angränsande trafiklederna tillgodoses. Vidare lämnar kronan
mark för breddning av Hamngatan och Arsenalsgatan utmed Kungsträdgården.
Bland andra betydelsefullare markförvärv för stadens räkning
märkes övertagande av Karolinska institutets område invid Stadshuset ävensom
ett ganska betydande område invid Atlasområdet. Vidare tillförsäkras
staden nyttjanderätt under 50 år till Kungsträdgården och Humlegården,
vilka emellertid kvarbliva i kronans ägo.
Kronan erhåller bland annat stora markområden väster om nuvarande
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
3
centralbangårdsområdet (cirka 28,800 kvm.). Härigenom tillgodoses behovet
av mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.
Särskilt för bangårdspostens del har en snar lösning av lokalfrågan visat
sig vara ofrånkomlig. Bland andra viktigare markförvärv för kronans räkning,
som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del fastigheter
i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden samtliga sina
fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett gammalt
önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i kronans
hand. Kronan, som genom transaktionen blir ägare till hela Riddarholmen
med undantag för det Norstedtska komplexet, får härigenom möjlighet att
utnyttja marken på lämpligare sätt för sina byggnadsändamål. Slutligen
förvärvar kronan två fastigheter vid Lästmakargatan, vilka telegrafverket behöver
för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.
De av kommissionen förordade marktransaktionerna ha ansetts väga sa
jämnt mot varandra, att de, oaktat de i uppgörelsen ingående värdena uppgå
till avsevärda belopp, allenast föranleda utgivandet av en mellangift av omkring
150,000 kronor, att utbetalas av staden till kronan.
Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:
Även örn den träffade uppgörelsen i första hand torde få anses tillgodose
intressen, som äro av särskild aktualitet för staden, medför uppgörelsen
också för kronans vidkommande påtagliga fördelar. Kronan erhåller sålunda
erforderlig mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.
Särskilt för bangårdspostens del har en snar lösning av lokalfrågan
visat sig vara önskvärd. Bland andra viktigare markförvärv för
kronans räkning, som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del
fastigheter i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden sina
samtliga fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett
gammalt önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i
kronans hand. Slutligen förvärvar kronan ett par fastigheter vid Lästmakargatan,
vilka telegrafverket behöver för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.
Det slutresultat, som uppgörelsen innefattar och vilket parternas representanter
å ömse håll funnit riktigt och ansett sig vilja tillstyrka, har, såsom
torde framgå av betänkandet, framkommit under en önskan att åvägabringa
samförstånd mellan kronan och staden i deras ekonomiska mellanhavanden.
Karaktären av samförståndslösning präglar avtalsförslaget särskilt
starkt i vad därigenom uppgörelse träffats rörande äganderätten till
vissa mellan parterna kristiga områden, såsom gatumark, vattenområden och
utfyllnader. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke markkommissionen,
särskilt vad beträffar Riddarholmen, låtit områden, till vilka statens äganderätt
skulle kunna styrkas, ingå i uppgörelsen såsom tvistiga, men ställning
till denna fråga torde svårligen kunna tagas utan att ytterligare undersökningar
och utredningar verkställas. Spörsmålet örn äganderätten till de
tvistiga områdena skulle visserligen, såsom markkommissionen uttalat,
kunna hänskjutas till domstols prövning, utan att en sådan åtgärd skulle
behöva utgöra hinder för eller fördröja genomförandet av den i avtalet förordade
trafikregleringen. Med hänsyn till de skäl, som kunna tala mot ett
dylikt förfarande, synes mig emellertid en förlikningsmässig överenskommelse
mellan parterna rörande de tvistiga områdena vara att föredraga.
Någon fara för att överenskommelsen skall erhålla prejudicerande betydelse
4
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
Utskottet.
i fråga om kronans eller stadens äganderättsanspråk rörande områden, som
icke omfattas av nu förevarande uppgörelse, kan knappast anses föreligga.
I avtalsförslagets § 48 har för övrigt till förhindrande härav särskilt uttalats,
att avtalet icke är prejudicerande för andra äganderättsanspråk.
Stadsfullmäktige hava den 20 maj 1940 godkänt avtalsförslaget, varvid
stadskollegiet bemyndigats vidtaga erforderliga jämkningar. I princip har
också godkänts det av markkommissionen framlagda förslaget till Tegelbackens
reglering och nya trafikförbindelser mellan Södermalm och Norrmalm.
Själva utgångspunkten för de inom markkommissionen genomförda förhandlingarna
har varit behovet av en nyordning av trafikförhållandena vid
Tegelbacken. Härutinnan har nu uppgörelse nåtts i princip. I avseende å
själva den tekniska planläggningen av den blivande trafikkorsningen har markkommissionen
föreslagit att den blivande nya gatuleden skulle genom en överbyggnad
dragas över järnvägen. Inom kommissionen har emellertid reservationsvis
(av herr Råstock) påyrkats övervägande huruvida ej en vanlig trafiktunnel
under järnvägen erbjöde en utväg för frågans lösning. På sätt framgår
av motionen II: 266 har sistnämnda alternativ vunnit visst stöd inom stadsförvaltningen.
Såsom departementschefen framhållit torde det ur kronans
eller närmast statens järnvägars synpunkt vara utan större betydelse vilket
alternativ som väljes. Också för att ej försvåra och fördröja avgörandet torde
ej från riksdagens sida i frågans nuvarande läge ställning böra tagas därtill.
Uppgörelse har också kunnat nås örn vissa rätt vidsträckta markområden
kring Centralstationen liksom ock örn mark för framdragning av nord-sydliga
trafikleder förbi Riddarholmen. Även i denna del tillstyrker utskottet överenskommelsen.
Enligt överenskommelsen skulle kronan avhända sig Karolinska institutets
intill Stadshuset belägna fastighet, varvid i stället skulle från staden förvärvas
gamla rådhuset och kvartersmark intill kanslihuset ävensom vissa fastigheter
på Riddarholmen. I denna del föranleder avtalet erinran endast i följande
mindre detaljavseenden.
Utskottet har uppmärksammat att enligt § 40 av överenskommelsen »vid
avtalets ingående förutsatts» att gamla rådhuset (mellan kanslihuset och
riddarhuset) samt arkivbyggnaden, tornbyggnaden och gymnasiehuset på
Riddarholmen skola »såsom kulturhistoriskt värdefulla för framtiden bibehållas».
Ganska klart är visserligen att gamla rådhuset (riksskattmästaren Gustaf
Bondes under medverkan av Nicodemus Tessin d. ä. och riddarhusets arkitekt
-Iean de la Vallée under 1600-talet uppförda palats, sådant detsamma nu kvarstår
efter sin omgestaltning till följd av en eldsvåda under 1700-talet) bör bibehållas
som en byggnad av stort arkitektoniskt värde. Liknande synpunkter
kunna måhända, om än i en betydligt mindre grad, anföras beträffande arkivbyggnaden
och gymnasiehuset'' på Riddarholmen. Tornbyggnaden på Riddarholmen
(mitt emot nya stadshuset och intill arkivbyggnaden) uppges hava till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 199. 5
hört huvudstadens medeltida befästningsverk, något som starkt motiverar dess
bevarande såsom ett historiskt monument,
Ovannämnda bestämmelse örn nuvarande bebyggelsens ständiga bibehållande
kan dock i en framtid komma att mer än rimligt förhindra en rationell
användning av ifrågavarande fastigheter. Markkommissionen har sålunda påpekat
att en förändring i läget kan uppkomma »genom eldsvådor eller förstörelse
av annat slag». Men även i övrigt kunna sådana förhållanden i en
framtid tänkas inträda att den i avtalet angivna förutsättningen uppenbarligen
måste anses vara förfallen. Utskottet har funnit angeläget framhålla detta.
Utskottet förutsätter också att, på sätt Djurgårdskommissionen framhållit,
bestämmelserna i § 40 tolkas så, att i där avsedda byggnaders inre må vidtagas
sådana förändringar, som må finnas nödiga och ej spoliera väsentliga
kulturvärden.
I anledning av förvärvet av gamla rådhuset är det emellertid önskvärt att i
avtalet intages en tillförsäkran örn rätt för kronan att utan särskild kostnad
för upplåtelsen med en passage mellan kanslihuset och rådhuset överbygga
Rådhusgränden.
Ett annat led i föreliggande markavtal är upplåtelserna till staden av Kungsträdgården
och Humlegården för parkändamål. Upplåtelsetiden är satt så lång
som till 50 år, och gottgörelsen har bestämts till — förutom ett formellt årligt
avgäldsbelopp av 100 kronor för vardera området — en engångssumma av
800,000 kronor.
Med tillfredsställelse bör visserligen fastslås att såväl Humlegården som
Kungsträdgården sålunda alltjämt skulle förbli i kronans ägo. Villkoren för
nyttjanderättsupplåtelsen måste dock betraktas vara för staten mindre fördelaktiga,
örn man tar i betraktande de båda markområdenas omfång och deras
belägenhet mitt i eller alldeles intill huvudstadens centrum, samt dessutom
deras karaktär av tomtmark.
Då nu med allt större skärpa såsom något självklart börjat hävdas kraven
på Humlegårdens och Kungsträdgårdens bibehållande för all framtid såsom
orörda parker, fridlysta från ali bebyggelse, må häremot erinras att på denna
punkt meningarna åtminstone tidigare — och i ett läge då bristen på byggnadsmark
för statliga ändamål ej alls var så kännbar som nu — varit delade. Uttalanden,
som tidigare av tillkallade sakkunniga gjorts, kunna åberopas för
en motsatt uppfattning.
Vad Humlegården beträffar framförde sålunda visserligen på sin tid byggnadssakkunniga1)
den förhoppningen att därvarande utomordentligt vackra
och rikt utvecklade trädbestånd icke skulle behöva tas i anspråk för något
statens byggnadsändamål under mänskligt att döma mycket lång tid framåt.
De ansågo dock, att Humlegården borde bibehållas såsom kronan tillhörig
tomtmark, varvid påvisades att norra hälften av Humlegården (den längst
1) Byggnadssakkunniga tillsattes linder år 1912 för att utarbeta en allmän plan för
statens byggnadsverksamhet i Stockholm samt för användningen i övrigt av statens fastigheter
därstädes. T)e sakkunniga, byggnadsrådet I. G. Clason och riksgäldsfullmäktigen
E. Kinnander, avgåvo ett omfattande slutbetänkande år 1925 (statens off. utredn. 1925: 15).
opaginerad Kontrollera mot PDF
b Statsutskottets utlåtande Nr 199.
bort från Kungl. Biblioteket belägna) kunde uppdelas för bebyggelse i mindre
kvarter genom utdragande av befintliga omgivande gator.
I avseende å Kungsträdgården framhöllo de sakkunniga vikten av att
åtminstone norra delen därav (mot Hamngatan) bibehölles som tomtmark och
att några väsentliga eller dyrbarare förändringar av anläggningarna icke verkställdes
förrän i samband med uppförande av en monumentalbyggnad i dess
fond. Innebörden av detta uttalande lärer enligt utskottets mening ej förringas
av att staden numera anser sig — mot viss särskild gatumarksersättnmg
till kronan — behöva disponera en del av det hittillsvarande parkområdet
för Arsenalsgatans samt också framdeles för Hamngatans breddning.
Det är alltså endast med tvekan som utskottet biträder förslaget om en
avhändelse av förfoganderätten över dessa båda värdefulla markområden fölen
så lång tid som 50 år. Utskottet anser sig hava all anledning ytterligare
understryka att upplåtelsen icke får anses vara prejudicerande för de båda
områdenas användning och värdesättning i en kommande framtid.
Departementschefen har beträffande Kungsträdgården i § 37 av avtalet
påyrkat ett tillägg örn rätt för kronan till temporära markupplåtelser för
serveringsändamål m. m. Även i en annan detalj anser utskottet en jämkning
av avtalet pa denna punkt erforderlig. I nämnda § 37 av avtalsförslaget
stadgas att upplåtelsen av Kungsträdgården icke skall innebära hinder för
kronan att vidtaga de »jämkningar» i bebyggelsen utmed Kungsträdgårdens
västra sida, vilka må befinnas påkallade. Därvarande bebyggelse omfattar
som bekant för närvarande bland annat opera-, lantmäteri- och blanchateljebyggnaderna.
Även örn kronan avhänder sig förfoganderätten till själva Kungsträdgården
under 50 år lärer detta ej behöva medföra en avsägelse av rätten
att under en lika avsevärd tid på vanligt sätt för en mera modern bebyggelse
tillgodogöra sig byggnadsmarken utmed Kungsträdgårdens västra
sida. Någon sådan inskränkning lärer ej heller vara genom avtalet avsedd.
Enligt utskottets mening tarvas emellertid på denna punkt ett ytterligare förtydligande
så att avtalet ej framdeles må till äventyrs kunna åberopas som
ett hinder för ett ändamålsenligt nyttiggörande av denna redan nu delvis
bebyggda tomtmark.
Vad angår dispositionen av den ännu obebyggda delen av Ladugårdsgärdet
har från stadens sida uttalats önskvärdheten av att i huvudstadens omedelbara
närhet erhålla frilagt ett område, som kunde upplåtas för utställningar
eller begagnas såsom mötesplats vid utomordentliga tillfällen m. m. Därjämte
vore, enligt vad som från stadens representanter uttalats, ett bevarande
av vad som återstode av deniit vackra och säregna hednatur ur naturskyddsoch
kulturhistoriskt synpunkt av stort allmänt intresse.
I anledning härav vill utskottet erinra att Ladugårdsgärdet tidigare utgjort
vanlig ängs- och betesmark, vilken efterhand avröjts och iordningsställts
till övningsplats för huvudstadens garnison.
Alltsedan sekelskiftet har genom olika sakkunnigutredningar, där naturskyddets
intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse, övervägts formerna
för den fortsatta exploateringen av Djurgården. Därvid har också — och ej
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
7
minst med tanke på huvudstadens befolkning — övervägts hur man skulle
kunna förebygga en olämplig exploatering av Södra Djurgården (med Skansen
och Rosendal) samt de stora skogs- och lövparksområdena på Norra Djurgården
mellan Djurgårdsbrunnsviken och Brunnsviken där den jämväl kronan
tillhöriga men också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter. Det
förtjänar i detta sammanhang hållas i minnet, att vid förvaltningen av all
denna kronomark exploateringssynpunkterna hållits rätt strängt tillbaka medan
huvudvikten lagts på huvudstadens växande behov av närbelägna parkreservat.
Yad beträffar själva det nu närmast avsedda Ladugårdsgärdesområdet
har däremot vid ovannämnda utredningar dettas bebyggelse — och bebyggelse
med slutet byggnadssätt — betraktats som ett fullt naturligt led i huvudstadens
fortsatta utveckling och dessutom som en rätt given form för att
finansiera de stora kapitalutlägg, varmed anskaffningen av nytt övningsfält
och förflyttningen av de militära anläggningarna kring Gärdet väntades bli
förbundna. Det må omnämnas, att sakkunniga för Djurgårdens bevarande
som park i sitt år 1917 avgivna betänkande ansågo att som stadsområde
skulle av Gärdet kunna enligt då gjorda beräkningar försäljas en yta av
omkring 2,747,600 kvadratmeter med en nettobehållning av 137,380,000
kronor.
Den del av Gärdet som nu närmast skulle bebyggas omslutes av de enligt
1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadsplanelagda områdena. Att märka
är att Ladugårdsgärdet och särskilt denna del om vars bebyggelse nu närmast
är fråga ej tidigare i någon mera avsevärd utsträckning tagits i anspråk för
andra ändamål än de militära. Utskottet underskattar icke betydelsen av att
intill huvudstadens mera centrala delar hava tillgång till utrymme för friluftsmöten
även med större anslutning. Även efter en fortsatt bebyggelse av denna
del — en bebyggelse som först kan äga rum sedan garnisonen flyttats —
skulle — på sätt av handlingarna framgår — plats för dylika möten kunna
tillsvidare beredas på annan del av Gärdet, exempelvis öster örn Gärdesgatan.
Också andra platser synas härför stå till förfogande.
När det gällt andra tillfälliga markbehov av olika slag har stort tillmötesgående
visats från kronan, och staden har också i detta avseende intagit en
stark förmånsställning i förhållande till andra kommuner inom riket. Större
utställningar äro på grund av kostnaderna mera sällan återkommande evenemang.
Utställningen år 1897 försiggick på Lejonslätten (vid Djursgårdsbron
och Nordiska museet), utställningen år 1909 i Friesens park intill Valdemars
udde (på Södra Djurgården) och utställningen år 1930 vid Djurgårdsbrunnsviken
å Norra Djurgården, i samtliga fall alltså på kronomark men på annan
mark än det egentliga Gärdet.
Kronan har för närvarande stora behov av tomtmark för offentliga byggnader,
vilka lämpligen skulle kunna förläggas till Ladugårdsgärdet. Även
bristen på tomter för bostadsändamål är stor och måste tillgodoses med tanke
på huvudstadsbefolkningens behov. Överhuvud synes denna på Gärdet befintliga
välbelägna och högst värdefulla tomtmark få en lämpligare användning
genom en sluten bebyggelse än som ett öppet markreservat med huvudsaklig
8
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga
anordningar. I den mån behov av ett dylikt mera bestående reservat för staden
föreligger torde utrymme härför lämpligare böra säkras på annan plats av
Gärdet. Skulle staden det oaktat hava intresse av att ett markreservat kommer
till stånd torde, på sätt departementschefen angivit, det böra ankomma på
staden att genom inledande av förhandlingar med Djurgårdskommissionen
taga initiativ i detta spörsmål.
Med det sagda har utskottet — i anslutning också till motionerna I: 209
och II: 265 — velat ytterligare understryka vad riksdagens revisorer uttalat
örn önskvärdheten av att den fortsatta stadsplaneringen av Ladugårdsgärdet
påskyndas. På sätt markkommissionen antytt bör självfallet härvid också
beaktas statliga och kommunala behov av tomtmark. Uppmärksammas måste
också att möjligheterna till själva bebyggelsen av Gärdet — men ej den föregående
stadsplaneringen — har ett oskiljaktigt sammanhang med förflyttningen
av de militära förband, för vilka Gärdet nu utgör övningsterräng.
I motionen I: 208 har yrkats avslag å propositionen under åberopande i
huvudsak att Kungsträdgården och Humlegården bort för all framtid bevaras
såsom parker åt staden, att avtalet bort säkerställa trygghet mot olämplig bebyggelse
också av Skepps- och Kastellholmarna ävensom Norra Djurgården
samt att trafiksvårigheterna vid Tegelbacken alltför mycket överdrivits och
att i varje fall deras undanröjande ej motiverade de ofantliga kostnader som
nu genom avtalet pålades staden. Gentemot detta vill utskottet endast erinra
att uppgörelsen framkommit först efter långvariga diskussioner och förhandlingar,
därvid kronans och stadens mot varandra stridiga intressen ingående
vägts mot varandra. Att under sådana förhållanden och sedan staden numera
godkänt avtalet riksdagen av omsorg örn den andra parten skulle förkasta
avtalet torde väl knappast kunna ifrågakomma. Utskottet är för övrigt av den
uppfattningen att avtalet ingalunda kan anses för staden ofördelaktigt.
Utskottet, som alltså funnit det framlagda avtalet böra från kronans sida
godtagas med de ändringar, som av departementschefen förutsatts, och med de
jämkningar beträffande Rådhuset och Kungsträdgården, som av utskottet
ovan angivits, får hemställa,
I. att riksdagen, med bifall till propositionen och med avslag
å motionen I: 208, må bemyndiga Kungl. Majit att med de ändringar,
som i statsrådsprotokollet den 12 april 1940 förordats, å
kronans vägnar godkänna vid propositionen fogat förslag till
avtal mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad
rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm; Kungl. Majit
obetaget att dels under den i propositionen angivna förutsättningen
förklara avtalet för kronan bindande, ändock att laga
kraftägande beslut av vederbörande vattendomstol beträffande
de i avtalet avsedda arbetena icke föreligger, dels medgiva förlängning
av den tid, under vilken frågan örn avtalets bestånd är
Statsutskottets utlåtande Nr 199.
9
svävande samt i samband med dylik förlängning företaga därav
betingade ändringar i fråga om de i avtalet bestämda tillträdesoch
likviddagarna m. m., dels ock vidtaga de smärre jämkningar
i avtalet, som vid dess tillämpning kunna visa sig erforderliga
och varom överenskommelse kan komma att träffas;
II. att motionerna I: 209 och II: 265 må anses besvarade med
vad utskottet ovan anfört;
III. att motionen II: 266 må anses besvarad med vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 31 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
PER GUSTAFSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö,
Johansson i Fredrikslund, Andersson i Fältenborg, Pauli, Andrén, Ström i Lidköping,
Heiding, Magnusson i Kalmar, Sundberg, Bäcklund och Andersson i Risö;
samt
från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Danielsson, Andersson i Prästbol, Lindberg i Umeå, Persson i Tidaholm,
Staxäng, Hansson i Rubbestad, Mårtensson, Olsson i Kullenbergstorp och Eriksson
i Frägsta.
Reservationer:
1) av herr Pauli, som ansett, dels att å sid. 5 i utskottets motivering stycket,
som börjar med orden »Med tillfredsställelse» och som slutar med orden »dessutom
deras karaktär av tomtmark.» bort lyda: »Med tillfredsställelse---
samt dessutom med hänsyn till deras värde såsom tomtmark.»; dels ock att av
motiveringen i övrigt bort utgå uttalandet å sid. 5 och 6 »Då nu med allt
---lång tid som 50 år.»;
2) av herr Sundberg, som ansett, att beträffande Kungsträdgården och
Humlegården utskottets uttalande om markens karaktär av tomtmark bort
utgå.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 sami. Nr 199.
1367 <0 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Sto s. 1 i texten