Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.

1944-03-28 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1944:72, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

1

Nr 72.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1944 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni

1943.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1943 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och

inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

l:o) Gåvomedel, ställda till försvarsstabens förfogande. Under försvarsdepartementet,

§ 1, hava revisorerna framställt vissa anmärkningar mot försvarsstabens

disposition och redovisning av till staben ställda gåvomedel (Del

I, s. 2 och 3).

Revisorerna hava meddelat, att under åren 1939—1943 gåvomedel för sammanlagt

omkring 275 000 kronor ställts till försvarsstabens förfogande. Redovisningen

av dessa medel har icke skett genom försvarsstabens krigskassaavdelning,

vilket medfört, att hithörande verifikationer icke återfinnas i stabens

räkenskaper. Revisorerna hava vidare framställt vissa erinringar beträffande

det sätt, på vilket gåvomedlen använts.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Det torde utan vidare vara klart, att medel, som ställas till statsmyndighets

disposition, skola av myndigheten redovisas i dess räkenskaper. Genom

det i förevarande fall tillämpade förfaringssättet hava emellertid här ifrågavarande

gåvomedel helt undandraga statsverkets kontroll.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår även, att gåvomedel tagits i

anspråk för ändamål, för vilka de knappast varit avsedda. Särskilt anmärkningsvärt

synes det revisorerna, att personal, förutom författningsenliga avlöningsförmåner,

jämväl kommit i åtnjutande av särskilda arvoden, vilka

utgått av gåvomedel.

Förklaring har avgivits av chefen för försvarsstaben (Del II, s. 1—4).

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 72.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

Av vad revisorerna anfört framgår, att gåvomedel, som ställts till försvarsstabens

förfogande, icke redovisats genom stabens krigskassaavdelning och

att hithörande verifikationer på grund härav icke kunnat återfinnas i stabens

räkenskaper, vilket medfört, att förvaltningen av gåvomedlen undandragits

vederbörlig revisionsmyndighets kontroll. Med hänsyn till angelägenheten

av att kontrollmöjligheter upprätthållas i fråga om samtliga till statsmyndighets

förfogande ställda medel, synes utskottet erforderligt, att Kungl.

Majit på lämpligt sätt hos myndigheterna inskärper vikten av att så sker.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville på lämpligt sätt hos statsmyndigheterna

inskärpa vikten av att gåvomedel, som ställas till myndighets

förfogande, redovisas i dess räkenskaper.

2:o) Mantalsskrivning av viss fast anställd personal vid försvarsväsendet.

Under försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna påtalat vissa olägenheter,

som visat sig uppkomma till följd av att enligt gällande krigsavlöningsbestämmelser

månadslönen till fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal

skall utgå efter den ortsgrupp, vederbörandes mantalsskrivningsort vid

krigstjänstgöringens början tillhörde, eller, om ombyte av mantalsskrivningsort

därefter ägt rum, efter den ortsgrupp, vartill den nya mantalsskrivningsorten

är att hänföra (Del I, s. 3—8).

Efter att hava lämnat en redogörelse för de ifrågavarande bestämmelsernas

tillkomst och för innehållet i mantalsskrivningsförordningens § 3, hava

revisorerna framhållit, att under nu rådande förstärkta försvarsberedskap

tolkningen av bestämmelserna i mantalsskrivningsförordningen föranlett

tvistigheter och oklarhet med avseende å avlöningsförmåner åt militära befattningshavare

å övergångsstat, reservstat och i reserven, vilka inkallats till

tjänstgöring under längre tidrymd i följd. Det har sålunda varit omtvistat,

huruvida beredskapstjänstgöring skall hänföras till sådant arbete eller uppdrag

av tillfällig beskaffenhet, som omförmäles i mantalsskrivningsförordningens

§ 3 mom. 6 och som icke skall föranleda mantalsskrivning å tjänstgöringsorten.

Detta har medfört, att i vissa fall vederbörande blivit kyrkobokförd

och mantalsskriven å ort, tillhörande högre dyrortsgrupp än tjänstgöringsorten,

oaktat han icke vistats å den förra orten under sådana förhållanden,

att mantalsskrivning bort ske därstädes. Till belysande av ifrågavarande

spörsmål hava revisorerna anfört vissa exempel.

Revisorerna framhålla, att de berörda förhållandena hava föranlett framställningar

till Kungl. Majit från såväl militära myndigheter som Överståthållarämbetet

och att spörsmålet jämväl varit föremål för övervägande av

1942 års krigsavlöningssakkunniga utan att dock föranleda några ändrade

bestämmelser på området. Slutligen hava revisorerna framhållit, att de militära

förvaltningsmyndigheternas revisioner under senare år utställt ett stort

antal anmärkningar avseende till militära befattningshavare för mycket ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

3

betalade förmåner enligt krigsavlöningsreglementet, vilka utbetalningar grundat

sig å felaktiga uppgifter beträffande vederbörandes mantalsskrivningsort,

och att mål av samma karaktär ävensom rörande rätt mantalsskrivningsort

i ett förhållandevis stort antal även kommit under kammarrättens prövning.

Härefter hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Under nuvarande beredskapsförhållanden hava förekommit långvariga

inkallelser med placering å annan ort än vederbörandes bosättningsort vid

tiden för inkallelsens början. I fråga örn den fast anställda, icke ständigt

tjänstgörande personalen har detta i många fall föranlett komplikationer med

hänsyn till mantalsskrivningsförordningens bestämmelser om rätt mantalsskrivningsort.

Enligt revisorernas mening kan det icke anses tillfredsställande,

att ifrågavarande personal under den tid, som förflyter innan kammarrätten

hunnit avgöra uppkommande tvister angående rätt mantalsskrivningsort, får

gå i ovisshet om, med vilket belopp avlöningsförmånerna med hänsyn till

gällande bestämmelser om dyrortsgruppering komma att utgå. Vidare kan

denna ovisshet om rätta mantalsskrivningsorten, såsom framgår av det föregående,

medföra återbetalningsskyldighet av löneförmåner till betydande belopp.

Härvid uppkomma icke sällan svårigheter för vederbörande att fullgöra

sin återbetalningsskyldighet till statsverket. För redogörarna medför ovissheten

om rätta mantalsskrivningsorten svårigheter vid avlöningsförmånernas

bestämmande.

Utan att taga ståndpunkt till, huru frågan lämpligen bör lösas, hava revisorerna

ansett sig böra framhålla önskvärdheten av att en rättelse av ovan påtalade

missförhållanden snarast kommer till stånd.

Yttrande har avgivits av kammarrätten (Del II, s. 4—6), som, bland annat,

uttalat, att kammarrättens erfarenheter närmast tala för att ifrågavarande

avlöningsbestämmelser i det stora hela fungerat någorlunda tillfredsställande,

medan de av revisorerna berörda olägenheterna snarare tillhöra undantagen.

Kammarrätten har dock icke velat bestrida, att dessa olägenheter om möjligt

böra avhjälpas, och har i sådant syfte ifrågasatt vidtagande av vissa åtgärder,

såsom att mantalsskrivningsbevis, som utfärdas för att läggas till

grund för utbetalning av lön, uttryckligen skola angiva den ortsgrupp, inom

vilken beställningshavaren blivit mantalsskriven.

Utskottet finner vad revisorerna och kammarrätten anfört rörande uppkomna

svårigheter att tillämpa krigsavlöningsbestämmelsernas föreskrift

därom, att månadslön till fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal

skall utgå efter vederbörandes mantalsskrivningsort, vara förtjänt av beaktande.

Av Kungl. Maj:ts proposition nr 232 till innevarande års riksdag

med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet

den 15 juni 1939 (nr 278) m. m. framgår, att frågan om revision av

krigsavlöningsreglementet är föremål för fortsatt handläggning genom särskilt

tillkallade sakkunniga. Då den av revisorerna berörda frågan därvid torde

komma att tagas under övervägande, synes någon åtgärd från riksdagens

sida icke nu erfordras. Utskottet har därför endast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

Utskotta.

omförmäla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 72.

3:o) Månadslön till bataljonsvcterinärer vid fältveterinärkåren. Under försvarsdepartementet,

§ 3, hava revisorerna påtalat det förhållandet, att enligt

gällande bestämmelser bataljonsveterinärerna vid fältveterinärkåren åtnjuta

under krigstjänstgöring månadslön efter 22 lönegraden, under det att

motsvarande befattningshavare på aktiv stat uppbära lön enligt 20 lönegraden

(Del I, s. 8 och 9).

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens

intendenturavdelning gemensamt samt av försvarsväsendets lönenämnd

(Del II, s. 6 och 7).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband med

behandlingen av Kungl. Majlis proposition nr 232 med förslag till kungörelse

om ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939

(nr 278) m. m., vilket utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

4:o) Icke-ordinarie personals inom försvarsväsendet avlönande från s. k.

sakanslag. Under försvarsdepartementet, § 6, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan om sättet för bestridandet av avlöningskostnadema för

den icke-ordinarie personalen vid försvarsväsendet (Del I, s. 15—20).

Jämlikt avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 276) för icke-ordinarie

tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet) skola

de extra ordinarie befattningar, å vilka reglementet äger tillämpning, upptagas

i en av Kungl. Majit fastställd, vid reglementet såsom bilaga fogad

tjänsteförteckning. Antalet extra ordinarie befattningar skola bestämmas genom

stater eller personalförteckningar, vilka fastställas av Kungl. Majit eller,

efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

Antalet extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 bestämmes av

vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, med iakttagande i förekommande

fall, att sådan tjänsteman må hänföras högst till lönegrad med samma

ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie

tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Föreligger behov att

hänföra extra tjänsteman till högre lönegrad än den 20:e, skall, där ej Kungl.

Majit bemyndigat vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att i ärendet

besluta, frågan underställas Kungl. Majits prövning. Beträffande ickeordinarie

tjänsteman, vilkens avlöning utgår i form av arvode med av Kungl.

Majit fastställt belopp, meddelar Kungl. Majit de särskilda avlöningsföreskrifter,

som må erfordras, för såvitt icke Kungl. Majit för visst fall överlåtit

åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att utfärda sådana föreskrifter.

För tillfälligt anställd personal ävensom för andra icke-ordinarie

befattningshavare än förberörda äger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet

fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Majit meddelat beslut

i sådant hänseende.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72-

5

Avlöningskostnaderna för enligt förenämnda reglemente anställd personal

bestridas dels från de å fjärde huvudtiteln under rubriken C. Försvarskrafterna

uppförda förslagsanslagen till avlöningar eller avlöningar till aktiv personal

m. fl., dels från underhålls- och anskaffningsanslag. Avlöning till militär

icke-ordinarie personal vid de centrala förvaltningsverken och vid vissa

till försvaret hörande institutioner utbetalas från dessa myndigheters avlöningsanslag.

Nu omliandlade anslag till avlöningar benämnas i regel allmänna

avlöningsanslag, under det underhålls- och anskaffningsanslag bruka

sammanfattas under benämningen sakanslag.

De under respektive försvarsgrenars anslag till avlöningar m. m. till aktiv

personal m. fl. uppförda anslagsposterna till avlöningar till extra ordinarie

och extra tjänstemän voro för budgetåret 1942/43 uppförda med ett sammanlagt

belopp av 5 880 000 kronor.

Utöver vad nu nämnts fastställer Kungl. Majit budgetårsvis särskilda personalförteckningar

upptagande vid de centrala förvaltningsmyndigheterna

ävensom vid vissa verkstäder, varv och andra militära anstalter erforderlig,

företrädesvis teknisk, personal, som skall avlönas från sakanslag.

Beträffande anställandet av extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 äga, såsom

ovan nämnts, de centrala myndigheterna att bestämma antalet sådana

tjänstemän, varvid avlöningskostnaderna antingen i mån av tillgång å medel

under de förutnämnda anslagsposterna till avlöningar till extra ordinarie och

extra tjänstemän bestridas från dessa anslagsposter eller från underhållsoch

materielanskaffningsanslag. I samband med att förskottsstaten för försvarsväsendet

under nu rådande förstärkta försvarsberedskap ställts till de

militära myndigheternas förfogande, bestridas avlöningar i stor utsträckning

från krigstitlar för sådana extra tjänstemän eller tillfälliga befattningshavare,

vilka anställts för handhavandet av arbetsuppgifter vilka äro direkt

förorsakade av beredskapens upprätthållande. Extra tjänstemän i 21 eller

högre lönegrad anställdes tidigare efter av Kungl. Majit i varje särskilt fall

lämnat medgivande. Efter den förstärkta försvarsberedskapens intagande

hava de centrala förvaltningsmyndigheterna erhållit synnerligen vidsträckta

bemyndiganden att utan Kungl. Majits tillstånd i varje särskilt fall anställa

även sådana tjänstemän, varvid avlöningskostnaderna bestridas från underhålls-

eller materielanskaffningsanslag eller krigstitlar. Även anställning enligt

kontrakt med arvode må förekomma, där så visar sig oundgängligen erforderligt,

dock endast beträffande teknisk personal.

För tillfälligt anställande av tjänstemän finnas under försvarsgrenarnas anslag

till avlöningar särskilda anslagsposter, vilka budgetåret 1942/43 upptogos

med följande belopp, nämligen för armén 51 500 kronor, för marinen

12 000 kronor och för flygvapnet 14 000 kronor eller sammanlagt 77 500 kronor.

För avlönande av extra ordinarie, extra och tillfälliga tjänstemän ha från

försvarsgrenarnas avlöningsanslag sålunda beräknats sammanlagt 5 957 500

kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat uppgingo avlöningskostnaderna för sådan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 72.

icke-ordinarie personal vid de centrala militära förvaltningsmyndigheterna,

vilken avlönats från sakanslag, under budgetåret 1942/43 till följande belopp,

nämligen vid arméförvaltningen 4 500 000 kronor, vid marinförvaltningen

1 670 000 kronor och vid flygförvaltningen 5 100 000 kronor eller sammanlagt

11 270 000 kronor.

Frågan om anställande av icke-ordinarie personal vid olika institutioner

med anlitande av andra anslag än de allmänna avlöningsanslagen har varit

föremål för uppmärksamhet i samband med de utredningar angående ändrad

uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel m. m., som föregingo den

nuvarande sedan budgetåret 1941/42 tillämpade uppställningen av sagda huvudtitel.

Vid framläggandet av 1941 års statsverksproposilion, däri Kungl. Maj:t föreslog

ändrad uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel ävensom vissa ändringar

av de allmänna avlöningsanslagens konstruktion, ansågs emellertid frågan

örn icke-ordinarie personals hänförande till sakanslag icke böra vid denna

tidpunkt upptagas till behandling. Sistnämnda fråga hade heller icke ansetts

böra göras till föremål för remissbehandling.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom framgår av det förut anförda uppgå avlöningskostnaderna för den

från sakanslag avlönade militära icke-ordinarie personalen för närvarande till

avsevärda belopp. Enbart vid de centrala förvaltningsmyndigheterna utgjorde

ifrågavarande kostnader under budgetåret 1942/43 c:a 11 miljoner kronor.

Vid den tidigare behandlingen av frågan, från vilka anslag avlöningskostnaderna

till icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet böra bestridas, ha

med styrka framhållits de olägenheter i skilda hänseenden, som vidlåda det

nuvarande systemet. Särskilt det av vissa militära förvaltningsmyndigheter

tillämpade förfaringssättet att avföra avlöningskostnader från särskilda regleringstitlar,

vilka därefter beredas ersättning från vederbörande sakanslag,

synes lämna rum för en tämligen godtycklig och framför allt okontrollerbar

anslagsbelastning. De centrala förvaltningsmyndigheterna hava för närvarande

möjligheter att i obegränsad omfattning anställa extra tjänstemän även

i högre lönegrad än 20:e eller mot kontrakt. Att detta i viss utsträckning under

nuvarande förhållanden inom förvarsväsendet varit nödvändigt med

hänsyn till det avsevärda behovet av kvalificerad administrativ och teknisk

personal torde icke kunna bestridas. I den mån för framtiden personal icke

längre erfordras i samma utsträckning som hittills, kan avlönandet av ickeordinarie

personal från sakanslag medföra risk för att sådan för mera tillfälligt

behov avsedd personal bibehålies alltför länge vid sin anställning. För

att kontrollen i nu berörda hänseenden skall kunna utövas fullt effektivt är

det av vikt att ifrågavarande icke-ordinarie personal avlönas från allmänna

avlöningsanslag.

Revisorerna finna det önskvärt, att här omhandlade spörsmål snarast bringas

till en sådan lösning, att de av revisorerna anförda synpunkterna bliva

tillgodosedda.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, försvarets civilförvaltning

och arméns fortifikationsförvaltning gemensamt samt av marinförvaltningen

och flygförvaltningen (Del II, s. 19—23). Myndigheterna hava i princip anslutit

sig till revisorernas förslag, särskilt i vad avser den för fredsförhålden

erforderliga icke-ordinarie personalen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

7

Utskottet vill erinra, att den av revisorerna under förevarande paragraf behandlade

frågan om icke-ordinarie personals avlönande från anskaffningsoch

underhållsanslag tidigare varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas

sida. Sålunda hava av Kungl. Maj:t den 22 juni 1939 tillkallade

sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda med utredning angående

uppställningen av riksstatens fjärde huvudtitel m. m. upptagit berörda

fråga till behandling. Spörsmålet har också sedermera av chefen för försvarsdepartementet

berörts i samband med anslagsäskandena under fjärde huvudtiteln.

Sålunda uttalade departementschefen i propositionen nr 235 till 1943

års riksdag, att förslaget om att från s. k. sakanslag överflytta lönekostnaderna

för den icke-ordinarie personalen vore i princip att förorda men att med

dylik åtgärd borde anstå intill dess mera normala förhållanden inträtt. Riksdagen

hade häremot icke något att invända.

Vid angivna förhållanden anser utskottet, att vad revisorerna anfört icke

nu påkallar någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Vad i ärendet förekommit

har utskottet dock velat för riksdagen

omförmäla.

5:o) Krigskassaväsendet. Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna

redogjort för vissa missförhållanden, som framträtt inom det militära

kassaväsendet (Del I, s. 28—36).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för gällande bestämmelser rörande

krigsförvaltningen och därefter anfört vissa fall, där statsverket genom

förskingring eller vårdslöshet frånhänts medel, för vilka kronan sedermera

icke kunnat beredas ersättning.

Revisorerna hava sammanknutit sina iakttagelser i följande uttalande.

Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat belysa vissa

missförhållanden, som framträtt inom det militära kassaväsendet. Revisorerna

förbise härvid icke, att på grund av den rådande förstärkta försvarsheredskapen

det militära kassaväsendet fått en mycket betydande omfattning, ej

heller de svårigheter, som i samband därmed uppstått beträffande rekryteringen

av redogörarpersonalen.

Vad sorn rimligen kan göras för att förebygga uppkomsten av sådana missförhållanden

måste emellertid strängt iakttagas. Stor vikt ligger otvivelaktigt

vid själva rekryteringen av kåren, varför de tillsättande myndigheterna

uppenbarligen hava att vinnlägga sig örn att till ifrågavarande uppdrag

utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla måttet. Huvudvikten

kommer emellertid i första hand att ligga på beskaffenheten av den kontroll,

som utövas inom den militära medelsförvaltningen.

Det vill synas, att i flera fall oegenlligheter skulle kunnat undvikas eller i

varje fall upptäckas på eli betydligt tidigare stadium, därest föreskrivna inventeringar

fullgjorts med omsorg och noggrannhet. Mången gång torde

utövandet av föreskriven kontroll i form av inventeringar, granskningar avrapporter

och dylikt betraktas såsom en formsak. Detta förhållande synes i

sin tur ofta förlett kontrollanten att verkställa förrättningen under alltför

kamratliga former. Uppenbarligen förringas en inventerings värde genom ett

dylikt förfarande.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 72.

Enligt revisorernas mening torde effektivaste sättet att försvåra tillgrepp av

förskottsmedel vara att ofta och utan föregående tillkännagivanden företaga

inventeringar hos vederbörande.

De rent personliga kvalifikationerna måste såsom ovan nämnts tillmätas

den största betydelse, då det gäller att placera personal såsom krigskassachefer,

krigskassörer och redogörare. Allt eftersom tillgången på lämplig

personal ökats, hade en allmän översyn beträffande ifrågavarande personals

lämplighet bort komma till stånd samt i anslutning härtill erforderliga

personbyten äga rum. Enligt vad som inhämtats har även en dylik undersökning

i viss omfattning utförts genom krisrevisionens försorg beträffande

armén. .Resultatet därav överlämnades till chefen för intendenturkåren, som i

regel verkställer kommenderingar av intendenter och krigskassörer för arméns

vidkommande. Även örn genom denna undersökning en förbättring

för tillfället ernåddes, synes vederbörande icke i fortsättningen tillräckligt

beaktat betydelsen av liknande kontrollåtgärder. För marinens vidkommande

har en undersökning påbörjats till utrönande av ifrågavarande förhållanden

beträffande krigskassörer, redogörare och vissa innehavare av stående förskott

efter det statsrevisorerna upptagit förevarande spörsmål till behandling.

Såsom synnerligen anmärkningsvärt torde få betraktas det ovan relaterade

fall, där en krigskassör, medan han ännu stod under åtal inför krigsrätt för

oegentligheter vid en krigskassaavdelning, efter ett kortare avbrott för annan

tjänstgöring ånyo placerades såsom krigskassör vid krigskassaavdelning. Samarbetet

mellan den granskande och den kommenderande myndigheten synes

här hava brustit på ett betänkligt sätt. Likaledes finna revisorerna det anmärkningsvärt

att personer, som icke uppnått myndig ålder, placeras å befattningar

med redogörarajisvar.

En bidragande orsak till oegentligheter i de fall, då dessa närmast hava sin

grund i rent slarv, torde vara den betydande arbetsbörda, som, särskilt med

de nuvarande tidvis omfattande inkallelserna, åvila icke endast intendenter

och krigskassörer utan även kompaniadjutanter m. fl. Ofta nog bliva ifrågavarande

befattningshavare så överhopade nied göromål, att de nied nödvändighet

måste anförtro förvaltningsuppgifter av olika slag åt underordnad

mindre kvalificerad personal. Erforderlig minskning av arbetsbördan torde

kunna ernås genom en rationalisering och förenkling av det militära förvaltnings-

och expeditionsväsendet. Då emellertid ifrågavarande spörsmål befinner

sig under utredning av den år 1942 tillsatta militära expeditionstjänstkommittén,

torde förslag till åtgärder i antydd ökning vara att vänta inom

en nära framtid.

För att i möjligaste män förhindra fall av oegentligheter synes i första hand

en skärpning av kontrollen över krigskassor och utlämnade förskottsmedel

oundgängligen erforderlig. Vidare torde det böra åläggas vederbörande militära

myndigheter att införskaffa noggranna upplysningar beträffande de personliga

förhållandena i fråga om sådan personal, som är avsedd att tagas i

anspråk för förvaltningsuppgifter. Därutöver borde genom ett bättre samarbete

mellan de räkenskapsgranskande myndigheterna och de olika militära

myndigheter, som bära ansvaret för kommendering av förvaltningspersonal,

vinnas möjlighet att på ett tidigt stadium avkoppla sådana befattningshavare

från handhavandet av kassamedel, som visa sig icke fylla måttet beträffande

kunskaper eller personliga kvalifikationer.

Det är enligt revisorernas mening angeläget, att åtgärder oförtövat vidtagas

för ernående av en tillfredsställande ordning inom ifrågavarande område.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72

9

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för armén,

chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flyg förvaltningen (Del II, s.

30—35).

Revisorernas förslag avser att förebygga fall av oegentligheter inom krigskassaväsendet

genom i huvudsak skärpning av kontrollen och kompetenskraven

för krigskassachefer, krigskassörer och redogörare samt förbättrat

samarbete mellan de räkenskapsgranskande och de personalplacerande myndigheterna.

Utskottet finner angeläget, att största möjliga uppmärksamhet ägnas

åt ifrågavarande spörsmål och att åtgärder vidtagas för att, så långt ske

kan, upptäcka och förhindra oegentligheter. Utskottet finner sig därför böra

föreslå, att frågan blir föremål för närmare överväganden från Kungl. Maj:ts

sida.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i av revisorerna angivet

hänseende.

6:o) Den militära tandvården. Under försvarsdepartementet, § 10, hava

revisorerna påtalat vissa brister i avseende å den militära tandvården (Del I

s. 36—43).

Revisorerna hava inledningsvis redogjort för de allmänna bestämmelser,

som gälla för den militära tandvården, ävensom andragit fall, då vederbörande

tandläkare icke följt dessa bestämmelser. Vidare hava revisorerna anmärkt

på arbetseffektiviteten vid vissa tandpolikliniker och därvid åskådliggjort

sina iakttagelser genom tablåer, vilka utvisa antalet patienter, extraktioner,

fyllningar m. m., som tandläkare vid olika militära tandpolikliniker

i genomsnitt medhunnit per arbetsdag.

Sedan revisorerna härefter erinrat om tillkomsten av försvarsväsendets

tandvårdsutredning, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Utan att vilja föregripa den utredning i frågan, som för närvarande pågår,

anse sig revisorerna likväl böra framlägga vissa synpunkter å de brister

i avseende på den militära tandvården, som kommit till synes särskilt under

nu rådande förstärkta försvarsberedskap.

Betydelsen av en förbättrad tandvård i allmänhet är uppenbar. Revisorerna

hava emellertid fäst sig vid att bestämmelserna örn militär tandvård genomgående

givits en vidsträckt tillämpning, i det att sådan synes hava medgivits

även i fall, där avhjälpandet av tandskadorna icke kan anses hava

varit erforderligt för vidmakthållande av fältdugligheten. På de militära tandpoliklinikerna

hava sålunda i stor utsträckning utförts arbeten, som varit

omfattande och dyrbara eller som utan men för vederbörande synas hava

kunnat uppskjutas eller ersättas med provisoriska åtgärder. Enligt revisorernas

mening böra därför förtydligande bestämmelser utfärdas i restriktiv

riktning.

På grund av vad som framkommit örn frekvensen på de militära tandpoliklinikerna

hava revisorerna vidare funnit det anmärkningsvärt, att antalet

arbetstimmar per dag och tandläkare på de olika klinikerna varierar så vä
-

tz Iskotta.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

sentligt. Revisorerna hava själva kunnat konstatera, att arbetseffektiviteten

på sina håll varit mindre tillfredsställande. Detta torde hava haft sin grund

i bristfällig organisation.

Det förhållandet, att arbetstakten vid vissa tandkliniker uppenbarligen varit

lägre än vad som kan anses normalt, synes även tyda på att vederbörande

myndigheter möjligen icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt de arbetsrapporter,

som inkomma från poliklinikerna. Revisorerna hava erfarit, att

de ojämnheter i förevarande avseende, som framkommit vid den statistiska

bearbetningen av tandrapporterna från poliklinikerna, delvis skulle bero på

att rapporternas uppgifter lämnats efter olika grunder och att siffermaterialet

icke skulle vara fullt jämförbart. Om så är förhållandet, torde värdet

av tandrapporternas insändande överhuvud taget kunna ifrågasättas.

De fast anställda officerarna och underofficerarna böra enligt revisorernas

mening åtnjuta fri tandvård allenast då de tjänstgöra vid fältförband.

Den vida längre gående rätt till fri tandvård, som de nu åtnjuta, torde nämligen

sakna motsvarighet i fråga om övriga statliga befattningshavare. Denna

fråga synes lämpligen böra hänskjutas till 1941 års tandvårdsutredning.

De iakttagelser i fråga örn den militära tandvården, för vilka revisorerna

här redogjort, synas revisorerna påkalla snara åtgärder för rättelses vinnande.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsförvaltning

gemensamt, som bifogat promemorior från försvarsväsendets

tandvårdsinspektör och medlemmen av sjukvårdsförvaltningens vetenskapliga

råd, professor G. Thourén, samt av flygförvaltningen, vars yttrande icke

befordrats till trycket (Del II, s. 35—43).

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att vissa av de av revisorerna

påtalade bristerna i avseende å den militära tandvården numera avhjälpts.

Kvar står emellertid det intrycket, att, såsom försvarets civilförvaltning även

framhållit, gällande bestämmelser om tandvård medgiva dylik vård i större

utsträckning än som strängt taget får anses nödvändigt. Det synes utskottet

närmast böra ankomma på försvarsväsendets tandvårdsutredning att utforma

och föreslå de direktiv, som böra vara vägledande i denna fråga. Då utskottet

har anledning förutsätta, att revisorernas erinringar bliva föremål för överväganden

inom tandvårdsutredningen, vill utskottet nu inskränka sig till att

vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Föreningen armé-, marin- och flygfilm. Under försvarsdepartementet,

§ 12, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande de ekonomiska

mellanhavandena mellan försvarsstabens filmdetalj, föreningen armé-,

marin- och flygfilm samt aktiebolaget kinematografiska anstalten (Del I, s.

44—48).

Förklaringar hava avgivits av chefen för försvarsstaben och föreningen armé-,

marin- och flygfilm, vilka yttranden icke befordrats till trycket.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

11

Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband med

behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 185 angående vissa avlöningsm.

fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1944/45, vilket

utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

8:o) Sjukpenning oell underhållsskyldighet. Under socialdepartementet,

§18, hava revisorerna påtalat det förhållandet, att införsel icke kan ske i

sjukpenning (Del I, s. 65—68).

Enligt lagen den 14 juni 1917 kan införsel beviljas i avlöning, pension eller

livränta för utbekommande av ådömt eller avtalat underhållsbidrag till barn,

hustru m. fl. Sådan införsel kan under i lagen angivna förutsättningar även

beviljas för oguldna utskylder m. m.

Införsel kan däremot icke ske i sjukpenning.

Revisorerna hava lämnat redogörelse angående storleken i vissa fall av den

sjukpenning, som utgått enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1927

års militärersättningsförordning.

Sjukpenning utgår numera, framhålla revisorerna, med tillhopa avsevärda

belopp. Enligt senaste officiella statistik utgavs på grund av olycksfall i arbete

under år 1940 — bortsett från statens arbetare — sjukpenning med i runt tal

12,5 miljoner kronor. Av ca 142 250 olycksfall i arbete hos större arbetsgivare

(utom staten) år 1940 föranledde 680 fall en sjuktid av V2—1 år, 179 fall

en sjuktid av 1—2 år och 19 fall en sjuktid av mera än 2 år. Sjukpenning

enligt 1927 års militärersättningsförordning utgavs 1941 med omkring

1 708 000 kronor. Sedan dess hava ersättningsbeloppen ökat.

Revisorerna hava meddelat, att, enligt vad som kommit till revisorernas

kännedom, sjuka, som uppbära sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra

sin underhållsskyldighet gentemot maka och barn, oaktat de haft möjlighet

därtill.

Efter att hava belyst dessa förhållanden med vissa exempel hava revisorerna

sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att en person såsom i det anförda

fallet under en mer än treårig kostnadsfri vistelse å sanatorium kunnat

undandraga sig sin underhållsskyldighet gentemot sina barn, oaktat lian

själv av sjukpenningen uppburit omkring 135 kronor i månaden. I förevarande

fall har i stället utgått bidragsförskott till barnens underhåll, som den

sjuke icke torde kunna ersätta. Örn denna hjälpform icke funnits, hade sannolikt

fattigvården måst ingripa.

Revisorerna äro väl medvetna om betydelsen av att sjukpenning som regel

verkligen tillfaller den sjuke såsom hjälp under hans sjukdom och att

den till följd härav bör undanhållas den sjukes borgenärer. Skyddet bör

emellertid icke bereda den sjuke möjlighet att åsidosätta sin lagstadgade underhållsskyldighet

i de fall lian utan olägenhet bör kunna fullgöra denna.

I sådana fall bör införsel i sjukpenning kunna ske.

Vid införsel förbehålles emellertid den betalningsskyldige visst belopp per

vecka eller månad för sitt eget uppehälle. Detta belopp torde ofta —- utom

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 72

U Is/cottet.

vid sjukhusvistelse —- uppgå till eller överstiga sjukpenningen, varför någon

införsel icke kan komma till stånd. Stundom kan det likväl föreligga skäl

till att sjukpenningen ej tillställes den sjuke utan dem, för vilka han är underhållsskyldig.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen böra medgivas rätt att,

där skäl därtill föreligga, efter framställning utbetala sjukpenning eller del

därav direkt till den sjukes familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig.

På grund av vad nu anförts finna revisorerna önskvärt, att frågan om införsel

i sjukpenning samt frågan örn rätt för riksförsäkringsanstalten och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utbetala sjukpenning till den sjukes

familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig, göres till föremål

för utredning.

Yttranden hava avgivits av försåkringsrådet, som bifogat yttrande från de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, samt av riksförsäkringsanstalten

(Del II, s. 49—53). De båda myndigheterna samt föreningen tillstyrka

förslaget om införsel i sjukpenning men avstyrka förslaget örn rätt för försäkringsinrättningarna

att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än

den sjuke.

Enligt utskottets mening måste det betraktas som mindre tillfredsställande,

att en person går fri från sin underhållsplikt till följd av att möjlighet till

införsel i sjukpenning icke finnes. Tillräckligt bärande skäl torde knappast

föreligga för att sjukpenning principiellt skall vara undantagen från sådana

inkomster, i vilka införsel kan äga rum. I det fall då den sjukpenningsberättigade

åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet, oaktat han utan olägenhet

kan fullgöra densamma, anser utskottet i likhet med revisorerna,

att införsel i sjukpenning bör kunna medgivas. De olägenheter i administrativt

hänseende, som en lagändring på detta område skulle kunna medföra,

synas utskottet icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Utskottet finner

befogat, att ifrågavarande spörsmål blir föremål för övervägande. I samband

därmed bör jämväl frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning

till annan än den skadade komma under omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta taga under övervägande frågorna örn

införsel i sjukpenning samt örn rätt för riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan

införsel utbetala sjukpenning till annan än den skadade.

9:o) Avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farinaceutiska laboratorium.

Under socialdepartementet, § 20, hava revisorerna till behandling

upptagit frågan örn en höjning av avgifterna för specialitetskontrollen (Del

I, s. 72—80).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

13

Statens farmaceutiska laboratorium står under medicinalstyrelsens överinseende

och ledning och har till huvudsaklig uppgift att på uppdrag av

styrelsen verkställa undersökningar inom de områden, som beröra tillverkning

och försäljning av läkemedel.

Laboratoriet tillkommer särskilt att utföra de undersökningar, som behövas

för att avgöra örn ett som läkemedel utbjudet ämne är att anse som

apoteksvara eller inte. Det har vidare att kontrollera tillverkningen av och

handeln med s. k. specialiteter, alltså fabrikstillverkade, färdigpackade läkemedel.

Det har att biträda vid revision av gällande farmakopé samt att medverka

vid kontrollen av även andra apoteksvaror än specialiteter och vid

kontrollen överhuvud taget av apoteken. Det åligger laboratoriet även att

upptaga särskilda till laboratoriets arbetsområde hörande forskningsuppgifter

efter medicinalstyrelsens beprövande samt att, i den mån så lämpligen

kan ske, erbjuda möjligheter även till självständig forskning inom laboratoriets

verksamhetsområde. Laboratoriets inkomster härröra från avgifter i

samband med specialitetskontrollen.

Gällande stadga (medicinalstyrelsens författningssamling 1934 nr 54 och

1938 nr 62) föreskriver, att farmaceutisk specialitet icke får försäljas utan

att Vara registrerad. Vid ansökan om registrering skall en ansökningsavgift

å 40 kronor erläggas. Efter vunnen registrering utgår en årlig avgift av 15

kronor. Såväl vid inregistrering som efterkontroll tillkommer dessutom en

tilläggsavgift för de specialiteter, som erfordra biologisk eller klinisk prövning.

Tilläggsavgiften skall avpassas så, att kostnaderna för efterkontrollen

täckas.

Av förarbetena till gällande bestämmelser framgår, att kontrollavgifterna

ansetts böra täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.

Detta innebär att ej endast det farmaceutiska laboratoriets kostnader därför

borde täckas utan att så även skulle vara fallet med vissa andra kostnader,

nämligen de som belöpa sig på medicinalstyrelsens specialitetsavdelning samt

de som avse arvoden åt specialitetsnämndens ledamöter.

I sitt utlåtande lill 1938 års riksdag i fråga angående åtgärder för att

täcka statens omkostader för kontroll av farmaceutiska specialiteter, vilket

utlåtande av riksdagen godtogs, uttalade första lagutskottet, att erforderlig

jämkning av avgifterna till laboratoriet borde tagas i övervägande, därest de

för specialitetskontrollen inflytande medlen antingen skulle visa sig otillräckliga

eller överstiga behovet. Under dessa förhållanden finge det anses

fullt befogat att fastställa sådana avgifter för specialitetskontrollen att laboratoriets

kostnader för densamma fullt täcktes. Samtidigt finge avgifterna

ej göras högre än kostnaderna i fråga.

På grundval av detta resonemang framlade medicinalstyrelsen ett förslag

till höjda taxor, för vars närmare innebörd revisorerna redogjort.

Såsom sammanfattning av resultatet av en av professor Torsten Thunberg

verkställd utredning rörande statens farmaceutiska laboratorium uttalade

professor Thunberg, att utredningen givit vid handen, att de till staten inflytande

avgifterna för specialitetskontrollen borde ökas under tillämpning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 72.

av riksdagens direktiv i-samband med kontrollens införande, gående ut på

att statens utgifter skulle täckas genom avgifterna, att han anslöte sig till

medicinalstyrelsens förslag örn höjda taxor, vilket förslag torde tillföra statsverket

utöver nu inflytande belopp ytterligare ca 60 000 kronor, och att förslagets

genomförande ej torde orättmätigt tynga läkemedelsindustrien, ej heller

oskäligt stegra läkemedelspriserna.

Efter att hava redogjort för viss av medicinalstyrelsen verkställd utredning

rörande de lämpligaste anordningarna för kontroll av farmaceutiska

specialiteter hava revisorerna meddelat, att farmaceutiska laboratoriet våren

1943 föreslog en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska

specialiteterna, vilken höjning översteg den av professor Thunberg föreslagna.

Detta laboratoriets förslag godtogs av medicinalstyrelsen. Priskontrollnämnden

ställde sig emellertid avvisande till detsamma.

I proposition nr 273 till 1943 års riksdag har chefen för socialdepartementet

förklarat sig med hänsyn till vissa närmare angivna konsekvenser icke

vara beredd att laga ställning till frågan om en översyn av specialitetslagstiftningen.

Vid sådant förhållande bär det synts departementschefen lämpligt

att med prövning av frågan om specialitetskontrollens organisation ävenledes

borde tills vidare anstå, för vilket även vissa andra anförda skäl ansågos

tala. Då en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska

specialiteterna i dåvarande läge borde undvikas, påkallade ej heller avgiftsfrågan

ett omedelbart ställningstagande till organisationsförslaget.

Inkomsterna av kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna liksom farmaceutiska

laboratoriets utgifter under de senaste tio budgetåren hava enligt

en av revisorerna uppgjord sammanställning uppgått till 456 436 kronor

50 öre i inkomster och 861 115 kronor 78 öre i utgifter.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Redan vid specialitetskontrollens införande förutsattes att verksamheten

härmed borde vara självförsörjande, vilken princip jämväl kommit till klart

uttryck från statsmakternas sida. Utgifterna för denna verksamhet utgöras

av kostnaderna för dels farmaceutiska laboratoriets verksamhet i avseende

på densamma, dels viss medicinalstyrelsens verksamhet (apoteksbyråns specialitetsavdelning)

och dels specialitetsnämndens verksamhet. För farmaceutiska

laboratoriets vidkommande har specialitetskontrollen kommit att utgöra

den dominerande delen av hela verksamheten. Inkomsterna av verksamheten

utgöras av de avgifter enligt särskilda av Kungl. Maj:t fastställa taxor,

som skola erläggas i form av ansökningsavgifter, årsavgifter samt tilläggsavgifter

för specialprövningar av farmaceutiska specialiteter.

I detta som i liknande fall, där kostnaden för viss verksamhet i statlig regi

förutsättes skola täckas av inflytande inkomster av verksamheten, är det

givetvis i princip önskvärt, att redovisningen sker på sådant sätt, att av densamma

klart framgå beloppen av de utgifter, som avses skola täckas med

inflytande inkomster. Av praktiska skäl torde detta emellertid icke låta sig

göra i fråga om farmaceutiska laboratoriet, där verksamheten med specialitetskontrollen

och övriga arbetsuppgifter äro inflätade i varandra. Den beräknade

kostnaden för kontrollen av farmaceutiska specialiteter synes innebära,

att för närvarande av laboratoriets årliga utgifter omkring 100 000 kronor

skulle falla på nämnda verksamhet. Härtill komma kostnader för medi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

15

cinalstyrelsens specialitetsavdelning och för specialitetsnämndens verksamhet

ävensom avgifter till statens institut för folkhälsan, tillhopa beräknade

till 30 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för specialitetskontrollen

utgöra sålunda för närvarande omkring 130 000 kronor om året. Inkomsterna

under budgetåren 1939/40—1942/43 hava uppgått till i genomsnitt omkring

70 000 kronor och utgjorde under budgetåret 1942/43 endast 60 600 kronor.

Det är att märka, att man då vid beräknandet av utgifterna för specialitetskontrollen

icke tagit hänsyn till kostnaderna för laboratoriets lokalhyra, omkring

50 000 kronor om året. Revisorerna äro emellertid av den uppfattningen,

att även denna utgiftspost bör belasta specialitetskontrollen till så stor

del, som svarar mot fördelningen av laboratoriets kostnader i övrigt på specialitetskontroll

och övrig verksamhet. På grund härav anse sig revisorerna

kunna konstatera, att inflytande avgifter för specialitetskontrollen för närvarande

icke ens till hälften täcka kostnaderna för densamma.

Den i det föregående åberopade utredning, som av professor Torsten Thunberg

på uppdrag av besparingsberedningen verkställts rörande statens farmaceutiska

laboratorium, synes giva vid handen att några väsentligare besparingar

i driften icke lämpligen kunna göras med undantag av att laboratoriet

borde kunna avstå vissa lokaler. Sistnämnda synpunkt har emellertid

redan tillgodosetts därigenom att det blivit bestämt, att även rättskemiska

laboratoriet snarast skall flytta till farmaceutiska laboratoriets lokaler. Professor

Thunberg har vidare uttalat, att det torde vara ett statsintresse, att

laboratoriet behålles i möjligast effektiva form.

Revisorerna hava avlagt besök vid farmaceutiska laboratoriet för att närmare

sätta sig in i dess verksamhet. Revisorerna hava härvid för sin del

icke funnit någon anledning till anmärkning utan fastmera fått det intrycket,

att laboratoriet är välskött och under skicklig och intresserad ledning.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omprövning bör

ske, huruvida icke avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter borde

kunna omedelbart höjas, oaktat de betänkligheter detta ur priskontrollsynpunkt

tidigare ansetts medföra.

Den mycket betydande andel av utförsäljningspriset, som apotekens försäljningsprovision

i många fall utgör, liksom även det förhållandet, att i vissa

fall kosinaderna för reklam i fråga om hithörande läkemedel måste uppgå

till betydande belopp, böra härvid icke förbises.

Yttrande har avgivits av statens priskontrollnämnd (Del II, s. 61 och 62),

som med hänsyn till den allmänna prispolitiken ställt sig avvisande till den

ifrågasatta höjningen av avgifterna för specialitetskontrollen. Skall emellertid,

framhåller nämnden, en höjning företagas, bör sättet för avgifternas uttagande

tagas under omprövning med syfte att undgå en läkemedelsfördyring,

som går längre, än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Vid specialitetskontrollens tillkomst fastslogs av statsmakterna som allmän

grundsats, att de med densamma förenade kostnaderna helt skulle täckas

genom lämpligt avpassade avgifter. Såsom av den av revisorerna verkställda

utredningen framgår, hava de inflytande avgifterna från specialitetskontrollen

under de senare åren täckt allenast omkring hälften av kostnaderna för verksamheten.

Detta har medfört, all anslagen till farmaceutiska laboratoriet

mäst avsevärt höjas. Då av det anförda framgår, att statens kostnader för

specialitetskontrollen icke kunnat bestridas av kontrollavgifterna och prim

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

cipen, att den farmaceutiska specialitetskontrollen skall bära sina egna kostnader,

i fortsättningen bör upprätthållas, synes utskottet enda utvägen vara

att genomföra en höjning av avgifterna. En höjning av kontrollavgifterna

med syfte att övervältra prishöjningen på allmänheten synes utskottet dock

böra i möjligaste mån undvikas. Utskottet förmenar, att genom en omläggning

av avgiftssystemet, vilket på sätt priskontrollnämnden anfört synes vara

behäftat med vissa olägenheter, en läkemedelsfördyring möjligen torde kunna

reduceras. Därest en dylik fördyring ändock blir nödvändig, bör den givetvis

icke gå längre än vad kostnaderna för kontrollen i och för sig betinga.

Utskottet finner med anledning av vad revisorerna anfört påkallat, att frågan

om en höjning av avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter

tages under omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande frågan örn en

höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna.

10:o) Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Under

kommunikationsdepartementet, § 22, hava revisorerna anmärkt på det

förhållandet, att vissa vägdistrikt anvisat medel till utgifter, som icke varit

motiverade för den allmänna väghållningen (Del I, s. 86—88).

Efter att hava lämnat exempel härpå hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att

vissa vägdistrikt hava anvisat medel till utgifter, som icke synas vara motiverade

för den allmänna väghållningen. Sålunda hava vägmedel tagits i anspråk

till utdelning av gratifikationer eller andra ersättningar åt vägdistriktens

förtroendemän, utöver vad i enlighet med vägdistriktslagen fastställts,

eller till representationskostnader i anledning av statens övertagande av vägväsendet.

Revisorerna, som förutsätta, att vägdistriktens förvaltning göres till föremål

för enhetlig granskning i samband med statens övertagande av vägväsendet,

vilja understryka vikten av att de vägdistrikt, som därvid befinnas hava

på ett mindre tillfredsställande sätt handhaft vägdistriktens medel, åläggas

särskild ersättningsskyldighet.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II, s. 63),

som ansett, att den av revisorerna förordade utredningen i ärendet lämpligen

bör uppdragas åt en för ändamålet särskilt tillsatt granskningsnämnd.

Det sätt, på vilket vissa vägdistrikt disponerat vägmedel, kan jämväl enligt

utskottets mening icke anses tillfredsställande. Utskottet vill emellertid erinra,

att Kungl. Majit genom beslut den 28 januari 1944 tillsatt en nämnd för be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

17

handling av frågor om uttagande av särskild vägskatt m. m. Denna nämnd

skall hava till uppgift att verkställa granskning av vägdistriktens räkenskaper

och förvaltning. Då åtgärder på ifrågavarande område härigenom torde vara

alt förvänta, anser sig utskottet kunna inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Kronouppbörden i magistratsstäderna. Under finansdepartementet,

§ 24, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande den nuvarande

ordningen för kronouppbörden i magistratsstäderna (Del I, s. 91—102).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat om huvuddragen av de för kronouppbörden

i städerna gällande reglerna.

Revisorerna hava framhållit, att sedan gammalt antalet skattskyldiga, som

i rätt tid erlagt sina kronoutskylder, varit förhållandevis mycket mindre i

städerna än på landet. Så har åtminstone varit fallet, alltsedan uppbörden

på landet uppdrogs åt postverket. I fråga örn 1940 års utskylder erlade omkring

75 procent av de skattskyldiga på landet sin skatt i behörig tid, medan

motsvarande siffra för städernas del, Stockholm inräknat, utgjorde endast

omkring 63 procent. Revisorerna hava påvisat, att i Stockholm övergången

till det nya systemet med inbetalning genom postverkets och bankernas försorg

medfört en avsevärd förbättring. Beträffande 1935 års kronoutskylder

inbetalades i Stockholm endast 56,7 procent av antalet debetsedlar i behörig

ordning, medan —- efter övergången till det nya systemet — i fråga om 1936

års utskylder siffran stigit till 65,3 procent. För Göteborg, där någon sådan

omläggning ej skett, utgjorde motsvarande siffra endast 56,4 procent. Det nu

sagda synes revisorerna tala för att systemet med uppbördsstämmor är föråldrat

och mindre effektivt och att det vore önskvärt, att man genomgående

överginge till att låta uppbörden ske genom postverkets och bankernas försorg.

Revisorerna hava framhållit, hurusom de regler, som för närvarande gälla

i fråga om likvid över postgiro, nämligen att inbetalningskort skall hava avlämnats

å postanstalt, respektive girokort hava ankommit till postgirokontoret

senast å uppbördsstämmans näst sista dag, stå i visst motsatsförhållande

dels till de allmänna bestämmelserna om när likvid gentemot statsverket skall

anses vara i behörig ordning fullgjord, vilka återfinnas i kungörelsen den 17

december 1937 (nr 974), dels ock till vad som gäller enligt uppbördsreglementet

för Stockholm. Enligt förstnämnda bestämmelser anses betalning vara

gentemot statsverket fullgjord den dag inbetalningskort avlämnats å postanslalt

eller girokort blivit bokfört å postgirokontoret. Enligt uppbördsreglementet

för Stockholm anses skattelikvid fullgjord i rätt tid, örn girokort ankommit

till postgirokontoret å uppbördsstämmans sista dag. Normalt erlägges

skatten i Stockholm, om inbetalning ej sker i bank, genom anlitande

av det vid debetsedeln fästade giroinbetalningskortet, varför det givetvis är

niliana tilt riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 72.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 72.

tillfyllest, att sådan inbetalning sker å stämmans sista dag. Revisorerna hava

fäst uppmärksamheten vid att enligt det förslag till uppbördsförordning, avsedd

att ersätta, bland annat, det nu gällande uppbördsreglementet, som framlades

av 1936 års uppbördslcommitté, skattelikvid medelst girering skulle anses

vara fullgjord i rätt tid, om girokort avlämnats till postbefordran senast

å uppbördsstämmans sista dag.

Vad beträffar den kontrollängd, som skall förås vid uppbördsstämma, hava

revisorerna funnit densamma trots det omständliga förfarandet icke erbjuda

tillräcklig kontroll. Uppbördskommittén påpekade, alt kontrollantens längd

upprättas enligt de skattskyldigas vid uppbördsstämman företedda debetsedlar,

men att det icke ingår i kontrollantens åligganden att granska de inbetalda

skatteposterna mot den i uppbördsboken verkställda debiteringen. Någon

kontroll över att debetsedlarna upptaga det belopp, som påförts den

skattskyldige i uppbördsboken, torde därför ej utövas. Härtill kommer, att

kontrollen över den post, som ingår till kronouppbördskassören, i många fall

är svag eller helt saknas.

Magistratens kontroll över uppbörden är, framhålla revisorerna, givetvis

av olika värde i olika städer, beroende på hur den organiserats. Länsstyrelses

möjlighet att utöva kontroll är i varje fall mycket begränsad. Detta gäller

icke enbart i avseende på uppbörden vid stämmorna utan även i avseende

på restindrivningen. Vidare äro länsstyrelsernas möjligheter till kontroll gentemot

direkta falsarier, sådana som att ett och samma utskyldsbelopp flera

gånger anmäles till och blir föremål för avkortning, starkt begränsade genom

att länsstyrelserna själva icke erhålla något exemplar av restlängden.

Den granskning av bevis örn hinder för utskylders uttagande, som för närvarande

åligger magistratsledamot att utöva, måste enligt revisorernas mening

anses föga effektiv med hänsyn till att vederbörande magistratsperson

i allmänhet har sill egentliga verksamhet förlagd till helt andra arbetsuppgifter

och fördenskull endast i undantagsfall torde hava någon kännedom

om de skattskyldigas ekonomiska förhållanden. Det hela stannar sålunda ofta

vid en ren pappersgranskning.

I mindre städer har det sedan gammalt varit vanligt, framhålla revisorerna,

att samma person bestritt flera olika befattningar. Dylika kombinationer

hava i många fall visat sig högst olyckliga, så tillvida som arbetets effektivitet

blivit lidande därpå och nödig kontroll blivit eftersatt. Revisorerna

hava framhållit, hurusom i ett fall vederbörande stadsfogde tillika beklädde

sysslorna såsom stadsfiskal, polischef och luftskyddschef.

Revisorerna hava erinrat om att frågan örn handhavandet av kronouppbörden

i magistratsstäderna tidigare vid flera tillfällen varit föremål för viss

utredning utan att dock utredningen lett till något resultat.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Den redogörelse för kronouppbörden i magistratsstäderna jämte därmed

sammanhängande förhållanden, som i det föregående lämnats, synes revi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

19

sorenia giva vid handen, alt den nuvarande ordningen för kronouppbörden

i dessa städer i flera avseenden är otillfredsställande.

Sålunda måste själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma regleras i

gällande uppbördsreglemente, anses vara föråldrat. Bestämmelserna härom

torde vara i behov av en allmän översyn. Det måste anses befogat, att allt

göres för att ersätta det i flertalet magistratsstäder alltjämt tillämpade inbetalningsförfarandet

vid uppbördsstämmor i den gamla ordningen med mera

smidiga inbetalningsformer. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt

erinra om det väsentligt förbättrade resultat av den ordinarie uppbörden,

som enligt vad i det föregående nämnts omedelbart ernåddes i Stockholm,

när man i denna stad övergick från den tidigare tillämpade ordningen till

uppbörd genom postverkets försorg eller genom inbetalning i bank. Vad särskilt

beträffar inbetalning över postgiro, vill det förefalla revisorerna som

om bestämmelserna härom, vilka tillkommit på en lid, då postgirorörelsen

ej nått den omfattning, som nu är fallet, vore i behov av omedelbar översyn

med hänsyn särskilt till att gällande regler om när skattelikvid över postgiro

sist skall vara verkställd för att anses hava skett i behörig tid, icke stå

i överensstämmelse med gällande regler örn inbetalning av medel till statsverket

över länsstyrelses postgirokonto och överhuvud taget torde sakna stöd

i det allmänna medvetandet.

Gällande regler om kontrollen beträffande skattelikvider över post till

kronokassör eller magistrat annorledes än över postgiro måste enligt revisorernas

mening i belysning av omständigheterna vid under senare år inträffade

förskingringsfall anses vara otillfredsställande.

Magistratens befattning med kronouppbörden synes revisorerna vara ett

uppdrag, som i mångt och mycket ligger helt vid sidan av magistratsledamöternas

egentliga arbetsuppgifter. Detta gäller i särskilt hög grad örn den skyldighet

att meddela attest å bevis örn hinder för utskvlders uttagande, som

åvilar magistratsledamot. Ur kontrollsynpunkt torde denna skyldighet i allmänhet

kunna betecknas som fullständigt värdelös. Vad beträffar den kontroll

över stadsfogdens verksamhet, som det åligger magistrat att utöva, bland

annat genom skyldigheten att föranstalta om inventeringar hos nämnde befattningshavare,

vill det förefalla revisorerna som om denna vöre av växlande

värde och i många fall lämnade mycket att önska i avseende på effektiviteten.

Revisorerna inse väl de svårigheter, som med nuvarande ordning förefinnas

att, särskilt i mindre och mellanstora städer, ordna de olika arbetsuppgifternas

handhavande i avseende på kronouppbörden på ett fullt tillfredsställande

sätt. Den kombination av olika arbetsuppgifter hos en och samma

befattningshavare, som revisorerna i det föregående påtalat, är emellertid

i princip alt anse som mindre tillfredsställande eller rent av förkastlig.

Länsstyrelsernas möjligheter att följa förloppet vid kronouppbörden i städerna,

såväl i avseende på stämmorna som framför allt i avseende på restindrivningens

handhavande, äro för närvarande obetydliga. De förslag till

förbättring härutinnan, vilka framlades av 1936 års uppbördskommitlé och

sorn i det föregående i korthet återgivits, synas revisorerna ägnade att medföra

en bättre ordning. De böra därför enligt revisorernas mening snarast

genomföras. Att dessa förslag kommit att ställas på framtiden i avbidan på

en allmän uppbördsreform, synes revisorerna vara att beklaga. Ali en reform

av grunderna för själva skatteuppbörden icke ännu kunnat komma till stånd,

bär enligt revisorernas mening icke utgöra hinder för att sådana partiella

reformer, företrädesvis av teknisk art, omedelbart genomföras, vilka äro ägnade

att ur den gällande uppbördsordningen utvinna bästa möjliga resultat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 72.

OI skottet.

Under alla förhållanden förefaller det revisorerna önskvärt, att länsstyrelserna

beredas möjlighet att i en eller annan form verksamt ingripa mot påtaglig

likgiltighet från vederbörande stads sida, när det gäller indrivningen

av kronoskatterna. Värdet av en fortlöpande, effektivt ordnad central kontroll

över uppbördens förlopp och handhavande i de olika magistratsstäderna

synes revisorerna uppenbart.

De spörsmål i avseende på kronouppbördens organisation i magistratsstäderna,

som revisorerna i det föregående hava berört, sammanhänga givetvis

i viss mån med den större frågan örn magistratsstäders särskilda rättigheter

och skyldigheter i förhållande till staten. Emellertid kunna revisorerna icke

finna, att det måste anses nödvändigt, att frågorna alltjämt skola skjutas på

framtiden i avbidan på en lösning i ett sådant större sammanhang. Enligt

revisorernas mening bör snarast undersökas, dels huruvida icke uppgörelser

örn en effektivare uppbördsorganisation skulle kunna träffas med åtskilliga

städer, dels ock huruvida icke kronouppbörden i vissa mindre magistratsstäder

skulle kunna inordnas under den för landsbygden gällande ordningen,

oberoende av övriga med vederbörande stads ställning som magistratsstad

sammanhängande förhållanden.

Revisorerna hava funnit de här påtalade förhållandena vara av sådan betydelse

för det allmänna, att de velat bringa dem till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 63—68), som

ansett en utredning i den av revisorerna berörda frågan böra komma till

stånd.

Revisorerna hava uttalat, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden

i magistratsstäderna i flera avseenden är otillfredsställande. De påtalade

bristfälligheterna hänföra sig dels till själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma

är reglerat i gällande uppbördsreglemente, dels till uppbördsväsendets

organisation, dels ock till övervakningen av kronouppbördens indrivande.

Såsom av den verkställda utredningen framgår har antalet skattskyldiga,

vilka betala skatten i rätt tid, sedan länge varit förhållandevis mindre i magistratsstäderna

än på landsbygden, i följd varav skatteuppbörden i dessa städer

i större utsträckning än på landet kommit att falla på restindrivningen.

Revisorerna hava emellertid framhållit, att tillgänglig statistik utvisat, att

resultatet av restindrivningen i städerna under de senare åren i många fall

starkt försämrats och att betydande olikheter i avseende på uppbördens förlopp

förefinnas olika städer emellan. Till detta förhållande måste enligt revisorernas

mening åtskilliga av de bristfälligheter i avseende på kronouppbörden

i städerna hava medverkat, vilka revisorerna här påtalat.

För att få till stånd en effektivare ordning för kronouppbörden i städerna

hava revisorerna förordat ett utvidgat anlitande av postverket för uppbördens

förrättande i städerna. Bristerna i uppbördsväsendets organisation kunna

väsentligen hänföras till det förhållandet, att magistratsstäderna själva genomgående

hava att svara för kostnaderna för kronouppbördens förrättande.

De mindre magistratsstäderna hava på grund härav icke kunnat åstadkomma

en fullt effektiv organisation på förevarande område. Magistratens

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

21

befattning med kronouppbörden ligger enligt revisorernas mening helt vid

sidan av dess egentliga uppgifter, varför dess åliggande härmed bör snarast

avvecklas. Vad beträffar tillsynen över kronouppbördens bedrivande i städerna

hava revisorerna erinrat örn att länsstyrelsernas möjligheter alt öva

tillsyn äro strängt begränsade, bland annat av rent tekniska skäl. Åtgärder

till ernående av en bättring härvidlag hade föreslagits av 1936 års uppbördskommitté,

men icke föranlett några åtgärder, enär detaljspörsmålen i nämnda

kommittés förslag hade ställts åt sidan i avbidan på en lösning av det dominerande

spörsmålet i uppbördsfrågan, nämligen skatteuppbördens närmande

till inkomstförvärvet. Revisorerna hava även betonat värdet av en central

tillsyn över uppbördens bedrivande i magistratsstäderna.

Vad revisorerna sålunda uttalat beträffande kronouppbörden i magistratsstäderna

har riksräkenskapsverket i infordrat yttrande i allt väsentligt vitsordat.

Nämnda ämbetsverk har i sitt yttrande tillika uppdragit vissa riktlinjer

för uppbördens framtida ordnande i magistratsstäder av olika storlek.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att vissa av de i detta sammanhang berörda

spörsmålen skulle kunna lösas inom ramen av gällande ordning på

området men att detta icke kan anses tillfyllest. Ämbetsverket har förklarat

sig dela revisorernas uppfattning, att åtskilliga förbättringar i fråga örn kronouppbörden

i magistratsstäderna kunna och böra genomföras omedelbart,

oberoende av frågan om en allmän uppbördsreform.

De frågor, till vilka det här gäller att taga ställning, äro för det allmänna av

största vikt. Utskottet vill erinra, att av 1942 års kronoutskylder, vilka, bortsett

från värnskatten, debiterats till ett belopp av cirka 774 miljoner kronor,

ej mindre än 427 miljoner kronor folio på magistratsstäderna. Utskottet

finner angeläget, att åtgärder vidtagas för att ernå en effektivare ordning

för kronouppbörden i magistratsstäderna. På grund härav vill utskottet föreslå,

att den föreliggande frågan göres till föremål för utredning.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan örn

kronouppbörden i magistratsstäderna.

12:o) Rätten till ränta vid restitution av utskylder. Under finansdepartementet,

§ 25, hava revisorerna gjort vissa erinringar i fråga örn tillämpningen

av kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. (Del I, s. 102—107).

Enligt nämnda förordning äger skattskyldig, som efter besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld

eller avgift, vid återbekommande av det belopp han för mycket erlagt, tillika

erhålla ränta därå med 5 procent.

Revisorerna hava erinrat, att 1937 års statsrevisorer påtalat vissa förhållanden,

som hänförde sig lill tillämpningen av ovannämnda förordning. Sålunda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 72.

O tskoltel.

påvisade revisorerna, hurusom i vissa fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade

skattebelopp, där den överordnade myndighetens beslut icke inneburit

någon ändring av den skattskyldiges taxeringar utan endast att fördelningen

av den skattepliktiga inkomsten mellan olika taxeringsdistrikt eller kommuner

ändrats. I anledning härav anhöll 1938 års riksdag, att Kungl. Maj:t ville

låta verkställa utredning i syfte att åvägabringa ändring i gällande bestämmelser

i av revisorerna anmärkta avseenden.

1943 års revisorer hava framhållit, att, såvitt de kunnat finna, denna framställning

hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Revisorerna hava nu påpekat, hurusom ränta jämlikt berörda förordning

vid restitution av utskylder enligt ett av regeringsrätten meddelat utslag, utgått

jämväl då utskylder, vilka erlagts å en ort, i stället till följd av att taxering

bort ske å annan ort rätteligen skolat gäldas å sistnämnda ort.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den översyn av bestämmelserna i 1919 års förordning om rätt till ränta

vid restitution av utskylder m. m., som 1937 års revisorer i anslutning till

vissa fall, då ränta utgått vid restitution av kommunalutskylder, vilka skolat

erläggas inom annan kommun eller annat taxeringsdistrikt, funno vara

av behovet påkallad, och som 1938 års riksdag i full anslutning till vad

revisorerna anfört hegärde hos Kungl. Majit, har ännu icke kommit till

stånd. Regeringsrättens nyligen meddelade utslag i det mål, för vilket ovan

redogjorts, giver vid handen, att rätt till ränta föreligger även i fall, då utskylder

till kronan till visst belopp erlagts å en ort, men till följd av att

taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat till ett och samma belopp

erläggas å annan ort.

Revisorerna, som ej kunnat finna en sådan ordning tillfredsställande, hava

velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

Yttrande har avgivits av kammarrätten (Del II, s. 68 och 69), som i likhet

med 1943 års riksdagsrevisorer funnit gällande bestämmelser om skattskyldigs

rätt till ränta vid restitution av utskylder i nu ifrågavarande avseende

otillfredsställande och ansett det önskvärt, att sådana anordningar vidtagas,

att en skattskyldig icke beredes vinst i anledning av att han påföres taxering

å oriktig ort. Därest till förekommande härav särskilda författningsbestämmelser

komma att meddelas, torde emellertid, framhåller kammarrätten, böra

iakttagas, att desamma göras så omfattande, att däri inbegripas även andra,

i viss mån likartade fall, då den «kattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Såsom revisorerna erinrat, påvisade 1937 års statsrevisorer, hurusom i vissa

fall skattskyldig uppburit ränta å restituerade skattebelopp, där den överordnade

myndighetens beslut icke inneburit någon ändring av den skattskyldiges

taxeringar utan endast att fördelningen av den skattepliktiga inkomsten mellan

olika taxeringsdistrikt eller kommuner ändrats. Med anledning härav anhöll

1938 års riksdag örn utredning i syfte att åvägabringa ändring i gällande

bestämmelser i av revisorerna anmärkta avseenden. Framställningen har

emellertid icke ännu föranlett någon Kungl. Majits åtgärd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

23

Under nu förevarande paragraf hava revisorerna påpekat, att ränta vid

restitution av utskylder utgått jämväl i de fall då utskylder, vilka erlagts å

en ort, i stället till följd av att taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat

gäldas å sistnämnda ort.

Såsom kammarrätten i sitt yttrande framhållit förekomma även andra i

viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad räntevinst.

Av det anförda framgår, att gällande bestämmelser om rätt till ränta vid

restitution av utskylder m. m. icke äro tillfredsställande och att ett reglerande

av rätten till räntegottgörelse på ifrågavarande område bör verkställas. Utskottet

finner angeläget, att en översyn av bestämmelserna i fråga kommer

till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av bestämmelserna

i förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid

restitution av utskylder m. m.

13:o) Tillämpningen av förordningen om nöjesskatt. Under finansdepartementet,

§ 31, hava revisorerna framställt vissa erinringar med avseende å

bestämmelserna i gällande nöjesskatteförordräng (Del I, s. 133—137).

I 1 § Kungl. Maj :ts förordning om nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478)

stadgas, att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,

skall kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en särskild

avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen.

Närmare bestämmelser örn inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om

kontroll över skattens utgörande samt om ordningen för anförande av besvär

över ålagd eller uttagen skatt hava meddelats genom kungörelsen den 14

juni 1940 (nr 481).

En förutsättning för att nöjesskatteförordningen skall anses tillämplig är

att tillställningen är offentlig.

Revisorerna hava framhållit, att betydande svårigheter merendels föreligga

att med tillämpning av nöjesskatteförordningens bestämmelser avgöra, huruvida

en tillställning är att anse såsom offentlig eller enskild. Utvecklingen

på detta område har linder de senaste åren varit synnerligen anmärkningsvärd

och gjort att frågan om en tillställning är offentlig eller icke blivit allt

svårare att bedöma för uppbördsmyndigheten.

Vidkommande frågan örn vilken taxa, som skall tillämpas vid debitering

av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatteförordningen

förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken endast

obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga nöjesskal

teförordningen av år 1919 — i viss mån är föråldrad och ofullständig, en

omständighet som givetvis i förekommande fall kan medföra svårigheter,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 72-

Utskotta.

när det gäller att bestämma den taxa, efter vilken skatten för en viss tillställning

rätteligen bör utgå. Sålunda omnämnas vissa numera allmänt förekommande

nöjesformer icke i förordningen, under det att nöjesformer,

vilka icke längre förekomma i sin ursprungliga form, finnas upptagna.

Enligt förordningen om nöjesskatt skall förekommande förköpsavgift icke

inräknas i det till grund för nöjesskatten liggande biljettpriset. Revisorerna

hava kommit till den uppfattningen, att förköpstillägget i många fall

kommit att sättas till vida högre belopp, än som kan anses erforderligt för

merkostnadernas täckande. I dylika fall, där man alltså med skäl kan tala

örn en maskerad prisförhöjning, kommer tydligen nöjesskatten att beräknas

på ett lägre belopp, än vad som rätteligen bort ske. Revisorerna hava låtit

verkställa vissa beräkningar rörande omfattningen av de förköp, som förekomma

vid vissa större nöjesetablissement i Stockholm.

Bortsett från de kungliga teatrarna (Operan och Dramatiska teatern), för

vilka särskilda bestämmelser gälla i nöjesskattehänseende, hava totalsummorna

av de under år 1942 vid teatrar i Stockholm uppburna förköpspriserna

beräknats till sammanlagt omkring 130 000 kronor, varav enbart

å en teater omkring 70 000 kronor, vid en annan omkring 23 000 kronor

och vid en tredje omkring 22 000 kronor.Vad biograferna i Stockholm beträffar,

förekommer, framhålla revisorerna, förköpstillägg endast vid de

större s. k. premiärbiograferna och utgår med 20 å 25 öre per biljett i alla

prislägen. För av vissa koncerner ägda biografer i Stockholm hava förköpssummorna

för år 1942 beräknats uppgå till omkring 127 000 kronor.

Efter att hava lämnat ytterligare exempel på fall, där förköpspriser förekommit,

hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den gällande nöjesskatteförordningen

i väsentliga delar är föråldrad och ofullständig, vilket medför

svårigheter vid tillämpningen av densamma. Revisorerna finna det därför

önskvärt, att förordningen blir föremål för en översyn i syfte att i möjligaste

mån undanröja dessa tillämpningssvårigheter.

Vidare framgår av utredningen, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen

äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava emellertid kommit

till den uppfattningen, att förköpstilläggen i stor utsträckning kommit att

bliva ett normalt tillägg till det »ordinarie» biljettpris, å vilket nöjesskatt

enligt gällande regler skall beräknas. Vid sådant förhållande finna revisorerna

det rimligt, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta jämväl förköpstilläggen.

Yttranden hava angivits av riksräkenskapsverket samt Överståthållarämbetet,

som bilagt yttrande från uppbördsintendenten i Stockholm (Del II,

s. 86—92). Dessa myndigheter liksom uppbördsintendenten hava vitsordat

vad revisorerna anfört och ansett ifrågavarande spörsmål böra göras till

föremål för utredning.

Revisorerna hava under förevarande paragraf påtalat vissa rådande svårigheter

att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning är att anse

som offentlig och såsom sådan underkastad nöjesskatt, ävensom att be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

25-

stämma den taxa, efter vilken skatt för en viss nöjestillställning rätteligen

bör utgå. Vidare hava revisorerna påtalat det förhållandet, att de vid s. k.

förköp betingade pristilläggen äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava

för sin del funnit det motiverat, att nöjesskatten utvidgas till att omfatta

jämväl förköpstilläggen.

Överståthållarämbetet och riksräkenskapsverket hava i infordrade yttranden

i huvudsak instämt i vad revisorerna anfört samt vitsordat behovet av

att nöjesskatteförordningen i berörda delar göres till föremål för en översyn
Utskottet

finner befogat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån undanröja

de påtalade svårigheterna vid nöjesskatteförordningens tillämpning

och för att åstadkomma en såvitt möjligt likformig beskattning av nöjestillställningar

av samma slag. Vad beträffar frågan om beskattning av de

s. k. förköpstilläggen synas utskottet vissa skäl tala för att skattskyldigheten

utvidgas på sätt revisorerna ifrågasatt.

Då utskottet med hänsyn till vad i ärendet anförts finner lämpligt, att

omhandlade spörsmål blir föremål för vidare behandling, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa översyn av gällande

förordning om nöjesskatt.

14 :o) Angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års förordning om straff

för olovlig varuutförscl. Under finansdepartementet, § 32, hava revisorerna

framställt vissa erinringar i fråga örn rätten till angivarandel enligt 1916

års förordning om straff för olovlig varuutförsel (Del I s. 137—139).

I 7 § förordningen den 3 mars 1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel

m. m. stadgas, att av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt

av behållna försäljningssumman eller i dess ställe utgivna värdet av förbrutet

gods och forslingsredskap skall en tredjedel tillfalla kronan och två

tredjedelar åklagaren. Om särskild angivare finnes, skall han taga hälften

av åklagarens andel. Denna kungörelse trädde i kraft den 8 mars 1916, men

förklarades skola tillämpas endast såvitt föreskrift därom meddelades i

författning angående förbud mot utförsel ur riket av visst gods. Enligt särskilt

stadgande (kung. 28/1933) är angivarens andel numera maximerad till

500 kronor.

Föreskrift örn tillämpning av bestämmelserna i 1916 års förordning örn

straff för olovlig varuutförsel har före år 1939 meddelats allenast i samband

med införande av utförselförbud för viss krigsmateriel. I nu rådande

försörjningsläge har däremot författningen erhållit ökad aktualitet. Från

och med år 1939 hava nämligen utfärdats ett Herta! kungörelser med förbud

att ur riket utföra vissa varor. Därvid har tillika föreskrivits, att, i

fråga örn det i respektive författningar stadgade förbudet, 1916 års förordning

örn straff för olovlig varuutförsel m. m. skall äga tillämpning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

Överträdelser av förbud att ur riket utföra vissa varor äro, framhålla

revisorerna, för närvarande icke ovanliga. Antalet vid domstolarna under

år 1943 handlagda mål angående ansvar för brott av ifrågavarade slag har

sålunda överstigit 300. Givetvis är det främst tulltjänstemän och polismän,

som komma i tillfälle att ingripa mot dylika brott och verkställa beslag av

gods. Därvid tillgår vanligen så, att tull tjänstemännen anmäla förhållandet

till åtal. Enligt av domstolarna tillämpad praxis är därigenom vederbörande

tulltjänsteman att betrakta som särskild angivare. Till följd därav tillerkännes

denne andel i utdömda böter eller värdet av förbrutet gods.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

I senare års lagstiftning har förelegat en genomgående tendens till avveckling

av rätten för åklagare och beslagare att erhålla andel i utdömda böter

och därmed likställda belopp. Grunden härtill har varit, att det ansetts mindre

lämpligt, att personer, som hava att i tjänsten utföra åtal eller verkställa

beslag, erhålla direkt ekonomisk vinning av den vidtagna åtgärden.

Under rådande förhållanden förekommer det icke sällan, att bötesstraff

vid domstolarna utdömas enligt förordningen om straff för olovlig varuutförsel

och att gods i samband därmed förklaras förverkat. I den mån angivarandel

därvid uppbäres av polis- eller tulltjänstemän eller liknande personal,

vilka det i tjänsten åligger att förhindra eller motverka olovlig varuutförsel,

föreligger uppenbarligen ett avsteg från ovannämnda princip. Då

enligt revisorernas mening någon anledning till en sådan avvikelse icke

förefinnes, synes stadgandet om rätt till angivarandel i berörda förordning

böra inskränkas att gälla allenast enskild angivare i egentlig bemärkelse.

Yttrande har avgivits av generaltullstyrelsen (Del II, s. 92—94), som ifrågasatt,

huruvida icke även åklagarandelarna enligt 1916 års varuutförselförordning

borde indragas. Därest hinder härför skulle möta, föreslår styrelsen

sådan ändring av 7 § samma förordning, att angivarandelen avskaffas och

att tillika stadgas, att, där särskild angivare finnes, åklagarens andel av böter

samt av behållna försäljningssumman eller i stället utgivna värdet av förbrutet

gods och forslingsredskap skall utgöra allenast en tredjedel och att

återstoden skall tillfalla kronan.

Utskottet får erinra, att enligt 1923 års varuinförsellag andelar i böter och

värdet av förverkat gods icke utgå till åklagare, beslagare eller angivare.

Enahanda är förhållandet beträffande vissa andra författningar angående

införsel och utförsel av varor. Tendensen i senare års lagstiftning på området

har också varit att avskaffa dylika förmåner. Utskottet kan därför

dela revisorernas mening, att skäl knappast föreligga att i fråga örn 1916

års varuutförselförordning bibehålla angivarandelarna. Det synes utskottet,

såsom generaltullstyrelsen i sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, kunna

ifrågasättas, örn icke även åklagarandelarna enligt sistnämnda förordning

borde indragas.

Utskottet, som finner befogat, att omhandlade fråga blir föremål för närmare

övervägande, får hemställa,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

27

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit ville låta taga under övervägande frågan om

indragning av angivar- och åklagarandelarna enligt förordningen

den 3 mars 1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel

m. m.

läro) Statens centrala frökontrollanstalt. Under jordbruksdepartementet,

§ 33, hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande frökontrollanstaltens

finansiering och organisation (Del I, s. 140—149).

Genom beslut vid 1924 års riksdag inrättades en statens centrala frökontrollanstalt.

Vidare beslöt 1928 års riksdag inrättandet av en filial till anstalten,

vilken förlädes till Alnarp.

Sedan det visat sig, att frökontrollanstaltens lokalutrymmen i Stockholm

vore otillräckliga, har framställning gjorts hos Kungl. Majit angående omoch

tillbyggnad av anläggningen. Kostnaderna för de föreslagna byggnadsarbetena

hava beräknats till inalles 380 000 kronor.

Revisorerna hava lämnat en redogörelse för frökontrollanstaltens verksamhet,

varav framgår att betydande underskott uppstått i verksamheten. Anstaltens

särskilt under nuvarande kristid utvecklade verksamhet har, framhålla

revisorerna, medfört allt högre tillskott av statsmedel. Av en av revisorerna

gjord sammanställning av frökontrollanstaltens inkomster och utgifter

framgår bland annat, att underskotten för budgetåren 1940/41, 1941/42 och

1942/43 utgjorde respektive 279 047 kronor, 326 966 kronor och 334 787 kronor.

I 1942 års statsverksproposition framhöll chefen för finansdepartementet

att i anslutning till budgetarbetet upptagits frågan örn en allmän översyn av

de taxor, som olika statliga institutioner tillämpa vid utförandet av provningar,

undersökningar och andra arbeten. Ifrågavarande arbete med taxerevisioner

har emellertid avbrutits i anledning av vidtagna åtgärder för stabilisering

av pris- och lönenivån.

Vid sidan av statens centrala frökontrollanstalt utövar ett antal med statsmedel

understödda lokala frökontrollanstalter kontrollverksamhet. Revisorerna

hava framhållit, att enligt vad som framgår av de lokala anstalternas

årsredogörelser utgifterna för verksamheten vid dessa anstalter mer än väl

täckts av influtna avgifter.

R*evisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Vid inrättandet av centrala frökontrollanstalten förutsattes, att kostnaderna

för anstaltens verksamhet skulle i stort sett täckas av inkomsterna vid anstalten.

I anslutning härtill har också Kungl. Majit föreskrivit, alt taxorna

skulle så avvägas, att dessa så vitt möjligt täckte utgifterna för anstalten.

Taxehöjningar hava även vid skilda tillfällen genomförts och, såsom förut

framhållits, har under innevarande år från anstalten ifrågasatts en höjning av

provtagnings- och plomberingsavgifterna, men detta förslag bär i anledning

av bestämmelserna i Kungl. Majlis cirkulär den 4 juni 1943 till statsmyndigheterna

angående storleken av vissa statliga taxor och avgifter hittills icke

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 72.

föranlett någon åtgärd. Ehuru taxehöjningar sålunda förekommit, framgår

likväl, att utgifterna alltsedan anstaltens inrättande väsentligt överstigit inkomsterna

och att statens bidrag till anstaltens verksamhet år från år måst

ökas. Allt detta synes tyda på, att taxorna genomgående hållits för låga och

att de vidtagna taxehöjningarna varit otillräckliga. Enligt revisorernas mening

är det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för genomförande av den från

början förutsatta ordningen, att kostnaderna för centrala frökontrollanstalten

skola bestridas av inkomsterna av dess verksamhet. En höjning av taxorna

synes revisorerna därför ofrånkomlig. Utan att taga ställning till frågan om

vilka taxor, som böra göras till föremål för höjning, anse revisorerna, att

förevarande spörsmål snarast bör upptagas till prövning.

Det synes emellertid revisorerna icke uteslutet, att även andra faktorer än

taxorna medverkat till att underskottet av frökontrollanstaltens verksamhet

år från år ökat. Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, huruvida

verksamhetens långt drivna centralisering till Stockholm innebär en fullt

ändamålsenlig och praktisk anordning. I första hand torde därför böra undersökas,

huruvida icke anstaltens filial i Skåne skulle kunna utnyttjas i högre

grad än som vad hittills skett. Vidare bör tagas under övervägande, om icke en

överflyttning av vissa undersökningar till befintliga lokala frökontrollanstalter

bör kunna ske. Sistnämnda spörsmål torde böra utredas, innan frågan om

nybyggnad för centrala frökontrollanstalten upptages till avgörande.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket samt lantbruksstyrelsen,

som bifogat yttrande från statens centrala frökontrollanstalt

(Del I, s. 94—100). Statskontoret har ansett, att frågan om frökontrollanstaltens

organisation bör uppdragas åt statens organisationsnämnd. Riksräkenskapsverket

och lantbruksstyrelsen hava förordat, att de av revisorerna berörda

förhållandena bliva föremål för närmare undersökning i samband med

den av Kungl. Majit den 17 december 1943 tillsatta utredningen rörande

organisationen av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten.

Uislcottet. Såsom revisorerna framhållit hava underskotten å frökontrollanstaltens

verksamhet år från år ökat. Revisorerna hava ansett anledningen härtill

vara den, att taxorna genomgående hållits för låga, men att även andra faktorer

såsom verksamhetens långt drivna centralisering till Stockholm medverkat

till underskotten.

Utskottet får erinra, att Kungl. Majit genom beslut den 17 december 1943

uppdragit åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande organisationen

av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten i syfte

att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av de lokala frökontrollanstalterna

samt att därefter till Kungl. Majit inkomma med förslag rörande de ändringar

i sagda organisation, som kunna befinnas erforderliga. Vid ifrågavarande

utredning torde de av revisorerna berörda förhållandena komma att

bliva föremål för närmare undersökning. Med hänsyn härtill kan utskottet

inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

29

16:o) Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Beträffande detta ärende kommer utskottet att framdeles under riksdagen

avgiva yttrande, vilket utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

17.o) Stödåtgärder för hampindustrien. Under handelsdepartementet, § 37,

hava revisorerna med anledning av anläggandet av hampberedningsverket i

Visby gjort gällande, att hampindustrien utbyggts i större omfattning än som

med hänsyn till landets behov varit oundgängligen nödvändigt (Del I, s. 176

—186).

Yttranden hava avgivits av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och statens

linnämnd, varjämte kommerskollegium bifogat yttrande från Aktiebolaget

Hampberedning i Visby samt en av t. f. kommerserådet Wickman upprättad

promemoria angående hampberedningslån åt nämnda bolag (Del II,

s. 132—149).

Det av revisorerna berörda spörsmålet har av Kungl. Maj :t behandlats i en

lill innevarande års riksdag avlåten proposition (nr 103) angående anslag till

bidrag till lin- eller hampberedningsanläggnmgar m. m. Denna fråga kommer

alltså att i annat sammanhang bliva föremål för riksdagens prövning,

vilket utskottet velat härmed för riksdagen

anmäla.

18:o) Befattningshavare vid vissa av staten övertagna fainiljepensionskassor.

Under tolfte huvudtiteln, pensionsväsendet, hava revisorerna, § 41,

fäst uppmärksamheten på att förutvarande tjänstemän vid de av staten

övertagna civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor icke utnyttjats

inom statsförvaltningen (Del I, s. 229—234).

Revisorerna hava erinrat, att genom beslut av 1936 och 1941 års riksdagar

staten skulle övertaga, civilstatens respektive prästerskapets änke- och pupillkassor.

Därvid förutsattes, att kassornas ordinarie tjänstemän skulle, i

den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänst. De tjänstemän,

som icke vunnit anställning i statstjänst, skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner,

som de vid tiden för övertagandet vore tillförsäkrade hos respeklive

kassa.

Vid statens övertagande av civilstatens änke- och pupillkassa den 1 juli

1937 funnos vid kassan anställda nio ordinarie befattningshavare i olika lönegrader.

Sedan därefter fyra övergått till annan statstjänst och två pensionerats,

återstå tre befattningshavare, vilka icke erhållit statsanställning. Prästerskapets

änke- och pupillkassa övertogs av staten från och med den 1 ja
-

U Iskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 72.

Utskottet.

iilian 1942. Antalet ordinarie befattningshavare i kassan utgjorde vid nämnda

tillfälle fem. Samtliga äro allt fortfarande utan statsanställning.

Revisorerna, som lämnat uppgift å till ifrågavarande befattningshavare

utgående avlöningsförmåner, hava gjort följande allmänna uttalande.

Vid de överenskommelser, som träffades om statens övertagande av nu

ifrågavarande familjepensionskassor, förutsattes, att kassornas ordinarie befattningshavare

skulle, i den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i

statstjänst. Såsom av utredningen framgår återstår emellertid alltjämt ett flertal

befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Det är agnat

att väcka förvåning, att dessa tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga

avlöningsförmånerna uppgå till i runt tal 64 000 kronor — icke på något sätt

kunnat utnyttjas inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare tider

stor personalbrist på olika håll varit rådande.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens

kännedom.

Yttrande har avgivits av statskontoret (Del II, s. 152 och 153), som meddelat,

att ämbetsverket vid flera tillfällen föreslagit, att frågan örn beredande

av statsanställning åt den icke sysselsatta kassapersonalen skulle upptagas

till prövning.

Såsom revisorerna framhållit, förutsattes vid statens övertagande av olika

för tjänstemän inrättade pensionskassor, att kassornas ordinarie tjänstemän,

i den mån så läte sig göra, skulle beredas sysselsättning i statstjänst.

Utskottet måste beteckna såsom anmärkningsvärt, att, på sätt av den av

revisorerna verkställda utredningen framgår, ännu ett flertal befattningshavare

icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Framhållas må, att av dessa befattningshavare

flertalet befinner sig i sådan ålder, att de mycket väl kunna utnyttjas

i statens tjänst. Möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde otvivelaktigt

hava förelegat ej minst med hänsyn till det ökade behov av arbetskraft,

som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande.

På grund av det anförda finner utskottet befogat, att frågan örn beredande

av statsanställning åt den icke sysselsatta personalen vid nämnda kassor blir

föremål för närmare övervägande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta taga under övervägande frågan örn

beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie

personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets

änke- och pupillkassor.

19:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den

vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 72.

31

åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava varit av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 28 mars 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i Malmö,

Oscar Olsson, Gränebo, Lindström, Sven Larsson, Bäckström, Heiding, Karl Andersson,

Gustaf Karlsson, Carlström och Ekströmer; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Bergström, Persson i Falla,

Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö, Mårtensson, Hall, Nilsson i Steneberg, Lindholm,

Lundberg i Hälsingborg, Norup och Onsjö.

Reservation

vid punkten 19:o) (övriga anmärkningar; inrättande av ett centralt statligt

organ för behandling av kollektivavtalsfrågor) av herrar Johan Bernhard

Johansson, Ekströmer och Persson i Falla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:455 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten