Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

1943-06-01 · 36 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1943:141, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

1

Nr 141.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1943 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

(Ira avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1942 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och

inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

l:o) Vissa erinringar med avseende å tryckningen m. m. av de till revisionsberättelsen

hörande utlåtanden och förklaringar. Innan utskottet

övergår till behandlingen av revisionsberättelsen har utskottet velat framhålla

följande. ■

Enligt § 53 i gällande reglemente för riksgäldskontoret skall efter varje

revisons slut riksgäldsfullmäktige föranstalta om tryckning av revisorernas

över revisionen av statsverket avgivna berättelse jämte därtill hörande förklaringar,

vilka handlingar även genom fullmäktiges försorg böra till näst

sammanträdande riksdag överjämnas.

Utskottet anser sig böra fästa uppmärksamheten å att de till revisionsberättelsen

hörande utlåtandena och förklaringarna under de senare åren förelegat

i tryck först vid ett ganska långt framskridet skede av riksdagen, vilket haft

till följd att utskottet icke förrän i slutet av riksdagen kunnat avgiva utlåtande

i anledning av de av revisorerna gjorda framställningarna. För att, såsom

önskvärt är, kunna bereda riksdagen möjlighet att tidigare än vad hittills

varit fallet taga ställning till revisorernas framställningar vill utskottet

framhålla angelägenheten av att ifrågavarande utlåtanden och förklaringar

befordras till trycket i så god tid, att samlad upplaga därav kan vara tillgänglig

senast den 1 mars.

Enligt ovanherörda paragraf i riksgäldskontorets reglemente skola till revisionsberättelsen

hörande utlåtanden och förklaringar genom riksgäldskontorets

försorg i tryckt skick tillställas riksdagen. Utskottet har uppmärksam
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr lil. 1

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 141.

mat, att ett flertal utlåtanden och förklaringar, som avgivits i anledning av

1942 års församlade revisorers berättelse, icke tillställts riksdagen i föreskrivet

skick. Utskottet vill därför även härutinnan framhålla angelägenheten av

att i fortsättningen samtliga från myndigheterna inkomna yttranden befordras

till trycket.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret

att vidtaga åtgärder för tillgodoseende av ovan angivna

önskemål.

2:o) Domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Under

justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna till behandling upptagit frågan

om reglerna om domstols behörighet i brottmål i vissa fall (Del I, sid.

2—4).

Enligt huvudregeln angående laga domstol i brottmål skola brottmål handläggas

och prövas av domstolen i gämingsorten. Från denna regel gör lagen

den 22 februari 1924 (nr 23) angående domstols behörighet i fråga om upptagande

av vissa brottmål ett undantag. Enligt denna lag äger nämligen allmän

underrätt, där en person står under åtal för brott begånget inom dess

domvärjo, att under vissa förutsättningar rannsaka och döma angående brott,

som av honom förövats inom annan allmän underrätts domvärjo. Förutsättningarna

härför äro, att förfarandet kan ske utan men för utredningens fullständighet

och det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter

finnes lämpligt. Lagen äger dock icke tillämpning då fråga är om brott,

som det tillkommer specialdomstol — t. ex. krigsdomstol — att handlägga.

Förslaget till ny rättegångsbalk upptager ett stadgande av innehåll, att då

någon förövat flera blott, åtal för samtliga brotten må upptagas av den rätt,

som är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna finner det lämpligt.

Stadgandet äger dock icke tillämpning i fall då frågan om ansvar skall

upptagas av särskild domstol. Mål, som höra till allmän domstol, kunna icke

upptagas av krigsdomstol.

I fråga örn upprätthållande av de speciella forumföreskrifterna anförde

föredragande departementschefen vid framläggande av förslag till lag angående

domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål i propositionen

nr 3 till 1924 års riksdag bland annat, att från kretsen av de mål,

vilka skulle kunna upptagas av annan domstol än den enligt då gällande regler

därtill behöriga, uteslöte lagförslaget vidare de mål, vilka på grund av

särskilda föreskrifter skulle handläggas av specialdomstol eller eljest vid speciellt

forum. Någon uppräkning av de olika slag av brottmål, vilka sålunda

enligt förslaget skulle undantagas, syntes icke vara erforderlig. Departementschefen

inskränkte sig till att erinra, att vissa brottmål tillhörde överrätts omedelbara

upptagande samt att andra dylika mål skulle handläggas av specialdomstol,

såsom kammarrätten, krigsdomstol, vattendomstol, kyrkligt konsistorium

o. s. v.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

3

Departementschefen anförde vidare, bland annat:

För den ståndpunkt förslaget alltså intoge i fråga om upprätthållande av

samtliga då gällande speciella forumföreskrifter kunde visserligen icke, i varje

fall ej genomgående, åberopas tvingande sakskäl. En ändring av de allmänna

reglerna angående forum, vilken icke ginge längre än till att giva

domstolen en diskretionär befogenhet att under lämplighetshänsyn avvika

från dessa regler, skulle ganska visst utan skada kunna gälla åtminstone även

för ett eller annat av de fall, då de speciella forumbestämmelserna skulle

tillämpas. Men det kunde näppeligen anses riktigt eller lämpligt att i samband

med här närmast föreliggande spörsmål och särskilt med hänsyn till den blivande

lagens karaktär av ett efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt

provisorium upptaga också frågan örn dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande

i varje särskilt fall. Till att avbida denna frågas lösning i och med

den allmänna reformeringen av vårt rättegångsväsen funnes så mycket större

anledning som frågan otvivelaktigt hade ringa betydelse i då förevarande

sammanhang. Praktiskt sett synes härvid hänsyn vara att taga endast till

krigsdomstolarna, och beträffande dessa påginge sedan någon tid, oberoende

av arbetet på den stora processreformen, särskild utredning angående deras

avskaffande under fredstid.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Det av departementschefen i ovanberörda proposition ifrågasatta avskaffandet

under fredstid av krigsdomstolarna har icke kommit till stånd. Den

pågående utbyggnaden av försvarsorganisationen har i stället medfört en ökning

av antalet av ifrågavarande domstolar. Såsom en följd härav har antalet

av de vid krigsrätterna handlagda målen visat en betydande ökning.

Revisorerna hava vid granskning av krigsrätternas protokoll samt de från

regements-, respektive stationskrigsrätterna till statistiska centralbyrån insända

arbetsredögörelserna för de senaste åren iakttagit, att den inträdda ökningen

av antalet handlagda mål jämväl medfört en ökning av antalet fall,

då förvisning från allmän domstol till krigsdomstol eller omvänt ägt rum. Sådan

förvisning har med hänsyn till gällande bestämmelser måst ske jämväl

i sådana fall, då fullständig utredning om samtliga brott förebragts vid den

första domstolen.

Denna anordning har enligt revisorernas mening medfört betydande olägenheter,

såsom förlängd häktningstid för tilltalade, fångtransporter, rättegångsbiträdes

kostnader för resor och för inställelse vid domstol, två eller

flera domstolars handläggning av ett mål och två eller flera åklagares personliga

utförande av talan i målet.

Med hänsyn till det ovan anförda vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida

icke de i lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga

örn upptagande av vissa brottmål givna bestämmelserna böra utsträckas att

omfatta jämväl krigsdomstolar.

Enligt gällande bestämmelser skall, då någon förövat brott inom olika

underrätters domvärjo, förvisning av mål från allmän domstol till krigsdomstol

eller omvänt äga rum även då fullständig utredning av samtliga brott

förebragts i den första domstolen. Härav följer exempelvis, att den, som begått

skilda brott på tidpunkter dä lian tillhörde olika förband eller ock såväl

UlskoUet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr lil.

före som efter inkallelse till militärtjänstgöring, kan komma att samtidigt stå

under tilltal vid flera domstolar. Att flera olägenheter ej minst av ekonomisk

art äro förenade härmed torde vara uppenbart. Det synes utskottet vara i hög

grad befogat, att forumreglerna ändras därhän, att en enhetlig domstolsprocedur

möjliggöres.

Utskottet vill emellertid erinra om att militieombudsmannen i sin till innevarande

års riksdag avgivna ämbetsberättelse behandlat frågan om reglerna

för domstols behörighet i brottmål i vissa fall och underställt detta spörsmål

Kungl. Maj:ts prövning. Vid angivna förhållande anser sig utskottet

kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden. Under justitiedepartementet,

§ 2, hava revisorerna meddelat, att de vid sin gransning

av krigsrätternas protokoll uppmärksammat, att av de vid krigsrätterna handlagda

målen och ärendena ett betydande antal varit betingat av förlust av

eller skada å kronans egendom (Del I, sid. 4—6).

Till belysande av den omfattning i vilken dylika ärenden hänskjutas till

prövning vid krigsrätt hava revisorerna uppgjort en sammanställning för

åren 1940 och 1941 avseende dels totalantalet vid regementskrigsrätterna (stationskrigsrätterna)

handlagda mål och ärenden dels ock det antal av ifrågavarande

ärenden som avsett förlust av eller skada å kronans egendom.

Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsfiskalema i hithörande ärenden

i de flesta fall icke framställa något ersättningsyrkande samt att krigsrätternas

utslag i det övervägande antalet fall är friande. Vidare har uppmärksammats,

att i vissa fall krigsrätt sammanträtt endast för behandling

av hithörande ärenden ävensom att ärenden angående förkommen materiel

till så obetydligt värde som omkring 10 kronor varit föremål för handläggning

vid upprepade tillfällen.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår överlämnas i mycket stor utsträckning

ärenden angående förlust av eller skada å kronans egendom till handläggning

vid krigsrätt. Detta har enligt vad revisorerna vid sin granskning uppmärksammat

i avsevärd utsträckning varit fallet jämväl då värdet av den förlorade

eller skadade egendomen varit ringa. Viss begränsning finnes likväl redan nu

föreskriven genom det stadgandet i gällande reglementen, att ifrågavarande

ärenden skola hänskjutas till krigsrätt, därest vederbörande chef finner detta

påkallat av i saken yppade omständigheter eller med hänsyn till det skadades

eller förlorades värde. Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsrätternas

utslag i berörda ärenden i allmänhet varit friande.

Utan att fatta ståndpunkt till frågan om vilka åtgärder, som böra vidtagas

för att genomföra en begränsning av antalet hithörande ärenden, som komma

under krigsrätts prövning, vilja revisorerna erinra, att en möjlighet härtill

står till buds genom att föreskriva, att dylika ärenden icke få hänskjutas till

krigsrätt, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen uppgår till visst

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lil.

5

bestämt belopp. Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra om den

enligt disciplinstadgan för personalen vid statens järnvägar åt järnvägsstyrelsen,

distriktsförvaltning, distriktschef m. fl. myndigheter givna bestraffningsrätten.

Jämlikt disciplinstadgan kan befattningshavare, som är vållande till

skada å eller förlust av järnvägen tillhörig egendom, efter förhör i närvaro

av befäl ådömas böter, motsvarande 1—10 dagars lön.

Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som äro förenade med

förfarande vid krigsrätt vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke utredning

bör ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden, som hänskjutas till

krigsrätt.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen och

flyg förvaltningen (Del. II, sid. 1—6). Arméförvaltningen har tillstyrkt revisorernas

förslag angående utredning i syfte att begränsa antalet till krigsrätt

hänskjutna ärenden. Marinförvaltningen har meddelat, att enligt för marinen

gällande bestämmelser äger den myndighet eller den befälhavare, som i

anledning av uppkommen skada eller förlust av materiel anbefallt undersökning

därom, ålägga den, som vid undersökning befunnits vållande till skadan

eller förlusten, ersättningsskyldighet med visst belopp, med rätt för den

sålunda ersättningspliktige att i händelse av missnöje med beslutet få ersättningsfrågan

prövad av domstol. Flygförvaltningen har framhållit, att frågan

om införande av bestämmelser liknande de nu för marinen gällande avses

bliva föremål för övervägande i samband med omarbetande av för flygvapnet

gällande förvaltningsreglementen, och ämnar ämbetsverket därvid ägna de av

riksdagens revisorer gjorda uttalanden tillbörlig uppmärksamhet.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att ärenden angående

förlust av eller skada å kronans egendom i mycket stor utsträckning

överlämnas till handläggning vid krigsrätt. Uppenbart är att handläggningen

av dylika mål måste bliva synnerligen betungande för krigsdomstolarna ävensom

förorsaka statsverket kostnader, som i många fall icke stå i rimlig proportion

till de ofta ringa belopp, målen avse. Utskottet finner därför önskvärt,

att på ifrågavarande område införes ett smidigare och framförallt billigare

förfarande än vad som nu är rådande, dock givetvis utan att därmed

beivrandet av vårdslöshet vid handhavandet av kronans persedlar eller rättssäkerheten

överhuvud taget äventyras. Utskottet anser sig därför i likhet med

revisorerna böra föreslå, att omhandlade fråga göres till föremål för utredning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning av frågan örn

begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden.

4:o) Mcdelsanvändningcn vid försvarsväscndet. Under försvarsdepartementet,

§ 3, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn de militära

myndigheternas dispositioner och medelsförvaltning (Del I, sid. 7 och 8).

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 141.

Revisorerna hava erinrat därom, att 1941 års revisorer berört frågan om

medelsanvändningen vid försvarsväsendet samt därvid framställt vissa erinringar.

Revisorerna hava meddelat, att de besökt olika militära anstalter och i anslutning

till under resorna och under granskningsarbetet gjorda iakttagelser

införskaffat kompletterande uppgifter samt samrått med vissa sakkunniga

på olika områden.

Härefter hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna hava genom sin granskning av medelsanvändningen inom försvaret

och av vad revisorerna härom i övrigt inhämtat kunnat konstatera att

de militära myndigheternas anslagsdispositioner och medelsförvaltning alltjämt

giva anledning till erinringar. Sålunda hava på grund av bristfällig planering

av arbeten anslagsöverskridanden ägt rum. Ehuru i vissa hänseenden

förbättringar i de militära myndigheternas medelsförvaltning kunnat iakttagas,

äro revisorerna dock av den uppfattningen, att de av ifrågavarande myndigheter

vidtagna förvaltningsåtgärderna icke alltid utförts med den ekonomiska

omsorg, som med hänsyn till statens intresse varit tillbörlig.

Innevarande års riksdag har fattat beslut angående den fortsatta utbyggnaden

och organisationen av landets försvarskrafter. Såsom synnerligen viktiga

led i den beslutade utbyggnaden ingå materielanskaffning och byggnadsverksamhet.

Med hänsyn till de avsevärda anslagsmedel, som komma att ställas

till förfogande för sagda ändamål, vilja revisorerna framhålla den synnerliga

betydelsen av att medelsanvändningen sker med största möjliga ekonomiska

planmässighet. Härvid förutsätta revisorerna, att landets tekniska, ekonomiska

och produktiva krafter så långt det sig göra låter effektivt utnyttjas.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen och

flggförvaltningen, vilka yttranden icke befordrats till trycket.

Utskotta. Vad revisorerna under förevarande paragraf framhållit, har utskottet funnit

vara av den allmänna vikt och betydelse, att utskottet velat vad sålunda

förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Krigspermission för skördearbete. Under försvarsdepartementet, § 5,

hava revisorerna anmärkt på att ledighet för skördearbete ansetts såsom

krigspermission (Del I, sid. 15 och 16).

Genom brev till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter den 6 december

1940 (nr 986) har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser angående

ledighet för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt

(krigsledighetsbestämmelser). Enligt nämnda bestämmelser beviljas ledighet

i form av permission, krigspermission, tjänstledighet eller hempermittering.

Med krigspermission avses sådan i 14 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet

omförmäld permission, som meddelas personalen vid visst förband eller annan

personalgrupp. Krigspermission beviljas vid kortvarigare uppehåll i

tjänstgöringen samt eljest för att bereda personalen vila och rekreation. Under

krigspermission bibehålies rätt till krigslön och familjebidrag. Med hem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

7

permittering förstås avbrott i tjänstgöring under viss tid eller tills vidare för

återgång till civil verksamhet. Under hempermittering åtnjutes ej krigslön

eller övriga med krigstjänstgöring förenade förmåner. Ersättning för resa

inom riket i samband med hempermittering skall utgå med motsvarande tilllämpning

av stadgandena i 13 § krigsavlöningsreglementet, dock att vid hempermittering

för skördearbete eller liknande ändamål ersättningen må avse

färd från tjänstgöringsorten till annan ort inom riket, som vederbörande chef

med hänsyn till ändamålet med ledigheten bestämmer, ävensom återresa.

I detta sammanhang hava revisorerna erinrat örn att Kungl. Majit genom

brev den 13 juni 1941 förordnat, att värnpliktiga må — utan hinder av vad

däremot finnes stadgat i gällande krigsförplägnadsbestämmelser — vid krigspermission

eller tjänstledighet av längre varaktighet än två dygn, såframt rätt

till krigslön bibehålies, komma i åtnjutande av ersättning för krigsportion

enligt för dylik ersättning meddelade särskilda föreskrifter.

Under innevarande höst bär vid armén för deltagande i jordbruksarbete

viss skördeledighet i form av krigspermission meddelats.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovan anförda framgår har krigsledighet för skördearbete

beviljats i form av krigspermission. De sålunda permitterade värnpliktiga

hava med hänsyn härtill under sagda ledighet fått bibehålla krigslön, ersättning

för krigsportion och i förekommande fall familjebidrag.

Med hänsyn till vad här ovan återgivits rörande bestämmelserna örn krigsledighet

finna revisorerna det uppenbart, att ledighet för nu ifrågavarande

ändamål icke är hänförlig till krigspermission utan bör betraktas som hempermittering,

varunder krigslön, ersättning för krigsportion och familjebidrag

icke må åtnjutas. Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara

av den vikt, att de velat fästa riksdagens uppmärksamhet därå.

Yttranden hava avgivits av överbefälhavaren och chefen för armén (Del

II, sid. 11), vilka ansett, att krigsledighet för skördearbete bör betraktas som

hempermittering.

Utskottet delar revisorernas mening, vilken jämväl omfattats av överbefälhavaren

och chefen för armén, att ledighet för deltagande i skördearbete

bör hänföras till hempermittering.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som ovannämnda båda militära myndigheter

intagit till denna fråga, har utskottet anledning antaga, att ändring i

berörda avseende kommer att vidtagas utan att någon åtgärd från riksdagens

sida erfordras. Utskottet har därför endast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla

6:o) Handläggningen av visst ärende vid arméförvaltningens intendenturdepartement.

Under försvarsdepartementet, § 10, hava revisorerna framställt

vissa erinringar mot arméförvaltningens intendenturdepartements hand
-

Utskottel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr lil.

läggning av ärende angående leverans till kronan av kläder m. m. (Del I,

sid. 28—35).

Enligt tre extra krigsleveranskontrakt, nr 162 av den 4 december 1939,

nr 381 av den 22 januari 1940 samt nr 529 av den 4 april 1940, åtog sig

Malmö Yllefabriks A.-B., Malmö, att till arméförvaltningens intendenturdepartement

leverera i kontrakten angivna mängder kommisskläde av i kontrakten

likaledes angivet slag. Erforderliga kvantiteter fårull skulle tillhandahållas

av intendenturdepartementet. Betydande kvantiteter ull, tillhörande

kronan, hava i anledning härav under leveranstiden lagrats i bolagets

förråd i Furulund utanför Malmö.

Vidare skulle Malmö Yllefabriks A.-B. enligt extra krigsleveranskontrakt

nr 694 av den 7 maj 1940 för kronans räkning tillverka 205,000 meter kamgarnsdiagonal,

varvid bolaget skulle tillhandahålla all materiel.

Slutligen träffades enligt tilläggskontrakt (extra krigsleveranskontrakt nr

682 av den 14 maj 1940) avtal mellan intendenturdepartementet och bolaget

om sådan ändring i leveranserna, att i då återstående leverans enligt extra

krigsleveranskontraktet nr 162, 20,000 meter, samt i hela leveransen enligt

extra krigsleveranskontrakten nr 381 och 529 cellull skulle inblandas till

20 procent. Även vid tillverkning av kamgarnsdiagonal skulle enligt särskild

överenskommelse inblandas 20 procent cellull.

I av arméförvaltningens intendenturdepartement den 23 april 1937 fastställda

bestämmelser rörande tillverkning, leverans och besiktning m. m.

av gråbrungrönt kommisskläde modell 23 finnes bland annat föreskrivet,

att ullen skall vara väl utsorterad, så att den är fri från styckull, benull

och grövre bukull. Stapeln skall vara utvuxen, av medellängd och fri från

skruvartade spetsar. Vidare är stadgat, att inblandning i ullmaterialet av

s. k. konstull, kalkull, skavull, skinnull, utkammad ull, upprivna garnändar

eller ullavfall icke får göras.

I anledning av vissa oegentligheter i samband med tillverkningen för kronans

räkning vid Malmö Yllefabriks A.-B. pågår för närvarande rättslig undersökning,

varvid bland annat bolagets verkställande direktör är föremål

för åtal vid Malmö rådhusrätt.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att taga del av handläggningen

hos arméförvaltningens intendenturdepartementet av ifrågavarande

leveransärende i vad avser tiden innan detsamma blev föremål för rättslig

undersökning.

Arméförvaltningens intendenturdepartement, krigsindustriavdelningen, träffade

den 15 april 1939 avtal -— gällande till och med den 30 september 1942

— med textilingenjören C. W. Asklund angående tjänstgöring såsom besiktningsman

för yllevaror vid avdelningens kontroll- och besiktningssektion.

Asklund inkallades till tjänstgöring den 11 december 1939. Vid denna tidpunkt

pågingo ännu fredsleveranserna av kläde enligt tidigare uppgjorda avtal.

Då tillverkningen ägde rum vid endast ett fåtal fabriker, bland annat

Malmö Yllefabriks A.-B., kunde Asklund till en början sköta besiktningen

vid samtliga företag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

9

Vid besiktning den 10 januari 1940 hos Malmö Yllefabriks A.-B. konstaterade

Asklund, att i ullpartier, avsedda för tillverkning av statens armékläde

modell 23 tunnare, vari enligt kontrakt enbart ull av statens reservförråds

lager skulle ingå, utbyte med fabrikens egen ull verkställts. Den i

utbyte givna ullen vore lammull samt av en avsevärt kortare typ.

De av Asklund vid inspektionen av Malmö Yllefabriks A.-B. sålunda gjorda

iakttagelserna framlades i en av Asklund till arméförvaltningen ställd,

den 14 januari 1940 dagtecknad skrivelse. I berörda skrivelse framhölls

bland annat, att den av bolaget inblandade ullen finge betraktas som mindervärdig

för kommisstillverkning. Skulle ett dylikt förfaringssätt få tillämpas

av tillverkare av statens kläde kunde betydande partier av statens egen

bättre ull komma att ersättas med ull av lägre och mindervärdig typ, varigenom

staten skulle avhändas större eller mindre penningbelopp och dessutom

ullen i det till staten levererade klädet bliva av mindre god kvalitet. Asklund

anmälde därför Malmö Yllefabriks A.-B. för detta förfaringssätt och överlät

till arméförvaltningen att själv vidtaga åtgärder i saken. Vidare anhöll Asklund,

att arméförvaltningen anmodade Malmö Yllefabriks A.-B. att ställa

samtliga böcker, kort etc. till Asklunds förfogande, så att en ingående kontroll

kunde verkställas, och borde bolaget först och främst vara angeläget

härom för att helt klarlägga saken och borttaga den skugga av misstanke

som annars måste falla på detsamma.

I anledning av Asklunds skrivelse den 14 januari 1940 anmodades verkställande

direktören för Malmö Yllefabriks A.-B., A. Schmitz, att den 16 januari

1940 inställa sig hos chefen för krigsindustriavdelningen, dåvarande

överstelöjtnanten Örtenblad, för närmare utredning av frågan. Vid detta

sammanträde — vid vilket protokoll icke fördes — voro jämväl Asklund och

chefen för kontroll- och besiktningssektionen, major Lyckberg, närvarande.

Då Asklund anmälde att kontrollen vid fabriken icke hunnit slutföras vid

tidpunkten för sammanträdet, uppdrogs åt honom att snarast möjligt slutföra

densamma.

I samband med att besiktningsverksamheten från och med den 1 februari

1940 uppdelades i tre besiktningsområden tilldelades Asklund'' östra besiktningsområdet

med tjänstgöring i Norrköping och Motala. Kontrollen över

Malmö Yllefabriks A.-B. uppdrogs från och med nämnda dag åt annan person.

Asklund skulle dock fullfölja den åt honom uppdragna efterbesiktningen

vid Malmö Yllefabriks A.-B. Denna besiktning ägde rum den 24 januari

1940.

Rapport angående denna efterbesiktning avgavs av Asklund i skrivelse den

9 februari 1940 till arméförvaltningen, krigsindustriavdelningen. Av nämnda

skrivelse framgick, bland annat, att bolaget erkänt att utbyten av ull ägt

rum.

I anledning av Asklunds förutnämnda anmälan uppdrogs åt chefen för

besiktningssektionen att inkomma med förslag till de åtgärder, som borde

vidtagas.

I skrivelse den 26 juni 1940 till Malmö Yllefabriks A.-B. förklarade inten
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr lil.

denturdepartementet, att de av Asklund påtalade åtgärderna voro synnerligen

anmärkningsvärda men hade departementet, vid det förhållandet, att

det ej kunnat konstateras att det av bolaget levererade kommissklädet genom

ifrågavarande åtgärder i påvisbar grad nedsatts i fråga om värde, slitstyrka

eller övriga egenskaper, likväl funnit anledning icke föreligga att gentemot

bolaget vidtaga åtgärd av judiciell natur eller att framställa ersättningsanspråk

i anledning av bolagets förfarande. Departementet ville samtidigt hava

uttalat en förväntan, att vid kommande tillverkningar för departementets

räkning egenmäktiga åtgärder av påtalad art icke skulle förekomma.

Intendenturdepartementet tillställde den 26 juni 1940 Asklund avskrift av

berörda skrivelse med erkännande av dennes strävan att vid sitt arbete tillvarataga

statens intressen.

Vid inspektion i början av augusti 1940 av klädestillverkningen m. m. vid

A.-B. Nyborgs Yllefabrik i Norrköping, vilket bolag för Malmö Yllefabriks

A.-B:s räkning vävde och beredde ett parti kamgarnsdiagonal, avsett för leverans

till armén, och för detta ändamål erhållit garn från sistnämnda bolag,

framhölls från Nyborgs Yllefabriks sida, att det från Malmö Yllefabrik erhållna

garnet syntes mera svårarbetat än Nyborgs Yllefabriks eget garn. Enligt

vid statens provningsanstalt företagna prov voro cellullhalten i de undersökta

proven betydligt högre än den tillåtna cellullbehandlingen.

I anledning av vad som i ärendet inträffat beordrades chefen för besiktningssektionen

vid industribyrån samt en auktoriserad revisor att den 16—17

oktober 1940 företaga inspektion och revision vid Malmö Yllefabriks fabriker.

Asklund hemställde i skrivelse till statens krisrevision den 12 november

1940, att krisrevisionen måtte föranstalta om utredning angående leveranserna

av kommissmodell 23 från Malmö Yllefabriks A.-B. till arméförvaltningen.

Statens krisrevision underrättade den 19 november 1940 Asklund örn att

undersökning rörande de förhållanden, som av Asklund påtalats, omgående

skulle verkställas.

Med hänsyn till att vid den inom intendenturdepartementet verkställda utredningen

sådana omständigheter framkommit, att rättsliga åtgärder mot

Malmö Yllefabriks A.-B. ansågos böra vidtagas, överlämnade intendenturdepartementet

med skrivelse den 20 november 1940 den i ärendet verkställda

utredningen till Överståthållarämbetet för polisärenden för vederbörlig åtgärd.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Mot arméfördelningens intendenturdeparlements handläggning av ifrågavarande

ärende kunna enligt revisorernas mening vissa erinringar framställas.

Till en början synes det revisorerna anmärkningsvärt att Asklund, vilken

såsom besiktningsman för Malmö Yllefabriks A.-B. i januari 1940 upptäckte

att bolaget inblandade egen ull i den av staten tillhandahållna ullen, från och

med den 1 februari 1940 tilldelades annat distrikt. Enligt revisorernas mening

hade det varit naturligt att Asklund fått kvarstanna såsom besiktningsman

vid ifrågavarande bolag, i allt fall till en tidpunkt då han hunnit verkställa

en genomgående undersökning av bolagets hela tillverkning för statens

räkning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

11

Såsom av det ovan anförda framgår avgav Asklund den 9 februari 1940

rapport till intendenturdepartementet över den av honom vid Malmö Yllefabriks

A.-B. verkställda efterbesiktningen. Denna rapport resulterade i att

intendenturdepartementet efter viss utredning i ärendet den 26 juni 1940 avlät

ovan berörda skrivelse till Malmö Yllefabriks A.-B.

Revisorerna, som äro väl medvetna örn den stora arbetsbelastningen vid

intendenturdepartementet vid ifrågavarande tid, anse likväl att ärendet icke

handlagts med den skyndsamhet som dess betydelse krävt.

Även mot intendenturdepartementets handläggning av ärendet beträffande

otillåten inblandning av cellull synas berättigade erinringar kunna framställas.

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendenturdepartement

(Del II, sid. 21—29).

Vad revisorerna under förevarande paragraf anfört har utskottet, som

funnit den av arméförvaltningens intendenturdepartement i ärendet avgivna

förklaringen icke fullt tillfredsställande, ansett vara av den beskaffenhet,

att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen

omförmäla.

7:o) Försvarsassistentcrnas verksamhet. Under socialdepartementet, § 12,

hava revisorerna framställt vissa erinringar rörande försvarsassistenternas

verksamhet. (Del I sid. 36—40.)

Genom Kungl. Maj:ts instruktion den 19 november 1937 (nr 902) för

landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda befattningshavarna

(landshövdinginstruktion) hava vissa bestämmelser meddelats

angående försvarsassistenter. Sålunda skall enligt 3 § 3 stycket av nämnda

instruktion för biträde med handläggning av frågor, som beröra civila luftskyddet,

försvarsväsendet och den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen,

vid varje länsstyrelse finnas anställd en försvarsassistent. Om försvarsassistentens

tjänstgöring är enligt nämnda författningsrum särskilt stadgat.

Landshövdinginstruktionen medgiver, att jämväl civila personer kunna

förordnas till försvarsassistenter. För närvarande uppehållas dock samtliga

befattningar såsom försvarsassistenter av pensionerade officerare. Dessa äro

av Kungl. Maj:t förordnade för en tid av ett år. Försvarsassistenterna äro i

fredstid underställda länsstyrelserna men äro vid mobilisering av Kungl.

Majit ställda till chefens för försvarsstaben förfogande.

Några särskilda bestämmelser angående försvarsassistenternas tjänstgöring

hava emellertid icke meddelats, örn man undantar den genom kungl, brev

den 12 juni 1942 meddelade föreskriften, att tjänstgöringen såsom försvarsassistenter

under budgetåret 1942/43 må avse högst 11 månader.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Ett planmässigt ordnat effektivt samarbete mellan de militära och civila

myndigheterna redan i fredstid måste givetvis vara av största betydelse för

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 141.

Utskottet.

den totala försvarsberedskapens upprätthållande, särskilt med tanke på en

i möjligaste mån friktionsfri övergång från freds- till krigsförhållanden. Alldenstund

länsstyrelserna i flera avseenden utgöra ryggraden i den civila administrationen,

synes det vara av särskild vikt, att just i fråga om dessa

myndigheter intet eftersättes för att de på ett effektivt sätt skola kunna fullgöra

de uppgifter, som ur denna synpunkt ankomma på deni att handhava.

Inrättandet av försvarsassistentbefattningarna vid länsstyrelserna har därför

varit ett steg i rätt riktning, men det förefaller revisorerna som om tanken

ej fullföljts tillräckligt.

Revisorerna, som under innevarande års resor varit i tillfälle att skaffa

sig kännedom örn försvarsassistenternas verksamhet, hava funnit att försvarsassistenterna

icke alltid tagits i anspråk i den utsträckning, som med

hänsyn till omfattningen av militära ärenden vid länsstyrelserna varit önskvärd.

Detta torde måhända till viss del haft sin grund däruti, att detaljerade

bestämmelser örn deras verksamhet alltjämt saknas. För ett ändamålsenligt

och effektivt utnyttjande av den sakkunskap, som ställts till länsstyrelsernas

förfogande, bör, enligt revisorernas mening, försvarsassistentinstitutionen erhålla

en fastare utformning. Försvarsassistent bör sålunda åläggas självständig

föredragning av ärenden, som tillhöra hans handläggning, eller i varje

fall att närvara vid föredragning av sådana frågor med rättighet att få från

de fattade besluten avvikande mening antecknad till protokollet. Revisorerna

anse, att erforderliga föreskrifter om försvarsassistenternas verksamhet snarast

böra utfärdas.

Yttranden hava avgivits av chefen för försvarsstaben och luftskyddsinspektionen

(Del II, sid. 30 och 31) samt från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

vilkas yttranden icke befordrats till trycket.

Revisorerna hava under förevarande paragraf konstaterat, att försvarsassistentema

icke alltid av länsstyrelserna tagits i anspråk i önskvärd utsträckning,

vilket berott på att närmare föreskrifter saknas i fråga om assistenternas

verksamhet. För ett ändamålsenligt och effektivt utnyttjande av den sakkunskap,

som försvarsassistenterna representera inom länsstyrelserna, bör

därför enligt revisorernas mening försvarsassistentinstitutionen givas en fastare

utformning än vad som nu är fallet. Utskottet vill framhålla, att 1941

års hemortsförsvarssakkunniga lära komma att inom den närmaste tiden

framlägga förslag till förändringar beträffande försvarsassistenternas ställning

och verksamhetsområde. I avvaktan härpå synes utskottet någon åtgärd

från riksdagens sida i detta ärende icke vara påkallad. Vad i ärendet förekommit

har utskottet dock velat för riksdagen

omförmäla.

8:o) Kostnader för bevakning av hamnar. Under socialdepartementet,

§ 13, hava revisorerna behandlat frågan om användandet av personal vid

tullverket för vissa bevakningsuppgifter (Del I, sid. 40—43).

Revisorerna hava meddelat, att de å förslagsanslaget till anordnande av

polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade

ordning m. m. redovisade utgifterna uppgingo för budgetåret 1940/41 till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lil.

13

8,273,316 kronor och för budgetåret 1941/42 till 8,797,355 kronor. I dessa

utgifter ingingo kostnader för bevakning av hamnar under budgetåret 1940/

41 med 2,108,078 kronor och under budgetåret 1941/42 med 2,613,639 kronor.

Nämnda kostnader hava således under sistförflutna budgetår avsevärt

stigit.

Revisorerna hava erinrat örn att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter

till nedbringande av kostnaderna för ifrågavarande ändamål, som torde

stå att vinna genom att den ifrågakommande polisbevakningen överflyttades

å tullverket och dess personal. Den av revisorerna nu verkställda utredningen

utvisar emellertid, att tullverkets personal endast i ytterst ringa omfattning

tagits i anspråk för berörda ändamål. Revisorerna hava vidare upprättat en

sammanställning, utvisande den utsträckning, i vilken ordinarie och extra

ordinarie befattningshavare i tullverket under budgetåret 1941/42 anlitats

för bevakning av hamnar.

Revisorerna hava därefter gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det ovannämnda framgår erinrade 1941 års revisorer om de möjligheter

till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som syntes

stå att vinna genom att bevakningen överflyttades å tullverket och dess personal.

Innevarande års revisorer hava emellertid vid sin granskning uppmärksammat,

att tullverkets personal i ytterst ringa omfattning tages i anspråk

för ifrågavarande bevakningsuppgifter.

Synnerligen anmärkningsvärt synes det revisorerna, att den vid vissa norrländska

hamnar stationerade tullpersonalen icke i större utsträckning tagits

i anspråk för bevakning av samma hamnar under vintertid utan att för ändamålet

anlitats särskild polispersonal. Vidare anse revisorerna att, när för

bevakningsändamål tullpersonal finnes tillgänglig, denna personal i första

hand skall tagas i anspråk, även om detta föranleder att tidigare anställd

extra polispersonal måste entledigas. Genom ett sådant förfaringssätt, rätt

utnyttjat, skulle enligt vad revisorerna förvissat sig örn bevakningskostnaderna

i flera fall kunnat avsevärt nedbringas. Slutligen hava revisorerna icke

kunnat undgå att lägga märke till att åtskilligt brister i samarbetet mellan

myndigheterna, när det gäller att ordna hamnbevakningen på det för statsverket

billigaste sättet.

Revisorerna, som äro av den uppfattningen att bestyret med ifrågavarande

bevakning bör i betydligt större utsträckning än som hittills skett

överflyttas å tullverket och dess personal, hava velat bringa de nu gjorda

iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna (Del II, sid. 31—38). I fråga örn länsstyrelsernas yttranden

hava endast vissa av dessa befordrats till trycket. De i ärendet hörda myndigheterna

hava i allmänhet anslutit sig till revisorernas förslag. Av vissa

länsstyrelsers yttranden framgår, att de av revisorerna framställda önskemålen

redan beaktats.

Revisorerna hava erinrat om att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter

till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som stöde att

vinna genom att den ifrågavarande polisbevakningen överflyttades å tullverket.

Den av revisorerna nu verkställda undersökningen utvisar, alt tull
-

Utnkottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr lil.

verkets personal endast i ytterst ringa omfattning tagits i anspråk för berörda

ändamål ävensom att statens kostnader för hamnbevakningen under

senast förflutna budgetår avsevärt stigit. Det vill förefalla utskottet, som

om en av anledningarna härtill vore att söka i bristande samarbete mellan

myndigheterna i fråga om hamnbevakningens ordnande på det för statsverket

billigaste sättet. Utskottet, som finner angeläget att de med hamnbevakningen

förenade stora kostnaderna nedbringas, anser att frågan örn

lämpligaste sättet härför bör göras till föremål för närmare undersökning.

Utskottet vill erinra om att Kungl. Majit genom beslut den 5 februari 1943

bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla vissa sakkunniga

med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa bevakningsfrågor. Såsom

framgår av statsrådsprotokollet till nämnda beslut skola de sakkunniga

jämväl uppmärksamma frågan om anordnande av inhägnade bevakningsområden

inom tullhamnar ävensom till behandling upptaga övriga bevakningsspörsmål,

som de sakkunniga under fortgången av sitt arbete skulle

finna böra komma under övervägande.

Det synes utskottet lämpligt, att den under förevarande paragraf behandlade

frågan blir föremål för behandling av ifrågavarande sakkunniga.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte åt de för utredning rörande vissa bevakningsfrågor

tillsatta sakkunniga uppdraga att till behandling

upptaga frågan rörande hamnbevakningen.

9:o) Kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen. Under socialdepartementet,

§ 15, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande kostnaderna

för inlösen och förvaring av vapen (Del I, sid. 45—51).

Enligt vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) må länsstyrelse återkalla

meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller meddela förbud mot

fortsatt innefiav av sådant vapen. I händelse av sådan återkallelse eller sådant

förbud, liksom då ansökan avslås om tillstånd att innehava skjutvapen,

som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, skall

vapnet avlämnas till polismyndighet, magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare.

Vapnet skall, där det ej förklaras förverkat, inlösas av kronan.

Det skall förvaras under lås och på säkert ställe. Med inlöst vapen skall

förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 316) om inlösen av skjutvapen

enligt vapenkungörelsen har länsstyrelsen att fastställa det värde å vapen

som skall inlösas, efter vilket inlösen skall ske, samt att låta till vapnets ägare

utbetala lösensumman.

I brev den 22 juni 1934 har Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens

artilleridepartement att, i den mån så lämpligen kan ske, lämna länsstyrelse,

som därom framställer begäran, bistånd dels med värdering av vapnen, dels

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

15

ock med förvaring och vård av vapen som inlösts eller förverkats jämlikt

vapenkungörelsen. På grund av dessa föreskrifter överlämnas sådana vapen

av samtliga länsstyrelser till olika arméns tygstationer. Överståthållarämbetet

däremot förvarar i Stockholm inlösta eller förverkade vapen i kriminalpolisens

godsrum.

Revisorerna hava meddelat, att de verkställt en utredning rörande dels

kostnaderna för inlösen och värdering av vapen under budgetårenl934/35—- 1941/42, dels ock inkomster av försålda vapen under samma tid. Resultatet

innefattas i två i revisionsberättelsen intagna sammanställningar. Enligt sammanställningarna

hava kostnaderna under nämnda tid uppgått till mer än

sexdubbla beloppet av inkomsterna. Revisorerna hava vidare meddelat, att de

vid besök å kriminalpolisens i Stockholm förråd kunnat fastslå, att flera av

vapnen vid värdering åsatts och därefter inlösts till uppenbart överpris ävensom

att motsvarande övervärdering ej sällan förekommer jämväl hos länsstyrelserna.

I vissa fall, framhålla revisorerna, hava inlösen ägt rum av vapen,

som ej innefattas av vapenkungörelsen.

Revisorerna hava i ärendet gjort följande allmänna uttalande.

Syftet med bestämmelserna i vapenkungörelsen angavs under förarbetena

vara att genom det allmännas kontroll över vapeninnehavet i landet förebygga

bildandet av beväpnade enskilda sammanslutningar. Utan att närmare

ingå på frågan om för vinnande av detta syfte inlösen av vapen verkligen kan

anses nödvändig i hela den utsträckning, som för närvarande är föreskriven,

vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida exempelvis salongsgevär eller salongspistoler,

lösa gevärspipor och ryttarpistoler kunna anses så användbara för

samhällsfarliga företag, att deras fortsatta inlösande kan anses påkallat.

Vad därefter angår kostnaderna för inlösen av vapen, framgår av den lämnade

redogörelsen att dessa årligen uppgå till avsevärda belopp. För att nedbringa

dessa kostnader finna revisorerna det påkallat, att föreskrifterna om

inlösen ändras så, att den som icke längre önskar tillstånd att innehava vapen,

av länsstyrelsen kan åläggas att själv söka försälja vapnen till behörig

köpare. I fall, då vederbörande förklarar sig icke önska eller kunna verkställa

sådan försäljning, synas billighets- eller andra skäl icke göra det påkallat

att vapnet inlöses till högre pris än som betingas av skrotvärdet. I fråga

örn värderingen av vapen, som icke på angivna sätt skulle inlösas, synes en

ändring av praxis böra ske på det sätt, att till utgångspunkt för värderingen

tages det pris som kan erhållas vid försäljning täll vapenhandlare och icke

såsom för närvarande vapenhandlarnas försäljningspris.

Beträffande kostnaderna för och arbetet med förvaring av vapen, varom

nu är fråga, giva revisorernas iakttagelser vid handen, att dessa skulle kunna

väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur. Sålunda torde

endast vapen, som kunna antagas vara lämpliga för försvarsmakten eller

eljest fullt användbara, böra överlämnas till tygstationerna. Övriga vapen

borde av länsstyrelsen försäljas direkt, i förekommande fall såsom skrot. Beträffande

till tygstationerna redan överlämnade och framdeles inkommande

vapen synes höra föreskrivas, att dessa må av tygslationen försäljas utan att

tillstånd av länsstyrelsen skall erfordras. I samband med en sådan ändring

av föreskrifterna höra självfallet åtgärder vidtagas för omedelbar försäljning

av tygstationernas förråd av såsom vapen obrukbara pjäser.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 141.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tggdepartement och Överståthållarämbetet

(Del II, sid. 39—41). Tygdepartementet har tillstyrkt i revisorernas

uttalande framställda förslag till åtgärder. Överståthållarämbetet

har icke haft något att erinra mot revisorernas förslag, att den som icke

längre önskar innehava vapen skall i första hand själv söka sälja vapnen

till behörig person, och att, då kronan inlöser vapnen, till utgångspunkt för

värderingen tages det pris, som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare.

Utskottet. Den av revisorerna verkställda undersökningen utvisar, att kostnaderna för

inlösen och värdering av vapen uppgå till avsevärda belopp, vilket delvis torde

bero därpå att vapnen vid värdering åsatts och därefter inlösts till överpris.

Vidare framgår att förvaringen av vapen, som förklarats förverkade eller

som av kronan skola inlösas, kräver betydande utrymmen och i betraktande

av vapnens värde oproportionerligt mycket arbete. Utskottet delar revisorernas

mening, att de härmed förenade kostnaderna och arbetet torde kunna

väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur än den som

nu tillämpas. På grund härav finner sig utskottet böra föreslå riksdagen att i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om närmare

undersökning i denna fråga. Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa

kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen, som förklarats

förverkade eller som av kronan skola inlösas.

10:o) Vissa iakttagelser rörande tjänstebrevsrätten. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, hava revisorerna meddelat, att de verkställt vissa

undersökningar rörande tjänstebrevsrättens utnyttjande (Del I, sid. 59—63).

Revisorerna, som inledningsvis redogjori för gällande bestämmelser på

området, hava erinrat om att i samband med behandlingen år 1932 av förslagsanslaget

till postavgifter för tjänstebrev och dylika försändelser (statsverkspropositionen,

sjätte huvudtiteln, punkt 55) förslag framlagts till åtgärder

för begränsning av statsverkets kostnader för berörda ändamål.

I skrivelse den 16 mars 1932, nr 6 A, avgav riksdagen under punkten 44

yttrande i anledning av berörda förslag. Riksdagen anslöt sig därvid till av

departementschefen uttalad uppfattning, att en revision av den nuvarande

tjänstebrevsrätten vöre påkallad såväl av besparingsskäl som med hänsyn

till skedda missbruk av densamma. Av riksdagens skrivelse framgick, att

riksdagen särskilt uppmärksammat, hurusom avsevärda merkostnader åsamkats

staten genom att tjänsteförsändelserna befordrades under assurans eller

rekommendation ävensom att ilbefordran av tjänsteförsändelser syntes förekomma

i onödigt stor omfattning. Vidare ansåg riksdagen vissa inskränkningar

påkallade uti den — i all synnerhet bland vissa tjänstebrevsberättigade,

icke statliga institutioner — förekommande spridningen av masskorsband

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lil.

17

och tryckta meddelanden av olika slag. Riksdagen fann det angeläget, såväl

att de bestämmelser fullständigades, som Kungl. Majit den 4 december 1930

utfärdat till förekommande av dels att postledes i tjänsteväg befordrades

alltför tunga och stora försändelser, för vilka annat befordringssätt vore

lämpligare, dels ock att assurans m. m. av tjänsteförsändelser onödigtvis

påkallades, som ock att i övrigt erforderlig kontroll utövades över att tjänstebrevsrätten

ej missbrukades, allt i syfte att nedbringa de synnerligen dryga

omkostnaderna härför.

Genom cirkulär den 30 juni 1932 (nr 360) till samtliga tjänstebrevsberättigade

angående åtgärder för begränsning av statsverkets kostnader för

tjänstebrev och dylika försändelser förständigade Kungl. Maj:t samtliga

tjänstebrevsberättigade att, en var inom sitt verksamhetsområde, söka åstadkomma

största möjliga begränsning av tjänstepostens omfattning.

Efter att hava redogjort för en inom generalpoststyrelsen upprättad sammanställning

rörande kostnaderna för tjänsteförsändelser ävensom redogjort

för vissa fall, där vederbörande ansett sig kunna använda tjänsteförsändelse,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Den av generalpoststyrelsen verkställda utredningen har givit vid handen,

att missbruk av tjänstebrevsrätten i åtskilliga fall förekommit. I stort sett

torde några erinringar i delta hänseende icke kunna göras mot de egentliga

statsmyndigheterna, ehuruväl enskilda befattningshavare i vissa fall utnyttjat

denna rätt i strid med gällande bestämmelser. De framställda anmärkningarna

rikta sig fastmera mot icke-statliga organisationer, särskilt lokalavdelningarna

av desamma. Revisorerna äro av den uppfattningen, att tjänstebrevsrätten

kommit alt erhålla en alltför stor omfattning, varigenom kontrollen

över densamma blivit i hög grad försvårad. Enligt revisorernas mening

bör en begränsning av denna rätt kunna ske. Tjänstebrevsrätten synes sålunda

böra förbehållas främst statliga myndigheter med därtill hörande underförvaltningar.

I samband med frågan om inskränkning av tjänstebrevsrätten

bör jämväl tagas under övervägande spörsmålet örn införande av i möjligaste

mån detaljerade bestämmelser örn användande av denna rätt. Då gällande

förordning om postavgifter för tjänsteförsändelser till stor del endast innehålla

föreskrifter örn avräkningsförfarandet i dylika fall, torde en komplettering

av densamma — eventuellt i förening med en av generalpoststyrelsen

utarbetad broschyr i ämnet -— vara erforderlig.

Revisorerna, som inhämtat, att spörsmålet om ändrade bestämmelser rörande

tjänstebrevsrätten för närvarande är föremål för generalpoststyrelsens

uppmärksamhet, anse att ovan anförda synpunkter böra vinna beaktande

vid frågans slutliga avgörande

Yttrande har avgivits av generalpoststyrelsen (Del II, sid. 44 och 45), som

har för avsikt att upptaga de av revisorerna berörda frågorna till behandling

i samband med avlämnandet till Kungl. Maj:t av redogörelse för statsverkets

kostnader för tjänstebrev och försändelser.

Revisorernas uttalande att tjänstebrevsrätten kommit att erhålla en alltför

stor omfattning, varigenom kontrollen över densamma blivit i hög grad försvårad,

samt att en begränsning av denna rätt till att avse främst statliga

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 6 sami. Nr 141. 2

Utskotta.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr lil.

myndigheter med därtill hörande underförvaltningar bör kunna ske, överensstämmer,

framhåller generalpoststyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande,

helt med den uppfattning, åt vilken såväl statskontoret som styrelsen vid

upprepade tillfällen givit uttryck och till vilken jämväl 1932 års riksdag i

princip anslutit sig. Såsom generalpoststyrelsen uttalat kommer styrelsen

därför att till omprövning upptaga frågan örn en begränsning av tjänstebrevsrätten.

De av revisorerna under förevarande paragraf framställda anmärkningarna

rikta sig emellertid i huvudsak mot det sätt, på vilket tjänstebrevsrätten utnyttjats

av icke-statliga myndigheter, särskilt lokalavdelningarna av desamma.

De av revisorerna därvid påtalade ofta förekommande fallen av missbruk

giva enligt utskottets mening stöd för revisorernas uttalande om behovet av

i möjligaste mån detaljerade bestämmelser om användandet av denna rätt.

Då av generalpoststyrelsens yttrande i ärendet framgår, att styrelsen har

för avsikt att till behandling upptaga frågan om tjänstebrevsrätten och att

hänsyn därvid kommer att tagas till de av revisorerna anförda synpunkterna,

har utskottet ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

Illo) Vissa iakttagelser beträffande besparingsåtgärder inom allmänna

civilförvaltningen. Under finansdepartementet, § 19, hava revisorerna meddelat,

att de närmare undersökt, i vad mån inom allmänna civilförvaltningen

besparingsåtgärder vidtagits i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i

angivet syfte utfärdade föreskrifter (Del I, sid. 64—68).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för ifrågavarande föreskrifter.

Sålunda omnämnes, bland annat, att Kungl. Maj:t genom cirkulär den 1

december 1939 (nr 831) till statsmyndigheterna angående vissa besparingsåtgärder

anbefallt statsmyndigheterna att noggrant undersöka möjligheterna

att nedbringa utgifterna för omkostnader samt att skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder,

vartill undersökningen kunde föranleda. I cirkuläret erinrades

örn att i en inom finansdepartementet upprättad promemoria frågan

örn de åtgärder, som kunde vidtagas för nedbringande av statsverkets utgifter

för expenser och publikationstryck, upptagits till behandling. Till ledning

för besparingsarbetet hade i promemorian angivits vissa allmänna riktlinjer.

Sålunda framhölls, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner

m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen erfordrades för arbetets

fullgörande.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 4 januari 1940 (nr 37) angående

begränsning av vikariatsförordnande m. m. anbefallde Kungl. Majit statsmyndigheterna

att icke i annat fall än då så prövades oundgängligen erforderligt

meddela förordnande för tjänsteman att såsom vikarie uppehålla

befattning, att i möjligaste mån begränsa nyanställning av icke-ordinarie personal

och anlitande av tillfällig arbetskraft ävensom sådan tjänstgöring ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

19

över fastställd arbetstid, för vilken övertidsersättning finge utgå, saint att

tillse att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjades.

Tillika anbefallde Kungl. Maj:t statsmyndigheterna att i all den utsträckning,

förhållandena medgåve, begränsa meddelandet av partiella ledigheter,

som föranledde att vikarier måste förordnas för fullgörande av vissa med

tjänsterna förenade göromål.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Vid granskning av ett flertal ämbetsverks och myndigheters räkenskaper

hava revisorerna kunnat konstatera, att, i stort sett, antalet meddelade vikariatsförordnanden

undergått någon minskning. Inom vissa ämbetsverk hava

dylika förordnanden inskränkts väsentligt, i det att vikarier förordnats allenast

å föredragandetjänster (exempelvis byråchefs- och vissa sekreterarebefattningar)

samt å kamrerare-, kassörs- och registratorstjänster. På andra

håll däremot synes någon begränsning i förevarande hänseende icke hava

skett. Vikariatsförordnanden hava sålunda förekommit icke blott å ordinarie

befattningar i olika lönegrader utan även å extra ordinarie tjänster, såsom

kontorsbiträdes-, kanslibiträdes-, kansliskrivare- samt amanuenstjänster

m. fl.

Det är givetvis svårt att avgöra, vilka vikariatsförordnanden, som måste

anses oundgängligen erforderliga. På flera håll förekommer, att i den för

vederbörande ämbetsverk eller myndighet fastställda instruktionen ävensom

i andra författningar bestämmelser intagits om att vissa ärenden skola handläggas

av särskilda befattningshavare. I sådana fall har vikariatsförordnande

i regel ansetts böra meddelas. Ofta hava emellertid dylika bestämmelser intagits

i ämbetsverkens arbetsordningar, vilka utfärdas av verken själva. Något

hinder synes under sådana förhållanden icke hava förelegat för ämbetsverket

att besluta om den inskränkning i vikariatsförordnanden, som befunnits

påkallad. Det torde emellertid under inga omständigheter kunna anses

nödvändigt eller försvarligt att förordna vikarier å amanuens- och biträdestjänster.

Även om viss minskning av vikariatsförordnanden sålunda kunnat

konstateras, har denna dock icke skett i sådan omfattning, som med hänsyn

lill de utfärdade besparingsföreskrifterna kunnat förväntas. Revisorerna

anse därför ytterligare åtgärder vara erforderliga för nedbringande av statsverkets

kostnader för ifrågavarande ändamål. Förhållandena i övrigt på hithörande

område synas även nödvändiggöra, att en ändring snarast möjligt

kommer till stånd. Borttagandet av vikariatsförordnande medför nämligen

icke blott att befattningshavare går förlustig vikariatsersättning utan även

att han i merithänseende icke får tillgodoräkna den tid, han skött de med

den högre tjänsten förenade göromålen. Den ojämnhet, som ifråga om meddelandet

av vikariatsförordnanden förekommit, har haft till följd, att befattningshavare

inom vissa ämbetsverk blivit väl tillgodosedda med meriter,

under det att befattningshavare på andra håll på grund av vidtagna inskränkningar

icke kunnat förskaffa sig sådana i samma utsträckning. Detta måste

givetvis innebära en stor orättvisa, som kan tänkas medföra icke önskvärda

konsekvenser vid ämbetsverkens rekrytering. Revisorerna hava haft under

övervägande olika förslag till åtgärder för nedbringande i största möjliga

utsträckning av statsverkets kostnader för vikariatsförordnaden. Den lämpligaste

utvägen synes revisorerna vara att bestämmelser meddelades därom,

alt vikariatsförordnande finge meddelas endast å sådana tjänster som Kungl.

Maj:t medgivit att de finge uppehållas med vikarier. Vederbörande ämbetsverk

och myndigheter skulle härom hos Kungl. Majit göra framställning. Re
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 141.

visorerna förutsätta härvid, att vederbörande revisionsmyndigheter skulle

äga tillse, att Kungl. Maj:ts föreskrifter härutinnan följas.

Vad revisorerna här ovan föreslagit har icke avseende å vikariatslön, som

Kungl. Maj:t jämlikt civila avlöningreglementet och civila icke-ordinariereglementet

äger medgiva.

Vid sin granskning hava revisorerna även funnit, att övertidsersättning

—• ehuru någon minskning på vissa håll kunnat konstateras — alltjämt utbetalas

i en omfattning, som icke står i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts

här ovan omförmälda besparingsbestämmelser. Revisorerna komma att under

§ 38 i denna berättelse påtala vissa missförhållanden, som i detta hänseende

förekommit vid statens järnvägars kontrollkontor i Tomteboda. Det

måste framstå såsom ett oavvisligt krav, att vederbörande ämbetsverk och

myndigheter genom åstadkommande av en ändamålsenlig organisation av

arbetet och ett effektivt utnyttjande av den fastställda arbetstiden medverka

till nedbringande i möjligaste mån av övertidsersättning.

Beträffande utgifterna å ämbetsverkens och myndigheternas omkostnadsanslag

må anföras följande.

I den i ovannämnda cirkulär den 1 december 1939 (nr 841) omförmälda,

inom finansdepartementet till ledning för besparingsarbetet upprättade promemorian

har framhållits, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner

m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen erfordrades för

arbetets fullgörande. Någon minskning i fråga om sådana nyinköp torde

visserligen hava skett, men nyanskaffning av såväl möbler som andra inventarier

förekommer alltjämt i icke obetydlig utsträckning. Särskilt synes detta

vara fallet i slutet av budgetåret. Revisorerna hava icke kunat frigöra sig

från den tanken att dessa inköp ofta skett i syfte att före budgetårets utgång

förbruka anvisade expensmedel, utan att något direkt påtagligt behov av nyanskaffning

förelegat. Då det torde vara nödvändigt att ytterligare nedbringa

statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, anse revisorerna

att den åtgärden bör vidtagas, att mera kostsamma nyinköp av möbler, skrivoch

räknemaskiner m. fl. inventarier icke få göras utan att underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Mindre brådskande behov torde kunna anstå, tills

statens krisorgan i en framtid upphöra, då stora lager av staten tillhöriga

inventarier av olika slag bliva disponibla för ämbetsverkens behov. Det torde

böra erinras, att dessa organ under budgetåren 1939/40—1941/42 inköpt

inventarier för sammanlagt i runt tal 1,220,000 kronor. Jämväl fran andra

myndigheter, vilkas verksamhet på grund av nu rådande förhållanden kommit

att utvidgas, torde väsentliga lager av dylika inventarier vara att påräkna

vid kristidens upphörande. För underhåll av redan befintliga inventarier

samt för mindre inköp av sådana torde för varje ämbetsverk och myndighet

böra beräknas ett mindre anslagsbelopp.

Under § 28 i sin berättelse påtalade 1940 års revisorer de högst varierande

kostnader, som av statliga ämbetsverk och myndigheter betalades för tvätt

av handdukar och förordade för vinnande av besparingar på detta område

en centralisering av tvätten för de statliga myndigheterna i Stockholm i sådan

form, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor övertoge förefintliga handduksförråd

samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av

behov Någon sådan organisation har emellertid ännu icke kommit till stånd.

Revisorerna, som ånyo haft tillfälle konstatera, att utgifter för ifrågavarande

ändamål ganska väsentligt variera — från 55 öre till 85 öre per kilogram —

anse, att åtgärder snarst böra vidtagas för åstadkommande av en sådan

centralisering. ... „ . • . ■ ,

Den av revisorerna nu verkställda granskningen har i stort sett givit vid

handen, att besparingar icke vunnits i den utsträckning, som med hänsyn

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

21

till Kungl. Maj:ts föreskrifter i ämnet kunnat förväntas. Enligt dessa bestämmelser

har det överlämnats åt vederbörande ämbetsverk och myndigheter att

själva avgöra, i vad mån besparingsåtgärder kunna finnas påkallade. Detta

har även medfört, att vissa ämbetsverk verkställt ganska väsentliga beskärningar

av sina utgifter, medan på andra håll besparingsåtgärder i endast obetydlig

omfattning vidtagits. För att giva ökad effektivitet åt Kungl. Majits

besparingsföreskrifter synes därför erforderligt att åt vederbörande revisionsmyndigheter

eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden av dessa

bestämmelser med skyldighet för myndigheten att hos Kungl. Majit göra den

anmälan, vartill granskningen givit anledning.

Den av revisorerna verkställda undersökningen giver vid handen, att de av

Kungl. Majit utfärdade besparingsföreskrifterna icke av vissa myndigheter

tillämpats i den utsträckning, som avsetts. Sålunda hava på vissa håll vikariatsförordnanden

meddelats i sådana fall, där dylika förordnanden uppenbarligen

icke varit nödvändiga eller försvarliga. Vidare har förekommit, att

övertidsersättning utbetalats i en omfattning, som icke står i överensstämmelse

med besparingsföreskrifterna, vilket i många fall synes bero på avsaknaden

av en ändamålsenlig organisation av arbetet och ett icke fullt utnyttjande

av den ordinarie arbetstiden. Även nyinköp av möbler m. m. synes

hava skett i en omfattning, som icke svarar mot ett oavvisligt behov av dylik

nyanskaffning.

Då det enligt de utfärdade besparingsföreskrifterna överlämnats åt vederbörande

myndigheter att själva avgöra i vad mån föreskrifterna äro påkallade,

hava revisorerna framlagt förslag av innehåll, att åt vederbörande

revisionsmyndigheter eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden

av dessa föreskrifter med skyldighet för myndigheten att hos Kungl.

Majit göra den anmälan, vartill granskningen givit anledning.

Utskottet finner med hänsyn till vad som i ärendet förekommit i hög grad

påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte att effektivisera besparingsföreskriftema

i fråga och därmed åstadkomma ett nedbringande av statsverkets

kostnader och anser den av revisorerna anvisade utvägen härför böra närmare

undersökas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma

effektivitet åt de av Kungl. Majit för allmänna civilförvaltningen

utfärdade besparingsföreskrifterna.

12:o) Särskild löncdomstol. Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna

berört vissa synpunkter rörande önskvärdheten av inrättandet av

en särskild lönedomstol (Del I, sid. 68—79).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för de huvudsakliga regler, som

för närvarande gälla i fråga örn instansordningen m. m. vid tvister örn avlöningsförmåner

till statens tjänstemän och vissa kommunala befattningshavare

m. fl.

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-2 Statsutskottets utlåtande nr lil.

Härutinnan må i korthet följande framhållas.

Beträffande statliga tjänstemän gäller enligt kungörelsen 1924:528, att

tjänsteman äger hos kammarrätten såsom sista instans anföra besvär över

statliga myndigheters beslut angående honom författningsenligt tillkommande

avlönings- och pensionsförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning.

över lokalförvaltnings beslut skola dock besvär först föras hos förvaltningens

centralstyrelse och därifrån till kammarrätten. Är tjänsteman

däremot anställd genom personligt kontrakt och anser tjänstemannen, att

myndighetens tolkning av kontraktsvillkoren är felaktig, torde han hava att

anföra besvär häröver icke hos kammarrätten utan hos Kungl. Maj :t i statsrådet,

eventuellt med lokalförvaltnings centralstyrelse som mellaninstans.

Den omständigheten, att besvärstiden försuttits, torde emellertid ej hindra

befattningshavaren att ånyo i administrativ ordning anhängiggöra sin talan

(se Militeombudsmannens berättelse 1940 sid. 162 ff).

Antingen statlig tjänstemans löne- och pensionsförmåner utgå enligt särskild

författning eller enligt personligt kontrakt, äger han efter stämning få

frågan om storleken av sina löne- och pensionsförmåner m. m. prövad vid

allmän domstol. Denna möjlighet står öppen, även örn han försuttit tiden för

anförande av besvär mot myndighetens beslut. Möjligheten att utfå de ytterligare

löneförmåner, vartill tjänstemannen kan vara berättigad, begränsas i

detta fall allenast av de allmänna reglerna om preskription av fordran. Bestämmelserna

om besvärstid för anförande av talan mot myndigheternas beslut

i lönefrågor äro alltså icke av större praktisk betydelse.

Vidare bör observeras, att kollektivavtal skola tolkas av arbetsdomstolen,

vilket även äger tillämpning för de stora grupper statsanställda, vilkas löneförmåner

numera regleras genom sådana avtal.

I anmärkningsmål — d. v. s. mål, som avse av statlig revisor gentemot redogörare

väckt talan om återbetalning av felaktigt utanordna! belopp — riktas

ersättningsanspråk i sådana fall, varom här är fråga, direkt endast mot

redogöraren, d. v. s. den som är ansvarig för den utbetalning, mot vilken i

samband med räkenskapsgranskningen framställes anmärkning. Anses anmärkningen

befogad, ålägges redogöraren ersättningsskyldighet, även om

hans förfarande kan anses rimligt eller ursäktligt. Möjligen har under senare

år i praxis tagits något större hänsyn till de förhållanden, varunder betalningen

skett, än tidigare varit fallet. Grunden för detta vidsträckta s. k. redogöraransvar

inom statsförvaltningen är oklar. Ett liknande ansvar torde ej

förekomma i något annat lands statsförvaltning. Anmärkningsmål angående

statstjänstemäns löner avgöras, som nämnts, i sista instans i kammarrätten,

då det gäller tolkningen av en löneförfattning o. d. Är det däremot fråga om

tillämpning av ett personligt anställningskontrakt mellan staten och statstjänsteman,

kan målet fullföljas till regeringsrätten.

Den person, som haft fördel av redogörarens oriktiga utbetalning — den

s. k. sakägaren — kan däremot icke åläggas ersättningsskyldighet i anmärk - ningsmålet. Han äger emellertid yttra sig i målet och för ofta det egentliga

försvaret. Ofta —• och i fråga om riksräkenskapsverkets utslag regelmässigt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

23

— tillfogas i utslaget, att det står redogöraren öppet att hos vederbörande,

d. v. s. sakägaren, söka sitt åter efter befogenhet. Detta tillägg innebär emellertid

intet juridiskt förpliktande. Om sakägaren vägrar ersätta redogöraren,

måste regresstalan mot sakägaren föras vid allmän domstol. Denna kan därvid

komma till annat resultat än den administrativa domstolen. I ett fall

hade sakägaren till och med ersatt redogöraren, men ansågs det oaktat äga

att efter stämning söka beloppet åter av kronan (NJA 1927 sid. 128). Däremot

anses redogörare, som på grund av utslag i anmärkningsmål utgivit ersättning

till staten, icke sedermera kunna vid allmän domstol söka det utgivna

åter av kronan (NJA 1933 sid. 687).

Anses redogörare vid felaktig utbetalning hava gjort sig skyldig till en mera

uppenbar försummelse, kan han också åtalas för tjänstefel vid allmän domstol

och i samband därmed ådömas skadestånd. Även om ansvarsyrkande i

sådana fall icke framställes utan endast anspråk å skadestånd göres, är allmän

domstol oförhindrad upptaga frågan örn betalningsansvar till prövning.

Den administrativa vägen med anmärkningsprocess i vanlig ordning anses å

andra sidan kunna användas, även om redogöraren skulle kunna dömas till

ansvar. (Angående anmärkningsmålen se O. Ekenberg: »Processen i anmärkningsmål»

i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 sid. 349—376).

I fråga örn de kommunalanställda gäller, att flertalet sådana befattningshavare

äro anställda enligt villkor, som bestämts av vederbörande kommun

eller efter avtal med befattningshavarna. Tvister härom kunna som regel ej

komma under de administrativa domstolarnas sakliga prövning. Kommunala

beslut kunna visserligen överklagas, men prövningen avser, huruvida beslutet

tillkommit i laga ordning eller klagandens enskilda rätt kränkts. Med hänsyn

till den snäva innebörd, som i praxis givits åt den senare besvärsgrunden —

oftast åberopad i de kommunala lönemålen — kan endast undantagsvis en

sakprövning ske (se härom S. Sjöberg: »Enskild rätt kränkt» i Förvaltningsrättslig

tidskrift 1941 sid. 279 ff.). Emellertid har Kungl. Maj:t för vissa

grupper kommunala tjänstemän i olika författningar utfärdat reglerande bestämmelser.

Revisorerna hava redogjort för de viktigaste av dessa.

Efter att hava berört vissa tidigare förslag till reformer på nu förevarande

område hava revisorerna sammanknutit sina synpunkter och önskemål i

denna fråga i följande uttalande.

Av det ovan anförda framgår, att nuvarande ordning för prövning av tvister

om statstjänstemännens och vissa kommunalt anställdas avlöningsförmåner

icke är genomtänkt. Avsaknaden av ett konsekvent genomfört system är

påfallande. Olägenheterna härav bliva för varje år alltmer kännbara, i samma

mån antalet befattningshavare, vilka beröras av statligt fastställda löneförfatlningar,

ökas.

Den tidsutdräkt på flera år, som för närvarande kan förekomma innan en

tvistig tolkningsfråga beträffande en löneförfattning blivit slutligt avgjord

av kammarrätten, medför den stora olägenheten att under en följd av år

ovisshet råder örn stadgandets rätta innebörd. Detta försvårar arbetet både

för de löneutbetalande myndigheterna och för revisionsmyndigheterna. Dessutom

medför det olägenheter för de tjänstemän, som kunna bliva skyldiga

återbetala för mycket uppburna löneförmåner. Nämnda missförhållande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr lil.

skulle möjligen kunna i viss män avhjälpas, om avlöningsmål av principiell

betydelse behandlades med förtur av kammarrätten och kammarrätten erhölle

eventuellt erforderlig personalförstärkning för handläggning av dessa

mål.

Med en sådan anordning skulle dock alltjämt kvarstå den väsentliga olägenheten,

att regeringsrätten i sista instans avgör mål örn avlöningsförmåner

till vissa kommunala tjänstemän, vilkas löner regleras enligt författningar,

som äro nästan identiska med de statliga löneförfattningarna. Revisorerna

avse härvid särskilt lärare inom folkskoleväsendet och vid de högre kommunala

skolorna. Risk föreligger alltså, att regeringsrätten och kammarrätten vid

tillämpningen av dylika författningar komma till olika uppfattning beträffande

stadganden av i sak enahanda innebörd. Och under alla förhållanden

kvarstår den olägenheten, att ett utslag av allmän domstol kan kullkasta en

sedan åratal stadgad administrativ praxis.

Av anförda skäl anse revisorerna, att en särskild lönedomstol bör inrättas,

som övertager kammarrättens samtliga befogenheter beträffande löne- och

pensionsärenden m. m., sorn avses i kungörelsen 1924: 528, ävensom vissa av

regeringsrättens motsvarande uppgifter. Rätten att få löne- och pensionsfrågor

prövade av allmän domstol bör upphöra i mål, som falla under lönedomstolens

prövning. Dess utslag böra vinna rättskraft på samma sätt som allmänna

domstolars utslag. Därigenom skulle lönedomstolens utslag på ett slutgiltigt

sätt avgöra tvistefrågorna, och utslagen skulle kunna tjäna till en

säker vägledning för löneförfattningarnas tillämpning. Lönedomstolens avgörande

.skulle även kunna träffas betydligt snabbare än vad nu är fallet.

Lönedomstolen bör även erhålla de särskilda befogenheter, som tillkomma

en administrativ domstol, bland annat rätten att avgöra lönefrågor, där en

mera fri prövning efter skälighet tillkommer myndigheterna.

Vid tillämpningen av statliga löneförfattningar bör lönedomstolen intaga

samma centrala ställning som arbetsdomstolen intar beträffande kollektivavtalen.

Beträffande frågan, vilka grupper kommunalanställda, som böra hänföras

under lönedomstolen, vilja revisorerna förorda, att mål angående löne- och

pensionsförmåner till folkskolans lärare och lärare vid högre kommunala

skolor hänskjutas till lönedomstolen. För att undvika nuvarande oenhetliga

instansordning beträffande förstnämnda lärares avlöning böra samtliga lönefrågor,

som beröra folkskolans lärare, falla under lönedomstolens prövning,

sålunda även frågor om avlöning till lärare, för vilka statsbidrag ej utgår.

Även om beträffande andra kommunala tjänstemannagrupper risken för

olika praxis icke är så stor som i fråga om nämnda lärare, anse revisorerna

starka skäl tala för att även avlöningsmål beträffande vissa andra sådana

grupper böra avgöras av lönedomstolen. Revisorerna avse här särskilt präster,

kyrkobetjänte och polismän. Möjligen kan det visa sig ändamålsenligt att i

en framtid hit hänföra samtliga mål angående kommunalt anställda befattningshavares

löneförmåner.

Såvitt möjligt böra samtliga frågor, som beröra den anställdes anställningsoch

avlöningsförhållanden, höra under lönedomstolens prövning, såsom frågor

örn placering i löneklass, semester, tjänstledighet, provision, resekostnader,

traktamente och andra utgifter för tjänsten, rätt till pension, pensionens

och pensionsavgifternas storlek, tvister mellan tjänstemän om rätt till

lönen, tillämpning av boställsordningar, Ijänstgöringsskyldighet m. m. Även

örn tolkningsfrågorna uppkomma i samband med tvist örn statsbidrags storlek

eller såsom mål om skadestånd, böra de handläggas av lönedomstolen som

enda och sista instans. Frågor örn förord och tillsättning böra däremot givetvis

såsom hittills handläggas i administrativ väg.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

25

För att avgöranden skola erhållas så snabbt som möjligt anse revisorerna

det önskvärt att målen komma direkt under lönedomstolens prövning. Sålunda

bör exempelvis kammarkollegiets prövning av prästerskapets och kyrkobeljäntes

avlöningsfrågor upphöra, likaså länsstyrelsernas prövning av

folkskolans och de högre kommunala skolornas lärarlöner. Talan mot lokalförvaltningarnas

beslut i lönefrågor bör likaledes föras direkt vid lönedomstolen.

Då lönedomstolen skall övertaga de uppgifter, som för närvarande tillkomma

såväl administrativa myndigheter som allmänna domstolar, bör den

kunna handlägga målen under relativt fria former. Den av årets riksdag antagna

rättegångsbalken bör därför ej bliva tillämplig i full utsträckning a

domstolen. Ett flertal av målen torde nämligen med fördel kunna avgöras

som hittills efter ett rent skriftligt förfarande. Lönedomstolen bör emellertid

äga att, örn den finner lämpligt, kalla parterna till inställelse inför domstolen

samt anställa vittnesförhör.

Därest mål om avlöningsförmåner till kommunalt anställda personalgrupper

komma under lönedomstolens prövning, kan det ifrågasättas, om icke den

kommunala besvärsrätten bör ändras, så att icke samma fråga prövas såväl

i administrativ väg som av lönedomstolen.

Vidare bör övervägas, om ej särskild kortare preskriptionstid för löneförmåner

bör införas.

Bland lönedomstolens ledamöter böra finnas representanter för anställningsförhållandets

båda parter.

Genom inrättandet av en särskild lönedomstol, anordnad efter ovan angivna

riktlinjer, skulle enligt revisorernas mening ett flertal fördelar vinnas.

Målen skulle snabbare än för närvarande erhålla ett slutligt avgörande,

vilket är av särskild betydelse i mera principiella frågor. Därigenom skulle

redogörarnas arbete underlättas, ett flertal revisionsanmärkningar kunna

undvikas och risken för befattningshavarna att avfordras en gång mottagna

belopp minskas. Härav skulle följa såväl en större rättssäkerhet som en betydande

besparing för det allmänna.

Enhetliga principer skulle kunna tillämpas beträffande de av statsmakterna

fastställda löneförfattningarna.

Regeringsrättens och kammarrättens arbetsbörda skulle lättas.

De allmänna domstolarna skulle befrias från prövningen av hithörande

frågor, vilka med hänsyn till dessas speciella natur måste medföra vida störrearbete

för en allmän domstol än för en specialdomstol.

Om sakkunskapen på ifrågavarande område koncentreras till en lönedomstol,

torde man kunna förvänta, att domstolen vinner en speciell och djupare

insikt i hithörande frågor, som bör bliva av betydelse för såväl lagstiftning

som rättstillämpning.

De önskemål beträffande en särskild lönedomstol, åt vilka revisorerna i det

föregående givit uttryck, äro av den allmänna vikt och betydelse att revisorerna

anse, ali omedelbara åtgärder för ernående av en reform efter i huvudsak

ovan angivna riktlinjer böra vidtagas.

Yttranden hava avgivits av kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna

lönenämnden (Del II, sid. 45—59). De båda sistnämnda myndigheterna

hava tillstyrkt, att frågan örn inrättandet av en särskild domstol göres till

föremål för utredning. Kammarrätten däremot har ställt sig avvisande mot

förslaget.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 141.

Utskottet.

Utskottet finner för sin del uppenbart, att inrättandet av en särskild lönedomstol

skulle kunna medföra betydande fördelar i form av snabbare avgöranden

och enhetligare rättstillämpning i mål och ärenden angående avlöningsfrågor.

Huruvida ett inrättande av en särskild lönedomstol även borde

medföra, att rätten att hänskjuta hithörande ärenden till allmän domstols

prövning skall upphöra är en fråga, till vilken utskottet icke anser sig böra

taga ställning. Överhuvud taget synes det av revisorerna framlagda förslaget

innefatta ett flertal spörsmål av delvis mycket komplicerad art. Ett mera definitivt

ställningstagande till detsamma kan fördenskull icke utan vidare

komma i fråga. Med hänsyn till frågans stora vikt anser utskottet emellertid

önskvärt, att den göres till föremål för närmare utredning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående lämpligheten

av att inrätta en särskild lönedomstol.

13:o) Sjukledigheter och sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen.

Under finansdepartementet, § 21, hava revisorerna påtalat vissa

missförhållanden beträffande statstjänstemännen tillkommande förmåner

under sjukdom (Del I, sid. 79—106).

Revisorerna hava verkställt en utredning rörande sjukledigheter och sjukvårdskostnader

inom civila statsförvaltningen. Resultaten av revisorernas

utredning fördelas på dels ledighetsdagar för sjukdom och för svag hälsas

vårdande, dels ersättningar åt verksläkare, dels sjukhusvård, dels ock kostnader

för medicin. Den av revisorerna verkställda utredningen har belysts

av vissa i revisionsberättelsen intagna sammanställningar.

De totala sjukvårdskostnaderna hava, framhålla revisorerna, sedan tiden

för ikraftträdandet av civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet

undergått en kontinuerlig stegring. I viss mån torde kostnadsökningen

kunna förklaras med att antalet tjänstemän under budgetåren 1939/40

—1941/42 undergått någon ökning. Då emellertid huvudparten av de nytillkomna

tjänstemännen torde vara att hänföra till kategorien extra tjänstemän,

för vilken sjukvårdskostnaderna äro väsentligt lägre än för ordinarie

och extra ordinarie befattningshavare, måste personalökningen antagas hava

medverkat till stegringen i endast obetydlig utsträckning. Då det gäller kostnaden

för medicin, får antagas att prishöjningar i viss mån förorsakat stegringen.

Däremot torde, framhålla revisorerna, de i vissa fall genomförda

höjningarna av legosängsavgifterna för sjukhusvård icke hava i nämnvärd

grad påverkat kostnaderna för sådan vård. Ersättningar åt verksläkare slutligen

hava under samtliga tre budgetår utgått enligt samma grunder, varför

stegringen icke kan förklaras annat än genom att verksläkare anlitats i ökad

omfattning.

Då det gäller allmänna civilförvaltningen, torde en av orsakerna till steg
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

27

ringen vara att söka däri, att kännedom om sjukvårdsförmånerna, vilka tillkommo

den 1 juli 1939, endast långsamt spritt sig bland tjänstemännen.

Därigenom skulle även förklaringen vara given till de tämligen konstanta

kostnaderna inom affärsverken, vilka sedan lång tid haft tillgång till fri

sjukvård. En annan förklaringsgrund torde vara den alltmera frikostiga tolkningen

av hithörande föreskrifter.

I fråga örn de olika kostnadsgrupperna intager gruppen ersättningar åt

verksläkare den dominerande platsen. Bland ersättningar åt verksläkare ingå

till en icke ringa del ersättningar för utfärdande av i tjänsten erforderliga

intyg.

Enligt vad revisorerna iakttagit har personal med halvtidstjänstgöring i

många fall erhållit sjukvårdsförmåner i samma utsträckning som tjänstemän

med heltidstjänstgöring.

Revisorerna framhålla, att de vid sin granskning icke kunnat undgå att

uppmärksamma, att vid tillämpningen av gällande bestämmelser dessa tolkats

på ett för befattningshavarna allt förmånligare sätt.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Under tjänstledighet på grund av sjukdom äger ordinarie tjänsteman enligt

gällande avlöningsbestämmelser åtnjuta semester och avdragsfri sjukledighet

under sammanlagt 45 dagar intill det år, under vilket han fyller 40

år samt under högst 55 dagar för tid därefter. Extra ordinarie tjänsteman

äger — utöver semester — under vissa förutsättningar åtnjuta sjukledighet

med oavkortad lön under 7 dagar. Vid sjukledighet utöver nämnda tidsperioder

skola ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vidkännas A-avdrag. Extra

tjänstemän och aspiranter vidkännas vid sjukledighet B-avdrag under sex

månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över

årsskifte, under högst sex månader i följd samt C-avdrag för tid därutöver.

Av utredningen framgår, att de 43,000 tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,

som undersökningen omfattat, under budgetåret 1941/42 åtnjutit

tjänstledighet till följd av sjukdom eller för svag hälsas vårdande under

sammanlagt 611,000 dagar. Då samtliga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,

å vilka civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet

äro tillämpliga uppgå till något mer än 100,000, torde den sammanlagda

sjukledigheten för deras del kunna uppskattas till 1,500,000 dagar.

Härav utgör tjänstledighet för svag hälsas vårdande endast en mycket obetydlig

del.

Avlöningen under dessa 1,500,000 sjukdagar måste uppenbarligen uppgå

till ett mycket högt belopp.

Utredningen visar, att vid flera verk sjukledighet förekommit i påfallande

stor omfattning. Detta synes främst vara fallet i fråga örn korttidsledighet,

d. v. s. sjukledigheter understigande fyra dagar.

Möjligheterna till besparing i de hittills för värjo år stegrade sjukvårdskostnaderna

synas böra undersökas. Revisorerna vilja i detta hänseende erinra

om den enligt folkskolans avlöningsreglemente gällande ordningen för ersättande

av sjukvårdskostnader. Enligt denna gäller, att sjukvårdskostnaderna

för lärare ersättas av statsmedel endast till den del de överstiga 100 kronor

under ett redovisningsår. Förmånerna utgå i övrigt i huvudsak i den omfattning

och under de villkor, som gälla för tjänstemän inom den civila statsförvaltningen.

Genom en motsvarande anordning för statstjänstemännen skulle

en betydande beskärning av sjukvårdskostnaderna kunna vinnas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr lil.

U Iskotta.

Utskottet.

Vad angår ersättningar till verkställare, synes det revisorerna förtjänt att

tagas under övervägande, om icke nu tillämpade ersättningsregler borde ändras

därhän, att den ersättning, som verksläkare uppbär för själva undersökningen

eller behandlingen, också borde utgöra vederlag för utfärdandet av

erforderliga intyg.

Beträffande specialistvården hava revisorerna uppmärksammat, att tjänstemän

i större samhällen kommit i åtnjutande av sådan vård i betydligt större

omfattning än andra tjänstemän. Bestämmelserna om specialistvård böra

därför i likformighetens intresse underkastas en översyn.

Revisorernas iakttagelser beträffande kostnaderna för sjukhusvården synas

ytterligare belysa önskvärdheten av att det utav 1941 års revisorer väckta

förslaget, att kostnaden för sjukhusvård alltid bör ersättas efter den beräknade

avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder, bringas till genomförande.

Vidare synes en reglering av deltidstjänstgörande personals rätt till kostnadsfri

sjukvård böra komma till stånd.

I det föregående hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden beträffande

statstjänstemännen tillkommande förmåner under sjukdom. Revisorerna

hava emellertid därvid icke förbisett, att, då verklig sjukdom föreligger,

staten bör på allt sätt bidraga till kostnaderna för en effektiv sjukvård samt

i möjligaste mån lindra sjukdomens ekonomiska konsekvenser för vederbörande

tjänsteman.

Med hänsyn till den betydande ekonomiska omfattningen av de här berörda

spörsmålen hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda uppmärksamhet

på desamma.

Vid den av revisorerna verkställda granskningen rörande sjukledighet och

sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen hava revisorerna påtalat, att tilllämpningen

av gällande bestämmelser medfört för statsverket alltmer stegrade

kostnader.

Med hänsyn till ärendets allmänna räckvidd och till önskvärdheten av att

statsverkets utgifter på ifrågavarande område såvitt möjligt begränsas, har

utskottet funnit lämpligt, att detta spörsmål göres till föremål för en allsidig

och förutsättningslös utredning. Denna utredning bör givetvis omfatta motsvarande

kostnader för befattningshavare inom försvarsväsendet.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös

utredning rörande sjukledighet och sjukvårdskostnader

inom civilförvaltningen och försvarsväsendet.

14 :o) Vissa iakttagelser rörande taxeringskontrollen. Under finansdepartementet,

§ 22, hava revisorerna framställt vissa erinringar i fråga om handhavandet

av taxeringskontrollen (Del I, sid. 106—110).

Enligt vad utskottet inhämtat kommer frågan om taxeringsväsendets omorganisation

att genom proposition föreläggas riksdagen. Det av revisorerna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

29

under förevarande paragraf behandlade spörsmålet lärer i samband därmed

bliva föremål för riksdagens prövning, vilket utskottet velat härmed för riksdagen
anmäla.

15 :o) Beskattningen av sjukvårdsförmåner. Under finansdepartementet,

§ 23, hava revisorerna berört frågan om beskattning av löntagare för sjukvårdsförmåner,

som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet (Del I, sid.

110—112).

Enligt 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) hänföras

till intäkt av tjänst avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån

i penningar, bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Sådan intäkt utgör

skattepliktig inkomst enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen den

28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt gällande beskattningsregler äger skattskyldig icke att i deklarationen

göra avdrag för sjukvårdskostnader för sig och sin familj.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hava de av staten utgivna ersättningarna

för sjukvård åt befattningshavare hittills icke upptagits å de löneuppgifter,

som avlämnats till taxeringsmyndigheterna. En väsentlig orsak härtill torde

vara, att sådana ersättningar icke framgå av avlöningslistorna, vilka utgöra

grundval för nämnda uppgifter. Vid revisorernas förfrågan hos ett antal

verk och inrättningar har anledningen till att dessa förmåner för befattningshavare

icke medräknats i löneuppgifterna i vissa fall angivits vara att man

ej tänkt på saken, i andra fall att man ansett ersättningarna vara så små att

de ej borde inverka på skatten och i ett fall —- det gäller här en större förvaltning

— att man ansett det alltför tidsödande att redovisa de omfattande

sjukvårdskostnaderna i småposter på de enskilda befattningshavarna. Revisorerna

hava kommit till den uppfattningen att man på vissa håll ansett

ifrågavarande förmån icke utgöra skattepliktig inkomst. Att man på andra

håll helt förbigått frågan sammanhänger med all sannolikhet med det nyss

berörda förhållandet att förmånen ej kommer till synes i avlöningslistan.

Vid förfrågan hos olika kommunala institutioner i Stockholms stad har

upplysts, att sjukvårdsförmånerna till personal i stadens tjänst —- vilka för

personal med nyreglerad lön ungefär motsvara dem som utgå till civila befattningshavare

i statens tjänst — icke heller av dessa institutioner medtagits

i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att löntagare i allmänhet icke torde

bliva beskattade för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Till följd härav synas de komma att intaga en förmånligare

ställning än flertalet övriga skattskyldiga. Detta förhållande träder kanske

särskilt i dagen i fall, då det allmänna, såsom då det gäller sjukhusvård, endast

bestrider en del av sjukvårdskostnaderna. I dylika fall beskattas nämligen

befattningshavaren för den del av kostnaderna, som han själv har att bestrida,

medan han för den del av kostnaderna, som övertages av det allmänna, dessutom

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr lil.

Utskottet.

erhåller befrielse från skatt. Revisorerna kunna i detta sammanhang icke undgå

att fästa uppmärksamheten på följande egendomliga förhållande. Då det i

folkskolans avlöningsreglemente föreskrives, att folk- och småskollärare själva

hava att vidkännas kostnader för sin sjukvård intill ett belopp av 100 kronor

om året, medför nuvarande ordning den ojämnheten att dessa befattningshavare,

då det gäller beskattningen, komma i en ogynnsammare ställning

än övriga befattningshavare i allmän tjänst.

Med hänsyn till att de förmåner som vissa kategorier löntagare numera

uppbära i form av kostnadsfri sjukvård uppgå till betydande belopp och

jämväl till det förhållandet att värdet av desamma vid taxeringen till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt ligga »i toppen» av inkomsten förefaller det

revisorerna även ur statsfinansiell synpunkt angeläget, att ifrågavarande förmåner

göras till föremål för beskattning. Härför kräves visserligen ett merarbete,

nämligen inräknande av förmånernas belopp i löneuppgifterna, men

detta arbete torde med ändamålsenliga anordningar i fråga örn redovisningen

kunna nedbringas till en relativ obetydlighet.

Under åberopande av det ovan anförda vilja revisorerna föreslå att vederbörande

anmanas att i löneuppgifter till taxeringsmyndighet medtaga jämväl

beloppet av för befattningshavare utgivna sjukvårdsersättningar.

Såsom revisorerna framhållit torde löntagare i allmänhet icke bliva beskattade

för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grund av anställningsförhållandet.

Anledningen härtill synes vara, att ersättningen för sjukvård icke upptages

å de löneuppgifter, som avlämnas till taxeringsmyndigheterna, vilket i sin

tur, vad närmast statens befattningshavare beträffar, torde bero på att sjukvårdsförmånerna

icke komma till synes i vederbörliga avlöningslistor.

I betraktande av det av revisorerna här behandlade spörsmålets vikt och

betydelse ur såväl principiell som finansiell synpunkt har utskottet ansett

sig böra föreslå, att Kungl. Maj :t måtte upptaga denna fråga till närmare prövning.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville till prövning upptaga frågan örn skattskyldighet

för av löntagare i allmänhet på grund av anställningsförhållandet

åtnjutna sjukvårdsförmåner.

16:o) Mynt- och justeringsverkets försäljningar av silver. Under finansdepartementet,

§ 27, hava revisorerna framställt vissa amärkningar mot

myntdirektör Grabes befattning med föreningen Industrisilver (Del I, sid.

127—129).

Revisorerna hava meddelat, att de vid granskning av mynt- och justeringsverkets

räkenskaper iakttagit, att verket under de senaste åren börjat försälja

silver i en betydande omfattning. Revisorerna hava inhämtat, att silverförsäljningarna

bero på att Sverige genom det pågående kriget numera praktiskt

taget avskurits från import av silver. Landet har sålunda att för sin silverförsörjning

lita till inhemsk produktion, framför allt från Höliden. Denna

produktion, som ligger mellan 20 och 25 ton för år, inköpes numera helt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

‘61

av mynt- och justeringsverket, vilket ställer vad som med hänsyn till behovet

av skiljemynt kan undvaras till silverindustriens förfogande. Under budgetåret

1941/42 har myntverket funnit sig kunna tilldela industrien 25 procent

av produktionen.

Fördelningen olika industri- och guldsmedsföretag emellan handhaves väsentligen

av en ekonomisk förening med firma »Industrisilver, förening u. p.

a.». Denna förening bildades enligt en till Överståthållarämbetet ingiven registreringsanmälan

den 25 november 1940. Den har enligt stadgarna till ändamål

att inköpa samt på villkor styrelsen bestämmer tillhandahålla för

eningens medlemmar finsilver. Till medlem i föreningen kan antagas envar

person, fysisk eller juridisk, som bedriver yrkesmässig fabrikation av silver

eller nysilver. Ansökan örn inträde i föreningen skall ske skriftligen till föreningens

styrelse och skall sökanden därvid foga vissa uppgifter. Efter granskning

av ansökningen och i samband därmed förefintliga uppgifter skall styrelsen

upptaga frågan om inval till avgörande, varvid dock medlemskap icke

kan förvägras i annat fall än att beslut om avslag å ansökningen biträdes av

styrelsens ordförande. Varje medlem skall deltaga i föreningen med minst en

insats å 100 kronor samt därutöver en insats å 100 kronor för varje fullt 100- tal kilogram silver, som han i årligt medeltal inköpt under åren 1937—1939.

Härutöver åligger det medlem att avlämna två till innehavaren ställda, vid

anfordran betalbara reverser å ett sammanlagt belopp, motsvarande fem

gånger den insats, han har att erlägga. Dessa reverser skola omhändertagas

av styrelsen, som äger i mån av behov nyttja reverserna som hypotek för föreningen

åvilande förpliktelser.

Medlem äger begära utträde ur föreningen genom till styrelsen ställd skriftlig

och bevittnad uppsägning, vilken dock ej får ske förrän två år från inträdet

i föreningen. Utträdet anses äga mm vid tiden för den räkenskapsavslutning,

som äger rum näst efter sex månader sedan medlem anmält sitt

utträde.

Föreningens styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande och därjämte en

verkställande ledamot. Arvode utgår till styrelsens ordförande med 2,000

kronor om året och till verkställande ledamoten med 4,000 kronor om året.

Till envar av styrelsens övriga ledamöter utgår arvode med 500 kronor för

år. Såsom styrelsens ordförande tillika verkställande ledamot har alltsedan

föreningens bildande tjänstgjort chefen för mynt- och justeringsverket, myntdirektören

A. Grabe. Denne har för år 1941 utöver nämnda arvoden för sitt

arbete i föreningen uppburit ett extra arvode å 4,000 kronor, eller tillhopa

10,000 kronor. Till suppleant för Grabe har utsetts ingenjören i mynt- och

justeringsverket fil. lic. E. Lindberg. Denne är dessutom anställd såsom biträde

åt styrelsens verkställande ledamot mot en ersättning av 300 kronor för

månad. Härutöver har han för sitt arbete i föreningen under år 1941 uppburit

ett extra arvode å 2,400 kronor. Föreningens revisor har för år 1941

uppburit ett arvode å 1,000 kronor. Föreningens firma tecknas förutom av

styrelsen som sådan av styrelsens ordinäre ledamöter två i förening eller

av myntdirektören Grabe ensam.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 141.

Industrisilvers adress är Hantverkargatan 5 i Stockholm, d. v. s. mynt- och

justeringsverkets hus. Då föreningen enligt myntverkets räkenskaper icke

erlagt någon hyra till verket för lokal, måste antagas att föreningens expeditionslokaler

sammanfalla med myntdirektörens och dess lagerlokaler med

myntverkets.

Enligt vad revisorerna inhämtat ombesörjes föreningens korrespondens

på myntdirektörens uppdrag av Lindberg. De silverpartier, som försäljas av

Industrisilver, avhämtas av vederbörande köpare direkt från myntverkets

förråd. Utvägning från myntverkets förråd av silverpartiema verkställes av

myntverkets personal såsom tjänstegöromål.

Myntverket har under år 1941 till Industrisilver försålt 6,782 kg silver,

varav 6,104 kg till 61 kronor för kg och 678 kg för 68 kronor för kg. Dessa

priser motsvara verkets vid varje tidpunkt gällande inköpspris för inom

landet uppköpt silver.

Vid sin försäljning har föreningen Industrisilver under början av året betingat

sig ett pris av 71 kronor för kg vid försäljning av poster överstigande

25 kg och 76 kronor för kg vid försäljning av mindre poster. Den 21 juni

1941 beslöt föreningens styrelse höja dessa priser med 5 kronor för kg. Vissa

avvikelser från nämnda priser hava i särskilda fall medgivits, nämligen för

två s. k. kompensationsinköp. I stort sett innebär nämnda prissättning alltså,

att föreningen betingat sig ett pris, som överstigit föreningens inköpspris med

10 eller 15 kronor per kg råsilver, då försäljningsposten uppgått till minst

25 kg samt med 15 eller 20 kronor per kg vid försäljning i mindre partier.

Den 17 november 1941 beslöt föreningen Industrisilver, att återbäring av

under året uppkommen nettovinst skulle ske för samtliga köp med undantag

av de två s. k. kompensationsköpen. På grund härav ulbetaltes den 31 december

1941 till föreningens medlemmar 58,921 kronor 68 öre såsom återbäring

å inköpta 5,041.75 kg silver. Till icke-medlemmar reserverades i bokslutet

1,603 kronor 34 öre såsom återbäring å inköpta 137.21 kg silver att gottgöras

i samband med likvider under år 1942. Då återbäringen verkställts med 11

kronor 68 öre för kg har sålunda förekommit, att vid inköp av partier före

ovan nämnda prisförhöjning, å vilka Induslrisilver ursprungligen beräknat

10 kronors försäljningsvinst, köpare slutligen erhållit silvret för billigare

pris än myntverkets inköpspris.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att Grabe ansett sig

kunna, på sätt här skett, utnyttja sin ställning såsom myntdirektör till att

bereda sig ekonomiska fördelar. Inköpsföreningen, i vilken G. är ordförande

och verkställande ledamot, har av honom såsom chef för myntverket erhållit

silver till verkets inköpspris men vid återförsäljning till medlemmarna betingat

sig ett avsevärt högre pris. Härigenom har föreningen tillförts betydande

inkomster, vilket möjliggjort för G. att från denna lyfta ersättningar

som icke stå i rimlig proportion till de uppgifter han åtagit sig inom föreningen

och som framstå så mycket betänkligare som han har att mot dem

som från myntverket inköpa silver företräda statens intressen.

Myntdirektören Grabes åtgöranden i denna sak finna revisorerna vara av

ilen allvarliga beskaffenhet, att de ansett sig böra för riksdagen anmäla förhållandet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lil.

33

Yttrande har avgivits av justitiekanslersämbetet, varjämte promemorior avgivits

av myntdirektör Grabe och statssekreteraren i finansdepartementet

(Del II, sid. 102—115).

Av justitiekanslersämbetets yttrande i ärendet framgår, att myntdirektör

Grabe enligt ämbetets mening icke gjort sig skyldig till det allvarliga tjänstefel,

som utnyttjande av tjänsteställning för egen del innebär. Grabe har

emellertid, framhåller ämbetet, i så måtto handlat felaktigt, att han underlåtit

hos Kungl. Maj:t söka tillstånd att innehava ifrågavarande uppdrag.

Ehuru justitiekanslersämbetet funnit Grabes berörda underlåtenhet anmärkningsvärd,

har ämbetet likväl ansett åtal mot honom härför med hänsyn till

omständigheterna icke skäligen böra anställas.

Att en befattningshavare, såsom här skett, åtagit sig uppdrag — därtill

såsom ordförande och verkställande ledamot — i elt enskilt företag, som har

ekonomiska transaktioner med det ämbetsverk, vars chefskap han utövar,

måste utskottet finna anmärkningsvärt. Även om något utnyttjande av tjänsteställning

för egen del icke kunnat påvisas, måste principiellt sett innehavet

av ett dylikt uppdrag ur statens synpunkt betraktas som förkastligt och

olämpligt, då fara alltid kan antagas föreligga för att vederbörande låter sig

ledas av andra hänsyn än det allmännas bästa. Utskottet vill som sin åsikt

framhålla, att innehav av bisysslor av det slag, varom här är fråga, icke bör

få förekomma.

Enligt gällande bestämmelser hade det ålegat Grabe att hos Kungl. Maj:t

göra ansökan om tillstånd att innehava uppdraget hos föreningen Industrisilver.

Så har icke skett. Liksom justitiekanslersämbetet anser utskottet denna

underlåtenhet anmärkningsvärd. Att vederbörande departement ägt kännedom

örn uppdraget i fråga kan givetvis icke hava befriat Grabe från skyldigheten

att hos Kungl. Majit söka tillstånd att innehava detsamma. Utskottet

har emellextid icke kunnat undgå att finna märkligt, att det förhållandet,

att Grabe bragt innehavet av ifrågavarande uppdrag till departementets kännedom,

icke lett till att frågan blivit föremål för prövning i föreskriven ordning.

Vad i detta ärende förekommit föranleder utskottet att framhålla angelägenheten

av att Kungl. Majit på lämpligt sätt hos statens ämbets- och tjänstemän

inskärper vikten av att gällande bestämmelser angående förening av

tjänster iakttagas.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville på lämpligt sätt hos statens ämbets- och

tjänstemän inskärpa vikten av att gällande bestämmelser

angående förening av tjänster iakttagas.

17:o) Forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område.

Under jordbruksdepartementet. § 34, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan rörande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten

Bihang tilt riksdagens protokoll 194,1. 6 sand. Nr 141. 3

U tskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Statsutskottets utlåtande nr 141.

på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation

(Del I, sid. 160—172).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för tillkomsten av statens mejeriförsök

vid Alnarp och stadgarna för densamma. Revisorerna hava upprättat

en sammanställning, utvisande av statens mejeriförsök under tiden den 1 juli

1937—30 juni 1942 från Alnarps mejeri inköpta och dit återlevererade mejeriprodukter.

Svenska mejeriernas riksförbund beviljas statsbidrag för försöksverksamhet

i form av bidrag till avlöningar och resekostnadsersättningar åt specialkonsulenter.

Härutöver har riksföreningen erhållit bidrag av statsmedel för

vissa undersökningar på mejerihanteringens område.

Utöver den försöksverksamhet på mejerihanteringens område, som bedrives

av statens mejeriförsök och Svenska mejeriernas riksförening, förekommer

statsunderstödd sådan verksamhet även på andra håll.

I kungl, brev den 13 mars 1942 har sålunda statskontoret anbefallts att

från reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

utbetala till lantbruksstyrelsen ett belopp av 50,000 kronor att av styrelsen

användas enligt i styrelsens skrivelse den 5 februari 1942 föreslagna

grunder för utlämnande av bidrag till anordnande och utförande av undersökningar

rörande vasslans tillvaratagande.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Förhållandena på förevarande område synas revisorerna icke tillfredsställande.

Enligt gällande stadgar för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut

har statens mejeriförsök till ändamål att genom vetenskapliga undersökningar

och systematiska försök utreda för mejerihanteringen praktiska

frågor. I sådant syfte beviljade riksdagen medel för byggande och inrättande

av ett försöksmejeri vid Alnarp. Ehuru lokaler för ändamålet uppförts och

utrustning anskaffats har av för revisorerna okänd anledning någon mejeriverksamhet

av sådan beskaffenhet därstädes icke kommit till stånd. Såsom

framgår av omkostnadsstaten för statens mejeriförsök ävensom av den härovan

intagna sammanställningen över inköpta och återlevererade mejeriprodukter

har det vid Alnarp bedrivna arbetet utgjorts av laboratoriemässiga

undersökningar. Detta arbete, som är av mera vetenskaplig natur, utgör den

ena sidan av verksamheten för lösande av för mejerihanteringen viktiga

praktiska frågor. Den andra omfattar systematiska försök, vid vilkas utförande

statens mejeriförsök dels på grund av avsaknaden av eget försöksmejeri

och dels med hänsyn till önskvärdheten att utföra försök med olika

slag av mjölk varit hänvisat till enskilda mejerier i olika delar av landet.

För fullgörande av sin i ovannämnda stadgar angivna uppgift är statens

mejeriförsök icke utrustat på tillfredsställande sätt. För tillgodoseende av

mejerinäringens behov har staten därför vid skilda tillfällen beviljat anslag

såväl för fortlöpande verksamhet som för genomförande av speciella undersökningar.

Dessa medel hava icke ställts till statens mejeriförsöks förfogande,

’ utan hava anvisats dels åt lantbruksstyrelsen och dels åt Svenska

mejeriernas riksförening. Vidare har riksföreningen för att kunna bedriva

verksamheten i nödig omfattning dels själv utfört undersökningar dels ock

lämnat medel för verkställande av sådana vid eller i samarbete med statens

mejeriförsök eller föreningens egna medlemmar.

Det torde vara uppenbart, att en dylik splittring av verksamheten på olika

organ, som vart och ett äger besluta örn det praktiska genomförandet av de

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 141.

35

med de anslagna medlen avsedda åtgärderna, ävensom det förhållandet att

något organisatoriskt samarbete mellan de på området verksamma personerna

icke föreligger, måste leda till dubbelarbete, bristande effektivitet och

sålunda slöseri med medel. Denna uppfattning bar jämväl bekräftats av föreståndaren

för statens mejeriförsök.

Forskningsverksamheten är enligt revisorernas mening av så grundläggande

betydelse för mejerihanteringen, att staten bör handhava densamma eller i

varje fall hava ett bestämmande inflytande däröver. Denna verksamhet försiggår

i regel på lång sikt, varför staten bör giva erforderlig stadga och garanti

för dess fortsatta bedrivande. Det av staten för ändamålet nedlagda

kapitalet torde med hänsyn till verksamhetens betydelse för mejerinäringen

kunna anses nationalekonomiskt väl motiverat.

Det synes ofrånkomligt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de ovan

påtalade olägenheterna på forsknings- och försöksverksamhetens område.

Härvid torde olika utvägar kunna tänkas. Främst synas följande två alternativ

böra bliva föremål för övervägande, nämligen

1. forskningsverksamheten utföres av ett statligt organ och den praktiska

försöksverksamheten handhaves av mejerinäringen själv;

2. såväl forsknings- som försöksverksamheten omhänderhaves av en institution

under statlig medverkan, på så sätt alt staten lämnar bidrag för ändamålet

och tillsätter visst antal representanter i institutionens styrelse. Institutionen,

som bör stå under statlig kontroll, förutsättes även erhålla anslag

från mejeriorganisationer.

Vid realiserandet av alternativ 1 synes specialkonsulentverksamheten såsom

en statsunderstödd verksamhet böra avvecklas, under det att vid genomförandet

av alternativ 2 specialkonsulenterna i produktberedning böra överföras

till den nya institutionen. I båda fallen synes ändamålsenligast, att

forsknings- och försöksverksamheten under en på området sakkunnig ledning

avskiljes från Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. De av statens

mejeriförsök för närvarande disponerade lokalerna synas dock alltjämt böra

utnyttjas för institutionens verksamhet.

I detta sammanhang bör jämväl tagas under övervägande, huruvida icke

lantbruksstyrelsen bör förstärkas med en på mejerihanteringens område sakkunnig

såsom föredragande.

Med hänsyn till vad nu anförts anse revisorerna, att en utredning snarast

bör komma till stånd beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten

på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II. sid. 90—94). som bifogat

yttranden av styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut

samt Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. Lantbruksstyrelsen har

förordat, att en utredning snarast bör komma till stånd beträffande ledningen

av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område och

denna verksamhets framtida organisation. Däremot anser styrelsen anledning

icke föreligga alt i förevarande sammanhang jämväl till utredning upplaga

frågan örn mejeriärendenas handläggning inom styrelsen.

Såsom av den av revisorerna verkställda undersökningen framgår, bedrives

försöksverksamhet på mejerihanteringens område dels av statens mejeriförsök.

dels ock av svenska mejeriernas riksförening. Utöver denna försöksverksamhet

förekommer statsunderstödd sådan även på andra håll. En dylik

.splittring av verksamheten måste givetvis medföra nackdelar såväl i ekono
-

Utskottet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 141.

Utskottet.

miskt hänseende som i fråga om verksamhetens effektivitet. Behovet av en

samordning av här verkande krafter gör sig därför starkt gällande. Då förhållandena

på ifrågavarande område sålunda icke kunna anses tillfredsställande,

finner sig utskottet böra föreslå, att utredning verkställes med avseende

å såväl ledningen av forsknings- och försöksverksamheten i fråga örn

mejerihanteringen som denna verksamhets framtida organisation.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning beträffande ledningen

av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens

område och denna verksamhets framtida organisation.

18:o) Utbetalning av vissa pensioner och understöd inom försvarsväsendet.

Under tolfte huvudtiteln, § 36, hava revisorerna föreslagit, att bestyret

med tjänstepensioneringen för reservstatspersonalen liksom ock den

pensionering, som ifrågakommer för reservpersonalen, överflyttas till statskontoret.

Samma anordning synes revisorerna böra vidtagas även i fråga örn

de till Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare utgående understöden

och dyrtidstilläggen (Del I, sid. 175—178).

Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband med

behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 143 angående krigsmaktens

reservpersonal, vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

19 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält

och erinrat, har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd

rättelse eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava

varit av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket

utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 1 juni 1943.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,

Oscar Olsson, Pauli, Gränebo, Torsten Ström, Lindström, Bernhard Nilsson, Sven Larsson,

Åqvist, Nisser och Persson i Skabersjö; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i Doverstorp,

Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Isacsson, Hansson i Rubbestad, Bergström,

Mårtensson, Nilsson i Steneberg, Staxäng och Lindholm.

438096. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:417 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens dr 1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten