Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri.

1941-12-05 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:238, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

1

Nr 238.

Ankom till riksdagens kansli den 5 december 1941 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri.

(2:a avd.)

I propositionen nr 306 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 10 oktober

1941, föreslagit riksdagen att

1) dels besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks- och

småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond lån må utlämnas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad departementschefen tillstyrkt;

dels till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tilläggsstat I till

riksstaten för budgetåret 1941/42 under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,

anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock till Lånenämnderna för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 10,000 kronor;

2) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens hantverkslånefond,

som av departementschefen tillstyrkts;

3) till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och

småindustri å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under tionde

huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 15,000 kronor.

Förslag angående inrättande av en statlig fond för hantverks
och

småindustrikredit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1940 tillkallade

dåvarande chefen för handelsdepartementet den 20 i samma månad sex utredningsmän

för utredning av frågan örn åtgärder till främjande av hantverk

och småindustri (1940 års hantverks- och småindustriutredning). Till

fullgörande av ifrågavarande uppdrag har utredningen den 17 april 1941

avgivit betänkande med förslag i ämnet (stat. off. utr. 1941:14).

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 6 sami. Nr 238—239.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

1940 års hantverks- och småindustriutredning.

Utredningen har såsom första fråga upptagit till behandling hantverkets

och småindustriens kreditproblem. Utredningen har härvid kommit

till den uppfattningen, att endast behovet av långfristig kredit lämpligen

borde i detta sammanhang bliva föremål för särskilda åtgärder från statens

sida. Vad denna kredit beträffar anför utredningen, att särskild vikt borde

läggas vid angelägenheten av att genom större hänsynstagande till den personliga

kreditvärdigheten möjliggöra begränsning av kravet på säkerheter.

Då, såvitt utredningen kunnat finna, medel för tillgodoseende av förevarande

lånebehov icke i erforderlig utsträckning kunde erhållas på enskild

väg, har utredningen ansett det nödvändigt, att staten medverkade med kapital

för ändamålet. Det har härvid synts utredningen naturligt, att staten

måste erhålla garantier för att verksamheten bedreves på sådant sätt, att

förluster icke onödigtvis åsamkades. Utredningen har ansett dylika garantier

kunna vinnas dels genom att handhavandet av låneverksamheten decentraliserades

och anförtroddes organ, vilka hade möjligheter att genom person-

och ortskännedom tillförlitligt bedöma kreditvärdigheten i varje särskilt''fall,

dels ock därigenom att enskilt kapital intresserades i verksamheten

i viss proportion till de statsmedel, som avsåges för densamma.

Hantverkets och småindustriens behov av långfristig kredit syntes utredningen

sålunda böra tillgodoses i enlighet med huvudsakligen följande riktlinjer.

Företagarna skulle distriktsvis sluta sig samman i ekonomiska föreningar

utan personlig ansvarighet med uppgift att främja hantverket och den

mindre industrien inom vederbörande distrikt genom att anskaffa lån åt

medlemmar, vilka idka sådan rörelse. Föreningarna, vilka borde benämnas

garantiföreningar skulle stå öppna för alla hantverks- och industriidkare

ävensom för sammanslutningar därav inom vederbörande distrikt. De skulle

emellertid ej driva låneverksamhet i egentlig mening, utan allenast med sina

tillgångar i viss utsträckning gå i borgen för lån, som småföretagare, tillhörande

föreningen, i särskild ordning erhölle.

Av praktiskt-ekonomiskt skäl borde det distrikt, som varje garantiförening

omfattade, ej göras alltför litet. I den mån verksamheten växte, kunde en

delning av distrikten senare ske. Örn tills vidare Norrlandslänen samt

Bohus län, med hänsyn till de där befintliga företagareföreningarna, lämnades

å sido, syntes exempelvis till en början följande distriktsindelning

kunna ifrågakomma:

1. Stockholms stad.

2. Stockholms, Uppsala och Gotlands län.

3. Södermanlands och Östergötlands län.

4. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.

5. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

6. Hallands och Älvsborgs län samt Göteborgs stad.

7. Skaraborgs, Värmlands och Örebro län.

8. Västmanlands och Kopparbergs län.

Föreningsbildandet borde vara helt beroende av det enskilda initiativet.

Den naturligaste och lyckligaste lösningen vore, att småföretagarna genom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

3

sina organisationer undersökte förutsättningarna för upptagande av ifrågavarande

verksamhet. Särskilt borde man kunna förvänta att de lokala hantverks-

och industriföreningarna genom anslutning till garantiförening understödde

strävandena att få till stånd en långivning, som tillfredsställde

hantverkets och den mindre industriens speciella lånebehov.

Företagare, som önskade ingå som medlem i förening, skulle såsom insats

betala 10 kronor för varje i företagets rörelse inom distriktet sysselsatt person.

Sammanslutningar av företagare borde betala en insats av 10 kronor

för varje medlem föreningen ägde inom distriktet. Insatskapital och andra

tillgångar i föreningen skulle av denna göras räntebärande, men pantförskrivas

hos riksbanken. Av intäkterna skulle föreningens kostnader under året

bestridas. Den därefter återstående vinsten finge, efter det att femton procent

av densamma avsatts till reservfond, disponeras för utdelning till medlemmarna.

Förvaltningen av (föreningens angelägenheter borde handhavas av en

styrelse, bestående av, därest föreningens distrikt omfattade allenast ett län,

minst tre ledamöter samt eljest minst två ledamöter för varje län, som inginge

i distriktet.

Omhänderhavandet av låneverksamlieten skulle anförtros riksbanken genom

dess avdelningskontor, vid vilka handläggningen av låneärenden skulle

ske. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, de föreslagna garantiföreningarna

avsåges skola hava för ifrågavarande låneverksamhet samt till den

på personlig kännedom om medlemmarna grundade förmåga att bedöma

deras kreditvärdighet, som kunde förväntas inom föreningarna borde föreningarna

tillerkännas inflytande på låneärendenas behandling. Riksbankskontorens

styrelse utgjordes praktiskt taget alltid av tre personer jämte

suppleanter för dem. Vid behandlingen av ansökningar örn lån från fonden

för hantverks- och småindustrikredit skulle deltaga jämväl tre ledamöter ur

styrelsen för vederbörande garantiförening. Bestode föreningsdistrikt av

flera län, syntes lämpligt, att vid riksbankskontorets behandling av låneärende

åtminstone en av de tre i beslutet deltagande ledamöterna av föreningens

styrelse representerade det län, lånesökanden tillhörde. Förekomme

vid behandlingen av låneärende olika meningar, borde vid lika röstetal

ordföranden i riksbankskontorets styrelse hava utslagsröst.

Den centrala tillsynen och ledningen av låneverksamheten skulle utövas

av fullmäktige i riksbanken. På grund av syftet med verksamheten svnles

det emellertid önskvärt, att vid behandlingen av fråga, rörande densamma,

anknytning erhölles till det centrala ämbetsverk, kommerskollegium, till

vars handläggning ärenden angående hantverk och industri hörde. Vid handläggning

inom riksbanksfullmäktige av här ifrågavarande spörsmål borde

därför deltaga chefen för kommerskollegii industribyrå eller, vid förfall för

honom, annan befattningshavare vid kollegium, som kollegium därtill utsåge.

Kapital för låneverksamheten skulle ställas till förfogande genom en under

riksbankens förvaltning inrättad statlig lånefond, förslagsvis benämnd

fonden för hantverks- och småindustrikredit. Lån från fonden finge utlämnas

allenast inom distrikt av riket, varest bildats sådan garant iförening,

varom i det föregående talats, och allenast till idkare av hantverk och mindre

industri, vilken vore medlem i dylik förening inom distriktet. För lån, vilka

sålunda beviljades, skulle föreningen ikläda sig borgen. Delta skedde lämpligast

genom utfärdande av en generell förbindelse för samtliga blivande

lån från fonden inom distriktet intill visst sammanlagt högsta förlustbelopp.

Eventuella förluster skulle dock lill hälften täckas av staten oell lill hälften

av föreningen. Storleken av den säkerhet, som föreningen skulle ställa för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

sin andel i förlustrisken, borde stå i visst förhållande till summan av de utestående

lånen inom distriktet. Från statens sida syntes skäliga säkerhetskrav

tillgodosedda, örn i berörda hänseende stadgades, att utlåningen ej finge

överstiga tjugu gånger beloppet av föreningens pantförskrivna tillgångar, i

den mån dessa alltjämt funnes i behåll.

En minimigräns borde sättas för utlåningens påbörjande inom distriktet.

Utredningen förordade härutinnan, att det lägsta ansvarsbelopp, som finge

godtagas från någon förening, skulle vara 10,000 kronor, vilket alltså möjliggjorde

en utlåning inom distriktet av 200,000 kronor.

Lån syntes böra få beviljas för följande ändamål: 1) anskaffande och installering

av maskiner eller andra arbetsredskap, 2) uppförande eller ombyggnad

av verkstadslokaler, 3) anskaffande av förlagskapital. Av vad tidigare

anförts franninge, att någon ovillkorlig fordran på betryggande säkerhet

för beviljande av lån icke borde uppställas. En förutsättning för lån

borde givetvis vara, att anledning funnes antaga, att långivaren ej komme

att tillskyndas förluster. Vilka garantier, som skulle krävas härför, finge

däremot bliva beroende av omständigheterna. I den mån betryggande realsäkerheter

kunde uppbringas, borde sådana lämnas. Funnes ej realsäkerheter,

borde borgen kunna godtagas. Största betydelse borde emellertid tillmätas

sökandens personliga egenskaper och förutsättningar att göra rätt

för sig, hans personliga kreditvärdighet. Det borde ej föreligga hinder att,

om denna funnes betryggande, utlämna lån, oaktat den särskilda säkerhet,

som kunde ställas för länet, icke vore i och för sig fullgod.

Då låneverksamheten allenast avsåge att främja småföretagare, borde

storleken av det lån, en och samma företagare kunde erhålla, maximeras.

Utredningen föresloge att lånemaximum bestämdes till 25,000 kronor. Lån

borde förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna

borde bestämmas så, att den dels möjliggjorde förräntning av statens i låneverksamheten

investerade kapital, dels ock i huvudsak försloge för gäldande

av de med verksamheten förbundna särskilda kostnaderna. Med hänsyn

tagen till det förslag till ränteberäkning, som nyligen framlagts av särskilda

sakkunniga beträffande räntan på lån från statens utlåningsfonder,

ville utredningen förorda, att ränta å lån från fonden för hantverks- och

småindustrikredit icke finge understiga medelräntan för statens upplåning

mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder

lånet beviljats, med tillägg av en procent. Viss hänsyn torde emellertid vid

räntans bestämmande böra tagas till det allmänna ränteläget. Det borde få

ankomma på riksbanken att, enligt de sålunda förordade principerna, fastställa

den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle tillämpas.

Beträffande kostnaderna för låneverksamheten ansåge utredningen att

de särskilda utgifter och inkomster, ifrågavarande lånerörelse medförde,

borde av riksbanken redovisas skilda från dess övriga verksamhet. Det belopp,

som genom ovan nämnda överränta av en procent kunde beräknas

inflyta, torde icke, åtminstone så länge lånerörelsen vore av mindre omfattning,

förslå till bestridande av kostnaderna för verksamheten. Enligt gällande

bestämmelser rörande statens bosättningslån ägde riksbanken uppbära

ersättning för varje behandlad ansökan örn dylikt lån med fem kronor.

Vad de nu föreslagna lånen från fonden för hantverks- och småindustrikredit

beträffade, borde ersättning till riksbanken för befattningen

med låneansökningar beräknas enligt samma grunder som i fråga örn bosättningslånen,

eller således till fem kronor för ansökan. Det vore lämpligast

att denna ersättning betalades direkt av vederbörande lånesökande i samband

med att ansökan örn lån gjordes.

Det syntes vidare skäligt, att de av garantiföreningens styrelseledamöter,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

5

som deltoge i behandlingen av låneärendena, tillerkändes någon gottgörelse

för det arbete och den tidsspillan, som bärav orsakades, ävensom resekostnadsersättning

i förekommande fall. Dylik ersättning syntes däremot

icke behöva beräknas till ledamöterna i riksbankens styrelser, enär ifrågavarande

låneärenden torde kunna behandlas i samband med bankens ordinarie

löpande verksamhet. Utredningen förutsatte, att ersättningen till föreningsstyrelsens

ledamöter finge utgå enligt samma grunder som till kommittéledamot

enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa

bestämmelser angående kommittéer. För låneärendenas avgörande torde vidare

kunna erfordras utredningar av bl. a. teknisk och ekonomisk natur. Det

torde med hänsyn härtill få antagas, att de totala årliga låneomkostnaderna

i början av låneverksamheten knappast kunde hållas inom den kostnadsram,

som inkomsterna av överräntan å lånen medgåve. I den mån utlåningen

ökades, torde omkostnaderna bliva förhållandevis mindre, eftersom

antalet sammanträden icke behövde öka i proportion till antalet beviljade

lån. Utredningen föresloge, att den del av omkostnaderna för verksamheten,

som ej kunde täckas av inkomsterna å rörelsen, gäldades av statsmedel.

Vad anginge storleken av de statsanslag, som skulle erfordras för den föreslagna

låneverksamheten, syntes det utredningen, att denna fråga icke kunde

med tillförlitlighet besvaras. Beträffande fonden för hantverks- och småindustrikredit

vore det antagligt, att kapitalbehovet under första tiden bleve

tämligen ringa för att därefter växa i omfattning. Förslagsvis borde för avsättning

till fonden för det närmaste budgetåret beräknas ett belopp av i

medeltal 250,000 kronor för ett vart av åtta distrikt eller sålunda sammanlagt

2,000,000 kronor. Det erforderliga statsanslaget för täckande av underskott

å låneverksamheten borde under första året ej behöva överstiga sammanlagt

10,000 kronor, varför utredningen förordade att medelsanvisningen

tills vidare bestämdes till detta belopp.

Yttranden.

över utredningens betänkande hava utlåtanden avgivits av fullmäktige i

Sveriges rikbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, kommerskollegium,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens hantverksinstitut,

Sveriges industriförbund, styrelsen för svenska bankföreningen och

Aktiebolaget industrikredit. Vid det av kommerskollegium avgivna utlåtandet

äro fogade av kollegium införskaffade yttranden från Sveriges hantverksorganisation

och Riksorganisationen småindustriens centralförbund. Därjämte

har flertalet länsstyrelser överlämnat av dem infordrade yttranden från handelskamrar,

hantverks- och industridistrikt, fabriks- och hantverksföreningar

eller likartade sammanslutningar inom respektive län. Vid de av länsstyrelserna

i örebro län och Västerbottens län avgivna utlåtandena hava dessutom

fogats av länets landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

respektive liinets hushållningssällskaps förvaltningutskott avgivna yttranden.

Slutligen har Stockholms handelskammare inkommit med ett yttrande

i ärendet.

Fullmäktige i riksbanken hava ansett det vara ett intresse ur samhällelig

synpunkt, att hantverk och småindustri bereddes det stöd från samhällets

sida, som lämpligen kunde lämnas och som kunde anses erforderligt

för en sund utveckling av dessa viktiga näringar. Enligt vad fullmäktige hade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 238-

sig bekant förelåge ett behov för småindustrien att erhålla förbättrade möjligheter

till långfristig och medellång kreditgivning och denna fråga syntes

svårligen kunna lösas utan statens medverkan. Fullmäktige kunde emellertid

icke dela utredningens mening, att riksbankens kontor borde vara organ

för prövning av framställningar om lån från den föreslagna fonden. Då kommerskollegium

även hädanefter skulle bevilja lån från statens hantverkslånefond,

syntes det ligga närmast till hands, att lån även från den nya fond,

som avsåges skola inrättas, beviljades av kollegium. Det torde vidare vara av

vikt, att örn låntagare, vilka häftade i skuld på grund av lån från den föreslagna

lånefonden, icke fullgjorde sina förpliktelser, frågan om vilka åtgärder,

som skulle vidtagas, bleve bedömda av en och samma myndighet. I ett

dylikt fall skulle arbetet för riksbankens del bliva lika centraliserat som för

kommerskollegium. Därtill komme att flera av riksbankens avdelningskontor

för närvarande vore ganska arbetstyngda. Ansåges det likväl ändamålsenligast

att ifrågavarande uppgift lades på riksbankens kontor, syntes det vara

lämpligast, att kontorsstyrelserna ensamma finge beslutanderätt, men att en

låneansökan ej finge beviljas, med mindre den tillstyrkts av vederbörande

garantiförenings styrelse. Därest det ansåges nödvändigt, att ledamöter i garantiförenings

styrelse skulle närvara vid behandlingen av låneärendena, syntes

det i varje fall icke vara erforderligt bereda dem så hög resekostnadsoch

traktamentsersättning som enligt klass I B i allmänna resereglementet.

— Den ifrågasatta avgiften, 5 kronor, som skulle erläggas såsom bidrag till

riksbankens kostnader för låneverksamheten, syntes med hänsyn till det betydande

arbete, som i flertalet fall torde bliva nödvändigt vid prövningen av

låneansökningarna, vara alltför låg. Innan närmare erfarenhet vunnits, kunde

emellertid ersättningens storlek ej för närvarande bestämmas.

Kommerskollegium har bland annat framhållit, att anslutning till förening

borde göras till villkor ej för lånets beviljande utan för dess utbetalning.

Överståthållarämbetet, som funnit av utredningen föreslagna åtgärder ägnade

att befrämja det därmed avsedda syftet, har allenast gjort erinran beträffande

vissa detaljer. Sålunda föreslår ämbetet bland annat införande av

en bestämmelse i syfte att, därest rörelsen flyttades till annat distrikt, lånerätten

borde upphöra.

Statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret förordade, att räntefoten,

på samma sätt som i fråga om ett flertal andra utlåningsfonder och i allt fall

i avvaktan på slutförandet av pågående utredning rörande bland annat sättet

för fastställande av räntan å statens utlåningsfonder, fastställdes av Kungl.

Maj:t.

Departementschefen.

Departementschefen har i ärendet anfört huvudsakligen följande:

Den uppfattning, som i betänkandet kommit till enhälligt uttryck, nämligen

att åtgärder borde vidtagas i syfte att förbättra hantverkets och den mindre

industriens kreditmöjligheter, hade med få undantag omfattats jämväl i de

över utredningens förslag avgivna yttrandena. Även departementschefen an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

7

slote sig till denna mening. Då frågan, enligt vad utredningen framhållit, ej

torde kunna lösas utan statens medverkan, tillstyrkte departementschefen,

att sådan komme till stånd. Departementschefen utginge därvid, i likhet med

utredningen, från att den löpande eller kortfristiga krediten i detta sammanhang

lämnades å sido; allenast småföretagarnas behov av mera långfristig

kredit torde här böra tagas under omprövning.

Vad i betänkandet anförts därom, att en kreditgivning enligt föreslagna

linjer förutsatte att låneverksamhetens handhavande decentraliserades, torde

vara riktigt. Det förefölle också välbetänkt att, på sätt föreslagits, såsom

villkor för statens medverkan uppställa fordran på att i lånerörelsen enskilt

kapital investerades i viss proportion till statsmedlen. I dessa punkter hade

icke heller, vare sig i betänkandet eller i yttrandena, någon principiell meningsskiljaktighet

kommit till uttryck.

Utredningens förslag syntes innebära en praktiskt-ekonomisk och jämväl

i övrigt ändamålsenlig lösning av problemet. Emellertid torde icke detta förslag

kunna godtagas i oförändrat skick. Såsom av redogörelsen framginge

hade fullmäktige i riksbanken, vilka i övrigt i huvudsak lämnat förslaget

utan erinran, avböjt att riksbanken skulle taga den befattning med ifrågavarande

låneärenden, som där förutsattes. Vad fullmäktige härutinnan anfört

syntes höra beaktas. En omarbetning av förslaget i vad det anginge ordningen

för låneärendenas behandling torde sålunda böra ske. I övriga avseenden

syntes vad utredningen föreslagit i allt väsentligt kunna följas. Låneverksamheten

skulle i anslutning härtill lämpligen kunna anordnas enligt i huvudsak

följande linjer.

För verksamheten skulle inrättas en statlig lånefond, benämnd fonden för

hantverks- och småindustrikredit. Fondens förvaltning syntes böra ankomma

på kommerskollegium. Lån från fonden borde beviljas allenast inom distrikt

av riket, i vilket funnes av Kungl. Majit för ändamålet godkänd garantiförening.

Distriktsindelningen torde icke böra nu fastställas utan finge bliva beroende

av utvecklingen. Emellertid delade departementschefen utredningens

mening, att län, i vilka företagareföreningar funnes, icke borde omfattas av

verksamheten. I överensstämmelse härmed funne departementschefen lämpligast,

att jämväl Värmlands län, där en företagareförening nyligen bildats,

hölles utanför den här ifrågavarande lånerörelsen. Icke heller ansåge departementschefen

sig böra, åtminstone för närvarande, förorda någon omläggning

av de redan bestående företagareföreningarna till garantiföreningar. Innan åtgärder

i dylik riktning närmare övervägdes, syntes det i varje fall finnas skäl

att avvakta utvecklingen av den nya verksamheten.

Vad angår medlemskap i garantiföreningarna ansåge departementschefen,

att dylik förening borde stå öppen dels för envar hantverkare eller industriidkare

inom distriktet, dels ock för sammanslutningar av sådana företagare.

Insatsbeloppens storlek torde få bliva beroende på närmare prövning i samband

med föreningsbildandet. Utredningens förslag i nämnda avseende syntes

emellertid lämpligen kunna vara normgivande. Gentemot förslaget, att allenast

medlemmar i garantiföreningen skulle kunna beviljas lån, hade kommerskollegium

invänt, att medlemskap i föreningen holde göras till villkor ej för tilldelning

av lån utan först för lånets lyftande. Med den av kollegium sålunda

föreslagna jämkningen tillstyrkte departementschefen förslaget jämväl härutinnan.

En förutsättning för lån torde vidare, såsom Överståthållarämbetet

anfört, böra vara, att sökanden idkade småföretagsamhet av här ifrågavarande

slag inom föreningens distrikt.

I detta sammanhang må erinras, att enligt beslut nästlidna sommar Sveriges

hantverksorganisation komme att från och med den 1 januari 1942 ombildas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Omorganisationen avsåge

bland annat att öka förutsättningarna för samgående mellan hantverkare

och småindustriidkare i en enda organisation, där de båda företagargruppernas

intressen skulle likvärdigt tillgodoses. Den organisatoriska enhetlighet,

som sålunda avsåges skola vinnas torde vara ägnad att gynnsamt påverka

utvecklingen av ifrågavarande låneverksamhet. Det vore att förvänta, att

den nya organisationen komme att arbeta för att tillfredsställande resultat av

denna verksamhet uppnåddes. Framför allt kunde detta ske genom anslutning

till garantiföreningarna av organisationens underavdelningar, dess hantverks-

och industriföreningar. Men jämväl på annat sätt torde organisationen

äga möjlighet att ekonomiskt och praktiskt främja låneverksamheten, såsom

exempelvis genom att biträda vid utredningar i låneärenden samt genom att

medverka till ordnande av lokalfrågor.

Beträffande handhavandet av låneverksamheten hade utredningen framhållit

önskvärdheten av, att detta arbete anförtroddes någon med liknande

uppgifter redan förtrogen institution. Då emellertid förslaget örn riksbankens

ianspråkstagande för dessa uppgifter icke torde böra genomföras och något

annat lämpligt organ för handläggningen av samtliga hithörande spörsmål

icke torde finnas, bleve det nödvändigt att söka en lösning av frågan enligt

delvis andra linjer. Efter prövning av olika utvägar förordade departementschefen

den anordningen, att för granskningen och avgörandet av låneansökningarna

samt därmed förenat utredningsarbete inom varje distrikt bildades

en särskild lånenämnd, nämnden för hantverks- och småindustrikredit, medan

däremot medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt arbetet

med upptagande och indrivning av räntor och amorteringar överlämnades

åt vederbörande länsstyrelse. Departementschefen erinrade, att ett liknande

förfaringssätt tidigare tillämpats beträffande de s. k. ackords- och stödlånen

åt jordbrukare. Den för låneverksamhetens ändamålsenliga handhavande erforderliga

decentralisationen skulle vid bifall till detta förslag bibehållas. Antalet

ledamöter i varje nämnd syntes kunna begränsas till tre jämte suppleanter

för dem. Ledamöter och suppleanter borde förordnas av Kungl. Maj :t, som

jämväl skulle utse en av ledamöterna att vara nämndens ordförande. Därjämte

torde emellertid böra vid behandlingen av låneärende såsom ledamöter

i nämnden deltaga förslagsvis två ledamöter ur garantiföreningens styrelse.

Lämpligt torde vara att härvid ordnades så, att i behandlingen av visst låneärende

alltid kunde deltaga åtminstone någon ledamot från det län, lånesökanden

tillhörde. På grund av garantiföreningens ställning till låneverksamheten

torde böra stadgas, att lån icke finge beviljas mot bestridande av båda

de i beslutet deltagande ledamöterna av garantiföreningens styrelse.

Låneverksamheten torde, i syfte bland annat alt åstadkomma största möjliga

enhetlighet i låneärendenas behandling, böra stå under tillsyn av ett

centralt organ. Såsom sådant syntes lämpligen kommerskollegium böra ifrågakomma.

Departementschefen, som icke haft något att erinra mot utredningens förslag

i fråga örn räntefotens beräkning, har för sin del ansett, att räntan, i

överensstämmelse med vad fullmäktige i riksgäldskontoret och statskontoret

uttalat, borde bestämmas av Kungl. Majit.

Vad beträffar låneverksamhetens utformning i övrigt har departementschefen

anslutit sig till utredningens förslag. I fråga örn de med låneansökningarnas

behandling stående kostnaderna och disponerande av inflytande räntebelopp

har departementschefen uttalat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 23S.

9

Enligt utredningens förslag skulle till gäldande av de nied låneverksamheten

förenade omkostnaderna uppbäras, förutom tilläggsränta av en procent,

en avgift av 5 kronor för varje låneansökan. Nämnda avgift hade avsetts

skola utgöra ersättning till riksbanken för dess befattning med låneärendena.

Vid bifall till det av departementschefen förordade organisationsförslaget torde

denna avgift lämpligen böra bortfalla. Vad omförmälda tilläggsränta beträffade

föresloge departementschefen, att inflytande räntebelopp i sin helhet

av länsstyrelsen i vanlig ordning inlevererades till statsverket. I anslutning

härtill förordade departementschefen vidare, att för bestridande av de med

lånenämndernas arbete förenade utgifterna anvisades ett särskilt statsanslag.

Detta torde böra erhålla förslagsanslags natur och disponeras av kommerskollegium.

Lånenämndernas ersättningsräkningar borde sålunda insändas till

kollegium, som efter granskning av desamma och i den mån någon erinran

mot dem ej föranleddes hade att utanordna de ifrågakommande beloppen.

Departementschefen ansåge härvid skäligt, att ersättning till nämndledamötema

och de i nämndernas behandling av låneärenden deltagande ledamöterna

i garantiförenings styrelse utginge enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen.

Mot storleken av det av utredningen såsom kapital till fonden för hantverks-

och småindustrikredit föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor,

hade departementschefen ej något att invända. Vad anginge anslaget till lånenämnderna

erinrade departementschefen att utredningen föreslagit, att, utöver

inkomsterna genom tilläggsräntan å lånen, skulle för bestridande av

omkostnaderna avses ett årligt belopp av 10,000 kronor. Då nyssnämnda inkomster

enligt vad departementschefen föreslagit skulle inlevereras till statsverket

och sålunda icke komme att stå till förfogande för låneverksamheten,

skulle, vid bifall till departementschefens förslag, motsvarande ökning av

omkostnadsanslaget erfordras. Med hänsyn till att verksamheten icke torde

kunna igångsättas förrän under senare hälften av budgetåret 1941/42, syntes

emellertid ett omkostnadsanslag av 10,000 kronor för detta budgetår få anses

tillfyllest. Såväl kapitalanslaget som omkostnadsanslaget syntes böra upptagas

å tilläggsstat till den löpande riksstaten.

Utskottet har vid sin prövning av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag funnit

att övertygande skäl blivit förebragta för att särskilda åtgärder från statsmakternas

sida vidtagas, i syfte att förbättra hantverkets och den mindre

industriens kreditmöjligheter. I likhet med 1940 års hantverks- och småindustriutredning

samt departementschefen anser utskottet, att dessa åtgärder

allenast böra avse behovet av långfristig kredit.

Utskottet är vidare ense med såväl utredningen som departementschefen

örn lämpligheten av att den ifrågasatta låneverksamheten decentraliseras,

samt att såsom villkor för statens medverkan uppställes fordran på att i

lånerörelsen enskilt kapital investeras i viss proportion till statsmedlen.

Beträffande den nya kreditverksamhetens organisation har densamma —

frånsett departementschefens förslag angående ordningen för låneärendenas

behandling och vad därmed står i samband — icke mött någon gensaga från

utskottets sida.

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

Vad angår låneärendenas behandling m. m. får utskottet anföra följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår föreslog utredningen, att

en särskild statlig lånefond — benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit

-— skulle inrättas för tillgodoseende av behovet av långfristig

kredit på ifrågavarande område, att distriktsvis skulle hildas s. k. garantiföreningar,

vilka i viss utsträckning skulle gå i borgen för inom distriktet

utlämnade lån, att dylika distrikt förslagsvis skulle utgöra åtta, med den

gruppering, som i det föregående närmare angivits, att omhänderhavandet

av låneverksamheten från fonden skulle anförtros åt riksbanken genom dess

avdelningskontor, att vid behandlingen av ansökningar örn lån från fonden

skulle deltaga, förutom vederbörande riksbankskontors styrelse, jämväl tre

ledamöter ur styrelsen för vederbörande garantiförening, vilka härför skulle

tillerkännas ersättning enligt i gällande kommittékungörelse angivna grunder,

att ersättning till riksbanken för befattningen med låneansökningarna

skulle utgå med 5 kronor för ansökan, att räntan å lån från fonden icke

finge understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under

det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tilllägg

av en procent, varvid dock viss hänsyn borde tagas till det allmänna

ränteläget, att det borde ankomma på riksbanken att enligt sålunda angivna

principer fastställa den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle bestämmas,

samt att den centrala tillsynen och ledningen av låneverksamheten

skulle utövas av fullmäktige i riksbanken, varvid dock chefen för kommerskollegii

industribyrå eller, vid förfall för denne, annan av kollegium utsedd

befattningshavare skulle deltaga i handläggningen av dylika ärenden.

Sedan fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande i ärendet framhållit, att

fullmäktige icke kunde dela utredningens mening, att riksbankens kontor

borde vara organ för prövning av framställningar om lån från den föreslagna

fonden, har departementschefen frångått det av utredningen framlagda

förslaget till låneverksamhetens organisation och för sin del förordat

att särskilda lånenämnder skulle bildas, en i varje distrikt, medan

medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt arbetet med upptagande

och indrivning av räntor och amorteringar skulle överlämnas åt

vederbörande länsstyrelse, varjämte kommerskollegium skulle såsom centralt

organ hava tillsynen över verksamhetens enhetliga bedrivande. Vid

bifall till detta förslag skulle någon särskild avgift för varje låneansökan

icke uttagas och inflytande räntebelopp inklusive tilläggsränta i sin helhet

av länsstyrelserna i vanlig ordning inlevereras till statsverket. För bestridande

av de med lånenämndernas arbete förenade utgifterna skulle anvisas

ett särskilt statsanslag av förslagsanslags natur, som för innevarande

budgetår skulle uppföras med 10,000 kronor. Ledamöterna av lånenämnderna

och de ledamöter av vederbörande garantiförenings styrelse, som på

sätt departementschefen närmare angivit, skulle deltaga i låneärendenas behandling,

skulle härför uppbära ersättning enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen.

Departementschefen har icke haft annat att erinra emot

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

11

utredningens förslag beträffande räntefotens beräkning, än att räntan borde

bestämmas av Kungl. Majit.

Utskottet bär för sin del icke kunnat finna den av departementschefen föreslagna

anordningen för låneärendenas behandling innebära den lämpligaste

lösningen av detta organisatoriska problem. Den angivna förvaltnigsapparaten

har synts utskottet bliva alltför vidlyftig och onödigt tyngande genom

det flertal organ — garantiföreningarnas styrelser, lånenämnderna, länsstyrelserna

och kommerskollegium — som skulle engageras i densamma. Härförutom

måste man räkna med, att denna organisation skulle medföra opx-oportionerligt

höga administrationskostnader. Visserligen har för innevarande

budgetår icke upptagits större anslag än 10,000 kronor för lånenämndernas

verksamhet, men detta anslag är beräknat med hänsyn till att ifrågavarande

verksamhet icke torde kunna igångsättas förrän under senare

hälften av budgetåret 1941/42, varjämte är att märka att anslaget, med hänsyn

till ovissheten angående medelsbehovets storlek upptagits som förslagsanslag.

Det synes därför sannolikt, att vid ett bifall till departementschefens

förslag de årliga statsutgifterna för ändamålet bomme att ej oväsentligt

överstiga det nu äskade anslaget.

Med hänsyn till de vägande invändningar, som utskottet sålunda ansett sig

böra resa mot det föreliggande förslaget sådant det på denna punkt av

departementschefen utformats, har utskottet under hand hänvänt sig till

fullmäktige i riksbanken med anhållan örn ett uttalande huruvida fullmäktige

alltjämt motsatte sig att här ifrågavarande uppgifter lades på riksbanken.

Fullmäktige hava vid sammanträde den 19 november 1941 till behandling

upptagit denna fråga och enligt utskottet tillhandakommet protokollsutdrag

beslutat uttala, att fullmäktige med hänsyn till de skäl, som från

utskottets sida åberopats, icke ansåge sig böra framställa någon erinran mot

att låneverksamheten skulle handhavas av riksbanken genom dess avdelningskontor,

under förutsättning att riksbanken (kontorsstyrelsema) ensam

finge beslutanderätt i låneärendena, men att lån från lånefonden icke

finge beviljas, om vederbörande garantiförenings styrelse avstyrkte lånet.

Därest ifrågavarande uppgifter alltså skulle omhändertagas av riksbanken,

borde vidare enligt fullmäktiges mening fonden ställas under riksbankens

förvaltning, varjämte det borde anförtros åt riksbanken att bestämma åt

vilka kontorsstyrelser låneprövningarna skulle anförtros samt att utöva tillsyn

över att låntagare fullgjorde sina skyldigheter beträffande dem beviljade

lån.

På grund av den ändrade inställning till förevarande spörsmål, som numera

intagits av fullmäktige i riksbanken, och då utskottet anser en organisation

enligt de riktlinjer, som angivits av fullmäktige, innebära en smidigare

och ekonomiskt förmånligare lösning än den av departementschefen

angivna, tillstyrker utskottet, att handläggningen av låneärendena anordnas

på sätt fullmäktige i ovannämnda protokollsutdrag angivit. Enligt utskottets

mening synas några gemensamma sammanträden för låneärendenas behandling

mellan avdelningskontorens styrelser och styrelserna för garantiförening
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

arna icke erfordras. Låneansökningarna torde böra ingivas till respektive avdelningskontor,

vars styrelse därefter skulle inhämta yttrande i ärendet från

vederbörande garantiförenings styrelse. Utskottet vill i detta sammanhang

framhålla, att, därest det garantiförenings styrelse inrymda inflytandet vid

beviljande av lån skulle visa sig medföra risker för att i och för sig önskvärda

och livsdugliga företag komme att utestängas från möjligheten till låns erhållande,

fullmäktige i riksbanken torde böra anmäla ett dylikt förhållande

för Kungl. Majit för vidtagande av lämpliga åtgärder i syfte att motverka en

dylik utveckling.

För sitt arbete med låneansökningarnas prövning synes riksbanken böra

äga uppbära det av utredningen föreslagna beloppet av 5 kronor för ansökning,

vilket belopp bör bifogas låneansökningen. Därest erfarenheten framdeles

utvisar att detta belopp är alltför lågt tillmätt, torde det få ankomma på

riksbankens ledning att taga denna fråga under omprövning och föreslå

Kungl. Majit de ändrade ersättningsgrunder, som eventuellt kunna befinnas

påkallade.

Skulle de utredningar av teknisk eller ekonomisk natur, som för låneärendenas

avgörande kunna erfordras, undantagsvis kräva särskilda kostnader,

torde riksbanken böra vara oförhindrad att av den till en procent fastställda

tilläggsräntan bestrida dylika utgifter. Utskottet förutsätter jämväl att av

denna tilläggsränta må bestridas ersättningar i förekommande fall till ledamöterna

av garantiföreningarnas styrelser för traktamenten och resekostnader

efter grunder, som riksbankens ledning har att bestämma och varvid torde

böra iakttagas, att traktamente högst bör utgå enligt kommittékungörelsens

bestämmelser, medan resekostnadsersättningarna torde kunna hållas under

vad som gäller för kommittéledamöter.

Utskottet vill vidare uttala, att det enligt utskottets mening med hänsyn till

fördelen av att hava tillgång till förefintlig lokalkännedom vore önskvärt dels

att distrikten bleve mindre än vad utredningen förslagsvis angivit, dels ock

att låneansökningarna så vitt möjligt komme att bedömas och avgöras vid

ett större antal avdelningskontor än vad som motsvarar antalet distrikt.

Utskottet har liksom departementschefen icke något att erinra mot att räntefoten

bestämmes att utgå enligt av utredningen angivna principer, varvid

viss hänsyn synes böra tagas till det allmänna ränteläget, och delar departementschefens

uppfattning att räntan bör fastställas av Kungl. Majit.

Utskottet förutsätter, att riksbankens ledning vid handläggning av frågor

rörande låneverksamheten i förekommande fall kommer att samråda med

kommerskollegium.

Mot storleken av det såsom kapital till fonden för hantverks- och småindustrikredit

föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor, har utskottet icke

funnit något att erinra. Vid bifall till utskottets förslag bortfaller däremot behovet

av att för lånenämndernas verksamhet anvisa det av Kungl. Majit upptagna

förslagsanslaget å 10,000 kronor.

I övrigt har vad departementschefen under förevarande avdelning anfört

och föreslagit icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

13

Förslag angående ändringar i gällande bestämmelser örn lån från

statens hantverkslånefond.

Gällande bestämmelser angående lån från statens hantverkslånefond äro

meddelade i kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 235), ändrad genom kungörelsen

den 18 juni 1937 (nr 622).

Utredningen, som övervägt frågan, huruvida fortsatt utlåning från hantverkslånefonden

borde äga rum vid sidan av den av utredningen föreslagna

nya låneverksamheten, har härom anfört följande:

Med hänsyn till att påbörjandet av sistnämnda lånerörelse fordrade vissa

understundom ganska tidsödande förberedelsearbeten och då dess utveckling

vore osäker •—- på sina håll kunde den måhända alls icke komma till stånd

— hade utredningen ansett att, även örn det nya förslaget visade sig i det

stora hela praktiskt genomförbart, långivningen från hantverkslånefonden

likväl borde, åtminstone tillsvidare, fortsätta. För hantverkare och småindustriidkare

inom landsdelar, där den föreslagna riksbanksutlåningen icke komme

att tillämpas eller bleve av obetydlig omfattning, samt för sådana småföretagare,

vilka av en eller annan anledning icke önskade ansluta sig till

någon garantiförening av föreslagen art, torde möjligheten att erhålla lån

från hantverkslånefonden alltjämt ha sitt värde.

Emellertid har utredningen ansett, att vissa ändringar i gällande bestämmelser

angående lån från hantverkslånefonden borde genomföras. Utredningen

anför härutinnan bland annat:

Enligt nuvarande bestämmelser kunde lån från fonden utgå till, förutom

hantverkare, allenast sådan mindre industri, som vore jämförlig med hantverk.

Småindustriidkare av annat slag vore, örn de önskade begagna sig av

statlig låneverksamhet på området, för närvarande hänvisade till industrilånefonden

och Aktiebolaget industrikredit. Då de säkerhetskrav, vilka uppställdes

för lån från dessa sistnämnda institutioner, vore längre gående än de

vilka gällde i fråga örn hantverkslån, komme — i den mån det över huvud ginge

att skilja mellan olika stadier av småindustri — den mera framskridna småindustrien

i ett sämre läge beträffande lånemöjligheterna än övriga idkare

av mindre industri. Det förefölle skäligt, att denna gränsdragning mellan

olika näringsutövare tillhörande samma företagskategori borttoges.

Enligt gällande bestämmelser kunde vidare hantverkslån endast beviljas

för maskinanskaffning, högst 10,000 kronor, och för förlagsändamål, högst

5,000 kronor. Utredningen föresloge, att lån från hantverkslånefonden finge

utgå jämväl för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler. Dylikt

verkstadslån syntes lämpligen ej böra få överstiga två tredjedelar av den

beräknade och av kommerskollegium godkända kostnaden för de med lånet

avsedda åtgärderna. Lånemaximum kunde skäligen bestämmas till 10,000

kronor. Vidare syntes böra stadgas, att verkstadslån finge innehavas under

högst tio år, därvid förutsattes att, sedan lånet innehafts under ett år från

första lyftningsdagen, återbetalning enligt av kommerskollegium fastställd

amorteringsplan skedde under efterföljande högst nio år med lika stora årliga

kapitalbelopp.

Enligt bestämmelserna örn lån från hantverkslånefonden skulle laneansökan

ingivas till kommerskollegium inom tid, som av kollegium kungjordes.

Avsikten med detta stadgande torde hava varit, att ansökningar icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

Utskottet.

borde prövas successivt under året utan samlas och upptagas till behandling

i ett större sammanhang. Praxis hade emellertid utvecklat sig därhän, att ansökningar

numera prövades och avgjordes allteftersom de inkomme. Då detta

förfaringssätt syntes ändamålsenligt, föresloge utredningen, att nyssnämnda

kungörelseförfarande såsom onödigt icke vidare tillämpades.

Departementschefen, som ansett lämpligt, alt möjligheterna till långivning

från statens hantverkslånefond tillsvidare bibehölles, har funnit de av utredningen

föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser angående lån från

fonden ändamålsenliga. Departementschefen har erinrat, att den väsentligaste

ändringen innebure, att lån finge utlämnas icke blott för maskinanskaffning

eller förlagsändamål utan jämväl för uppförande eller ombyggnad av

verkstadslokaler och icke haft något att erinra mot de av utredningen föreslagna

villkoren för lån av sistnämnda slag.

Utskottet har i likhet med departementschefen icke funnit något att erinra

mot de av utredningen föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser angående

lån från statens hantverkslånefond.

Förslag angående åtgärder till främjande av upplysnings- och

rådgivningsverksamhet m. m.

Utredningen har jämväl tagit under övervägande frågan om behovet av

upplysnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt

lämpligaste sättet för detta behovs tillgodoseende.

Utredningen har härvid kommit till det resultatet, att inom vissa delar av

hantverket och småindustrien brister av driftsteknisk och affärsekonomisk

art förefunnes, vilka hämmade företagens utveckling. Utredningen framhåller,

att detta särskilt gällde de allra minsta företagen. Den kraftigast utvecklade

småindustrien, vilken ofta stöde på gränsen till storföretagsamhet, dreves

i de flesta fall mer rationellt såväl produktionstekniskt som affärsmässigt

sett. Utredningen finner det sammanfattningsvis kunna sägas, att behovet

av upplysning och rådgivning inom hantverk och småindustri i första

rummet vore av allmän karaktär, speciellt i vad det gällde affärsekonomiska

ämnen men i visst avseende även beträffande tekniska gebit. Hos småindustrien

funnes dessutom i begränsad omfattning ett behov av mera

kvalificerad teknisk rådgivning.

Inom Sveriges hantverksorganisation hade förslag framställts om inrättande

av en hela landet omspännande konsulentverksamhet, bedriven av hantverksorganisationen

med statligt understöd. Vad beträffade en dylik konsulentverksamhet,

som komme att ställa sig skäligen dyrbar, ansåge utredningen,

att man tillsvidare borde gå fram med en viss försiktighet och

därför försöksvis och i mindre skala pröva sig fram till en lämplig form

för upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Utredningen har vidare yttrat

bland annat:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

15

Det föreliggande rationaliseringsbehovet inom hantverk och småindustri

vore enligt utredningens mening till stor del av sådan art, att vad som

i främsta rummet erfordrades vore undervisning och utbildning i vissa allmänna

ämnen men icke rådgivning i egentlig mening. Denna synpunkt torde

särskilt äga tillämpning med avseende på det redovisnings- och försäljningstekniska

området. Samtidigt som utredningen ville fästa uppmärksamheten

på statens hantverksinstitut och dess undervisningsverksamhet,

finge framhållas önskvärdheten av att insatser från organisationernas sida

speciellt inriktades på utbildnings- och undervisningsuppgifter. Åtgärder på

detta område, vilka givetvis icke borde vidtagas utan i förekommande fall

erforderlig samverkan med hantverksinstitutet, borde framförallt avse den

affärsekonomiska utbildningen, speciellt praktisk bokförings- och kalkyleringsundervisning.

Studiecirkel- och kursverksamhet, anordnad lokalt av

hantverksföreningarna, industrinämnderna och länsombuden i samarbete

med undervisningsanstalter, vore en framkomlig väg. Åstadkommande av

lättillgängliga och praktiska skriftserier i för småföretag viktiga företagsoch

driftsekonomiska ämnen vore likaledes en betydelsefull uppgift. Värdefulla

resultat skulle otvivelaktigt även kunna ernås i vad gällde skolningen

av här ifrågavarande företagargrupper genom samverkan mellan organisationerna

och korrespondensinstitut.

Utredningen har för sin del icke kunnat förorda, att staten från början

bidroge med belopp av större storleksordning till uppbyggande av en konsulentorganisation

för småindustri och hantverk. Utredningen anför, att det

torde få ankomma på organisationerna att med hänsyn till den vikt, de tillmätte

en anordning av ifrågavarande slag, i första hand själva vidtaga erforderliga

åtgärder. Den samhälleliga betydelsen av småföretagsverksamhetens

effektivisering gjorde emellertid, att strävandena såväl att effektivare

utnyttja redan förefintliga möjligheter för tillgodoseende av nämnda företagsamhets

informationsbehov som även att finna nya, ändamålsenliga vägar

härför syntes förtjäna att understödjas jämväl från statens sida. Med hänsyn

till de uppgifter i avseende å utbildning och undervisning, som på andra

områden inom samhället åvilade staten, anser utredningen det därför skäligt,

att statsmakterna redan på nuvarande stadium i viss omfattning lämnade

sin medverkan till en utvidgning av den av organisationerna bedrivna

upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Utredningen föreslår i detta

syfte, att Kungl. Maj:t ville av riksdagen utverka anslag till ifrågavarande

upplysnings- och informationsverksamhet inom hantverk och småindustri.

En medelstilldelning av sammanlagt 25,000 kronor örn året har synts utredningen

lämplig. Anslaget borde ställas till förfogande åt Kungl. Majit, som

skulle äga att verkställa fördelning av anslaget mellan hantverksorganisationen

och småindustriförbundet med hänsyn till arbetets omfattning och

övriga föreliggande omständigheter. Utredningen framhåller, att en förutsättning

för statsbidrag måste vara, att verksamheten bedreves på ett ändamålsenligt

sätt. Innan bidragstilldelning skedde, borde därför för användningen

av bidragsmedlen uppgöras plan, som kunde av Kungl. Majit godkännas.

Kontrollen över att medlen användes i enlighet med planen samt att

verksamheten i övrigt lämpligt organiserades och omhänderhades borde

ankomma på kommerskollegium.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

Utskottet.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande:

Det torde vara otvivelaktigt, att behov av ökad upplysning och rådgivning

inom hantverket och den mindre industrien förelåge. Småföretagarna

torde själva genom sitt organisationsväsen kunna verksamt bidraga till lösningen

av ifrågavarande spörsmål. Den ombildning av Sveriges hantverksorganisation,

som avsetts skola äga rum från och med nästa årsskifte, torde

vara ägnad att främja förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete på

området.

Departementschefen delade utredningens uppfattning, att åtskilligt torde

vara att vinna genom studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker i

affärs- och driftsekonomiska ämnen samt samarbete med korrespondensinstitut.

Enligt vad departementschefen erfarit hade också viss upplysningsoch

rådgivningsverksamhet redan igångsatts enligt dessa linjer. Beträffande

åter den av hantverksorganisationen förordade konsulentverksamheten torde

man i överensstämmelse med vad utredningen framhållit böra framgå med

försiktighet. Det torde vara nödvändigt att, innan ett program av den omfattning

hantverksorganisationen föreslagit komine till utförande, dess lämplighet

och genomförbarhet prövades genom försök i mindre skala. Statens

medverkan till en konsulentverksamhet i den av organisationen avsedda utsträckningen

kunde departementschefen därför, åtminstone för närvarande,

icke förorda.

Huruvida staten över huvud borde genom bidrag till organisationsverksamheten

öka möjligheterna till ett framgångsrikt arbete på ifrågavarande

område kunde vara föremål för tvekan. Departementschefen vore ense med

utredningen därom, att åtgärder av förevarande art borde i första hand ankomma

på vederbörande företagarorganisationer. Med hänsyn till den stora

grupp av samhällsmedlemmar, det här gällde, och den betydelse, kanske särskilt

i nuvarande läge, småföretagsamhetens ändamålsenliga utveckling hade

för samhället i dess helhet, syntes det emellertid motiverat, att staten i viss

utsträckning ekonomiskt medverkade till ett gynnsamt resultat. Departementschefen

tillstyrkte för sin del förslaget, att för ändamålet tillsvidare avsåges

ett årligt belopp av 25,000 kronor. Medlen syntes lämpligen böra få

användas av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation enligt plan,

som kunde av Kungl. Maj:t godkännas. Det torde böra ankomma på kommerskollegium

att hava tillsyn över att denna plan följdes samt att i övrigt

utöva erforderlig kontroll.

Medelsanvisningen torde böra ske i form av reservationsanslag. Anslag för

ändamålet torde få upptagas å tilläggsstat för innevarande budgetår. Med

hänsyn till, att viss del av budgetåret redan förflutit, syntes emellertid en begränsning

av det för helt år föreslagna beloppet nu kunna ske. Departementschefen

tillstyrkte, att medelsanvisningen för budgetåret 1941/42 bestämdes

till 15,000 kronor.

Den i ärendet förebragta utredningen har övertygat utskottet om att behov

av ökad upplysning och rådgivning föreligger inom hantverket och den

mindre industrien. I likhet med utredningen och departementschefen anser

utskottet, att åtgärder av här ifrågavarande art i första hand böra ankomma

på vederbörande företagarorganisationer. Då emellertid ett framgångsrikt

arbete på detta område icke för närvarande synes vara möjligt att ernå utan

viss medverkan från statens sida, har utskottet icke funnit något att erinra

mot att en upplysnings- och rådgivningsverksamhet försöksvis kommer

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

17

till stånd i enlighet med de av departementschefen uppdragna riktlinjerna.

Utskottet tillstyrker alltså, att å tilläggsstat I för hudgetåret 1941/42 för ändamålet

i fråga anvisas ett anslag av 15,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag,

a) besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks-

och småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond

lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

utskottet i det föregående anfört;

b) till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1941/42 såsom kapitalinvestering

i statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag

av 2,000,000 kronor;

c) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens

hantverkslånefond, som av departementschefen i statsrådsprotokollet

över handelsärenden för den 10 oktober 1941 angivits;
d)

till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga

om hantverk och småindustri å tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln anvisa ett

reservationsanslag av 15,000 kronor.

Stockholm den 5 december 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Asplund, Heiding, Andrén,

Sven Larsson, Carlström, Bäcklund, Karl Andersson, Boman, Gustaf Iwar Anderson, friherre

De Geer och Emil Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Isacsson, Holmdal, Andersson i Södergård,

Åqvist, Viklund, frii Alvén och herr Eriksson i Frägsta.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 238—239.

‘2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:505 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. s. 1 i texten