Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av rikdagens dr 1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941.

1942-06-12 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1942:174, Utlåtande i anledning av rikdagens dr 1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

1

Nr 174.

Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1942 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av rikdagens dr 1941 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni

1941.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1941 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och

inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid

att följa den ordning som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

l:o) Vissa iakttagelser angående arvoden till övervakare över villkorligt

dömda. Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna anfört vissa synpunkter

i fråga om arvoden till övervakare över villkorligt dömda (Del I,

sid. 3—11).

Revisorerna hava meddelat, att de verkställt en undersökning rörande omständigheterna

i vissa fall, då övervakningsarvode utgått. Vissa av de vid undersökningen

framkomna uppgifterna hava sammanställts i en i revisionsberättelsen

intagen tabell. I anslutning till tabellen hava revisorerna anfört

bland annat följande.

Av tabellen framgår till en början, att övervakning i många fall ej kommit

till stånd, emedan den dömde icke varit anträffbar för övervakaren.

Övervakarna hava i vissa fall vidtagit åtgärder för att uppnå förbindelse med

den dömde men synas i andra fall icke hava vidtagit någon åtgärd för att

nå honom. Av tabellen framgår vidare, att det ej sällan inträffar, att övervakningen

efter att hava pågått längre eller kortare tid avbrytes till följd av

alf den dömde intages å statlig anstalt, skyddshem, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt

eller sinnessjukhus och kvarblir där under hela den återstående

prövotiden. Vissa övervakare hava i sådana fall fortsatt övervakningen,

It i hant/ lill riksdagens protokoll 1942. G sami. Nr 174.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

varvid de antingen sökt kontakt med anstaltsledningen eller den dömdes anhöriga

eller helt enkelt utgått från att den dömde under anstaltsvistelsen erhåller

behörig tillsyn utan något övervakarens åtgörande. Andra övervakare

åter hava ansett sig böra hos vårdnadsdomstolen hemställa om entledigande,

varvid det förekommit, att domstolen förordnat befattningshavare vid anstalten

till övervakare. I de fall, då den dömde efter nytt brott förklarats

straffri samt intagits å sinnessjukavdelning inom fångvården eller å sinnessjukhus,

hava vissa domstolar i samband med straffriförklarandet förordnat

örn övervakningens upphörande medan andra låtit övervakningen fortgå.

Av publikationen »Meddelanden från fångvårdsstyrelsens sociala avdelning»

framgår, att övervakare ej sällan underlåtit att i övervakningsboken

göra noggranna anteckningar örn allt av vikt, som rörer övervakningen. I

åtskilliga fall saknas anteckningar av övervakaren.

Ej sällan förekommer, att övervakningsböcker insändas först lång tid efter

övervakningens upphörande.

Revisorerna hava härtill knutit följande allmänna uttalande.

Enligt revisorernas mening bör övervakningsarvode icke utgå för tid, varunder

övervakning ej fullgjorts, antingen detta berott på att den dömde

undandragit sig övervakningen eller på att han intagits på sinnessjukhus eller

annan anstalt. Även örn övervakningsarvodet utgår med blygsamt belopp,

kan det icke anses rimligt att som enda prestation av övervakaren kräva

att han verkställer föreskrivna anteckningar och insänder vederbörliga rapporter,

utan härför bör av denne fordras en personlig insats till den dömdes

stöd.

Det synes också revisorerna, som örn den år 1939 antagna lagen om villkorlig

dom innan den träder i kraft borde fullständigas med en föreskrift att

domstol i de fall, då den dömde intages å sinnessjukhus eller anstalt, som

avses i den sociala vårdlagstiftningen, skall förordna om övervakningens

upphörande. Då vederbörande vid sinnessjukhuset eller anstalten hava att

under den dömdes anstaltsvistelse å tjänstens vägnar ansvara för hans vård,

saknas enligt revisorernas uppfattning skäl för att i dylika fall till anstaltens

föreståndare eller någon dess befattningshavare utbetala övervakningsarvode.

Härtill kommer, att dessa anstalter i fråga örn eftervård hava sina egna regler,

vilka kunna tänkas kollidera med den villkorliga domens system för

eftervård, därest den ursprungligen förordnade övervakaren tillätes kvarstå.

Örn anstalten under förberedelserna till utskrivningen finner, att övervakare

i fortsättningen skulle erfordras, bör vederbörande domstol äga på anmälan

av anstalten förordna, att övervakningen skall återupptagas.

Då insändandet av övervakningsboken måste anses utgöra en del av övervakningsuppdraget

och ett försenat insändande medför olägenheter ur skilda

synpunkter, anse revisorerna att särskilda bestämmelser om preskription

av fordran på övervakningsarvode böra införas för de fall, då övervakaren

ej avlämnat övervakningsboken inom skälig tid. Därvid torde 24 § allmänna

resereglementet kunna tjäna som förebild.

För att öka möjligheterna till kontroll över att förutsättningarna för att

övervakningsarvodet skall utgå verkligen hava uppfyllts, synes det slutligen

som om utbetalningarna av övervakningsarvoden borde centraliseras till

fångvårdsstyrelsen, som ju har att leda övervakningsarbetet. En sådan anordning

torde vara önskvärd icke minst med hänsyn till behovet av att minska

länsstyrelsernas arbetsbörda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

3

Yttranden hava avgivits av fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Örebro län (Del II,

sid. 1—7).

Utskottet ansluter sig till vad revisorerna under förevarande paragraf

anfört. Sålunda anser utskottet, att den nuvarande organisationen av övervakningen

över villkorligt dömda icke är fullt tillfredsställande. Goda skäl

synas utskottet tala för att utbetalningen av övervakningsarvodena, vilka

skäligen böra utgå endast för tid, varunder övervakning verkligen fullgjorts,

centraliseras till fångvårdsstyrelsen, som har att leda övervakningsarbetet.

Revisorernas förslag om införande av viss preskriptionstid för

fordran på övervakningsarvode synes även hava fog för sig.

Då utskottet har anledning förutsätta, att fångvårdsstyrelsen har sin

uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål, vill utskottet nu allenast

vad i ärendet förekommit för riksdagen

- omförmäla.

2:o) Statsverkets kostnader för fri rättegång i vissa skadeståndsmål. Under

justitiedepartementet, § 2, hava revisorerna till behandling upptagit

frågan om en begränsning av statsverkets utgifter för den fria rättegången

(Del I, sid. 11—14).

Beträffande detta ärende har utskottet redan i sitt utlåtande nr 2 (punkt

28) yttrat sig, varom utskottet velat här

erinra.

3:o) Medelsanvändningen vid försvarsväsendet. Under försvarsdepartementet,

§ 3, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn de militära

myndigheternas dispositioner och medelsförvaltning (Del I, sid. 15 och

16).

Revisorerna hava erinrat därom, att 1940 års revisorer berört frågan örn

medelsanvändningen vid försvarsväsendet samt därvid framställt vissa anmärkningar.

Revisorerna hava meddelat, att de vid besök vid olika militära förläggningsplatser

genom granskning av räkenskapsmaterialet och genom inhämtande

av upplysningar i särskilda fall erhållit en allmän överblick över förhållandena

inom förevarande område.

Härefter hava revisorerna anfört följande.

Vid sina besök hava revisorerna i vissa avseenden observerat enligt revisorernas

mening icke tillfredsställande förhållanden och hava funnit anledning

att i sin berättelse göra vissa påpekanden, därvid revisorerna även

behandlat vissa frågor rörande de inkallades sociala förmåner. Revisorerna

Utskottet.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

Utskottet.

hava även konstaterat, att statens krisrevison genom snabba ingripanden

under senare tiden kunnat åstadkomma rättelse, där sådan befunnits påkallad,

och att genom att erforderlig inom det civila verksamhetsområdet

befintlig teknisk och ekonomisk sakkunskap ställts till de militära myndigheternas

förfogande en bättre planläggning i ekonomiskt hänseende kunnat

åstadkommas. o

Ehuru sålunda åtskilliga organisatoriska förbättringar genom såväl militära

som andra myndigheters försorg vidtagits och genom ingripanden,

som i uppmärksammade särskilda fall ägt rum, tidigare förekommande

missförhållanden kunnat rättas, giva de militära myndigheternas dispositioner

och medelsförvaltning allt fortfarande anledning till erinringar i

vissa hänseenden. Revisorerna bortse härvid icke från de svårigheter, som

förelegat för de ifrågavarande myndigheterna, då dessa haft att snabbt avgöra

frågor av betydande ekonomisk räckvidd, men vilja likväl framhålla,

att bristande samarbete dem emellan och otillfredsställande planläggning

av de anbefallda arbetsuppgifterna i åtskilliga fall lett till, att anslag, som

ställts till förfogande, väsentligt överskridits utan att därför det ursprungligen

förutsatta resultatet kunnat uppnås. Det av föregående års revisorer

gjorda påpekandet om bristande samarbete mellan försvarsväsendets olika

grenar inbördes äger enligt revisorernas mening alltjämt berättigande, även

örn numera, sedan förhållandena stabiliserats och erfarenhet vunnits, en

fortgående förbättring härutinnan kunnat iakttagas.

Mot de militära myndigheterna kan sålunda i vissa hänseenden kritik

riktas beträffande den ekonomiska förvaltningen. Revisorerna vilja emellertid

framhålla, att det betydande och i mångå hänseenden framgangsrika

organisationsarbete, som nedlagts inom förevarande verksamhetsområde,

redan nu medfört väsentliga fördelar och åstadkommit ett bättre utnyttjande

av de medel, som ställts till förfogande, än som var fallet vid kriséns

början. Med hänsyn till storleken av de medel, som under nuvarande förhållanden

tagas i anspråk för försvarsändamål, och på grund av den begränsning

av anslagen för andra ändamål som därför mäste iakttagas, tinna

revisorerna det emellertid angeläget, att även ifråga örn försvarsmedlens

användning all den sparsamhet och ekonomiska beräkning tillampas, som

är förenlig med de anbefallda uppgifternas behöriga lösande.

Vad revisorerna under förevarande paragraf framhållit, har utskottet funnit

vara av den allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga. Under försvarsdepartementet,

§ 6, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande

dröjsmål med utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga (Del

I; sid. 24—26).

Värnpliktig, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt, ar enligt

gällande bestämmelser berättigad att — förutom krigslön och. i förekommande

fall familjebidrag — på statens bekostnad åtnjuta sjukvård för

kroppsskada, som inträffat under eller föranletts av krigstjänstgöring. Under

kroppsskada inbegripes varje slag av sjukdom eller skada. Har den värn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

5

pliktige på grund av kroppsskada varit sjukskriven i tre månader skall han

omedelbart hemförlovas men må ej utan eget medgivande hemförlovas dessförinnan.

Sedan hemförlovning på grund av kroppsskada ägt rum, är den

värnpliktige berättigad att enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen

under sjukdomstiden åtnjuta erforderlig läkarvård jämte läkemedel

samt sjukpenning m. m. Härtill kommer i förekommande fall familjebidrag.

Har kroppsskada under militärtjänstgöring uppkommit, som medfört eller

skäligen kan antagas medföra påföljd som föranleder ersättning enligt gällande

bestämmelser, skall vederbörande militära befälhavare, personalchef

eller militärläkare om skadan ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om

skadan, skall anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan örn ersättning

icke blivit gjord, besluta örn de åtgärder, som för den skadades vård må

vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall utgivas.

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund av

under militärtjänstgöring ådragna kroppsskador hemförlovats, i ett flertal

fall — på grund av att riksförsäkringsanstalten dröjt med meddelande av

beslut i ersättningsfrågan — råkat i ekonomiska svårigheter. Efter att hava

anfört några exempel härå hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Genom de ifrågavarande ersättningsreglerna har man velat sörja för att

den som under militärtjänstgöring drabbats av kroppsskada — varmed såsom

förut nämnts förstås varje slag av sjukdom eller skada — erhåller

såväl nödig vård som erforderliga medel för nödtorftig försörjning för sig

och sin familj.

Av vad ovan anförts framgår, att riksförsäkringsanstaltens handläggning

av dessa ärenden tagit lång tid i anspråk. Revisorerna, som väl äro medvetna

om att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda i fråga om militära ersättningsärenden

under nu rådande förhållanden mångdubblats, vilja emellertid framhålla,

att de värnpliktiga, såsom framgår av den förebragta utredningen i

ärendet, på grund av den långa tid som förflutit innan riksförsäkringsanstalten

meddelat beslut i ersättningsärendet, försatts i ekonomiska svårigheter.

Med hänsyn härtill vilja revisorerna framhålla betydelsen av att ifrågavarande

ärenden handläggas i sådan ordning, att de ersättningsberättigade

utan dröjsmål erhålla dem tillkommande ersättning.

Förklaring har avgivits av riksförsäkringsanstalten (Del II, sid. 11 och

12).

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund'' av

under militärtjänstgöringen ådragna kroppsskador hemförlovats, råkat i ekonomiska

svårigheter till följd av riksförsäkringsanstaltens dröjsmål med meddelande

av beslut i ersättningsfrågan. Den närmaste anledningen till detta

dröjsmål torde vara att söka främst däri, att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda

vad angår militärersättningsärendena till följd av den förstärkta försvarsberedskapen

avsevärt ökats.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 174

Med hänsyn till angelägenheten av att de ersättningsberättigade utan större

tidsutdräkt erhålla dem tillkommande ersättningar anser utskottet omedelbara

åtgärder vara påkallade för avhjälpande av de av revisorerna anmärkta bristerna

med avseende å handläggningen av dessa ärenden. Därvid synes utskottet

böra uppmärksammas icke blott frågan om formen för arbetet i riksförsäkringsanstalten

utan även förhållanden utom detta ämbetsverk, vilka kunna

verka fördröjande på processen i riksförsäkringsanstalten.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville vidtaga omedelbara åtgärder i syfte att påskynda

handläggningen av frågor rörande utbetalning av sjukpenning

m. m. till värnpliktiga.

5:o) Samordnandet av civila och militära intressen i fråga om sjukhus på

Gotland. Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan rörande samarbetet mellan civila och militära intressen

i fråga om sjukhus på Gotland (Del I, sid. 26—28).

Revisorerna hava meddelat, att sedan 1940 års militära byggnadsutredning

anmodats avgiva yttrande i anledning av medelsframställningar beträffande

vissa sjukhusbyggnader på Gotland, utredningen under hänvisning till att

en allmän plan borde uppläggas för ett slutligt ordnande av frågan örn sjukvårdsplatser

för försvarsväsendets olika truppförband och formationer på

Gotland hemställt, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt utredningen att

i samråd med cheferna för armén, marinen och flygvapnet snarast möjligt

utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag jämte kostnadsberäkning

å sjukhuslokaler utöver redan befintliga för olika truppförband och formationer

på Gotland. Denna framställning bifölls av Kungl. Majit den 25

april 1940. Utredningen har genom underdånig skrivelse den 21 juli 1941

framlagt plan för militära sjukhusbyggnader på Gotland.

Representanter för utredningen jämte representanter för cheferna för

armén och marinen samt medicinalstyrelsen besökte den 20 och 21 maj 1941

de olika militära sjukhusinrättningarna på Gotland. Vid besöket avhandlades

hithörande frågor med dåvarande landshövdingen, vilken framförde vissa

önskemål sammanfallande med den civila befolkningens intressen i samband

med dessa frågor, och med militärbefälhavaren, vilken då bereddes tillfälle

att framföra sina synpunkter i ämnet och ävenledes sedermera delgivits utredningens

yttrande och förslag.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligga inom Gotlands läns landsting

planer på att, om den ekonomiska frågan kan ordnas på ett tillfredsställande

sätt, antingen kring det nuvarande lasarettet i Visby som kärna utbygga ett

centrallasarett för länet eller ock nybygga ett centrallasarett i närheten av

Visby. Om ett visst antal för den militära krigssjukvården erforderliga platser

utöver dem, som redan finnas i det nuvarande beredskapssjukhuset i

Visby, kunde beredas i anslutning till det planerade centrallasarettet, exem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

7

pelvis i baracker att användas för militär sjukvård under krig, kunde detta

enligt vad som framhållits i 1940 års militära byggnadsutrednings ovanberörda

plan, vara till fördel för både de civila och de militära myndigheterna.

Jämväl denna fråga behandlades vid ovannämnda överläggning mellan utredningen

och dåvarande landshövdingen. Även landshövdingen framhöll

härvid de fördelar, som kunde vinnas för tillgodoseende av såväl den militära

som civila sjukvården på Gotland genom ett samarbete av antytt slag.

Landshövdingen påpekade de icke oväsentliga ekonomiska fördelarna härav.

Frågan är emellertid enligt 1940 års militära byggnadsordning bland

annat beroende av de militära anvisningar, överbefälhavaren äger att lämna.

Utredningen har i sin plan framhållit, att ett närmare ingående härå skulle

föranleda betydande utredningsarbete i samarbete med representanter för

landstinget med flera. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra

avgiva något förslag i frågan utan har endast framhållit, att en eventuell

prövning borde ske i annat sammanhang.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna vilja framhålla betydelsen av att det samarbete mellan vederbörande

civila och militära myndigheter i fråga om planläggningen av sjukvården

på Gotland, som i viss mån inletts, fullföljes i samband med Gotlands

läns landstings blivande beslut om anordnande av ett centrallasarett för

länet. Med hänsyn till Gotlands isolerade läge synes det vara av stor betydelse,

att man vid planläggningen av detta lasarett tager hänsyn till behovet

av att i största möjliga utsträckning kunna meddela specialvård inom olika

sjukvårdsområden. Revisorerna förutsätta, att vid det åsyftade samarbetet

hänsyn tages jämväl till det ökade vårdbehov, vartill 1941 års försvarsutrednings

förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgöringstid m. m.

kan föranleda.

I detta sammanhang bör jämväl beaktas möjligheten att för den civila

sjukvårdens behov i fredstid utnyttja förefintliga krigssjukhus på Gotland.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen

(Del II, sid. 13—15). Medicinalstyrelsen har erinrat örn sin

skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1939 angående statsbidrag till viss

utbyggnad av lasarettet i Visby m. m. Av nämnda skrivelse framgår, att medicinalstyrelsen

föreslagit, att ett samgående i stor utsträckning mellan civil

och militär sjukvård skulle anordnas på Gotland. Detta styrelsens förslag har

emellertid, fortsätter styrelsen, icke vunnit anslutning från varken landstinget

därstädes eller de militära myndigheterna, varför styrelsen för närvarande

icke ser någon möjlighet till frågans lösning i enlighet med de av statsrevisorerna

angivna riktlinjerna.

Utskottet delar den av 1940 års statsrevisorer uttalade uppfattningen örn

vikten av att allvarliga ansträngningar göras för att skapa ett för hela landets

sjukvårdsberedskap önskvärt ytterligare utvidgat samarbete mellan statliga

myndigheter, landsting och kommuner samt frivilliga organisationer.

Kraven på vårt lands allmänna sjukvårdsberedskap och den tillgängliga sjukvårdspersonalens

mest ändamålsenliga utnyttjande ävensom nödvändigheten

av kostnadernas begränsning skulle härigenom bäst tillgodoses.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

Vad nu närmast beträffar planläggningen av sjukvården på Gotland hava

revisorerna under förevarande paragraf framhållit angelägenheten av att ett

samordnande sker mellan vederbörande civila och militära myndigheter i

samband med Gotlands läns landstings blivande beslut om anordnande av

ett centrallasarett för länet. Då såsom i ärendet upplysts vissa divergenser

härvidlag synas föreligga mellan landstinget och de militära myndigheterna,

finner sig utskottet, med hänsyn till betydelsen av att denna fråga löses på

ett tillfredsställande sätt, böra föreslå, att ärendet underställes Kungl. Maj:ts

prövning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte taga under övervägande frågan örn samordnandet

av de civila och militära intressena beträffande

sjukhus på Gotland.

6:o) Användning inom marinen av tullverkets kustbevakningspersonal

m. m. Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan om beredande av utvidgade arbetsuppgifter för tullverkets

kustbevakning (Del I, sid. 28—33).

I skrivelse den 12 november 1940 hemställde generaltullstyrelsen, att Kungl.

Majit måtte förordna om verkställande av utredning rörande utvidgade

arbetsuppgifter för tullverkets kustbevakning vid krig eller krigsfara eller

eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Anledningen

härtill var att arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakningspersonal icke

vore tillräckliga för att bereda personalen full sysselsättning. Sedan utredning

genom särskilt tillsatta sakkunniga verkställts och detta spörsmål varit

föremål för riksdagens prövning, utfärdade Kungl. Majit den 20 juni 1941

författningar i ämnet (nr 497 och 498). Enligt dessa författningar skall vid

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tullverkets kustbevakning från

och med den dag och i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer stå till marinens

förfogande och ingå i marinens krigspolis.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att undersöka, i vad mån

bestämmelserna i berörda författningar för krigspolisen vid marinen satts i

tillämpning och sålunda medfört utvidgade arbetsuppgifter för tullverkets

kustbevakning.

Enligt vad som inhämtats har, framhålla revisorerna, den i ifrågavarande

författningar reglerade organisationen ännu icke trätt i tillämpning. Organisationen

i fråga är därjämte icke fullständigt genomförd. Sålunda hava vederbörande

marindistriktschefer ännu icke utsett marinpolischefer. I anledning

härav är frågan om möjligheterna att bereda personalen vid tullverkets

kustbevakning utvidgade arbetsuppgifter alltjämt olöst.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har personalen vid tullverkets

kustbevakning hittills icke — såsom avsetts — tagits i anspråk för arbets
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

9

uppgifter inom marinens krigspolis. En väsentlig orsak härtill synes vara, att

den avsedda organisationen icke blivit helt genomförd, närmast beroende

därpå, att det varit förenat med svårigheter att besätta befattningarna såsom

marinpolischefer. Med hänsyn därtill att såsom kompetensvillkor för erhållande

av sådan befattning uppställts juridisk utbildning, har det visat sig

omöjligt att på erbjudna villkor erhålla lämpliga personer till dessa befattningar.

Med beaktande av de arbetsuppgifter, som åligga marinpolischefer, vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida kravet på juridisk utbildning för innehavare

av ifrågavarande befattningar bör under alla förhållanden vidhållas.

Erinras må, att enligt nämnda av chefen för marinen utfärdade bestämmelser

för krigspolistjänsten vid marinen skall till marinpolischef om möjligt

utses juridiskt utbildad person. Ur effektivitetssynpunkt synes det revisorerna

önskvärt, att de med dessa befattningar förenade göromålen bestridas

av tjänstemän tillhörande tullverkets kustbevakning, förslagsvis av kustdistriktschefer.

Genom den nu ifrågasatta föreningen av befattningar kan givetvis

en besparing i statsverkets utgifter för ändamålet ernås.

Revisorerna vilja slutligen särskilt framhålla olämpligheten av att personal

och båtar tillhörande tullverkets kustbevakning i den omfattning som

varit fallet fått ligga overksamma, under det att personal och förhyrda båtar

tillhörande sjövärnskåren tagits i anspråk för sådana uppgifter — bland

annat sjöfartskontrollen — som enligt revisorernas mening lika väl kunnat

utföras av kustbevakningspersonalen.

Revisorerna anse, att åtgärder snarast böra vidtagas för vinnande av ändring

i nu berörda hänseende.

Förklaringar hava avgivits av chefen för marinen och generaltullstyrelsen

(Del II, sid. 15—18).

Chefen för marinen har framhållit såsom oundgängligt, alt på marinpolischef

uppställes kravet på förtrogenhet med uppgifter av polisiär karaktär. Då

dylik personal emellertid icke har kunnat anskaffas bland krigsmaktens

personal, har underdånig framställning gjorts i fråga om fastställande av

lön för marinpolischefer. Avsikten är att, sedan lönefrågan lösts, utlysa befattningarna

för ansökan lediga. Grundade skäl föreligga att förmoda, att befattningarna,

därest lönefrågan blir löst på föreslaget sätt, inom kort tid kunna

tillsättas. I avvaktan på beslut i detta ärende har marinpolisorganisationen,

som i övrigt är förberedd, icke kunnat igångsättas. Detta är också, framhåller

chefen för marinen, orsaken till att kustbevakningspersonalen ännu icke i

avsedd utsträckning tagits i anspråk för tjänst vid marinen.

Generaltullstyrelsen har uttalat angelägenheten av att tullverkets kustbevakning

så snart ske kan tages i anspråk för de avsedda arbetsuppgifterna

inom marinens krigspolis. Därest det även i fortsättningen skulle vara

förenat med svårigheter att besätta marinpolischefsbefaltningarna, synes det

generaltullstyrelsen kunna tagas under övervägande, huruvida icke åt kustdistriktschefema

skulle, utan att de förordnades till marinpolischefer, kunna

tills vidare uppdragas att utöva befäl över krigspolispersonalen inom vederbörande

distrikt med rättighet och skyldighet att till civila polismyndigheter

överlämna ärenden, i vilka polisutredning erfordras.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

Utskottet.

I syfte att utvidga arbetsuppgifterna för tullverkets kustbevakning skall enligt

av Kungl. Maj:t den 20 juni 1941 utfärdade författningar vid mobilisering

eller förstärkt försvarsberedskap nämnda kustbevakning från och med

dag och i den omfattning Kungl. Majit bestämmer stå till marinens förfogande

och ingå i marinens krigspolis. Av vad revisorerna under förevarande

paragraf anfört synes framgå, att tullverkets kustbevakning det oaktat hittills

icke tagits i anspråk för arbetsuppgifter inom nämnda krigspolis. Anledningen

härtill synes vara, att de bestämmelser, som enligt ovannämnda kungörelse

den 20 juni 1941 generaltullstyrelsen haft att efter samråd med chefen

för marinen utfärda angående tillämpning av kungörelsen, ännu icke

blivit meddelade, vilket i sin tur beror på svårigheter att besätta befattningarna

såsom marinpolischefer. Det synes utskottet mindre tillfredsställande,

att frågan om kustbevakningens ianspråktagande för de avsedda arbetsuppgifterna

inom marinens krigspolis ännu icke lösts, med påföljd att personal

och båtar tillhörande nämnda bevakning måst i stor omfattning ligga overksamma.

Utskottet finner omhandlade spörsmål vara av beskaffenhet att böra

påkalla snara åtgärder från Kungl. Majits sida.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för lösning

av frågan rörande kustbevakningens användning i marinens

tjänst.

7:o) Kontant ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga. Utbetalning

av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet. Under försvarsdepartementet,

§ 9, hava revisorerna anmärkt på att vissa värnpliktiga erhållit

dubbelersättning för sina bostadskostnader (Del I, sid. 33—35).

Vad beträffar rätt för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet tillämpas,

att åtnjuta inkvartering gälla härutinnan enligt krigsavlöningsreglementet

de föreskrifter, som meddelas i särskild ordning. Genom brev den 23

februari 1940 har Kungl. Majit meddelat föreskrifter i angivet hänseende.

Jämlikt föreskrifterna i detta brev äger envar, å vilken krigsavlöningsreglementet

är tillämpligt, å tjänstgöringsorten (krigsförläggningsorten) eller

vid färd eller förrättning med trupp åtnjuta fri inkvartering eller förläggning

genom kronans försorg. Vad sålunda är stadgat skall dock ej äga tilllämpning

beträffande personal, som icke i fredstid åtnjuter fri inkvartering

å tjänstgöringsorten och som finnes kunna under tjänstgöringen bibehålla

sitt vanliga kvarter. Kan ovan angivna inkvartering eller förläggning icke

lämpligen anordnas genom kronans försorg, eller anses personalen böra medgivas

att själv sörja härför, må personalen i stället för dylik förmån in natura

uppbära kontant ersättning enligt vissa närmare angivna belopp.

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att vissa värnpliktiga

på grund av lokalförhållanden icke kunnat beredas inkvartering in

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

11

natura. Dessa värnpliktiga hava på grund härav med uppbärande av kontant

ersättning enligt föreskrifterna i ovan berörda brev den 23 februari 1940

medgivits att nattetid vistas i sina hem. Enligt vad revisorerna inhämtat hava

vissa av ifrågavarande värnpliktiga jämväl tillerkänts bostadsbidrag enligt

bestämmelserna i förordningen den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag

åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen)

sådan densamma lyder enligt förordningen den 16 maj 1941 (nr 288).

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava värnpliktiga, som på

grund av bristande kasernutrymmen medgivits att nattetid vistas i sina hem,

samtidigt kommit i åtnjutande av dels kontant ersättning för inkvartering

in natura dels ock bostadsbidrag. Här synes sålunda en form av dubbelutbetalning

föreligga.

Beträffande möjligheten att undvika dubbelutbetalningar av detta slag må

erinras, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen vid behovsprövningen i

fråga om bostadsbidrag hänsyn icke skall tagas till utgående kontant ersättning

för inkvartering in natura. Ett dylikt hänsynstagande synes medföra

svårigheter just av den art, som av arbetsmarknadskommissionen påtalats i

fråga örn månadslön.

Det lämpligaste sättet för vinnande av rättelse i berörda hänseende synes

revisorerna vara, att föreskrifterna i nämnda kungl, brev den 23 februari

1940 ändras därhän, att värnpliktiga, som äga uppbära bostadsbidrag, icke

må komma i åtnjutande av kontant ersättning för inkvartering in natura för

sådan tid, då de på grund av förläggningsförhållandena medgivas att nattetid

vistas i sina hem.

Yttranden hava avgivits av tjf. ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben,

cheferna för armén, marinen och flygvapnet, försvarsväsendets lönenämnd

och statens arbetsmarknadskommission (Del II, sid. 18—22). Samtliga

hörda myndigheter hava intet haft att erinra mot revisorernas förslag.

Under § 10 i sin berättelse hava revisorerna till behandling upptagit frågan

rörande utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet

(Del I, sid. 35—37).

Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap tillämpas å militär och

civilmilitär personal bestämmelserna i avlöningsreglementet den 15 juni 1939

(nr 278) för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet).

Enligt bestämmelserna i 9 § 6 mom. samma reglemente

är avliden löntagares dödsbo berättigat till månadslön till och med kalendermånaden

näst efter den, varunder dödsfallet inträffat. Sker begravningen

genom dödsboets försorg, skola förefintliga för fredstid gällande bestämmelser

om begravningshjälp äga tillämpning. Med stöd av nämnda bestämmelser

äger dödsboet efter en beställningshavare, som avlider exempelvis den

1 oktober, uppbära dels begravningshjälp med 400 kronor jämte eventuellt

skillnadsbelopp, dels familjepension från och med dagen näst efter den, då

beställningshavaren avlidit, dels ock månadslön för oktober och november

månader. Enligt i fredstid gällande bestämmelser hade avlöning endast utgått

till och med dagen för frånfället.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

Utskottet.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår medför den nuvarande tillämpningen

av krigsavlöningsreglementet en förlängning — i visst fall uppgående ända

till 2 månader — av den tid, varunder avlöning jämlikt det i fredstid gällande

militära avlöningsreglementet må åtnjutas. Enligt revisorernas mening

föreligga icke tillräckliga skäl för att under förhållanden, då krigstillstånd

icke är rådande och då gällande pensionsbestämmelser i vanlig ordning

kunna träda i tillämpning, medgiva en dylik förmån.

Yttranden hava avgivits av chefen för armén, arméförvaltningens civila

departement, chefen för marinen, marinförvaltningen, chefen för flygvapnet,

flygförvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd (Del II, sid. 22—28). Chefen

för marinen och marinförvaltningen hava ställt sig tveksamma mot revisorernas

förslag, under det att de övriga hörda myndigheterna tillstyrkt detsamma.

Under § 9 hava revisorerna framhållit, hurusom gällande bestämmelser

möjliggöra, att värnpliktig, som på grund av bristande kasernutrymme medgivits

att nattetid vistas i sitt hem, samtidigt kan komma i åtnjutande av dels

kontant ersättning för inkvartering in natura dels ock bostadsbidrag. Då detta

innebär dubbelutbetalning av ersättning för värnpliktigs hyreskostnader, vilket

icke kan anses motiverat, finner utskottet liksom revisorerna erforderligt

att åtgärder vidtagas för vinnande av rättelse i berörda hänseende.

Under § 10 hava revisorerna anmärkt på det förhållandet, att den nuvarande

tillämpningen av krigsavlöningsreglementet medför en förlängning —

i visst fall uppgående ända till 2 månader — av den tid, varunder avlöning

jämlikt det i fredstid gällande militära avlöningsreglementet må åtnjutas. I

likhet med revisorerna, med vilka bland andra försvarsväsendets lönenämnd

instämt, finner utskottet den i krigsavlöningsreglementet medgivna förmånen

för avliden löntagares dödsbo att uppbära månadslön till och med kalendermånaden

näst efter den, varunder dödsfallet inträffar, principiellt icke böra

utgå under tid, då krigstillstånd i egentlig mening icke är rådande.

Med anledning av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra föreslå, att

de av revisorerna ovan under §§ 9 och 10 behandlade frågorna böra göras

till föremål för närmare utredning, vilken lämpligen synes böra verkställas

av försvarsväsendets lönenämnd.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Maj :t ville uppdraga åt försvarsväsendets lönenämnd

att verkställa utredning i ovan berörda frågor rörande kontant

ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga och

utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

13

8:o) Avlöning till elever vid flygkrigshögskolan. Under försvarsdepartementet,

§ 11, hava revisorerna framställt erinringar beträffande elevernas

vid flygkrigshögskolan avlöningsförhållanden (Del I, sid. 37 och 38).

Jämlikt särskilt stadgande i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 479) med

tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet skall Stockholm anses

utgöra förläggningsort bland annat för officer, som kommenderats såsom elev

vid någon av de militära högskolorna, under tiden till kommenderingens upphörande.

Sådan officer är enligt föreskrift i militära avlöningsreglementet

jämväl berättigad till ersättning för flyttningskostnad till och från Stockholm

i anledning av ifrågavarande kommendering.

Syftet med ifrågavarande bestämmelser har varit att bereda möjlighet för

utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska uppoffringar

mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet förutsatts

äga en varaktighet av 2 år eller därutöver.

I och med att flygkrigshögskolan inrättades blevo ovan anförda bestämmelser

i militära avlöningsreglementet jämte tilläggsbestämmelser tillämpliga

å beställningshavare, som kommenderats såsom elev vid nämnda högskola.

Revisorerna hava bland annat erinrat, att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan

beräknas komma att uppehålla sig i Stockholm endast under

den omkring sex månader pågående allmänna kursen och att för dem, som

komma att fortsätta vid den högre kursen, ett avbrott örn minst sex månader

med tjänstgöring vid flygförband utom Stockholm beräknades uppstå.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Med hänsyn till att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan beräknas

komma att uppehålla sig i Stockholm endast under den omkring 6 månader

pågående allmänna kursen och då för dem, som komma att fortsätta vid

den högre kursen, ett avbrott om minst 6 månader med tjänstgöring vid

flygförband utom Stockholm beräknas uppstå, synes skäl icke föreligga, att

här avsedda elever under vistelsen i Stockholm komma i åtnjutande av lön

efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnader. I sistnämnda

hänseende må särskilt erinras örn de merkostnader för hyra, som

kunna uppstå i samband med flyttningen.

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke föreskriften i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet

om att Stockholm skall anses utgöra förläggningsort för

elev vid någon av de militära högskolorna bör ändras beträffande elever vid

f ^krigshögskolan.

Yttrande har avgivits av försvarsvåsendcts lönenämnd (Del II, sid. 29),

som instämt i revisorernas uppfattning i berörda fråga. Lönenämnden har

emellertid samtidigt erinrat därom, att beträffande eleverna vid den allmänna

kursen å kustartillerilinjen vid sjökrigshögskolan gällde likartade förhållanden

som de, vilka vore förhanden i fråga örn eleverna vid flygkrigshögskolan. Med

hänsyn härtill syntes lönenämnden bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen

för eleverna vid de militära högskolorna böra tagas under förnyad

omprövning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

Utskottet.

Den korta tid av sex månader, under vilken utbildningen av flertalet elever

vid flygkrigshögskolan är förlagd till Stockholm, anser utskottet icke motivera,

att eleverna under uppehållet i Stockholm komma i åtnjutande avlön

efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnad. Framhållas

må att syftet med gällande bestämmelser på området varit att bereda

möjlighet för utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska

uppoffringar mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet

förutsatts äga en varaktighet av två år eller därutöver. Utskottet

finner därför en ändring i anmärkta avseende påkallad.

Såsom försvarsväsendets lönenämnd i ärendet erinrat, gälla beträffande

eleverna vid den allmänna kursen å kustartillerilinjen vid sjökrigshögskolan

likartade förhållanden, som de, vilka äro för handen i fråga om eleverna

vid flygkrigshögskolan.

På grund av det anförda anser sig utskottet i likhet med lönenämnden böra

föreslå, att frågan om bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen för

eleverna vid de militära högskolorna tages under förnyad omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte taga frågan örn bestämmelserna angående

ortsgruppsplaceringen för eleverna vid de militära högskolorna

under förnyad omprövning.

9:o) Borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna. Under finansdepartementet,

§ 26, hava revisorerna meddelat, att de undersökt möjligheterna

för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna (Del I, sid.

101—103).

Revisorerna hava erinrat, att det stora flertalet av de i kronouppbörden

ingående olika utskyldstitlarna uträknas och påföras i öretal. Revisorerna

hava härefter ingått på konsekvenserna härav och framlagt vissa förslag till

rationalisering och i sådant avseende framhållit följande.

Antalet kronodebetsedlar närmar sig numera 4 miljoner. De till postverket

inbetalade kronoskattepostanvisningarna inklusive värnskatteanvisningar

uppgingo för budgetåret 1940/41 till omkring 4,350,000.

Innan skattebeloppen blivit slutligt redovisade, hava de passerat ett stort

antal led i redovisningen. Det första uträknandet sker i fråga om inkomstoch

förmögenhetsskatten i inkomstlängden, i fråga om vissa andra utskyldstitlar

i särskilda förteckningar eller längder. De uträknade beloppen

å samtliga titlar införas i uppbördsboken och påföras debetsedlarna. De fördelas

därefter enligt särskilda regler på två betalningstillfällen. I den män

inbetalning sker genom postverkets försorg, utskrivas därvid särskilda

journalkvitton. De inbetalda beloppen summeras, redovisas vidare till vederbörande

uppbördsmyndighet, avstämmas, underkastas revision m. m. I

fråga om belopp, som ej inbetalas i tid, sker restföring med specifikt angivande

av beloppet å varje särskild utskyldstitel. Nästa led blir i många fall

att restlängdsutdrag utskrivas. Belopp, som indrivas eller som avkortas och

avskrivas, redovisas av landsfiskal specifikt med angivande av exakta be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

15

loppet för varje ifrågakommande utskyldstitel. Samma princip gäller i viss

utsträckning vid utskrivandet av balanslängder över utestående oredovisade

utskylder o. s. v.

Det förefaller revisorerna uppenbart, att en högst väsentlig rationalisering

skulle ernås, om utskyldstitlarna över huvud taget påfördes endast i

helt krontal. Revisorerna hava icke förbisett, att genomförandet av en sådan

ordning kan stöta på svårigheter, som ej enbart äro av teknisk art. I fråga

örn flertalet egentliga skattetitlar torde emellertid syftet kunna — utan någon

minskning av inkomsterna — ernås genom lämplig omläggning av skatteskalorna.

Vad beträffar vissa utskylder och avgifter, som uppbäras vid

kronouppbörden, torde det, som tidigare berörts, redan av andra skäl vara

önskvärt, att uppbörden sker annorledes än i sammanhang med kronouppbörden.

Ersättning för debiteringen torde kunna uttagas på annat sätt än

genom debetsedelslösen.

Därest det icke lämpligen låter sig göra att gå så långt i förenkling som

ovan ifrågasattts, återstår likväl att undersöka möjligheten av en sådan

teknisk förenkling, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.

Härigenom skulle i varje fall de direkta uppbördskostnaderna minskas.

Enligt en inom generalpoststyrelsen verkställd, till synes försiktigt hållen

beräkning torde redan i avseende på den genom postverkets försorg verkställda

kronouppbörden öresbeloppens slopande kunna beräknas medföra

en tidsvinst i kassatjänst, motsvarande omkring 2,000 arbetsdagar. Summeringsarbetet

beräknas minska med cirka 40 procent, vilket approximativt

räknat skulle motsvara sammanlagt cirka 1,400 arbetsdagar för år. En

uppskattning av den totala arbetsminskningen har lett till en beräknad kostnadsbesparing

av i runt tal 30,000 kronor per år. Detta är naturligt nog endast

en liten del av den besparing som ett slopande av öretalen å debetsedlarna

bör kunna förväntas medföra.

För den skattskyldige skulle det uppenbarligen medföra påtagliga fördelar,

örn debetsedeln slutade på helt krontal, i varje fall skulle inbetalningen

underlättas.

Revisorerna inse väl, att även en sådan till synes blygsam reform som

den nu senast föreslagna kan vara förknippad med vissa svårigheter, men

hålla för sannolikt, att dessa låta sig lösas.

Med hänsyn till det ovan anförda finna revisorerna synnerligen önskvärt,

att frågan örn öretalens slopande från kronodebetsedlarna göres till föremål

för utredning.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del

II, sid. 129—136), vilka båda myndigheter anslutit sig till revisorernas förslag.

Riksräkenskapsverket har därjämte gjort de olika i kronouppbörden

ingående utskyldstitlarna till föremål för granskning i syfte att utröna, i vad

mån gällande bestämmelser lägga hinder i vägen för reformens genomförande.

Riksräkenskausverket har framhållit, att därest man vill ernå en verklig

rationalisering man bör inrikta sig på en reform av det slag revisorerna

i första hand ifrågasatt, av den innebörd alltså att de utskyldstitlar, som

ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast i helt krontal.

Detta innebure, att i kronouppbörden skulle ingå allenast sådana utskyldstitlar,

sorn lämpligen läte sig påföras uteslutande i helt krontal. Från

angivna utgångspunkt har ämbetsverket gjort de olika utskyldstitlarna till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

Utskottet.

föremål för en ingående granskning. Beträffande inkomst- och förmögenhetsskatt,

värnskatt och särskild skatt å förmögenhet har ämbetsverket härvid

föreslagit, att öretalen redan vid debiteringen skulle borttagas, utan ingrepp

i skatteskalorna, på det sätt att, örn det uträknade skattebeloppet

skulle sluta på öretal, som uppgår till eller överstiger 50, skattebeloppet

skulle jämkas till närmast högre hela krontal men i motsatt fall till närmast

lägre hela krontal, dock att lägsta skatt skulle vara en krona. En sådan

reform borde enligt verkets mening genomföras redan i avseende på de

skatter, som komme att grunda sig på 1942 års taxering. I samband med

förenämnda granskning har riksräkenskapsverket påyrkat, att vissa nu i

kronouppbörden ingående utskyldstitlar skulle bliva föremål för uppbörd i

annan ordning och att vissa andra, som sällan förekomma och som bruka

utgå med små belopp, skulle helt avskrivas. I fråga om de kommunala

skatter, som ingå i kronouppbörden, liksom beträffande olycksfallsförsäkringsavgifter

m. m. borde förutsättningarna för reformens genomförande närmare

utredas. Härvid borde även möjligheten att avskaffa debetsedelslösen i

dess nuvarande form undersökas. Kostnaderna för debiteringen kunde — i

varje fall som ett provisorium — uppföras på riksstaten.

Beträffande innebörden av de fördelar, som skulle vinnas genom den

ifrågasatta reformen, har riksräkenskapsverket framhållit, att debiteringen

skulle väsentligt förenklas och skatteinbetalningen underlättas. De största

fördelarna skulle likväl vinnas i fråga om restindrivningen och dess redovisning.

Verket har erinrat, att inemot 30 procent av hela antalet debetsedlar

å 1940 års kronoutskylder uppförts å restlängd. Varje restförd debetsedel

torde, innan den blivit slutligt redovisad, i genomsnitt hava föranlett, att ett

40-tal belopp -— i vilka öretal normalt ingå — utskrivits och blivit föremål

för summeringsåtgärder. Fel vid avstämning och redovisning hänförde sig

vanligen just till öretalen, framhåller ämbetsverket vidare.

Revisorerna hava under förevarande paragraf undersökt möjligheterna

för ett bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna. En förenkling i

sådant avseende hava synts revisorerna kunna ske därigenom, att de utskyldstitlar,

som ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen påföras endast

i helt krontal. Därest detta icke läte sig göra syntes revisorerna den utvägen

föreligga, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal.

Det synes utskottet, som om genomförandet av en reform särskilt av det

slag, revisorerna i första hand ifrågasatt, skulle innebära en högst väsentlig

rationalisering på ifrågavarande område, varigenom personalminskningar

och kostnadsbesparingar kunde ernås. Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket

hava anslutit sig till det av revisorerna framförda uppslaget.

Även utskottet finner detsamma vara förtjänt av beaktande och föreslår,

att omhandlade fråga göres till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

17

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande frågan

om bortarbetande av öretalen från kronodebetsedlarna.

10:o) Avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal. Under finansdepartementet,

§ 30, hava revisorerna behandlat den icke-ordinarie personalens

inom statsförvaltningen anställnings- och avlöningsförhållanden (Del I sid

116—140).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser och

tidigare framlagda förslag rörande anställningsformer och avlöning till den

icke-ordinarie personalen.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka den

icke-ordinarie personalens anställnings- och avlöningsförhållanden samt därmed

sammanhängande spörsmål inom skilda delar av den civila statsförvaltningen.

Undersökningen har emellertid begränsats till att omfatta huvudsakligen

de två stora personalgrupper, som utgöras av administrativa amanuenser

och därmed jämställd personal inom den allmänna civilförvaltningen

— som regel rekrytej-ingspersonal till befattningar i 18 och högre

lönegrad samt skriv- och kontorsbiträden inom civilförvaltningen i sin

helhet. Revisorerna hava dock ansett sig böra utsträcka undersökningen att

omfatta motsvarande befattningshavare vid vissa militära förvaltningsmyndigheter.

Revisorerna hava för den skull med ledning dels av infordrade uppgifter

angående ifrågavarande personals arvode eller lön vid anställningens början,

de tider, under vilka begynnelselönen eller arvodet utgått, samt tidpunkten

för vederbörandes antagande till extra och extra ordinarie befattningshavare

ävensom placeringen i lönegrad därvid, dels ock av vederbörande myndigheters

tjänsternatriklar eller avlöningsliggare uppgjort en i berättelsen intagen

sammanställning. Beträffande kommunikationsverken samt vissa större centrala

ämbetsverk hava allenast summariska uppgifter infordrats. Undersökningen

har företrädesvis avsett under femårsperioden den 1 juli 1936_den

30 juni 1941 nyanställd personal, som sistnämnda dag kvarstått i tjänst.

Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de iakttagelser revisorerna

gjort vid granskningen av uppgifterna för de olika verken och myndigheterna,

hava sammanknutit dessa sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att behovet av reglerande

föreskrifter i fråga om anställningsformer och avlöning till ickeordinarie

personal redan tidigt uppmärksammats och att frågan härom där?.

.ter1vl.<* ett fIertaI tillfällen varit föremål för behandling. Hittills utfärdade

föreskrifter synas emellertid icke reglera förhållandena inom ifrågavarande

område pa ett tillfredsställande sätt.

.... ^niSOrfrnas,“tr!dning v*sar’ att såväl anställningsformerna som avlöningstorliallandelia

for den icke-ordinarie personalen inom olika verk förete mycket

Stora ojämnheter. Personal med amanuensgöromål finnes sålunda place
-

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 6 sami. Nr 174.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

rad i alla lönegrader från 10 till 18 och kvinnlig biträdespersonal i alla lönegrader

från 1 till 4 samt i vissa fall även i högre lönegrader. Medan befattningshavare

i vissa verk anställas såsom tillfälligt anställd personal och kvarstå

i denna anställningsform under lång tid, antages redan från början personalen

i andra verk till extra tjänstemän och i ytterligare andra verk till

extra ordinarie tjänstemän. Att dessa förhållanden i och lör sig äro otillfredsställande

ligger i öppen dag. Personalen vid vissa verk kan under sådana

omständigheter anse sig mindre väl tillgodosedd, medan vid andra verk personalen

synes alltför väl tillgodosedd. I vissa fall, som kommit till revisorernas

kännedom, hava ifrågavarande ojämnheter medfört, alt personal, som

under en tids tjänstgöring i visst verk inhämtat någon förtrogenhet och vana

vid göromålen inom detta, därefter övergått till befattning med i stort sett

enahanda arbetsuppgifter vid annat verk, men med bättre avlöningsvillkor

och förmånligare befordringsmöjligheter.

Visserligen föreligga åtskilliga svårigheter att i detalj reglera den lckeordinarie

personalens anställningsformer och avlöningsförhållanden gemensamt

för samtliga verk med deras skiftande arbetsuppgifter och organisation.

En sådan reglering kan givetvis mötas av gensagor från olika verk framför

allt från dem som nu utmäta de största förmånerna — under uppgift att

det arbete, som av de nyanställda kräves, både till omfattning och kvalitet

ligger över genomsnittet och därför motiverar större förmaner än de genomsnittliga.

Revisorerna, som icke bortse från att sådana förhållanden kunna

föreligga och ej heller förbise den betydelse tjänstemannens individuella egenskaper

har för hans arbete, anse emellertid att dylika omständigheter icke böra

utgöra hinder för att större likformighet åstadkommes de olika verken emellan

i fråga örn förmånerna till nyanställd personal. Med hänsyn härtill och

till de av revisorerna gjorda iakttagelserna anse revisorerna behov av reglerande

föreskrifter på förevarande område föreligga.

Vid utformandet av de föreskrifter, som enligt revisorernas mening salunda

äro erforderliga, torde till en början böra beaktas spörsmålet örn kompetensföreskrifter

för icke-ordinarie personal. Redan 1902 ars löneregleringskommitté

ansåg sig såsom nämnts kunna fastsla, att av tvenne examina, av vilka

den lägre icke för sig medför tillräcklig kompetens för viss befattning, den

högre har benägenhet att undantränga den lägre. Revisorerna vilja på grund

av sina iakttagelser icke blott vitsorda, att denna tendens alltjämt ager bestånd,

utan hava även konstaterat, att tendensen i många fall förorsakat, att

högre kvalifikationer krävas än som motiveras av göromålens art. En följd

härav blir ofta, att sedan den högre kompetensen blivit regel befattningshavarna

under åberopande av just sin högre kompetens kräva en högre lonestänning.

I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna en uppgift, som

lämnats av Stockholms stads arbetsförmedling. Enligt denna uppgift har vid

förfrågningar från de statliga verken angående vikarierande skriv- och kontorsbiträden

så gott som undantagslöst uttryckts önskemål, att vederbörande

skulle hava avlagt studentexamen eller innehava normalskolekompetens. i

och för sig är härom ingenting att säga. Det bör emellertid nämnas, att arbetsförmedlingen

upplyser, att ersättningen till personer med den önskade

kompetensen under sommaren 1941 i allmänhet utgick med omkring 2tHJ

kronor för månad, medan ersättningen till skrivbiträden med folkskoleutbildning,

skrivmaskinskurs och någon praktik vid samma tid ej sällan stannade

vid 150 kronor för månad. . „

Det torde icke få anses uteslutet, att nu berörda förhållanden i någon man

påverka tillströmningen till högre undervisningsanstalter. Ar det kant, att

högre examensmeriter giva ökade möjligheter att vinna anställning i de s a

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

19

liga verken, kan det nämligen för den enskilde medborgaren ofta te sig

förmånligare att förlänga studietiden med några år för att med större utsikter

till framgång därefter kunna söka sådan anställning. Nu berörda förhållanden

och den tidigare nämnda omständigheten att högre kompetens framkallar

krav på högre lön torde ofta samverka till att i det långa loppet skruva

upp lönerna till högre belopp än som med hänsyn till arbetets art vore påkallat.

Härtill kommer, att arbetsglädjen hos en befattningshavare, som nödgas

syssla med enklare göromål än som motsvarar hans kompetens, ofta torde

menligt påverkas av känslan härav.

Med de anfcjrda synpunkterna på frågan örn kompetensföreskrifter hava

revisorerna endast velat understryka angelägenheten av att spörsmålet örn

lönens anpassande efter arbetets art och därför erforderlig kompetens ägnas

den största uppmärksamhet.

Vad härefter angår den form, som bör väljas vid en befattningshavares

första anställning i verket, anse revisorerna, att vederbörande icke i andra

fall än då särskilda omständigheter därtill föranleda omedelbart bör antagas

till extra ordinarie tjänstemän.

Då anställning sker av rekryteringspersonal eller eljest för tillgodoseende

av ett för längre tid förefintligt om ock ej bestående behov av arbetskraft,

vill det förefalla revisorerna, som örn enklaste möjligheten att vinna ett enhetligt

lönesystem skulle vara, att vederbörande ■— åtminstone vid civilförvaltningen

— antages till extra tjänsteman. Endast då fråga är örn sjuk- eller

semestervikariat eller annat tillfälligt behov av arbetskraft, bör vederbörande

anställas såsom tillfällig tjänsteman, därvid ersättningen självfallet icke

bör bestämmas till högre belopp, än som motsvarar lönen för jämförlig extra

tjänsteman. Med hänsyn till att tjänstemannens första anställning i flertalet

fall utgör en utbildnings- och prövotid bör vid anställning såsom extra tjänsteman

den för jämförlig extra ordinarie tjänsteman ifrågakommande lönegraden

i allmänhet icke omedelbart komma till användning. I stället torde

för den nyanställda personalen böra användas en lönegrad, som ligger lägre

på löneskalan. I fråga om manlig personal synes den praxis, som utbildats

exempelvis inom statsdepartementen och som innebär, att den nyanställda

personalen placeras fyra till fem lönegrader under den för jämförlig extra

ordinarie personal använda, innefatta en godtagbar lösning. Vid nyanställning

av kvinnlig personal torde i möjligaste mån böra eftersträvas anslutning

till det för sådan personal i allmänna arbetsmarknaden gällande löneläget.

Framhållas må, att anställning såsom extra tjänsteman icke är av fastare

natur än anställning såsom tillfällig befattningshavare och att svårigheter

därför icke behöva befaras, för den händelse vederbörande icke befinnes

lämplig eller behovet av hans arbetskraft framdeles skulle bortfalla.

Utan att närmare ingå på frågan om vilken tid, som normalt bör förflyta

mellan första anställningsdag och tidpunkten för antagandet till extra ordinarie

tjänsteman — under denna tidsperiod kan givetvis den extra tjänstemannen

hava befordrats till högre lönegrad än som vid anställningens början

tillkommit honom — vilja revisorerna likväl framhålla, att denna tid

icke bör sättas alltför kort. Med hänsyn till de förmåner i skilda avseenden,

som numera tillkomma extra ordinarie tjänstemän, främst tjänste- och familjepensionsrätten,

synes en tjänstgöring på 3 år — vari i förekommande

fall borde få inräknas tingstjänstgöring eller annan jämförbar utbildningstid

eller anställning — före antagandet till extra ordinarie tjänsteman icke

kunna anses innefatta någon obillighet.

Vad slutligen angår befattningarnas inplacering inom löneplanerna, som

enligt revisorernas iakttagelser icke sker efter något enhetligt system, vilja

revisorerna föreslå, att det av 1928 års lönekommitté framförda förslaget,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

enligt vilket det i regel skall ankomma på Kungl. Maj:t att pröva och fastställa

antalet extra ordinarie befattningar vid varje verk med angivande tilllika

av befattningarnas placering i lönegrad, tages under förnyat övervägande.

En dylik anordning utgör enligt revisorernas mening en oundgänglig förutsättning

för åstadkommande av reda och ordning på förevarande område.

Erfarenheterna från de förvaltningsområden, där en sådan ordning redan

tillämpas, hava enligt vad som uppgivits för revisorerna icke talat mot ett

utsträckande härav. Sålunda hava några särskilda svårigheter i fråga om

rekryteringen icke kunnat förmärkas.

Med hänsyn till denna frågas betydelse ur såväl statsverkets som befattningshavarnas

synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet

på densamma.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna lönenämnden (Del

II, sid. 142—144).

Statskontoret har framhållit, bland annat, att en lämplig åtgärd vore, att

närmare föreskrifter utfärdades rörande det sätt och den ordning, som i allmänhet

borde iakttagas i fråga örn anställande och avlönande av rekryterings-

och annan icke-ordinarie personal. Ehuru sådana bestämmelser icke

torde kunna göras för ämbetsverken bindande, syntes statskontoret dock

förekomsten av normerande regler på förevarande område bliva av icke ringa

betydelse.

Allmänna lönenämnden har uttalat sig för, att den av revisorerna behandlade

frågan gjordes till föremål för närmare utredning.

Utskottet. Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att betydande

ojämnheter äro för handen med avseende å amanuens- och biträdespersonalens

anställnings- och avlöningsförhållanden samt att denna personals befordringsgång

inom verken icke sker efter några enhetliga principer. Liknande

förhållanden torde, såsom allmänna lönenämnden framhållit, föreligga

även beträffande annan icke-ordinarie personal än den som omfattats

av revisorernas utredning. Utskottet finner därför angeläget, att reglerande

föreskrifter meddelas för att, i den mån så är möjligt, åvägabringa enhetlighet

i anställnings- och avlöningshänseenden för den icke-ordinarie personalen

inom de olika verken vid den civila statsförvaltningen. Frågan på vad

sätt detta lämpligen bör ske synes utskottet böra bliva föremål för närmare

utredning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder för åvägabringande

av enhetlighet i anställnings- och avlöningshänseenden samt

i fråga om befordringsgång för den icke-ordinarie personalen

inom de olika verken vid den civila statsförvaltningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

21

ll:o) Åtgärder för utnyttjande av övertalig personal. Under finansdepartementet,

§ 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar rörande utnyttjandet

av den till följd av domänverkets omorganisation övertaliga personalen

(Del I, sid. 140—150).

Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser på området hava

revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Å domänverkets personalstat funnos den 1 januari 1933 uppförda sammanlagt

1,185 tjänster. På sätt framgår av det föregående blevo på grund

av de under åren 1932, 1934 och 1937 beslutade organisationsändringarna

250 befattningshavare vid verket övertaliga eller således något mera än en

femtedel av hela personalbeståndet. Av denna övertaliga personal hava endast

sexton befattningshavare kunnat beredas anställning hos stiftsnämnder

och skogsvårdsstyrelser. Under årens lopp hava 24 tjänstemän åter anställts

hos domänverket, medan 24 befattningshavare avlidit. På indragningsstat

kvarstå alltså fortfarande icke mindre än 186 tjänstemän.

Såsom av det föregående framgår hava kostnaderna för domänverkets

övertaliga personal under åren 1934—1940 uppgått till sammanlagt 5,031,519

kronor, av vilket belopp 2,016,295 kronor bestritts från anslag under nionde

huvudtiteln och 3,015,224 kronor utgått av kyrkofonden. Härtill kommer

ytterligare det belopp å sammanlagt 40,000 kronor, som domänfonden hittills

fått vidkännas i utgifter för förtidspension, livränta m. m. till den personal,

som entledigats till följd av den år 1934 beslutade omorganisationen av

domänverket.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att den genom domänverkets omorganisation

övertaliga personalen icke utnyttjats i större utsträckning än

som varit fallet. Såsom framgår av tablå B har nämligen antalet årsanställda

befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna under åren 1934—1940 ökat

med 80 i förhållande till antalet år 1933. Av dessa nytillkomna befattningar

hava endast fyra blivit tillsatta med övertaliga tjänstemän från domänverket.

Två av dem hava vunnit anställning hos skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs

län och två hos skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. I detta sammanhang

må erinras om att skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens

och Norrbottens län —■ såsom tidigare berörts — i samband med

1933 års indragningar av personal vid domänverket i skrivelser till Kungl.

Majit anmält sina beslut att vid nyanställning av personal i anledning

av de ökade arbetsuppgifterna lämna företräde för domänverkets tjänstemän.

Då personalen hos skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län ökat från 23

befattningshavare år 1933 till 55 befattningshavare år 1940 eller med 32

tjänstemän, synes det revisorerna anmärkningsvärt, att av det betydande personalöverskottet

vid domänverket endast två befattningshavare kunnat beredas

anställning hos sagda skogsvårdsstyrelse.

Enligt vad revisorerna inhämtat har övertalig personal vid domänverket

endast i ringa omfattning sökt anställning hos skogsvårdsstyrelse. Anledningen

härtill torde åtminstone delvis vara all söka i det förhållandet, att

de av riksdagen fastställda förmånerna för denna personal varit så fördelaktiga,

att befattningshavarna i fråga icke haft något större intresse av att

övergå till anställning hos skogsvårdsstyrelse.

Det må framhållas, att 1932 års revisorer under 8 51 i sin berättelse utlalade

sig rörande avlöningsförmåner åt befattningshavare å indragningsstat

m. m., varvid revisorerna underströko den synnerliga vikten av att genom

indragning överflödig personal i möjligaste mån bereddes annan lämplig

sysselsättning i statens tjänst.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna visa angelägenheten av att

genom indragning övertalig personal i möjligaste mån beredes annan lämplig

sysselsättning. Härvid bör enligt revisorernas åsikt i första hand tillses,

att vid överflyttning av arbetsuppgifter den övertaliga personalen så långt

ske kan överföres till den organisation, som skall övertaga arbetsuppgifterna,

detta oavsett om överflyttningen sker från en statlig myndighet till en annan

sådan, från statsunderstödd verksamhet till rent statlig eller från statlig

verksamhet till statsunderstödd. Vidare kan ifrågasättas om icke, innan definitivt

beslut fattas om personals överförande på indragningsstat, en viss

övergångstid bör förflyta, under vilken alla till buds stående möjligheter för

personalens utnyttjande böra undersökas. Under alla förhållanden bör för

ä indragningsstat uppförd tjänsteman stadgas skyldighet att godtaga sådan

anställning, som med hänsyn till hans kvalifikationer eller lämplighet i övrigt

kan varda honom anvisad. Här må erinras örn de åtgärder i sådan riktning,

som under senare år vidtagits beträffande övertalig lärarpersonal vid folkskoleväsendet.

Icke minst med hänsyn till nu ur besparingssynpunkt aktuella

personalindragningar finna revisorerna det påkallat, att ett för övervakande

av fördelningen av övertaliga arbetskrafter, vilkas avlöning helt eller

delvis bestrides av statsmedel, lämpligt förmedlingsorgan kommer till stånd.

Revisorerna vilja i detta sammanhang -—- såsom inledningsvis framhållits

— fästa uppmärksamheten vid att frågan i viss utsträckning, närmast med

hänsyn till de av krisförhållandena föranledda växlingarna i behovet av arbetskraft

inom olika statliga förvaltningsområden, upptagits till behandling

under § 34 i den år 1940 avgivna berättelsen, ävensom att Kungl. Majit den

10 januari 1941 utfärdat ett cirkulär (nr 20) angående vissa anmälningar

rörande personalöverskott och antagning av personal m. m.

Den nu lämnade redogörelsen visar, att åtskilligt brustit i fråga om utnyttjandet

av den till följd av domänverkets omorganisation övertaliga personalen.

Härigenom har statsverket åsamkats betydande merutgifter.

Då det torde vara av största vikt, att vid framtida organisationsförändringar

inom statsförvaltningen liknande missförhållanden undvikas, hava

revisorerna velat för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet anmärkningsvärt, att den genom

domänverkets omorganisation övertaliga personalen icke utnyttjats i större

utsträckning än som varit fallet. Till följd av förhållandena på området har

statsverket åsamkats icke oväsentliga merkostnader. Med hänsyn ej minst till

framtida organisationsförändringar inom statsförvaltningen synes utskottet

denna fråga vara värd särskild uppmärksamhet.

På grund av det av departementschefen i proposition nr 47 till innevarande

års riksdag gjorda uttalandet, att en undersökning torde vara att

förvänta rörande möjligheterna att genom åtgärder från domänverkets sida

nedbringa kostnaderna för dess övertaliga personal, anser sig utskottet nu

kunna inskränka sig till att vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Tryckeriernas leveranser tili kungl, biblioteket samt universitetsbiblioteken.

Under ecklesiastikdepartementet, § 32, hava revisorerna behandlat

frågan om utgallring av vissa handlingar ur vissa offentliga bibliotek

(Del I, sid. 151—160).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

23

Revisorerna hava närmare redogjort för omfattningen av de leveranser av

biblioteksexemplar, som boktryckerierna översända till kungl, biblioteket

samt till universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund.

Härefter hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att tryckerierna till vart och ett av

ifrågavarande tre bibliotek årligen leverera omkring 90 hyllmeter vanligt

tryck, över 80 hyllmeter tidningar och 30 å 35 hyllmeter småtryck. För bevarande

av leveranstrycket kräves alltså sammanlagt mer än 600 hyllmeter

om året. Med den ständigt stigande produktionen av tryckalster måste antagas,

att behovet av utrymme för leveranstrycket successivt kommer att ökas.

Revisorerna inse till fullo värdet av att den nationella litteraturen — i ordets

vidsträcktaste mening — i största möjliga fullständighet sammanföres

och bevaras. Då de mycket betydande belopp, som under senare år anvisats

för beredande av ökade utrymmen åt biblioteken enligt vad ovan anförts

visat sig otillräckliga och då nya anspråk på ytterligare medel för ändamålet

följaktligen äro att emotse, finna revisorerna det emellertid nödvändigt

att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.

Svårigheterna att komma till rätta med detta spörsmål skola villigt erkännas.

I första hand vilja revisorerna dock sätta i fråga, huruvida det verkligen

kan anses nödvändigt att all litteratur samlas och bevaras på tre håll.

Uppenbarligen kan all litteratur i en framtid tänkas bliva av värde för den

vetenskapliga forskningen. Lika uppenbart torde emellertid vara, att värdet

för framtida vetenskaplig forskning i allmänhet av utkommen litteratur kan

i viss mån graderas. Nödvändigheten att på något sätt begränsa bibliotekens

utrymmesbehov gör det enligt revisorernas mening påkallat med en utredning,

örn det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde för forskningen

i allmänhet bevarades på endast ett av biblioteken. De olägenheter,

som skulle kunna uppstå för en eller annan forskare till följd av en sådan

anordning, liksom de kostnader, som sovringen av materialet skulle förorsaka,

torde mer än väl uppvägas av de besparingar i form av minskade

byggnadskostnader, som skulle vinnas. Risken för att material av allmänt

värde, som i det enskilda fallet skulle visa sig icke kunna ersättas, kunde

genom olyckshändelse gå till spillo skulle givetvis ökas, men den torde få

tagas på samma sätt som risken för statens arkivbestånd samt dess konstskatter

och byggnadsminnesmärken.

En ställning för sig inom litteraturen intar det s. k. småtrycket. Detta till

synes efemära tryck, som vållar mycket arbete vid kontroll och uppordning,

rymmer en mångfald typer och kategorier och sträcker sig från fullkomligt

likgiltigt accidenstryck till för forskningen obestridligen värdefullt primärmaterial.

Genom de år 1941 beslutade ändringarna i tryckfrihetsförordningen

har visserligen såsom »tillfällighetstryck» från leveransplikten undantag^

en del småtryck, som utan tvekan icke förtjänar att bevaras. Men alltjämt

levereras såsom av revisorernas redogörelse framgår åtskilligt, som

regelmässigt utgallras av biblioteken utan att dessa äro därtill formellt förpliktade.

Redan denna omständighet talar enligt revisorernas mening för

att småtrycket göres till föremål för en ingående undersökning, åsyftande

att fastslå vad som omedelbart må kunna undangallras, vad sorn summariskt

ordnat bör förvaras på endast ett håll och vad som är av sådan förstarangsvikt

för forskningen, att det bitr liksom hittills i väl ordnat och förtecknat

skick förvaras vid samtliga tre bibliotek.

Vid denna utredning bör särskilt uppmärksammas, alt innehållet i åtskilligt

småtryck brukar återfinnas på annat håll. Så är exempelvis fallet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

med flertalet av statliga myndigheter utfärdade cirkulär och andra tryckalster,

vilka förvaras i vederbörande myndighets -— i vissa fall till riksarkivet

eller landsarkiven överlämnade — arkiv. Samma är förhållandet med

tidtabeller för busslinjer och mindre järnvägar, vilka så gott som undantagslöst

annonseras i ortspressen och av vilka åtskilliga intagas i den av statens

järnvägar utgivna tidtabellen, samt med en stor del bröllopskort och flertalet

program, vilkas innehåll likaledes som regel i en eller annan form

inflyter i ortspressen. 1 den mån innehållet kan återfinnas på annat håll anse

revisorerna det vara av vikt att nu ifrågavarande tryck utgallras ur bibliotekens

samlingar.

Slutligen vill det förefalla revisorerna, som örn en särskild utväg borde

undersökas i fråga om bibliotekens samlingar av tidningar. Dessa anlitas

i stor utsträckning och äro av största värde för forskningen inom vitt skilda

fack. Tidningarnas format gör dem emellertid ganska ohanterliga, vartill

kommer att materialet numera ofta är av sådan beskaffenhet, att de efter

relativt kort tid komma att bli oanvändbara. Redan nu äro de båda universitetsbiblioteken

försedda med viss fotografisk utrustning, som möjliggör

reproduktion av materialet i form av fotostatiska kopior och smalfilmsbilder.

Erfarenheterna av den under det pågående kriget utförda arkivfotograferingen

inom olika statsinstitutioner hava givit vid handen, att det numera

är möjligt att för rimliga kostnader medelst fotografering reproducera

även mycket stora arkivmassor. Det synes på grund härav ligga nära till

hands att en utredning verkställes, om det icke skulle vara tekniskt möjligt

att för överkomlig kostnad medelst fotografering överföra större eller mindre

del av tidningssamlingarna på ett beständigare material än tidningspapper

i ett format, som utgjorde blott en bråkdel av det ursprungliga.

Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda

uppmärksamhet på frågan örn tryckeriernas leveranser till kungl,

biblioteket och universitetsbiblioteken.

Yttranden hava avgivits av riksbibliotekarien och kanslern för rikets universitet,

som bifogat yttranden av överbibliotekarierna och de mindre konsistorierna

vid universiteten i Uppsala och Lund (Del II, sid. 145—156).

Riksbibliotekarien har framhållit, bland annat, följande.

Det problem, som beröres i riksdagens revisorers berättelse, d. v. s. problemet

om kungl, bibliotekets möjlighet att ordna och för framtiden bevara det

tryck, som på grund av leveransplikten årligen till dem överlämnas, har

länge inom biblioteket varit föremål för övervägande. Ur forskningssynpunkt

måste det anses som ett intresse att så mycket som möjligt av vår tids tryckproduktion

bevaras till framtiden, men att bevara allt, som i tryck utkommer,

kan givetvis aldrig komma i fråga. Någon inskränkning i bevarandet

av den egentliga bokproduktionen lärer emellertid icke lämpligen kunna förutsättas,

utan torde eventuella begränsningsåtgärder komma att beröra dels

tidningarna, dels det s. k. småtrycket, d. v. s. det tryck, som icke faller inom

bokhandelns område utan har karaktär av tillfällighetstryck (program, affischer,

smärre års- och revisionsberättelser, mindre reklam- och affärstryck

m. m.).

Då frågan om helt eller delvis bevarande av dessa båda kategorier av tryck

har väsentligen olika karaktär, har riksbibliotekarien i en närmare redogörelse

behandlat dem var och en för sig.

Kanslern för rikets universitet har förordat, alt den av revisorerna ifrå
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

25

gasatta utredningen kommer till stånd. Vad angår formen för en sådan utredning,

har kanslern instämt med vad överbibliotekarien i Lund och mindre

akademiska konsistoriet därstädes anfört, nämligen att denna utredning

lämpligen borde uppdragas åt cheferna för de berörda biblioteken.

Revisorerna hava genom sin här verkställda utredning påvisat behovet av

att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.

Samtliga hörda myndigheter hava ock vitsordat behovet av att det av

revisorerna väckta spörsmålet utredes. Enligt utskottets mening måste starka

skäl tala för att omedelbara åtgärder vidtagas för genomförandet av en

rationell sovring av det tryck som bör bevaras. I första hand synes därvid

böra övervägas, örn det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde

för forskningen i allmänhet bevarades på endast ett håll. Vidare torde frågan

om det s. k. småtrycket böra göras till föremål för en ingående undersökning,

åsyftande i första hand att fastslå vad som omedelbart må kunna utgallras.

Ytterligare bör enligt utskottets mening undersökas i vad mån bibliotekens

samlingar av tidningar medelst fotografering kunna överföras på ett

beständigare material än tidningspapper i ett format, som utgör blott en

bråkdel av det ursprungliga. Slutligen torde i enlighet med universitetskanslerns

i hans yttrande framförda förslag böra undersökas, om icke såsom

bokmagasin kunde användas byggnader av mera anspråklös karaktär än

de nuvarande monumentala biblioteksbyggnaderna.

Utskottet, som erinrar om att Kungl. Majit i anledning av vad riksdagens

år 1938 församlade revisorer anfört rörande arkiveringen av statsmyndigheternas

handlingar genom beslut den 9 februari 1940 tillkallat särskilda

sakkunniga att biträda med utredning av detta spörsmål, vill ifrågasätta, om

icke åt dessa sakkunniga bör uppdragas att utreda jämväl nu ifrågavarande

biblioteksspörsmål.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för nedbringande av de

tre stora statsbibliotekens utrymmesbehov för leveranstryck

samt därjämte till omprövning upptaga de spörsmål, som

äga samband därmed.

13i°) Viss fråga angående egnahemsstyrelsens organisation. Under jordbruksdepartementet,

§ 36, hava revisorerna behandlat frågan örn arbetskrafterna

å egnahemsstyrelsens kamrerarkontor (Del I, sid. 170_172).

Revisorerna hava framhållit, att kamrerarkontoret hos egnahemsstyrelsen

med dess nuvarande arbetskrafter icke är i stånd att på ett fullt betryggande

satt utöva den kontroll över egnahemsnämndernas ekonomiska verksamhet

som är erforderlig. Revisorerna hava därför framhållit angelägenheten av att

Bihang till riksdagens protokoll 1942. G sami. Nr 174. q

Utskottet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

26 Statsutskottets utlåtande Nr 174.

frågan om behovet av ytterligare arbetskrafter å nämnda kontor tages under

omprövning.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket orh egnahemsstyrelsen

(Del II, sid. 169—172).

Den av revisorerna berörda frågan har varit föremal för behandling av

innevarande års riksdag, varom utskottet velat här

erinra.

14:o) Statens lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsända
mål.

Under jordbruksdepartementet, § 38, hava revisorerna framställt vissa

erinringar mot nuvarande system för lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsändamål

(Del I, sid. 175—180).

Efter att hava lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser på området

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen finnes för närvarande

en mångfald låne- och bidragsformer som alla hava till syfte att underlätta

för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egnahem eliel att vidtaga

förbättringar å dessa. Visserligen kan med ett visst fog göras gällande,

att dessa skilda hjälpformer tillkommit med tanke på förutsättningarna hos

olika kategorier av samhällsmedlemmar och att dessa förutsättningar beaktats

vid fastställandet av villkoren för lånen och bidragen. Det skulle ur

denna synpunkt kunna anses vara en styrka, att hjälpsystemet är mångsidig

^Emellertid kan förhandenvaron av flera olika typer av lån och bidrag för

samma eller närbesläktade ändamål å andra sidan vara förenad med olägenheter

överblicken över systemet försvåras onekligen, och icke minst för allmänheten

blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda

låne- och bidragsformerna. Risk finnes vidare för en icke önskvärd kombination

av olika hjälpformer. Som exempel kan nämnas, att tendenser visat

sig att jämsides med egnahemslån och premielån bevilja bostadsförbattnngsbidrag

för förbättring av byggnadsbeståndet å den egnahemsbelanade fastigheten.

Ett sådant förfaringssätt synes stå i strid med den tanke, som ligger

till grund för egnahemsverksamheten, nämligen att egnahems- och premielånen

skola vara tillräckliga för att jämte vad låntagaren själv kan tillskjuta

genom egna tillgångar och i form av eget arbete täcka kostnaderna tor torvärv

och iordningställande av ett egnahem. Till försvar för en kombination

av egnahemslån och eventuellt premielån med förbättringsbidrag har emellertid

hänvisats till, att det under nionde huvudtiteln anvisade anslaget till

premielån är mycket knappt tillmätt, medan det under femte huvudtiteln

uppförda anslaget till förbättringsbidrag för närvarande ar tämligen bety
^Särskilt

anmärkningsvärt ter sig tillämpningen jämsides av flera-olika

låne- och bidragsformer i sådana fall, när den resulterar i en oenhetlig behandling

av olika hjälpsökande, utan att tillräckliga motiv kunna pavisas

härför. Det kan exempelvis förekomma, att en av tre grannar har erhållit ett

bostadsanskaffningslån, förenat med familjebidrag, för byggande av en

bostadsbyggnad med en standard som, då någon maximikostnad ej ar be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

27

stämd i föreskrifterna för denna långivning, kanske höjer sig över den i

orten vanliga standarden. En granne med lika stor familj har måhända erhållit

ett arbetarsmåbrnkslån, eventuellt kombinerat med ett mindre byggnadsbidrag,

till ett sammanlagt belopp av högst 8,000 kronor till förvärv av

såväl jord som bostads- och ekonomibyggnader. Låt vara att denne låntagare

själv kan lämna något tillskott i form av eget arbete och möjligen även erhåller

något mindre bidrag från kommunen, är det givet, att byggnadsstandarden

å ett sådant arbetarsmåbruk måste hållas ytterligt låg. Slutligen kan den

tredje grannen hava erhållit ett vanligt egnahemslån enligt de villkor, som

gälla för dessa lån. Det kan också hända, att en person har fått ett egnahemslån

till förvärv av ett bostadsegnahem, vars värde enligt gällande bestämmelser

icke får överstiga 12,000 kronor, medan en granne erhållit ett

statligt tertiärlån för uppförande av en bostad utan fastställt maximivärde.

Vidare kan den ene hava tillerkänts ett tilläggslån för örn- eller tillbyggnad

av ett bostadsegnahem, den andre ett förbättringsbidrag, eventuellt i förening

med nybyggnadslån, och den tredje ett förbättringslån för samma ändamål.

Stundom är det ej lätt att bedöma, vilken form som är den fördelaktigaste

för lån- eller bidragstagaren. Detta är bland annat förhållandet, då en hjälpform,

som benämnes lån, innesluter en betydande subvention, såsom fallet

är med de under 10 år räntefria förbättringslånen.

De olägenheter, som äro förenade med en tillämpning jämsides av flera

olika låne- och bidragstyper, kunna bliva särskilt iögonenfallande, när lånen

eller bidragen handhavas av olika såväl statliga som kommunala organ.

Revisorerna finna det angeläget, att mera enhetliga grunder införas för

låne- och bidragsgivningen för här avsedda ändamål. Utan att vilja framlägga

något utformat förslag vilja revisorerna ifrågasätta, om icke en för de

flesta fall gemensam låneform kunde tillämpas, vilken, där så erfordrades, i

förekommande fall kunde kompletteras med lämpligt tillmätta bidrag dels

för att täcka ej omedelbart räntabla kostnader för sanering av byggnader,

uppodling m. m., dels till sådan utvidgning av bostadsbyggnad, som sammanhänger

med att bostaden är avsedd för en barnrik familj, och dels till nedbringande

av de årliga bostadskostnaderna för barnrika familjer. Att de olika

låne- och bidragsformerna för närvarande finansieras genom anslag under

skilda huvudtitlar å budgeten samt att kommunerna äro mera aktivt inkopplade

i det ena fallet än i det andra, synes icke böra stå i vägen för en rationalisering

på förevarande område.

På grund av vad här anförts finna revisorerna det önskvärt, att den statliga

låne- och bidragsverksamheten för egnahems- och bostadsförbättringsändamål

göres till föremål för utredning i syfte att ernå en rationalisering.

Härvid böra även särskilt uppmärksammas möjligheterna att göra verksamhetsgrenarnas

organisation mera likformig.

Yttrande har avgivits av egnahemsstyrelsen, som bifogat yttrande från statens

byggnadslånebyrå (Del II, sid. 173 och 174). Egnahemsstyrelsen har tillstyrkt

revisorernas förslag örn utredning i ärendet. Av yttrandet från statens

byggnadslånebyrå framgår, att bostadssociala utredningen inom ramen

för sitt uppdrag, bland annat, ägnar intresse åt frågor sammanhängande med

nu berörda spörsmål.

Av den av revisorerna verkstiillda utredningen framgår, att betydande

olägenheter äro förenade med nuvarande mångfald av låne- och bidragsformer

för egnahems- och bostadsförbättringsändamål. Såsom revisorerna fram
-

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

hållit försvåras sålunda överblicken över systemet, och icke minst för allmänheten

blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda hjälpformerna.

Vid tillämpning jämsides av flera olika låne- och bidragstyper

kunna vidare icke önskvärda kombinationer uppstå. Utskottet är därför av

den uppfattningen, att den statliga låne- och bidragsverksamheten för egnahems-

och bostadsförbättringsändamål bör reformeras i syfte att ernå en rationalisering

på området, och föreslår fördenskull, att denna fråga göres till

föremål för utredning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville i rationaliseringssyfte låta verkställa utredning

rörande den statliga låne- och bidragsverksamheten

för egnahems- och bostadsförbättringsändamål.

15:o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat, har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava

varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket

utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 12 juni 1942.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Pauli,

Torsten Ström, Bernhard Nilsson, Lindström, Heiding, Bäcklund, Ohlin, Ekströmer, Gillström

och Persson i Skabersjö; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Ward, Persson i Falla, Hansson i Rubbestad,

Bergström, Mårtensson, Bergvall och Eriksson i Frägsta.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 174.

29

Reservation

vid punkten 15:o) (övriga anmärkningar) av herrar Oscar Olsson, Torsten

Ström, Heiding, Persson i Skabersjö, Jonsson i Eskilstuna, Svensson i Grönvik,

Persson i Falla och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort

i anledning av § 29 av riksdagens revisorers berättelse i fråga om kostnader

för sjukhusvård för vissa befattningshavare i statens tjänst uttala följande:

»Riksdagens år 1941 församlade revisorer hava verkställt en utredning rörande

sjukvårdskostnaderna under budgetåret 1940/41 för befattningshavare,

som äro underkastade bestämmelserna i civila avlöningsreglementet. Resultatet

av undersökningen innefattas i två i berättelsen intagna tablåer, däri

angivits sammanlagda antalet undersökningen berörande sjukhusvistelser,

vårdantalet å allmän sal, å halvenskilt eller å enskilt rum samt uppgift om

för vilken vårdform ersättning av statsmedel utgått.

Revisorerna hava uttalat följande.

Såsom av tablå I framgår, hava av 281 sjukdomsfall bland befattningshavare

i 21 och högre lönegrader sammanlagt 194 vårdats i halvenskilt eller

enskilt rum. Då av de i denna tablå upptagna sjukdomsfallen 107 ersatts

efter högre rumsklass än allmän sal, följer därav att 87 av ifrågavarande

befattningshavare själva erlagt merkostnaden för den dyrare vården. Tablå

II utvisar, att av 1,057 sjukdomsfall bland befattningshavare i lägre lönegrader

sammanlagt 124 vårdats i halvenskilt eller enskilt rum. Då av de i

denna tablå upptagna sjukdomsfallen endast 38 ersatts efter högre rumsklass

än allmän sal, hava av här ifrågavarande befattningshavare 86 själva erlagt

merkostnaden.

En jämförelse mellan de båda tablåernas sifferuppgifter ger vidare vid

handen, att vård i halvenskilt eller enskilt rum relativt sett meddelats ojämförligt

mycket oftare åt högre än åt lägre befattningshavare. I fråga örn

ersättning av statsmedel för vårdkostnaden utvisa tablåerna, att ersättning för

vård i halvenskilt eller enskilt rum beträffande högre befattningshavare utgivits

i 107 fall, eller 39 procent av hela antalet fall, medan ersättning för vård

i sådant rum då det gäller lägre befattningshavare utgivits i 38 fall eller i 4

procent av hela antalet fall.

Enligt revisorernas uppfattning samverka ett flertal orsaker till den ojämnhet,

som sålunda är för handen. Huruvida sjukdomarna varit av den art, att

de i och för sig nödvändiggjort vård i halvenskilt eller enskilt rum, utgör en

medicinsk fråga^ som givetvis undandrager sig revisorernas bedömande.

Tjänstens krav såsom skäl för vård i halvenskilt eller enskilt rum har emellertid

endast i ett fåtal fall åberopats. Vid sitt ställningstagande till frågan

örn den lämpligaste vårdformen kan läkaren komma att påverkas av patientens

egna önskemål. Patientens psykiska välbefinnande är givetvis en förutsättning

för ett gott resultat av sjukhusvistelsen. Att patientens sociala ställning

därvid indirekt kan komma att påverka valet av vårdform torde ligga i

öppen dag. Anordningarna inom visst sjukhus, exempelvis med stora eller

små salar, torde ofta kunna bestämma verksläkarens val av allmän sal, å ena

sidan, och halvenskilt eller enskilt rum, å den andra.

Såsom av det anförda framgår hava gällande föreskrifter i fråga örn ersättning

av statsmedel för sjukhusvård ål befattningshavare, lydande under

civila avlöningsreglementet, icke medfört den av tjänstemännens lönegradsplacering

oberoende enhetlighet som av riksdagen vid bestämmelsernas till
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. G sami. Nr 174. 4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 17i
-

komst åsyftades. Revisorernas iakttagelser giva vid handen, att för åstadkommande

av den likformighet på förevarande område, som riksdagen

ansett böra komma till stånd, annan möjlighet knappast står till buds än att

föreskrifter meddelas, enligt vilka kostnaden för sjukhusvård ersättes efter

den beräknade avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder. För

en sådan lösning talar jämväl önskvärdheten av att statsverkets utgifter för

sjukhusvård, vilka beträffande de nu undersökta verken under sistförflutna

budgetår ökats med omkring 40 procent, såvitt möjligt begränsas.

Med hänsyn till den behandlade frågans principiella betydelse hava revisorerna

velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de nu vunna erfarenheterna.

Utskottet ansluter sig till vad revisorerna sålunda uttalat. Då emellertid

utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på denna

fråga, har utskottet ansett sig nu allenast böra vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.»

428120 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:423 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr 1941 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten