Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1943-06-08 · 83 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 81 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1943:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

I en den 30 april 1943 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats till

andra särskilda utskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om allmänna vägar;

2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr

142);

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation;
5)

lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den

allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

dels föreslagit riksdagen att godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande

samhällen, som äro väghållare; samt

2) förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat

förslag till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till

utskottet, nämligen

inom första kammaren

nr 262 av herr Andersson, Per, m. fl.,

nr 266 av herr Bodin m. fl.,

nr 272 av herr Sundberg, m. fl.,

nr 273 av herr Löfvander m. fl.,

nr 274 av herr Persson m. fl.,

nr 275 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,

nr 276 av herr Lodenius m. fl.,

Bihang tilt riksdagens protokoll 1943. 11 samt. 2 avd. Nr 2.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

|

nr 277 av herr Mannerskantz m. fl.,

nr 284 av herr Ström, Fredrik, m. fl.,

nr 288 av herr Albertsson,

nr 293 av herrar Anderberg och Ahlkvist,

nr 299 av herr Johanson, Karl August, samt

nr 300 av herr Ericsson, Herman, m. fl., ävensom

inom andra kammaren

nr 377 av herr Fröderberg m. fl., likalydande med motionen nr 262 i

första kammaren,

nr 378 av herr Lindmark m. fl., likalydande med motionen nr 277 i första

kammaren,

nr 382 av herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo,

nr 389 av herr Staxäng m. fl., likalydande med motionen nr 272 i första

kammaren,

nr 390 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., likalydande med motionen nr

276 i första kammaren,

nr 391 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., likalydande med motionen nr

274 i första kammaren,

nr 392 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., likalydande med motionen nr

273 i första kammaren,

nr 393 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., likalydande med motionen nr

275 i första kammaren,

nr 394 av herr Hedqvist,

nr 405 av herrar Lindahl och Pettersson i Hällbacken,

nr 406 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl., likalydande med motionen

nr 288 i första kammaren,

nr 415 av herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr 293

i första kammaren,

nr 416 av herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr

300 i första kammaren,

nr 417 av herr Johansson i Torp,

nr 425 av herr Lindahl m. fl., likalydande med motionen nr 299 i första

kammaren,

nr 426 av herr Hällgren, samt

nr 427 av herr Hållgren.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

författningsförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen

för de ämnen, som beröras av motionerna. I fråga om de skäl, som

motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet i huvudsak

hänvisa till motionerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2. 3

Inledning.

1938 års sakkunniga för utredning av vägväsendets förstatligande — i det

följande kallade vägförstatligandekommittén — framlade den 9 april 1941

ett principbetänkande rörande frågorna om ett förstatligande av den allmänna

väghållningen på landet, om det allmänna vägväsendet i städerna,

om nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning, om skyldigheten

för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän

väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m. Kommittén

ansåg icke erforderligt att på detta stadium, då det gällde att skaffa

underlag för det principiella bedömandet av frågan om statens övertagande

av den allmänna väghållningen på landet, utforma texter till de författningar,

som erfordrades för ett genomförande av kommitténs förslag i olika hänseenden.

Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag inkommit, blev frågan

om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet föremål

för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet. I uttalande till

statsrådsprotokollet den 6 mars 1942 framhöll departementschefen, att det

vore av största betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete,

att statsmakterna toge ståndpunkt till nyssnämnda fråga. På departementschefens

hemställan lämnade Kungl. Majit genom proposition samma dag,

nr 122, riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående av departementschefen

angivna huvudgrunder för ett förstatligande av den allmänna väghållningen

på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.

I skrivelse den 10 juni 1942, nr 325, åberopade riksdagen såsom yttrande

i ämnet vad andra särskilda utskottet anfört i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 2. Utskottets ställningstagande innebar ett tillstyrkande av förslaget

örn vägväsendets förstatligande och ett biträdande i allt väsentligt av

de i propositionen förordade huvudgrunderna för förstatligandet.

Kungl. Majit bemyndigade därefter genom beslut den 12 juni 1942 chefen

för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet

biträda med att -— i enlighet med de av honom angivna huvudgrunderna

för förstatligandet och med beaktande av vad utskottet i sitt

utlåtande anfört — utarbeta förslag till de författningar samt de åtgärder i

organisations- och övriga hänseenden, som erfordrades för genomförande

av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 16 juni 1942 sex sakkunniga,

de s. k. 7942 års vägsakkunniga, nämligen landshövdingen A. Lidén, ordförande,

generaldirektören N. L. Bolinder, ledamoten av riksdagens andra

kammare, f. d. statssekreteraren, chefredaktören F. F. Severin, extra byråchefen

K.-G. M. Hjort, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren

V. J. Mattsson och hovrättsrådet T. A. Bexelius.

De sakkunniga lia i ett den 27 januari 1943 avgivet betänkande (SOU

1943: 1) framlagt förslag till dels ny lag örn allmänna vägar jämte därmed

sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar, dels lag om vad iakttagas

skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghåll
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ningen på landet, dels lag om vägnämnder och länsvägnämnder ävensom

kungl, brev angående inrättande av en riksvägnämnd, dels stadga angående

handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga), dels förordning angående statsbidrag

till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen,

dels ock förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen

och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg. De sakkunniga

ha vidare framlagt förslag till vissa tillämpningsbestämmelser av

administrativ natur ävensom förslag till organisation för den statliga vägförvaltningen

samt till ordnandet av vissa övergångsfrågor och ekonomiska

spörsmål.

Sedan vederbörliga yttranden inhämtats över de vägsakkunnigas förslag,

har frågan om ny väglagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom

kommunikationsdepartementet och ha därvid på grundval av sakkunnigförslaget

samt de inkomna yttrandena utarbetats de vid propositionen fogade

författningsförslagen.

Översikt över förslagens innehåll.

Förslaget till lag om allmänna vägar, som är av civillags karaktär, avser

främst att reglera förhållandet mellan den allmänna väghållningen och enskilda.

Av praktiska skäl ha dock vissa stadganden av annan natur, som

reglera spörsmål av grundläggande betydelse för den allmänna väghållningen,

medtagits i lagen. För att icke lagen skall behöva tyngas av detaljföreskrifter

av olika slag, vilka vore ägnade att minska överskådligheten med avseende

å huvudprinciperna för den nya ordningen, ha däremot de föreskrifter, som

i övrigt erfordras för genomförandet av det allmänna vägväsendets förstatligande,

ansetts lämpligen böra upptagas i författningar av annan art.

Förslaget till väglag inrymmer bl. a. bestämmelser om vilka vägar, som

skola hållas såsom allmänna, om förutsättningarna för byggande av allmän

väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg

och indragning av allmän väg, örn vad som är att hänföra till väghållning

och vem väghållning åligger, om behandling av vägfrågor, örn vågrätt, örn

tillfälligt upplåtande av rätt till mark och örn arbetslag för vinterväghållning

samt ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Lagen avser, enligt sitt innehåll, sådan för den allmänna samfärdseln upplåten

väg, som enligt vad i lagen sägs hålles genom det allmännas försorg.

Någon egentlig definition av begreppet allmän väg har icke givits. Liksom

förut gällande lag avser den nya lagen alla allmänna vägar i riket och sålunda

även städernas vägar. Vissa särbestämmelser, som gälla endast städer

och stadsliknande samhällen, ha sammanförts till ett särskilt avsnitt av lagen.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg. I motsats till förut

gällande lag skiljer förslaget icke mellan vägunderhåll och vinterväghållning.

Dessa båda begrepp ha sålunda sammanförts till ett.

Väghållare på landet är kronan, dock äger Kungl. Majit på framställning

av stadsliknande samhälle förordna samhället att vara väghållare inom sitt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

5

område. Det förutsättes att sådant förordnande meddelas endast örn samhället

har kompetenta tekniska organ för väghållningens ombesörjande samt

erforderlig teknisk utrustning. I motsats till vad förut gällt har samhället

sålunda icke någon ovillkorlig rätt liksom icke heller någon skyldighet att

vara väghållare inom sitt område.

Inom stads område åligger väghållningen staden.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som förordnats att vara

väghållare, sakna förutsättningar därför, må Kungl. Maj :t förordna att kronan

skall vara väghållare inom staden eller samhället. Sådant förordnande kan

meddelas även mot stadens eller samhällets bestridande.

Väghållningen för kronans räkning skall handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt vägförvaltningarna i länen. Där stad eller stadsliknande

samhälle är väghållare, skall väghållningen ombesörjas av den

kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stockholm under inseende

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste inseende

av vägförvaltningen i länet.

I propositionen framhålles att det icke finnes någon anledning att, sedan

staten övertagit den allmänna väghållningen på landet, begränsa den väghållning,

som skall ombesörjas av den statliga vägorganisationen, till allenast

vägar, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln. Under senaste tid

ha såsom allmänna byggts vägar, vilka till övervägande del varit av militär

betydelse. Det har synts lämpligt, att även sådana för försvaret eller eljest

för det allmänna erforderliga vägar, som, utan att vara nödiga för den allmänna

samfärdseln, likväl äro av betydelse för denna, hållas såsom allmänna.

Vägens betydelse för den allmänna samfärdseln får dock icke vara alltför

ringa.

Vad nu föreslagits beträffande förutsättningarna för vägs byggande såsom

allmän skall enligt förslaget gälla även för förändring av enskild väg till allmän.

Indragning av allmän väg skall enligt förslaget ske, endast örn vägen efter

tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas

synpunkt och olägenheten för bygden av vägens indragande är ringa.

Såsom motiv för denna begränsning har anförts, att det icke kunde anses

skäligt att beröva en bygd en förmån, som redan funnes och vunnit hävd.

Den nya lagstiftningen medför även en förändring av indelningen av de

allmänna vägarna. För den avvägning av medelsbehoven mellan skilda slag

av vägar, som erfordras för att statsmakterna skola kunna utöva en reglerande

inverkan på utvecklingen inom olika områden av vägväsendet, har

det ansetts önskvärt, att i anslagshänseende skilja mellan olika slag av vägar.

Vidare skola med avseende å handläggningen av vägfrågor särskilda bestämmelser

gälla beträffande de för samfärdseln särskilt viktiga trafiklederna.

Av nu nämnda skäl hava de allmänna vägarna indelats i huvudvägar,

bygdevägar och ödebygdsvägar. Därvid ha till huvudvägar hänförts de vägar,

som äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln

eller som eljest äro av stor vikt för samfärdseln mellan eller till huvud
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

orter. I begreppet ödebygdsväg har icke gjorts någon skillnad i förhållande

till äldre lag. Med bygdevägar avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg.

Då det icke förelegat något behov att i väglagen skilja mellan olika slag

av allmänna vägar, ha bestämmelserna om vägarnas indelning meddelats i

vägstadgan.

Den nya lagstiftningen medför en genomgripande omgestaltning av handläggningen

av vägfrågor. Bestämmelserna härom ha utformats i huvudsaklig

överensstämmelse med de av 1942 års riksdag godkända grunderna för

behandlingen av vägfrågor.

För att förenkla och förbilliga sättet för förvärv av rätt till mark för allmän

väg skall beslut om fastställande av arbetsplan för väg medföra rätt för väghållare

att taga den mark, som erfordras för vägen, i besittning samt att

därefter nyttja marken för vägändamål utan hinder av den rätt annan må

äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt liksom den

nyttjanderätt till mark för vägändamål, som enligt lagen den 16 maj 1930

om vågrätt är grundad på uttryckligt eller presumerat medgivande av fastighetsägaren.

Vågrätt förutsättes även framdeles kunna uppkomma på grund

av medgivande av ägaren. I syfte att i huvudsak befria väghållaren från

risken att behöva betala ersättning för vågrätt till flera — något som kunde

förekomma enligt 1930 års väglag — och för att vinna ytterligare skydd

för inteckningshavarna har föreskrivits, att ersättning för vågrätt skall nedsättas

hos länsstyrelsen för fördelning i samma ordning som stadgats beträffande

expropriationsersättning, om fastigheten genom vågrätten undergått

sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet

för fordran, för vilken fastigheten svarade, då marken togs i anspråk. Även

åtskilliga andra ändringar ha vidtagits i vägrättsbestämmelserna. Bland annat

har för vinnande av större förutsättningar för ett riktigt avgörande samt

för ett snabbt och billigt förfarande prövningen av vägrättsmålen överflyttats

från allmän underrätt till ägodelningsrätt. Av systematiska skäl har

vägrättsbestämmelserna infogats i själva väglagen.

Enligt förut gällande lag skulle, örn vägstyrelsen så funne erforderligt, för

ordnande av vinterväghållningen till snöploglag indelas lämpligt belägna och

i övrigt tjänliga fastigheter. Varje snöploglag skulle därvid tilldelas viss vägsträcka

med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen så fordrade,

därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning, som, där överenskommelse

ej träffades, bestämdes av länsstyrelsen. Snöploglagen ha emellertid

under senare år förlorat i betydelse i samma mån som hästplogningen ersatts

genom maskinplogning. Departementschefen framhåller emellertid, att

det vid ihållande och svåra snöfall samt vid drivbildning krävdes betydande

extra personal för snöskottning o. d. Med hänsyn till behovet av och svårigheten

att vid svåra snöfall erhålla tillräcklig arbetskraft, har det ansetts

nödvändigt att på förhand kunna organisera reservstyrkor härför, i lagen

kallade arbetslag för vinterväghållning. Sådana arbetslag skola enligt förslaget

inrättas, där länsstyrelsen så finner erforderligt. För att arbetslagen

skola bliva den effektiva organisation, med vilken tillfälliga, svåra snöför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

7

hållanden skola kunna bemästras, skola arbetslagens medlemmar vara underkastade

tjänsteplikt. För att denna icke skall bliva alltför betungande

skall densamma begränsas till viss vägsträcka. Det förutsättes, att medlemmarna

i största möjliga utsträckning utses efter frivilligt åtagande.

De lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare,

skola enligt förslaget företrädas av vägnämnder och länsvägnämnder.

Vägnämnderna, vilkas områden avses skola i stort sett sammanfalla med

de gamla vägdistriktens, skola ha till uppgift att verka för att vägbehoven

inom varje nämnds område på bästa sätt tillgodoses. I sådant hänseende har

vägnämnden att avgiva av Kungl. Majit, länsstyrelsen eller den statliga vägorganisationen

infordrade yttranden i frågor om byggande av allmän väg,

förändring av enskild väg till allmän och andra vägfrågor. Nämnden skall

vidare äga taga initiativ och äga behörighet att överklaga av länsstyrelse

eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i vägfråga. Vägnämndens

ledamöter skola regelmässigt utses av ombud för de i vägnämndsområdet

ingående kommunerna.

Länsvägnämnden skall ha till uppgift att verka för att vägfrågor, som

äro gemensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla

den för hela länet ändamålsenligaste lösningen. Ledamöterna i denna

nämnd skola utses av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna)

och vägnämnderna i länet, därvid länsstyrelsen utser två samt skogsvårdsstyrelsen

(envar av skogsvårdsstyrelserna) och varje vägnämnd en

ledamot. Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara

representant för städerna i länet.

För hela riket skall därjämte enligt förslaget finnas en riksvägnämnd såsom

rådgivande centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Denna nämnd skall särskilt ha till uppgift att till Kungl. Majit eller

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiva infordrade yttranden ävensom att

själv framställa förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor

rörande vägväsendet och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna

vägpolitiken ur ekonomisk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller

med hänsyn till riksförsvarets behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande

vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten. Nämnden skall bestå av

ledamöter, utsedda av Kungl. Majit, länsvägnämndema och vissa sammanslutningar.

Enligt förut gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas

innevånare skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga

vägar och gator. I samband med statens övertagande av väghållningen på

landet lia — för vinnande av största möjliga likställighet — statsbidragen

till väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande samhällen, som

äro väghållare, höjts. Enligt förslaget utgår sålunda till dessa väghållare

statsbidrag med 95 procent av kostnaderna för byggande och underhåll av

allmänna vägar och övriga därmed jämställda trafikleder. Återstående 5

procent anses motsvara den fördel, som dessa städer och samhällen ha av att

själva ombesörja väghållningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Enligt förslaget skola de städer och stadsliknande samhällen, där kronan

är väghållare — i likhet med vad nu är stadgat beträffande samhällena —

vara pliktiga att tillhandahålla mark för allmän väg inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd. Då emellertid erfarenheten visat att markanskaffningsplikten

i många fall varit för samhällena alltför betungande, skall enligt

förslaget statsbidrag utgå till städernas och samhällenas kostnader för markens

tillhandahållande. Bidraget skall såsom regel utgå med 60 procent av

kostnaderna. Möjlighet finnes dock att höja statsbidraget utöver vad nu

sagts.

Enligt förslaget skall reformen genomföras den 1 januari 1944.

Utskottet, De genom propositionen framlagda författningsförslagen äro enligt utskottets

mening i stort sett väl avvägda och ägnade att läggas till grund för ny

lagstiftning i ämnet. Utskottet har vid sin granskning av författningsförslagen

icke funnit anledning till erinringar annat än i vissa detaljspörsmål, till

vilka utskottet återkommer i det följande.

Den föreslagna tidpunkten för reformens genomförande — den 1 januari

1944 — synes utskottet lämplig.

Utskottet övergår härefter att beröra de detaljfrågor, rörande vilka motions

vis framställts yrkanden om ändring i Kungl. Maj:ts förslag eller i fråga

om vilka anledning till särskilt yttrande från utskottets sida eljest synts föreligga.

Förslaget till lag om allmänna vägar.

2 §•

1 motionerna I: 272 och II: 389 uttalas, att det vore av största vikt för en

orts jordbruk och näringsliv ävensom för dess persontrafik, att möjlighet

funnes för intagande av enskild brygga till allmänt underhåll, även om den

ej vore att hänföra till färjläge, därest bryggan vöre nödvändig för den allmänna

samfärdseln i berörda trakter och läge i direkt förbindelse med allmän

väg. Med hänsyn härtill hemställa motionärerna, att riksdagen måtte

besluta att i enlighet med vad sålunda antytts brygga skall i tillämpliga avseenden

jämställas med allmän väg.

2 § i förslaget till lag om allmänna vägar — som bortsett från viss redaktionell

jämkning överensstämmer med 2 § gällande väglag — har givits en

sådan avfattning, att det är tveksamt, örn brygga kan anses såsom väg i lagens

mening. Med stöd av sistnämnda lagrum ha dock bryggor i viss utsträckning

intagits till allmänt underhåll. Till stöd för en sådan lagtillämpning

ha åberopats vissa uttalanden av olika sakkunniga. Sålunda anförde

1929 års vägsakkunniga, att brygga, som utgjorde slutpunkt för allmän väg,

givetvis borde räknas som allmän väg. De sakkunniga ansågo sig dock icke

kunna föreslå en generell bestämmelse örn att dylik brygga vore att anse

såsom sådan väg. Även 1935 års vägsakkunniga ansågo att, om väg till båt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

9

brygga förändrades till allmän, hinder icke borde möta att intaga även själva

bryggan. Vidare må erinras, att 1938 års skärgårdsutredning förklarade, att

de vid avgivande av sina förslag till kommunikationsförbättringar av olika

slag förutskickade att båtbrygga, som bildade slutpunkt för allmän väg, skulle

betraktas som en integrerande del av vägen, i följd varav underhållet skulle

tillhöra den allmänna väghållningen.

En snävare uppfattning har kommit till uttryck i motiven till förevarande

lagrum. Departementschefen uttalar sålunda, att det icke syntes honom tillrådligt

att utvidga begreppet allmän väg att omfatta även brygga, som stöde

i direkt förbindelse med allmän väg. Där brygga utgjorde färjläge, komme

den emellertid på grund av stadgandet i andra stycket att hänföras till väg.

Vidare torde en brygga, som vore utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär

som färjtrafik, kunna betraktas såsom färjläge och följaktligen hänföras

till väg.

Då riktigheten av denna tolkning av stadgandet icke lärer kunna ifrågasättas,

måste detsamma följaktligen ändras, örn bryggor i större utsträckning

skola kunna intagas till allmänt underhåll.

Enligt utskottets mening böra åtgärder genom det allmännas försorg vidtagas

för tryggande av skärgårds- och kustområdenas vitala kommunikationsbehov.

Det må tillika framhållas att då befolkningen i nu ifrågakomna områden

bidrager till väghållningen i samma utsträckning som befolkningen i

övriga delar av landet, det synes ur rättvisesynpunkt påkallat, att kommunikationsbehoven

i nämnda områden tillgodoses i erforderlig utsträckning. Med

hänsyn härtill finnes fog för att bryggor, som äro nödvändiga för den allmänna

samfärdseln, hållas genom det allmännas försorg.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att nu gällande bestämmelser

böra jämkas så, att brygga, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln

eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna,

kan byggas såsom allmän väg respektive intagas till allmänt underhåll. Förutsättning

härför bör dock vara, att bryggan är belägen i anslutning till allmän

väg. Att till allmänt underhåll övertaga även andra bryggor synes med

hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna icke tillrådligt.

Lagändringen synes lämpligen böra ske på det sättet, att stadgandet i andra

stycket ändras så, att lika med väg skall anses — förutom bro, färja med

färjläge samt särskild vinterväg — till väg ansluten brygga. Därav skulle

då utan vidare följa att brygga, som är nödig för den allmänna samfärdseln

eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, kan byggas

såsom allmän väg respektive intagas till allmänt underhåll.

Vid bedömandet av fråga huruvida viss brygga kan anses nödig för den

allmänna samfärdseln får självfallet kravet på bryggans behövlighet för en

allmänhet icke eftergivas.

Utskottet vill vidare understryka, att brygga, som hålles genom det allmännas

försorg, icke bör byggas eller underhållas efter högre standard än

som betingas av den allmänna samfärdselns behov. Mången gång torde

detta kunna tillgodoses genom en brygga av tämligen enkel beskaffenhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Många av de bryggor, vilka på grund av sin betydelse för den allmänna

samfärdseln skulle kunna intagas till allmänt underhåll, torde emellertid befinna

sig i ett sådant skick, att de icke kunna upplåtas för den allmänna

samfärdseln utan omfattande iståndsättningsarbeten. Då allmänna medel icke

kunna förväntas bliva tillgängliga härför under den närmaste framtiden, böra

bryggorna, om de omedelbart skola kunna övertagas till allmänt underhåll,

först sättas i stånd av vederbörande ägare.

Motionärerna ha ansett nödvändigt, att väghållare i samband med bryggas

intagande till allmänt underhåll erhölle sådan vattenrätt, att bryggans reparation

och bekväma trafikerande möjliggjordes. Frågan huruvida särskilda

föreskrifter behöva meddelas till säkerställande av dylik rätt bör emellertid

enligt utskottets mening icke avgöras i detta sammanhang.

5 §•

Beträffande frågan vad som bör räknas till underhåll överensstämmer förslaget

med vad nu stadgas i 9 och 10 §§ gällande väglag med tillägg, att till

underhåll vintertid räknas även sändning. Såsom departementschefen framhåller

överensstämmer förslaget härutinnan med vad som allmänt tillämpas.

Utskottet, som därför icke har något att erinra mot tillägget, vill emellertid

betona, att stadgandet icke får fattas så, att alla allmänna vägar skola hållas

sandade vintertid. Örn sändning bör ske, bör i det särskilda fallet bedömas

med hänsyn till förefintligheten av isbildning och trafikens art. Sändning bör

exempelvis icke utföras så, att den länder till förfång för transporter med

slädfordon, där sådan trafik är vanligen förekommande.

7 §•

Vidkommande förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän

uttalas i motionen II: 382 att vägens beskaffenhet icke borde vara av avgörande

betydelse. Det avgörande skälet för vägens intagande måste vara örn

allmänt behov förelåge av vägen i fråga. Motionärerna hemställa därför, att

paragrafen får en sådan lydelse, att enskild väg skall intagas till allmänt

underhåll, i den mån det föreligger ett allmänt behov därav.

Till grund för prövningen av frågan örn enskild vägs förändring till allmän

bör självfallet i första hand läggas vägens betydelse för den allmänna

samfärdseln eller eljest för det allmänna. På vilka krav, som måste uppställas

å vägens betydelse för att den överhuvud taget skall kunna intagas till

allmänt underhåll, skall utskottet icke här ingå i vidare mån än att utskottet

anser sig böra framhålla, att vägväsendets förstatligande icke får leda till

en skärpning av dessa krav. Är vägen nödig för den allmänna samfärdseln

eller eljest till synnerligt gagn för det allmänna eller för bygden, bör den

sålunda förändras till allmän.

Det är emellertid uppenbart att man vid prövningen icke kan bortse från

vägens skick. Med hänsyn till bl. a. risken för trafikolyckor bör vägen

icke upplåtas för den allmänna samfärdseln, förrän vägen försatts i ett till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

11

fredsställande skick. Utskottet kan följaktligen icke dela motionärernas uppfattning

att vägens beskaffenhet ej får vara av avgörande betydelse. Utskottet

vill emellertid i anledning av motionen framhålla att alltför stränga krav

på vägens beskaffenhet icke böra uppställas. Frågan örn det skick, vari enskild

väg bör befinna sig för att kunna förändras till allmän, bör i det särskilda

fallet bedömas med ledning av beskaffenheten av den trafik, som kan

förväntas å vägen efter dess upplåtande för allmän samfärdsel.

Med avseende å de städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,

bör enligt utskottets mening frågan örn vilka gator, som skola såsom

för den allmänna samfärdseln nödiga erhålla karaktär av allmänna vägar,

avgöras med ledning av de grunder, som i fråga örn samhällen angåvos vid

riksdagsbehandlingen av 1934 års lag.

9 §■

Enligt utskottets mening bör avgift såsom regel icke uttagas av de vägfarande

för anlitande av färja, som hålles av det allmänna. I vissa fall kan

uttagande av dylik avgift dock anses fullt motiverat, exempelvis för färjinrättnings

begagnande nattetid eller då fråga är om längre färjförbindelse,

som delvis äger karaktär av båtförbindelse.

12 §.

I motionerna I: 277 och II: 378 har — under framhållande att det i tider

av arbetslöshet och även eljest kunde ligga nära till hands för en kommun

att genom bidrag skaffa sig förtursrätt till visst vägarbete — hemställts, att

från riksdagens sida klart utsäges, att möjligheten för kommunen eller landstinget

att lämna bidrag till byggande av väg icke får föranleda, att upprättade

vägbyggnadsplaner utvidgas eller på annat sätt sönderbrytas.

Såsom i propositionen framhålles kan det även efter ett förstatligande av

vägväsendet förekomma fall, då landsting eller kommun anser med sina

intressen förenligt att bidraga till byggande av viss väg, exempelvis genom

bidrag till anskaffande av mark för vägen. Möjlighet bör därför finnas för

landsting eller kommun att bidraga till den allmänna väghållningen. Denna

möjlighet får dock icke utnyttjas på sådant sätt, att kommun skaffar sig

förtursrätt till utförande av företag framför annat, som är av större angelägenhetsgrad,

varigenom upprättade vägbyggnadsplaner skulle sönderbrytas.

Avvikelse från uppgjorda planer får sålunda icke ske ens under tider

av arbetslöshet endast därför att kommun lämnat bidrag till visst företag.

Med detta uttalande torde syftet med motionerna hava tillgodosetts.

19 §.

Med avseende å stadgandet i andra punkten av paragrafens första stycke

örn ränta å ersättning för mark och intrång har i motionen II: 427 hemställts,

att riksdagen måtte besluta att ränta skall utgå endast efter fem procent

eller, örn detta yrkande icke kan bifallas, att föreskrift örn en bestämd räntesats

uteslutes ur lagtexten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Med hänsyn till vad i propositionen anförts till stöd för ifrågavarande stadgande

anser sig utskottet böra avstyrka motionen.

23 §.

Utskottet vill i detta sammanhang bl. a. med hänsyn till räntekostnaderna

understryka vikten av att förekommande ersättningsfrågor upptagas till avgörande

så snart ske kan. Väghållaren bör själv taga initiativ härtill.

33 §.

Enligt förslaget må icke utan länsstyrelsens tillstånd på mindre avstånd

än tolv meter från vägbanans mitt förekomma upplag, stängsel eller dylik

anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan

eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. I motionen II: 382 hemställes

örn sådan ändring av stadgandet, att hägnad för tomt utmed väg medgives

under förutsättning att hägnaden icke skymmer sikten över vägbanan,

samt att mjölkpallar få placeras vid väg under samma förutsättning. Framhållas

må, att förbudet enligt förslaget endast avser sådan anordning, som

hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär

fara för trafiksäkerheten. Med hänsyn icke minst till ortsbefolkningens

eget intresse av att väghållningen icke försvåras och att trafiksäkerheten icke

minskas kan det icke anses oskäligt att kräva, att anordning, varom här är

fråga, icke utan tillstånd av länsstyrelsen placeras på ett sådant sätt, att vägens

avvattning hindras, utsikten skymmes eller fara eljest uppkommer för

trafiksäkerheten. Den länsstyrelsen tillerkända dispensrätten torde innebära

tillräcklig garanti för att markägarens förfoganderätt icke blir obehörigen inskränkt.

Utskottet kan med hänsyn till vad sålunda anförts icke biträda motionärernas

ändringsyrkande.

36 §.

Enligt 36 § i förslaget äger vägsynenämnden föreskriva skyldighet för fastighets

ägare att ombesörja den röjning å fastigheten, som påkallas för vinnande

av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å

väg. Stadgandet som i sak helt örverensstämmer med 33 § gällande lag är en

kvarleva från naturaväghållningens tid, då vägsamfälligheterna saknade erforderlig

personal för att själv ombesörja röjningen. Numera finnes för vägunderhållet

anställd personal, som lämpligen kan ombesörja erforderlig röjning.

Enligt vad utskottet inhämtat verkställes också den röjning, varom här

är fråga, på många håll av vederbörande vägdistrikt. Med hänsyn härtill och

då jordägaren i allmänhet torde sakna större intresse för fri sikts erhållande

och bibehållande samt ofta icke utan upprepade påminnelser fullgör honom

ålagd röjningsskyldighet, synes lämpligare, att röjningen ombesörjes genom

väghållarens försorg. Av nu nämnda skäl vill utskottet tillstyrka det i motionerna

I: 276 och II: 390 framställda yrkandet örn sådan ändring av före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

13

varande paragraf, att i denna föreskriven röjning skall verkställas av väghållaren.

I motionerna påtalas vidare att ersättning för det intrång, som ägaren sålunda

är skyldig tåla, enligt förslaget liksom enligt gällande lag utgår endast

om avsevärd skada uppkommit i anledning av röjningen. Motionärerna hemställa,

att riksdagen måtte besluta jämväl sådan ändring av paragrafen, att

ersättning för skada skall utgå med belopp, som, därest överenskommelse

icke kan träffas med markägaren, bestämmes på sätt i 23 och 24 §§ föreskrives.

Till förekommande av bagatellartade tvister bör emellertid, enligt utskottets

mening, den i gällande lag stadgade begränsningen av ersättningsrätten

bibehållas. Då ersättning för skada i andra likartade fall enligt förslaget skall

bestämmas av vägsynenämnden och då denna ordning synes ändamålsenlig,

kan det ur systematisk synpunkt icke vara lämpligt, att ersättning för skada

på grund av röjning bestämmes i annan ordning. Utskottet kan på grund av

vad sålunda anförts icke biträda vad motionärerna i sistnämnda hänseenden

yrkat.

39 §.

Enligt denna paragraf må med vissa undantag annonstavla, reklamskylt

eller dylikt icke utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på

mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. I motionerna I: 293

och II: 415 har föreslagits sådan ändring av paragrafen, alt förbudet icke

skulle vara tillämpligt å »föreningars enskilda och offentliga moltén samt

övriga föreningsmeddelanden, affischering vid offentliga val, auktioner eller

dylikt». Då emellertid undantagsbestämmelserna i paragrafen, såsom departementschefen

jämväl framhållit, synas giva tillräckligt utrymme för den med

motionerna avsedda affischeringen, anser sig utskottet böra avstyrka desamma.

41—46 §§.

Av de vägsakkunnigas utredning framgår, att olika meningar råda om behovet

av de i propositionen föreslagna arbetslagen för vinterväghållning. Med

de maskinella hjälpmedel, som numera finnas, kan vinterväghållningen enligt

utskottets åsikt otvivelaktigt under normala förhållanden ombesörjas av

den statliga vägorganisationen utan anlitande av tjänstepliktsförfarande. Det

får självfallet icke förekomma att någon tvingas till ett arbete, som likaväl

kan utföras av annan efter frivillig överenskommelse.

De föreslagna arbetslagen äro etmellertid en beredskapsorganisation, avsedd

att tagas i bruk endast vid särskilt ihållande och svåra snöfall eller vid

drivbildningar. Erfarenheten från de senaste svåra vintrarna visar, att det på

sina håll mött svårigheter att vid sådana tillfällen snabbt åter öppna vägarna

för trafik, beroende på att tillräcklig personal icke kunnat erhållas på frivillighetens

väg. På sådana platser, där man icke kan räkna med att få tillräcklig

personal för ändamålet, föreligger uppenbarligen ett behov av att på

förband organisera en beredskap för dessa arbeten. De föreslagna arbetslagen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

synas utskottet vara en lämplig form för denna beredskap. Intresset för att

vägarna hållas öppna för samfärdseln är, såsom de sakkunniga framhålla,

icke minst för ortsbefolkningen så stort, att denna bör vara skyldig att på

detta sätt lämna sin medverkan.

Mot de föreslagna bestämmelserna i ämnet har utskottet icke funnit anledning

till erinran. Utskottet kan följaktligen icke biträda det i motionen II: 382

framställda yrkandet att bestämmelserna skola »så omarbetas, att upprätthållandet

av vägar vintertid regleras medelst kollektivavtal av härför lämpad

organisation». Utskottet förutsätter emellertid att länsstyrelse icke förordnar

örn upprättande av arbetslag å andra platser än där erfarenheten visat, att

vinterväghållningen vid svåra väderleksförhållanden icke kan ombesörjas

utan medverkan av sådana särskilda arbetslag, varom här är fråga. Arbetslag

får icke tagas i anspråk, förrän vägförvaltningarna sökt skaffa erforderlig

personal på annat sätt. Ersättning till arbetslag, som anlitats för snöskottning

och dylikt, får självfallet icke bestämmas till lägre belopp än det som

skulle hava utgått enligt gällande kollektivavtal.

50 och 53 §§.

Enligt 50 § i förslaget är stad, där kronan är väghållare, skyldig att tillhandahålla

mark för byggande av allmän väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd. På grund av bestämmelsen i 53 § är stadgandet tillämpligt

jämväl med avseende å köping och municipalsamhälle, där kronan är väghållare.

I motionerna 1:262 och 11:377 har yrkats sådan ändring i förslaget, »att

municipalsamhällen i fråga om lösen av mark för allmän väg jämställas med

ren landsbygd, och att de enligt stadsplanelagen tomtägare vid sådan väg

åliggande marklösenkostnader tillfalla kronan».

Då de stadsliknande samhällena i väghållningshänseende alltid hänförts till

landet, kan synas skäligt att de även med avseende å markanskaffningskostnaderna

likställas med landsbygden. Till stöd för en sådan likställighet kan

jämväl åberopas, att skyldigheten att tillhandahålla mark — som åvilar

samhällena jämväl enligt gällande lag — ej sällan varit i förhållande till skatteunderlaget

synnerligen betungande. Å andra sidan kan man icke bortse från

att de trafikleder, skyldigheten avser, såsom regel äro av särskild nytta för

samhällena. Det är vidare att märka, att äganderätten till allmän väg, som

ingår i gata, utan lösen tillfaller samhället, oavsett vem som bekostat markförvärvet.

Denna förmån för samhället kan bli av ekonomisk betydelse, om

genom stadsplaneändring gatan förvandlas till tomtmark. Framför allt torde,

såsom i propositionen visats, en fullt tillfredsställande lösning av problemet

örn tomtägarbidragen knappast kunna vinnas med mindre samhällenas ifrågavarande

skyldighet i princip bibehålies. Enligt utskottets mening är det

därjämte ur praktisk synpunkt lämpligare, att marken anskaffas av samhällena,

vilkas organ torde vara särskilt lämpliga härför. Det är då nödvändigt

att samhällena ha ett eget intresse av att markanskaffningskostnaderna bli

så små som möjligt. På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

15

kunna biträda motionärernas hemställan. Utskottet vill emellertid redan i detta

sammanhang framhålla, att erforderlig lättnad bör beredas samhällena genom

statsbidrag till kostnaderna för marken. Till frågan härdin återkommer

utskottet vid behandlingen av 2 § i förslaget till förordning om statsbidrag till

städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande

av mark för allmän väg m. m.

61 och 63 §§.

På grund av den av utskottet förordade ändringen av 36 § i förslaget böra

de i 61 och 63 §§ i förslaget förekommande hänvisningar till 36 § utgå.

65 §.

Över länsstyrelses beslut i vägmål föres för närvarande klagan i den för ekonomimål

i allmänhet gällande ordningen. Som en följd härav räknas klagotiden

från den dag, den klagoberättigade erhöll del av beslutet. Enligt förslaget

skola väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan

för väg, om förändring av enskild väg till allmän, örn inrättande av särskild

vinterväg eller örn indragning av väg meddelas efter anslag. Den som är

missnöjd med beslutet har att vid talans förlust, inom en månad från dag, då

beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Kungl. Majit.

I motionerna I: 277 och II: 378 yrkas, att besvär över ifrågavarande beslut

skola föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Syftet med den i propositionen föreslagna ordningen för anförande av besvär

har av de sakkunniga angivits vara att den nuvarande ordningen för

fullföljd av talan i vägmål medförde ovisshet, örn beslutet vore gällande, eftersom

den dag, då den klagoberättigade erhöll del av beslutet och som vore

utgångspunkt för besvärstidens beräknande, icke kunde utan vidare fastställas.

Det förhåller sig visserligen så, att beslut i vägmål, som röra menigheter

eller ett större antal personer, bruka kungöras i kyrkan. Om så sker, skall

besvärstiden för dem, som anses hava erhållit del av beslutet genom kungörandet

i kyrkan, räknas från dagen härför. Har emellertid någon erhållit

del av beslutet dessförinnan, räknas besvärstiden från dagen för delgivningen.

Härigenom kan utgångspunkten för besvärstidens beräknande bliva olika för

olika personer. Detta medför för närvarande ingen olägenhet, då praktiskt

taget icke någon delgives beslutet på annat sätt än genom kungörandet i

kyrkan. Framdeles skola emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut

i vissa ärenden delgivas alla fastighetsägare. Bibehålies den nuvarande

fullföljdsordningen, kommer följaktligen ovisshet att råda örn tidpunkten för

lagakraftvinnandet. För fastighetsägarna samt de nämnder och andra, vilka

Skola direkt delgivas besluten, kommer besvärstiden att räknas från den dag,

de erhöllo del av beslutet, och för övriga, vilka skola anses underrättade

genom kungörandet i kyrkan, från dagen härför. En sådan ordning kan icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

vara lämplig. Utskottet anser sig för den skull böra förorda den i propositionen

föreslagna fullföljdsordningen.

Å andra sidan kan fog icke frånkännas vissa i motionerna framförda anmärkningar.

Såsom där framhålles berör exempelvis ett beslut om fastställande

av arbetsplan för väg icke bara ägarna av de fastigheter, över vilka

vägen skall framdragas, utan även vederbörande kommuner och deras medlemmar.

Visserligen skola deras intressen företrädas av vägnämnderna, vilka

skola direkt delgivas besluten, men även de särskilda kommunerna och deras

medlemmar kunna stundom ha anledning att självständigt fullfölja talan mot

beslutet. För dem kan det i propositionen föreslagna sättet för beslutets kungörande

anses innefatta en försämring i förhållande till vad nu gäller. Med

hänsyn härtill vill utskottet föreslå, att beslutet jämväl kungöres i kyrkan.

Härigenom skulle nu ifrågakomna klagoberättigade komma att erhålla del av

beslutet på samma sätt som för närvarande. Besvärstiden skulle dock även för

dem räknas från dagen för beslutets meddelande. För att icke menigheter skola

erhålla alltför kort tid för fullföljande av talan bör besvärstiden för dem utsträckas

till fyrtiofem dagar.

Då alla detaljföreskrifter rörande kungörandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beslut meddelats i vägstadgan, torde jämväl bestämmelsen

om kungörandet i kyrkan böra meddelas i vägstadgan.

72 §.

Enligt propositionen skall beslut, som av länsstyrelsen meddelats före den

1 januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphöra

att gälla sistnämnda dag, örn icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom

renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats,

dock att Kungl. Maj :t äger föreskriva förlängning av tiden för beslutets

giltighet, varje gång med högst tre år. Har länsstyrelse före den 1 januari

1944 beslutat, att enskild väg skall förändras till allmän under förutsättning,

att vissa iståndsättningsarbeten utföras, skall beslutet förfalla, om arbetena

icke verkställts före den 1 januari 1947.

I de likalydande motionerna I: 274 och II: 391 har yrkats att den tid, inom

vilken vägen skall hava blivit utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats

eller, såvitt avser beslut örn förändring av enskild väg till allmän, iståndsättningsarbetena

skola hava utförts, bestämmes till den 1 januari 1950. Vidare

har i motionen 11:417 yrkats sådan ändring av paragrafen, att villkoret om

vägarbetets påbörjande före angiven dag utgår.

Såsom de vägsakkunniga och departementschefen framhålla, kan det icke

vara lämpligt, att de många icke verkställda utslag, som nu föreligga och av

vilka åtskilliga äro mycket gamla, skola gälla för ali framtid. Även utskottet

anser därför nödvändigt att begränsa giltighetstiden för dessa utslag. Vidkommande

den tid, inom vilken verkställighet av utslagen skall hava påbörjats,

kan ifrågasättas, örn icke denna tid i propositionen bestämts alltför

snävt. Med hänsyn till det statsfinansiella läget kan nämligen förväntas att

anslaget till vägbyggnadsverksamheten under de närmaste åren efter förstat
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

17

ligandet bli mycket små. Såsom en följd härav komma — med det sätt, varpå

giltighetstiden bestämts i propositionen — även sådana beslut om vägbyggnadsföretag,

vilka böra verkställas enligt av länsstyrelserna fastställda arbetsplaner,

att förfalla. Då detta icke synes lämpligt, anser utskottet att giltighetstiden

för besluten bör, på sätt i motionerna I: 274 och II: 391 yrkats,

bestämmas till sex år, räknat från den 1 januari 1944.

Då den i motionen II: 417 föreslagna lagändringen skulle, därest densamma

genomfördes, kunna leda till ovisshet, om visst beslut förfallit eller icke,

torde vad i motionen hemställts icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

74 §.

Det av utskottet föreslagna stadgandet i 36 § avser givetvis endast beslut

om röjning, som meddelats efter den nya lagens ikraftträdande. De skäl,

som föranlett stadgandet, torde tala för att även röjning, som beslutats med

stöd av äldre lag, ombesörjes av väghållaren. För att sådana äldre beslut

icke skola gälla även efter den 1 januari 1944 torde i förevarande paragraf

böra meddelas en föreskrift örn att besluten då skola upphöra att gälla. Det

är att märka, att i det övervägande antalet fall ersättning icke utgått för den

röjningsskyldighet, som sålunda skulle upphävas. Av praktiska skäl torde

röjningsskyldigheten även i de fall, då ersättning härför utgått, böra upphöra

att gälla.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den

29 maj 1931 (nr 142).

45 §.

Enligt 45 § stadsplanelagen är ägare av tomt vid gata med vissa begränsningar,

varom nu icke är fråga, pliktig ersätta staden hälften av värdet av

den mark, som erfordras för gatas utläggning framför hans tomt. Från denna

regel stadgas bl. a. det undantag att, örn allmän väg ingår i gatan, skall

vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden.

I motionerna I: 300 och II: 416 yrkas sådan ändring av undantagsbestämmelsen,

att befrielsen för tomtägare från skyldigheten att utgiva gatumarksersättning

endast skall avse väg, som tillfallit staden utan ersättning.

Till stöd för detta yrkande har bl. a. anförts: Propositionen innehölle den

ändringen i hittills gällande rätt, att städer, som vore väghållare, skulle erhålla

statsbidrag till byggande av vägar, endast i den mån dessa vore allmänna.

Härvid syntes meningen vara, att de vägar, som vore för biltrafiken

viktiga, skulle förklaras för allmänna. Ändringen medförde högst reella ändringar

i avseende på städernas möjligheter att erhålla ersättning av tomtägarna

för gatumark. Antalet allmänna vägar i städerna hade varit relativt

litet, men efter ändringen komine en betydande ökning alt ske, varför ändringen

medförde en väsentlig minskning av berörda städer tillkommande gatumarksersättning.

Slutligen medförde ändringen även en minskning i den

Bihang till riksdagens protokoll 19''i3. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

tomtägama åliggande skyldigheten att bidraga till kostnaderna för anläggning

av gata. Grundprincipen vore dock, att städernas kostnader för gäsmark

skulle inom vissa gränser ersättas av tomtägarna. Den av motionärerna

förordade ändringen medförde måhända jämkning av 56 § stadsplanelagen

enligt dess lydelse i propositionen ävensom viss ändring i 6 § i förslaget

till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande

samhällen, som äro väghållare.

I skrivelse den 25 maj 1943 till utskottet har svenska kommunal tekniska

föreningen — under framhållande att alla för biltrafiken viktiga vägar, enligt

en cirkulärskrivelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna,

avsåges skola redan under år 1943 förklaras för allmänna vägar —

hemställt, att den av motionärerna föreslagna lagändringen måtte träda i

kraft redan den 1 juli 1943.

Även örn vissa skäl kunna åberopas till stöd för en lagändring i det av

motionärerna angivna hänseendet, lärer frågan härom — med hänsyn icke

minst till konsekvenserna för tomtägarna — vara av den beskaffenhet, att ändringen

icke bör genomföras utan föregången, ingående utredning. På grund

härav och då utskottet icke varit i tillfälle att verkställa den för lagändringen

erforderliga utredningen, kan utskottet icke tillstyrka motionerna. Utskottet

förutsätter emellertid att frågan beaktas av stadsplaneutredningen. Finnes

därvid lagändring påkallad, torde förslag härom böra föreläggas riksdagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Detta lagförslag föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation.

Detta lagförslag föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans

övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

6 §■

I motionerna I: 288 och II: 406 har yrkats att riksdagen måtte besluta, att

Kungl. Majit gives rätt att pröva huruvida och till vilket belopp del av vägdistrikts

kontanta behållning lämpligen bör avsättas till en fond för anläggning,

förbättring och underhåll av enskilda vägar inom distriktet.

Enligt de av 1942 års riksdag godkända grunderna för ett förstatligande av

den allmänna väghållningen på landet skall staten utan ersättning övertaga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

19

vägdistriktens samtliga tillgångar ävensom ansvaret för distriktens skulder.

Då i motionerna icke anförts något förhållande, som icke beaktats vid principbeslutet,

och då icke heller eljest tillräckliga skäl för ändring eller modifiering

av beslutet synas föreligga, anser utskottet sig böra avstyrka motionerna.

7 §•

Enligt förslaget skall särskild vägskatt kunna uttagas av vägdistrikt som

efter den 1 januari 1939 i samband med vägväsendets förstatligande gjort

sig skyldig till förfarande, sam angives i denna paragraf.

I motionerna 1:273, 1:277, 11:378, 11:392 och 11:426 har yrkats sådan

ändring av paragrafen, att i denna avsedd åtgärd eller försummelse skall, för

att kunna föranleda efterbeskattning, hava inträffat efter den 1 januari 1942.

Vidare har i motionerna I: 277 och II: 378 yrkats, att ersättning skall kunna

uttagas endast om och i den mån det beräknade ersättningsbeloppet icke

täckes av vad vägdis triktet till staten överlämnat i tillgångar utöver skulder.

Då statsmakterna först under år 1942 togo ställning till frågan om ett förstatligande

av den allmänna väghållningen på landet, finnes enligt utskottets

mening icke någon rimlig anledning att antaga att något vägdistrikt dessförinnan

vidtagit åtgärder för att å staten övervältra väghållningskostnader,

som bort bestridas av distriktet. Även örn så i enstaka fall skulle ha skett,

synes det utskottet icke försvarligt att endast för dessa fall igångsätta en dyrbar

och tidskrävande revision av samtliga vägdistrikts förvaltning under

åren 1939—1941. Det är för övrigt att märka att distriktens förvaltning under

ifrågavarande år redan granskats av statliga organ. På grund av det anförda

anser utskottet, att förfarande eller försummelse, som i denna paragraf avses,

skall — för att kunna föranleda efterbeskattning — ha inträffat efter

den 1 januari 1942.

Vad därefter angår yrkandet, att särskild vägskatt skall kunna uttagas

endast om och i den mån det belopp, varmed vägdistrikt prövas ersättningsskyldigt,

icke täckes av vad distriktet till staten överlämnat i tillgångar utöver

skulder, anser utskottet, att av stadgandets avfattning med tillräcklig

tydlighet framgår, att efterbeskattning må äga rum endast om kronan tillskyndats

skada. Självfallet kan så icke anses vara fallet, om den ersättning,

varom fråga är, understiger det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna.

Med hänsyn härtill synes någon ändring av paragrafens avfattning

icke behöva vidtagas i berörda hänseende.

8 §.

Enligt förslaget skall fråga örn särskild vägskatt prövas av Kungl. Maj:t.

Sådan skatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för året

närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Kungl. Maj:t fastställts,

äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunalskatt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I motionerna I: 277 och II: 378 har yrkats dels att fråga om uttagande av

särskild vägslcatt bör väckas före den 1 januari 1945, dels ock att prövning

av sådan fråga bör tillkomma laga domstol. Vidare har i motionen

11:426 hemställts, att denna paragraf måtte ändras så, att särskild vägskatt

skall uttagas av dem, som varit skyldiga att erlägga sådan skatt enligt lag örn

vägdistrikt, och utgöras av envar skattskyldig i förhållande till det antal vägskattekronor

och vägskatteören sopi påförts honom efter 1942 års taxeringslängder.

Vad som anförts till stöd för de i motionerna framställda yrkandena synes

utskottet icke utgöra tillräckliga skäl till ändring av de i propositionen föreslagna

bestämmelserna. Till grund för dessa ligga praktiska avväganden, mot

vilka utskottet icke funnit anledning till erinran. Utskottet vill emellertid understryka

vikten av att fråga om uttagande av särskild vägskatt avgöres så

snart ske kan.

Förslaget till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnänmd.

1, 25 och 26 §§.

I motionerna 1:277 och 11:378 har yrkats avslag på vad i propositionen

föreslagits om inrättande av en riksvägnämnd.

Ett förstatligande av vägväsendet nödvändiggör väl icke i och för sig inrättande

av ett rådgivande, centralt organ. Med hänsyn till den centralisering

av beslutanderätten i vägfrågor, förslaget innebär, ökas emellertid behovet av

en direkt och regelmässig beröring mellan den centrala, beslutande myndigheten

och de lokala intressena. De lokala nämnderna skulle genom sina representanter

i riksvägnämnden på detta sätt tillföras viss överblick av vägbehoven

i hela landet samt erhålla kännedom om och förståelse för väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder och planer. Utskottet förutsätter nämligen,

att nämndens ledamöter vid sammanträdena erhålla fullständig information

om utvecklingen på vägväsendets område och planerna för framtiden samt

få tillfälle att med de ledande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen diskutera

frågor, som äro av särskild betydelse för de olika orterna. Härigenom erhåller

även styrelsen bättre kännedom om behoven inom olika delar av landet. De

lokala nämndernas yttranden kunna aldrig ersätta ett intimt samråd mellan

styrelsen och representanter för de lokala intressena.

Det har gjorts gällande att ett dylikt samråd lika väl kan komma till stånd

genom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till gemensamma överläggningar

inkallar ordförandena i de olika länsvägnämnderna. Det är väl möjligt att

en sådan ordning skulle lika väl tillgodose styrelsens behov av samråd. För

de lokala vägintressena skulle emellertid en dylik anordning — vilken icke

skulle medföra någon väsentlig besparing — innebära en försämring av möjligheterna

att göra sina synpunkter gällande. Riksvägnämnden skulle nämligen

bliva ett mycket auktoritativt språkrör för de lokala vägintressena och

bereda målsmännen för dessa tillfälle att medverka vid planläggningen i stort

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

21

av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga för vägväsendet

i dess helhet betydelsefulla frågor samt därigenom, såsom jämväl framhållits

i 1942 års proposition i vägförstatligandefrågan, utgöra en garanti för att

tillräcklig hänsyn till ifrågavarande intressen tages i ärenden, som avgöras

centralt. Ett dylikt organ skulle vidare kunna verka förmedlande mellan

stridiga bygdeintressen. En av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkallad

konferens med länsvägnämndernas ordförande skulle sakna den auktoritativa

ställning, som riksvägnämnden får, och icke heller ha möjlighet att uppehålla

den fortlöpande kontakt med vägproblemen, som riksvägnämnden är

avsedd att erhålla.

Utskottet kan icke dela de i motionerna uttalade farhågorna för att ininrättandet

av en riksvägnämnd skulle leda till en ytterligare byråkratisering

av vägfrågor. Tvärtom bör nämnden även lia till uppgift att verka för att

vägorganisationen blir så rationell som möjligt. Det är att märka att nämnden

icke skall höras i löpande ärenden, varför det icke kan bli något tal om

ett fördröjande av ärendenas avgörande. Nämndens uppgifter skola begränsas

till frågor av mera principiell natur.

De årliga kostnaderna för nämnden ha av de vägsakkunniga beräknats

till 16,000 kr. och äro sålunda ej större än att man i detta sammanhang kan

bortse från dem.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet böra avstyrka motionerna

i denna del.

2 §•

Beträffande vägnämndernas uppgifter har i de likalydande motionerna

1:277 och 11:378 yrkats, att vägnämnden tillerkännes rätt att själv framställa

förslag i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken i orten. Vidare

har i motionen II: 405 hemställts, att riksdagen måtte besluta att i vägnämndernas

uppgifter »även måtte ingå rätt för vägnämnderna till övervakning

av vägunderhållet samt vid eventuell misskötsel av detsamma rätt att till

länsstyrelsen anmäla förhållandet».

Något behov av fortlöpande kontroll över vägunderhållet torde visserligen,

såsom i propositionen framhålles, icke finnas. Någon sådan kontroll bör därför

icke ingå i nämndens uppgifter. Skulle emellertid misskötsel av underhållet

förekomma, bör vägnämnden lia möjlighet att göra erforderliga framställningar,

i första hand till vägförvaltningen eller länsstyrelsen eller ock

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Vidare kunna vägförvaltningarna

och bygden ha olika meningar om behovet av snöplogning o. d.

I sådana fall bör det tillkomma nämnden att föra talan för de lokala intressena.

Nämnden bör även ha möjlighet att taga initiativ till åtgärder för trafiksäkerhetens

främjande, exempelvis uppsättande av skyddsvärn och dylikt.

Då av paragrafens avfatlning icke med tydlighet framgår, att nämnden

har nu berörda befogenheter, anser utskottet lagrummet böra kompletteras

med bestämmelser av huvudsakligen det innehåll, som föreslagits i motionerna

1:277 och 11:378. Härigenom torde även syftet med motionen 11:405

vara tillgodosett.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

13 §.

Enligt förslaget äger bl. a. landshövding att vara tillstädes vid vägnämnds

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Är landshövding

närvarande, äger han, enligt uttryckligt stadgande i denna paragraf,

föra ordet.

Då vägnämnden har att företräda de lokala intressena och sålunda föra

deras talan bland annat gentemot staten och dess organ, synes mindre lämpligt,

att landshövdingen, då han är närvarande vid vägnämnds sammanträde,

för ordet i nämnden. Denna uppgift bör enligt utskottets mening städse tillkomma

den valde ordföranden. Utskottet anser därför ifrågavarande stadgande

böra utgå.

Enligt 12 § landshövdinginstruktionen äger visserligen landshövdingen,

där annat icke är stadgat, föra ordet vid sådana förhandlingar, i vilka han

å ämbetets vägnar deltager, samt vid sådana ämbetsförrättningar inom länet,

vilka utföras av honom jämte andra ämbetsmän. Detta stadgande lärer emellertid

icke avse sammanträden med organ, vilka blivit i lag reglerade, såsom

vägnämnder och länsvägnämnder. Något uttryckligt stadgande i förevarande

lag torde därför icke erfordras till förekommande av att 12 § landshövdinginstruktionen

blir tillämplig även å sådant vägnämndssammanträde, vid vilket

landshövdingen är närvarande.

19 §.

Enligt förslaget åtnjuter envar av vägnämndens ledamöter gottgörelse av

statsmedel med tolv kronor för sammanträdesdag. I motionen II: 394 har —

under framhållande att ett sålunda fixerat arvode icke syntes stå i rimlig

proportion till vad ledamot av en dylik nämnd i regel finge avstå bl. a. i form

av förlorad arbetsförtjänst — hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring av denna paragraf, att arvodet till ledamot av vägnämnd utgår med

aderton kronor för sammanträdesdag.

Utskottet biträder denna hemställan.

21 §.

Enligt förslaget skola ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen

samt skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i

länet så, att länsstyrelsen förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen

(envar av skogsvårdsstyrelserna) och varje vägnämnd en ledamot. I motionerna

1:266 och 11:400 har hemställts örn sådan ändring av förslaget, att

»vägnämnderna på Gotland i länsvägnämnden beredas en proportionsvis lika

stark representation som i andra län, förslagsvis genom att varje vägnämnd

får utse tvenne representanter i länsvägnämnden».

Då länsvägnämnden är avsedd att företräda de lokala vägintressena, är

det, enligt utskottets mening, av vikt, att majoriteten av ledamöterna i länsvägnämnden

utses av organ för dessa intressen. Enligt propositionen skulle

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

23

så icke bliva fallet på Gotland, där endast två vägnämnder torde komma att

inrättas. På grund härav vill utskottet, i överensstämmelse med vad i motionerna

yrkats, förorda, att envar av vägnämndema på Gotland berättigas

att utse två ledamöter i länsvägnämnden.

23 §.

Enligt propositionen skall ordföranden i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen

bland nämndens ledamöter. I motionerna 1:275 och 11:393 har

hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förslaget att länsvägnämnden

äger att inom sig utse ordförande.

Då länsvägnämnden avses skola företräda de lokala vägintressena gentemot

staten och dess organ, synes enligt utskottets mening riktigast, att ordföranden

i länsvägnämnden utses av nämnden själv på samma sätt som ordföranden

i vägnämnden. Denna ändring av förslaget nödvändiggör meddelandet

av bestämmelser om utseende av någon av ledamöterna att sammankalla

länsvägnämnden till dess första sammanträde samt att leda förhandlingarna,

intill dess ordförande valts.

24 §.

De av utskottet förordade ändringarna av 19 och 23 §§ nödvändiggöra viss

redaktionell jämkning av 24 §.

Förslaget till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor

(vägstadga).

4 §•

Göres ansökan örn anläggning av väg, har länsstyrelsen, enligt förslaget,

att utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad. För sådant ändamål skall

länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägnämnden, inhämta

dennas yttrande. Från vad nu stadgats gäller det undantag, att länsstyrelsen

äger omedelbart avslå ansökan, där det med hänsyn till kända förhållanden

finnes uppenbart, att ansökningen ej kan bifallas. Länsstyrelsen kan sålunda

avslå ansökan utan att först höra vägnämnden.

Fall kunna väl någon gång förekomma, då ansökning bör avslås utan att

yttrande först inhämtats från vägnämnden. Utskottet förutsätter emellertid,

att denna möjlighet anlitas endast i undantagsfall. Som regel bör nämnden

få tillfälle att yttra sig över alla ansökningar, innan desamma upptagas till

avgörande. Utskottet förutsätter vidare, att ansökan, som gjorts av vägnämnd,

icke avslås, förrän länsstyrelsen föranstaltat om fullständig utredning i ärendet.

13 §.

Enligt förslaget skall fastställd flerårsplan i huvudsak följas vid vägarbetenas

bedrivande. Påkallas på grund av förändrade förhållanden eller eljest änd
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ring i ordningen för företagens utförande eller annan mera väsentlig avvikelse

från flerårsplanen, äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter

samråd med länsstyrelsen, förordna härom. I händelse av meningsskiljaktighet

mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall frågan

hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Även örn man torde kunna förutsätta, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

icke kommer att besluta om avvikelse fran fastställd flerårsplan annat än i

undantagsfall och då så oundgängligen påkallas av omständigheterna, synes

det dock utskottet betänkligt, att dylik avvikelse skall kunna ske utan att

länsvägnämnden fått tillfälle att yttra sig. I propositionen förutsättes icke ens,

att länsvägnämnden skall underrättas örn avvikelse, så att nämnden får möjlighet

att hänskjuta frågan till Kungl. Maj :ts prövning. Då nämndens hörande

icke lärer föranleda något mera betydande dröjsmål med frågans avgörande,

förordar utskottet sådan ändring av paragrafen, att nämndens yttrande skall

inhämtas före avgörandet. För att bereda klagoberättigad möjlighet att anföra

besvär över beslut örn avvikelse från fastställd flerårsplan, bör beslutet

delgivas därav berörda på samma sätt som är stadgat i 12 § beträffande

beslut örn fastställande av flerårsplan, dock torde underrättelse icke behöva

lämnas överlantmätare och länsarkitekt.

Det synes utskottet vidare oegentligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall äga förordna om avvikelse från flerårsplan, som fastställts av Kungl.

Majit. Med hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att Kungl. Majit förordnar

om avvikelse från plan, som fastställts av Kungl. Majit.

15 §.

Utskottet, som icke har något att erinra mot denna paragraf, vill i anledning

av sista ah-satsen understryka, att terrängundersökning för upprättande

av arbetsplan för väg skall verkställas med erforderlig noggrannhet. Det bör

således icke förekomma, att arbetsplanen måste göras örn på grund av bristfällig

terrängundersökning.

17 §.

Enligt förslaget skall förrättningsmannen vid utarbetande av arbetsplan

samråda med bl. a. ordföranden i vägnämnden. Utskottet, som finner

dylikt samråd nödvändigt, förutsätter att ordföranden vid sådana tillfällen

inhämtar övriga vägnämndsledamöters uppfattning rörande vägens sträckning

och vägförslagets utformning i övrigt.

25 och 33 §§.

I överensstämmelse med vad utskottet anfört vid 65 § i förslaget till lag

om allmänna vägar bör i 25 och 33 §§ i vägstadgan införas föreskrift örn

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens där omförmälda beslut skola kungöras

i kyrkan i den eller de församlingar, som beröras av beslutet. På grund

av stadgandet i 34 § blir föreskriften om kungörande i kyrkan tillämplig

även å beslut, som angivas i sistnämnda paragraf.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

25

28 §.

I överensstämmelse med vad utskottet anfört vid 4 § i förslaget till vägstadga

vill utskottet här framhålla, att ansökan om förändring av enskild

väg till allmän såsom regel icke bör avslås utan att vägnämnden haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

38 §.

Enligt gällande väglag (20 §) äger stad bygga allmän väg, som enligt fastställd

stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän

plats, utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd av statlig myndighet.

Detta undantag från eljest gällande bestämmelser har föranletts av att

vägens sträckning avgjorts av statlig myndighet genom fastställande av

stadsplan eller av ändring däri. Enligt propositionen skall däremot även i nu

berörda fall arbetsplanen fastställas i den ordning, som föreslås för arbetsplaner

i allmänhet.

I motionen I: 284 hemställes, att riksdagen i sitt yttrande angående förslaget

till vägstadga måtte påyrka sådan ändring av förslaget, att fastställelse

av arbetsplan icke kräves för byggande av allmän väg, som enligt fastställd

stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän

plats.

Av skäl som i propositionen anförts anser även utskottet, att alla arbetsplaner

beträffande vägföretag i städerna böra granskas och fastställas av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den olägenhet och det dröjsmål som härav

föranledas kunna icke uppväga fördelarna av en dylik ordning. Utskottet

anser sig för den skull böra avstyrka motionen.

Utskottet förutsätter emellertid att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

granskning och fastställelse av arbetsplaner beträffande vägföretag i städerna

ske med största möjliga skyndsamhet. En snabb behandling av dessa

ärenden betingas av samma skäl, som föranlett vidtagande av särskilda åtgärder

för vinnande av en skyndsam handläggning av stadsplaneärenden.

Förslaget till förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen

i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

1 §•

Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till byggande och underhåll

av städernas för automobiltrafiken viktiga vägar och gator. Enligt

förslaget skall till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare,

utgå statsbidrag till byggande och underhåll av alla allmänna vägar

och för biltrafiken viktiga gator.

I fråga örn vägarna innebär förslaget sålunda viss förändring. Den nuvarande

gränsdragningen mellan statsbidragsberättigade samt övriga vägar

och gator åsyftar att till den förra kategorien hänföra alla förbindelseleder,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

som äro nödiga för den allmänna samfärdseln. Enligt vad utskottet inhämtat

ha emellertid icke alla allmänna vägar i städerna hänförts till de statsbidragsberättigade,

d. v. s. ansetts vara för biltrafiken viktiga vägar. Antalet

allmänna vägar, som icke ansetts vara för biltrafiken viktiga, torde dock icke

vara stort. Skola städerna i enlighet med de av 1942 års riksdag godkända

grunderna för vägväsendets förstatligande få samma lättnad i sina bördor

för de trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln, som landsbygden,

måste bidrag utgå till alla allmänna vägar i städerna. Utskottet har

med hänsyn härtill icke något att erinra mot förslaget i denna del. I den

mån bidrag tidigare utgått till väg, som prövats vara för biltrafiken viktig,

men som icke är att anse såsom allmän, torde förutsättningar i allmänhet

föreligga för vägens förändring till allmän.

Beträffande de bidragsberättigade gatorna innebär förslaget icke någon

förändring i förhållande till vad nu gäller. Statsbidrag skall sålunda utgå

till alla för biltrafiken viktiga gator. Till denna kategori hänföras enligt nu

gällande praxis gator, som ingå i infarts- och genomfartsleder, samt vidare

andra gator, som beträffande trafikmängd och beskaffenhet kunna jämställas

med infarts- och genomfartsgator, ävensom mera trafikerade omnibusleder

och viktiga trafikleder till hamn, järnvägsstation, flygplats m. fl. större

allmänna inrättningar samt till industriområde. Reformens genomförande får

i principiellt hänseende icke leda till någon utvidgning av det bidragsberättigade

gatunätet. Med hänsyn till de ökade statsbidragen bör, vid gatas förklarande

såsom viktig för biltrafiken, kravet på gatans nödvändighet för

den allmänna samfärdseln strängt upprätthållas.

Enligt förevarande stadgande utgår statsbidrag till byggande och underhåll

av bidragsberättigade trafikleder. Detta innebär dock icke att bidrag skall

lämnas till alla byggnadsföretag, som avse allmänna vägar och för biltrafiken

viktiga gator. På sätt framgår av 6 och 7 §§ utgår bidrag endast i mån

av tillgång å därtill anslagna medel. Däremot skall bidrag utgå till underhållet

av alla allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator.

7§-

Enligt förslaget skall statsbidrag till stads eller stadsliknande samhälles

kostnad för iordningställande av för biltrafiken viktig gata utgå endast i den

mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger eller,

om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits, skulle ägt uppbära av

tomtägarna. Där synnerliga skäl därtill äro äro må dock Kungl. Maj:t medgiva

statsbidrag med skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles

kostnad för iordningställande av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt

vad nu sagts.

I motionen I: 284 uttalas, att statsbidrag borde utgå på hela kostnaden för

gatas iordningställande med förbehåll allenast för sådana »stats»-bidrag,

som verkligen inflöte. Under hänvisning härtill hemställa motionärerna, att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

27

riksdagen måtte förklara sig godkänna förevarande förordning endast under

förutsättning att i densamma vidtoges nyss nämnda och vissa andra ändringar.

I likhet med de vägsakkunniga och departementschefen anser utskottet att

statsbidrag icke bör utgå till den del av gatubyggnadsföretag, som täckes av

de gatukostnadsbidrag, staden eller samhället äger uppbära av tomtägarna.

Den möjlighet, som stadsplanelagen bereder stad eller samhälle att av tomtägare

uttaga bidrag till gatukostnaderna, utnyttjas emellertid olika av olika

städer och samhällen. Det beror i första hand på stadens eller samhällets avgörande,

örn gatukostnadsbidrag skola uttagas med vad som maximalt är

möjligt enligt stadsplanelagens bestämmelser, med viss del därav eller icke

alls. I vissa städer och samhällen har också omfattningen av tomtägarnas bidragsskyldighet

begränsats i förhållande till vad som enligt lagen är möjligt

att uttaga. För åtskilliga städer och samhällen ha några gatukostnadsbestämmelser

över huvud icke fastställts. Med hänsyn till nu angivna förhållanden

skulle ett bifall till motionen medföra, att städerna skulle komma i åtnjutande

av statsbidrag till gatukostnaderna i mycket olika utsträckning. De städer,

• som icke antagit gatukostnadsbestämmelser eller som begränsat tomtägarnas

bidragsskyldighet i förhållande till vad som enligt stadsplanelagen varit möjligt

att uttaga, skulle få mera statsbidrag än de städer och samhällen, som

uttaga maximala tomtägarbidrag. Detta kan enligt utskottets uppfattning

icke vara rättvist. Kungl. Maj:ts förslag till lösning av denna fråga vilar däremot

på principiellt riktiga grunder.

I motionen hävdas att ett godtagande av förslaget komme att medföra ett

allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Utskottet kan

icke finna att detta påstående har fog för sig. Förslaget kan i själva verket

sägas innebära att städerna och samhällena äga bestämma, huruvida den

del av gatukostnaderna, till vilken statsbidrag icke utgår, skall gäldas av

tomtägarna eller uttagas genom utdebitering a det kommunala skatteunderlaget.

Vid ett bifall till motionen skulle städerna och samhällena faktiskt ha ett

visst intresse av att icke besluta örn uttagande av gatukostnadsbidrag. En sådan

lösning av frågan, som gör det möjligt för städerna och samhällena att

underlåta att uttaga eller att begränsa tomtägarbidragen endast för att få

högre statsbidrag, kan icke vara riktig.

Utskottet är medvetet örn att det ej sällan kan visa sig svårt att i det särskilda

fallet fastställa vad som är att anse såsom maximalt gatukostnadsbidrag.

Nu berörda svårighet bör dock icke stå hindrande för en principiellt

riktig lösning. Skulle sådana svårigheter yppa sig, bör Kungl. Majit, såsom

departementschefen förutsatt, äga meddela erforderliga anvisningar för bestämmande

av tomtägarbidragens storlek.

På grund av det anförda kan utskottet icke förorda någon ändring av förslaget

i denna del.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

9 §•

Stads utgifter för anskaffande av mark må enligt nu gällande bestämmelser

icke inräknas i den kostnad, som lägges till grund för beräknande av

statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. I syfte att skapa förutsättningar

för en principiell likställighet mellan landsbygd, å ena, samt städer och

samhällen, å andra sidan, föreslås i propositionen, att efter Kungl. Maj:ts

prövning i varje särskilt fall skall med belopp, som Kungl. Maj:ts finner skäligt,

kunna i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till väg- och

gatubyggnadsföretag inräknas ersättning för upplåtelse av mark och för annat

intrång som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande,

ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol. Är fråga örn

byggande av väg eller gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd,

må dock sådan ersättning inräknas i kostnadsunderlaget endast örn företaget

finnes vara för staden eller samhället synnerligen betungande.

I motionen 1:284 uttala motionärerna att de icke kunna, såsom departementschefen,

finna sistnämnda begränsning rimlig »med hänsyn till den särskilda

nytta sådant väg- och gatuföretag regelmässigt bereder staden eller

samhället». Motionärerna säga sig vidare icke kunna finna någon särskild

anledning att markersättningen icke skulle få inräknas i kostnadsunderlaget,

och i vart fall borde möjligheten härtill för företag inom stadsplanelagt område

icke göras beroende av att kostnaden för staden framstode såsom synnerligen

betungande. Under hänvisning till det anförda hemställa motionärerna,

att riksdagen måtte förklara sig godkänna förevarande förordning allenast

under förutsättning att i densamma vidtoges angivna ändringar.

Enligt utskottets mening bör statsbidrag icke utgå till stads eller samhälles

kostnader för mark, i den mån kostnaderna täckas av gatumarksersättningar

från tomtägarna.

Med avseende å allmän väg utanför stadsplanelagt område äro fastighetsägarna

emellertid icke skyldiga att bidraga till kostnaderna för vägmärken.

Om städerna och samhällena följaktligen icke kunna i sin tur uttaga ersättning

av tomtägarna, kan det icke anses motiverat, att städerna och samhällena

men icke landsbygdens övriga kommuner få bära bördan för markanskaffningen.

De vägsakkunniga ha med hänsyn härtill förklarat sig förutsätta,

att statsbidrag i de flesta fall utgår till kostnaderna för mark till allmän

väg utom stadsplanelagt område. Endast i de fall, då vägföretaget kan

anses vara av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden eller

samhället, böra kostnaderna helt bäras av staden eller samhället. Mot vad sålunda

uttalats har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Med avseende å väg eller gata inom stadsplanelagt område anser utskottet

lika med departementschefen, att de städer och samhällen, örn vilka nu

är fråga, i allmänhet äga sådan nytta av väg- och gatubyggnadsföretag, att

det måste anses fullt skäligt, att de såsom regel själva bära även den del

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

29

av markkostnaderna, som icke läckas av tomtäganbidrag. Förhållandena

kunna emellertid vara sådana, att det skulle vara obilligt att låta staden eller

.samhället bära hela kostnaden för marken. Möjlighet bör därför i enlighet

med vad som föreslagits i propositionen finnas att bevilja statsbidrag till

kostnaderna även för mark inom stadsplanelagt område. En utvidgning av

denna möjlighet, såsom i motionen ifrågasatts, skulle kunna leda till orimliga

ekonomiska konsekvenser.

Av det anförda framgår, att utskottet icke kan förorda någon ändring i

förslaget i denna del.

17 §.

Enligt förslaget skall statsbidrag icke utgå till iordningställande eller underhåll

av gata, vars iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944,

såvida ej företaget utföres enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets

påbörjande granskad och godkänd arbetsplan. I motionen I: 284 framhålles,

att byggande av en trafikled såsom gata innebure, att den utfördes i

full överensstämmelse med gällande stadsplan. Att för detta fall påfordra

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens godkännande av arbetsplan syntes icke

fylla något förnuftigt ändamål men vore däremot ägnat att medföra onödiga

tvister mellan styrelsen och städerna. Motionärerna hemställa för den skull,

att förslaget ändras i enlighet härmed.

Stadsplanebeslut innehåller icke, såsom motionärerna synas förutsätta, bestämmelser

i alla avseenden om huru gata skall byggas. Sålunda hava städerna

och samhällena tämligen fria händer i fråga om sättet för gatas byggande.

Det är emellertid uppenbart, att sättet för arbetets utförande är av största

betydelse för kostnaderna för företaget och därmed även för statsbidraget

till gatans byggande och underhåll. Med hänsyn härtill torde de skäl, som

av utskottet anförts till stöd för att arbetsplan beträffande väg inom stadsplanelagt

område skall granskas och fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

tala för att även arbetsplan beträffande gata, till vars byggande eller

underhåll statsbidrag skall utgå, granskas och godkännes av styrelsen. Föreskriften

härom i förslaget innebär, såsom departementschefen framhåller i

propositionen, icke något nytt. Redan nu skola arbetsplaner beträffande sådana

gatubyggnadsföretag, till vilka statsbidrag skall utgå, granskas och godkännas

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda motionärernas

hemställan i denna del. Vad utskottet vid 38 § i förslaget till vägstadga

anfört örn vikten av en skyndsam handläggning av ärenden rörande fastställande

av arbetsplan för vägföretag i städerna äger givetvis tillämpning

även med avseende å granskning och godkännande av arbetsplaner för gatubyggnadsföretag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Förslaget till förordning om statsbidrag till städer oell stadsliknande

samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för

allmän väg m. m.

2 §•

Enligt denna paragraf i förslaget utgår statsbidrag med sextio procent av

vad stadsliknande samhälle visar sig hava utgivit för mark, som särskilt förvärvats

för allmän väg, samt för å marken belägen byggnad, så ock för intrång

som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstolsoch

expropriationshandläggning, allt i den mån ersättning prövas skälig.

Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Kungl.

Maj:t förhöjas utöver vad nu sagts. Vad sålunda gäller för stadsliknande samhällen

äger på grund av bestämmelsen i 7 § motsvarande tillämpning för de

städer, där kronan är väghållare.

I motionerna I: 299 och II: 425 hemställes om sådan ändring av förslaget

att statsbidraget såsom regel utgår med åttio procent av vad samhället visar

sig hava utgivit i ersättning för mark, som samhälle tillhandahållit för byggande

av allmän väg inom stadsplanelagt område.

Enligt utskottets mening är den del av markanskaffningskostnaderna, som

samhällena enligt propositionen själva skola bära, i allmänhet för stor i

förhållande till dessa samhällens ekonomiska ställning. Möjligheterna att i

förhållande till varje samhälles behov rättvist anpassa statsbidraget till markanskaffningskostnadema

torde visserligen, såsom i propositionen framhålles,

ökas, örn bidraget såsom regel bestämmes till sextio i stället för åttio procent

och Kungl. Maj:t får möjlighet att höja bidraget. Å andra sidan torde ovissheten,

om samhällena kunna erhålla högre bidrag, kunna leda till att samhällena

motsätta sig nödvändiga företag eller behövlig utvidgning av stadsplan,

enär dessa kunna medföra alltför betungande ekonomiska konsekvenser

för samhällena. Utskottet anser med hänsyn härtill, i likhet med de vägsakkunniga

och motionärerna, att statsbidraget såsom regel bör utgå med

åttio procent. Givetvis bör bidraget till de små städer, där kronan är väghållare,

utgå med enahanda procent.

I övrigt har utskottet vid sin granskning av författningsförslagen icke

funnit anledning till erinran.

På grund av det anförda får utskottet hemställa

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition

framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga

följande förslag till

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

31

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

1) lag om allmänna Tagar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg, som

enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg (allmän väg).

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas

för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,

ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens

bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med

färjläge ävensom för den allmänna

samfärdseln allenast vintertiden avsedd

körled (särskild vinterväg).

Lika med väg anses till väg ansluten

brygga, bro eller färja med färjläge,

så ock för den allmänna samfärdseln

allenast vintertiden avsedd

körled (särskild vinterväg).

3 §.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning

och förbättring av väg.

Ny väg må anläggas, örn den prövas nödig för den allmänna samfärdseln

eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Omläggning och

förbättring av väg må ske, där så prövas erforderligt ur det allmännas synpunkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta

intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej

läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

5 §•

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt

skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning,

underhall och istandsättning av bro eller färja samt ombyggnad av

trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning,

såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock

öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till

erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där

så tarvas, så ock sändning ävensom åtgärd för vägbanas bättrande genom

paskottning av snö, där a kortare sträckor till följd av ojämn snösamling

uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till

avsevärd olägenhet. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg

skall hallas fri fran hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för

biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med

åkdon framfört av dragare.

6 §•

Särskild vinterväg ma inrättas, örn den prövas nödig för den allmänna samfärdseln

eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vintertid

obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av

väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge

det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hålles i farbar!

stånd.

7 §•

Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest

finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän.

8 §.

Väg ma indragas, örn den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre

anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vägens

indragande är ringa.

9 §•

Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas

för färjas begagnande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

33

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

10 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken

och nationalparker är särskilt stadgat.

Om väghållare.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen

äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,

för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning

(stadsliknande samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens förordnande

är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen förordna,

att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning,

skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i den ordning, som är stadgad

för förändring av enskild väg till allmän, övertages av väghållare som i första

stycket avses.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna

bidrag till byggande av väg.

13 §.

Väghållningen för kronans räkning handhaves, enligt vad därcm särskilt

stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningärna i länen.

Där stad'' eller stadsliknande samhälle är väghållare, handhaves väghållningen

av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stockholm

under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under

närmaste inseende av vägförvaltningen i länet.

Om behandling av vägfrågor.

14 §.

Fråga örn byggande av väg, örn förändring av enskild väg till allmän, örn

inrättande av särskild vinterväg eller örn indragning av väg skall, där ej

Konungen annorlunda förordnar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning.

Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt angivna frågor prövas

enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

15 §.

Innan väg bygges, skall arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställelse

för granskning, fastställas av myndighet som i 14 § första stycket avses;

dock erfordras ej utställelse och fastställelse i fråga om sådant förbättringsarbete

eller mindre omläggningsarbete, som ej kan antagas lända till förfång

för ägare av fastighet vilken beröres av vägföretaget eller för nyttjanderättseller

servitutsrättshavare.

Beslut om fastställelse av arbetsplan vare förfallet, där ej inom tre år från

utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning

blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet

påbörjats. Örn synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva förlängning

av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

16 §.

I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer,

där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder i enlighet med

vad därom är särskilt stadgat.

17 §•

Närmare bestämmelser örn behandlingen av vägfrågor meddelas av Konungen.

Om vågrätt.

18 §.

Har arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare

ägare av fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark; och må

marken sedan den tagits i anspråk nyttjas för vägen utan hinder av den rätt

annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt.

Vågrätt föreligge ock, om mark tagits i anspråk för väg enligt medgivande

av fastighetens ägare eller om enskild väg förändrats till allmän.

Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten

blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats

å fastigheten.

19 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av

vägens byggande eiler begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning

av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning

ej skall lämnas. Å ersättningen skall utgå sex procent årlig ränta

från den dag, då marken togs i anspråk.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits

innan marken togs i anspråk.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

35

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild

rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

20 §.

Där genom vågrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den

kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade

då marken togs i anspråk, skall ersättning som i 19 § avses jämte ränta nedsättas

hos länsstyrelsen; och gäde om fördelning och utbetalande av nedsatt

belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall

att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

21 §.

Har förlust å fordran som i 20 § avses uppstått till följd av att nedsättning

ej skett, njute fordringens innehavare av väghållaren ersättning för förlusten

mot avskrivning å fordringshandlingen.

Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom

att ersättning som i 19 § avses blivit för lågt beräknad och densamma till

följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av

annan anledning ej blivit prövad av domstol.

22 §.

, Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gäde

jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens

rätt i avseende å fastigheten.

23 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa

ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den

ort, där fastigheten ligger. Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan

om ersättning prövad av ägodelningsrätten.

Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner

skäligt annorlunda förordna.

Örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om delning av jord å landet

finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stämning.

24 §.

Föranleder vägs framdragande över fastighet synnerligt men vid nyttjandet

av densamma eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att

fastigheten eller delen skall lösas. Yrkande härom framställes efter vad i

23 § sägs.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förklaras väghållaren lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare

behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända

till efterrättelse; och åge såväl väghållaren som fastighetens ägare göra

ansökan örn stämning.

25 §.

Indrages väg, upphöre vågrätten; och åge väghållaren bortföra vad å marken

anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkommen

fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda

bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det

vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda

omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

26 §.

Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata

eller annan allmän plats, äger vad i 18—25 §§ är stadgat icke tillämpning,

sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare väghållaren

för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 § uppkommen ersättnings- eller

lösningsrätt.

Om tillfälligt upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

27 §.

Är fråga väckt örn byggande av väg och skall i anledning därav på vägmyndighets

föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, undersökning

av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erforderligt

tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt

undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens medgivande

träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plantering

eller park.

28 §.

Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av annan

orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på

framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig

väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade

hindret är nödig.

29 §.

Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse

med fastighetens ägare icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren

tillstånd därtill.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

37

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

30 §.

För skada genom åtgärd som i 27 § avses eller till följd av tillfällig vägs

anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren

gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes

av vägsynenämnden.

31 §.

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord

eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens ägare

icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplåtelse

av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma, att

upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i

vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till

vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,

som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller

stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller

annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av

väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast

under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,

att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens avvattning

ej försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast

beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela föreskrifter

ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller

i fråga örn dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets

behov.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre

avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt avstånd

utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodo
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

seende av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan

ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark

i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta

avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv

gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän

väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och

järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras

eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma

inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna

i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,

som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning

eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under

förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden

föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att borttaga eller ändra anordningen

eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,

som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,

skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av

vägsynenämnden.

34 §.

Har arbetsplan för väg blivit fastställd, skall, så länge beslutet därom är

gällande, vad i 33 § första stycket är stadgat örn förbud mot uppförande av

byggnad äga motsvarande tillämpning.

Är fråga väckt örn byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att

utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan

beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar

närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år.

Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall beslutet

härom underställas Konungens prövning.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande

av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för

vägs upptorkande eller för hindrande

av snösamling å väg erforderligt,

att träd eller buske borthugges eller

att träd kvistas, eller påkallas eljest

Är för vinnande av fri sikt, för

vägs upptorkande eller för hindrande

av snösamling å väg erforderligt,

att träd eller buske borthugges eller

att träd kvistas, eller påkallas eljest

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.)

i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd,

må, därest överenskommelse

med fastighetens ägare icke kan träffas,

vägsynenåmnden föreskriva skyldighet

för ägaren att inom viss tid

ombesörja den erforderliga röjningen.

Nämnden äger tillika föreskriva, att

det område föreläggandet avser skall,

intill dess annorlunda bestämmes, genom

ägarens försorg hållas fritt från

skymmande träd och buskar på sätt

i beslutet närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande,

varom nu är sagt, avsevärd

skada, skall väghållaren gälda ersättning

med belopp, som bestämmes av

vägsynenämnden.

(Utskottets förslag.)

i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd,

äger vägsynenämnden, därest

överenskommelse med fastighetens

ägare icke kan träffas, besluta, att erforderliga

åtgärder må, på sätt i beslutet

närmare angives, vidtagas av

väghållaren på dennes egen bekostnad.

Uppkommer i anledning av beslut,

varom nu är sagt, avsevärd skada,

skall väghållaren gälda ersättning

med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

37 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd

över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande,

skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga

vägmärken.

38 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra

fara för vägens bestånd.

39 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans

mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område

uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts

å annorstädes belägen byggnad till upplysning örn på stället bedriven

affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej

heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kommunala

angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket avsedd

anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande

kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd

typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed

jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet

för fastighetens ägare att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer

i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning

med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §.

Örn framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt

stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §.

Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt, skall å länets landsbygd finnas

ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen,

då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att

hålla väg öppen för samfärdseln. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer,

vilka ha hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastigheter,

som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som fyllt sexton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i arbetslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i arbetslag;
b)

den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han

utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren

eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar

föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand

böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget.

Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet

och som prövas därtill lämpliga.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbetslaget.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

41

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till

tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet

av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till

den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på

kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta

annan lämplig person.

46 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse

ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och

i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen

med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag

för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och

för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller

eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av

vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken

erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, örn den tiden försittes,

att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad.

Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §.

Vad i 47 och 48 §§ stadgas örn stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, som är väghållare.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar,

staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för

vägen.

Om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i

stadsplanelagen.

51 §.

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här

avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 44 a § stadsplanelagen

stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upplåtits

såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 § stadsplanelagen.

Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Om vägsynenämnd.

54 §.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt

föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där väg finnes, samt

stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnd skall bestå av

ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet

beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt

möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar

av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det

år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom utses

för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller

stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.

De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna

och boende inom vägsynenämndens område.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

43

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens

utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den avgångne.

56 §.

Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall

göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar om ärendets hänskjutande

till nämnden.

57 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag

stadgas i fråga om domare.

Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall

länsstyrelsen förordna ersättare.

58 §.

För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig.

Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäde vad

de flesta säga. Har envar sin särskilda mening, gäde ordförandens.

*

59 §.

Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och därmed

förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämnden,

om det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart

att helt eder delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eder annan sakägare äger ej rätt tid ersättning för sin talans

bevakande inför nämnden.

60 §.

Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

Bryter någon mot förbud,

föreskrift däri;

eder underlåter ägare av fastighet

att städa sig tid efterrättelse föreläggande,

som meddelats med stöd av

33 § tredje stycket, 36 § första stycket

eder 39 § tredje stycket;

eder eftersätter fogde för arbetslag

lag eder på grund av

eder underlåter ägare av fastighet

att städa sig tid efterrättelse föreläggande,

som meddelats med stöd av

33 § tredje stycket eder 39 § tredje

stycket;

vad honom åligger;

61 §.

som meddelats i denna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av arbetslag

att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt

annan lämplig person i sitt ställe,

straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

62 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av

33 eller 34 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda

olagligen skett. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser,

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

Varder förbud, som meddelats i Varder förbud, som meddelats i

eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 § eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 §

och ej avser byggnads uppförande, och ej avser byggnads uppförande,

icke iakttaget och sker ej rättelse icke iakttaget och sker ej rättelse

genast efter tillsägelse av väghålla- genast efter tillsägelse av väghållaren

eller utmätningsmannen i orten, ren eller utmätningsmannen i orten,

eller efterkommes ej föreläggande, eller efterkommes ej föreläggande,

som meddelats med stöd av 33 § som meddelats med stöd av 33 §

tredje stycket, 36 § första stycket el- tredje stycket eller 39 § tredje stycler

39 § tredje stycket, äger utmät- ket, äger utmätningsmannen föranningsmannen

föranstalta om rättelse, stalia om rättelse.

64 §.

Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden

för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan,

förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av

utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beslut om fastställande av arbetsplan

för väg, om förändring av enskild

väg till allmän, örn inrättande av särskild

vinterväg eller om indragning

av väg meddelas efter anslag. Den

som är missnöjd med beslutet har att,

vid talans förlust, inom en månad

§•

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beslut om fastställande av arbetsplan

för väg, om förändring av enskild

väg till allmän, om inrättande av särskild

vinterväg eller om indragning

av väg meddelas efter anslag. Den

som är missnöjd med beslutet har att,

vid talans förlust, inom en månad

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

45

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

från den dag, då beslutet meddelades, från den dag, då beslutet meddelades,

däröver anföra besvär hos Konungen, däröver anföra besvär hos Konungen,

dock att menighet äger tillgodonjuta

femton dagar längre besvärstid ån nu

sagts.

över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles

i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan

hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

66 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med

stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den

ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och

ämbetsverks beslut.

67 §.

Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmäles

i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast

å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtande av nyttjanderätt till mark

för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 §

första stycket örn ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 §

andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jämlikt

48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkställande

eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet,

som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 juni 1934 (nr 241) örn allmänna vägar;

lagen den 16 maj 1930 (nr 141) om vägrätt;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya

lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

70 §.

Kronan samt de städer och stadsliknande samhällen, vilka skola ombesörja

väghållningen inom sina områden, skola den 1 januari 1944 övertaga de

vägar, som enligt förut gällande lag äro att anse såsom allmänna.

71 §.

Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga om byggande av väg, förändring

av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg eller indragning

av väg beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet handläggas

och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

72 §.

Beslut om vägföretag, som av läns- Beslut örn vägföretag, som av länsstyrelsen

meddelats före den 1 januari styrelsen meddelats före den 1 januari

1944 men som icke verkställts före 1944 men som icke verkställts före

den 1 januari 1947, upphör att gälla den 1 januari 1950, upphör att gälla

sistnämnda dag, om icke dessförin- sistnämnda dag, om icke dessförinnan

vägens sträckning blivit genom nan vägens sträckning blivit genom

renstakning eller eljest tydligt ut- renstakning eller eljest tydligt utmärkt

å marken och vägarbetet på- märkt å marken och vägarbetet påbörjats.

Konungen äger dock före- börjats. Konungen äger dock föreskriva

förlängning av tiden för beslu- skriva förlängning av tiden för beslutets

giltighet, varje gång med högst tets giltighet, varje gång med högst

tre år. tre år.

Har länsstyrelse före den 1 janu- Har länsstyrelse före den 1 januari

1944 beslutat, att enskild väg ari 1944 beslutat, att enskild väg

skall förändras till allmän under för- skall förändras till allmän under förutsättning,

att vissa iståndsättnings- utsättning, att vissa iståndsättningsarbeten

utföras, skall beslutet förfal- arbeten utföras, skall beslutet förfalla,

om arbetena icke verkställts före la, örn arbetena icke verkställts före

den 1 januari 1947. den 1 januari 1950.

73 §.

Har vågrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 19—

24 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 om vågrätt finnes

stadgat om rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämpning,

dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten

ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola

behandlas enligt äldre lag.

74 §.

Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller

bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till

följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

47

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej

annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas.

Har ägare av fastighet med stöd av

äldre lag förelagts att verkställa röjning

å fastigheten för vinnande av

fri sikt, för vågs upptorkande eller

för hindrande av snösamling d våg,

skall föreläggandet i och med den

nya lagens ikraftträdande upphöra att

gälla.

75 §.

Vad i denna lag stadgas om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande

samt om ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall

icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång redan

påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gällande

bestämmelser.

76 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud

enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång,

förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens

ägare att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter ägaren

att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och

63 § andra stycket sägs.

För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första

stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av

vägsynenämnden.

77 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar

tillkommer stadsliknande samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare,

skall bestämmas enligt förut gällande föreskrifter.

78 §.

Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och

bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan

ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

79 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som

övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av

väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den överlämnas

till väghållaren.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

80 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser

i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag

för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så

skett. Å sådant snöploglag skola förut gällande bestämmelser alltjämt äga

tillämpning.

81 §.

Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §.

Förordnar Konungen före den 1 januari 1944, att kronan skall från och

med nämnda dag vara väghållare i stad, skall frågan, vilka gator i staden

som böra förklaras tillika vara allmänna vägar, så snart ske kan upptagas

och avgöras enligt vad i denna lag stadgas örn förändring av enskild väg

till allmän.

2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931

(nr 142).

Härigenom förordnas, dels att i stadsplanelagen skall införas en ny paragraf

av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 44 a §, dels ock att 45,

54 och 56 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives.

44 a §.

Är kronan efter vad i lagen örn allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall

vad ovan i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas i fråga om ansvarighet för staden att

såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan,

med iakttagande att framställning som i 42 § första stycket sägs må göras

såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt

stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än

som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall

dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §.

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till

allmänt begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den

mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

49

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna

hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg

eller ock vagmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens

bestämmande vägen ej inräknas i ga tubredden; dock skall denna

inskränkning ej gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är väghållare

och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område

som ingår i stadsplanen.

I fall---åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark---samma mark.

54 §.

Underhåll av---å staden.

Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits

såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i

44 a §. Samma lag vare i fråga örn gata, som förklarats tillika vara allmän

väg.

56 §.

Vad i---för köping.

Detsamma gäde---skall iakttagas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt

45 och 46 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken

ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1

januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §'' lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt

till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap.

8 §.

Vad i---från kronan.

1 Senaste lydelse, se 1930: 142.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ej heller---allmän begravningsplats.

Om upplåtelse av mark med vågrätt stadgas i lagen örn allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 §

andra stycket lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skola upphöra att

gälla, dels ock att 79 och 79 a §§* samma lag skola erhålla följande ändrade

lydelse.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd,

och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum,

innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, åge

rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande*av nämnd.

79 a §.

Varder allmän---över marken.

Väghållaren åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för vägändamål,

där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen

fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det

vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande

på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens

ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande bestämmelser

skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag,

som av länsstyrelsen beslutats dessförinnan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 77—79 §§ 1935: 91 och beträffande 79 a § 1930: 143.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

51

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

5) lag om råd iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av

den allmänna väghållningen på landet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen den 7 juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt och

förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna

väghållningen i riket

skola upphöra att gälla från och med den 1 januari 1944, där ej annat följer

av vad nedan stadgas.

2 §•

Val av vägstämmoombud och suppleanter för dem skall icke förrättas under

år 1943; och skall till följd härav någon röstlängd för sådant val icke upprättas.

3 §•

Utgifts- och inkomststat för vägdistrikt för år 1944 skall icke upprättas.

Ej heller skall val av revisorer för samma år förrättas. Med hänsyn härtill

vare hållande av ordinarie vägstämma under tiden från och med den 15 till

och med den 31 augusti 1943 icke erforderligt.

4 §•

Den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen

om vägdistrikt, skall icke upprättas under år 1943.

5 §•

För granskning av vägstyrelses förvaltning under år 1943 ävensom för behandling

av fråga örn ansvarsfrihet därför eller av annat, efter utgången av

år 1943 uppkommande spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å vägstämma

skall gälla den ordning, som stadgas i lagen om vägdistrikt.

De ombud, som valts för åren 1940—1943, skola tjänstgöra jämväl vid

vägstämma efter utgången av nämnda tid. Vad nu sagts galle ock ordförande

och vice ordförande, vilka av vägstämman utsetts för år 1943, där ej val av

ordförande och vice ordförande för tid efter utgången av nämnda år ägt rum.

6 §•

Från och med den 1 januari 1944 skola vägdistriktens rätt till väg med vad

därtill hörer ävensom distriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av

kronan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §•

Har vägdistrikt efter den 1 januari

1939 i syfte att å kronan överföra

väghållningskostnader, som bort gäldas

genom utdebitering av vägskatt,

underlåtit att utdebitera dylik skatt i

den utsträckning, som påkallats av

omständigheterna, eller försummat

underhållet av allmän väg i sådan

grad, att vägen den 1 januari 1944

icke befinner sig i vederbörligt skick,

må ersättning uttagas genom påförande

av särskild vägskatt på sätt i 8 §

stadgas.

Samma lag vare där distrikt efter

den 1 januari 1939 förfogat över distriktets

tillgångar för andra ändamål

än dem, distriktet haft att tillgodose,

eller utan tillräckliga skäl slutit avtal

eller gjort utfästelser, vilka avse även

tid efter utgången av år 1943 och genom

vilka kronan tillskyndas avsevärt

förfång.

Har vägdistrikt efter den 1 januari

1942 i syfte att å kronan överföra

väghållningskostnader, som bort gäldas

genom utdebitering av vägskatt,

underlåtit att utdebitera dylik skatt i

den utsträckning, som påkallats av

omständigheterna, eller försummat

underhållet av allmän väg i sådan

grad, att vägen den 1 januari 1944

icke befinner sig i vederbörligt skick,

må ersättning uttagas genom påförande

av särskild vägskatt på sätt i 8 §

stadgas.

Samma lag vare där distrikt efter

den 1 januari 1942 förfogat över distriktets

tillgångar för andra ändamål

än dem, distriktet haft att tillgodose,

eller utan tillräckliga skäl slutit avtal

eller gjort utfästelser, vilka avse även

tid efter utgången av år 1943 och genom

vilka kronan tillskyndas avsevärt

förfång.

8 §•

Fråga örn sådan ersättningsskyldighet, som i 7 § sägs, prövas av Konungen.

Innan dylik fråga avgöres, skola yttranden inhämtas av länsstyrelsen samt

av den vägstämma och den vägstyrelse, som senast representerat vägdistriktet.

Särskild vägskatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för

året närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Konungen fastställts,

äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunalskatt.

Särskild vägskatt utgöres av envar skattskyldig i förhållande till det antal

skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen

påförts honom i nämnda taxeringslängder.

Närmare bestämmelser om uttagande av särskild vägskatt meddelas av

Konungen.

9 §•

Hava i samband med stadsbildning eller inkorporering meddelats bestämmelser

om skyldighet för stad att under viss tid till vägdistrikt utgiva ersättning,

må staden, i den mån ersättningen icke blivit gulden, helt eller delvis

befrias från skyldigheten, örn så finnes skäligt med hänsyn till kronans

övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Fråga om dylik befrielse skall upptagas och utredas av kammarkollegiet

samt prövas av Konungen.

10 §.

De kostnader för avveckling av vägdistriktens förvaltning, som belöpa på

tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel.

11 §•

Beträffande uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av

tidigare fattat beslut skola jämväl efter den 31 december 1943 förut gällande

bestämmelser tillämpas, dock att redovisningen skall ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

12 §.

Närmare bestämmelser rörande kronans övertagande av den allmänna väghållningen

på landet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

6) lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Härigenom förordnas som följer,

1 §•

I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i vägfrågor

företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan

är väghållare.

För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande

centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om vägnämnd.

2 §.

Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens

område på bästa sätt tillgodoses.

I sådant hänseende har nämnden bland annat att avgiva av Konungen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i lä
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

net infordrade yttranden i frågor om byggande av allmän väg, förändring

av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning

av allmän väg samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild

författning ankommer på vägnämnden.

Vägnämnd må hos Konungen an- Vägnämnd äger jämväl i övrigt

föra besvär över beslut, som medde- framställa förslag i frågor rörande

lats av väg- och vattenbyggnadsstyrel- vägvåsendet och vägtrafiken inom

sen eller länsstyrelsen. nämndens område samt må hos Ko
nungen

anföra besvär över beslut,

som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

eller länsstyrelsen.

3 §.

Vägnämndernas områden bestämmas av Konungen. Därvid iakttages, att

delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom

länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län.

4 §.

Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöter jämte suppleanter för

dem väljas, örn vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av dennas

fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna.

5 §.

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller

stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunalstämma.

Sker valet å kommunalstämma, åge en var, som är röstberättigad i

kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt. Varje röstande åge en röst.

Vid lika rösttal skilje lotten.

Val av ombud förrättas under tiden från och med den 1 oktober till och

med den 15 november.

Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en

var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller

det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägnämndsområdet

skall uppgå till minst 10.

Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet fastställa antalet

ombud för en var kommun.

Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud.

Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller

flera ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas

med siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Om förfarandet

vid sådant val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall bestämmas

den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

55

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Valbar till ombud eller suppleant för ombud är en var inom vägnämndens

område boende man eller kvinna, som äger utöva rösträtt å kommunalstämma.

I avseende å obehörighet såsom ombud skall vad om ordförande i kommunalstämma

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ombud eller suppleant för sådan

än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller

fyllt sextio år.

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknat från den 16

november det år, då valet skedde. Avgår ombud före utgången av nämnda

tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda

ordningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den återstående

delen av tjänstgöringstiden.

Underrättelse örn val av ombud och suppleanter för dem, med angivande

av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

6 §•

Beträffande vägnämndsområde, som består av mer än en kommun, utsätter

länsstyrelsen med iakttagande av vad i 9 § stadgas dag och tid för val av

ledamöter jämte suppleanter i vägnämnden samt kallar ombuden till valförrättningen.

Länsstyrelsen skall tillika bland ombuden utse en att leda förhandlingarna,

till dess ordförande valts, samt tillställa den sålunda utsedde

uppgift örn varje i vägnämndsområdet ingående kommuns rösttal enligt den

kommunala röstlängden.

Inträffar för ombud sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid valförrättningen,

åligger det honom att anmoda den närmast i ordningen varande

suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Är även denne hindrad, har

han att anmoda den närmast därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må icke företagas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två

tredjedelar av vägnämndsområdets rösttal äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som utses av ombuden.

Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar vid valet för

kommunens hela rösttal enligt den kommunala röstlängden. Det rösttal, som

tillkommer ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens

hela rösttal delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud.

7 §■

Val av vägnämndsledamöter och suppleanter för dem skall vara propoilionellt,

därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många röster,

som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes rösttal delas

med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val skall gälla vad om proportionellt val å kommunalstämma

är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmel
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sen i 6 § om röstvärdets beräkning. Sker ej valet proportionellt, skall bestämmas

den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

8 §.

I avseende å valbarhet och obehörighet skall vad i 5 § är stadgat angående

ombud äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i

vägnämnden.

Ämbets- eller tjänsteman i länsstyrelsen eller vägförvaltningen må icke

vara ledamot eller suppleant i vägnämnden.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i vägnämnden

än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget

eller fyllt sextio år eller eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av vägnämnden,

eller ock vid valet den som under de senaste fyra åren, det år valet

sker inberäknat, tjänstgjort såsom ledamot i vägnämnd.

9 §•

Ledamöter och suppleanter i vägnämnden väljas för fyra år, räknat från

och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas

i december månad det år, då val av ombud ägde rum.

Avgår ledamot, inträder såsom ledamot för den återstående tjänstgöringstiden

den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen

bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för sistnämnda

tid.

10 §.

Ombuden skola i samband med valet av ledamöter i vägnämnden utse

någon av dem att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar,

intill dess ordförande valts.

11 §.

Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra

den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter.

12 §.

Underrättelser om val av vägnämnd och sammankallande ledamot så ock

av ordförande och vice ordförande i sådan nämnd skola, med angivande av

de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för

intagande i länskungörelsema.

13 §.

Vägnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden bestämmer

och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länsstyrelsen

därom förordnar eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göra

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

57

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröjligen

insändas till länsstyrelsen.

Vid vägnämndens sammanträden Vid vägnämndens sammanträden

äga landshövdingen och vägdirektö- äga landshövdingen och vägdirektören

eller den, någon av dem i sitt ren eller den, någon av dem i sitt

ställe förordnar, vara tillstädes och ställe förordnar, vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i deltaga i överläggningarna men ej i

besluten. Är landshövdingen närvä- besluten.

rande, äger han föra ordet.

Örn vägnämndens ordförande därom framställer begäran, skall vägdirektören

eller, örn denne av tjänstegöromål är förhindrad, av honom utsedd annan

tjänsteman vid vägförvaltningen närvara vid sammanträde för att tillhandagå

med upplysningar.

14 §.

Suppleanterna i vägnämnden böra i den mellan dem bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot.

Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid nämndens sammanträden

och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §.

Vägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst tre av ledamöterna

äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av

nämnden godkänt hinder uteblir från sammanträde, skall böta till kronan

fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till

de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

16 §.

Omröstning inom vägnämnden skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning

begäres. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna

rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan

lika rösttal men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder.

17 §.

Vid vägnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar

låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill

för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock

verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde. Avskrift

av justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av vägnämndens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet

bestyrkt.

18 §.

Ordföranden åligger att ombesörja vägnämndens skriftväxling, mottaga

alla till nämnden ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och

hålla register över dem.

19 §.

För sitt arbete åtnjuter envar av

vägnämndens ledamöter gottgörelse

av statsmedel med tolv kronor för

sammanträdesdag. Ordföranden åt
-

För sitt arbete åtnjuter envar av

vägnämndens ledamöter gottgörelse

av statsmedel med aderton kronor för

sammanträdesdag. Ordföranden åt
-

njuter härutöver ett årligt arvode av njuter härutöver ett årligt arvode av

tvåhundra kronor. Ordföranden är tvåhundra kronor. Ordföranden är

tillika berättigad till ersättning av tillika berättigad till ersättning av

statsmedel för renskrivning, porton statsmedel för renskrivning, porton

och andra för uppdragets fullgörande

nödiga omkostnader för vägnämnden.

Ersättning må ej utgå för arvode

till biträde, som må hava av ordföranden

anlitats vid protokollsföring.

och andra för uppdragets fullgörande

nödiga omkostnader för vägnämnden.

Ersättning må ej utgå för arvode

till biträde, som må hava av ordföranden

anlitats vid protokollsföring.

Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallats

av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

enligt allmänna resereglementet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl

ej beräknas traktamentsersättning.

Räkning å dagarvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning skall

vara attesterad av ordföranden.

Om länsvägnämnd.

20 §.

Länsvägnämnd har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro gemensamma

för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den

för hela länet ändamålsenligaste lösningen.

Länsvägnämnd har bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet infordrat yttrande

samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författning

ankommer på nämnden.

Länsvägnämnden må hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

59

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

21 §.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses

av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen

(skogsvårdsstyrelsema) och

vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen

förordnar två ledamöter samt

skogsvårdsstyrelsen (en var av skogsvårdsstyrelsema)

och varje vägnämnd

en ledamot. För varje ledamot utses

i enahanda ordning en suppleant.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses

av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen

(skogsvårdsstyrelserna) och

vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen

förordnar två ledamöter samt

skogsvårdsstyrelsen (en var av skogsvårdsstyrelserna)

och varje vägnämnd

en ledamot, dock att vägnämnd i

Gotlands län utser två ledamöter. För

varje ledamot utses i enahanda ordning

en suppleant.

Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara representant

för städerna i länet. Vägnämnd må till ledamot i länsvägnämnd och

suppleant för denne endast välja den, som vid valet är ledamot i vägnämnd.

Av skogsvårdsstyrelse utsedd ledamot i länsvägnämnd skall vara förfaren i

skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena inom länet.

I avseende å valbarhet i övrigt, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdrag

skall vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot

och suppleant i länsvägnämnden.

22 §.

Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd utses under januari eller februari

månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum,

för en tid av fyra år, räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet

skedde. Avgår ledamot, inträder för den återstående tjänstgöringstiden den

för honom utsedde suppleanten såsom ledamot. Där så erfordras, förordnas

ny ledamot eller anställes fyllnadsval för sistnämnda tid.

23

Ordförande i länsvägnämnden utses

av länsstyrelsen bland nämndens

ledamöter. Nämnden utser själv inom

sig vice ordförande.

24

Vad i 8 och 12 §§, 13 § andra och

tredje styckena, 14 §, 15 § andra stycket

och 16—18 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende

å länsvägnämnd.

§•

Länsstgrelsen förordnar någon av

dem, som utsetts till ledamöter i länsvägnämnden,

att vara sammankallande

och att leda nämndens förhandlingar,

intill dess ordförande valts.

§•

Vad i 8,11 och 12 §§, 13 § andra

och tredje styckena, 14 §, 15 § andra

stycket och 16—19 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende

å länsvägnämnd.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Länsvägnämnden sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestämmer

och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länsstyrelsen

därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för

uppgivet ändamål gör framställning därom. Om utsatt sammanträde skall

meddelande ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Länsvägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst halva antalet

ledamöter är tillstädes.

Beträffande arvode och ersättning

i övrigt åt ordförande och ledamot i

länsvågnåmnd skall vad i 19 § är

stadgat äga motsvarande tillämpning,

dock att dagarvode skall utgå med

aderton kronor.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa

förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet

och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,

trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets

behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken

och trafiksäkerheten.

26 §.

Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och

verksamhet meddelas av Konungen.

Om besvär.

27 §.

Menar någon, att val, som förrättats av ombud, vägnämnd eller länsvägnämnd,

eller annat beslut, som meddelats av vägnämnd eller länsvägnämnd,

icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning,

åge han däröver anföra besvär.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande

fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas

till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av

ledamot eller suppleant i vägnämnd, från det valet skedde och eljest från

den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justerades.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

61

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

28 §.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända till efterrättelse,

där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

29 §.

över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen föras i den ordning,

som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

Övergångsbestämmelser.

30 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1

januari 1944.

31 §.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången under oktober

månad 1943. Länsstyrelsen skall dessförinnan bestämma det antal ombud

och suppleanter, som var kommun skall utse.

Ombuden och suppleanterna väljas första gången för tiden från och med

den 1 november 1943 till och med den 15 november 1947.

32 §.

Val av ledamöter i vägnämnd och suppleanter för dem skall första gången

äga rum under förra hälften av november manad 1943 samt avse tiden från

och med den 16 november 1943 till och med utgången av år 1947.

33 §.

Val av ledamöter i länsvägnämnd och suppleanter för dem skall första

gången äga rum under senare hälften av november månad 1943 samt avse

tiden från och med den 1 december 1943 till och med utgången av februari

månad 1948.

B) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit

vissa jämkningar böra vidtagas i det vid propositionen fogade

förslaget till stadga angående behandlingen av vissa

vägfrågor (vägstadga), måtte uttala, att stadgan bör givas

en lydelse i överensstämmelse med följande såsom utskottets

betecknade förslag till

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Härigenom förordnas som följer.

Avdelning I.

Olika slag av allmänna vägar.

1 §•

Allmänna vägar äro av tre slag:

a) huvudväg, vartill hänföres väg, som är av synnerlig betydelse för den

genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest är av stor vikt för den

allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen

med dylika orter i andra län;

b) bygdeväg, varmed avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg;

c) ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig

över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru

den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl är till synnerligt

gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och

bebyggande.

2 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer, på framställning av länsstyrelse

eller efter länsstyrelses hörande, vilka vägar som skola anses såsom

huvudvägar. Dock skall fråga örn viss vägs hänförande till huvudväg,

i händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

hänskjutas till Konungens avgörande.

Avdelning n.

Bestämmelser angående landet.

Om förberedande utredning rörande behovet av altmän väg.

3 §.

Ansökan om anläggning av väg göres hos länsstyrelsen.

4 §.

Göres ansökan om anläggning av väg, har länsstyrelsen, där ej med hänsyn

till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att

utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad.

För sådant ändamål skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan

än vägnämnden, inhämta dennas yttrande. Länsstyrelsen bör även inhämta

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

63

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget,

och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest

det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes

lämpligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken

kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar yttra sig.

5 §•

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byggas

såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta

arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna

påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås, där ej annat

föranledes av vad i andra stycket sägs. Eljest skall frågan, örn företaget bör

komma till stånd, prövas vid uppgörande av flerårsplan för arbeten av det

slag, vartill företaget hör, eller vid upprättande av sådant förslag, som i

14 § avses. För sådant fall skall länsstyrelsen, där fråga är om annan väg

än huvudväg, pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att

arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Avser ansökningen

huvudväg, hänskjutes frågan om företagets upptagande i flerårsplan

och om upprättande av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Där synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen, utan hinder av vad

i första stycket sägs, föranstalta örn upprättande av arbetsplan för vägföretag,

oaktat medel till detsamma icke kunna påräknas under de närmaste

åren.

6 §.

Vad i 4 och 5 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen

själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av väg.

7 §•

Vad i 3—6 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl fråga angående

omläggning eller förbättring av väg.

Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings-

eller förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall.

Om upprättande av flerårsplaner m. m.

8 §•

För att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som beviljas för

olika vägbyggnadsändamål, skola för varje län i mån av behov upprättas

och fastställas

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

a) en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten

på huvudvägar;

b) en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevägar

och ödebygdsvägar;

c) en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt

d) en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar.

Fyraårsplanema skola förnyas vartannat år.

9 §.

Upprättande och fastställande av flerårsplan skall ske under hänsynstagande

till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att tillgodose

dessa behov inom ramen för de medel, vilka under den tid, varom fråga är,

kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser.

I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som — under förutsättning

att anslag beviljas — beräknas komma till utförande under den tid planen avser,

med angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kostnaderna

på olika år. Företagen upptagas i den ordning, som betingas av

angelägenhetsgraden. Fördelningen på olika år skall ske så, att arbetena

kunna bedrivas i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt samt vägförvaltningens

personal och maskiner effektivt utnyttjas.

10 §.

Femårsplan för huvudvägar utarbetas särskilt för varje län av väg- och

vattenfoyggnadsstyrelsen. över planen skola yttranden inhämtas från vägnämndema,

länsvägnämnden och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

därefter vidtagit de jämkningar i förslaget, som må påkallas

av yttrandena, överlämnas detta jämte yttrandena till Konungen för prövning

och fastställelse.

11 §•

Fyraårsplan upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet införskaffas

från vägnämnderna uppgifter örn de vägföretag, som anses böra utföras under

den tid planen avser, över planen skola vägnämndemas och länsvägnämndens

yttranden inhämtas. Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar

i planen, som påkallas av yttrandena, insändes denna jämte yttrandena till

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning.

Finner styrelsen planen böra godtagas, skall densamma av styrelsen fastställas.

Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes frågan till

Konungens prövning.

12 §.

Fastställd flerårsplan skall genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg

delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

65

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

överlantmätaren och länsarkitekten, varjämte meddelande örn fastställelsebeslutet

skall intagas i länskungörelserna.

13 §.

Fastställd flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande.

Påkallas på grund av förändrade

förhållanden eller eljest ändring i ordningen

för företagens utförande eller

annan mera väsentlig avvikelse från

flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

efter samråd med

länsstyrelsen, förordna härom.

I händelse av meningsskiljaktighet

mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall frågan

hänskjutas till Konungens prövning.

Påkallas på grund av förändrade

förhållanden eller eljest ändring i ordningen

för företagens utförande eller

annan mera väsentlig avvikelse från

flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

efter länsvägnämndens

och länsstyrelsens hörande,

förordna härom, såvitt avser plan

som fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I händelse av meningsskiljaktighet

mellan länsstyrelse

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skall frågan hänskjutas till Konungens

prövning. Är fråga om avvikelse

från flerårsplan, som fastställts av

Konungen, beslutar Konungen härom.

Av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddelat beslut örn avvikelse från

flerårsplan skall genom styrelsens

försorg delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden

och vederbörande vågnämnder,

varjämte meddelande örn

beslutet skall intagas i lånskungörelserna.

t

14 §.

Med ledning av förslag, som uppgjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande, bestämmer Konungen

eller, där Konungen så förordnar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

de i flerårsplan ej upptagna bro- och beläggningsarbeten, som skola utföras

med beviljade anslag.

Örn upprättande av arbetsplaner.

15 §.

Vid upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas

att det trafikbehov, som föranlett planens upprättande, tillgodoses i största

möjliga utsträckning;

att vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsenligt

sätt;

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att vägen med avseende å sträckning och byggnadssätt utföres så, att

kostnaderna för densamma och för eventuell framtida förbättring i görligaste

mån begränsas;

att onödigt intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig

sträckning undvikas;

att nödig hänsyn tages till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen;

att vägens sträckning så vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en

mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fornlämning eller naturföremål,

som är av särskilt intresse för kännedomen örn landets natur eller

som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden

skyddas, icke beröres av företaget; samt

att arbetsplanen utarbetas med sådan noggrannhet, att planen vid renstakningen

kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar.

16 §.

Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller vägförvaltningens

i länet försorg.

17 §■

Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning

och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordföranden

i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten

och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala

organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av företaget.

18 §.

Under förrättning för upprättande av arbetsplan skall tillfälle beredas

vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom envar ägare

till fastighet, som beröres av företaget, därest han är känd och inom riket

boende, att närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträckning

och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning

sker genom posten. Dylik kallelse behöver ej lämnas, förrän förrättningsmannen

verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste

sträckningen av vägen.

Är mark, som beröres av företaget, samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som

är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i

samfälligheten utan ma kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller

till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger

behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av

delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

67

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

19 §.

Sedan arbetsplan upprättats, skall densamma i erforderligt antal exemplar

överlämnas till länsstyrelsen. Örn det med planen avsedda företaget inrymmer

bro, färja, annat konstarbete eller beläggning eller ock avser längre

sträcka av huvudväg eller annan väg, som sträcker sig genom två eller flera

län, eller infartsväg till stad, så ock då anledning därtill eljest förekommer,

skall dock planen före överlämnandet till länsstyrelsen insändas till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning, där ej styrelsen annorlunda

förordnar.

Örn arbetsplanen därvid finnes icke kunna godtagas i befintligt skick,

förordnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om den ändring i planen, som

finnes påkallad, eller om upprättande av ny arbetsplan.

20 §.

Länsstyrelsen bestämmer den tid, inom vilken anmärkningar mot arbetsplanen

skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall planen eller

kopia därav finnas tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen

och vägnämndens ordförande.

Myndighet, vars verksamhetsområde beröres av företaget, så ock vägnämnd,

kommunalnämnd, ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas,

ävensom sammanslutning och annan, som saken kan angå, skola genom

länsstyrelsens försorg underrättas örn den upprättade arbetsplanen, örn

den tid, inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna,

samt varest planen finnes tillgänglig. Envar ägare av fastighet, över vilken

vägen skall framdragas, skall, därest han är känd och inom riket boende,

tillika underrättas örn vad av hans mark, som tages i anspråk för vägen,

ävensom att lagakraftägande beslut örn fastställande av arbetsplan medför

skyldighet att upplåta marken till väghållaren mot ersättning, vilken bestämmes

i den ordning lagen örn allmänna vägar stadgar. Underrättelse till fastighetsägare

skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Är marken

samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan företaget antagas bliva av betydelse för närliggande stads eller annat

samhälles kommunikationsförhållanden, skall även staden eller samhället

underrättas om arbetsplanen.

Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller

avstyckningsplan fastställts, eller invid sådant område belägen mark, skall

från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur

plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

21 §.

Länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag.

Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upp
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

rättad arbetsplan, skall i den ordning som i 20 § stadgas tillfälle beredas

dem, som därav beröras, att yttra sig.

22 §.

Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen, skall planen jämte inkomna

yttranden av länsstyrelsen med eget utlåtande insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för prövning.

23 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplanen böra överarbetas,

förordnar styrelsen härom. Vidtages annat än oväsentlig ändring i planen,

skola yttranden inhämtas på sätt i 20 § sägs.

24 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att arbetsplan, som förordats av

länsstyrelsen, kan godtagas och att företaget äger tillräcklig aktualitet, skall

styrelsen fastställa planen att lända till efterrättelse vid företagets utförande.

Anser sig styrelsen icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbetsplan,

hänskjutes frågan till Konungens prövning.

25 §.

Beslut, varigenom Konungen eller

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt

arbetsplan, skall genom styrelsens

försorg delgivas länsstyrelsen,

länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,

överlantmätaren och länsarkitekten,

varjämte meddelande om

beslut skall intagas i länskungörelserna.

Envar ägare av fastighet, över

vilken vägen framdrages, skall, därest

han är känd och inom riket boende,

underrättas om fastställelsebeslut,

som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

om vad den

som vill klaga har att iakttaga och

om äventyret, där sådant försummas.

Är marken samfälld, skall vad i 18 §

andra stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Beslut, varigenom Konungen eller

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt

arbetsplan, skall genom styrelsens

försorg delgivas länsstyrelsen,

länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,

överlantmätaren och länsarkitekten,

varjämte meddelande om

beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Beslut, som meddelats av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, skall

därjämte kungöras i kyrkan i den

eller de församlingar, som beröras

av beslutet. Envar ägare av fastighet,

över vilken vägen framdrages, skall,

därest han är känd och inom riket

boende, underrättas örn fastställelsebeslut,

som meddelats av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, om vad den

som vill klaga har att iakttaga och

örn äventyret, där sådant försummas.

Är marken samfälld, skall vad i 18 §

andra stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

69

(Kungl. Alaj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

26 §.

Med avseende å beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbättringsarbete

må förfarandet vid upprättande av arbetsplan, utan hinder av

vad i 17—19 §§ är stadgat, förenklas samt inhämtande och avgivande av yttranden

däröver på sätt i 20 och 22 §§ sägs inskränkas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. Dock skall tillfälle alltid beredas ägare av

fastighet, av vilken mark tages i anspråk för sådant företag, att yttra sig

över arbetsplanen.

Är fråga om mindre, i flerårsplan ej upptaget omläggnings- eller förbättringsarbete

och har ägare av fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk

för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vågrätt till marken, må företaget,

om av omständigheterna klart framgår att detsamma icke kan lända

någon till förfång, efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan

att på sätt i 20, 22 och 24 §§ stadgas yttranden över arbetsplan infordrats

och avgivits eller planen blivit fastställd.

27 §.

Närmare anvisningar örn upprättande av arbetsplan meddelas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Om förändring av enskild väg till allmän.

28 §.

Ansökan om förändring av enskild väg till allmän göres hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän, åligger det

länsstyrelsen, där ej med hänsyn till kända förhållanden finnes uppenbart,

att ansökningen bör avslås, att utreda, om vägen är av den betydelse att den

kan förändras till allmän, samt det skick vari vägen befinner sig.

Tillfälle skall beredas vägnämnden samt de lokala organ och andra, vilkas

hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Länsstyrelsen

äger, därest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken

kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen

förordnar yttra sig.

29 §.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke utan betydande omläggnings- eller

förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall fråga örn utförandet

av sådana arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ordningen

samt spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras i samband

därmed. Underrättelse härom skall genom länsstyrelsens försorg lämnas sökanden

eller den, som väckt frågan.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

30 §.

Sedan utredning i saken förebragts, skall länsstyrelsen — om ärendet icke,

enligt vad i 29 § sägs, skall avgöras i samband med prövning av fråga om

utförande av omläggnings- eller förbättringsarbeten på vägen ■—- med eget

utlåtande översända handlingarna i ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för prövning.

31 §.

Uppkomna frågor om förändring av enskild väg till allmän skola, i den

mån de icke skola avgöras i samband med byggnadsfrågor, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

prövas i ett sammanhang en gång örn året, där icke

särskilda skäl föranleda till annat.

32 §.

Är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga örn förändring av enskild väg

till allmän av annan mening än länsstyrelsen, hänskjutes ärendet till Konungens

prövning. I annat fall meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

beslut.

33 §.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddelat beslut i ärende örn förändring

av enskild väg till allmän

skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd

och sökande, varjämte meddelande

örn beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddelat beslut i ärende om förändring

av enskild väg till allmän

skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd

och sökande, varjämte meddelande

örn beslutet skall intagas i länskungörelserna

samt kungöras i kyrkan i

den eller de församlingar, som beröras

av beslutet.

Örn handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §.

Vad i 28, 30, 32 och 33 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla om inrättande

av särskild vinterväg, örn indragning av allmän väg, så ock om

övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse.

Avdelning lil.

Bestämmelser angående städer och stadsliknande samhällen, som äro

väghållare.

35 §.

Göres hos länsstyrelsen ansökning örn anläggning av allmän väg i stad,

som själv är väghållare, ankommer det på länsstyrelsen att utreda vägens

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

71

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

betydelse och angelägenhetsgrad, där ej med hänsyn till kända förhållanden

finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås.

Har frågan uppkommit annorledes än genom framställning av stadsfullmäktige

i staden, skall deras yttrande inhämtas. Länsstyrelsen bör även inhämta

yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av

företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest

det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes lämpligt,

äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan

angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar

yttra sig.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byggas

såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta

arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna

påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. Prövar länsstyrelsen

företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till detsamma

anses böra utgå under de närmaste åren, skola handlingarna i ärendet

jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för beaktande vid upprättande av fördelningsplan för tilldelning

av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga

gator i de städer och stadsliknande samhällen, vilka äro väghållare. För

sådant fall, så ock där staden är beredd att utföra arbetet utan statsbidrag,

skall länsstyrelsen tillika förordna om upprättande av arbetsplan beträffande

företaget.

36 §.

Vad i 35 § stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen själv

eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

upptager fråga om anläggning av allmän väg.

I enahanda ordning behandlas jämväl fråga angående omläggning eller

förbättring av allmän väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre

eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet

förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

37 §.

Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen örn statsbidrag

till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro

väghållare.

38 §.

Arbetsplan skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas genom

stadens försorg i enlighet med de anvisningar, som meddelas av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tillämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)

liga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag

i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt fastställd

stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller

annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att

yttranden över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

39 §.

Vad i 28—34 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å väg inom stads område.

40 §.

Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, för

vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, skall

vara väghållare inom sitt område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat i tillämpliga

delar gälla jämväl med avseende å sådant samhälle.

Avdelning IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §.

Frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän,

inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om övertagande

av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse,

skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den

ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1944.

De fyraårsplaner, om vilka i 8 § förmäles, skola första gången avse åren

1944—1947.

Fyraårsplaner för dessa år skola av länsstyrelserna upprättas samt efter

vägnämndernas och länsvägnämndens hörande lill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

insändas före utgången av april månad 1944.

Femårsplanen för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten

på huvudvägar skall första gången avse åren 1944—1948.

Femårsplan för dessa år beträffande varje län skall av väg- och vattenhy

ggnadsstyrelsen före utgången av januari månad 1944 upprättas och översändas

till länsstyrelsen. Denna skall efter vägnämndernas och länsvägnämndens

hörande före den 1 maj 1944 avgiva samt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

insända eget yttrande över planen jämte handlingarna i ären
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

73

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

det. Sedan styrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena,

skall denna jämte inkomna yttranden före den 15 i samma månad

överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

G) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen icke funnit

sig kunna i oförändrat skick godkänna övriga vid propositionen

fogade författningsförslag, måtte för sin del godkänna

följande förslag till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och

stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, utgår enligt

vad nedan sägs statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar

och för biltrafiken viktiga gator.

2 §.

Med väg förstås i denna förordning allt vad jämlikt 2 § lagen örn allmänna

vägar hör till väg eller anses såsom väg.

3 §.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter länsstyrelsens

hörande för varje stad och samhälle bestämma de gator, vilka skola

anses såsom för biltrafiken viktiga.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg jämväl omläggning

och förbättring av väg. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande gata.

5 §.

Till underhåll av väg eller gata räknas i denna förordning

1) åtgärd för vägs eller gatas vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick såsom påförande av väghållningsämnen, trafikbanas

jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättande av bro eller färja

samt ombyggnad av trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvitt

ej åtgärden företages i samband'' med vägens eller gatans byggande;

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja; ävensom

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4) vintertid arbete för att hålla väg eller gata till erforderlig bredd fri från

binder av snö och is samt för vägs eller gatas utmärkande, där så tarvas,

sändning ävensom åtgärd för körbanas bättrande genom påskottning av

snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre,

som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

6 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår bidrag av statsmedel

med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för byggande av allmän

väg.

7 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår statsbidrag med nittiofem

procent av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av för

biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de

bidrag, som staden eller samhället äger eller, örn erforderliga gatukostnadsbestämmelser

antagits, skulle ägt uppbära av tomtägama.

Där synnerliga skäl därtill äro, må Konungen medgiva statsbidrag med

skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles kostnad för iordningställande

av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt förstå stycket.

8 §.

Där Konungen prövar synnerliga skäl därtill föranleda, må, på de villkor

Konungen finner anledning föreskriva, till väg- och gatubyggnadsföretag, som

i 6 och 7 §§ avses, högre statsbidrag utgå än där sägs.

9 §.

Efter Konungens prövning i varje särskilt fall må med belopp, som

Konungen finner skäligt, i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag

till byggande av allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig, inräknas

ersättning för upplåtelse av mark och för annat intrång, som föranledes av

vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för ersättningens

fastställande av domstol. Är fråga om byggande av väg eller

gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, må dock sådan ersättning

inräknas i kostnadsunderlaget endast om företaget finnes vara för

staden eller samhället synnerligen betungande.

10 §.

I kostnaden för väg- och gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag erhålles,

må icke inräknas förvaltningskostnad. Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

75

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av arbetsplan och för renstakning ävensom för av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll

eller arbetsledning.

Bygges allmän väg eller för biltrafiken viktig gata efter högre standard

än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, må statsbidrag icke

beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till byggande av en

uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata.

11 §.

För tilldelning till städer och samhällen av statsbidrag till byggande av

allmänna vägar och till anläggning av för biltrafiken viktiga gator skall

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsernas hörande vartannat år

upprätta och fastställa fördelningsplan, avseende de närmast följande två

åren.

Till grund för dylik fördelningsplan skall läggas graden av ifrågakommande

byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln.

Beslut om fastställande av fördelningsplan skall ofördröjligen delgivas

varje stad och samhälle, som är väghållare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger att efter samråd med stad eller

samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att i fastställd fördelningsplan

upptaget företag må utbytas mot annat.

Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag

till visst brådskande väg- eller gatubyggnadsföretag, utöver vad i fördelningsplanen

upptagits, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens

hörande till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag

samt villkoren för dess åtnjutande.

12 §.

Till stad eller samhälle utgår årligen statsbidrag med nittiofem procent

av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna

och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället beräknas

skäligen böra uppgå.

13 §.

Beräkningen av det belopp, som i 12 § avses, skall ske efter stadens eller

samhällets hörande och med ledning av vad vägar och gator av liknande

art i andra städer och samhällen kosta i underhåll.

I de beräknade underhållskostnaderna må icke inräknas förvaltningskostnad.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av

samfärdselns behov, må statsbidraget icke beräknas å högre belopp än det,

som skulle hava åtgått till underhåll av trafikleder, anpassade uteslutande

efter samfärdselns behov.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

14 §.

I stads eller samhälles kostnader för underhåll av allmänna vägar och

gator, som prövats för biltrafiken viktiga, må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för utförande

av beläggning av väg eller gata (vägbanans stensättning, beläggning

med cementbetong, asfalt eller dylikt), ävensom avskrivning å kostnaden för

beläggningen med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet.

Härför erfordras, att beläggningen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

medgivande utan statsbidrag utförts efter den 1 januari 1944.

Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och den uppskattade årliga

kostnaden för vägens eller gatans underhåll efter beläggningens utförande

må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av vägen

eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

15 §.

Det belopp, vartill stads eller samhälles kostnader för underhållet av de

allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna beräknas årligen

uppgå, fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av fyra år.

Om under löpande fyraårsperiod stads eller samhälles väg- och gatuhållningsskyldighet

ökas genom inkorporering eller genom att enskild väg övertages

till allmänt underhåll eller gata förklaras skola anses såsom för biltrafiken

viktig eller allmän väg eller sådan gata, som nyss sagts, bygges eller allmän

väg indrages, skall det fastställda beloppet för återstående del av fyraårsperioden

jämkas med hänsyn därtill.

Inträda eljest under löpande fyraårsperiod väsentligen förändrade förhållanden

i avseende å underhållet, må ny fastställelse äga rum.

Beslut örn fastställelse eller jämkning av belopp, som i 12 § avses, skall

delgivas vederbörande stad eller samhälle.

16 §.

Stad eller samhälle för löpande kalenderår tillkommande statsbidrag till

väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

juli månad. Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av styrelsen

i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon del av statsbidraget,

i regel en tiondel, bör innehållas, till dess arbetet blivit godkänt. Till arbete

eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol,

må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

17 §.

Statsbidrag utgår icke till iordningställande eller underhåll av gata, vars

iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, såvida ej företaget ut
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

77

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

föres enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets påbörjande

granskad och godkänd arbetsplan.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag

må utgå utan hinder av vad nu sagts.

18 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats

stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på

lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna uppgift

äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till

vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för sådana

arbeten.

Uraktlåter stad eller samhälle att ställa sig till efterrättelse av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla förhållandet

till Konungen.

19 §.

Det åligger stad eller samhälle att inom två år efter det statsbidrag till

väg- och gatubyggnadsföretag uppburits verkställa med bidraget avsedda arbeten

i sådan omfattning, att statsbidraget icke uppgår till högre belopp än

nittiofem procent av de för de verkställda företagen i fördelningsplanen beräknade

kostnaderna eller, där dessa överstiga de verkliga kostnaderna, nittiofem

procent av sistnämnda kostnader. Där särskilda skäl därtill föranleda,

äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bevilja staden eller samhället

anstånd viss tid med fullgörande av sagda åliggande.

Arbete som utförts, innan statsbidrag beviljats, må icke inräknas bland

de med bidraget verkställda företagen, med mindre tillstånd därtill meddelats

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande.

Kostnad för väg- och gatubyggnadsföretag, som utföres på entreprenad,

må icke inräknas bland de med bidraget verkställda arbetena, med mindre

staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser

angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänt entreprenören.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag

må utgå till företag utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs.

20 §.

Stad eller samhälle skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lämna redogörelse för användningen under nästföregående år

av staden eller samhället till väg- och gatuhållningen tilldelade statsbidrag.

Redovisning för användningen av bekommet statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag

skall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivas inom sex

månader efter utgången av den tid, inom vilken den på bidragets emottagan
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

de grundade byggnadsskyldigheten bör jämlikt 19 § vara fullgjord. Beträffande

dylik redovisning, som skall vara åtföljd av fullständiga räkenskaper,

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra sin mot erhållet statsbidrag

svarande byggnadsskyldighet, skola de uppburna bidi''agsbelopp, beträffande

vilkas användning staden eller samhället icke förmått vederbörligen redovisa,

återbäras till statsverket jämte fem procent årlig ränta från den dag,

bidraget uppbars.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1

januari 1944, skola hittills gällande bestämmelser äga tillämpning.

Den i 11 § omförmälda fördelningsplanen skall första gången fastställas

före den 1 februari 1944 att gälla åren 1944 och 1945.

Är för stad eller del därav bestämmelse meddelad eller av ålder gällande

angående skyldighet för fastighetsägare att helt eller delvis besörja eller bekosta

gatas iordningställande eller underhåll, skall, intill dess bestämmelsen

genom beslut av staden ändras, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna

för byggande och underhåll av gata, som icke bestrides av fastighetsägare

eller som icke täckes genom de bidrag, som staden på grund av sådan

bestämmelse äger uppbära.

Åligger det någon på grund av särskild förpliktelse att svara för eller bidraga

till väg- eller gatuhållning i stad eller samhälle, skall, intill dess väg- eller gatuhållningen

efter beslut i vederbörlig ordning övertages eller helt bestrides av

staden eller samhället, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna för

sådan väg- eller gatuhållning, som icke fullgöres av annan eller som icke täckes

genom de bidrag, vilka staden eller samhället på grund av dylik förpliktelse

äger uppbära.

2) förordning om statsbidrag till städer oell stadsliknande samhällen,

där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg

m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Till köping eller municipalsamhälle, där kronan är väghållare, utgår enligt

vad nedan sägs bidrag av statsmedel för värdet av mark, som samhälle till
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

79

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

handahållit för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, samt för

å marken belägen byggnad, så ock för vad samhället visar sig hava utgivit i

ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,

ävensom för domstols- och expropriationshandläggning.

Prövning av fråga om rätt för samhälle till sådant bidrag ankommer, där

ej nedan annorlunda stadgas, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 §■

Bidrag utgår med sextio procent av

vad samhället visar sig hava utgivit

i ersättning för mark, som särskilt

förvärvats för vägen, samt för å marken

belägen byggnad, så ock för intrång

som orsakas av vägens byggande

eller begagnande, samt för domstols-

och expropriationshandläggning,

allt i den mån ersättningen prövas

skälig.

Bidrag utgår med åttio procent av

vad samhället visar sig hava utgivit

i ersättning för mark, som särskilt

förvärvats för vägen, samt för å marken

belägen byggnad, så ock för intrång

som orsakas av vägens byggande

eller begagnande, samt för domstols-

och expropriationshandläggning,

allt i den mån ersättningen prövas

skälig.

Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Konungen

förhöjas utöver vad nu sagts.

3 §•

Har samhälle för allmän väg inom stadsplanelagt område tillhandahållit

mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, och finnes markens tillhandahållande

vara för samhället betungande, må bidrag av statsmedel efter

Konungens prövning beviljas samhället med så stor del av värdet av marken

och därå belägen byggnad, som Konungen prövar skälig.

4 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för

allmän väg, av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, åligger det

samhället att utan dröjsmål till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inbetala

så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av samhällets kostnader

för markens tillhandahållande.

Å belopp, som samhälle sålunda har att inbetala till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skall tillika gäldas ränta efter fem procent örn året från och

med den 1 januari året efter det, då gatumarksersättningen bort erläggas till

samhället.

Vid inbetalande av belopp, som i första stycket avses, skall samhället

lämna fullständiga uppgifter till bedömande av gatumarksersättningens storlek.

5 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit detsamma tillkommande

rätt till ersättning av tomtägare, åligger det samhället att gottgöra statsverket

härigenom tillskyndad skada.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

Det åligger samhälle, som erhållit statsbidrag, att årligen, intill dess gatumarksersättning

uppburits för samtliga tomter, för vilka sådan ersättning

skall erläggas, före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande

varje särskilt vägföretag avgiva redogörelse för de gatumarksersättningar,

som uppburits under det sist förflutna kalenderåret, och angående

orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ersättning

ännu icke redovisats.

V §•

Är kronan väghållare i stad och har denna tillhandahållit mark för byggande

av allmän väg, skall till staden utgå bidrag av statsmedel för värdet av

marken jämte därå belägen byggnad ävensom för vad staden visar sig hava

utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,

samt för domstols- och expropriationshandläggning. Vad i 1—6 §§

stadgats beträffande statsbidrag till samhälle skall därvid äga motsvarande

tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

D) att motionerna I: 262, 266, 272, 273, 274, 275, 276, 277,

284, 288, 293, 299 och 300 samt II: 377, 378, 382, 389, 390,

391, 392, 393, 394, 405, 406, 415, 416, 417, 425, 426 och 427,

i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets

hemställan under A), B) och C) härovan, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1943.

På andra särskilda utskottets vägnar:

ELON ANDERSSON.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Heiding, Forslund, Johan Bernhard

Johansson, Frans Ericson, Eklund, Carl Edmund Eriksson, Karl August Johanson, Velander,

De Geer, Herman Ericsson och Björkman; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Staxäng, Andersson i Tungelsta,

Andersson i Falkenberg, Sandberg, Severin, von Seth, Lindahl, Mattsson, Åkerström, Thäpper

och Pettersson i Norregård.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

81

Särskilt yttrande

av herrar Johan Bernhard Johansson, Björkman, friherre De Geer, Staxäng

och von Seth, vilka anfört följande:

»Då undertecknade fattat ståndpunkt till de i propositionerna nr 223 med

förslag till lag om allmänna vägar m. m. samt nr 224 angående den statliga

vägorganisationen m. m. upptagna frågorna ha vi utgått ifrån att enligt riksdagens

beslut 1942 vägväsendet skall förstatligas och en reform i sådant hänseende

genomföras snarast möjligt. Vårt ställningstagande får således icke

tolkas såsom innefattande ett godkännande av detta beslut. I fråga om nödvändigheten

eller lämpligheten av ett förstatligande av vägväsendet ansluta

vi oss i stället till de uttalanden, som gjordes i den vid 1942 års riksdag vid

andra särskilda utskottets utlåtande nr 2 fogade reservationen. Enligt vår

mening har nämligen det nu slutförda utredningsarbetet lämnat stöd för riktigheten

av de erinringar, som gjordes mot förslaget om ett förstatligande av

vägväsendet. Den långt gående centralisering och byrakratisering, vilka utmärka

den blivande vägförvaltningen, komma att medföra åtskilliga olägenheter.

Framför allt torde man få räkna med att kostnaderna för vägväsendet

icke, såsom förutsatts, komma att hålla sig inom den hittillsvarande ramen

utan i stället komma att stiga vida utöver de nu gjorda beräkningarna. Redan

föreliggande anslagsäskanden, vilka dock med hänsyn till nu radande förhållanden

fått hållas inom en ganska snäv ram, ge en antydan härom. Örn vi

således anse ett förstatligande av vägväsendet i och för sig onödigt, finna vi

en sådan åtgärd så mycket mera betänklig i nu rådande läge, då stora krav

ställas på den statliga förvaltningsapparaten och den yttersta sparsamhet

med allmänna medel är synnerligen nödvändig.»

Reservationer:

A) Beträffande förslaget till lag om allmänna vägar:

Vid 2 §

1) av herrar Elon Andersson, Carl Edmund Eriksson, Karl August Johanson,

Severin och Lindahl, som ansett, att utskottets yttrande beträffande

denna paragraf bort hava följande lydelse:

»I motionerna I: 272 och II: 389 uttalas, att det vore av största vikt för en

orts jordbruk och näringsliv ävensom för dess persontrafik, att möjlighet

funnes för intagande av enskild brygga till allmänt underhall, även om den

ej vore att hänföra till larjläge, därest bryggan vore nödvändig för den allmänna

samfärdseln i berörda trakter och läge i direkt förbindelse med allmän

väg. Med hänsyn härtill hemställa motionärerna, att riksdagen måtte

besluta att i enlighet med vad sålunda antytts brygga skall i tillämpliga avseenden

jämställas med allmän väg.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 11 sami. 2 avd. Nr2.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Motionärerna avse uppenbarligen att giva bestämmelserna i 2 § i förevarande

lagförslag en sådan utformning att bryggor i större utsträckning än

som hittills skett kunna intagas till allmänt underhåll. Vissa av de skäl, som

motionärerna anfört till stöd för sin framställning, förtjäna otvivelaktigt beaktande.

Frågan är emellertid av sådan betydelse, att den icke synes böra

avgöras utan en mera ingående prövning. Det är för närvarande omöjligt att

överblicka i vilken omfattning bryggor, som nu byggas och underhållas av

kommuner, enskilda personer eller transportföretag, genom ett bifall till motionärernas

framställning skulle komma att övertagas av staten och vilka

ekonomiska konsekvenser, som detta skulle medföra för det allmänna. Utskottet

finner sig fördenskull icke kunna tillstyrka bifall till motionerna»,

samt i anslutning därtill

att 2 § i förslag till lag örn allmänna vägar måtte erhålla den ordalydelse,

som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag.

2) av herr Lindahl.

B) Beträffande förslaget till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Vid 45 §

av herr Herman Ericsson.

C) Beträffande förslaget till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och

riksvägnämnd:

av herrar Heiding, Forslund, Johan Bernhard Johansson, Eklund, Carl

Edmund Eriksson, Karl August Johanson, Velander, Herman Ericsson, Staxäng

och Andersson i Falkenberg, vilka anfört följande:

»Till grund för flera av de av utskottet framlagda och av oss biträdda förslagen

om vissa ändringar i utkastet till lag om vägnämnder, länsvägnämnder

och riksvägnämnd har legat en önskan att ge mera stadga och styrka åt

de organ, vilka inom den blivande organisationen skola företräda de lokala

intressena och vägtrafikanterna. Vid ett genomförande av dessa förslag skulle

man säkerligen erhålla en lokal organisation med möjligheter att förmedla

kontakten mellan de centrala vägmyndigheterna och de olika ortsintressena,

och det kan därför sättas i fråga, om behov föreligger av ett inrättande av en

särskild riksvägnämnd. Detta stora organ, som enligt föreliggande utredningar

skulle bestå av 30 å 40 personer, av vilka flertalet skulle utgöra representanter

för de lokala nämnderna, torde bli ganska otympligt och svårhanterligt,

och det kan ifrågasättas, örn dess betydelse skulle komma att motsvara

de kostnader, vilka ofrånkomligen skulle vara förenade med dess verksamhet.

Med riksvägnämnden såsom ett särskilt led i instansordningen skulle

sannolikt förekommande ärenden även avsevärt fördröjas och vägförvaltningen

få en onödig byråkratisk tyngd.

Nu har visserligen blivit upplyst, att meningen vore, att riksvägsnämnden

skulle sammanträda endast en gång om året, samt att under mellantiden dess

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

83

uppgifter skulle handhavas av särskilda inom nämnden tillsatta utskott. Redan

från de synpunkter, vilka legat till grund för förslaget örn inrättande av

en riksvägnämnd, kunna allvarliga invändningar göras mot en sådan anordning.

Genom de anvisade åtgärderna skulle riksvägnämnden förlora än mer

av den betydelse som man velat tillmäta densamma. I varje fall framgår av

detta förslag, att det blir svårt att upprätthålla en funktionsduglig riksvägnämnd,

och att man för att överhuvud få ut något resultat av dess verksamhet

nödgas göra sådana förenklingar i organisationen att meningen med det

hela förryckes.

I likhet med 1938 års sakkunniga anse vi för övrigt, att inrättandet av en

riksvägnämnd icke i samma mån som frågan örn lokala nämnder hör samman

med vägväsendets förstatligande. Ett definitivt ställningstagande till

frågan örn inrättande av en riksvägnämnd synes därför i vart fall kunna anstå,

tills någon erfarenhet vunnits om de lokala nämndernas verksamhet och

tills man hunnit se om det kommer att föreligga något verkligt behov av

även en riksvägnämnd. På grund av det anförda få vi för vår del hemställa,

att 1 § andra stycket samt 25 och 26 §§ i förslaget till lag

örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd måtte

utgå, ävensom att till följd därav den föreslagna lagen måtte

erhålla följande rubrik: ''Lag örn vägnämnder och länsvägnämnder’.

»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:349 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten