Utlåtande i anledning av riksdagens år 1944- församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.
1945-05-22 · 48 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1945:148, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1944- församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 148.
1
Nr 148.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1945 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1944- församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1944 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.
l:o) Utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar
m. m. Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna påtalat vissa
brister med avseende å indrivningsförfarandet beträffande utdömda ersättningar
på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. (Del I, s.
2—5).
I åtskilliga av de författningar, vilka under krigsåren utfärdats i syfte att
trygga folkförsörjningen m. m., hava intagits stadganden örn konfiskation
av egendom hos den som fälles till ansvar för överträdelse av gällande bestämmelser.
Å indrivningen och redovisningen av konfiskationsfordringar av
nu nämnt slag är förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter närmast tillämplig. Rörande förfarandet då hinder
för indrivning föreligger meddelas i nämnda förordning stadganden av innebörd,
att avskrivning skall ske, förutom huvudsakligen i de fall, då den bötfällde
icke anträffas, även då den hötfällde saknar tillgångar och böterna enligt
åklagarens eller domstols beslut ej skola förvandlas. Vid andra laga verkställighetshinder
skall avkortning ske. Avskrivning innebär ej, att böter icke
ånyo kunna bliva föremål för indrivningsåtgärder; efter avkortning däremot
kunna indrivningsåtgärder icke längre vidtagas.
Revisorerna, som lämnat en närmare redogörelse angående den omfattning,
i vilken krisförfattningarnas konfiskationsstadganden tillämpats ävensom i
vad mån de uppkomna fordringarna indrivits respektive avkortats eller av
Biliang
till riksdagens protokoll 1945. G sami. Nr lis. 1
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Uiskottet.
2
skrivits, ha konstaterat, att avkortning och avskrivning på grund av den dömdes
tillgångslöshet verkställts i övervägande antalet fall inom mindre än ett år
och i åtskilliga fall inom några få månader efter avkunnat utslag.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.
De ersättningar, som med tillämpning av ransoneringsförfattningama under
rådande kristid hava utdömts till kronan, uppgå sammanlagt till betydande
belopp. Även i enskilda fall hava de utdömda ersättningarna varit av
betydande storlek.
Av den lämnade redogörelsen framgår dels att huvudparten av de utdömda
ersättningarna ännu icke kunnat indrivas och dels att desamma i flera
fall mycket snabbt blivit föremål för avskrivning eljer avkortning. Vidare
har framkommit, att länsstyrelsernas praxis även såtillvida varit vacklande,
när det gällt att avföra belopp av hithörande slag ur räkenskaperna,
som dessa i en del fall blivit föremål för avskrivning — med normal påföljd
likväl att de icke vidare bruka bliva föremål för indrivningsåtgärder och i
andra fall för avkortning, till följd varav vidare indrivningsåtgärder överhuvud
icke komma i fråga. . , _ . .
Det vill synas, som örn bötesindrivningsförordmngens bestämmelser icke
vöre väl lämpade för sådana fall som dessa. Redan den omständigheten att
de fordringar, varom här är fråga, i vissa fall blivit föremål för avskrivning
och i andra fall för avkortning tala för behovet av en översyn härvidlag.
Det kan i varje fall ifrågasättas, huruvida icke åtgärder^ borde vidtagas
för en effektivisering av indrivningsförfarandet i avseende på sådana ersättningar,
varom här är fråga. Flera skäl synas tala för att extraordinära åtgärder
här kunna vara befogade för att få till stånd ett särskilt snabbt exekutivt
förfarande. . , , . ,
Slutligen synes det föga tilltalande, att fordringar av denna art och den
storleksordning, det här ofta är fråga örn, skola kunna avföras ur räkenskaperna
så snabbt som i flera fall skett. Ett sådant förfaringssätt torde vara
ägnat att förringa den avskräckande verkan av påföljderna av här berörda
lagöverträdelser. Det är av visst intresse i detta sammanhang att göra en jämförelse
med indrivningen av exempelvis även mycket obetydliga ersättningsbelopp
av andra slag, som tilldömts kronan, vilka ofta vålla ett under aratal
utsträckt ständigt återkommande efterspanings- och indrivningsarbete för polismyndigheterna.
. , ,
Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omedelbar översyn
av gällande bestämmelser på förevarande område är av behovet påkallad.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (Del II, s. 172—182). Flertalet myndigheter
förorda, att en översyn av bestämmelserna på hithörande område
kommer till stånd.
Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att
indrivningsresultatet i fråga örn vederlagsfordringar av här avsedd art måste
betraktas som dåligt, och att belopp som icke kunnat indrivas i flera fall
mycket snabbt blivit föremål för avkortning eller avskrivning. Efter avkortning
föreligger ej längre möjlighet att göra kronans fordringsrätt gällande.
Enligt vad revisorerna framhållit plägar även vid avskrivningsbeslut den
normala påföljden vara, att fordringarna icke vidare bliva föremål för indrivningsåtgärder.
Utskottet finner sig i likhet med revisorerna och de i
3
Statsutskottets utlåtande nr 148.
ärendet hörda myndigheterna böra ifrågasätta, huruvida kronans fordringsanspråk
med nu rådande praxis bliva tillbörligen tillvaratagna. Såväl revisorerna
som de hörda myndigheterna hava framhållit, att nu tillämpade bestämmelser
bestämmelserna örn indrivning och redovisning av böter -_-
icke äro lämpliga då fråga är om vederlagsfordringar. Härtill kommer att
tvekan synes hava rått huruvida i likartade fall avltortnings- eller avskrivmngsbeslut
bort meddelas. Revisorernas uttalande att en omedelbar översyn
av bestämmelserna på förevarande område bör komma till stånd finner
utskottet vara väl motiverat. Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under omprövning frågan örn indrivning
och redovisning av vederlagsfordringar av här avsedd
karaktär.
2:o) Vissa iakttagelser beträffande truppförbandens lägerkassor. Under
försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna till behandling upptagit vissa
spörsmål berörande den av truppförbandens lägerkassor bedrivna verksamheten,
användningen av lägerkassornas medel samt den rättsliga karaktären
av de med lägerkassomas medel uppförda byggnaderna (Del I, s. 6_16).
År 1903 inrättades vid truppförbanden två olika lägerkassor, nämligen allmän
lägerkassa respektive enskild lägerkassa. Under 1939 sammanslogos
dessa förbandens lägerkassor till en för förbandet gemensam lägerkassa. Genom
beslut den 1 december 1939 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter med
avseende å dylik kassas verksamhet.
Efter att hava lämnat en redogörelse för innehållet i berörda föreskrifter
och framlagt resultatet av verkställd utredning rörande de olika lägerkassornas
affärsrörelse samt inkomster under budgetåret 1943/44 ävensom kassornas
tillgångar vid utgången av nämnda budgetår, hava revisorerna gjort
följande allmänna uttalande.
, tSås°m förut nämnts hava revisorerna tidigare påtalat vissa förhållanden
beträffande truppförbandens allmänna och enskilda lägerkassor. Sedermera
har emellertid genom beslut den 1 december 1939 en sammanslagning av dessa
bada kassor vid de olika truppförbanden kommit till stånd, ben inkomst,
som tillfaller den på så sätt nybildade lägerkassan, utgöres till väsentlig del
av uppkommen vinst å marketenteri- eller annan rörelse, vilka medel förut
ingått i den enskilda lägerkassan. Såsom framgår av tidigare anförda siffror
har den av lägerkassorna bedrivna verksamheten tagit en synnerligen kraftig
utveckling under senare år. Den totala behållningen har sålunda från den
30 juni 1940 till utgången av sistförflutna budgetår ökats med i runt tal 4,6
miljoner kronor och utgör nu närmare 8 miljoner kronor. Nämnda förhållande
har aktualiserat en rad problem.
^Revisorerna gjorde år 1937 på anförda skäl vissa erinringar emot att svingårdsrörelse
bedreves vid Livgrenadjärregementet och Dalregementet. Av utredningen
framgår, att sådan rörelse i icke ringa omfattning alltjämt fortgår
vid nämnda regementen. Denna rörelse, som nu, sedan revisorerna 1937 påtalade
densamma, haft tillräcklig lid för avveckling, bör enligt revisorernas
mening snarast nedläggas. Även lägerkassomas bagerirörelse har under se
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 14S.
nare år av omsättningssiffrorna att döma undergått en avsevärd utökning.
Även om denna ökade omsättning är att till väsentlig del tillskriva nu radande
inkallelser och det sålunda torde kunna förväntas, att rörelsen under
normala fredsförhållanden skulle komma att i betydlig grad nedgå, vilja revisorerna,
som icke bortse ifrån att bagerirörelsen i många fall i viss man
är att betrakta som ett nödvändigt och lämpligt komplement till marketenterirörelsen,
likväl framhålla, att uppmärksamhet bör lästas därå, att bagerirörelse
liksom för övrigt all annan rörelse, som bedrives av lägerkassorna,
icke erhåller alltför stor omfattning, då detta för statsverket kan medföra
mindre önskvärda konsekvenser. Det synes särskilt kunna ifragasättas, huruvida
det icke vore möjligt att få till stånd en sammanslagning av de olika
bagerirörelserna i sådana garnisonsstäder, där nu flera truppförbands lägerkassor
var för sig bedriva dylik röelse.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att den tor lagerkassornas
olika rörelser anställda personalen är underkastad pensionsreglementet
för arbetare och att sålunda statsverket får bestrida kostnaderna för sadan
pensionering. Det synes därför revisorerna vara förtjänt att tågås under
övervägande, huruvida icke lägerkassorna, som för sina rörelser åtnjuta tormänen
att vara befriade från erläggande av omsättningsskatt, inkomst- och
förmögenhetsskatt m. m„ böra lämna bidrag till pensioneringen av sin per
Enligt
vad revisorerna inhämtat har statens sakrevision påtalat, att vissa
av lägerkassoma ägda bagerier debiterat för höga priser vid leveranser till
vederbörande truppförband. Med anledning härav vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke i fortsättningen de till lägerkassorna anslutna attarsrorelsernas
prissättning bör vara underkastad kontroll från central förvaltningsmyndighets
sida. ... . ... , j i •
Revisorerna hava vid en granskning iakttagit, att lagerkassornas medel i
flera fall använts för ändamål, som knappast låta sig förena med de uppgifter,
vilka enligt gällande bestämmelser åvila dessa kassor. Det kan ifragasättas
huruvida icke lägerkassemedlen i allmänhet böra i större utsträckning
än som för närvarande synes vara fallet tagas i anspråk för beredande
av trevnad och förströelse åt fast anställt manskap och värnpliktiga, särskilt
sådan personal, som tillhör fältförband förlagda till mera avlägsna och
glest bebyggda trakter i landet.
Utredningen har vidare givit vid handen, att även den för lagerkassornas
räkning bedrivna byggnadsverksamheten numera tagit en betydande omfattning.
Särskilt starkt framträder ökningen i fastighetsvärdet under budgetåret
1942/43. Enligt bemyndiganden av arméförvaltningens intendenturavdelning
och försvarets civilförvaltning hava fritidslokaler för manskapet i stor
utsträckning uppförts med anlitande av lägerkassornas medel. Vid andra
truppförband däremot hava kostnaderna för sådana ^byggnader bestiitts av
statsanslag under kapitalbudgeten. Även bortsett fran den orättvisa olika
truppförband emellan, som härigenom skapas, finna revisorerna denna brist
på enhetlighet i fråga om uppförande av dessa byggnader mindre tillfredsställande.
Beträffande redovisningen av lägerkassornas byggnader i allmänhet
vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke åtminstone de mera värdefulla
byggnaderna borde bokföras å en särskild kapitalfond.
Såsom förut nämnts framhöllo revisorerna i sin år 1900 avgivna berättelse,
att en undersökning borde företagas angående de i de dåvarande marketenterikassorna
sammanförda medlens natur av statsmedel eller enskilda medel.
En dylik undersökning vore enligt revisorernas mening särskilt önskvärd
ur den synpunkten, att en stor del av kassornas medel användes för
uppförande av byggnader och detta i framtiden kunde giva anledning till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 148.
tvekan i fråga om äganderätten till dessa byggnader. Vad revisorerna vid
nämnda tillfälle uttalade har erhållit ökad aktualitet genom den under senare
år alltmer stegrade byggnadsverksamheten. Den år 1939 verkställda sammanslagningen
av allmänna och enskilda lägerkassorna har icke heller bidragit
till att bringa klarhet i angivna frågor. Tvistigheter kunna i framtiden
uppstå icke blott i fråga örn äganderätten till byggnaderna utan även beträffande
underhållsskyldigheten av desamma. Särskilt kompliceras problemet
då, såsom vid ett truppförband förekommit, gåvomedel till belopp överstigande
50 000 kronor influtit till lägerkassan för uppförande av ett fritidshem.
Vid Skånska trängkåren har för lägerkassans räkning en fritidsbyggnad
uppförts av inkallat manskap, som sålunda varit avlönat av statsverket. Ett
dylikt förfaringssätt, som i och för sig måste framstå såsom i hög grad olämpligt
och stridande mot av statsmakterna givna direktiv vid uppförande avbyggnader
för försvarsväsendets räkning, kan även komma att göra problemet
mera invecklat. Äganderättsfrågan kan bliva aktuell, då t. ex. på grund
av ökat lokalbehov för truppförbandet den av lägerkassan uppförda byggnaden
måste tagas i anspråk för annat än sitt ursprungliga ändamål, varigenom
staten kan bliva nödsakad att inlösa densamma. Sålunda beviljade
1942 års riksdag (skrivelse nr 172) ett anslag å 52 000 kronor till förvärv
av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa tillhörig, inom regementets
kasernområde belägen soldathemsbyggnad. Ett annat spörsmål, som i detta
sammanhang bör ägnas uppmärksamhet, rör underhållsskyldigheten av lägerkassornas
byggnader. Då det icke torde vara uteslutet, att kassorna på
grund av minskade inkomster i framtiden bliva urståndsätta att underhålla
det ganska avsevärda byggnadsbeståndet, kan statsverket komma att ställas
inför situationen att få övertaga denna uppgift.
De nu anförda förhållandena synas revisorerna göra det angeläget att en
utredning snarast kommer till stånd beträffande äganderätten till de med lägerkassornas
medel uppförda byggnaderna, deras framtida ställning samt
underhållet av desamma. I avvaktan å resultatet av denna utredning torde
fråga örn uppförande av nya byggnader för lägerkassas räkning böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.
Yttrande har avgivits av försvarets civilförvaltning gemensamt med arméförvaltningens
intendenturavdelning (Del II, s. 2—7). Ämbetsverken hava
därvid erinrat att svingårdsrörelserna vid Livgrenadjärregementet och Dalregementet,
som enligt beslut av ämbetsverken må övergångsvis bedrivas
tills vidare intill utgången av 1945, avses skola avvecklas så snart ett
mera normalt livsmedelsläge inträtt. Frågan örn begränsning av bagerirörelses
omiatlning har ansetts böra upptagas först sedan nu rådande beredskap
avvecklats. Beträffande bagerirörelses priser framhålles, att reglerande
bestämmelser redan år 1930 utfärdats. Ämbetsverken hava emellertid förklarat
sin avsikt vara att taga utfärdandet av förnyade bestämmelser och
direktiv under omprövning i syfte att förebygga obehörigt gynnande av
ifrågavarande affärsrörelser. Frågan örn bidrag från lägerkassorna till pensionering
av deras personal finna ämbetsverken vara förtjänt att tagas under
övervägande. Emellertid Iramhålles, att av här avsedda personal allenast
ett ringa antal torde kvarstå i tjänst så länge, att de kunna komma i
åtnjutande av pension. Ämbetsverken hava hävdat, ali någon berättigad anmärkning
icke syntes kunna iramställas mot användningen av lägerkasse
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Statsutskottets utlåtande nr 148.
medlen, vilkas disposition i stort sett inneburit varaktig nytta och trevnad
för manskapet. I fråga om lägerkassornas byggnadsverksamhet och läger - kassemedlens natur hava ämbetsverken anfört följande.
Ben av statsrevisorernas erinringar-, varvid synes hava lagts största vikten,
avser lägerkassornas byggnadsverksamhet, i samband varmed frågan örn
lägerkassemedlens natur berörts.
Vad först beträffar byggnadsverksamheten har densamma sin bakgrund
i det förhållandet att de medel, som av statsmakterna ställts till förfogande
för ändamålsenliga fritidslokaler, icke på långt när motsvarat berättigade
anspråk. För att avhjälpa vissa svåra brister hava regementschefer gjort
framställning örn att för ändamålet få anlita lägerkassemedel. Elium civilförvaltningen
och arméförvaltningens intendenturavdelning principiellt hysa
den uppfattningen, att riksstatsmedel böra anvisas lör ifrågavarande ändamål,
hava ämbetsverken dock ej ansett sig kunna på principiella grunder
lämna framställningarna utan bifall utan såsom regel medgivit ianspråktagande
av lägerkassemedel för sådana arbeten, som framstått såsom synnerligen
angelägna. Dylika arbeten hava i ett antal fall avsett kronan tillhöriga
marketenteribyggnader. Såsom stöd för ett dylikt förfarande kan åberopas
nådigt brev den 23 oktober 1936 angående utförande av ändringsarbeten å
Västernorrlands regementes mässbyggnad, vilket brev i avskrift bifogas.
I flera fall har byggnad, i vilken lägerkassas bageri är inrymt, befunnits
vara underhaltig och icke kunnat godkännas av vederbörande yrkesinspektör.
De omfattande ändringsarbeten, som betingas härav, äro avsedda att vidtagas
på respektive lägerkassors bekostnad, så snart arbetstillstånd kan erhållas.
Även moderniseringar av för driften erforderlig materiel har på flera
ställen visat sig behövlig.
Det må framhållas, att av befintliga kapitalbehållningar avsevärda belopp
enligt medgivande av försvarets civilförvaltning, arméns fortifikationsförvaltning
och arméförvaltningens intendenturavdelning reserverats för byggnadsföretag
av olika slag, som emellertid ännu icke kommit till utförande,
på grund av att arbetstillstånd icke kunnat erhållas. Ett fullgörande av dessa
byggnadsplaner torde få anses utgöra en icke helt betydelselös faktor, då det
gäller att skapa sysselsättning för mötande av kommande arbetslöshet.
Med anledning av att statsrevisorerna påtalat alt vid Skånska trängkåren
inkallat manskap använts för uppförande av fritidsbyggnad för lägerkassans
räkning må framhållas, att de handlingar, som insänts till centralmyndigheterna
rörande ifrågavarande byggnadsföretag, icke innehöllo någon uppgift
om att dylik arbetskraft skulle ifrågakomma.
_ i detta sammanhang erinra ämbetsverken om att 1940 års byggnadsutredning
den 8 september 1944 avgivit betänkande med förslag till anordnande av
fritidslokaler för manskapet vid arméns fredsförläggnängsplatser. Ett genomförande
av nämnda förslag kan förväntas komma att i stort sett reglera här
ifrågavarande spörsmål.
I fråga örn lägerkassemedlens natur bör erinras om att desamma i utslag
äv Kungl. Maj:t såväl i högsta domstolen som i regeringsrätten betraktats
såsom statsmedel (1925 not B 728, NJA, RR:n 1909 ref. 32 och 1910 not F
288). Då de utgöra avgränsade och för särskilda ändamål avsedda förmögenhetsmassor,
torde de måhända närmast böra karakteriseras som ett slags
stiftelser. Det torde stå i överensstämmelse härmed, att — såsom statsrevisorerna
erinrat — 1942 års riksdag anvisat medel för förvärv av en Jämtlands
fältjägarregementes lägerkassa tillhörig soldathemsbyggnad.
Fritids- eller annan byggnad, som uppförts för lägerkassemedel, torde vara
av samma karaktär som de medel, som bekostat dess uppförande. För bestri
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr lis.
dande av underhållskostnader för dylik byggnad torde lägerkassemedel i
första hand böra användas. Anslagsmedel torde böra anlitas endast då byggnaden
inlösts av staten för annat bruk än lägerkasseändamål eller lägerkassemedlen
icke förslå och fråga är om byggnad, som enligt vedertagna principer
rätteligen skolat uppföras med anlitande av anslagsmedel. Med hänsyn
till de möjligheter att lämna understöd åt tillfälligt nödställda lägerkassor,
som fördelningen av utjämningsmedel erbjuder, synes risken för att statsanslag
skulle behöva anvisas för underhåll av lägerkassa tillhörig byggnad
vara ringa.
Byggnad, som donerats till lägerkassa eller uppförts med särskilt för ändamålet
donerade medel, torde beträffande äganderättsförhållanden och underhållskostnaders
bestridande få anses jämställd med övriga lägerkassa tillhöriga
byggnader.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts synes det i viss mån tveksamt
huruvida den påkallade utredningen beträffande äganderätten till med lägerkassornas
medel uppförda byggnader, deras framlida ställning samt underhållet
av desamma kan anses erforderlig. Skulle emellertid denna utredning
befinnas böra komma till stånd, synes det vara lämpligt att i avvaktan på
resultatet — såsom statsrevisorerna föreslå — fråga örn uppförande av nya
byggnader för lägerkassas räkning underställes Kungl. Maj:ts prövning.
Revisorernas uttalanden i fråga om vid vissa truppförband bedriven svingårdsrörelse,
bidrag'' till personalens pensionering, prissättning å levererade
varor samt principerna för användningen av lägerkassornas medel föranleda,
med hänsyn till innehållet i försvarets civilförvaltnings och arméförvaltningens
uttalanden i berörda delar, icke något särskilt uttalande från utskottets
sida.
Revisorerna hava därjämte närmare berört frågan huruvida lägerkassemedlen
skola betraktas som statsmedel eller enskilda medel och — under framhållande
att fråga om inlösen av med kassas medel uppförd byggnad kan
tänkas uppkomma ävensom att, därest lägerkassorna på grund av minskade
inkomster i framtiden bleve urståndsätta att underhålla med lägerkassas medel
uppförd byggnad, statsverket kunde komma att ställas inför den situationen
att få övertaga denna uppgift — funnit angeläget att en utredning snarast
kommer till stånd beträffande äganderättsförhållandena och underhållsskyldigheten.
De hörda myndigheterna hava åberopat prejudikat, enligt vilka
lägerkassornas karaktär av statsmedel anses fastslagen, ävensom framhållit,
att risken är ringa att underhållskostnad —- som i princip ansetts böra gäldas
av lägerkassemedel — skall behöva bestridas av statsanslag.
Riksdagen har, såsom revisorerna erinrat, i ett fall anvisat medel för inlösen
av en lägerkassa tillhörig byggnad. Det kan icke anses uteslutet, att framdeles
från lägerkassas sida anspråk kan resas på erhållande av dylik lösenskilling.
Härtill kommer att, såsom även myndigheterna framhållit, underhållskostnad
för lägerkassas byggnad i första hand bör bestridas av lägerkassemedel.
Ett särskiljande av här avsedda byggnader är sålunda en angelägenhet
av vikt. Med hänsyn till de konsekvenser med avseende å underhållsskyldigheten,
som revisorerna antytt, framstår det såsom angeläget, att fråga örn
uppförande av nybyggnad ägnas särskild uppmärksamhet, och att uppgjorda
byggnadsprogram därvid jämväl underkastas granskning.
Utskottet.
¥
8
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Utskottet.
Emellertid har, enligt vad utskottet erfarit, uppkommen fråga örn visst
med lägerkassemedel finansierat anläggningsarbete med hänvisning till revisorernas
uttalande underställts Kungl. Majds prövning. Med hänsyn härtill
vill utskottet nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
3:o) Terminslön til! dagbefäl. Under försvarsdepartementet, § 6, hava
revisorerna framställt erinringar mot att terminslön utbetalats under tjänstgöring
såsom dagbefäl å förläggningsorten (Del I, s. 25—28).
Med stöd av föreskrifter, meddelade av försvarsväsendets centrala myndigheter,
utbetalas terminslön eller däremot svarande belopp till beställningshavare,
som på grund av kommendering såsom dagofficer eller dagunderofficer
icke kan behålla sitt vanliga kvarter
Revisorerna hava framhållit, att enligt förarbetena till gällande krigsavlöningsreglemente
terminslönen närmast är att betrakta såsom en form av
traktamentsersättning. Då sistnämnda förmån enligt därom givna föreskrifter
utgår endast vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, hava revisorerna
ansett terminslön, i varje fall under bcredskapsförhållanden, icke böra
utbetalas under tjänstgöring såsom dagbefäl å förläggningsorten. Då enligt
revisorernas mening utbetalandet av terminslön i fall varom här är fråga
knappast kan anses stå i överensstämmelse med grunderna för krigsavlöningsreglementets
bestämmelser, hava revisorerna ansett sig böra bringa de gjorda
iakttagelserna till riksdagens kännedom.
Yttrande har avgivits av försvarets civilförvaltning (Del II, s. 20—22).
Utskottet får framhålla, att Kungl. Majit i propositionen nr 65 till innevarande
års riksdag framlagt förslag till avlöningsreglemente för personal vid
krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente). Enligt förslaget
avses de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av reglementet,
skola meddelas av Kungl. Majit. Särskilda inom försvarsdepartementet
tillkallade utredningsmän hava avgivit förslag till dylika tillämpningsföreskrifter
under tid då riket icke befinner sig i krig. Enligt förslaget — för vilket
en sammanfattande redogörelse lämnats i en vid propositionen fogad bilaga
— avses terminslön i här avsedda fall icke skola utgå under beredskapsförhållanden.
Utskottet, som i annat sammanhang avgivit utlåtande (nr 137)
i anledning förenämnda proposition, har velat vad i ärendet förekommit för
riksdagen
omförmäla.
4:o) Avlöning och övriga förmåner till lottor. Under försvarsdepartementet,
§ 7, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om storleken
av till vissa lottor utgående avlöningsförmåner (Del I, s. 28—39).
Från och med den 1 juli 1944 gälla jämlikt kungl, brev den 12 maj 1944
och försvarets civilförvaltnings skrivelse den 26 juni samma år följande be
-
Statsutskottets utlåtande nr 148.
9
stämmelser i fråga om avlöningsförmåner till medlemmar av Sveriges lottakårer,
heltidstjänstgörande vid mobiliserad del av försvarsväsendet. Lotta äger
uppbära krigslön enligt krigslöneklass motsvarande den tjänsteställning, till
vilken vederbörande hänförts. Kungl. Maj :t fastställer i kommandoväg tjänsteförteckning
angivande de särskilda lottabefattningarna jämte befattningshavarnas
tjänsteställning. Krigslön utgöres av dels månadslön, dels ock terminslön
enligt högre eller lägre tariff. Lotta åtnjuter därjämte inkvartering in natura
samt förplägnad enligt för värnpliktiga gällande bestämmelser eller ock
däremot svarande ersättning. Till lotta kan därjämte utgå beklädnadsersättning.
Beträffande kompetenskrav för krigsplacering i de olika lottabefattningarna
ha särskilda bestämmelser meddelats i order från respektive försvarsgrenschefer.
Därvid har beträffande armén föreskrivits, att i befattning med
menigs tjänsteställning må krigsplaceras lotta, som genomgått för vederbörlig
tjänstegren föreskriven grundläggande kurs och därvid avlagt godkänd examen
eller bibringats motsvarande utbildning, ävensom att i befattning med
underbefäls tjänsteställning må krigsplaceras lotta, som genomgått för vederbörlig
tjänstegren föreskriven underbefälskurs och därvid avlagt godkänd
examen eller bibringats motsvarande utbildning. För telefonister och expeditionsbiträden
vid luftbevaknings- och luftvärnscentraler samt stationsmanskap
i stabssignaltjänst må dock den grundläggande kursen i och för krigsplacering
likställas med underbefälskurs. För marinen gälla särskilda föreskrifter.
Den grundläggande kursen för lottor vid armén tjänstgörande såsom telefonister
vid luftbevaknings- och luftvärnscentraler omfattar 60 timmar. Motsvarande
kurs för stationsmanskap och signalister omfattar 72 timmar. Vid
marinen varierar motsvarande utbildning mellan 36 och 60 timmar.
Revisorerna hava funnit anledning närmare ingå på frågan örn avlöning
till heltidsanställda lottor. Till belysande av de sammanlagda avlöningsförmånerna
inklusive kontant ersättning för inkvartering, förplägnad och beklädnad
utgående efter den högre tariffen hava revisorerna hänfört sig till
följande sammanställning.
Lotta med tjänste- ställning såsom
Avlöningsförmån
Summa
Månads-
lön
Termins-
lön
Inkvarte-
ringser-
sättning
Förpläg-
nadser-
sättning
Bekläd-
nadser-
sättning
Officer..................
60: —
120: —
54: —
57: —
19: 50
310:50
Underofficer............
45: —
90: —
54: —
57: —
19: 50
265:50
Underbefäl..............
30:-
75: —
45: —
57:-
19: 50
226: 50
Menig..................
15: —
60:-
45: —
57: —
19: 50
196:50
Revisorerna — som erinrat, att angivna löneförmåner, med undantag för
månadslönen, icke äro beskattningsbara, varför den approximativa bruttolönen
kunde beräknas till högre belopp, för underbefäl till 263 kronor 37
10
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Utskottet.
öre — påpeka, att de heltidsanställda lottorna i stor utsträckning äro placerade
i telefontjänst och därunder erhålla tjänsteställning i likhet med furir,
men att genomgången godkänd underbefälskurs icke erfordras beträffande
alla ifrågavarande befattningar.
Till jämförelse hava revisorerna framhållit, bland annat, att extra lokaltelefonister
inom telegrafverket enligt kollektivavtal åtnjuta avlöning som i
avrundade tal uppgår till på A: ort 176 kronor, på E: ort 203 kronor och
på I: ort 229 kronor.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.
Revisorerna vilja ifrågasätta det berättigade i att vissa lottor, placerade
i telefontjänst — stationsmanskap, växeltelefonister, upplysningstelefonister
samt telefonister vid luftvärns-, luftbevaknings- och förbindelsecentraler -—
tilldelas furirs tjänsteställning och löneförmåner. Såsom tidigare framhållits,
är någon underbei diskurs icke erforderlig för ifrågavarande befattningshavare,
vilka utgöra en betydande del av antalet heltidstjänstgörande lottor.
Uppenbara olägenheter synas uppkomma genom att lottor erhålla förmånligare
tjänsteställning än manlig personal vid beklädande av dessa poster. Sålunda
förekommer det ofta, att manligt underbefäl med vicekorprals eller
korprals grad tjänstgör i befattningar, vilka medföra befälsrätt över lottor
med furirs tjänsteställning.
Löneförmånerna till ovan angivna kvinnliga befattningshavare utgöra sammanlagt
226 kronor j50 öre för månad, räknat enligt den högre tariffen. I
det föregående har papekats, att man vid en jämförelse med löneförmånerna
till närmast motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen
icke får förbise, att lottornas inkomst till största delen är skattefri, i det
att blott 30 kronor, utgörande månadslönen, beskattas. Rruttolönen kan
därför i realiteten värderas till omkring 260 kronor för månad. Denna avlöning
synes revisorerna väl hög i betraktande av den korta utbildningstiden
och det förhållandevis föga kvalificerade och krävande arbetet. En jämförelse
mellan löneförmånerna till extra lokaltelefonister och växelstationsföreståndare
vid telegrafverket ger vid handen, att extra lokaltelefonister och i
allmänhet även växelstationsföreståndare hava icke oväsentligt lägre ersättning
än lottorna, ehuru tjänsten måste anses betydligt mera krävande.
Enligt revisorernas mening böra lottor, tjänstgörande såsom telefonister i
befattningar som icke medföra åligganden, vilka regelmässigt åvila befattningshavare
med furirs tjänsteställning, icke tilldelas högre tjänsteställning
och avlöning än som tillkommer menig lotta.
Yttranden hava avgivits av chefen för armén, chefen för marinen och chefen
för flygvapnet (Del II, s. 22—28), vilka samtliga hemställt, att revisorernas
förevarande uttalande icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Revisorerna hava ifrågasatt det berättigade i att vissa i telefontjänst place!
ade lottoi tilldelats furirs tjänsteställning och löneförmåner och därvid
bland annat erinrat örn dels den korta utbildningstiden och det förhållandevis
föga kvalificerade och krävande arbetet, dels ock lottornas i förhållande
till befattningshavare vid telegrafverket med liknande uppgifter höga avlöningsförmåner.
Av de i ärendet avgivna yttrandena torde få anses framgå, att löneställningen
för här avsedda lottor avvägts, bland annat, under hänsynstagande
Statsutskottets utlåtande nr 148.
11
mer till löneläget i allmänna marknaden för liknande uppgifter än till kraven
på viss tjänsteställning och därmed sammanhängande utbildning, samt
att detta ansetts erforderligt med hänsyn till nödvändigheten av en tillfredsställande
rekrytering. Av yttrandena inhämtas vidare, att, därest tillräckligt
många lottor icke stått att erhålla, följden skulle hava blivit att ett antal
extra befattningshavare måst anställas och att dessas löneförmåner åtminstone
i de högre dvrortsgrupperna skulle hava kommit att uppgå till högre
belopp än lottornas.
Av det anförda torde framgå, att det är tveksamt huruvida en sänkning av
löneförmånerna för här avsedda lottor kan komma att för statsverket medföra
någon besparing. Utskottet anser det emellertid trots detta vara tveksamt,
huruvida berörda vid löneavvägningen tillämpade princip varit lämplig.
Utskottet anser sig sålunda böra ifrågasätta, huruvida för säkerställande av
rekryteringen till en organisation av lottarörelsens karaktär lönefrågorna på
sätt här skett böra skjutas i förgrunden. Då emellertid i och med beredskapens
avveckling behovet av personal i här avsedda befattningar inom en nära
framtid kan förväntas upphöra, har utskottet ansett sig kunna inskränka sig
till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
5:o) Arvoden till instruktörer vid hemvärnet. Under försvarsdepartementet,
§ 9, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn arvoden till
instruktörer vid hemvärnet. (Del I, s. 43 och 44.)
Kungl. Majit har i olika sammanhang, senast den 2 juni 1944, meddelat
bestämmelser rörande ersättning till personal vid armén, som tages i anspråk
för instruktionsverksamhet inom hemvärnet.
Revisorerna hava framhållit, att hemvärnschefen vid två tillfällen meddelat
vissa föreskrifter rörande tillämpningen av de utav Kungl. Majit utfärdade
bestämmelserna, vilka föreskrifter delvis strida mot varandra. Revisorerna
hava ifrågasatt, örn icke berörda föreskrifter borde göras till föremål
för översyn.
Yttrande har avgivits av chefen för armén (Del II, s. 29 och 30).
Utskottet har inhämtat, alt chefen för försvarsdepartementet med stöd av
Kungl. Majits den 2 februari 1945 givna bemyndigande tillkallat särskilda
sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande hemvärnets
organisation m. m. Utskottet förutsätter, att det av revisorerna berörda
spörsmålet örn ersättning till instruktionspersonalen kommer under övervägande
i samband med berörda utredning. Då enligt vad som framgår av det
i ärendet infordrade yttrandet chefen för armén beordrat utfärdande av provisoriska
bestämmelser i ämnet, finner sig utskottet böra inskränka sig till att
vad i ärendet förekommit för riksdagen
Utskottet.
omförmäla.
12
Statsutskottets utlåtande nr 148.
6:o) Kngssjukvården på Gotland. Under försvarsdepartementet, § 12,
hava revisorerna påtalat vissa förhållanden i samband med uppförandet av
och driften vid vissa krigssjukhus på Gotland (Del I, s. 50—57).
Revisorerna hava till en början lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet
i dels instruktionen den 18 juni 1937 för dåvarande arméförvaltningen,
dels ock de utav Kungl. Maj:t eller central förvaltningsmyndighet i anledning
av den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen meddelade
föreskrifterna angående enhetlig krigsredovisning vid armén, allt såvitt
berörde de av revisorerna till behandling upptagna förhållandena.
Beträffande tillkomsten av krigssjukhuset vid Lärbro hava revisorerna anfört
i huvudsak följande.
Sedan Kungl. Maj:t den 2 december 1939 anbefallt mobilisering, bland annat,
på Gotland, beordrade vederbörande militärbefälhavare med stöd av i
dåvarande krigssjukvårdsplan närmare angivna bestämmelser, att det i Lärbro
planerade krigssjukhuset skulle upprättas. Arbetet påbörjades i december
1939 och utgjordes av omfattande ändringsarbeten å ett flertal i Lärbro ianspråktagna
byggnader och lokaler. Omfattande materialanskaffningar för
sjukhusets del verkställdes även. Av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
ställdes under våren 19.40 sex baracker till sjukhusets förfogande. Under sommaren
1940 uppfördes ytterligare fyra baracker. Med denna utbyggnad disponerade
sjukhuset sammanlagt 549 vårdplatser. Under sista halvåret 1940
och våren 1941 uppfördes ytterligare fyra baracker, installerades vissa sanitära
anläggningar, iståndsattes ett i Lärbro beläget elektricitetsverk och anlades
en tvättinrättning med bastu. Härjämte påbörjades under sommaren 1940
vissa väganläggningar. Vid arbetena anlitades jämväl värnpliktiga. — I och
med det tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 genomfördes en ytterligare utvidgning
av sjukvårdsanläggningarna vid Lärbro, varjämte vissa baracker,
vilka endast voro provisoriskt inredda, iordningställdes för mera varaktigt
bruk. Successivt uppfördes tolv nya baracker och ett antal mindre byggnader.
Härjämte anlades vatten-, avlopps- och elektriska ledningar.’
Med förmälan att vissa byggnader och anläggningar äro belägna å ecklesiastik
mark medan övriga äro belägna å enskild person eller kommun tillhörig
mark hava revisorerna uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats
till omkring 3,5 miljoner kronor, vilka med vissa undantag avförts å
sjukvårdsstyrelsens krigstitel nr 13 hälso- och sjukvård. Beloppen hade utanordnats
enligt bemyndigande av vederbörande chefsläkare.
Revisorerna hava vidare framhållit, att försvarets civilförvaltning föranstaltat
om utredning i anledning av vissa förvaltningsförhållanden i samband
med sjukhusets uppförande, och att därvid framkommit, bland annat, att
vid sjukhuset upphandling i stor utsträckning förekommit utan iakttagande
av upphandlingsförordningens bestämmelser, att upphandlingar bedrivits
mindre planmässigt, att all materiel ej tagits till uppbörd o. s. v.
_ Efter att hava anfört vissa erinringar gentemot planläggningen av krigssjukhusen
i Klintehamn och Hemse hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 148.
IB
Förhållandena i samband med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro
finna revisorerna högst anmärkningsvärda. Enligt den av sjukvårdsstyrelsen
enligt dåvarande chefens för försvarsstaben direktiv upprättade krigssjukvårdsplanen
skulle ett krigssjukhus nied ett visst närmare angivet antal vårdplatser
förläggas till nämnda ort. Sedan vissa lokaler på platsen tagits i
anspråk oell sjukvårdsstyrelsen tillhandahållit sex baracker samt ytteiligare
fyra sådana för ändamålet från annat håll tilldelats, kunde sjukhuset under
senare delen av år 1940 disponera över ett antal vårdplatser, som översteg
det i krigssjukvårdsplanen föreskrivna. Utom dessa nu angivna byggnader
uppfördes successivt under sisla halvåret 1940 oell våren 1941 ytteiligare
lyra baracker, som vörö avsedda till, bland annat, bostad ät sköterskepersonal,
expedition, förråd m. nr. Under varén 1941 påbörjades emellertid en
permanent utbyggnad av sjukhuset, så att hela anläggningen vid slutförandet
av arbetet under februari 1943 kom att omfatta ett 50-tal baracker och
andra byggnader, inrymmande ett väsentligt utökat antal vårdplatser. Såvitt
revisorerna kunnat utröna, har något anslag för denna senare utbyggnad
av sjukhuset icke anvisats, och enligt vad revisorerna inhämtat har frågan
icke varit underställd Kungl. Maj:ts prövning. Därest medel i vanlig ordning
beviljats hade det givetvis uppdragits åt fortifikationsstyrelsen, på vilken det
närmast ankom att handhava dylika arbeten, att utföra ifrågavarande sjukhusbygge.
Hos nämnda myndighet har i varje fall någon framställning örn
tillstånd till utförande av byggnadsarbetet eller beviljande av medel härtill
icke gjorts liksom icke heller föreskriven anmälan om vidtagna dispositioner
för utförande av sjukhusbygget. Från försvarets sjukvårdsförvaltning,
som övertagit förutvarande sjukvårdsstyrelsens arbetsuppgifter, har vidare
upplysts, att något skriftligt beslut i denna sak från styrelsens sida icke kunnat
återfinnas.
Såsom förut nämnts kunna de sammanlagda kostnaderna för sjukhuset
uppskattas till omkring 3,B miljoner kronor, av vilket belopp en avsevärd
del faller på den senare utbyggnaden. Utgifterna för denna utbyggnad hade
efter bemyndiganden i samtliga fall av vederbörande chef läkare vid sjukhuset
utbetalats och avförts på krigstiteln KD nr 13 hälso- och sjukvård.
Inför allt vad i denna sak förekommit måste revisorerna ställa sig frågande,
huru så betydande belopp av statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas
utan att anslag för ändamålet beviljats eller bemyndigande i någon
form av högre förvaltningsmyndighet givits för en utbyggnad av detta sjukhus,
som ursprungligen uppförts som krigssjukhus och sålunda avsetts att
vara av provisorisk karaktär. I avsaknad av skriftligt underlag för vissa förvaltningsåtgärder
sammanhängande med sjukhusets uppförande hava revisorerna
vid sin undersökning endast haft att lita till de uppgifter, som under
hand kunnat erhållas från vissa myndigheter och från förutvarande befattningshavare
i ansvarig ställning vid sjukhuset. Det kan emellertid härvid
främst konstateras, att dåvarande arméförvaltningens kontrollerande organ,
som haft att tekniskt granska, huruvida penningmedlen blivit med omtanke
och på ett med hänsyn till statens intresse ändamålsenligt sätt använda, samt
att kontrollera, att utgifterna stått i överensstämmelse med gällande författningar
och föreskrifter, brustit i sina skyldigheter härutinnan. Redan en ytlig
granskning av räkenskaperna .skulle hava givit till resultat, alt kostnaderna
i förevarande fall felaktigt avförts på krigstiteln för hälso- och .sjukvård
i stället för rätteligen å någon av fortifikalionsstyrelsens utgiftstitlar,
vilket bort giva revisionen anledning all ingå på en närmare undersökning
av do beslut, som kunnat hava legat lill grund för utbetalningarna i fråga.
Det mäste även få betraktas såsom särskilt betänkligt, att dessa dyrbara
Utskottet.
14
Statsutskottets utlåtande nr 14$.
arbeLn kunnat komma tilli utförande ulan att något protokollfört beslut
darom förelegat och att värnpliktige chefläkaren vid sjukhuset erhållit sådant
bemyndagande, att denne vid byggandet kunnat förfoga över nästan
obegränsade medel och i övrigt givits praktiskt taget fria händer i fråga
om sjukhusets ekonomiska förvaltning.
Mot själva planläggningen av sjukhuset kunna flera erinringar göras Siukhusbyggnaderna
hava spritts över ett relativt stort område, vilket måheda ur
las ekonom^orV 7 ,äl?pMgt raen som för ett sjukhus, som skall driS
r ^ rationellt, mäste anses olämpligt. Maten från centralköket
av et? ! L1,nda| ?1,''’ aS an,g Vag ut tlU de ollka barackerna. Genom uppförande
f airf bygfnader 1 stallet för ett fåtal, men .större sådana har mateialat„angen
liksom aven kostnaderna blivit större än behövligt. Någon cen
MnnTr?ilkef
medrS f“lnes. +utan 1 varJe byggnad har insatts en värmepanna,
vilket medför ali onodigt stor personal måste anställas för transporter
dlÄfnS?"1''11® Pn ollka håll mom anläggningen. Mycket stora kostnabelnävt
\S: S''fa vatten- och avloppsledningar samt på det elektriska kae
tv e/ f" r ,nin,g °ver dessa.har aldrig uppgjorts, utan ledningssyste
Fniim
v.h?Va anJagtS Ulan egenthg Plan’ vilket medfört onödiga kostnader.
Enligt vad som framgar av den av försvarets civilförvaltning gjorda under
allvarHgmerinringar.
m0t SJukhusets ekonomiska skötsel kunnat riktas flera
Jämväl krigssjukhusen i Hemse och Klintehamn hava dragit betydande
wSer''v K°S1n1aderna f?J forstnämnda sjukhus, som givits mera varaktig
kriestitet “i UtglPe™a .för, sjukhuset i Lärbro avförts å förenämndf
rigstitel KD nr 13 utan att, savin kunnat utrönas, anslag för ändamålet betei
iritSVi eller bemyndigande till byggandet lämnats. I fråga om sjukhuset i
Klintehamn mäste revisorerna finna anmärkningsvärt, att någon överenskommelse
ldte traffats mellan de civila och militära myndigheterna angående
ky,lsltl°nen av konservfabrikens lokaler. Sedan dessa tagits i anspråk för den
tulspf p?tAJUkVard°en åCh darefter iordningställts för stora kostnader, har sjukhuset
eftei sex manader mast nedläggas, emedan lokalerna vore behövliga för
''* myndighet- Saval härigenom som på grund av att lokalerna sedermera
koTtnad?''r ,S ’ ““ ursprungliga skick har statsverket åsamkats avsevärda
, P*dd’ som stålt revisorerna till buds, har icke medgivit en närmare undal
sokmng av kngssjukvarden på Gotland än som här skett. De förhållanden
som ovan pavisats i samband med uppförandet och inredandet av sjukhus-’
byggnaderna, finna revisorerna emellertid vara av så betänklig art att en allsidig
utredning i saken bor komma till stånd. Härvid bör även undersökas
huruvida dessa kngssjukhusanläggningar på något sätt kunna komma till användning
vid den civila sjukvården på Gotland.
Vad salunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.
Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning
samt arméns fortifikationsförvaltning (Del II, s. 38_51)
Upprättandet av har avsedda sjukhus ingick såsom ett led i genomförandet
av den för Gotland av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse upprättade krigssjulcvärdsplanen.
Efter anbefalld mobilisering i slutet av år 1939 beordrade
darfor vederbörande militärbefälhavare upprättandet av krigssjukhuset. Arbetet
härmed påbörjades omedelbart. Det synes alltjämt hava pågått, när
Statsutskottets utlåtande nr 148.
15
frågan om en förstärkning av krigssjukvården på Gotland i och med det
tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 aktualiserades. En ytterligare utvidgning
och permanentning av sjukvårdsanläggningarna i Lärbro synes i anslutning
därtill hava beslutats.
Revisorerna hava i huvudsakligast två avseenden riktat erinringar mot med
uppförandet av och driften vid krigssjukhuset i Lärbro vidtagna åtgärder.
Sålunda hava revisorerna ställt sig frågande, huru så betydande belopp av
statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas utan att anslag för ändamålet
beviljats eller bemyndigande i någon form av högre förvaltningsmyndighet
lämnats. Vidare hava revisorerna påtalat brister med avseende å planläggningen
av sjukhuset och sjukhusets ekonomiska skötsel.
Vad först angår medelsförbrukningen för här avsedda ändamål vill utskottet
bringa i erinran följande. I och med att förstärkt försvarsberedskap (partiell
mobilisering) anbefalldes och i anslutning därtill krigsförvaltningsbestämmelsema
kommit i tillämpning erhöll underlydande myndighet befogenhet
att disponera för beredskapens upprätthållande erforderliga medel. Sedan
ett mera permanent beredskapstillstånd därefter inträtt, torde emellertid vissa
begränsningar i den till de underlydande myndigheterna delegerade dispositionsrätten
hava införts. I detta syfte torde, bland annat, i augusti 1941 ovan
omförmälda bestämmelser hava meddelats av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse.
Av vad nu sagts torde framgå, att det i och för sig icke kan betraktas
som särskilt anmärkningsvärt, att underlydande myndighet kunnat
såsom här skett disponera medel för krigssjukhusets iordningställande, i vart
fall icke såvitt avser det första utbyggnadsskedet. Däremot vill det synas
som om den fortsatta utbyggnaden erfordrat beslut av central förvaltningsmyndighet.
Revisorerna hava uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats
till omkring 3 500 000 kronor. Försvarets sjukvårdsförvaltning har härutinnan
framhållit, att, ehuru det icke vore möjligt åstadkomma en exakt
uppgift bland annat därför att driften vid sjukhuset pågått samtidigt med
utbyggandet, anläggningskostnaderna till och med den 30 juni 1944 uppgått
till omkring 650 000 kronor, oavsett vissa till arbetstrupp utgående löneförmåner
samt värdet av de av sjukvårdsförvaltningen till förfogande ställda
barackerna, medan kostnaderna för sjukhusets drift intill samma tidpunkt
uppgått till i runt tal 1 500 000 kronor.
Även örn underlydande myndighet rent formellt åtminstone i viss utsträckning
ägt befogenhet disponera medel för iordningställandet av ifrågavarande
sjukhusanläggning kan utskottet icke underlåta att såsom anmärkningsvärt
påtala, att vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, av vilka åtminstone
en på ett relativt tidigt stadium måst äga kännedom örn anläggningen,
icke tagit ledningen vid dess fortsatta utbyggnad och drift och därvid
meddelat erforderliga direktiv såväl i ekonomiskt som organisatoriskt
hänseende. Utskottet får i detta sammanhang påpeka, att i krigsförvaltningsreglementet
utsagts, att ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Statsutskottets utlåtande nr 148.
skall under Kungl. Majit utövas av central myndighet, som har att utfärda
härför erforderliga föreskrifter.
Vad härefter angår de med Lärbrosjukhusets planläggning och drift sammanhängande
förhållandena finner utskottet den i ärendet föreliggande utredningen
icke lämna tillräckligt underlag för ett uttalande från utskottets
sida. Vad nu sagts gäller även. de båda övriga i ärendet berörda sjukhusanläggningarna,
de vid Hemse och Klintehamn. Utskottet vill emellertid icke
underlåta att här framhålla, att försvarets sjukvårdsförvaltning ansett de påtalade
åtgärderna vid Lärbrosjukhuset nödvändiga under rådande förhållanden
och att, örn åtgärderna icke vidtagits, sjukvårdsmyndigheten skulle ha
haft alla skäl att ingripa. Förvaltningen har i anslutning härtill meddelat,
att vid sjukhuset under beredskapsåren meddelats sjukvård under omkring
200 000 vårddagar.
Revisorerna hava funnit de förhållanden som sammanhänga med uppförandet
av Lärbrosjukhuset vara så betänkliga, att en allsidig utredning i saken
bör komma till stand. Även utskottet har kommit till den uppfattningen,
att förhallandena lämnat åtskilligt övrigt att önska. En fortsatt undersökning
bör kunna bringa ytterligare klarhet i vad som här passerat. En dylik undersökning
kan också tänkas lämna materiel till bedömande, huruvida gällande
bestämmelser med avseende å krigsförvaltningen äro till fyllest och om måhända
särskilda för ett beredskapsläge avsedda föreskrifter böra utarbetas.
Utskottet finner salunda skäl tala för att den ifrågasatta utredningen kommer
till stånd.
Frågan örn användningen efter beredskapens upphörande av här avsedda
sjukvårdsanläggningar bör givetvis inordnas i sitt sammanhang med övriga
avvecklingsspörsmål. Det synes emellertid angeläget, att särskild uppmärksamhet
ägnas åt frågan örn anläggningarna kunna komma till fortsatt användning
för sjukvårdsändamål.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i de av utskottet
berörda avseendena.
7:o) Tygstationen på Gotland. Under försvarsdepartementet, § 13, hava
revisorerna framställt vissa erinringar beträffande den vid Gotlands tygstation
bedrivna verkstadsrörelsen ävensom ifrågasatt nödvändigheten av att
uppföra planerad ny tygverkstad för stationen (Del I, s. 58—63).
Revisorerna hava till en början erinrat, att 1936 och 1939 års riksdagar
anvisat tillhopa 365 000 kronor för anläggande av en tyganstalt på Gotland
ävensom att, då den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen
kom att ställa väsentligt ökade krav på tyganstaltens förmåga att lösa
växande och nytillkomna uppgifter, kompletterande anskaffningar för anstaltens
del ägde rum under åren 1939 och 1940 med anlitande av medel, an
-
Statsutskottets utlåtande nr 148.
17
visade å förskottsstat. Vidare framhålles, att för tillgodoseende av erforderligt
behov av verkstadsutrymme omfattande ny- och ombyggnadsarbeten
verkställdes i kronan tillhöriga lokaler i Tingstäde, varjämte verkstadsutrymme
rekvirerades och förhyrdes i Visby.
Efter att hava erinrat, att dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd år
1941 i skrivelse till chefen för Gotlands artillerikår angivit som sin uppfattning,
att civila verkstäder på Gotland i största möjliga utsträckning borde
anlitas för motorreparationer, hava revisorerna framhållit följande. I maj
1943 hade ett av tygstationen med privat verkstadsrörelse slutet hyreskontrakt
uppsagts, varefter tygstationen träffat preliminär överenskommelse med annan
firma rörande förhyrning av vissa firman tillhöriga verkstadslokaler.
Denna överenskommelse hade icke föregåtts av vederbörligt anbuds infordran.
Tygstationen hade sedemera erhållit dåvarande arméförvaltningens tygavdelnings
bemyndigande att träffa avtal om förhyrningen för en kostnad av
22 kronor för kvadratmeter ävensom att inköpa firman tillhöriga maskiner
för en kostnad av 100 000 kronor. Vid förhyrning av verkstadslokaler av
motsvarande ari syntes, enligt vad revisorerna under hand inhämtat, kunna
beräknas en hyressumma av högst omkring 10 å 11 kronor per kvadratmeter.
Revisorerna hava vidare framhållit, att tygstationen förfogade över fyra
olika lokaler, nämligen verkstaden vid Gotlands artillerikår, verkstäderna vid
Gotlands infanteriregemente och i Tingstäde samt förenämnda förhyrda
verkstadslokaler, samt att i verkstadsrörelsen sysselsattes inalles 143 personer
med den närmare fördelning som framginge av en i berättelsen intagen
tablå (s. 60).
Revisorerna hava slutligen erinrat, att 1944 års riksdag anvisat 1 326 000
kronor enligt prisläget i juli 1943 för anläggande av en ny tygverkstad för
Gotlands tyganstalt samt vissa serviceverkstäder m. m. å Gotland.
Efter att hava erinrat att de civila motorfordonsreparationsfirmoma på
Gotland under senare år väsentligt utökat sin kapacitet hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förhyr Gotlands tygstation
sedan i juli 1943 vissa firman E. Appelqvist i Visby tillhöriga verkstadslokaler,
för vilka i hyra efter ett pris av 22 kronor per kvadratmeter årligen erlägges
ett belopp av 30 500 kronor. Samtidigt med förhyrandet av dessa lokaler
inköpte tygstationen vissa i lokalerna befintliga maskiner för tillhopa
100 000 kronor.
Ifrågavarande hyresbelopp måste vid jämförelse med vad som beräknas
utgå i hyra för motsvarande verkstadslokaler å samma dyrort betraktas såsom
oskäligt högt. Revisorerna ställa sig frågande, vilka affärsmässiga beräkningar
som legat till grund vid dels förhyrande av dessa lokaler, dels ock
inköp av nämnda maskiner. Det bör nämligen tagas i betraktande, att den i
verkstaden sysselsatta direkt produktiva personalen, som uppgår till allenast
ett 30-tal man, utöver nämnda hyresbelopp, ränta å nedlagt kapital i maskiner
samt avskrivning å maskinernas värde — sammanlagt över 40 000 kronor
— skall bestrida sin andel i förvaltningskostnaderna, vartill komma betydande
allmänna omkostnader, såsom för elektricilet, vatten m. m. Särskilt an
Bihang
litt riksdagens protokoll 1945. 6 samt. Nr lis. 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 148.
märkning svart finna revisorerna, att anbudsinfordran icke tillämpats i föreskriven
ordning. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, hade vid omförmälda
tidpunkt flera av de i Visby befintliga verkstadsföretagen av motsvarande
storleksordning, vilka till följd av flera omständigheter, bland annat
den inskränkta motortrafiken, måst i väsentlig omfattning reducera sin verkstadsrörelse,
varit benägna att på avsevärt förmånligare villkor, än vad nu
blivit fallet, uthyra sina verkstadslokaler.
Såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande den av tygstationen bedrivna
verkstadsrörelsen må framhållas den stora disproportionen mellan å ena sidan
den personal, som direkt deltager i produktionen och å andra sidan förvaltnings-
och annan personal. Av 143 anställda belöper sålunda på förstnämnda
personal ett 90-tal man, medan ingenjörer, kontorspersonal och förrådsman
m. fl. uppgå till ett 50-tal man. Del kan med fog ifrågasättas, huruvida
verkstadsdrift på sådana grunder överhuvud taget är ekonomiskt möjlig.
I viss mån torde storleken av antalet av sistnämnda kategori kunna förklaras
av det synnerligen omständliga och tidskrävande redovisnings- och
kontrollförfarande, som av arméförvaltningens tygdepartement föreskrivits
för tygverkstäderna i allmänhet. En mångfald blanketter av olika slag har
fastställts för ändamålet, vilkas ifyllande och registrering givetvis måste taga
mycken tid i anspråk. Även örn hänsyn tages till det ökade arbete, som nyssnämnda
system medför, måste revisorerna likväl finna den nu omförmälda
personalen alltför stor. Enbart kontorspersonalen uppgår sålunda till sammanlagt
17 man. Arbetsförmän och förrådsarbetare m. fl. utgöra tillhopa
omkring 20. I betraktande av denna omfattande personal, torde med skäl kunna
ifrågasättas, örn en genomtänkt organisatorisk plan för verkstadsdriften
förefinnes.
Genom beslut av 1944 års riksdag hava medel till belopp av 1 326 000 kronor
anvisats för uppförande av en ny tygverkstad på Gotland. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen disponerade tygstationen vid den förstärkta
försvarsberedskapens inträde dels den nybyggda tygverkstaden vid
Gotlands artillerikår, dels vissa äldre lokaler i Visby och dels en mindre
lokal i Tingstäde, varjämte vissa privata verkstäder togos i anspråk. Arbetsstyrkan
uppgick under år 1940 genomsnittligt till 275 man. Sedermera har
emellertid, bland annat, på grund av minskade arbetsuppgifter verkstadsdriften
efter hand reducerats, varför arbetsstyrkan numera endast uppgår
till omkring ett 90-tal man. Redan på grund härav torde kunna ifrågasättas,
om uppförandet av en ny verkstad av nu planerad storleksordning kan anses
vara motiverat. Härtill kommer emellertid en annan omständighet. För närvarande
pågår nämligen en utredning angående frågan om avveckling av försvarsväsendet
tillhöriga hästar och motorfordon efter inträdda fredsförhållanden.
Enligt vad revisorerna hava sig bekant, torde utredningen komma att
föreslå en avsevärd reducering av fordonsbeståndet. Då på grund härav en
ytterligare nedgång av verkstadsdriften torde vara sannolik, föreligga enligt
revisorernas mening synnerligen starka skäl för att frågan om uppförandet
av den nya tygverkstaden tages under omprövning. En utredning bör sålunda
komma till stånd rörande frågan huruvida tygstationen med nu befintliga
egna lokaler och med tillhjälp av den civila verkstadsrörelsen skulle kunna
utan nybyggnad tillgodose sitt behov av reparations- och underhållsarbeten.
I samband härmed bör också — med hänsyn till vad revisorerna här ovan
påtalat i fråga örn tygstationens verkstadsrörelse — en allsidig utredning
företagas angående riktlinjerna för tygverkstädernas ekonomiska och rationella
driftverksamhet.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 14S.
19
Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tygavdelning i samråd med
arméns fortifikationsförvaltning (Del II, s. 51—57). Beträffande frågan örn
förhyrningen av ifrågakomna verkstadslokal har tygavdelningen framhållit,
bland annat, att, då någon annan verkstad av samma storleksordning (cirka
1 400 kvm) och med ens tillnärmelsevis motsvarande maskinutrustning som
den förhyrda icke fanns att tillgå på Gotland, anbudsinfordran i vanlig ordning
bedömdes icke behövlig, varför förhyrningen och inköpet av maskinerna
efter uppgörelse verkställdes under hand enligt upphandlingsförordningens
bestämmelser härom, varvid hyresbeloppet fastställdes av hyresnämnden
i Visby stad.
Revisorerna hava i förevarande sammanhang dels påtalat den stora disproportionen
mellan å ena sidan den personal, som direkt deltager i produktionen
vid Gotlands tygstations verkstäder, och å andra sidan förvaltnings-
och annan personal, dels ock ifrågasatt om uppförandet å Gotland av
en ny tygverkstad kan i planerad omfattning vara motiverat.
Vad det första spörsmålet angår har arméförvaltningens tygavdelning i sitt
yttrande ingått på ett bemötande av de av revisorerna gjorda uttalanden och
därvid gjort gällande, att en annan mer rättvisande fördelningsgrund än
den av revisorerna tillämpade borde tagas som utgångspunkt, enligt vilka disproportionen
mellan förvaltningspersonal och produktiv personal bleve mindre
iögonfallande. Utskottet är icke berett att på grundval av föreliggande
utredningsmateriel ingå på ett bedömande huruvida personalens sammansättning
är den ur olika synpunkter mest ändamålsenliga och om möjligheter
måhända föreligga att genomföra en begränsning av förvaltningspersonalen.
Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att här berörda problem ägnas
vederbörlig uppmärksamhet och ifrågasätter fördenskull, huruvida det icke
vore på sin plats att statens organisationsnämnd utsträckte sina pågående
undersökningar rörande rationaliseringsmöjligheterna inom försvarsväsendet
att jämväl omfatta förhållanden sammanhängande med verkstadsdriften.
Frågan örn uppförande av en ny tygverkstad på Gotland underställdes
riksdagen i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag. Av det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet (kapitalbudgeten, bilaga 2,
s. 37) inhämtas, att förslaget, som framkommit efter av därom berörda myndigheter
företagen noggrann utredning, anslöt sig till de synpunkter beträffande
centralisering och rationalisering av verkstadsdriften, som i annat
sammanhang anmälts för riksdagen och av riksdagen lämnats utan erinran.
Vidare inhämtas, att verkstadens kapacitet utmätts för tillgodoseende av reparationsbehovet
under fredsförhållanden, därvid särskilt beaktats behovet
av reparationsmöjligheter för materielen vid enligt 1942 års försvarsbeslut
nytillkomna, till Gotland förlagda förband, nämligen elt slridsvagnskompani
och ett luftvärnsbatteri. Utskottet har icke kunnat finna övertygande skäl
vara förebragta för den av revisorerna i förevarande avseende förordade
utredningen. Utskottet vill emellertid jämväl beträffande detta spörsmål ifrågasätta
huruvida icke — liksom i åtskilliga andra byggnadsfrågor lärer hava
Utskottet.
20
Statsutskottets utlåtande nr 148.
skett — organisationsnämnden bör beredas tillfälle att, innan beslut om
verkstadens uppförande fattas, uttala sig rörande projektet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
8:o) Föreningen Svenska blå stjärnan. Under försvarsdepartementet, § 15,
hava revisorerna påtalat vissa omständigheter i samband med försäljning
av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke (Del I, s. 65—70).
Föreningen Svenska blå stjärnan har till uppgift att verka för djursjukvård
och djurvård i fred och krig. Föreningen har under ett flertal år åtnjutit
statsbidrag, från och med budgetåret 1941/42 med 8 000 kronor per
budgetår. Föreningens inkomster i övrigt under kalenderåren 1941—1943
hava utgjort 3 254, 2 034 respektive 4 060 kronor. För granskning av föreningens
centralstyrelses förvaltning och av föreningens räkenskaper utses
årligen två revisorer, den ene av Kungl. Majit och den andre av föreningen.
Såvitt revisionsberättelserna giva vid handen hava föreningens revisorer
icke haft något att erinra mot räkenskaperna.
Riksdagens revisorer hava anmält, att de efter tagen del av föreningens
räkenskaper kommit till den uppfattningen att dessa icke varit tillfredsställande
förda. Vad särskilt angår av föreningen bedriven märkesförsäljning
hava revisorerna framhållit bland annat följande.
I syfte att öka inkomsterna hade föreningen redan före år 1933 börjat
sälja ett propagandamärke. Försäljningen skedde i föreningens egen regi och
gav intet ekonomiskt utbyte. Med hänsyn härtill beslöt föreningen år 1942
på förslag av föreståndaren för centralbyrån att överlåta märkesförsäljningen
till en entreprenör. Föreningen hade därvid till entreprenören — ett förlag —- överlåtit ensamförsäljningen till föreningens s. k. brevmärken. För försäljningsrätten
skulle förlaget betala 2 000 kronor per år. Förlaget skulle äga
försälja märkena till ett pris av 10 öre per styck, dock att föreningen skulle
få köpa dem för 5 öre. Förlaget och dess agenter skulle äga uppträda såsom
representanter för föreningen och för verksamheten använda beteckningen
»Svenska Blå Stjärnans Propagandakommissariat». Alla kostnader för framställning
och försäljning av märkena skulle bestridas av förlaget. Sedermera
hade ersättningen för försäljningsrätten bestämts skola utgå med ett
belopp, beräknat till 10 procent av bruttoförsäljningen, dock lägst 2 000 kronor
för år. — Tillgängliga uppgifter utvisade att förlagets bruttoomsättning
under 1942 utgjort 109 000; hur stor del därav som belöpt å försäljningen
av Blå stjärnans märken hade ej kunnat fastslås. Under 1943 hade genom
försäljningen av märket influtit 43 000 kronor. Omkostnaderna hade beräknats
uppgå till omkring 60—65 procent av bruttoinkomsten. Av det belopp
som influtit genom märkesförsäljningen hade endast omkring två procent
kommit föreningen till godo.
Med förmälan tillika, att märkesförsäljning av ifrågavarande slag varit
Statsutskottets utlåtande nr 148.
21
föremål för uppmärksamhet från Överståthållarämbetets sida, i det att ämbetet
i skrivelse den 27 augusti 1943 anmodat kriminalpolisintendenten att
verkställa utredning rörande de närmare omständigheterna vid i skrivelsen
åsyftad märkesförsäljning, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Den ovan berörda utredningen angående försäljningen av föreningen
Svenska blå stjärnans propagandamärke har givit vid handen, att allmänheten
bibringats den uppfattningen att inkomsterna av märkesförsäljningen skulle
tillfalla föreningen. Redogörelsen utvisar emellertid, att endast en obetydlig
del av inkomsterna utav märkesförsäljningen i verkligheten kommit föreningen
till godo.
Revisorerna anse, att föreningens ledning bort ägna stoore uppmärksamhet
åt planläggningen av märkesförsäljningen än som skett. Även den av Kungl.
Majit förordnade revisorn synes rimligen hava bort beakta de anmärkningsvärda
förhållandena härvidlag.
Överhuvud taget hava revisorerna fått det intrycket, att föreningens ledning
nedlagt stort arbete på utformandet av åtskilliga organisatoriska detaljer
av mindre betydelse men däremot icke ägnat de ekonomiska frågorna ett
förhållandevis lika stort intresse.
På grund av de gjorda iakttagelserna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke förening eller liknande organisation, som ansöker om statsbidrag
för sin verksamhet, lämpligen borde vara skyldig att därvid redogöra för
under sistförflutna räkenskapsåret anordnade offentliga insamlingar m. m.
för anskaffande av medel till sin verksamhet med angivande av brutto- och
nettointäkter.
De nu gjorda iakttagelserna vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.
Yttrande har avgivits av föreningen Svenska blå stjärnan. (Del II, s. 59
och 60).
De av revisorerna berörda förhållandena i samband med försäljningen åren
1942—1944 av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke måste betraktas
såsom synnerligen anmärkningsvärda, och det är uppenbart, att varken
föreningens styrelse eller de för revidering av föreningens räkenskaper
tillsatta revisorerna ägnat denna försäljningsrörelse vederbörlig uppmärksamhet.
Det inträffade är så mycket mer att beklaga som föreningen Svenska blå
stjärnan, vilken åtnjuter statsunderstöd, i det allmänna medvetandet torde
framstå såsom en halvofficiell institution med uppgifter inom försvaret berörande
områden. Den allmänhet som i medvetandet härom genom inköp av
föreningens propagandamärke avsett att understödja föreningens verksamhet
har med allt fog varit berättigad förutsätta, att huvudparten av bidragen
skulle komma föreningens verksamhet till godo. Sådana förväntningar hava
dessvärre icke infriats.
Utskottet får erinra, alt Kungl. Majit vid 1942 års riksdag framlade förslag
till förordning angående offentliga insamlingar (proposition nr 112). Huvudsyftet
med lagstiftningen angavs i propositionen vara att möjliggöra tillsyn
över att insamlade medel komma till avsedd användning. Riksdagen (skrivelse
nr 476) avslog emellertid, med godkännande av första lagutskottets i ärendet
Utskottet.
22
Statsutskottets utlåtande nr 148.
avgivna utlåtande (nr 58), propositionen i fråga och anhöll att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa en allsidig utredning i frågan och för riksdagen framlägga
det förslag, som därav kunde föranledas. Första lagutskottet anförde i
sitt berörda utlåtande, bland annat, att därest kontroll över företag, som mot
provision åtoge sig anordnandet av offentliga insamlingar, ansåges erforderlig,
detta kunde ske genom att dylik verksamhet gjordes beroende av tillstånd
av offentlig myndighet.
Utskottet vill med anledning av det inträffade ifrågasätta, huruvida icke —
i avbidan å statsmakternas beslut rörande reglerande föreskrifter beträffande
insamlingsverksamheten i allmänhet — åtgärder böra tagas under övervägande,
ägnade att i möjligaste mån förhindra ett återupprepande av vad nu
förevarit. Av riksdagens revisorer antydd utväg torde därvidlag förtjäna särskilt
beaktande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder i det av
revisorerna angivna syftet.
9:o) Vissa iakttagelser beträffande värnpliktslånen. Under socialdepartementet,
§ 16, hava revisorerna ifrågasatt dels en centralisering av handläggningen
av ansökningar om beviljande av vämpliktslån från vämpliktslånenämndema
till statens arbetsmarknadskommission, dels ock en överflyttning
av bestyren med förvaltningen av värnpliktslånen från ''länsstyrelserna till
riksbanken (Del I, s. 71—77).
Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och fullmäktige
i riksbanken (Del II, s. 60—67).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i samband med behandlingen
av propositionen nr 198 angående inrättande av en vämpliktslånefond
(utlåtandet nr 139), vilket utskottet härmed velat för riksdagen
anmäla.
10:o) Länsstyrelsernas kostnader för bokbindning. Under socialdepartementet,
§ 17, hava revisorerna påtalat den bristande enhetligheten i vad rör
inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar (Del I, s. 78—81).
Länsstyrelsernas sammanlagda kostnader för bokinköp, bindning av böcker
och handlingar m. fl. ändamål uppgingo under budgetåret 1943/44 till
248 469 kronor. Största delen av beloppet avsåg kostnader för bokbindning.
Revisorerna hava verkställt en jämförande undersökning mellan de olika
länsstyrelsernas kostnader för inbindning av handlingar av likartat slag.
Revisorerna framhålla, att någon samverkan mellan länsstyrelserna icke förekommer
i fråga örn beskaffenheten av de band i vilka handlingarna skola
Statsutskottets utlåtande nr 148.
23
bindas och att ej heller inom en och samma länsstyrelse alltid förekomma
enhetliga normer för inbindningen, varför banden bleve av skiftande beskaffenhet.
Priserna på bindning av likartade handlingar hade därför kommit
att variera högst avsevärt såväl mellan olika länsstyrelser som inom
en och samma länsstyrelse.
Efter att hava lämnat exemplifierande uppgifter angående kostnaderna för
här avsedd inbindning hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tillämpas helt olika principer
i fråga örn inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar. En
del länsstyrelser nöja sig med mera enkla band, under det att andra länsstyrelser
använda sig av onödigt dyrbar inbindning. Genom denna brist på enhetlighet
tillskyndas staten utgifter, som eljest icke behövt förekomma. Därvid
kunna merutgifter uppkomma ej blott på grund av att alltför dyrbar
material eller dyrbar bindningsmetod användes utan även till följd av att
handlingar från början bundits i mindre hållbara band och därför efter kort
tid måst bindas örn för att icke förstöras. Denna otillfredsställande ordning
synes hava sin orsak i att länsstyrelserna sakna närmare anvisningar angående
valet av bindningsmaterial och bindningsmetod.
Den av revisorerna nu företagna utredningen har begränsats till att avse
allenast länsstyrelserna. Revisorerna förbise icke, att en liknande mindre rationell
ordning som den inom länsstyrelserna tillämpade kan förekomma
jämväl inom andra statliga ämbetsverk och myndigheter. Enligt revisorernas
mening bör undersökningen därför fullföljas till övriga grenar av statsförvaltningen.
En dylik undersökning synes lämpligen böra anförtros åt riksräkenskapsverket,
vilken revisionsmyndighet enligt vad revisorerna inhämtat
redan verkställt vissa undersökningar rörande statsmyndigheternas expensutgifter
m. m. samt i cirkulärskrivelser till nämnda myndigheter meddelat
närmare anvisningar i besparingssyfte.
Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket, riksarkivet, samtliga
länsstgrelser ävensom av den av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunnige för utredning
rörande åtgärder för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt m. m.
(Del II, s. 68—74). Riksräkenskapsverket har framhållit, att arbetet främst
borde inriktas på åstadkommande av enhetliga och ekonomiska inhindningsmetoder
samt klarläggande av vilka handlingar, som överhuvud taget behöva
inbindas i varaktiga band. På grundval av de vunna erfarenheterna borde därefter
anvisningar utfärdas rörande inbindningsmateriel och inbindningsmetoder
för olika slag av handlingar. Ämbetsverket har vidare anfört, att verket
på sista tiden i samband med inventeringar hos länsstyrelserna ägnat särskild
uppmärksamhet åt dessa myndigheters bokbindningskostnader, och att ämbetsverket
hade för avsikt att hos andra statliga myndigheter än länsstyrelserna
undersöka möjligheten till rationalisering på området. Hithörande undersökningar
befunne sig emellertid ännu på ett förberedande stadium. Riksräkenskapsverkets
arbete på nu ifrågavarande område skulle givetvis under - lättas, därest ämbetsverket finge särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t
ali med biträde av den expertis, som verket kunde finna erforderlig, vidtaga
åtgärder för nedbringande av bokbindningskostnadema inom hela statsförvaltningen.
Ett sådant bemyndigande syntes för övrigt erforderligt redan
24
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Utskottet.
av den anledningen, att riksräkenskapsverket icke ansåge sig äga befogenhet
att med stöd av ämbetsverkets instruktion utfärda bindande anvisningar
av ovan angivna innebörd.
Av vad revisorerna anfört framgår, att förhållandena med avseende å myndigheternas
inbindning av böcker och handlingar icke äro tillfredsställande.
Av riksräkenskapsverkets yttrande inhämtas, att ämbetsverket sedan någon
tid verkställt vissa förberedande undersökningar rörande möjligheterna till
rationalisering på området, men att verket icke anser sig med stöd av gällande
instruktion kunna utfärda bindande anvisningar rörande enhetliga
och ekonomiska inbindningsmetoders användande och vad övrigt kan vara
av betydelse att iakttaga i kostadsbesparande syfte. Utskottet finner angeläget,
att rationaliseringssträvandena på ifrågavarande område fullföljas, därvid,
såsom riksarkivet i sitt yttrande framhållit, frågor av arkivalisk betydelse
jämväl synas böra ägnas uppmärksamhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder i det av revisorerna
angivna syftet.
Illo) Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande
av tullhusbyggnadsskyldighet. Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna
till behandling upptagit spörsmålet huruvida icke i fall, då städer
uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande skyldigheter
i fråga om tullhusbyggnadsskyldighet staten må kunna mot avdrag å
tolagsersättningen avhjälpa förekommande brister (Del I, s. 89—99).
Enligt kungörelse den 18 december 1857 (nr 58) tillerkändes de stapelstäder,
som dittills undfått tolag, rätt till däremot svarande ersättning av tullmedel
under benämningen »tolagsersättning», vilken bestämdes till ett grundbelopp,
motsvarande i regel den årliga medelinkomsten av tolagen under åren
1853—1855 med visst tillägg därtill eller avdrag därifrån allteftersom tulluppbörden
över- eller understege medeluppbörden under nämnda år. Övriga
vid tölagens upphörande befintliga stapelstäder ävensom nytillkommande
sådana förklarades enligt Kungl. Majits skrivelse sagda dag kunna på ansökning
hos Kungl. Maj :t erhålla ett mot tolagen svarande anslag av tullmedlen,
motsvarande 5 procent av stadens årliga tulluppbörd; sådant anslag har därefter
under årens lopp tillerkänts nio stapelstäder.
Revisorerna hava framhållit, att åtskilliga Kungl. Majits beslut och ämbetsmyndigheters
uttalanden gåve vid handen, att rätten till tolag eller tolagsersättning
ansetts innebära förpliktelse för till sådan förmån berättigad stad
att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler jämte inventarier
och möbler. Efter att hava lämnat en redogörelse för dessa beslut och uttalanden
hava revisorerna erinrat, att generaltullstyrelsen i skrivelse till Konungen
den 19 augusti 1941 till behandling upptagit frågan om innehållande
Staisutskottets utlåtande nr 148.
25
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet
och att styrelsen i samband därmed utfört bland annat följande.
Även örn på det hela taget statsverkets berättigade fordringar beträffande
tullhusbyggnadsskyldighetens fullgörande på senare tider blivit beaktade,
kunde styrelsen icke undanhålla, att det likväl i enstaka fall från städers sida
visats en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig lid av
sådana fordringar. Icke enbart med hänsyn till dessa fall utan även till avvärjande
av eventuellt uppkommande andra liknande sådana måste det enligt
styrelsens mening anses vara angeläget att få genomförd en ordning, som
gåve tullverket ett utan omgång tillämpligt medel att såväl förebygga direkt
motstånd från stapelstads sida mot genomförandet av uppenbart befogade
åtgärder med avseende å lullokalemas byggande och utrustning som ock påskynda
avbrytandet av en för tullverket menlig förhalning av dylika åtgärder,
vilkas behövlighet staden själv vitsordat. Om tullverkets mycket begränsade
möjligheter att framtvinga genomförandet av sina önskemål beträffande
lokalförhållandena hade styrelsen tidigare uttalat sig i utlåtandet till Kungl.
Maj:t den 9 januari 1934 med anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse
yttrats rörande beskaffenheten av de till tullverket upplåtna lokalerna i
sex namngivna städer. Därvid hade styrelsen såsom en tänkbar utväg ur svårigheterna
för tullverket härutinnan anvisat det förfarandet, att genom lagstiftning
fastslå tullverkets ovillkorliga rätt att i fall, där stad, som åtnjöte
tolagsersättning, utan bärande skäl åsidosatte sina uppenbara förpliktelser
mot tullverket, gå i författning om arbetenas utförande samt till kostnadernas
täckande innehålla så stort belopp av den staden tillkommande tolagsersättningen,
som erfordrades.
Revisorerna hava härefter lämnat en redogörelse för två av de av styrelsen
åsyftade fallen, då städer — Karlshamn och Malmö -— på eli anmärkningsvärt
sätt förhalat tullverkets fordringar med avseende å tullokalerna,
och vidare erinrat, att generaltullstyrelsen i sin berörda skrivelse framhållit
nödvändigheten av att tullverket utrustades med verksamma medel att hävda
statsverkets intresse gentemot stad, som under en eller annan förevändning
ville undvika eller oskäligt fördröja fullgörandet av sin skyldighet att tillhandahålla
nöjaktiga tullokaler.
Efter att slutligen hava lämnat en redogörelse för erfarenheter, vunna vid
besök vid tullkamrarna i Karlshamn och Malmö hösten 1944, hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.
Revisorerna, som tidigare under en följd av år avlagt besök vid olika tullkamrar
i riket och därvid i flera täll framställt anmärkningar i fråga om
beskaffenheten av lokalerna därstädes, anse sig kunna vitsorda de svårigheter,
som förelegat för generaltullstyrelsen att åstadkomma rättelse i de av
revisorerna påtalade hänseendena. Såsom av den gjorda utredningen framgår,
torde det emellertid icke kunna bestridas, att med rätten att uppbära
tolagsersättning — oavsett örn denna är ait betrakta såsom varande av privilegie
natur eller av annan grund utgående — förbundits, bland annat, även
förpliktelsen ait tillhandahålla för iullanstalten i staden behövliga lokaler.
Revisorerna vilja därför till övervägande framkasta, huruvida icke i fall, där
städer uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande
skyldigheter, staten må kunna mot avdrag å lotagsersättningen, avhjälpa
förekommande brister, och få för sin del anbefalla snar utredning härom.
26
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Utskottet.
Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, som bilagt yttranden av
tullkammaren i Karlshamn och tulldirektionen i Malmö, och kommerskollegium
(Del II, s. 89—94). Generaltullstyrelsen har ånyo framhållit nödvändigheten
av att styrelsen utrustas med erforderliga maktmedel. Kommerskollegium
har tillstyrkt, att utredning i frågan verkställes, och har ämbetsverket
med hänsyn till sambandet mellan tolagsersättningama och andra förpliktelser
för städerna ifrågasatt, huruvida icke undersökningen bör utsträckas att
avse spörsmålet om en allmän reglering av tolagsersättningama.
Vad i ärendet anförts giver vid handen, att någon tvekan icke synes råda
att till tolagsersätlning berättigad stad är skyldig att i staden tillhandahålla
erforderliga tullokaler.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att även örn på det hela taget statsverkets
berättigade fordringar på tullhusbyggnadsskyldighets fullgörande på
senare tid blivit beaktade, det likväl i enstaka fall från städernas sida visats
en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av sådana
fordringar, och detta även i fäll där principiell enighet nåtts rörande byggnadsföretags
omfattning. Med gällande ordning har sålunda förekommit, att otidsenliga
och för verksamhetens bedrivande mindre lämpliga lokaler måst alltjämt
användas utan möjlighet för den på området ansvariga myndigheten
att kunna åstadkomma rättelse. Utskottet delar revisorernas uppfattning, att
berörda förhållanden icke kunna anses tillfredsställande.
Revisorerna liksom de i ärendet hörda myndigheterna hava ifrågasatt, huruvida
icke i fall, då stad uppenbarligen eftersatt sina skyldigheter, tolagsersättning
skulle kunna innehållas för bestridande av de med bristernas avhjälpande
förenade kostnaderna. Utskottet, som är medvetet om att delade
meningar föreligga rörande tolagsersättningens rättsliga karaktär och möjligheten
att genom innehållande av tolagsersättning framtvinga ett fullgörande
av här ifrågavarande byggnadsskyldighet, finner för sin del lämpligt, att
en utredning kommer till stånd beträffande ifrågavarande spörsmål. Såsom
kommerskollegium i sitt yttrande framhållit är det i anslutning härtill nödvändigt
att jämväl närmare utreda sambandet mellan olika slag av tolagsförpliktelser
och tolagsersättningama ävensom på vilket sätt och efter vilka
grunder omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla tullokaler i de särskilda
fallen skall fastställas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan om innehållande
av tolagsersättning vid bristande fullgörande av
tullhusbyggnadsskyldighet.
12 :o) Stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner. Under finansdepartementet,
§ 21, hava revisorerna redogjort för vissa iakttagelser med
avseende å expediering och stämpelbeläggning av vissa myndigheters beslut.
(Del I, s. 99—106.)
Statsutskottets utlåtande nr 148.
27
Revisorerna hava inledningsvis givit en överblick över gällande bestämmelser
i fråga om stämpelbeläggning och uttagande av lösenavgift.
Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse rörande vissa iakttagelser,
grundade på uppgifter från länsstyrelserna och Överståthållarämbetet rörande
myndigheternas praxis beträffande stämpelbeläggning av utgående expeditioner.
Under åberopande av denna redogörelse hava revisorerna gjort följande
allmänna uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att praxis beträffande expediering
och stämpelbeläggning av länsstyrelsernas beslut företer stora ojämnheter.
Revisorerna hava även iakttagit, att hos andra förvaltningsmyndigheter olika
praxis råder på hithörande område.
Enligt stämpelförordningen utgår stämpel med olika belopp för olika slag
av expeditioner t. ex. för bevis, resolution med rubrik och resolution, tecknad
å företedd handling. Ett beslut kan emellertid mången gång expedieras
lika väl i den ena som i den andra formen. Då föreskrifter i regel saknas
angående formen för förvaltningsmyndigheternas beslut, beror alltså stämpelavgiftens
storlek ofta på den form, vari myndigheterna avfatta besluten.
Enligt revisorernas mening är detta förhållande icke tillfredsställande.
De omständigheter, som framkommit vid revisorernas undersökning, giva
tydligt vid handen, att en viss kontroll över att utgående expeditioner stämpelbeläggas
i rätt ordning är önskvärd. Hur denna bör ske vilja revisorerna
icke taga närmare ställning till, men revisorerna förutsätta, att tillsyn i någon
form bör kunna utövas genom lämplig myndighet utan att större kostnader
åsamkas statsverket.
I samband med senaste löneregleringar för statens befattningshavare har
deras rätt till lösenavgifter bortfallit. I stället för lösenavgift utgår numera
stämpel, som tillfaller statsverket. Stämpel å utgående expeditioner beräknas
därför i regel enligt både lösenförordningen och stämpelförordningen, vilket
givetvis medför onödigt dubbelarbete. En sammanslagning av avgifterna enligt
dessa båda förordningar till en enda avgift skulle förenkla och underlätta
arbetet vid stämpelbeläggningen. 1 de fall, lösenavgift alltjämt utgår,
såsom till häradsskrivare och vid stadsdomstolar och vissa myndigheter i
städer, bör denna kunna regleras i särskild ordning.
Sedan stämpelförordningens tillkomst år 1914 har statens verksamhet på
olika områden väsentligt ökats. Stämpelförordningen har visserligen nästan
årligen ändrats, men en verklig anpassning av bestämmelserna efter statsförvaltningens
utveckling har knappast kommit till stånd. Snarare synes
stämpelförordningens rubriker över olika slag av expeditioner hava förlorat
i tydlighet och överskådlighet.
På grund av de nu gjorda iakttagelserna synes en allmän översyn av stämpelförordningen,
i vad den avser stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas
utgående expeditioner, böra komma till stånd. I avvaktan på denna
torde de nuvarande ojämnheterna på förevarande område kunna minskas
genom utfärdande av särskilda tillämpningsföreskrifter.
Yttranden hava avgivits av statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Västerbottens län (Del. Il, s. 94—98). Myndigheterna hava
vitsordat, att en omarbetning av gällande bestämmelser rörande stämpel å
expeditioner är påkallad. Statskontoret har härjämte framhållit, att, då en
utredning i frågan kunde förväntas taga avsevärd tid i anspråk, vissa provi
-
28
Statsutskottets utlåtande nr 14S.
Utskottet.
Utskottet.
sonska åtgärder för ernående av enhetligare praxis borde övervägas, lämpligen
därigenom att de olika statsdepartementen, ettvart till sina underlydande
verk och myndigheter, meddelade riktlinjer rörande den form som
borde givas vissa mera ofta förekommande expeditioner. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har ifrågasatt att i detta sammanhang till behandling upptaga
frågan, huruvida icke nu skulle vara motiverat att åtminstone i viss utsträckning
avskaffa här ifrågavarande avgifter.
Redan det förhållandet att, såsom revisorerna framhållit, stämpelavgift
kan i likartade ärenden komma att uttagas med olika belopp på grund av
oenhetlig praxis olika myndigheter emellan i fråga om den form ett beslut
bör givas, talar enligt utskottets mening för att en översyn av bestämmelserna
på hithörande område kommer till stånd. En dylik översyn synes emellertid
jämväl vara motiverad för åstadkommande av den av revisorerna förordade
anpassningen av gällande bestämmelser med hänsyn till statsförvaltningens
utveckling och den fortgående avvecklingen av rätten att uppbära
lösenavgifter. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka revisorernas förslag
om en allmän översyn av ifrågavarande bestämmelser.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa en allmän översyn av gällande
bestämmelser om stämpelbeläggning av myndigheternas
utgående expeditioner.
13:o) Annonsering för statsverkets räkning. Under finansdepartementet,
§ 23, hava revisorerna fäst uppmärksamheten vid vissa besparingsmöjligheter,
som enligt revisorernas förmenande syntes föreligga med avseende å annonseringen
för statsverkets räkning (Del I, s. 114—117).
Yttrande har avgivits av statens sakrevision (Del II, s. 98—102).
Enligt beslut den 26 januari 1945 har Kungl. Majit uppdragit åt statens
informationsstyrelse att verkställa utredning angående åtgärder till nedbringande
av statsverkets annonskostnader samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen må giva anledning. Utskottet, som förutsätter
att de av revisorerna och sakrevisionen antydda besparingsmöjligheterna
vid utredningen tagas under övervägande, har velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
14 :o) Indrivning av vissa kronans fordringar. Under finansdepartementet,
§ 24, hava revisorerna uppmärksammat det förhållandet, att dyrbart
och omständligt men resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
pågått under lång tid i syfte att uttaga kronan tillkommande ersättning av
mycket obetydligt belopp (Del I, s. 118—120).
Statsutskottets utlåtande nr 148.
29
Revisorerna hava framhållit, att en del militära myndigheter, särskilt vissa
marinen tillhörande myndigheter, hos vederbörande utmätningsmän brukat
anhålla om åtgärder för indrivning av fordringar hos personer, vilka, vanligen
under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring, ådragit sig ersättningsskyldighet
till kronan. De fordringar, varom här varit fråga, hava i många
fall icke varit utmätningsbara, enär de icke blivit prövade av domstol. I
sådana fall bär utmätningsmannen alltså fått tjänstgöra allenast såsom
inkasserare för kronans räkning. Sedan numera förordningen den 9 juni
1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet
trätt i kraft, föreligga emellertid förutsättningar, framhålla
revisorerna, för verkställighet jämväl i vissa andra fall, än då ersättningsanspråket
blivit fastställt av domstol. Ofta hava fordringarna gällt mycket
obetydliga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningen
av vederbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbar för del allmänna.
Efter att hava lämnat en redogörelse för ett ärende av antydd art — avseende
indrivning av en värnpliktig av ett belopp av 73 öre, motsvarande värdet
av krossat porslin — hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
I det fall, för vilket revisorerna ovan redogjort, bär ett dyrbart och omständligt
men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
pågått under mera än två år i syfte att av en värnpliktig uttaga kronan tillkommande
ersättning för krossat porslin till ett värde av 73 öre. Kostnaderna
för de hittills vidtagna åtgärderna i syfte att utfå beloppet äro visserligen
svåra att mera exakt beräkna men torde utan överdrift kunna antagas
hava uppgått till minst 100 gånger fordrans värde. Revisorerna hava varit i
tillfälle att förvissa sig om att det ovan relaterade fallet icke på något vis
är unikt. Jämförliga förhållanden förekomma tvärtom i stor skala.
Revisorerna äro fullt medvetna örn att de förhållanden, vilka här bragts
på tal, icke få bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens
tillgodoseende kan naturligtvis kräva, att fordrans storlek i princip icke
skall vara avgörande för vilka åtgärder som vidtagas. Det relaterade fallet
och liknande inbjuda emellertid till vissa reflexioner.’
Det synes sålunda bland annat kunna ifrågasättas, örn icke i de författningar,
vilka reglera frågan om avskrivning av kronans fordringar, borde
inrymmas något större möjlighet för vederbörande myndighet att laga efter
lägenhet, än vad fallet är för närvarande.
Beträffande avskrivning av kronans fordringar i allmänhet gälla förordningen
den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september
1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.
Nämnda kungörelse, som är tillämplig allenast å fordran, vars kapitalbelopp
ej överstiger ettusen kronor, stadgar som förutsättning för avskrivning
att gäldenären blivit sökt åtminstone två gånger utan att han anträffats
eller kännedom kunnat erhållas om hans vistelseort här i riket eller att
fordran icke kunnat indrivas, oaktat två ulmätningsförsök verkställts med
minst fem år mellan varje försök.
Riksdagens revisorer hava tidigare framhållit, alt gällande bestämmelser
örn avskrivning äro föråldrade och i behov av översyn, vilken uppfattning
1937 års riksdag i skrivelse nr 311 givit sin anslutning till.
Innevarande års revisorer hava linder § 1 angående utdömda ersättningar
på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. påtalat, bland annat.
30
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Utskottet.
att utdömda ersättningar av sådant slag, ehuru uppgående till högst betydande
belopp, ofta mycket snabbt bliva föremål för avskrivning, vilket kunnat
gå för sig alldenstund indrivningen av dem regleras av bötesindrivningsförordningen.
Den sålunda bestående ojämnheten i förfaringssättet hava revisorerna
funnit värd att uppmärksammas.
Yttranden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II, s.
103 och 182—186). Riksräkenskapsverket har -— under framhållande tillika,
att ämbetsverket med underdånig skrivelse den 8 augusti 1942 överlämnat
en inom verket upprättad promemoria med utredning jämte diskussionsförslag
beträffande nya regler för avskrivning av kronans fordringar, närmast
siktande på att rationalisera bevakningen och förenkla avskrivningsmöjlighetema
i fråga örn sådana kronans osäkra fordringar, som balanseras i myndigheternas
huvudbokföring — ansett starka skäl tala för att omedelbara
åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en uppmjukning av gällande rigorösa
bestämmelser om avskrivning av kronans fordringar, i varje fall när
det gäller obetydliga fordringsbelopp. Statskontoret bär framhävt önskvärdheten
av att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva
fordringar, vilkas bevakning medföra kostnader som icke stå i rimlig proportion
till fordringsbeloppet.
Utskottet får erinra, att 1937 års riksdag (skrivelse nr 311) hos Kungl.
Maj:t hemställt om utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående
avskrivning av statens fordringar. Av riksräkenskapsverkets yttrande
framgår, att verket, som genom remiss av förenämnda skrivelse anmodats
avgiva utlåtande och förslag i ämnet, under år 1942 till Kungl. Majit överlämnat
promemoria jämte diskussionsförslag beträffande nya regler för avskrivning
av kronans fordringar. Av yttrandet framgår emellertid även, att
promemorian närmast avsett fall av annan karaktär än av revisorerna i förevarande
sammanhang berörda. Något beslut i anledning av promemorian har
av Kungl. Majit icke meddelats.
Det av revisorerna relaterade fallet understryker enligt utskottets mening
behovet av en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av kronans
fordringar. Uppställda förutsättningar för avskrivning måste uppenbarligen,
när fråga är om fordringar av i förevarande sammanhang angiven art och
storlek, anses alltför rigorösa, och det framstår som betänkligt, att bestämmelserna
kunnat tagas till intäkt för indrivningsåtgärder av det slag revisorerna
påtalat. Det vill därför synas befogat att överväga en sådan ändring av
gällande bestämmelser, att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva
fordringar, vilkas bevakning och indrivning komma att medföra kostnader,
som icke stå i rimlig proportion till fordringsbeloppet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville i samband med ifrågasatt omarbetande av
bestämmelserna angående avskrivning av kronans fordringar
taga under övervägande åtgärder i av revisorerna angivet
syfte.
Statsutskottets utlåtande m 148.
31
15:o) Statens småskoleseminarium i Haparanda. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 25, hava revisorerna påtalat vissa bristfälligheter med avseende
å småskoleseminariets i Haparanda undervisningslokaler (Del I, s. 121—126).
Revisorerna hava framhållit följande. Frågan örn anordnande av ändamålsenliga
lokaler för statens småskoleseminarium i Haparanda — grundat
1875 och alltsedan dess inrymt i en på 1860-talet uppförd, ursprungligen
för gränsbevakningen avsedd träbyggnad — har under en lång följd av år
varit föremål för utredningar och överväganden. 1938 och 1939 års riksdagar
anvisade medel för påbörjande av en till 730 000 kronor kostnadsberäknad
nybyggnad för seminariet. Denna nybyggnad kunde emellertid med hänsyn
till inträffade krisförhållanden icke komma till utförande. I samband med
att förslag förelädes 1943 års riksdag om anvisande av medel till nybyggnad
för högre allmänna läroverket i Haparanda ifrågasattes, att för seminariets
del åtminstone provisoriskt taga i anspråk de läroverkets lokaler som frigjordes
i och med tillkomsten av den nya läroverksbyggnaden. Riksdagen
(skrivelse nr 232) uttalade i anledning härav, bland annat, att riksdagens
statsutskott funnit de av seminariet disponerade lokalerna synnerligen undermåliga
och att riksdagen därför funnit en lösning av seminariets lokalfråga
icke längre kunna skjutas på framtiden. Riksdagen anslöt sig till förslaget
att seminariet, sedan det nya läroverkshuset färdigställts, provisoriskt
borde kunna inrymmas i läroverkets förutvarande lokaler, men fann jämväl,
att seminariets förläggningsfråga borde bliva föremål för fortsatt utredning,
därvid borde övervägas att med den gamla läroverksbyggnaden såsom stomme
slutligt lösa lokalfrågan.
Med förmälan jämväl, att byggnadsstyrelsen numera till Kungl. Maj:t avgivit
förslag till lösande av byggnadsfrågan enligt dessa riktlinjer ävensom
att drätselkammaren i Haparanda hos Kungl. Majit gjort förfrågan om
möjligheterna att få förvärva den gamla läroverksbyggnaden för folktandvårdsändamål
m. m. hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Revisorerna, som under sin resa innevarande höst besökt småskoleseminariet
i Haparanda, kunna helt instämma i de omdömen, som från olika
håll avgivits om lokalerna därstädes. Då dessa uppenbarligen befinna sig i
sådant skick, att de långt tidigare bort utdömas som undervisningslokaler,
är det av synnerlig vikt, att ordnandet av seminariets lokalfråga skyndsamt
bringas till verkställighet.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (kapitalbudgeten,
bilaga 6, punkt 8) har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på
den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till Byggnadsarbeten
vid småskoleseminariet i Haparanda för budgetåret 1945/46 beräkna
ett investeringsanslag av 430 000 kronor. Utskottet lärer således få tillfälle att
i annat sammanhang avgiva yttrande rörande ordnandet av seminariets lokalfråga,
vilket utskottet härmed velat för riksdagen
Utskottet.
anmäla.
32
Statsutskottets utlåtande nr 148.
16:o) Statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 26, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om
sättet för utbetalningen av statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet
(Del I, s. 126—131).
Med förmälan, att enligt gällande ordning för dylika statsbidrag staten i
regel bidrager med 75 procent av kostnaderna för uppförandet av en skolbyggnad
och att utbetalningen av detta bidrag fördelas på 25 år, hava revisorerna
ifrågasatt en övergång till att utbetala statsbidragen på en gång omedelbart
efter byggnadsarbetenas slutförande. Revisorerna, som framhållit,
att detta spörsmål senast blivit aktuellt i samband med kommunalskatteberedningens
förslag till effektivare skatteutjämning, hava funnit önskvärt, att
den tämligen fristående frågan om sättet för utbetalningen av statsbidrag snarast
löses utan avbidan på ett slutligt ställningstagande till kommunalskatteberedningens
förslag.
Utskottet. Utskottet får erinra, att utskottet i samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts i årets statsverksproposition under åttonde huuvdtiteln (punkt 176)
framställda förslag örn anvisande av anslag till Folkskolor m. m: Bidrag till
byggnadsarbeten till behandling förehaft, bland annat, en inom andra kammaren
väckt motion, II: 140, vari hemställts om översyn och ändring av gällande
grunder för statsbidrag i det av revisorerna angivna syftet. Utskottet
hemställde, under framhållande att särskilda inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga — 1945 års folkskolesakkunniga — enligt givna
direktiv upptagit här avsedda spörsmål till behandling, att motionen i fråga
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll vad utskottet
sålunda hemställt. Vid detta förhållande har utskottet funnit sig böra inskränka
sig till att vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
17 :o) Forsknings- ©eli försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
m. m. Under jordbruksdepartementet, § 28, hava revisorerna påtalat den
planlöshet och bristande samordning, som, enligt revisorernas mening, den
statliga forskningsverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor sedan
ett flertal år lidit av (Del I, s. 133—146).
Revisorerna hava lämnat en redogörelse rörande de åtgärder som sedan
år 1936 vidtagits på ifrågavarande område. Av en av revisorerna gjord sammanfattning
härutinnan inhämtas bland annat följande.
Under år 1936 beviljades medel till upprättande av en forskningsinstitution,
som skulle stå under jordbrukstekniska föreningens ledning. Redan två
år senare, eller år 1938, tillkallades särskilda sakkunniga (ladugårdsbyggnadssakkunniga),
som tilldelades arbetsuppgifter i viss utsträckning sammanfallande
med forskningsinstitutionens. Lantmännens byggnadsförening,
sedermera ombildad till Lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF), som
•stiftades år 1939 och tilldelades statsbidrag för sin verksamhet, inriktades
Statsutskottets utlåtande nr 148.
33
delvis på samina arbetsuppgifter som forskningsinstitutionen och ladugårdsbyggnadssakkunniga.
Forskningsinstitutionens verksamhet bragtes därefter
(är 1941) att upphöra, innan institutionen hunnit slutföra de tvivelsutan för
.jordbruket betydelsefulla uppgifter, med vilka den varit sysselsatt.
Ladugårdsbyggnadssakkunniga ersattes sedermera av den år 1943 tillsatta
forskningskommittén, statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.
som nu ånyo upptagit till behandling de frågor, vilka tidigare utredningar
sökt lösa, och för närvarande är sysselsatt med undersökning av ekonomibyggnadernas
utformning och konstruktion med hänsyn till funktion
och ekonomiska förhållanden m. m. Sistnämnda år tillkom ytterligare jordbrukets
byggnadsstudiekommitté, vilken för lösande av sina uppgifter enligt
sitt arbetsprogram jämväl torde komma att syssla med de problem, som
äro föremål för forskningskommitténs verksamhet. Vid sidan av de medel,
soni sålunda beviljats de olika statliga utredningarna i frågan, hava betydande
belopp av statsmedel anvisats och utgå alltjämt, dels till egnahemsstyrelsen
för byggnadsrådgivning och dels till lantbruksförbundets byggnadsförening
för såväl sistnämnda ändamål som för självständig forskningsoch
försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.
Revisorerna hava under hänvisning till den lämnade redogörelsen gjort
följande allmänna uttalande.
Det torde vara uppenbart, att genom den brist på ordning och reda, som
varit och alltjämt är rådande på nu ifrågavarande område, forskningsarbetet
icke har kunnat eller kan bedrivas med tillbörlig effektivitet. Dubbelarbete
har i stor utsträckning förekommit, och tidigare vunna utredningsresultat
och erfarenhetsrön synas icke hava utnyttjats i det fortsatta utredningsarbetet
med därav följande onödiga kostnader. Genom att samarbete
mellan de olika organ, vilka för ändamålet beviljats statsbidrag, icke förekommit,
har också möjligheten att erhålla nödig överblick över forskningsarbetet
i hög grad försvårats.
De jämsides med varandra nu verksamma forsknings- och utredningsorganen
på hithörande område synas vara inställda på att genom visst vetenskapligt
arbete av spekulativ och experimentell art på lång sikt komma fram
till problemlösningar, som kunna vara av värde vid jordbrukets byggenskap.
I sitt förut omförmälda arbetsprogram har kommittén framlagt en synnerligen
vidlyftig plan för sin kommande verksamhet, vars genomförande
skulle kräva en mycket lång tid och medföra betydande kostnader. Kommittén
har därvid ansett sig böra upptaga till behandling flera av de stora
problem, med vilkas lösande tidigare utredningar varit sysselsatta eller som
nu genom andra för ändamålet tillsatta kommittéer eller på annat sätt äro
föremål för undersökningar. Det kan givetvis vara möjligt, att resultat av
praktisk betydelse någon gång i framtiden kunna utvinnas av en på detta
sätt inriktad s. k. grundforskning, men någon hjälp att inom överskådlig
lid komma till rätta med jordbrukets nu aktuella besvärliga byggnadsproblem
torde icke vara alt påräkna. Enligt revisorernas mening är det angeläget,
att verksamheten bedrives på sådant sätt, alt praktiska resultat utvinnas.
Delta gäller icke minst byggnadsstudickommitténs arbete.
För revisorerna framstår det emellertid såsom leir närvarande mest angeiäget,
all eli sammanförande och bearbetande kommer lill stånd av såväl
resultaten av del under senare lid utförda forsknings- oell u! redo hugsa ebel et
rörande jordbrukets byggnadsfrågor som även de erfarenheter, vilka vid
Bihang till riksdagens protokoll 19ir>. C samt. Nr lis. ",
34
Statsutskottets utlåtande nr 148.
modern jordbruksdrift utvunnits i fråga om tidsenliga lantmannabyggnader
av olika material och konstruktion. Därigenom bör det vara möjligt att inom
rimlig tid bringa fram typkonstruktioner, som fylla den moderna byggnads
teknikens krav och de fordringar, som ur ekonomiska och driftstekniska syn
punkter måste ställas på lantbrukets byggnader. De tidsstudier, som erfordras
för klarläggande av vissa kostnadsfrågor vid själva byggnadsarbetet, synas
revisorerna kunna komma till utförande på byggnader, konstruerade för
användning i vår tid, utan att man behöver avvakta vad som i detta hänseende
kan i en avlägsen och oviss framtid utvinnas av långsiktiga och vittomfattande
byggnadstekniska forskningar, som dock aldrig torde komma till
ett slutgiltigt resultat, eftersom utvecklingen på detta område icke lär avstanna.
I detta sammanhang torde böra understrykas önskvärdheten av att det
förut omförmälda av dåvarande byrådirektören H. Edholm åren 1936—1941
utförda arbetet med uppgörande av normalritningar, vilkas anpassning till
enskilda fall kunde ske genom relativt enkla modifikationer, fullföljes. Särskilt
för det mindre och medelstora jordbruket skulle sådana standardritningar
i olika variationer kunna bliva till påtaglig nytta. Härigenom skulle
nämligen i mångå fall kunna undvikas uppgörandet av nyritningar av bygg
nader m. m. med därav föranledda höga kostnader.
För åstadkommande av plamässigt och effektivt arbete på hithörande område
är det enligt revisorernas mening angeläget, att en samordning kommer
till stånd av all statlig och statsunderstödd forsknings-, försöks- och rådgiv
ningsverksamhet rörande lantmannabyggnader. Det lämpligaste torde vara.
att de tre verksamhetsgrenarna forskning, byggnadsrådgivning och arbetsstudier
sammanföras i tre samarbetande avdelningar inom en organisation
under gemensam ledning. Revisorerna förutsätta nämligen, att det avsedda
arbetsresultatet säkrast uppnås, örn man inom de angivna verksamhetsområdena
står i ordnad kontakt med varandra, icke endast för att dubbelarbete
skall kulma undvikas utan även för att man fortlöpande skall få fruktbärande
impulser och erfarenheter till gagn för den gemensamma arbetsuppgiften.
Det ligger nämligen i sakens natur, att arbetsresultaten exempelvis
inom forsknings- och försöksavdelningen böra tillgodogöras inom avdelningen
för byggnadsrådgivning, vars främsta uppgift ju måste vara att omsätta
forsknings- och försöksavdelningens arbetsresultat och bedöma desamma vid
den praktiska tillämpningen i jordbrukets ekonomibyggnader. Likaväl kan
förväntas, att den rådgivande avdelningen, som måste stå i ständig förbindelse
med den praktiska jordbruksdriften och dess behov, skall kunna verka
befruktande på forsknings- och försöksverksamheten. Vidare synes det revisorerna
vara en fördel, att arbetsstudier kunna bedrivas i samarbete med
verksamheten både inom forsknings- och rådgivningsavdelningen, vilka hava
att ur olika synpunkter pröva material, konstruktioner, planlösningar och
andra rationaliseringsåtgärder. En anordning, på sätt revisorerna nu föreslagit,
synes medföra — förutom den ökade effektivitet i arbetet, som mäste
uppnås genom en av ledningen dirigerad växelverkan mellan de tre avdelningarna
— även besparing i kostnader, icke endast därigenom att dubbelarbete
undvikes utan även genom en av ledningen avvägd lämplig personalfördelning
avdelningarna emellan.
Fråga uppstår därefter, i vilken utsträckning nu befintliga arbetsorgan böra
överföras i en, på sätt nu angivits, utformad organisation. Beträffande forsknings-
och försöksverksamheten synes det ligga närmast till hands, att densamma
fullföljes av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,
som skulle uppgå i den nya organisationens avdelning för forsknings- och försöksverksamhet
och därvid övertaga även de forskningsuppgifter, vilka handhavas
av byggnadsstudiekommittén.
Statsutskottets utlåtande nr 148.
35
I fråga om byggnadsrådgivningen synes det revisorerna lämpligt att denna
verksamhet, som nu bedrives — förutom av egnahemsstyrelsen — även av
domänstyrelsen, centraliseras till ett organ.
Aven för fullgörande av arbetsstudier beträffande jordbrukets byggnader
bör ett särskilt organ inordnas i den nya organisation för den samlade forsknings-
och försöksverksamheten rörande jordbrukets byggnader liksom det
organ, sorn handhar byggnadsrådgivningen.
För uppnående av ett gott arbetsresultat förutsättes slutligen, att den nya
organisationen kommer att nära samarbeta med egnahemsstyrelsen, nied
standardiseringskommissionen och med jordbrukstekniska föreningen eller
den organisation, som kan komma att bildas för att övertaga jordbrukstekniska
föreningens nuvarande verksamhet.
För att de vunna forskningsresultaten snabbt må komma den jordbrukande
allmänheten till godo, böra de under forsknings- och utredningsarbetet
vunna resultaten skyndsamt meddelas jordbrukets upplysningsnämnd.
Med hänsyn till jordbrukets behov av att dess byggnadsfrågor snabbt erhålla
en tillfredsställande lösning vilja revisorerna framhålla nödvändigheten
av att åtgärder snarast vidtagas för genomförande av en effektivare och
ändamålsenligare organisation på detta område.
Vid ifrågavarande ärende har en av revisorerna, herr Gustafson, anmält
avvikande mening och därvid anfört, att revisorerna bort begränsa
sig till att rekommendera ett närmare samarbete emellan de organ, som äro
verksamma på ifrågavarande område. Att, såsom revisorerna förordat, sammanföra
de olika verksamhetsgrenarna i en organisation under gemensam
ledning har reservanten icke kunnat anse lämpligt. Reservanten har icke heller
kunnat giva sin anslutning till väsentliga delar av den motivering, varpå
revisorerna stödja sina rekommendationer och förslag.
Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, som bilagt
yttranden av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader samt jordbrukets
byggnadsstudiekommitté, ävensom egnahemsstyrelsen, som bilagt yttranden
av lantbruksförbundets byggnadsförening LBF (Del II, s. 107—123).
Av yttrandena inhämtas bland annat följande.
Domänstyrelsen har meddelat, att någon rådgivningsverksamhet i byggnadsfrågor
icke bedrives av domänstyrelsen utanför dess förvaltningsområde.
Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har bestämt tillbakavisat
revisorernas anmärkning att dubbelarbete skulle hava förekommit mellan
forskningskommittén och byggnadsstudiekommittén. I fråga örn den av
revisorerna föreslagna sammanslagningen av de olika institutionerna på ifrågavarande
område har kommittén anfört följande.
Det är ur alla synpunkter nödvändigt att skilja på forsknings- och försöksverksamhet
å ena sidan samt rådgivning i fråga örn upprättande av ritningar,
arbetsbeskrivningar m. m. åt den byggande allmänheten å andra sidan. Dessa
båda uppgifter kunna icke utan mycket stora organisatoriska svårigheter förläggas
till samma institution. Beträffande forskningskommitténs och byggnadsstudiekommitténs
arbetsuppgifter, vilka kommittéer närmast handha
forsknings- och försöksverksamheten, så äro dessa kommittéers uppgifter så
skilda, att någon sammanslagning för närvarande synes forskningskommittén
utesluten. Byggnadsstudiekommittén kommer efter hand alt alltmera få
befatta sig med arbetsmarknads- och lönefrågor, vilka uppgifter ligga helt
36
Statsutskottets utlåtande nr 148.
vid sidan av forskningskommitténs uppgifter och möjligheter. Forskningskommittén
hyser dock den uppfattningen, att sedan byggnadsstudiekommittén
slutfört sitt uppdrag, bör det arbetsmaterial, som denna kommitté då förfogar
över, överföras tili statens forskningskommitlé för lantmannabyggnader.
En del av detta material är av den art, att forskningskommittén kan
draga nytta av detsamma.
Med stöd av vad ovan anförts får statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
hemställa, att kungl, lantbruksstyrelsen måtte föreslå, att de
av riksdagens revisorer gjorda uttalandena icke måtte föranleda någon åtgärd.
Jordbrukets byggnadsstudiekommité har icke ansett sig kunna dela revisorernas
uppfattning örn lämpligheten av en samordning mellan forsknings- och
försöksverksamheten och rådgivningsverksamheten. Beträffande frågan om en
.samordning av all statlig och statsunderstödd forsknings-, försöks- och rådgivningsverksamhet
rörande lantmannabyggnader inom en och samma organisation
har framhållits, att forskningskommitténs och byggnadsstudiekommitténs
arbetsområden vore klart sidoordnade varandra, att organiserat samarbete
etablerats, varför dubbelarbete ej behövde befaras, samt att några
nämnvärda vinster ej skulle stå att erhålla genom den ifrågasatta centraliseringen.
Lantbruksstyrelsen har ansett det utan vidare stå klart att det såväl för
forsknings- och försöksverksamheten som för byggnadsrådgivningen är synnerligen
gagnande, om ett intimt samarbete förefinnes dem emellan. Styrelsen
har emellertid ifrågasatt, huruvida för ett sådant samarbete erfordras en gemensam
organisation. Enligt styrelsens förmenande torde det icke komma att
medföra vare sig organisatoriska eller ekonomiska fördelar att inlemma byggnadsrådgivningsverksamheten
i en organisation av det slag revisorerna föreslagit.
I fråga om en samordning av forsknings- och försöksverksamheten har
lantbruksstyrelsen anfört, bland annat, följande.
Den egentliga forskningsverksamheten i fråga örn byggnader på jordbrukets
område handhaves för närvarande av statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader och jordbrukets byggnadsstudiekommitté. Därjämte bedrives
sådan i begränsad omfattning av lantbruksförbundets byggnadsförening,
vilken eljest framförallt har till uppgift att meddela byggnadsrådgivning,
och föreningen åtnjuter jämväl ett mindre statsbidrag för sagda forskningsverksamhet.
Denna senare är emellertid icke av den omfattning i förhållande
till föreningens övriga verksamhet, att föreningen kan karakteriseras
såsom egentlig forskningsinstitution. Båda de ovannämnda kommittéerna hava
emellertid fått sig forskningsuppgifter avseende jordbrukets byggnadsfråga
anförtrodda. Det skulle såsom följd härav kunna övervägas, huruvida icke
ett organisatoriskt samordnande av de båda kommittéerna borde komma till
stånd. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som motiverat tillkomsten
av jordbrukets byggnadsstudiekommitté, anser sig dock lantbruksstyrelsen
icke böra förorda ett dylikt samordnande. Styrelsen vill emellertid understryka,
att det för undvikande av dubbelarbete är av största vikt såväl att
gränsdragningen mellan kommittéernas arbetsområde hålles klar som att
kommittéerna med uppmärksamhet följa varandras verksamhet och de därvid
framkomna resultaten.
Statsutskottets utlåtande nr 148.
37
Styrelsen har icke för närvarande kunnat biträda det av revisorerna framförda
förslaget att åtgärder böra vidtagas för en sammanslagning av de på
området verksamma organen.
Egnahemsstyrelsen har på anförda skäl framhållit som sin åsikt, att
forskning och rådgivning beträffande jordbrukets byggnader numera äro i
huvudsak tillfredsställande organiserade. Visserligen kan, framhåller styrelsen,
med hänsyn till hithörande frågors mångfald och betydelse behov komma att
uppstå rörande ytterligare statliga åtgärder, men någon ändring av organisationen
i princip synes för närvarande icke vara påkallad.
Revisorerna hava under förevarande paragraf gjort gällande, att den statliga
forskningsverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor sedan ett
flertal år lidit av planlöshet och bristande samordning och att forskningsarbetet
till följd härav icke kunnat eller kunde bedrivas med tillbörlig effektivitet.
Revisorernas flertal har förordat forsknings-, försöks- och rådgivningsverksamhet
rörande lantmannabyggnader inom en organisation under
gemensam ledning.
Utskottet får erinra, att innevarande års riksdag i anslutning till beviljande
av anslag för nästa budgetår till Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
uttalat, att riksdagen, som beaktat vad riksdagens revisorer i ämnet
anfört, dock icke hade något att erinra mot Kungl. Maj:ts framställning örn
anslag till ändamålet.
De i ärendet hörda myndigheterna hava, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, avstyrkt den av revisorerna ifrågasatta samordningen under
en gemensam ledning, men samtidigt framhållit betydelsen av ett intimt
samarbete mellan de nu på området verksamma institutionerna. Utskottet,
som vill understryka betydelsen att bland annat till undvikande av dubbelarbete
ett dylikt samarbete upprätthålles, har ansett sig böra vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
18 :o) G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamliet i Karl
Gustavs socken. Vissa iakttagelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag.
Under jordbruksdepartementet, §§ 30 och 31, hava revisorerna
redogjort för sina iakttagelser beträffande vissa kolonisationsföretag i
övre Norrland (Del I, s. 151—167).
G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamliet.
G. E. Broms’
tionen avsåg bland annat fastigheter i Karl Gustavs socken av Norrbottens län
med en sammanlagd areal av 5 500 hektar. Enligt de av Kungl. Majit för
stiftelsen fastställda stadgarna har stiftelsen till ändamål att, »sedan den till
stiftelsen överlämnade fasta egendomen fördelats i mindre lägenheter eller
hemmansdelar, tillhandahålla dessa lägenheter nied eller utan lämpliga åbygg
-
U tskottet.
38
Statsutskottets utlåtande nr 14S.
Hader på billiga villkor åt mindre bemedlade, för arbetsamhet, ordentlighet och
nyktert levnadssätt kända personer, på det att såväl därigenom som genom
billiga odlingslån och premier för välskötta lägenheter redbara arbetares
strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må befrämjas».
För torrläggning och utdikning m. m. av ifrågavarande område bär staten
i olika sammanhang bidragit. Sålunda anvisade 1924 års riksdag 465 000 kronor
för ändamålet. 1930 och 1933 års riksdagar hava anvisat 50 000 respektive
40 000 kronor. Av arbetslöshetsmedel hava omkring 300 000 kronor tagits i
anspråk.
Efter att hava lämnat en redogörelse för kolonisationsföretagets hittillsvarande
utveckling, varav bland annat framgår att hösten 1944 sammanlagt 56
lägenheter upplåtits, ävensom rörande föreliggande planer örn det framtida
upplåtandet av jordbrukslägenheter, hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att staten bidragit med betydande
belopp till torrläggningen av Keräsjokibäckenet. Sålunda hava 420 000 kronor
utgått i statsbidrag till reglering av vattendrag och mer än 300 000 kronor av
staten utgivits för dikningsarbeten m. lii.
Genom utdikning har stiftelsen avsett att kunna torrlägga sammanlagt
omkring 3 200 hektar. Genom torrläggningsföretaget hava hittills endast ett
tiotal nya jordbrukslägenheter tillkommit. Några å området förefintliga äldre
jordbruk torde dock också hava haft båtnad av företaget.
Två allvarliga brister vidlåda förevarande kolonisationsföretag. Dels är
tillgången å skog mycket knapp. En del nybildade jordbrukslägenheter hava
praktiskt taget ingen husbeliovsskog. Dels finnes å området föga odlingsvärdig
fastmarksjord. Återstående vidsträckta myrmarker inom Keräsjoki
skifteslag kunna av denna anledning överhuvud taget icke utnyttjas. Därtill
kommer, att den uppodlade myrmarken är i stort behov av kalk och mineralisk
växtnäring. Förutsättningarna för ett bärigt jordbruk å området äro
således icke tillfredsställande.
Enligt av stiftelsen framlagd plan skulle ett område örn 165 hektar myrmark
utdikas och uppdelas i sju jordbrukslägenheter. Kostnaderna för utdikningen
och för anläggning av erforderlig väg till området beräknas uppgå
till 92 000 kronor. Häri ingå icke kostnaderna för teg- eller täckdikning.
För alt kunna tagas i bruk måste marken dessutom odlas och byggnader
uppföras. Det torde vara uppenbart, att värdet av den mark, som sålunda
skulle utvinnas, icke kommer att stå i något rimligt förhållande till de mycket
stora kostnadssummor, som det här är fråga örn, och att de planerade
kolonaten icke kunna giva sina brukare erforderlig utkomst.
Med hänsyn till de kostnader, som staten redan nedlagt i kolonisationsföretaget,
hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla sina iakttagelser.
Yttranden hava avgivits av egnahemsstyrelsen, som överlämnat ett från
egnahemsnämnden i Norrbottens län inkommet uttalande, länsstyrelsen i
Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del II, s. 124—132).
Av egnahemsstyrelsens yttrande må följande här återgivas.
Av den nu lämnade sammanställningen av de omständigheter av betydelse
för bedömande av ifrågavarande kolonisationsföretag, som framhållits å ena
sidan av riksdagens revisorer och å andra sidan av egnahemsnämnden, framgår,
att företaget torde lida av vissa väsentliga brister och krävt stora kapi
-
. Statsutskottets utlåtande nr 14S.
39
talinsatser men atl tillika faktorer kunna påvisas, som gynnsamt påverka
företaget. De åsyftade bristerna äro främst den otillräckliga tillgången på
skog och fastmarksjord samt den uppodlade myrmarkens behov av kalk och
mineralisk växtnäring. Såsom gynnsamma omständigheter framstå i första
hand det relativt fördelaktiga geografiska läget och de med hänsyn till kommunikationsförhållandena
goda avsättningsmöjligheterna för de å området
frambringade produkterna. Vad de angivna bristerna beträffar lärer intet
kunna åtgöras i avseende å den alltför ringa tillgången på fastmarksjord.
Enligt vad egnahemsnämnden starkt understryker skulle däremot möjligheter
icke saknas att kunna tillföra kolonisationsföretaget ytterligare skog. Stiftelsen
hade nyligen lyckats förvärva en mindre skogsfastighet för ändamålet
och vore i färd med underhandlingar om inköp av ännu en sådan fastighet.
Stort behov förelåge emellertid därefter alltjämt av mera skog. Enligt nämndens
mening borde skog lämpligen kunna tillföras området från närliggande
kronomarken
Vad den ekonomiska sidan av kolonisationsföretaget beträffar är det uppenbart,
att de stora belopp av statsmedel, som nedlagts å företaget, icke stå
i skäligt förhållande till det ringa antal nya kolonat som hittills kunnat utläggas
å området. Såsom egnahemsnämnden understryker torde emellertid
de vidtagna åtgärderna för torrläggning och dikning icke enbart lia medgivit
denna nykolonisation utan även skapat möjligheter för fortsatt kolonisation
i betydande omfattning samt medfört båtnad för ett avsevärt antal äldre
jordbrukslägenheter ävensom torrlagt vissa områden lämpade för foderproduktion.
Att kunna erhålla något exakt besked i nu berörda fråga ställer
sig emellertid vanskligt och torde väl heller knappast vara påkallat. Vad
som dock numera i främsta rummet torde vara av intresse är frågan huruvida
och i vad mån ytterligare investering av statsmedel i företaget må anses
böra ske. Såsom av handlingarna framgår gäller det därvid i första hand
ett ställningstagande till ett förslag från stiftelsens sida om utdikning av ett
område örn 165 hektar avsett att uppdelas i sju jordbrukslägenheter. För
denna utdikning ävensom för anläggande av behövlig väg till området lia
enligt en föreliggande plan kostnaderna beräknats till 92 000 kronor. I sitt
förenämnda yttrande uttalar nämnden härom, att förslaget grundade sig på
föråldrade beräkningar och att vid en omarbetning av detsamma kostnaden
sannolikt skulle kunna nedbringas.
I avseende å sistberörda projekt till ytterligare utdikning å ifrågavarande
kolonisationsområde synes egnahemsstyrelsen ett ställningstagande till frågan
om statsunderstöd till detsamma böra föregås av ytterligare utredning
rörande förutsättningarna för företaget. Tanken på en sådan utredning har
jämväl framförts av egnahemsnämnden. I särskilt yttrande av egnahemsstyrelsen
denna dag i anledning av statsrevisorernas uttalande rörande Salt- och
Fetmyrans jordförmedlingsföretag har styrelsen ifrågasatt föranstaltandet asen
allmän översyn över möjligheterna till nykolonisation i Norrland. Därest
en sådan översyn skulle komma till stånd, torde i samband därmed jämväl
här ifrågavarande kolonisationsföretag och dess förutsättningar i avseende
å fortsatt kolonisation kunna bliva föremål för undersökning.
Norrlandskommittén har anfört, bland annat, att kommittén utginge från
alt kommittén under sina överväganden i fråga örn Norrlands jordbruks- och
faslighetsförhållanden även kommc att söka ge belysning ål när och i vilken
utsträckning nykolonisering bör ifrågakomma i Norrland. Kommittén hade
emellertid ännu icke annat än förberedelsevis behandlat härmed sammanhängande
spörsmål. Med hänsyn härtill och till att kommittén icke varit i
40
Statsutskottets utlåtande nr HS.
tillfälle att pä platsen bilda sig en uppfattning om det i remitterade ärendet
åsyftade kolonisationsföretaget, kunde kommittén näppeligen i nuvarande
läge uttala någon bestämd uppfattning om delta kolonisationsföretag.
Salt- och Fetmyrans jord förmedlings förelag.
Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag drives av egnahemsnämnden
i Norrbo Hens län, som förvärvat erforderlig mark till ett pris av 70 000 kronor.
Området omfattar omkring 2 250 hektar, därav 1 400 hektar beräknats
kunna uppodlas. Odlingsmarken utgöres huvudsakligen av torvjord med endast
obetydligt lastmarksjord. Tillgång till skog har tidigare saknats, men
har numera viss skogsmark överförts från domänstyrelsens förvaltning för
att upplåtas som gemensamhetsskog till redan upplåtna eller utlagda jordbrukaregnahem.
Myrens torrläggning, som till största delen utförts såsom
statligt reservarbete, påbörjades 1932. Kostnaderna härför beräknas hava
uppgått lill omkring 1 300 000 kronor. A företaget ha hittills nedlagts omkring
1 500 000 kronor. Hittills hava 19 jordbrukslägenhe ter överlåtits med
en sammanlagd areal av 383 hektar. 1935 startade egnahemsnämnden ett eget
jordbruk å området örn 15 hektar odlad mark.
Efter att hava framhållit, att Kungl. Maj:t den 8 september 1944 förklarat
upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Salt- och Fetmyran tills
vidare icke skulle äga rum, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av statsmedel inemot
1 300 000 kronor förbrukats till avdikning och anläggande av vägar m. m. a
Salt- och Fetmyran för att å området utlägga kolonat. Resultatet har dock
icke motsvarat förväntningarna eller de gjorda uppoffringarna. Endast nitton
jordbrukslägenheter hava hittills upplåtits. Enligt uppgift från egnahemsnämnden
i Norrbottens län har icke någon upplåtelse av jordbrukslägenheter
förekommit sedan den 3 juni 1942. Utan tvivel beror detta på de
ofördelaktiga naturliga betingelserna för lönande jordbruk på området. Förutom
det hårda klimatet och den korta växttiden, vilka bero på läget, tillkomma
här särskilda svårigheter sammanhängande med markens beskaffenhet.
Marken består av myrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk
växtnäring. För att ernå tillfredsställande växtbetingelser måste
man tillföra den kalk i betydligt större myckenhet än som i regel erfordras
å fastmarksjord, varjämte kali och fosforsyra måste tillföras för att täcka
bristen på mineralisk växtnäring. Därtill kommer en för vissa norrländska
myrjordar speciell brist, nämligen brist på koppar, som måste tillföras i
form av kopparsulfat till icke oväsentliga kostnader. Det torde under sådana
förhållanden knappast finnas förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt
jordbruk å Salt- och Fetmyran.
I detta läge uppställer sig frågan, huru man bör förfara med detta myrmarksområde.
Tanken alt till Salt- och Fetmyran helt eller delvis lokalisera
den statliga fasta försöksverksamheten beträffande myrjord för övre
Norrland synes revisorerna emellertid icke välgrundad. Redan nu finnas i
Norrland två försöksgårdar å myrjord med i huvudsak samma naturliga förutsättningar
som å Salt- och Fetmyran, nämligen Gisselås och Brännberg.
Något behov av en tredje försöksgård för sådana jordar torde icke förefinnas.
Föreställningen, att jordbruk under så ogynnsamma naturliga beting
-
Statsutskottets utlåtande nr 148.
41
elser som a Salt- och Fetmyran skulle bära sig i form av stordrift, torde
icke vara hållbar. Enligt av egnahemsnämnden upprättat förslag skulle till
återstående arbeten med dikning och väganläggningar m. m. å området erfordras
ytterligare närmare 400 000 kronor. Att staten skulle bidraga härlin
finna revisorerna icke tillrådligt. Vissa delar av området torde dock hava
förutsättningar att kunna utnyttjas för skogsbörd. En undersökning därom
kan enligt revisorernas mening göras av länets skogsvårdsstyrelse.
Till vad ovan anförts beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlings - företag vilja revisorerna foga följande sammanfattning och erinringar Inträffande
kolonisationsverksamhet å myrjord överhuvud taget.
Statsmakterna hava genom statsbidrag till vattenreglerings- och myrodlingsföretag
sökt skapa ökade försörjningsmöjligheter för den norrländska
befolkningen, närmast då dess jordbruksbefolkning. Att resultaten av dessa
insatser ofta icke blivit så goda, som man tidigare föreställt sig, är uppenbart,
och detta torde enligt revisorernas mening bero på att man icke på ett
riktigt sätt räknat med alla de faktorer, som påverka resultaten.
En viktig sådan är tillgången till skog. Skogstillgång och skogsskötsel utgöra
genomgående ett naturligt komplement till det norrländska jordbruket.
I allmänhet är skogen ett nödvändigt stöd för detta jordbruk. Saknas detta
stöd, måste kolonisation av vidsträckta myrmarker bliva vanskliga företag.
De norrländska myrarna äro ofta fattiga på för kulturväxterna erforderliga
mineraliska näringsämnen, vilka därför måste tillföras i form av konstgödsel.
Detta kan möjligen bliva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det
dybaraste växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i
för växterna upptagbar form. Örn även kväve saknas och sålunda måste
inköpas, blir det givetvis svårt att få jordbruket bärigt. Tillförlitliga och positivt
utslagsgivande markkarteringar böra därför förefinnas för de områden,
där staten skall i fortsättningen lämna bidrag till åtgärder för vattenreglerings-
och lcolonisationsföretag. Det synes som om detta hittills ej alltid
iakttagits vid sådana anslagsfrågors behandling.
Vidare måste beaktas, att sädesodling till mognad icke i någon större utsträckning
kan förekomma på de norrländska myrjordama, som därför vid
jordbruksdrift väsentligen få avses för vall-, grönfoder- och rotfruktsodling.
Aven örn efter tillförande av kalk och konstgödsel ganska stora foderskördar
kunna erhållas, så är dock detta foder betydligt mineralfattigare än samma
foderslag skördat på fastmarksjordar, varför bristsjukdomar ofta uppkomma
hos djuren vid ensidig utfodring med myrmarksfoder.
Nykolonisationer på de i allmänhet relativt näringsfattiga myrjordarna
komma som regel att med ofrånkomliga odlings- och byggnadskostnad?!'' bliva
ekonomiskt hårt pressade företag. Med hänsyn härtill böra myndigheterna
vid prövningen av föreslagna sådana företag mera än vad hittills skett
uppmärksamma, i vad mån omfattande och kostsamma väganläggningar
måste komma att ytterligare belasta företagen.
Nu omnämnda svagheter vid myrmarksodlingar behöva givetvis icke göra
sådana odlingar under alla förhållanden oekonomiska och olämpliga, men
de nödvändiggöra noggrant övervägande av alla de omständigheter, som enligt
vad mi sagts påverka den ekonomiska bärigheten. Därvid torde det genomgående
visa sig, att där godartade myrjordar kunna med rimliga kostnader
dräneras och odlas i anslutning till befintliga fastmarksjordbruk, de
ofta kunna bliva värdefulla tillskott lill de senare. Vid myrjordbruken annars
ofrånkomligt byggnadsbolag bortfaller då belt eller delvis, likaså behovet
av omfattande väganläggningar. (idiom fastmarksjordarnas och myrjordarnas
samordning i lämpliga växtföljder kail en mera tillfredsställande
näringsbalans erhållas i djurens foderstater än vid tillgodogörande enbart av
42
Statsutskottets utlåtande nr 148.
mineralfattigt myrmarks toder. Då fråga är om myr jordars utnyttjande för
fullständig nykolonisation, måste därför möjlighet finnas till att odlingsvärd
fastmarksjord skall kunna sammanläggas med myrjorden för att giva bättre
förutsättningar för jordbrukens bärighet.
Ytttranden hava avgivits av domänstyrelsen, sorn bilagt yttrande av bland
annat överjägmästaren i Skellefteå distrikt, egnahemsstyrelsen, som bilagt uttalande
av egnahemsnämnden i Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del
II, s. 133—155).
Egnahemsstyrelsen har beträffande frågan örn områdets fortsatta utnyttjande
framhållit, att styrelsen i annat sammanhang givit uttryck åt den uppfattningen
att kolonisationen borde kunna fortsättas i viss begränsad omfattning,
nämligen intill upplåtande av inalles ett femtiotal jordbrukslägenheten
Styrelsen har anfört, bland annat, följande.
Ehuru såsom ovan anförts genom Kungl. Majds beslut den 8 september
1944 frågan örn Salt- och Fetmyrans vidare utnyttjande ställts på framtiden,
kan egnahemsstyrelsen — med anledning av vad i denna fråga anförts, sedan
styrelsen genom sin underdåniga skrivelse den 23 maj 1944 underställde
Kungl. Majd skogstilldelningsfrågan — icke underlåta att framföra några
principiella synpunkter på kolonisationsfrågan i Norrland. Statsrevisorernas
uppfattning synes närmast vara, alt kolonisation överhuvud icke bör förekomma
av myrkomplex sådana som Salt- och Fetmyran, då enligt deras
mening förutsättningar saknas att där bedriva lönande jordbruk. Egnahemsnämnden
däremot synes hävda, att eftersom myrmarker av liknande
eller sämre beskaffenhet och i motsvarande eller sämre klimatologiskt läge
tidigare odlats, så bör ej heller Salt- och Fetmyran underkännas såsom
olämplig för nyodling och kolonisation. Egnahemsstyrelsen kan icke godtaga
någondera av dessa ståndpunkter. Gentemot statsrevisorerna kan anföras,
att örn hänsyn skulle tagas till alla diknings-, nyodlings- och vägbyggnadskostnader
m. m., där fråga är örn sedan gammalt odlad jord, så skulle särskilt
i Norrland men även i mellersta Sverige mångenstädes visa sig, att lönande
jordbruk icke heller där kan bedrivas. Statsmakterna ha också bland annat
av anförda skäl under en lång följd av år med bidrag understött avdikning,
nyodling och väganläggningar. På många håll, särskilt i Norrland och de
skogrika delarna av mellersta Sverige, torde .jordbruket, där det bedrivits
sedan lång tid tillbaka, icke i och för sig vara lönsamt, ens örn man bortser
från sagda kostnader. Men det bedrives i allt fall som ett nödvändigt komplement
till skogsbruk eller utövandet av annan näring. Motiven härtill kunna
vara varierande. I vissa fall är måhända jordbruksdriften enda möjligheten
att kunna nyttiggöra arbetskraften under tider, då den icke finner sysselsättning
i skogsbruket, i andra fall är det måhända för täckande av behovet utav
färska livsmedel. Även ur allmänekonomisk synpunkt torde detta vara riktigt.
Överhuvud taget torde, om de naturliga rikedomarna särskilt i Norrlands
skogar skola kunna utnyttjas på ett riktigt sätt, jordbruk få bedrivas mångenstädes,
där det i och för sig i själva verket icke är fullt lönsamt. Det bör
vidare hållas i minnet, att särskilt i övre Norrland befolkningen alltjämt befinner
sig i relativt stark tillväxt. För vinnande av försörjningsmöjligheter för
den växande befolkningen måste näringslivet utvecklas. I denna utveckling
måste även jordbruket komma i fråga. En viss fortsatt kolonisation torde
därför alltjämt krävas därstädes. Härav följer emellertid icke — vilket närmast
synes vara egnahemsnämndens mening -— att all jord skulle tagas i
anspråk, som ej är av sämre beskaffenhet eller sämre klimatologiskt belägen
än den tidigare för odling ianspråktagna jorden. Tvärtom bör — så långt det
Statsutskottets utlåtande nr US.
43
är möjligt med hänsyn till näringslivets i övrigt beroende av jordbruk inom ett
visst område — vid all kolonisation de bästa jordarna i de bästa klimatologiska
och geografiska lägena i första band utnyttjas. Otvivelaktigt finnas- inom
Norrbottens läns kustbygd alltjämt stora och för odling lämpade godartade
odlingsområden, som, så långt det är möjligt med hänsyn till vad ovan anförts,
i första band borde komma i fråga. På grund av rådande äganderätts- och
jorddelningsförhållanden m. m. äro de emellertid i stor utsträckning icke åtkomliga
för sådant ändamål, i vart fall icke på rimliga villkor. Egnahemsstyrelsen
har emellertid sin uppmärksamhet riktad härpå och har för avsikt
att undersöka framkomliga vägar, som möjliggöra att områdena kunna utnyttjas
för kolonisation.
I det läge som nu uppkommit beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
vill egnahemsstyrelsen ansluta sig till den framförda tanken
på en ytterligare utredning rörande företagets förutsättningar, innan vidare
kolonisation igångsättes å detsamma. Med hänsyn bland annat till den kritik,
som av statsrevisorerna framförts rörande nykolonisation överhuvud å myrjordar,
synas vidare styrelsen skäl tala för att en allmän översyn verkställes
rörande de kolonisationsmöjligheter i Norrland, som i fortsättningen själas
vara att räkna med.
Norrlandskommittén har erinrat örn att kommittén redan tidigare givit uttryck
åt den uppfattningen, att ytterligare upplåtelser av jordbruksegnahem
a området icke böra ske och att frågan örn vilka alternativ för det framtida
utnyttjandet som kunna komma ifråga borde bliva föremål för övervägande.
Kommittén höll därvid före, att den fastmarksjord som finnes å området
eventuellt skulle bättre kunna utnyttjas för ett större jordbruk än för
flera smärre. Kommittén, som framhållit, att kommittén ännu icke tagit
slutlig ställning till hithörande spörsmål, har anfört, bland annat, följande.
Revisorerna framhålla att statsmakternas insatser att genom statsbidrag
till vattenreglerings- och myrodlingsföretag skapa ökade försörjningsmöjligheter
för den norrländska befolkningen ofta icke givit så goda resultat, som
man föreställt sig, och att detta beror på att man icke på ett riktigt sätt räknat
med alla de faktorer, som påverka resultaten. Bland sådana faktorer
omnämnas närings- och produktionsförhållandena på de norrländska myrarna.
Revisorerna synas närmast vara av den uppfattningen att den norrländska
myrodlingen endast i undantagsfall är ekonomiskt försvarbar. Vad av revisorerna
framföres, torde icke ge en rättvisande bild av de verkliga förhållandena
vid myrodling. Problemet örn norrländsk myrodling torde icke kunna
avfärdas pä sätt. som skett. Det finnes för närvarande en omfattande praktisk
och försöksmässig erfarenhet örn myrodlingen, och denna erfarenhet synes,
såvitt nu kan bedömas, ge problemet en i flera synpunkter annan karaktär
och räckvidd än revisorerna ge detsamma. Problemet måste bland annat,
för att till fullo klarläggas, bedömas genom jämförelse med odlings- och
näringsförhållandena på fastmarksjorden.
Revisorerna framhålla myrarnas fattigdom på för kulturväxter erforderliga
mineralväxtämnen. Av vad revisorerna i det sammanhanget yttra, synes
man kunna få den uppfattningen att revisorerna utgå från att odling å myrjord
endast kan Idiva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det dyrbaraste
växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i för växterna
upptagbar lorm. Denna bild av myrarnas näringsförhållanden ger lätt en
felaktig inställning, då den icke kompletterats med motsvarande redogörelse
för den norrländska fastmarksjorden. Aven faslmarksjordarna sirö i behov
44
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Utskotta.
av kväve. Deras kväveinnehåll är lägre än myrjordens, där kväve visserligen
till att börja med oftast föreligger i sådan form, att det ej kan upptagas av
växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet.
Utförda försök ha vidare visat, att det är ekonomiskt försvarligt att tillföra
myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Revisorerna förmena,
att tillförlitliga och positivt utslagsgivande markkarteringar böra förefinna*
för de områden, där staten skall lämna bidrag till vattenreglerings- och kolonisationsföretag.
Det bör här erinras örn att markkarteringen, örn man
däri inlägger en analys av jordens halt av kali, fosforsyra och kalk, endast
utgör en detalj i den omfattande prövning som måste företagas, innan en
myrjord kan godkännas för odling. Den undersökning av myrjord, som numera
brukar verkställas för bedömande av dess värde för odling, är avsevärt
mera omfattande än vad markkarteringen innebär. Sålunda är t. ex. bestämning
av torvslag, torvdjup och underliggande fastmarksjord nödvändig
för konstaterande av en myrs odlingsvärde. Skall alltså en undersökning av
myrjord utgöra förutsättning för att statsbidrag skall utgå för vattenreglering
och kolonisation, måste den givas vida större omfattning än vad som
statsrevisorerna tänkt sig.
Revisorerna uttala sig också örn värdet av de produkter, som erhållas från
myrjord, och säga bland annat, att de foderskördar, som erhållas, utgöra ett
foder, som är betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på
fastmarksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjorden
tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst
försöksresultat, som giva anledning till ett generellt uttalande av denna ari.
Enligt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad
myr bliva fullt likvärdigt med motsvarande liö från fastmarksjord.
Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbefalla
nyodling å myrjord och i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag
för en kolonisation på huvudsakligen sådan jord — vilket också tagit sig
uttryck i kommitténs förslag örn att fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran
ej skulle ske. Kommittén ansluter sig därför närmast till tanken att nyodling
av odlingsberättigad myrjord främst bör ske i anslutning till förefintliga
fastmarksjordar, och förmenar kommittén att myrjorden ofta kan pä ett
tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produktionssynpunkt.
I vilken omfattning och under vilka omständigheter dylik odling bör komma
till stånd avses som nämnt att belysas i annat sammanhang.
Staten har bidragit med avsevärda belopp till torrläggning och utdikning
m. m. för att möjliggöra kolonisation av här avsedda områden. Det vill synas
som örn hittills vunna resultat av kolonisationsverksamhelen knappast kommit
att motsvara de förväntningar sorn från början knutits lill företagen.
Av revisorernas uttalande i fråga örn G. E. Broms’ egnahemsstiftelses
kolonisationsverksamhet framgår, att planer nu föreligga på utdikning av
ytterligare områden. Revisorerna, som funnit väsentliga brister vidlåda kolonisations!
öretaget och gjort gällande, att förutsättningarna för ett bärkraftigt
jordbruk å området icke äro tillfredsställande, hava hyst betänkligheter inot
att dylika åtgärder nu vidtagas. Tveksamhet i fråga örn en ytterligare utdikning
bär även anmälts av egnahemsstyrelsen, som förordat att en ytterligare
utredning försl bör verkställas rörande förutsättningarna för företaget.
Jämväl utskottet finner önskvärt, att en undersökning i angivna hänseende
kommer till stånd. Utskottet vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke
Statsutskottets utlåtande nr 148.
45
skäl föreligga att beträffande området meddela beslut av liknande innebörd
som i fråga örn kolonisationsverksamheten vid Salt- och Fetmvran, d. v. s.
av innebörd att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem tills vidare
icke må äga rum. Utskottet finner det nämligen mindre tillfredsställande att
denna kolonisationsverksamhet fortsättes utan att klarhet vunnits örn att
förutsättningar föreligga för kolonisterna att erhålla nöjaktig bärgning. Vad i
ärendet framkommit giver enligt utskottets mening i vart fall vid handen
;mgelägenheten av att vid val av odlingslotter tills vidare endast de ur jordbrukssynpunkt
mest lämpliga exploateras.
Utskottet vill i detta sammanhang tillika erinra om att norrlandskommittén
i de i ärendena avgivna utlåtandena dels framhållit önskvärdheten av att,
innan ytterligare åtgärder vidtagas från statens sida för den fortsatta kolonisationen
på den Bromsska stiftelsens områden, kommmittén måtte beredas
tillfälle att närmare bilda sig en uppfattning örn förhållandena, dels ock
anmält, att kommittén i annat sammanhang kommer att söka underkasta
spörsmålet om myrodlingen i allmänhet i Norrland en mera fullständig
granskning.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i förevarande sammanhang anfört.
19:o) Statens provningsverksamhet. Under handelsdepartementet, § 33,
hava revisorerna gjort vissa erinringar beträffande den statliga eller av statsunderstödda
institutioner bedrivna provningsverksamheten (Del I, s. 170
—175).
Revisorerna hava till en början erinrat, att staten under en följd av år bedrivit
provningsverksamhet vid statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt,
ävensom framhållit, att, i anslutning till en av statskontoret den
30 juni 1932 framlagd utredning Kungl. Maj.t den 26 maj 1933 (nr 244) utfärdat
cirkulär angående anlitande i vidgad omfattning av förstnämnda anstalt.
I cirkuläret föreskrevs, att statliga myndigheter och institutioner vid
förekommande behov av provningar och undersökningar, tillhörande statens
provningsanstalts verksamhetsområde, skulle, i den mån de icke hade tillgång
till egna anordningar för utförande av sådana provningar och undersökningar,
i största möjliga utsträckning för ändamålet anlita statens provningsanstalt.
Provningsverksamhet förekommer emellertid, framhålla revisorerna vidare,
även vid andra statliga och statsunderstödda institutioner än statens
provningsanstalt. Revisorerna, som ansett det vara av intresse att undersöka
denna verksamhets omfattning och organisation, hava därvid utrönt, att
provningsverksamhet bedrives vid vissa av tekniska högskolans i Stockholm
institutioner, särskilt institutionerna för bvggnadsstatik och byggnadsteknik.
statens hantverksinstitut, statens institut för folkhälsan, vissa av de
46
Statsutskottets utlåtande nr 148.
affärsdrivande verken, försvarsväsendets kemiska anstalt samt texlilinstitutets
i Borås materialprovningsanstalt m. fl. forskningsinstitut.
Revisorerna, som närmare redogjort för omfattningen av de olika institutionernas
provningsverksamhet, hava gjort följande allmänna uttalande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att vid sidan av statens provningsanstalt
och den därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt ett flertal
statliga och statsunderstödda institutioner bedriva provningsverksamhet.
Revisorerna hava uppmärksammat, att i vissa fall såväl statens provningsanstalt
som andra institutioner utföra samma slags prov och däröver utfärda
intyg. Revisorerna äro icke övertygade om att övriga institutioner härvid
besitta samma förutsättningar som statens provningsanstalt.
Samarbetet mellan statens provningsanstalt och övriga institutioner synes
i stort sett vara tillfredsställande. Antalet institutioner, som bedriva provningsverksamhet
av olika slag, är emellertid så stort att det icke utan närmare
undersökning kan avgöras, om den nuvarande organisationen är ändamålsenlig
och icke för statsverket medför onödiga kostnader. Statens provningsanstalt
går årligen med underskott, oaktat taxorna de senaste åren något
höjts. Därest verksamheten ökas, torde emellertid underskottet kunna
förväntas minska. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att provningsverksamheten
i så stor utsträckning som möjligt koncentreras till provningsanstalten.
Därigenom torde även kostnaderna för personal, lokaler och maskiner nn m.
kunna nedbringas vid andra institutioner. På grund härav vilja revisorerna
förorda, att en översyn kommer till stånd angående den statliga provningsverksamhetens
organisation. Därvid bör även undersökas, örn icke vissa laboratorier
eller institutioner böra upphöra eller inordnas under statens provningsanstalt.
Beträffande den vid tekniska högskolan bedrivna provningsverksamheten
vilja revisorerna uttala, att det måste anses anmärkningsvärt, örn institutionsföreståndarna
själva skulle kunna bestämma omfattningen av sina institutioners
provningsverksamhet. Avgörandet härav bör tillkomma styrelsen för
tekniska högskolan, som givetvis i detta hänseende bör samarbeta med statens
provningsanstalt.
Yttranden hava avgivits av försvarets fabriksstyrelse, statens institut för
folkhälsan, styrelsen för statens provningsanstalt samt styrelsen för tekniska
högskolan i Stockholm, som bifogat yttrande av högskolans lärarkollegium
med därvid fogad reservation (Del II, s. 159—162). Fabriksstyrelsen och
styrelsen för statens provningsanstalt hava anslutit sig till revisorernas förslag
om utredning rörande den statliga provningsanstaltens organisation. Statens
institut för folkhälsan har framhållit, att provningsanstaltens och institutets
arbetsområden i allt väsentligt läge så utanför varandra, att någon intressekonflikt
icke förelåge eller kunde väntas uppkomma. Styrelsen för tekniska
högskolan har framhållit att, därest det skulle befinnas påkallat att
institutionsföreståndarnas självbestämmanderätt med avseende på den vid
respektive institutioner bedrivna provningsverksamheten inskränkes, denna
fråga borde göras till föremål för reglering i de nya stadgar för de tekniska
högskolorna, som torde komma att utarbetas i samband med högskolornas
förestående omorganisation.
Utekottet.
Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att
provningsverksamhet bedrives förutom av statens provningsanstalt och den
Statsutskottets utlåtande nr 148.
47
därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt jämväl av ett flertal statliga
och statsunderstödda institutioner. I en del fall synas dessa institutioner
även börjat bedriva provningsverksamhet berörande provningsanstaltens
verksamhetsområde och även reklamerat i syfte att giva verksamheten förvärvsmässig
karaktär. Det vill förefalla utskottet som en dylik verksamhet
icke väl harmonierar med de i 1933 års cirkulär meddelade föreskrifterna.
Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att provningsanstaltens rörelse
årligen medfört betydande underskott. Utskottet, som ifrågasätter huruvida
det kan anses ekonomiskt eller ändamålsenligt att utrusta ett flertal institutioner
med provningsmaskiner av likartat slag, delar revisorernas åsikt att
en översyn i fråga örn den statliga provningsverksamheten bör komma till
stånd.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan om den
statliga provningsverksamhetens organisation.
20 :o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av
den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava varit
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 22 maj 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Lindström,
Sven Larsson, Bäckström, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gustaf Iwar Anderson, von
Heland, Gunnar Andersson och Ivar Persson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Andersson i
Malmö, Mårtensson, Hall, Norup, Malmborg i Skövde, Holmström, Lindholm, Johansson
i Mysinge och Birke;
dock att vid behandlingen av punkterna ll:o)—20:o) herr Berling deltagit i stället för
herr Gustaf Karlsson.
48
Statsutskottets utlåtande nr 148.
Reservationer:
1) vid punkten 4:o) (Avlöning och övriga förmåner till lottor) av herr
Holmström;
2) vid punkten ll:o) (Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande
fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet) av herrar Oscar Olsson,
Sven Larsson, Berling, Törnkvist, Andersson i Malmö, Mårtensson, Hall,
Holmström och Birke, vilka ansett, att sista meningen i utskottets yttrande
bort utgå.
457995. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:352 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten