Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet väckta motioner.

1941-05-20 · 59 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 59 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:128, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

1

Nr 128.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1941 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet

väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under

budgetåret 1941/42 har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkten

142, sid. 235—238 av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1941) föreslagit riksdagen

att till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,

arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret 1941/42 anvisa ett

förslagsanslag av 1,350,000 kronor.

I samma proposition har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkterna

133, 134, 137, 140, 143 och 152) föreslagit riksdagen att, i avbidan

på den proposition i ämnet, som bleve riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret

1941/42

dels till Folkskolinspektionen: Avlöningar ett förslagsanslag av 685,000

kronor;

dels till Folkskolinspektionen: Omkostnader ett förslagsanslag av 200,000

kronor;

dels till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor

ett förslagsanslag av 136,000,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda

sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern

ett förslagsanslag av 280,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och

biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag

av 350,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för

skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor;

dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ett förslagsanslag

av 4,100,000 kronor;

dels ock till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet

ett förslagsanslag av 600,000 kronor.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1941. 6 sami. Nr 128.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Sedermera har Kungl. Majit i en den 21 mars 1941 dagtecknad proposition,

nr 176, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

att

1. godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för folkskolinspektionen,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42;

2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av 711,200 kronor;

3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder för provisorisk

avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa lärare vid

folk- och småskolor m. fl. skola med av departementschefen angiven jämkning

äga tillämpning jämväl för budgetåret 1941/42;

5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för

budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 134,400,000 kronor;

6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, om och i den mån behov därav

prövas föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn i

utlandet, dock med sammanlagt högst 26,500 kronor;

7. till Folkskolor m. to.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda

sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern

för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 275,000 kronor;

8. till Folkskolor m. to.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande

föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 345,000 kronor;

9. till Folkskolor to. to.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga

barn för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 2,200,000

kronor;

10. till Folkskolor to. to.: Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett

reservationsanslag (B) av 300,000 kronor;

11. godkänna av departementschefen förordade ändringar i gällande

grunder för statsbidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;
12.

till Fortsåttningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 4,100,000 kronor;

13. godkänna av departementschefen förordade ändringar i gällande grunder

för statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet;

14. till Fortsättning sskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet

för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 550,000

kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

3

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr K. Mäler m. fl. väckt motion (II:

288), vari hemställts, att riksdagen vid besvarandet av Kungl. Maj:ts proposition

nr 176 måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna;

dels en inom andra kammaren av herrar T. Ekdahl och H. Hallén väckt

motion (II: 287), vari hemställts, att riksdagen vid bifall i övrigt till Kungl.

Maj:ts proposition nr 176 ville besluta att:

1) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt föranstalta örn utredning

angående skoldistriktsindelningen;

2) uttala, att Kungl. Maj:t finge äga befogenhet att efter prövning av

varje särskilt fall föreskriva, att skoldistrikt skall vara skyldigt att till undervisning

mottaga även skolpliktiga barn från barnhem;

3) hemställa, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida

icke avgångsprövning å annan tid än vid läsårets slut må kunna anordnas

för lärjungar, som från sjunde klassen utflytta till sexklassig skola;

dels en inom andra kammaren av herr B. von Friesen väckt motion (II: 15),

vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära utredning

om möjligheterna och villkoren för ökad befogenhet för den kommunale

folkskolinspektören att sköta de uppgifter, som nu åvila statens

inspektör i de landstingsfria städerna;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av

herrar R. Wagnsson och R. Lindström (I: 22) och den andra inom andra

kammaren av fru Elsa Johansson m. fl. (II: 19), vari hemställts, att riksdagen

ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa:

l:o) att Kungl. Majit måtte skyndsammast upptaga till prövning frågan

om ordnande av den skolhygieniska verksamheten och läkarvården vid

rikets folkskolor genom statens medverkan och snarast möjligt förelägga

riksdagen förslag därom,

2:o) att Kungl. Majit måtte såsom ett led i denna verksamhet och på

grundval av särskilt sakkunnigbetänkande för riksdagen jämväl framlägga

förslag om viss fri bambespisning i Sveriges folk- och småskolor;

dels en inom andra kammaren av herr U. R. Jacobson m. fl. väckt motion

(II: 87), vari hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta, att bidraget till inackordering av skolbarn

i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret 1941/42

höjes till kronor 1,500,000,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla:

a) örn utredning rörande en centralisering av den yrkesbestämda fortsättningsskolan

inom vissa ödebygdsområden medelst uppförande av särskilda

skolhem för fortsättningsskolans elever,

b) örn höjning av nu utgående till kronor 1: 25 per dag maximerade

statsbidrag för inackordering av fortsättningsskolebam,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande Nr 128.

c) om bidrag till kostnaderna för inackorderade barns resor från och till

hemmet,

d) om bidrag till kostnaderna vid inköp av skyddsmedicin till skolbarn

intagna å skolhem och arbetsstugor;

dels tva likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herr J. M. Bäckström m. fl. (I: 7) och den andra inom andra kammaren

av herr O. E. Sandberg (II: 9), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville hemställa örn utredning, huruvida icke frågan om

anordnande av skolskjutsar kunde väsentligen befrämjas genom att åt

länsstyrelserna överlämnades att inom ramen för sina allmänna befogenheter

i avseende å yrkesmässig biltrafik och under beaktande av lokala

och ekonomiska förutsättningar tillse, att innehavare av biltrafiktillstånd

uppehölle regelbundna turer för skolskjutsar å lämpliga sträckor och tider

och till skäliga taxor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herr J. Björck m. fl. (I: 219) och den andra inom andra kammaren av fröken

Kerstin Hesselgren m. fl. (II: 274), vari hemställts, att riksdagen måtte

besluta höjning av det i punkt 12 av Kungl. Maj:ts proposition, nr 176,

begärda förslagsanslaget till avlöningsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor

från 4,100,000 till 4,200,000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herr J. M. Bäckström m. fl. (I: 6) och den andra inom andra kammaren

av herr O. E. Sandberg (II: 8), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa örn uppdrag för »Kommittén för utredning

rörande skolväsendets organisation m. m.» att utreda möjligheterna

till befrielse från fortsättningsskolas praktiska undervisning i sådana fall,

där undervisningens syfte i stället kunde erhållas genom fri yrkesutbildning;

samt att riksdagen till övervägande vid utredningen framställer, huruvida

exempelvis icke gällande bestämmelser för undervisning i fortsättningsskola

kunde ändras därhän, att lärjunge, som erhållit varaktig yrkesanställning,

må meddelas uppskov med praktisk undervisning i fortsättningsskola

och vidare, därest anställningen visas hava lämnat lärjunge utbildning

under minst det mot den återstående skoltiden svarande dagantalet,

fullständig befrielse från sådan skolundervisning, allt under förutsättning

att lärjungen genomgått sjuårig folkskola eller en årskurs i folkskolans

högre avdelning eller ock deltagit i undervisningen i en teoretisk

årskurs i fortsättningsskola;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herrar A. Gillström och V. Söderkvist (I: 144) och den andra inom andra

kammaren av herr E. Berg m. fl. (II: 186), vari hemställts, att sådan ändring

i nuvarande bestämmelser vidtages, att statsbidraget enligt kungörelsen

nr 589/1932 § 3 kan höjas till högst 2 kronor och 50 öre per elev

och dag;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr A. Löfvander m. fl. (I: 205) och den andra inom andra kammaren

av herr J. Eriksson i Frägsta m. fl. (II: 289), vari hemställts, att riksdagen

måtte l:o) besluta att statsbidrag till bestridande av kostnader för centralisering

av fortsättningsskolväsendet må, i huvudsaklig överensstämmelse med

folkskolans besparingssakkunnigas förslag och enligt de närmare villkor och

bestämmelser Kungl. Majit må äga föreskriva, under budgetåren 1941/44

utgå jämväl för färd med fordon, som framföres av barnen själva, 2:o) till

Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet

för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,

hänvisas, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas i det följande,

till motionerna II: 288, II: 287, II: 15, I: 22, II: 87, I: 7, I: 219,

I: 6, I: 144 och I: 205.

I. Åtgärder för fortsatt rationalisering

av folkskoleväsendet.

1. De sakkunnigas huvudförslag.

De senaste årtiondenas starka nativitetsminskning och de jämsides därmed

verkande befolkningsrörelserna, i första hand inflyttningen från landsbygden

till stadssamhällena, hade — framhåller departementschefen inledningsvis

— nödvändiggjort betydande organisatoriska ändringar inom

folkskoleväsendet, särskilt under 1930-talet. Ett oavbrutet rationaliseringsarbete

hade sålunda, underlättat och delvis framdrivet genom statsmakternas

ingripanden, pågått under en följd av år med syfte, jämte åstadkommandet

av skolförbättringar, att anpassa folkskoleväsendets yttre ram

efter det sjunkande barnantalet och de i övrigt förändrade förhållandena.

Det vore å andra sidan förklarligt, att rationaliseringsarbetet icke kunnat

hålla jämna steg med nativitetens och befolkningsrörelsernas utveckling.

Vetskapen härom samt nödvändigheten av att i det inträdda krisläget söka

åstadkomma besparingar hade föranlett en översyn av folkskoleväsendets

yttre organisation, som folkskolans besparingssakkunniga vidtagit och lagt

till grund för det förslag, som nu framlades.

Folkskolans besparing ssakkunniga.

De sakkunniga hava beträffande behovet av en rationalisering

påvisat, att ett stort antal lärara vdelningar under vårterminen

1940 haft ett ur såväl ekonomiska som pedagogiska synpunkter alltför lågt

elevantal. Genom den starka indragning av lärartjänster, som ägt rum vid

slutet av nyssnämnda vårtermin eller med utgången av redovisningsåret

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

1939/40, hade medeltalet elever i lära ravdel n in gar n a undergått en mindre

höjning. Åtgärder vore dock alltjämt påkallade för att vinna en bättre relation

mellan antalet lärare och elever i rikets folkskolor. Födelsetalen hade

visserligen under senare år ökat något, men den inträdda stegringen vöre

dock större i städerna än på landsbygden. Med hänsyn härtill och till den

ständigt fortgående omflyttningen av befolkningen från landsbygden till

städer och andra samhällen vore det uppenbart, att man åtminstone under

de närmaste åren måste räkna med en fortsatt nedgång av lärjungeantalet i

många av landsbygdens folk- och småskolor. Skolväsendets organisation

måste anpassas härefter.

Riktlinjer för rationaliseringsarbetet. Enligt de

sakkunnigas mening borde en plan uppgöras för genomförandet av redan

planerade och ytterligare erforderliga rationaliseringsåtgärder. En dylik

plan syntes påkallad oavsett de nu ifrågasatta besparingsåtgärderna. Man

kunde nämligen utgå från, att det sjunkande barnantalet framtvingade indragningar

av lärartjänster i ganska stor omfattning även under de närmaste

åren. Det syntes då nödvändigt, att dessa indragningar komme att

ske mera planmässigt, så att det bleve möjligt att på ett tillfredsställande

sätt ordna med förflyttning av övertaliga lärare, där så bleve erforderligt.

Det syntes vara lämpligt, att man vid uppgörandet av en dylik organisationsplan

beräknade en viss tid, inom vilken de planerade åtgärderna kunde

tänkas bliva genomförda. De sakkunniga, som härvid stannat för en tidsperiod

av fem år, vilken beräknades taga sin början med läsåret 1941/42,

syftade sålunda till att få fram preliminära förslag till organisationsförändringar,

vilka under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras inom

respektive skoldistrikt under läsåren 1941/42—1945/46.

Det syntes nödvändigt, att organisationsarbetet i möjligaste mån bedreves

efter enhetliga och planmässiga grunder, varför vissa allmängiltiga regler

härför borde uppställas. De sakkunniga ville därför angiva de riktlinjer,

efter vilka erforderliga organisationsförändringar enligt de sakkunnigas

mening lämpligen borde genomföras.

Som allmän regel beträffande lärjungeantalets storlek borde gälla, att an
-

talet lärjungar icke borde överskrida

i skolor av första B-formen, i varje läraravdelning å folkskolestadiet. . 35

» » » andra B-formen, å folkskolestadiet...............30

» » > tredje B-formen, å folk- och småskolestadiet.........25

» > » första D-formen, å folk- och småskolestadiet.........20

> » » b-form, å småskolestadiet...................25.

De här angivna talen vore icke att anse såsom maximital. Man måste

nämligen utgå från att övergång till en högre skolform icke alltid kunde

eller borde ske vid en tillfällig ökning av barnantalet utan först, då det

kunde konstateras, att ökningen bleve mera varaktig.

Då det här framhållits, att de angivna normerande talen icke finge

betraktas som maximital, borde måhända även anmärkas, att de icke heller

kunde gälla som minimital. En omorganisation från högre till lägre skol
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

7

form borde ej ovillkorligen ske, så snart lärjungeantalet understege de ovan

angivna talen. Även i sådana fall borde förfaras med en viss försiktighet.

En tillfällig nedgång av lärjungeantalet borde sålunda icke alltid medföra

indragning av en tjänst och förändring av skolformen.

Varje organisationsändring måste prövas under hänsynstagande till de

i de särskilda fallen föreliggande förhållandena. Då en mångfald olika faktorer

inverkade på dylika frågors lösning, syntes det icke vara möjligt att

uppställa några bestämda regler härför. Några allmänna synpunkter rörande

ifrågavarande spörsmål borde dock framhållas.

Det motstånd, som ibland framträdde, då fråga vore örn slcolindragningar

och centraliseringsåtgärder, kunde självfallet ej tillmätas avgörande

betydelse men borde å andra sidan icke lämnas alldeles obeaktat. Särskilt

i sådana fall, då genomförandet av de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra

en skolas nedläggande och förhållandena icke med nödvändighet

krävde, att en omorganisation skedde, syntes största möjliga hänsyn böra

tagas till de lokala skolmyndigheternas och de av skolindragningen berörda

målsmännens intressen. Ett dylikt förfarande torde också stå i god överensstämmelse

med det av 1935 års riksdag gjorda uttalandet, att man

borde framgå med försiktighet vid nedläggandet av skolor.

För de statliga organ, som hade att handlägga ärenden rörande dessa

frågor, vore det givetvis av värde, om mera detaljerade anvisningar kunde

lämnas i fråga örn vilket elevantal, som borde krävas som minimum i en

skola med endast en läraravdelning. Då avgörandet i varje särskilt fall

måste bli beroende av, bland annat, förefintliga möjligheter att ordna undervisningen

för de av en eventuell indragning berörda eleverna, kunde inga

bestämda regler härför uppställas. Som allmänna riktlinjer torde dock

kunna gälla, att en skola ej borde bibehållas, därest elevantalet under den

tid, som vid utredningstillfället kunde överblickas, i regel ej uppginge till

10, medan å andra sidan skäl syntes kunna anses föreligga för bibehållandet

av en sådan skola, örn elevantalet mera varaktigt uppginge till 15 eller

däröver, såvida icke andra förhållanden nödvändiggjorde en indragning.

Även andra faktorer än barnantalet inverkade nämligen på frågan om en

skolas indragning eller bibehållande. Sålunda måste hänsyn härvid tågås

dels till beskaffenheten av lokalerna vid den skola, som ifrågasattes till indragning,

dels till möjligheten att med eller utan ändring av skolform taga

emot barnen i annan skola och örn härför krävdes örn- eller tillbyggnad av

lokalerna, dels till vägförhållandena, om skolskjuts skulle anordnas, dels

ock, i förekommande fall, till förefintliga inackorderingsmöjligheter för barnen.

Därjämte måste givetvis de ekonomiska konsekvenserna av de olika

alternativen noga övervägas.

Vad här ovan sagts rörande antalet elever i skola med en läraravdelning

hade främst avseende pä skolor av 15 3- och D 1-form. Bibehållandet av

en småskola av b-form torde i vissa fall kunna anses försvarligt, även örn

lärjungeantalet något understege 10, särskilt örn det vore förenat med

väsentliga svårigheter att överföra barnen till annan skola.

I somliga, fall uppkomine genom en centralisering avsevärda besparingar,

i andra fall åter kunde dylika åtgärder vara påkallade, ja, nödvändiga,

ehuru desamma ur ekonomisk synpunkt saknade större betydelse. Som

allmän regel syntes dock böra gälla, att det belopp, som erfordrades för

bestridande av kostnaderna för centraliseringen (utgifter för skolskjutsar och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 128.

inackordering av skolbarn), borde utgöra allenast en mindre del av det

statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt lärare. Det måste

emellertid ankomma på vederbörande statliga organ att i varje särskilt

fall pröva och avgöra vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för

vinnande av en rationell skolorganisation.

Rationaliseringens verkningar. Med angivande av i

huvudsak de berörda riktlinjerna för en rationalisering ha de sakkunniga

låtit folkskolinspektörerna envar inom sitt inspektionsområde undersöka

behovet av organisationsändringar under en tidsperiod av fem år, räknad

från och med läsåret 1941/42. Enligt folkskolinspektörernas förslag — vilka

givetvis äro att anse såsom preliminära — skulle under denna tid sammanlagt

omkring 1,620 lärartjänster kunna indragas, därav 467 avsedda för

lärare med folkskollärarexamen och 1,153 för lärare med småskollärarexamen.

Beträffande de ekonomiska verkningarna ha de sakkunniga beräknat

bruttobesparingen i statsbidrag till lärarlöner vid femårsperiodens slut till

i runt tal 6,600,000 kronor om året. Droges härifrån kostnaderna för centraliseringen

(skolskjutsar, inackordering m. m.), med nuvarande priser i

runt tal 1,600,000 kronor, bleve nettobesparingen 5,000,000 kronor.

De sakkunniga understryka, att de beräknade siffrorna för den kommande

indragningen av lärartjänster vöre i hög grad approximativa. Olika

förhallanden kunde inverka i både höjande och sänkande riktning. Sålunda

torde bristen på flytande bränsle för skolskjutsar i vissa fall nödvändiggöra

ett uppskov med ifrågasatt rationalisering. Å andra sidan skulle ett

mera allmänt beviljande av statsbidrag för erforderliga skolbyggnader i

vart fall under periodens senare del kunna medföra indragning av vissa

lärartjänster, som icke medtagits i de sakkunnigas kalkyler.

Vid beräkning av förändringar i lärarbehovet finge emellertid hänsyn

tågås icke enbart till antalet indragna befattningar. Nya tjänster torde

också komma att inrättas i viss utsträckning. Framför allt syntes de stigande

nativitetssiffrorna under åren 1936/38 verka höjande på behovet av

småskollärare, särskilt under läsåren 1944/46. Likaväl som den starka indragningen

av lärartjänster på småskolestadiet år 1940 varit en följd ej

enbart av rationaliseringsarbetet utan i minst lika hög grad av de låga

födelsesiffrorna för år 1933, komme på ett senare stadium de höjda nativitetssiffrorna

att medföra behov av ett icke ringa antal nya småskollärartjänster.

Foges hänsyn även till behovet av nya tjänster, kunde förändringarna

beträffande antalet lärartjänster beräknas sålunda:

Tjänster för

Tjänster för

lärare med

lärare med

folkskollärarexamen

småskollärarexamen

År 1941.....

........... —222

— 464

» 1942.....

...........— 98

— 215

» 1943.....

...........—102

— 80

» 1944.....

...........— 48

— 28

» 1945.....

........... + 32

+ 48

Summa — 438

— 739.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

9

Rationaliseringens tempo. De sakkunniga hava förutsatt,

att indragningen av lärartjänster borde regleras på sådant sätt, att ej

alltför stora svårigheter uppstode för de yngre och obefordrade lärarna.

De sakkunniga hava sålunda förordat en förskjutning av tjänsteindragningarna

till den senare delen av femårsperioden.

De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit, att statsmakterna

hade ett medel att i viss mån påverka utvecklingen, nämligen möjligheten

att uppskjuta en höjning av ''pensionsåldern för folkskollärare. Jämlikt övergångsbestämmelser

till gällande pensionsförfattningar skulle pensionsåldern

för folkskollärare den 1 juli 1943 höjas från 60 till 61 år. Enligt de sakkunnigas

mening borde med denna höjning anstå ytterligare något eller

några år.

Remissyttranden.

De ifrågasatta åtgärderna tillstyrkas av flertalet folkskolinspektörer samt

av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen har fäst uppmärksamheten vid en omständighet,

som i vissa fall kunde utgöra ett hinder för indragning av en

övertalig lärartjänst.

Enligt § 2 folkskolestadgan skulle vid ett distrikts skolor ordinarie lärartjänster

vara inrättade till det antal, som kunde anses motsvara det stadigvarande

behovet av lärarkrafter. Därutöver skulle till det antal, som

prövades nödigt, anställas extra ordinarie lärare i det fall, att växling i

lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller

annan anordning gjorde sådant erforderligt. Skolrådet ålåge att årligen

pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefunnes, att befattning

uppehölles med extra ordinarie lärare. Ny ordinarie eller extra ordinarie

lärartjänst finge icke inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, dock att extra

ordinarie lärartjänst kunde efter medgivande av statens vederbörande folkskolinspektör

inrättas och bibehållas under en tid av högst tre år.

Dessa bestämmelser avsåge att reglera förhållandet mellan antalet ordinarie

och extra ordinarie lärare inom skoldistriktet, så att av vardera kategorien

icke flera befattningshavare anställdes än som motsvarade behovet.

Som grund för reglerandet läge föreskriften, att ingen ny ordinarie eller

extra ordinarie lärartjänst — i fråga örn den sistnämnda dock med visst undantag

— finge inrättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Kungl. Majit kunde

sålunda förhindra, att nya lärartjänster inrättades, då de prövades vara

icke oundgängligen nödvändiga. Däremot syntes det oklart, huruvida det

förhållandet, att ett skoldistrikt hade ett mindre antal ordinarie lärartjänster

än som motsvarade det stadigvarande behovet av sådana tjänster, kunde

bli föremål för ingripande från Kungl. Majits sida. Det kunde synas, som

örn detta ej heller vore behövligt, enär det knappast numera borde ligga i

de lokala skolmyndigheternas intresse att lia anställda färre ordinarie lärare

än behövligt. Sådana fall hade emellertid förekommit, och de kunde i så

måtto vara till förfång för skolväsendets rationalisering, att transport till

ordinarie befattning inom skoldistriktet av lärare, som innehade övertalig

ordinarie tjänst inom annat skoldistrikt, därigenom hindrades.

Det syntes fördenskull kunna ifrågasättas ett förtydligande av § 2

mom. 3, så att av bestämmelsen otvetydigt framginge, att Kungl. Majit,

där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades erforder
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande Nr 138.

ligt, kunde bestämma, att extra ordinarie lärartjänst skulle förändras till

ordinarie tjänst.

Statskontoret har funnit de sakkunnigas förslag i huvudsak väl ägnat

att läggas till grund för det fortsatta rationaliseringsarbetet. Statskontoret

har avstyrkt förslaget om uppskov med pensionsålderns höjning.

Domkapitlen hava i allmänhet icke motsatt sig ett genomförande i huvudsak

av de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Genomgående framhålles dock

önskvärdheten av att den största varsamhet och försiktighet iakttages vid

genomförandet av det framlagda rationaliseringsprogrammet. Mot vissa

detaljfrågor riktas erinringar, främst ur synpunkten av att de pedagogiska

betingelserna för undervisningen om möjligt icke böra försämras.

Flertalet domkapitel betona särskilt, att en skola på landsbygden vore

ett kulturcentrum för orten, som representerade väsentliga värden, vartill

hänsyn måste tagas vid sidan av de ekonomiska övervägandena.

Departementschefen.

De sakkunnigas utredning, framhåller departementschefen, syntes på ett

övertygande sätt hava visat behovet och lämpligheten av fortsatta och

utökade rationaliseringsåtgärder men hade å andra sidan även ådagalagt

nödvändigheten av större planmässighet och enhetlighet i denna verksamhet.

I likhet med de sakkunniga funne departementschefen det erforderligt,

att en preliminär plan uppgjordes för genomförandet av de organisationsändringar,

som under en lämpligt avvägd tidsperiod borde vidtagas. En

sådan plan skulle, såvitt departementschefen kunde finna, för de centrala

statsmyndigheterna möjliggöra en samlad överblick över aktuella organisationsfrågor,

något som måste vara av största värde, därest dessa myndigheter

skulle kunna bedöma verkningarna av rationaliseringsarbetet och

avväga detsamma med hänsyn till på frågan inverkande omständigheter

av mera allmän natur. Icke minst viktigt syntes vara, att myndigheterna

härigenom erhölle större möjligheter att reglera tempot för rationaliseringsarbetet.

Det förberedande utredningsmaterial, som de sakkunniga samlat, torde

kunna läggas till grund för planläggningsarbetet, som lämpligen syntes böra

ankomma på skolöverstyrelsen i samarbete med folkskolinspektörerna och

domkapitlen. En mera fast eller bindande plan vore givetvis icke avsedd

eller ens möjlig att åstadkomma, då förutsättningarna för varje enskild

organisationsändring, såsom nyss antytts, borde prövas i vanlig ordning

under hänsynstagande till alla på frågan inverkande, ofta från år till år

skiftande förhållanden.

Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som sålunda vore påkallad,

gjorde det önskligt, att vissa riktlinjer uppdroges för bedömandet i

varje särskilt fall av frågor av denna art till ledning för de myndigheter —

kommunala såväl som statliga — vilka hade att handlägga dylika ärenden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

11

Då skolornas organisation främst vore beroende av elevantalet, hade de

sakkunniga i första hand inriktat sig på att uppställa vissa allmängiltiga

regler rörande antalet lärjungar i läraravdelningarna. I fråga om skolor

av A-form hade detta redan skett för innevarande budgetår, och det förutsattes,

att de för dessa gällande reglerna skulle erhålla giltighet tills

vidare. Häremot hade departementschefen intet att erinra. Motsvarande

regler föresloges nu även för övriga skolformers vidkommande. Såsom allmän

regel föresloge de sakkunniga, att elevantalet icke borde överskrida

20 i mindre folkskolor av D 1-form, 25 i småskolor av b-form och i folkskolor

av B 3-form, 30 på folkskolestadiet i skolor av B 2-form samt 35

per läraravdelning på folkskolestadiet i skolor av B 1-form. Vad de sakkunniga

och skolöverstyrelsen anfört till stöd för detta förslag syntes bärande

och departementschefen funne sig böra ansluta sig till detsamma.

Såsom allmängiltiga men i de enskilda fallen icke strängt bindande syntes

de angivna reglerna böra, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, tillämpas,

varigenom i många fall torde kunna skapas gynnsammare betingelser för

undervisningen även ur pedagogisk synpunkt. Departementschefen kunde

sålunda icke lägga avgörande vikt vid de invändningar mot de sakkunnigas

förslag i denna del, som i vissa remissyttranden framställts. I likhet

med de sakkunniga ville departementschefen dock understryka, att de uppställda

reglerna borde hava karaktär av anvisningar och icke av mekaniskt

verkande föreskrifter. De angivna talen finge sålunda icke betraktas vare

sig såsom maximi- eller minimital utan böra giva rum för hänsynstagande

i särskilda fall till olika på frågan inverkande omständigheter, exempelvis

till de särskilda undervisningsbetingelserna i skolor på orter med delvis

finsktalande befolkning.

De sakkunniga hade ingående uppehållit sig vid de faktorer, vilka —

förutom elevantalet — borde bliva föremål för övervägande, innan en organisationsändring

vidtoges. Departementschefen kunde i huvudsak ansluta

sig till de synpunkter, de sakkunniga därvid framfört, och ämnade här

endast angiva några av de omständigheter, vid vilka han funnit särskild

vikt böra läggas. I likhet med de sakkunniga funne departementschefen

sålunda, att man, då rationaliseringsåtgärder vore oundvikliga, borde vid

deras genomförande eftersträva, att så många barn som möjligt erhölle

undervisning i goda skolformer. Vidare vore stor varsamhet av nöden vid

indragning av skolor. Departementschefen ville i detta sammanhang särskilt

framhålla nödvändigheten av försiktighet vid indragning av småskolor

av b-form. Bibehållandet av en sådan skola borde sålunda mången gång

kunna anses försvarligt eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något

understiga 10. Särskild aktsamhet syntes även tillrådlig, när det gällde indragning

av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder; de synpunkter på

dessa spörsmål, som flertalet av domkapitlen anlagt, förtjänade det största

beaktande.

De sakkunniga hade ifrågasatt uppställande såsom allmän princip vid

behandling av centraliseringsfrågor, att. det belopp, som erfordrades för

bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde utgöra allenast en

mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning

åt lärare. Gentemot detta förslag hade erinringar riktats av vissa folkskolinspektörer

samt av skolöverstyrelsen, vilken senare uttalat sig för en formulering

av innebörd, att central isen'' ngskostna (lern a icke borde få överstiga

summan av statsbidragskostnaderna för lärarinnor, underhålls- och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

materielbidrag, tjänstebostadsbidrag samt i förekommande fall byggnadsbolag

för redan befintliga undervisningslokaler, varjämte hänsyn borde få

tagas även till rent kommunala kostnader för lokalunderhåll m. m. För

egen del ville departementschefen framhålla, att prövningen av dessa frågor

i varje särskilt fall borde liksom hittills ankomma på vederbörande myndigheter

under beaktande av alla inverkande omständigheter. Svårigheterna

att i detta hänseende angiva några allmännare riktlinjer syntes närmast

tala för lämpligheten av att någon grundsats med den av de sakkunniga

respektive skolöverstyrelsen angivna innebörden icke uppställdes.

Härför talade även de nuvarande ovissa förutsättningarna — icke minst

ur kostnadssynpunkt — för anordnande av skolskjutsar och inackordering.

Departementschefen kunde sålunda i princip ansluta sig till de sakkunnigas

förslag till utvidgning och reglering av rationaliseringsarbetet inom

folkskoleväsendet. Att härvid vissa mindre önskvärda konsekvenser uppstode

vore beklagligt men i viss mån oundvikligt. Det syntes sålunda

icke kunna undvikas, att lägre skolformer i ej ringa utsträckning efterträdde

högre. Departementschefen hade redan framhållit såsom eftersträvansvärt,

att centraliseringsåtgärderna åsyftade ett bibehållande eller upprättande

av högre skolformer; i den män detta av olika skäl icke läte sig

göra, kunde det sjunkande barnantalet mången gång likväl framtvinga

en förändring exempelvis av en B 2-skola till en B 3-skola. Såsom de sakkunniga

framhållit, syntes besparingsprogrammets genomförande likväl innebära,

att övervägande antalet därav berörda barn bomme i åtnjutande

av undervisning i bättre skolformer, och åtgärderna torde därför kunna

sägas i stort sett leda till en skolförbättring. En avgjord vinning ur pedagogisk

synpunkt vore den emotsedda minskningen av antalet mindre folkskolor.

_ Ett genomförande av den planerade rationaliseringen syntes i relativt

ringa omfattning vara beroende av nyanskaffning av skollokaler. Däremot

förutsatte en centralisering nästan undantagslöst anordnande av skolskjutsar

eller inackordering. På grund av tidsläget mötte härvid särskilda svårigheter,

vilka borde föranleda till varsamhet vid prövning av centraliseringsfrågor,

särskilt sådana av större omfattning.

Departementschefen vore ense med de sakkunniga därom att vid bestämmandet

av rationaliseringens tempo största möjliga hänsyn borde tagas

till lärarnas berättigade intressen.

En av skolöverstyrelsen verkställd utredning rörande tillgången och

efterfrågan på folk- och småskollärare utvisade för närvarande ett läraröverskott

av omkring 500 folkskollärare och nära 400 småskollärarinnor.

Ett genomförande av indragningsprogrammet i den takt, som förutsatts av

folkskolinspektörerna, skulle givetvis åstadkomma en relativt stark ökning

av läraröverskottet under de närmaste läsåren, vilket överskott mot slutet

av femårsperioden skulle komma att hastigt minskas i den mån lärarexaminationen

anpassades efter lärarbehovet. Departementschefen ansåge sig

med hänsyn härtill böra biträda de sakkunnigas förslag om viss förskjutning

av de planerade tjänsteindragningarna till senare delen av femårsperioden.

Till frågan om begränsning av examinationen vid folk- och småskoleseminarierna

återkomme departementschefen i annat sammanhang.

Vederbörande lärarorganisationer hade ifrågasatt en utsträckning av de

planerade åtgärderna över en något längre tidsperiod än fem år. På grund

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

13

av svårigheterna att överblicka utvecklingen inom skolväsendet annat än

för en mycket begränsad tidsperiod syntes det icke gärna möjligt att nu

tillmötesgå detta förslag. Skulle förutsättningarna för programmets genomförande

under femårsperiodens lopp undergå väsentliga ändringar,

borde dock dessa givetvis föranleda de jämkningar i programmet, som

kunde vara erforderliga.

Frågan om ett uppskov med höjningen av pensionsåldern för folkskollärare

ansåge departementschefen sig icke böra närmare ingå på, då detta

spörsmål i sinom tid torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund hade förordat åtgärder för

rationalisering av vikarieförmedlingen i folkskolan, vilken enligt styrelsen

syntes böra överlåtas på den offentliga arbetsförmedlingen med åläggande

för skolstyrelserna att vid behov av vikarier anlita och med skyldighet

för lärarna att vid behov av arbete vända sig till denna förmedling. Detta

uppslag syntes värt allt beaktande. Av vikt vore emellertid, att icke en

anordning genomfördes, som förhindrade en prövning av sökandens lämplighet

som lärare i jämförelse med andra sökande. Det torde få ankomma

på Kungl. Hajd att efter ytterligare utredning meddela de bestämmelser

i ämnet, som prövades erforderliga och lämpliga att föreskriva med hänsyn

till vad nyss anförts. Härvid torde böra övervägas, huruvida icke som

villkor för statsbidrag till lärares avlöning, örn så erfordrades, borde stadgas

skyldighet för skolstyrelse att efterfölja de bestämmelser, som i angivet

hänseende kunde varda meddelade.

De sakkunniga förutsatte, att för genomförandet av det av dem framlagda

förslaget icke erfordrades andra förfathlingsföreskrifter än en förlängning

av giltigheten av de bestämmelser, som för innevarande budgetår vore

meddelade i kungörelsen 1940: 414 med därtill hörande anvisningar. Till

dessa anvisningar borde dock fogas anvisningar rörande elevantalet även

i lägre skolformer. De anvisningar, som härutöver kunde bliva erforderliga,

borde det få ankomma på skolöverstyrelsen att meddela. Departementschefen

delade för egen del i huvudsak de sakkunnigas sålunda uttalade

uppfattning. Departementschefen ville dock framhålla önskvärdheten av

att riktlinjerna för programmets genomförande på lämpligt sätt delgåves

även vederbörande lokala skolmyndigheter.

Skolöverstyrelsen hade ifrågasatt en ändring av § 2 mom. 3 folkskolestadgan

i syfte att främja förändring av extra ordinarie lärartjänster till

ordinarie, där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades

erforderligt. Då möjligheterna att förflytta lärare härigenom skulle i någon

mån ökas, ansåge departementschefen sig böra i anslutning till skolöverstyrelsens

förslag förutsätta, att sådan förändring av tjänster skulle kunna

ske, där så prövades lämpligt. Diirest riksdagen icke framställde erinran

däremot, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga

bestämmelser i ämnet.

I detta sammanhang ville departementschefen beröra ett annat spörsmål,

som ägde sammanhang med bestämmelserna om förflyttning av lärare. För

närvarande vore ett skoldistrikt skyldigt att utan hinder av gällande bestämmelser

örn tillsättning av folk- och småskollärare mottaga lärare från

andra skoldistrikt. Frågor uppkomme emellertid tid efter annan örn förflyttning

till tjänster inom folkskoleväsendet av lärare med folk- eller småskolekompetens

vid speciella undervisningsanstalter, såväl statliga som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

statsunderstödda. Departementschefen erinrade exempelvis, att han vid

anmälan av anslagsbehovet för nästa budgetår till understöd åt högre

folkskolor (punkten 153 i 1941 års åttonde huvudtitel) förklarat sig förutsätta,

att skoldistrikt skulle vara skyldigt att mottaga lärare, som funnes

böra förflyttas från högre kommunal skola. Den minskade verksamheten

vid folk- och småskoleseminarierna kunde vidare göra det önskvärt, att

skyldighet ålades skoldistrikt att mottaga även lärare vid folk- eller småskoleseminariums

övningsskola. Understundom uppkomme även frågor örn

förflyttning till tjänster inom folkskoleväsendet av lärare vid vissa särskilda

anstalter, såsom barnhem, skyddshem och skeppsgosseskolor. Det

syntes fördenskull önskvärt att införa en allmängiltig skyldighet för skoldistrikt

att efter Kungl. Majlis prövning i varje särskilt fall till befattning

vid folkskoleväsendet mottaga lärare, som befunnes böra förflyttas från

tjänster vid statliga eller statsunderstödda undervisnings- eller andra anstalter.

Därest riksdagen icke framställde erinran mot det anförda, torde

det få ankomma på Kungl. Majit att meddela de föreskrifter i angivna

syfte, som kunde befinnas erforderliga.

Vad de sakkunniga anfört rörande de ekonomiska konsekvenserna av

rationaliseringsprogrammets genomförande hade icke givit departementschefen

anledning till erinran.

Motionen II: 288.

I motionen II: 288 anföras vissa betänkligheter ur befolkningspolitisk

synpunkt mot det framlagda rationaliseringsprogrammets genomförande.

De föreslagna skolindragningarna innebure en anpassning till minskat

barnantal i ett stort antal skolor och tedde sig därför i första hand som

helt och fullt rationella. Emellertid måste man med stöd av redan vunna

erfarenheter räkna med att just denna anpassning komme att öka tempot

i befolkningsförskjutningarna. Ytterligare sänkt födelsetal och starkare

flyttning från landsbygden syntes kunna bliva en följd av de föreslagna

åtgärderna. En hårt driven skolrationalisering kunde ytterligare förstora

de orsaker, som i främsta rummet motiverade rationaliseringen.

Erfarenheterna från tidigare mer eller mindre lokalt, av ekonomiska skäl

genomförda skolindragningar bekräftade att indragning av skolor i avlägset

liggande eller eljest isolerade bygder medförde, att befolkningen i dessa

bygder begränsade sitt barnantal, och att den själv efterhand flyttade

fram till de större samhällen, där skolorna vore belägna.

Det synes i hög grad sannolikt, att en skolrationalisering av den omfattning,

som den i förevarande proposition förordade femårsplanen innebure,

komme att kraftigt påskynda den nämnda omflyttningen. Ville samhället

vidmakthålla den nuvarande bebyggelsens huvudsakliga omfattning

och utsträckning, måste samhället icke blott anpassa sig efter vad

som skedde, utan pröva örn det genom egna åtgärder kunde hindra en

olycksdiger utveckling att fortsätta. Ur denna synpunkt förefölle en massindragning

av skolor i avsides belägna eller eljest isolerade bygder liktydig

med understöd åt avfolkningstendenserna. Ville man inte ge ett sådant

understöd, så borde indragningarna ske med mycket större varsamhet och

omtanke än som påkallas av statsfinansiella skäl eller allmänna rationaliseringssynpunkter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lftS.

15

Beträffande de små skolorna ute i de glesbebodda bebyggelseområdena

förtjänade ännu en synpunkt beaktande. Dessa skolor fyllde — såsom flera

domkapitel uttalat i sina yttranden över besparingssakkunnigas förslag

— även uppgiften som kulturhärdar för dessa områden. Skolan hade ofta

blivit centrum för de ungdomar inom bygden, som velat i studiecirklar och

ungdomsorganisationer fostra och utbilda sig själva. Skolindragningar av

den föreslagna omfattningen skulle komma att beröva dessa bebyggelseområden

den hållpunkt för ungdomsfostran och bygdekultur, som skolorna

ovedersägligen varit, och detta utan att det sattes något annat i

stället.

Innan riksdagen i den utsträckning, som Kungl. Majit föreslagit, gåve

sitt bifall till skolindragningar, borde sålunda enligt motionärernas mening

de befolkningspolitiska konsekvenserna därav övervägas och beaktas, så att

all möjlig varsamhet iakttoges vid rationaliseringens genomförande. Ekonomiska

eller teoretiskt pedagogiska synpunkter finge här icke tillmätas den

avgörande vikten.

Utskottet har i likhet med departementschefen funnit erforderligt, att

det pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet fortsättes samt

att detsamma bedrives med större planmässighet och enhetlighet än hittills.

Folkskolans besparingssakkunniga hava påvisat förekomsten av ett

icke ringa antal läraravdelningar, i vilka lärjungeantalet är så lågt, att

deras bibehållande icke kan anses försvarligt ur vare sig pedagogiska eller

ekonomiska synpunkter. På sätt de sakkunniga föreslagit bör därför även

enligt utskottets mening uppgöras en plan för genomförandet av de organisationsändringar,

som under loppet av de fem närmast följande budgetåren

synas böra vidtagas. Givetvis böra dock förutsättningarna för varje särskild

organisationsändring, såsom de sakkunniga och departementschefen

framhållit, i vanlig ordning prövas av vederbörande myndigheter under

hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de allmänna riktlinjer

för bedömandet i de särskilda fallen av aktuella rationaliseringsåtgärder,

som uppdragits av de sakkunniga och förordats av departementschefen.

Utskottet har dock i likhet med departementschefen funnit det

angeläget att understryka vikten av att varsamhet iakttages vid tillämpningen

av dessa allmänna riktlinjer, särskilt när det gäller indragning av

skolor. Utskottet får erinra, att riksdagen redan år 1935 uttalade sig i denna

riktning. Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande, att

bibehållandet av en småskola av b-form mången gång får anses försvarligt

eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något understiga tio.

Likaså finner utskottet särskild aktsamhet av nöden vid avgörandet av

frågor örn indragning av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder, där

skolan ej sällan torde spela en icke oväsentlig roll såsom ett centrum för

det kulturella livet på orten och där skolans indragande måhända — såsom

i motionen II: 288 frainhålles — skulle komma att verka såsom en bidra
-

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

gande faktor till traktens avfolkning. Med vad sålunda anförts torde motionen

II: 288 få anses besvarad.

Såsom de sakkunniga framhållit, synes besparingsprogrammets genomförande

komma att medföra, att det övervägande antalet därav berörda

barn bomme i åtnjutande av undervisning i bättre skolformer. Ur pedagogisk

synpunkt kunna de föreslagna åtgärderna därför måhända i stort

sett få anses såsom en vinning för skolväsendet. Ur ekonomisk synpunkt

har kalkylerats med en besparing av omkring 5,000,000 kronor per år

efter besparingsprogrammets fulla genomförande, varvid hänsyn tagits även

till kostnaderna för centralisering, vilka nästan undantagslöst förutsätta

anordnande av skolskjutsar eller inackordering. Departementschefen har

framhållit de särskilda svårigheter, som i nuvarande tidsläge härvid mötte

och som borde föranleda till varsamhet vid prövningen av centraliseringsfrågorna.

Utskottet, som biträder vad departementschefen i berörda avseende

anfört, vill för egen del därjämte framhålla, att centraliseringsåtgärder

av det omfång, varom nu är fråga, även torde medföra starkare

krav på den genom det allmännas försorg anordnade skolbarnsbespisningen.

Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad

på detta problem och är beredd att vidtaga de åtgärder på nämnda område,

som må befinnas påkallade.

Departementschefen har förordat en ändring i folkskolestadgan i syfte

att främja förändring av extra ordinarie lärartjänster till ordinarie, där så

med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövas erforderligt; härigenom

skulle nämligen möjligheterna att förflytta lärare ökas. Utskottet

har icke något att erinra mot en dylik åtgärd under förutsättning att

ordinarie tjänster inrättas endast där ett stadigvarande behov kan anses

föreligga.

I övrigt har vad departementschefen i detta sammanhang anfört och

förordat icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

2. Utvidgad användning av skollienisinstitutionen.

Enligt kungörelsen 1936: 202 utgår statsbidrag till uppförande och inredning

av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier

med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer.

Skolhemmet skall vara avsett för minst 20 och i regel högst 40 barn.

Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning hava alltsedan år 1919

anvisats i regel varje budgetår, senast för budgetåret 1939/40 med 250,000

kronor.

Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag innebär, att å tilläggsstat II för

innevarande budgetår skulle för ifrågavarande ändamål anvisas ett reservationsanslag

(B) av 300,000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

17

Departementschefen har till stöd härför erinrat om svårigheterna att

för närvarande anordna inackordering av skolbarn och skolskjutsar. Den

föreliggande utredningen rörande fortsatta rationaliseringsåtgärder inom

folkskoleväsendet hade visat betydelsen av att skolhem i ökad utsträckning

användes i stället för skolskjutsar eller inackordering i enskilda hem.

Med hänsyn härtill förelåge enligt departementschefens mening starka skäl

för ett återupptagande av denna bidragsverksamhet.

Departementschefen har vidare framhållit, bland annat, att i allmänhet

sådana byggnadsföretag borde vid fördelningen av de tillgängliga anslagsmedlen

tillerkännas förtursrätt, som kunde vara ägnade att nedbringa det

allmännas utgifter för skolväsendet eller i varje fall icke medföra en ökning

av dessa utgifter.

De sakkunniga hade framhållit såsom önskvärt, att skoldistrikt, vilka

med bidrag av statsmedel anordnat skolhem, ålades skyldighet att, där

så prövades lämpligt, i mån av utrymme i skolhemmet mottaga barn även

från annat skoldistrikt, eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag. Ett genomförande

av detta förslag syntes kunna i hög grad underlätta strävandena

att i de trakter, där skolhem uppfördes med understöd av statsmedel,

på ett ändamålsenligt sätt ordna skolväsendet. Förslaget biträddes därför

av departementschefen.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag tillstyrkes av utskottet, som icke

heller funnit anledning till erinran mot departementschefens i detta sammanhang

gjorda uttalanden.

3. Skoldistriktsindelningen lii. m.

I förevarande kapitel har inledningsvis erinrats om gällande bestämmelser

rörande indelningen i skoldistrikt samt örn möjligheterna för primärkommuner

att för vården av folkskoleväsendet bilda s. k. kyrkliga samfälligheter

eller skolförbund. Det konstateras, att dessa möjligheter hittills i

mycket ringa utsträckning utnyttjats. Frågan om bildande av kommunalförbund

för tillgodoseende av rationaliseringskrav inom folkskoleväsendet hade

tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framhöll

1927 års riksdag (skrivelse nr 296), att det för beredande av utökade möjligheter

till indragning av skolor och skolavdelningar vore av stor vikt,

att frågan örn inrättande av kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets

krav mera beaktades. I anledning härav framlade skolöverstyrelsen

år 1930 ett förslag, som innebar att folkskolinspektörerna skulle tillerkännas

rätt att taga initiativ till bildande av kommunalförbund för skolväsendets

tillgodoseende. Förslaget ledde emellertid icke till något positivt

resultat, huvudsakligen beroende på, förutom att dess realiserande ansågs

komma att få ringa praktisk betydelse för syftemålets främjande, att

någon författningsändring i ämnet icke borde komma till stånd med hän
-

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 19//1. 6 sami. Nr 128.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 138.

syn till det inom skattentjämningsberedningen då pågående arbetet. Skatteutjämningsberedningen

framlade sedermera i sitt principbetänkande (statens

offentliga utredningar 1933: 4, sid. 63 ff.) ett förslag, enligt vilket den

nuvarande skoldistriktsindelningen helt skulle slopas. Skoldistriktet skulle

i stället sammanfalla med landstingsområdet och bestämmanderätten i frågor

rörande skolväsendets organisation m. m. förbehållas staten. Ej heller

detta förslag har lett till några åtgärder.

Vidare erinras örn att 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr 387) hemställt,

att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning, med beaktande av

de av konstitutionsutskottet i dess vid skrivelsen fogade betänkande nr 18

anförda synpunkterna, av frågan örn ändrad kommunal lagstiftning, syftande

till en rationell kommunal indelning. I utskottsutlåtandet hade anförts

bland annat, att det förevarande spörsmålet visserligen till en del redan vore

under övervägande inom vissa statliga kommittéer, främst kommunalskatteberedningen

och socialvårdskommittén, men dessa kunde, med de för dem

nu givna direktiven, icke pröva föreliggande fråga annat än ur vissa speciella

synpunkter, vilket icke kunde vara tillräckligt för en lösning av ett

så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande.

Slutligen erinras om att även bestämmelserna i folkskolestadgan lade hinder

i vägen för rationaliseringsåtgärder i fråga örn små kommuner

med endast en skola. Sålunda stadgas i § 1 mom. 2 folkskolestadgan:
»I

varje skoldistrikt såväl i stad som på landet skall finnas en eller, där

förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera folkskolor.

Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, skola jämväl småskolor

inrättas till det antal, som finnes behövligt.»

Folkskolans besparing ssakkunniga hava framhållit, att de nuvarande bestämmelserna

ofta förorsakade en överorganisation, vilken medförde onödiga

kostnader. De sakkunniga hade emellertid i sakens nuvarande läge

icke ansett sig böra närmare ingå på frågan örn en ändrad distriktsindelning.

Däremot hava de sakkunniga förordat vissa ändringar i folkskolestadgan

i syfte att utsträcka den enligt § 6 mom. 3 gällande skyldigheten

för skoldistrikt att låta barn från ett skoldistrikt åtnjuta undervisning inom

ett annat till att avse samtliga barn inom distriktet.

Stadgandet i § 1 mom. 2 folkskolestadgan innebure, i vad detsamma

avsåge egentlig folkskola, väl närmast ett åläggande för varje skoldistrikt

att upprätthålla minst en folkskola. Denna kategoriska föreskrift torde

hava varit påkallad av de förhållanden, som varit rådande på den tid, då

denna bestämmelse tillkom. Det hade då gällt att genom ett ofrånkomligt

påbud tillgodose de angelägnaste behoven i fråga örn folkundervisningen.

Numera vore förhållandena sådana, att ett dylikt påbud icke blott kunde

anses obehövligt utan det vore, i vissa fall, även till hinder för skolväsendets

rationella ordnande. Det kunde också sägas, att bestämmelsen, som

ursprungligen avsetts att innebära ett åläggande, numera av skoldistrikten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128. 19

närmast uppfattades så, att de genom densamma tillförsäkrades en rättighet.

Åt bestämmelsen torde i allmänhet givas den tolkningen, att minst en

egentlig folkskola måste finnas inom varje skoldistrikt, men att småskoleavdelning

ej ovillkorligen behövde vara inrättad. Det vore emellertid uppenbart,

att bestämmelsen, även örn den tillämpades i enlighet med sagda

tolkning, med nuvarande lydelse komme att i vissa fall utgöra hinder för

genomförandet av en rationell skolorganisation.

Är 1938 funnes 160 landskommuner med en folkmängd av högst 300 och

169 med en folkmängd av 300—400. Med nuvarande låga födelsetal kunde

det inträffa, att barnantalet i ett skoldistrikt icke ens motiverade upprätthållandet

av en skola av B 3-form. Den lämpligaste och för övrigt enda

rationella anordningen i dylika fall vore, att skolan nedlades och barnen

hänvisades till sådan närbelägen skola i annat skoldistrikt, där barnen kunde

beredas plats. För genomförandet av en sådan anordning syntes emellertid

§ 1 mom. 2 folkskolestadgan utgöra hinder. Vederbörande statliga organ

torde i varje fall icke äga befogenhet att medgiva undantag från stadgandet,

att minst en folkskola skulle finnas i varje skoldistrikt, och ännu mindre

föreskriva, att ett skoldistrikts enda folkskola skulle nedläggas.

I regel torde i de fall, då en skola indroges, skolskjutsanordningar eller

inackordering av skolbarn bli erforderliga. Statsbidrag härtill komme väl

även att sökas. Den omständigheten, att dylikt statsbidrag till skolskjutsar

eller inackordering avsåge att möjliggöra barnens undervisning inom annat

skoldistrikt än det, som ingåve ansökan därom, syntes icke böra utgöra

hinder för utgående av statsbidrag i åsyftade fall. De nuvarande statsbidragsbestämmelserna

torde också utan ändring kunna tillämpas även beträffande

här ifrågavarande anordningar.

Framställningar rörande hänvisning av samtliga skolpliktiga barn inom

ett skoldistrikt till ett annat borde handläggas av domkapitlet, då de skoldistrikt,

vilka berördes av anordningen, förklarade sig icke hava något att

erinra mot densamma.

Annorlunda bleve förhållandet i sådana fall, då skoldistrikten motsatte

sig genomförandet av anordningen, och ett åläggande sålunda måste ske.

En sådan åtgärd innebure ett mycket starkt ingripande i skoldistriktens

rätt att bestämma över sitt skolväsen. Särskilt gällde detta beträffande de

skoldistrikt, från vilka samtliga folkskolpliktiga barn överfördes och som

därefter komme att sakna egen folkskola. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga

funnit sig böra förorda, att framställningar, som avsåge dylika fall,

skulle bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Beträffande frågan örn ersättning åt skoldistrikt, som

mottager barn från annat skoldistrik t, hava de sakkunniga

kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de skiftande

förhållanden, som framträda vid organisationsförändringar, vilka påkalla

nu ifrågavarande anordningar, icke är möjligt att uppgöra detaljerade bestämmelser

för reglering av i förekommande fall utgående ersättning. Frågan

om ersättningens storlek måste därför prövas under hänsynstagande till i

varje särskilt fall föreliggande omständigheter.

Skolöverstyrelsen har betonat, att frågan om en ny skoldistriktsindelning

allt mer trängde till en lösning. Skolväsendets såväl organisation som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

administration krävde numera av praktiska och ekonomiska skäl en indelning,

som uteslöte möjlighet för ett befolkningsområde med ett eller ett par

hundratal invånare att utgöra eget skoldistrikt. Det vore möjligt, att denna

fråga vore ett detalj spörsmål i ett större frågekomplex, vilket icke kunde

lösas annat än i samband med frågan örn ändrad kommunal indelning, avseende

även andra förvaltningsgrenar än folkskoleväsendet, något som överstyrelsen

dock för sin del icke kände sig helt övertygad om. Skulle så dock

anses vara fallet, vöre det med hänsyn till landets skolekonomiska intressen

starkt av nöden, att spörsmålet snarast upptoges i hela dess vidd.

Bestämmelserna i folkskolestadgan om de provisoriska anordningar, som

tills vidare måste tillämpas för åstadkommande av en mera rationell skolorganisation,

måste emellertid kompletteras i den riktning, som de sakkunniga

föresloge och som skulle möjliggöra ordnandet av gemensamt skolväsen

för ett eller flera skoldistrikt i större utsträckning än för närvarande

kunde ske. Härvid syntes emellertid böra beaktas, att ej blott det mottagande

utan även det avlämnande skoldistriktet skulle kunna hållas

skadeslöst för eventuella, av gemensamheten förorsakade kostnader.

Domkapitlen hava icke i huvudsak framställt erinringar mot de sakkunnigas

förslag. Flertalet av dem hava emellertid understrukit vikten av att

stor försiktighet iakttages vid indragning av skoldistrikts enda skola. Vidare

framhålles, att hänsyn bör tagas till de ekonomiska uppoffringar, som ett

skoldistrikt ofta gjort för sin skola. Några domkapitel ha även påpekat

riskerna för avfolkning genom skolmdragningarna. Domkapitlet i Västerås

har ansett, att indragning av ett skoldistrikts enda skola ej borde ske mot

församlingens önskan, med mindre barnantalet vore särskilt lågt, t. ex. varaktigt

understege åtta. Domkapitlet i Göteborg har icke velat motsätta sig

de sakkunnigas förslag i och för sig men har funnit det ur den kommunala

självstyrelsens synpunkt olyckligt och otillbörligt, om därigenom ett skoldistrikt

skulle berövas allt inflytande beträffande barnens skolgång. Vid

behov av indragning av ett distrikts enda skola borde i stället först undersökas

möjligheten av att sammanslå vederbörande kommun med annan

kommun till ett gemensamt skoldistrikt, varigenom kommunens och föräldrarnas

berättigade intressen på inflytande över skolans organisation kunde

tillgodoses.

Departementschefen har för egen del anfört:

Den föreliggande utredningen gåve vid handen, att statsverket genom den

nuvarande mindre rationella skoldistriktsindelningen, främst förekomsten av

ett stort antal små skoldistrikt, tillskyndades avsevärda årliga merutgifter

för folkskoleväsendet. Utan tvivel hade det ur olika synpunkter varit lämpligast,

om dessa olägenheter kunnat undanröjas antingen genom utvidgad

tillämpning av kommunalförbundsinstitutionen och av möjligheterna att

sammanföra kommuner till större förvaltningsenheter eller genom en rationell

lösning av den senast av 1939 års lagtima riksdag uppmärksammade

frågan örn en allmännare reglering av den kommunala indelningen i syfte

att få till stånd lämpligare enheter för den kommunala självstyrelsen. De nu

gällande lagbestämmelserna om kommunal gemenskap hade för folkskoleväsendets

del i praktiken visat sig i stort sett verkningslösa och torde icke

utan en ingripande revision och en ändrad inställning från kommunernas

sida till hela denna fråga bli av någon verklig betydelse. En allmän reglering

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

21

av den kommunala indelningen krävde en grundlig och tidsödande undersökning

av liela frågekomplexet och torde, även örn en utredning inom den

närmaste tiden skulle igångsättas, först örn några år kunna genomföras.

Departementschefen hade fördenskull övervägt lämpligheten av att till fristående

omprövning upptaga frågan örn skoldistriktsindelningen men hade

kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl talade för att denna

fråga borde lösas i samband med den större frågan örn ändrad kommunal

lagstiftning, syftande till en rationell kommunindelning.

Under sådana omständigheter funne departementschef en. sig böra i likhet

nied de i ärendet hörda myndigheterna förorda de sakkunnigas föreliggande

förslag, vilket innebure, att jämväl ett skoldistrikts enda skola skulle kunna

även mot distriktets bestridande nedläggas och barnen hänvisas till undervisning

inom annat distrikt. De av de sakkunniga ifrågasätta^ detaljföreskrifterna

torde icke böra här närmare skärskådas. Det torde få ankomma

på Kungl. Majit att i sinom tid efter skolöverstyrelsens hörande meddela

erforderliga bestämmelser i ämnet. I detta sammanhang ville departementschefen

endast nämna, att han ej på grundval av den nu föreliggande utredningen

vore beredd att taga ställning till skolöverstyrelsens förslag, att även

avlämnande skoldistrikt skulle hållas skadeslöst för eventuella av anordningen

betingade kostnader.

Den nuvarande skoldistriktsindelningen lägger uppenbarligen mången

gång hinder i vägen för en rationell skolorganisation.- Det sedan länge framträdande

önskemålet om en ändring av dessa förhållanden har vunnit förnyad

aktualitet och skärpa genom det alltmer ökade behovet av rationaliseringsåtgärder

inom folkskoleväsendet. Utskottet håller emellertid i likhet

med departementschefen före, att övervägande skäl tala för att frågan örn

en ändring av skoldistriktsindelningen icke lämpligen bör lösas annat än i

samband med den större frågan örn en rationellare kommunindelning överhuvudtaget,

varom 1939 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 387 begärt utredning.

Utskottet kan fördenskull icke biträda det i motionen II: 287 gjorda

yrkandet, att riksdagen nu skulle hemställa hos Kungl. Majit örn en speciell

utredning rörande skoldistriktsindelningen. Utskottet vill emellertid

framhålla vikten av att nyssberörda, av 1939 års lagtima riksdag begärda

utredning snarast möjligt kommer till stånd.

Intill dess ovannämnda fråga örn åstadkommande av en ändamålsenligare

indelning på det kommunala området vunnit sin lösning, måste, såvitt utskottet

kan bedöma, de av folkskolans besparingssakkunniga och departementschefen

ifrågasatta åtgärderna betraktas såsom ett av ekonomiska skäl

betingat provisorium, som i brist på andra och ur principiell synpunkt mera

tilltalande utvägar torde kunna godtagas såsom en övergångsanordning

till ett mera definitivt system. Utskottet har sålunda icke velat motsätta

sig, att föreskrifter meddelas av den innebörd, departementschefen förordat.

Utskottet får dock särskilt betona vikten av varsamhet vid utövandet av

den befogenhet, som därigenom skulle tilläggas Kungl. Majit, att även mot

ett skoldistrikts önskan besluta örn nedläggandet av den enda folkskolan

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 188.

inom distriktet och de skolpliktiga barnens hänvisande till ett annat skoldistrikt.

Det vöre enligt utskottets mening att föredraga, om vederbörande

kommuner i stället använde sig av möjligheten att bilda kommunalförbund

eller eljest sökte träffa frivillig överenskommelse. I detta sammanhang får

utskottet även framhålla angelägenheten av att den av skolöverstyrelsen

berörda frågan om ersättning åt det avlämnande skoldistriktet för av ifrågavarande

anordning orsakade kostnader i fortsättningen uppmärksammas.

4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster.

Folkskolans besparingssakkunniga hava föreslagit vissa åtgärder i syfte

att möjliggöra indragning av lärartjänst, som är förenad med organist- eller

klockarsyssla eller bådadera.

De grundläggande bestämmelserna om villkor för folkskollärar^ änsts

förenande med organist- och klockarsysslor återfinnas i folkskolestadgan,

§ 27. Ordningen för tillsättande av i vederbörlig ordning förenad tjänst åter

regleras dels av en särskild lag den 6 april 1894 (nr 14) angående ändring i

gällande stadganden örn tillsättning av organist- och klockarbefattningar,

vilken lag har kyrkolags natur, dels ock av stadgan den 4 maj 1894 (nr 20),

vilken senare utfärdats av Kungl. Majit med stöd av bestämmelserna i

nämnda lag.

Folkskolestadgan § 27 bär i sin helhet följande lydelse:

1. Lärarbefattning i folkskolan må, i den ordning här nedan sägs, kunna

förenas med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor; börande

i sådant fall innehavaren av dylika förenade befattningar i första rummet

ägna sin tid och sina krafter åt skollärar!jönsten samt, såvitt nödigt

prövas, genom särskild med kyrkoherdens och församlingens samtycke utsedd

persons biträde uträtta förefallande, till de andra befattningarna hörande

göromål.

2. Har sådan förening av befattningar, som i mom. 1 sägs, av församling

beslutats, skall församlingen göra anmälan örn beslutet hos domkapitlet

och tillika meddela fullständig upplysning om de för var av organistoch

ldockarsysslorna anslagna löneförmåner; åliggande det domkapitlet

att, med fästat avseende å de krav, som på ifrågavarande befattningar böra

ställas, och därå, huruvida de för organist- och klockarbefattningarna anslagna

löneförmåner äro tillräckliga till avlönande av sådant biträde, varom

i mom. 1 förmäles, pröva och avgöra, om den ifrågavarande föreningen

må, så länge de uppgivna löneförmånerna utgå, äga rum.

3. Har folkskollärarbefattning i vederbörlig ordning förenats med organist-

eller klockarsyssla eller med båda före det kungörelsen i förevarande

ämne den 4 maj 1894 trätt i tillämpning, skall, när befattningarna bliva

lediga, församlingen, därest den fortfarande önskar, att desamma må vara

förenade, hos domkapitlet göra sådan anmälan, varom i mom. 2 sägs.

De sakkunniga hava ifrågasatt sådan ändring av § 27 folkskolestadgan, att

domkapitlet ålägges att, innan framställning örn förenande av tjänster av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

23

ifrågavarande slag av domkapitlet upptages till avgörande, inhämta yttrande

i ärendet av vederbörande lokala skolmyndighet och statens folkskolinspektör.

Vidare föreslå de sakkunniga införande i folkskolestadgan av bestämmelser

av innebörd, att då förenad tjänst blir ledig, frågan om dess bibehållande

skall upptagas till prövning i samma ordning som enligt § 19 mom. 1

gäller för ledigbliven vanlig lärartjänst vid distriktets skolor.

Slutligen hava de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra

förflyttning av lärare, som innehar förenad tjänst.

Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig över ovan angivna förslag, hava

samtliga framhållit behovet av förändringar på ifrågavarande område och

att innehavare av förenade tjänster icke borde i fråga om skyldigheten att

underkasta sig tvångsförflyttning få intaga någon undantagsställning. Att

ekonomiskt vederlag dock borde utgå för förlusten av de kyrkliga tjänsterna

understrykes.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Statskontoret har förklarat sig icke finna författningsenliga hinder möta

för tvångsförflyttning av innehavare av s. k. förenade tjänster. Ej heller

syntes tvångsförflyttad innehavare av sådan tjänst vara utan vidare berättigad

till ersättning av statsmedel för de avlöningsförmåner, som utginge

å organist- eller klockarbefattningar.

Flertalet domkapitel hava ur principiell synpunkt icke funnit anledning

till erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Domkapitlet i Uppsala

har dock för närvarande ställt sig avvisande mot förslaget och domkapitlet

i Linköping har givit uttryck åt stor tveksamhet gentemot de sakkunnigas

förslag. Åtskilliga domkapitel hava understrukit nödvändigheten

av den största varsamhet och hänsynsfullhet vid prövningen av hithörande

frågor. Domkapitlet i Göteborg har uttalat tveksamhet örn lämpligheten

att förflytta lärare, som redan innehade förenad tjänst, men tillstyrkte i

övrigt de sakkunnigas förslag under betonande av vikten av att i varje särskilt

fall tillbörlig hänsyn toges till församlingens intressen.

Departementschefen anför för egen del:

De sakkunniga hade föreslagit införande i § 27 folkskolestadgan av en

uttrycklig föreskrift örn att vederbörande domkapitel, innan domkapitlet

medgåve tjänsteförening av detta slag, hade att inhämta yttranden av vederbörande

kommunala skolmyndighet ävensom av statens folkskolinspektör.

I princip vore departementschefen ense med de sakkunniga om att dessa

myndigheter borde tillförsäkras inflytande vid avgörandet av frågor om

tjänsteförening och tillstyrkte, att föreskrifter meddelades i sådant syfte i

anslutning till de sakkunnigas förslag.

Av mera komplicerad natur vöre frågan örn indragning av lärartjänst,

vars förening med kyrkomusikerbefattning en gång beslutats. Vid prövning

av sådana frågor vore det, såsom i utredningen framhållits, nödvändigt

att handla med den största varsamhet, så att icke församlingens berättigade

intressen träddes för nära. I den mån en frivillig överenskommelse i ämnet

vore möjlig att åstadkomma, borde givetvis hinder icke möta för en upplösning

av föreningen och folkskollärar^ iinstens indragning. I syfte att få

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

en prövning till stånd av behövligheten att bibehålla tjänster av detta slag

torde i anslutning till de sakkunnigas förslag böra meddelas föreskrift av

innebörd, att sådan prövning skulle äga rum vid varje tillfälle, då dylika

förenade tjänster bleve lediga. Lämpligen torde sådan prövning böra ske

huvudsakligen i den ordning, som angåves i folkskolestadgan § 27 med de

ändringar däri, som av departementschefen i det föregående förordats.

Skulle vid sådan prövning enighet mellan vederbörande icke kunna uppnås,

torde det i sista hand böra ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande

i ärendet. Departementschefen förutsatte, att upplösning av tjänsteförening

icke komme att mot församlingens bestridande föreskrivas i sådana fall, då

församlingen därigenom skulle komma att oskäligt betungas av nya utgifter.

Fråga om indragning av folkskollärar^ änst, som vore förenad med

klockar- och organistsyssla, kunde givetvis bli aktuell även i andra fall än

vid tjänsteinnehavarens avgång. Frågan örn indragning av förenad tjänst

i sådana fall sammanhängde med spörsmålet arn förflyttning av tjänstens

innehavare. De sakkunniga hade i sådant hänseende förutsatt, att även

tvångsförflyttning borde kunna komma i fråga. Emellertid ville departementschefen

framhålla, att de bestämmelser rörande tvångsförflyttning,

som gällde i fråga om vanliga lärartjänster, hittills icke tillämpats i fråga

örn förenade tjänster, enär det synts tveksamt, om sådan förflyttning med

nu gällande lagbestämmelser kunde föreskrivas. Då denna fråga syntes böra

regleras först i samband med en allmän revision av bestämmelserna om

tjänsteförening, ville departementschefen icke nu ifrågasätta åtgärder i den

av de sakkunniga föreslagna riktningen. Däremot syntes åtgärder för underlättande

av frivillig förflyttning vara på sin plats. Departementschefen

förordade i^ sådant hänseende, att Kungl. Majit skulle äga medge skälig

ersättning åt innehavare av förenade tjänster, som för möjliggörande av

föreningens upplösning frivilligt läte sig förflytta till annan tjänst, även

för de löneförmåner han i egenskap av innehavare av kyrklig syssla av

ifrågavarande slag skulle mista. Ersättningen borde uppenbarligen icke

utmätas så, att de sammanlagda inkomsterna vid den nya befattningen

överstege hans förutvarande löneinkomster.

o Därest riksdagen icke framställde erinran mot vad departementschefen

sålunda anfört, torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder,

som för vinnande av det avsedda syftet kunde befinnas påkallade.

Vad departementschefen i förevarande hänseende anfört och förordat

föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

II. Utsträckning av nmlervi anin gsskyldi gil eten.

En höjning av folk- och småskollärares undervisningsskyldighet för

vecka har tidigare diskuterats från två olika utgångspunkter. Dels har

ifrågasatts en generell höjning av undervisningsskyldigheten

för folk- och småskollärare i syfte att ernå

besparingar för det allmänna. Dels har föreslagits en särskild

höjning av un d ervis ningsskyldigheten för vissa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.

25

småskollärare i syfte att uttaga kompensation för den höjda lönegradsplacering,

som kommit och framdeles kommer dessa lärare till del utan

motsvarande ökning av den årliga lästiden.

a) Generell höjning av undervisningsskyldigheten lör

folk- och småskollårare.

I samband med det hösten 1939 inledda besparingsarbetet togs under

övervägande att generellt höja den för folk- och småskollärare stadgade

undervisningsskyldigheten i syfte att vinna besparingar. I ''propositionen

1940:155 lämnades en redogörelse för den i ämnet verkställda utredningen.

Skolöverstyrelsen hade på anförda skäl ansett, att för det dåvarande ingen

ändring borde ske, medan statskontoret funnit, att en utökning av tjänstgöringsskyldigheten

borde tagas under övervägande.

För egen del erinrade departementschefen, att om man ville i besparingssyfte

utkräva en ökad arbetsprestation av folkskolans lärare, vore man hänvisad

till att inrikta sig på de speciella undervisningsuppgifter, som nämnda

lärare fullgjorde mot särskild ersättning. Härvid syntes bland annat kunna

bli fråga om slöjdundervisningen och den särskilda undervisningen mot

timlärararvode. Genom en generell höjning av folk- och småskollärares

högsta undervisningsskyldighet skulle lärarna i större utsträckning än nu

komma att fullgöra sådan undervisning utan arvode.

Ehuru en åtgärd i antydd riktning av besparingsskäl syntes befogad,

vore departementschefen icke beredd att på grundval av den föreliggande

utredningen taga slutlig ställning till spörsmålet. Ytterligare utredning rörande

verkningarna av en dylik åtgärd syntes erforderlig. Departementschefen

förklarade sig ämna framdeles ånyo anmäla denna fråga, som torde

kunna underställas 1941 års riksdag.

Riksdagen (skrivelse nr 216) förklarade sig för sin del icke hava något

att erinra mot den i utsikt ställda utredningen.

Skolöverstyrelsen har nu framlagt förnyad utredning i frågan och med

stöd av densamma förklarat sig icke kunna förorda en generell utsträckning

av undervisningsskyldigheten.

En utsträckning av undervisningsskyldigheten torde icke i första hand

böra ifrågasättas för småskolans lärare, vilka redan fått sin faktiska tjänstgöring

ökad i icke ringa mån. Närmare till hands syntes ligga en ökning av

antalet undervisningstimmar för folkskollärare till exempelvis 32 för vecka.

I nuvarande statsfinansiella läge kunde i och för sig skäl anföras för en

sådan utsträckning av undervisningsskyldigheten. Då överstyrelsen trots

detta icke kunde förorda en dylik lindring, vore det framför allt med tanke

på skillnaden i arbetsvillkor för å ena sidan städernas och de stadsliknande

samhällenas lärare samt å andra sidan lärarna på den rena landsbygden.

Den utsträckta tjänstgöringen skulle nämligen ofta eller i flertalet fall

kunna uttagas av landsbygdens lärare genom fullgörande av timlärartimmar

vid förstiirkningsanordningar samt slöjdundervisning. Däremot skulle

en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten knappast i realiteten få större

betydelse för städernas och de stadsliknande samhällenas lärare. Å dylika

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

orter vore i allmänhet särskilda slöjdlärare anställda, och antalet timlärartimmar,

vilket kunde användas som utfyllnad, vore ringa. Givetvis kunde

så småningom beträffande slöjdundervisningen en ändring inträda därigenom,

att statsmakterna i fortsättningen vägrade skoldistrikten att anställa

särskilda slöjdlärare. Överstyrelsen hade anbefallts att verkställa

utredning i denna fråga. Men i vart fall skulle det för närvarande och för

avsevärd tid framåt bli omöjligt att i mera väsentlig utsträckning uttaga

ökad tjänstgöringsskyldighet av den lärargrupp, varom nu vore fråga.

Statskontoret har förordat en utsträckning av undervisningsskyldigheten

inom folkskoleväsendet. I likhet med överstyrelsen ansåge statskontoret

dock, att någon ytterligare ökning för småskolans lärare icke nu borde

genomföras. Beträffande den omfattning, i vilken antalet undervisningstimmar

för folkskollärarna borde ökas, ville statskontoret för närvarande

begränsa sig till att förorda, att undervisningsskyldigheten för folkskollärare

bestämdes till högst 32 veckotimmar.

Departementschefen har framhållit, att på den av statskontoret ifrågasatta

vägen skulle kunna för statsverket ernås en besparing av minst 500,000

kronor. Då emellertid en faktisk ökning av tjänstgöringsskyldigheten för

lärare vid folkskoleväsendet redan inträtt på grund av de åtgärder för inräkning

i denna skyldighet av slöjd- och timlärartjänstgöring, som redan

vidtagits, ansåge departementschefen sig icke böra framställa förslag örn

en allmän utökning av tjänstgöringsskyldigheten för folk- och småskollärare,

innan närmare erfarenhet vunnits rörande verkningarna av dessa

åtgärder.

Utskottet ansluter sig till den av departementschefen i denna fråga

hävdade uppfattningen.

b) Höjning av undervisningsskyldigheten för vissa

småskoll ifrare.

Det år 1937 fattade beslutet om lönereglering för folk- och småskollärare

innebar för folkskollärarnas del, att lönegradsplaceringen direkt anknöts

till den årliga lästiden i vederbörande skoldistrikt. För småskollärarnas

del åter innebar beslutet, att dessa lärare — efter vissa övergångsår

— skulle placeras i lönegraden A 9 oavsett den årliga lästidens längd.

Under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 skulle enligt nämnda

övergångsbestämmelser ordinarie småskollärare hänföras till lönegraden A 9,

A 8 eller A 7 allteftersom den årliga lästiden utgjorde 39 veckor, mellan

36 och 39 veckor ellér högst 36 veckor. Under tiden den 1 juli 1940—den

30 juni 1942 äro småskollärare placerade i lönegraden A 9 vid 39 veckors

lästid och i lönegraden A 8 vid en lästid understigande 39 veckor; lönegraden

A 7 förekommer således ej längre, oavsett huruvida lästiden understiger

36 veckor. Efter den 1 juli 1942 skola samtliga småskollärare tillhöra

lönegraden A 9, även om lästiden utgör exempelvis endast 34 4/7 veckor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

27

1939 års lagtima riksdag beslöt visserligen, att från och med den 1 juli

1940 minimilästiden vid folkskoleväsendet generellt skulle utsträckas till

lägst 36 4/7 veckor, varigenom olikheterna i fråga örn folk- och småskollärarnas

löneställning i förhållande till arbetsprestationen (uttryckt i läsveckor)

skulle komma att i praktiken yppa sig först den 1 juli 1942. Emellertid

har sedermera genomförandet av den obligatoriska utsträckningen

av minimilästiden tills vidare uppskjuta (jfr proposition nr 155 till 1940

års lagtima riksdag, sid. 46). Härigenom har aktualiserats frågan, huruvida

viss fyllnadstjänstgöring bör uttagas av småskollärare, vilka erhållit eller

komma att erhålla förbättrad löneställning utan motsvarande utsträckning

av den årliga lästiden.

Spörsmålet om särskild fyllnadstjänstgöring för ifrågavarande småskollärare

var föremål för utredning och förslag av 1937 års folkskolutredning,

som i november 1938 framlade betänkande angående utsträckning av den

årliga lästiden vid folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 35,

sid. 71 ff.). Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebar, att småskollärare,

som efter den 30 juni 1942 tjänstgjorde i skola med 36 4/7 veckors

årlig lästid och som icke i sin egen undervisningsavdelning fullgjorde

en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar, skulle om möjligt — utöver läraren

i övrigt åliggande tjänstgöring — utan särskild ersättning handhava

undervisning på något av följande sätt:

1. Två veckotimmars tjänstgöring på det egentliga folkskolestadiet genom

uppdelning av två- eller flerklassig undervisningsavdelning.

2. Undervisning av efterblivna eller svagt begåvade barn under motsvarande

tid.

3. Två veckotimmars (64 timmar per läsår) undervisning i slöjd å småskole-

eller (och) folkskolestadiet.

I ''propositionen nr lJf9 till 1939 års lagtima riksdag erinrades örn de sakkunnigas

nyssnämnda förslag. Departementschefen förklarade emellertid,

att hail, bland annat emedan frågan icke vore av brådskande natur, icke

ansåge sig böra ingå på sakkunnigförslaget i denna del.

Skolöverstyrelsen har numera verkställt utredning beträffande ifrågavarande

fyllnadstjänstgöring. Efter att hava övervägt de omständigheter,

till vilka hänsyn borde tagas vid bedömande av den föreliggande frågan,

har överstyrelsen funnit sig icke böra föreslå utsträckning av småskollärarnas

tjänstgöringsskyldighet.

Då vederbörligt riksdagsbeslut, att den årliga lästiden skulle utgöra

minst 36 4/7 veckor, förelåge och denna lästid kunde utan ökade kostnader

för staten genomföras beträffande småskolan, syntes man icke böra räkna

med att 34 1/2 veckors lästid komme att någon längre tid bibehållas för

småskolans lärjungar, helst som hänsyn icke behövde tagas till dessa barns

hjälparbete i hemmet. Vid överväganden angående småskollärares tjänstgöring

kunde man därför utgå från att den årliga lästiden skulle utgöra

antingen 39 eller också 36 4/7 veckor.

Skillnaden i faktisk tjänstgöring framstode bäst vid en jämförelse mel
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

lan det för respektive lästider fastställda antalet verkliga läsdagar eller

192, 202 och 214 dagar. Om en småskollärare undervisade 28 timmar i

veckan eller i medeltal närmare 5 timmar per dag, bleve skillnaden i tjänstgöringstid

för år omkring 57 timmar vid jämförelse mellan lärare med 39

veckors lästid och lärare med 36 4/7 veckor. Därest den kortare årliga

lästiden skulle kompenseras med ett högre timtal per vecka, skulle lärare

med 36 4/7 veckors årlig lästid erhålla drygt en och en halv timmes längre

tjänstgöring per vecka än lärare med 39 veckors lästid.

När 1937 års riksdag beslutat, att ordinarie småskollärare skulle oavsett

den årliga lästiden efter viss övergångstid placeras i 9 lönegraden, torde

detta haft sin grund däri, att småskolans lärare ansetts bliva missgynnade

vid jämförelse med andra lärarkategorier, som samtidigt erhållit lönereglering.

Någon kompensation genom utsträckt tjänstgöring för vecka för lärare

med kortare årlig lästid än 39 veckor hade icke ifrågasatts av riksdagen.

Emellertid hade förhållandena numera medfört, att småskolans lärare redan

fått vidkännas en allmän utökning av tjänstgöringen med i det närmaste

2 timmar för vecka. Visserligen hade härigenom den olikhet i fråga om

lärarnas tjänstgöring, som följde därav, att den kunde variera mellan 24

och 28 veckotimmar (undantagsvis 30 timmar) väsentligen utjämnats, men

på grund av skolväsendets mångskiftande organisation, småskolans stundom

från folkskolan avskilda läge, varigenom timtjänstgöring för småskollärarinnan

ej bleve möjlig, slöjdundervisningens fakultativa karaktär

m. m. kunde tjänstgöringen för lärare med samma lön alltjämt förete större

växlingar än 60 timmar för helt läsår räknat, varför en sådan olikhet, beroende

av olika årlig lästid, icke syntes med nödvändighet kräva kompensation

i form av utsträckt tjänstgöring för vecka. En ytterligare utsträckning

av tjänstgöringsskyldigheten för vecka för småskollärare med

kortare årlig lästid än 39 veckor skulle öka denna skillnad beträffande

tjänstgöringens omfattning, som då skulle kunna variera mellan 24 och

exempelvis 30 veckotimmar. Och eftersom undervisningen i städer och andra

större samhällen nästan undantagslöst påginge 39 veckor, skulle sådan

utökning av tjänstetiden komma att praktiskt taget träffa endast småskollärare

på landsbygden, vilka finge vidkännas icke blott b-skolans olägenheter

utan även den längre tjänstetiden för vecka. Överstyrelsen ville också

framhålla, att den av 1937 års folkskolutredning ifrågasatta utökningen av

vecko tjänstgöringen för småskollärare med 36 4/7 veckors årlig lästid icke

avsett att ytterligare öka tjänstgöringen för lärare, som undervisade minst

28 veckotimmar i egen avdelning. Den av utredningen ifrågasatta skärpningen

av tjänstgöringsskyldigheten vore således redan genomförd, i det

att tjänstgöringen numera uppginge till 28 timmar, där detta lämpligen

kunde ske. Tjänstgöringsskyldighet utöver 28 veckotimmar hade de sakkunniga

icke ifrågasatt för lärare vid vanlig småskola.

En reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, har förklarat

sig skiljaktig och föreslagit sådan ändring av 2 § 2 mom. i gällande

avlöningsreglemente för folk- och småskollärare, att ordinarie småskollärare,

vilka hade en kortare lästid än 39 veckor, från den 1 juli 1942 skulle

överföras till den grupp av lärare, som vore ålagd en tjänstgöringsskyldighet

för vecka av 30 timmar. Till stöd härför har reservanten anfört bland

annat:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

29

Såsom skäl mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten per vecka

för de lärare, varom nu vore fråga, hade bland annat anförts, att därigenom

icke skulle vinnas någon rättvis utjämning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper

inom småskolan. Numera syntes dock detta skäl mot kompensationst

jänstgöring ha förlorat i styrka. Det hörde från och med innevarande

läsår till undantagen, att en småskollärare tjänstgjorde kortare tid än 28

veckotimmar. Härav följde, att kompensationstjänstgöring för de småskollärare,

som komme att stå kvar vid kortare årlig lästid än 39 veckor, i stort

sett skulle verka utjämnande i fråga om undervisningsskyldigheten vid

jämförelse mellan olika kategorier av småskollärare.

Uppmärksammas borde även i detta sammanhang, att när 1937 års folkskolutredning

icke ansett sig böra ifrågasätta kompensationstjänstgöring

för småskollärare, som i egen avdelning undervisade minst 28 veckotimmar,

läget varit i hög grad annorlunda än vad nu vore fallet. Sålunda utgjorde

den vanliga veckotjänstgöringen för småskollärare 24—26 timmar mot nu

28. En extra tjänstgöring, som stannat vid 28 veckotimmar, kunde därför

vid nämnda tidpunkt sägas vara rimlig och rättvis. Härtill komme, att den

statsfinansiella situationen nu vore sådan, att alla möjligheter till besparingar

måste tillvaratagas. Det syntes då icke obilligt att utnyttja nu ifrågavarande

lärare för något längre tjänstgöring per vecka än 28 timmar.

På anförda skäl ansåge sig reservanten böra ifrågasätta, att ordinarie småskollärare,

som icke tjänstgjorde 39 veckor årligen, skulle efter den 1 juli

1942 åläggas en något längre undervisningstid för vecka än 28 timmar.

Därvid uppkomme spörsmålet, huruvida lärare med 34 4/7 samt 36 4/7

veckors lästid skulle erhålla olika lång tjänstgöringstid för vecka. Häremot

talade att börja med det förhållandet, att småskollärare med den kortaste

årliga lästiden den 1 juli 1940 uppflyttats en lönegrad utan krav på kompensationstjänstgöring.

Det syntes då knappast rimligt att efteråt utöka

antalet veckotimmar. Vidare borde så enkla bestämmelser som möjligt

eftersträvas i hithörande avseende, vartill komme, att den kortaste årliga

lästiden torde vara avskaffad inom en icke allt för avlägsen tidpunkt. Reservanten

ansåge därför, att samtliga småskollärare med kortare årlig undervisningstid

än 39 veckor borde behandlas som en grupp.

En eventuell utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för denna grupp

av lärare borde lämpligen inskränkas till 2 veckotimmar. Detta skulle

innebära, att nämnda lärare ålades en tjänstgöringsskyldighet av 30 veckotimmar,

d. v. s. jämställdes med sådan småskollärare, till vars avdelning

även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets klasser. Erhölle föreskriften

en sådan utformning, komme den icke att beröra de småskollärare,

som redan nu hade skyldighet att undervisa 30 veckotimmar, och ej heller

biträdande lärare eller lärare vid mindre folkskola. Bestämmelsen borde ej

vara tillämplig å icke-ordinarie småskollärare, enär dylika lärare ej i detta

sammanhang komme att erhålla någon förbättring i sin löneställning.

Statskontoret har förklarat sig i likhet med reservanten inom överstyrelsen

anse, att kompensationstjänstgöring borde uttagas. Statskontoret

ville emellertid förorda, alf småskollärare meri årlig lästid understigande

36 veckor skulle åläggas en undervisningsskyldighet av 30 i stället för 28

timmar i veckan. Huruvida efter den 1 juli 1942, då samtliga småskollärare

komme att placeras i 9 lönegraden, maximiljänstgöringen borde bestämmas

till 32 veckotimmar för lärare med mindre än 36 veckors lästid och lill 30

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

veckotimmar för lärare med mer än 36 men mindre än 39 veckors lästid,

torde icke nu böra upptagas till avgörande.

Allmänna lönenämnden har förordat det av reservanten inom överstyrelsen

framställda förslaget.

En reservant inom lönenämnden, ledamoten Eljas, har anmält avvikande

mening, i det han ansett, att lönenämnden bort tillstyrka skolöverstyrelsens

i ärendet avgivna utredning och förslag.

Vederbörande lärarsammanslutningar hava avstyrkt det förslag, som

framlagts av reservanten inom skolöverstyrelsen.

Departementschefen har för egen del funnit skäl kunna anföras för en

utjämning av arbetsbördan, i den mån så vore möjligt och så lämpligen

kunde ske, genom höjning av antalet veckotimmar för småskollärare med

kortare årlig lästid. Statskontoret ansåge, att sådan höjning borde redan

från och med nästa budgetår komma till stånd. I likhet med allmänna lönenämnden

funne departementschefen sig emellertid icke böra nu ifrågasätta

en sådan åtgärd. Spörsmålet huruvida en höjning av undervisningsskyldigheten

för vecka borde vidtagas från och med läsåret 1942/43, då såsom av

det anförda framginge frågan erhölle större aktualitet, syntes böra nästa

år upptagas till prövning, varvid skolöverstyrelsen torde böra förebringa

beräkning rörande de besparingar för det allmänna, som genom åtgärder

i denna riktning kunde uppkomma.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjning i enlighet

med statskontorets förslag av undervisningsskyldigheten för vecka från

och med den 1 juli 1941 för småskollärare med en kortare årlig lästid än

36 veckor icke nu synes böra ifrågasättas. Då departementschefen icke

tagit ställning till frågan om en utsträckning av undervisningsskyldigheten

för vecka från och med den 1 juli 1942 för småskollärare med en årlig lästid,

understigande 39 veckor, saknar utskottet anledning att för närvarande

göra något uttalande i detta ämne.

III. Anslagsberäkningar.

1. Förslagsanslaget till Folkskolinspektionen: Avlöningar.

Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn förevarande anslag innebär en anslagshöjning

med 91,800 kronor. Härav belöper ett belopp av 26,200 kronor på

ett förslag om höjning av anslagsmedlen till ersättning åt folkskolinspektörerna

för utbetalta arvoden till expeditionsbiträden från 33,800 kronor

till 60,000 kronor. Förslaget har motiverats med den avsevärt ökade arbetsbördan

för inspektörerna och med nödvändigheten av att bereda dem

någon hjälp vid arbetet med de aktuella rationaliseringsåtgärderna. I

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1*28.

31

övrigt betingas anslagshöjningen allenast av de nya grunderna för beräkning

av avlöningsanslag och av det rörliga tilläggets stegring.

Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

3. Förslagsanslaget till Folkskofinspektionen:

Omkostnader.

För närvarande är något omkostnadsanslag för folkskolinspektionen icke

uppfört på riksstaten. Däremot finnes ett förslagsanslag på 175,000 kronor

till reseersättningar. Kungl. Maj:ts förslag innebär, att anslagsmedlen för

reseersättningar sammanförts med utgifter till sjukvård m. m. samt till

tjänstgöringstraktamenten åt vikarierande folkskolinspektörer till ett såsom

förslagsanslag betecknat anslag till omkostnader för folkskolinspektionen.

Ifrågavarande anslag har ansetts böra uppföras med ett belopp av

200,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag har icke föranlett någon erinran från

utskottets sida.

3. Förslagsanslaget till Folkskolor lii. m.: Bidrag till

avlöning åt lärare vid folkskolor.

Kungl. Marits förslag innebär en anslagshöjning med 5,400,000 kronor.

Ä ena sidan beräknas det rörliga tilläggets höjning och utbetalandet för

första gången av det beslutade statsbidraget till timlärararvoden medföra

ett nied 8,300,000 kronor ökat anslagsbehov, vilket delvis motväges av

planerade rationaliseringsåtgärder samt den i annat sammanhang föreslagna

höjningen av de i avlöningsreglementet för folk- och småskollärare

angivna bostadsersättningsbeloppen. Kungl. Majit har även föreslagit fortsatt

tillämpning under nästa budgetår med viss jämkning av grunderna för

provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa

lärare. Slutligen förutsättes, att ur anslaget må, om och i den mån behov

därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn

i utlandet, dock med sammanlagt högst 26,500 kronor.

I detta sammanhang har departementschefen förordat viss jämkning i

gällande bestämmelser örn fyllnadstjänstgöring för lärare vid skolor, där

statsunderstödda förstärkningsanordningar vidtagits. Vidare har departementschefen

tillstyrkt vissa eftergifter i fråga örn möjligheterna för vikarierande

lärare och timlärare, vilka inkallats till militärtjänstgöring, att under

denna tjänstgöring bibehålla en del av sina löneförmåner såsom lärare,

därest de på grund av inkallelsen gått miste örn förordnanden, med vilka

de eljest kunnat räkna.

Departementschefen har vidare anfört, bland annat:

Departementschefen ville erinra om att skolöverstyrelsen den 10 maj 1940

av Kungl. Majit anbefallts att taga under övervägande en med hänsyn till

rådande allmänna förhållanden avpassad ökning av und ervisning s sky Idig
-

Utskottet.

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

heten för Överlärare och att därefter föranstalta om genomförandet härav

från och med läsåret 1940/41. Till följd härav hade undervisningsskyldigheten

för Överlärare från och med sagda läsår i vissa fall icke oväsentligt

utökats efter beslut av skolöverstyrelsen. Detta hade medfört ett minskat

behov av icke-ordinarie lärare, vartill hänsyn tagits vid anslagsberäkningarna

för nästa budgetår.

Skolöverstyrelsen hade anbefallts verkställa utredning rörande frågan örn

ett fastare inordnande av överlärarorganisationen i skoladministrationen.

Överstyrelsen hade i skrivelse den 11 januari 1941 framhållit, att uppdraget

måste utmynna i förslag, vilkas realiserande skulle medföra ökade kostnader

för statsverket. Med utredningen borde därför av statsfinansiella skäl

anstå tills vidare. Vad skolöverstyrelsen sålunda anfört syntes motivera,

att skolöverstyrelsen befriades från nämnda uppdrag, i vilket hänseende

Kungl. Majit torde böra i sinom tid fatta beslut. Frågan torde emellertid

böra vid lämplig tidpunkt återupptagas.

Med en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande

folkskoleväsendet på sätt 1940 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 388

angivit torde böra tills vidare anstå i avbidan på resultatet av de överväganden,

som påginge inom den av chefen för finansdepartementet tillsatta

särskilda besparingsberedningen.

1940 års urtima riksdag hade uttalat sig för en sänkning av det procentuella

avdraget vid slutlig utbetalning av statsbidrag till lärarlöner från en

till en halv procent. I samband därmed hade riksdagen framhållit önskvärdheten

av att frågan om procentavdragets borttagande så snart lämpligen

kunde ske bringades till en lösning. Frågan om procent avdragets sänkning

till en halv procent torde departementschefen inom den närmaste tiden

få ånyo anmäla för Kungl. Majit. Enligt föreliggande utredning medförde

en sådan åtgärd en ökning av belastningen på förevarande anslag med icke

mindre än en halv miljon kronor. Då det kvarstående avdraget vore fullt

befogat så länge det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag till

lärarlöner bestode, torde procentavdraget ännu icke böra i sin helhet borttagas.

Skulle däremot anordningsärendena centraliseras, exempelvis till

skolöverstyrelsen, komme frågan i ett annat läge. Med hänsyn härtill utginge

departementschefen från att det av riksdagen berörda spörsmålet,

såsom även vid frågans behandling tidigare förutsatts, komme att upptagas

till bedömande i samband med behandlingen av frågan om en omläggning

av det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag till

lärarlöner.

Motioner.

Till stöd för det i motionen 11:15 gjorda yrkandet, att riksdagen måtte

hemställa om utredning rörande vidgad befogenhet för de kommunala folkskolinspektörema

i de landstingsfria städerna, har anförts bland annat:

De lokala skolmyndigheternas inflytande reducerades kontinuerligt sedan

staten numera övertagit allt större delar av kostnaderna för folkskoleväsendet.

Särskilt borde i detta sammanhang förhållandena i de landstingsfria

städerna, vilka vore befriade från statsinspektion, beaktas. Det förtjänade

påpekas, att dessa städer med sitt högt utvecklade skolväsen gått i spetsen

då det gällde pedagogiska nyanordningar liksom att de kommunala skolledarna

genom sin relativt självständiga ställning haft tillfälle att utexperimentera

undervisningsanordningar, vilka sedan kommit hela svenska

skolväsendet till godo. Den ledareställning, som dessa städers skolstyrelser

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

33

och skolledare hittills haft, vore nu definitivt och i princip bruten. Den

verklige skolledaren vore och förbleve även för dessa städers vidkommande

statsinspektören, för så vitt det ej vore skolöverstyrelsen själv, hos vilken

den avgörande myndigheten läge.

Den nu skildrade utvecklingen hade haft vittgående konsekvenser

särskilt för den kommunala skolledarens ställning. Hans tidigare relativt

självständiga placering hade blivit förbytt i en underordnad tjänstemannaställning

i förhållande till en av staten förordnad inspektör, vilket i sin tur

medförde att alla viktigare ärenden måste hänskjutas till denna senare,

innan de ernådde stadfästelse. I själva verket hade det uppstått en dualism

i skötseln och handliavandet av folkskolans angelägenheter: folkskolestyrelsen

och den kommunale inspektören å ena sidan och statens inspektör

å den andra.

Det kunde knappast förväntas att den initiativrikedom som hittills

varit utmärkande för de större städerna i fråga örn undervisningen skulle

fortbestå. Sannolikt vore det snarare att förmoda, att med den nuvarande

utvecklingen det svenska skolväsendet komme att bliva en enhetlig och

ganska jämnstruken organisation, utan den rikedom på nyanseringar och

personlig nyorientering, som varit utmärkande för den tidigare skolorganisationen.

En radikal återgång till förut tillämpade förhållanden vore

givetvis icke nu möjlig att ernå. Det kunde tänkas, att en bättre sakernas

ordning i någon mån kunde erhållas genom att de landstingsfria städerna

finge en särskild folkskolestadga. Emellertid torde även denna utväg vara

tvivelaktig. En annan väg vore, örn de kommunala inspektörerna, åtminstone

i de landstingsfria städerna, utrustades med större befogenhet.

I motionerna 1:22 och 11:19 angående ordnande av den skolhygieniska

verksamheten och läkarvården vid rikets folkskolor har anförts bland

annat:

I två likalydande motioner (I: 152 och II: 242) till 1938 års riksdag hade

framförts förslag örn ordnad skolhygienisk verksamhet och läkarvård vid

rikets folkskolor. Det hade framhållits, att frågan om folkskolebarnens

hälsovård varit föremål för åtskilliga framställningar och utredningar, vilka

emellertid icke kunnat leda fram till en rationell anordning med statens

stöd. Kommuner, landsting och enskilda organisationer hade uppmärksammat

värdet av en skolhygienisk verksamhet; statliga myndigheter sådana

som skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen hade verkställt utredningar

och varmt förordat statliga åtgärder — men ett riksdagsbeslut hade icke

kunnat komma till stånd. Medicinalstyrelsens framställning den 30 oktober

1937, i vilken skolöverstyrelsen i stort sett instämde, hade icke givit

anledning till någon kunglig proposition, och de ovan nämnda motionerna

hade avslagits med den motiveringen, att ännu en utredning påginge. Statsutskottet

hade dock uttalat den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skulle

komma att framlägga förslag i det betydelsefulla ärendet för riksdagen.

Något sådant förslag hade icke framlagts, och någon ny utredning hade

icke låtit sig avhöra. Sedan ärendet sist varit föremål för riksdagens behandling,

hade frågan om folkskolebarnens hälsokontroll emellertid på ett

skrämmande sätt ytterligare aktualiserats. De på grund av viirldsläget

skärpta försörjningssvårigheterna måste ovillkorligen komma att påverka

barnens allmänna hälsotillstånd. En tilltagande varuknapphet eller en genom

stegrad arbetslöshet och penningevärdets fall framtvingad låg levnads
Bihang

till riksdagens ''protokoll 10/fl. 6 sami. Nr 128.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

standard kunde för barnens utveckling komma att medföra vådor av stor

omfattning. En noggrann kontroll av barnens hälsotillstånd kunde därför

bliva av oöverskådlig betydelse för vårt land och folk. Erfarenheterna från

det förra världskriget gjorde det angeläget, att samhället nu mer än någonsin

med vaket intresse följde den skolhygieniska verksamheten.

I motionen II: 287 slutligen har under punkten 3 yrkats, bland annat,

att riksdagen måtte hemställa, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande,

huruvida icke avgångsprövning å annan tid än vid läsårets slut

skulle kunna anordnas för lärjungar, som från sjunde klassen utflyttade till

sexklassig skola. Till stöd härför har i motionen anförts:

Enligt § 47 i gällande folkskolestadga skulle vid läsårets slut anställas

avgångsprövning med de lärjungar, som efter att hava genomgått den i

skoldistriktets reglemente för folkskolan föreskrivna lärokursen önskade

från skolan avgå. Avgångsprövning kunde således äga rum endast vid läsårets

slut. Dock stadgades i förenämnda paragraf, att — örn skolöverstyrelsen

lämnat medgivande, varom förmäldes i § 35 mom. 3 folkskolestadgan

— avgångsprövning kunde anordnas utan iakttagande av föreskriften,

att nämnda särskilda prövning skulle anställas vid läsårets slut. Bestämmelsen

i § 35 mom. 3 hade avseende på sådana lärjungar, som före skolålderns

slut inhämtat för avgångsbetyg erforderliga kunskaper men icke

under kalenderåret fyllde tretton år.

Så länge skolplikten i vissa skoldistrikt vore sexårig, i andra sjuårig, uppstode

vissa svårigheter vid lärjungars flyttning från sjuårig till sexårig skola.

Det inträffade icke så sällan, att lärjunge i sjunde klassen under läsåret avflyttade

till sexårig skola. Eftersom han icke hade avgångsbetyg, måste han

då undervisas tillsammans med sjätte klassens lärjungar. Särskilt i sådana

fall, då lärjunge flyttade från sjunde klassen i A- eller Bl-skola till B2- eller

B3-skola, torde anordningen kunna anses vara mindre tillfredsställande,

och vederbörande målsmän visade ofta starkt missnöje. Detta missnöje

ökades, då lärjungen ansåges böra genomgå tvåårig i stället för ettårig

iörtsättningsskola. En lämplig lösning av frågan torde vara, att § 47 i folkskolestadgan

kompletterades med en bestämmelse av ungefär samma innebörd

som den, som gällde i fråga örn barn vilka av skolöverstyrelsen medgivits

tillstånd att avgå från folkskolan, oaktat de icke uppnått eljest föreskriven

ålder.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de av departementschefen

gjorda anslagsberäkningarna och tillstyrker bifall till förslaget om

grunder för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstilllägg

under nästa budgetår. Likaså tillstyrker utskottet, att ur förevarande

anslag må i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag utgå statsbidrag

till undervisning för svenska barn i utlandet med av departementschefen

angivet belopp. Utskottet biträder även departementschefens förslag angående

lönefyllnad i vissa fall åt vikarierande lärare och timlärare under

militärtjänstgöring ävensom förslaget rörande jämkning i gällande bestämmelser

om fyllnadstjänstgöring i skolor, vid vilka förekomma s. k. förstärkningsanordningar.

Vad departementschefen i övrigt anfört i detta sammanhang har icke

föranlett erinran eller uttalande från utskottets sida.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

35

Beträffande det i motionen II: 15 gjorda yrkandet rörande utredning om

ökad befogenhet för de kommunala folkskolinspektörerna i de s. k. landstingsfria

städerna får utskottet framhålla, att, enligt vad utskottet inhämtat,

en framställning örn utredning i det av motionären angivna syftet nyligen

gjorts hos chefen för ecklesiastikdepartementet, vilken framställning

remitterats till skolöverstyrelsen för yttrande. Vid sådant förhållande anser

utskottet sig icke nu böra taga ställning till det motionsvis gjorda yrkandet,

enär ett dylikt ståndpunktstagande från utskottets sida skulle kunna

innebära ett föregripande av den pågående prövningen av förevarande fråga.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen II: 15.

Den i motionerna I: 22 och II: 19 berörda frågan om ordnande av den

skolhygieniska verksamheten och vad därmed äger samband synes förtjänt

av den största uppmärksamhet från statsmakternas sida. Såsom i motionerna

erinrats, uttalade statsutskottet vid 1938 års riksdag i anledning av

då väckta motioner i ämnet den förhoppningen att Kungl. Maj:t skulle

komma att för riksdagen framlägga förslag i detta betydelsefulla ämne.

Under nu rådande förhållanden framträder behovet av åtgärder på ifrågavarande

område med ökad skärpa. Utskottet finner därför angeläget att

inga åtgärder försummas, vilka kunna inom en rimlig kostnadsram vidtagas

i syfte att utan onödigt dröjsmål åstadkomma en effektivare skolhygienisk

verksamhet. Motionärerna hava hänvisat till att förslag i förevarande

ämne äro underställda Kungl. Maj:ts prövning. Därest nämnda förslag

icke finnas ägnade att läggas till grund för ett definitivt ståndpunktstagande

från Kungl. Maj:ts sida, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t

föranstaltar om den ytterligare beredning av ärendet, som må befinnas erforderlig.

Beträffande det i motionerna I: 22 och II: 19 gjorda yrkandet om

skolbamsbespisning vid rikets folk- och småskolor får utskottet hänvisa

till vad utskottet i det föregående (sid. 16) i denna fråga anfört.

Utskottet har icke funnit anledning att, utöver vad sålunda yttrats, i

skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn åtgärder i det av motionärerna angivna

syftet. Med vad utskottet sålunda anfört torde de förevarande motionerna

I: 22 och II: 19 få anses besvarade.

Det i motionen II: 287 under punkten 3 berörda spörsmålet om ändrade

bestämmelser rörande avgångsprövning i vissa fall har synts utskottet förtjäna

uppmärksamhet. Såvitt utskottet kan finna, tala vissa skäl för åstadkommande

av lättnader i fråga örn möjligheterna att erhålla avgångsbetyg

i det i motionen åsyftade fallet. Även andra, i viss mån likartade fall kunna

tänkas uppkomna, där motsvarande lättnader kunde vara på sin plats,

exempelvis då en lärjunge övergått från sjätte klassen i folkskola till högre

skola men icke fullföljt sina studier i sistnämnda skola. Det torde böra ankomma

på Kungl. Majit att efter den närmare utredning, som må befinnas

erforderlig, taga denna fråga under närmare övervägande. Med vad sålunda

anförts torde motionen II: 287, såvitt nu är i fråga, få anses besvarad.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

4. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. m.: Bidrag till

avlöning åt lärare för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter

oell vid vissa barnhem

intagna barn i skolåldern.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 10,000 kronor. I

detta sammanhang har departementschefen berört en fråga örn bidrag ur

detta anslag till avlönande av en lärare vid det av Värmlands fattigvårdsoeh

barnavårdsförbund i Berg i Grava socken inrättade barnhemmet för

svårplaeerbara barn.

I en av jörbundets styrelse år 1938 gjord framställning härom har anförts

bland annat: Gravahemmet, som börjat sin verksamhet den 1 april 1937,

hade erhållit anslag ur allmänna arvsfonden och från Allmänna barnhuset,

varjämte barnens hemkommuner lämnade bidrag i form av vårdavgifter.

I hemmet intoges huvudsakligen nervösa och psykopatiska eller av andra

orsaker svårplacerade gossar från Värmland och i mån av platstillgång även

från andra delar av landet. Antalet intagna barn hade i allmänhet utgjort

22 å 25, varav omkring 15 varit i skolåldern. De skolpliktiga barnen hade

tidigare erhållit undervisning i Forshaga skoldistrikts skolor, men denna

anordning hade distriktet numera motsatt sig, emedan barnen ansågos utöva

ett dåligt inflytande på de normala barnen i skolorna och den intellektuella

undermåligheten hos barnen från Gravahemmet beredde svårigheter

vid undervisningen. Vied förståelse för skoldistriktets uppfattning hemställde

styrelsen, att statsbidrag måtte utgå till en manlig extra ordinarie

lärare vid barnhemmet, där undervisningen skulle bedrivas såsom vid en

skola enligt tredje B-formen i undervisningsplanen för rikets folkskolor.

Beträffande Gravahemmets art har yttrande avgivits av svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet. Av yttrandet, som utarbetats av styrelsen

för förbundets avdelning för barnavård, inhämtas bland annat, att blott

fyra barnhem för svårplacerade barn funnes, nämligen Gravahemmet,

Löfvingstorps barnhem i Jönköping, Nora barnhem och barnhemmet Nyhem

i Höör. Sistnämnda hem åtnjöte statsbidrag till avlönande av lärare.

Hem för svårplacerade barn borde icke upprättas med mindre antingen

barnen kunde mottagas till undervisning i någon närbelägen skola, där

hjälpskola med olika avdelningar funnes inrättad, eller inom hemmet anordnades

sådan hjälpskola. Barnen borde vid undervisningen uppdelas i

smärre grupper och ibland få individuell undervisning. Den föreslagna anordningen

vid Gravahemmet, där en lärare skulle undervisa ett 15-tal barn,

kunde blott försvaras såsom ett provisorium. Det vore måhända bättre,

om ett fåtal större hem för svårplacerade barn inrättades än ett flertal

små, eftersom undervisningen och vården bleve bättre vid en stor anstalt.

Det vore alltså tvivel underkastat, om Gravahemmet vore ett steg i rätt

riktning. Genom detta initiativ torde dock värdefulla erfarenheter ha vunnits

och ytterligare kunna vinnas, varjämte hemmet utan tvekan fullgjorde

en viktig uppgift. Avdelningsstyrelsen ville därför tillstyrka, att statsbidrag

utginge för avlönande av den föreslagna lärarpersonalen vid Gravahemmet,

men ville samtidigt understryka, att detta icke innebure ett ställningstagande

beträffande frågan örn det lämpliga anordnandet av barnhem för

svårplacerade barn.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

37

Vid anmälan av frågan i propositionen 1940: 155 till lagtima riksdagen

ansåg departementschefen sig av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka

statsbidrag till avlönande av lärare vid andra barnhem än sådana, som

enligt gällande grunder kunde erhålla statsbidrag för ändamålet. Häremot

framställde riksdagen icke någon erinran.

Frågan örn undervisningen av barnen i Gravahemmet hade därefter,

framhåller departementschefen, tillspetsats genom att Forshaga skoldistrikt

den 18 juni 1940 beslutat att icke mottaga barnen i distriktets folkskolor.

Till följd härav hade förbundet gjort förnyade framställningar om understöd

för anställande av en lärare vid hemmet. Genom beslut den 4 oktober

1940 hade Kungl. Majit på grund härav beviljat förbundet understöd ur

allmänna arvsfonden till avlönande av en lärare vid hemmet under läsåret

1940/41 med 4,000 kronor. I samband därmed hade Kungl. Majit uppdragit

åt skolöverstyrelsen att inkomma med redogörelse för resultatet av

undervisningen vid hemmet och förslag till ordnande av undervisningen

därstädes från och med nästa läsår, därvid överstyrelsen hade att beakta

vad i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande anförts.

Såsom av redogörelsen framginge, framhåller departementschefen vidare,

vore svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tveksamt i fråga om

lämpligheten av att vid barnhemmet i Grava socken för svårplacerbara

barn anordna sluten skolundervisning. Departementschefen ansåge sig

kunna ansluta sig till förbundets synpunkter. Det kunde med fog ifrågasättas,

örn det icke ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt vore lämpligare

att vid undervisningen, i syfte att bryta barnens isolering, sammanföra

barn tillhörande denna kategori med andra barn i stället för att bereda

dem särskild undervisning inom barnhemmet. Å andra sidan insåge

departementschefen väl de betänkligheter, som från skoldistriktets sida

mötte mot att undervisa barnhemmets barn tillsammans med skoldistriktets

egna lärjungar. Inom Forshaga skoldistrikt vore hjälpklassundervisning

icke anordnad, och lärjungarna från barnhemmet måste därför mottagas

i den vanliga folkskolan. Det hade utan tvivel varit önskvärt, örn

dessa synpunkter kunnat beaktas vid hemmets planläggande och om det

därför förlagts till ett skoldistrikt, som varit i stånd att i hjälpklasser mottaga

barnhemmets skyddslingar.

Vid de överväganden, som föregått Kungl. Majlis beslut den 4 oktober

1940, hade med hänsyn härtill även möjligheten av en förflyttning av barnhemmet

till annan plats varit på tal. En sådan förflyttning hade emellertid

ansetts icke gärna kunna ske, eftersom barnhemmet, som helt nyligen inrättats

med bidrag ur arvsfonden, i övrigt vore väl lämpat för sitt ändamål

och en förflyttning skulle draga relativt stora kostnader.

I det läge, som efter frågans riksdagsbehandling år 1940 uppkommit

genom skoldistriktets beslut att frän undervisning i distriktet avvisa barnhemmets

lärjungar, hade det från dessa utgångspunkter befunnits lämpligast

att försöksvis med anlitande av arvsfondsmedel anordna undervisning

inom barnhemmet under läsåret 1940/41. Örn den undersökning rörande

lämpligheten av denna anordning, som skolöverstyrelsen med beaktande

av fattigvårds- och barnavårdsförbundets utlåtande och givetvis även av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

erfarenheterna från undervisningen i den nied detta barnhem jämförbara

anstalten Nyhem som nämnts hade att företaga, gå ve till resultat, att sluten

undervisning vore tillrådlig, syntes hinder icke böra möta att medgiva

barnhemmet rätt till bidrag ur förevarande anslag till avlönande av extra

ordinarie lärare. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles, när

undersökningsresultatet förelåge, meddela det beslut i ämnet, som undersökningen

föranledde.

Till stöd för det i motionen II: 287 under punkten 2 gjorda yrkandet, avseende

bemyndigande för Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt

fall föreskriva, att skoldistrikt skall vara skyldigt att till undervisning mottaga

även skolpliktiga barn från barnhem, har anförts i huvudsak följande:

Skyldighet i angivna hänseende torde enligt nu gällande eller föreslagna

bestämmelser icke kunna föreskrivas. I allmänhet torde det icke heller vara

lämpligt att ålägga skoldistrikt att till undervisning mottaga skolpliktiga

barn från barnhem. Men möjlighet torde böra beredas Kungl. Majit att i

särskilda fall lämna föreskrift därom. Till stöd för denna uppfattning kunde

anföras:

Pastor John Hedbergs stiftelse för värnlösa uppehölle sedan åtskilliga år

en barnkoloni å Kristinedal i Fröskogs socken. Antalet skolpliktiga barn

uppginge i allmänhet till 20 å 25. Dessa barn, som hela året vistades å

kolonien, hade hittills undervisats i olika skolor inom Fröskogs skoldistrikt,

och hade stiftelsen därvid erlagt en ersättning till distriktet med 35 kronor

för barn och läsår. Då det icke synts vara möjligt att med skoldistriktet

träffa fortsatt överenskommelse angående kolonibarnens undervisning, hade

stiftelsen nu ingivit en underdånig ansökning örn statsbidrag för avlöning

åt en lärare för de i barnhemmet intagna skolpliktiga barnen. Ehuru kolonibarnen

vore fullt friska, torde det visserligen vara lämpligast, att de yngre

erhölle undervisning inom barnhemmet, men de äldre borde kunna undervisas

i distriktets skolor. De barn från kolonien, som tillhörde klasserna 5

och 6, torde kunna undervisas i någon av distriktets skolor utan att ny

läraravdelning därigenom behövde inrättas. I varje fall kunde så ske, då

sjuårig skolplikt infördes. Örn de högsta årsklasserna kunde hänvisas till

undervisning i en av distriktets skolor, skulle vid barnhemmet kunna anställas

småskollärarinna i stället för folkskollärare, och det allmännas kostnader

för undervisningen i stiftelsens barnhem bleve icke obetydligt lägre.

Av det anförda torde framgå, att det av ekonomiska liksom ock pedagogiska

skäl kunde vara av betydelse, örn skoldistrikt efter Kungl. Majits

prövning kunde åläggas att till undervisning mottaga barn även från barnhem.

Utskottet biträder Kungl. Majits förslag i fråga örn förevarande anslag

och har icke något att erinra mot att det s. k. Gravahemmet under av departementschefen

angiven förutsättning tillerkännes bidrag från anslaget.

I motionen lii 287 har under punkten 2 hemställts örn ett uttalande från

riksdagens sida, att Kungl. Majit må äga befogenhet att efter prövning i

varje särskilt fall föreskriva, att skoldistrikt skall vara skyldigt att till undervisning

mottaga även skolpliktiga barn från barnhem. Motionärerna hava

enligt utskottets mening visst fog för sitt ifrågavarande yrkande. Situa
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.

39

tioner kunna givetvis uppkomma, då det kan ligga i det allmännas intresse

att föreskrift meddelas örn skyldighet för skoldistrikt att i lämplig utsträckning

till undervisning mottaga skyddslingar från barnhem eller liknande

anstalt på orten. En förutsättning härför bör dock vara att några mera avsevärda

olägenheter icke uppstå för distriktet samt att detsamma icke

därigenom åsamkas särskilda kostnader. Utskottet har för sin del icke något

att erinra mot att Kungl. Majit, därest så befinnes ömkligt, under nämnda

förutsättning efter prövning i varje särskilt fall meddelar föreskrift av

angiven innebörd. Med vad sålunda anförts torde motionen II: 287 i nu

förevarande del få anses besvarad.

5. Förslagsanslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag till avis*

ning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor

vid skolhem och arbetsstugor.

Mot Kungl. Majits förslag i fråga om anslag till förevarande ändamål,

vilket innebär en anslagsökning med 15,000 kronor, har utskottet icke

funnit anledning till erinran.

6. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. m.: Bidrag till

inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor

eller enskilda hem.

Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen (åttonde huvudtiteln, punkten

142) framlagda förslag örn anslag till förevarande ändamål innebär en anslagshöjning

med 175,000 kronor till 1,350,000 kronor.

Departementschefen har i fråga om inackorderingsverksamheten anfört:

Inackorderingsverksamheten inginge som ett viktigt led i den inom folkskoleväsendet

sedan flera år tillbaka pågående rationaliseringsprocessen,

vilken ju syftade till att minska det allmännas utgifter men även vore ägnad

att medföra en förbättring av skolundervisningen. Det vore givet, att sådana

åtgärder borde undvikas, som äventyrade ett gott resultat av dessa strävanden,

och en omild nedskärning av inackorderingsverksamheten vore därför

icke tillrådlig. Däremot finge det förutsättas, att vederbörande myndigheter

vid sin granskning av ansökningar om statsbidrag och rekvisitioner

av sådana bidrag tillsåge, att statsverket icke åsamkades onödiga utgifter

och att den återhållsamhet iakttoges, som särskilt under nuvarande förhållanden

vöre nödvändig.

I detta sammanhang ville departementschefen erinra, att 1940 års lagtima

riksdag i skrivelse nr 216 framhållit önskvärdheten av åtgärder i syfte

att åvägabringa en effektiv kontroll av inackorderingsförhållandena i enskilda

hem. Det borde enligt riksdagens mening ankomma på Kungl. Majit

att, sedan utredning i frågan verkställts, taga ställning i ärendet och för

riksdagen framlägga det förslag, -som kunde befinnas påkallat. En utredning

i ämnet hade nu verkställts av skolöverstyrelsen, som inhämtat yttranden

från samtliga statens folkskolinspektörer. Överstyrelsen upplyste,

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

att inackorderingshem anskaffades av folkskolestyrelserna med biträde av

lärarpersonalen och att om möjligt för inackorderingen anlitades barnens

släktingar eller andra för föräldrarna kända. I många fall anskaffade föräldrarna

själva inackorderingshem. I regel mötte icke större hinder att erhålla

tillräckligt många lämpliga inackorderingshem. Kontrollen över inackorderingsförhållandena

utövades av skolstyrelseledamöter, skoltillsyningsmän

och lärare, varjämte missförhållanden kunde påpekas av skolläkarna

på grundval av vissa inhämtade uppgifter. Föräldrarna visade,

framhöll vidare skolöverstyrelsen, också stort intresse och försummade icke

att framföra klagomål, örn anledning förelåge. Missförhållanden kunde vidare

observeras av provinsialläkare, distrikts- och dispensärsköterskor samt

barnavårdsmyndigheter.

De flesta folkskolinspektörerna hade, enligt vad skolöverstyrelsen vidare

anförde, ansett en skärpt kontroll icke behövlig. En del inspektörer hade

ifrågasatt barnavårdsnämndernas medverkan. Själv förklarade överstyrelsen

sig anse förhållandena jämförelsevis tillfredsställande, varför anledning

icke förefunnes att inrätta särskilda statliga eller lokala kontrollorgan. Författningarna

innehölle emellertid inga särskilda föreskrifter om skolmyndigheternas

plikt att vaka över inackorderingsförhållandena, vilket vore en

brist, som borde avhjälpas. Skolöverstyrelsens utredning hade utmynnat i

förslag till ändring i § 1 mom. 3 kungörelsen 1935: 448 av innehåll, att skoldistrikten

skulle åläggas att ombesörja anskaffande av lämpliga inackorderingshem

samt genom särskilt utsedda personer eller på annat lämpligt sätt

vaka över att barnen erhölle nödig tillsyn och vård.

För egen del anslöte departementschefen sig helt till riksdagens uppfattning

om vikten av att de barn, som för att kunna fullgöra sin skolplikt

måste hållas inackorderade i enskilda hem, erhölle en i alla hänseenden fullt

tillfredsställande inackordering. Utredningen i ämnet syntes ge vid handen,

att inackorderingsförhållandena i allmänhet icke gåve anledning till några

allvarligare erinringar. Det förefölle emellertid lämpligt att utfärda mera

preciserade föreskrifter om anskaffning av inackorderingshem och örn övervakning

av inackorderingsförhållanden. Skolöverstyrelsens förslag till sådana

föreskrifter syntes kunna i huvudsak biträdas. Departementschefen

betonade särskilt lämpligheten av att inackorderingsverksamheten bedreves

under skoldistriktens ansvar och tillsyn och ville därför icke förorda,

att någon statlig myndighet erhölle till särskild uppgift att utöva kontroll

över denna verksamhet.

Det torde ankomma på Kungl. Majit att besluta i ämnet. Med hänsyn

till riksdagens uttalande hade departementschefen emellertid ansett sig

böra lämna en redogörelse för frågan.

I motionen II: 87 ha, såvitt angår nu ifrågavarande anslag, framställts

yrkanden av innebörd,

dels att riksdagen måtte höja förevarande anslag till 1,500,000 kronor,

d. v. s. med 150,000 kronor utöver vad Kungl. Majit föreslagit,

dels ock att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om

Ilo att statsbidrag måtte få utgå jämväl till kostnader för inackorderade

barns resor från och till inackorderingshemmet, samt

2:o att statsbidrag måtte få utgå till kostnaderna för inköp av s. k. skyddsmedicin

även till skolbarn, intagna i skolhem och arbetsstugor.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.

41

Den föreliggande beräkningen av anslagsbehovet till inackorderingsbidrag

grundar sig på vid tidpunkten för beräkningarna inträdda prisstegringar.

Med hänsyn härtill och då vissa svårigheter att anordna skolskjutsar

mångenstädes torde medföra en övergång till inackordering kan givetvis

en viss sannolikhet anses föreligga för att anslagsbehovet skall komma

att överstiga dtet kalkylerade. I avsaknad av fastare hållpunkter för en

uppskattning av den merutgift, som kan tänkas uppkomma, har utskottet

dock icke ansett sig böra frångå Kungl. Majlis förslag om anvisande av

ett förslagsanslag av 1,350,000 kronor för ifrågavarande ändamål och avstyrker

alltså det i motionen II: 87 gjorda yrkandet örn anslagshöjning till

1,500,000 kronor.

Utskottet instämmer i departementschefens uttalanden rörande vådan av

en för kraftig åtstramning av inackorderingsverksamheten men förutsätter

å andra sidan liksom departementschefen att vederbörande myndigheter

tillse, att statsverket icke åsamkas onödiga utgifter och att den återhållsamhet

iakttages, som särskilt under nuvarande förhållanden är nödvändig.

I samband härmed får utskottet avstyrka det i motionen II: 87 framställda

yrkandet, att statsbidrag skulle medgivas även till kostnaderna för inackorderade

barns resor från och till inackorderingshemmet. Dessa kostnader

torde enligt utskottets mening alltjämt böra åvila föräldrarna och kommunen

i förekommande fall träda hjälpande emellan.

I motionen II: 87 har även yrkats, att statsbidrag skulle få utgå till kostnaderna

för inköp av skyddsläkemedel till i skolhem och arbetsstugor intagna

skolbarn. I motionen uppgives, att bidrag för närvarande icke utgår

i dessa fall, vilket enligt motionären innebure en orättvisa. Såvitt utskottet

kunnat finna, lägga emellertid bestämmelserna i gällande statsbidragskungörelse

(1939: 461) icke hinder i vägen för utbetalande av bidrag i dylika

fall. Skulle en motsatt tolkning vunnit insteg på något håll, torde rättelse

kunna ernås genom hänvändelse till vederbörande myndigheter. I nu ifrågavarande

del torde motionen II: 87 sålunda icke påkalla någon åtgärd från

riksdagens sida.

7. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. m.: Bidrag till

anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 900,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig antaga, att skjutskostnaderna komme

att väsentligt stegras på grund av ökade bensin- och oljepriser. Mycket

bekymmersamt vore, att bensin icke kunde erhållas för skolskjutsar. Härigenom

sattes vidtagna rationaliserings- och besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet

i fara. Det vore icke möjligt att bedöma, i vilken utsträckning

ersättningsbränsle kunde komma till användning. I en del fall kunde

hästskjuts och inackordering tillgripas. Sannolikt måste dock tillfälliga

skolor i många fall anordnas och ökat antal lärare anställas. I första hand

Utskottet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

ålåge det de lokala myndigheterna att i samråd med vederbörande folkskolinspektör

vidtaga de åtgärder, som påkallades av de ändrade förhållandena.

Departementschefen har för egen del framhållit, att motorbränslerestriktionerna

uppenbarligen i viss utsträckning minskat möjligheterna att genom

skolskjutsar förbilliga och förbättra skolväsendet. Av allt att döma användes

fortfarande icke ersättningsbränsle i sådan omfattning, att skolskjutsar

kunde i oförminskad omfattning upprätthållas. Det vore emellertid

att antaga, att de nuvarande svårigheterna skulle vara av övergående

natur och att under mellantiden de av skolöverstyrelsen angivna tillfälliga

åtgärderna skulle visa sig tillfyllest. Det icke ringa statsekonomiska intresse,

som vöre knutet vid skolskjutsinstitutionen, gjorde det till ett angeläget

önskemål, att denna kunde upprätthållas i största möjliga utsträckning.

I detta sammanhang har departementschefen berört en av folkskolans

besparingssakkunniga framförd tanke att medgiva vissa lättnader vid beviljande

av statsbidrag till skolskjutsar i syfte att undvika väntetid för

småskolebarn vid skolorna.

Såsom av de sakkunnigas utredning framgår, möta vid anordnandet av

skolskjutsar vissa svårigheter på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna

för folk- och småskolans lärjungar icke sammanfalla. I de fall,

då småskolans barn använda sig av samma skolskjuts som folkskolans,

måste skolskjutsarna anpassas efter då barn, som hava den längre undervisningstiden,

d. v. s. folkskolans, vilket medför, att småskolebarnen ej

sällan måste tillbringa extra timmar i skolan i väntan på att undervisningen

för folkskolans barn skall avslutas. Dessa olägenheter ökas givetvis i den

mån ytterligare skolor indragas på grund av rationaliseringsåtgärderna och

barnen överföras till andra skolor på sådant avstånd från hemmen, att skolskjutsar

måste anlitas.

Departementschefen har förklarat sig dela de sakkunnigas mening, att

såväl barnens som hemmens berättigade intressen måste tillgodoses vid

rationaliseringsåtgärdernas genomförande, och han funne det på grund

härav angeläget, att sådana åtgärder vidtoges, att allvarligare olägenheter

av nyssnämnd art icke skulle behöva uppkomma. Emellertid saknades icke

möjligheter att exempelvis genom en ändrad disposition av undervisningstiden

komma till rätta med problemet utan att därigenom skolarbetets anordning

skulle behöva ge anledning till erinringar. Departementschefen

förutsatte, att från folkskolinspektörernas och skolöverstyrelsens sida vidtoges

de åtgärder i detta syfte, som kunde befinnas erforderliga. Skulle det

visa sig, att dessa åtgärder icke vore tillräckliga, borde enligt departementschefens

mening de sakkunnigas förslag om anvisande av statsbidrag

i vidgad utsträckning till anordnande av extraskjutsar genomföras i den

omfattning, som prövades nödvändig. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen

att, örn så erfordrades, framlägga förslag i ämnet, vilket i

så fall borde åtföljas av beräkningar rörande de merkostnader för det allmänna,

som uppkomme genom extraskjutsarna.

Vidare har departementschefen erinrat, att folkskolans besparingssakkunniga

utrett frågan, huruvida statsbidrag lämpligen kunde utgå för färd

med av skolbarn framförda fordon, men att de sakkunniga avstyrkt en dylik

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

43

åtgärd, så vitt anginge folkskoleväsendet. Departementschefen har icke

heller för egen del tillstyrkt beviljande av statsbidrag i dylika fall. I samband

därmed har departementschefen förklarat sig dela den av skolöverstyrelsen

uttalade meningen, att gällande statsbidragsbestämmelser icke,

på sätt de sakkunniga funnit, kunde tolkas så, att de i vissa fall medgåve

statsbidrag till färd med cykel och liknande fortskaffningsmedel.

I de likalydande motionerna I: 7 och II: 9 har, som förut nämnts, hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning

örn vissa åtgärder från länsstyrelsernas sida i syfte att främja anordnandet

av skolskjutsar. Till stöd härför har anförts i huvudsak följande:

Frågan om anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn hade ännu

icke blivit löst på tillfredsställande sätt. Ur skoldistriktens synpunkt torde

särskilt kunna anmärkas, att det för skoldistrikten erbjöde synnerlig svårighet

att avtalsmässigt ordna skolskjutsar på billigt och effektivt sätt. Jämte

övriga ogynnsamma konsekvenser medförde detta även väsentligt hinder

för genomförandet av besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.

Ehuru frågan nyligen varit föremål för statsmakternas behandling torde

skäl finnas att ånyo fästa uppmärksamheten på den möjlighet till genomförande

av vissa förbättringar, vilken sammanhängde med länsstyrelsernas

uppgifter i fråga om den yrkesmässiga biltrafiken. Då länsstyrelserna dels

genom sin befogenhet att meddela och återkalla trafikkoncessioner hade

effektiva möjligheter att tillse, att regelbundna skolturer med motorfordon

anordnades å lämpliga sträckor och tider samt med skäliga taxebestämmelser,

och dels — envar inom sitt län — ägde nära kännedom örn de lokala

och ekonomiska förutsättningarna, borde den besvärliga frågan om skolskjutsar

kunna föras närmare en god lösning därest länsstyrelserna övertoge

handläggningen av härmed i sammanhang stående spörsmål. Utan

att ingå på detaljer kunde väl såsom uppenbara missförhållanden betecknas,

att linjesträckningar och tidtabeller upprättades och fastställdes utan

vederbörlig hänsyn till skolbarnens vägar och tider, och samma omdöme

syntes tillämpligt i sådana fall, där man av skolbarn som på regelbundna

tider fyllde omnibussar å linjer, vilka kalkylerats efter ett lågt genomsnittsantal

passagerare, uttoge full taxa och sålunda rent av läte skolturerna bära

en proportionellt högre andel i trafikföretagens omkostnader än övriga

turer. En mångfald andra spörsmål borde kunna effektivt lösas, därest länsstyrelserna

ägnade särskilt intresse åt dessa problem.

Utskottet, som tillstyrker, att förevarande anslag för nästa budgetår

uppföres med 2,200,000 kronor, har icke funnit anledning till erinran mot

vad departementschefen i detta sammanhang anfört.

De kraftigt ökade kostnaderna för skolskjutsar samt de särskilda svårigheter,

som under nuvarande förhållanden möta vid anordnandet av dylika,

göra enligt utskottets mening en undersökning önskvärd, huruvida icke

skolskjutsinstitutionen skulle kunna i viss mån förbilligas och rationaliseras,

därest skolbarnen kunde i större utsträckning än för närvarande anlita de

regelbundna kommunikationslinjerna, främst busslinjerna. I de likalydande

Utskottet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

motionerna I: 7 och II: 9 har detta spörsmål tagits upp till diskussion, varvid

ifrågasatts, huruvida icke åt länsstyrelserna skulle kunna uppdragas

att tillse, att innehavare av biltrafiktillstånd uppehölle regelbundna turer

för skolbarn på lämpliga sträckor och mot skäliga taxor. Det undandrager

sig utskottets bedömande, huruvida den av motionärerna anvisade utvägen

är praktiskt framkomlig. Emellertid synas goda skäl tala för att spörsmålet

göres till föremål för närmare undersökning. Utskottet förutsätter, att

Kungl. Maj:t ägnar frågan uppmärksamhet och vidtager de åtgärder på

detta område, som efter närmare prövning må befinnas påkallade. Med

vad sålunda anförts torde de förevarande motionerna I: 7 och II: 9 få anses

besvarade.

8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till

avlöning åt lärare.

Kungl. Maj:ts förslag i fråga om ändrade bidragsgrunder innebär, att

minimiarvodet för undervisning i hushållsgöromål skulle höjas från 2 kronor

till 2 kronor 25 öre för undervisningstimme samt att lärarinnorna i hushållsgöromål

skulle tillförsäkras rätt till fri kost i samband med de praktiska

övningarna samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning härför under

kurserna. Arvodeshöjningen, vilken skulle bestridas av staten, har beräknats

draga en årlig kostnad av omkring 100,000 kronor. Övriga förmåner

skulle bestridas av kommunerna.

Av statsrådsprotokollet inhämtas bland annat:

Enligt § 1 kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) om avlöning åt

lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning skall

arvodet till lärare i fortsättningsskola utgöra minst 2 kronor 50 öre för

undervisningstimme, dock att arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig

slöjd skall utgöra minst 1 krona 75 öre samt arvodet för undervisning i

hushållsgöromål minst 2 kronor ävensom att för undervisning i ämnet

arbetskunskap, i den mån undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål

ej ingår däri, till lärare, som förklarats därtill berättigad, arvodet skall utgå

med minst 3 kronor för undervisningstimme (jfr kungörelsen 1936: 435).

För lärare i ersättningsskola motsvaras de två förstnämnda beloppen av

respektive 1 krona 50 öre och 1 krona 25 öre. Ersättning till lärare kan

också bestämmas i form av årsavlöning, reglerad för delaktighet i statens

pensionsanstalt. Ambulerande lärare vid fortsättningsskola äger rätt till viss

ersättning för av tjänsten föranledda resor. Enligt § 3 nämnda kungörelse

skall statsbidrag till avlönande av lärare utgå med belopp, motsvarande

minimiarvodena jämte i förekommande fall till lärare med reglerad årsavlöning

utgående ålderstillägg.

Minimiarvodet för lärarinna i hushållsgöromål har — frånsett en tillfällig

höjning till 2 kronor 40 öre under tiden den 1 juli 1921-den 30 juni 1924

— varit oförändrat alltsedan år 1920. Lärarinnorna i hushållsgöromål ha

icke heller kommit i åtnjutande av dyrtidstillägg eller annan löneförbättring.

Framställning har därför i olika sammanhang gjorts om förbättrande

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

45

av deras löneförhållanden. Sålunda anhöll 1938 års riksdag örn utredning

rörande ordnandet av skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-,

bostads-, löne- och pensionsförhållanden.

I skrivelse den 26 juli 1938 framlade skolöverstyrelsen förslag om införande

av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskolan,

innefattande även förslag örn lönereglering för lärarinnorna i detta ämne.

Under framhållande att den föreslagna löneregleringen icke kunde komma

till stånd omedelbart anhöll centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas

förening, att arvodet till skolkökslärarinnorna måtte, i avvaktan på

löneregleringens genomförande, höjas till 2 kronor 50 öre. I utlåtande häröver

erinrade skolöverstyrelsen, att frågan örn övningslärarnas ställning vid

samtliga statsunderstödda läroanstalter syntes vara avsedd att bli föremål

för särskild sakkunnigutredning, men förklarade sig tillstyrka den provisoriska

löneförbättringen, om överstyrelsens förslag rörande obligatorisk

undervisning i hushållsgöromål icke kunde genomföras inom den närmaste

framtiden. I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag uttalades

emellertid, att föreningens framställning under nuvarande förhållanden icke

kunde tillstyrkas.

Centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas förening har nu anhållit,

att de ifrågavarande skolkökslärarinnorna måtte tillerkännas dyrtidstillägg

enligt samma grunder som gälla för lärarinnor i hushållsgöromål vid

folkskolor. Av framställningen inhämtas:

Det stora flertalet skolkökslärarinnor vid fortsättningsskolorna saknade

alltså fast anställning och därmed förenade förmåner. De skolkökslärarinnor,

som sålunda vore hänvisade till ambulerande verksamhet, hade ett

synnerligen ansträngande arbete under ovissa förhållanden vid å skilda

orter anordnade kurser.

Avlöningen för en kurs, som i regel omfattade en tid av sex veckor, utgjorde

360 kronor, och då en skolkökslärarinna i medeltal kunde erhålla

tjänstgöring vid fem till sex kurser per år, utgjorde hennes sammanlagda

årsinkomst i bästa fall 2,160 kronor. Även å de reglerade tjänsterna vore

löneförmånerna ofta mycket små. Det funnes sådana tjänster med en lön

av 1,680 eller 1,800 kronor. Dyrtidstillägg förekomme icke och ej heller i

övrigt tillfälliga löneförbättringar. Skoldistrikten hade författningsenligt

icke några skyldigheter mot dessa lärarinnor, ej ens att skaffa dem bostad,

något som för den i en kommun tillfälligt vistande skolkökslärarinnan kunde

medföra betydande olägenheter och kostnader.

Skolkökslärarinnornas redan förut svåra läge hade givetvis numera ytterligare

förvärrats genom de stegrade livsmedelskostnaderna, för vilka

ingen som helst kompensation genom dyrtidstillägg erhållits. Fortsättningsskolans

skolkökslärarinnor torde vara den enda lärargrupp, som under

en tid av över tjugo år (1918—1940) icke erhållit vare sig löneförbättring

eller dyrtidstillägg av något slag. Läget vore nu sådant, att örn inga

åtgärder för förbättring av deras ekonomiska förhållanden vidtoges, stöde

de inför en verklig misär, detta i en tid då skolköksundervisningen inom fortsättningsskolan

vore av större betydelse än någonsin förut.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt föreningens framställning.

Förslaget örn att löneförbättringen skulle få formen av dyrtidstillägg,

syntes kunna motiveras med att sådant utginge för undervisning i hushålls
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

göromål vid folkskola eller särskild anstalt, och att det knappast torde

kunna påvisas något skäl för att det i detta hänseende rådde olikställighet

mellan skolkökslärarinnor i fortsättningsskolan och deras kolleger i folkskolan.

Givetvis kunde det tänkas även andra former för den provisoriska

löneförbättringen, men överstyrelsen funne icke anledning att avstyrka den

form, som centralstyrelsen funnit önskvärd, i synnerhet som den komme att

åtminstone i viss män ansluta sig till de för närvarande fluktuerande levnadskostnaderna.

Statskontoret har funnit en löneförbättring nu knappast vara försvarlig

men har ansett, att en viss förbättring borde åstadkommas genom att

lärarinnorna erhölle fri kost i samband med undervisningen och fri bostad.

Om en kontant lönehöjning ansåges böra beviljas, borde timarvodet höjas

till 2 kronor 25 öre.

Departementschefen har erinrat, att en skolkökslärarinna i fortsättningsskola,

som icke innehade befattning med reglerad årslön, under gynnsammaste

omständigheter uppnådde en årsinkomst av endast omkring 2,200

kronor vid en undervisningstid av omkring nio månader eller ungefär den

årliga lästiden för en folkskollärarinna. Det nuvarande arvodet för fortsättningsskolornas

skolkökslärarinnor vore detsamma som fastställts år 1919

vid den obligatoriska fortsättningsskolans införande. Dyrtidstillägg eller

annan löneförbättring hade ej kommit denna lärargrupp till del. Anledningen

till att dessa lärarinnor blivit i jämförelse med andra lönegrupper

så illa ställda i löneavseende torde vara, att åtgärder planerats för omorganisation

av skolköksundervisningen, vilka man icke velat föregripa genom

ändringar i lönesättning eller anställningsvillkor. Denna organisationsfråga

vore för närvarande föremål för övervägande genom 1940 års

skolutredning.

Departementschefen funne det icke försvarligt att ännu ett budgetår, i

avbidan på mer definitiva åtgärder, för dessa lärarinnor bibehålla en lönestandard,

som för tjugo år sedan ansetts skälig och som icke på något sätt

påverkats av levnadskostnadernas stegring. Med de särskilt på sista tiden

starkt stegrade levnadskostnaderna hade lärarinnorna, vilka i allmänhet

hade skolköksundervisningen som huvudsyssla, kommit i ett mycket svårt

läge. Deras löneförmåner vore icke endast otillräckliga i jämförelse med

dem, som tillkomme folkskolans lärarpersonal, utan i och för sig oskäligt

låga, särskilt i betraktande av lärarinnornas utbildning, samhällsnyttiga

verksamhet och ofta nog svåra arbetsförhållanden. Departementschefen

kunde därför icke underlåta att trots det statsfinansiella läget föreslå en

tillfällig förbättring av deras löner. Helst skulle departementschefen redan

nu ha velat gå längre än statskontoret och föreslå en löneförbättring, som

berett lärarinnorna lönevillkor i anslutning till de för folkskolans skolkökslärarinnor

fastställda. Som en provisorisk åtgärd ville departementschefen

emellertid för närvarande begränsa sig till att tillstyrka en löneförbättring

efter de riktlinjer, som statskontoret angivit. Departementschefen föresloge,

att minimiarvodet från och med den 1 juli 1941 höjdes med 25 öre för undervisningstimme

samt att lärarinnorna från samma tidpunkt tillförsäkrades

rätt till fri kost i samband med de praktiska övningarna i ämnet samt

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

47

fri bostad jämte bränsle eller ersättning härför under kurserna. Arvodeshöjningen

borde bestridas av staten i forin av ökat statsbidrag men de övriga

förmånerna tillhandahållas av vederbörande skoldistrikt. Beträffande naturaförmånerna

ville departementschefen framhålla, att dessa förmåner redan

tillkomme folkskolans skolkökslärarinnor och icke kunde bli nämnvärt

betungande för skoldistrikten. Som villkor för statsbidrag till fortsättningsskolan

torde böra uppställas, att nämnda förmåner tillhandahölles de ifrågavarande

lärarinnorna.

Departementschefen har i detta sammanhang förklarat sig i likhet med

skolöverstyrelsen och statskontoret icke böra nu tillstyrka en av slöjd- och

yrkeslärarnas riksförbund gjord framställning om förbättring av löneförmånerna

för lärare i slöjd och arbetskunskap.

I de likalydande motionerna 1: 219 och 11:274 har påyrkats en höjning

av arvodena för undervisning i hushållsgöromål till 2 kronor 50 öre och i

samband därmed en anslagshöjning med 100,000 kronor till 4,200,000 kronor.

Till stöd härför har anförts bland annat:

Att lärarinnorna i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan i likhet med

lärarinnorna i detta ämne vid folkskolan erhölle fri kost och bostad vore

rimligt, men denna förmån borde icke överskattas. Fri kost i samband med

undervisningen utgjordes endast av ett mål varje arbetsdag och hade i allmänhet

redan förut åtnjutits även av lärarinnorna vid fortsättningsskolan.

Den fria bostaden, rörande vars beskaffenhet motionärerna förutsatte att

bestämmelser meddelades, vore särskilt för de ambulerande lärarinnorna

sedan länge nödvändig. Det hade mången gång för dem varit ytterst svårt

och dyrbart att erhålla lämpliga bostäder å de olika orter, där kurser anordnats,

och då de såsom ambulerande alltjämt bleve i avsaknad av ett

hem, borde de åtminstone beredas beboeliga bostäder under sitt kringflyttande.

Förenämnda naturaförmåner innebure dock ingen kompensation för lärarinnornas

vid folkskolan högre kontanta avlöning, och det föreslagna tilllägget

av 25 öre per undervisningstimme utgjorde en alltför ringa höjning i

förhållande till de stegrade levnadskostnaderna och de löneförmåner, bland

annat i form av rörligt dyrtidstillägg, som tillkomme lärarinnorna i hushållsgöromål

vid folkskolan.

Enligt statskontorets beräkning skulle kostnaderna för dyrtidstillägg i

förevarande fall komma att uppgå till något över 400,000 kronor om året.

En höjning av timarvodet till 2 kronor 25 öre för undervisningstimme

beräknades till en årskostnad av något mer än 100,000 kronor. Under nuvarande

förhållanden syntes dyrtidstillägg icke kunna ifrågakomma, men

det syntes rimligt, att den föreslagna löneförbättringen höjdes till 50 öre

för undervisningstimme, varigenom arvodet skulle komma att utgöra 2

kronor 50 öre för timme. Detta skulle för statsverket medföra en merkostnad

av ytterligare något över 100,000 kronor om året. För lärarinnorna

skulle en höjning av 25 öre för undervisningstimme innebära, att arvodet

för kurs örn 170 timmar bleve endast kronor 382: 50. Med en höjning av

50 öre för timme bleve kursarvodet 425 kronor. Då en lärarinna i bästa

fall kunde erhålla tjänstgöring vid fem till sex dylika kurser örn aret, bleve

den kontanta årsinkomsten även med denna höjning högst 2,550 kronor

om året.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

Såsom departementschefen erinrat, är arvodet för fortsättningsskolornas

skolkökslärarinnor för närvarande detsamma som fastställdes år 1919 vid

införandet av den obligatoriska fortsättningsskolan. På arvodet utgår ej

dyrtidstillägg och följaktligen ej heller kristillägg. Detta förhållande gör det

enligt utskottets mening befogat, att en löneförbättring nu herodes dessa

lärarinnor, vilka i allmänhet hava skolköksundervisningen som huvudsyssla,

1 syfte att i någon mån hålla dem skadeslösa för den starka stegring i levnadskostnaderna

som särskilt under de senaste åren inträtt. Departementschefen

har för sin del behjärtat det svåra läge, vari ifrågavarande lärarinnor

onekligen befinna sig, och förordat en arvodeshöjning med 25 öre till

2 kronor 25 öre för undervisningstimme, varjämte lärarinnorna skulle tillförsäkras

fri kost i samband med de praktiska övningarna i hushållsgöromål

samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning därför under kurserna.

Departementschefen säger sig helst hava velat sträcka sig längre men har

såsom en provisorisk åtgärd för närvarande begränsat sig till nämnda förslag.

I de likalydande motionerna I: 219 och II: 274 har hemställts örn en

ytterligare höjning av arvodet till 2 kronor 50 öre för undervisningstimme.

Utskottet har för sin del funnit den av departementschefen föreslagna kontanta

löneförbättringen väl låg och en löneförbättring med 50 öre för undervisningstimme

rimlig. Utskottet vill alltså, med biträdande av departementschefens

förslag i övrigt, förorda en höjning av minimiarvodet och

därmed även av statsbidraget för undervisning i hushållsgöromål vid fortsättningsskola

till 2 kronor 50 öre. Anslagets belopp synes med hänsyn

härtill i enlighet med motionärernas förslag böra höjas med 100,000 kronor

till 4,200,000 kronor.

I detta sammanhang har utskottet upptagit till behandling de likalydande

motionerna I: 6 och II: 8, vari yrkats, att riksdagen måtte hemställa

örn uppdrag till den pågående skolutredningen att utreda möjligheterna till

befrielse från fortsättningsskolans praktiska undervisning i sådana fall, där

undervisningens syfte i stället kunde tillgodoses genom fri yrkesutbildning.

Motionärerna synas alltså åstunda en tämligen vittgående principiell förändring

beträffande fortsättningsskolans ställning och uppgift. Då emellertid

en utredning av frågan örn fortsättningsskolans ställning i hela dess

vidd torde ingå i skolutredningens program, synes någon framställning i

ämnet från riksdagens sida i den av motionärerna angivna riktningen icke

nu påkallad. Utskottet får sålunda — utan att närmare ingå på sakfrågan

— avstyrka bifall till ifrågavarande motioner.

9. Förslagsanslaget till Fortsiittningsskolor: Bidrag till

centralisering av fortsättningsskolväsendet.

Detta anslag är för innevarande budgetår uppfört med 530,000 kronor

och skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag höjas till 550,000 kronor. I fråga örn

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

49

grunderna för statsbidrag innebär Kungl. Maj:ts förslag allenast den förändringen,

att statsbidraget för centralisering föreslås höjt från högst 1

krona 25 öre till högst 1 krona 50 öre per dag och lärjunge. Till stöd för

detta förslag har departementschefen anfört bland annat:

Statsbidrag för centralisering av fortsättningsskoleväsendet utginge nu

i regel med belopp, som motsvarade kostnaderna för inackordering, skolhushåll

eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för

dag och sammanlagt högst med det belopp, som skulle anses motsvara den

besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola,

vilken uppkomme därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen

bleve obehövlig. Sistnämnda besparing ansåges utgöra 450 kronor.

Förslag förelåge nu om höjning av statsbidraget till 1 krona 50 öre för

dag. När departementschefen i fjol ansett sig icke kunna tillstyrka ett då

av folkskolans besparingssakkunniga framställt förslag av samma innebörd,

hade detta skett närmast på grund av vissa av statskontoret och riksräkenskapsverket

gjorda uttalanden. Statskontoret hade påpekat, att centralisering

av fortsättningsskolväsendet kunde ske tvångsvis och att skolskjutsar,

örn dessa anordnades på ett praktiskt sätt, regelmässigt borde kunna ordnas

inom ramen för det nuvarande statsbidragsbeloppet. Riksräkenskapsverket

hade framhållit bland annat, att en höjning av statsbidragsbeloppet

kunde få till följd, att skoldistrikten icke i samma grad som tillförne vinnläde

sig örn att ordna inackordering eller skolskjutsar på ett ändamålsenligt

och billigt sätt, vilket kunde medföra en avsevärd ökning av statens utgifter.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av den höjning av kostnaderna

för inackordering, skolhushåll och skolskjutsar, som på grund av den allmänna

prisstegringen numera inträtt och som fått till följd, att en del av

kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet överflyttats på

skoldistrikten. Då det icke minst ur statsfinansiell synpunkt vore av betydelse,

att en ändamålsenlig centralisering på detta område icke fördröjdes

genom att staten tillhandahölle för knappt tillmätt ersättning för centraliseringskostnaderna,

hade departementschefen i likhet med statskontoret

blivit övertygad örn att en höjning av statsbidraget vore befogad och borde

komma till stånd. Statskontoret ansåge för sin del, att höjningen borde begränsas

till 10 öre för elev och dag, medan de sakkunniga och skolöverstyrelsen

uttalat sig för en höjning med 25 öre för elev och dag. För egen del

funne departementschefen den av statskontoret förordade uppräkningen av

statsbidraget icke tillräcklig utan anslöte sig till de sakkunnigas och skolöverstyrelsens

förslag. Liksom nu skedde torde i enlighet med överstyrelsens

förslag statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet böra utgå

med sammanlagt högst 450 kronor för varje på grund av centraliseringsåtgärder

obehövlig skola.

Om det skulle visa sig nödvändigt att på motsvarande sätt höja det statsbidrag,

som enligt kungörelsen 1935: 186 kunde utgå vid anordnande av

undervisning i finska språket i fortsättningsskolan, torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att meddela beslut i ämnet.

I detta sammanhang har departementschefen förklarat sig icke kunna

tillstyrka ett av de sakkunniga framlagt förslag om beviljande av statsbidrag

för fård mcd av skolbarnen själva f r a m -

Bihang till riksdagens protokoll 10//1. 6 sami. Nr 12H.

i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Statsutskottets utlåtande Nr 128.

fört fordon. Beträffande detta förslag inhämtas av förevarande proposition

bland annat:

Redan förra året föreslogo folkskolans besparingssakkunniga, att färd

med fordon, som framfördes av barnen själva, skulle räknas som skolskjuts,

och att statsbidrag i vissa fall skulle kunna utgå för sådan skjutsanordning

med högst 50 öre för varje dag, lärjungen i fråga besökt skolan. Förslaget

avstyrktes emellertid av de flesta myndigheter samt av departementschefen

i proposition till 1940 års lagtima riksdag; departementschefen förklarade

sig hava funnit ytterligare utredning erforderlig.

De sakkunniga hava nu framlagt förnyad utredning i ämnet. Utredningen

utmynnar i förslag, att statsbidrag försöksvis skall kunna utgå för färd med

fordon, som framföras av de fortsättningsskolpliktiga barnen själva, örn barnen

eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av avståndet eller andra

liknande omständigheter. Prövning av rätt till statsbidrag skall tillkomma

folkskolinspektören. Statsbidraget skall utgå med 40 öre för dag, om skolvägens

längd uppgår till högst 7 kilometer, och 50 öre, örn den överstiger

detta avstånd.

De sakkunniga erinrade att av de 40 folkskolinspektörer, vilka tidigare

yttrat sig rörande de åtgärder i här berörda hänseenden, som av de sakkunniga

föreslagits, 35 tillstyrkt förslaget, 3 ställt sig tveksamma och 2 avstyrkt

detsamma.

De sakkunniga hade icke funnit anledning att frångå sin tidigare intagna

principiella ståndpunkt. De uttalanden, som gjorts av såväl folkskolinspektörer

som av lokala skolmyndigheter, gåve också ett starkt stöd åt den uppfattningen,

att anordningen med cykel som fortskaffningsmedel för fortsättningsskolans

elever under vissa förhållanden kunde anses både lämplig

och genomförbar. Man kunde av sagda uttalanden ävenledes draga den slutsatsen,

att anordningen i fråga under innevarande läsår skulle fått en betydligt

större omfattning, därest bidrag av statsmedel utgått för färd med

cykel. Förevarande spörsmål hade också på ett särskilt sätt aktualiserats

på grund av dels svårigheterna att anordna bilskjuts, dels de ökade utgifterna

härför.

De sakkunnigas förslag innebär, att bidrag skulle utgå endast för det

fall, att vederbörande målsman eljest måste ombesörja inackordering eller

skolskjuts. Bidrag borde i regel ej komma i fråga för lärjungar med kortare

väg till skolan än 5 kilometer. På framställning av skolstyrelsen borde det

ankomma på folkskolinspektören att med stöd av lämnade uppgifter före

kursens början avgöra, huruvida bidrag finge utgå till färd med egna fordon

(cykel, sparkstötting, skidor och dylikt). Då prövningen endast komme

att avse fall, då centraliseringsbidrag i vanlig form eljest finge utgå, syntes

prövningen ej kunna bliva alltför betungande för inspektörerna.

Då färdsätt, som här avsåges, ifrågasattes, borde givetvis i varje särskilt

fall prövning verkställas, huruvida förhållandena vore sådana, att detsamma

lämpligen borde komma till användning. Härvid borde hänsyn tagas

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

51

till vederbörande lärjunges utveckling och krafter, och det måste tillses, att,

om dylikt färdsätt skulle användas, detta kunde ske utan men för barnens

hälsa. I allmänhet torde anordningen i fråga mera undantagsvis böra komma

till användning under den kallare årstiden, och det vore uppenbart, att

anordningens förekomst i stor utsträckning måste bli beroende av de klimatiska

förhållandena på orten.

Vid övervägandet av frågan om bidragsbeloppets storlek hade de sakkunniga

eftersträvat att komma fram till ett förslag, som kunde anses vara

så rättvist som möjligt och samtidigt enkelt att tillämpa. Det hade synts

de sakkunniga skäligt, att ett visst belopp bestämdes att utgå, örn skolskjuts

prövades vara erforderlig och skolvägens längd uppginge till högst

sju kilometer, och ett något högre belopp, då våglängden överstege sju

kilometer. Som lämpliga bidragsbelopp, för dag räknat, föresloges 40 öre

respektive 50 öre.

En fortsättningsskolkurs omfattade i regel 30 eller 36 dagar. Med angivna

beräkningsgrunder för bidragets utgående skulle alltså bidragsbeloppet

per kurs och lärjunge i allmänhet komma att uppgå till lägst 12 och

högst 18 kronor.

Cykeln vore det fordon, som i övervägande antalet fall komme till användning.

Anskaffandet och underhållet av sådant fordon medförde de största

kostnaderna. Bidraget syntes därför böra bestämmas med hänsyn till

användningen av cykel. De föreslagna bidragsbeloppen vore kanske väl

höga, särskilt för de fall, då annat fordon än cykel användes. De sakkunniga

förordade emellertid, att nämnda beräkningssätt tillämpades beträffande

samtliga fordon (såsom cykel, båt, skidor och sparkstötting), som

kunde framföras av barnen själva. Härigenom vunnes, att handläggningen

av ifrågavarande ärenden förenklades. Om anordningen skulle medföra

besparingar i fråga om centraliseringskostnaderna, borde bidraget utgå med

så stort belopp, att vederbörande funné ett dylikt färdsätt något så när

förmånligt i ekonomiskt avseende.

De sakkunniga beräknade den besparing, som borde uppkomma vid bifall

till deras förslag, till minst 75,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt de sakkunnigas förslag. Överstyrelsen har

framhållit, att tanken på statsbidrag för färd med cykel eller dylikt icke

kunde sägas ha omfattats av en allmän opinion bland folkskolinspektörerna.

Statsbidrag kunde endast ifrågakomma, när samtliga berörda barn kunde

cykla till skolan, vilket icke alltid kunde vara fallet. Olägenheter skulle uppstå

i fråga om elever, som vore mindre bemedlade eller fysiskt svaga eller

på grund av naturens beskaffenhet ej kunde cykla. Det kunde ifrågasättas,

örn statsbidrag borde utgå för färd med skidor och sparkstötting. Inspektörerna

skulle icke äga möjlighet att kontrollera de uppgifter, som skulle

ligga till grund för statsbidragets beviljande. Det ökade arbetet för inspektörerna

och överstyrelsen skulle icke motsvara anordningens betydelse. Beräkningarna

av kostnadsminskningen vore alltför optimistiska. Möjligen

skulle statsbidrag kunna tänkas utgå till skoldistrikten för anskaffande av

cyklar i behövliga fall.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande Nr 188.

Statskontoret har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag och i stället förordat

vissa restriktioner för rätt till statsbidrag till centraliseringsåtgärder.

Det administrativa bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget

kunde befaras komma att i avsevärd män uppväga de vunna besparingarna.

Statsbidrag vore avsett att utgå endast i sådana fall, då skoldistrikt

ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnaderna

för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Med all sannolikhet skulle

emellertid inom kort befogade krav komma att framställas på en sådan utvidgning

av bestämmelserna, att icke obetydliga kostnadsökningar skulle

uppstå för statsverket. De ekonomiska resurserna vore hos många familjer

sådana, att — trots statsbidraget — anskaffandet av cykel icke kunde

ifrågakomma. För att icke barnets skolgång i sådana fall skulle avsevärt

försvåras, torde skoldistrikten — vilket för övrigt redan praktiserades — få

anskaffa cyklar, skidor eller dylikt för utlåning till barnen. Skulle skoldistrikten

härvid erhålla de av de sakkunniga föreslagna bidragen, uppgående

till 12 å 18 kronor för elev vid en fortsättningsskolkurs om 6 veckor,

insåges lätt, att — särskilt i större skoldistrikt med ett flertal kurser om

året — förslaget i längden skulle ställa sig ekonomiskt synnerligen fördelaktigt

för skoldistrikten och i motsvarande mån ofördelaktigt för statsverket.

Riksräkenskapsverket däremot har tillstyrkt förslaget.

Under senaste tid hade på grund av krisförhållandena driftkostnaderna

för automobiltrafik avsevärt ökats. På grund härav hade exempelvis länstaxorna

för trafik med vanlig personautomobil höjts i samtliga län med i

regel 20 ä 40 procent av normaltaxan. Under sådana förhållanden måste det

nu framstå som synnerligen angeläget, att åtgärder vidtoges för nedbringande

av kostnaderna för skolskjutsar varom här vore fråga. De sakkunnigas

utredning syntes också giva vid handen, att kostnaden för den föreslagna

anordningen mer än uppvägdes av de besparingar, som komrae att uppstå

i statsverkets utgifter för skolskjutsar vid fortsättningsskolväsendet. Vid

sådant förhållande hade riksräkenskapsverket, som i fjol framfört betänkligheter

mot denna anordning, nu ansett sig böra tillstyrka de sakkunnigas

förslag. Beträffande storleken av den kostnadsminskning, som skulle vinnas

genom den föreslagna anordningen, finge riksräkenskapsverket framhålla,

att för närvarande en mera noggrann beräkning av densamma knappast

vore möjlig. Det av de sakkunniga angivna beloppet, 75,000 kronor,

funné ämbetsverket dock icke vara för högt beräknat.

Slutligen ville riksräkenskapsverket framhålla, att det skulle vara av intresse

att direkt ur räkenskaperna kunna avläsa de sammanlagda kostnaderna

för här avsedda resor. Ämbetsverket finge fördenskull förorda, att

medelsanvisningen för ändamålet uppfördes i riksstaten såsom ett självständigt

förslagsanslag.

Departementschefen har för egen del anfört:

Enligt departementschefens mening hade den i ärendet nu föreliggande

utredningen icke givit vid handen, att anordningen verkligen komme att

för det allmänna i längden medföra någon minskning av kostnaderna för

centralisering av fortsättningsskolväsendet. Fastmer förelåge, såsom statskontoret

påpekat, risk för att en sådan utvidgning av anordningen inom

kort ifrågasattes, att icke obetydliga kostnadsökningar kunde komma att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

53

uppstå för statsverket. Systemets tillämpning skulle vidare förutsätta en

ingående administrativ kontroll i syfte att undvika missbruk av bestämmelserna.

Härigenom skulle arbetsbördan i hög grad ökas icke minst för

folkskolinspektörerna, vilka redan nu vore överhopade med krävande arbetsuppgifter

och bleve det i ännu större utsträckning vid ett genomförande

av det förordade rationaliseringsprogrammet. Bland annat av dessa skäl

funné departementschefen sig i likhet med skolöverstyrelsen och statskontoret

böra avstyrka bifall till de sakkunnigas föreliggande förslag.

Statskontoret hade ifrågasatt en skärpning av de nu gällande bestämmelserna

örn statsbidrag till inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Då det

vore av vikt, att bestämmelserna örn centralisering av fortsättningsskolväsendet

icke gjordes så restriktiva, att allvarliga olägenheter ur barnens

och hemmens synpunkt uppkomme, och då de nuvarande bestämmelserna,

samtidigt som de tillgodosåge dessa synpunkter, syntes innebära betryggande

garantier för en ur det allmännas synpunkt tillräckligt effektiv prövning

av det i de olika fallen föreliggande behovet av statsbidrag, ansåge

departementschefen sig icke böra ifrågasätta en skärpning av bestämmelserna

på sätt statskontoret förordat.

För nästa budgetår hade skolöverstyrelsen med utgångspunkt från den

föreslagna höjningen av dagsbidraget ansett en anslagshöjning av 70,000

kronor till 600,000 kronor erforderlig. I avbidan på närmare erfarenhet

rörande medelsåtgången torde anslaget böra för budgetåret 1941/42 begränsas

till 550,000 kronor. Anmärkas kunde, att nettoutgiften under anslaget

för budgetåret 1939/40 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning

utgjorde omkring 405,000 kronor.

I de likalydande motionerna 1: 205 och II: 289, vari yrkats bifall till de

sakkunnigas förslag beträffande statsbidrag för färd med fordon, som framföras

av barnen själva, och i samband därmed en anslagsminskning till

500,000 kronor, har anförts bland annat:

Skolöverstyrelsen, som rent principiellt ställde sig avvisande mot förslaget,

reagerade mot tanken på att barnen skulle betalas för den fysiska ansträngning,

de måste underkasta sig vid fullgörandet av skolgången. Häremot

kunde invändas, att det här vore fråga om endast sådana barn, som

bodde på så långt avstånd från hemmet, att de icke utan särskilda åtgärder

skulle kunna besöka skolan. Skolskjuts eller inackordering vore alltså erforderliga.

Om nu anordningar kunde vidtagas, varigenom det bleve möjligt

för dessa barn att genom färd med fordon, framdrivet av barnet

självt, besöka skolan, syntes det icke ligga något orimligt däri, att ett

visst understöd härför utginge, vare sig detta komme målsmannen eller

vederbörande skoldistrikt till godo. Att en dylik anordning i vissa fall

kunde innebära en ekonomisk fördel för berörda parter, betydde ingalunda

— såsom statskontoret syntes vilja göra gällande — att det för statsverket

skulle ställa sig i motsvarande mån ekonomiskt ofördelaktigt. Anordningen

i fråga kunde nämligen komma till användning endast under förutsättning,

att besparingar uppkomme för det allmänna. Örn därjämte någon vinst

skulle uppstå för övriga parter, syntes detta knappast kunna anses som en

brist hos systemet, åtminstone icke med den tolkning man hittills givit

härom gällande bestämmelser.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Utskottet.

Vad beträffade förslagets ekonomiska innebörd torde för övrigt de beräkningar,

som verkställts av ett antal folkskolinspektörer, lämna de tillförlitligaste

uppgifterna. Det förhölle sig nämligen så, ehuru det ej framginge av

propositionen, att några av folkskolinspektörerna verkställt synnerligen ingående

undersökningar rörande de ekonomiska verkningarna av förslagets

genomförande inom respektive inspektionsområden. Andra inspektörer åter

hade verkställt approximativa beräkningar rörande de besparingar, som

kunde väntas uppkomma. Självfallet hade det inte varit möjligt att få fram

fullt tillförlitliga resultat av ifrågavarande beräkningar. I varje fall gåve

dock utredningen vid handen, att en tillämpning av det föreslagna statsbidragssystemet

skulle medföra en avsevärd minskning av centraliseringskostnaderna

beträffande fortsättningsskolan.

Motionärerna ansåge därför, att starka skäl talade för bifall till de sakkunnigas

föreliggande förslag att statsbidrag försöksvis skulle kunna utgå

för färd med fordon, som framfördes av de fortsättningsskolpliktiga barnen

själva. För att ytterligare markera att det här vore fråga örn ett försök,

syntes lämpligt att viss tid fastställdes, under vilken de ifrågasatta bestämmelserna

skulle äga tillämpning, och torde en treårsperiod kunna anses väl

avvägd härför.

Kungl. Maj:ts förslag om höjning av centraliseringsbidraget från högst

1 krona 25 öre till högst 1 krona 50 öre för dag och lärjunge har motiverats

med de ökade kostnaderna för inackordering och skolskjutsar. Den

föreslagna höjningen synes, såvitt för närvarande kan bedömas, väl avvägd,

och utskottet förordar förty bifall till ifrågavarande förslag. Det i motionen

II: 87 framställda yrkandet örn höjning av statsbidraget torde därmed

få anses tillgodosett. Utskottet kan med hänsyn till sin sålunda intagna

ståndpunkt icke biträda det i motionerna I: 144 och II: 186 gjorda yrkandet,

att statsbidraget skulle kunna höjas till 2 kronor 50 öre.

I den förutnämnda motionen II: 87 har jämväl yrkats, att riksdagen

skulle hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande en centralisering av

den yrkesbestämda fortsättningsskolan inom vissa ödebygdsområden medelst

uppförande av särskilda skolhem för fortsättningsskolans elever. Dylika

skolhem skulle enligt vad motionärerna framhållit få särskild betydelse

för de vidsträckta skoldistrikten inom övre Norrland, där de på skolorten

befintliga inackorderingsmöjligheterna i allmänhet till fullo utnyttjades

för folkskolans behov. Den framkastade tanken kan förefalla tilltalande.

En skolhemsinstitution som den ifrågasatta torde emellertid ställa sig relativt

kostsam med hänsyn till fortsättningsskolans struktur. Därtill kommer,

att fortsättningsskolans ställning och uppgift torde bliva föremål för

en ingående omprövning inom 1940 års skolutredning. Skulle den anordning,

motionärerna ifrågasatt, befinnas ändamålsenlig och genomförbar,

synes det böra ankomma på skolutredningen att i ämnet framlägga förslag.

Med vad sålunda anförts torde motionen II: 87, såvitt nu är i fråga, få

anses besvarad.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.

55

I de likalydande motionerna I: 205 och II: 289 har slutligen yrkats, att

folkskolans besparingssakkunnigas ovannämnda förslag örn statsbidrag för

färd med av skolbarnen själva framfört fordon skulle genomföras såsom en

försöksanordning under en tid av tre år. Departementschefen har icke ansett

sig kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Utskottet

får emellertid erinra, att ehuru skolöverstyrelsen och statskontoret ställt

sig avvisande till ifrågavarande förslag, har detsamma dock tillstyrkts av

det långt övervägande antalet folkskolinspektörer, flertalet länsstyrelser

och domkapitel samt av riksräkenskapsverket.

Utskottet har i det föregående (sid. 44) beträffande skolskjutsar vid folkskolan

uttalat sig för en undersökning, huruvida icke nämnda skjutsar

skulle kunna i viss mån förbilligas och rationaliseras. I konsekvens härmed

synas besparingsförsök vid anordningen av skolskjutsar i fortsättningsskolan

icke böra avvisas. Utom de möjligheter till ekonomiska besparingar,

som det föreliggande förslaget innebär, torde även önskvärdheten av sparsamhet

med landets förråd av drivmedel för motorfordon motivera en försöksanordning

med statsbidrag till av eleverna själva drivna fordon. Skolöverstyrelsen

har bland annat anfört, att den erforderliga kontrollen över

här ifrågasatt statsbidrag skulle vara svår att ordna. Utskottet vill i anledning

härav understryka, att det här är fråga örn ett statsbidrag till skoldistrikten,

och att det måste ligga i dessas intresse att bidraget icke missbrukas.

Det synes icke heller svårare att från statens sida utöva kontroll

i fråga örn nu förevarande anslag än beträffande andra till skoldistrikten

utgående bidrag. Även i dessa fall är man hänvisad att lita på de kommunala

förtroendemännens uppgifter. Utskottet har i likhet med motionärerna

ansett önskvärt, att den föreslagna anordningen finge under någon

tid, exempelvis tre budgetår, försöksvis tillämpas för att praktisk erfarenhet

må vinnas rörande dess ändamålsenlighet. Utskottet tillstyrker alltså

bifall till vad i motionerna I: 205 och II: 289 i förevarande avseende yrkats.

Med hänsyn härtill synes, såsom i motionerna framhållits, förevarande

anslag kunna i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag sänkas med 50,000

kronor till 500,000 kronor.

IV. Hemställan.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

och med bifall till de likalydande motionerna 1:219 och

II: 274 ävensom till de likalydande motionerna I: 205 och

II: 289,

1. godkänna följande avlöningsstat för folkskolinspektionen,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1941/42:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

A vlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis.....................kronor 537,500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis.................... » 90,600

3. Rörligt tillägg, förslagsvis. . ...... » 83,100

Summa kronor 711,200;

2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 711,200 kronor;

3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder

för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg

åt vissa lärare vid folk- och småskolor m. fl.

skola med förut angiven jämkning äga tillämpning jämväl

för budgetåret 1941/42;

5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid

folkskolor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag

av 134,400,000 kronor;

6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, örn och i den

mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till

undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt

högst 26,500 kronor;

7. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för

vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem

intagna barn i skolåldern för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av 275,000 kronor;

8. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och

arbetsstugor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag

av 345,000 kronor;

9. till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn

i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 1,350,000 kronor;

10. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

för skolpliktiga barn för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av 2,200,000 kronor;

11. till Folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbyggnader

och deras inredning å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B) av

300,000 kronor;

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

57

12. godkänna av utskottet i det föregående förordade

ändringar i gällande grunder för statsbidrag till avlöning åt

lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;

13. till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare

för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av

4,200,000 kronor;

14. godkänna av föredragande departementschefen i

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 21 mars

1941 förordade ändringar i gällande grunder för statsbidrag

till centralisering av fortsättningsskolväsendet;

15. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av

fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av 500,000 kronor;

B. att följande motioner, nämligen

II: 288,

II: 287,

II: 15,

I: 22 och II: 19,

II: 87,

I: 7 och II: 9,

I: 6 och II: 8 samt

1:144 och II: 186,

i den mån desamma icke må anses besvarade med vad

utskottet i det föregående anfört, icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 maj 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar

Olsson, Per Gustafsson, Pauli, Bergman, Sven Larsson, Carlström, Bäcklund, Björkman, Berntson

och Persson; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Svensson i Grönvik, Andersson i

Prästbol, Persson i Falla, Holmdahl, Andersson i Södergård, Mårtensson, Wallentheim, Viklund,

Lindholm, fru Alvén och herr Bergvall.

Bihang till riksdagens protokoll 19/fl. 6 sami. Nr 128.

5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

Reservationer:

1) av herrar Per Gustafsson, Persson, Jonsson i Eskilstuna, Svensson

i Grönvik, Andersson i Prästbol, Andersson i Södergård, Mårtensson, Wallentheim,

Viklund och Lindholm samt fru Alvén, vilka ansett, att utskottets

yttrande (sid. 30) under avdelning II, b) (Höjning av undervisningsskyldigheten

för vissa småskollärare) bort hava följande lydelse:

»Utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjning i enlighet

med statskontorets förslag av undervisningsskyldigheten för vecka från och

med den 1 juli 1941 för småskollärare med en kortare årlig lästid än 36

veckor icke nu synes böra ifrågasättas.

Skolöverstyrelsen synes emellertid i främsta rummet hava grundat sitt

avstyrkande av den ifrågasatta fyllnadstjänstgöringen för småskollärare

på det skälet, att småskolläramas arbetsbörda icke endast bestämmes av

antalet läsveckor per år utan även av antalet tjänstgöringstimmar för

vecka, varför en rättvis utjämning av arbetsbördan icke skulle kunna

ernås genom att utkräva kompensation för kortare årlig lästid. Såsom reservanten

inom överstyrelsen framhållit, lärer det emellertid för närvarande

höra till undantagen, att en småskollärares tjänstgöring uppgår till

mindre än 28 timmar i veckan, varför det numera huvudsakligen torde vara

variationerna i den årliga lästidens längd, som medföra mera betydande

olikheter i småskollärarinnornas arbetsbörda. Det måste enligt utskottets

mening anses önskvärt, att till den tidpunkt, då samtliga småskollärare

komma att åtnjuta lön enligt samma lönegrad, d. v. s. den 1 juli 1942,

åtgärder vidtagas i syfte att så långt möjligt är utjämna de ännu kvarstående

olikheterna. Ett medel härtill erbjuder det förslag som framförts

av reservanten inom överstyrelsen. Detta förslag innebär, att småskollärare,

som efter den 1 juli 1942 har kortare årlig lästid än 39 veckor, skall

från och med nämnda tidpunkt vara skyldig undervisa 30 timmar i veckan.

Ett genomförande av detta förslag skulle medföra, att flertalet småskollärare

erhölle lika stor sammanlagd tjänstgöring för år, försåvitt den utsträckta

tjänstgöringen kan utnyttjas på ett eller annat sätt. Såsom reservanten

anfört, torde det i allmänhet vara möjligt att nyttiggöra de tjänstgöringstimmar,

som på detta sätt uttagas. Utskottet finner sålunda goda

skäl tala för den ståndpunkt, som intagits av reservanten inom överstyrelsen.

Utskottet förutsätter, att vad utskottet sålunda anfört kommer att

beaktas vid den förnyade prövning av förevarande spörsmål, som departementschefen

ställt i utsikt.»;

2) av herr Oscar Olsson, vilken ansett att utskottet (sid. 35) under

avdelning III, kap. 3 (Förslagsanslaget till folkskolor m. m.: Bidrag till

avlöning åt lärare vid folkskolor) bort tillstyrka bifall till motionen II: 15;

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 128.

59

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar

Olsson, Pauli, Bergman, Bäcklund, Björkman, Berntson, Persson i Falla,

Holmdahl och Bergvall, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande (sid. 56) under avdelning III, kap. 9 (Förslagsanslaget

till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet)

bort hava följande lydelse:

»I de likalydande motionerna I: 205 och II: 289 har slutligen yrkats, att

folkskolans besparingssakkunnigas ovannämnda förslag om statsbidrag för

färd med av skolbarnen själva framfört fordon skulle genomföras såsom en

försöksanordning under en tid av tre år. Departementschefen har icke ansett

sig kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Med hänsyn

till den bestämt avvisande hållning, som statskontoret och skolöverstyrelsen

intagit mot förslaget, och på av dessa myndigheter anförda skäl

har icke heller utskottet funnit sig kunna tillstyrka detsamma och avstyrker

alltså bifall till ifrågavarande motioner.»;

dels ock att utskottets hemställan bort i nedan angivna delar erhålla följande

lydelse:

»Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag

och med bifall till de likalydande motionerna I: 219 och

II: 274,

15. Till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av

fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av 550,000 kronor;

B. att följande motioner, nämligen

I: 6 och II: 8,

1:144 och II: 186 samt

I: 205 och II: 289,

i den mån desamma icke må anses besvarade med vad utskottet

i det föregående anfört, icke må till någon riksdadens

åtgärd föranleda.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten