Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1941-04-22 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:83, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

1

Nr 83.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i

ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 71 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för

den 14 februari 1941, föreslagit riksdagen besluta, att till verkstadsskola,

som upprättas av landsting eller förening av dylika eller av landsting i förening

med stad, vilken icke deltager i landsting, samt av Kungl. Majit

erkännes som central verkstadsskola, må utgå statsbidrag enligt grunder,

som Kungl. Majit äger fastställa i huvudsaklig överensstämmelse med vad

av chefen för ecklesiastikdepartementet i omförmälda statsrådsprotokoll

föreslagits.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av

herr V. Söderkvist (I: 185) och den andra inom andra kammaren av herr

II. Molander i Härnösand m. fl. (II: 249), vari hemställts, att riksdagen

måtte besluta att lön till lärare vid central verkstadsskola skall utgå efter

i civila avlöningsreglementet intagen löneplan och att statsbidrag till lärare

vid central verkstadsskola skall utgå efter 16 lönegraden för lärare med

37—45 veckotimmar och efter 18 lönegraden för lärare nied 42—45 veckotimmar;
dels

två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren

av herr B. Ohlin m. fl. (I: 189) och den andra inom andra kammaren av

herr O. Malmborg m. fl. (II: 254), vari hemställts, att riksdagen ville i princip

besluta a) om inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildningen i

enlighet med huvudlinjerna i verkstadsskoleutredningens förslag, b) att

elevstipendierna vid de centrala verkstadsskolorna skola utgå med 60 kronor

i tredje, 40 kronor i andra samt 20 kronor i första behovsgraden, vilket

sistnämnda beslut bör träda i kraft på enahanda sätt och vid samma tidpunkt

som 1939 års riksdags beslut angående stipendier till elever inom

Bihang till riksdagens protokoll 191^1. 6 sami. Nr 83—8£.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

den lägre lantbmksundervisningen, c) att verkstadsskolorna skola stå öppna

för kvinnlig ungdom;

dels en inom andra kammaren av herrar G. Skoglund och E. Magnusson

i Näsviken väckt motion (II: 247), vari hemställts, att riksdagen ville i princip

besluta att elevstipendierna vid de centrala verkstadsskolorna skola utgå

med 60 kronor i tredje, 40 kronor i andra samt 20 kronor i första behovsgraden;

samt att detta beslut träder i kraft på enahanda sätt och vid samma

tidpunkt som 1939 års riksdags beslut angående stipendier till elever inom

den lägre lantbmksundervisningen;

dels en inom andra kammaren av herr E. Lindmark väckt motion

(II: 250), vari hemställts, att riksdagen vid sitt ställningstagande till föreliggande

förslag till grunder för statsbidrags utgående till verkstadsskola

må uttala, att när särskilda skäl kunna åberopas härför verkstadsskola för

arbetslös ungdom, som icke omedelbart eller lämpligen kan omvandlas till

central verkstadsskola, tills vidare må bibehållas som lokal verkstadsskola

med statsbidrag enligt de förmånligare grunder som för närvarande gälla för

verkstadsskola för arbetslös ungdom;

dels ock en inom andra kammaren av herrar S. Persson i Stockholm och

H. Hagberg i Luleå väckt motion (II: 251), vari hemställts, att riksdagen

måtte besluta, att elevstipendiema vid de centrala verkstadsskolorna skola

vid första årskursen utgå med 60 kronor i tredje, 40 kronor i andra och

20 kronor i första behovsgraden, vilka belopp vid tvåårig eller längre kurs

efter första läsåret höjas med 5 kronor per månad; samt att detta beslut

omedelbart skall träda i kraft.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,

hänvisas — i den mån ej skälen framgå av den nedan lämnade redogörelsen

— till motionerna I: 185, I: 189, II: 247, II: 250 och II: 251.

Av den i statsrådsprotokollet till en början lämnade redogörelsen för nuvarande

förhållanden beträffande den lägre yrkesundervisningen för hantverk

och industri samt handel och husligt arbete inhämtas bland annat:

Den nuvarande organisationen av nämnda lägre yrkesundervisning grundar

sig i huvudsak på beslut av 1918 och 1921 års riksdagar. Med den då

tillskapade yrkesskolorganisationen ville man åstadkomma ett enhetligt

system av skolor för yrkesundervisning, i vilka en grundläggande fackutbildning

skulle meddelas åt sådana unga, som utan föregående mera omfattande

allmänna teoretiska studier sökte sin utkomst inom hantverket, industrin,

handeln eller det husliga arbetet.

De vanligaste skoltyperna för yrkesundervisning för hantverk och industri

äro verkstadsskolor samt lärlings- och yrkesskolor. Jämsides med

dessa finnas speciella kurser av skiftande art. Skolor och kurser av nu

ifrågavarande slag kunna anordnas såväl av kommun (primärkommun,

landsting, annan kommunal samfällighet eller förening av flera dylika)

som av enskild.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

3

Mellan verkstadsskolan, å ena sidan, samt lärlings- och yrkesskolorna, å

den andra, föreligger en väsentlig olikhet i fråga om såväl ändamål som

arbetsformer. V erkstadsskolan avser att bibringa sina elever en mer eller

mindre fullständig yrkesutbildning. Undervisningen går därför ut på att

ge eleven såväl praktiska färdigheter som erforderliga teoretiska kunskaper.

Skolan är heldagsundervisande. Eleverna i lärlings- och yrkesskolorna åter

förutsättas vara samtidigt med sin skolgång sysselsatta med förvärvsarbete

i det yrke, vari eleven undervisas i skolan. Skolundervisningen avser sålunda

att med nödiga teoretiska kunskaper komplettera den praktiska träning,

den unge erhåller genom sin anställning i näringslivet. Av kombinationen

förvärvsarbete-skolundervisning följer, att lärlings- och yrkesskolundervisningen

regelmässigt är anordnad i form av aftonkurser.

Under åren efter 1918 års riksdagsbeslut om inrättande av praktiska

ungdomsskolor gällde det i första hand att få till stånd utbildningsanstalter,

i vilka de unga arbetarna inom hantverket och industrin kunde komplettera

sina i förvärvsarbete vunna praktiska färdigheter med teoretiska

kunskaper. I stor utsträckning inrättades därför lärlings- och yrkesskolor,

främst i städer och andra industrisamhällen. Successivt hava emellertid även

ett antal verkstadsskolor tillkommit. Under 1920-talet anordnades sålunda

dylika skolor av vissa kommuner — särskilt de större städerna —•

och av några enskilda företag. En viss stagnation har dock tidigare kännetecknat

utvecklingen på detta område, vilket förhållande främst torde hava

betingats av de med inrättandet och driften av en verkstadsskola relativt

stora kostnaderna.

Den ekonomiska kris, som övergick landet under de första åren av

1930-talet, blev emellertid den närmaste anledningen till en väsentlig utvidgning

av verkstadsskoleorganisationen. Krisen medförde en mycket betydande

ungdomsarbetslöshet. Till en början sökte man bekämpa denna

inom ramen för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs under

statens arbetslöshetskommissions ledning.

Nu ifrågavarande ungdomsarbetslöshet, som förutsattes vara av en

mera permanent karaktär, ansåg man sig icke kunna bemästra inom ramen

för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs av statens

arbetslöshetskommission. För att emellertid öka den arbetslösa ungdomens

möjligheter att erhålla mera varaktig sysselsättning beslöto statsmakterna

igångsätta särskilda verkstadsskolor.

Under åren 1936—38 inrättades successivt ett antal verkstadsskolor för

arbetslös ungdom. För närvarande äro dylika verkstadsskolor i verksamhet

på följande platser, nämligen

Karlskrona i Blekinge län,

Mölndal, Lysekil och Uddevalla i Göteborgs och Bohus län,

Älvåsen i Värmlands län,

Gimo i Stockholms län,

Tönshammar i Gävleborgs län,

Sundsvall och Sandö i Västernorrlands län,

Byske i Västerbottens län samt

Strömbacka invid Piteå i Norrbottens län.

Verkstadsskolorna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens

län hava vederbörande primärkommuner såsom huvudmän. För övriga skolor

äro vederbörande landsting huvudmän, dock att Stockholms och Upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

sala läns landsting gemensamt handhava huvudmannaskapet för verkstadsskolan

i Gimo.

Under läsåret 1940/41 torde elevantalet i ovannämnda skolor uppgå

till något över 1,400.

Att tillkomsten av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom innebar en

betydande utvidgning av verkstadsskoleorganisationen i landet framgår

därav, att elevantalet vid samtliga kommunala och enskilda verkstadsskolor

i mars 1938 uppgick till omkring 3,300, varav 1,236 i ifrågavarande

arbetslöshetsskolor och 1,025 i fyra andra större verkstadsskolor. I detta

sammanhang må till belysning av verkstadsskoleorganisationens omfattning

nämnas, att elevantalet vid sistnämnda tidpunkt i samtliga kommunala

och enskilda anstalter för yrkesundervisning för hantverk och

industri utgjorde omkring 14,350.

Våren 1937 tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

särskilda sakkunniga — den s. k. verkstadsskoleutredningen

— för utredning av vissa frågor rörande verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom. Utredningen hade därjämte att taga under övervägande, huruvida

icke arbetslöshetsskolorna — samtliga eller vissa av dem — lämpligen skulle

kunna infogas i det nuvarande skolsystemet såsom en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter

med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor

för större områden.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag bygger på verkstadsskoleutredningens

den 30 september 1938 framlagda betänkande angående centrala verkstadsskolor

m. m. (S. O. U. 1938: 26).

I nämnda betänkande hava framlagts dels förslag örn inrättande av ett

system med centrala verkstadsskolor, i vilket system de nuvarande arbetslöshetsskolorna

i viss utsträckning borde inlemmas, dels ock vissa riktlinjer

och förslag rörande speciella åtgärder under arbetslöshetstider för befrämjande

av yrkesutbildningen. I sistnämnda avseende innefattar de sakkunnigas

förslag i stort sett icke frågor, till vilka slutlig ställning av departementschefen

ansetts böra tagas i nu förevarande sammanhang.

I. Centrala verkstadsskolor.

1. Inledning.

iDepartementschefen har inledningsvis behandlat spörsmålen om den nödvändiga

avvägningen mellan utbildningsmöjligheterna i olika yrken samt

mellan de utbildningsmöjligheter, som kunna och böra erbjudas inom

näringslivet, och dem, som behöva ställas till förfogande i skolor av skilda

slag.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att de särskilda spörsmålen

beträffande centrala verkstadsskolor hade ett mer eller mindre ofrånkomligt

samband med motsvarande frågor rörande yrkesutbildningsanstalterna i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

5

allmänhet. Det vore sålunda icke lämpligt att taga ställning till spörsmål

rörande organisation, statsbidragsgrunder, löner och dylikt vid eventuella

centrala verkstadsskolor utan att ställa dem i relation till vad som gällde i

motsvarande avseenden vid yrkesundervisningsanstalterna i övrigt. De sakkunniga

hava i detta sammanhang berört frågorna örn avvägningen mellan

utbildningsmöjligheterna i olika yrken och mellan utbildningsmöjligheterna

inom näringslivet, å ena sidan, och i särskilda yrkesutbildningsanstalter å

den andra. De hade vid sina överväganden kommit till den uppfattningen,

att en översyn i ett sammanhang av yrkesskolväsendet i dess helhet borde

komma till stånd.

Vidare erinras i detta sammanhang om verkstadsskoleutredningens den

30 december 1938 framlagda förslag angående inrättande av en särskild

överstyrelse för yrkesutbildning (S. O. U. 1938: 54).

Enligt förslaget skulle yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen upphöra

och överstyrelsen för yrkesutbildning organiseras såsom ett fristående

statligt organ i nära samband med näringsliv och arbetsmarknad. Överstyrelsen

skulle bestå av en ordförande, tillika chef, samt fyra ledamöter, av

vilka två närmast skulle företräda företagar- och två arbetarintressen inom

näringslivet. Till överstyrelsen skulle vara knutet ett kansli, fördelat på tre

byråer. Överstyrelsen skulle icke blott — såsom skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning

— handhava ledningen av den yrkesundervisning för hantverk

och industri samt handel och husligt arbete, som äger rum i skolor av

olika slag, utan jämväl och icke minst handhava ledningen av de åtgärder

till befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet, som det allmänna

finner skäl vidtaga.

Såsom skäl för sitt förslag anför utredningen bland annat, att i den mån

yrkesutbildningens tyngdpunkt förskötes i riktning mot skolor med heldagsundervisning,

bleve yrkesutbildningen för industri och hantverk i minst lika

hög grad en direkt närings- och arbetsmarknadsfråga som en uppfostringsoch

undervisningsangelägenhet. Verkstadsskoleutredningen hade också utifrån

dessa synpunkter funnit det angeläget, att statens åtgärder i fråga

om yrkesutbildning inom näringslivet förlädes under samma centrala myndighet

som skolåtgärderna på yrkesutbildningens område. På grund härav

hade utredningen föreslagit, att de hittills av kommerskollegium omhänderhavda

uppgifterna rörande lärlingsutbildning inom hantverket flyttades till

den nya överstyrelsen för yrkesutbildning. Det förändrade läge, i vilket frågorna

rörande yrkesundervisningen kommit genom en successivt skeende

utveckling, syntes i ständigt ökad grad påkalla smidighet och anpassningsförmåga

efter näringslivets behov och förändringar. Det torde icke kunna

förväntas, att så skedde i tillräckligt hög grad hos myndigheter, vilka vore

inriktade huvudsakligen på skolangelägenheter.

I detta sammanhang har verkstadsskoleutredningen även understrukit

yrkesutbildningsåtgärdernas betydelse under arbetslöshetsperioder. De särskilda

uppgifter, som därunder borde ankomma på den centrala ledningen

för yrkesutbildningen, hade också varit av stor betydelse för utredningens

ståndpunktstagande i fråga örn denna lednings organisation. Även i detta

avseende framträdde yrkesutbildningens nära samband med arbetsmark
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

nåd och näringsliv synnerligen starkt. De sakkunniga anföra, att de synpunkter,

som här borde göra sig gällande, måste i huvudsak anses främmande

för egentliga undervisningsmyndigheter.

Kommerskollegium har förutsatt, att därest de sakkunnigas förslag genomfördes,

detta skedde under en central ledning, som hade sin uppmärksamhet

riktad på att kostnaderna för yrkesutbildningen stöde i rimligt förhållande

till det framtida praktiska värde, utbildningen i verkligheten kunde

tänkas få, främst för den utbildade lärlingen men också för hantverk, industri

och näringsliv i allmänhet. Den centrala ledningens organiserande och

övervakande insatser måste bli av den mest avgörande betydelse för yrkesskolväsendets

lyckosamma utveckling.

Statens arbetslöshetskommission har uttalat, att tillkomsten av en central

ledning av yrkesutbildningen, som bleve i stånd att upprätthålla en

intim kontakt med näringsliv och arbetsmarknad, syntes kommissionen

innebära en garanti för att en utökning av yrkesundervisningen under

arbetslöshetstider verkställdes under iakttagande av samtliga på behovet

av en sådan utökning inverkande faktorer.

Svenska landstingsförbundet har framhållit, att den centrala ledningen

av yrkesskolväsendet måste äga möjlighet och förutsättningar att följa näringslivets

utveckling, emedan yrkesskolorna måste arbeta i intim kontakt

med de olika orternas näringsliv.

Svenska arbetsgivareföreningen finner, att det skulle varit ändamålsenligt

att i första hand genomföra en omorganisation av den centrala ledningen

för yrkesskolväsendet efter de riktlinjer, verkstadsskoleutredningen

föreslagit i sitt senare betänkande, för att sedermera med stöd av den mera

allsidiga erfarenhet, en dylik ledning förfogade över, efter hand uppdraga

de principiella riktlinjerna för och bygga ut de olika grenarna av yrkesutbildnings-

och lärlingsverksamheten. Föreningen ville giva uttryck för ett

önskemål, att vid planerad omorganisation av den centrala yrkesskoleledningen

det blivande centralorganet gåves en sammansättning, som tillförsäkrade

detsamma en närmare kontakt än hittills varit fallet med representanter

för olika intressen inom näringsliv och arbetsmarknad.

Departementschefen har för egen del anfört huvudsakligen följande:

Vid bedömandet av frågan örn en mera väsentlig utvidgning av den nuvarande

organisationen av verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk

och industri måste en avvägning ske mellan de utbildningsmöjligheter, som

skapades för hantverket och de industriella yrkena, och dem, som stöde till

förfogande för andra yrken. De sakkunniga hade särskilt framhållit jordbrukets,

skogsbrukets och fiskets behov av yrkesutbildad arbetskraft. Departementschefen

framhölle, att en överföring av arbetskraft från yrken,

där brist på arbetskraft normalt förelåge, vore att befara, därest utbildningen

för yrken, som i varje fall droge till sig arbetskraft, speciellt tillgodosåges.

Det vore på grund härav av vikt, att behovet av en dylik avvägning

noga beaktades. Detta gällde i särskild grad flir den centrala ledningen av

yrkesundervisningen, på vars förmåga att leda inriktningen av yrkesutbildningsåtgärderna

på olika områden måste ställas stora krav. Det vore

vidare av betydelse, att en avvägning skedde mellan de utbildningsmöjligheter,

som kunde och borde erbjudas inom näringslivet, och dem, som behövde

ställas till förfogande av det allmänna. Att beakta detta vöre nöd
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

7

vändigt icke endast nu, då fråga vore om principiellt ställningstagande till

föreliggande förslag om inrättande av centrala verkstadsskolor, utan i lika

hög grad för framtiden, när det gällde att i det enskilda fallet taga ställning

till uppkommande frågor örn utökning eller omläggning av yrkesutbildningsmöjligheterna

eller över huvud organisationen av yrkesutbildningsväsendet

på en viss ort. Även denna uppgift ankomme främst på yrkesundervisningens

centrala ledning, som alltså måste vara väl rustad därför.

På yrkesutbildningens område förelåge ett flertal betydelsefulla delspörsmål,

som varit föremål för särskilda, numera i huvudsak avslutade utredningar

och som väntade på sin lösning, exempelvis frågorna örn utbildningen

av lärare för yrkesundervisningen, yrkesutbildningen för lantbruk, skogsbruk

och fiske samt yrkesutbildning för sjöfolk och av hembiträden. Härtill

koimme spörsmålet örn organisationen av den centrala ledningen av

yrkesutbildningen. Med hänsyn till det nära sambandet mellan alla dessa

frågor hade verkstadsskoleutredningen kommit till den uppfattningen, att

en översyn i ett sammanhang av yrkesskolväsendet i dess helhet borde komma

till stånd.

Vid anmälan den 22 november 1940 av frågan om tillsättande av en kommitté

för utredning rörande skolväsendets organisation m. m. hade departementschefen

erinrat örn behovet av en översyn i ett sammanhang av de inom

yrkesutbildningen aktuella frågorna och av yrkesskolväsendet i dess helhet.

Vissa av dessa frågor — såsom spörsmålen örn verkstadsskolornas framtida

ställning och om inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen

— kunde och borde beredas en isolerad lösning. Vissa frågor i övrigt

borde lämpligen upptagas i samband med spörsmålet om inrättande av en

särskild överstyrelse för yrkesutbildningen. Det syntes mindre lämpligt att

låta dessa frågor bedömas av kommittén, som huvudsakligen måste inriktas

på folkskoleundervisningen och den högre allmänna undervisningen. Vad

sålunda yttrats utgjorde givetvis intet hinder för kommittén att, i den mån

sådant av utredningsarbetet i övrigt direkt påkallades, ingå jämväl på de

frågor, som rörde den egentliga yrkesutbildningen, och deras samband med

undervisningsväsendet i övrigt.

I anslutning till vad sålunda anförts ville departementschefen här endast

uttala, att frågan om vilka åtgärder, som borde vidtagas för att inom yrkesutbildningen

ernå tillräcklig planmässighet och en önskvärd avvägning mellan

skilda intressen, borde i fortsättningen uppmärksammas och vid lämplig

tidpunkt i hela dess vidd upptagas till omprövning. Det syntes vara särskilt

betydelsefullt, att den centrala statliga ämbetsmyndigheten på yrkesundervisningens

område — för närvarande skolöverstyrelsen — hade möjligheter

till nära kontakt med näringslivets och arbetsmarknadens olika

intressen. Ehuru departementschefen på grund härav funné en omorganisation

av det nuvarande centralorganet önskvärd, ansåge departementschefen

sig dock icke kunna nu framlägga förslag örn en mera genomgripande omorganisation.

I annat sammanhang ämnade departementschefen emellertid

föreslå en provisorisk förstärkning av skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning.

Oaktat verkstadsskoleutredningen ansett en översyn i ett .sammanhang

av yrkesskolväsendet i dess helhet erforderlig, hade de sakkunniga dock funnit,

att centrala verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk och industri

borde kunna inrättas, innan en dylik översyn verkställts. Enligt de sakkunnigas

uppfattning vore nämligen behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning

så stort att, även oan i framtiden i större eller mindre utsträck
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

ning riktlinjerna för denna utbildning skulle omläggas, tillräckligt utrymme

förefunnes jämväl för sådana verkstadsskolor. Departementschefen ville —

under hänvisning till vad i det följande anfördes örn behovet av ökade vrkesutbildningsmöjligheter

— ansluta sig till denna mening. Ett genomförande

i större eller mindre utsträckning av de sakkunnigas nu ifrågavarande

förslag syntes sålunda icke behöva eller böra uppskjutas enbart därför,

att andra frågor på yrkesutbildningens område icke samtidigt kunde upptagas

till behandling.

I motionerna 1:1S9 och 11:334 har yrkats, bland annat, att riksdagen

mätte i princip besluta örn inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning

i enlighet med huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag. Till stöd härför

har anförts i huvudsak följande:

Departementschefen delade de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten

och betydelsen av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen men

ställde frågan på framtiden. Starka skäl vore dock enligt motionärernas

mening förebragta för ett principbeslut örn en centralledning för yrkesskoleväsendet

i samband med att avgörande träffades rörande organisation och

statsbidrag till de centrala verkstadsskolorna. Denna gren av undervisningen

vore i hög grad särpräglad, och det framstode som synnerligen betydelsefullt

att den centrala ämbetsmyndigheten på detta undervisningsområde

hade möjlighet till nära kontakt med näringslivet och arbetsmarknaden.

Detta gällde icke minst vid starten av de nu föreslagna verkstadsskolorna,

varvid centralledningens insatser kunde bli av största betydelse för deras

riktiga uppbyggande och lyckosamma utveckling. Denna ledning skulle

också utgöra en garanti för att en utökning av yrkesundervisningen under

arbetslöshetstider kunde verkställas under iakttagande av samtliga inverkande

faktorer, om vilkas vikt arbetslöshetskommissionens erfarenheter

vittnade. Departementschefens tvekan att nu framlägga förslag om en fristående

centralledning för yrkesutbildningen hänförde sig möjligen till de

därmed förenade merkostnaderna. I jämförelse med kostnaderna för det

framlagda förslaget om de centrala verkstadsskolorna syntes dessa merkostnader

dock ej behöva tillmätas allt för stor betydelse. Enligt verkstadsskoleutredningens

beräkningar skulle kostnaderna för den föreslagna överstyrelsen

för yrkesutbildning kunna uppskattas till cirka 234,000 kronor

per år vilket innebure en merkostnad av cirka 116,000 kronor per år i

jämförelse med nuvarande organisation. Då ledningen av verkstadsskoleväsendet,

örn den även i framtiden skulle handhavas av skolöverstyrelsens

yrkesavdelning, enligt vad departementschefen meddelade, bomme

att nödvändiggöra en viss utvidgning av denna avdelning, bleve merkostnaden

för en fristående överstyrelse relativt obetydlig i jämförelse med de

miljonbelopp ifrågavarande undervisning krävde. Därtill kunde betonas,

att dessa merkostnader säkerligen skulle innebära en produktiv insats, enär

yrkesutbildningen inom såväl yrkesskoleväsendet som näringslivet under

en fristående centralledning efter allt att döma bleve mera effektiv och därigenom

i högre grad skulle bidraga till höjande av näringslivets produktionsförmåga.

En dylik central ledning av yrkesskoleväsendet torde också

hava särskilda möjligheter att tillse, att anvisade medel i allmänhet erhölle

en effektiv användning och på så sätt åstadkomme kostnadsbesparingar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

9

I likhet med verkstadsskoleutredningen och departementschefen håller

utskottet före, att centrala verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk

och industri synas kunna inrättas, innan den översyn av yrkesskolväsendet

i dess helhet, som utredningen ansett önskvärd, blivit verkställd.

Behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning torde nämligen vara så

stort att, även örn i framtiden i större eller mindre utsträckning riktlinjerna

för denna utbildning skulle omläggas, tillräckligt utrymme förefinnes

jämväl för dylika verkstadsskolor. Departementschefen har i förenämnda

statsrådsprotokoll framhållit, att han kommit till den slutsatsen, att den

nuvarande verkstadsskoleorganisationen i landet borde utbyggas med centrala

verkstadsskolor, ehuru denna utbyggnad borde ske med tillbörlig försiktighet

och med iakttagande av att näringslivets egna resurser till yrkesutbildning

i första hand tillvaratagas. Utskottet delar den av departementschefen

sålunda uttalade uppfattningen. Vad beträffar organisationen av

utbildningsanstalterna på nu ifrågavarande område torde det vara av största

vikt, att densamma får en smidig och elastisk utformning, så att anpassning

i största möjliga utsträckning kan äga rum efter olika behov för

olika delar av landet och för landet i dess helhet. Inträdande växlingar i

konjunkturerna måste vidare påverka yrkesutbildningens inriktning och

avvägning och ställa avsevärda krav på organisationens anpassningsförmåga.

Då yrkesutbildningsåtgärderna dessutom hava en betydelsefull uppgift

att fylla såsom medel mot bekämpande av ungdomsarbetslöshet, synes

det utskottet synnerligen angeläget, att yrkesundervisningens centrala ledning

har möjlighet till nära kontakt med näringslivets och arbetsmarknadens

olika intressen. Detta har också av departementschefen understrukits.

Den omorganisation av den centrala statliga ämbetsmyndigheten på

yrkesundervisningens område — för närvarande skolöverstyrelsen — som

de sakkunniga förordat i syfte att härigenom erhålla en helt fristående

överstyrelse för yrkesutbildningen, har departementschefen visserligen funnit

önskvärd, men ansett förslag likväl icke nu kunna framläggas i sådan

riktning. I motionerna I: 189 och II: 254 har, så vitt här är i fråga, däremot

påyrkats upprättande redan nu av ett dylikt organ. Utskottet finner sig

icke berett att för närvarande biträda motionärernas förslag. Utskottet

anser dock, att utvecklingen på yrkesundervisningens område — särskilt

sedan anordningen med centrala verkstadsskolor kommit i gång

och möjligheter förefinnas att överblicka dess blivande omfattning — kommer

att nödvändiggöra att ett fristående centralt organ inrättas för ledningen

av yrkesutbildningen. Ett dylikt organ måste tvivelsutan få bättre

förutsättningar att tillvarataga dessa speciella intressen än vad som kan

bliva möjligt för skolöverstyrelsen vid fortsatt utvidgning av yrkesskoleväsendct.

Därest en särskild överstyrelse för yrkesutbildning befinnes böra

upprättas, synes det utskottet böra övervägas, örn icke under denna styrelse

borde i rationaliseringssyfte sammanföras huvuddelen av de upp
-

Utikottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

gifter på yrkesundervisningens område, som nu ankomma på olika statliga

organ. Med vad utskottet sålunda anfört torde motionerna I: 189 och

II: 254 — såvitt nu är i fråga — få anses besvarade.

2. Behovet av utökad yrkesutbildning.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att man hittills i stor utsträckning

vid utredningar, som haft till syfte att klarlägga förutsättningarna

för en planerad yrkesutbildningsanstalt, främst tagit sikte på behovet

att bereda den uppväxande ungdomen erforderlig eller åtminstone önskvärd

utbildning, med hjälp av vilken den skulle kunna vinna såvitt möjligt

tryggad utkomst i livet. Man hade då givetvis utgått ifrån, att det inom

näringslivet samtidigt förelegat ett behov av yrkesutbildad arbetskraft,

som icke kunde tillgodoses genom redan befintliga yrkesutbildningsresurser.

Det vore givet, framhåller departementschefen, att rimlig hänsyn borde

tågås till önskemålet att bereda ungdomen så god yrkesutbildning som möjligt.

Departementschefen ville dock i likhet med de sakkunniga understryka,

att i längden det måste vara näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft,

som bleve avgörande för omfattningen och inriktningen av åtgärderna

för yrkesutbildning. De utbildningsmöjligheter, som samhället erbjöde,

måste av den enskilde begagnas på hans eget ansvar. De samhälleliga

åtgärderna för yrkesutbildningen kunde alltså icke innebära någon galanti,

att de pa sa sätt utbildade skulle erhålla en anställning, som enligt

deras egen uppfattning svarade mot utbildningen.

. Inom ramen för näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft borde

vidare i all den utsträckning, som vore möjlig, näringslivets egna yrkesutbildmngsresurser

i första hand tagas i anspråk. I den mån det allmännas

ingripande på ifrågavarande område funnes påkallat, borde åtgärderna

sålunda främst syfta till att stödja och utveckla yrkesutbildningen inom

näringslivet. Departementschefen ville här erinra örn 1936 års hantverkssakkunnigas

föreliggande förslag om lärlingsutbildningen inom hantverket.

Det vore givetvis av stor vikt, att en ändamålsenlig lösning så snart ske

kunde vunnes av de betydelsefulla problem, som behandlats av sistnämnda

sakkunniga. Även en särskild lärlingslagstiftning förutan torde emellertid

många åtgärder till befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet

kunna genomföras i nära samarbete mellan vederbörande statliga centralorgan

samt representanter för näringsliv och organisationer på arbetsmarknaden.

Det syntes angeläget, att vederbörande statliga myndigheter i

sin män bidroge härtill. Redan nu understödde staten ekonomiskt viss lärlingsutbildning,

särskilt inom hantverket. Departementschefen funne mycket

som talade för att denna form av praktisk yrkesutbildning — vilken i

förhållande till andra vore mindre kostsam — ytterligare utvecklades och

enhetliggjordes.

Med den principiella inställning, departementschefen sålunda intagit,

ansåge departementschefen sig kunna förorda en utbyggnad av den nuvarande

organisationen med skolor för yrkesundervisning för hantverk och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

industri endast om och i den mån utbildningsresurserna inom näringslivet

icke förmådde fylla de krav, som måste ställas på desamma. Att därvid den

skolundervisning, som syftade till att giva en kompletterande teoretisk

undervisning åt den unge, som i sin anställning i näringslivet erliölle praktiska

kunskaper och färdigheter, fortfarande borde åtnjuta det allmännas

stöd till vidare utveckling syntes självklart. Frågan bleve alltså närmast,

örn och i vilken mån skäl förelåge för en vidare^ utvidgning av den skolundervisning,

som syftade till att giva den unge saväl praktisk som teoretisk

yrkesutbildning, d. v. s. av den yrkesutbildning, som ägde rum framförallt

i verkstadsskolor och andra liknande heldagsskolor.

Vid bedömandet av frågan örn behovet av en utvidgning av verkstadsskoleorganisationen

har verkstadsskoleutredningen sökt klarlägga frågan,

huruvida den nuvarande yrkesutbildningen i olika former för hantverk och

industri under alla förhållanden och i full utsträckning vore tillfredsställande.

I sin redogörelse hava de sakkunniga med stöd av statistisk utredning

framhållit, att den övervägande delen av den yrkesutbildning för hantverket

och de industriella yrkena, som över huvud förekommer, äger rum inom

hantverks- och industriföretagen själva och i viss mån kompletteras

med genomgång av kurser i lärlings- och liknande skolor. Den yrkesutbildning,

som äger rum i kommunala och enskilda heldagsskolor (och som salunda

icke blott är att betrakta som en kompletterande teoretisk utbildning),

är ännu av en relativt mindre omfattning. Beträffande yrkesutbildningen

inom industrin hava de sakkunniga papekat, att en verkligt organiserad

sådan praktisk och teoretisk utbildning endast finnes vid ett fåtal

större industriföretag. Inom industriföretagen i allmänhet, hava de sakkunniga

vidare anfört, funnes såsom regel icke någon planmässigt ordnad

praktisk undervisning, och endast i en förhållandevis mycket obetydlig omfattning

kompletterades denna med teoretisk undervisning i lärlings- och

liknande skolor. Även om flertalet arbetare inom industrin numera vore s. k.

tempoarbetare och ej behövde verklig yrkesutbildning, så krävdes av återstoden

en så mycket större yrkesskicklighet. Vid de talrika mindre företagen,

såsom vid reparationsverkstäder, smärre mekaniska verkstäder på

landsbygden och liknande företag, linge kraven pa genomsnittsarbetaren

ställas till och med högre än på motsvarande arbetare inom storindustrin.

Särskilt på landsbygden rådde en märkbar brist på verkligt yrkesutbildad

arbetskraft. Härtill komme de speciella förhållanden,, som konjunkturväxlingarna

medförde. Intagningen av ny arbetskraft avstannade vid försämrade

konjunkturer i stort sett och de redan anställda förlorade sina anställningar.

Frånsett den sålunda iråkade arbetslösheten, bleve innebörden därav,

"att en del årgångar unga ginge miste örn den yrkesutbildning, de eljest

skulle hava erhållit i sina anställningar. Deras försörjningsmöjligheter för

framtiden försämrades härigenom. Vad yrkesutbildningen för hantverksyrkena

beträffar, har verkstadsskoleutredningen skildrat förhållandena i

förevarande avseende pa i huvudsak samma sätt med understrykande av

att i stort sett varje hantverkets utövare måste hava en grundlig yrkesutbildning

samt att hantverks företagen som regel vore små och lika fördelade

pa städer och landsbygd. För yrkesutbildningen innebure dessa förhållanden

minskade möjligheter till en effektiv undervisning i samband med

anställning i yrket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Med hänsyn till av de sakkunniga sålunda anförda förhållanden hava

de sakkunniga ansett sig böra förorda en utbyggnad av den nuvarande

verkstadsskoleorganisationen i landet.

Även de hörda myndigheterna och organisationerna hava i allmänhet

vitsordat behovet av en utökad och mera effektiv yrkesutbildning. Den

karakteristik, de sakkunniga givit av nu rådande förhållanden på yrkesoch

lärlingsutbildningens område, har, i den mån den icke positivt vitsordats,

icke heller mött erinran.

Departementschefen har lämnat sin anslutning till vad de sakkunniga

i förevarande avseende anfört och föreslagit.

Departementschefen kände sig övertygad om att behovet av yrkesutbildningsmöjligheter

icke kunde till fullo tillgodoses inom de enskilda företagen.

Utvecklingen inom hantverket och industrin hade i olika avseenden

skapat svårigheter, då det gällt att helt bygga den praktiska delen av yrkesutbildningen

på arbete inom enskilda företag. Företagen hade i stor utsträckning

icke de erforderliga resurserna därför. Dessa svårigheter bleve

än större i fråga örn den teoretiska delen av utbildningen. För vinnande av

erforderliga teoretiska kunskaper hade de unga arbetarna i regel varit hänvisade

till lärlings- och yrkesskolorna. Av de sakkunniga lämnade uppgifter

visade dock, att elevfrekvensen i dessa skolor varit förhållandevis mycket

låg. Bidragande härtill vore givetvis, att i stor utsträckning företagen vore

belägna på så stort avstånd från närmaste lärlings- och yrkesskola, att den

unge icke kunnat förena anställningen med skolgången. Här framträdde

sålunda främst landsbygdens speciella förhållanden. Departementschefen

ansåge det angeläget att understryka, att enligt hans mening behovet av förbättrade

yrkesutbildningsmöjligheter för landsbygdens ungdom vore ett

av de tungt vägande skälen för en utvidgning av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen.

Bland övriga skäl härför framstode dock med särskild styrka de speciella

förhållanden, som för de ungas yrkesutbildning för hantverk och industri

föranleddes av de växlande konjunkturerna. Verkstadsskoleutredningen

hade i detta avseende särskilt framhållit, att följden av att vissa årgångar

unga under lågkonjunkturer icke genom anställningar inom näringslivet fått

den utbildning, de eljest därigenom skulle hava erhållit, bleve, att högkonjunkturens

ökade behov av verkligt yrkesutbildad arbetskraft bleve sämre

tillgodosett. Brist på yrkesutbildad arbetskraft under en gynnsam konjunktur

innebure givetvis i sin tur, att näringslivet i viss utsträckning finge

avstå från arbetstillfällen, som eljest stått till buds. Följden av sistnämnda

förhållande framträdde, om man betänkte det nära sambandet mellan produktionen

på olika stadier och områden. En ökning eller minskning av

arbetstillfällena för yrkesarbetarna innebure en kvantitativt säkerligen än

iner betydande ändring i arbetstillfällena för de övriga arbetarkategorierna.

En jämn och tillräckligt riklig tillgång på yrkesutbildad arbetskraft vore

sålunda ett betydelsefullt allmänt intresse. Även för att bidraga till en

dylik jämnare tillgång syntes en utökad verkstadsskoleorganisation av behovet

påkallad.

Såsom framgått icke minst under 1930-talets lågkonjunktur, hade dessutom

verkstadsskolorna en betydelsefull uppgift att fylla såsom medel till

bekämpande av ungdomsarbetslöshet. Detta gällde i första hand med hän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 13

syn till behovet att sysselsätta och utbilda den unge arbetslöse, intill dess

han vid bättre arbetstillgång kunde erhålla anställning. Erfarenheterna av

de åtgärder, som under de senaste tio åren vidtagits i nämnda avseenden,

gåve en uppfattning örn skolornas betydelse i detta hänseende. Men det

sagda gällde också, om med hänsyn till hastigt inträdd omkastning i de

ekonomiska förhållandena i en trakt ungdomen därstädes behövde inriktas

på arbete inom andra yrken än tidigare. Som exempel ville departementschefen

framhålla de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös ungdom.

När departementschefen sålunda med hänsyn till de på frågan inverkande

omständigheterna ansåge sig böra förorda en utbyggnad av den nuvarande

verkstadsskoleorganisationen i landet, så skedde detta med understrykande

av att denna utbyggnad borde ske med tillbörlig varsamhet.

Som utredningen framhållit i sitt betänkande, kunde det icke nu bli fråga

om att fatta beslut angående inrättandet av någon särskild verkstadsskola.

Staten borde i detta sammanhang inskränka sig till att bestämma grunderna

och villkoren för sin medverkan till uppbyggandet av den ifrågasatta

utökade verkstadsskoleorganisationen.

Socialstyrelsen hade framhållit, att det vore av betydelse att möjliggöra

jämväl enklare, mindre tidskrävande yrkesutbildning, exempelvis i form

av studiecirklar och korrespondenskurser, eventuellt anknutna till verkstadsskolorna.

Departementschefen funne åtgärder i denna riktning böra

understödjas, i den mån de prövades ändamålsenliga. Det borde ankomma

på vederbörande statliga centralorgan att hava sin uppmärksamhet riktad

jämväl på hithörande spörsmål.

Verkstadsskoleutredningens förslag avsåge i första hand utbildning av

manlig ungdom för hantverks- och industriyrkena. Utredningen hade emellertid

framhållit, att därest det skulle befinnas lämpligt att för kvinnlig

ungdom inrätta särskilda centrala verkstadsskolor eller särskilda yrkesavdelningar

vid dylika, enahanda principer kunde tillämpas som de i betänkandet

angivna. Departementschefen instämde i detta uttalande.

I motionerna 1:189 och II: 254 har, såsom av det föregående framgår,

bland annat yrkats, att riksdagen måtte besluta, att verkstadsskolorna principiellt

skulle stå öppna för kvinnlig ungdom.

Till stöd härför har framhållits, att med den ståndpunkt, departementschefen

intagit till detta spörsmål, frågan örn den kvinnliga ungdomens

yrkesutbildning icke kunde anses tillfredsställande behandlad. I likhet med

vad som skett inom den högre utbildningen borde även verkstadsskolorna

principiellt stå öppna för kvinnliga elever. Någon större tillströmning, som

kunde leda till inrättande av särskilda kvinnliga avdelningar, torde knappast

vara att räkna med inom flertalet berörda yrken. Möjligheten borde

därför stå öppen för enskilda kvinnliga elever att erhålla ifrågavarande

yrkesutbildning i den utsträckning, vari behov därav kunde föreligga eller

uppkomma, och härför erforderliga anordningar torde kunna träffas utan

att organisationen komplicerades.

Vad departementschefen anfört med avseende å behovet av utökad yrkesutbildning,

har utskottet funnit bärande, varför utskottet ansluter sig till

den uppfattning, som i departementschefens ifrågavarande uttalande kommit

till uttryck. I motionerna I: 189 och 11: 254 har yrkats, att verkstads
-

Vtskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

skolorna principiellt böra stå öppna för kvinnlig ungdom. Såsom av den

ovan lämnade redogörelsen framgår, har departementschefen uppmärksammat

frågan örn den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning och instämt i

verkstadsskoleutredningens uttalande att, därest det skulle befinnas lämpligt

att för kvinnlig ungdom inrätta särskilda centrala verkstadsskolor eller

särskilda yrkesavdelningar vid dylika, enahanda principer kunde tillämpas,

som i de sakkunnigas betänkande föreslagits beträffande utbildning av

manlig ungdom för hantverks- och industriyrkena. Med hänsyn härtill utgår

utskottet ifrån att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på detta

spörsmål och kommer att i sinom tid närmare överväga vilka åtgärder

som på ifrågavarande område kunna befinnas erforderliga. Hinder torde

enligt utskottets uppfattning i princip icke böra möta att, där så befinnes

lämpligt och plats finnes tillgänglig, även kvinnlig ungdom må kunna

emottagas i sådana verkstadsskolor eller avdelningar av desamma, vilka äro

anordnade för utbildning av manlig ungdom. Med vad sålunda anförts

torde motionerna I: 189 och II: 254 — så vitt nu är i fråga — få anses

besvarade.

3. Verkstadsskoleväsendets yttre organisation.

a) Lokala och centrala verkstadsskolor.

Enligt verkstadsskoleutr edving en borde vid den fortsatta utvecklingen

av verkstadsskoleväsendet centrala verkstadsskolor, avsedda för vidsträcktare

områden, principiellt finnas jämsides med mera lokalt betonade skolor.

Emellertid förelåge redan enligt gällande bestämmelser förutsättningarna

från statsverkets sida i avseende å statsunderstöd m. m. för inrättande av

kommunala verkstadsskolor, både av lokala och större centrala sådana.

Några ytterligare åtgärder från statens sida erfordrades alltså endast i den

mån det prövades nödvändigt för staten att understödja de ifrågasatta centrala

verkstadsskolorna enligt förmånligare grunder än gällande statsbidragsförfattning

nu medgåve.

De sakkunnigas förslag bygger på förutsättningen, att centrala verkstadsskolor

i angiven mening icke kunna väntas komma till stånd, därest icke

statens ekonomiska medverkan går utöver de i sådant avseende för vanliga

verkstadsskolor gällande reglerna.

Hos flera av de hörda myndigheterna och organisationerna har kommit

till uttryck den uppfattningen, att primärkommunernas intresse av

att anordna och upprätthålla mera lokalt betonade verkstadsskolor skulle

upphöra eller i varje fall förminskas, därest efter särskilt förmånliga grunder

av staten understödda centrala verkstadsskolor komme till stånd. Det

har därjämte uttalats, att mindre verkstadsskolor, sålunda även lokala

verkstadsskolor, kunde i jämförelse med de större centralskolorna erbjuda

vissa fördelar, exempelvis i avseende å elevernas möjligheter att kvarbo

i sina hem, avsättningsförhållandena för den saluvärdiga produktionen

m. m.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

15

Departementschefen har för egen del anfört huvudsakligen följande:

Enligt departementschefens mening vore det icke lyckligt, örn inrättandet

av ett system med centrala verkstadsskolor skulle medföra en stagnation

eller återgång för de mera lokalt betonade verkstadsskolorna. Dylika lokala

verkstadsskolor hade företrädesvis inrättats på orter, där med hänsyn till

förekomsten av industri- och hantverksföretag ett omedelbart påtagligt

större behov av yrkesutbildad arbetskraft förelegat. Det vore emellertid

uppenbart, att en eventuell central verkstadsskola i första hand måste söka

i lika mån tillgodose behovet av yrkesutbildning för ungdomen i alla de

kommuner, skolan avsåge att betjäna. Hade därför på grund av speciella

förhållanden en ort behov av rikligare yrkesutbildningsmöjligheter för sin

ungdom, torde den sålunda icke kunna räkna med att den centrala verkstadsskolan

skulle kunna bereda plats för alla de unga därifrån, vilka önskade

utbildning i verkstadsskola. För att tillgodose de lokala behoven måste

då kommunen — i framtiden liksom nu — själv upprätthålla en lokal verkstadsskola.

Det förefölle skäligt, att en verkstadsskola, som tillgodosåge

sådana behov av lokal natur, icke borde erhålla statsbidrag efter samma

förmånliga grunder som den centrala verkstadsskolan. Härtill komme, att i

många fall säkerligen en kommun med ett relativt större behov av yrkesutbildningsmöjligheter

för sin ungdom även ur andra synpunkter torde finna

det fördelaktigt att upprätthålla en lokal verkstadsskola, även örn statsunderstödet

bleve mindre rikligt än till centralskolorna.

Departementschefen vore sålunda böjd för att, i likhet med de sakkunniga,

anse, att centrala verkstadsskolor och mera lokalt betonade verkstadsskolor

borde, för att tjäna var sina ändamål, finnas jämsides med varandra

samt att de utan större olägenheter kunde av staten understödjas efter olika

grunder. Någon annan, bättre utväg att tillgodose vissa av de betydelsefulla

speciella uppgifter, de centrala verkstadsskolorna i första hand avsetts

för, hade icke heller anvisats. Departementschefen hade emellertid därmed

icke tagit ställning till spörsmålet, huruvida en central verkstadsskola

kunde och borde förläggas med avdelningar på flera orter inom rekryteringsområdet.

Frågor härom borde prövas efter förhållandena i varje särskilt

fall. Örn en sådan uppdelning gjordes, borde detta likväl icke få innebära,

att man släppte principen, att den centrala verkstadsskolan borde i

lika mån tillgodose ungdomen i alla kommuner i rekryteringsområdet.

Med anledning av vissa av de hörda myndigheternas och organisationernas

uttalanden ville departementschefen understryka, att det givetvis

måste betraktas såsom ett betydelsefullt allmänt intresse, att de resurser,

de nuvarande lokala verkstadsskolorna erbjöde, tillvaratoges för undervisning

av ungdom även från andra kommuner än skolkommunen. Verkstadsskoleutredningen

hade övervägt, huruvida särskilda förmåner borde beredas

lokal verkstadsskola, som mottoge ungdom från andra kommuner,

men med hänsyn till svårigheten att överblicka konsekvenserna icke ansett

sig kunna framlägga förslag i sådant hänseende. Departementschefen utginge

emellertid ifrån, att den centrala ledningen av yrkesundervisningsväsendet

hade sin uppmärksamhet riktad även på detta spörsmål.

Departementschefen har slutligen betonat angelägenheten av att centrala

verkstadsskolor inrättas med tillbörlig varsamhet. Kravet härpå skulle enligt

departementschefens mening icke tillräckligt beaktas, därest ej även de

senast angivna synpunkterna uppmärksammades.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

b) Huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna.

Verkstadsskoleutredningen har anfört, att man hade att välja mellan

staten samt landstingen och primärkommunerna eller föreningar av dessa,

när det gällde att bestämma, vilken myndighet, som lämpligast borde anförtros

huvudmannaskapet för centrala verkstadsskolor. Utredningen har

för sin del förordat, att huvudmannaskapet anförtroddes landstingen.

De sakkunniga vore väl medvetna örn att ett stort antal uppgifter av

synnerligen kostsam art lagts på landstingen, som sålunda i flertalet fall

redan tyngdes av betydande utgifter. Liksom sjukvården syntes dock yrkesutbildningen

vara en angelägenhet, som kunde anses i särskild grad

ligga inom landstingens intresseområde. Här gällde att bereda ungdomen i

icke blott vissa utan alla kommuner inom ett område i huvudsak samma

möjligheter att erhålla den utbildning, som krävdes för en framgångsrik

verksamhet i livet. Örn icke staten själv skulle påtaga sig dessa uppgifter,

syntes enligt de sakkunnigas mening landstingen vara bäst ägnade härför.

Landstingen hade också redan i åtskilliga fall antingen ställt sig som huvudmän

för lantmanna- och lanthushållsskolor eller i större eller mindre

utsträckning lämnat bidrag till dessa.

I och med nämnda principiella ställningstagande uppkomme givetvis den

frågan, huruvida verkstadsskolor, som upprättats av städer, vilka

icke tillhörde landsting, borde kunna i anslagshänseende vara

centrala verkstadsskolor. De sakkunniga ställde sig avvisande till denna

tanke.

Nämnda städer hade redan sitt yrkesskolaväsende i vissa fall mycket väl

ordnat. Härtill komme, att dessa samhällen och de städer i övrigt, som i

framtiden skulle kunna ifrågakomma, säkerligen hade de ekonomiska resurser,

att det kunde förutsättas, att de själva med statsunderstöd efter i

huvudsak nu gällande grunder kunde tillskapa eventuellt ytterligare erforderliga

yrkesundervisningsmöjligheter. De speciella hänsyn för landsbygdens

behov av yrkesundervisning, vilka borde tagas, förelåge icke heller

i dessa fall.

Beträffande spörsmålet, huruvida en primärkommun, vare sig den

deltoge i landsting eller icke, skulle kunna förena sig med ett

landsting om upprättande och driften av en verkstadsskola, som avsåges

att bliva erkänd såsom central verkstadsskola, kunde en dylik förening

tänkas motiverad därmed, att primärkommunen hade ett särskilt

intresse i tillkomsten av en dylik yrkesundervisningsanstalt och förty ville

bidraga till de kostnader, som landstinget eljest ensamt skulle hava att

bära för anstalten. Beträffande detta spörsmål ville de sakkunniga allenast

uttala, att något principiellt hinder icke syntes böra resas mot en dylik

förening under förutsättning, att primärkommunen icke tillförsäkrades någon

företrädesrätt för kommunens ungdom till elevplatser vid skolan. Då

fråga vöre örn förening mellan landsting och primärkommun, som deltoge

i landstinget, borde dock landstinget stå som ensam ansvarig huvudman,

även örn, jämlikt bestämmelser, som meddelats i reglementet för skolan,

primärkommunen skulle äga rätt att utse en eller annan ledamot av skolans

styrelse. I stort sett komme sålunda primärkommunens deltagande att inskränka

sig till att ekonomiskt bidraga till skolans upprättande och drift.

Därest emellertid en stad, som icke deltoge i landsting, skulle vilja förena

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

17

sig med ett landsting om inrättande av en central verkstadsskola, uppstode

därjämte det särskilda spörsmålet, huruvida statsbidrag borde utgå till

denna skola efter samma förmånliga grunder, som till centrala verkstadsskolor

i allmänhet.

Enligt de sakkunnigas mening borde i sådant fall statsbidrag till skolan

utgå efter jämkade grunder, om vilka Kungl. Majit syntes böra besluta.

Skolöverstyrelsen har ansett många skäl tala för att åtminstone ett

mindre antal verkstadsskolor gjordes statliga. Den statliga verkstadsskolan

skulle bland annat i fråga örn yrkesutbildningen under arbetslöshetstider

kunna, erbjuda bestämda fördelar i jämförelse med icke statliga sådana.

Socialstyrelsen — som anser, att säkerligen flera motiv kunna anföras

för landstingen såsom huvudmän för de centrala verkstadsskolorna — har

uttalat, att många skäl även talade för staten såsom huvudman, samt härvid

bland annat framhållit, att ett system med statliga verkstadsskolor

lättare kunde tagas i anspråk för utbyggnad i samband med arbetslöshet.

De hörda länsstyrelserna hava icke haft någon erinran mot förslaget om

landstingen såsom huvudmän för centrala verkstadsskolor.

Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag men

har framhållit, att städer, som icke tillhörde landsting, försatts i en undantagsställning,

då de utestängts från de förmåner i avseende å statsbidrag

till de centrala skolorna, som skulle tillkomma landstingen.

Svenska landstingsförbundet har ansett uteslutet att anförtro åt primärkommunerna

att upprätta centrala verkstadsskolor, vilka för sin verksamhet

krävde ett stort elevupptagningsområde. Däremot talade starka skäl

för att staten ställde sig som huvudman, bland annat på den grund, att det

knappast vore möjligt att utan kraftigt stöd från statens sida driva skolorna.

Emellertid syntes det synnerligen betydelsefullt, att skolorna hade

en fast lokal förankring. De måste organiseras i nära samarbete med länets

näringsliv och kunna anpassas efter förändringar i detta. Det torde därför

ur flera synpunkter vara lämpligast, att landstingen åtoge sig huvudmannaskapet.

Departementschefen har för egen del biträtt verkstadsskoleutredningens

förslag att landstingen skulle vara huvudmän för de centrala verkstadsskolorna.

Departementschefen vore emellertid medveten om att landstingen

för denna delvis nya uppgift borde erhålla ett verksamt stöd från

statens sida.

Såväl i de sakkunnigas utredning som i flera av remissyttrandena hade

diskuterats frågan, huruvida någon eller några centrala verkstadsskolor

borde upprättas och drivas av staten. Verkstadsskoleutredningen hade för

sin del ansett övervägande skäl tala däremot. Av de sakkunnigas betänkande

framginge, att de närmast grundade denna uppfattning på angelägenheten

av att de centrala verkstadsskolorna hade en fast lokal förankring.

Utredningen hade i detta avseende framhållit, att en central verkstadsskola

icke börtie komma till stånd annat än örn de lokala intressena

av olika slag vore ense örn behovet av skolan. Genom att landstinget vore

huvudman, finge man garanti för att i skolans ledning de olika intressena

inom landstingsområdet bleve representerade. Häremot hade särskilt skolöverstyrelsen

— som principiellt icke hade någon erinran mot att åt lands
Bihang

till riksdagens protokoll 19/fl. 6 sami. Nr 83 8/f. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtaride Nr 83.

tingen anförtroddes huvudmannaskapet — framhållit lämpligheten av att

någon eller några statliga centrala verkstadsskolor upprättades. Lärarutbildningen

skulle sålunda bättre kunna tillgodoses. Ökad anpassningsförmåga

till näringslivets behov av arbetskraft skulle vinnas och yrkesutbildningen

under arbetslöshetstider underlättas. Även socialstyrelsen hade framfört

liknande synpunkter.

För egen del ville departementschefen tillmäta de av verkstadsskoleutredningen

och svenska landstingsförbundets styrelse i förevarande avseende

framförda synpunkterna den största betydelsen. De fördelar, som enligt

skolöverstyrelsens mening kunde ernås genom inrättande av vissa rent

statliga verkstadsskolor, torde kunna i huvudsak vinnas även örn verkstadsskolorna

dreves i landstingens regi med understöd av statsmedel. I

det följande förutsattes, att såsom särskilda villkor för statsbidrag till centrala

verkstadsskolor skulle gälla, att huvudmannen ställde sig till efterrättelse

de föreskrifter i fråga om skolornas verksamhet, som Kungl. Majit

kunde finna skäl meddela, exempelvis i fråga om mottagande av elever från

andra landstingsområden, och att huvudmannen skulle vara skyldig underkasta

sig de bestämmelser örn lärares utbildning vid skolan, som kunde bli

i vederbörlig ordning föreskrivna.

Gentemot de sakkunnigas förslag, att städer, som icke deltoge i landsting,

icke skulle kunna i anslagshänseende betraktas såsom huvudmän för

centrala verkstadsskolor, hade svenska stadsförbundet med skärpa vänt

sig. Med hänsyn till att ett centralt verkstadsskoleväsende måste anses i

första hand påkallat ur synpunkten av landsbygdens och de mindre stadssamhällenas

behov samt till nödvändigheten av att hålla nere statens utgifter

för ifrågavarande ändamål, ansåge departementschefen sig dock böra

giva de sakkunnigas förslag sin anslutning. Ifrågavarande städer kunde

redan enligt nu gällande statsbidragsgrunder erhålla väsentliga statsunderstöd

för yrkesundervisningsändamål.

Departementschefen anslöte sig jämväl till vad de sakkunniga uttalat i

fråga om statsbidrag till central verkstadsskola, om vilken landsting och

primärkommun förenat sig.

c) Antalet centrala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen har icke ansett sig böra framställa förslag om

inrättande i de särskilda fallen av centrala verkstadsskolor. Frågor av denna

art böra enligt de sakkunnigas mening prövas med hänsyn till föreliggande

behov i varje särskilt fall. Härav följer givetvis, att de sakkunniga icke

heller framlagt förslag i fråga örn det antal verkstadsskolor, som böra inrättas.

För att i någon mån kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna

av ett system med centrala verkstadsskolor hava de sakkunniga dock

ansett sig böra göra vissa beräkningar. De sakkunniga hava ansett sig

böra räkna med att tills vidare högst en central verkstadsskola inrättas

inom varje landstingsområde utom på Gotland.

Departementschefen har framhållit, att de sakkunnigas uppskattning

av det totala antalet centrala verkstadsskolor vore att betrakta endast som

en approximativ beräkning av den yttre ramen för verkstadsskoleorganisationen,

sådan den under överskådlig framtid kunde komma att te sig, och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 19

icke som ett förslag i fråga om verkstadsskoleorganisationens utformning.

Departementschefen erinrade örn vad i det föregående anförts rörande vikten

av att tillbörlig varsamhet iakttoges vid organisationens utbyggande.

Huruvida förutsättningar kunde anses föreligga för inrättande av en central

verkstadsskola för Gotland torde få bero på prövning enligt samma

grunder, som borde tillämpas vid bedömning av behovet av verkstadsskolor

i andra län.

I likhet med verkstadsskoleutredningen och departementschefen anser

utskottet, att centrala verkstadsskolor och mera lokalt betonade dylika

skolor böra för att tjäna sina särskilda ändamål finnas jämsides med varandra

samt att de utan större olägenheter kunna av staten understödjas

efter olika grunder. Det torde, såsom departementschefen framhållit, böra

efter förhållandena i varje särskilt fall prövas, örn en central verkstadsskola

kan och bör förläggas med avdelningar på flera orter inom rekryteringsområdet.

En sålunda uppdelad verkstadsskola bör emellertid i lika mån

tillgodose ungdomen i alla kommuner i rekryteringsområdet. Angelägenheten

av att centrala verkstadsskolor inrättas med tillbörlig varsamhet vill

utskottet liksom departementschefen starkt understryka.

Beträffande huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna anser

utskottet, att övervägande skäl blivit anförda för att detsamma i regel

anförtros åt landstingen.

Skulle emellertid inom ett landstingsområde sådana förhållanden föreligga,

att landstinget icke vill påtaga sig uppgiften att driva en central verkstadsskola

i sin regi, medan däremot en primärkommun inom samma område

har ett permanent behov av en dylik skola och förklarar sig beredd

att med de skyldigheter och rättigheter, som skulle tillkomma landstinget

som huvudman, i dess ställe påtaga sig huvudmannaskapet, synas hinder

icke böra möta för Kungl. Maj:t att låta primärkommunen inträda som

huvudman, dock under förutsättning att den ifrågasatta skolan fyller enahanda

uppgifter som en central verkstadsskola inom landstingsområdet.

Inom ett och samma landstingsområde synes man tills vidare böra räkna

med att endast en dylik skola med primärkommun såsom huvudman bör

ifrågakomma.

Utskottet vill vidare framhålla betydelsen av att i sådana fall, där inom

ett landstingsområde kommer att förefinnas en central verkstadsskola med

en kapacitet, som lämpligen kan utnyttjas även av ett angränsande landstingsområde,

erforderligt samarbete mellan vederbörande landsting kommer

till stånd. På av departementschefen anförda skäl — därvid utskottet

särskilt beaktat de av departementschefen åberopade statsfinansiella synpunkterna

— biträder utskottet departementschefens förslag att städer,

som icke deltaga i landsting, icke i anslagshiinseende skola betraktas såsom

huvudmän för centrala verkstadsskolor. Utskottet ansluter sig liksom de
-

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

partementschefen till vad verkstadsskoleutredningen uttalat i fråga orri

statsbidrag till central verkstadsskola, om vilken landsting och primärkommun

förenat sig.

Vad angår antalet centrala verkstadsskolor delar utskottet departementschefens

i anslutning till verkstadsskoleutredningens förslag angivna uppfattning

att man tills vidare bör räkna med att högst en central verkstadsskola

inrättas inom varje landstingsområde, varvid frågan örn inrättande

av en central verkstadsskola för Gotland synes få bero på övervägande

enligt samma grunder, som böra tillämpas vid bedömande av behovet av

verkstadsskolor i andra län.

4. Vissa frågor rörande den enskilda centrala verkstadsskolans

organisation och drift.

Under denna rubrik har departementschefen behandlat vissa frågor,

vilka delvis icke ansetts vara av natur att behöva underställas riksdagens

prövning.

Frågan örn de enskilda verkstadsskolornas styrelse och förvaltning

har sålunda ansetts böra upptagas till behandling av Kungl. Majit

i samband med utfärdandet av närmare bestämmelser om skolornas verksamhet.

Frågan örn förläggningen av en central verkstadsskola borde

prövas för varje särskilt fall med beaktande av alla på frågan inverkande

faktorer. Huruvida i det särskilda fallet en central verkstadsskola skulle

kunna förläggas med avdelningar på flera orter borde jämväl få bero på

prövning från fall till fall. Departementschefen förutsatte, att vederbörande

primärkommun som regel skulle utan ersättning eller förbehåll och med full

äganderätt för skolanläggning upplåta tomt, som funnes kunna godkännas,

samt bekosta framdragandet av för skolanläggningen erforderliga ledningar

m. m.

Huvudmannen borde även svara för undervisningslokaler,

undervisningsmateriel och dylikt samt för elevbostäder.

Förläggning i elevinternat ansåges vara att förorda, därest icke särskilda

förhållanden talade för ett annat förläggningssätt.

Frågor beträffande centrala verkstadsskolors storlek

och valet av yrkesavdelningar borde bedömas med hänsyn

till förhållandena i varje särskilt fall och i nära samarbete mellan myndigheter

samt företag och organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad.

Frågan om utbildningstidens längd borde bedömas

med hänsyn till förhållandena inom varje yrke i huvudsaklig överensstämmelse

med av verkstadsskoleutredningen angivna riktlinjer.

Beträffande undervisningen framhålles såsom nödvändigt att

verkstadsskolorna beredas tillfälle att åtaga sig en säljbar produktion av

den omfattning, som krävdes för att undervisningen i skolorna skulle bli

effektiv. Däremot borde verkstadsskolorna under inga förhållanden anse

som sin uppgift att producera för produktionens egen skull, d. v. s. uteslutande

för att tillföra huvudmannen inkomster.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

21

Enligt departementschefens mening borde även beaktas, att mindre höggradigt

vanföra och sådana, som efter sjukdom fått sin arbetsförmåga

varaktigt nedsatt, bereddes möjlighet att i samma utsträckning som friska

vinna inträde vid central verkstadsskola i yrken, för vilkas utövande sjukdomen

eller lytet kunde antagas icke lägga hinder i vägen.

Beträffande elevernas intagningsålder förutsättes, att vederbörande

skall hava fullgjort fortsättningsskolplikt. Den lämpligaste intagningsåldern

har verkstadsskoleutredningen ansett vara 15—16 år. Över

23 år syntes elever icke under normala förhållanden böra vara vid intagningen,

enär möjligheterna torde vara begränsade för sådana elever såväl

att tillgodogöra sig undervisningen som att efter skoltidens slut erhålla

arbetsanställning.

Frågan om eventuella skolavgifter förutsättes av departementschefen

böra framdeles upptagas till närmare övervägande av Kungl. Majit.

Beträffande frågan örn lärarutbildning föreslås, att såsom villkor

för statsunderstöd till centrala verkstadsskolor skulle föreskrivas, att

vederbörande huvudman skulle vara skyldig underkasta sig de bestämmelser

i avseende å lärares utbildning vid skolan, som kunde bliva i vederbörlig

ordning föreskrivna. Frågan örn lärarutbildningens definitiva ordnande

borde upptagas till övervägande vid en senare tidpunkt.

Vad departementschefen i förevarande avseenden anfört och föreslagit

har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

5. Lärarpersonalen vid de centrala verkstadsskolorna.

Under denna rubrik har departementschefen behandlat frågorna örn

rektorers och övriga lärares kompetens, undervisningsskyldighet, löneställning

m. m.

Departementschefen har därvid till en början erinrat om att verkstadsskoleutredningens

förslag i avseende på dessa förhållanden avgavs under

år 1938. Beräkningen av lönebeloppens storlek hade sålunda skett med utgångspunkt

från en lönenivå, som då ansetts skälig. Med hänsyn till härefter

inträdd levnadskostnadsstegring, som medfört att på vissa jämförbara

löner och arvoden lönetillägg fått utgå, uppstode givetvis frågan,

huruvida de löner till rektorer och övriga lärare vid centrala verkstadsskolor,

som år 1938 ansetts skäliga, nu borde uppräknas. Såsom i ett senare

sammanhang komine att utvecklas, torde någon verkstadsskola

sannolikt icke börja sin verksamhet i egenskap av central verkstadsskola

förrän tidigast den 1 juli 1942. Huru levnadskostnadsnivån komme att

ställa sig vid denna tidpunkt vore givetvis ovisst. Med hänsyn härtill syntes

övervägande skäl tala för att i detta sammanhang vid bedömandet av

lönenivån för ifrågavarande rektorer och lärare utgå från den levnadskostnadsnivå,

som i huvudsak rått under år 1938 och tiden däromkring.

I den mån det sedermera kunde finnas skäligt och möjligt borde lönetillägg

kunna tillerkännas dem. Departementschefen ville erinra örn att ungefär

vid den tidpunkt, då verkstadsskoleutredningens nu ifrågavarande förslag

avgavs, bestämts en del arvoden, bland annat till timliirare vid vissa statliga

och kommunala undervisningsanstalter, samt lönerna till lärarperso
-

Vtskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

nalén vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. Dessa arvoden och

löner hade för budgetåret 1940/41 undergått reglering enligt grunder, som

angåves i en till 1940 års urtima riksdag avgiven proposition, nr 65, angående

reglering av vissa arvoden m. m. Frågan örn förhöjning med hänsyn

till stegrade levnadskostnader av lönerna till rektorer och lärare vid

centrala verkstadsskolor syntes för framtiden lämpligen kunna bedömas

ur samma synpunkter som motsvarande spörsmål beträffande de i nyssnämnda

proposition avsedda befattningshavarna.

Vid sitt bedömande av verkstadsskoleutredningens föreliggande förslag

till löner för rektorer och lärare vid centrala verkstadsskolor utginge departementschefen

från ovan angivna synpunkter.

a) Rektorerna.

Verkstadsskoleutredningen har icke funnit möjligt att i författningsväg

meddela detaljerade föreskrifter angående kompetensfordringar för rektorer

vid centrala verkstadsskolor. Rektor måste emellertid kunna leda skolan

icke blott i pedagogiskt och administrativt avseende utan även tekniskt

och ekonomiskt. Med hänsyn till de krav, som sålunda måste ställas på

rektorerna — vilka därjämte borde åläggas viss undervisningsskyldighet

—• hava de sakkunniga ansett, att en rektor vid central verkstadsskola,

som skulle åtnjuta årsavlöning, borde beredas i huvudsak samma lön som

slutlönen för en rektor vid praktisk mellanskola, vilken innehade ordinarie

lärartjänst vid skolan och vore adjunktskompetent.

Liksom vid mellanskolorna syntes rektorslönerna vid centrala verkstadsskolor

böra indelas i avlöningsgrupper. Inplaceringen i avlöningsgrupper

borde vara en fråga, vilken Kungl. Majit, i samband med verkstadsskolans

inrättande eller eljest vid behov av ändring, beslutade.

I anslutning till vad sålunda anförts har verkstadsskoleutredningen föreslagit,

att lönebeloppen i de olika avlöningsgrupperna för årsavlönad rektor

vid central verkstadsskola skulle bestämmas på sätt framgår av nedanstående

uppställning:

Avlöningsgrupp

Ort

s g r

upp

A

B

C

D

E

F

G

IV........

9,850

10,100

10,350

10,600

10,850

11,100

11,350

III........

10,300

10,550

10,800

11,050

11,300

11,550

11,800

II........

10,750

11,000

11,250

11,500

11,750

12,000

12,250

I........

11,200

11,450

11,700

11,950

12,200

12,450

12,700

De sakkunniga hava vidare framhållit, att en rektor vid verkstadsskola

av den storlek, de sakkunniga i samband med kostnadsberäkningarna räknat

med (omkring 10 yrkesavdelningar), därest icke särskilda förhållanden

förelåge, lämpligen kunde placeras i avlöningsgrupp III. Beloppen i avlöningsgruppen

I syntes böra komma till användning endast under alldeles

särskilda förhållanden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

23

Därest en verkstadsskola icke vore av den storlek, att rektorstjansten

ansåges böra inplaceras i någon av ovannämnda avlöningsgrupper, eller

där eljest skäl förelåge för att så icke skedde, torde avlöning till rektor

böra bestämmas att utgå i form av arvode och fastställas av Kungl. Majit.

Bleve lärare vid en verkstadsskola förordnad att samtidigt vara rektor vid

skolan, borde det särskilda arvodet i varje fall icke. fastställas högre än

att arvodet tillsammans med lärarlönen uppginge till högst det belopp,

rektor skulle uppburit, därest han åtnjutit avlöning enligt den av ovannämnda

avlöningsgrupper, i vilken han eljest skulle placerats..

Ifrågavarande rektorstjänster borde regleras i statens pensionsanstalt, så

att rektor, som befunnits lämplig för sin befattning, kunde beredas de

fastare anställningsförhållanden, en dylik reglering innebure.

De sakkunnigas förslag innebär, att rektorslönen skulle vid en central

verkstadsskola, tillhörande högsta respektive lägsta avlöningsgruppen, bestämmas

till belopp, som ungefärligen skulle motsvara lön (inklusive dyrtidstillägg

efter 14 procent och provisorisk avlöningsförstärkning) enligt 32

respektive 29 löneklassen i det för civila tjänstemän tidigare gällande

avlöningsreglementet.

Statskontoret har, under förutsättning att rektorsbefattningarna skulle

indelas i avlöningsgrupper, vilket statskontoret funnit vara tveksamt,

ifrågasatt, att lönen i den högsta gruppen skulle bestämmas till belopp,

motsvarande lönen i 29 löneklassen.

Departementschefen har för egen del funnit den av statskontoret förordade

löneställningen i huvudsak tillfyllest.

Erfarenheterna från de senare åren hade klart givit vid handen, att

mycket stora krav i olika hänseenden måste kunna ställas på rektor vid

en central verkstadsskola. Förutom vanliga skolledaregenskaper — däribland

lämplighet att handhava elevinternat — måste han kunna bedöma

ekonomiska och tekniska problem av betydande vikt, såsom rörande inköp,

underhåll och vård av för verkstadsskolan erforderlig, i stor utsträckning

dyrbar maskinutrustning och annan undervisningsmateriel. Han måste

vidare vara skickad att förestå försäljningen av skolans säljbara produktion.

Vid sin prövning av frågan hade departementschefen kommit till den

uppfattningen, att statskontorets förslag även ur de synpunkter, som nyss

angivits, erbjöde en tillfredsställande lönenivå, och departementschefen ansåge

sig därför böra ansluta sig till detta förslag. Härvid förutsatte .departementschefen,

att rektorstjänsterna i anslutning till de sakkunnigas

förslag skulle indelas i avlöningsgrupper, något som med hänsyn till de

skiftande betingelser, under vilka skolorna komme att arbeta, syntes vara

ur mångå synpunkter att förorda. Den av verkstadsskoleutredningen

ifrågasatta gruppindelningen gåve icke anledning till erinran. Avlöningen

till rektorerna i de tre lägre avlöningsgruppema borde i enlighet med de

av de sakkunniga tillämpade beräkningsgrunderna fixeras med utgångspunkt

från den löneställning, som enligt departementschefens förslag skulle

tillkomma rektor i den högsta gruppen. Det syntes icke möjligt eller ens

liimpligt att genomföra några automatiskt verkande grunder för gruppindelning

av rektorslönerna. Kungl. Majit torde böra äga befogenhet att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

meddela föreskrift om rektorsbefattnings placering i avlöningsgrupp, varvid

givetvis borde beaktas att, sedan de sakkunnigas förslag avgivits, två

nya ortsgrupper — H och I — tillkommit.

b) Övriga lärare.

Verkstadsskoleutredningen har beträffande kompetensfordringar

icke ansett sig böra föreslå särskilda författningsföreskrifter

utöver dem, som enligt yrkesskolstadgan i allmänhet gälla för lärare vid

yrkesundervisningsanstalter. De sakkunniga hava dock understrukit vikten

av att läraren i första hand äger en utomordentligt god yrkesskicklighet

och att han är en god arbetsledare.

Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet hava de

sakkunniga utgått ifrån, att undervisningen under varje vecka skulle pågå

48 timmar, varav i gymnastik under 3 timmar. Den återstående undervisningen,

tillhopa 45 veckotimmar, skulle fördelas å verkstadsarbete under

37 veckotimmar och teoriundervisning under 8 veckotimmar, dock att

teoriundervisningen skulle pågå under endast omkring 35 veckor. Under

återstående omkring 13 veckor av läsåret skulle verkstadsarbetet i stället

pågå under 45 veckotimmar.

Enligt de sakkunnigas förmenande hade man att räkna med att lärarnas

undervisning i avseende å de särskilda ämnena måste ordnas efter på varje

förläggningsort föreliggande förhållanden och därför även i fortsättningen

bleve mycket skiftande. För de centrala verkstadsskolornas del syntes sålunda

några särskilda föreskrifter i nu ifrågakomna avseenden icke — åtminstone

i avvaktan på verkliga erfarenheter — böra utfärdas.

Beträffande lönerna hava de sakkunniga erinrat om det nära sambandet

mellan frågan örn löneställningen för lärarna vid de blivande centrala

verkstadsskolorna och spörsmålet om lärarlönerna vid övriga kommunala

yrkesundervisningsanstalter. En enhetlig reglering av lönerna för

lärarpersonalen vid samtliga kommunala verkstadsskolor vore av behovet

påkallad men kunde enligt de sakkunnigas uppfattning icke ske, innan frågan

om lärarutbildningen för yrkesundervisningen letts fram till sin lösning.

Den lönebestämning, som nu måste företagas, borde för den skull anses

såsom provisorisk.

Intill dess erfarenhet vunnits borde vederbörande huvudman äga rätt

att inom viss kostnadsram själv bestämma storleken av grundlönerna till

lärarna samt förekommande timlärararvoden vid ifrågavarande skolor. Å

grundlöner borde i vissa fall beräknas ålderstillägg.

De sakkunniga hava ansett, att en lärare vid central verkstadsskola, som

fullgör hela undervisningen i yrkesarbete i en yrkesavdelning samt därjämte

fem (av de åtta) veckotimmarnas undervisning i teoriämnen, skall

ur lönesynpunkt anses hava »full tjänstgöring» samt härför som regel åtnjuta

en lön i huvudsak motsvarande löneförmånerna enligt 16 lönegraden

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83. 25

i då gällande avlöningsreglemente. Lönebeloppen framgå av nedanstående

tablå:

Ortsgrupp

Lön

Ortsgrupp

Lön

A...................

4,300

V...................

5,050

B...................

4,450

G...................

5,200

C...................

4,600

H...................

5,350

D...................

4,750

I...................

5,500

E...................

4,900

De sakkunniga hava emellertid uttryckligen velat understryka, att den

sålunda framlagda löneberäkningen avsetts endast för verkligt kvalificerade

lärare.

Skulle på grund av särskilda förhållanden tillfälligtvis antagas en lärarkraft,

som icke helt fyllde måttet, borde en motsvarande lägre lönesättning

tillämpas, oavsett att därigenom maximistatsbidraget för avlöningsändamål

icke utnyttjades. I undantagsfall kunde det befinnas nödvändigt

eller lämpligt att medgiva en högre lön för att såsom yrkeslärare förvärva

eller behålla någon alldeles särskilt högkvalificerad yrkesman. Om i något

enstaka fall fråga härom skulle uppkomma, torde denna givetvis böra underställas

prövning och avgörande av Kungl. Maj:t.

Beträffande lärartjänsters reglering hava de sakkunniga utgått

från att, i den mån vederbörande huvudman funne så motiverat, lärare

kunde beredas den fastare anställning, som följde därav, att anställningsvillkoren

bestämdes genom särskild reglering på sätt i gällande reglemente

för statens pensionsanstalt vore föreskrivet.

I fråga om ålderstillägg, till vilkas bestridande staten skulle bidraga,

borde sådana enligt de sakkunnigas förmenande förekomma endast

vid reglerade tjänster. De sakkunniga hava ansett, att dylika ålderstillägg

borde utgå efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring under de villkor och förutsättningar

i övrigt, som bestämdes i regleringen med tillämpning av gällande

praxis på området. Ålderstillägg syntes böra uppgå till ett belopp, motsvarande

högst 8 procent av grundlönen, dock högst 400 kronor, i den mån

vederbörande huvudman icke beslutade att tilläggen skulle uppgå till

högre belopp. I sådant fall borde huvudmannen hava att utan bidrag av

statsmedel gälda merkostnaden härför.

Skolöverstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag.

Statskontoret har funnit den föreslagna lönen för en lärare med »full

tjänstgöring» väl högt beräknad. Till jämförelse åberopades löneplaceringen

vid statens provningsanstalt av en verkmästare i 12 och en förste verkmästare

i 15 lönegraden. Statskontoret föresloge, att lönekostnadsbeloppet

för varje dyrort nedsattes med 250 kronor, vilket belopp ungefär motsvarade

skillnaden mellan lönerna enligt 15 och 10 löneklasserna. Mod hänsyn

till den provisoriska naturen av förslaget i fråga örn lärarlöner avstyrkte

statskontoret, att ifrågavarande befattningshavare i detta sammanhang

bereddes delaktighet i statens pensionsanstalt. Tillräckliga skäl torde icke

heller föreligga att nu taga ställning till frågan örn ålderstillägg åt lärare.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Svenska yrkesskoljöreningen har gjort gällande, att erfarenheterna från

existerande verkstadsskolor givit vid handen, att för såväl elever som lärare

en undervisning av 45 veckotimmar under 48 veckor för år vore för

lång. Lärarna borde vidare erhålla en något högre löneställning än den

föreslagna.

Departementschefen har för egen del yttrat:

Departementschefen anslöte sig till vad de sakkunniga anfört och föreslagit

i fråga örn kompetensfordringar för lärare. Beträffande antalet veckotimmar

och undervisningstidens längd för år hade de sakkunniga vid sina

beräkningar utgått från i dessa avseenden gällande förhållanden vid verkstadsskolorna

för arbetslös ungdom. För att en lärare i löneavseende skulle

anses hava »full tjänstgöring» skulle dock icke fordras, att han fullgjorde

ali förekommande teoriundervisning i en yrkesavdelning. Förutom undervisningen

i yrkesämnen — 37 veckotimmar under omkring 35 veckor och

45 veckotimmar under återstoden av arbetsåret — skulle sålunda härför

fordras, att han bestrede 5 av de 8 veckotimmarna teoriundervisning.

Återstående teoriundervisning samt gymnastikundervisningen skulle bestridas

i annan ordning. Gentemot de sakkunnigas nu ifrågavarande utgångspunkt

för löneberäkningarna har av vissa organisationer framhållits,

att den angivna undervisningsskyldigheten såväl för vecka som för år

vore för hög.

Till sistnämnda spörsmål ansåge departementschefen sig icke nu behöva

taga definitiv ställning. Departementschefen ansåge dock, att de sakkunnigas

utgångspunkt kunde godtagas vid lönekostnadernas beräknande. Jämkningar

i lärarnas undervisningsskyldighet torde, om så med hänsyn till yrkesutbildningens

ändamålsenliga anordnande skulle befinnas nödvändigt,

framdeles kunna vidtagas. Kungl. Majit torde böra äga befogenhet att

meddela de föreskrifter härom, som må befinnas påkallade.

Som de sakkunniga framhållit, hade det varit önskvärt, att en enhetlig

lönereglering för lärarpersonalen vid samtliga kommunala verkstadsskolor

kunnat komma till stånd i nu föreliggande sammanhang. Enligt de sakkunnigas

uppfattning kunde detta emellertid icke ske, innan frågan om

lärarutbildningen blivit löst. Först därefter skulle det kunna bli möjligt

att fastställa enhetliga kompetensföreskrifter utan vilka en generell lösning

av lönefrågan icke vore möjlig. Den lönesättning, som nu måste företagas

för lärarna vid centrala verkstadsskolor, borde sålunda erhålla provisorisk

karaktär. Departementschefen anslöte sig till dessa uttalanden.

De sakkunniga hade vidare förordat, att en lärare med »full tjänstgöring»

skulle åtnjuta lön, i huvudsak motsvarande lönen till en statlig

civil befattningshavare i 16 lönegraden enligt det vid tiden för förslagets

avgivande gällande avlöningsreglemente för nämnda tjänstemän. I förhållande

till begynnelselönen i nämnda lönegrad enligt nu gällande civila

avlöningsreglemente innebure de sakkunnigas förslag en något lägre löneställning

för verkstadsskollärarna än för statliga tjänstemän i sagda lönegrad.

Departementschefen funne emellertid trots detta de sakkunnigas

förslag godtagbart. Dessa löner borde emellertid, såsom de sakkunniga

framhållit, beräknas endast för verkligt kvalificerade lärare. Departementschefen

anslöte sig till vad de sakkunniga och statskontoret anfört i fråga

örn lägre lön och sänkt statsbidrag för lärare, som icke ansåges fylla nämn
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

27

da krav. I likhet med verkstadsskoleutredningen ansåge departementschefen,

att möjlighet till reglering av ifrågavarande lärartjänster i statens

pensionsanstalt, borde såsom fallet vore i fråga om yrkesundervisningsaiistalter

i allmänhet, förefinnas. Staten syntes jämväl böra bidraga till ålderstillägg

åt lärarna på sätt utredningen föreslagit.

Därest i något fall huvudmannen anställde lärare, som med hänsyn till

sina kvalifikationer borde hava högre lön än som medgåves enligt ovan

angivna grunder, syntes huvudmannen själv — åtminstone tills vidare i

avvaktan på närmare erfarenheter — böra vidkännas kostnaden härför.

Departementschefen anslöte sig sålunda på denna punkt till statskontorets

förslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne departementschefen sig kunna

biträda de sakkunnigas förslag om beräknande av lönekostnaderna för

en yrkesavdelning. Kungl. Majit torde böra äga utfärda de föreskrifter i

ämnet, som befunnes erforderliga.

Till stöd för det i motionerna 1:185 och II: 249 framställda

yrkandet har anförts bland annat:

Vid verkstadsskolorna vore undervisningen i viss utsträckning delad i

dels praktiskt arbete och dels enbart teoretiska lektioner. De teoretiska

lektionerna skulle förekomma med 8 veckotimmar under 35 veckor av året.

Vid skolorna för arbetslös ungdom beräknades viss del av lönen för sådan

teoriundervisning. Lärare, som på grund av tillgång till mera teoretiskt

utbildad personal eller av andra organisatoriska skäl ej förordnades att meddela

sådan undervisning, stannade då i en ytterst låg löneställning. Det

syntes rimligt, att statsbidrag till lärare, som fullgjorde undervisning under

42—45 veckotimmar, utginge efter 18 lönegraden och bidrag till lärare, som

endast fullgjorde 37—45 veckotimmar, efter 16 lönegraden.

Emot departementschefens förslag i fråga örn lönesättningen för lärarpersonalen

vid de centrala verkstadsskolorna har utskottet intet att erinra.

Utskottet ställer sig alltså avvisande till det i motionerna 1:185 och

II: 249 framställda yrkandet. Beträffande kompetensfordringar för lärare

och lärarnas undervisningsskyldighet biträder utskottet departementschefens

i nämnda avseenden gjorda uttalanden. I likhet med departementschefen

anser utskottet vidare, att möjlighet bör förefinnas till reglering av

ifrågavarande lärartjänster i statens pensionsanstalt. Staten synes jämväl

på sätt departementschefen föreslagit böra bidraga till ålderstillägg åt

lärarna.

Vad departementschefen i förevarande sammanhang i övrigt anfört och

föreslagit har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

6. Kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande och drift

samt statsbidrag därtill.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att det icke vore möjligt att

verkställa ens någotsånär tillförlitliga, beräkningar av genomsnittskostnaderna

för en central verkstadsskola. Kostnaderna i det särskilda fallet

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

vöre i alltför hög grad beroende av sådana faktorer som skolans storlek,

valet av yrkesavdelningar m. m.

Såsom utgångspunkt vid beräkningarna hava de sakkunniga tagit en

verkstadsskola, omfattande följande tio yrkesavdelningar, nämligen två avdelningar

för metallarbetare (32 elever), en avdelning för automobilmekaniker

(15 elever), en avdelning för smeder (15 elever), en avdelning för värmeoch

sanitetsmontörer (15 elever), två avdelningar för snickare (30 elever),

en avdelning för murare (15 elever), en avdelning för elektriker (16 elever)

och en avdelning för tapetserare (15 elever). Elevantalet i skolan skulle

sålunda utgöra 153.

Under framhållande att de sakkunniga icke därmed tagit ställning vare

sig till frågan örn den lämpligaste storleken av en verkstadsskola eller till de

yrken, som borde vara representerade i skolan, hava de sakkunniga understrukit,

att dylika frågor måste prövas från fall till fall. De sakkunniga hade

emellertid för att över^ huvud komma fram till några beräkningar varit

nödsakade att utgå ifrån en tänkt central verkstadsskola av viss storlek

och med vissa yrken företrädda.

Kostnadsberäkningar rörande den sålunda tänkta centrala verkstadsskolan

hava de sakkunniga sammanfattat sålunda:

Engångskostnader:

för undervisningen .......................... kronor 691,000

» elevinternat för 100 elever................. » 391,000

Summa engångskostnader kronor 1,082,000

Årliga kostnader för driften:

för undervisningen .......................... kronor 129,500

» elevinternat för 100 elever (netto)............ » 11,500

Summa årliga kostnader kronor 1^1,000

Departementschefen, som biträtt de allmänna principerna i verkstadsskoleutredningens

förslag, enligt vilket huvuddelen av kostnaderna för utbildningsverksamheten

bestrides av staten, har ansett sig kunna lägga de

sakkunnigas beräkningar till grund för behandlingen av frågan om statsbidrag

till centrala verkstadsskolor. I detta hänseende

har departementschefen förordat i huvudsak följande grunder för statsbidragets

utgående:

a) engångskostnader.

Staten skulle bidraga med

V2 av kostnaderna för anskaffande av undervisningslokaler samt lokaler

för administration m. m. (beräknade till cirka 500,000 kronor),

9/io av kostnaderna för stadigvarande undervisningsmateriel, såsom

maskiner, verktyg m. m. (beräknade till cirka 160,000 kronor),

högst V2 av kostnaderna för inventarier och inredning (beräknade till

cirka 31,000 kronor).

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

29

b) årliga kostnader.

Staten skulle bidraga med

hela kostnaden för löner åt rektor och övriga lärare (beräknad till cirka

73,000 kronor vid skola med 10 yrkesavdelningar),

8/10 av kostnaden för nyanskaffning av maskiner (beräknad till cirka

7,500 kronor),

70 kronor för elev och år såsom bidrag till underhåll och förbrukning av

undervisningsmateriel m. m., dock att i intet fall statsbidraget skulle överstiga

de verkliga kostnaderna, (de senare beräknade till 85 kronor för elev

och år),

10 kronor för elev och år såsom bidrag till kostnader för sjukvård för

eleverna och hela kostnaden för olycksfallsförsäkring av eleverna,

100 kronor för elev och år såsom bidrag till övriga årliga kostnader (administration

m. m.), vilka kostnader beräknas till omkring 28,500 kronor,

d. v. s. cirka 185 kronor för elev och år.

c) kostnader för elevinterna t.

Staten skulle bidraga med

% av engångskostnaden för anordnande av elevinternat; engångskostnaden

beräknas till 391,000 kronor för internat för 100 elever. De årliga kostnaderna

skulle vederbörande huvudman svara för.

De framlagda, approximativt uppskattade genomsnittskostnaderna för en

central verkstadsskola och de angivna grunderna för statsbidrag hava icke

givit utskottet anledning till erinran. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten

av att tillbörlig sparsamhet och försiktighet iakttages vid skolornas

planläggande i syfte att i största möjliga mån hålla kostnaderna

nere. De kontrollmöjligheter, som beträffande de centrala verkstadsskolorna

enligt departementschefens förslag skulle ligga i den statliga ledningens

hand, synas böra utnyttjas icke minst för tillvaratagande av de av det

allmänna i dessa skolor nedlagda betydande ekonomiska intressena.

7. Vissa frågor i samband med inrättandet av en central

verkstadsskola.

Verkstadsskoleutredningen har understrukit, att upprättandet och driften

av en verkstadsskola icke ensamt berodde av vederbörande huvudmans

verksamhet. Fastmer borde verkstadsskolan utgöra resultatet av ett fortlöpande

nära samarbete mellan huvudmannen, den centrala statliga ledningen

för yrkesskolväsendet samt representanter för näringsliv och arbetsmarknad.

I den mån ett dylikt samarbete icke kunde åvägabringas syntes

inrättandet eller det fortsatta utbyggandet av en verkstadsskola icke böra

forceras fram.

Med denna utgångspunkt vore det klart, att de slutliga besluten om

inrättandet av en central verkstadsskola måste föregås av en grundlig plan
-

Vtskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

läggning och förberedelse. Behovet av utökade försörjningsmöjligheter för

ungdomen borde vara, så långt möjligt, klarlagt liksom oek den planerade

verkstadsskolans yrkesinriktning, lokalfrågor och dylikt. Nödigt beaktande

måste ock hava givits spörsmålen om behovet av ytterligare yrkesutbildad

arbetskraft inom de yrkesområden, skolan beräknades avse, samt om undervisningens

effektiva ordnande, elevernas framtida anställningsförhållanden

och annat. I den mån undervisningen skulle bedrivas genom frambringandet

av saluvärdiga alster eller genom att skolan i egenskap av entreprenör åtoge

sig arbeten i öppna marknaden, borde sålunda förutsättningarna hava undersökts

för dylika alsters avsättning samt för erhållandet av entreprenader.

Dylika utredningar måste främst ske i samråd med näringslivets och

arbetsmarknadens organisationer och representanter samt med den centrala

statliga ledningen för yrkesutbildningen. I den mån förhandlingar kunde

anses påkallade med de centrala organisationerna på näringslivets och arbetsmarknadens

områden borde i särskild grad den centrala yrkesskolledningen

ägna uppmärksamhet däråt.

Den plan, som sålunda borde framläggas för statsmyndigheterna, borde,

framhålla de sakkunniga vidare, vara så fullständig som möjligt.

Enligt verkstadsskoleutredningens förslag borde vidare en redan befintlig

yrkesundervisningsanstalt — under förutsättning att den prövades lämplig

därför och i övrigt fyllde de föreskrivna fordringarna — kunna erkännas

som en central verkstadsskola.

Verkstadsskoleutredningen har vidare utgått från att prövningen av

väckta förslag om inrättande av centrala verkstadsskolor skulle i sista hand

ankomma på Kungl. Maj:t. Prövningen borde kunna innefatta, att Kungl.

Maj:t godkänner den framlagda planen samt, under förutsättning att

skolan upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med densamma, medgiver,

att statsunderstöd må utgå till skolans upprättande och drift enligt

de grunder härför, som må komma att stadgas för centrala verkstadsskolor.

De sakkunniga hava vidare förutsatt, att engångsanslag till en central verkstadsskola

skulle beviljas av Kungl. Maj:t under det att de årliga anslagen

till skolans drift skulle anvisas av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.

Slutligen hava de sakkunniga ansett, att statsbidrag icke borde utgå för

kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans

erkännande som central verkstadsskola, eller över huvud för anläggningar,

som icke på förhand varit föremål för vederbörande statsmyndighets

prövning.

Departementschefen har för egen del anfört:

Departementschefen hade intet att erinra mot de sakkunnigas uttalanden

i fråga om de utredningar m. m., som skulle föregå inrättandet av en central

verkstadsskola. Även en befintlig yrkesundervisningsanstalt syntes

under de av de sakkunniga angivna förutsättningarna böra kunna godkännas

såsom central verkstadsskola. Den slutliga prövningen av frågan

örn en central verkstadsskolas inrättande torde, såsom utredningen före
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

31

slagit, böra ankomma på Kungl. Majit. I de förslag beträffande anslag till

centrala verkstadsskolor, som torde komma att årligen framläggas för riksdagen,

torde vid anslagsberäkningen hänsyn böra tagas till dels redan inrättade

centrala verkstadsskolor och dels central verkstadsskola, som beräknades

kunna bli godkänd och komma i verksamhet under det budgetår,

anslaget avsåge.

Departementschefen instämde jämväl i de synpunkter i fråga om anslagstilldelningen,

som de sakkunniga i detta sammanhang framfört.

De sakkunniga hade slutligen ansett, att statsbidrag icke borde utgå för

kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans

erkännande som central verkstadsskola. De sakkunnigas ställningstagande

härutinnan hade mött gensagor från vissa håll.

För egen del utginge departementschefen ifrån att de sakkunnigas förslag

i förevarande avseende i huvudsak grundade sig på det övervägandet, att

staten genom statsbidragen till engångskostnader avsåge att befrämja en

utökning av yrkesutbildningsmöjligheterna och att staten ur denna synpunkt

icke hade anledning att i samma grad understödja åtgärder, som

redan vidtagits. Denna uppfattning ansåge departementschefen sig böra i

princip biträda. Möjligen kunde det dock leda till alltför hårda konsekvenser,

särskilt i samband med arbetslöshetsskolornas omorganisation till centrala

verkstadsskolor, därest principen tillämpades helt utan undantag. I

vissa fall kunde måhända statsbidrag såsom ersättning för redan nedlagda

kostnader befinnas skäligt. Prövningen av vidtagna åtgärders ändamålsenlighet

ur de synpunkter, som här komme i fråga, borde emellertid ske med

återhållsamhet. Departementschefen funne övervägande skäl tala för att

framställningar om statsbidrag i nu föreliggande fall underställdes riksdagen

i samband med den årliga beräkningen av anslag till understöd åt de

centrala verkstadsskolorna. Såsom av handlingarna i ärendet framginge,

förelåge ett sådant fall i Västerbottens län, där i Vännäs av landstinget

uppförts en verkstadsbyggnad, som eventuellt kunde komma att tagas i

anspråk för central verkstadsskola i detta län.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att den slutliga prövningen

av frågan om en central verkstadsskolas inrättande bör ankomma

på Kungl. Majit. Utskottet biträder jämväl vad departementschefen anfört

i fråga om anslagstilldelningen och statsbidrag till bestridande av kostnader,

som huvudmannen nedlagt på byggnader och dylikt före skolans erkännande

som central verkstadsskola.

8. Elevstipendier m. ni.

a) Stipendier.

Enligt gällande grunder utgå stipendier åt medellösa och mindre bemedlade

elever vid folkhögskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter och

yrkesundervisningsanstalter som regel efter tre behovsgrader. Stipendiebeloppet

i tredje behovsgraden utgör för närvarande högst 45 kronor, i

andra högst 25 kronor och i första behovsgraden högst 15 kronor, allt för

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

månad räknat. I stipendieförfattningarna äro angivna vissa grunder för

bestämmande av behovsgraden. Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom

hava stipendier jämlikt riksdagens bemyndigande kunnat tilldelas elever

med högre belopp än som eljest varit möjligt enligt gällande författningar.

Stipendierna hava sålunda utgått med ett upp till 60 kronor för elev och

månad förhöjt belopp.

I detta sammanhang har erinrats om stipendiefrågans läge beträffande

de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, 1939 års lagtima riksdag beslöt

(se propositionen nr 109, sid. 119 ffoch riksdagens skrivelse nr 230), att

stipendiebeloppen vid lantmanna- och lanthushållsskolor i de tre behovsgraderna

skulle från och med budgetåret 1940/41 utgöra 60, 40 och 20

kronor. Även vid lantbruksskolor skulle en förhöjning av stipendiebeloppen

samtidigt äga rum. Med hänsyn till det ändrade statsfinansiella läget

beslöt emellertid 1940 års lagtima riksdag på förslag av Kungl. Maj:t

(se nionde huvudtiteln sid. 73, och riksdagens skrivelse nr 9), att med genomförandet

av riksdagsbeslutet om höjning av dessa stipendier skulle tills

vidare anstå.

Verkstadsskoleutredningen har förordat, att stipendier av statsmedel till

behövande elever vid verkstadsskolor måtte få utgå med följande belopp

för månad räknat, nämligen

till elever i första årskurs: med högst 50 kronor till elev av tredje behovsgraden,

med högst 30 kronor till elev av andra behovsgraden och med högst

20 kronor till elev av första behovsgraden samt

till elever i andra och högre årskurs i yrkesavdelning, som omfattade

minst 45 veckors undervisning om året: med högst 55 kronor till elev av

tredje behovsgraden, med högst 35 kronor till elev av andra behovsgraden

och med högst 25 kronor till elev av första behovsgraden.

Vidare hava de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke enahanda grunder

borde tillämpas jämväl i fråga om stipendier vid övriga hithörande läroanstalter

såsom andra yrkesundervisningsanstalter, folkhögskolor m. fl.

Kostnaderna för stipendier åt elever vid varje central verkstadsskola av

den storlek, de sakkunniga i det föregående räknat med, hava de sakkunniga

beräknat till omkring 50,000 kronor för år.

Enligt de sakkunnigas mening borde den innebörd, som tidigare givits

åt begreppen obemedlad och mindre bemedlad elev, samt de hittills tillämpade

grunderna för stipendieberäkningen för elever, vilka vore bosatta i

sina hem eller dagligen reste mellan hemmen och verkstadsskolan eller intoge

någon måltid i skolan, äga tillämpning jämväl vid de centrala verkstadsskolorna.

De sakkunniga föresloge sålunda icke några särbestämmelser

i detta avseende för nämnda verkstadsskolors del. Emellertid borde av

de anslagsgivande myndigheterna eftersträvas, att enhetliga principer tilllämpades

i fråga örn inplacering i behovsgrader av elever vid samtliga hit
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

33

hörande läroanstalter, d. v. s. folkhögskolor, yrkesundervisningsanstalter

och lägre lantbruksundervisningsanstalter. Det förhållandet, att stipendieärendena

handlades inom olika verk eller olika avdelningar i ett och samma

verk, borde icke medföra, att olika principer tillämpades.

Hittills hade man vid behandlingen av frågor rörande stipendiegrunder

haft att utgå från att med vissa undantag vederbörande kurser varit relativt

korta, som regel högst ett läsår. För de centrala verkstadsskolornas del hade

man att som regel räkna med tvååriga kurser. Den omständigheten, att

man som regel hittills räknat med ganska kortvariga kurser, hade påverkat

besluten örn stipendiegrunder. En elevs kostnader under en kortare kurs

bleve relativt lägre än under en längre. Särskilt om kurstiden utsträcktes

upp till två år eller längre, måste eleven räkna med att under kurstiden i

mera väsentlig grad förnya sin utrustning m. m. Det vore vidare mycket

lättare att inskränka sina behov för några månader än för två eller flera år.

Även andra omständigheter bidroge till en relativ fördyring av omkostnaderna

under en längre tids skolvistelse.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts förordade de sakkunniga,

att vid tvåårig eller längre kurstid stipendier från och med andra läsåret

skulle kunna utgå med i förhållande till första läsåret något förhöjda

belopp. Förutsättningen härför skulle vara, att vid prövningen i det enskilda

fallet konstaterades, att ett verkligt behov av höjt stipendium förelåge.

Flertalet myndigheter och organisationer hava icke särskilt yttrat sig

rörande stipendiefrågan. Skolöverstyrelsen har direkt tillstyrkt de sakkunnigas

förslag. Statskontoret har ansett, att stipendier åt elever vid centrala

verkstadsskolor borde utgå efter samma grunder, som nu gälla vid övriga

yrkesundervisningsanstalter. Kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund hava särskilt framhållit vikten av

kontroll över och viss restriktivvitet i stipendietilldelningen. Arbetsgivareföreningen

och industriförbundet hava därvid ifrågasatt, huruvida icke

en del av kostnaden för stipendierna borde drabba elevs hemkommun.

Departementschefen har för egen del anfört:

Till de av de sakkunniga framförda allmänna principerna beträffande

stipendieberäkning kunde departementschefen lämna sin anslutning. En

höjning av stipendienivån i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle

emellertid — då i så fall de stipendier, som utginge till elever vid vissa

andra läroanstalter, torde böra höjas — medföra avsevärda konsekvenser.

Departementschefen vore icke nu beredd att förorda en sådan höjning av

den allmänna stipendienivån utan tillstyrkte, att stipendier åt elever vid

blivande centrala verkstadsskolor skulle utgå enligt samma grunder som

vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Skulle läget på arbetsmarknaden

bli sådant, att vid frågans bedömande arbetslöshetssynpunkter borde tillmätas

avgörande betydelse, torde frågan få upptagas till förnyad omprövning.

Icke heller till frågan örn förhöjt stipendium till elev i andra årskurs

ansåge departementschefen sig böra nu taga slutlig ställning. I anslutning

till de av kommerskollegium, arbetsgivareföreningen och industriförbundet

framförda synpunkterna ville departementschefen framhålla, att den skärpta

Bihang till riksdagens protokoll ID/fl. 6 sami. Nr 83—8/f. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

behovsprövning, som på sätt framginge av årets åttonde huvudtitel (sid.

306 f.) tillämpades för innevarande budgetår vid prövning av ansökningar

om anslag till stipendier vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning,

borde iakttagas jämväl vid fördelningen av stipendiemedel

till centrala verkstadsskolor.

Departementschefen utginge ifrån att, i den utsträckning så visade sig

påkallat, huvudmannen för den centrala verkstadsskolan och elevs hemkommun

skulle bidraga till kostnaderna för elevens vistelse vid skolan. I

det föregående hade departementschefen tillstyrkt statsunderstöd till skolorna

efter så förmånliga grunder, att det icke syntes orimligt att i stället

kräva, att huvudmannen i nu ifrågavarande hänseende påtoge sig vissa

ökade kostnader. Örn hemkommunerna efter prövning i varje särskilt fall

lämnade bidrag till vissa elever, tillgodosåges därmed de synpunkter, åt

vilka kommerskollegium och industriförbundet givit uttryck, på ett enligt

departementschefens mening lyckligt sätt.

Såsom av det föregående framgår, har i vissa motioner yrkats, att stipendierna

åt elever vid de centrala verkstadsskolorna skulle utgå efter 60, 40

respektive 20 kronor för månad. Detta yrkande har framförts i motionerna

1:189 och 11:254 samt 11:247, varvid dock förutsatts, att beslutet om

nämnda förmånligare stipendiegrunder skulle träda i kraft först vid den

tidpunkt, då ovannämnda beslut örn dylika stipendiegrunder vid den lägre

lantbruksundervisningen komme att träda i kraft.

I motionen 11: 251 har yrkats, att stipendiebeloppen för månad — utan

förutnämnda uppskov — i första årskursen måtte bestämmas till respektive

60, 40 och 20 kronor samt med 5 kronors förhöjning efter det första

läsårets förlopp vid tvåårig eller längre kurs.

Till stöd för nämnda, i motionerna I: 189 och II: 254 framförda förslag

har anförts:

Av den debatt, som föregått beslutet av 1939 års lagtima riksdag örn

stipendier vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, finge man det

intrycket, att riksdagen redan år 1939 varit av den uppfattningen, att lantbruksundervisningen

borde betraktas som en renodlad yrkesutbildning, och

att de olika yrkesskolorna i anslags- och andra hänseenden borde jämställas.

Vad som beslöts beträffande stipendierna till elever inom lantbruksundervisningen

borde sålunda komma att gälla även andra yrkesutbildningsanstalter.

Med anledning härav hade man väntat, att den nu framlagda

propositionen örn centrala verkstadsskolor skulle hava ställt de vid

dessa skolor utgående elevstipendierna i paritet med dem som enligt beslut

vid riksdagen 1939 skulle utgå till elever inom lantbruksundervisningen. Så

hade emellertid icke skett. Starka skäl syntes tala för att principerna för

stipendierna till elever vid centrala verkstadsskolor fastställdes samtidigt

med beslutet örn skolornas organisation m. m. och på det sätt, som skett

vid 1939 års lagtima riksdag angående stipendier till elever inom den lägre

lantbruksundervisningen. Att man på grund av statsfinansiella skäl måhända

tvingades dröja med beslutets ikraftträdande syntes ej böra utgöra

hinder för att nu fatta principbeslut.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

35

b) Arbetspremier m. m.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att i den mån medel därför

funnes tillgängliga, arbetspremier (flitpenningar) borde tilldelas elever efter

vissa grunder för att användas såsom bidrag till bestridande av de kostnader

för eleven, som icke täckas av beviljat stipendium.

Vidare hava de sakkunniga uttalat, att några obligatoriska bidrag icke

under normala förhållanden borde ifrågakomma från elevernas hemkommuner.

Däremot borde det ligga i vederbörande skollednings intresse att söka

animera kommuner, enskilda personer och organisationer att lämna understöd

och bidrag till skolornas olika utgiftsändamål.

Departementschefen har — under hänvisning till vad av honioim anförts

i samband med frågan om stipendier — instämt i vad de sakkunniga här

anfört beträffande bidrag från kommuner m. fl. Till de sakkunnigas förslag

rörande flitpenningar har departementschefen i detta sammanhang icke ansett

sig behöva taga ställning.

Vad elevstipendierna beträffar anser utskottet det principiellt riktigt, att

samma grunder här komma i tillämpning som de, vilka gälla med avseende

å stipendiebeloppen vid lantmanna- och lanthushållsskolor. Dessa belopp

fastställdes av 1939 års lagtima riksdag för de tre särskilda behovsgraderna

till respektive 60, 40 och 20 kronor. Emellertid har — såsom i det föregående

erinrats — 1940 års lagtima riksdag beslutit, att med genomförandet

av 1939 års nämnda riksdagsbeslut tills vidare skulle anstå. Med hänsyn

härtill biträder utskottet departementschefens förslag, att stipendier åt elever

vid blivande centrala verkstadsskolor tills vidare må utgå enligt samma

grunder, som vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Utskottet förutsätter

dock, att vid den tidpunkt, då det statsfinansiella läget medgiver att 1939

års riksdagsbeslut sättes i kraft, stipendierna vid de centrala verkstadsskolorna

samtidigt bringas i nivå med stipendierna vid lantmanna- och lanthushållsskolor.

I samband därmed bör enligt utskottets mening även till

prövning upptagas frågan örn förhöjt stipendium till elev i andra och högre

årskurs. Skulle emellertid dessförinnan läget på arbetsmarknaden bliva

sådant, att vid stipendiefrågans bedömande arbetslöshetssynpunkter anses

böra tillmätas avgörande betydelse, torde, såsom departementschefen förutsatt,

spörsmålet om stipendiebeloppens avvägning vid de centrala verkstadsskolorna

böra upptagas till särskild omprövning. Med vad utskottet

sålunda anfört torde motionerna I: 189 och II: 254 — så vitt nu är i fråga

— samt II: 247 och II: 251 få anses besvarade.

Emot vad departementschefen i förevarande sammanhang i övrigt anfört

och föreslagit har utskottet icke funnit något att erinra.

Utskottet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

II. Yrkesutbildningen under

arbetslöshetstider.

1. Omorganisation av de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom till centrala verkstadsskolor.

I fråga om arbetslöshetsskolornas omorganisation till centrala verkstadsskolor

har verkstadsskoleutredningen — som i detta sammanhang utgått

från att dylika skolor skulle komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse

med vad de sakkunniga föreslagit — uttalat, att förstnämnda verkstadsskolor

borde, i den mån förutsättningar befunnes föreligga för en omorganisation

till centrala verkstadsskolor, snarast möjligt underkastas en

dylik organisationsändring. Övriga arbetslöshetsskolor åter borde, i den

mån de speciella förhållanden upphörde, som föranlett deras tillkomst, avvecklas

eller eventuellt organiseras såsom vanliga kommunala verkstadsskolor.

I den mån. en omorganisation till central verkstadsskola prövades böra ske

hava de sakkunniga ansett, att genomförandet därav kunde ske tidigast från

den 1 juli året efter det, varunder riksdagen fattat beslut om inrättande

av centrala verkstadsskolor. Förutom detta riksdagsbeslut erfordrades nämligen

beslut av den blivande huvudmannen m. fl.

Övriga arbetslöshetsskolor borde antingen nedläggas eller förändras till

lokala verkstadsskolor från den tidpunkt, de speciella förhållanden upphört,

som föranlett skolornas tillkomst. Statsunderstöd till sistnämnda skolor

borde utgå enligt hittills tillämpade grunder, intill dess desamma nedlades

eller omändrades till lokala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen har på anförda skäl icke ansett sin uppgift

vara att ens beträffande arbetslöshetsskolorna avge definitiva förslag till

omorganisation till centrala verkstadsskolor. De sakkunniga hava i stället

förordat, att vederbörande landsting och andra kommunala myndigheter

skulle lämnas tillfälle att för sin del taga ställning till de olika skolorna

i så god tid, att Kungl. Maj:ts beslut rörande skolornas fortsatta tillvaro

kunde föreligga före utgången av den tid, från vilken omorganisationen avsåges

ske.

Departementschefen har anfört huvudsakligen följande:

Mot verkstadsskoleutredningens allmänna uttalanden angående omorganisation

av verkstadsskolor för arbetslös ungdom till centrala verkstadsskolor

funne departementschefen icke anledning till erinran. Vid prövning

av frågan om arbetslöshetsskolas godkännande såsom central verkstadsskola

syntes principiellt samma synpunkter böra anläggas som då fråga bleve

örn godkännande av förslag till ny skolanläggning. Vederbörande landsting

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

37

syntes sålunda böra stå såsom huvudman; kraven på lokalers kvalitet, skolans

belägenhet och dylikt borde vara i huvudsak desamma som eljest.

Departementschefen vore emellertid medveten om att vissa avvikelser från

de principer, som skolat tillämpas för en helt ny skolanläggning, kunde vara

av förhållandena påkallade med hänsyn till att fråga vore om redan gjorda

och i drift varande anläggningar. Skälig hänsyn borde givetvis tågås till

förhållanden av dylik speciell art. Frågor härom torde av Kungl. Majit böra

prövas och avgöras i varje särskilt fall. Departementschefen ville dock särskilt

understryka att, därest verksamheten vid vissa av de nuvarande arbetslöshetsskolorna

avsåges att även under normala förhållanden över huvud

upprätthållas eller bedrivas i samma omfattning som för närvarande, ett

samarbete mellan flera län eller landstingsområden syntes nödvändigt.

Enligt departementschefens mening borde slutlig ställning till de nuvarande

arbetslöshetsskolornas framtida organisation tagas först sedan vederbörande

landsting och primärkommuner bereus tillfälle yttra sig. Sedan

riksdagens beslut angående centrala verkstadsskolor fattats, torde kommunernas

yttranden kunna föreligga i så god tid, att beslut av Kungl. Majit

om omorganisation av vissa arbetslöshetsskolor till centrala verkstadsskolor

torde kunna medhinnas före den 1 juli 1942, från vilken dag sålunda organisationsändringen

skulle kunna träda i kraft. Anslag till centrala verkstadsskolor

skulle vid sådant förhållande icke erfordras för budgetåret

1941/42.

Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden på arbetsmarknaden syntes

övervägande skäl tala för att för närvarande sådan arbetslöshetsskola, som

icke avsåges bli central verkstadsskola, likväl tills vidare icke nedlades. Av

arbetslöshetsskäl hade i detta sammanhang länsstyrelsen i Göteborg förordat,

att samtliga tre arbetslöshetsskolor i länet tills vidare skulle bibehållas

efter i huvudsak nuvarande system både beträffande huvudmannaskap

och i fråga om statsbidrag. Utan att nu taga ställning till detta förslag

ville departementschefen uttala, att frågan härom borde av landstingsmyndigheterna

i samråd med de nuvarande huvudmännen övervägas. Departementschefen

ville dock ifrågasätta, örn icke de av honom i det föregående

förordade statsbidragsgrunderna borde från den 1 juli 1942 göras tillämpliga

även på sådan verkstadsskola för arbetslös ungdom, som icke. organiserades

som central verkstadsskola. Avlöningar till rektor och övriga lärare

vid dessa skolor borde i varje fall icke bestämmas enligt förmånligare grunder

än vid motsvarande centrala verkstadsskolor. Till dessa och övriga hithörande

frågor torde Kungl. Majit framdeles böra taga ställning. Departementschefen

ville här allenast ytterligare framhålla, att han icke funne sig

kunna tillstyrka en särställning för den centrala verkstadsskoleorganisationen

i Norrbottens län. De i övrigt från olika håll i detta sammanhang

framställda önskemålen torde få övervägas vid beslut framdeles örn inrättande

av centrala verkstadsskolor.

T motionen II: 250 har, som förut nämnts, yrkats, att riksdagen måtte

uttala att, när särskilda skäl kunde åberopas härför, verkstadsskola för

arbetslös ungdom, som icke omedelbart eller lämpligen kunde omvandlas till

central verkstadsskola, tills vidare skulle få bibehållas som lokal verkstadsskola

med statsbidrag enligt de förmånligare grunder som för närvarande

s. 38 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

38 Statsutskottets utlåtande Nr 83.

gällde för verkstadsskola för arbetslös ungdom. Till stöd härför har bland

annat anförts:

Länsstyrelsen i Västerbottens län hade framhållit, att tre verkstadsskolor

borde upprättas i länet, en i södra och en i norra kustdelen samt en i lappmarken,

där bristen på yrkeskunskap vore särskilt framträdande. Enligt

länsstyrelsens mening talade starka skäl för att en central yrkesskola inrättades

i Byske.

Även enligt motionärens mening förelåge sådana säregna förhållanden i

Västerbottens län — och jämväl i Norrbottens län — att en central verkstadsskola

i vartdera länet ej kunde fylla behovet. De väldiga avstånden

försvårade för eleverna vistelse vid verkstadsskola om blott en länsskola

funnes. Den långt drivna jorddelningen och därmed svårigheten att ge den

hastigt växande befolkningen sysselsättning vid jordbruk anvisade vägen

för de unga att ägna sig åt hantverk och andra yrken än jordbruket. Även

vöre bristen på hantverkare och yrkesmän i dessa län synnerligen stor.

En central verkstadsskola för Västerbottens län torde hava sin givna

plats i södra länsdelen där en större verkstadsskola redan vöre under upprättande.

En andra central verkstadsskola borde förläggas i norra länsdelen.

Lämpligt torde vara att södra delen av Norrbottens landstingsområde

finge sända elever till denna skola. De båda landstingen skulle i så fall

inleda samarbete i fråga örn denna skola. De båda till ytinnehållet mycket

stora nordligaste länen skulle på så sätt erhålla 3 centrala verkstadsskolor.

Det vore knappast möjligt att under de närmaste åren Västerbottens

landsting kunde, på grund av ekonomiska skäl, gå in för startandet av

två centrala verkstadsskolor. Först efter ett antal år kunde detta önskemål

förverkligas. Under de närmaste åren och i väntan på vidare utveckling

med förutsättning till ökning av antalet centrala verkstadsskolor i de

två nordligaste landstingsområdena syntes verkstadsskolan i Byske, en kommun

med kvardröjande arbetslöshet, böra bibehållas i sin nuvarande form

eventuellt anordnad såsom lokal verkstadsskola under kommunalt huvudmannaskap

men med bibehållande av nuvarande statsbidragsgrunder.

Utskottet anser sig böra biträda vad departementschefen anfört i fråga

örn arbetslöshetsskolas godkännande såsom central verkstadsskola. Vad

arbetslöshetsskolorna beträffar har departementschefen i övrigt ansett, att

slutlig ställning till deras framtida organisation bör tagas först sedan vederbörande

landsting och primärkommuner beretts tillfälle yttra sig. Departementschefen

har vidare ansett övervägande skäl tala för att för närvarande

sådan arbetslöshetsskola, som icke avses bliva omorganiserad till central

verkstadsskola, likväl tills vidare icke nedlägges. Med hänsyn till det ovissa

läget på arbetsmarknaden synes detta även utskottet välbetänkt. I likhet

med departementschefen finner utskottet det kunna ifrågasättas, att de för

central verkstadsskola angivna statsbidragsgrunderna böra göras tillämpliga

även på sådan verkstadsskola för arbetslös ungdom, som icke organiseras

som central verkstadsskola. Till denna fråga torde Kungl. Majit

framdeles böra taga ställning och därvid jämväl äga pröva det i motionen

II: 250 berörda spörsmålet. Med vad sålunda anförts torde motionen II: 250

få anses besvarad.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

39

Departementschefen har framhållit, att anslag till centrala verkstadsskolor

icke erfordras för budgetåret 1941/42. Upprättande av centrala verkstadsskolor

antingen genom omorganisation av vissa arbetslöshetsskolor

eller genom anordnande av helt nya verkstadsskolor kan påräknas tidigast

från och med den 1 juli 1942. För budgetåret 1942/43 torde man alltså

hava att räkna med utgifter för ifrågavarande ändamål.

2. Det framtida ordnandet av yrkesutbildningen under

arbetslöshetstider.

Under en rubrik av denna lydelse har departementschefen i korthet berört

verkstadsskoleutredningens förslag rörande de speciella yrkesutbildningsproblemen

under tider av ungdomsarbetslöshet och de särskilda åtgärder,

som därunder borde vidtagas. De sakkunniga hava bland annat

ifrågasatt, att därest en central verkstadsskola under arbetslöshetstider

provisoriskt ansåges böra utvidgas, vissa av de med en dylik utvidgning

förenade kostnaderna helt skulle bestridas av statsmedel. Departementschefen

har icke ansett nödvändigt att i detta sammanhang taga närmare

ställning till de sakkunnigas förslag. Departementschefen föresloge blott,

att såsom särskilt villkor för statsbidrag till centrala verkstadsskolor stadgades,

att huvudmannen ställde sig till efterrättelse de föreskrifter i nu

ifrågavarande och andra avseenden, som Kungl. Majit kunde finna skäl

meddela, exempelvis i fråga om mottagande av elever från andra landstingsområden.

Utskottet har här icke funnit anledning till annat uttalande, än att utskottet

i likhet med departementschefen anser, att som särskilt villkor för

statsbidrag till centrala verkstadsskolor bör stadgas, att huvudmannen

ställer sig till efterrättelse de föreskrifter Kungl. Majit kan finna skäl meddela,

exempelvis i fråga om mottagande av elever från andra landstingsområden.

III. Hemställan.

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört hemställer

utskottet,

a) att riksdagen må i anledning av Kungl. Majits ifrågavarande

förslag besluta, att till verkstadsskola, som upprättas

av landsting eller förening av dylika eller av landsting

i förening med stad, vilken icke deltager i landsting,

eller av primärkommun inom landstingsområde samt av

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

Kungl. Maj:t erkännes som central verkstadsskola, må utgå

statsbidrag enligt grunder, som Kungl. Majit äger fastställa

i huvudsaklig överensstämmelse med vad av föredragande

departementschefen i statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för den 14 februari 1941 föreslagits;

b) att motionerna I: 189 och II: 254 samt II: 247, II:

250 och II: 251 må anses besvarade med vad utskottet i

det föregående anfört;

c) att motionerna I: 185 och II: 249 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 april 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar

Olsson, Per Gustafsson, Pauli, Bernhard Nilsson, Heiding, Sven Larsson, Carlström, Karl Andersson,

Berntson och Emil Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,

Andersson i Prästbol, Danielsson, Persson i Falla, Persson i Tidaholm, Holmdahl, Andersson i

Södergård, Mårtensson, Wallentheim och Viklund.

Reservationer:

1) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 1. Inledning av herrar

Emil Petersson och Danielsson;

2) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 3. Verkstadsskoleväsendets

yttre organisation, av herr Törnkvist, som ansett, att utskottets

yttrande å sid. 19 och 20 bort erhålla följande lydelse:

»I likhet ----starkt understryka.

Beträffande huvudmannaskapet---åt landstingen.

Skulle emellertid —---sin regi, medan däremot en primärkommun

inom samma område förklarar sig beredd att med---bör ifråga
komma.

Utskottet vill ----förenat sig.

Vad angår--* — andra län»;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 83.

41

3) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 5. Lärarpersonalen

vid de centrala verkstadsskolorna, av herr Törnkvist, som ansett, att utskottet

bort i anledning av motionerna I: 185 och II: 249, förorda, att lön

till lärare vid central verkstadsskola skall utgå efter i civila avlöningsreglementet

intagen löneplan och att statsbidrag till lärare vid central

verkstadsskola skall utgå efter 16 lönegraden;

4) vid avdelning I. Centrala verkstadsskolor, kap. 8. Elevstipendier

m. m. av herrar Karl Andersson och Mårtensson.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 83—84.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten