Utlåtande i anledning av Kungl. Majtts proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta motioner.
1942-04-28 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1942:91, Utlåtande i anledning av Kungl. Majtts proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
13
Nr 91.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majtts proposition angående
bidrag och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta
motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 Ilar Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1942/43 såsom reservationsanslag
beräkna dels å driftbudgeten under femte huvudtiteln (punkten 23)
till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler 2,500,000 kronor,
dels oek å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder (bilaga 3, punkten 6)
till Lånefonden för anordnande av allmänna samlingslokaler 2,500,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i propositionen nr 118, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 13 februari
1942, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen förordade grunder för bidrag och
lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler;
dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa
- a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor;
b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag
av likaledes 1,500,000 kronor.
I samband med Kungl. Maj:ts förslag har utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(I: 62) av herr G. Tamm och den andra inom andra kammaren (II: 97) av
herr G. Nilsson i Göingegården m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville begära sådan ändring av kungörelsen den 6 mars
1936 angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet att såsom
villkor för statsbidrags erhållande vid uppförande av skolbyggnader även
måtte uppställas skyldighet för skoldistrikt att i den utsträckning, som
Kungl. Majit äger närmare angiva, upplåta skolbyggnad för ortens frivilliga
bildningsverksamhet och likartad fostrande verksamhet bland ungdomen;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(1: 208) av herr K. Wistrand m. fl. och den andra inom andra kammaren
14
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
(II: 280) av herr T. V. Lundell m. fl., vari hemställts, att riksdagen i nuvarande
läge måtte avslå förevarande proposition;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(I: 216) av herr Gustaf Karlsson m. fl. och den andra inom andra kammaren
(II: 290) av herr G. E. Andersson i Södergård rn. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid bifall till propositionen nr 118 måtte uttala sig för att de olika
folkrörelsernas lokalföreningar såvitt möjligt med stöd av kommun i regel
böra taga initiativ till lokalfrågans lösning samt ställa sig som företagare
samt att de synpunkter som i övrigt anförts i motionen måtte beaktas vid
utfärdande av bestämmelser för i propositionen föreslagen verksamhet;
dels ock en inom andra kammaren av herr G. Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (II: 281), vari hemställts, att riksdagen ville för budgetåret 1942/43
anvisa
a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;
b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag
å likaledes 2,500,000 kronor.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna II: 97, I: 208, I: 216 samt II: 281.
I skrivelse nr 271 anhöll 1937 års riksdag örn utredning »huruvida och
på vilket sätt stat och kommun må kunna medverka:
1) dels till förbättring av redan nu befintliga samlingslokaler, vilka äro i
behov därav,
2) dels genom lån och subvention stimulera till uppförande av nya lokaler,
■ 3) dels ock undersökning örn ej under statens och kommunernas med
verkan
uppförda samlingslokaler må kunna i ökad omfattning tagas i anspråk
för de mångskiftande heliod, som på detta område ständigt anmäla
sig.»
Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 19 november 1937
chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande behovet av allmänna samlingslokaler
samt dess tillgodoseende genom medverkan av stat och kommun jämte andra
därmed sammanhängande frågor. Börande de därvid meddelade direktiven
för de sakkunnigas arbete hänvisas till propositionen nr 118, sid. 2 och 3.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 3 december 1937
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, kyrkoherden
H. Hallén, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören E. Andersson
i Bollnäs, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren G. E.
Andersson i Södergård, hovrättsrådet E. Eckerberg och dåvarande sekreteraren
i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Folke Thunborg. Därjämte
uppdrogs åt Hallén att vara ordförande. Sedan Kungl. Maj:t den 13
april 1939 bemyndigat chefen för socialdepartementet att, utöver tidigare i
utredningen deltagande fem sakkunniga, tillkalla ytterligare en sakkunnig,
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
15
tillkallades sistnämnda dag aktuarien i pensionsstyrelsen, ledamoten av riksdagens
andra kammare A. Y. Wallentheim att såsom sakkunnig deltaga i utredningen.
De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1937 års utredning
angående allmänna samlingslokaler, avgåvo den 8 november 1939 betänkande
med utredning oell förslag rörande tillgodoseendet av behovet av allmänna
samlingslokaler (stat. off. utredn. 1939: 30).
Be sakkunniga framhålla i nämnda betänkande, att förefintliga samlingslokaler
äro i stor utsträckning otillräckliga eller ej ändamålsenliga för de
anspråk, som med det allmänna föreningslivets nuvarande omfattning ställas
på dem, liksom även att fullständig brist på lämpliga lokaler alltjämt förekommer
i anmärkningsvärt stor omfattning.
Efter en allmän motivering för att understöd lämnas av staten för anordnande
av allmänna samlingslokaler föreslå de sakkunniga, att statens medverkan
till kommuner vid uppförande av dylika lokaler lämnas i form av
bidrag. Detta bidrag föreslås kunna utgå med högst 25 procent av byggnadskostnaderna
vid nybyggnad eller ombyggnad samt av köpesumman vid
inköp av äldre byggnad. Kunna verkligt bärande skäl framför allt ur synpunkten
av kommunens ekonomiska förhållanden anföras, bör statsbidraget
kunna höjas till högst 40 procent.
Där så befinnes lämpligt bör, enligt de sakkunniga, även enskild förening,
bolag eller stiftelse kunna erhålla hjälp av staten. Detta bör kunna ske beträffande
såväl nybyggnad som redan befintlig samlingslokal, vilken ej kan
på tillfredsställande sätt utnyttjas för föreningslivet, vare sig detta beror på
att lokalen är i behov av förbättring eller att ägaren med hänsyn till ekonomiskt
trångmål är nödsakad att uthyra den till ändamål, som äro för
föreningslivet främmande men för vilkas tillgodoseende kan betingas högre
hyra än vad föreningarna i allmänhet förmå erlägga. Det måste förutses,
att en kommun av en eller annan anledning kan komma att ställa sig
likgiltig för avhjälpande av ett uppenbart lokalbehov eller att detta behov
bättre kan tillgodoses genom en förening eller en sammanslutning av föreningar.
I sådana fall anser kommittén att enskilt initiativ för nyförvärv
av lokal bör erhålla det allmännas stöd. Emellertid kräver statsintresset,
att hjälpen icke endast temporärt utan på ett i möjligaste mån permanent
sätt kommer föreningslivet till fromma. Hjälpen bör därför lämnas icke i
form av engångsbidrag utan i form av inteckningslån på särskilt förmånliga
villkor.
De sakkunniga föreslå sålunda, att i dessa fall lån må utgå med högst
50 procent av byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman, samt
att lånet skall till ena hälften utgöras av en räntefri stående del och till
andra hälften av en amorteringsdel, dock att i fråga örn lån till hjälp vid
ombyggnad den räntefria stående delen må kunna uppgå till högst fyra
femtedelar av lånesumman. Amorteringsdelen föreslås skola förräntas efter
en räntefot, som med minst V4 procent skall överstiga medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under budgetaret närmast föro det, varunder
lånet beviljats, samt skall vara slutamorterad inom en efter de sär
-
16
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
skilda förhållandena lämpligen avpassad tid, vilken i fråga om lån för nybyggnad
satts till högst tjugufem år och beträffande andra lån i regel bör
vara kortare. Ehuru amorteringsdelen således icke kan sägas innefatta ett
direkt understöd, måste dock lånet till denna del bliva vederbörande till
god hjälp därigenom, att såsom säkerhet för detsamma kunna lämnas inteckningar
i den samlingslokalerna inrymmande fastigheten ända upp till
90 procent av fastighetens värde.
Den ur understödssynpunkt betydelsefullaste delen av statslånet utgöres
av den räntefria stående delen, vilken maximerats efter samma grunder
som för normalfallen skulle gälla beträffande bidrag till kommuner och
vilken är avsedd att kunna efter den fastställda amorteringstidens utgång
helt eller delvis efterskänkas. På ett beslut örn efterskänkande bör inverka
icke endast lånetidens längd utan även hur låntagaren under lånetiden
förvaltat lokalerna och hur dessa kunna förväntas komma att bliva förvaltade
under en något så när överskådlig framtid. Prövningen av dylika
ärenden bör ske med beaktande i främsta rummet därav, att efterskänkandet
är avsett som gottgörelse för att låntagaren under viss något så när långvarig
tid på förmånliga villkor ställt sina lokaler till föreningslivets förfogande.
Pör att denna gottgörelse, då fråga är örn lån för en kanske förhållandevis
föga kostsam ombyggnad, icke skall bliva alltför obetydlig, har
beträffande dylika lån den räntefria stående delen föreslagits kunna utgöra
ända till fyra femtedelar av lånet.
Såsom villkor för erhållande av bidrag eller lån bör föreskrivas skyldighet
för vederbörande att förvalta lokalerna enligt ett av länsstyrelsen fastställt
reglemente samt att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll.
Därjämte må såsom ytterligare villkor vid lån kunna föreskrivas, att kommunen
skall äga utse ledamot av den styrelse, som har att förvalta lokalerna,
eller revisor att granska sagda förvaltning.
Beträffande organisationen föreslå de sakkunniga att ärendena handläggas
av statens byggnadslånebyrå.
Över sakkunnigbetänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, statens
byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska missionsförbundet,
folkets hus föreningarnas centralorganisation, Sveriges storloges
av I. O. G. T. verkställande råd, styrelsen för samverkande bildningsförbunden,
riksförbundet landsbygdens folk, ungsvenskarna, folkpartiets ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och svenska arkitekters
riksförbund ävensom — genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas
förmedling — stadsfullmäktige i Stockholm och åtskilliga kommuner.
En redogörelse för utlåtandenas innehåll återfinnes i propositionen å sid.
14—28.
A sid. 28 och 29 har departementschefen anmält vissa framställningar i
ämnet, vilka inkommit, sedan ifrågavarande sakkunnigbetänkande framlades.
Statsutskottets utlåtande Xr 91.
17
Slutligen Ilar 1941 års riksdag i skrivelse nr 449 anhållit, att Kungl.
Majit ville, eventuellt efter den ytterligare utredning, som kunde befinnas
erforderlig, upptaga frågan om statens medverkan till anordnande och restaurering
av samlingslokaler till prövning samt, så snart lämpligen kunde ske,
för riksdagen framlägga det förslag, vartill prövningen kunde föranleda.
Departementschefen har för egen del anfört följande:
I det statsrådsanförande, i vilket jag den 19 november 1937 föreslog tillkallande
av särskilda sakkunniga för utredning rörande behovet av allmänna
samlingslokaler, uttalade jag, att vårt lands hävdvunna församlingsfrihet
skulle praktiskt främjas genom samhällets stöd åt strävandena att tillhandahålla
samlingslokaler för föreningslivet och folkbildningsverksamheten.
Som utredningsmännen framhållit är det icke minst i allvarliga kristider
betydelsefullt, att medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick icke
av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och
dryfta de krävande spörsmål, som då ständigt anmäla sig.
Av den av utredningen företagna inventeringen av lokalbeståndet i riket
synes mig framgå att de förefintliga lokalerna i stor utsträckning äro otillräckliga
eller ej ändamålsenliga för de anspråk, som med det allmänna
föreningslivets nuvarande omfattning ställas på dem, liksom även att fullständig
brist på lämpliga allmänna samlingslokaler alltjämt förekommer i
anmärkningsvärt stor omfattning.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har detta vunnit anslutning
från huvudparten av de hörda remissinstanserna.
Nära nog samstämmigt vitsordas behovet av åtgärder och mot dessas
föreslagna utformning riktas icke någon avgörande kritik. Remissvaren,
som avgåvos strax efter stormaktskrigets utbrott, präglas dock av den
känsla av ovisshet och oro inför framtiden, som vid nämnda tidpunkt
vållade tveksamhet inför varje mera betydande statsutgift för nya sociala
och kulturella ändamål. Samma skäl, som gjort remissinstanserna tveksamma,
föranledde mig att uppskjuta förslagets framläggande inför riksdagen.
1941 års riksdag uttalade emellertid på förslag av ett enhälligt statsutskott,
att åtgärder från statsmakternas sida vore påkallade för att frågan om samlingslokaler
å olika orter i landet skulle vinna en tillfredsställande lösning
samt att ur olika synpunkter skäl kunde anföras för att frågan inom den
närmaste tiden upptoges till definitiv prövning.
I de framställningar i ämnet, som inkommit till socialdepartementet
sedan utredningens betänkande framlades, understryka också föreningslivets
representanter, att ett bättre tillgodoseende av lokalbehovet blivit en alltmera
trängande nödvändighet.
Sålunda ha de frivilliga försvarsorganisationerna framhållit, att krisläget
skapat vidgade uppgifter som medfört ett allt kännbarare behov av för
deras verksamhet ändamålsenliga lokaler. Framförallt gäller detta luftskyddet,
landstormsrörelsen och lottarörelsen. Tillkomsten av hemvärnet har likaledes
medfört ökade anspråk på för den teoretiska utbildningen och den föreningsmässiga
verksamheten lämpliga lokaler. I detta sammanhang förtjänar även
att nämnas den frivilliga skytterörelsens snabba medlemsökning. Vid bedömandet
av behovet av lokaler för nämnda och övriga på detta område
verksamma organisationer är det av vikt att erinra om att de många nya
uppgifter vissa av dessa organisationer — i regel efter statsmakternas eller
de militära myndigheternas beslut — kommit att ägna sig åt kräver tillgång
till såväl mindre lokaler för utbildning och studier i smärre grupper samt
expeditionstjänst och andra göromål som större lokaler för sådana samman
niliam]
lill riksdagens protokoll 1942. 6 sami. Xr 90—92. osa <2 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
komster, som avse att samla samtliga medlemmar oell utomstående till rådslag,
upplysnings- och propagandamöten etc. De lokaler, som skola tjäna dessa
syften, böra kunna bjuda på sådana tekniska resurser som möjliggöra användandet
av film, när så kan anses lämpligt, samt tillgodose rimliga anspråk
på komfort oell trivsel.
Därjämte Ilar under senare år frågan örn ungdomsvården alltmera trätt i
förgrunden. Eli verklig sanering av ungdomens nöjesliv lär icke kunna ske
genom att nöjeslivets avarter bekämpas örn icke samtidigt ungdomen gives
möjligheter till fritidssysselsättning av värdefullare art. Förutsättningen
för att så skall kunna ske är emellertid, att lokaler finnas där ungdomen
kan få samlas till överläggningar, möten, studier och underhållning.
Det har framhållits, att en betydande del av lokalbehovet skulle kunna
fyllas genom att förfoganderätten till redan nied stats eller kommuns
stöd uppförda lokaler vidgades. Deu av kommittén verkställda undersökningen
synes mig visa att vissa kommuner ofta begränsat upplåtelsen av
sådana lokaler alltför strängt. Men kommittén har ej ansett sig kunna föreslå
några lagstiftningsåtgärder örn skyldighet för kommunerna att upplåta
befintliga lokaler för föreningslivet. Härutinnan ansluter jag mig till kommitténs
uppfattning men hoppas att kommunala lokaler i mån av behov och
möjligheter ställas till föreningslivets förfogande i större utsträckning än
hittills på sina håll varit fallet.
I betänkandet framhålles att upplåtelse av skollokaler bör ske på sådana
villkor att ej större olägenhet vållas för undervisningen eller för den lärarpersonal,
som har sin bostad i skolhusen. Till denna uppfattning kan jag
ansluta mig.
En annan sak är, såsom kommittén framhållit, att skolhus, som på grund
av centralisering av skolverksamheten stå tomma, ibland borde kunna för
en jämförelsevis ringa kostnad omändras till samlingslokaler för föreningarna
i orten. Vid nyuppförandet av skolhusbyggnad borde också hänsyn kunna
tagas till föreningslivets lokalbehov, där detta ej på annat sätt skulle kunna
tillgodoses. En dylik lösning av lokalfrågan torde dock få avgöras under
bea,ktande av föreliggande omständigheter i varje särskilt fall.
Även örn man i vissa fall kan erhålla en något så när tillfredsställande
samlingslokal genom att öppna ett skolhus eller liknande byggnad för föreningsverksamhet
torde dock på många orter lokalbehovet vara av den art
att det icke kan tillgodoses utan statens stöd. I överensstämmelse med
riksdagens önskan torde därför trots det ansträngda statsfinansiella läget
frågan örn sådant stöd utan ytterligare dröjsmål böra upptagas till lösning.
Innan jag ingår på hur statsåtgärderna lämpligen böra utformas, torde
ett par frågor av principiell natur höra beröras.
Kommittén har ansett, att uppförande av eller bidrag till allmänna samlingslokaler
till föreningsväsendets och det medborgerliga livets gagn kunna
hänföras till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter
och att någon ändring av nu gällande bestämmelser örn kommunernas befogenheter
icke torde behöva ske. Att en kommun äger uppföra en kommunal
samlingslokal torde vara självklart. Även i de fall, då enskild sammanslutning
med eller utan statligt stöd anordnar samlingslokal, som principiellt skall
stå öppen för politiska och kulturella föreningar inom kommunen, synes
det uppenbart att understödjandet av sådan sammanslutning måste anses
vara av den natur att det utgör en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet.
Under begreppet allmänna samlingslokaler torde böra hänföras
icke endast för föreningslivet avsedda hörsalar samt rum för samman
-
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
19
träden, samkväm ock studiearbete utan även därtill hörande erforderliga utrymmen
såsom förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblioteksrum, kök, serveringsrum,
toalett-, källar- och vindslokaler ävensom bostad för tillsyningsman
(vaktmästare). Skall en byggnad inrymma jämväl andra lokaler än
allmänna samlingslokaler bör statens medverkan i förevarande ordning avse
allenast den del av kostnaderna, som kan anses belöpa å sistnämnda lokaler.
Vid beräkningen av beloppet för statens medverkan skall hänsyn
jämväl tagas till, huruvida fastigheterna äro avsedda att tillgodose även
andra än föreningslivets behov. Såsom exempel må nämnas att vissa utrymmen
äro avsedda att mera regelmässigt användas för de kommunala
myndigheternas verksamhet. Sker sådan användning allenast vid enstaka
tillfällen bör detta ej inverka vid beräkningen av statsbidraget.
Vid anordnande av allmänna samlingslokaler bör emellertid samtidigt
undersökas örn det kan vara fördelaktigt att i en och samma byggnad inrymma
även lokaler för andra behov, som kunna vara av intresse för orten.
Utredningsmännen lia i sådant syfte erinrat örn vissa redan förefintliga
bidragsbestämmelser, som kunna vara av betydelse vid iordningställandet
av samlingslokaler. Givetvis kan det förekomma att i de allmänna samlingslokalerna
böra inrymmas lokaler även för ändamål, till vilka statshjälp
ej utgår i någon form. Lämpligheten av ett sådant förfarande torde böra
prövas i varje särskilt fall för sig. Endast i ett avseende vill jag närmare
ingå på frågan i detta sammanhang.
Det gäller tillgodoseendet av behovet av gymnastiklokaler såväl för skolornas
vidkommande som för den frivilliga gymnastikverksamheten. Såsom
påvisats från olika håll är behovet av ändamålsenliga gymnastiklokaler å
landsbygden mycket stort. Utredningsmännen upplysa i sitt betänkande,
att enligt de typritningar, som utarbetats av indenrigsministeriet i Danmark
för samlingshus, äro de Hesta lokalerna avsedda att vara en kombination av
möteslokal och gymnastiksal. Då dessa lokalbehov synas väl kunna förenas,
anser jag att även här i landet på de orter, där behov av gymnastiksal föreligger,
man vid anordnande av allmänna samlingslokaler bör i största möjliga
utsträckning söka förena tillgodoseendet av de båda lokalbehoven. Jagförutsätter
emellertid, att en sådan anordning ej får komma att medföra
några olägenheter för föreningslivets vidkommande.
I de fall, då en samlingslokal avses skola tjäna jämväl den egentliga
skolundervisningen såsom exempelvis gymnastiklokal, skolkök, slöjdsal, torde
det få ankomma på Kungl. Majit att bestämma örn kostnadsfördelningen
mellan de olika huvudtitlarna.
Stöd bör kunna påräknas endast i de fall, där verkligt behov föreligger
av samlingslokaler för ortens föreningsliv. De uppgifter, som i detta hänseende
kunna tjäna till ledning, böra därför göras så fullständiga som möjligt.
I första hand bör undersökas om redan förefintliga lokaler skulle kunna
vara tillfyllest, därest de, kanske för en jämförelsevis ringa kostnad, utvidgades
eller sattes i bättre skick. Vid sådan prövning torde det av utredningen
införskaffade materialet angående befintliga lokaler och till viss del
även beträffande existerande föreningar, som nu finnes samlat för varje
kommun i riket, vara till god ledning.
Jag övergår nu till frågan örn statsstödets utformning. Ur det
allmännas synpunkt måste det anses önskvärt att de kommunala myndigheterna
taga initiativ till lokalfrågans lösning och att kommunen så
vitt möjligt ställer sig som företagare. Därigenom torde uppnås större
stabilitet beträffande lokalföretagen och säkrare kontroll över deras skötsel.
Ett samarbete mellan de kommunala myndigheterna och representanter
20
Statsutskottets utlåtande Kr 91.
för de i orten verkande föreningarna bör givetvis komma till stånd för att
olika önskemål och behov skola kunna beaktas.
Där så befinnes lämpligt bör även en enskild förening, bolag eller
stiftelse kunna erhålla hjälp av statsmedel. För sådant fall bör såvitt möjligt
samarbete ske med de kommunala myndigheterna och med andra föreningar
i orten.
Jag delar kommitténs åsikt, att statshjälpen bör vara något så när likvärdig,
oavsett huruvida syftet att erhålla tillfredsställande samlingslokaler
ernås genom kommunalt eller genom enskilt initiativ.
Kommittén hade föreslagit, att kommunerna skulle kunna erhålla ett bidrag
i regel av 25 procent (i undantagsfall högst 40 procent) av byggnadskostnaderna.
Enskilda sammanslutningar däremot skulle erhålla ett lån å
högst 50 procent, varav hälften skulle utgöra en räntefri, stående del, vilken
var avsedd att kunna efterskänkas. Låneformen hade alltså reserverats för
de enskilda sammanslutningarna.
Jag har ansett det böra övervägas, örn ej lånemöjligheten borde ställas
öppen även för kommuner. Sedan jag inhämtat yttrande i denna fråga
från landskommunernas förbunds centralbyrå har jag emellertid funnit att
även i förevarande avseende den av kommittén föreslagna utformningen av
statshjälpen bör kunna godtagas.
Beträffande de invändningar, som särskilt av statskontoret framställts
mot den föreslagna höga belåningsgränsen, upp till 90 procent av fastighetsvärdet,
vill jag framhålla, att staten i regel lär komma att efterskänka
halva lånet, varför de högst liggande inteckningarna komma att utgöra
säkerhet för ett villkorligt statsbidrag. Vid sådant förhållande finner jag
den föreslagna gränsen ej behöva ingiva några betänkligheter.
Den föreslagna möjligheten att bereda ombyggnadsföretag ett högre statsunderstöd,
upp till 40 procent, än nybyggnadsföretag finner jag beaktansvärd.
Statens verksamhet bör syfta till att befintliga lokaler i möjligaste
mån saneras och därefter på förmånliga villkor ställas öppna för föreningslivet
i orten. För att få en enskild förening att efter en kanske förhållandevis
föga kostsam ombyggnad, varigenom lämplig samlingslokal dock erhålles,
ställa lokalen till det allmänna föreningslivets förfogande och underkasta sig
de statliga villkoren i övrigt, torde erfordras ett kraftigare stöd från statens
sida än vad som behöver vara fallet, då statens bidrag beräknas i förhållande
till en byggnads hela värde.
Någon möjlighet att med säkerhet bedöma i vilken utsträckning statens
ekonomiska medverkan kommer att krävas för samlingslokalfrågans lösande
föreligger icke. Kommittén ansåg sig böra avstå från att verkställa sådana
kostnadsberäkningar men anförde i detta sammanhang att de ekonomiska
konsekvenserna av statens medverkan på ifrågavarande område ej
behövde ingiva några farhågor, örn verksamheten genomfördes som ett försök
och medel som därtill anvisades bleve av reservationsanslags natur.
Sedan erfarenhet vunnits efter de första årens verksamhet, bleve medelsbehovet
uppenbarligen beroende av dels i vilken takt statsmakterna ansåge
lämpligt att medverka till en genomgående förbättring av lokalförhållandena
i hela landet och dels i vilken utsträckning de ansåge, att verksamheten borde
anpassas med hänsyn till det allmänna konjunkturläget. Kommitténs uppfattning
att statsmakterna själva år från år kunna avgöra storleksordningen
av byggnadsverksamheten för samlingslokaler till vilka statsstöd skall utgå,
är självfallet riktig. Inledandet av verksamheten ger icke vare sig kommun
eller enskilda företag någon ovillkorlig rätt till bidrag eller lån.
I årets statsverksproposition hade beräknats ett belopp av 2,500,000
kronor för bidrag till kommunerna under nästa budgetår. Ett lika stort
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
21
belopp beräknades för lån till enskilda föreningar, bolag eller stiftelser. Då
verksamheten onder den första tiden närmast får karaktären av försöksverksamhet,
torde under första budgetåret icke mera än 1,500,000 kronor för
vartdera ändamålet behöva anvisas. Bidragsanslaget torde böra hava karaktären
av reservationsanslag och uppföras under femte huvudtiteln. För lån
avsett belopp torde böra anvisas å kapitalbudgeten rinder rubriken fonden
för låneunderstöd.
Beträffande organisationen av den föreslagna verksamheten har jag
icke kunnat ansluta mig till utredningens förslag.
Kommittén hade framhållit, att med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig
tillämpning av bestämmelserna på detta nya område för statens bidragsverksamhet
handläggningen av ifrågavarande ärenden borde koncentreras till ett
centralt organ. Detta organ borde även utöva en upplysande och rådgivande
verksamhet.
Att förlägga den nya verksamheten direkt hos Kungl. Majit ville utredningen
ej förorda utan föreslog till centralorgan statens byggnadslånebyrå,
som i allmänhet hade att pröva andra statsbidragsärenden av liknande beskaffenhet.
Vid sitt förord för byggnadslånebyrån lär utredningen lia beaktat, att
byrån enligt då gällande bestämmelser rörande statsbidrag till anordnande
av pensionärshem handhade denna verksamhet. Emellertid lia berörda bestämmelser
sedermera ändrats så, att beslutanderätten i fråga örn dylikt
statsbidrag numera är förbehållen Kungl. Majit i socialdepartementet.
Enligt min mening bör så bli fallet även beträffande bidrag till samlingslokaler.
Härigenom skulle bland annat vinnas, att förslag att uppföra
samlingslokaler kunna vägas mot andra byggnadsprojekt. I den mån tillgångarna
på byggnad smateriel ej skulle räcka till täckande av alla slags
byggnadsbehov, måste företräde givas åt de mest angelägna, dit jag i första
hand räknar bostadsbyggandet.
Annu ett skäl synes mig tala för att avgörandet förbeliålles Kungl. Majit.
Det erbjuder stora svårigheter att dra upp fasta riktlinjer för lån- och bidragsbeviljandet,
innan någon erfarenhet av verksamheten vunnits. Under
den första tiden blir det närmast fråga örn en försöksverksamhet. Sedan
Kungl. Majit genom sina beslut skapat praxis bör det ånyo övervägas, örn
verksamhetens handhavande helt kan överlämnas till underordnat organ.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på vikten av att lokalerna utnyttjas
på ändamålsenligt sätt. Lika viktigt är att en olämplig användning
förhindras. Aven ur denna synpunkt synes det mig lämpligt, att avgörandet
förlägges till Kungl. Majit. Enligt kommitténs förslag skall med erhållande
av bidrag eller lån följa skyldighet för vederbörande att förvalta de allmänna
samlingslokalerna enligt ett av statlig myndighet fastställt reglemente samt
att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll. Skulle erfarenheten
på ifrågavarande område komma att utvisa behov av fortlöpande statlig kontroll
har Kungl. Majit möjlighet att snabbt vidtaga erforderliga åtgärder
härför.
För verkställande av behövlig utredning torde böra inrättas en statlig
nämnd, som skulle utgöra statens rådgivande organ i hithörande frågor på
samma sätt som nu statens fritidsnämnd bereder vissa under handelsdepartementet
hörande frågor. Nämnden skulle bestå av det antal ledamöter, som
Kungl. Majit bestiimde, och dess verksamhet skulle regleras i en av Kungl.
Majit utfärdad instruktion. Denna nämnd borde anförtros den av kommittén
föreslagna upplysningsverksamheten. Vidare torde en av nämndens första åtgärder
böra bli att uppdraga vissa riktlinjer för verksamhetens bedrivande
och att utarbeta förslag till olika formulär, i den utsträckning detta kan
22
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
Utskottet.
anses lämpligt. Om riksdagen bifaller mitt förslag att inrätta en sådan nämnd
torde nämnden även kunna anförtros uppgiften att fastställa det reglemente,
som skall finnas för varje samlingslokal, till vilken statsmedel utgått. För
att nämnden val skall kunna fylla sin uppgift bör den äga tillgång till den
expertis på ifrågavarande område, varmed representanter för de stora folkrörelserna
främst torde kunna tillhandagå. Till ledamöter i nämnden böra
därför utses representanter för föreningslivet, väl förtrogna med samlingslokalfrågor.
Därjämte bör lämplig representant finnas för tillgodoseendet av
de intressen, som kommunerna Lava i samband med anordnandet av samlingslokaler.
Kostnaderna för nämnden torde få bestridas från anslaget till bidrag till
anordnande av allmänna, samlingslokaler.
Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet torde böra meddelas
av Kungl. Majit i den instruktion, som bör utfärdas för nämnden.
Den erforderliga byggnadstekniska granskningen av ärendena torde kunna
ombesörjas av byggnadsstyrelsen.
De detaljfrågor beträffande den nya verksamheten, vilka jag ej upptagit
till behandling i detta anförande, torde överlämnas till Kungl. Majits ställningstagande
vid utfärdande av kungörelse i ämnet.
Utskottet vill i likhet med departementschefen framhålla, att det icke
minst i allvarliga kristider är betydelsefullt, att medborgare i ett land med
demokratiskt statsskick ej av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter
att överväga och dryfta de krävande spörsmål, som då ständigt
anmäla sig. Föreningsliv och folkbildningsverksamhet lia under rådande
förhållanden fått ökad betydelse, likaså de frivilliga försvarsorganisationerna,
för vilka krisläget skapat vidgade uppgifter. Samtidigt har frågan örn lokaler,
där ungdomen kan få samlas till överläggningar, möten, studier och underhållning
genom olika samverkande orsaker alltmera trätt i förgrunden. Då
behovet av samlingslokaler för dessa olika ändamål på många orter är av
den art att det icke kan tillgodoses utan statens stöd anser utskottet — i
likhet med 1941 års riksdag — att frågan örn sådant stöd trots det ansträngda
statsfinansiella läget utan ytterligare dröjsmål bör upptagas till lösning.
Utskottet kan sålunda icke dela den i motionerna I: 208 och II: 280 uttalade
uppfattningen, att därmed borde tills vidare anstå.
I motionerna I: 62 och II: 97 yrkas sådan ändring i gällande kungörelse
angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet att såsom villkor
för statsbidrags erhållande även måtte uppställas skyldighet för skoldistrikt
att i den utsträckning som Kungl. Majit äger närmare angiva, upplåta skolbyggnad
för ortens frivilliga bildningsverksamliet och likartad fostrande
verksamhet bland ungdomen. Utskottet vill i anledning härav erinra örn
att departementschefen beträffande förfoganderätten till redan med statens
stöd uppförda lokaler icke ansett sig kunna föreslå några lagstiftningsåtgärder
om skyldighet för kommunerna att upplåta dem för föreningslivet. Till
detta ställningstagande ansluter sig utskottet, som delar den av departementschefen
uttalade förhoppningen, att kommunala lokaler i mån av behov
och möjligheter ställas till föreningslivets förfogande i större utsträckning
än hittills på sina håll varit fallet. Givetvis bör dock, såsom departements
-
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
23
chefen framhållit, upplåtelse av skollokaler ske allenast på sådana villkor
att ej större olägenhet vållas för undervisningen eller för den lärarpersonal,
som har sin bostad i skolhusen. Yad angår lokaler, som hädanefter uppföras,
instämmer utskottet i motionernas syfte, men förutsätter därvid att
föreskrifter i ämnet från Kungl. Maj:ts sida meddelas efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall och endast ifrågakomma beträffande skoldistrikt,
inom vilka tillgången på andra samlingslokaler är synnerligen knapp
och förhållandena i övrigt äro av den art, att sådana föreskrifter bli särskilt
påkallade.
Yad departementschefen anfört i fråga örn begreppet allmänna samlingslokaler
och anordnande i en och samma byggnad av lokaler för andra behov,
som kunna vara av intresse för orten, har icke föranlett erinran från
utskottets sida. Det synes utskottet välbetänkt, att på de orter, där behov
av gymnastiklokaler föreligger, man vid anordnande av samlingslokaler söker
förena tillgodoseendet av de båda lokalbehoven, därest detta icke medför
särskilda olägenheter.
Beträffande statsstödets utformning och verksamhetens organisation ansluter
sig utskottet till Kungl. Maj:ts förslag. Understöd skulle enligt
nämnda förslag kunna tillerkännas kommun, enskild förening, bolag eller
stiftelse. Med hänsyn till önskvärdheten av stabilitet beträffande lokalföretagen
och kontroll över deras skötsel har departementschefen ansett önskvärt
att de kommunala myndigheterna toge initiativ till lokalfrågans lösning
och att kommunen såvitt möjligt ställde sig som företagare, varvid ett samarbete
mellan de kommunala myndigheterna och representanter för de i
orten verkande föreningarna givetvis borde komma till stånd. I motionerna
I: 216 och II: 290 har framhållits, att i stället folkrörelsernas lokala organ
själva som regel böra taga initiativet och under samarbete med kommunen
ställa sig som företagare. Utskottet har icke kunnat undgå att finna motionärernas
synpunkter värda beaktande. I detta sammanhang önskar utskottet
även understryka, att en bestämmelse därom, att vid en förenings upplösning
dess byggnader skola tillfalla den riksorganisation, till vilken föreningen
må vara ansluten, icke bör utgöra hinder för föreningen att erhålla här
ifrågavarande understöd. Kungl. Majit torde dock böra vara obunden att i
varje särskilt fall efter omständigheterna pröva frågan om huvudmannaskapet
till en ifrågasatt samlingslokal.
I fråga örn den byggnadstekniska granskningen förefaller utskottet välbetänkt,
att densamma anförtros byggnadsstyrelsen. Det förefaller givetvis
ändamålsenligt att — på sätt i motionerna I: 216 och II: 290 anförts — de
arkitekter, som stå till lokalägande riksorganisationers förfogande, vid byggande
av statsunderstödda samlingslokaler få nyttiggöra de erfarenheter och
rön som gjorts i fråga örn ny- och ombyggnader av andra dylika lokaler.
I vad mån staten bör tillse att dylik sakkunskap blir företrädd vid byggnadsplanernas
uppgörande och granskning torde emellertid få bero på Kungl.
Maj:ts prövning.
Såsom departementschefen anfört ger inledandet av ifrågavarande under
-
24
Statsutskottets utlåtande Nr 91.
stödsverksamhet icke vare sig kommun eller enskilda företag någon ovillkorlig
rätt till bidrag eller lån. Storleksordningen av byggnadsverksamheten
blir beroende på de anslag, som ställas till förfogande. De av Kungl. Maj:t
för nästa budgetår äskade beloppen finner utskottet väl avvägda. Utskottet
kan alltså icke biträda de i motionen II: 281 framställda yrkandena örn anvisande
av ytterligare tillhopa 2,000,000 kronor för ändamålet.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
a) i anledning av motionerna I: 62 och II: 97 hos Kungl.
Maj:t anhålla att såsom villkor för statsbidrag till uppförande
av skolbyggnader uppställes skyldighet för skoldistrikt att i
den utsträckning, som Kungl. Maj:t äger närmare angiva, upplåta
skolbyggnad för ortens frivilliga bildningsverksamliet och
liknande fostrande verksamhet bland ungdomen;
b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av
motionerna I: 216 och II: 290 godkänna de grunder för bidrag
och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler,
som utskottet förordat;
c) med bifall till Kungl. Maj.ts förslag och med avslag å
motionerna 1:208, II: 280 och II: 281 för budgetåret 1942/43
såsom reservationsanslag anvisa
1) till Bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1,500,000 kronor;
2) till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd 1,500,000 kronor.
Stockholm den 28 april 1942.
På statsutskottets vägnar:
CONRAD JONSSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 90.
Reservationer:
l:o) av herrar Björkman, Ekströmer och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,
att utskottet bort med bifall till motionerna I: 208 och II: 280 avslå Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag;
2:o) av herrar Lindberg i Umeå och Akerström, vilka med instämmande i
övrigt i utskottets yttrande och hemställan ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen II: 281;
3:o) av herr Gustaf Karlsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1942:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majus proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet v s. 13 i texten