Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m.

1941-06-17 · 32 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:181, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

1

Nr 181.

Ankom till riksdagens kansli den 17 juni 1941 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni

1940 m. m.

(l:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1940 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet

därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

Ilo) Avlöningsförmåner till vissa pensionerade befattningshavare under

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Under försvarsdepartementet,

§ 5, hava revisorerna till behandling upptagit frågan, huruvida bärande

skäl föreligga för att pensionerad beställningshavare i arvodesbefattning under

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tilldelas lön enligt krigsavlöningsreglementet

i det fall, att han fullgör i huvudsak samma arbetsuppgifter

som under sin fredstjänstgöring. (Del I, sid. 13 och 14.)

Revisorerna hava erinrat därom, att enligt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet

den 15 juni 1939 (nr 278) skall reserven tillhörande, från

aktiv stat pensionsavgångna officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare

under krigstjänstgöring äga uppbära månadslön efter den

löneklass enligt gällande fredsavlöningsreglemente, löntagaren omedelbart

före inträdet i reserven tillhörde, och att detta gäller jämväl beställningshavare

av angiven kategori, som under fredstid uppehåller för pensionerad

officer eller underofficer avsedd arvodesbefattning. Då krigsavlöningsregleinentet

numera tillämpas, innebär detta, att t. ex. en pensionsavgången överstelöjtnant

eller kommendörkapten av lia graden kommer i åtnjutande av

väsentligt högre avlöningsförmåner än dem, han före krigstjänstgöringen,

även örn denna fullgöres genom uppehållande av arvodesbefattningen, åtnjutit

i form av arvode och pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 6 sami. Nr 181.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

Utskottet.

I anslutning till den lämnade redogörelsen för de sålunda gällande bestämmelserna

hava revisorerna uttalat följande.

Enligt revisorernas mening föreligger icke bärande skäl för att pensionerad

beställningshavare i arvodesbefattning, som under förstärkt försvarsberedskap

eller mobilisering placeras med arbetsuppgifter av huvudsakligen samma

art som han under sin fredstjänstgöring haft att fullgöra, skall komma

i åtnjutande av högre avlöningsförmåner än dem, han eljest ägt uppbära.

Det påtalade förhållandet sammanhänger emellertid med att pensionerade

beställningshavare med placering å arvodesbefattningar inkallats till krigstjänstgöring

i egenskap av beställningshavare i reserven, varigenom rätt till

krigslön automatiskt kommit dem till del. Enligt revisorernas uppfattning

kan det emellertid ifrågasättas lämpligheten av att på sätt nu skett till krigstjänstgöring

inkalla sådana pensionerade beställningshavare, vilka även under

krigstjänstgöring ansetts skola fortfarande bestrida de med arvodesbefattningen

förenade göromålen.

I ärendet hava yttranden avgivits av arméförvaltningens civila departement,

marinförvaltningen och flygförvaltningen. (Del II, sid. 14—19.)

Jämväl utskottet finner de av revisorerna anmärkta förhållandena mindre

tillfredsställande. Utskottet vill emellertid erinra därom, att frågan om avlöningsförmånerna

för pensionerade befattningshavare i arvodesbefattningar

under mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap för närvarande är föremål

för överväganden inom krisrevisionen. Vidare må framhållas, att, enligt

vad utskottet under hand inhämtat, samma spörsmål kan förväntas komma

att upptagas till behandling i samband med det åt försvarsväsendets lönenämnd

lämnade uppdraget att verkställa revision av krigsavlöningsreglementet.

Med hänsyn härtill har utskottet icke funnit sig böra påkalla särskild

åtgärd från riksdagens sida.

Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid velat för riksdagen

omförmäla.

2: o) Tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov.

Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna framställt vissa

erinringar i fråga örn bestämmelserna rörande tillgodoseendet av försvarsväsendets

behov av hästar och fordon ävensom beträffande dessa bestämmelsers

tillämpning. (Del I, sid. 14—26.)

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser på området ävensom

för av revisorerna gjorda iakttagelser hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår hava revisorerna ansett det vara av

intresse att i sin berättelse närmare undersöka frågan om tillgodoseendet av

försvarsväsendets behov av hästar och fordon samt huru bestämmelserna i

nu gällande häst- och fordonsanskaffningslag under nuvarande krissituation

praktiskt tillämpats. De iakttagelser, som därvid gjorts, äro i flera avseenden

av sådan art, att det måste anses önskvärt att förändringar snarast möj
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

3

ligt vidtagas i ifrågavarande lagstiftning. Revisorerna hava sålunda bland

annat kunnat konstatera, att inmönstrade hästar och fordon icke alltid varit

för krigsbruk lämpliga främst beroende på att uttagningen i fredstid varit

otillfredsställande. Vidare har mönstringsnämndernas arbete, när det gäller

prissättning, skett efter skilda normer, och riksvärderingsnämndens taxor synas

icke, såsom sannolikt av statsmakterna avsetts, härvidlag hava kommit

till användning. Revisorerna hava även i fråga örn prissättningen kunnat

iakttaga, att i enstaka fall ovidkommande synpunkter kunnat föranleda,

att statsverkets intressen icke blivit i vederbörlig ordning tillgodosedda.

Detta gäller prissättningen icke blott av inmönstrade fordon utan även sådana,

som uttagits enligt rekvisitionslagen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har, såsom revisorerna härovan omnämnt,

statens krisrevision hemställt om utredning rörande nya bestämmelser örn

tvångslagstiftning för försvarsväsendets behov. En framställning med i stort

sett samma syfte har ungefär samtidigt även gjorts av chefen för armén,

vilken därvid ifrågasatt, alt vid tvångsanskaffning av hästar och fordon

allenast rekvisitionslagen (i förekommande fall beredskapsförfogandelagen)

borde komma i tillämpning. Utan att vilja taga ståndpunkt till vad chefen

för armén gjort gällande i detta hänseende, anse sig dock revisorerna böra

understryka vikten av, att vid den utredning, som i anledning av de gjorda

framställningarna kan komma till stånd, största möjliga hänsyn tages till

den civila befolkningens intressen, ävensom och icke minst till möjligheterna

av att vid krigsutbrott nöjaktigt kunna ordna transport- och evakueringsfrågor,

vilkas lösning i stor utsträckning kräver en på förhand beräknelig

säker tillgång på transportmedel. Även örn detta i främsta rummet

gäller anskaffningen av motorfordon kunna dock i viss mån samma synpunkter

göras gällande då det gäller avstående av hästar och fordon, som stå till

jordbrukets och transportväsendets förfogande. Erfarenheterna i fråga örn

det nu tillämpade tvångsförfarandet på förevarande område giva även, enligt

vad revisorerna trott sig hava funnit, vid handen att i många fall för

ägarens utkomst nödvändiga hästar och fordon inmönstrats eller rekvirerats

medan mera umbärliga icke tagits i anspråk.

Utan att vilja föregripa en eventuell utredning om tvångslagstiftningen

angående anskaffningen av hästar och fordon för försvarsväsendets behov,

vilja revisorerna först och främst ifrågasätta, örn man icke för att ernå en

mera tillfredsställande uttagning av hästar och fordon i fredstid bör utsträcka

besiktningsförfarandet till att omfatta ett större antal hästar än nu

är fallet och åtminstone ett visst antal motorfordon. Vidare bör undersökas,

örn det icke vöre lämpligt att fastställa uttagningen i fredstid att avse viss

bestämd kortare tid, enär givetvis särskilt motorfordonen men även hästarna

under den relativt långa giltighetstiden för uttagningen kunna i fråga örn

sin brukbarhet undergå avsevärda förändringar. Det synes även lämpligt

att ett bättre samarbete etableras mellan uttagningsmyndigheterna och den

personal vid vederbörande truppförband, som vid eventuell mobilisering

-kall hava att svara för anskaffningen av hästar och fordon. Det torde heller

icke vara ur vägen att vid uttagningen samarbete åstadkommes med de kommunala

myndigheterna.

Beträffande värderingen bör undersökas, huruvida icke- redan vid uttagning

i fredstid en sådan preliminär värdering skulle kunna verkställas, som

åtminstone i någon man kunde utgöra vägledning för prissättningen vid

eventuell inmönstring. Ävenledes bör säkerhet skapas för, alt mönstringsnämnderna

förses med i fråga örn handel med hästar och motorfordon sakkunnigt

folk.

De nuvarande föreskrifterna örn utbetalning av ersättningar för tvångsan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

skaffade hästar och fordon hava åtminstone i vissa fall visat sig mindre

lämpliga och medfört onödiga svårigheter både för säljare och köpare. Revisorerna

vilja därför för sin del ifrågasätta, huruvida icke den förändringen

i organisatoriskt hänseende bör vidtagas, att vid mobilisering hos samtliga

länsstyrelser inrättas en särskild avdelning med uppgift att handlägga samtliga

ersättningsfrågor samt verkställa utbetalning av ersättning för samtliga

inmönstrade och, då så av praktiska skäl kan anses lämpligt, även rekvirerade

hästar och fordon. Mönstringsnämnderna skulle vid en sådan anordning

endast hava att verkställa prissättningen och befrias från det tidsödande

utbetalningsarbetet. Härigenom skulle även den fördelen vinnas, att nämnda

avdelning kunde direkt till arméförvaltningen redovisa verkställda utbetalningar.

Det nuvarande förfaringssättet har bland annat medfört, att redovisning

för av länsstyrelserna förskjutna kostnader för mönstringsnämndernas

verksamhet ofta oskäligt fördröjes, varför länsstyrelserna under en ej

sällan avsevärd tid på särskilda förskottskonton få upptaga högst betydande

utgifter för försvarsändamål. De förvaltande myndigheterna inom försvarsväsendet

skulle också härigenom snabbare erhålla uppgift örn verkställda

utbetalningar samt översikt över samtliga kostnader för försvarets räkning.

Under sina resor hava revisorerna hos ett pär länsstyrelser upptagit detta

spörsmål till behandling och därvid funnit, att en dylik anordning även ur

länsstyrelsernas synpunkt skulle kunna anses ändamålsenlig.

Med hänsyn till nu behandlade frågas betydelse såväl ur militär som civil

synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de erfarenheter,

som gjorts, samt beträffande behovet av reformer på detta område.

Yttranden hava avgivits av chefen för armén, arméförvaltningens tyg- och

intendenturdepartementet, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser.

(Del II, sid. 19—68.)

Utskottet. Genom kungl, beslut den 31 januari 1941 har chefen för försvarsdepartementet

bemyndigats tillkalla högst fem utredningsmän att inom departementet

biträda med utredning angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning

ävensom att avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

3:o) Krigsfamiljebidrag. Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna

framställt vissa erinringar rörande handläggningen av krigsfamiljebidragsärenden.

(Del I, sid. 39—44).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för krigsfamiljebidragsförordningens

av den 17 april 1940 (nr 223) och krigsfamiljebidragskungörelsens

av den 3 maj 1940 (nr 322) bestämmelser rörande familjebidragsärendenas

handläggning av militära myndigheter, familjebidragsnämnder m. fl. och för

av revisorerna gjorda iakttagelser, vilka enligt revisorernas uppfattning ådagalagt,

att ärendenas handläggning bör kunna förenklas och effektiviseras.

Revisorerna hava uttalat följande.

Krigsfamiljebidragen hava under rådande förhållanden fått stor omfattning

och varaktighet. Handläggningen av dessa ärenden har också berett

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

5

därav berörda myndigheter, särskilt familjebidragsnämnderna, ett avsevärt

arbete. De erfarenheter, som vunnits av förordningens tillämpning, hava

emellertid enligt revisorernas mening visat, att ärendenas handläggning bör

kunna förenklas och effektiviseras utan att tillförlitligheten åsidosättes. Då

förordningen närmast är avsedd att gälla under krig, är det av särskild vikt,

att arbetet kan bedrivas under så enkla och effektiva former som möjligt.

Revisorerna hava inhämtat, att statens arbetsmarknadskommission i skrivelse

till Kungl. Majit den 17 oktober 1940 framlagt förslag till vissa ändringar

och kompletteringar av bidragsbestämmelserna. Bland annat ifrågasättes

enligt detta förslag vidgade möjligheter att utgiva familjebidrag efter

tjänstgöringstidens slut. Enligt en den 22 november 1940 vidtagen författningsändring

hava också numera möjligheterna att utgiva familjebidrag för

tid efter militärtjänstgöringens slut utvidgats.

För familjebidragsnämnderna är det emellertid alltjämt av stor vikt att

snabbare än som nu sker erhålla erforderliga uppgifter och handlingar från

de militära myndigheterna, särskilt beträffande tjänstgöringstidens slut för

de till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga. Detta är icke blott av intresse

för myndigheterna och det allmänna utan i minst lika hög grad för de inkallade,

som eljest riskera få återbetala mottagna belopp, som de i de flesta

fall redan torde hava förbrukat. Revisorerna hava uppmärksammat, att i

icke ringa utsträckning återbetalningskrav också måst framställas.

Beträffande försändandet av meddelanden till nämnder rörande tjänstgörings

avslutande för de värnpliktiga hava revisorerna funnit, att de i vissa

fall ej befordrats med allmänna posten utan delgivits dem genom anlitande

av ortens landsfiskal. Det olämpliga i ett dylikt tillvägagångsätt torde utan

vidare vara klart, och detta bör ej få förekomma, när det gäller meddelanden

av detta slag.

Revisorerna anse sig kunna förutsätta, att den omläggning av den militära

personalredovisningen, som nu håller på att genomföras, skall få till följd

att uppgifterna från de militära myndigheterna snabbare komma nämnderna

tillhanda. Revisorerna vilja dock ifrågasätta, huruvida icke, tills en dylik

omläggning skett och visat sig fungera tillfredsställande, vederbörande kompani-

eller motsvarande expeditioner böra kunna vidarebefordra till nämnderna

av de värnpliktiga lämnade tjänstgöringsuppgifter, då de inkallades

tjänstgöring upphör, varvid deras riktighet samtidigt skulle kunna bestyrkas,

något som, enligt vad revisorerna vid sina besök erfarit, ansetts leda till

mindre omgång och en förenkling av kontrollen hos nämnderna.

Vad angår uppgifterna till socialregistret hava revisorerna funnit, att de

av statens arbetsmarknadskommission utarbetade blanketterna böra kunna

förenklas. Blanketterna böra upprättas med tanke på normalfallet, alltså

hustru, med vilken den värnpliktige sammanlever, och barn, som stå under

hans vårdnad. För övriga fall bör ett utrymme för särskilda anmärkningar

vara tillfyllest. Även övriga av arbetsmarknadskommissionen utarbetade

blanketter synas kunna förenklas genom minskning av utrymmet och uppgifternas

sammanförande under hänsynstagande till vad som må befinnas

verkligen vara erforderligt. Det må bär erinras örn, att inom kommunerna

de myndigheter, som hava att ombestyra arbetet med blanketternas ifyllande

m. m., otta äro synnerligen betungade och att dessa anordningar också

kräva utgifter för såväl staten som kommunerna.

Enligt revisorernas mening föreligga emellertid icke tillräckliga sakliga skäl

för att anmälningsplikten till socialregistret gjorts så omfattande, som skett, i

synnerhet som uppgifterna fiirst ganska lång tid efter verkställd utbetalning

komma den kommunala registerföraren tillhanda oell alltså ej kan tjäna

till ledning vid bedömandet av det omedelbara understödsbehovet, något sorn

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

vid socialregistrets införande ansetts vara av särskild betydelse, överhuvud

taget har genom här ifrågavarande bestämmelser och i anslutning därtill vidtagna

åtgärder socialregistret kommit att svälla ut på ett sätt som ursprungligen

ej varit avsett. För kommunala och andra myndigheter torde det vara

tillfyllest med uppgift i registret att familjebidrag utgår samt hänvisning

till familjebidragsnämndens aktnummer. Erfordras i något fall ytterligare

upplysningar, torde dessa utan omgång kunna erhållas hos nämnden. Genom

den lättnad i arbetet en sådan förenkling skulle medföra både för

nämnderna och socialregisterförarna, torde större möjligheter skapas att

hålla registret aktuellt, vilket såsom nyss omnämnts för närvarande ofta icke

är fallet. Dessutom skulle å registerkorten utrymmet bättre kunna tillvaratagas.

Därest lagen örn socialregister och krigsfamiljebidragskungörelsen

skulle lägga hinder i vägen för en dylik förenklad anmälningsplikt, torde

det böra tagas under övervägande, om ej nämnda författningar behöva i

detta hänseende underkastas viss jämkning i förenklingssyfte.

Dessa frågors allmänna art och betydelse för de till beredskapstjänst inkallade

samt för de kommunala myndigheterna hava föranlett revisorerna

att verkställa denna undersökning och för riksdagen tillkännagiva sin uppfattning

i saken.

Yttranden hava avgivits av chefen för försvarsstaben och statens arbetsmarknadskommission

(Del II, sid. 77—81), vilka var för sig uttalat, att vissa

åtgärder borde vidtagas i syfte att familjebidragsnämnderna snabbare än

hittills skola erhålla de handlingar och uppgifter, som äro erforderliga för

handläggning av familjebidragsärendena. Arbetsmarknadskommissionen har

därjämte förklarat sig hava för avsikt att, i män som erfarenheter vinnas,

vidtaga åtgärder för förenklad handläggning av familjebidragsärendena.

Utskottet. Genom kungörelse av den IG maj 1941 (nr 289) hava vissa ändringar vidtagits

i krigsfamiljebidragskungörelsen, avseende, bland annat, sättet för

familjebidragsärendenas handläggning. Sålunda skola numera handlingar

och uppgifter i familjebidragsärenden av militära myndigheter i regel översändas

direkt till familjebidragsnämnderna i stället för att såsom tidigare

skett befordras genom vederbörlig länsstyrelse. Vidare har chefen för försvarsdepartementet,

jämlikt av Kungl. Majit den 25 april 1941 lämnat bemyndigande,

tillkallat tre utredningsmän för att inom departementet biträda

med utredning angående åtgärder, som inom ramen för gällande bestämmelser

kunna vidtagas för att åstadkomma en snabbare behandling avansökningar

örn familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Vissa

av dessa utredningsmän föreslagna åtgärder i nämnt syfte hava också vidtagits.

Om vad sålunda förekommit, Ilar utskottet velat här

erinra.

4:o) Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott. Under

socialdepartementet, § 14, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande ersättningar till barnavårdsnämnderna

för bidragsförskott. (Del I, sid. 57—66.)

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

7

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering av underhållsbidrag

till barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, äger barn, vars fader

enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, av allmänna

medel erhålla förskott å bidraget.

Efter att hava lämnat en närmare redogörelse för lagens föreskrifter hava

revisorerna erinrat därom, att på förslag av Kungl. Maj :t 1938 års riksdag för

budgetåret 1938/39 anvisade ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor till ersättning

till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott, samt att beloppet för budgetåret

1939/40 höjdes till 4,800,000 kronor och i riksstaten för innevarande

budgetår upptagits till 4,500,000 kronor.

Revisorerna hava underkastat användningen av ifrågavarande anslag en

granskning och lämnat en redogörelse för resultatet av denna.

Revisorerna hava därefter gjort följande uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsförskott hittills utgått

i betydligt mindre omfattning än vad som beräknats vid tillskapandet av

denna hjälpform. Detta torde emellertid vara ett övergående förhållande,

vilket till stor del har sin grund i att en viss tid måste förflyta, innan en ny

hjälpform kunnat ingå i det allmänna medvetandet. En starkt bidragande

orsak till att bidragsförskotten utgått i så relativt obetydlig omfattning torde

även vara att söka i den omständigheten, att en typisk högkonjunktur varit

rådande under den tid, som revisorernas granskning omfattat. Det torde

därför enligt revisorernas uppfattning kunna antagas, att statsverkets kostnader

för bidragsförskott under numera rådande ekonomiska och sociala

förhållanden komma att stiga. På grund härav finna revisorerna det vara

särskilt önskvärt att regler utformas, vilka åstadkomma en riktig och ändamålsenlig

användning av denna värdefulla sociala hjälpform.

Av redogörelsen framgår vidare att brister vidlåda handläggningen från

både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida av ärenden angående

bidragsförskott. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att närmare

föreskrifter angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter

i förevarande avseende saknas.

Vad länsstyrelserna beträffar torde till en början föreskrifter angående

redovisningen av bidragsförskotten vara erforderliga. Viktigare är emellertid

att en närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter

beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas verksamhet inom

detta område kommer till stånd. Med den nuvarande bristen på föreskrifter

synes nämligen länsstyrelsernas befattning med bidragsförskott i många

fall inskränka sig till en rent formell granskning av inkomna ansökningar.

Vad därefter angår barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten,

så visar den av revisorerna förebragta utredningen att allvarliga brister

härutinnan på många håll föreligga. Särskilt då det gäller åtgärder för återkrävande

av utgivna bidragsförskott samt i fråga örn barnavårdsnämndernas

befogenhet att eftergiva återkravsrätten måste det betecknas såsom ofrånkomligt

att föreskrifter utfärdas för att åstadkomma en bättre ordning.

Yttranden hava avgivits av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser. (Del II, sid. 99—149.) I åtskilliga av dessa yttranden har

framhållits, att vissa ytterligare föreskrifter äro erforderliga rörande de ifrågavarande

anslagsmedlens användning m. m. Länsstyrelsen i Uppsala län bär

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

Utskottet.

framhållit, bland annat, att erfarenheterna visat, att 1937 års lag vore behäftad

med väsentliga brister, vilka gjort tillämpningen av lagen i många avseenden

osäker och ojämn samt vållat stort arbete för barnavårdsnämnderna

och olägenheter för både hjälpklientelet och de underhållsskyldiga. Då härtill

komme, att bidragsförskotten representera betydande belopp för både

stat och kommuner, ansåge länsstyrelsen, att lagen snarast möjligt borde undergå

revision.

Den av revisorerna i ärendet förebragta utredningen synes giva utskottet

vid handen, att länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas handläggning

av ärenden rörande bidragsförskott icke sker på fullt tillfredsställande sätt.

Anledningen härtill torde närmast vara att söka däri, att 1937 års lag örn

förskottering av underhållsbidrag till barn är behäftad med vissa brister, vilket

försvårat tillämpningen av densamma. Det synes utskottet därför angeläget,

att författningen i fråga förtydligas och kompletteras i syfte att åstadkomma

en riktig och ändamålsenlig användning av bidragsförskotten och

reglering av barnavårdsnämndernas och länsstyrelsernas skyldigheter och

befogenheter på förevarande område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville i syfte att ernå klarare författningsföreskrifter

låta föranstalta örn översyn av 1937 års lag om förskottering

av underhållsbidrag till barn.

5:o) Gemensam administration för vissa statliga laboratorier. Under

socialdepartementet, § 15, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

örn gemensam administration för vissa statliga laboratorier nämligen statens

bakteriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium, statens

rättskemiska laboratorium samt statens institut för folkhälsan. (Del I, sid.

66—78.)

Revisorerna hava redogjort för nämnda laboratoriers tillkomst och uppgifter

samt den utveckling laboratorierna undergått ävensom för vissa av

revisorerna gjorda iakttagelser rörande laboratoriernas förvaltning. Revisorerna

hava vidare erinrat om att olika myndigheter vid skilda tillfällen framhållit

önskvärdheten av en utredning örn införandet av en gemensam styrelse

för vissa av nämnda laboratorier. Revisorerna hava uttalat att ifrågavarande

spörsmål ofördröjligen borde upptagas till behandling, varvid i första

hand syntes böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner borde

erhålla en gemensam styrelse direkt underställd vederbörande departement.

Utlåtanden i ärendet hava avgivits av medicinalstyrelsen, statens institut

för folkhälsan och statskontoret. (Del II, sid. 149—159.) Vid medicinalstyrelsens

utlåtande hava fogats yttranden från föreståndarna för statens bak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

9

teriologiska laboratorium, statens farmaceutiska laboratorium och statens

rättskemiska laboratorium.

Såväl medicinalstyrelsen som statens institut för folkhälsan och statskontoret

hava tillstyrkt utredning rörande laboratoriernas förvaltning, varvid

samtliga nämnda myndigheter jämväl framhållit, att utredningen även borde

omfatta statens veterinärbakteriologiska anstalt.

I likhet med revisorerna anser utskottet, att en utredning rörande de under

medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas administration utan dröjsmål

bör komma till stånd. En sådan utredning bör lämpligen, såsom av i

ärendet hörda myndigheter framhållits, jämväl omfatta statens veterinärbakteriologiska

anstalt.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning och förslag rörande

de under medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas

administration.

6:o) Länskungörelserna. Under socialdepartementet, § 19, hava revisorerna

behandlat frågan örn statsverkets kostnader för länskungörelserna. (Del

I, sid. 88—92.)

Enligt 1 § kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 421) angående länskungörelser

skola i varje län genom länsstyrelsens försorg utgivas länskungörelser.

I samma kungörelse hava meddelats närmare bestämmelser beträffande länskungörelsernas

innehåll, tryckningskostnader, distribution m. m.

Till nedbringande av kostnaderna för länskungörelserna har Kungl. Maj:t

i brev den 23 oktober 1915 föreskrivit, att meddelanden av vissa närmare

angivna slag icke skola införas i länskungörelserna, såvida icke särskilda förhållanden

göra detta nödvändigt.

Från och med budgetåret 1935/36 uppfördes i riksstaten ett särskilt förslagsanslag

för bestridande av kostnaderna för länsstyrelsernas publikationstryck,

vilka huvudsakligen utgöras av utgifter för tryckning av länskungörelserna.

Utgifterna å detta anslag under de senaste budgetåren framgå av

följande i revisorernas berättelse intagna sammanställning:

Budgetår Anslag utgifte''r

1935/36 .......................... 85,000 76,912

1936/37 .......................... 85,000 83,721

1937/38 .......................... 85,000 99,881

1938/39 .......................... 85,000 137,217

1939/40 .......................... 100,000 144,426.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att något närmare undersöka

tryckningskostnadernas fördelning mellan statsverket och den enskilde, länskungörelser

nas innehåll samt deras distribution, hava lämnat en redogörelse

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

för resultatet av den gjorda undersökningen, och i anslutning härtill hava

revisorerna gjort följande uttalande.

I det föregående har påvisats, hurusom mindre enhetliga principer tilllämpas

hos skilda länsstyrelser, när det gäller att avgöra, om kostnaderna för

vissa meddelandens införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda

eller stanna å statsverket. Revisorerna hava uppmärksammat, att det i vissa

fall även inom en och samma länsstyrelse brustit i enhetlig tillämpning härvidlag.

I många fall hava meddelanden införts på statsverkets bekostnad,

ehuru det enligt bestämmelserna i 1915 års kungörelse ålegat enskilda att gälda

kostnaden för införandet. Revisorerna hava vidare funnit det uppenbart,

att meddelanden på statsverkets bekostnad, i strid mot de i förenämnda

kungl, brev anbefallda sparsamhetsreglerna, införts i länskungörelserna i sådana

fall, då införande icke bort ske. Det vill även förefalla revisorerna, som

om nödig sparsamhet med statens medel icke alltid iakttagits i det att skilda

kungörelser icke sammanförts i en följd, där detta likväl bort låta sig

göra. Granskningen av länskungörelsernas redigering har givit vid handen,

att även i andra avseenden visst slöseri med utrymme föreligger. Det sagda

gäller även i fråga om registren till kungörelserna.

Revisorerna vilja ifrågasätta, om icke den nuvarande uppdelningen av

länskungörelserna i skilda serier av sparsamhetsskäl borde slopas. Det i och

för sig önskvärda särskiljandet av de kungörelser, som skola bekostas av

enskilda, och de kungörelser, för vilka kostnaderna skola stanna å statsverket,

torde lika väl kunna ernås genom att å kungörelser av det förra slaget

utsättes, att de skola bekostas av sökanden. Under alla förhållanden synes en

förenkling av registren böra vidtagas.

Ersättning för kungörelsens postbefordran torde icke böra av länsstyrelserna

utbetalas.

Slutligen må framhållas, att möjligheterna till en begränsning av upplagans

storlek ej minst i nuvarande läge synas böra undersökas.

Det sagda torde giva vid handen, att statsverket av olika anledningar får

vidkännas onödiga kostnader för länskungörelserna. Till en del får detta

emellertid enligt revisorernas mening ses mot bakgrunden av att gällande

föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara och föråldrade. En omedelbar

översyn av hithörande bestämmelser synes revisorerna därför vara av

behovet påkallad.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

och statskontoret. (Del II, sid. 168—194.) I sina yttranden hava de hörda

myndigheterna i allmänhet bestyrkt revisorernas uttalanden därom, att gällande

föreskrifter angående länskungörelserna äro oklara och föråldrade

och att de för den skull äro i behov av översyn.

Utskottet. Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att hos skilda

länsstyrelser olika principer tillämpats, då det gällt att avgöra, om kostnaderna

för vissa meddelandens införande i länskungörelserna borde bestridas

av enskilda eller stanna å statsverket. Såsom revisorerna framhållit torde anledningen

härtill till stor del få anses vara, att nuvarande föreskrifter på

området äro oklara och föråldrade. Den bristande enhetligheten härutinnan

synes hava medfört, att statsverket fått vidkännas kostnader, som rätteligen

icke bort bestridas av statsverket. Vad revisorerna vidare uttalat i fråga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

11

om kungörelsernas förenklande och förbilligande, synes utskottet även vara

förtjänt av beaktande. Utskottet delar revisorernas mening, att en översyn

av ifrågavarande föreskrifter är av behovet påkallad.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av gällande föreskrifter

angående länskungörelserna.

7:o) Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna. Under socialdepartementet,

§ 20, hava revisorerna upptagit frågan om kommissionärsväsendet

hos länsstyrelserna. (Del I, sid. 92—100.)

Enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer

hos statens förvaltningsmyndigheter skall hos länsstyrelse samt hos ett antal

uppräknade andra myndigheter vara anställd kommissionär med åliggande

att under tjänstemannaansvar tillhandagå den, som anlitar honom, i de avseenden,

denna kungörelse bestämmer. Om annan än någon av de uppräknade

förvaltningsmyndigheterna finner, att kommissionär bör anställas, skall

myndigheten därom göra framställning hos Kungl. Majit.

Revisorerna hava verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet

vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av den gjorda undersökningen,

för vilken redogörelse intagits i berättelsen, framgår, bland annat,

att sammanlagda antalet uppgivna kommissionärsuppdrag under år 1939

uppgått till 219,336. Vidare utvisar undersökningen, trots att uppgifter örn

influtna belopp av flera kommissionärer ej lämnats, en penningförmedling

genom ltommissionärerna på närmare 1,500,000 kronor samt att kommissionärsarvodenas

bruttobelopp uppgått till mer än 320,000 kronor.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Av den verkställda utredningen framgår, att kommissionärerna vid länsstyrelserna

anlitats i betydande omfattning och att allmänheten för anlitandet

av dessa kommissionärer måst utgiva ersättning med belopp, som i ett

stort antal fall varit högre än vad kommissionären i sin egenskap av tjänsteman

hos länsstyrelsen ägt uppbära av statsmedel. Vid en närmare undersökning

av kommissionärsuppdragens beskaffenhet hava revisorerna kunnat

konstatera, att övervägande flertalet ärenden eller inemot 90 procent av dem

varit av synnerligen enkel beskaffenhet och väsentligen avsett ingivande och

uttagande av ansökningar och andra handlingar, inbetalande av medel, vilka

av enskilda insänts till länsstyrelsen, ävensom enklare kompletteringar avärenden.

De återstående ärendena, uppgående till omkring 10 procent, hava

varit av mera komplicerad natur och förutsatt visst utredningsarbete från

kommissionärens sida.

Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,

t. ex. örn tillstånd att inköpa bensin, örn avregistrering av bil och dylikt, så

anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar över huvud

taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste nämligen

enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande

av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen

ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt

revisorernas uppfattning utan förmedling av kommissionär direkt införas

i diariet samt i behörig ordning behandlas och avgöras av länsstyrelsen,

som därefter å tjänstens vägnar och utan förmedling av kommissionär

bör underrätta sökanden örn det beslut, vartill länsstyrelsen kommit. Vad nu

sagts om ingivande av ansökningar till länsstyrelse gäller även örn inbetalning

av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. automobilskatt.

Såsom av utredningen framgår inbetalas nu genom förmedling av kommissionärerna

högst betydande belopp. Revisorerna vilja i anledning härav uttala,

att inbetalning över huvud taget icke synes böra ske till tjänsteman hos

länsstyrelsen, utan genom insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto

eller det postgirokonto, som kan finnas öppnat för visst slag av inbetalningar.

Ur kontrollsynpunkt måste det nämligen anses oriktigt, att allmänheten

i större omfattning tillåtes att verkställa inbetalningar kontant till någon

länsstyrelsens tjänsteman. Mottagandet av penningar måste enligt revisorernas

uppfattning under alla omständigheter anses såsom tjänsteåliggande för

den tjänsteman, vilken i övrigt anförtrotts redogörargöromålen hos länsstyrelsen.

Av det anförda framgår, att enligt revisorernas uppfattning en omarbetning

av kommissionärskungörelsen ofördröjligen bör verkställas, varigenom

handläggningen av de i fjärde paragrafens fem första moment avsedda slag

av ärenden, eller de som innebära ingivande och uttagande av handlingar,

inbetalning och översändande av medel, anskaffande av avskrifter och bevis,

smärre kompletteringar, delgivning och därmed jämförlig åtgärd samt underrättelse

örn fortgången av mål eller ärende, ävensom lämnande av uppgift

från hos myndigheten förvarade handlingar, undantagas från kommissionärs

befogenhet och direkt läggas på vederbörande befattningshavare såsom

ett tjänsteåliggande.

Vad åter angår de ärenden, som avses i fjärde paragrafens sjätte till och

nied åttonde moment, nämligen uppsättande av anmälningar o. dvl., verkställande

av utredningar och biträde med råd och anvisningar, synes det revisorerna,

som om kommissionärsinstitutionen i dessa fall fyller ett förefintligt

behov. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, örn det icke också

då det gäller dem borde tagas under övervägande en omläggning av det nuvarande

systemet, så att allmänheten utan kostnad ägde hänvända sig till

länsstyrelsens tjänstemän eller vissa av dem, vilka därtill särskilt förordnats.

Med hänsyn till den relativt sett obetydliga förekomsten av nu ifrågavarande

slag av ärenden torde en sådan omläggning under alla förhållanden icke

medföra några avsevärda kostnader för statsverket.

Ehuru revisorernas undersökning innevarande år avsett kommissionärsväsendet

endast hos länsstyrelserna, torde motsvarande förhållanden i viss

män råda även hos en del andra verk och myndigheter. De av revisorerna

uttalade önskemålen torde alltså böra beaktas även då det gäller sådana verk

och myndigheter.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

och statskontoret. (Del II, sid. 194—238.) I vissa av dessa yttranden hava revisorernas

förslag helt avstyrkts, i andra hava desamma delvis tillstyrkts och

i återigen andra har med anledning av revisorernas förslag ifrågasatts att

helt avskaffa kommissionärsväsendet genom att inrätta nya befattningar,

vars innehavare skulle övertaga kommissionärernas uppgifter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

13

De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava givit vid handen, att förhållandena

på förevarande område icke äro tillfredsställande. Sålunda framgår

det av den av revisorerna gjorda undersökningen, att inkomsterna i

kommissionärsverksamheten få anses väl höga, allra helst som flertalet av

inkomna ärenden äro av synnerligen enkel beskaffenhet. Vidare synes viss

ojämnhet råda med avseende å de för kommissionärerna fastställda taxorna.

Revisorernas förslag att all inbetalning till länsstyrelserna hör ske genom

anlitande av postgiro synes utskottet vara värt att närmare övervägas. Utskottet

finner sig med anledning av vad revisorerna under förevarande paragraf

anfört böra föreslå, att frågan om en omarbetning av kommissionärskungörelsen

blir föremål för utredning, vilken bör omfatta även sådana

verk och myndigheter där motsvarande förhållanden som de nu påtalade

råda, varvid de av revisorerna anförda synpunkterna böra beaktas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta föranstalta en omarbetning av kungörelsen

den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer

hos statens förvaltningsmyndigheter.

8:o) Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Revisorerna

hava under kommunikationsdepartementet, § 21, framställt erinringar

mot att vissa av väg- och vatenbyggnadsstyrelsens egna ordinarie och extra

ordinarie tjänstemän genom tilldelade förordnanden å särskilda arvodesbefattningar

beretts väsentlig ökning i avlöningsförmånerna. (Del I, sid. 101

och 102.)

Vid granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper

för budgetåret 1939/40 hava revisorerna uppmärksammat det stora antalet

arvodestjänster vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter att hava lämnat

en redogörelse för de gjorda iakttagelserna hava revisorerna uttalat följande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har Kungl. Majit bemyndigat

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anställa den personal, som

kunde erfordras för genomförande av vissa byggnadsföretag. Med stöd av

detta bemyndigande har styrelsen utsett, bland andra, vissa av styrelsens

egna tjänstemän i ordinarie och extra ordinarie tjänsteställning att mot ersättning,

som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som

eljest tillkomma dem inom ämbetsverket, utföra med vissa byggnadsföretag

sammanhängande arbetsuppgifter samt för detta ändamål beviljat dem erforderlig

tjänstledighet. Under den tid ifrågavarande befattningshavare fullgöra

nämnda uppdrag erhålla de sålunda betydande lönetillägg. Utan att

ingå på frågan, huruvida i förevarande fall de åligganden, som nu nämnda

tjänstemän fått sig anförtrodda, kunna motivera de högre löneförmåner,

som sålunda tillerkänts dem, vilja revisorerna framhålla, att ordinarie och

extra ordinarie befattningar äro förenade med så betydande förmåner utöver

den kontanta avlöningen, såsom pensionsrätt m. m., att särskild ersättning

till tjänsteman, som fullgör andra arbetsuppgifter än som eljest åvilar honom,

såsom regel bör kunna hållas inom en mycket begränsad ram. I före
-

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

varande sammanhang vilja revisorerna erinra örn att tjänsteman, å vilken

civila avlöningsreglementet är tillämpligt vid förordnande att bestrida göromål,

som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför

endast äger uppbära en viss lägre, till beloppet i avlöningsreglementet

fixerad, ersättning per dag. Det torde enligt revisorernas mening med hänsyn

härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrifter av liknande art

borde meddelas för att närmare reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och

extra ordinarie tjänstemän, vilka erhålla sådana arbetsuppgifter, varom nu

är fråga. Vederbörande myndighet bör dock i så fall äga möjlighet att, då

så av särskilda förhållanden kan anses påkallat, efter Kungl. Maj:ts medgivande

besluta högre ersättning än enligt de sålunda utfärdade föreskrifterna.

Yttrande i ärendet har avgivits av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen (Del II,

sid. 239 och 240), som framhållit, bland annat, att styrelsen -— i avsaknad

av en fast personalorganisation för sin byggnadsverksamhet — funne det

oundgängligen nödvändigt, att styrelsen med anlitande av byggnadsmedel

finge på sätt hittills skett och efter omständigheterna utbygga en organisation

av tillfälliga befattningar, på vilka även styrelsens fast anställda tjänstemän

kunna placeras.

Vtshottet. Såsom revisorerna framhållit hava ordinarie och extra ordinarie tjänstemän

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överflyttats till arvodesbefattningar

å styrelsens byggnadsavdelningar och därvid tillerkänts ersättningar,

som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som eljest tillkomma

dem inom ämbetsverket. Utskottet finner det anmärkta förhållandet

icke vara tillfredsställande. Med hänsyn till att tjänsteman, å vilken civila

avlöningsreglementet är tillämpligt, vid förordnande att bestrida göromål,

som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför endast

äger uppbära vikariatsersättning, finner utskottet i likhet med revisorerna

skäl tala för att föreskrifter av liknande art meddelas för att närmare

reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän,

vilka anförtrotts arbetsuppgifter, varom här är fråga.

Under åberopande av det anförda finner sig utskottet böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet och revisorerna

anfört beträffande ersättning till vissa arvodesinnehavare

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidtaga erforderliga

åtgärder i avseende å detta spörsmåls ordnande.

9:o) Det statliga rcvisionsväsendet. Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas

inventarieförteckningar. Under finansdepartementet, § 27,

hava revisorerna uttalat önskemål, att beträffande den statliga revisionsverksamheten

omedelbara åtgärder måtte vidtagas för ernående av en reform

efter grunder, som i huvudsak angivas av revisorerna. (Del I, sid. 112—

120.)

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

15

Vidare hava revisorerna under § 30 framhållit behovet av nya bestämmelser

rörande statliga myndigheters skyldighet att föra särskilda inventarieförteckningar.

(Del I, sid. 128 och 129.)

I förstnämnda fråga hava revisorerna inledningsvis lämnat vissa uppgifter

till belysande av den omfattning, i vilken statsverkets inkomster och utgifter

ökats sedan början av 1900-talet, samt framhållit, att den oerhörda ökningen

givetvis åstadkommit en ansvällning av det räkenskapsmaterial, som skall

granskas av de statliga revisionsmyndigheterna. I anslutning härtill framhålles,

att, då revisionsmyndigheterna under nuvarande förhållanden ej gärna

kunna utökas i en omfattning, som svarar mot ansvällningen av räkenskapsmaterialet,

den frågan måste inställa sig, huruvida man genom en

rationalisering av själva granskningsförfarandet kan komma till rätta med

rådande olägenheter.

Efter att hava lämnat en redogörelse för huvuddragen av det nuvarande

statliga revisionsförfarandet, uttala revisorerna följande.

Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen

fördelar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning

av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda starkt i

dagen vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda

i att granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt

som möjligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen

-—- uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema

som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd

under tiden från det en anmärkning utställts, intill dess det slutliga avgörandet

kommer genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta

dröja högst avsevärd'' tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej

ovanligt, att flera år förgå från det en anmärkning framställes, till dess

målet blivit slutligen avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor

principiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom

med nödvändighet att till en del bliva bunden. För redogörare, som

under tiden hava att upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma

art som det påtalade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Med

hänsyn till vad förut nämnts om regressrätten drabbar detta givetvis även

dem, till vilka utbetalningar ske.

Såsom nyss framhållits, kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens

tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier

vinnas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget

är att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande,

som revisorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett

utslag av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava

fastslagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande

sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast vara

det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och klarhet

i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den för

anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,

som genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt avgjorts,

ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.

En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets revision, har

stärkt revisorernas uppfattning av att det formella anmärkningsförfarandet

numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till grund för anmärkningens

oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit löst. Detta

torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet att återbetala

ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet utslag

finnes. Ett tillgripande av det omständiga skriftliga anmärkningsförfarandet

i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett frigörande

av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med största

sannolikhet kunna ernås, örn samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar

kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.

Det synes härvidlag ligga nära till hands att tillvarataga möjligheten av att

genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten på att

ett visst principspörsmål blivit löst och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter

att med beaktande av detta förhållande själva föranstalta örn

att erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet påverkade

fall. Kontrollen över att så verkligen sker, borde sedan kunna överantvardas

åt mindre kvalificerade arbetskrafter.

Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det nu

tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort antal

fall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständigt förfarande.

Ett spörsmål, som i och för sig synes vara värt en undersökning, är enligt

revisorernas mening frågan, i vilken utsträckning mindre kvalificerad arbetskraft

över huvud taget skall kunna utnyttjas för tillgodoseende av uppgifter,

som enligt vad nyss berörts för närvarande handhavas av mera kvalificerad

revisionspersonal.

Vissa förhandsundersökningar, som revisorerna ur denna synpunkt hava

verkställt, synas giva vid handen, att mindre kvalificerad arbetskraft sannolikt

skulle kunna utnyttjas för granskningsarbetet i en större utsträckning

än som i det föregående direkt har åsyftats. Sålunda vill det förefalla revisorerna,

att mycket av det granskningsarbete, som nu förehaves av personal

i revisors ställning, är av den art, att detsamma, behörigen systematiserat,

skulle kunna lika väl och till mindre kostnader för det allmänna under

lämplig handledning utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. Detta torde

i all synnerhet gälla i fråga örn granskningen av exempelvis befattningshavares

avlöningsförmåner. Det synes revisorerna i detta sammanhang kunna

ifrågasättas örn icke granskningen i detta avseende skulle kunna rationaliseras

genom införandet av effektivare arbetsmetoder såsom uppställande av

systematiska översiktsregister och andra liknande anordningar.

I detta sammanhang må framhållas, att det ur revisionens synpunkt

ytterst värdefulla material, som är att söka i själva bokföringen, torde kunna

vid eftergranskningen å revisionsbyråerna utnyttjas effektivare än för

närvarande. Att erforderliga kunskaper i fråga örn statsbokföringens grunder

såväl som ett uppmärksamt följande av förändringarna i densamma

måste vara en förutsättning härför, torde vara uppenbart. Ett intimare samarbete

mellan den med bokföringsgranskningen närmast förtrogna budgetbyrån

och revisionsbyråerna skulle därför med all sannolikhet vara avvärde.

Vad beträffar den nyss avsedda rationaliseringen av själva granskningsarbetets

bedrivande, hava revisorerna inhämtat, att till följd av den

genom militärinkallelser föranledda bristen på manliga tjänstemän under

senaste året prövats ett system, varigenom kvinnlig arbetskraft med fördel

under lämplig handledning utnyttjats för utredningar m. m. av teknisk och

mera rutinmässig karaktär.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

17

Med det hittills anförda hava revisorerna i någon män velat belysa frågan,

huruvida formerna för gransknings- och anmärkningsförfarandet böra kunna

något uppmjukas och rationaliseras.

Revisorerna vilja härefter övergå till att något närmare skärskåda frågan,

i vad mån de nuvarande tungrodda formerna för anmärkningsprocessen

kommit att sätta sin prägel på granskningsförfarandcts allmänna inriktning.

Härvid torde det till en början böra fasthållas, att enligt gällande instruktioner

den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga

utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagandet av gällande

författningsföreskrifter, framstår såsom den för revisionen väsentliga

uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning ur

denna synpunkt vilja revisorerna givetvis ej bortse. Emellertid framgår av

gällande instruktioner, att granskningen även skall medgiva plats åt ett kontrollerande

av att statens bästa i allmänhet har iakttagits och att framställningar

göras om att erforderliga författningsändringar bliva vidtagna, i

den mån gällande författningsföreskrifter visa sig vara mindre ägnade att

tillgodose erforderliga krav på ändamålsenlighet och överskådlighet ur ekonomisk

synpunkt.

En undersökning av i vilken utsträckning revisionsanmärkningar i hävdvunna

former förekomma i förhållande till exempelvis antalet vidtagna

framställningar om ernående av rättelse i författningsföreskrifter, som visat

sig vara otydliga eller svårtillämpade, synes emellertid giva vid handen, att

anmärkningsförfarandet i gängse former dominerar hela revisionsverksamheten

i en icke önskvärd omfattning. Någon granskning ur mera allmänna

ekonomiska synpunkter torde, som i det följande skall närmare belysas,

överhuvud taget icke förekomma. Revisorerna kunna ej undgå att fästa uppmärksamheten

på det faktum, att granskningen av utgifterna — vilken synes

vara mera tillrättalagd för det vedertagna anmärkningsförfarandet — kommit

att spela en helt dominerande roll jämfört med den enligt revisorernas

mening minst lika betydelsefulla kontrollen över att statsverkets inkomster,

varmed då avses ej enbart skatter och andra egentliga statsinkomster utan

även de inkomster, som i form av särskilda uppbördsmedel upptagas till

redovisning under olika riksstatsanslag, i behörig ordning inflyta och redovisas.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla de påpekanden, som

riksdagens revisorer under senare år vid ett flertal tillfällen gjort angående

vikten av att övervakandet av skatteuppbördens behöriga bedrivande ej

cftersättes och angående betydelsen av en i allmänhet skärpt inkomstkontroll.

Särskilt må påpekas, att vad riksdagens föregående år församlade revisorer i

sådant avseende påpekat föranlett Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för en

modernisering och effektivisering av skattekontrollen.

Tidigare har, delvis ur andra synpunkter, framhållits önskvärdheten av

att granskningen sker i nära anslutning till räkenskapernas avlämnande.

Därest genom de ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna kunde så ordnas, att

granskningen inom de reviderande verken bleve mera fortlöpande än för

närvarande, skulle sannolikt utsikterna till ett mera positivt utnyttjande

av de iakttagelser, som göras vid räkenskapsgranskningen, betydligt okas.

Att detta skulle vara av största värde för det allmänna torde vara uppenbart.

Till en början må framhållas de påtagliga fördelarna av att begångna misstag

på grund av feltolkningar av gällande författningar bliva påpekade och

rättade redan från början. Värdet härav framträder särskilt tydligt under

nu rådande förhållanden, då författningar på det administrativa och ekonomiska

området av ofta svårtolkad ari med nödvändighet måste träda i kraft

Bihang till riksdagens protokoll 6 sunil. Nr ISI.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

i nära anslutning till att de utkommit av trycket. Betydelsen av en från början

såvitt möjligt enhetlig och riktig tillämpning härvidlag är påtaglig. Ju

mera möjligheterna ökas för de granskande myndigheterna att på ett tidigt

stadium följa verkningarna i de avseenden, varom nu är fråga, av nytillskapade

bestämmelser, desto större värde böra samma myndigheter kunna få,

då det gäller att lämna medverkan vid utarbetandet av nya författningsbestämmelser,

som beröra deras verksamhetsområden.

Det ligger nära till hands att här något beröra frågan, huruvida icke revisionsverken

borde i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet,

bedriva en förebyggande verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande

av att felaktigheter uppkomma. Av intresse är, att genom en nyligen företagen

ändring i riksräkenskapsverkets instruktion nämnda ämbetsverk erhållit

befogenhet att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar beträffande

tolkning av författningsföreskrifter m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat

har den härmed avsedda frågeverksamheten numera kommit i gång

och direkt kontakt mellan ämbetsverket och redogörarna härigenom i många

fall vunnits. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att den direkta

kontakten mellan redogörarna och revisionsmyndigheterna vidgas och ytterligare

fördjupas. Härigenom måste anmärkningsanledningarna komma att

minskas. Särskilt betydelsefullt synes det emellertid revisorerna vara att en

effektiv övervakning kommer till stånd däröver att nya författningar och erforderliga

tillämpningsföreskrifter omedelbart komma till vederbörandes

kännedom och från början efterlevas. Revisorerna vilja ifrågasätta, örn icke

de reviderande verken genom periodiska meddelanden i lämplig publikationsform

borde sörja härför.

Av särskilt stort värde skulle det enligt revisorernas åsikt vara, om genom

en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme kunde beredas för

en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.

Enligt gällande instruktion för riksräkenskapsverket skall granskningen

inom nämnda verk avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överenstämmelse

med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna

uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras i

enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest givna

stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och

andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet och

statens bästa iakttages. Sistnämnda tämligen vagt avfattade föreskrift skulle

sålunda medgiva en mera allmän granskning ur den synpunkten att nödig

sparsamhet och statens hästa iakttagits, ehuru denna synpunkt satts i andra

hand. Att den egentliga räkenskapsgranskningen leder till åtgärder på grundval

härav, torde också enligt vad revisorerna inhämtat höra till sällsyntheterna.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den granskning

ur ekonomisk synpunkt av olika myndigheters medelsförvaltning, vartill

instruktionen såsom nämnts medger viss möjlighet, kommit att ställas i

skymundan för den rent kamerala kontrollen av gällande författningars efterlevnad.

Detta förhållande synes emellertid icke kunna läggas ämbetsverket

till last. Det torde få betraktas som en konsekvens av gällande regler för

anmärkningsprocessen. Helt naturligt kan det betraktelsesättet hava uppkommit,

att den ur revisionssynpunkt »idealiska» anmärkningen är den, som

är så utformad och byggd på sådana grunder, att dess riktighet erkännes och

det anmärkta beloppet inlevereras eller att den med utsikt att stå sig kan

genomgå anmärkningsprocessens olika stadier. Revisionsanmärkningen i

denna form kan sägas vara revisionens av ålder vedertagna uttrycksmedel.

För de kritiska iakttagelser av mera allmän ekonomisk natur, som borde

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

19

kunna utvinnas ur granskningen, saknas däremot en vedertagen uttrycksform

lika väl som erforderliga medel att åvägabringa rättelse. I detta sammanhang

må nämnas, att i fall, då riksräkenskapsverkets revision i anmärkningsform

påtalat slöseri eller mindre ändamålsenliga anordningar inom ramen av gällande

författningsföreskrifter, kammarrätten regelmässigt avslagit anmärkningarna

med hänvisning till att vederbörande redogörare ej överskridit sin

befogenhet.

Mot bakgrunden av det nu anförda, ter sig revisionsverksamhetens formella

karaktär förklarlig. Icke desto mindre skulle det enligt revisorernas

uppfattning med all sannolikhet medföra betydande fördelar för det allmänna,

örn revisionsverksamheten erhölle en mera allsidig inriktning än vad för

närvarande synes vara fallet. Genom en dylik utvidgning av revisionsverksamheten

till en granskning även ur allmänna ekonomiska synpunkter —

varvid möjlighet givetvis bör beredas att i särskilda fall av betydelse anlita

även speciell expertis — skulle revisionsmyndigheten efter hand erhålla allt

större erfarenhet och därigenom ökad möjlighet att bedöma olika myndigheters

ekonomiska förvaltning. I förevarande sammanhang är det av betydelse

att påpeka, att statsförvaltningens skiftande organisationsformer medföra,

att redogörarna inom förvaltningen kunna hava mycket olika kvalifikationer.

I många fall skulle sannolikt betydande besparingar för det allmänna

kunna göras, därest vederbörande redogörare hade möjlighet att inhämta

stöd av en kunnig, rådgivande revisionsmyndighet.

Om granskningen på sätt förut antytts skulle utvidgas till sin innebörd,

uppkommer frågan på vilket sätt rättelse lämpligen skall åvägabringas i

uppmärksammade fall av slöseri, mindre ändamålsenliga anordningar m. m.

Uppenbarligen bör i många fall rättelse kunna ernås genom en direkt hänvändelse

från den granskande myndighetens sida. I fall, då det påtalade förhållandets

felaktighet bestrides, synes det få ankomma på vederbörande ämbetsverk

att efter verkställd utredning i någon form anmäla förhållandet för

Kungl. Maj:t.

Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att de iakttagelser, som

göras vid granskningen inom samtliga de reviderande verken, systematiseras

och sammanföras i revisionsberättelser, som upprättas för varje år och överlämnas

även till riksdagens revisorer. För revisorernas arbete och allmänna

verksamhet måste det nämligen vara av stor betydelse att få del av de erfarenheter

och iakttagelser, som gjorts av de statliga revisionsmyndigheterna,

vartill kommer att dubbelarbete härigenom kan undvikas. Härjämte må

uppmärksammas, att en av riksdagens revisorerers viktigaste uppgifter torde

vara att tillse, att de statliga granskningsmyndigheternas verksamhet bedrives

på ett effektivt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Örn de granskande myndigheterna

årligen lämnade riksdagens revisorer en utförlig redogörelse för

sitt arbete under året och för de iakttagelser, som därvid gjorts, skulle revisorernas

uppgift i nyssberörda hänseende betydligt underlättas. I delta

sammanhang vilja revisorerna framhålla, att den redogörelse för revisionsverksamheten,

som ingår i riksräkenskapsverkets årsbok, med åren synes

hava blivit alltmera knapphändig. För närvarande är huvudvikten helt lagd

på en uppgift örn antalet på de olika revisionskontoren framställda anmärkningar.

De uppgifter, som .skulle lämnas riksdagens revisorer, synas böra

innehålla, förutom en systematiskt ordnad sammanställning över verkställda

anmärkningar och av vederbörande ämbetsverk vidtagna åtgärder i fråga

örn förslag till ändringar i författningar och föreskrifter, även en framställning

av de iakttagelser, som vid granskningen gjorts i avseende på eventuella

brister i organisatoriskt avseende eller i allmänhet i fråga örn hand
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

havandet av den ekonomiska förvaltningen. En sådan redogörelse borde enligt

revisorernas mening, därest särskilt avseende fästades vid förhållanden

av principiell innebörd, kunna bliva högst instruktiv även för myndigheter

och redogörare. Den skulle dessutom erbjuda den naturliga form, i vilken

sådana vid granskningen iakttagna förhållanden bringades till statsrevisorernas

kännedom, som företrädesvis syntes böra av dessa göras till föremål för

utredning rörande av riksdagen beviljade anslagsmedels disponerande av förvaltningsmyndigheterna

och eventuella därav påkallade åtgärder. Sålunda

skulle vägen öppnas för ett ur många synpunkter önskvärt och för det allmänna

med all sannolikhet värdefullt vidgat samarbete mellan de reviderande

verken och riksdagens revisorer.

De önskemål beträffande den statliga revisionsverksamheten m. m., åt vilka

revisorerna i det föregående hava givit uttryck, äro av den allmänna vikt

och betydelse, att revisorerna anse, att omedelbara åtgärder för ernående av

en reform efter i huvudsak ovan angivna grunder böra vidtagas.

I ärendet rörande de statliga myndigheternas inventarieförteckningar hava

revisorerna, efter att hava lämnat en redogörelse för bestämmelserna i kungörelsen

den 20 maj 1881 (nr 28) angående upprättande av förteckningar

över statsverket tillhöriga möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier,

anmält vissa iakttagelser rörande kungörelsens tillämpning. I anslutning

härtill hava revisorerna uttalat följande.

Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, är tillämpningen av kungörelsens

bestämmelser synnerligen skiftande, vilket torde kunna förklaras av

att kungörelsen, som givetvis var avsedd att ordna de vid tiden för dess tillkomst

rådande förhållandena, sedermera ej reviderats.

Då kungörelsen ifråga måste anses föråldrad och numera icke utan stora

olägenheter kan praktiskt tillämpas särskilt med hänsyn till de vidlyftiga

utredningar beträffande inköps- och försäljningspris, som vad angår de affärsdrivande

verken med deras stora årliga omsättning av inventarier måste

åtfölja inventarieförteckningen, samt till de skiftande begrepp, som råda örn

vad som bör hänföras till inventarier och medtagas i förteckningen, finna

revisorerna det angeläget, att nya bestämmelser å detta område utfärdas.

I ärendet rörande det statliga revisionsväsendet har yttrande avgivits av

riksräkenskapsverket (Del II, sid. 252—262), som ifrågasätter, förutom vissa

partiella reformer i fråga örn anmärkningsprocessen och det skriftliga anmärkningsförfarandet,

viss omläggning i syfte att mera än för närvarande

inrikta revisionsverksamheten på rent förebyggande åtgärder för att minska

anledningarna till revisionsanmärkningar vid efterhandsgranskningen. Vidare

angivas vissa förutsättningar för en utvidgning av granskningsverksamheten

till att avse även andra synpunkter än de rent kamerala ävensom

vissa möjligheter till utvidgat samarbete mellan de olika revisionsverken inbördes

samt till ett bättre utnyttjande från riksdagens revisorers sida av det

statliga revisionsarbetets resultat. För reformernas genomförande fordras

emellertid, framhåller ämbetsverket, en förstärkning av dess personalorganisation.

Riksräkenskapsverket har jämväl avgivit yttrande i anledning av revisorernas

uttalande rörande vissa iakttagelser beträffande myndigheternas in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

21

ventarieförteckningar (Del II, sid. 266 och 267) och har därvid förklarat sig

icke hava något att erinra mot förslaget om en översyn av i ämnet gällande

bestämmelser.

De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens

effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.

Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna

granskningen måtte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som

för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande

endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,

medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening

saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen

torde stå i öppen dager. Det synes utskottet därför önskvärt, att den

statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att

frågan örn de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för

närmare utredning.

Revisorerna hava vidare påtalat vissa nackdelar, som äro förenade med

anmärkningsprocessen och det på anmärkningsprocessen grundade skriftliga

anmärkningsförfarandet. Sålunda framhålles att genom gällande ordning för

anmärkningsprocessen — uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema

som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd

under tiden från det en anmärkning framställts, intill dess det slutliga

avgörandet kommer genom ett utslag av den högsta instansen, vilket ofta

kan draga högst avsevärd tid. Då det här stundom gäller frågor av stor principiell

räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom

med nödvändighet att till en del bliva bunden. Det synes utskottet uppenbart,

att den nu tillämpade anmärkningsprocessen är både omständlig

och tidsödande och att en reform i syfte att åstadkomma ett snabbare och

mera förenklat anmärkningsförfarande är av behovet påkallad. Riksräkenskapsverket

har framhållit, att en väsentlig ändring till det bättre skulle kunna

ernås därigenom, att kammarrätten med förtursrätt prövade besvär i anmärkningsmål

av mera allmän och prejudicerande betydelse. Utskottet finner

även den nu föreliggande frågan vara av den allmänna betydelse, att

den bör göras till föremål för utredning.

Under förevarande paragraf hava revisorerna även framställt vissa andra

anmärkningar i syfte att åstadkomma en effektivisering av nuvarande revisionsförfarande.

De av revisorerna i sådant avseende ifrågasatta åtgärderna,

vilka synas utskottet ändamålsenliga, torde dock vara av den beskaffenhet,

att de kunna utan särskild utredning och organisatoriska ändringar genomföras.

Sålunda har framförts önskemålet, huruvida icke revisionsverken borde

i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet bedriva en förebyggande

verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande av att felaktigheter

uppkomma. Sålunda synes riksräkenskapsverkets upplysningsverksamhet

böra utsträckas till att avse jämväl förfrågningar från det kommunala,

statsunderstödda undervisningsväsendet. Ett medgivande för medelsförval
-

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

tare vid dylika undervisningsanstalter — inom riket finnas över 2,300 skoldistrikt

—- att vid tolkningen av avlöningsbestämmelser m. m. rådfråga riksräkenskapsverket

skulle även medföra en väsentlig lättnad och ett värdefullt

stöd i deras arbete.

Utskottet vill vidare understryka angelägenheten av det av revisorerna

framförda önskemålet att erhålla en utförlig årlig redogörelse över granskningsverksamhetens

bedrivande i avseende å framställda anmärkningar, vidtagna

åtgärder samt gjorda iakttagelser i övrigt. Riksräkenskapsverket har i

detta sammanhang uttalat, att utarbetandet av en sådan redogörelse otvivelaktigt

skulle vara av betydelse även för arbetet inom verket. Med hänsyn

till ämbetsverkets ställning som överrevision och i syfte att underlätta därmed

sammanhängande arbetsuppgifter borde emellertid såsom riksräkenskapsverket

även framhållit redogörelsen för verkets eget granskningsarbete

kompletteras på så sätt, att specialrevisionerna åläggas att i sin tur till riksräkenskapsverket

ingiva motsvarande berättelser över sin verksamhet. För

att tillgodose det av revisorerna uttalade önskemålet synes det utskottet lämpligt,

att en sammanfattande redogörelse för det statliga revisionsarbetet under

varje räkenskapsår utarbetas av riksräkenskapsverket, vilken redogörelse

skulle överlämnas till Kungl. Maj:t för att ställas till statsrevisorernas förfogande.

En sådan redogörelse torde kunna lämnas redan år 1942 till riksdagens

då församlade revisorer.

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en

effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar

kunna omedelbart genomföras. Utskottet förutsätter därför, att dessa

spörsmål av Kungl. Majit tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna

berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet att böra bliva föremål

för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän

och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Utskottet

vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande

område icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning

eller påkalla ändring i deras granskningsrätt.

I detta sammanhang vill utskottet med anledning av vad revisorerna under

§ 30 i sin berättelse anfört beträffande vissa iakttagelser i finga örn

myndigheternas inventarieförteckningar uttala önskvärdheten av att nuvarande

föråldrade bestämmelser på området ersättas med nya.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i fråga om det

statliga revisionsväsendet.

10:o) Vissa iakttagelser angående statsverkets expensutgifter. Under finansdepartementet,

§ 28, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

angående möjligheterna att nedbringa statsmyndigheternas expenskostnader.

(Del I, sid. 120—127.)

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

23

Efter att hava erinrat därom, att spörsmålet om vidtagande av åtgärder till

expensutgifternas nedbringande vid skilda tillfällen varit föremål för behandling,

samt att vissa åtgärder i besparingssyfte vidtagits, hava revisorerna

framhållit, att en mera ingående behandling tidigare dock endast ägnats

statsverkets utgifter för skrivpapper, läskpapper, kuvert, skrivmaterialier i

övrigt såsom bläck, pennor, skriv- och räknemaskiner, bränsle och glödlampor

samt frågan örn centraliserad upphandling av förenämnda artiklar.

Revisorerna hava nu verkställt en undersökning rörande kostnader för tvätt,

elektrisk energi och bokbinderi vid ett flertal statliga verk och myndigheter

i huvudstaden. För de iakttagelser revisorerna härvid gjort, lämnas en redogörelse

i berättelsen, och i anslutning härtill behandlas jämväl frågan om

möjligheten att åstadkomma besparingar genom en minskning av skrivpappersförbrukningen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande uttalande.

Då det gällt att pröva möjligheterna för nedbringande av statsmyndigheternas

expenskostnader, hava revisorerna i första hand velat undersöka,

huruvida Kungl. Maj:ts ovanberörda cirkulär till statsmyndigheterna den 1

december 1939 varit av åsyftad verkan. I nämnda cirkulär angåvos vissa

allmänna riktlinjer till ledning för besparingsarbetet, varjämte myndigheterna

anbefalldes att noggrant undersöka möjligheterna att nedbringa utgifterna

för omkostnader samt skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder, vartill

undersökningen kunde föranleda. Revisorerna hava i många fall konstaterat,

att cirkulärets anvisningar vunnit beaktande. Ett flertal myndigheter

hava sålunda snabbt vidtagit undersökning för åstadkommande av besparingar

samt utfärdat föreskrifter och vidtagit i övrigt erforderliga åtgärder i

sådant hänseende.

De iakttagelser beträffande vissa myndigheters kostnader för tvätt, elektrisk

energi och bokbindning, för vilka revisorerna ovan redogjort, giva emellertid

vid handen, att ytterligare besparingar kunna göras.

I det föregående har påvisats, att kostnaderna för tvätt variera högst väsentligt.

Revisorerna hava med hänsyn härtill under hand från fångvårdsstyrelsens

arbetskontor inhämtat, att genom dess förmedling utan större svårighet

skulle kunna uppbyggas en organisation, avseende en centralisering av

tvätten för de statliga institutionerna i Stockholm. Eventuellt kunde centraliseringen

ske i sådan form, att arbetskontoret övertoge förefintliga handduksförråd

samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av

behov. En dylik anordning skulle sannolikt kunna medföra väsentliga besparingar.

Vidkommande kostnaderna för elektrisk energi vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke ett nedbringande av dessa skulle kunna åstadkommas

genom att gemensam mätare över lag införes för myndigheter, som äro

inrymda i en och samma fastighet. De svårigheter, som därvid skulle uppstå

i fråga örn fördelningen av kostnaderna på de skilda myndigheterna, torde

kunna undanröjas genom att utöver den gemensamma huvudmätaren låta

uppsätta s. k. sekundärmätare.

Kostnaderna för bokbindning torde kunna avsevärt nedbringas. Beträffande

inbindningen av verifikationer må ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser

böra utfärdas till åstadkommande av likformig bindning i kartongpärmar.

Revisorerna vilja framhålla, att möjligheterna lill önskvärd gallring

av verifikationerna hell åsidosättas genom handlingarnas inbindning i

fasta band. Förutom den betydligt högre kostnaden för bindningen har man

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande AV 181.

Utskottet.

i sistnämnda fall att räkna med kostnader för ökat arkivutrymme. Bindning

av huvudböcker, protokoll, koncept och övriga handlingar bör enligt

revisorernas mening ske i ett så enkelt utförande som möjligt. Endast då

särskilda omständigheter kunna föranleda därtill böra skinnband, guldtryck

och dylikt få komma till användning. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida

icke åt riksräkenskapsverket bör uppdragas att utöva kontroll över hithörande

förhållanden och kostnader.

Vidare synes^ det revisorerna angeläget, att undersökning utan dröjsmål

verkställes angående obligatoriskt införande inom statsförvaltningen av det

s. k. internationella normalformatet å papper. Det torde få anses uppenbart,

att pappersförbrukningen härigenom skulle väsentligt nedbringas.

Ett spörsmål, som revisorerna slutligen vilja något ingå på, är frågan huruvida

det allmänt kända användandet inom den statliga förvaltningen av ett

mycket stort antal olika blanketter skulle kunna på något sätt motverkas genom

åtgärder i standardiserande riktning. Enligt vad revisorerna under

hand erfarit hava vissa åtgärder av sådant slag med framgång kunnat genomföras

i fråga örn Stockholms stads förvaltning. Revisorerna hava kommit

till den uppfattningen att liknande åtgärder inom statsförvaltningen förutom

en besparing av papper ävensom fördelar ur arkiveringssynpunkt i

manga tall skulle komma att medföra en för såväl de statliga befattningshavarna

som för enskilda önskvärd förenkling.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och fångvårdsstyrelsen

(Del II, sid. 263—266), och hava de hörda myndigheterna i

huvudsak biträtt revisorernas förslag.

Utskottet vill erinra därom, att riksdagens revisorer vid upprepade tillfällen

under gångna år till behandling upptagit frågan örn nedbringande av

statsverkets expensutgifter. I cirkulär den 1 december 1939 har, såsom revisorerna

framhållit, Kungl. Majit anbefallt vissa besparingsåtgärder i angivna

hänseende. Under förevarande paragraf hava revisorerna undersökt

möjligheterna att åstadkomma ytterligare besparingar på området. De uppslag,

som framkommit vid den av revisorerna verkställda undersökningen,

synas utskottet vara förtjänta av beaktande och utskottet anser därför en

utredning av hithörande spörsmål böra komma till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta undersöka möjligheterna till ytterligare

besparingar i fråga örn statsverkets expensutgifter.

11 °) Krisförhållandenas inverkan på tullens och länsstyrelsernas arbetsbörda.

Under finansdepartementet, § 34, hava revisorerna meddelat, att

de verkställt en jämförande undersökning rörande den inverkan, som nu

rådande krisförhallanden utöva på arbetsbördan för personalen vid tullstaten

och länsstyrelserna (Del I, sid. 137—155).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser på området hava

revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

25

Av statens utgifter åtgå avsevärda belopp till bestridande av avlöningar

och omkostnader vid olika statliga verk och myndigheter. Med hänsyn lill

den stora betydelse administrationskostnaderna hava ur statsfinansiell synpunkt

är det givetvis redan under normala tider av vikt att tillse att dessa

kostnader hållas inom en jämförelsevis begränsad ram och att statens utgifter

för administrationen avpassas i enlighet med de behov, som vid varje

tillfälle kunna föreligga inom statsförvaltningens olika grenar. Under de

exceptionella förhållanden, vilka betingas av nu rådande krisläge, har det

emellertid visat sig, att vissa förskjutningar inträtt i fråga örn behov av arbetskrafter

för olika grenar av statsförvaltningen. Till följd av krisläget har

staten å ena sidan varit nödsakad att ingripa å flera samhällsområden i reglerande

och kontrollerande syfte, under det att å andra sidan en betydande

minskning av arbetsuppgifternas omfattning inträtt inom andra statliga förvaltningsområden.

En följd av denna förskjutning av arbetsuppgifterna inom

det statliga verksamhetsområdet har blivit, att för vissa verk och myndigheter

uppstått ökat behov av arbetskraft av olika slag, under det att inom

andra förvaltningsområden arbetsuppgifternas minskning medfört eller bort

kunna medföra en betydande reducering av antalet där anställda befattningshavare.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att omfattningen

av göromålen vid flertalet tullanstalter avsevärt nedgått. Att nedgången av

göromålen också medfört en betydande lättnad i arbetsbördan säger sig självt

och har också vitsordats av personalen vid åtskilliga tullanstalter, som revisorerna

besökt. Om förhållandena vid tullstaten sålunda må anses utgöra ett

exempel på huru genom krisen arbetsbördan inom en statlig förvaltningsgren

i avsevärd omfattning minskats, torde länsstyrelserna, vilka i mycket stor utsträckning

ålagts nya arbetsuppgifter i anledning av krisförhållandena, å

andra sidan kunna tjäna som exempel på en statlig förvaltningsgren, vilken

i nuvarande krisläge har att fullgöra en alltmera växande och tyngande arbetsbörda.

Att länsstyrelserna vid sådant förhållande icke varit i stånd att

utan avsevärd personalförstärkning fullgöra sina arbetsuppgifter torde icke

få anses anmärkningsvärt. Emellertid synas de arbetsuppgifter, vilka till följd

av krisen lagts på länsstyrelserna, i mycket stor utsträckning vara av jämförelsevis

enkel beskaffenhet. Sålunda torde ärenden angående både värnskatt,

familjebidrag, bensin och motorfordon till stor del vara blankettärenden.

och arbetet därmed torde i regel ej kunna anses kräva mera kvalificerad

personal. De flesta av de efter krisens början i jämförelsevis stort antal anställda

nya befattningshavare hava också anställts i biträdesgrad. Vid så

gott sorn samtliga länsstyrelser har utbetalats ersättning för övertidsarbete —

likaså övervägande till personal i de lägsta lönegraderna — med belopp, som

sammanlagt måste beräknas uppgå till hundratusental kronor.

Av den nu gjorda jämförelsen mellan tullstaten och länsstyrelserna framgår,

alt vid tullstaten otvivelaktigt föreligger ett överskott å arbetskraft, vilket

överskott, i den mån krisförhållandena utveckla sig, torde få antagas

komma att ökas. För länsstyrelsernas vidkommande åter torde krisen medföra

alltjämt stigande behov av arbetskraft för fullgörande av nytillkomna

arbetsuppgifter. Revisorerna förbise ingalunda de svårigheter, som onekligen

måste förefinnas för en minskning av personalbeståndet vid tullstaten, framförallt

av hänsyn till befattningshavarnas personliga intressen. Trots dessa

svårigheter hade enligt revisorernas bestämda uppfattning tullstatens personalbestånd

bort kunna minskas i långt större utsträckning än som hittills

skett.

Enligt revisorernas mening hade man för åtskilliga av de nya arbetsuppgifter,

för vilka länsstyrelserna nu i stor utsträckning anställt befattnings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

U Is kottet.

havare, vilka tidigare ej innehaft statsanställning, med fördel bort kunna anlita

den personal, vilken tullstaten under nuvarande förhållanden ej kunnat

bereda full sysselsätting. Att så icke blivit fallet torde i viss mån bero på att

någon skyldighet för tullstatens befattningshavare att tjänstgöra vid annat än

det verk de tillhöra icke finnes föreskriven. Motsvarande brist på föreskrift

synes föreligga i samtliga statliga avlöningsreglementen.

Med förevarande exempel för ögonen måste man, anse revisorerna, skyndsamt

söka åstadkomma sådana föreskrifter, att överflyttning av ledig arbetskraft

från en gren av statsförvaltningen till en annan, där behov av ökad arbetskraft

föreligger, möjliggöres. Om också kontrasten mellan arbetsförhållandena

vid tullen å ena sidan och länsstyrelserna å den andra framstår särskilt

skarpt, torde dessa förhållanden, såsom revisorerna redan framhållit,

äga sin motsvarighet, mer eller mindre utpräglat, även på andra områden

inom statsförvaltningen. Att det under sådana omständigheter ur statsnyttans

synpunkt är önskvärt, att statlig arbetskraft smidigt skall kunna överflyttas

till det område, där den bäst behövs, torde icke av någon kunna förnekas.

För att åstadkomma en ur alla synpunkter önskvärd överflyttning av arbetskraft

olika statsorgan emellan synes man emellertid icke kunna stanna

vid att utfärda föreskrifter om tjänstgöringsskylighet vid annat än eget verk.

Det synes ock böra tagas under övervägande, att ett för övervakande av

fördelningen av arbetskrafter lämpligt förmedlingsorgan kommer till stånd,

utrustat med befogenhet att i den mån så befinnes nödvändigt och påkallat

hänvisa personal till tjänstgöring inom annan statlig verksamhet än den

vederbörande tillhör.

Med hänsyn till dessa spörsmåls stora betydelse i besparingshänseende

under rådande krisförhållanden hava revisorerna ansett sig böra å dem

fästa riksdagens uppmärksamhet.

Yttranden ha avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och

Västernorrlands län, generaltullstyrelsen samt allmänna lönenämnden (civilförvaltningen).

(Del II, sid. 267—278.)

Den av revisorerna behandlade frågan har av Kungl. Majt upptagits i cirkulär

till statsmyndigheterna den 10 januari 1941 (S. F. S. nr 20), vari lämnats

föreskrifter angående vissa anmälningar rörande personalöverskott och

antagning av personal m. m.

Örn vad sålunda förekommit har utskottet velat här

erinra.

12:o) Dröjsmål med insändande av besvär i taxeringsmål. Under finansdepartementet,

§ 35, hava revisorerna fäst uppmärksamheten vid att besvär

till kammarrätten över ordinarie prövningsnämnds beslut ofta inkomma till

kammarrätten först efter avsevärda dröjsmål. (Del I, sid. 155—157.)

Revisorerna hava erinrat om att 1938 och 1939 års statsrevisorer till behandling

upptagit förevarande spörsmål ävensom redogjort för riksdagens

beslut med anledning av nämnda anmärkningar.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

27

Revisorerna hava i sina uttalanden 1938 och 1939 framhållit, att det vore

ett rimligt krav från de skattskyldigas sida, att taxeringarna prövades så

snabbt som möjligt och hava ifrågasatt, om icke åtgärder i en eller annan

form, exempelvis genom fastställandet av bestämd tidsfrist, inom vilken

länsstyrelserna skulle hava till kammarrätten insänt inkomna besvär, borde

vidtagas. Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att, trots dessa

upprepade påpekanden, ingen som helst förändring till det bättre synes

hava inträtt. Att besvär ännu mer än fyra år efter prövningsnämnds beslut

ej inkommit till kammarrätten måste anses högst klandervärt. Revisorerna

vilja därför ånyo, med anledning av den genom årets utredning vunna erfarenheten

om de långa dröjsmålen, uttala, att de finna införandet av en bestämd

tidsfrist påkallat, exempelvis att besvär skola vara till kammarrätten

överlämnade senast den 30 juni året efter taxeringsåret, såsom 1938 års revisorer

och kammarrätten i sin förklaring med anledning av 1939 års revisorers

uttalande föreslagit.

Den av revisorerna upptagna frågan har med anledning av väckta motio- Utskottet.

ner varit föremål för behandling av bevillningsutskottet i dess den 6 juni

1941 avgivna betänkande nr 24. Nämnda utskott har därvid föreslagit sådan

ändring av 122 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr

379), att besvärsärendena av länsstyrelserna skola vara överlämnade till

kammarrätten före utgången av juni månad året näst efter taxeringsåret. Vad

bevillningsutskottet föreslagit, har numera vunnit riksdagen bifall.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

13:o) Vissa utbetalningar vid nationalmuseum. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 39, hava revisorerna framställt erinringar mot vissa utbetalningar

vid nationalmuseum. (Del I, sid. 161 och 162.)

Efter att hava lämnat en redogörelse för innehållet i Kungl. Maj:ts förnyade

stadga för nationalmuseum den 31 december 1921 (nr 867) och för de

medel, som stå till museets förfogande, hava revisorerna anmält, att de vid

genomgång av nationalmuseets räkenskaper för budgetåret 1939/40 uppmärksammat,

bland annat, att med anlitande av vissa inkomstmedel särskilda ersättningar

utbetalats till vissa av museets intendenter för av dem hållna föreläsningar.

Revisorerna uttala i anslutning härtill följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att nationalmuseet vid verkställandet

av utbetalningar i olika avseenden förfarit oriktigt. Sålunda hade de till

vissa intendenter utbetalda ersättningarna för föreläsningar icke bort utgå,

enär hållande av föreläsningar enligt museets stadgar ingår bland intendenternas

åligganden. Ej heller hade till museets expeditionsvakter och andra

befattningshavare bort utbetalas kilometerpengar för de ovan berörda resorna,

då transportmedel i dessa fall kostnadsfritt tillhandahållits vederbörande

befattningshavare och reseersättning enligt 15 § allmänna resereglemente!

icke utgår i dylika fall.

Med anledning av revisorernas iakttagelser synes det böra tågås under

övervägande, örn icke för åstadkommande av bättre överensstämmelse med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

V tslcottet.

eljest tillämpade redovisningsprinciper i statsförvaltningen för nationalmuseets

förevisningsmedel, katalogmedel, garderobmedel och fotografimedel

borde fastställas specialstat, enligt vilken utgiftsändamålen fixerades och

överskottet redovisades å särskild inkomsttitel.

Yttranden hava avgivits av chefen för nationalmuseum och riksräkenskapsverket.

(Del II, sid. 295—299.)

Under förevarande paragraf hava revisorerna till behandling upptagit,

bland annat, frågan om ändrad redovisning av de särskilda inkomstmedel,

som nationalmuseum disponerar vid sidan av riksstaten, såsom förevisningsmedel,

katalogmedel, garderobmedel och fotografimedel. Utskottet delar revisorernas

mening om lämpligheten av alt detta spörsmål tages under övervägande

i syfte att åstadkomma bättre överensstämmelse med eljest inom

statsförvaltningen tillämpade redovisningsprinciper. Då utskottet emellertid

har anledning förvänta, att förevarande spörsmål kommer att bliva föremål

för åtgärder från riksräkenskapsverkets sida, har utskottet nu allenast

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14:o) Musikaliska akademiens medelsförvaltning. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 40, hava revisorerna framställt erinran mot att musikaliska

akademien förvaltar enskilda medel till avsevärda belopp, vilka redovisas i

särskilda räkenskaper utan att desamma underkastas den granskning och

kontroll, som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters

medelsförvaltning och räkenskapsväsende. (Del I, sid. 163 och 164.)

Revisorerna hava meddelat, att musikaliska akademien förvaltar enskilda

medel, vilka utgöras av elev- och examensavgifter, överlämnade lotterimedel

och framförallt donationer. Fondernas antal uppgår till ett sjuttiotal med

en sammanlagd kapitalbehållning å omkring 2,150,000 kronor. Avkastningen

av de enskilda medlen disponeras huvudsakligen för stipendier och bidrag

samt i mindre omfattning för vissa löpande utgifter. Rörande denna

akademiens egna medelsförvaltning uttala revisorerna följande.

Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel

till så avsevärda belopp, som ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,

utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,

som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters

medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Härtill kommer, att uppdelningen

av en myndighets medelsförvaltning på två olika räkenskaper, vilka avslutas

vid sinsemellan skilda tidpunkter, i hög grad minskar överskådligheten

och försvårar kontroll och inventeringar. Olägenheterna av den bristande

överskådligheten framträda särskilt starkt, när, såsom fallet är beträffande

musikaliska akademin, de enskilda medlen i viss omfattning användas till

ändamål, för vilkas tillgodoseende statsmakterna anvisat särskilda medel.

Givet är, att den revision, som verkställes av granskningsmän, vilka utses

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

29

av den förvaltande myndigheten själv, icke kan giva samma trygghet i fråga

om granskningens effektivitet och tillförlitlighet, som en av statens revisionsverk

utförd granskning. Ej heller kan det gärna tänkas, att av den förvaltande

myndigheten utsedda granskningsmän skola besitta samma självständighet

och obundenhet som ett statens organ, då det gäller bedömandet av

myndighetens organisation och de allmänna principerna för dess verksamhet.

På grund av det anförda och då det ej torde få anses uteslutet, att en

med tillbörlig auktoritet utrustad och mera energiskt driven revision skulle

kunna förebygga uppkomsten av grundade anmärkningsanledningar mot

akademins verksamhet i allmänhet, synes det revisorerna önskvärt, att åtgärder

vidtagas för att samtliga akademins medel sammanföras i en räkenskap,

underkastad den för statsmyndigheter i allmänhet föreskrivna granskningen.

Yttranden hava avgivits av musikaliska akademien och riksräkenskapsverket.

(Del II, sid. 299—302.)

Revisorerna hava framhållit, att musikaliska akademiens medelsförvaltning

är uppdelad på två olika räkenskaper, beträffande vilka den enskilda

förvaltningen icke är underkastad den granskning och kontroll, som

eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters medelsförvaltning

och räkenskapsväsende. Ett dylikt förfaringssätt i fråga om redovisningen

synes utskottet vara mindre tillfredsställande, då den minskar överskådligheten

och försvårar kontroll och inventeringar. Utskottet delar revisorernas

mening om önskvärdheten av att åtgärder vidtagas för att samtliga

akademiens medel sammanföras i en räkenskap, underkastad den för statsmyndigheter

i allmänhet föreskrivna granskningen. Såsom riksräkenskapsverket

i sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, har ämbetsverket beträffande

åtskilliga statliga myndigheter, hos vilka ett redovisningsförfarande

motsvarande det vid musikaliska akademien tillämpade kommit till användning,

ansett sig böra påfordra och även fått genomfört, att statsmedel och

övriga till myndigheternas förvaltning överlämnade medel redovisas i en och

samma räkenskap.

Då utskottet har anledning förutsätta, att riksräkenskapsverket kommei

att upptaga de framförda synpunkterna till övervägande med avseende å

såväl musikaliska akademien som andra liknande institutioner, där motsvarande

förhållanden råda, har utskottet nu allenast velat vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

15:o) Särskilda kostnader för handels- m. fl. register. Under handelsdepartementet,

§ 43, hava revisorerna föreslagit en höjning av gällande avgifter

till statliga registreringsmyndigheter. (Del I, sid. 168—172.)

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående

handelsregisters förande hos vissa statliga myndigheter, rörande de av
-

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

U ts kottet.

gifter, som skola erläggas i samband med registrering, samt angående utgifter,

som skola bestridas med ifrågavarande inkomstmedel. I anslutning till

den lämnade redogörelsen och till vissa uppgifter rörande uppbördens och

utgifternas fördelning mellan registreringsmyndigheterna under vissa räkenskapsår

hava revisorerna uttalat följande.

Ifrågavarande registreringsavgifter hava varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas

utgifter för annonsering av anmälningar till registren.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava emellertid annonseringskostnaderna

väsentligt överstigit de erlagda avgifterna, på grund varav statsverkets

nettoutgifter för de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader

ökats år från år. Detta lärer i huvudsak bero på, att, sedan avgifternas

belopp för tjugo år sedan fastställdes, priserna för annonsering avsevärt

stigit. Då statsverket icke bör åsamkas några kostnader för ifrågavarande

annonsering, synes det angeläget, att en sådan höjning av nu gällande avgifter

kommer till stånd att dessa täcka annonskostnaderna. Därjämte bör

tagas under övervägande, huruvida icke gällande bestämmelser angående

anmälans kungörande i tidningarna böra ändras på sätt att i de särskilda

fall, då det av en eller annan orsak kan befinnas nödvändigt att kungöra

anmälan till registren i mer än en ortstidning, detta även må äga rum. Givetvis

bör dock icke härigenom någon särskild kostnad förorsakas statsverket.

Yttrande i ärendet har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, sid. 308—

312), som med åberopande av en av ämbetsverket under år 1927 i ämnet avlåten

skrivelse uttalat, att därest en sådan förenkling genomföres, att anmälningarna

till registren ifråga införas endast i en tidning, någon höjning av

avgifterna med all sannolikhet icke skulle bliva erforderlig.

Med hänsyn till de stegrade annonskostnaderna hava, såsom revisorerna

påvisat, statsverkets utgifter för annonsering av anmälningar till handelsm.

fl. register väsentligt överstigit registreringsavgifterna, vilka däremot icke

undergått någon förändring under de senaste tjugo åren. Utskottet finner det

i hög grad påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, att, såsom ursprungligen

varit avsett, staten icke åsamkas några kostnader för ifrågavarande annonser.

Närmast torde då ligga till hands att höja anmälningsavgifterna, så att de

täcka annonskostnaderna. En annan utväg vore att åstadkomma sådan förenkling

i kungörelseförfarandet, att anmälningarna införas i allenast en tidning

i stället för, på sätt nu är föreskrivet, dels i allmänna tidningarna, dels

ock i en ortstidning. Utskottet finner i likhet med revisorerna denna fråga

böra göras till föremål för närmare övervägande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande, vad utskottet anfört

i fråga om de statliga registreringsmyndigheternas annonskostnader.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181

31

16:o) Prisreglerande åtgärder. Under folkhushållningsdepartementet,

§ 44, liava revisorerna till behandling upptagit frågan om vidtagande av mera

ingripande åtgärder i prisreglerande syfte. (Del I, sid. 173—182.)

Revisorerna hava införskaffat upplysningar rörande statens priskontrollnämnds

arbete och hava i sin berättelse lämnat en redogörelse för vad som

sålunda inhämtats. Revisorerna uttala härefter följande.

Revisorerna hava tagit del av de synpunkter, som anförts i ovan intagna

promemoria, samt införskaffat upplysningar rörande vissa åtgärder beträffande

prisutvecklingen, Utöver vad som i promemorian anförts rörande de

former, under vilka prisutvecklingen ägt rum på jordbruksområdet, och den

prissättning, som här under statsmakternas medverkan genomförts, är att

märka, att i priskontrollerande syfte överenskommelser i relativt stor utsträckning

träffats med på olika områden av näringslivet verksamma organ. Det

vill förefalla, som örn dessa överenskommelser i regel lett till att prisutvecklingen

kunnat i flera avseenden hållas inom relativt snäva gränser. Revisorerna

hava dock icke kunnat undgå att få det intrycket, att åtskilliga undersökningar

rörande prisutvecklingen haft i huvudsak statistiskt värde och

inskränkts till ett konstaterande av att viss prisbildning redan uppstått eller

att en förskjutning uppåt av prisnivån på visst område redan verkställts. Att

i efterhand under sådana förhållanden vidtaga åtgärder i positiv riktning

möter givetvis betydande svårigheter och har heller icke varit möjligt att

genomföra. Huruvida detta dock kan anses vara ur allmän synpunkt tillfredsställande

är emellertid enligt revisorernas uppfattning ganska tvivelaktigt,

och de hava icke kunnat värja sig för den uppfattningen, att de statliga

kontrollorganen på dessa områden i sin verksamhet ofta kommit i efterhand

med sin granskning och därför, såsom tidigare även antytts, ofta måst stanna

vid ett konstaterande av ett redan inträtt faktiskt prisläge. Revisorerna måste

också finna, att allmänna översikter av konjunkturutvecklingen knappast

motsvara vad riksdagen avsett, när anslag till prisövervakning lämnades. Den

kortfattade motivering, som givits vid anslagsäskandet till 1939 års urtima

riksdag, synes också tyda på att mera ingripande åtgärder avsetts. Under

det år, som sedan dess gått, hava betydande prisökningar på ett flertal för

landets medborgare betydelsefulla områden kommit lill stånd och det förefaller

knappast som om överallt denna prisförskjutning uppåt varit nödvändig.

I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att framhålla,

att beträffande tillverkningen av gengasaggregat sådana anordningar bort

kunna träffas, att icke, såsom av revisorerna verkställda undersökningar

giva vid handen, priserna å dessa aggregat kommit att så pass avsevärt .skilja

sig från de verkliga kostnaderna för tillverkning och försäljning, som faktiskt

blivit fallet. Den prissänkning på vissa dylika aggregat, som numera genomförts,

synes också tala för att prissättningen från början icke varit tillfredsställande

och att kontrollen hort kunna lända lill åtgärder i prisreglerande

hänseende. De stora anslag i form av lån eller statsbidrag, som staten lämnat

till vissa grupper av inköpare av gengasaggregat, skulle därför kunnat avsevärt

begränsas, därest en kontroll över prispolitiken på detta område ägt

nini.

Då revisorerna ansett den ovan lämnade redogörelsen och sina i anslutning

därtill anförda synpunkter vara av betydelse vid prövningen av kommande

anslagsfrågor beträffande åtgärder för priskontroll, hava de velat vad sålunda

förekommit för riksdagen omförmäla.

Yttrande bär avgivits av statens priskontrollnämnd. (Del II, sid. 312—317.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

U t skottet.

Vad revisorerna under förevarande paragraf framhållit, har utskottet funnit

vara av den allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

17:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd

rättelse eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava

varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket

utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 juni 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Asplund,

Per Gustafsson, Bernhard Nilsson, Bergman, Torsten Ström, Heiding, Andrén, Bäcklund,

Boman och Gillström; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Andersson i Prästbol, Persson i Falla, Andersson i Södergård, Bergström, Mårtensson,

Lindholm, Hansson i Rubbestad, Bergvall och Eriksson i Frägsta.

418049. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:405 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten