Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1944145 till nykterhetsvärden jämte i ämnet väckta motioner.

1944-05-30 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1944:161, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1944145 till nykterhetsvärden jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 161.

Nr 161.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa anslag för budgetåret 1944145 till

nykterhetsvärden jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:! under femte huvudtiteln (punkterna

66, 71 och 72) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1944/45 beräkna till Bidrag till anordnande av erkända

alkoholistanstalter ett reservationsanslag av 100 000 kronor, till Länsnykterhetsnämnderna

ett förslagsanslag av 136 000 kronor och till Främjande av

nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. ett anslag av 142 000 kronor.

Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 259, under åberopande av

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 14 april

1944, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att bidrag till anordnande av erkända

alkoholistanstalter m. m. måtte utgå enligt av föredragande statsrådet

Rubbestad i nämnda statsrådsprotokoll angivna grunder, dels ock för budgetåret

1944/45 anvisa till Bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter

ett reservationsanslag av 150 000 kronor, till Länsnykterhetsnämnderna ett förslagsanslag

av 200 000 kronor och till Främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m. ett anslag av 190 000 kronor.

De jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 9 april 1943 inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning angående orsakerna till

försämringen i nykterhetstillståndet lia den 7 februari 1944 avlämnat betänkande

angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944:3). De

sakkunnigas huvuduppgift var att klarlägga orsakerna till den under krigsåren

inträdda ökningen av spritmissbruket.

Utredningen har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Yttranden

över betänkandet i dess helhet ha avgivits av socialstyrelsen, kontrollstyrelsen,

samtliga länsstyrelser och länsnykterhetsnämnder. Därjämte ha yttranden

över speciella kapitel avgivits av rikets hovrätter, justitiekanslern, statspolisintendenten,

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, styrelserna för vissa

alkoholistanstalter och några kommunala nykterhetsnämnder. Vidare ha

olika enskilda sammanslutningar avgivit yttranden över betänkandet i dess

helhet eller vissa delar därav.

I sin utredning rörande alkoholismen ha de sakkunniga konstaterat, att

krigsårens fylleriökning, som för riket i dess helhet innebär att totalantalet

fylleriförseelser ökat från i genomsnitt 30 600 under åren 1934/38 till över

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

9

42 600 år 1942, icke varit begränsad till en ökning av de enstaka förseelserna

eller till förseelser av mera oskyldig karaktär. Det antal fylleriförseelser,

som begåtts av alkoholister, ha nämligen under krigsåren ökat i åtminstone

samma takt som totalantalet fylleriförseelser i vissa undersökta städer. Antalet

personer, som begått mer än en fylleriförseelse under ett och samma år,

har enligt utredningen ökat från förkrigsåren till år 1942 i nästan samma

omfattning som hela antalet fyllerister. Fyllerifrekvensen i åldrarna 15—20

år har, relativt sett, ökat tre gånger starkare än fyllerifrekvensen bland övriga

åldersgrupper av män.

Vid övervägande av de åtgärder, som i dagens läge kunde erfordras för

vinnande av ett bättre nykterhetstillstånd, har utredningen mot bakgrunden

av de sålunda konstaterade förhållandena ansett en effektivisering av åtgärderna

mot de mer eller mindre kroniska alkoholmissbrukarna påkallad.

Utredningen har därvid framlagt förslag örn en utvidgning av gällande

alkoholistlag, avseende främst att möjliggöra en mera effektiv nykterhetsvård

beträffande ungdomliga alkoholmissbrukare. Utredningen föreslår sålunda,

att såsom en indikation för åtgärder enligt alkoholistlagen i avseende

å person under 25 år, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, skall gälla, att

han dömts till ansvar för fylleri en gång. Beträffande personer under 25 år,

som icke äro hemfallna åt alkoholmissbruk, men som dömts för fylleri eller

eljest använt alkoholdrycker till uppenbar skada för sig eller annan, förordar

utredningen, att de i alkoholistlagen angivna förebyggande åtgärderna må

vidtagas för vederbörandes återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Utredningen föreslår vidare, att olovlig befattning med rusdrycker skall i

alkoholistlagen upptagas såsom en indikation för åtgärder enligt lagen. Härjämte

har förslag framlagts beträffande formerna för alkoholistvården samt

örn åtgärder för effektivisering av nykterhetsnämndsverksamheten.

Föredragande statsrådet Rubbestad har inledningsvis anfört följande.

Den utredning, som det grova alkoholmissbruket enligt det av nykterlietsutredningen

framlagda materialet nått, är enligt min mening ägnad att

ingiva viss oro. Även örn läget till en del är betingat av krigsårens onormala

förhållanden, synes man dock icke kunna underlåta att överväga olika åtgärder

till motverkande av den inträdda försämringen. Samhällets åtgärder

för övervakning och omhändertagande av de grova alkoholmissbrukarna

lia givetvis därvidlag endast en begränsad räckvidd och förslå uppenbarligen

icke såsom de enda nykterhetspolitiska hjälpmedlen. En allmän enighet

synes emellertid råda örn behovet och önskvärdheten av en effektivisering

inom detta avsnitt av nykterhetsvården.

De förslag, som av nykterhetsutredningen framlagts på detta område, lia i

stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Beträffande den föreslagna utvidgningen

av alkoholistlagens tillämplighetsområde har dock i vissa avseenden

yppats tvekan, och några myndigheter lia avstyrkt förslaget om upptagande

i alkoholistlagen av en fylleriförseelse såsom indikation för tvångsåtgärder

beträffande åt alkoholmissbruk hemfallna personer under 25 år. Yid remiss-''

behandlingen ha även framlagts förslag örn ytterligare ändringar i alkoholistlagen.

En prövning av de ifrågasatta olika lagändringarna, vilka lämpligen

böra upptagas till behandling i ett sammanhang, skulle emellertid draga ut

på tiden. Då förslag i ämnet dessutom förutsätter remiss till lagrådet, har jag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 161.

av tidsskäl icke ansett lämpligt att söka för årets riksdag framlägga förslag

till ändringar i alkoholistlagen. En effektivisering av nykterhetsvården synes

dock även utan sådana lagändringar möjlig.

Bland de ifrågasatta lagändringarna torde förslaget att alkoholistlagens

förebyggande åtgärder skola bli tillämpliga på personer under 25 år, som

använt alkohol till uppenbar skada för sig eller annan, oavsett örn de kunna

anses hemfallna åt alkoholmissbruk eller ej, vara viktigast för nykterhetsvården.

Då detta förslag icke nu kommer att genomföras, finner jag emellertid

angeläget att understryka, att nykterhetsnämndernas åligganden enligt

3 § alkoholistlagen få anses innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning

vidtaga lindriga förebyggande åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare,

som icke falla under 1 § i lagen. Nämnderna kunna exempelvis uppdraga

åt ordföranden, annan ledamot eller tjänsteman att kalla unga personer,

som begått fylleriförseelser, till nämnden för allvarliga samtal rörande

riskerna av fortsatt missbruk. Även utan den ifrågasatta lagändringen böra

salunda nykterhetsnämnderna i någon mån kunna utöva påverkan i gynnsam

riktning på sådana unga alkoholmissbrukare, som icke kunna göras till

föremål för tvångsåtgärder enligt lagen. Ett dylikt förfarande har ock på sina

håll tillämpats av nykterhetsnämnder och visat gynnsamma resultat.

Yad beträffar nykterhetsutredningens övriga förslag på förevarande område

upptager jag dessa till behandling i det följande i samband nied anmälan

av anslagsäskandena för nästa budgetår till bidrag till anordnande av erkända

alkoholistanstalter, till länsnykterhetsnämnderna och till främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m. Yid prövning av medelsbehovet för nykterhetsnämndsverksamheten

har jag ansett mig böra i betydande utsträckning

biträda nykterhetsutredningens förslag örn ökad medelstilldelning. De stegrade

utgifterna å budgeten för dessa ändamål böra därvid vägas mot de mycket

betydande kostnadsökningar, som en effektiv skärpning av den individuella

kontrollen över rikets omkring 1 600 000 motboksägare skulle förutsätta. Det

må erinras örn att antalet befattningshavare vid systembolagens motboksavdelningar,

som i oktober 1939 uppgick till 514, i mitten av år 1942 nedgått till

417, främst genom att personal, som blivit disponibel genom konsumtionsnedgången

efter den stora spritskattehöjningen på hösten 1939, tagits i anspråk för

arbetsuppgifter hos vissa kristidsstyrelser. Vid tillstyrkan av de föreslagna anslagsökningarna

har jag ansett mig kunna utgå ifrån att effekten i nykterhetsavseende

av de därmed avsedda åtgärderna blir större än effekten av en motsvarande

medelsdisposition för personalökningar vid den individuella kontrollen.

Bidrag till anordnande ay erkända alkoholistanstalter. Enligt kungörelsen den

27 maj 1932 (nr 217) örn statsbidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter

utgår dylikt bidrag med högst 2 000 kronor för vårdplats, när fråga

är örn nybyggnad, och i annat fall med högst 1 500 kronor för vårdplats.

Kostnaderna för statsbidragen bestridas från förevarande anslag. Medel

till förstärkning av anslaget anvisades senast budgetåret 1940/41 med 50 000

kronor. Därjämte tillfördes anslaget under budgetåret 1941/42 75 000 kronor

i samband med nedläggandet av erkända alkoholistanstalten Hemmet Mälargården.

I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen gjort framställning örn

förstärkning av anslaget med 200 000 kronor ävensom föreslagit en höjning

med 50 % av statsbidragen till anordnande av erkända alkoholistanstalter.

Styrelsen har anfört, bland annat, att beläggningen på alkoholistanstalterna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

11

under vintern 1942—1943 hade varit högre än någonsin tidigare. Då den

höga beläggningen icke vore av tillfällig natur och en överbeläggning vore

menlig för vården och anstaltsarbetet, borde åtgärder vidtagas för att bereda

nya vårdmöjligheter. Efter en förstärkning av anslaget med av styrelsen

föreslaget belopp, 200 000 kronor, skulle tillgängliga medel efter sålunda

föreslagna bidragsgrunder medgiva anordnandet av 72 å 97 nya vårdplatser.

Utredningen har ifrågasatt, huruvida icke en internering av kortare varaktighet

än den för närvarande tillämpade borde kunna komma till användning.

De korttidsinternerade borde enligt utredningens mening såvitt möjligt

sammanföras på en särskild anstalt. Om denna skulle anordnas som erkänd

alkoholistanstalt, vore en förbättring av gällande statsbidragsgrunder nödvändig

med hänsyn till de nuvarande höga byggnadskostnaderna. Utredningen

har bland annat anfört följande.

Fall finnas otvivelaktigt, då visserligen varning och övervakning innefatta

alltför lindriga åtgärder för att en alkoholmissbrukare skall låta sig rätta,

medan å andra sidan en längre tids tvångsinternering framstår såsom en av

omständigheterna knappast påkallad åtgärd. Det bör beaktas, att en längre

tids tvångsinternering ofta är förenad med svåra sekundära följder. Den internerade

förlorar måhända sin arbetsanställning eller hans utkomstmöjligheter

bliva på annat sätt försvårade.

Socialstyrelsen har i avgivet utlåtande över utredningens förslag framhållit,

bland annat, att för det nuvarande anstaltsklientelets del en försökspermittering

efter en vårdtid av högst ett par månader icke borde ifrågakomma.

En dylik anordning vore däremot tänkbar för ett annat klientel, med

en genomsnittligt gynnsammare prognos, än som hittills hänvisats till alkoholistanstalterna.

För detta ändamål erfordrades emellertid en särskild anstalt,

ty att sammanföra vårdbehövande med olika vårdtidsbestämmelser

skulle skapa irritation och även i övrigt vara olämpligt från vårdsynpunkt.

Liknande synpunkter som dem socialstyrelsen anfört om olägenheterna

av en tvångsinternering med från början fastställd, kort varaktighet ha framhållits

av ett antal länsnykterlietsnämnder. I ett yttrande betonas sålunda

risken för att länsstyrelserna härigenom kunde bli benägna att hellre förordna

örn korttidsinternering än vanlig internering, vilket otvivelaktigt skulle

vara en betänklig utveckling. I ett annat utlåtande anföres, att korttidsinterneringen

skulle kunna äventyra den bästa förebyggande åtgärden, nämligen

övervakningen genom anstalter och nykterhetsnämnder.

Några länsnykterhetsnämnder samt de kommunala nykterhetsnämnderna i

Stockholm och Norrköping ha ansett en annan form av anstalter, inackorderingshem,

jämväl böra komma i åtnjutande av statsunderstöd. Denna anstaltsform

hade med goda erfarenheter prövats ett tjugutal år i Stockholms stad.

Ett dylikt hem vore en lämplig mellanform för omhändertagande. De där

intagna alkoholisterna kunde behålla sitt förvärvsarbete, men övervakas effektivt

under fritiden.

Utredningen har vidare framfört tanken på en ny vårdform för alkoholmissbrukare,

familjevård, och härom anfört bland annat följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 161.

Såsom ett godtagbart alternativ till internering, särskilt i fråga om vissa

alkoholmissbrukare, vill utredningen förorda inackordering lios lämplig

familj å landsbygden. Det torde finnas anledning att pröva denna vårdform å

vissa mindre svårartade fall av alkoholmissbruk. En dylik familjevårdande

behandling har med framgång prövats vid lindrigare former av sinnessjukdom.

Mycket beror emellertid på, örn man kan finna familjer, som äro lämpade

och villiga att i sin vård mottaga dylika fall. Husfadern bör vara absolutist

och vara vuxen uppgiften att utöva övervakning över sin skyddsling.

Lämpligt synes vara att uppdraga åt länsnykterhetsnämnderna att anskaffa

och träffa uppgörelser örn dylik övervakning med lämpliga familjer samt att

hålla uppsikt över familjevården inom länet.

Särskilt i sådana fall, där åstadkommande av miljöförändring framstår

såsom det väsentliga, borde gynnsamma resultat kunna påräknas vid dylik

inackordering. Enär det får förutsättas att den, som blir föremål för sådan

åtgärd, skall kunna utföra nyttigt arbete, böra kostnaderna för sådan inackordering

ej bliva särskilt betydande. Kostnaderna för denna vårdform

torde under alla förhållanden bliva lägre än för internering å anstalt. Då

hemkommunens kostnader synas böra vara oberoende av vilkendera vårdformen,

som befinnes lämpligast i det enskilda fallet, förutsätter utredningen,

att den kostnad, som överstiger vad kommunen skulle haft att betala vid internering,

bestrides av statsmedel på sätt sker vid internering.

Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget örn familjevård för alkoholister och

anfört bland annat följande.

Det finns säkerligen skäl att pröva denna vårdform. Den bör kunna komma

till användning icke blott för vissa mindre svårartade fall av alkoholmissbruk

utan även för en del kroniska men från vårdsynpunkt lättskötta fall.

Emellertid bör denna vårdform betraktas snarare som ett komplement än som

ett alternativ till anstaltsvården. I regel böra därför enligt styrelsens mening

de familjevårdadé alkoholisterna först intagas på vanlig alkoholistanstalt

och därifrån försökspermitteras till familjevård. Vid misslyckande och återfall

i alkoholmissbruk kan vederbörande då snabbt återföras till anstalten.

— Det må i detta sammanhang påpekas, att familjevården för sinnessjuka på

liknande sätt anknutits till moderanstalter.

Föredragande statsrådet Rubbestad har i denna del anfört följande.

Vad först angår det av nykterhetsutredningen framlagda förslaget om vidgad

användning av korttidsinternering å alkoholistanstalt finner jag

lämpligt att detta närmare prövas i praktiken. Någon ny form för tvångsinternering

med på förhand fastställd kortare varaktighet har utredningen icke

förordat. Ett sådant förslag skulle lia förutsatt en ändring av 36 § alkoholistlagen.

De av vissa remissmyndigheter uttalade farhågorna för att sakkunnigförslaget

skulle kunna leda länsstyrelsernas praxis in på olyckliga spår synas

för den skull ogrundade. Då fråga är örn tvångsintagna alkoholister delar

jag den av dessa myndigheter framhållna uppfattningen, att interneringstidens

längd på samma sätt som hittills bör bestämmas av styrelsen för vederbörande

anstalt. Denna uppfattning är emellertid, såsom styrelsen för A enngarnsanstalten

betonat, väl förenlig med förslaget om ökad användning av

korttidsinternering. I vad mån sådan internering med framgång kan tilllämpas

även i fråga örn viss del av det nuvarande å anstalterna intagna klientelet

är ett spörsmål, varom meningarna tydligen äro delade och som icke

utan ytterligare erfarenheter synes kunna avgöras. Den nuvarande platsbristen

utövar uppenbarligen en press i riktning mot förkortning av interneringstiderna,

en förkortning, som givetvis icke i alla fall kan väntas lämna

gynnsamma resultat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 101.

13

I några yttranden har förordats, att korttidsinterneringen skulle bli begränsad

till de å anstalt frivilligt ingångna alkoholisterna. Detta anser jag

icke nödvändigt. Även om rätten att besluta om interneringstidens längd

ligger hos anstaltsstyrelsen, synas några principiella hinder icke föreligga för

att styrelsen redan i samband med intagningen utfäster för en alkoholist, att

han efter viss kortare tid skall försökspermitteras, under förutsättning givetvis

att han uppför sig oklanderligt under denna tid.

Det centrala spörsmålet i förevarande sammanhang torde emellertid vara

anstaltsfrågan. Under senare år har ett önskemål gjort sig allt starkare gällande

att få till stånd en ökad differentiering inom anstaltsvården. Då nu ett

betydligt ökat platsbehov föreligger, synes man böra eftersträva att tillgodose

detta behov samtidigt med önskemålet örn starkare differentiering genom att

i första hand upprätta en särskild anstalt för sådana alkoholister, som kunna

antagas behöva endast en relativt kort interneringstid. Såsom framgår av

vad jag förut anfört, finnes enligt min mening icke någon anledning att förbehålla

en dylik anstalt för enbart frivilligt intagna alkoholister.

Då det gäller att få till stånd en erforderlig ökning av antalet platser, haiman

att välja mellan att staten själv upprättar en ny anstalt eller att söka

uppmuntra någon privat institution eller förening av ideell syftning att med

statsbidrag anordna och driva erkänd alkoholistanstalt. Jag är icke nu beredd

att framlägga förslag om upprättande av en ny statlig anstalt utan förordar

att den senare linjen tills vidare anlitas. För sådant ändamål har socialstyrelsen

hemställt örn ett anslag av 200 000 kronor för nästa budgetår till

bidrag för anordnande av erkända alkoholistanstalter. Samtidigt har styrelsen

föreslagit en förbättring av gällande bidragsgrunder med 50 %. Jag delar

styrelsens och nykterhetsutredningens uppfattning att, om man skall få till

stånd en ny icke-statlig alkoholistanstalt, det med hänsyn till nuvarande

byggnadskostnader är nödvändigt att avsevärt förbättra bidragsgrunderna.

Enligt 1932 års kungörelse utgår bidrag per vårdplats med högst 2 000

kronor, när fråga är örn nybyggnad, och med högst 1 500 kronor i andra

fall. Otillräckligheten av dessa bidrag har ock uppmärksammats av riksdagen,

som år 1943 i anledning av motion medgivit en höjning av bidragen

med 50 % för den senast tillkomna anstalten, Yåmäshemmet. Jag finner

mig nu böra föreslå, att för platser som anordnas efter den 1 juli 1944 den

sålunda medgivna förhöjningen generellt må tillämpas. Bidragen per vårdplats

skulle sålunda tills vidare höjas till högst 3 000 kronor, när fråga är

om nybyggnad, och högst 2 250 kronor i andra fall.

Vid remissbehandlingen av nykterhetsutredningens förslag lia olika myndigheter

framhållit värdet ur vårdsynpunkt av särskilda inackorderingshem

för omhändertagande av alkoholister under fritiden. En alkoholist, som

intagits på ett sådant hem, kan fortsätta sitt förvärvsarbete och sålunda även

underhålla sin familj samtidigt som han står under effektiv övervakning.

Stockholms stads nykterhetsnämnd har i ett 20-tal år drivit ett dylikt hem,

Älvsjöhemmet, och erfarenheterna därifrån synas goda. Jag delar uppfattningen

att ett dylikt omhändertagande för en del alkoholistfall torde vara den

både för vårdtagaren och samhället lämpligaste behandlingsmetoden. En utvidgning

av statsbidragsmöjligheterna även till dylika hem torde vara motiverad

och kunde begränsa behovet av nya platser på de egentliga alkoholistanstalterna.

Hinder synes för den skull icke böra föreligga för Kungl. Maj:t att

medgiva statsbidrag till anordnande och drift av dylika hem, som stå under

kommunal nykterhetsnämnds övervakning. Såväl bidragen till anordnande

som till drift av sådana hem torde kunna sättas betydligt lägre än bidragen

till vanliga alkoholistanstalter. De förstnämnda bidragen synas kunna begränsas

till högst hälften av de nyss föreslagna beloppen till anordnande av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Stat std skottets utlåtande nr 161.

erkända alkoholistanstalter. Bidrag till driften torde icke böra utgå av statsmedel

i andra fall än då fråga är om alkoholister, vilka placerats i sådant hem

i samband med anstånd med verkställighet av resolution om tvångsinternering

eller i samband med försökspermittering från anstalt. Bidragsbeloppen

torde böra fastställas av Kungl. Majit efter förslag av socialstyrelsen, dock

med den begränsningen att bidragen icke må utgå med högre belopp än som,

enligt vad jag i det följande föreslår, må utgå vid familjevård.

Yad beträffar frågan örn anslagsbehovet för bidrag till anordnande

av erkända alkoholistanstalter vill jag erinra om att anslag för ändamålet

senast anvisades under budgetåret 1940/41. Att ytterligare medelstillskott

icke tidigare erfordrats, sammanhänger med att till anslaget återbetalats ett

större belopp vid nedläggande av en alkoholistanstalt. För närvarande återstår

odisponerat av anslaget endast ett belopp av 600 kronor. Med hänsyn

till föreliggande platsbehov och till vad jag nyss föreslagit beträffande bidragsgrunderna

och öppnandet av möjligheter till statsbidrag till anordnande

av inackorderingshem anser jag ett relativt betydande belopp erforderligt för

nästa budgetår. Jag förordar, att ett reservationsanslag av 150 000 kronor anvisas

för ändamålet. Till det nya anslaget bör reservationen å 1940/41 års anslag

överföras.

Nykterhetsutredningen har såsom ett godtagbart alternativ till internering

förordat familjevård beträffande mindre svårartade alkoholister. Sådan

vård har med framgång prövats beträffande sinnessjuka och synes erbjuda

påtagliga fördelar både ur vård- och kostnadssynpunkt. Jag biträder

förslaget att sådan alkoholistvård må försöksvis anordnas enligt de av utredningen

angivna riktlinjerna. Framgången av verksamheten beror givetvis

väsentligen av möjligheterna att finna helnyktra familjer, som äro lämpade

och villiga att mottaga sådana alkoholister i sin vård. Enligt förslaget

skall det ankomma på länsnykterhetsnämnderna att träffa uppgörelser med

för ändamålet lämpliga familjer samt att hålla uppsikt över familjevården

inom länet. I några yttranden har ansetts lämpligt, att familjevården anknytes

till alkoholistanstalt eller i vart fall att de familjevårdande alkoholisterna

formellt inskrivas å sådana anstalter. Onekligen kan inskrivning å anstalt

i vissa fall erbjuda fördelar för utövandet av familjevården. Det synes

mig dock olämpligt att binda denna vård vid en dylik förutsättning. Familjevården,

som skall stå under socialstyrelsens uppsikt och lodning, torde till

en början komma att bli prövad på landsbygden endast inom vissa län, som

erbjuda en ur nykterhetssynpunkt särskilt lämplig miljö. Därvid synes

det böra ankomma på den länsnykterhetsnämnd, som omhänderhar verksamheten

inom länet, att i de individuella fallen pröva, huruvida en alkoholist,

för vilken resolution om tvångsintagning å anstalt erhållits, bör inskrivas

å sådan anstalt eller lämpligen skall omedelbart överföras i familjevård.

En omständighet att taga med vid bedömningen rörande lämpligheten av sådan

inskrivning är givetvis även avståndet till närmaste anstalt.

Kostnaderna för denna vårdform böra bli avsevärt lägre än för internering

å anstalt. Socialstyrelsen har föreslagit, att ersättningen till vederbörande

familj för omhändertagandet tills vidare må utgå med högst 2 kronor

för dag /söndagar inräknade). Jag har ingen erinran mot detta förslag. Vad utredningen

framhållit örn att hemkommunens utgifter för vården böra bli

oberoende av vilken vårdform som väljes, synes mig riktigt. Liksom för

närvarande vid internering bör alkoholistens hemkommun sålunda ha att vid

familjevården betala ett belopp av 50 öre för dag. Det kommunala bidraget

bör inbetalas via länsnykterhetsnämnden.

Statens utgifter för bidrag till familjevård ävensom till driften av de förut

berörda inackorderingshemmen torde tills vidare, därest riksdagen icke gör

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

15

någon erinran häremot, få bestridas från förslagsanslaget till bidrag till enskilda

och erkända alkoholistanstalters driftkostnader m. m.

Liinsnykterhetsuiimnderua. Ifrågavarande anslag är för innevarande budgetår

anvisat med 136 000 kronor. Anslaget disponeras i enlighet med en av Kungl.

Majit fastställd stat, innefattande avlöningar och omkostnader för nämnderna.

Nykterhetsutredningen har i sitt berörda betänkande ansett en utbyggnad

av länsnykterhetsnämnderna vara den viktigaste förutsättningen för att uppnå

önskvärd effektivitet inom nykterhetsvården. Dessa statens egna nykterhetsvårdande

organ, som inrättats enligt beslut av 1938 års riksdag, hade från

början erhållit en förhållandevis snävt tillmätt anslagsram, vilken ytterligare

beskurits efter ett initiativ av besparingsberedningen. Såsom en första etapp

för ernående av en nöjaktig organisation har utredningen föreslagit att tio av

länsnykterhetsnämnderna skulle utrustas med heltidsanställda ombudsmän,

för vilka uppställts krav på lika goda kvalifikationer och ungefär samma löneställning

som för de nyinrättade skyddskonsulenttjänsterna (lönegraden

Eo 21). Beträffande de länsnykterhetsnämnder, som icke finge del av dessa

ombudsmannatjänster, har förordats en viss ökning av medlen till avlöning

åt ombudsmän. Jämväl i fråga örn reseersättningar och övriga omkostnadsposter

har utredningen ansett höjningar erforderliga.

Socialstyrelsen har uttalat att de sakkunnigas förslag till en första utbyggnad

vore av sådan beskaffenhet, att det helt kunde biträdas från nykterhetsvårdens

synpunkt. Yad anginge frågan örn anslag för nästkommande budgetår

komme den nya ordningen otvivelaktigt att ställa ökade anspråk på nämndernas

ordförande, vilkas arvoden i en del fall inte utgjort rimlig ersättning

för utfört arbete samt medföra tätare nämndsammanträden. Berörda omständigheter

borde föranleda höjning av anslagsposten till avlöningar. Ökade utgifter

borde vidare beräknas för resor samt förhyrande av tjänstelokaler.

övriga remissmyndigheter ha i stort sett tillstyrkt förslaget rörande utbyggnaden

av länsnykterhetsnämnderna eller lämnat detta utan erinran.

Av åtskilliga nämnder har betonats, att de uppgifter, som åvilade ombudsmannen,

numera betydligt överskridit vad som rimligen borde utgöra en bisyssla.

Flera nämnder uttala, att det varit dem omöjligt att med de anslag,

som lämnats under de senaste åren, på ett tillfredsställande sätt sköta sina

åligganden.

Beträffande länsnykterhetsnämnderna har föredragande statsrådet'' Rubbestad

anfört följande.

Såsom den viktigaste förutsättningen för att nå önskvärd effektivitet hos

nykterhetsvården har nykterhetsutredningen angivit en utbyggnad av länsnykterhetsnämnderna.

Enligt utredningens förslag skulle dessa nämnder utrustas

med heltidsanställda ombudsmän med lika goda kvalifikationer och

i ungefär samina löneställning som de nyinrättade skyddskonsulenterna. Antalet

heltidstjänster har utredningen dock av statsfinansiella hänsyn ansett

tills vidare böra begränsas till tio. För de nämnder, som även i fortsättningen

skulle ha ombudsmän, vilka fullgjorde dessa uppdrag såsom bisysslor, har

föreslagits viss ökad medelstilldelning för avlöning åt dessa ombudsmän. Socialstyrelsen

har i anslutning till utredningens förslag framlagt ett förslag

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 161.

till stat för länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1944/45, slutande på ett

belopp av 250 000 kronor.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har jag funnit en effektivisering

av nykterhetsvården påkallad och har med den principiella utgångspunkten,

att de föreslagna anslagsökningarna böra vägas mot alternativa kostnadsökningar

för skärpning av den individuella motbokskontrollen, ansett

mig böra i huvudsak biträda den av nykterhetsutredningen föreslagna begränsade

utbyggnaden av länsnykterhetsnämnderna. Även örn heltidsanställda

ombudsmän vid flertalet av dessa nämnder enligt vad remissyttrandena ge

vid handen utgör ett viktigt önskemål ur nykterhetsvårdens synpunkt, har

jag i nuvarande läge icke ansett mig kunna ifrågasätta en ökning utöver

det av utredningen föreslagna antalet. Beträffande lönegradsplaceringen

för de heltidsanställda ombudsmännen, som av utredningen i anslutning till

skvddskonsulenttjänsternas placering föreslagits till lönegraden Eo 21, synes

mig en jämkning nedåt motiverad. Även örn arbetsuppgifterna i vissa stycken

kunna sägas vara jämförliga med skyddskonsulenternas uppgifter och ornhänderhavandet

av familjevården i vissa län kommer att ställa stora krav på

ombudsmännens omdöme och skicklighet, bör beaktas att dessa tjänstemän

i sin verksamhet komma att åtnjuta stöd av väl kvalificerade nämnder. Efter

övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter vill jag föreslå, att

tjänsterna tills vidare placeras i Eo 19. Avlöningskostnaderna för dessa befattningshavare

kunna med denna utgångspunkt beräknas till i runt tal 70 000

kronor för år.

Även i vissa andra avseenden har jag ansett mig böra förorda begränsningar

i förhållande till det av socialstyrelsen i anslutning till utredningens

förslag framlagda statförslaget för budgetåret 1944/45. För nämndernas personal

i sådana län, där ombudsmännen icke bliva heltidsanställda, har styrelsen

räknat med ett belopp av i genomsnitt 4 500 kronor eller tillhopa

63 000 kronor. Med utgångspunkt från ett belopp av omkring 4 000 kronor i

genomsnitt beräknar jag för ändamålet 55 000 kronor. Posten till årsarvoden

till ordförande m. fl., som av styrelsen upptagits till 20 000 kronor, synes

mig kunna begränsas till 17 000 kronor. Vid beräkning av posten till dagarvoden,

som jag i likhet med styrelsen upptager till 10 00Ö kronor, utgår jag från

att vice ordförandena i nämnderna i regel böra deltaga i sammanträdena och

icke endast vid sådana sammanträden, då ordföranden har förfall. Sistnämnda

anordning, som införts av besparingsskäl, har uppenbarligen inverkat

menligt på kontinuiteten i nämndernas verksamhet. Arvodes- och avlöningskostnaderna

skulle enligt vad jag sålunda förordat beräknas till (70 000 +

55 000 + 17 000 + 10 000) 152 000 kronor.

Vad beträffar länsnykterhetsnämndernas omkostnader förordar jag, att

posten till reseersättningar upptages till ett belopp av 35 000 kronor mot föreslagna

40 000, och förutsätter därvid att rese- och traktamentsersättningar till

ombudsmännen skola utgå enligt liknande besparingsföreskrifter, som gälla

för skyddskonsulenterna. Posten till expenser, hyror m. m. har socialstyrelsen

föreslagit höjd från 30 000 till 40 000 kronor, bland annat med hänsyn

till att heltidsanställning för vissa ombudsmän skulle medföra behov av

särskilda tjänstelokaler. Då länsnykterhetsnämnderna i regel ha sitt säte i

stad, där systembolag finnes, synes det i första hand böra prövas, i vad mån

bolaget utan att förhyra ytterligare lokaler kan ställa tjänsterum till förfogande

åt ombudsmannen. I viss utsträckning bör även skrivhjälp kunna

utan kostnadsökning för det allmänna erhållas från bolaget. Med denna utgångspunkt

förordar jag, att posten upptages till 37 000 kronor. Omkostnaderna

skulle följaktligen tillhopa uppgå till (35 000 + 37 000) 72 000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

17

Enligt vad jag i det föregående förordat skulle kostnaderna för arvoden

och löner samt omkostnaderna vid länsnykterhetsnämnderna sammanlagt för

år beräknas till (152 000 + 72 000) 224 000 kronor. Då jag emellertid utgår

ifrån att effektiviseringen av verksamheten icke i sin helhet kan komma till

stånd från budgetårets början och att de nya ombudsmannabefattningarna i

lönegraden Eo 19 icke komma att bli besatta förrän från och med nyåret 1945,

synes förslagsanslaget till länsnykterhetsnämnderna för nästa budgetår kunna

upptagas till i runt tal 200 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling

förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena inom första

kammaren av herr E. A. Lindblom m. fl. (1:175), och den andra inom andra

kammaren av herr J. Nilson i Eskilstuna m. fl. (II: 276), vari hemställts, att

riksdagen måtte besluta, att anslaget till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret

1944/45 måtte höjas från det i statsverkspropositionen beräknade beloppet

136 000 kronor till 200 000 kronor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet

hänvisa till motionen I: 175.

Främjande av nykterheten Unni (lernas verksamhet m. m. För innevarande budgetår

är ifrågavarande anslag anvisat med 142 000 kronor. Enligt beslut av Kungl.

Majit är därav ett förslagsvis beräknat belopp av 125 000 kronor avsett för

understöd åt nykterhetsnämnderna. Härjämte skall från anslaget bestridas

kostnader för konferenser och kurser, understöd åt sammanslutningar av

nykterhetsnämnder, understöd för utgivande av tidskrift för nykterhetsnämnderna

samt utgivande av en ny handbok för nämnderna.

I skrivelse den 31 augusti 1943 har socialstyrelsen gjort framställning örn

anvisande av anslag för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

Styrelsen har därvid förnyat ett föregående år framställt förslag örn höjning

av anslagsposten till understöd åt nykterhetsnämnderna och har i

detta hänseende anfört huvudsakligen följande.

Understöd åt nykterhetsnämnd utgår enligt gällande bestämmelser i efterskott

med intill tre fjärdedelar av nykterhetsnämndens utgifter under nästföregående

kalenderår, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter

därtill föranleda, högst 1500 kronor.

Under budgetåret 1942/43 har för ändamålet disponerats ett belopp av

125 290 kronor. Ansökningar om understöd ha under våren 1943 inkommit

från 873 nykterhetsnämnder. Motsvarande antal har åren 1940, 1941 och

1942 varit respektive 632, 743 och 780. De sökande nykterhetsnämnderna

hade, med hänsyn till sina utgifter för verksamheten under år 1942 och i enlighet

med nyss nämnda bestämmelser, kunnat göra anspråk på tillhopa omkring

210 000 kronor. Det sammanlagda ansökningsbeloppet stannade emellertid

vid omkring 192 000 kronor.

Antalet sökande nykterhetsnämnder under år 1945 torde kunna uppskattas

till minst 950. Enär de under år 1943 sökande 873 nämnderna enligt författningen

hade kunnat i understöd erhålla omkring 210 000 kronor, har anslagsbehovet

för budgetåret 1944/45 uppskattats till minst omkring 230 000 kronor.

I anslutning till det anförda har styrelsen föreslagit att sistnämnda belopp

anvisas för ändamålet för nästa budgetår.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 160—166. nan m 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 161.

NyJcterhetsutredninge?i Ilar funnit en förbättring i de kommunala nykterhetsnämndernas

sätt att fullgöra sina uppgifter påkallad och med åberopande

av de föreslagna vidgade uppgifterna för nämnderna, särskilt beträffande de

unga alkoholmissbrukarna, förordat en ökad medelstilldelning till främjande

av nykterhetsnämndernas verksamhet. Även örn skäl därvid enligt utredningens

mening kunde anföras för en höjning av gällande maximigräns för

statsbidragen, har utredningen icke i nuvarande statsfinansiella läge velat

framlägga ett sådant förslag. Uppehållandet av nämndernas verksamhet vore

självfallet i första hand en kommunal angelägenhet. Utredningen har stannat

vid att med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna förorda en medelstilldelning,

som icke understege det av socialstyrelsen för nästa budgetår begärda

beloppet, 230 000 kronor.

För att stimulera nämnderna till ökad övervakning av alkoholmissbrukare

har utredningen därjämte föreslagit ett särskilt statsbidrag till arvoden åt

övervakare, som icke äro anställda i socialvården, och för detta ändamål förordat

anvisande av ett förslagsanslag av 25 000 kronor för nästa budgetår.

Utredningen har i samband med de ökade bidragen till de kommunala

nämndernas verksamhet föreslagit viss kontroll över att nöjaktig nykterhetsvård

av dem utövas. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag har utredningen

ansett böra uppställas, att nämnden varje kvartal till länsnykterhetsnämnden

avgiver redogörelse för av nämnden vidtagna åtgärder i anledning

av de rapporter rörande fylleriförseelser, som kommit nämnden till handa.

Föredragande statsrådet Rubbestad har i denna del anfört följande.

Socialstyrelsens förslag i skrivelsen den 31 augusti 1943 örn höjning av

anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet från 142 000

kronor till 242 000 kronor utgick från oförändrade bidragsgrunder. Medelsbehovet

beräknades av styrelsen med utgångspunkt från att kommunerna

skulle erhålla de understöd, som enligt gällande grunder högst må utgå. Enligt

kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 216) må bidrag till bestridande av nykterhetsnämndemas

kostnader utgå med intill 75 % av kommunernas utgifter

för sådant ändamål, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter

därtill föranleda, högst 1 500 kronor. Bidragen lia emellertid under de

senaste åren icke överstigit 50 % av nämnda utgifter och det högsta belopp,

som utgått, har varit 650 kronor. Nykterhetsutredningen, som funnit de kommunala

nämndernas verksamhet på sina håll vara mycket bristfällig, har icke

ansett sig böra framlägga förslag örn ändrade bidragsgrunder men förordat,

att medelstilldelnigen för ändamålet icke måtte sättas till ett lägre belopp än

det socialstyrelsen föreslagit för nästa budgetår. Utredningen har till stöd

härför även åberopat de ökade arbetsuppgifter, som nämnderna skulle erhålla

enligt utredningens förslag. För att stimulera till ett ökat utnyttjande av

övervakningsåtgärder har utredningen därjämte föreslagit anvisande av ett

särskilt anslag av förslagsvis 25 000 kronor till bidrag till ersättningar för

övervakningsuppdrag.

I utlåtandena över utredningens förslag ha emellertid från flera håll påyrkats

ändringar i grunderna för bidragen till nykterhetsnämndernas verk

samhet, åsyftande att i väsentligt ökad omfattning överflytta kostnaderna för

denna verksamhet från kommunerna till staten. Såsom ett motiv har därvid

bland annat åberopats de betydande intäkter, som staten erhölle genom alkoholskatterna.

Socialstyrelsen har föreslagit den ändringen av grunderna, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

19

bidragen skulle utan begränsning av beloppen utgå med 75 % av ifrågavarande

kostnader, och har i anslutning härtill beräknat medelsbehovet för nästa budgetår

till 660 000 kronor.

I förevarande sammanhang finner jag icke anledning att upptaga denna

statsbidragsfråga till behandling ur synpunkten av örn en ökad överflyttning

av de kommunala kostnaderna till staten kan vara befogad eller icke. Jag vill

endast framhålla, att jämförelsen mellan de höga statsinkomsterna av alkoholhanteringen

och statens bidrag till nykterhetsnämnderna har föga bärkraft.

Örn alkoholskatterna hade legat på en lägre nivå, skulle nämligen omfattningen

av fylleriet och alkoholismen sannolikt ha varit ännu större än

för närvarande, enligt vad den verkställda utredningen om orsakerna till försämringen

i nykterhetstillståndet under krigsåren givit vid handen.

Den ökade medelstilldelning till understöd åt nykterhetsnämnderna,

som i nuvarande läge ifrågakommer, kan endast ha till syfte att

stimulera det kommunala intresset för sådan verksamhet och kan lika litet

som de hittillsvarande bidragen få någon nämnvärd ekonomisk betydelse

för större kommuner. En sådan ökning av anslaget, att en höjning av

gällande maximigräns för bidragen bleve påkallad, synes utesluten. För att

motväga den sänkning av bidragsprocenten, som inträtt under senare år

och som, i den mån nykterhetsvården icke blivit lidande, har betytt en statlig

besparing på kommunernas bekostnad, anser jag mig emellertid, trots att

de av nykterhetsutredningen föreslagna vidgade arbetsuppgifterna icke nu

komma att påläggas nämnderna, böra förorda en viss höjning av det till

understöd åt nykterhetsnämnderna avsedda beloppet, nämligen från 125 000

kronor till 165 000 kronor.

Mot den av nykterhetsutredningen föreslagna kontrollen rörande nykterhetsnämndernas

verksamhet i form av kvartalsredogörelser till länsnykterhetsnämnderna

angående åtgärder i anledning av inkomna fyllerirapporter har

jag ingen erinran.

I fråga örn övriga med anslaget avsedda ändamål räknar jag i enlighet med

socialstyrelsens förslag med oförändrade belopp till konferenser och

kurser m. m., till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder

och till tidskrift för nykterhetsnämnder, tillhopa 12 000

kronor. Däremot bortfaller för nästa budgetår det belopp av 5 000 kronor, som

för löpande budgetår avsetts till utgivande av ny handbok för nykterhetsnämnderna.

Det sammanlagda anslagsbeloppet skulle sålunda uppgå till

177 000 kronor.

I likhet med nykterhetsutredningen anser jag önskvärt att nykterhetsnämnderna

stimuleras till att i ökad utsträckning anordna övervakning av alkoholmissbrukare.

Övervakningen bör intaga en central ställning i vårdarbetet;

ju mera effektiv den är, desto mindre blir behovet av interneringar.

Enligt nykterhetsutredningens förslag skulle ställas till förfogande ett förslagsanslag

av 25 000 kronor för bestridande av bidrag med 50 % av kommunernas

kostnader för arvoden åt särskilt förordnade övervakare, som icke

vore anställda inom socialvården. Meningen med sistnämnda föreskrift var

att anslaget i främsta rummet skulle användas till ersättning för nya övervakningsuppdrag

och förhindra att lönerna till redan anställda kommunala

socialvårdstjänstemän belastade anslaget; i annat fall hade medelsbehovet

blivit av en helt annan storleksordning, övervakningsbidragen skulle enligt

förslaget, utgå jämte de förut nämnda understöden åt nykterhetsnämnderna.

Socialstyrelsen har föreslagit, att övervakningsbidragen skulle utgå på

annat sätt. Medlen för ändamålet borde ställas till förfogande av styrelsen,

som skulle äga besluta örn bidrag för bestridande av kostnaderna för särskilda

övervakningsfall, dock med högst 50 kronor per fall. Nykterhetsnämnd

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 161.

Utskottet.

skulle sålunda på förhand kunna få besked om att den erhåller övervakningsbidrag

i ett visst bestämt fall. Enligt socialstyrelsens mening kan möjligheten

till sådant bidrag mången gång vara avgörande för örn övervakningkommer

till stånd. Det vore därvid en väsentlig fördel, örn övervaknings - bidragen utbetalades löpande och icke i efterskott såsom understöden till nykterhetsnämndernas

verksamhet. Även ett par länsnykterhetsnämnder har

framhållit behovet av att på dylikt sätt kunna disponera medel för anordnande

av övervakning i särskilda fall.

Det synes mig sannolikt, att den av socialstyrelsen föreslagna formen för

övervakningsbidragen kommer att medföra anordnande av övervakning i ett

större antal nya vårdfall med utpräglat behov därav än den av utredningen

föreslagna formen, som innebar en allmän rätt för kommunerna att till 50 %

erhålla ersättning i efterskott för övervakningskostnader av visst slag. Med

hänsyn härtill anser jag mig böra tillstyrka att medel försöksvis ställas till

förfogande till bestridande av övervakningsbidrag i huvudsak enligt de av

socialstyrelsen föreslagna riktlinjerna. Medel för ändamålet böra dock icke

anvisas i form av förslagsanslag. Jag förordar, att ett särskilt belopp till övervakningsbidrag

anvisas under förevarande anslag. Ender det första året av

sådan försöksverksamhet bör ett belopp av 13 000 kronor räcka. Jag förutsätter

därvid, att dylika övervakningsbidrag icke skola utgå till länsnykterhetsnämndernas

heltidsanställda ombudsmän. I den mån deras övriga arbetsuppgifter

och de lokala förhållandena det medgiva, böra de utan särskild ersättning

fullgöra sådana uppdrag. Beloppet synes böra ställas till disposition

för socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna. Närmare bestämmelser

örn övervakningsbidragen torde få ankomma på Kungl. Majit att föreskriva.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m. skulle enligt vad jag sålunda förordat uppgå

till 190 000 kronor.

I samband med Kungl. Majits här ifrågavarande förslag har utskottet till

behandling förehaft en inom andra kammaren av fru Hildur Alvén m. fl.

väckt motion (11:263), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga

sådan ändring i grunderna för understöd till nykterhetsnämnderna, som möjliggör

för dessa att i ömmande fall av beviljat statsanslag och utan karaktär

av fattigvård ge försörjning och vård åt på grund av alkoholmissbruk internerad

persons anhöriga, samt att anslaget till nykterhetsnämndernas verksamhet

för ovannämnda syftemål höjes med 250 000 kronor utöver det i statsverkspropositionen

beräknade anslaget.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda förslag, får utskottet

hänvisa till motionen.

Föredragande statsrådet har av tidsskäl icke ansett lämpligt att söka för

årets riksdag framlägga nykterhetsutredningens förslag till ändringar i alkoholistlagen.

En effektivisering av nykterhetsvården har dock synts möjlig

utan sådana lagändringar. Vid prövningen av medelsbehovet för nykterhetsnämndsverksamheten

har statsrådet ansett sig i betydande utsträckning böra

biträda utredningens förslag örn ökad medelstilldelning. De stegrade utgifterna

å budgeten för detta ändamål ha därvid ansetts böra vägas mot de

mycket betydande kostnadsökningar, som en effektiv skärpning av den individuella

kontrollen över rikets omkring 1 600 000 motboksägare skulle förutsätta.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

21

Olika åtgärder till motverkande av den inträdda försämringen i fråga örn

nykterhetstillståndet äro utan tvivel angelägna. Vid sitt tillstyrkande av de

nu ifrågavarande anslagsökningarna har föredragande statsrådet ansett sig

kunna utgå från att effekten i nykterhetsavseende av de därmed avsedda åtgärderna

blir större än effekten av en motsvarande medelsdisposition för personalökningar

vid den individuella kontrollen. I anledning härav får utskottet

erinra örn att fjolårets riksdag beslutat (skrivelse nr 455) hos Kungl. Maj:t

anhålla om en förutsättningslös och allsidig utredning angående den svenska

nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning. Av motiveringen

till nämnda beslut framgår, att utredningen skulle avse en planläggning av vår

nykterhetspolitik på längre sikt och söka åstadkomma en sådan mera uttömmande

analys av förhållandena, som kan leda fram ej blott till förslag om

omedelbara åtgärder mot ett stigande alkoholmissbruk utan fastmera till riktlinjer

för den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och ut

formning. Det synes utskottet, att resultatet av den sålunda planerade utredningen

bör avvaktas, innan riksdagen tager ställning till frågan vilka av de

av statsrådet berörda åtgärderna, som ur effektivitetsynpunkt böra givas

företräde.

Ehuru systembolagens personalfrågor icke i detta sammanhang äro föremål

för prövning, vill utskottet likväl framhålla, att den nedgång i personalen på

bolagens motboksavdelningar, som omnämnes av statsrådet — och som avser

antalet på dessa avdelningar sysselsatta, ej antalet å desamma anställda personer

— enligt vad utskottet inhämtat är att uppfatta som en rent temporär

företeelse, betingad av kontrollstyrelsens och bolagens beredvillighet att vid

den allmänna varuransoneringens tillkomst tillmötesgå ett från livsmedelskommissionen

framfört önskemål örn bolagens medverkan vid kontrollen över

denna ransonering. Då behovet av denna medverkan ansågs trängande och då

arbetsbelastningen å systembolagen vid tiden för varuransoneringens införande

(april 1940) icke var densamma som för närvarande, ansågs det möjligt

att för någon tid låta viss å motboksavdelningama anställd personal helt

eller delvis tjänstgöra på kristidsstyrelsemas kontrollbyråer. I den mån som

kontrollbyråarbetet vunnit ökad stadga och vuxit i omfattning samtidigt som

systembolagens egna arbetsuppgifter blivit alltmera krävande har en betydande

återgång av personal från kontrollbyråerna till motboksavdelningama

ägt rum.

Utskottet vill även framhålla, att den individuella kontrollen handhaves

av systembolagen såsom självständiga företag under kontrollstyrelsens tillsyn

och att stegrade utgifter å budgeten för nykterhetsvården alltså icke

hava någon omedelbar återverkan på omfattningen av nämnda kontroll. Emellertid

är utskottet av den uppfattningen, att ökad medelstilldelning till nu

ifrågavarande ändamål är i och tor sig av förhållandena påkallad för åstadkommande

av en effektivisering av nykterhetsvården.

Vad angår anordnande av erlcända alkoholistanstalter m. m. har det ökade

platsbehovet ansetts böra tillgodoses på sådant sätt, att en större differentiering

inom anstaltsvården möjliggöres. I likhet med föredragande stats
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 161.

rådet anser utskottet, att denna differentiering i första hand bör åstadkommas

genom upprättande av en särskild anstalt för sådana alkoholister, vilka kunna

antagas behöva endast en relativt kort interneringstid. Utskottet finner ej

anledning till erinran mot att den för anordnande av Yårnäshemmet vid fjol

årets riksdag beslutade höjningen av bidragen med 50 % generellt tillämpas

för platser, som inrättas efter den 1 juli 1944.

Yad statsrådet anfört beträffande statsbidrag till inackorderingshem och

familjevård föranleder ej erinran från utskottets sida.

I fråga örn länsnyläerhetsnämnderna föreslås heltidsanställda ombudsmän

vid 10 sådana nämnder. Tjänsterna föreslås placerade i lönegraden Eo 19.

Utskottet har icke kunnat undgå hysa viss tvekan, huruvida icke dessa tjänster

borde likställas med befattningarna såsom skyddskonsulent, vilka äro hänförda

till lönegraden Eo 21. Utskottet tillstyrker emellertid Kungl. Maj:ts förslag,

men förutsätter, att allmänna lönenämndens yttrande över lönegradsplaceringen

inhämtas, sedan en viss tids erfarenhet vunnits om göromålen på de

nya befattningarna.

Ehuru viss tveksamhet jämväl kan råda örn lämpligheten av att ombudsmännens

tjänsterum på sätt statsrådet ifrågasatt förläggas till systembolagen,

synes frågan härom böra prövas under hänsynstagande till förhållandena på

de olika orterna. Erinras må att systembolagens lokaler ej behöva tagas i

anspråk för ändamålet i de fall då nämnden redan förut ställt särskild lokal

till ombudsmannens förfogande.

Genom Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framlagda förslag synas

önskemålen i de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna 1:175

och II: 276 hava blivit i allt väsentligt tillgodosedda. Utskottet, som tillstyrker

bifall till Kungl. Maj:ts förslag jämväl i anslagsfrågan, anser sig därmed

hava besvarat nämnda motioner.

Yad angår anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet

m. m. föreslås i motionen II: 263, att nykterhetsnämnderna skola sättas i tillfälle

att i ömmande fall giva försörjning och vård åt anhöriga till person, som

internerats på alkoholistanstalt. För detta ändamål skulle under anslaget

avses ett belopp av 250 000 kronor.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för åtgärder i motionens syfte.

Att medel finnas tillgängliga till underlättande av det ekonomiska betryck,

som ofta blir följden av internering på anstalt, kan vara av stor betydelse ej

endast för de hemmavarande under interneringstiden. Att hemmet kunnat

hallas i stand under denna tid kan även vara av vikt till förebyggande

av ett återfall i alkoholmissbruk. Utskottet, som icke är berett att omedelbart

tillstyrka ett bifall till motionsyrkande!, förordar att utredning i ämnet

kommer till stånd. Vid denna utredning bör hänsyn tagas till i vad män förhållandena

vid andra likartade fall av förlorad arbetsförmåga böra inverka på

bedömningen av föreliggande fråga. Därest den i motionen föreslagna understödsverksamheten

finnes böra komma till stånd, bör jämväl övervägas, huruvida

densamma icke bör handhavas av vederbörande anstaltsstyrelser i stället

för av nämnderna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 161.

23

I likhet med nykterhetsutredningen och föredragande statsrådet anser utskottet

önskvärt, att nykterhetsnämnderna stimuleras till att i ökad utsträckning

anordna övervakning av alkoholmissbrukare. Yad statsrådet härutinnan

ävensom i övrigt anfört föranleder ej erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) medgiva, att bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter

m. m. må utgå enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden

för den 14 april 1944 angivna grunder,

2) för budgetåret 1944/45 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till anordnande av erkända alkoholistanstalter

ett reservationsanslag av 150 000 kronor,

b) till Länsnykterhetsnämnderna ett förslagsanslag av 200 000

kronor,

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

motionen II: 263 i vad motionen avser anslagsfrågan till Främjande

av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. för budgetåret

1944/45 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag av 190 000

kronor,

C. i anledning av motionen II: 263 till den del den ej behandlats

under B. här ovan i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn

utredning angående understöd åt hemmavarande anhöriga till

den, som internerats å alkoholistanstalt,

II. att motionerna 1:175 och II: 276 må anses besvarade genom

vad utskottet anfört.

Stockholm den 30 maj 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 160.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:362 Skrivelse till Konungen i anledning arn Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet väckt motion. s. 3 i texten