Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet väckta motioner.
1941-05-20 · 59 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 59 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1941:128, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
1
Nr 128.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1941 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet
väckta motioner.
(2:a avd.)
I propositionen, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1941/42 har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkten
142, sid. 235—238 av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari 1941) föreslagit riksdagen
att till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret 1941/42 anvisa ett
förslagsanslag av 1,350,000 kronor.
I samma proposition har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkterna
133, 134, 137, 140, 143 och 152) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på den proposition i ämnet, som bleve riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret
1941/42
dels till Folkskolinspektionen: Avlöningar ett förslagsanslag av 685,000
kronor;
dels till Folkskolinspektionen: Omkostnader ett förslagsanslag av 200,000
kronor;
dels till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor
ett förslagsanslag av 136,000,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern
ett förslagsanslag av 280,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag
av 350,000 kronor;
dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för
skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor;
dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ett förslagsanslag
av 4,100,000 kronor;
dels ock till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
ett förslagsanslag av 600,000 kronor.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1941. 6 sami. Nr 128.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Sedermera har Kungl. Majit i en den 21 mars 1941 dagtecknad proposition,
nr 176, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att
1. godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för folkskolinspektionen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42;
2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 711,200 kronor;
3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder för provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa lärare vid
folk- och småskolor m. fl. skola med av departementschefen angiven jämkning
äga tillämpning jämväl för budgetåret 1941/42;
5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för
budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 134,400,000 kronor;
6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, om och i den mån behov därav
prövas föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn i
utlandet, dock med sammanlagt högst 26,500 kronor;
7. till Folkskolor m. to.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 275,000 kronor;
8. till Folkskolor m. to.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 345,000 kronor;
9. till Folkskolor to. to.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga
barn för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 2,200,000
kronor;
10. till Folkskolor to. to.: Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett
reservationsanslag (B) av 300,000 kronor;
11. godkänna av departementschefen förordade ändringar i gällande
grunder för statsbidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;
12.
till Fortsåttningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 4,100,000 kronor;
13. godkänna av departementschefen förordade ändringar i gällande grunder
för statsbidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet;
14. till Fortsättning sskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 550,000
kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
3
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herr K. Mäler m. fl. väckt motion (II:
288), vari hemställts, att riksdagen vid besvarandet av Kungl. Maj:ts proposition
nr 176 måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna;
dels en inom andra kammaren av herrar T. Ekdahl och H. Hallén väckt
motion (II: 287), vari hemställts, att riksdagen vid bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 176 ville besluta att:
1) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt föranstalta örn utredning
angående skoldistriktsindelningen;
2) uttala, att Kungl. Maj:t finge äga befogenhet att efter prövning av
varje särskilt fall föreskriva, att skoldistrikt skall vara skyldigt att till undervisning
mottaga även skolpliktiga barn från barnhem;
3) hemställa, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida
icke avgångsprövning å annan tid än vid läsårets slut må kunna anordnas
för lärjungar, som från sjunde klassen utflytta till sexklassig skola;
dels en inom andra kammaren av herr B. von Friesen väckt motion (II: 15),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära utredning
om möjligheterna och villkoren för ökad befogenhet för den kommunale
folkskolinspektören att sköta de uppgifter, som nu åvila statens
inspektör i de landstingsfria städerna;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar R. Wagnsson och R. Lindström (I: 22) och den andra inom andra
kammaren av fru Elsa Johansson m. fl. (II: 19), vari hemställts, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa:
l:o) att Kungl. Majit måtte skyndsammast upptaga till prövning frågan
om ordnande av den skolhygieniska verksamheten och läkarvården vid
rikets folkskolor genom statens medverkan och snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag därom,
2:o) att Kungl. Majit måtte såsom ett led i denna verksamhet och på
grundval av särskilt sakkunnigbetänkande för riksdagen jämväl framlägga
förslag om viss fri bambespisning i Sveriges folk- och småskolor;
dels en inom andra kammaren av herr U. R. Jacobson m. fl. väckt motion
(II: 87), vari hemställts,
1. att riksdagen måtte besluta, att bidraget till inackordering av skolbarn
i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret 1941/42
höjes till kronor 1,500,000,
2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla:
a) örn utredning rörande en centralisering av den yrkesbestämda fortsättningsskolan
inom vissa ödebygdsområden medelst uppförande av särskilda
skolhem för fortsättningsskolans elever,
b) örn höjning av nu utgående till kronor 1: 25 per dag maximerade
statsbidrag för inackordering av fortsättningsskolebam,
4 Statsutskottets utlåtande Nr 128.
c) om bidrag till kostnaderna för inackorderade barns resor från och till
hemmet,
d) om bidrag till kostnaderna vid inköp av skyddsmedicin till skolbarn
intagna å skolhem och arbetsstugor;
dels tva likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr J. M. Bäckström m. fl. (I: 7) och den andra inom andra kammaren
av herr O. E. Sandberg (II: 9), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa örn utredning, huruvida icke frågan om
anordnande av skolskjutsar kunde väsentligen befrämjas genom att åt
länsstyrelserna överlämnades att inom ramen för sina allmänna befogenheter
i avseende å yrkesmässig biltrafik och under beaktande av lokala
och ekonomiska förutsättningar tillse, att innehavare av biltrafiktillstånd
uppehölle regelbundna turer för skolskjutsar å lämpliga sträckor och tider
och till skäliga taxor;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr J. Björck m. fl. (I: 219) och den andra inom andra kammaren av fröken
Kerstin Hesselgren m. fl. (II: 274), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta höjning av det i punkt 12 av Kungl. Maj:ts proposition, nr 176,
begärda förslagsanslaget till avlöningsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor
från 4,100,000 till 4,200,000 kronor;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr J. M. Bäckström m. fl. (I: 6) och den andra inom andra kammaren
av herr O. E. Sandberg (II: 8), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa örn uppdrag för »Kommittén för utredning
rörande skolväsendets organisation m. m.» att utreda möjligheterna
till befrielse från fortsättningsskolas praktiska undervisning i sådana fall,
där undervisningens syfte i stället kunde erhållas genom fri yrkesutbildning;
samt att riksdagen till övervägande vid utredningen framställer, huruvida
exempelvis icke gällande bestämmelser för undervisning i fortsättningsskola
kunde ändras därhän, att lärjunge, som erhållit varaktig yrkesanställning,
må meddelas uppskov med praktisk undervisning i fortsättningsskola
och vidare, därest anställningen visas hava lämnat lärjunge utbildning
under minst det mot den återstående skoltiden svarande dagantalet,
fullständig befrielse från sådan skolundervisning, allt under förutsättning
att lärjungen genomgått sjuårig folkskola eller en årskurs i folkskolans
högre avdelning eller ock deltagit i undervisningen i en teoretisk
årskurs i fortsättningsskola;
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herrar A. Gillström och V. Söderkvist (I: 144) och den andra inom andra
kammaren av herr E. Berg m. fl. (II: 186), vari hemställts, att sådan ändring
i nuvarande bestämmelser vidtages, att statsbidraget enligt kungörelsen
nr 589/1932 § 3 kan höjas till högst 2 kronor och 50 öre per elev
och dag;
5
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr A. Löfvander m. fl. (I: 205) och den andra inom andra kammaren
av herr J. Eriksson i Frägsta m. fl. (II: 289), vari hemställts, att riksdagen
måtte l:o) besluta att statsbidrag till bestridande av kostnader för centralisering
av fortsättningsskolväsendet må, i huvudsaklig överensstämmelse med
folkskolans besparingssakkunnigas förslag och enligt de närmare villkor och
bestämmelser Kungl. Majit må äga föreskriva, under budgetåren 1941/44
utgå jämväl för färd med fordon, som framföres av barnen själva, 2:o) till
Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,
hänvisas, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas i det följande,
till motionerna II: 288, II: 287, II: 15, I: 22, II: 87, I: 7, I: 219,
I: 6, I: 144 och I: 205.
I. Åtgärder för fortsatt rationalisering
av folkskoleväsendet.
1. De sakkunnigas huvudförslag.
De senaste årtiondenas starka nativitetsminskning och de jämsides därmed
verkande befolkningsrörelserna, i första hand inflyttningen från landsbygden
till stadssamhällena, hade — framhåller departementschefen inledningsvis
— nödvändiggjort betydande organisatoriska ändringar inom
folkskoleväsendet, särskilt under 1930-talet. Ett oavbrutet rationaliseringsarbete
hade sålunda, underlättat och delvis framdrivet genom statsmakternas
ingripanden, pågått under en följd av år med syfte, jämte åstadkommandet
av skolförbättringar, att anpassa folkskoleväsendets yttre ram
efter det sjunkande barnantalet och de i övrigt förändrade förhållandena.
Det vore å andra sidan förklarligt, att rationaliseringsarbetet icke kunnat
hålla jämna steg med nativitetens och befolkningsrörelsernas utveckling.
Vetskapen härom samt nödvändigheten av att i det inträdda krisläget söka
åstadkomma besparingar hade föranlett en översyn av folkskoleväsendets
yttre organisation, som folkskolans besparingssakkunniga vidtagit och lagt
till grund för det förslag, som nu framlades.
Folkskolans besparing ssakkunniga.
De sakkunniga hava beträffande behovet av en rationalisering
påvisat, att ett stort antal lärara vdelningar under vårterminen
1940 haft ett ur såväl ekonomiska som pedagogiska synpunkter alltför lågt
elevantal. Genom den starka indragning av lärartjänster, som ägt rum vid
slutet av nyssnämnda vårtermin eller med utgången av redovisningsåret
6
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
1939/40, hade medeltalet elever i lära ravdel n in gar n a undergått en mindre
höjning. Åtgärder vore dock alltjämt påkallade för att vinna en bättre relation
mellan antalet lärare och elever i rikets folkskolor. Födelsetalen hade
visserligen under senare år ökat något, men den inträdda stegringen vöre
dock större i städerna än på landsbygden. Med hänsyn härtill och till den
ständigt fortgående omflyttningen av befolkningen från landsbygden till
städer och andra samhällen vore det uppenbart, att man åtminstone under
de närmaste åren måste räkna med en fortsatt nedgång av lärjungeantalet i
många av landsbygdens folk- och småskolor. Skolväsendets organisation
måste anpassas härefter.
Riktlinjer för rationaliseringsarbetet. Enligt de
sakkunnigas mening borde en plan uppgöras för genomförandet av redan
planerade och ytterligare erforderliga rationaliseringsåtgärder. En dylik
plan syntes påkallad oavsett de nu ifrågasatta besparingsåtgärderna. Man
kunde nämligen utgå från, att det sjunkande barnantalet framtvingade indragningar
av lärartjänster i ganska stor omfattning även under de närmaste
åren. Det syntes då nödvändigt, att dessa indragningar komme att
ske mera planmässigt, så att det bleve möjligt att på ett tillfredsställande
sätt ordna med förflyttning av övertaliga lärare, där så bleve erforderligt.
Det syntes vara lämpligt, att man vid uppgörandet av en dylik organisationsplan
beräknade en viss tid, inom vilken de planerade åtgärderna kunde
tänkas bliva genomförda. De sakkunniga, som härvid stannat för en tidsperiod
av fem år, vilken beräknades taga sin början med läsåret 1941/42,
syftade sålunda till att få fram preliminära förslag till organisationsförändringar,
vilka under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras inom
respektive skoldistrikt under läsåren 1941/42—1945/46.
Det syntes nödvändigt, att organisationsarbetet i möjligaste mån bedreves
efter enhetliga och planmässiga grunder, varför vissa allmängiltiga regler
härför borde uppställas. De sakkunniga ville därför angiva de riktlinjer,
efter vilka erforderliga organisationsförändringar enligt de sakkunnigas
mening lämpligen borde genomföras.
Som allmän regel beträffande lärjungeantalets storlek borde gälla, att an
-
talet lärjungar icke borde överskrida
i skolor av första B-formen, i varje läraravdelning å folkskolestadiet. . 35
» » » andra B-formen, å folkskolestadiet...............30
» » > tredje B-formen, å folk- och småskolestadiet.........25
» > » första D-formen, å folk- och småskolestadiet.........20
> » » b-form, å småskolestadiet...................25.
De här angivna talen vore icke att anse såsom maximital. Man måste
nämligen utgå från att övergång till en högre skolform icke alltid kunde
eller borde ske vid en tillfällig ökning av barnantalet utan först, då det
kunde konstateras, att ökningen bleve mera varaktig.
Då det här framhållits, att de angivna normerande talen icke finge
betraktas som maximital, borde måhända även anmärkas, att de icke heller
kunde gälla som minimital. En omorganisation från högre till lägre skol
-
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
7
form borde ej ovillkorligen ske, så snart lärjungeantalet understege de ovan
angivna talen. Även i sådana fall borde förfaras med en viss försiktighet.
En tillfällig nedgång av lärjungeantalet borde sålunda icke alltid medföra
indragning av en tjänst och förändring av skolformen.
Varje organisationsändring måste prövas under hänsynstagande till de
i de särskilda fallen föreliggande förhållandena. Då en mångfald olika faktorer
inverkade på dylika frågors lösning, syntes det icke vara möjligt att
uppställa några bestämda regler härför. Några allmänna synpunkter rörande
ifrågavarande spörsmål borde dock framhållas.
Det motstånd, som ibland framträdde, då fråga vore örn slcolindragningar
och centraliseringsåtgärder, kunde självfallet ej tillmätas avgörande
betydelse men borde å andra sidan icke lämnas alldeles obeaktat. Särskilt
i sådana fall, då genomförandet av de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra
en skolas nedläggande och förhållandena icke med nödvändighet
krävde, att en omorganisation skedde, syntes största möjliga hänsyn böra
tagas till de lokala skolmyndigheternas och de av skolindragningen berörda
målsmännens intressen. Ett dylikt förfarande torde också stå i god överensstämmelse
med det av 1935 års riksdag gjorda uttalandet, att man
borde framgå med försiktighet vid nedläggandet av skolor.
För de statliga organ, som hade att handlägga ärenden rörande dessa
frågor, vore det givetvis av värde, om mera detaljerade anvisningar kunde
lämnas i fråga örn vilket elevantal, som borde krävas som minimum i en
skola med endast en läraravdelning. Då avgörandet i varje särskilt fall
måste bli beroende av, bland annat, förefintliga möjligheter att ordna undervisningen
för de av en eventuell indragning berörda eleverna, kunde inga
bestämda regler härför uppställas. Som allmänna riktlinjer torde dock
kunna gälla, att en skola ej borde bibehållas, därest elevantalet under den
tid, som vid utredningstillfället kunde överblickas, i regel ej uppginge till
10, medan å andra sidan skäl syntes kunna anses föreligga för bibehållandet
av en sådan skola, örn elevantalet mera varaktigt uppginge till 15 eller
däröver, såvida icke andra förhållanden nödvändiggjorde en indragning.
Även andra faktorer än barnantalet inverkade nämligen på frågan om en
skolas indragning eller bibehållande. Sålunda måste hänsyn härvid tågås
dels till beskaffenheten av lokalerna vid den skola, som ifrågasattes till indragning,
dels till möjligheten att med eller utan ändring av skolform taga
emot barnen i annan skola och örn härför krävdes örn- eller tillbyggnad av
lokalerna, dels till vägförhållandena, om skolskjuts skulle anordnas, dels
ock, i förekommande fall, till förefintliga inackorderingsmöjligheter för barnen.
Därjämte måste givetvis de ekonomiska konsekvenserna av de olika
alternativen noga övervägas.
Vad här ovan sagts rörande antalet elever i skola med en läraravdelning
hade främst avseende pä skolor av 15 3- och D 1-form. Bibehållandet av
en småskola av b-form torde i vissa fall kunna anses försvarligt, även örn
lärjungeantalet något understege 10, särskilt örn det vore förenat med
väsentliga svårigheter att överföra barnen till annan skola.
I somliga, fall uppkomine genom en centralisering avsevärda besparingar,
i andra fall åter kunde dylika åtgärder vara påkallade, ja, nödvändiga,
ehuru desamma ur ekonomisk synpunkt saknade större betydelse. Som
allmän regel syntes dock böra gälla, att det belopp, som erfordrades för
bestridande av kostnaderna för centraliseringen (utgifter för skolskjutsar och
8 Statsutskottets utlåtande Nr 128.
inackordering av skolbarn), borde utgöra allenast en mindre del av det
statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt lärare. Det måste
emellertid ankomma på vederbörande statliga organ att i varje särskilt
fall pröva och avgöra vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för
vinnande av en rationell skolorganisation.
Rationaliseringens verkningar. Med angivande av i
huvudsak de berörda riktlinjerna för en rationalisering ha de sakkunniga
låtit folkskolinspektörerna envar inom sitt inspektionsområde undersöka
behovet av organisationsändringar under en tidsperiod av fem år, räknad
från och med läsåret 1941/42. Enligt folkskolinspektörernas förslag — vilka
givetvis äro att anse såsom preliminära — skulle under denna tid sammanlagt
omkring 1,620 lärartjänster kunna indragas, därav 467 avsedda för
lärare med folkskollärarexamen och 1,153 för lärare med småskollärarexamen.
Beträffande de ekonomiska verkningarna ha de sakkunniga beräknat
bruttobesparingen i statsbidrag till lärarlöner vid femårsperiodens slut till
i runt tal 6,600,000 kronor om året. Droges härifrån kostnaderna för centraliseringen
(skolskjutsar, inackordering m. m.), med nuvarande priser i
runt tal 1,600,000 kronor, bleve nettobesparingen 5,000,000 kronor.
De sakkunniga understryka, att de beräknade siffrorna för den kommande
indragningen av lärartjänster vöre i hög grad approximativa. Olika
förhallanden kunde inverka i både höjande och sänkande riktning. Sålunda
torde bristen på flytande bränsle för skolskjutsar i vissa fall nödvändiggöra
ett uppskov med ifrågasatt rationalisering. Å andra sidan skulle ett
mera allmänt beviljande av statsbidrag för erforderliga skolbyggnader i
vart fall under periodens senare del kunna medföra indragning av vissa
lärartjänster, som icke medtagits i de sakkunnigas kalkyler.
Vid beräkning av förändringar i lärarbehovet finge emellertid hänsyn
tågås icke enbart till antalet indragna befattningar. Nya tjänster torde
också komma att inrättas i viss utsträckning. Framför allt syntes de stigande
nativitetssiffrorna under åren 1936/38 verka höjande på behovet av
småskollärare, särskilt under läsåren 1944/46. Likaväl som den starka indragningen
av lärartjänster på småskolestadiet år 1940 varit en följd ej
enbart av rationaliseringsarbetet utan i minst lika hög grad av de låga
födelsesiffrorna för år 1933, komme på ett senare stadium de höjda nativitetssiffrorna
att medföra behov av ett icke ringa antal nya småskollärartjänster.
Foges hänsyn även till behovet av nya tjänster, kunde förändringarna
beträffande antalet lärartjänster beräknas sålunda:
Tjänster för
Tjänster för
lärare med
lärare med
folkskollärarexamen
småskollärarexamen
År 1941.....
........... —222
— 464
» 1942.....
...........— 98
— 215
» 1943.....
...........—102
— 80
» 1944.....
...........— 48
— 28
» 1945.....
........... + 32
+ 48
Summa — 438
— 739.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
9
Rationaliseringens tempo. De sakkunniga hava förutsatt,
att indragningen av lärartjänster borde regleras på sådant sätt, att ej
alltför stora svårigheter uppstode för de yngre och obefordrade lärarna.
De sakkunniga hava sålunda förordat en förskjutning av tjänsteindragningarna
till den senare delen av femårsperioden.
De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit, att statsmakterna
hade ett medel att i viss mån påverka utvecklingen, nämligen möjligheten
att uppskjuta en höjning av ''pensionsåldern för folkskollärare. Jämlikt övergångsbestämmelser
till gällande pensionsförfattningar skulle pensionsåldern
för folkskollärare den 1 juli 1943 höjas från 60 till 61 år. Enligt de sakkunnigas
mening borde med denna höjning anstå ytterligare något eller
några år.
Remissyttranden.
De ifrågasatta åtgärderna tillstyrkas av flertalet folkskolinspektörer samt
av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen har fäst uppmärksamheten vid en omständighet,
som i vissa fall kunde utgöra ett hinder för indragning av en
övertalig lärartjänst.
Enligt § 2 folkskolestadgan skulle vid ett distrikts skolor ordinarie lärartjänster
vara inrättade till det antal, som kunde anses motsvara det stadigvarande
behovet av lärarkrafter. Därutöver skulle till det antal, som
prövades nödigt, anställas extra ordinarie lärare i det fall, att växling i
lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller
annan anordning gjorde sådant erforderligt. Skolrådet ålåge att årligen
pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefunnes, att befattning
uppehölles med extra ordinarie lärare. Ny ordinarie eller extra ordinarie
lärartjänst finge icke inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, dock att extra
ordinarie lärartjänst kunde efter medgivande av statens vederbörande folkskolinspektör
inrättas och bibehållas under en tid av högst tre år.
Dessa bestämmelser avsåge att reglera förhållandet mellan antalet ordinarie
och extra ordinarie lärare inom skoldistriktet, så att av vardera kategorien
icke flera befattningshavare anställdes än som motsvarade behovet.
Som grund för reglerandet läge föreskriften, att ingen ny ordinarie eller
extra ordinarie lärartjänst — i fråga örn den sistnämnda dock med visst undantag
— finge inrättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Kungl. Majit kunde
sålunda förhindra, att nya lärartjänster inrättades, då de prövades vara
icke oundgängligen nödvändiga. Däremot syntes det oklart, huruvida det
förhållandet, att ett skoldistrikt hade ett mindre antal ordinarie lärartjänster
än som motsvarade det stadigvarande behovet av sådana tjänster, kunde
bli föremål för ingripande från Kungl. Majits sida. Det kunde synas, som
örn detta ej heller vore behövligt, enär det knappast numera borde ligga i
de lokala skolmyndigheternas intresse att lia anställda färre ordinarie lärare
än behövligt. Sådana fall hade emellertid förekommit, och de kunde i så
måtto vara till förfång för skolväsendets rationalisering, att transport till
ordinarie befattning inom skoldistriktet av lärare, som innehade övertalig
ordinarie tjänst inom annat skoldistrikt, därigenom hindrades.
Det syntes fördenskull kunna ifrågasättas ett förtydligande av § 2
mom. 3, så att av bestämmelsen otvetydigt framginge, att Kungl. Majit,
där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades erforder
-
10 Statsutskottets utlåtande Nr 138.
ligt, kunde bestämma, att extra ordinarie lärartjänst skulle förändras till
ordinarie tjänst.
Statskontoret har funnit de sakkunnigas förslag i huvudsak väl ägnat
att läggas till grund för det fortsatta rationaliseringsarbetet. Statskontoret
har avstyrkt förslaget om uppskov med pensionsålderns höjning.
Domkapitlen hava i allmänhet icke motsatt sig ett genomförande i huvudsak
av de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Genomgående framhålles dock
önskvärdheten av att den största varsamhet och försiktighet iakttages vid
genomförandet av det framlagda rationaliseringsprogrammet. Mot vissa
detaljfrågor riktas erinringar, främst ur synpunkten av att de pedagogiska
betingelserna för undervisningen om möjligt icke böra försämras.
Flertalet domkapitel betona särskilt, att en skola på landsbygden vore
ett kulturcentrum för orten, som representerade väsentliga värden, vartill
hänsyn måste tagas vid sidan av de ekonomiska övervägandena.
Departementschefen.
De sakkunnigas utredning, framhåller departementschefen, syntes på ett
övertygande sätt hava visat behovet och lämpligheten av fortsatta och
utökade rationaliseringsåtgärder men hade å andra sidan även ådagalagt
nödvändigheten av större planmässighet och enhetlighet i denna verksamhet.
I likhet med de sakkunniga funne departementschefen det erforderligt,
att en preliminär plan uppgjordes för genomförandet av de organisationsändringar,
som under en lämpligt avvägd tidsperiod borde vidtagas. En
sådan plan skulle, såvitt departementschefen kunde finna, för de centrala
statsmyndigheterna möjliggöra en samlad överblick över aktuella organisationsfrågor,
något som måste vara av största värde, därest dessa myndigheter
skulle kunna bedöma verkningarna av rationaliseringsarbetet och
avväga detsamma med hänsyn till på frågan inverkande omständigheter
av mera allmän natur. Icke minst viktigt syntes vara, att myndigheterna
härigenom erhölle större möjligheter att reglera tempot för rationaliseringsarbetet.
Det förberedande utredningsmaterial, som de sakkunniga samlat, torde
kunna läggas till grund för planläggningsarbetet, som lämpligen syntes böra
ankomma på skolöverstyrelsen i samarbete med folkskolinspektörerna och
domkapitlen. En mera fast eller bindande plan vore givetvis icke avsedd
eller ens möjlig att åstadkomma, då förutsättningarna för varje enskild
organisationsändring, såsom nyss antytts, borde prövas i vanlig ordning
under hänsynstagande till alla på frågan inverkande, ofta från år till år
skiftande förhållanden.
Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som sålunda vore påkallad,
gjorde det önskligt, att vissa riktlinjer uppdroges för bedömandet i
varje särskilt fall av frågor av denna art till ledning för de myndigheter —
kommunala såväl som statliga — vilka hade att handlägga dylika ärenden.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
11
Då skolornas organisation främst vore beroende av elevantalet, hade de
sakkunniga i första hand inriktat sig på att uppställa vissa allmängiltiga
regler rörande antalet lärjungar i läraravdelningarna. I fråga om skolor
av A-form hade detta redan skett för innevarande budgetår, och det förutsattes,
att de för dessa gällande reglerna skulle erhålla giltighet tills
vidare. Häremot hade departementschefen intet att erinra. Motsvarande
regler föresloges nu även för övriga skolformers vidkommande. Såsom allmän
regel föresloge de sakkunniga, att elevantalet icke borde överskrida
20 i mindre folkskolor av D 1-form, 25 i småskolor av b-form och i folkskolor
av B 3-form, 30 på folkskolestadiet i skolor av B 2-form samt 35
per läraravdelning på folkskolestadiet i skolor av B 1-form. Vad de sakkunniga
och skolöverstyrelsen anfört till stöd för detta förslag syntes bärande
och departementschefen funne sig böra ansluta sig till detsamma.
Såsom allmängiltiga men i de enskilda fallen icke strängt bindande syntes
de angivna reglerna böra, på sätt skolöverstyrelsen framhållit, tillämpas,
varigenom i många fall torde kunna skapas gynnsammare betingelser för
undervisningen även ur pedagogisk synpunkt. Departementschefen kunde
sålunda icke lägga avgörande vikt vid de invändningar mot de sakkunnigas
förslag i denna del, som i vissa remissyttranden framställts. I likhet
med de sakkunniga ville departementschefen dock understryka, att de uppställda
reglerna borde hava karaktär av anvisningar och icke av mekaniskt
verkande föreskrifter. De angivna talen finge sålunda icke betraktas vare
sig såsom maximi- eller minimital utan böra giva rum för hänsynstagande
i särskilda fall till olika på frågan inverkande omständigheter, exempelvis
till de särskilda undervisningsbetingelserna i skolor på orter med delvis
finsktalande befolkning.
De sakkunniga hade ingående uppehållit sig vid de faktorer, vilka —
förutom elevantalet — borde bliva föremål för övervägande, innan en organisationsändring
vidtoges. Departementschefen kunde i huvudsak ansluta
sig till de synpunkter, de sakkunniga därvid framfört, och ämnade här
endast angiva några av de omständigheter, vid vilka han funnit särskild
vikt böra läggas. I likhet med de sakkunniga funne departementschefen
sålunda, att man, då rationaliseringsåtgärder vore oundvikliga, borde vid
deras genomförande eftersträva, att så många barn som möjligt erhölle
undervisning i goda skolformer. Vidare vore stor varsamhet av nöden vid
indragning av skolor. Departementschefen ville i detta sammanhang särskilt
framhålla nödvändigheten av försiktighet vid indragning av småskolor
av b-form. Bibehållandet av en sådan skola borde sålunda mången gång
kunna anses försvarligt eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något
understiga 10. Särskild aktsamhet syntes även tillrådlig, när det gällde indragning
av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder; de synpunkter på
dessa spörsmål, som flertalet av domkapitlen anlagt, förtjänade det största
beaktande.
De sakkunniga hade ifrågasatt uppställande såsom allmän princip vid
behandling av centraliseringsfrågor, att. det belopp, som erfordrades för
bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde utgöra allenast en
mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning
åt lärare. Gentemot detta förslag hade erinringar riktats av vissa folkskolinspektörer
samt av skolöverstyrelsen, vilken senare uttalat sig för en formulering
av innebörd, att central isen'' ngskostna (lern a icke borde få överstiga
summan av statsbidragskostnaderna för lärarinnor, underhålls- och
12
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
materielbidrag, tjänstebostadsbidrag samt i förekommande fall byggnadsbolag
för redan befintliga undervisningslokaler, varjämte hänsyn borde få
tagas även till rent kommunala kostnader för lokalunderhåll m. m. För
egen del ville departementschefen framhålla, att prövningen av dessa frågor
i varje särskilt fall borde liksom hittills ankomma på vederbörande myndigheter
under beaktande av alla inverkande omständigheter. Svårigheterna
att i detta hänseende angiva några allmännare riktlinjer syntes närmast
tala för lämpligheten av att någon grundsats med den av de sakkunniga
respektive skolöverstyrelsen angivna innebörden icke uppställdes.
Härför talade även de nuvarande ovissa förutsättningarna — icke minst
ur kostnadssynpunkt — för anordnande av skolskjutsar och inackordering.
Departementschefen kunde sålunda i princip ansluta sig till de sakkunnigas
förslag till utvidgning och reglering av rationaliseringsarbetet inom
folkskoleväsendet. Att härvid vissa mindre önskvärda konsekvenser uppstode
vore beklagligt men i viss mån oundvikligt. Det syntes sålunda
icke kunna undvikas, att lägre skolformer i ej ringa utsträckning efterträdde
högre. Departementschefen hade redan framhållit såsom eftersträvansvärt,
att centraliseringsåtgärderna åsyftade ett bibehållande eller upprättande
av högre skolformer; i den män detta av olika skäl icke läte sig
göra, kunde det sjunkande barnantalet mången gång likväl framtvinga
en förändring exempelvis av en B 2-skola till en B 3-skola. Såsom de sakkunniga
framhållit, syntes besparingsprogrammets genomförande likväl innebära,
att övervägande antalet därav berörda barn bomme i åtnjutande
av undervisning i bättre skolformer, och åtgärderna torde därför kunna
sägas i stort sett leda till en skolförbättring. En avgjord vinning ur pedagogisk
synpunkt vore den emotsedda minskningen av antalet mindre folkskolor.
_ Ett genomförande av den planerade rationaliseringen syntes i relativt
ringa omfattning vara beroende av nyanskaffning av skollokaler. Däremot
förutsatte en centralisering nästan undantagslöst anordnande av skolskjutsar
eller inackordering. På grund av tidsläget mötte härvid särskilda svårigheter,
vilka borde föranleda till varsamhet vid prövning av centraliseringsfrågor,
särskilt sådana av större omfattning.
Departementschefen vore ense med de sakkunniga därom att vid bestämmandet
av rationaliseringens tempo största möjliga hänsyn borde tagas
till lärarnas berättigade intressen.
En av skolöverstyrelsen verkställd utredning rörande tillgången och
efterfrågan på folk- och småskollärare utvisade för närvarande ett läraröverskott
av omkring 500 folkskollärare och nära 400 småskollärarinnor.
Ett genomförande av indragningsprogrammet i den takt, som förutsatts av
folkskolinspektörerna, skulle givetvis åstadkomma en relativt stark ökning
av läraröverskottet under de närmaste läsåren, vilket överskott mot slutet
av femårsperioden skulle komma att hastigt minskas i den mån lärarexaminationen
anpassades efter lärarbehovet. Departementschefen ansåge sig
med hänsyn härtill böra biträda de sakkunnigas förslag om viss förskjutning
av de planerade tjänsteindragningarna till senare delen av femårsperioden.
Till frågan om begränsning av examinationen vid folk- och småskoleseminarierna
återkomme departementschefen i annat sammanhang.
Vederbörande lärarorganisationer hade ifrågasatt en utsträckning av de
planerade åtgärderna över en något längre tidsperiod än fem år. På grund
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
13
av svårigheterna att överblicka utvecklingen inom skolväsendet annat än
för en mycket begränsad tidsperiod syntes det icke gärna möjligt att nu
tillmötesgå detta förslag. Skulle förutsättningarna för programmets genomförande
under femårsperiodens lopp undergå väsentliga ändringar,
borde dock dessa givetvis föranleda de jämkningar i programmet, som
kunde vara erforderliga.
Frågan om ett uppskov med höjningen av pensionsåldern för folkskollärare
ansåge departementschefen sig icke böra närmare ingå på, då detta
spörsmål i sinom tid torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund hade förordat åtgärder för
rationalisering av vikarieförmedlingen i folkskolan, vilken enligt styrelsen
syntes böra överlåtas på den offentliga arbetsförmedlingen med åläggande
för skolstyrelserna att vid behov av vikarier anlita och med skyldighet
för lärarna att vid behov av arbete vända sig till denna förmedling. Detta
uppslag syntes värt allt beaktande. Av vikt vore emellertid, att icke en
anordning genomfördes, som förhindrade en prövning av sökandens lämplighet
som lärare i jämförelse med andra sökande. Det torde få ankomma
på Kungl. Hajd att efter ytterligare utredning meddela de bestämmelser
i ämnet, som prövades erforderliga och lämpliga att föreskriva med hänsyn
till vad nyss anförts. Härvid torde böra övervägas, huruvida icke som
villkor för statsbidrag till lärares avlöning, örn så erfordrades, borde stadgas
skyldighet för skolstyrelse att efterfölja de bestämmelser, som i angivet
hänseende kunde varda meddelade.
De sakkunniga förutsatte, att för genomförandet av det av dem framlagda
förslaget icke erfordrades andra förfathlingsföreskrifter än en förlängning
av giltigheten av de bestämmelser, som för innevarande budgetår vore
meddelade i kungörelsen 1940: 414 med därtill hörande anvisningar. Till
dessa anvisningar borde dock fogas anvisningar rörande elevantalet även
i lägre skolformer. De anvisningar, som härutöver kunde bliva erforderliga,
borde det få ankomma på skolöverstyrelsen att meddela. Departementschefen
delade för egen del i huvudsak de sakkunnigas sålunda uttalade
uppfattning. Departementschefen ville dock framhålla önskvärdheten av
att riktlinjerna för programmets genomförande på lämpligt sätt delgåves
även vederbörande lokala skolmyndigheter.
Skolöverstyrelsen hade ifrågasatt en ändring av § 2 mom. 3 folkskolestadgan
i syfte att främja förändring av extra ordinarie lärartjänster till
ordinarie, där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades
erforderligt. Då möjligheterna att förflytta lärare härigenom skulle i någon
mån ökas, ansåge departementschefen sig böra i anslutning till skolöverstyrelsens
förslag förutsätta, att sådan förändring av tjänster skulle kunna
ske, där så prövades lämpligt. Diirest riksdagen icke framställde erinran
däremot, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga
bestämmelser i ämnet.
I detta sammanhang ville departementschefen beröra ett annat spörsmål,
som ägde sammanhang med bestämmelserna om förflyttning av lärare. För
närvarande vore ett skoldistrikt skyldigt att utan hinder av gällande bestämmelser
örn tillsättning av folk- och småskollärare mottaga lärare från
andra skoldistrikt. Frågor uppkomme emellertid tid efter annan örn förflyttning
till tjänster inom folkskoleväsendet av lärare med folk- eller småskolekompetens
vid speciella undervisningsanstalter, såväl statliga som
14
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
statsunderstödda. Departementschefen erinrade exempelvis, att han vid
anmälan av anslagsbehovet för nästa budgetår till understöd åt högre
folkskolor (punkten 153 i 1941 års åttonde huvudtitel) förklarat sig förutsätta,
att skoldistrikt skulle vara skyldigt att mottaga lärare, som funnes
böra förflyttas från högre kommunal skola. Den minskade verksamheten
vid folk- och småskoleseminarierna kunde vidare göra det önskvärt, att
skyldighet ålades skoldistrikt att mottaga även lärare vid folk- eller småskoleseminariums
övningsskola. Understundom uppkomme även frågor örn
förflyttning till tjänster inom folkskoleväsendet av lärare vid vissa särskilda
anstalter, såsom barnhem, skyddshem och skeppsgosseskolor. Det
syntes fördenskull önskvärt att införa en allmängiltig skyldighet för skoldistrikt
att efter Kungl. Majlis prövning i varje särskilt fall till befattning
vid folkskoleväsendet mottaga lärare, som befunnes böra förflyttas från
tjänster vid statliga eller statsunderstödda undervisnings- eller andra anstalter.
Därest riksdagen icke framställde erinran mot det anförda, torde
det få ankomma på Kungl. Majit att meddela de föreskrifter i angivna
syfte, som kunde befinnas erforderliga.
Vad de sakkunniga anfört rörande de ekonomiska konsekvenserna av
rationaliseringsprogrammets genomförande hade icke givit departementschefen
anledning till erinran.
Motionen II: 288.
I motionen II: 288 anföras vissa betänkligheter ur befolkningspolitisk
synpunkt mot det framlagda rationaliseringsprogrammets genomförande.
De föreslagna skolindragningarna innebure en anpassning till minskat
barnantal i ett stort antal skolor och tedde sig därför i första hand som
helt och fullt rationella. Emellertid måste man med stöd av redan vunna
erfarenheter räkna med att just denna anpassning komme att öka tempot
i befolkningsförskjutningarna. Ytterligare sänkt födelsetal och starkare
flyttning från landsbygden syntes kunna bliva en följd av de föreslagna
åtgärderna. En hårt driven skolrationalisering kunde ytterligare förstora
de orsaker, som i främsta rummet motiverade rationaliseringen.
Erfarenheterna från tidigare mer eller mindre lokalt, av ekonomiska skäl
genomförda skolindragningar bekräftade att indragning av skolor i avlägset
liggande eller eljest isolerade bygder medförde, att befolkningen i dessa
bygder begränsade sitt barnantal, och att den själv efterhand flyttade
fram till de större samhällen, där skolorna vore belägna.
Det synes i hög grad sannolikt, att en skolrationalisering av den omfattning,
som den i förevarande proposition förordade femårsplanen innebure,
komme att kraftigt påskynda den nämnda omflyttningen. Ville samhället
vidmakthålla den nuvarande bebyggelsens huvudsakliga omfattning
och utsträckning, måste samhället icke blott anpassa sig efter vad
som skedde, utan pröva örn det genom egna åtgärder kunde hindra en
olycksdiger utveckling att fortsätta. Ur denna synpunkt förefölle en massindragning
av skolor i avsides belägna eller eljest isolerade bygder liktydig
med understöd åt avfolkningstendenserna. Ville man inte ge ett sådant
understöd, så borde indragningarna ske med mycket större varsamhet och
omtanke än som påkallas av statsfinansiella skäl eller allmänna rationaliseringssynpunkter.
Statsutskottets utlåtande Nr lftS.
15
Beträffande de små skolorna ute i de glesbebodda bebyggelseområdena
förtjänade ännu en synpunkt beaktande. Dessa skolor fyllde — såsom flera
domkapitel uttalat i sina yttranden över besparingssakkunnigas förslag
— även uppgiften som kulturhärdar för dessa områden. Skolan hade ofta
blivit centrum för de ungdomar inom bygden, som velat i studiecirklar och
ungdomsorganisationer fostra och utbilda sig själva. Skolindragningar av
den föreslagna omfattningen skulle komma att beröva dessa bebyggelseområden
den hållpunkt för ungdomsfostran och bygdekultur, som skolorna
ovedersägligen varit, och detta utan att det sattes något annat i
stället.
Innan riksdagen i den utsträckning, som Kungl. Majit föreslagit, gåve
sitt bifall till skolindragningar, borde sålunda enligt motionärernas mening
de befolkningspolitiska konsekvenserna därav övervägas och beaktas, så att
all möjlig varsamhet iakttoges vid rationaliseringens genomförande. Ekonomiska
eller teoretiskt pedagogiska synpunkter finge här icke tillmätas den
avgörande vikten.
Utskottet har i likhet med departementschefen funnit erforderligt, att
det pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet fortsättes samt
att detsamma bedrives med större planmässighet och enhetlighet än hittills.
Folkskolans besparingssakkunniga hava påvisat förekomsten av ett
icke ringa antal läraravdelningar, i vilka lärjungeantalet är så lågt, att
deras bibehållande icke kan anses försvarligt ur vare sig pedagogiska eller
ekonomiska synpunkter. På sätt de sakkunniga föreslagit bör därför även
enligt utskottets mening uppgöras en plan för genomförandet av de organisationsändringar,
som under loppet av de fem närmast följande budgetåren
synas böra vidtagas. Givetvis böra dock förutsättningarna för varje särskild
organisationsändring, såsom de sakkunniga och departementschefen
framhållit, i vanlig ordning prövas av vederbörande myndigheter under
hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de allmänna riktlinjer
för bedömandet i de särskilda fallen av aktuella rationaliseringsåtgärder,
som uppdragits av de sakkunniga och förordats av departementschefen.
Utskottet har dock i likhet med departementschefen funnit det
angeläget att understryka vikten av att varsamhet iakttages vid tillämpningen
av dessa allmänna riktlinjer, särskilt när det gäller indragning av
skolor. Utskottet får erinra, att riksdagen redan år 1935 uttalade sig i denna
riktning. Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande, att
bibehållandet av en småskola av b-form mången gång får anses försvarligt
eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något understiga tio.
Likaså finner utskottet särskild aktsamhet av nöden vid avgörandet av
frågor örn indragning av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder, där
skolan ej sällan torde spela en icke oväsentlig roll såsom ett centrum för
det kulturella livet på orten och där skolans indragande måhända — såsom
i motionen II: 288 frainhålles — skulle komma att verka såsom en bidra
-
Utskottet.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
gande faktor till traktens avfolkning. Med vad sålunda anförts torde motionen
II: 288 få anses besvarad.
Såsom de sakkunniga framhållit, synes besparingsprogrammets genomförande
komma att medföra, att det övervägande antalet därav berörda
barn bomme i åtnjutande av undervisning i bättre skolformer. Ur pedagogisk
synpunkt kunna de föreslagna åtgärderna därför måhända i stort
sett få anses såsom en vinning för skolväsendet. Ur ekonomisk synpunkt
har kalkylerats med en besparing av omkring 5,000,000 kronor per år
efter besparingsprogrammets fulla genomförande, varvid hänsyn tagits även
till kostnaderna för centralisering, vilka nästan undantagslöst förutsätta
anordnande av skolskjutsar eller inackordering. Departementschefen har
framhållit de särskilda svårigheter, som i nuvarande tidsläge härvid mötte
och som borde föranleda till varsamhet vid prövningen av centraliseringsfrågorna.
Utskottet, som biträder vad departementschefen i berörda avseende
anfört, vill för egen del därjämte framhålla, att centraliseringsåtgärder
av det omfång, varom nu är fråga, även torde medföra starkare
krav på den genom det allmännas försorg anordnade skolbarnsbespisningen.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad
på detta problem och är beredd att vidtaga de åtgärder på nämnda område,
som må befinnas påkallade.
Departementschefen har förordat en ändring i folkskolestadgan i syfte
att främja förändring av extra ordinarie lärartjänster till ordinarie, där så
med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövas erforderligt; härigenom
skulle nämligen möjligheterna att förflytta lärare ökas. Utskottet
har icke något att erinra mot en dylik åtgärd under förutsättning att
ordinarie tjänster inrättas endast där ett stadigvarande behov kan anses
föreligga.
I övrigt har vad departementschefen i detta sammanhang anfört och
förordat icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.
2. Utvidgad användning av skollienisinstitutionen.
Enligt kungörelsen 1936: 202 utgår statsbidrag till uppförande och inredning
av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier
med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer.
Skolhemmet skall vara avsett för minst 20 och i regel högst 40 barn.
Bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning hava alltsedan år 1919
anvisats i regel varje budgetår, senast för budgetåret 1939/40 med 250,000
kronor.
Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag innebär, att å tilläggsstat II för
innevarande budgetår skulle för ifrågavarande ändamål anvisas ett reservationsanslag
(B) av 300,000 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
17
Departementschefen har till stöd härför erinrat om svårigheterna att
för närvarande anordna inackordering av skolbarn och skolskjutsar. Den
föreliggande utredningen rörande fortsatta rationaliseringsåtgärder inom
folkskoleväsendet hade visat betydelsen av att skolhem i ökad utsträckning
användes i stället för skolskjutsar eller inackordering i enskilda hem.
Med hänsyn härtill förelåge enligt departementschefens mening starka skäl
för ett återupptagande av denna bidragsverksamhet.
Departementschefen har vidare framhållit, bland annat, att i allmänhet
sådana byggnadsföretag borde vid fördelningen av de tillgängliga anslagsmedlen
tillerkännas förtursrätt, som kunde vara ägnade att nedbringa det
allmännas utgifter för skolväsendet eller i varje fall icke medföra en ökning
av dessa utgifter.
De sakkunniga hade framhållit såsom önskvärt, att skoldistrikt, vilka
med bidrag av statsmedel anordnat skolhem, ålades skyldighet att, där
så prövades lämpligt, i mån av utrymme i skolhemmet mottaga barn även
från annat skoldistrikt, eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag. Ett genomförande
av detta förslag syntes kunna i hög grad underlätta strävandena
att i de trakter, där skolhem uppfördes med understöd av statsmedel,
på ett ändamålsenligt sätt ordna skolväsendet. Förslaget biträddes därför
av departementschefen.
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag tillstyrkes av utskottet, som icke
heller funnit anledning till erinran mot departementschefens i detta sammanhang
gjorda uttalanden.
3. Skoldistriktsindelningen lii. m.
I förevarande kapitel har inledningsvis erinrats om gällande bestämmelser
rörande indelningen i skoldistrikt samt örn möjligheterna för primärkommuner
att för vården av folkskoleväsendet bilda s. k. kyrkliga samfälligheter
eller skolförbund. Det konstateras, att dessa möjligheter hittills i
mycket ringa utsträckning utnyttjats. Frågan om bildande av kommunalförbund
för tillgodoseende av rationaliseringskrav inom folkskoleväsendet hade
tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framhöll
1927 års riksdag (skrivelse nr 296), att det för beredande av utökade möjligheter
till indragning av skolor och skolavdelningar vore av stor vikt,
att frågan örn inrättande av kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets
krav mera beaktades. I anledning härav framlade skolöverstyrelsen
år 1930 ett förslag, som innebar att folkskolinspektörerna skulle tillerkännas
rätt att taga initiativ till bildande av kommunalförbund för skolväsendets
tillgodoseende. Förslaget ledde emellertid icke till något positivt
resultat, huvudsakligen beroende på, förutom att dess realiserande ansågs
komma att få ringa praktisk betydelse för syftemålets främjande, att
någon författningsändring i ämnet icke borde komma till stånd med hän
-
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 19//1. 6 sami. Nr 128.
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 138.
syn till det inom skattentjämningsberedningen då pågående arbetet. Skatteutjämningsberedningen
framlade sedermera i sitt principbetänkande (statens
offentliga utredningar 1933: 4, sid. 63 ff.) ett förslag, enligt vilket den
nuvarande skoldistriktsindelningen helt skulle slopas. Skoldistriktet skulle
i stället sammanfalla med landstingsområdet och bestämmanderätten i frågor
rörande skolväsendets organisation m. m. förbehållas staten. Ej heller
detta förslag har lett till några åtgärder.
Vidare erinras örn att 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr 387) hemställt,
att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning, med beaktande av
de av konstitutionsutskottet i dess vid skrivelsen fogade betänkande nr 18
anförda synpunkterna, av frågan örn ändrad kommunal lagstiftning, syftande
till en rationell kommunal indelning. I utskottsutlåtandet hade anförts
bland annat, att det förevarande spörsmålet visserligen till en del redan vore
under övervägande inom vissa statliga kommittéer, främst kommunalskatteberedningen
och socialvårdskommittén, men dessa kunde, med de för dem
nu givna direktiven, icke pröva föreliggande fråga annat än ur vissa speciella
synpunkter, vilket icke kunde vara tillräckligt för en lösning av ett
så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande.
Slutligen erinras om att även bestämmelserna i folkskolestadgan lade hinder
i vägen för rationaliseringsåtgärder i fråga örn små kommuner
med endast en skola. Sålunda stadgas i § 1 mom. 2 folkskolestadgan:
»I
varje skoldistrikt såväl i stad som på landet skall finnas en eller, där
förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera folkskolor.
Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, skola jämväl småskolor
inrättas till det antal, som finnes behövligt.»
Folkskolans besparing ssakkunniga hava framhållit, att de nuvarande bestämmelserna
ofta förorsakade en överorganisation, vilken medförde onödiga
kostnader. De sakkunniga hade emellertid i sakens nuvarande läge
icke ansett sig böra närmare ingå på frågan örn en ändrad distriktsindelning.
Däremot hava de sakkunniga förordat vissa ändringar i folkskolestadgan
i syfte att utsträcka den enligt § 6 mom. 3 gällande skyldigheten
för skoldistrikt att låta barn från ett skoldistrikt åtnjuta undervisning inom
ett annat till att avse samtliga barn inom distriktet.
Stadgandet i § 1 mom. 2 folkskolestadgan innebure, i vad detsamma
avsåge egentlig folkskola, väl närmast ett åläggande för varje skoldistrikt
att upprätthålla minst en folkskola. Denna kategoriska föreskrift torde
hava varit påkallad av de förhållanden, som varit rådande på den tid, då
denna bestämmelse tillkom. Det hade då gällt att genom ett ofrånkomligt
påbud tillgodose de angelägnaste behoven i fråga örn folkundervisningen.
Numera vore förhållandena sådana, att ett dylikt påbud icke blott kunde
anses obehövligt utan det vore, i vissa fall, även till hinder för skolväsendets
rationella ordnande. Det kunde också sägas, att bestämmelsen, som
ursprungligen avsetts att innebära ett åläggande, numera av skoldistrikten
Statsutskottets utlåtande Nr 128. 19
närmast uppfattades så, att de genom densamma tillförsäkrades en rättighet.
Åt bestämmelsen torde i allmänhet givas den tolkningen, att minst en
egentlig folkskola måste finnas inom varje skoldistrikt, men att småskoleavdelning
ej ovillkorligen behövde vara inrättad. Det vore emellertid uppenbart,
att bestämmelsen, även örn den tillämpades i enlighet med sagda
tolkning, med nuvarande lydelse komme att i vissa fall utgöra hinder för
genomförandet av en rationell skolorganisation.
Är 1938 funnes 160 landskommuner med en folkmängd av högst 300 och
169 med en folkmängd av 300—400. Med nuvarande låga födelsetal kunde
det inträffa, att barnantalet i ett skoldistrikt icke ens motiverade upprätthållandet
av en skola av B 3-form. Den lämpligaste och för övrigt enda
rationella anordningen i dylika fall vore, att skolan nedlades och barnen
hänvisades till sådan närbelägen skola i annat skoldistrikt, där barnen kunde
beredas plats. För genomförandet av en sådan anordning syntes emellertid
§ 1 mom. 2 folkskolestadgan utgöra hinder. Vederbörande statliga organ
torde i varje fall icke äga befogenhet att medgiva undantag från stadgandet,
att minst en folkskola skulle finnas i varje skoldistrikt, och ännu mindre
föreskriva, att ett skoldistrikts enda folkskola skulle nedläggas.
I regel torde i de fall, då en skola indroges, skolskjutsanordningar eller
inackordering av skolbarn bli erforderliga. Statsbidrag härtill komme väl
även att sökas. Den omständigheten, att dylikt statsbidrag till skolskjutsar
eller inackordering avsåge att möjliggöra barnens undervisning inom annat
skoldistrikt än det, som ingåve ansökan därom, syntes icke böra utgöra
hinder för utgående av statsbidrag i åsyftade fall. De nuvarande statsbidragsbestämmelserna
torde också utan ändring kunna tillämpas även beträffande
här ifrågavarande anordningar.
Framställningar rörande hänvisning av samtliga skolpliktiga barn inom
ett skoldistrikt till ett annat borde handläggas av domkapitlet, då de skoldistrikt,
vilka berördes av anordningen, förklarade sig icke hava något att
erinra mot densamma.
Annorlunda bleve förhållandet i sådana fall, då skoldistrikten motsatte
sig genomförandet av anordningen, och ett åläggande sålunda måste ske.
En sådan åtgärd innebure ett mycket starkt ingripande i skoldistriktens
rätt att bestämma över sitt skolväsen. Särskilt gällde detta beträffande de
skoldistrikt, från vilka samtliga folkskolpliktiga barn överfördes och som
därefter komme att sakna egen folkskola. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga
funnit sig böra förorda, att framställningar, som avsåge dylika fall,
skulle bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.
Beträffande frågan örn ersättning åt skoldistrikt, som
mottager barn från annat skoldistrik t, hava de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som framträda vid organisationsförändringar, vilka påkalla
nu ifrågavarande anordningar, icke är möjligt att uppgöra detaljerade bestämmelser
för reglering av i förekommande fall utgående ersättning. Frågan
om ersättningens storlek måste därför prövas under hänsynstagande till i
varje särskilt fall föreliggande omständigheter.
Skolöverstyrelsen har betonat, att frågan om en ny skoldistriktsindelning
allt mer trängde till en lösning. Skolväsendets såväl organisation som
20
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
administration krävde numera av praktiska och ekonomiska skäl en indelning,
som uteslöte möjlighet för ett befolkningsområde med ett eller ett par
hundratal invånare att utgöra eget skoldistrikt. Det vore möjligt, att denna
fråga vore ett detalj spörsmål i ett större frågekomplex, vilket icke kunde
lösas annat än i samband med frågan örn ändrad kommunal indelning, avseende
även andra förvaltningsgrenar än folkskoleväsendet, något som överstyrelsen
dock för sin del icke kände sig helt övertygad om. Skulle så dock
anses vara fallet, vöre det med hänsyn till landets skolekonomiska intressen
starkt av nöden, att spörsmålet snarast upptoges i hela dess vidd.
Bestämmelserna i folkskolestadgan om de provisoriska anordningar, som
tills vidare måste tillämpas för åstadkommande av en mera rationell skolorganisation,
måste emellertid kompletteras i den riktning, som de sakkunniga
föresloge och som skulle möjliggöra ordnandet av gemensamt skolväsen
för ett eller flera skoldistrikt i större utsträckning än för närvarande
kunde ske. Härvid syntes emellertid böra beaktas, att ej blott det mottagande
utan även det avlämnande skoldistriktet skulle kunna hållas
skadeslöst för eventuella, av gemensamheten förorsakade kostnader.
Domkapitlen hava icke i huvudsak framställt erinringar mot de sakkunnigas
förslag. Flertalet av dem hava emellertid understrukit vikten av att
stor försiktighet iakttages vid indragning av skoldistrikts enda skola. Vidare
framhålles, att hänsyn bör tagas till de ekonomiska uppoffringar, som ett
skoldistrikt ofta gjort för sin skola. Några domkapitel ha även påpekat
riskerna för avfolkning genom skolmdragningarna. Domkapitlet i Västerås
har ansett, att indragning av ett skoldistrikts enda skola ej borde ske mot
församlingens önskan, med mindre barnantalet vore särskilt lågt, t. ex. varaktigt
understege åtta. Domkapitlet i Göteborg har icke velat motsätta sig
de sakkunnigas förslag i och för sig men har funnit det ur den kommunala
självstyrelsens synpunkt olyckligt och otillbörligt, om därigenom ett skoldistrikt
skulle berövas allt inflytande beträffande barnens skolgång. Vid
behov av indragning av ett distrikts enda skola borde i stället först undersökas
möjligheten av att sammanslå vederbörande kommun med annan
kommun till ett gemensamt skoldistrikt, varigenom kommunens och föräldrarnas
berättigade intressen på inflytande över skolans organisation kunde
tillgodoses.
Departementschefen har för egen del anfört:
Den föreliggande utredningen gåve vid handen, att statsverket genom den
nuvarande mindre rationella skoldistriktsindelningen, främst förekomsten av
ett stort antal små skoldistrikt, tillskyndades avsevärda årliga merutgifter
för folkskoleväsendet. Utan tvivel hade det ur olika synpunkter varit lämpligast,
om dessa olägenheter kunnat undanröjas antingen genom utvidgad
tillämpning av kommunalförbundsinstitutionen och av möjligheterna att
sammanföra kommuner till större förvaltningsenheter eller genom en rationell
lösning av den senast av 1939 års lagtima riksdag uppmärksammade
frågan örn en allmännare reglering av den kommunala indelningen i syfte
att få till stånd lämpligare enheter för den kommunala självstyrelsen. De nu
gällande lagbestämmelserna om kommunal gemenskap hade för folkskoleväsendets
del i praktiken visat sig i stort sett verkningslösa och torde icke
utan en ingripande revision och en ändrad inställning från kommunernas
sida till hela denna fråga bli av någon verklig betydelse. En allmän reglering
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
21
av den kommunala indelningen krävde en grundlig och tidsödande undersökning
av liela frågekomplexet och torde, även örn en utredning inom den
närmaste tiden skulle igångsättas, först örn några år kunna genomföras.
Departementschefen hade fördenskull övervägt lämpligheten av att till fristående
omprövning upptaga frågan örn skoldistriktsindelningen men hade
kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl talade för att denna
fråga borde lösas i samband med den större frågan örn ändrad kommunal
lagstiftning, syftande till en rationell kommunindelning.
Under sådana omständigheter funne departementschef en. sig böra i likhet
nied de i ärendet hörda myndigheterna förorda de sakkunnigas föreliggande
förslag, vilket innebure, att jämväl ett skoldistrikts enda skola skulle kunna
även mot distriktets bestridande nedläggas och barnen hänvisas till undervisning
inom annat distrikt. De av de sakkunniga ifrågasätta^ detaljföreskrifterna
torde icke böra här närmare skärskådas. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att i sinom tid efter skolöverstyrelsens hörande meddela
erforderliga bestämmelser i ämnet. I detta sammanhang ville departementschefen
endast nämna, att han ej på grundval av den nu föreliggande utredningen
vore beredd att taga ställning till skolöverstyrelsens förslag, att även
avlämnande skoldistrikt skulle hållas skadeslöst för eventuella av anordningen
betingade kostnader.
Den nuvarande skoldistriktsindelningen lägger uppenbarligen mången
gång hinder i vägen för en rationell skolorganisation.- Det sedan länge framträdande
önskemålet om en ändring av dessa förhållanden har vunnit förnyad
aktualitet och skärpa genom det alltmer ökade behovet av rationaliseringsåtgärder
inom folkskoleväsendet. Utskottet håller emellertid i likhet
med departementschefen före, att övervägande skäl tala för att frågan örn
en ändring av skoldistriktsindelningen icke lämpligen bör lösas annat än i
samband med den större frågan örn en rationellare kommunindelning överhuvudtaget,
varom 1939 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 387 begärt utredning.
Utskottet kan fördenskull icke biträda det i motionen II: 287 gjorda
yrkandet, att riksdagen nu skulle hemställa hos Kungl. Majit örn en speciell
utredning rörande skoldistriktsindelningen. Utskottet vill emellertid
framhålla vikten av att nyssberörda, av 1939 års lagtima riksdag begärda
utredning snarast möjligt kommer till stånd.
Intill dess ovannämnda fråga örn åstadkommande av en ändamålsenligare
indelning på det kommunala området vunnit sin lösning, måste, såvitt utskottet
kan bedöma, de av folkskolans besparingssakkunniga och departementschefen
ifrågasatta åtgärderna betraktas såsom ett av ekonomiska skäl
betingat provisorium, som i brist på andra och ur principiell synpunkt mera
tilltalande utvägar torde kunna godtagas såsom en övergångsanordning
till ett mera definitivt system. Utskottet har sålunda icke velat motsätta
sig, att föreskrifter meddelas av den innebörd, departementschefen förordat.
Utskottet får dock särskilt betona vikten av varsamhet vid utövandet av
den befogenhet, som därigenom skulle tilläggas Kungl. Majit, att även mot
ett skoldistrikts önskan besluta örn nedläggandet av den enda folkskolan
Utskottet.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
inom distriktet och de skolpliktiga barnens hänvisande till ett annat skoldistrikt.
Det vöre enligt utskottets mening att föredraga, om vederbörande
kommuner i stället använde sig av möjligheten att bilda kommunalförbund
eller eljest sökte träffa frivillig överenskommelse. I detta sammanhang får
utskottet även framhålla angelägenheten av att den av skolöverstyrelsen
berörda frågan om ersättning åt det avlämnande skoldistriktet för av ifrågavarande
anordning orsakade kostnader i fortsättningen uppmärksammas.
4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster.
Folkskolans besparingssakkunniga hava föreslagit vissa åtgärder i syfte
att möjliggöra indragning av lärartjänst, som är förenad med organist- eller
klockarsyssla eller bådadera.
De grundläggande bestämmelserna om villkor för folkskollärar^ änsts
förenande med organist- och klockarsysslor återfinnas i folkskolestadgan,
§ 27. Ordningen för tillsättande av i vederbörlig ordning förenad tjänst åter
regleras dels av en särskild lag den 6 april 1894 (nr 14) angående ändring i
gällande stadganden örn tillsättning av organist- och klockarbefattningar,
vilken lag har kyrkolags natur, dels ock av stadgan den 4 maj 1894 (nr 20),
vilken senare utfärdats av Kungl. Majit med stöd av bestämmelserna i
nämnda lag.
Folkskolestadgan § 27 bär i sin helhet följande lydelse:
1. Lärarbefattning i folkskolan må, i den ordning här nedan sägs, kunna
förenas med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor; börande
i sådant fall innehavaren av dylika förenade befattningar i första rummet
ägna sin tid och sina krafter åt skollärar!jönsten samt, såvitt nödigt
prövas, genom särskild med kyrkoherdens och församlingens samtycke utsedd
persons biträde uträtta förefallande, till de andra befattningarna hörande
göromål.
2. Har sådan förening av befattningar, som i mom. 1 sägs, av församling
beslutats, skall församlingen göra anmälan örn beslutet hos domkapitlet
och tillika meddela fullständig upplysning om de för var av organistoch
ldockarsysslorna anslagna löneförmåner; åliggande det domkapitlet
att, med fästat avseende å de krav, som på ifrågavarande befattningar böra
ställas, och därå, huruvida de för organist- och klockarbefattningarna anslagna
löneförmåner äro tillräckliga till avlönande av sådant biträde, varom
i mom. 1 förmäles, pröva och avgöra, om den ifrågavarande föreningen
må, så länge de uppgivna löneförmånerna utgå, äga rum.
3. Har folkskollärarbefattning i vederbörlig ordning förenats med organist-
eller klockarsyssla eller med båda före det kungörelsen i förevarande
ämne den 4 maj 1894 trätt i tillämpning, skall, när befattningarna bliva
lediga, församlingen, därest den fortfarande önskar, att desamma må vara
förenade, hos domkapitlet göra sådan anmälan, varom i mom. 2 sägs.
De sakkunniga hava ifrågasatt sådan ändring av § 27 folkskolestadgan, att
domkapitlet ålägges att, innan framställning örn förenande av tjänster av
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
23
ifrågavarande slag av domkapitlet upptages till avgörande, inhämta yttrande
i ärendet av vederbörande lokala skolmyndighet och statens folkskolinspektör.
Vidare föreslå de sakkunniga införande i folkskolestadgan av bestämmelser
av innebörd, att då förenad tjänst blir ledig, frågan om dess bibehållande
skall upptagas till prövning i samma ordning som enligt § 19 mom. 1
gäller för ledigbliven vanlig lärartjänst vid distriktets skolor.
Slutligen hava de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra
förflyttning av lärare, som innehar förenad tjänst.
Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig över ovan angivna förslag, hava
samtliga framhållit behovet av förändringar på ifrågavarande område och
att innehavare av förenade tjänster icke borde i fråga om skyldigheten att
underkasta sig tvångsförflyttning få intaga någon undantagsställning. Att
ekonomiskt vederlag dock borde utgå för förlusten av de kyrkliga tjänsterna
understrykes.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Statskontoret har förklarat sig icke finna författningsenliga hinder möta
för tvångsförflyttning av innehavare av s. k. förenade tjänster. Ej heller
syntes tvångsförflyttad innehavare av sådan tjänst vara utan vidare berättigad
till ersättning av statsmedel för de avlöningsförmåner, som utginge
å organist- eller klockarbefattningar.
Flertalet domkapitel hava ur principiell synpunkt icke funnit anledning
till erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Domkapitlet i Uppsala
har dock för närvarande ställt sig avvisande mot förslaget och domkapitlet
i Linköping har givit uttryck åt stor tveksamhet gentemot de sakkunnigas
förslag. Åtskilliga domkapitel hava understrukit nödvändigheten
av den största varsamhet och hänsynsfullhet vid prövningen av hithörande
frågor. Domkapitlet i Göteborg har uttalat tveksamhet örn lämpligheten
att förflytta lärare, som redan innehade förenad tjänst, men tillstyrkte i
övrigt de sakkunnigas förslag under betonande av vikten av att i varje särskilt
fall tillbörlig hänsyn toges till församlingens intressen.
Departementschefen anför för egen del:
De sakkunniga hade föreslagit införande i § 27 folkskolestadgan av en
uttrycklig föreskrift örn att vederbörande domkapitel, innan domkapitlet
medgåve tjänsteförening av detta slag, hade att inhämta yttranden av vederbörande
kommunala skolmyndighet ävensom av statens folkskolinspektör.
I princip vore departementschefen ense med de sakkunniga om att dessa
myndigheter borde tillförsäkras inflytande vid avgörandet av frågor om
tjänsteförening och tillstyrkte, att föreskrifter meddelades i sådant syfte i
anslutning till de sakkunnigas förslag.
Av mera komplicerad natur vöre frågan örn indragning av lärartjänst,
vars förening med kyrkomusikerbefattning en gång beslutats. Vid prövning
av sådana frågor vore det, såsom i utredningen framhållits, nödvändigt
att handla med den största varsamhet, så att icke församlingens berättigade
intressen träddes för nära. I den mån en frivillig överenskommelse i ämnet
vore möjlig att åstadkomma, borde givetvis hinder icke möta för en upplösning
av föreningen och folkskollärar^ iinstens indragning. I syfte att få
24
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
en prövning till stånd av behövligheten att bibehålla tjänster av detta slag
torde i anslutning till de sakkunnigas förslag böra meddelas föreskrift av
innebörd, att sådan prövning skulle äga rum vid varje tillfälle, då dylika
förenade tjänster bleve lediga. Lämpligen torde sådan prövning böra ske
huvudsakligen i den ordning, som angåves i folkskolestadgan § 27 med de
ändringar däri, som av departementschefen i det föregående förordats.
Skulle vid sådan prövning enighet mellan vederbörande icke kunna uppnås,
torde det i sista hand böra ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande
i ärendet. Departementschefen förutsatte, att upplösning av tjänsteförening
icke komme att mot församlingens bestridande föreskrivas i sådana fall, då
församlingen därigenom skulle komma att oskäligt betungas av nya utgifter.
Fråga om indragning av folkskollärar^ änst, som vore förenad med
klockar- och organistsyssla, kunde givetvis bli aktuell även i andra fall än
vid tjänsteinnehavarens avgång. Frågan örn indragning av förenad tjänst
i sådana fall sammanhängde med spörsmålet arn förflyttning av tjänstens
innehavare. De sakkunniga hade i sådant hänseende förutsatt, att även
tvångsförflyttning borde kunna komma i fråga. Emellertid ville departementschefen
framhålla, att de bestämmelser rörande tvångsförflyttning,
som gällde i fråga om vanliga lärartjänster, hittills icke tillämpats i fråga
örn förenade tjänster, enär det synts tveksamt, om sådan förflyttning med
nu gällande lagbestämmelser kunde föreskrivas. Då denna fråga syntes böra
regleras först i samband med en allmän revision av bestämmelserna om
tjänsteförening, ville departementschefen icke nu ifrågasätta åtgärder i den
av de sakkunniga föreslagna riktningen. Däremot syntes åtgärder för underlättande
av frivillig förflyttning vara på sin plats. Departementschefen
förordade i^ sådant hänseende, att Kungl. Majit skulle äga medge skälig
ersättning åt innehavare av förenade tjänster, som för möjliggörande av
föreningens upplösning frivilligt läte sig förflytta till annan tjänst, även
för de löneförmåner han i egenskap av innehavare av kyrklig syssla av
ifrågavarande slag skulle mista. Ersättningen borde uppenbarligen icke
utmätas så, att de sammanlagda inkomsterna vid den nya befattningen
överstege hans förutvarande löneinkomster.
o Därest riksdagen icke framställde erinran mot vad departementschefen
sålunda anfört, torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder,
som för vinnande av det avsedda syftet kunde befinnas påkallade.
Vad departementschefen i förevarande hänseende anfört och förordat
föranleder icke någon erinran från utskottets sida.
II. Utsträckning av nmlervi anin gsskyldi gil eten.
En höjning av folk- och småskollärares undervisningsskyldighet för
vecka har tidigare diskuterats från två olika utgångspunkter. Dels har
ifrågasatts en generell höjning av undervisningsskyldigheten
för folk- och småskollärare i syfte att ernå
besparingar för det allmänna. Dels har föreslagits en särskild
höjning av un d ervis ningsskyldigheten för vissa
Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.
25
småskollärare i syfte att uttaga kompensation för den höjda lönegradsplacering,
som kommit och framdeles kommer dessa lärare till del utan
motsvarande ökning av den årliga lästiden.
a) Generell höjning av undervisningsskyldigheten lör
folk- och småskollårare.
I samband med det hösten 1939 inledda besparingsarbetet togs under
övervägande att generellt höja den för folk- och småskollärare stadgade
undervisningsskyldigheten i syfte att vinna besparingar. I ''propositionen
1940:155 lämnades en redogörelse för den i ämnet verkställda utredningen.
Skolöverstyrelsen hade på anförda skäl ansett, att för det dåvarande ingen
ändring borde ske, medan statskontoret funnit, att en utökning av tjänstgöringsskyldigheten
borde tagas under övervägande.
För egen del erinrade departementschefen, att om man ville i besparingssyfte
utkräva en ökad arbetsprestation av folkskolans lärare, vore man hänvisad
till att inrikta sig på de speciella undervisningsuppgifter, som nämnda
lärare fullgjorde mot särskild ersättning. Härvid syntes bland annat kunna
bli fråga om slöjdundervisningen och den särskilda undervisningen mot
timlärararvode. Genom en generell höjning av folk- och småskollärares
högsta undervisningsskyldighet skulle lärarna i större utsträckning än nu
komma att fullgöra sådan undervisning utan arvode.
Ehuru en åtgärd i antydd riktning av besparingsskäl syntes befogad,
vore departementschefen icke beredd att på grundval av den föreliggande
utredningen taga slutlig ställning till spörsmålet. Ytterligare utredning rörande
verkningarna av en dylik åtgärd syntes erforderlig. Departementschefen
förklarade sig ämna framdeles ånyo anmäla denna fråga, som torde
kunna underställas 1941 års riksdag.
Riksdagen (skrivelse nr 216) förklarade sig för sin del icke hava något
att erinra mot den i utsikt ställda utredningen.
Skolöverstyrelsen har nu framlagt förnyad utredning i frågan och med
stöd av densamma förklarat sig icke kunna förorda en generell utsträckning
av undervisningsskyldigheten.
En utsträckning av undervisningsskyldigheten torde icke i första hand
böra ifrågasättas för småskolans lärare, vilka redan fått sin faktiska tjänstgöring
ökad i icke ringa mån. Närmare till hands syntes ligga en ökning av
antalet undervisningstimmar för folkskollärare till exempelvis 32 för vecka.
I nuvarande statsfinansiella läge kunde i och för sig skäl anföras för en
sådan utsträckning av undervisningsskyldigheten. Då överstyrelsen trots
detta icke kunde förorda en dylik lindring, vore det framför allt med tanke
på skillnaden i arbetsvillkor för å ena sidan städernas och de stadsliknande
samhällenas lärare samt å andra sidan lärarna på den rena landsbygden.
Den utsträckta tjänstgöringen skulle nämligen ofta eller i flertalet fall
kunna uttagas av landsbygdens lärare genom fullgörande av timlärartimmar
vid förstiirkningsanordningar samt slöjdundervisning. Däremot skulle
en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten knappast i realiteten få större
betydelse för städernas och de stadsliknande samhällenas lärare. Å dylika
26
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
orter vore i allmänhet särskilda slöjdlärare anställda, och antalet timlärartimmar,
vilket kunde användas som utfyllnad, vore ringa. Givetvis kunde
så småningom beträffande slöjdundervisningen en ändring inträda därigenom,
att statsmakterna i fortsättningen vägrade skoldistrikten att anställa
särskilda slöjdlärare. Överstyrelsen hade anbefallts att verkställa
utredning i denna fråga. Men i vart fall skulle det för närvarande och för
avsevärd tid framåt bli omöjligt att i mera väsentlig utsträckning uttaga
ökad tjänstgöringsskyldighet av den lärargrupp, varom nu vore fråga.
Statskontoret har förordat en utsträckning av undervisningsskyldigheten
inom folkskoleväsendet. I likhet med överstyrelsen ansåge statskontoret
dock, att någon ytterligare ökning för småskolans lärare icke nu borde
genomföras. Beträffande den omfattning, i vilken antalet undervisningstimmar
för folkskollärarna borde ökas, ville statskontoret för närvarande
begränsa sig till att förorda, att undervisningsskyldigheten för folkskollärare
bestämdes till högst 32 veckotimmar.
Departementschefen har framhållit, att på den av statskontoret ifrågasatta
vägen skulle kunna för statsverket ernås en besparing av minst 500,000
kronor. Då emellertid en faktisk ökning av tjänstgöringsskyldigheten för
lärare vid folkskoleväsendet redan inträtt på grund av de åtgärder för inräkning
i denna skyldighet av slöjd- och timlärartjänstgöring, som redan
vidtagits, ansåge departementschefen sig icke böra framställa förslag örn
en allmän utökning av tjänstgöringsskyldigheten för folk- och småskollärare,
innan närmare erfarenhet vunnits rörande verkningarna av dessa
åtgärder.
Utskottet ansluter sig till den av departementschefen i denna fråga
hävdade uppfattningen.
b) Höjning av undervisningsskyldigheten för vissa
småskoll ifrare.
Det år 1937 fattade beslutet om lönereglering för folk- och småskollärare
innebar för folkskollärarnas del, att lönegradsplaceringen direkt anknöts
till den årliga lästiden i vederbörande skoldistrikt. För småskollärarnas
del åter innebar beslutet, att dessa lärare — efter vissa övergångsår
— skulle placeras i lönegraden A 9 oavsett den årliga lästidens längd.
Under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 skulle enligt nämnda
övergångsbestämmelser ordinarie småskollärare hänföras till lönegraden A 9,
A 8 eller A 7 allteftersom den årliga lästiden utgjorde 39 veckor, mellan
36 och 39 veckor ellér högst 36 veckor. Under tiden den 1 juli 1940—den
30 juni 1942 äro småskollärare placerade i lönegraden A 9 vid 39 veckors
lästid och i lönegraden A 8 vid en lästid understigande 39 veckor; lönegraden
A 7 förekommer således ej längre, oavsett huruvida lästiden understiger
36 veckor. Efter den 1 juli 1942 skola samtliga småskollärare tillhöra
lönegraden A 9, även om lästiden utgör exempelvis endast 34 4/7 veckor.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
27
1939 års lagtima riksdag beslöt visserligen, att från och med den 1 juli
1940 minimilästiden vid folkskoleväsendet generellt skulle utsträckas till
lägst 36 4/7 veckor, varigenom olikheterna i fråga örn folk- och småskollärarnas
löneställning i förhållande till arbetsprestationen (uttryckt i läsveckor)
skulle komma att i praktiken yppa sig först den 1 juli 1942. Emellertid
har sedermera genomförandet av den obligatoriska utsträckningen
av minimilästiden tills vidare uppskjuta (jfr proposition nr 155 till 1940
års lagtima riksdag, sid. 46). Härigenom har aktualiserats frågan, huruvida
viss fyllnadstjänstgöring bör uttagas av småskollärare, vilka erhållit eller
komma att erhålla förbättrad löneställning utan motsvarande utsträckning
av den årliga lästiden.
Spörsmålet om särskild fyllnadstjänstgöring för ifrågavarande småskollärare
var föremål för utredning och förslag av 1937 års folkskolutredning,
som i november 1938 framlade betänkande angående utsträckning av den
årliga lästiden vid folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 35,
sid. 71 ff.). Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebar, att småskollärare,
som efter den 30 juni 1942 tjänstgjorde i skola med 36 4/7 veckors
årlig lästid och som icke i sin egen undervisningsavdelning fullgjorde
en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar, skulle om möjligt — utöver läraren
i övrigt åliggande tjänstgöring — utan särskild ersättning handhava
undervisning på något av följande sätt:
1. Två veckotimmars tjänstgöring på det egentliga folkskolestadiet genom
uppdelning av två- eller flerklassig undervisningsavdelning.
2. Undervisning av efterblivna eller svagt begåvade barn under motsvarande
tid.
3. Två veckotimmars (64 timmar per läsår) undervisning i slöjd å småskole-
eller (och) folkskolestadiet.
I ''propositionen nr lJf9 till 1939 års lagtima riksdag erinrades örn de sakkunnigas
nyssnämnda förslag. Departementschefen förklarade emellertid,
att hail, bland annat emedan frågan icke vore av brådskande natur, icke
ansåge sig böra ingå på sakkunnigförslaget i denna del.
Skolöverstyrelsen har numera verkställt utredning beträffande ifrågavarande
fyllnadstjänstgöring. Efter att hava övervägt de omständigheter,
till vilka hänsyn borde tagas vid bedömande av den föreliggande frågan,
har överstyrelsen funnit sig icke böra föreslå utsträckning av småskollärarnas
tjänstgöringsskyldighet.
Då vederbörligt riksdagsbeslut, att den årliga lästiden skulle utgöra
minst 36 4/7 veckor, förelåge och denna lästid kunde utan ökade kostnader
för staten genomföras beträffande småskolan, syntes man icke böra räkna
med att 34 1/2 veckors lästid komme att någon längre tid bibehållas för
småskolans lärjungar, helst som hänsyn icke behövde tagas till dessa barns
hjälparbete i hemmet. Vid överväganden angående småskollärares tjänstgöring
kunde man därför utgå från att den årliga lästiden skulle utgöra
antingen 39 eller också 36 4/7 veckor.
Skillnaden i faktisk tjänstgöring framstode bäst vid en jämförelse mel
-
28
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
lan det för respektive lästider fastställda antalet verkliga läsdagar eller
192, 202 och 214 dagar. Om en småskollärare undervisade 28 timmar i
veckan eller i medeltal närmare 5 timmar per dag, bleve skillnaden i tjänstgöringstid
för år omkring 57 timmar vid jämförelse mellan lärare med 39
veckors lästid och lärare med 36 4/7 veckor. Därest den kortare årliga
lästiden skulle kompenseras med ett högre timtal per vecka, skulle lärare
med 36 4/7 veckors årlig lästid erhålla drygt en och en halv timmes längre
tjänstgöring per vecka än lärare med 39 veckors lästid.
När 1937 års riksdag beslutat, att ordinarie småskollärare skulle oavsett
den årliga lästiden efter viss övergångstid placeras i 9 lönegraden, torde
detta haft sin grund däri, att småskolans lärare ansetts bliva missgynnade
vid jämförelse med andra lärarkategorier, som samtidigt erhållit lönereglering.
Någon kompensation genom utsträckt tjänstgöring för vecka för lärare
med kortare årlig lästid än 39 veckor hade icke ifrågasatts av riksdagen.
Emellertid hade förhållandena numera medfört, att småskolans lärare redan
fått vidkännas en allmän utökning av tjänstgöringen med i det närmaste
2 timmar för vecka. Visserligen hade härigenom den olikhet i fråga om
lärarnas tjänstgöring, som följde därav, att den kunde variera mellan 24
och 28 veckotimmar (undantagsvis 30 timmar) väsentligen utjämnats, men
på grund av skolväsendets mångskiftande organisation, småskolans stundom
från folkskolan avskilda läge, varigenom timtjänstgöring för småskollärarinnan
ej bleve möjlig, slöjdundervisningens fakultativa karaktär
m. m. kunde tjänstgöringen för lärare med samma lön alltjämt förete större
växlingar än 60 timmar för helt läsår räknat, varför en sådan olikhet, beroende
av olika årlig lästid, icke syntes med nödvändighet kräva kompensation
i form av utsträckt tjänstgöring för vecka. En ytterligare utsträckning
av tjänstgöringsskyldigheten för vecka för småskollärare med
kortare årlig lästid än 39 veckor skulle öka denna skillnad beträffande
tjänstgöringens omfattning, som då skulle kunna variera mellan 24 och
exempelvis 30 veckotimmar. Och eftersom undervisningen i städer och andra
större samhällen nästan undantagslöst påginge 39 veckor, skulle sådan
utökning av tjänstetiden komma att praktiskt taget träffa endast småskollärare
på landsbygden, vilka finge vidkännas icke blott b-skolans olägenheter
utan även den längre tjänstetiden för vecka. Överstyrelsen ville också
framhålla, att den av 1937 års folkskolutredning ifrågasatta utökningen av
vecko tjänstgöringen för småskollärare med 36 4/7 veckors årlig lästid icke
avsett att ytterligare öka tjänstgöringen för lärare, som undervisade minst
28 veckotimmar i egen avdelning. Den av utredningen ifrågasatta skärpningen
av tjänstgöringsskyldigheten vore således redan genomförd, i det
att tjänstgöringen numera uppginge till 28 timmar, där detta lämpligen
kunde ske. Tjänstgöringsskyldighet utöver 28 veckotimmar hade de sakkunniga
icke ifrågasatt för lärare vid vanlig småskola.
En reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, har förklarat
sig skiljaktig och föreslagit sådan ändring av 2 § 2 mom. i gällande
avlöningsreglemente för folk- och småskollärare, att ordinarie småskollärare,
vilka hade en kortare lästid än 39 veckor, från den 1 juli 1942 skulle
överföras till den grupp av lärare, som vore ålagd en tjänstgöringsskyldighet
för vecka av 30 timmar. Till stöd härför har reservanten anfört bland
annat:
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
29
Såsom skäl mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten per vecka
för de lärare, varom nu vore fråga, hade bland annat anförts, att därigenom
icke skulle vinnas någon rättvis utjämning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper
inom småskolan. Numera syntes dock detta skäl mot kompensationst
jänstgöring ha förlorat i styrka. Det hörde från och med innevarande
läsår till undantagen, att en småskollärare tjänstgjorde kortare tid än 28
veckotimmar. Härav följde, att kompensationstjänstgöring för de småskollärare,
som komme att stå kvar vid kortare årlig lästid än 39 veckor, i stort
sett skulle verka utjämnande i fråga om undervisningsskyldigheten vid
jämförelse mellan olika kategorier av småskollärare.
Uppmärksammas borde även i detta sammanhang, att när 1937 års folkskolutredning
icke ansett sig böra ifrågasätta kompensationstjänstgöring
för småskollärare, som i egen avdelning undervisade minst 28 veckotimmar,
läget varit i hög grad annorlunda än vad nu vore fallet. Sålunda utgjorde
den vanliga veckotjänstgöringen för småskollärare 24—26 timmar mot nu
28. En extra tjänstgöring, som stannat vid 28 veckotimmar, kunde därför
vid nämnda tidpunkt sägas vara rimlig och rättvis. Härtill komme, att den
statsfinansiella situationen nu vore sådan, att alla möjligheter till besparingar
måste tillvaratagas. Det syntes då icke obilligt att utnyttja nu ifrågavarande
lärare för något längre tjänstgöring per vecka än 28 timmar.
På anförda skäl ansåge sig reservanten böra ifrågasätta, att ordinarie småskollärare,
som icke tjänstgjorde 39 veckor årligen, skulle efter den 1 juli
1942 åläggas en något längre undervisningstid för vecka än 28 timmar.
Därvid uppkomme spörsmålet, huruvida lärare med 34 4/7 samt 36 4/7
veckors lästid skulle erhålla olika lång tjänstgöringstid för vecka. Häremot
talade att börja med det förhållandet, att småskollärare med den kortaste
årliga lästiden den 1 juli 1940 uppflyttats en lönegrad utan krav på kompensationstjänstgöring.
Det syntes då knappast rimligt att efteråt utöka
antalet veckotimmar. Vidare borde så enkla bestämmelser som möjligt
eftersträvas i hithörande avseende, vartill komme, att den kortaste årliga
lästiden torde vara avskaffad inom en icke allt för avlägsen tidpunkt. Reservanten
ansåge därför, att samtliga småskollärare med kortare årlig undervisningstid
än 39 veckor borde behandlas som en grupp.
En eventuell utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för denna grupp
av lärare borde lämpligen inskränkas till 2 veckotimmar. Detta skulle
innebära, att nämnda lärare ålades en tjänstgöringsskyldighet av 30 veckotimmar,
d. v. s. jämställdes med sådan småskollärare, till vars avdelning
även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets klasser. Erhölle föreskriften
en sådan utformning, komme den icke att beröra de småskollärare,
som redan nu hade skyldighet att undervisa 30 veckotimmar, och ej heller
biträdande lärare eller lärare vid mindre folkskola. Bestämmelsen borde ej
vara tillämplig å icke-ordinarie småskollärare, enär dylika lärare ej i detta
sammanhang komme att erhålla någon förbättring i sin löneställning.
Statskontoret har förklarat sig i likhet med reservanten inom överstyrelsen
anse, att kompensationstjänstgöring borde uttagas. Statskontoret
ville emellertid förorda, alf småskollärare meri årlig lästid understigande
36 veckor skulle åläggas en undervisningsskyldighet av 30 i stället för 28
timmar i veckan. Huruvida efter den 1 juli 1942, då samtliga småskollärare
komme att placeras i 9 lönegraden, maximiljänstgöringen borde bestämmas
till 32 veckotimmar för lärare med mindre än 36 veckors lästid och lill 30
30
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
veckotimmar för lärare med mer än 36 men mindre än 39 veckors lästid,
torde icke nu böra upptagas till avgörande.
Allmänna lönenämnden har förordat det av reservanten inom överstyrelsen
framställda förslaget.
En reservant inom lönenämnden, ledamoten Eljas, har anmält avvikande
mening, i det han ansett, att lönenämnden bort tillstyrka skolöverstyrelsens
i ärendet avgivna utredning och förslag.
Vederbörande lärarsammanslutningar hava avstyrkt det förslag, som
framlagts av reservanten inom skolöverstyrelsen.
Departementschefen har för egen del funnit skäl kunna anföras för en
utjämning av arbetsbördan, i den mån så vore möjligt och så lämpligen
kunde ske, genom höjning av antalet veckotimmar för småskollärare med
kortare årlig lästid. Statskontoret ansåge, att sådan höjning borde redan
från och med nästa budgetår komma till stånd. I likhet med allmänna lönenämnden
funne departementschefen sig emellertid icke böra nu ifrågasätta
en sådan åtgärd. Spörsmålet huruvida en höjning av undervisningsskyldigheten
för vecka borde vidtagas från och med läsåret 1942/43, då såsom av
det anförda framginge frågan erhölle större aktualitet, syntes böra nästa
år upptagas till prövning, varvid skolöverstyrelsen torde böra förebringa
beräkning rörande de besparingar för det allmänna, som genom åtgärder
i denna riktning kunde uppkomma.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjning i enlighet
med statskontorets förslag av undervisningsskyldigheten för vecka från
och med den 1 juli 1941 för småskollärare med en kortare årlig lästid än
36 veckor icke nu synes böra ifrågasättas. Då departementschefen icke
tagit ställning till frågan om en utsträckning av undervisningsskyldigheten
för vecka från och med den 1 juli 1942 för småskollärare med en årlig lästid,
understigande 39 veckor, saknar utskottet anledning att för närvarande
göra något uttalande i detta ämne.
III. Anslagsberäkningar.
1. Förslagsanslaget till Folkskolinspektionen: Avlöningar.
Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn förevarande anslag innebär en anslagshöjning
med 91,800 kronor. Härav belöper ett belopp av 26,200 kronor på
ett förslag om höjning av anslagsmedlen till ersättning åt folkskolinspektörerna
för utbetalta arvoden till expeditionsbiträden från 33,800 kronor
till 60,000 kronor. Förslaget har motiverats med den avsevärt ökade arbetsbördan
för inspektörerna och med nödvändigheten av att bereda dem
någon hjälp vid arbetet med de aktuella rationaliseringsåtgärderna. I
Statsutskottets utlåtande Nr 1*28.
31
övrigt betingas anslagshöjningen allenast av de nya grunderna för beräkning
av avlöningsanslag och av det rörliga tilläggets stegring.
Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.
3. Förslagsanslaget till Folkskofinspektionen:
Omkostnader.
För närvarande är något omkostnadsanslag för folkskolinspektionen icke
uppfört på riksstaten. Däremot finnes ett förslagsanslag på 175,000 kronor
till reseersättningar. Kungl. Maj:ts förslag innebär, att anslagsmedlen för
reseersättningar sammanförts med utgifter till sjukvård m. m. samt till
tjänstgöringstraktamenten åt vikarierande folkskolinspektörer till ett såsom
förslagsanslag betecknat anslag till omkostnader för folkskolinspektionen.
Ifrågavarande anslag har ansetts böra uppföras med ett belopp av
200,000 kronor.
Kungl. Maj:ts förevarande förslag har icke föranlett någon erinran från
utskottets sida.
3. Förslagsanslaget till Folkskolor lii. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor.
Kungl. Marits förslag innebär en anslagshöjning med 5,400,000 kronor.
Ä ena sidan beräknas det rörliga tilläggets höjning och utbetalandet för
första gången av det beslutade statsbidraget till timlärararvoden medföra
ett nied 8,300,000 kronor ökat anslagsbehov, vilket delvis motväges av
planerade rationaliseringsåtgärder samt den i annat sammanhang föreslagna
höjningen av de i avlöningsreglementet för folk- och småskollärare
angivna bostadsersättningsbeloppen. Kungl. Majit har även föreslagit fortsatt
tillämpning under nästa budgetår med viss jämkning av grunderna för
provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
lärare. Slutligen förutsättes, att ur anslaget må, om och i den mån behov
därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till undervisning för svenska barn
i utlandet, dock med sammanlagt högst 26,500 kronor.
I detta sammanhang har departementschefen förordat viss jämkning i
gällande bestämmelser örn fyllnadstjänstgöring för lärare vid skolor, där
statsunderstödda förstärkningsanordningar vidtagits. Vidare har departementschefen
tillstyrkt vissa eftergifter i fråga örn möjligheterna för vikarierande
lärare och timlärare, vilka inkallats till militärtjänstgöring, att under
denna tjänstgöring bibehålla en del av sina löneförmåner såsom lärare,
därest de på grund av inkallelsen gått miste örn förordnanden, med vilka
de eljest kunnat räkna.
Departementschefen har vidare anfört, bland annat:
Departementschefen ville erinra om att skolöverstyrelsen den 10 maj 1940
av Kungl. Majit anbefallts att taga under övervägande en med hänsyn till
rådande allmänna förhållanden avpassad ökning av und ervisning s sky Idig
-
Utskottet.
Utskottet.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
heten för Överlärare och att därefter föranstalta om genomförandet härav
från och med läsåret 1940/41. Till följd härav hade undervisningsskyldigheten
för Överlärare från och med sagda läsår i vissa fall icke oväsentligt
utökats efter beslut av skolöverstyrelsen. Detta hade medfört ett minskat
behov av icke-ordinarie lärare, vartill hänsyn tagits vid anslagsberäkningarna
för nästa budgetår.
Skolöverstyrelsen hade anbefallts verkställa utredning rörande frågan örn
ett fastare inordnande av överlärarorganisationen i skoladministrationen.
Överstyrelsen hade i skrivelse den 11 januari 1941 framhållit, att uppdraget
måste utmynna i förslag, vilkas realiserande skulle medföra ökade kostnader
för statsverket. Med utredningen borde därför av statsfinansiella skäl
anstå tills vidare. Vad skolöverstyrelsen sålunda anfört syntes motivera,
att skolöverstyrelsen befriades från nämnda uppdrag, i vilket hänseende
Kungl. Majit torde böra i sinom tid fatta beslut. Frågan torde emellertid
böra vid lämplig tidpunkt återupptagas.
Med en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande
folkskoleväsendet på sätt 1940 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 388
angivit torde böra tills vidare anstå i avbidan på resultatet av de överväganden,
som påginge inom den av chefen för finansdepartementet tillsatta
särskilda besparingsberedningen.
1940 års urtima riksdag hade uttalat sig för en sänkning av det procentuella
avdraget vid slutlig utbetalning av statsbidrag till lärarlöner från en
till en halv procent. I samband därmed hade riksdagen framhållit önskvärdheten
av att frågan om procentavdragets borttagande så snart lämpligen
kunde ske bringades till en lösning. Frågan om procent avdragets sänkning
till en halv procent torde departementschefen inom den närmaste tiden
få ånyo anmäla för Kungl. Majit. Enligt föreliggande utredning medförde
en sådan åtgärd en ökning av belastningen på förevarande anslag med icke
mindre än en halv miljon kronor. Då det kvarstående avdraget vore fullt
befogat så länge det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag till
lärarlöner bestode, torde procentavdraget ännu icke böra i sin helhet borttagas.
Skulle däremot anordningsärendena centraliseras, exempelvis till
skolöverstyrelsen, komme frågan i ett annat läge. Med hänsyn härtill utginge
departementschefen från att det av riksdagen berörda spörsmålet,
såsom även vid frågans behandling tidigare förutsatts, komme att upptagas
till bedömande i samband med behandlingen av frågan om en omläggning
av det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag till
lärarlöner.
Motioner.
Till stöd för det i motionen 11:15 gjorda yrkandet, att riksdagen måtte
hemställa om utredning rörande vidgad befogenhet för de kommunala folkskolinspektörema
i de landstingsfria städerna, har anförts bland annat:
De lokala skolmyndigheternas inflytande reducerades kontinuerligt sedan
staten numera övertagit allt större delar av kostnaderna för folkskoleväsendet.
Särskilt borde i detta sammanhang förhållandena i de landstingsfria
städerna, vilka vore befriade från statsinspektion, beaktas. Det förtjänade
påpekas, att dessa städer med sitt högt utvecklade skolväsen gått i spetsen
då det gällde pedagogiska nyanordningar liksom att de kommunala skolledarna
genom sin relativt självständiga ställning haft tillfälle att utexperimentera
undervisningsanordningar, vilka sedan kommit hela svenska
skolväsendet till godo. Den ledareställning, som dessa städers skolstyrelser
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
33
och skolledare hittills haft, vore nu definitivt och i princip bruten. Den
verklige skolledaren vore och förbleve även för dessa städers vidkommande
statsinspektören, för så vitt det ej vore skolöverstyrelsen själv, hos vilken
den avgörande myndigheten läge.
Den nu skildrade utvecklingen hade haft vittgående konsekvenser
särskilt för den kommunala skolledarens ställning. Hans tidigare relativt
självständiga placering hade blivit förbytt i en underordnad tjänstemannaställning
i förhållande till en av staten förordnad inspektör, vilket i sin tur
medförde att alla viktigare ärenden måste hänskjutas till denna senare,
innan de ernådde stadfästelse. I själva verket hade det uppstått en dualism
i skötseln och handliavandet av folkskolans angelägenheter: folkskolestyrelsen
och den kommunale inspektören å ena sidan och statens inspektör
å den andra.
Det kunde knappast förväntas att den initiativrikedom som hittills
varit utmärkande för de större städerna i fråga örn undervisningen skulle
fortbestå. Sannolikt vore det snarare att förmoda, att med den nuvarande
utvecklingen det svenska skolväsendet komme att bliva en enhetlig och
ganska jämnstruken organisation, utan den rikedom på nyanseringar och
personlig nyorientering, som varit utmärkande för den tidigare skolorganisationen.
En radikal återgång till förut tillämpade förhållanden vore
givetvis icke nu möjlig att ernå. Det kunde tänkas, att en bättre sakernas
ordning i någon mån kunde erhållas genom att de landstingsfria städerna
finge en särskild folkskolestadga. Emellertid torde även denna utväg vara
tvivelaktig. En annan väg vore, örn de kommunala inspektörerna, åtminstone
i de landstingsfria städerna, utrustades med större befogenhet.
I motionerna 1:22 och 11:19 angående ordnande av den skolhygieniska
verksamheten och läkarvården vid rikets folkskolor har anförts bland
annat:
I två likalydande motioner (I: 152 och II: 242) till 1938 års riksdag hade
framförts förslag örn ordnad skolhygienisk verksamhet och läkarvård vid
rikets folkskolor. Det hade framhållits, att frågan om folkskolebarnens
hälsovård varit föremål för åtskilliga framställningar och utredningar, vilka
emellertid icke kunnat leda fram till en rationell anordning med statens
stöd. Kommuner, landsting och enskilda organisationer hade uppmärksammat
värdet av en skolhygienisk verksamhet; statliga myndigheter sådana
som skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen hade verkställt utredningar
och varmt förordat statliga åtgärder — men ett riksdagsbeslut hade icke
kunnat komma till stånd. Medicinalstyrelsens framställning den 30 oktober
1937, i vilken skolöverstyrelsen i stort sett instämde, hade icke givit
anledning till någon kunglig proposition, och de ovan nämnda motionerna
hade avslagits med den motiveringen, att ännu en utredning påginge. Statsutskottet
hade dock uttalat den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skulle
komma att framlägga förslag i det betydelsefulla ärendet för riksdagen.
Något sådant förslag hade icke framlagts, och någon ny utredning hade
icke låtit sig avhöra. Sedan ärendet sist varit föremål för riksdagens behandling,
hade frågan om folkskolebarnens hälsokontroll emellertid på ett
skrämmande sätt ytterligare aktualiserats. De på grund av viirldsläget
skärpta försörjningssvårigheterna måste ovillkorligen komma att påverka
barnens allmänna hälsotillstånd. En tilltagande varuknapphet eller en genom
stegrad arbetslöshet och penningevärdets fall framtvingad låg levnads
Bihang
till riksdagens ''protokoll 10/fl. 6 sami. Nr 128.
3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
standard kunde för barnens utveckling komma att medföra vådor av stor
omfattning. En noggrann kontroll av barnens hälsotillstånd kunde därför
bliva av oöverskådlig betydelse för vårt land och folk. Erfarenheterna från
det förra världskriget gjorde det angeläget, att samhället nu mer än någonsin
med vaket intresse följde den skolhygieniska verksamheten.
I motionen II: 287 slutligen har under punkten 3 yrkats, bland annat,
att riksdagen måtte hemställa, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande,
huruvida icke avgångsprövning å annan tid än vid läsårets slut
skulle kunna anordnas för lärjungar, som från sjunde klassen utflyttade till
sexklassig skola. Till stöd härför har i motionen anförts:
Enligt § 47 i gällande folkskolestadga skulle vid läsårets slut anställas
avgångsprövning med de lärjungar, som efter att hava genomgått den i
skoldistriktets reglemente för folkskolan föreskrivna lärokursen önskade
från skolan avgå. Avgångsprövning kunde således äga rum endast vid läsårets
slut. Dock stadgades i förenämnda paragraf, att — örn skolöverstyrelsen
lämnat medgivande, varom förmäldes i § 35 mom. 3 folkskolestadgan
— avgångsprövning kunde anordnas utan iakttagande av föreskriften,
att nämnda särskilda prövning skulle anställas vid läsårets slut. Bestämmelsen
i § 35 mom. 3 hade avseende på sådana lärjungar, som före skolålderns
slut inhämtat för avgångsbetyg erforderliga kunskaper men icke
under kalenderåret fyllde tretton år.
Så länge skolplikten i vissa skoldistrikt vore sexårig, i andra sjuårig, uppstode
vissa svårigheter vid lärjungars flyttning från sjuårig till sexårig skola.
Det inträffade icke så sällan, att lärjunge i sjunde klassen under läsåret avflyttade
till sexårig skola. Eftersom han icke hade avgångsbetyg, måste han
då undervisas tillsammans med sjätte klassens lärjungar. Särskilt i sådana
fall, då lärjunge flyttade från sjunde klassen i A- eller Bl-skola till B2- eller
B3-skola, torde anordningen kunna anses vara mindre tillfredsställande,
och vederbörande målsmän visade ofta starkt missnöje. Detta missnöje
ökades, då lärjungen ansåges böra genomgå tvåårig i stället för ettårig
iörtsättningsskola. En lämplig lösning av frågan torde vara, att § 47 i folkskolestadgan
kompletterades med en bestämmelse av ungefär samma innebörd
som den, som gällde i fråga örn barn vilka av skolöverstyrelsen medgivits
tillstånd att avgå från folkskolan, oaktat de icke uppnått eljest föreskriven
ålder.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de av departementschefen
gjorda anslagsberäkningarna och tillstyrker bifall till förslaget om
grunder för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstilllägg
under nästa budgetår. Likaså tillstyrker utskottet, att ur förevarande
anslag må i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag utgå statsbidrag
till undervisning för svenska barn i utlandet med av departementschefen
angivet belopp. Utskottet biträder även departementschefens förslag angående
lönefyllnad i vissa fall åt vikarierande lärare och timlärare under
militärtjänstgöring ävensom förslaget rörande jämkning i gällande bestämmelser
om fyllnadstjänstgöring i skolor, vid vilka förekomma s. k. förstärkningsanordningar.
Vad departementschefen i övrigt anfört i detta sammanhang har icke
föranlett erinran eller uttalande från utskottets sida.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
35
Beträffande det i motionen II: 15 gjorda yrkandet rörande utredning om
ökad befogenhet för de kommunala folkskolinspektörerna i de s. k. landstingsfria
städerna får utskottet framhålla, att, enligt vad utskottet inhämtat,
en framställning örn utredning i det av motionären angivna syftet nyligen
gjorts hos chefen för ecklesiastikdepartementet, vilken framställning
remitterats till skolöverstyrelsen för yttrande. Vid sådant förhållande anser
utskottet sig icke nu böra taga ställning till det motionsvis gjorda yrkandet,
enär ett dylikt ståndpunktstagande från utskottets sida skulle kunna
innebära ett föregripande av den pågående prövningen av förevarande fråga.
Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen II: 15.
Den i motionerna I: 22 och II: 19 berörda frågan om ordnande av den
skolhygieniska verksamheten och vad därmed äger samband synes förtjänt
av den största uppmärksamhet från statsmakternas sida. Såsom i motionerna
erinrats, uttalade statsutskottet vid 1938 års riksdag i anledning av
då väckta motioner i ämnet den förhoppningen att Kungl. Maj:t skulle
komma att för riksdagen framlägga förslag i detta betydelsefulla ämne.
Under nu rådande förhållanden framträder behovet av åtgärder på ifrågavarande
område med ökad skärpa. Utskottet finner därför angeläget att
inga åtgärder försummas, vilka kunna inom en rimlig kostnadsram vidtagas
i syfte att utan onödigt dröjsmål åstadkomma en effektivare skolhygienisk
verksamhet. Motionärerna hava hänvisat till att förslag i förevarande
ämne äro underställda Kungl. Maj:ts prövning. Därest nämnda förslag
icke finnas ägnade att läggas till grund för ett definitivt ståndpunktstagande
från Kungl. Maj:ts sida, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t
föranstaltar om den ytterligare beredning av ärendet, som må befinnas erforderlig.
Beträffande det i motionerna I: 22 och II: 19 gjorda yrkandet om
skolbamsbespisning vid rikets folk- och småskolor får utskottet hänvisa
till vad utskottet i det föregående (sid. 16) i denna fråga anfört.
Utskottet har icke funnit anledning att, utöver vad sålunda yttrats, i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn åtgärder i det av motionärerna angivna
syftet. Med vad utskottet sålunda anfört torde de förevarande motionerna
I: 22 och II: 19 få anses besvarade.
Det i motionen II: 287 under punkten 3 berörda spörsmålet om ändrade
bestämmelser rörande avgångsprövning i vissa fall har synts utskottet förtjäna
uppmärksamhet. Såvitt utskottet kan finna, tala vissa skäl för åstadkommande
av lättnader i fråga örn möjligheterna att erhålla avgångsbetyg
i det i motionen åsyftade fallet. Även andra, i viss mån likartade fall kunna
tänkas uppkomna, där motsvarande lättnader kunde vara på sin plats,
exempelvis då en lärjunge övergått från sjätte klassen i folkskola till högre
skola men icke fullföljt sina studier i sistnämnda skola. Det torde böra ankomma
på Kungl. Majit att efter den närmare utredning, som må befinnas
erforderlig, taga denna fråga under närmare övervägande. Med vad sålunda
anförts torde motionen II: 287, såvitt nu är i fråga, få anses besvarad.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
4. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter
oell vid vissa barnhem
intagna barn i skolåldern.
Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 10,000 kronor. I
detta sammanhang har departementschefen berört en fråga örn bidrag ur
detta anslag till avlönande av en lärare vid det av Värmlands fattigvårdsoeh
barnavårdsförbund i Berg i Grava socken inrättade barnhemmet för
svårplaeerbara barn.
I en av jörbundets styrelse år 1938 gjord framställning härom har anförts
bland annat: Gravahemmet, som börjat sin verksamhet den 1 april 1937,
hade erhållit anslag ur allmänna arvsfonden och från Allmänna barnhuset,
varjämte barnens hemkommuner lämnade bidrag i form av vårdavgifter.
I hemmet intoges huvudsakligen nervösa och psykopatiska eller av andra
orsaker svårplacerade gossar från Värmland och i mån av platstillgång även
från andra delar av landet. Antalet intagna barn hade i allmänhet utgjort
22 å 25, varav omkring 15 varit i skolåldern. De skolpliktiga barnen hade
tidigare erhållit undervisning i Forshaga skoldistrikts skolor, men denna
anordning hade distriktet numera motsatt sig, emedan barnen ansågos utöva
ett dåligt inflytande på de normala barnen i skolorna och den intellektuella
undermåligheten hos barnen från Gravahemmet beredde svårigheter
vid undervisningen. Vied förståelse för skoldistriktets uppfattning hemställde
styrelsen, att statsbidrag måtte utgå till en manlig extra ordinarie
lärare vid barnhemmet, där undervisningen skulle bedrivas såsom vid en
skola enligt tredje B-formen i undervisningsplanen för rikets folkskolor.
Beträffande Gravahemmets art har yttrande avgivits av svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet. Av yttrandet, som utarbetats av styrelsen
för förbundets avdelning för barnavård, inhämtas bland annat, att blott
fyra barnhem för svårplacerade barn funnes, nämligen Gravahemmet,
Löfvingstorps barnhem i Jönköping, Nora barnhem och barnhemmet Nyhem
i Höör. Sistnämnda hem åtnjöte statsbidrag till avlönande av lärare.
Hem för svårplacerade barn borde icke upprättas med mindre antingen
barnen kunde mottagas till undervisning i någon närbelägen skola, där
hjälpskola med olika avdelningar funnes inrättad, eller inom hemmet anordnades
sådan hjälpskola. Barnen borde vid undervisningen uppdelas i
smärre grupper och ibland få individuell undervisning. Den föreslagna anordningen
vid Gravahemmet, där en lärare skulle undervisa ett 15-tal barn,
kunde blott försvaras såsom ett provisorium. Det vore måhända bättre,
om ett fåtal större hem för svårplacerade barn inrättades än ett flertal
små, eftersom undervisningen och vården bleve bättre vid en stor anstalt.
Det vore alltså tvivel underkastat, om Gravahemmet vore ett steg i rätt
riktning. Genom detta initiativ torde dock värdefulla erfarenheter ha vunnits
och ytterligare kunna vinnas, varjämte hemmet utan tvekan fullgjorde
en viktig uppgift. Avdelningsstyrelsen ville därför tillstyrka, att statsbidrag
utginge för avlönande av den föreslagna lärarpersonalen vid Gravahemmet,
men ville samtidigt understryka, att detta icke innebure ett ställningstagande
beträffande frågan örn det lämpliga anordnandet av barnhem för
svårplacerade barn.
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
37
Vid anmälan av frågan i propositionen 1940: 155 till lagtima riksdagen
ansåg departementschefen sig av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka
statsbidrag till avlönande av lärare vid andra barnhem än sådana, som
enligt gällande grunder kunde erhålla statsbidrag för ändamålet. Häremot
framställde riksdagen icke någon erinran.
Frågan örn undervisningen av barnen i Gravahemmet hade därefter,
framhåller departementschefen, tillspetsats genom att Forshaga skoldistrikt
den 18 juni 1940 beslutat att icke mottaga barnen i distriktets folkskolor.
Till följd härav hade förbundet gjort förnyade framställningar om understöd
för anställande av en lärare vid hemmet. Genom beslut den 4 oktober
1940 hade Kungl. Majit på grund härav beviljat förbundet understöd ur
allmänna arvsfonden till avlönande av en lärare vid hemmet under läsåret
1940/41 med 4,000 kronor. I samband därmed hade Kungl. Majit uppdragit
åt skolöverstyrelsen att inkomma med redogörelse för resultatet av
undervisningen vid hemmet och förslag till ordnande av undervisningen
därstädes från och med nästa läsår, därvid överstyrelsen hade att beakta
vad i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets yttrande anförts.
Såsom av redogörelsen framginge, framhåller departementschefen vidare,
vore svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tveksamt i fråga om
lämpligheten av att vid barnhemmet i Grava socken för svårplacerbara
barn anordna sluten skolundervisning. Departementschefen ansåge sig
kunna ansluta sig till förbundets synpunkter. Det kunde med fog ifrågasättas,
örn det icke ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt vore lämpligare
att vid undervisningen, i syfte att bryta barnens isolering, sammanföra
barn tillhörande denna kategori med andra barn i stället för att bereda
dem särskild undervisning inom barnhemmet. Å andra sidan insåge
departementschefen väl de betänkligheter, som från skoldistriktets sida
mötte mot att undervisa barnhemmets barn tillsammans med skoldistriktets
egna lärjungar. Inom Forshaga skoldistrikt vore hjälpklassundervisning
icke anordnad, och lärjungarna från barnhemmet måste därför mottagas
i den vanliga folkskolan. Det hade utan tvivel varit önskvärt, örn
dessa synpunkter kunnat beaktas vid hemmets planläggande och om det
därför förlagts till ett skoldistrikt, som varit i stånd att i hjälpklasser mottaga
barnhemmets skyddslingar.
Vid de överväganden, som föregått Kungl. Majlis beslut den 4 oktober
1940, hade med hänsyn härtill även möjligheten av en förflyttning av barnhemmet
till annan plats varit på tal. En sådan förflyttning hade emellertid
ansetts icke gärna kunna ske, eftersom barnhemmet, som helt nyligen inrättats
med bidrag ur arvsfonden, i övrigt vore väl lämpat för sitt ändamål
och en förflyttning skulle draga relativt stora kostnader.
I det läge, som efter frågans riksdagsbehandling år 1940 uppkommit
genom skoldistriktets beslut att frän undervisning i distriktet avvisa barnhemmets
lärjungar, hade det från dessa utgångspunkter befunnits lämpligast
att försöksvis med anlitande av arvsfondsmedel anordna undervisning
inom barnhemmet under läsåret 1940/41. Örn den undersökning rörande
lämpligheten av denna anordning, som skolöverstyrelsen med beaktande
av fattigvårds- och barnavårdsförbundets utlåtande och givetvis även av
38
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
erfarenheterna från undervisningen i den nied detta barnhem jämförbara
anstalten Nyhem som nämnts hade att företaga, gå ve till resultat, att sluten
undervisning vore tillrådlig, syntes hinder icke böra möta att medgiva
barnhemmet rätt till bidrag ur förevarande anslag till avlönande av extra
ordinarie lärare. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles, när
undersökningsresultatet förelåge, meddela det beslut i ämnet, som undersökningen
föranledde.
Till stöd för det i motionen II: 287 under punkten 2 gjorda yrkandet, avseende
bemyndigande för Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt
fall föreskriva, att skoldistrikt skall vara skyldigt att till undervisning mottaga
även skolpliktiga barn från barnhem, har anförts i huvudsak följande:
Skyldighet i angivna hänseende torde enligt nu gällande eller föreslagna
bestämmelser icke kunna föreskrivas. I allmänhet torde det icke heller vara
lämpligt att ålägga skoldistrikt att till undervisning mottaga skolpliktiga
barn från barnhem. Men möjlighet torde böra beredas Kungl. Majit att i
särskilda fall lämna föreskrift därom. Till stöd för denna uppfattning kunde
anföras:
Pastor John Hedbergs stiftelse för värnlösa uppehölle sedan åtskilliga år
en barnkoloni å Kristinedal i Fröskogs socken. Antalet skolpliktiga barn
uppginge i allmänhet till 20 å 25. Dessa barn, som hela året vistades å
kolonien, hade hittills undervisats i olika skolor inom Fröskogs skoldistrikt,
och hade stiftelsen därvid erlagt en ersättning till distriktet med 35 kronor
för barn och läsår. Då det icke synts vara möjligt att med skoldistriktet
träffa fortsatt överenskommelse angående kolonibarnens undervisning, hade
stiftelsen nu ingivit en underdånig ansökning örn statsbidrag för avlöning
åt en lärare för de i barnhemmet intagna skolpliktiga barnen. Ehuru kolonibarnen
vore fullt friska, torde det visserligen vara lämpligast, att de yngre
erhölle undervisning inom barnhemmet, men de äldre borde kunna undervisas
i distriktets skolor. De barn från kolonien, som tillhörde klasserna 5
och 6, torde kunna undervisas i någon av distriktets skolor utan att ny
läraravdelning därigenom behövde inrättas. I varje fall kunde så ske, då
sjuårig skolplikt infördes. Örn de högsta årsklasserna kunde hänvisas till
undervisning i en av distriktets skolor, skulle vid barnhemmet kunna anställas
småskollärarinna i stället för folkskollärare, och det allmännas kostnader
för undervisningen i stiftelsens barnhem bleve icke obetydligt lägre.
Av det anförda torde framgå, att det av ekonomiska liksom ock pedagogiska
skäl kunde vara av betydelse, örn skoldistrikt efter Kungl. Majits
prövning kunde åläggas att till undervisning mottaga barn även från barnhem.
Utskottet biträder Kungl. Majits förslag i fråga örn förevarande anslag
och har icke något att erinra mot att det s. k. Gravahemmet under av departementschefen
angiven förutsättning tillerkännes bidrag från anslaget.
I motionen lii 287 har under punkten 2 hemställts örn ett uttalande från
riksdagens sida, att Kungl. Majit må äga befogenhet att efter prövning i
varje särskilt fall föreskriva, att skoldistrikt skall vara skyldigt att till undervisning
mottaga även skolpliktiga barn från barnhem. Motionärerna hava
enligt utskottets mening visst fog för sitt ifrågavarande yrkande. Situa
-
Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.
39
tioner kunna givetvis uppkomma, då det kan ligga i det allmännas intresse
att föreskrift meddelas örn skyldighet för skoldistrikt att i lämplig utsträckning
till undervisning mottaga skyddslingar från barnhem eller liknande
anstalt på orten. En förutsättning härför bör dock vara att några mera avsevärda
olägenheter icke uppstå för distriktet samt att detsamma icke
därigenom åsamkas särskilda kostnader. Utskottet har för sin del icke något
att erinra mot att Kungl. Majit, därest så befinnes ömkligt, under nämnda
förutsättning efter prövning i varje särskilt fall meddelar föreskrift av
angiven innebörd. Med vad sålunda anförts torde motionen II: 287 i nu
förevarande del få anses besvarad.
5. Förslagsanslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag till avis*
ning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor.
Mot Kungl. Majits förslag i fråga om anslag till förevarande ändamål,
vilket innebär en anslagsökning med 15,000 kronor, har utskottet icke
funnit anledning till erinran.
6. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. m.: Bidrag till
inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor
eller enskilda hem.
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen (åttonde huvudtiteln, punkten
142) framlagda förslag örn anslag till förevarande ändamål innebär en anslagshöjning
med 175,000 kronor till 1,350,000 kronor.
Departementschefen har i fråga om inackorderingsverksamheten anfört:
Inackorderingsverksamheten inginge som ett viktigt led i den inom folkskoleväsendet
sedan flera år tillbaka pågående rationaliseringsprocessen,
vilken ju syftade till att minska det allmännas utgifter men även vore ägnad
att medföra en förbättring av skolundervisningen. Det vore givet, att sådana
åtgärder borde undvikas, som äventyrade ett gott resultat av dessa strävanden,
och en omild nedskärning av inackorderingsverksamheten vore därför
icke tillrådlig. Däremot finge det förutsättas, att vederbörande myndigheter
vid sin granskning av ansökningar om statsbidrag och rekvisitioner
av sådana bidrag tillsåge, att statsverket icke åsamkades onödiga utgifter
och att den återhållsamhet iakttoges, som särskilt under nuvarande förhållanden
vöre nödvändig.
I detta sammanhang ville departementschefen erinra, att 1940 års lagtima
riksdag i skrivelse nr 216 framhållit önskvärdheten av åtgärder i syfte
att åvägabringa en effektiv kontroll av inackorderingsförhållandena i enskilda
hem. Det borde enligt riksdagens mening ankomma på Kungl. Majit
att, sedan utredning i frågan verkställts, taga ställning i ärendet och för
riksdagen framlägga det förslag, -som kunde befinnas påkallat. En utredning
i ämnet hade nu verkställts av skolöverstyrelsen, som inhämtat yttranden
från samtliga statens folkskolinspektörer. Överstyrelsen upplyste,
Utskottet.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
att inackorderingshem anskaffades av folkskolestyrelserna med biträde av
lärarpersonalen och att om möjligt för inackorderingen anlitades barnens
släktingar eller andra för föräldrarna kända. I många fall anskaffade föräldrarna
själva inackorderingshem. I regel mötte icke större hinder att erhålla
tillräckligt många lämpliga inackorderingshem. Kontrollen över inackorderingsförhållandena
utövades av skolstyrelseledamöter, skoltillsyningsmän
och lärare, varjämte missförhållanden kunde påpekas av skolläkarna
på grundval av vissa inhämtade uppgifter. Föräldrarna visade,
framhöll vidare skolöverstyrelsen, också stort intresse och försummade icke
att framföra klagomål, örn anledning förelåge. Missförhållanden kunde vidare
observeras av provinsialläkare, distrikts- och dispensärsköterskor samt
barnavårdsmyndigheter.
De flesta folkskolinspektörerna hade, enligt vad skolöverstyrelsen vidare
anförde, ansett en skärpt kontroll icke behövlig. En del inspektörer hade
ifrågasatt barnavårdsnämndernas medverkan. Själv förklarade överstyrelsen
sig anse förhållandena jämförelsevis tillfredsställande, varför anledning
icke förefunnes att inrätta särskilda statliga eller lokala kontrollorgan. Författningarna
innehölle emellertid inga särskilda föreskrifter om skolmyndigheternas
plikt att vaka över inackorderingsförhållandena, vilket vore en
brist, som borde avhjälpas. Skolöverstyrelsens utredning hade utmynnat i
förslag till ändring i § 1 mom. 3 kungörelsen 1935: 448 av innehåll, att skoldistrikten
skulle åläggas att ombesörja anskaffande av lämpliga inackorderingshem
samt genom särskilt utsedda personer eller på annat lämpligt sätt
vaka över att barnen erhölle nödig tillsyn och vård.
För egen del anslöte departementschefen sig helt till riksdagens uppfattning
om vikten av att de barn, som för att kunna fullgöra sin skolplikt
måste hållas inackorderade i enskilda hem, erhölle en i alla hänseenden fullt
tillfredsställande inackordering. Utredningen i ämnet syntes ge vid handen,
att inackorderingsförhållandena i allmänhet icke gåve anledning till några
allvarligare erinringar. Det förefölle emellertid lämpligt att utfärda mera
preciserade föreskrifter om anskaffning av inackorderingshem och örn övervakning
av inackorderingsförhållanden. Skolöverstyrelsens förslag till sådana
föreskrifter syntes kunna i huvudsak biträdas. Departementschefen
betonade särskilt lämpligheten av att inackorderingsverksamheten bedreves
under skoldistriktens ansvar och tillsyn och ville därför icke förorda,
att någon statlig myndighet erhölle till särskild uppgift att utöva kontroll
över denna verksamhet.
Det torde ankomma på Kungl. Majit att besluta i ämnet. Med hänsyn
till riksdagens uttalande hade departementschefen emellertid ansett sig
böra lämna en redogörelse för frågan.
I motionen II: 87 ha, såvitt angår nu ifrågavarande anslag, framställts
yrkanden av innebörd,
dels att riksdagen måtte höja förevarande anslag till 1,500,000 kronor,
d. v. s. med 150,000 kronor utöver vad Kungl. Majit föreslagit,
dels ock att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om
Ilo att statsbidrag måtte få utgå jämväl till kostnader för inackorderade
barns resor från och till inackorderingshemmet, samt
2:o att statsbidrag måtte få utgå till kostnaderna för inköp av s. k. skyddsmedicin
även till skolbarn, intagna i skolhem och arbetsstugor.
Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.
41
Den föreliggande beräkningen av anslagsbehovet till inackorderingsbidrag
grundar sig på vid tidpunkten för beräkningarna inträdda prisstegringar.
Med hänsyn härtill och då vissa svårigheter att anordna skolskjutsar
mångenstädes torde medföra en övergång till inackordering kan givetvis
en viss sannolikhet anses föreligga för att anslagsbehovet skall komma
att överstiga dtet kalkylerade. I avsaknad av fastare hållpunkter för en
uppskattning av den merutgift, som kan tänkas uppkomma, har utskottet
dock icke ansett sig böra frångå Kungl. Majlis förslag om anvisande av
ett förslagsanslag av 1,350,000 kronor för ifrågavarande ändamål och avstyrker
alltså det i motionen II: 87 gjorda yrkandet örn anslagshöjning till
1,500,000 kronor.
Utskottet instämmer i departementschefens uttalanden rörande vådan av
en för kraftig åtstramning av inackorderingsverksamheten men förutsätter
å andra sidan liksom departementschefen att vederbörande myndigheter
tillse, att statsverket icke åsamkas onödiga utgifter och att den återhållsamhet
iakttages, som särskilt under nuvarande förhållanden är nödvändig.
I samband härmed får utskottet avstyrka det i motionen II: 87 framställda
yrkandet, att statsbidrag skulle medgivas även till kostnaderna för inackorderade
barns resor från och till inackorderingshemmet. Dessa kostnader
torde enligt utskottets mening alltjämt böra åvila föräldrarna och kommunen
i förekommande fall träda hjälpande emellan.
I motionen II: 87 har även yrkats, att statsbidrag skulle få utgå till kostnaderna
för inköp av skyddsläkemedel till i skolhem och arbetsstugor intagna
skolbarn. I motionen uppgives, att bidrag för närvarande icke utgår
i dessa fall, vilket enligt motionären innebure en orättvisa. Såvitt utskottet
kunnat finna, lägga emellertid bestämmelserna i gällande statsbidragskungörelse
(1939: 461) icke hinder i vägen för utbetalande av bidrag i dylika
fall. Skulle en motsatt tolkning vunnit insteg på något håll, torde rättelse
kunna ernås genom hänvändelse till vederbörande myndigheter. I nu ifrågavarande
del torde motionen II: 87 sålunda icke påkalla någon åtgärd från
riksdagens sida.
7. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. m.: Bidrag till
anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn.
Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 900,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har förklarat sig antaga, att skjutskostnaderna komme
att väsentligt stegras på grund av ökade bensin- och oljepriser. Mycket
bekymmersamt vore, att bensin icke kunde erhållas för skolskjutsar. Härigenom
sattes vidtagna rationaliserings- och besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet
i fara. Det vore icke möjligt att bedöma, i vilken utsträckning
ersättningsbränsle kunde komma till användning. I en del fall kunde
hästskjuts och inackordering tillgripas. Sannolikt måste dock tillfälliga
skolor i många fall anordnas och ökat antal lärare anställas. I första hand
Utskottet.
42
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
ålåge det de lokala myndigheterna att i samråd med vederbörande folkskolinspektör
vidtaga de åtgärder, som påkallades av de ändrade förhållandena.
Departementschefen har för egen del framhållit, att motorbränslerestriktionerna
uppenbarligen i viss utsträckning minskat möjligheterna att genom
skolskjutsar förbilliga och förbättra skolväsendet. Av allt att döma användes
fortfarande icke ersättningsbränsle i sådan omfattning, att skolskjutsar
kunde i oförminskad omfattning upprätthållas. Det vore emellertid
att antaga, att de nuvarande svårigheterna skulle vara av övergående
natur och att under mellantiden de av skolöverstyrelsen angivna tillfälliga
åtgärderna skulle visa sig tillfyllest. Det icke ringa statsekonomiska intresse,
som vöre knutet vid skolskjutsinstitutionen, gjorde det till ett angeläget
önskemål, att denna kunde upprätthållas i största möjliga utsträckning.
I detta sammanhang har departementschefen berört en av folkskolans
besparingssakkunniga framförd tanke att medgiva vissa lättnader vid beviljande
av statsbidrag till skolskjutsar i syfte att undvika väntetid för
småskolebarn vid skolorna.
Såsom av de sakkunnigas utredning framgår, möta vid anordnandet av
skolskjutsar vissa svårigheter på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna
för folk- och småskolans lärjungar icke sammanfalla. I de fall,
då småskolans barn använda sig av samma skolskjuts som folkskolans,
måste skolskjutsarna anpassas efter då barn, som hava den längre undervisningstiden,
d. v. s. folkskolans, vilket medför, att småskolebarnen ej
sällan måste tillbringa extra timmar i skolan i väntan på att undervisningen
för folkskolans barn skall avslutas. Dessa olägenheter ökas givetvis i den
mån ytterligare skolor indragas på grund av rationaliseringsåtgärderna och
barnen överföras till andra skolor på sådant avstånd från hemmen, att skolskjutsar
måste anlitas.
Departementschefen har förklarat sig dela de sakkunnigas mening, att
såväl barnens som hemmens berättigade intressen måste tillgodoses vid
rationaliseringsåtgärdernas genomförande, och han funne det på grund
härav angeläget, att sådana åtgärder vidtoges, att allvarligare olägenheter
av nyssnämnd art icke skulle behöva uppkomma. Emellertid saknades icke
möjligheter att exempelvis genom en ändrad disposition av undervisningstiden
komma till rätta med problemet utan att därigenom skolarbetets anordning
skulle behöva ge anledning till erinringar. Departementschefen
förutsatte, att från folkskolinspektörernas och skolöverstyrelsens sida vidtoges
de åtgärder i detta syfte, som kunde befinnas erforderliga. Skulle det
visa sig, att dessa åtgärder icke vore tillräckliga, borde enligt departementschefens
mening de sakkunnigas förslag om anvisande av statsbidrag
i vidgad utsträckning till anordnande av extraskjutsar genomföras i den
omfattning, som prövades nödvändig. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen
att, örn så erfordrades, framlägga förslag i ämnet, vilket i
så fall borde åtföljas av beräkningar rörande de merkostnader för det allmänna,
som uppkomme genom extraskjutsarna.
Vidare har departementschefen erinrat, att folkskolans besparingssakkunniga
utrett frågan, huruvida statsbidrag lämpligen kunde utgå för färd
med av skolbarn framförda fordon, men att de sakkunniga avstyrkt en dylik
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
43
åtgärd, så vitt anginge folkskoleväsendet. Departementschefen har icke
heller för egen del tillstyrkt beviljande av statsbidrag i dylika fall. I samband
därmed har departementschefen förklarat sig dela den av skolöverstyrelsen
uttalade meningen, att gällande statsbidragsbestämmelser icke,
på sätt de sakkunniga funnit, kunde tolkas så, att de i vissa fall medgåve
statsbidrag till färd med cykel och liknande fortskaffningsmedel.
I de likalydande motionerna I: 7 och II: 9 har, som förut nämnts, hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning
örn vissa åtgärder från länsstyrelsernas sida i syfte att främja anordnandet
av skolskjutsar. Till stöd härför har anförts i huvudsak följande:
Frågan om anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn hade ännu
icke blivit löst på tillfredsställande sätt. Ur skoldistriktens synpunkt torde
särskilt kunna anmärkas, att det för skoldistrikten erbjöde synnerlig svårighet
att avtalsmässigt ordna skolskjutsar på billigt och effektivt sätt. Jämte
övriga ogynnsamma konsekvenser medförde detta även väsentligt hinder
för genomförandet av besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.
Ehuru frågan nyligen varit föremål för statsmakternas behandling torde
skäl finnas att ånyo fästa uppmärksamheten på den möjlighet till genomförande
av vissa förbättringar, vilken sammanhängde med länsstyrelsernas
uppgifter i fråga om den yrkesmässiga biltrafiken. Då länsstyrelserna dels
genom sin befogenhet att meddela och återkalla trafikkoncessioner hade
effektiva möjligheter att tillse, att regelbundna skolturer med motorfordon
anordnades å lämpliga sträckor och tider samt med skäliga taxebestämmelser,
och dels — envar inom sitt län — ägde nära kännedom örn de lokala
och ekonomiska förutsättningarna, borde den besvärliga frågan om skolskjutsar
kunna föras närmare en god lösning därest länsstyrelserna övertoge
handläggningen av härmed i sammanhang stående spörsmål. Utan
att ingå på detaljer kunde väl såsom uppenbara missförhållanden betecknas,
att linjesträckningar och tidtabeller upprättades och fastställdes utan
vederbörlig hänsyn till skolbarnens vägar och tider, och samma omdöme
syntes tillämpligt i sådana fall, där man av skolbarn som på regelbundna
tider fyllde omnibussar å linjer, vilka kalkylerats efter ett lågt genomsnittsantal
passagerare, uttoge full taxa och sålunda rent av läte skolturerna bära
en proportionellt högre andel i trafikföretagens omkostnader än övriga
turer. En mångfald andra spörsmål borde kunna effektivt lösas, därest länsstyrelserna
ägnade särskilt intresse åt dessa problem.
Utskottet, som tillstyrker, att förevarande anslag för nästa budgetår
uppföres med 2,200,000 kronor, har icke funnit anledning till erinran mot
vad departementschefen i detta sammanhang anfört.
De kraftigt ökade kostnaderna för skolskjutsar samt de särskilda svårigheter,
som under nuvarande förhållanden möta vid anordnandet av dylika,
göra enligt utskottets mening en undersökning önskvärd, huruvida icke
skolskjutsinstitutionen skulle kunna i viss mån förbilligas och rationaliseras,
därest skolbarnen kunde i större utsträckning än för närvarande anlita de
regelbundna kommunikationslinjerna, främst busslinjerna. I de likalydande
Utskottet.
44
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
motionerna I: 7 och II: 9 har detta spörsmål tagits upp till diskussion, varvid
ifrågasatts, huruvida icke åt länsstyrelserna skulle kunna uppdragas
att tillse, att innehavare av biltrafiktillstånd uppehölle regelbundna turer
för skolbarn på lämpliga sträckor och mot skäliga taxor. Det undandrager
sig utskottets bedömande, huruvida den av motionärerna anvisade utvägen
är praktiskt framkomlig. Emellertid synas goda skäl tala för att spörsmålet
göres till föremål för närmare undersökning. Utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t ägnar frågan uppmärksamhet och vidtager de åtgärder på
detta område, som efter närmare prövning må befinnas påkallade. Med
vad sålunda anförts torde de förevarande motionerna I: 7 och II: 9 få anses
besvarade.
8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till
avlöning åt lärare.
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om ändrade bidragsgrunder innebär, att
minimiarvodet för undervisning i hushållsgöromål skulle höjas från 2 kronor
till 2 kronor 25 öre för undervisningstimme samt att lärarinnorna i hushållsgöromål
skulle tillförsäkras rätt till fri kost i samband med de praktiska
övningarna samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning härför under
kurserna. Arvodeshöjningen, vilken skulle bestridas av staten, har beräknats
draga en årlig kostnad av omkring 100,000 kronor. Övriga förmåner
skulle bestridas av kommunerna.
Av statsrådsprotokollet inhämtas bland annat:
Enligt § 1 kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) om avlöning åt
lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning skall
arvodet till lärare i fortsättningsskola utgöra minst 2 kronor 50 öre för
undervisningstimme, dock att arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig
slöjd skall utgöra minst 1 krona 75 öre samt arvodet för undervisning i
hushållsgöromål minst 2 kronor ävensom att för undervisning i ämnet
arbetskunskap, i den mån undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål
ej ingår däri, till lärare, som förklarats därtill berättigad, arvodet skall utgå
med minst 3 kronor för undervisningstimme (jfr kungörelsen 1936: 435).
För lärare i ersättningsskola motsvaras de två förstnämnda beloppen av
respektive 1 krona 50 öre och 1 krona 25 öre. Ersättning till lärare kan
också bestämmas i form av årsavlöning, reglerad för delaktighet i statens
pensionsanstalt. Ambulerande lärare vid fortsättningsskola äger rätt till viss
ersättning för av tjänsten föranledda resor. Enligt § 3 nämnda kungörelse
skall statsbidrag till avlönande av lärare utgå med belopp, motsvarande
minimiarvodena jämte i förekommande fall till lärare med reglerad årsavlöning
utgående ålderstillägg.
Minimiarvodet för lärarinna i hushållsgöromål har — frånsett en tillfällig
höjning till 2 kronor 40 öre under tiden den 1 juli 1921-den 30 juni 1924
— varit oförändrat alltsedan år 1920. Lärarinnorna i hushållsgöromål ha
icke heller kommit i åtnjutande av dyrtidstillägg eller annan löneförbättring.
Framställning har därför i olika sammanhang gjorts om förbättrande
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
45
av deras löneförhållanden. Sålunda anhöll 1938 års riksdag örn utredning
rörande ordnandet av skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-,
bostads-, löne- och pensionsförhållanden.
I skrivelse den 26 juli 1938 framlade skolöverstyrelsen förslag om införande
av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskolan,
innefattande även förslag örn lönereglering för lärarinnorna i detta ämne.
Under framhållande att den föreslagna löneregleringen icke kunde komma
till stånd omedelbart anhöll centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas
förening, att arvodet till skolkökslärarinnorna måtte, i avvaktan på
löneregleringens genomförande, höjas till 2 kronor 50 öre. I utlåtande häröver
erinrade skolöverstyrelsen, att frågan örn övningslärarnas ställning vid
samtliga statsunderstödda läroanstalter syntes vara avsedd att bli föremål
för särskild sakkunnigutredning, men förklarade sig tillstyrka den provisoriska
löneförbättringen, om överstyrelsens förslag rörande obligatorisk
undervisning i hushållsgöromål icke kunde genomföras inom den närmaste
framtiden. I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag uttalades
emellertid, att föreningens framställning under nuvarande förhållanden icke
kunde tillstyrkas.
Centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas förening har nu anhållit,
att de ifrågavarande skolkökslärarinnorna måtte tillerkännas dyrtidstillägg
enligt samma grunder som gälla för lärarinnor i hushållsgöromål vid
folkskolor. Av framställningen inhämtas:
Det stora flertalet skolkökslärarinnor vid fortsättningsskolorna saknade
alltså fast anställning och därmed förenade förmåner. De skolkökslärarinnor,
som sålunda vore hänvisade till ambulerande verksamhet, hade ett
synnerligen ansträngande arbete under ovissa förhållanden vid å skilda
orter anordnade kurser.
Avlöningen för en kurs, som i regel omfattade en tid av sex veckor, utgjorde
360 kronor, och då en skolkökslärarinna i medeltal kunde erhålla
tjänstgöring vid fem till sex kurser per år, utgjorde hennes sammanlagda
årsinkomst i bästa fall 2,160 kronor. Även å de reglerade tjänsterna vore
löneförmånerna ofta mycket små. Det funnes sådana tjänster med en lön
av 1,680 eller 1,800 kronor. Dyrtidstillägg förekomme icke och ej heller i
övrigt tillfälliga löneförbättringar. Skoldistrikten hade författningsenligt
icke några skyldigheter mot dessa lärarinnor, ej ens att skaffa dem bostad,
något som för den i en kommun tillfälligt vistande skolkökslärarinnan kunde
medföra betydande olägenheter och kostnader.
Skolkökslärarinnornas redan förut svåra läge hade givetvis numera ytterligare
förvärrats genom de stegrade livsmedelskostnaderna, för vilka
ingen som helst kompensation genom dyrtidstillägg erhållits. Fortsättningsskolans
skolkökslärarinnor torde vara den enda lärargrupp, som under
en tid av över tjugo år (1918—1940) icke erhållit vare sig löneförbättring
eller dyrtidstillägg av något slag. Läget vore nu sådant, att örn inga
åtgärder för förbättring av deras ekonomiska förhållanden vidtoges, stöde
de inför en verklig misär, detta i en tid då skolköksundervisningen inom fortsättningsskolan
vore av större betydelse än någonsin förut.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt föreningens framställning.
Förslaget örn att löneförbättringen skulle få formen av dyrtidstillägg,
syntes kunna motiveras med att sådant utginge för undervisning i hushålls
-
46
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
göromål vid folkskola eller särskild anstalt, och att det knappast torde
kunna påvisas något skäl för att det i detta hänseende rådde olikställighet
mellan skolkökslärarinnor i fortsättningsskolan och deras kolleger i folkskolan.
Givetvis kunde det tänkas även andra former för den provisoriska
löneförbättringen, men överstyrelsen funne icke anledning att avstyrka den
form, som centralstyrelsen funnit önskvärd, i synnerhet som den komme att
åtminstone i viss män ansluta sig till de för närvarande fluktuerande levnadskostnaderna.
Statskontoret har funnit en löneförbättring nu knappast vara försvarlig
men har ansett, att en viss förbättring borde åstadkommas genom att
lärarinnorna erhölle fri kost i samband med undervisningen och fri bostad.
Om en kontant lönehöjning ansåges böra beviljas, borde timarvodet höjas
till 2 kronor 25 öre.
Departementschefen har erinrat, att en skolkökslärarinna i fortsättningsskola,
som icke innehade befattning med reglerad årslön, under gynnsammaste
omständigheter uppnådde en årsinkomst av endast omkring 2,200
kronor vid en undervisningstid av omkring nio månader eller ungefär den
årliga lästiden för en folkskollärarinna. Det nuvarande arvodet för fortsättningsskolornas
skolkökslärarinnor vore detsamma som fastställts år 1919
vid den obligatoriska fortsättningsskolans införande. Dyrtidstillägg eller
annan löneförbättring hade ej kommit denna lärargrupp till del. Anledningen
till att dessa lärarinnor blivit i jämförelse med andra lönegrupper
så illa ställda i löneavseende torde vara, att åtgärder planerats för omorganisation
av skolköksundervisningen, vilka man icke velat föregripa genom
ändringar i lönesättning eller anställningsvillkor. Denna organisationsfråga
vore för närvarande föremål för övervägande genom 1940 års
skolutredning.
Departementschefen funne det icke försvarligt att ännu ett budgetår, i
avbidan på mer definitiva åtgärder, för dessa lärarinnor bibehålla en lönestandard,
som för tjugo år sedan ansetts skälig och som icke på något sätt
påverkats av levnadskostnadernas stegring. Med de särskilt på sista tiden
starkt stegrade levnadskostnaderna hade lärarinnorna, vilka i allmänhet
hade skolköksundervisningen som huvudsyssla, kommit i ett mycket svårt
läge. Deras löneförmåner vore icke endast otillräckliga i jämförelse med
dem, som tillkomme folkskolans lärarpersonal, utan i och för sig oskäligt
låga, särskilt i betraktande av lärarinnornas utbildning, samhällsnyttiga
verksamhet och ofta nog svåra arbetsförhållanden. Departementschefen
kunde därför icke underlåta att trots det statsfinansiella läget föreslå en
tillfällig förbättring av deras löner. Helst skulle departementschefen redan
nu ha velat gå längre än statskontoret och föreslå en löneförbättring, som
berett lärarinnorna lönevillkor i anslutning till de för folkskolans skolkökslärarinnor
fastställda. Som en provisorisk åtgärd ville departementschefen
emellertid för närvarande begränsa sig till att tillstyrka en löneförbättring
efter de riktlinjer, som statskontoret angivit. Departementschefen föresloge,
att minimiarvodet från och med den 1 juli 1941 höjdes med 25 öre för undervisningstimme
samt att lärarinnorna från samma tidpunkt tillförsäkrades
rätt till fri kost i samband med de praktiska övningarna i ämnet samt
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
47
fri bostad jämte bränsle eller ersättning härför under kurserna. Arvodeshöjningen
borde bestridas av staten i forin av ökat statsbidrag men de övriga
förmånerna tillhandahållas av vederbörande skoldistrikt. Beträffande naturaförmånerna
ville departementschefen framhålla, att dessa förmåner redan
tillkomme folkskolans skolkökslärarinnor och icke kunde bli nämnvärt
betungande för skoldistrikten. Som villkor för statsbidrag till fortsättningsskolan
torde böra uppställas, att nämnda förmåner tillhandahölles de ifrågavarande
lärarinnorna.
Departementschefen har i detta sammanhang förklarat sig i likhet med
skolöverstyrelsen och statskontoret icke böra nu tillstyrka en av slöjd- och
yrkeslärarnas riksförbund gjord framställning om förbättring av löneförmånerna
för lärare i slöjd och arbetskunskap.
I de likalydande motionerna 1: 219 och 11:274 har påyrkats en höjning
av arvodena för undervisning i hushållsgöromål till 2 kronor 50 öre och i
samband därmed en anslagshöjning med 100,000 kronor till 4,200,000 kronor.
Till stöd härför har anförts bland annat:
Att lärarinnorna i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan i likhet med
lärarinnorna i detta ämne vid folkskolan erhölle fri kost och bostad vore
rimligt, men denna förmån borde icke överskattas. Fri kost i samband med
undervisningen utgjordes endast av ett mål varje arbetsdag och hade i allmänhet
redan förut åtnjutits även av lärarinnorna vid fortsättningsskolan.
Den fria bostaden, rörande vars beskaffenhet motionärerna förutsatte att
bestämmelser meddelades, vore särskilt för de ambulerande lärarinnorna
sedan länge nödvändig. Det hade mången gång för dem varit ytterst svårt
och dyrbart att erhålla lämpliga bostäder å de olika orter, där kurser anordnats,
och då de såsom ambulerande alltjämt bleve i avsaknad av ett
hem, borde de åtminstone beredas beboeliga bostäder under sitt kringflyttande.
Förenämnda naturaförmåner innebure dock ingen kompensation för lärarinnornas
vid folkskolan högre kontanta avlöning, och det föreslagna tilllägget
av 25 öre per undervisningstimme utgjorde en alltför ringa höjning i
förhållande till de stegrade levnadskostnaderna och de löneförmåner, bland
annat i form av rörligt dyrtidstillägg, som tillkomme lärarinnorna i hushållsgöromål
vid folkskolan.
Enligt statskontorets beräkning skulle kostnaderna för dyrtidstillägg i
förevarande fall komma att uppgå till något över 400,000 kronor om året.
En höjning av timarvodet till 2 kronor 25 öre för undervisningstimme
beräknades till en årskostnad av något mer än 100,000 kronor. Under nuvarande
förhållanden syntes dyrtidstillägg icke kunna ifrågakomma, men
det syntes rimligt, att den föreslagna löneförbättringen höjdes till 50 öre
för undervisningstimme, varigenom arvodet skulle komma att utgöra 2
kronor 50 öre för timme. Detta skulle för statsverket medföra en merkostnad
av ytterligare något över 100,000 kronor om året. För lärarinnorna
skulle en höjning av 25 öre för undervisningstimme innebära, att arvodet
för kurs örn 170 timmar bleve endast kronor 382: 50. Med en höjning av
50 öre för timme bleve kursarvodet 425 kronor. Då en lärarinna i bästa
fall kunde erhålla tjänstgöring vid fem till sex dylika kurser örn aret, bleve
den kontanta årsinkomsten även med denna höjning högst 2,550 kronor
om året.
48
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
Såsom departementschefen erinrat, är arvodet för fortsättningsskolornas
skolkökslärarinnor för närvarande detsamma som fastställdes år 1919 vid
införandet av den obligatoriska fortsättningsskolan. På arvodet utgår ej
dyrtidstillägg och följaktligen ej heller kristillägg. Detta förhållande gör det
enligt utskottets mening befogat, att en löneförbättring nu herodes dessa
lärarinnor, vilka i allmänhet hava skolköksundervisningen som huvudsyssla,
1 syfte att i någon mån hålla dem skadeslösa för den starka stegring i levnadskostnaderna
som särskilt under de senaste åren inträtt. Departementschefen
har för sin del behjärtat det svåra läge, vari ifrågavarande lärarinnor
onekligen befinna sig, och förordat en arvodeshöjning med 25 öre till
2 kronor 25 öre för undervisningstimme, varjämte lärarinnorna skulle tillförsäkras
fri kost i samband med de praktiska övningarna i hushållsgöromål
samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning därför under kurserna.
Departementschefen säger sig helst hava velat sträcka sig längre men har
såsom en provisorisk åtgärd för närvarande begränsat sig till nämnda förslag.
I de likalydande motionerna I: 219 och II: 274 har hemställts örn en
ytterligare höjning av arvodet till 2 kronor 50 öre för undervisningstimme.
Utskottet har för sin del funnit den av departementschefen föreslagna kontanta
löneförbättringen väl låg och en löneförbättring med 50 öre för undervisningstimme
rimlig. Utskottet vill alltså, med biträdande av departementschefens
förslag i övrigt, förorda en höjning av minimiarvodet och
därmed även av statsbidraget för undervisning i hushållsgöromål vid fortsättningsskola
till 2 kronor 50 öre. Anslagets belopp synes med hänsyn
härtill i enlighet med motionärernas förslag böra höjas med 100,000 kronor
till 4,200,000 kronor.
I detta sammanhang har utskottet upptagit till behandling de likalydande
motionerna I: 6 och II: 8, vari yrkats, att riksdagen måtte hemställa
örn uppdrag till den pågående skolutredningen att utreda möjligheterna till
befrielse från fortsättningsskolans praktiska undervisning i sådana fall, där
undervisningens syfte i stället kunde tillgodoses genom fri yrkesutbildning.
Motionärerna synas alltså åstunda en tämligen vittgående principiell förändring
beträffande fortsättningsskolans ställning och uppgift. Då emellertid
en utredning av frågan örn fortsättningsskolans ställning i hela dess
vidd torde ingå i skolutredningens program, synes någon framställning i
ämnet från riksdagens sida i den av motionärerna angivna riktningen icke
nu påkallad. Utskottet får sålunda — utan att närmare ingå på sakfrågan
— avstyrka bifall till ifrågavarande motioner.
9. Förslagsanslaget till Fortsiittningsskolor: Bidrag till
centralisering av fortsättningsskolväsendet.
Detta anslag är för innevarande budgetår uppfört med 530,000 kronor
och skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag höjas till 550,000 kronor. I fråga örn
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
49
grunderna för statsbidrag innebär Kungl. Maj:ts förslag allenast den förändringen,
att statsbidraget för centralisering föreslås höjt från högst 1
krona 25 öre till högst 1 krona 50 öre per dag och lärjunge. Till stöd för
detta förslag har departementschefen anfört bland annat:
Statsbidrag för centralisering av fortsättningsskoleväsendet utginge nu
i regel med belopp, som motsvarade kostnaderna för inackordering, skolhushåll
eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för
dag och sammanlagt högst med det belopp, som skulle anses motsvara den
besparing i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola,
vilken uppkomme därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen
bleve obehövlig. Sistnämnda besparing ansåges utgöra 450 kronor.
Förslag förelåge nu om höjning av statsbidraget till 1 krona 50 öre för
dag. När departementschefen i fjol ansett sig icke kunna tillstyrka ett då
av folkskolans besparingssakkunniga framställt förslag av samma innebörd,
hade detta skett närmast på grund av vissa av statskontoret och riksräkenskapsverket
gjorda uttalanden. Statskontoret hade påpekat, att centralisering
av fortsättningsskolväsendet kunde ske tvångsvis och att skolskjutsar,
örn dessa anordnades på ett praktiskt sätt, regelmässigt borde kunna ordnas
inom ramen för det nuvarande statsbidragsbeloppet. Riksräkenskapsverket
hade framhållit bland annat, att en höjning av statsbidragsbeloppet
kunde få till följd, att skoldistrikten icke i samma grad som tillförne vinnläde
sig örn att ordna inackordering eller skolskjutsar på ett ändamålsenligt
och billigt sätt, vilket kunde medföra en avsevärd ökning av statens utgifter.
Frågan måste bedömas mot bakgrunden av den höjning av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll och skolskjutsar, som på grund av den allmänna
prisstegringen numera inträtt och som fått till följd, att en del av
kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet överflyttats på
skoldistrikten. Då det icke minst ur statsfinansiell synpunkt vore av betydelse,
att en ändamålsenlig centralisering på detta område icke fördröjdes
genom att staten tillhandahölle för knappt tillmätt ersättning för centraliseringskostnaderna,
hade departementschefen i likhet med statskontoret
blivit övertygad örn att en höjning av statsbidraget vore befogad och borde
komma till stånd. Statskontoret ansåge för sin del, att höjningen borde begränsas
till 10 öre för elev och dag, medan de sakkunniga och skolöverstyrelsen
uttalat sig för en höjning med 25 öre för elev och dag. För egen del
funne departementschefen den av statskontoret förordade uppräkningen av
statsbidraget icke tillräcklig utan anslöte sig till de sakkunnigas och skolöverstyrelsens
förslag. Liksom nu skedde torde i enlighet med överstyrelsens
förslag statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet böra utgå
med sammanlagt högst 450 kronor för varje på grund av centraliseringsåtgärder
obehövlig skola.
Om det skulle visa sig nödvändigt att på motsvarande sätt höja det statsbidrag,
som enligt kungörelsen 1935: 186 kunde utgå vid anordnande av
undervisning i finska språket i fortsättningsskolan, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela beslut i ämnet.
I detta sammanhang har departementschefen förklarat sig icke kunna
tillstyrka ett av de sakkunniga framlagt förslag om beviljande av statsbidrag
för fård mcd av skolbarnen själva f r a m -
Bihang till riksdagens protokoll 10//1. 6 sami. Nr 12H.
i
50 Statsutskottets utlåtande Nr 128.
fört fordon. Beträffande detta förslag inhämtas av förevarande proposition
bland annat:
Redan förra året föreslogo folkskolans besparingssakkunniga, att färd
med fordon, som framfördes av barnen själva, skulle räknas som skolskjuts,
och att statsbidrag i vissa fall skulle kunna utgå för sådan skjutsanordning
med högst 50 öre för varje dag, lärjungen i fråga besökt skolan. Förslaget
avstyrktes emellertid av de flesta myndigheter samt av departementschefen
i proposition till 1940 års lagtima riksdag; departementschefen förklarade
sig hava funnit ytterligare utredning erforderlig.
De sakkunniga hava nu framlagt förnyad utredning i ämnet. Utredningen
utmynnar i förslag, att statsbidrag försöksvis skall kunna utgå för färd med
fordon, som framföras av de fortsättningsskolpliktiga barnen själva, örn barnen
eljest icke skulle kunna besöka skolan på grund av avståndet eller andra
liknande omständigheter. Prövning av rätt till statsbidrag skall tillkomma
folkskolinspektören. Statsbidraget skall utgå med 40 öre för dag, om skolvägens
längd uppgår till högst 7 kilometer, och 50 öre, örn den överstiger
detta avstånd.
De sakkunniga erinrade att av de 40 folkskolinspektörer, vilka tidigare
yttrat sig rörande de åtgärder i här berörda hänseenden, som av de sakkunniga
föreslagits, 35 tillstyrkt förslaget, 3 ställt sig tveksamma och 2 avstyrkt
detsamma.
De sakkunniga hade icke funnit anledning att frångå sin tidigare intagna
principiella ståndpunkt. De uttalanden, som gjorts av såväl folkskolinspektörer
som av lokala skolmyndigheter, gåve också ett starkt stöd åt den uppfattningen,
att anordningen med cykel som fortskaffningsmedel för fortsättningsskolans
elever under vissa förhållanden kunde anses både lämplig
och genomförbar. Man kunde av sagda uttalanden ävenledes draga den slutsatsen,
att anordningen i fråga under innevarande läsår skulle fått en betydligt
större omfattning, därest bidrag av statsmedel utgått för färd med
cykel. Förevarande spörsmål hade också på ett särskilt sätt aktualiserats
på grund av dels svårigheterna att anordna bilskjuts, dels de ökade utgifterna
härför.
De sakkunnigas förslag innebär, att bidrag skulle utgå endast för det
fall, att vederbörande målsman eljest måste ombesörja inackordering eller
skolskjuts. Bidrag borde i regel ej komma i fråga för lärjungar med kortare
väg till skolan än 5 kilometer. På framställning av skolstyrelsen borde det
ankomma på folkskolinspektören att med stöd av lämnade uppgifter före
kursens början avgöra, huruvida bidrag finge utgå till färd med egna fordon
(cykel, sparkstötting, skidor och dylikt). Då prövningen endast komme
att avse fall, då centraliseringsbidrag i vanlig form eljest finge utgå, syntes
prövningen ej kunna bliva alltför betungande för inspektörerna.
Då färdsätt, som här avsåges, ifrågasattes, borde givetvis i varje särskilt
fall prövning verkställas, huruvida förhållandena vore sådana, att detsamma
lämpligen borde komma till användning. Härvid borde hänsyn tagas
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
51
till vederbörande lärjunges utveckling och krafter, och det måste tillses, att,
om dylikt färdsätt skulle användas, detta kunde ske utan men för barnens
hälsa. I allmänhet torde anordningen i fråga mera undantagsvis böra komma
till användning under den kallare årstiden, och det vore uppenbart, att
anordningens förekomst i stor utsträckning måste bli beroende av de klimatiska
förhållandena på orten.
Vid övervägandet av frågan om bidragsbeloppets storlek hade de sakkunniga
eftersträvat att komma fram till ett förslag, som kunde anses vara
så rättvist som möjligt och samtidigt enkelt att tillämpa. Det hade synts
de sakkunniga skäligt, att ett visst belopp bestämdes att utgå, örn skolskjuts
prövades vara erforderlig och skolvägens längd uppginge till högst
sju kilometer, och ett något högre belopp, då våglängden överstege sju
kilometer. Som lämpliga bidragsbelopp, för dag räknat, föresloges 40 öre
respektive 50 öre.
En fortsättningsskolkurs omfattade i regel 30 eller 36 dagar. Med angivna
beräkningsgrunder för bidragets utgående skulle alltså bidragsbeloppet
per kurs och lärjunge i allmänhet komma att uppgå till lägst 12 och
högst 18 kronor.
Cykeln vore det fordon, som i övervägande antalet fall komme till användning.
Anskaffandet och underhållet av sådant fordon medförde de största
kostnaderna. Bidraget syntes därför böra bestämmas med hänsyn till
användningen av cykel. De föreslagna bidragsbeloppen vore kanske väl
höga, särskilt för de fall, då annat fordon än cykel användes. De sakkunniga
förordade emellertid, att nämnda beräkningssätt tillämpades beträffande
samtliga fordon (såsom cykel, båt, skidor och sparkstötting), som
kunde framföras av barnen själva. Härigenom vunnes, att handläggningen
av ifrågavarande ärenden förenklades. Om anordningen skulle medföra
besparingar i fråga om centraliseringskostnaderna, borde bidraget utgå med
så stort belopp, att vederbörande funné ett dylikt färdsätt något så när
förmånligt i ekonomiskt avseende.
De sakkunniga beräknade den besparing, som borde uppkomma vid bifall
till deras förslag, till minst 75,000 kronor.
Skolöverstyrelsen har avstyrkt de sakkunnigas förslag. Överstyrelsen har
framhållit, att tanken på statsbidrag för färd med cykel eller dylikt icke
kunde sägas ha omfattats av en allmän opinion bland folkskolinspektörerna.
Statsbidrag kunde endast ifrågakomma, när samtliga berörda barn kunde
cykla till skolan, vilket icke alltid kunde vara fallet. Olägenheter skulle uppstå
i fråga om elever, som vore mindre bemedlade eller fysiskt svaga eller
på grund av naturens beskaffenhet ej kunde cykla. Det kunde ifrågasättas,
örn statsbidrag borde utgå för färd med skidor och sparkstötting. Inspektörerna
skulle icke äga möjlighet att kontrollera de uppgifter, som skulle
ligga till grund för statsbidragets beviljande. Det ökade arbetet för inspektörerna
och överstyrelsen skulle icke motsvara anordningens betydelse. Beräkningarna
av kostnadsminskningen vore alltför optimistiska. Möjligen
skulle statsbidrag kunna tänkas utgå till skoldistrikten för anskaffande av
cyklar i behövliga fall.
52
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Statskontoret har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag och i stället förordat
vissa restriktioner för rätt till statsbidrag till centraliseringsåtgärder.
Det administrativa bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget
kunde befaras komma att i avsevärd män uppväga de vunna besparingarna.
Statsbidrag vore avsett att utgå endast i sådana fall, då skoldistrikt
ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnaderna
för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Med all sannolikhet skulle
emellertid inom kort befogade krav komma att framställas på en sådan utvidgning
av bestämmelserna, att icke obetydliga kostnadsökningar skulle
uppstå för statsverket. De ekonomiska resurserna vore hos många familjer
sådana, att — trots statsbidraget — anskaffandet av cykel icke kunde
ifrågakomma. För att icke barnets skolgång i sådana fall skulle avsevärt
försvåras, torde skoldistrikten — vilket för övrigt redan praktiserades — få
anskaffa cyklar, skidor eller dylikt för utlåning till barnen. Skulle skoldistrikten
härvid erhålla de av de sakkunniga föreslagna bidragen, uppgående
till 12 å 18 kronor för elev vid en fortsättningsskolkurs om 6 veckor,
insåges lätt, att — särskilt i större skoldistrikt med ett flertal kurser om
året — förslaget i längden skulle ställa sig ekonomiskt synnerligen fördelaktigt
för skoldistrikten och i motsvarande mån ofördelaktigt för statsverket.
Riksräkenskapsverket däremot har tillstyrkt förslaget.
Under senaste tid hade på grund av krisförhållandena driftkostnaderna
för automobiltrafik avsevärt ökats. På grund härav hade exempelvis länstaxorna
för trafik med vanlig personautomobil höjts i samtliga län med i
regel 20 ä 40 procent av normaltaxan. Under sådana förhållanden måste det
nu framstå som synnerligen angeläget, att åtgärder vidtoges för nedbringande
av kostnaderna för skolskjutsar varom här vore fråga. De sakkunnigas
utredning syntes också giva vid handen, att kostnaden för den föreslagna
anordningen mer än uppvägdes av de besparingar, som komrae att uppstå
i statsverkets utgifter för skolskjutsar vid fortsättningsskolväsendet. Vid
sådant förhållande hade riksräkenskapsverket, som i fjol framfört betänkligheter
mot denna anordning, nu ansett sig böra tillstyrka de sakkunnigas
förslag. Beträffande storleken av den kostnadsminskning, som skulle vinnas
genom den föreslagna anordningen, finge riksräkenskapsverket framhålla,
att för närvarande en mera noggrann beräkning av densamma knappast
vore möjlig. Det av de sakkunniga angivna beloppet, 75,000 kronor,
funné ämbetsverket dock icke vara för högt beräknat.
Slutligen ville riksräkenskapsverket framhålla, att det skulle vara av intresse
att direkt ur räkenskaperna kunna avläsa de sammanlagda kostnaderna
för här avsedda resor. Ämbetsverket finge fördenskull förorda, att
medelsanvisningen för ändamålet uppfördes i riksstaten såsom ett självständigt
förslagsanslag.
Departementschefen har för egen del anfört:
Enligt departementschefens mening hade den i ärendet nu föreliggande
utredningen icke givit vid handen, att anordningen verkligen komme att
för det allmänna i längden medföra någon minskning av kostnaderna för
centralisering av fortsättningsskolväsendet. Fastmer förelåge, såsom statskontoret
påpekat, risk för att en sådan utvidgning av anordningen inom
kort ifrågasattes, att icke obetydliga kostnadsökningar kunde komma att
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
53
uppstå för statsverket. Systemets tillämpning skulle vidare förutsätta en
ingående administrativ kontroll i syfte att undvika missbruk av bestämmelserna.
Härigenom skulle arbetsbördan i hög grad ökas icke minst för
folkskolinspektörerna, vilka redan nu vore överhopade med krävande arbetsuppgifter
och bleve det i ännu större utsträckning vid ett genomförande
av det förordade rationaliseringsprogrammet. Bland annat av dessa skäl
funné departementschefen sig i likhet med skolöverstyrelsen och statskontoret
böra avstyrka bifall till de sakkunnigas föreliggande förslag.
Statskontoret hade ifrågasatt en skärpning av de nu gällande bestämmelserna
örn statsbidrag till inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Då det
vore av vikt, att bestämmelserna örn centralisering av fortsättningsskolväsendet
icke gjordes så restriktiva, att allvarliga olägenheter ur barnens
och hemmens synpunkt uppkomme, och då de nuvarande bestämmelserna,
samtidigt som de tillgodosåge dessa synpunkter, syntes innebära betryggande
garantier för en ur det allmännas synpunkt tillräckligt effektiv prövning
av det i de olika fallen föreliggande behovet av statsbidrag, ansåge
departementschefen sig icke böra ifrågasätta en skärpning av bestämmelserna
på sätt statskontoret förordat.
För nästa budgetår hade skolöverstyrelsen med utgångspunkt från den
föreslagna höjningen av dagsbidraget ansett en anslagshöjning av 70,000
kronor till 600,000 kronor erforderlig. I avbidan på närmare erfarenhet
rörande medelsåtgången torde anslaget böra för budgetåret 1941/42 begränsas
till 550,000 kronor. Anmärkas kunde, att nettoutgiften under anslaget
för budgetåret 1939/40 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning
utgjorde omkring 405,000 kronor.
I de likalydande motionerna 1: 205 och II: 289, vari yrkats bifall till de
sakkunnigas förslag beträffande statsbidrag för färd med fordon, som framföras
av barnen själva, och i samband därmed en anslagsminskning till
500,000 kronor, har anförts bland annat:
Skolöverstyrelsen, som rent principiellt ställde sig avvisande mot förslaget,
reagerade mot tanken på att barnen skulle betalas för den fysiska ansträngning,
de måste underkasta sig vid fullgörandet av skolgången. Häremot
kunde invändas, att det här vore fråga om endast sådana barn, som
bodde på så långt avstånd från hemmet, att de icke utan särskilda åtgärder
skulle kunna besöka skolan. Skolskjuts eller inackordering vore alltså erforderliga.
Om nu anordningar kunde vidtagas, varigenom det bleve möjligt
för dessa barn att genom färd med fordon, framdrivet av barnet
självt, besöka skolan, syntes det icke ligga något orimligt däri, att ett
visst understöd härför utginge, vare sig detta komme målsmannen eller
vederbörande skoldistrikt till godo. Att en dylik anordning i vissa fall
kunde innebära en ekonomisk fördel för berörda parter, betydde ingalunda
— såsom statskontoret syntes vilja göra gällande — att det för statsverket
skulle ställa sig i motsvarande mån ekonomiskt ofördelaktigt. Anordningen
i fråga kunde nämligen komma till användning endast under förutsättning,
att besparingar uppkomme för det allmänna. Örn därjämte någon vinst
skulle uppstå för övriga parter, syntes detta knappast kunna anses som en
brist hos systemet, åtminstone icke med den tolkning man hittills givit
härom gällande bestämmelser.
54
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Utskottet.
Vad beträffade förslagets ekonomiska innebörd torde för övrigt de beräkningar,
som verkställts av ett antal folkskolinspektörer, lämna de tillförlitligaste
uppgifterna. Det förhölle sig nämligen så, ehuru det ej framginge av
propositionen, att några av folkskolinspektörerna verkställt synnerligen ingående
undersökningar rörande de ekonomiska verkningarna av förslagets
genomförande inom respektive inspektionsområden. Andra inspektörer åter
hade verkställt approximativa beräkningar rörande de besparingar, som
kunde väntas uppkomma. Självfallet hade det inte varit möjligt att få fram
fullt tillförlitliga resultat av ifrågavarande beräkningar. I varje fall gåve
dock utredningen vid handen, att en tillämpning av det föreslagna statsbidragssystemet
skulle medföra en avsevärd minskning av centraliseringskostnaderna
beträffande fortsättningsskolan.
Motionärerna ansåge därför, att starka skäl talade för bifall till de sakkunnigas
föreliggande förslag att statsbidrag försöksvis skulle kunna utgå
för färd med fordon, som framfördes av de fortsättningsskolpliktiga barnen
själva. För att ytterligare markera att det här vore fråga örn ett försök,
syntes lämpligt att viss tid fastställdes, under vilken de ifrågasatta bestämmelserna
skulle äga tillämpning, och torde en treårsperiod kunna anses väl
avvägd härför.
Kungl. Maj:ts förslag om höjning av centraliseringsbidraget från högst
1 krona 25 öre till högst 1 krona 50 öre för dag och lärjunge har motiverats
med de ökade kostnaderna för inackordering och skolskjutsar. Den
föreslagna höjningen synes, såvitt för närvarande kan bedömas, väl avvägd,
och utskottet förordar förty bifall till ifrågavarande förslag. Det i motionen
II: 87 framställda yrkandet örn höjning av statsbidraget torde därmed
få anses tillgodosett. Utskottet kan med hänsyn till sin sålunda intagna
ståndpunkt icke biträda det i motionerna I: 144 och II: 186 gjorda yrkandet,
att statsbidraget skulle kunna höjas till 2 kronor 50 öre.
I den förutnämnda motionen II: 87 har jämväl yrkats, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande en centralisering av
den yrkesbestämda fortsättningsskolan inom vissa ödebygdsområden medelst
uppförande av särskilda skolhem för fortsättningsskolans elever. Dylika
skolhem skulle enligt vad motionärerna framhållit få särskild betydelse
för de vidsträckta skoldistrikten inom övre Norrland, där de på skolorten
befintliga inackorderingsmöjligheterna i allmänhet till fullo utnyttjades
för folkskolans behov. Den framkastade tanken kan förefalla tilltalande.
En skolhemsinstitution som den ifrågasatta torde emellertid ställa sig relativt
kostsam med hänsyn till fortsättningsskolans struktur. Därtill kommer,
att fortsättningsskolans ställning och uppgift torde bliva föremål för
en ingående omprövning inom 1940 års skolutredning. Skulle den anordning,
motionärerna ifrågasatt, befinnas ändamålsenlig och genomförbar,
synes det böra ankomma på skolutredningen att i ämnet framlägga förslag.
Med vad sålunda anförts torde motionen II: 87, såvitt nu är i fråga, få
anses besvarad.
Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.
55
I de likalydande motionerna I: 205 och II: 289 har slutligen yrkats, att
folkskolans besparingssakkunnigas ovannämnda förslag örn statsbidrag för
färd med av skolbarnen själva framfört fordon skulle genomföras såsom en
försöksanordning under en tid av tre år. Departementschefen har icke ansett
sig kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Utskottet
får emellertid erinra, att ehuru skolöverstyrelsen och statskontoret ställt
sig avvisande till ifrågavarande förslag, har detsamma dock tillstyrkts av
det långt övervägande antalet folkskolinspektörer, flertalet länsstyrelser
och domkapitel samt av riksräkenskapsverket.
Utskottet har i det föregående (sid. 44) beträffande skolskjutsar vid folkskolan
uttalat sig för en undersökning, huruvida icke nämnda skjutsar
skulle kunna i viss mån förbilligas och rationaliseras. I konsekvens härmed
synas besparingsförsök vid anordningen av skolskjutsar i fortsättningsskolan
icke böra avvisas. Utom de möjligheter till ekonomiska besparingar,
som det föreliggande förslaget innebär, torde även önskvärdheten av sparsamhet
med landets förråd av drivmedel för motorfordon motivera en försöksanordning
med statsbidrag till av eleverna själva drivna fordon. Skolöverstyrelsen
har bland annat anfört, att den erforderliga kontrollen över
här ifrågasatt statsbidrag skulle vara svår att ordna. Utskottet vill i anledning
härav understryka, att det här är fråga örn ett statsbidrag till skoldistrikten,
och att det måste ligga i dessas intresse att bidraget icke missbrukas.
Det synes icke heller svårare att från statens sida utöva kontroll
i fråga örn nu förevarande anslag än beträffande andra till skoldistrikten
utgående bidrag. Även i dessa fall är man hänvisad att lita på de kommunala
förtroendemännens uppgifter. Utskottet har i likhet med motionärerna
ansett önskvärt, att den föreslagna anordningen finge under någon
tid, exempelvis tre budgetår, försöksvis tillämpas för att praktisk erfarenhet
må vinnas rörande dess ändamålsenlighet. Utskottet tillstyrker alltså
bifall till vad i motionerna I: 205 och II: 289 i förevarande avseende yrkats.
Med hänsyn härtill synes, såsom i motionerna framhållits, förevarande
anslag kunna i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag sänkas med 50,000
kronor till 500,000 kronor.
IV. Hemställan.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till de likalydande motionerna 1:219 och
II: 274 ävensom till de likalydande motionerna I: 205 och
II: 289,
1. godkänna följande avlöningsstat för folkskolinspektionen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1941/42:
56
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
A vlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsvis.....................kronor 537,500
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,
förslagsvis.................... » 90,600
3. Rörligt tillägg, förslagsvis. . ...... » 83,100
Summa kronor 711,200;
2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 711,200 kronor;
3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 200,000 kronor;
4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder
för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa lärare vid folk- och småskolor m. fl.
skola med förut angiven jämkning äga tillämpning jämväl
för budgetåret 1941/42;
5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av 134,400,000 kronor;
6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, örn och i den
mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till
undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt
högst 26,500 kronor;
7. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för
vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem
intagna barn i skolåldern för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 275,000 kronor;
8. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor
och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och
arbetsstugor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av 345,000 kronor;
9. till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn
i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 1,350,000 kronor;
10. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för skolpliktiga barn för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 2,200,000 kronor;
11. till Folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbyggnader
och deras inredning å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B) av
300,000 kronor;
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
57
12. godkänna av utskottet i det föregående förordade
ändringar i gällande grunder för statsbidrag till avlöning åt
lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;
13. till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare
för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag av
4,200,000 kronor;
14. godkänna av föredragande departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 21 mars
1941 förordade ändringar i gällande grunder för statsbidrag
till centralisering av fortsättningsskolväsendet;
15. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av
fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 500,000 kronor;
B. att följande motioner, nämligen
II: 288,
II: 287,
II: 15,
I: 22 och II: 19,
II: 87,
I: 7 och II: 9,
I: 6 och II: 8 samt
1:144 och II: 186,
i den mån desamma icke må anses besvarade med vad
utskottet i det föregående anfört, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 maj 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar
Olsson, Per Gustafsson, Pauli, Bergman, Sven Larsson, Carlström, Bäcklund, Björkman, Berntson
och Persson; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Svensson i Grönvik, Andersson i
Prästbol, Persson i Falla, Holmdahl, Andersson i Södergård, Mårtensson, Wallentheim, Viklund,
Lindholm, fru Alvén och herr Bergvall.
Bihang till riksdagens protokoll 19/fl. 6 sami. Nr 128.
5
58
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
Reservationer:
1) av herrar Per Gustafsson, Persson, Jonsson i Eskilstuna, Svensson
i Grönvik, Andersson i Prästbol, Andersson i Södergård, Mårtensson, Wallentheim,
Viklund och Lindholm samt fru Alvén, vilka ansett, att utskottets
yttrande (sid. 30) under avdelning II, b) (Höjning av undervisningsskyldigheten
för vissa småskollärare) bort hava följande lydelse:
»Utskottet delar departementschefens uppfattning, att höjning i enlighet
med statskontorets förslag av undervisningsskyldigheten för vecka från och
med den 1 juli 1941 för småskollärare med en kortare årlig lästid än 36
veckor icke nu synes böra ifrågasättas.
Skolöverstyrelsen synes emellertid i främsta rummet hava grundat sitt
avstyrkande av den ifrågasatta fyllnadstjänstgöringen för småskollärare
på det skälet, att småskolläramas arbetsbörda icke endast bestämmes av
antalet läsveckor per år utan även av antalet tjänstgöringstimmar för
vecka, varför en rättvis utjämning av arbetsbördan icke skulle kunna
ernås genom att utkräva kompensation för kortare årlig lästid. Såsom reservanten
inom överstyrelsen framhållit, lärer det emellertid för närvarande
höra till undantagen, att en småskollärares tjänstgöring uppgår till
mindre än 28 timmar i veckan, varför det numera huvudsakligen torde vara
variationerna i den årliga lästidens längd, som medföra mera betydande
olikheter i småskollärarinnornas arbetsbörda. Det måste enligt utskottets
mening anses önskvärt, att till den tidpunkt, då samtliga småskollärare
komma att åtnjuta lön enligt samma lönegrad, d. v. s. den 1 juli 1942,
åtgärder vidtagas i syfte att så långt möjligt är utjämna de ännu kvarstående
olikheterna. Ett medel härtill erbjuder det förslag som framförts
av reservanten inom överstyrelsen. Detta förslag innebär, att småskollärare,
som efter den 1 juli 1942 har kortare årlig lästid än 39 veckor, skall
från och med nämnda tidpunkt vara skyldig undervisa 30 timmar i veckan.
Ett genomförande av detta förslag skulle medföra, att flertalet småskollärare
erhölle lika stor sammanlagd tjänstgöring för år, försåvitt den utsträckta
tjänstgöringen kan utnyttjas på ett eller annat sätt. Såsom reservanten
anfört, torde det i allmänhet vara möjligt att nyttiggöra de tjänstgöringstimmar,
som på detta sätt uttagas. Utskottet finner sålunda goda
skäl tala för den ståndpunkt, som intagits av reservanten inom överstyrelsen.
Utskottet förutsätter, att vad utskottet sålunda anfört kommer att
beaktas vid den förnyade prövning av förevarande spörsmål, som departementschefen
ställt i utsikt.»;
2) av herr Oscar Olsson, vilken ansett att utskottet (sid. 35) under
avdelning III, kap. 3 (Förslagsanslaget till folkskolor m. m.: Bidrag till
avlöning åt lärare vid folkskolor) bort tillstyrka bifall till motionen II: 15;
Statsutskottets utlåtande Nr 128.
59
3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar
Olsson, Pauli, Bergman, Bäcklund, Björkman, Berntson, Persson i Falla,
Holmdahl och Bergvall, vilka ansett,
dels att utskottets yttrande (sid. 56) under avdelning III, kap. 9 (Förslagsanslaget
till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet)
bort hava följande lydelse:
»I de likalydande motionerna I: 205 och II: 289 har slutligen yrkats, att
folkskolans besparingssakkunnigas ovannämnda förslag om statsbidrag för
färd med av skolbarnen själva framfört fordon skulle genomföras såsom en
försöksanordning under en tid av tre år. Departementschefen har icke ansett
sig kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Med hänsyn
till den bestämt avvisande hållning, som statskontoret och skolöverstyrelsen
intagit mot förslaget, och på av dessa myndigheter anförda skäl
har icke heller utskottet funnit sig kunna tillstyrka detsamma och avstyrker
alltså bifall till ifrågavarande motioner.»;
dels ock att utskottets hemställan bort i nedan angivna delar erhålla följande
lydelse:
»Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till de likalydande motionerna I: 219 och
II: 274,
15. Till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av
fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 550,000 kronor;
B. att följande motioner, nämligen
I: 6 och II: 8,
1:144 och II: 186 samt
I: 205 och II: 289,
i den mån desamma icke må anses besvarade med vad utskottet
i det föregående anfört, icke må till någon riksdadens
åtgärd föranleda.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten