Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1944- församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.

1945-05-22 · 48 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1945:148, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1944- församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

1

Nr 148.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1944- församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1944 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

l:o) Utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar

m. m. Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna påtalat vissa

brister med avseende å indrivningsförfarandet beträffande utdömda ersättningar

på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. (Del I, s.

2—5).

I åtskilliga av de författningar, vilka under krigsåren utfärdats i syfte att

trygga folkförsörjningen m. m., hava intagits stadganden örn konfiskation

av egendom hos den som fälles till ansvar för överträdelse av gällande bestämmelser.

Å indrivningen och redovisningen av konfiskationsfordringar av

nu nämnt slag är förordningen den 14 december 1917 angående indrivning

och redovisning av böter närmast tillämplig. Rörande förfarandet då hinder

för indrivning föreligger meddelas i nämnda förordning stadganden av innebörd,

att avskrivning skall ske, förutom huvudsakligen i de fall, då den bötfällde

icke anträffas, även då den hötfällde saknar tillgångar och böterna enligt

åklagarens eller domstols beslut ej skola förvandlas. Vid andra laga verkställighetshinder

skall avkortning ske. Avskrivning innebär ej, att böter icke

ånyo kunna bliva föremål för indrivningsåtgärder; efter avkortning däremot

kunna indrivningsåtgärder icke längre vidtagas.

Revisorerna, som lämnat en närmare redogörelse angående den omfattning,

i vilken krisförfattningarnas konfiskationsstadganden tillämpats ävensom i

vad mån de uppkomna fordringarna indrivits respektive avkortats eller av
Biliang

till riksdagens protokoll 1945. G sami. Nr lis. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Uiskottet.

2

skrivits, ha konstaterat, att avkortning och avskrivning på grund av den dömdes

tillgångslöshet verkställts i övervägande antalet fall inom mindre än ett år

och i åtskilliga fall inom några få månader efter avkunnat utslag.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

De ersättningar, som med tillämpning av ransoneringsförfattningama under

rådande kristid hava utdömts till kronan, uppgå sammanlagt till betydande

belopp. Även i enskilda fall hava de utdömda ersättningarna varit av

betydande storlek.

Av den lämnade redogörelsen framgår dels att huvudparten av de utdömda

ersättningarna ännu icke kunnat indrivas och dels att desamma i flera

fall mycket snabbt blivit föremål för avskrivning eljer avkortning. Vidare

har framkommit, att länsstyrelsernas praxis även såtillvida varit vacklande,

när det gällt att avföra belopp av hithörande slag ur räkenskaperna,

som dessa i en del fall blivit föremål för avskrivning — med normal påföljd

likväl att de icke vidare bruka bliva föremål för indrivningsåtgärder och i

andra fall för avkortning, till följd varav vidare indrivningsåtgärder överhuvud

icke komma i fråga. . , _ . .

Det vill synas, som örn bötesindrivningsförordmngens bestämmelser icke

vöre väl lämpade för sådana fall som dessa. Redan den omständigheten att

de fordringar, varom här är fråga, i vissa fall blivit föremål för avskrivning

och i andra fall för avkortning tala för behovet av en översyn härvidlag.

Det kan i varje fall ifrågasättas, huruvida icke åtgärder^ borde vidtagas

för en effektivisering av indrivningsförfarandet i avseende på sådana ersättningar,

varom här är fråga. Flera skäl synas tala för att extraordinära åtgärder

här kunna vara befogade för att få till stånd ett särskilt snabbt exekutivt

förfarande. . , , . ,

Slutligen synes det föga tilltalande, att fordringar av denna art och den

storleksordning, det här ofta är fråga örn, skola kunna avföras ur räkenskaperna

så snabbt som i flera fall skett. Ett sådant förfaringssätt torde vara

ägnat att förringa den avskräckande verkan av påföljderna av här berörda

lagöverträdelser. Det är av visst intresse i detta sammanhang att göra en jämförelse

med indrivningen av exempelvis även mycket obetydliga ersättningsbelopp

av andra slag, som tilldömts kronan, vilka ofta vålla ett under aratal

utsträckt ständigt återkommande efterspanings- och indrivningsarbete för polismyndigheterna.

. , ,

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omedelbar översyn

av gällande bestämmelser på förevarande område är av behovet påkallad.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (Del II, s. 172—182). Flertalet myndigheter

förorda, att en översyn av bestämmelserna på hithörande område

kommer till stånd.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att

indrivningsresultatet i fråga örn vederlagsfordringar av här avsedd art måste

betraktas som dåligt, och att belopp som icke kunnat indrivas i flera fall

mycket snabbt blivit föremål för avkortning eller avskrivning. Efter avkortning

föreligger ej längre möjlighet att göra kronans fordringsrätt gällande.

Enligt vad revisorerna framhållit plägar även vid avskrivningsbeslut den

normala påföljden vara, att fordringarna icke vidare bliva föremål för indrivningsåtgärder.

Utskottet finner sig i likhet med revisorerna och de i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Statsutskottets utlåtande nr 148.

ärendet hörda myndigheterna böra ifrågasätta, huruvida kronans fordringsanspråk

med nu rådande praxis bliva tillbörligen tillvaratagna. Såväl revisorerna

som de hörda myndigheterna hava framhållit, att nu tillämpade bestämmelser

bestämmelserna örn indrivning och redovisning av böter -_-

icke äro lämpliga då fråga är om vederlagsfordringar. Härtill kommer att

tvekan synes hava rått huruvida i likartade fall avltortnings- eller avskrivmngsbeslut

bort meddelas. Revisorernas uttalande att en omedelbar översyn

av bestämmelserna på förevarande område bör komma till stånd finner

utskottet vara väl motiverat. Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under omprövning frågan örn indrivning

och redovisning av vederlagsfordringar av här avsedd

karaktär.

2:o) Vissa iakttagelser beträffande truppförbandens lägerkassor. Under

försvarsdepartementet, § 2, hava revisorerna till behandling upptagit vissa

spörsmål berörande den av truppförbandens lägerkassor bedrivna verksamheten,

användningen av lägerkassornas medel samt den rättsliga karaktären

av de med lägerkassomas medel uppförda byggnaderna (Del I, s. 6_16).

År 1903 inrättades vid truppförbanden två olika lägerkassor, nämligen allmän

lägerkassa respektive enskild lägerkassa. Under 1939 sammanslogos

dessa förbandens lägerkassor till en för förbandet gemensam lägerkassa. Genom

beslut den 1 december 1939 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter med

avseende å dylik kassas verksamhet.

Efter att hava lämnat en redogörelse för innehållet i berörda föreskrifter

och framlagt resultatet av verkställd utredning rörande de olika lägerkassornas

affärsrörelse samt inkomster under budgetåret 1943/44 ävensom kassornas

tillgångar vid utgången av nämnda budgetår, hava revisorerna gjort

följande allmänna uttalande.

, tSås°m förut nämnts hava revisorerna tidigare påtalat vissa förhållanden

beträffande truppförbandens allmänna och enskilda lägerkassor. Sedermera

har emellertid genom beslut den 1 december 1939 en sammanslagning av dessa

bada kassor vid de olika truppförbanden kommit till stånd, ben inkomst,

som tillfaller den på så sätt nybildade lägerkassan, utgöres till väsentlig del

av uppkommen vinst å marketenteri- eller annan rörelse, vilka medel förut

ingått i den enskilda lägerkassan. Såsom framgår av tidigare anförda siffror

har den av lägerkassorna bedrivna verksamheten tagit en synnerligen kraftig

utveckling under senare år. Den totala behållningen har sålunda från den

30 juni 1940 till utgången av sistförflutna budgetår ökats med i runt tal 4,6

miljoner kronor och utgör nu närmare 8 miljoner kronor. Nämnda förhållande

har aktualiserat en rad problem.

^Revisorerna gjorde år 1937 på anförda skäl vissa erinringar emot att svingårdsrörelse

bedreves vid Livgrenadjärregementet och Dalregementet. Av utredningen

framgår, att sådan rörelse i icke ringa omfattning alltjämt fortgår

vid nämnda regementen. Denna rörelse, som nu, sedan revisorerna 1937 påtalade

densamma, haft tillräcklig lid för avveckling, bör enligt revisorernas

mening snarast nedläggas. Även lägerkassomas bagerirörelse har under se
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 14S.

nare år av omsättningssiffrorna att döma undergått en avsevärd utökning.

Även om denna ökade omsättning är att till väsentlig del tillskriva nu radande

inkallelser och det sålunda torde kunna förväntas, att rörelsen under

normala fredsförhållanden skulle komma att i betydlig grad nedgå, vilja revisorerna,

som icke bortse ifrån att bagerirörelsen i många fall i viss man

är att betrakta som ett nödvändigt och lämpligt komplement till marketenterirörelsen,

likväl framhålla, att uppmärksamhet bör lästas därå, att bagerirörelse

liksom för övrigt all annan rörelse, som bedrives av lägerkassorna,

icke erhåller alltför stor omfattning, då detta för statsverket kan medföra

mindre önskvärda konsekvenser. Det synes särskilt kunna ifragasättas, huruvida

det icke vore möjligt att få till stånd en sammanslagning av de olika

bagerirörelserna i sådana garnisonsstäder, där nu flera truppförbands lägerkassor

var för sig bedriva dylik röelse.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att den tor lagerkassornas

olika rörelser anställda personalen är underkastad pensionsreglementet

för arbetare och att sålunda statsverket får bestrida kostnaderna för sadan

pensionering. Det synes därför revisorerna vara förtjänt att tågås under

övervägande, huruvida icke lägerkassorna, som för sina rörelser åtnjuta tormänen

att vara befriade från erläggande av omsättningsskatt, inkomst- och

förmögenhetsskatt m. m„ böra lämna bidrag till pensioneringen av sin per
Enligt

vad revisorerna inhämtat har statens sakrevision påtalat, att vissa

av lägerkassoma ägda bagerier debiterat för höga priser vid leveranser till

vederbörande truppförband. Med anledning härav vilja revisorerna ifrågasätta,

huruvida icke i fortsättningen de till lägerkassorna anslutna attarsrorelsernas

prissättning bör vara underkastad kontroll från central förvaltningsmyndighets

sida. ... . ... , j i •

Revisorerna hava vid en granskning iakttagit, att lagerkassornas medel i

flera fall använts för ändamål, som knappast låta sig förena med de uppgifter,

vilka enligt gällande bestämmelser åvila dessa kassor. Det kan ifragasättas

huruvida icke lägerkassemedlen i allmänhet böra i större utsträckning

än som för närvarande synes vara fallet tagas i anspråk för beredande

av trevnad och förströelse åt fast anställt manskap och värnpliktiga, särskilt

sådan personal, som tillhör fältförband förlagda till mera avlägsna och

glest bebyggda trakter i landet.

Utredningen har vidare givit vid handen, att även den för lagerkassornas

räkning bedrivna byggnadsverksamheten numera tagit en betydande omfattning.

Särskilt starkt framträder ökningen i fastighetsvärdet under budgetåret

1942/43. Enligt bemyndiganden av arméförvaltningens intendenturavdelning

och försvarets civilförvaltning hava fritidslokaler för manskapet i stor

utsträckning uppförts med anlitande av lägerkassornas medel. Vid andra

truppförband däremot hava kostnaderna för sådana ^byggnader bestiitts av

statsanslag under kapitalbudgeten. Även bortsett fran den orättvisa olika

truppförband emellan, som härigenom skapas, finna revisorerna denna brist

på enhetlighet i fråga om uppförande av dessa byggnader mindre tillfredsställande.

Beträffande redovisningen av lägerkassornas byggnader i allmänhet

vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke åtminstone de mera värdefulla

byggnaderna borde bokföras å en särskild kapitalfond.

Såsom förut nämnts framhöllo revisorerna i sin år 1900 avgivna berättelse,

att en undersökning borde företagas angående de i de dåvarande marketenterikassorna

sammanförda medlens natur av statsmedel eller enskilda medel.

En dylik undersökning vore enligt revisorernas mening särskilt önskvärd

ur den synpunkten, att en stor del av kassornas medel användes för

uppförande av byggnader och detta i framtiden kunde giva anledning till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

tvekan i fråga om äganderätten till dessa byggnader. Vad revisorerna vid

nämnda tillfälle uttalade har erhållit ökad aktualitet genom den under senare

år alltmer stegrade byggnadsverksamheten. Den år 1939 verkställda sammanslagningen

av allmänna och enskilda lägerkassorna har icke heller bidragit

till att bringa klarhet i angivna frågor. Tvistigheter kunna i framtiden

uppstå icke blott i fråga örn äganderätten till byggnaderna utan även beträffande

underhållsskyldigheten av desamma. Särskilt kompliceras problemet

då, såsom vid ett truppförband förekommit, gåvomedel till belopp överstigande

50 000 kronor influtit till lägerkassan för uppförande av ett fritidshem.

Vid Skånska trängkåren har för lägerkassans räkning en fritidsbyggnad

uppförts av inkallat manskap, som sålunda varit avlönat av statsverket. Ett

dylikt förfaringssätt, som i och för sig måste framstå såsom i hög grad olämpligt

och stridande mot av statsmakterna givna direktiv vid uppförande avbyggnader

för försvarsväsendets räkning, kan även komma att göra problemet

mera invecklat. Äganderättsfrågan kan bliva aktuell, då t. ex. på grund

av ökat lokalbehov för truppförbandet den av lägerkassan uppförda byggnaden

måste tagas i anspråk för annat än sitt ursprungliga ändamål, varigenom

staten kan bliva nödsakad att inlösa densamma. Sålunda beviljade

1942 års riksdag (skrivelse nr 172) ett anslag å 52 000 kronor till förvärv

av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa tillhörig, inom regementets

kasernområde belägen soldathemsbyggnad. Ett annat spörsmål, som i detta

sammanhang bör ägnas uppmärksamhet, rör underhållsskyldigheten av lägerkassornas

byggnader. Då det icke torde vara uteslutet, att kassorna på

grund av minskade inkomster i framtiden bliva urståndsätta att underhålla

det ganska avsevärda byggnadsbeståndet, kan statsverket komma att ställas

inför situationen att få övertaga denna uppgift.

De nu anförda förhållandena synas revisorerna göra det angeläget att en

utredning snarast kommer till stånd beträffande äganderätten till de med lägerkassornas

medel uppförda byggnaderna, deras framtida ställning samt

underhållet av desamma. I avvaktan å resultatet av denna utredning torde

fråga örn uppförande av nya byggnader för lägerkassas räkning böra underställas

Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Yttrande har avgivits av försvarets civilförvaltning gemensamt med arméförvaltningens

intendenturavdelning (Del II, s. 2—7). Ämbetsverken hava

därvid erinrat att svingårdsrörelserna vid Livgrenadjärregementet och Dalregementet,

som enligt beslut av ämbetsverken må övergångsvis bedrivas

tills vidare intill utgången av 1945, avses skola avvecklas så snart ett

mera normalt livsmedelsläge inträtt. Frågan örn begränsning av bagerirörelses

omiatlning har ansetts böra upptagas först sedan nu rådande beredskap

avvecklats. Beträffande bagerirörelses priser framhålles, att reglerande

bestämmelser redan år 1930 utfärdats. Ämbetsverken hava emellertid förklarat

sin avsikt vara att taga utfärdandet av förnyade bestämmelser och

direktiv under omprövning i syfte att förebygga obehörigt gynnande av

ifrågavarande affärsrörelser. Frågan örn bidrag från lägerkassorna till pensionering

av deras personal finna ämbetsverken vara förtjänt att tagas under

övervägande. Emellertid Iramhålles, att av här avsedda personal allenast

ett ringa antal torde kvarstå i tjänst så länge, att de kunna komma i

åtnjutande av pension. Ämbetsverken hava hävdat, ali någon berättigad anmärkning

icke syntes kunna iramställas mot användningen av lägerkasse
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Statsutskottets utlåtande nr 148.

medlen, vilkas disposition i stort sett inneburit varaktig nytta och trevnad

för manskapet. I fråga om lägerkassornas byggnadsverksamhet och läger - kassemedlens natur hava ämbetsverken anfört följande.

Ben av statsrevisorernas erinringar-, varvid synes hava lagts största vikten,

avser lägerkassornas byggnadsverksamhet, i samband varmed frågan örn

lägerkassemedlens natur berörts.

Vad först beträffar byggnadsverksamheten har densamma sin bakgrund

i det förhållandet att de medel, som av statsmakterna ställts till förfogande

för ändamålsenliga fritidslokaler, icke på långt när motsvarat berättigade

anspråk. För att avhjälpa vissa svåra brister hava regementschefer gjort

framställning örn att för ändamålet få anlita lägerkassemedel. Elium civilförvaltningen

och arméförvaltningens intendenturavdelning principiellt hysa

den uppfattningen, att riksstatsmedel böra anvisas lör ifrågavarande ändamål,

hava ämbetsverken dock ej ansett sig kunna på principiella grunder

lämna framställningarna utan bifall utan såsom regel medgivit ianspråktagande

av lägerkassemedel för sådana arbeten, som framstått såsom synnerligen

angelägna. Dylika arbeten hava i ett antal fall avsett kronan tillhöriga

marketenteribyggnader. Såsom stöd för ett dylikt förfarande kan åberopas

nådigt brev den 23 oktober 1936 angående utförande av ändringsarbeten å

Västernorrlands regementes mässbyggnad, vilket brev i avskrift bifogas.

I flera fall har byggnad, i vilken lägerkassas bageri är inrymt, befunnits

vara underhaltig och icke kunnat godkännas av vederbörande yrkesinspektör.

De omfattande ändringsarbeten, som betingas härav, äro avsedda att vidtagas

på respektive lägerkassors bekostnad, så snart arbetstillstånd kan erhållas.

Även moderniseringar av för driften erforderlig materiel har på flera

ställen visat sig behövlig.

Det må framhållas, att av befintliga kapitalbehållningar avsevärda belopp

enligt medgivande av försvarets civilförvaltning, arméns fortifikationsförvaltning

och arméförvaltningens intendenturavdelning reserverats för byggnadsföretag

av olika slag, som emellertid ännu icke kommit till utförande,

på grund av att arbetstillstånd icke kunnat erhållas. Ett fullgörande av dessa

byggnadsplaner torde få anses utgöra en icke helt betydelselös faktor, då det

gäller att skapa sysselsättning för mötande av kommande arbetslöshet.

Med anledning av att statsrevisorerna påtalat alt vid Skånska trängkåren

inkallat manskap använts för uppförande av fritidsbyggnad för lägerkassans

räkning må framhållas, att de handlingar, som insänts till centralmyndigheterna

rörande ifrågavarande byggnadsföretag, icke innehöllo någon uppgift

om att dylik arbetskraft skulle ifrågakomma.

_ i detta sammanhang erinra ämbetsverken om att 1940 års byggnadsutredning

den 8 september 1944 avgivit betänkande med förslag till anordnande av

fritidslokaler för manskapet vid arméns fredsförläggnängsplatser. Ett genomförande

av nämnda förslag kan förväntas komma att i stort sett reglera här

ifrågavarande spörsmål.

I fråga örn lägerkassemedlens natur bör erinras om att desamma i utslag

äv Kungl. Maj:t såväl i högsta domstolen som i regeringsrätten betraktats

såsom statsmedel (1925 not B 728, NJA, RR:n 1909 ref. 32 och 1910 not F

288). Då de utgöra avgränsade och för särskilda ändamål avsedda förmögenhetsmassor,

torde de måhända närmast böra karakteriseras som ett slags

stiftelser. Det torde stå i överensstämmelse härmed, att — såsom statsrevisorerna

erinrat — 1942 års riksdag anvisat medel för förvärv av en Jämtlands

fältjägarregementes lägerkassa tillhörig soldathemsbyggnad.

Fritids- eller annan byggnad, som uppförts för lägerkassemedel, torde vara

av samma karaktär som de medel, som bekostat dess uppförande. För bestri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lis.

dande av underhållskostnader för dylik byggnad torde lägerkassemedel i

första hand böra användas. Anslagsmedel torde böra anlitas endast då byggnaden

inlösts av staten för annat bruk än lägerkasseändamål eller lägerkassemedlen

icke förslå och fråga är om byggnad, som enligt vedertagna principer

rätteligen skolat uppföras med anlitande av anslagsmedel. Med hänsyn

till de möjligheter att lämna understöd åt tillfälligt nödställda lägerkassor,

som fördelningen av utjämningsmedel erbjuder, synes risken för att statsanslag

skulle behöva anvisas för underhåll av lägerkassa tillhörig byggnad

vara ringa.

Byggnad, som donerats till lägerkassa eller uppförts med särskilt för ändamålet

donerade medel, torde beträffande äganderättsförhållanden och underhållskostnaders

bestridande få anses jämställd med övriga lägerkassa tillhöriga

byggnader.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts synes det i viss mån tveksamt

huruvida den påkallade utredningen beträffande äganderätten till med lägerkassornas

medel uppförda byggnader, deras framlida ställning samt underhållet

av desamma kan anses erforderlig. Skulle emellertid denna utredning

befinnas böra komma till stånd, synes det vara lämpligt att i avvaktan på

resultatet — såsom statsrevisorerna föreslå — fråga örn uppförande av nya

byggnader för lägerkassas räkning underställes Kungl. Maj:ts prövning.

Revisorernas uttalanden i fråga om vid vissa truppförband bedriven svingårdsrörelse,

bidrag'' till personalens pensionering, prissättning å levererade

varor samt principerna för användningen av lägerkassornas medel föranleda,

med hänsyn till innehållet i försvarets civilförvaltnings och arméförvaltningens

uttalanden i berörda delar, icke något särskilt uttalande från utskottets

sida.

Revisorerna hava därjämte närmare berört frågan huruvida lägerkassemedlen

skola betraktas som statsmedel eller enskilda medel och — under framhållande

att fråga om inlösen av med kassas medel uppförd byggnad kan

tänkas uppkomma ävensom att, därest lägerkassorna på grund av minskade

inkomster i framtiden bleve urståndsätta att underhålla med lägerkassas medel

uppförd byggnad, statsverket kunde komma att ställas inför den situationen

att få övertaga denna uppgift — funnit angeläget att en utredning snarast

kommer till stånd beträffande äganderättsförhållandena och underhållsskyldigheten.

De hörda myndigheterna hava åberopat prejudikat, enligt vilka

lägerkassornas karaktär av statsmedel anses fastslagen, ävensom framhållit,

att risken är ringa att underhållskostnad —- som i princip ansetts böra gäldas

av lägerkassemedel — skall behöva bestridas av statsanslag.

Riksdagen har, såsom revisorerna erinrat, i ett fall anvisat medel för inlösen

av en lägerkassa tillhörig byggnad. Det kan icke anses uteslutet, att framdeles

från lägerkassas sida anspråk kan resas på erhållande av dylik lösenskilling.

Härtill kommer att, såsom även myndigheterna framhållit, underhållskostnad

för lägerkassas byggnad i första hand bör bestridas av lägerkassemedel.

Ett särskiljande av här avsedda byggnader är sålunda en angelägenhet

av vikt. Med hänsyn till de konsekvenser med avseende å underhållsskyldigheten,

som revisorerna antytt, framstår det såsom angeläget, att fråga örn

uppförande av nybyggnad ägnas särskild uppmärksamhet, och att uppgjorda

byggnadsprogram därvid jämväl underkastas granskning.

Utskottet.

¥

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Utskottet.

Emellertid har, enligt vad utskottet erfarit, uppkommen fråga örn visst

med lägerkassemedel finansierat anläggningsarbete med hänvisning till revisorernas

uttalande underställts Kungl. Majds prövning. Med hänsyn härtill

vill utskottet nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Terminslön til! dagbefäl. Under försvarsdepartementet, § 6, hava

revisorerna framställt erinringar mot att terminslön utbetalats under tjänstgöring

såsom dagbefäl å förläggningsorten (Del I, s. 25—28).

Med stöd av föreskrifter, meddelade av försvarsväsendets centrala myndigheter,

utbetalas terminslön eller däremot svarande belopp till beställningshavare,

som på grund av kommendering såsom dagofficer eller dagunderofficer

icke kan behålla sitt vanliga kvarter

Revisorerna hava framhållit, att enligt förarbetena till gällande krigsavlöningsreglemente

terminslönen närmast är att betrakta såsom en form av

traktamentsersättning. Då sistnämnda förmån enligt därom givna föreskrifter

utgår endast vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, hava revisorerna

ansett terminslön, i varje fall under bcredskapsförhållanden, icke böra

utbetalas under tjänstgöring såsom dagbefäl å förläggningsorten. Då enligt

revisorernas mening utbetalandet av terminslön i fall varom här är fråga

knappast kan anses stå i överensstämmelse med grunderna för krigsavlöningsreglementets

bestämmelser, hava revisorerna ansett sig böra bringa de gjorda

iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av försvarets civilförvaltning (Del II, s. 20—22).

Utskottet får framhålla, att Kungl. Majit i propositionen nr 65 till innevarande

års riksdag framlagt förslag till avlöningsreglemente för personal vid

krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente). Enligt förslaget

avses de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av reglementet,

skola meddelas av Kungl. Majit. Särskilda inom försvarsdepartementet

tillkallade utredningsmän hava avgivit förslag till dylika tillämpningsföreskrifter

under tid då riket icke befinner sig i krig. Enligt förslaget — för vilket

en sammanfattande redogörelse lämnats i en vid propositionen fogad bilaga

— avses terminslön i här avsedda fall icke skola utgå under beredskapsförhållanden.

Utskottet, som i annat sammanhang avgivit utlåtande (nr 137)

i anledning förenämnda proposition, har velat vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

4:o) Avlöning och övriga förmåner till lottor. Under försvarsdepartementet,

§ 7, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om storleken

av till vissa lottor utgående avlöningsförmåner (Del I, s. 28—39).

Från och med den 1 juli 1944 gälla jämlikt kungl, brev den 12 maj 1944

och försvarets civilförvaltnings skrivelse den 26 juni samma år följande be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

9

stämmelser i fråga om avlöningsförmåner till medlemmar av Sveriges lottakårer,

heltidstjänstgörande vid mobiliserad del av försvarsväsendet. Lotta äger

uppbära krigslön enligt krigslöneklass motsvarande den tjänsteställning, till

vilken vederbörande hänförts. Kungl. Maj :t fastställer i kommandoväg tjänsteförteckning

angivande de särskilda lottabefattningarna jämte befattningshavarnas

tjänsteställning. Krigslön utgöres av dels månadslön, dels ock terminslön

enligt högre eller lägre tariff. Lotta åtnjuter därjämte inkvartering in natura

samt förplägnad enligt för värnpliktiga gällande bestämmelser eller ock

däremot svarande ersättning. Till lotta kan därjämte utgå beklädnadsersättning.

Beträffande kompetenskrav för krigsplacering i de olika lottabefattningarna

ha särskilda bestämmelser meddelats i order från respektive försvarsgrenschefer.

Därvid har beträffande armén föreskrivits, att i befattning med

menigs tjänsteställning må krigsplaceras lotta, som genomgått för vederbörlig

tjänstegren föreskriven grundläggande kurs och därvid avlagt godkänd examen

eller bibringats motsvarande utbildning, ävensom att i befattning med

underbefäls tjänsteställning må krigsplaceras lotta, som genomgått för vederbörlig

tjänstegren föreskriven underbefälskurs och därvid avlagt godkänd

examen eller bibringats motsvarande utbildning. För telefonister och expeditionsbiträden

vid luftbevaknings- och luftvärnscentraler samt stationsmanskap

i stabssignaltjänst må dock den grundläggande kursen i och för krigsplacering

likställas med underbefälskurs. För marinen gälla särskilda föreskrifter.

Den grundläggande kursen för lottor vid armén tjänstgörande såsom telefonister

vid luftbevaknings- och luftvärnscentraler omfattar 60 timmar. Motsvarande

kurs för stationsmanskap och signalister omfattar 72 timmar. Vid

marinen varierar motsvarande utbildning mellan 36 och 60 timmar.

Revisorerna hava funnit anledning närmare ingå på frågan örn avlöning

till heltidsanställda lottor. Till belysande av de sammanlagda avlöningsförmånerna

inklusive kontant ersättning för inkvartering, förplägnad och beklädnad

utgående efter den högre tariffen hava revisorerna hänfört sig till

följande sammanställning.

Lotta med tjänste- ställning såsom

Avlöningsförmån

Summa

Månads-

lön

Termins-

lön

Inkvarte-

ringser-

sättning

Förpläg-

nadser-

sättning

Bekläd-

nadser-

sättning

Officer..................

60: —

120: —

54: —

57: —

19: 50

310:50

Underofficer............

45: —

90: —

54: —

57: —

19: 50

265:50

Underbefäl..............

30:-

75: —

45: —

57:-

19: 50

226: 50

Menig..................

15: —

60:-

45: —

57: —

19: 50

196:50

Revisorerna — som erinrat, att angivna löneförmåner, med undantag för

månadslönen, icke äro beskattningsbara, varför den approximativa bruttolönen

kunde beräknas till högre belopp, för underbefäl till 263 kronor 37

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Utskottet.

öre — påpeka, att de heltidsanställda lottorna i stor utsträckning äro placerade

i telefontjänst och därunder erhålla tjänsteställning i likhet med furir,

men att genomgången godkänd underbefälskurs icke erfordras beträffande

alla ifrågavarande befattningar.

Till jämförelse hava revisorerna framhållit, bland annat, att extra lokaltelefonister

inom telegrafverket enligt kollektivavtal åtnjuta avlöning som i

avrundade tal uppgår till på A: ort 176 kronor, på E: ort 203 kronor och

på I: ort 229 kronor.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna vilja ifrågasätta det berättigade i att vissa lottor, placerade

i telefontjänst — stationsmanskap, växeltelefonister, upplysningstelefonister

samt telefonister vid luftvärns-, luftbevaknings- och förbindelsecentraler -—

tilldelas furirs tjänsteställning och löneförmåner. Såsom tidigare framhållits,

är någon underbei diskurs icke erforderlig för ifrågavarande befattningshavare,

vilka utgöra en betydande del av antalet heltidstjänstgörande lottor.

Uppenbara olägenheter synas uppkomma genom att lottor erhålla förmånligare

tjänsteställning än manlig personal vid beklädande av dessa poster. Sålunda

förekommer det ofta, att manligt underbefäl med vicekorprals eller

korprals grad tjänstgör i befattningar, vilka medföra befälsrätt över lottor

med furirs tjänsteställning.

Löneförmånerna till ovan angivna kvinnliga befattningshavare utgöra sammanlagt

226 kronor j50 öre för månad, räknat enligt den högre tariffen. I

det föregående har papekats, att man vid en jämförelse med löneförmånerna

till närmast motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen

icke får förbise, att lottornas inkomst till största delen är skattefri, i det

att blott 30 kronor, utgörande månadslönen, beskattas. Rruttolönen kan

därför i realiteten värderas till omkring 260 kronor för månad. Denna avlöning

synes revisorerna väl hög i betraktande av den korta utbildningstiden

och det förhållandevis föga kvalificerade och krävande arbetet. En jämförelse

mellan löneförmånerna till extra lokaltelefonister och växelstationsföreståndare

vid telegrafverket ger vid handen, att extra lokaltelefonister och i

allmänhet även växelstationsföreståndare hava icke oväsentligt lägre ersättning

än lottorna, ehuru tjänsten måste anses betydligt mera krävande.

Enligt revisorernas mening böra lottor, tjänstgörande såsom telefonister i

befattningar som icke medföra åligganden, vilka regelmässigt åvila befattningshavare

med furirs tjänsteställning, icke tilldelas högre tjänsteställning

och avlöning än som tillkommer menig lotta.

Yttranden hava avgivits av chefen för armén, chefen för marinen och chefen

för flygvapnet (Del II, s. 22—28), vilka samtliga hemställt, att revisorernas

förevarande uttalande icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Revisorerna hava ifrågasatt det berättigade i att vissa i telefontjänst place!

ade lottoi tilldelats furirs tjänsteställning och löneförmåner och därvid

bland annat erinrat örn dels den korta utbildningstiden och det förhållandevis

föga kvalificerade och krävande arbetet, dels ock lottornas i förhållande

till befattningshavare vid telegrafverket med liknande uppgifter höga avlöningsförmåner.

Av de i ärendet avgivna yttrandena torde få anses framgå, att löneställningen

för här avsedda lottor avvägts, bland annat, under hänsynstagande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

11

mer till löneläget i allmänna marknaden för liknande uppgifter än till kraven

på viss tjänsteställning och därmed sammanhängande utbildning, samt

att detta ansetts erforderligt med hänsyn till nödvändigheten av en tillfredsställande

rekrytering. Av yttrandena inhämtas vidare, att, därest tillräckligt

många lottor icke stått att erhålla, följden skulle hava blivit att ett antal

extra befattningshavare måst anställas och att dessas löneförmåner åtminstone

i de högre dvrortsgrupperna skulle hava kommit att uppgå till högre

belopp än lottornas.

Av det anförda torde framgå, att det är tveksamt huruvida en sänkning av

löneförmånerna för här avsedda lottor kan komma att för statsverket medföra

någon besparing. Utskottet anser det emellertid trots detta vara tveksamt,

huruvida berörda vid löneavvägningen tillämpade princip varit lämplig.

Utskottet anser sig sålunda böra ifrågasätta, huruvida för säkerställande av

rekryteringen till en organisation av lottarörelsens karaktär lönefrågorna på

sätt här skett böra skjutas i förgrunden. Då emellertid i och med beredskapens

avveckling behovet av personal i här avsedda befattningar inom en nära

framtid kan förväntas upphöra, har utskottet ansett sig kunna inskränka sig

till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Arvoden till instruktörer vid hemvärnet. Under försvarsdepartementet,

§ 9, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn arvoden till

instruktörer vid hemvärnet. (Del I, s. 43 och 44.)

Kungl. Majit har i olika sammanhang, senast den 2 juni 1944, meddelat

bestämmelser rörande ersättning till personal vid armén, som tages i anspråk

för instruktionsverksamhet inom hemvärnet.

Revisorerna hava framhållit, att hemvärnschefen vid två tillfällen meddelat

vissa föreskrifter rörande tillämpningen av de utav Kungl. Majit utfärdade

bestämmelserna, vilka föreskrifter delvis strida mot varandra. Revisorerna

hava ifrågasatt, örn icke berörda föreskrifter borde göras till föremål

för översyn.

Yttrande har avgivits av chefen för armén (Del II, s. 29 och 30).

Utskottet har inhämtat, alt chefen för försvarsdepartementet med stöd av

Kungl. Majits den 2 februari 1945 givna bemyndigande tillkallat särskilda

sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande hemvärnets

organisation m. m. Utskottet förutsätter, att det av revisorerna berörda

spörsmålet örn ersättning till instruktionspersonalen kommer under övervägande

i samband med berörda utredning. Då enligt vad som framgår av det

i ärendet infordrade yttrandet chefen för armén beordrat utfärdande av provisoriska

bestämmelser i ämnet, finner sig utskottet böra inskränka sig till att

vad i ärendet förekommit för riksdagen

Utskottet.

omförmäla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 148.

6:o) Kngssjukvården på Gotland. Under försvarsdepartementet, § 12,

hava revisorerna påtalat vissa förhållanden i samband med uppförandet av

och driften vid vissa krigssjukhus på Gotland (Del I, s. 50—57).

Revisorerna hava till en början lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet

i dels instruktionen den 18 juni 1937 för dåvarande arméförvaltningen,

dels ock de utav Kungl. Maj:t eller central förvaltningsmyndighet i anledning

av den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen meddelade

föreskrifterna angående enhetlig krigsredovisning vid armén, allt såvitt

berörde de av revisorerna till behandling upptagna förhållandena.

Beträffande tillkomsten av krigssjukhuset vid Lärbro hava revisorerna anfört

i huvudsak följande.

Sedan Kungl. Maj:t den 2 december 1939 anbefallt mobilisering, bland annat,

på Gotland, beordrade vederbörande militärbefälhavare med stöd av i

dåvarande krigssjukvårdsplan närmare angivna bestämmelser, att det i Lärbro

planerade krigssjukhuset skulle upprättas. Arbetet påbörjades i december

1939 och utgjordes av omfattande ändringsarbeten å ett flertal i Lärbro ianspråktagna

byggnader och lokaler. Omfattande materialanskaffningar för

sjukhusets del verkställdes även. Av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

ställdes under våren 19.40 sex baracker till sjukhusets förfogande. Under sommaren

1940 uppfördes ytterligare fyra baracker. Med denna utbyggnad disponerade

sjukhuset sammanlagt 549 vårdplatser. Under sista halvåret 1940

och våren 1941 uppfördes ytterligare fyra baracker, installerades vissa sanitära

anläggningar, iståndsattes ett i Lärbro beläget elektricitetsverk och anlades

en tvättinrättning med bastu. Härjämte påbörjades under sommaren 1940

vissa väganläggningar. Vid arbetena anlitades jämväl värnpliktiga. — I och

med det tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 genomfördes en ytterligare utvidgning

av sjukvårdsanläggningarna vid Lärbro, varjämte vissa baracker,

vilka endast voro provisoriskt inredda, iordningställdes för mera varaktigt

bruk. Successivt uppfördes tolv nya baracker och ett antal mindre byggnader.

Härjämte anlades vatten-, avlopps- och elektriska ledningar.’

Med förmälan att vissa byggnader och anläggningar äro belägna å ecklesiastik

mark medan övriga äro belägna å enskild person eller kommun tillhörig

mark hava revisorerna uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats

till omkring 3,5 miljoner kronor, vilka med vissa undantag avförts å

sjukvårdsstyrelsens krigstitel nr 13 hälso- och sjukvård. Beloppen hade utanordnats

enligt bemyndigande av vederbörande chefsläkare.

Revisorerna hava vidare framhållit, att försvarets civilförvaltning föranstaltat

om utredning i anledning av vissa förvaltningsförhållanden i samband

med sjukhusets uppförande, och att därvid framkommit, bland annat, att

vid sjukhuset upphandling i stor utsträckning förekommit utan iakttagande

av upphandlingsförordningens bestämmelser, att upphandlingar bedrivits

mindre planmässigt, att all materiel ej tagits till uppbörd o. s. v.

_ Efter att hava anfört vissa erinringar gentemot planläggningen av krigssjukhusen

i Klintehamn och Hemse hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

IB

Förhållandena i samband med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro

finna revisorerna högst anmärkningsvärda. Enligt den av sjukvårdsstyrelsen

enligt dåvarande chefens för försvarsstaben direktiv upprättade krigssjukvårdsplanen

skulle ett krigssjukhus nied ett visst närmare angivet antal vårdplatser

förläggas till nämnda ort. Sedan vissa lokaler på platsen tagits i

anspråk oell sjukvårdsstyrelsen tillhandahållit sex baracker samt ytteiligare

fyra sådana för ändamålet från annat håll tilldelats, kunde sjukhuset under

senare delen av år 1940 disponera över ett antal vårdplatser, som översteg

det i krigssjukvårdsplanen föreskrivna. Utom dessa nu angivna byggnader

uppfördes successivt under sisla halvåret 1940 oell våren 1941 ytteiligare

lyra baracker, som vörö avsedda till, bland annat, bostad ät sköterskepersonal,

expedition, förråd m. nr. Under varén 1941 påbörjades emellertid en

permanent utbyggnad av sjukhuset, så att hela anläggningen vid slutförandet

av arbetet under februari 1943 kom att omfatta ett 50-tal baracker och

andra byggnader, inrymmande ett väsentligt utökat antal vårdplatser. Såvitt

revisorerna kunnat utröna, har något anslag för denna senare utbyggnad

av sjukhuset icke anvisats, och enligt vad revisorerna inhämtat har frågan

icke varit underställd Kungl. Maj:ts prövning. Därest medel i vanlig ordning

beviljats hade det givetvis uppdragits åt fortifikationsstyrelsen, på vilken det

närmast ankom att handhava dylika arbeten, att utföra ifrågavarande sjukhusbygge.

Hos nämnda myndighet har i varje fall någon framställning örn

tillstånd till utförande av byggnadsarbetet eller beviljande av medel härtill

icke gjorts liksom icke heller föreskriven anmälan om vidtagna dispositioner

för utförande av sjukhusbygget. Från försvarets sjukvårdsförvaltning,

som övertagit förutvarande sjukvårdsstyrelsens arbetsuppgifter, har vidare

upplysts, att något skriftligt beslut i denna sak från styrelsens sida icke kunnat

återfinnas.

Såsom förut nämnts kunna de sammanlagda kostnaderna för sjukhuset

uppskattas till omkring 3,B miljoner kronor, av vilket belopp en avsevärd

del faller på den senare utbyggnaden. Utgifterna för denna utbyggnad hade

efter bemyndiganden i samtliga fall av vederbörande chef läkare vid sjukhuset

utbetalats och avförts på krigstiteln KD nr 13 hälso- och sjukvård.

Inför allt vad i denna sak förekommit måste revisorerna ställa sig frågande,

huru så betydande belopp av statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas

utan att anslag för ändamålet beviljats eller bemyndigande i någon

form av högre förvaltningsmyndighet givits för en utbyggnad av detta sjukhus,

som ursprungligen uppförts som krigssjukhus och sålunda avsetts att

vara av provisorisk karaktär. I avsaknad av skriftligt underlag för vissa förvaltningsåtgärder

sammanhängande med sjukhusets uppförande hava revisorerna

vid sin undersökning endast haft att lita till de uppgifter, som under

hand kunnat erhållas från vissa myndigheter och från förutvarande befattningshavare

i ansvarig ställning vid sjukhuset. Det kan emellertid härvid

främst konstateras, att dåvarande arméförvaltningens kontrollerande organ,

som haft att tekniskt granska, huruvida penningmedlen blivit med omtanke

och på ett med hänsyn till statens intresse ändamålsenligt sätt använda, samt

att kontrollera, att utgifterna stått i överensstämmelse med gällande författningar

och föreskrifter, brustit i sina skyldigheter härutinnan. Redan en ytlig

granskning av räkenskaperna .skulle hava givit till resultat, alt kostnaderna

i förevarande fall felaktigt avförts på krigstiteln för hälso- och .sjukvård

i stället för rätteligen å någon av fortifikalionsstyrelsens utgiftstitlar,

vilket bort giva revisionen anledning all ingå på en närmare undersökning

av do beslut, som kunnat hava legat lill grund för utbetalningarna i fråga.

Det mäste även få betraktas såsom särskilt betänkligt, att dessa dyrbara

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14

Statsutskottets utlåtande nr 14$.

arbeLn kunnat komma tilli utförande ulan att något protokollfört beslut

darom förelegat och att värnpliktige chefläkaren vid sjukhuset erhållit sådant

bemyndagande, att denne vid byggandet kunnat förfoga över nästan

obegränsade medel och i övrigt givits praktiskt taget fria händer i fråga

om sjukhusets ekonomiska förvaltning.

Mot själva planläggningen av sjukhuset kunna flera erinringar göras Siukhusbyggnaderna

hava spritts över ett relativt stort område, vilket måheda ur

las ekonom^orV 7 ,äl?pMgt raen som för ett sjukhus, som skall driS

r ^ rationellt, mäste anses olämpligt. Maten från centralköket

av et? ! L1,nda| ?1,''’ aS an,g Vag ut tlU de ollka barackerna. Genom uppförande

f airf bygfnader 1 stallet för ett fåtal, men .större sådana har mateialat„angen

liksom aven kostnaderna blivit större än behövligt. Någon cen
MnnTr?ilkef

medrS f“lnes. +utan 1 varJe byggnad har insatts en värmepanna,

vilket medför ali onodigt stor personal måste anställas för transporter

dlÄfnS?"1''11® Pn ollka håll mom anläggningen. Mycket stora kostnabelnävt

\S: S''fa vatten- och avloppsledningar samt på det elektriska kae

tv e/ f" r ,nin,g °ver dessa.har aldrig uppgjorts, utan ledningssyste
Fniim

v.h?Va anJagtS Ulan egenthg Plan’ vilket medfört onödiga kostnader.

Enligt vad som framgar av den av försvarets civilförvaltning gjorda under
allvarHgmerinringar.

m0t SJukhusets ekonomiska skötsel kunnat riktas flera

Jämväl krigssjukhusen i Hemse och Klintehamn hava dragit betydande

wSer''v K°S1n1aderna f?J forstnämnda sjukhus, som givits mera varaktig

kriestitet “i UtglPe™a .för, sjukhuset i Lärbro avförts å förenämndf

rigstitel KD nr 13 utan att, savin kunnat utrönas, anslag för ändamålet betei

iritSVi eller bemyndigande till byggandet lämnats. I fråga om sjukhuset i

Klintehamn mäste revisorerna finna anmärkningsvärt, att någon överenskommelse

ldte traffats mellan de civila och militära myndigheterna angående

ky,lsltl°nen av konservfabrikens lokaler. Sedan dessa tagits i anspråk för den

tulspf p?tAJUkVard°en åCh darefter iordningställts för stora kostnader, har sjukhuset

eftei sex manader mast nedläggas, emedan lokalerna vore behövliga för

''* myndighet- Saval härigenom som på grund av att lokalerna sedermera

koTtnad?''r ,S ’ ““ ursprungliga skick har statsverket åsamkats avsevärda

, P*dd’ som stålt revisorerna till buds, har icke medgivit en närmare undal

sokmng av kngssjukvarden på Gotland än som här skett. De förhållanden

som ovan pavisats i samband med uppförandet och inredandet av sjukhus-’

byggnaderna, finna revisorerna emellertid vara av så betänklig art att en allsidig

utredning i saken bor komma till stånd. Härvid bör även undersökas

huruvida dessa kngssjukhusanläggningar på något sätt kunna komma till användning

vid den civila sjukvården på Gotland.

Vad salunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning

samt arméns fortifikationsförvaltning (Del II, s. 38_51)

Upprättandet av har avsedda sjukhus ingick såsom ett led i genomförandet

av den för Gotland av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse upprättade krigssjulcvärdsplanen.

Efter anbefalld mobilisering i slutet av år 1939 beordrade

darfor vederbörande militärbefälhavare upprättandet av krigssjukhuset. Arbetet

härmed påbörjades omedelbart. Det synes alltjämt hava pågått, när

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

15

frågan om en förstärkning av krigssjukvården på Gotland i och med det

tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 aktualiserades. En ytterligare utvidgning

och permanentning av sjukvårdsanläggningarna i Lärbro synes i anslutning

därtill hava beslutats.

Revisorerna hava i huvudsakligast två avseenden riktat erinringar mot med

uppförandet av och driften vid krigssjukhuset i Lärbro vidtagna åtgärder.

Sålunda hava revisorerna ställt sig frågande, huru så betydande belopp av

statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas utan att anslag för ändamålet

beviljats eller bemyndigande i någon form av högre förvaltningsmyndighet

lämnats. Vidare hava revisorerna påtalat brister med avseende å planläggningen

av sjukhuset och sjukhusets ekonomiska skötsel.

Vad först angår medelsförbrukningen för här avsedda ändamål vill utskottet

bringa i erinran följande. I och med att förstärkt försvarsberedskap (partiell

mobilisering) anbefalldes och i anslutning därtill krigsförvaltningsbestämmelsema

kommit i tillämpning erhöll underlydande myndighet befogenhet

att disponera för beredskapens upprätthållande erforderliga medel. Sedan

ett mera permanent beredskapstillstånd därefter inträtt, torde emellertid vissa

begränsningar i den till de underlydande myndigheterna delegerade dispositionsrätten

hava införts. I detta syfte torde, bland annat, i augusti 1941 ovan

omförmälda bestämmelser hava meddelats av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse.

Av vad nu sagts torde framgå, att det i och för sig icke kan betraktas

som särskilt anmärkningsvärt, att underlydande myndighet kunnat

såsom här skett disponera medel för krigssjukhusets iordningställande, i vart

fall icke såvitt avser det första utbyggnadsskedet. Däremot vill det synas

som om den fortsatta utbyggnaden erfordrat beslut av central förvaltningsmyndighet.

Revisorerna hava uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats

till omkring 3 500 000 kronor. Försvarets sjukvårdsförvaltning har härutinnan

framhållit, att, ehuru det icke vore möjligt åstadkomma en exakt

uppgift bland annat därför att driften vid sjukhuset pågått samtidigt med

utbyggandet, anläggningskostnaderna till och med den 30 juni 1944 uppgått

till omkring 650 000 kronor, oavsett vissa till arbetstrupp utgående löneförmåner

samt värdet av de av sjukvårdsförvaltningen till förfogande ställda

barackerna, medan kostnaderna för sjukhusets drift intill samma tidpunkt

uppgått till i runt tal 1 500 000 kronor.

Även örn underlydande myndighet rent formellt åtminstone i viss utsträckning

ägt befogenhet disponera medel för iordningställandet av ifrågavarande

sjukhusanläggning kan utskottet icke underlåta att såsom anmärkningsvärt

påtala, att vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, av vilka åtminstone

en på ett relativt tidigt stadium måst äga kännedom örn anläggningen,

icke tagit ledningen vid dess fortsatta utbyggnad och drift och därvid

meddelat erforderliga direktiv såväl i ekonomiskt som organisatoriskt

hänseende. Utskottet får i detta sammanhang påpeka, att i krigsförvaltningsreglementet

utsagts, att ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets utlåtande nr 148.

skall under Kungl. Majit utövas av central myndighet, som har att utfärda

härför erforderliga föreskrifter.

Vad härefter angår de med Lärbrosjukhusets planläggning och drift sammanhängande

förhållandena finner utskottet den i ärendet föreliggande utredningen

icke lämna tillräckligt underlag för ett uttalande från utskottets

sida. Vad nu sagts gäller även. de båda övriga i ärendet berörda sjukhusanläggningarna,

de vid Hemse och Klintehamn. Utskottet vill emellertid icke

underlåta att här framhålla, att försvarets sjukvårdsförvaltning ansett de påtalade

åtgärderna vid Lärbrosjukhuset nödvändiga under rådande förhållanden

och att, örn åtgärderna icke vidtagits, sjukvårdsmyndigheten skulle ha

haft alla skäl att ingripa. Förvaltningen har i anslutning härtill meddelat,

att vid sjukhuset under beredskapsåren meddelats sjukvård under omkring

200 000 vårddagar.

Revisorerna hava funnit de förhållanden som sammanhänga med uppförandet

av Lärbrosjukhuset vara så betänkliga, att en allsidig utredning i saken

bör komma till stand. Även utskottet har kommit till den uppfattningen,

att förhallandena lämnat åtskilligt övrigt att önska. En fortsatt undersökning

bör kunna bringa ytterligare klarhet i vad som här passerat. En dylik undersökning

kan också tänkas lämna materiel till bedömande, huruvida gällande

bestämmelser med avseende å krigsförvaltningen äro till fyllest och om måhända

särskilda för ett beredskapsläge avsedda föreskrifter böra utarbetas.

Utskottet finner salunda skäl tala för att den ifrågasatta utredningen kommer

till stånd.

Frågan örn användningen efter beredskapens upphörande av här avsedda

sjukvårdsanläggningar bör givetvis inordnas i sitt sammanhang med övriga

avvecklingsspörsmål. Det synes emellertid angeläget, att särskild uppmärksamhet

ägnas åt frågan örn anläggningarna kunna komma till fortsatt användning

för sjukvårdsändamål.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i de av utskottet

berörda avseendena.

7:o) Tygstationen på Gotland. Under försvarsdepartementet, § 13, hava

revisorerna framställt vissa erinringar beträffande den vid Gotlands tygstation

bedrivna verkstadsrörelsen ävensom ifrågasatt nödvändigheten av att

uppföra planerad ny tygverkstad för stationen (Del I, s. 58—63).

Revisorerna hava till en början erinrat, att 1936 och 1939 års riksdagar

anvisat tillhopa 365 000 kronor för anläggande av en tyganstalt på Gotland

ävensom att, då den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen

kom att ställa väsentligt ökade krav på tyganstaltens förmåga att lösa

växande och nytillkomna uppgifter, kompletterande anskaffningar för anstaltens

del ägde rum under åren 1939 och 1940 med anlitande av medel, an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

17

visade å förskottsstat. Vidare framhålles, att för tillgodoseende av erforderligt

behov av verkstadsutrymme omfattande ny- och ombyggnadsarbeten

verkställdes i kronan tillhöriga lokaler i Tingstäde, varjämte verkstadsutrymme

rekvirerades och förhyrdes i Visby.

Efter att hava erinrat, att dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd år

1941 i skrivelse till chefen för Gotlands artillerikår angivit som sin uppfattning,

att civila verkstäder på Gotland i största möjliga utsträckning borde

anlitas för motorreparationer, hava revisorerna framhållit följande. I maj

1943 hade ett av tygstationen med privat verkstadsrörelse slutet hyreskontrakt

uppsagts, varefter tygstationen träffat preliminär överenskommelse med annan

firma rörande förhyrning av vissa firman tillhöriga verkstadslokaler.

Denna överenskommelse hade icke föregåtts av vederbörligt anbuds infordran.

Tygstationen hade sedemera erhållit dåvarande arméförvaltningens tygavdelnings

bemyndigande att träffa avtal om förhyrningen för en kostnad av

22 kronor för kvadratmeter ävensom att inköpa firman tillhöriga maskiner

för en kostnad av 100 000 kronor. Vid förhyrning av verkstadslokaler av

motsvarande ari syntes, enligt vad revisorerna under hand inhämtat, kunna

beräknas en hyressumma av högst omkring 10 å 11 kronor per kvadratmeter.

Revisorerna hava vidare framhållit, att tygstationen förfogade över fyra

olika lokaler, nämligen verkstaden vid Gotlands artillerikår, verkstäderna vid

Gotlands infanteriregemente och i Tingstäde samt förenämnda förhyrda

verkstadslokaler, samt att i verkstadsrörelsen sysselsattes inalles 143 personer

med den närmare fördelning som framginge av en i berättelsen intagen

tablå (s. 60).

Revisorerna hava slutligen erinrat, att 1944 års riksdag anvisat 1 326 000

kronor enligt prisläget i juli 1943 för anläggande av en ny tygverkstad för

Gotlands tyganstalt samt vissa serviceverkstäder m. m. å Gotland.

Efter att hava erinrat att de civila motorfordonsreparationsfirmoma på

Gotland under senare år väsentligt utökat sin kapacitet hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förhyr Gotlands tygstation

sedan i juli 1943 vissa firman E. Appelqvist i Visby tillhöriga verkstadslokaler,

för vilka i hyra efter ett pris av 22 kronor per kvadratmeter årligen erlägges

ett belopp av 30 500 kronor. Samtidigt med förhyrandet av dessa lokaler

inköpte tygstationen vissa i lokalerna befintliga maskiner för tillhopa

100 000 kronor.

Ifrågavarande hyresbelopp måste vid jämförelse med vad som beräknas

utgå i hyra för motsvarande verkstadslokaler å samma dyrort betraktas såsom

oskäligt högt. Revisorerna ställa sig frågande, vilka affärsmässiga beräkningar

som legat till grund vid dels förhyrande av dessa lokaler, dels ock

inköp av nämnda maskiner. Det bör nämligen tagas i betraktande, att den i

verkstaden sysselsatta direkt produktiva personalen, som uppgår till allenast

ett 30-tal man, utöver nämnda hyresbelopp, ränta å nedlagt kapital i maskiner

samt avskrivning å maskinernas värde — sammanlagt över 40 000 kronor

— skall bestrida sin andel i förvaltningskostnaderna, vartill komma betydande

allmänna omkostnader, såsom för elektricilet, vatten m. m. Särskilt an
Bihang

litt riksdagens protokoll 1945. 6 samt. Nr lis. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 148.

märkning svart finna revisorerna, att anbudsinfordran icke tillämpats i föreskriven

ordning. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, hade vid omförmälda

tidpunkt flera av de i Visby befintliga verkstadsföretagen av motsvarande

storleksordning, vilka till följd av flera omständigheter, bland annat

den inskränkta motortrafiken, måst i väsentlig omfattning reducera sin verkstadsrörelse,

varit benägna att på avsevärt förmånligare villkor, än vad nu

blivit fallet, uthyra sina verkstadslokaler.

Såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande den av tygstationen bedrivna

verkstadsrörelsen må framhållas den stora disproportionen mellan å ena sidan

den personal, som direkt deltager i produktionen och å andra sidan förvaltnings-

och annan personal. Av 143 anställda belöper sålunda på förstnämnda

personal ett 90-tal man, medan ingenjörer, kontorspersonal och förrådsman

m. fl. uppgå till ett 50-tal man. Del kan med fog ifrågasättas, huruvida

verkstadsdrift på sådana grunder överhuvud taget är ekonomiskt möjlig.

I viss mån torde storleken av antalet av sistnämnda kategori kunna förklaras

av det synnerligen omständliga och tidskrävande redovisnings- och

kontrollförfarande, som av arméförvaltningens tygdepartement föreskrivits

för tygverkstäderna i allmänhet. En mångfald blanketter av olika slag har

fastställts för ändamålet, vilkas ifyllande och registrering givetvis måste taga

mycken tid i anspråk. Även örn hänsyn tages till det ökade arbete, som nyssnämnda

system medför, måste revisorerna likväl finna den nu omförmälda

personalen alltför stor. Enbart kontorspersonalen uppgår sålunda till sammanlagt

17 man. Arbetsförmän och förrådsarbetare m. fl. utgöra tillhopa

omkring 20. I betraktande av denna omfattande personal, torde med skäl kunna

ifrågasättas, örn en genomtänkt organisatorisk plan för verkstadsdriften

förefinnes.

Genom beslut av 1944 års riksdag hava medel till belopp av 1 326 000 kronor

anvisats för uppförande av en ny tygverkstad på Gotland. Såsom framgår

av den ovan lämnade redogörelsen disponerade tygstationen vid den förstärkta

försvarsberedskapens inträde dels den nybyggda tygverkstaden vid

Gotlands artillerikår, dels vissa äldre lokaler i Visby och dels en mindre

lokal i Tingstäde, varjämte vissa privata verkstäder togos i anspråk. Arbetsstyrkan

uppgick under år 1940 genomsnittligt till 275 man. Sedermera har

emellertid, bland annat, på grund av minskade arbetsuppgifter verkstadsdriften

efter hand reducerats, varför arbetsstyrkan numera endast uppgår

till omkring ett 90-tal man. Redan på grund härav torde kunna ifrågasättas,

om uppförandet av en ny verkstad av nu planerad storleksordning kan anses

vara motiverat. Härtill kommer emellertid en annan omständighet. För närvarande

pågår nämligen en utredning angående frågan om avveckling av försvarsväsendet

tillhöriga hästar och motorfordon efter inträdda fredsförhållanden.

Enligt vad revisorerna hava sig bekant, torde utredningen komma att

föreslå en avsevärd reducering av fordonsbeståndet. Då på grund härav en

ytterligare nedgång av verkstadsdriften torde vara sannolik, föreligga enligt

revisorernas mening synnerligen starka skäl för att frågan om uppförandet

av den nya tygverkstaden tages under omprövning. En utredning bör sålunda

komma till stånd rörande frågan huruvida tygstationen med nu befintliga

egna lokaler och med tillhjälp av den civila verkstadsrörelsen skulle kunna

utan nybyggnad tillgodose sitt behov av reparations- och underhållsarbeten.

I samband härmed bör också — med hänsyn till vad revisorerna här ovan

påtalat i fråga örn tygstationens verkstadsrörelse — en allsidig utredning

företagas angående riktlinjerna för tygverkstädernas ekonomiska och rationella

driftverksamhet.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 14S.

19

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tygavdelning i samråd med

arméns fortifikationsförvaltning (Del II, s. 51—57). Beträffande frågan örn

förhyrningen av ifrågakomna verkstadslokal har tygavdelningen framhållit,

bland annat, att, då någon annan verkstad av samma storleksordning (cirka

1 400 kvm) och med ens tillnärmelsevis motsvarande maskinutrustning som

den förhyrda icke fanns att tillgå på Gotland, anbudsinfordran i vanlig ordning

bedömdes icke behövlig, varför förhyrningen och inköpet av maskinerna

efter uppgörelse verkställdes under hand enligt upphandlingsförordningens

bestämmelser härom, varvid hyresbeloppet fastställdes av hyresnämnden

i Visby stad.

Revisorerna hava i förevarande sammanhang dels påtalat den stora disproportionen

mellan å ena sidan den personal, som direkt deltager i produktionen

vid Gotlands tygstations verkstäder, och å andra sidan förvaltnings-

och annan personal, dels ock ifrågasatt om uppförandet å Gotland av

en ny tygverkstad kan i planerad omfattning vara motiverat.

Vad det första spörsmålet angår har arméförvaltningens tygavdelning i sitt

yttrande ingått på ett bemötande av de av revisorerna gjorda uttalanden och

därvid gjort gällande, att en annan mer rättvisande fördelningsgrund än

den av revisorerna tillämpade borde tagas som utgångspunkt, enligt vilka disproportionen

mellan förvaltningspersonal och produktiv personal bleve mindre

iögonfallande. Utskottet är icke berett att på grundval av föreliggande

utredningsmateriel ingå på ett bedömande huruvida personalens sammansättning

är den ur olika synpunkter mest ändamålsenliga och om möjligheter

måhända föreligga att genomföra en begränsning av förvaltningspersonalen.

Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att här berörda problem ägnas

vederbörlig uppmärksamhet och ifrågasätter fördenskull, huruvida det icke

vore på sin plats att statens organisationsnämnd utsträckte sina pågående

undersökningar rörande rationaliseringsmöjligheterna inom försvarsväsendet

att jämväl omfatta förhållanden sammanhängande med verkstadsdriften.

Frågan örn uppförande av en ny tygverkstad på Gotland underställdes

riksdagen i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag. Av det vid propositionen

fogade utdraget av statsrådsprotokollet (kapitalbudgeten, bilaga 2,

s. 37) inhämtas, att förslaget, som framkommit efter av därom berörda myndigheter

företagen noggrann utredning, anslöt sig till de synpunkter beträffande

centralisering och rationalisering av verkstadsdriften, som i annat

sammanhang anmälts för riksdagen och av riksdagen lämnats utan erinran.

Vidare inhämtas, att verkstadens kapacitet utmätts för tillgodoseende av reparationsbehovet

under fredsförhållanden, därvid särskilt beaktats behovet

av reparationsmöjligheter för materielen vid enligt 1942 års försvarsbeslut

nytillkomna, till Gotland förlagda förband, nämligen elt slridsvagnskompani

och ett luftvärnsbatteri. Utskottet har icke kunnat finna övertygande skäl

vara förebragta för den av revisorerna i förevarande avseende förordade

utredningen. Utskottet vill emellertid jämväl beträffande detta spörsmål ifrågasätta

huruvida icke — liksom i åtskilliga andra byggnadsfrågor lärer hava

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 148.

skett — organisationsnämnden bör beredas tillfälle att, innan beslut om

verkstadens uppförande fattas, uttala sig rörande projektet.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

8:o) Föreningen Svenska blå stjärnan. Under försvarsdepartementet, § 15,

hava revisorerna påtalat vissa omständigheter i samband med försäljning

av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke (Del I, s. 65—70).

Föreningen Svenska blå stjärnan har till uppgift att verka för djursjukvård

och djurvård i fred och krig. Föreningen har under ett flertal år åtnjutit

statsbidrag, från och med budgetåret 1941/42 med 8 000 kronor per

budgetår. Föreningens inkomster i övrigt under kalenderåren 1941—1943

hava utgjort 3 254, 2 034 respektive 4 060 kronor. För granskning av föreningens

centralstyrelses förvaltning och av föreningens räkenskaper utses

årligen två revisorer, den ene av Kungl. Majit och den andre av föreningen.

Såvitt revisionsberättelserna giva vid handen hava föreningens revisorer

icke haft något att erinra mot räkenskaperna.

Riksdagens revisorer hava anmält, att de efter tagen del av föreningens

räkenskaper kommit till den uppfattningen att dessa icke varit tillfredsställande

förda. Vad särskilt angår av föreningen bedriven märkesförsäljning

hava revisorerna framhållit bland annat följande.

I syfte att öka inkomsterna hade föreningen redan före år 1933 börjat

sälja ett propagandamärke. Försäljningen skedde i föreningens egen regi och

gav intet ekonomiskt utbyte. Med hänsyn härtill beslöt föreningen år 1942

på förslag av föreståndaren för centralbyrån att överlåta märkesförsäljningen

till en entreprenör. Föreningen hade därvid till entreprenören — ett förlag —- överlåtit ensamförsäljningen till föreningens s. k. brevmärken. För försäljningsrätten

skulle förlaget betala 2 000 kronor per år. Förlaget skulle äga

försälja märkena till ett pris av 10 öre per styck, dock att föreningen skulle

få köpa dem för 5 öre. Förlaget och dess agenter skulle äga uppträda såsom

representanter för föreningen och för verksamheten använda beteckningen

»Svenska Blå Stjärnans Propagandakommissariat». Alla kostnader för framställning

och försäljning av märkena skulle bestridas av förlaget. Sedermera

hade ersättningen för försäljningsrätten bestämts skola utgå med ett

belopp, beräknat till 10 procent av bruttoförsäljningen, dock lägst 2 000 kronor

för år. — Tillgängliga uppgifter utvisade att förlagets bruttoomsättning

under 1942 utgjort 109 000; hur stor del därav som belöpt å försäljningen

av Blå stjärnans märken hade ej kunnat fastslås. Under 1943 hade genom

försäljningen av märket influtit 43 000 kronor. Omkostnaderna hade beräknats

uppgå till omkring 60—65 procent av bruttoinkomsten. Av det belopp

som influtit genom märkesförsäljningen hade endast omkring två procent

kommit föreningen till godo.

Med förmälan tillika, att märkesförsäljning av ifrågavarande slag varit

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

21

föremål för uppmärksamhet från Överståthållarämbetets sida, i det att ämbetet

i skrivelse den 27 augusti 1943 anmodat kriminalpolisintendenten att

verkställa utredning rörande de närmare omständigheterna vid i skrivelsen

åsyftad märkesförsäljning, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Den ovan berörda utredningen angående försäljningen av föreningen

Svenska blå stjärnans propagandamärke har givit vid handen, att allmänheten

bibringats den uppfattningen att inkomsterna av märkesförsäljningen skulle

tillfalla föreningen. Redogörelsen utvisar emellertid, att endast en obetydlig

del av inkomsterna utav märkesförsäljningen i verkligheten kommit föreningen

till godo.

Revisorerna anse, att föreningens ledning bort ägna stoore uppmärksamhet

åt planläggningen av märkesförsäljningen än som skett. Även den av Kungl.

Majit förordnade revisorn synes rimligen hava bort beakta de anmärkningsvärda

förhållandena härvidlag.

Överhuvud taget hava revisorerna fått det intrycket, att föreningens ledning

nedlagt stort arbete på utformandet av åtskilliga organisatoriska detaljer

av mindre betydelse men däremot icke ägnat de ekonomiska frågorna ett

förhållandevis lika stort intresse.

På grund av de gjorda iakttagelserna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida

icke förening eller liknande organisation, som ansöker om statsbidrag

för sin verksamhet, lämpligen borde vara skyldig att därvid redogöra för

under sistförflutna räkenskapsåret anordnade offentliga insamlingar m. m.

för anskaffande av medel till sin verksamhet med angivande av brutto- och

nettointäkter.

De nu gjorda iakttagelserna vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av föreningen Svenska blå stjärnan. (Del II, s. 59

och 60).

De av revisorerna berörda förhållandena i samband med försäljningen åren

1942—1944 av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke måste betraktas

såsom synnerligen anmärkningsvärda, och det är uppenbart, att varken

föreningens styrelse eller de för revidering av föreningens räkenskaper

tillsatta revisorerna ägnat denna försäljningsrörelse vederbörlig uppmärksamhet.

Det inträffade är så mycket mer att beklaga som föreningen Svenska blå

stjärnan, vilken åtnjuter statsunderstöd, i det allmänna medvetandet torde

framstå såsom en halvofficiell institution med uppgifter inom försvaret berörande

områden. Den allmänhet som i medvetandet härom genom inköp av

föreningens propagandamärke avsett att understödja föreningens verksamhet

har med allt fog varit berättigad förutsätta, att huvudparten av bidragen

skulle komma föreningens verksamhet till godo. Sådana förväntningar hava

dessvärre icke infriats.

Utskottet får erinra, alt Kungl. Majit vid 1942 års riksdag framlade förslag

till förordning angående offentliga insamlingar (proposition nr 112). Huvudsyftet

med lagstiftningen angavs i propositionen vara att möjliggöra tillsyn

över att insamlade medel komma till avsedd användning. Riksdagen (skrivelse

nr 476) avslog emellertid, med godkännande av första lagutskottets i ärendet

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 148.

avgivna utlåtande (nr 58), propositionen i fråga och anhöll att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa en allsidig utredning i frågan och för riksdagen framlägga

det förslag, som därav kunde föranledas. Första lagutskottet anförde i

sitt berörda utlåtande, bland annat, att därest kontroll över företag, som mot

provision åtoge sig anordnandet av offentliga insamlingar, ansåges erforderlig,

detta kunde ske genom att dylik verksamhet gjordes beroende av tillstånd

av offentlig myndighet.

Utskottet vill med anledning av det inträffade ifrågasätta, huruvida icke —

i avbidan å statsmakternas beslut rörande reglerande föreskrifter beträffande

insamlingsverksamheten i allmänhet — åtgärder böra tagas under övervägande,

ägnade att i möjligaste mån förhindra ett återupprepande av vad nu

förevarit. Av riksdagens revisorer antydd utväg torde därvidlag förtjäna särskilt

beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder i det av

revisorerna angivna syftet.

9:o) Vissa iakttagelser beträffande värnpliktslånen. Under socialdepartementet,

§ 16, hava revisorerna ifrågasatt dels en centralisering av handläggningen

av ansökningar om beviljande av vämpliktslån från vämpliktslånenämndema

till statens arbetsmarknadskommission, dels ock en överflyttning

av bestyren med förvaltningen av värnpliktslånen från ''länsstyrelserna till

riksbanken (Del I, s. 71—77).

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och fullmäktige

i riksbanken (Del II, s. 60—67).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i samband med behandlingen

av propositionen nr 198 angående inrättande av en vämpliktslånefond

(utlåtandet nr 139), vilket utskottet härmed velat för riksdagen

anmäla.

10:o) Länsstyrelsernas kostnader för bokbindning. Under socialdepartementet,

§ 17, hava revisorerna påtalat den bristande enhetligheten i vad rör

inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar (Del I, s. 78—81).

Länsstyrelsernas sammanlagda kostnader för bokinköp, bindning av böcker

och handlingar m. fl. ändamål uppgingo under budgetåret 1943/44 till

248 469 kronor. Största delen av beloppet avsåg kostnader för bokbindning.

Revisorerna hava verkställt en jämförande undersökning mellan de olika

länsstyrelsernas kostnader för inbindning av handlingar av likartat slag.

Revisorerna framhålla, att någon samverkan mellan länsstyrelserna icke förekommer

i fråga örn beskaffenheten av de band i vilka handlingarna skola

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

23

bindas och att ej heller inom en och samma länsstyrelse alltid förekomma

enhetliga normer för inbindningen, varför banden bleve av skiftande beskaffenhet.

Priserna på bindning av likartade handlingar hade därför kommit

att variera högst avsevärt såväl mellan olika länsstyrelser som inom

en och samma länsstyrelse.

Efter att hava lämnat exemplifierande uppgifter angående kostnaderna för

här avsedd inbindning hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tillämpas helt olika principer

i fråga örn inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar. En

del länsstyrelser nöja sig med mera enkla band, under det att andra länsstyrelser

använda sig av onödigt dyrbar inbindning. Genom denna brist på enhetlighet

tillskyndas staten utgifter, som eljest icke behövt förekomma. Därvid

kunna merutgifter uppkomma ej blott på grund av att alltför dyrbar

material eller dyrbar bindningsmetod användes utan även till följd av att

handlingar från början bundits i mindre hållbara band och därför efter kort

tid måst bindas örn för att icke förstöras. Denna otillfredsställande ordning

synes hava sin orsak i att länsstyrelserna sakna närmare anvisningar angående

valet av bindningsmaterial och bindningsmetod.

Den av revisorerna nu företagna utredningen har begränsats till att avse

allenast länsstyrelserna. Revisorerna förbise icke, att en liknande mindre rationell

ordning som den inom länsstyrelserna tillämpade kan förekomma

jämväl inom andra statliga ämbetsverk och myndigheter. Enligt revisorernas

mening bör undersökningen därför fullföljas till övriga grenar av statsförvaltningen.

En dylik undersökning synes lämpligen böra anförtros åt riksräkenskapsverket,

vilken revisionsmyndighet enligt vad revisorerna inhämtat

redan verkställt vissa undersökningar rörande statsmyndigheternas expensutgifter

m. m. samt i cirkulärskrivelser till nämnda myndigheter meddelat

närmare anvisningar i besparingssyfte.

Yttranden hava avgivits av riksräkenskapsverket, riksarkivet, samtliga

länsstgrelser ävensom av den av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunnige för utredning

rörande åtgärder för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt m. m.

(Del II, s. 68—74). Riksräkenskapsverket har framhållit, att arbetet främst

borde inriktas på åstadkommande av enhetliga och ekonomiska inhindningsmetoder

samt klarläggande av vilka handlingar, som överhuvud taget behöva

inbindas i varaktiga band. På grundval av de vunna erfarenheterna borde därefter

anvisningar utfärdas rörande inbindningsmateriel och inbindningsmetoder

för olika slag av handlingar. Ämbetsverket har vidare anfört, att verket

på sista tiden i samband med inventeringar hos länsstyrelserna ägnat särskild

uppmärksamhet åt dessa myndigheters bokbindningskostnader, och att ämbetsverket

hade för avsikt att hos andra statliga myndigheter än länsstyrelserna

undersöka möjligheten till rationalisering på området. Hithörande undersökningar

befunne sig emellertid ännu på ett förberedande stadium. Riksräkenskapsverkets

arbete på nu ifrågavarande område skulle givetvis under - lättas, därest ämbetsverket finge särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t

ali med biträde av den expertis, som verket kunde finna erforderlig, vidtaga

åtgärder för nedbringande av bokbindningskostnadema inom hela statsförvaltningen.

Ett sådant bemyndigande syntes för övrigt erforderligt redan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Utskottet.

av den anledningen, att riksräkenskapsverket icke ansåge sig äga befogenhet

att med stöd av ämbetsverkets instruktion utfärda bindande anvisningar

av ovan angivna innebörd.

Av vad revisorerna anfört framgår, att förhållandena med avseende å myndigheternas

inbindning av böcker och handlingar icke äro tillfredsställande.

Av riksräkenskapsverkets yttrande inhämtas, att ämbetsverket sedan någon

tid verkställt vissa förberedande undersökningar rörande möjligheterna till

rationalisering på området, men att verket icke anser sig med stöd av gällande

instruktion kunna utfärda bindande anvisningar rörande enhetliga

och ekonomiska inbindningsmetoders användande och vad övrigt kan vara

av betydelse att iakttaga i kostadsbesparande syfte. Utskottet finner angeläget,

att rationaliseringssträvandena på ifrågavarande område fullföljas, därvid,

såsom riksarkivet i sitt yttrande framhållit, frågor av arkivalisk betydelse

jämväl synas böra ägnas uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta vidtaga åtgärder i det av revisorerna

angivna syftet.

Illo) Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande

av tullhusbyggnadsskyldighet. Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna

till behandling upptagit spörsmålet huruvida icke i fall, då städer

uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande skyldigheter

i fråga om tullhusbyggnadsskyldighet staten må kunna mot avdrag å

tolagsersättningen avhjälpa förekommande brister (Del I, s. 89—99).

Enligt kungörelse den 18 december 1857 (nr 58) tillerkändes de stapelstäder,

som dittills undfått tolag, rätt till däremot svarande ersättning av tullmedel

under benämningen »tolagsersättning», vilken bestämdes till ett grundbelopp,

motsvarande i regel den årliga medelinkomsten av tolagen under åren

1853—1855 med visst tillägg därtill eller avdrag därifrån allteftersom tulluppbörden

över- eller understege medeluppbörden under nämnda år. Övriga

vid tölagens upphörande befintliga stapelstäder ävensom nytillkommande

sådana förklarades enligt Kungl. Majits skrivelse sagda dag kunna på ansökning

hos Kungl. Maj :t erhålla ett mot tolagen svarande anslag av tullmedlen,

motsvarande 5 procent av stadens årliga tulluppbörd; sådant anslag har därefter

under årens lopp tillerkänts nio stapelstäder.

Revisorerna hava framhållit, att åtskilliga Kungl. Majits beslut och ämbetsmyndigheters

uttalanden gåve vid handen, att rätten till tolag eller tolagsersättning

ansetts innebära förpliktelse för till sådan förmån berättigad stad

att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler jämte inventarier

och möbler. Efter att hava lämnat en redogörelse för dessa beslut och uttalanden

hava revisorerna erinrat, att generaltullstyrelsen i skrivelse till Konungen

den 19 augusti 1941 till behandling upptagit frågan om innehållande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Staisutskottets utlåtande nr 148.

25

av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet

och att styrelsen i samband därmed utfört bland annat följande.

Även örn på det hela taget statsverkets berättigade fordringar beträffande

tullhusbyggnadsskyldighetens fullgörande på senare tider blivit beaktade,

kunde styrelsen icke undanhålla, att det likväl i enstaka fall från städers sida

visats en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig lid av

sådana fordringar. Icke enbart med hänsyn till dessa fall utan även till avvärjande

av eventuellt uppkommande andra liknande sådana måste det enligt

styrelsens mening anses vara angeläget att få genomförd en ordning, som

gåve tullverket ett utan omgång tillämpligt medel att såväl förebygga direkt

motstånd från stapelstads sida mot genomförandet av uppenbart befogade

åtgärder med avseende å lullokalemas byggande och utrustning som ock påskynda

avbrytandet av en för tullverket menlig förhalning av dylika åtgärder,

vilkas behövlighet staden själv vitsordat. Om tullverkets mycket begränsade

möjligheter att framtvinga genomförandet av sina önskemål beträffande

lokalförhållandena hade styrelsen tidigare uttalat sig i utlåtandet till Kungl.

Maj:t den 9 januari 1934 med anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse

yttrats rörande beskaffenheten av de till tullverket upplåtna lokalerna i

sex namngivna städer. Därvid hade styrelsen såsom en tänkbar utväg ur svårigheterna

för tullverket härutinnan anvisat det förfarandet, att genom lagstiftning

fastslå tullverkets ovillkorliga rätt att i fall, där stad, som åtnjöte

tolagsersättning, utan bärande skäl åsidosatte sina uppenbara förpliktelser

mot tullverket, gå i författning om arbetenas utförande samt till kostnadernas

täckande innehålla så stort belopp av den staden tillkommande tolagsersättningen,

som erfordrades.

Revisorerna hava härefter lämnat en redogörelse för två av de av styrelsen

åsyftade fallen, då städer — Karlshamn och Malmö -— på eli anmärkningsvärt

sätt förhalat tullverkets fordringar med avseende å tullokalerna,

och vidare erinrat, att generaltullstyrelsen i sin berörda skrivelse framhållit

nödvändigheten av att tullverket utrustades med verksamma medel att hävda

statsverkets intresse gentemot stad, som under en eller annan förevändning

ville undvika eller oskäligt fördröja fullgörandet av sin skyldighet att tillhandahålla

nöjaktiga tullokaler.

Efter att slutligen hava lämnat en redogörelse för erfarenheter, vunna vid

besök vid tullkamrarna i Karlshamn och Malmö hösten 1944, hava revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna, som tidigare under en följd av år avlagt besök vid olika tullkamrar

i riket och därvid i flera täll framställt anmärkningar i fråga om

beskaffenheten av lokalerna därstädes, anse sig kunna vitsorda de svårigheter,

som förelegat för generaltullstyrelsen att åstadkomma rättelse i de av

revisorerna påtalade hänseendena. Såsom av den gjorda utredningen framgår,

torde det emellertid icke kunna bestridas, att med rätten att uppbära

tolagsersättning — oavsett örn denna är ait betrakta såsom varande av privilegie

natur eller av annan grund utgående — förbundits, bland annat, även

förpliktelsen ait tillhandahålla för iullanstalten i staden behövliga lokaler.

Revisorerna vilja därför till övervägande framkasta, huruvida icke i fall, där

städer uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande

skyldigheter, staten må kunna mot avdrag å lotagsersättningen, avhjälpa

förekommande brister, och få för sin del anbefalla snar utredning härom.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Utskottet.

Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, som bilagt yttranden av

tullkammaren i Karlshamn och tulldirektionen i Malmö, och kommerskollegium

(Del II, s. 89—94). Generaltullstyrelsen har ånyo framhållit nödvändigheten

av att styrelsen utrustas med erforderliga maktmedel. Kommerskollegium

har tillstyrkt, att utredning i frågan verkställes, och har ämbetsverket

med hänsyn till sambandet mellan tolagsersättningama och andra förpliktelser

för städerna ifrågasatt, huruvida icke undersökningen bör utsträckas att

avse spörsmålet om en allmän reglering av tolagsersättningama.

Vad i ärendet anförts giver vid handen, att någon tvekan icke synes råda

att till tolagsersätlning berättigad stad är skyldig att i staden tillhandahålla

erforderliga tullokaler.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att även örn på det hela taget statsverkets

berättigade fordringar på tullhusbyggnadsskyldighets fullgörande på

senare tid blivit beaktade, det likväl i enstaka fall från städernas sida visats

en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av sådana

fordringar, och detta även i fäll där principiell enighet nåtts rörande byggnadsföretags

omfattning. Med gällande ordning har sålunda förekommit, att otidsenliga

och för verksamhetens bedrivande mindre lämpliga lokaler måst alltjämt

användas utan möjlighet för den på området ansvariga myndigheten

att kunna åstadkomma rättelse. Utskottet delar revisorernas uppfattning, att

berörda förhållanden icke kunna anses tillfredsställande.

Revisorerna liksom de i ärendet hörda myndigheterna hava ifrågasatt, huruvida

icke i fall, då stad uppenbarligen eftersatt sina skyldigheter, tolagsersättning

skulle kunna innehållas för bestridande av de med bristernas avhjälpande

förenade kostnaderna. Utskottet, som är medvetet om att delade

meningar föreligga rörande tolagsersättningens rättsliga karaktär och möjligheten

att genom innehållande av tolagsersättning framtvinga ett fullgörande

av här ifrågavarande byggnadsskyldighet, finner för sin del lämpligt, att

en utredning kommer till stånd beträffande ifrågavarande spörsmål. Såsom

kommerskollegium i sitt yttrande framhållit är det i anslutning härtill nödvändigt

att jämväl närmare utreda sambandet mellan olika slag av tolagsförpliktelser

och tolagsersättningama ävensom på vilket sätt och efter vilka

grunder omfattningen av skyldigheten att tillhandahålla tullokaler i de särskilda

fallen skall fastställas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan om innehållande

av tolagsersättning vid bristande fullgörande av

tullhusbyggnadsskyldighet.

12 :o) Stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner. Under finansdepartementet,

§ 21, hava revisorerna redogjort för vissa iakttagelser med

avseende å expediering och stämpelbeläggning av vissa myndigheters beslut.

(Del I, s. 99—106.)

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

27

Revisorerna hava inledningsvis givit en överblick över gällande bestämmelser

i fråga om stämpelbeläggning och uttagande av lösenavgift.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse rörande vissa iakttagelser,

grundade på uppgifter från länsstyrelserna och Överståthållarämbetet rörande

myndigheternas praxis beträffande stämpelbeläggning av utgående expeditioner.

Under åberopande av denna redogörelse hava revisorerna gjort följande

allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att praxis beträffande expediering

och stämpelbeläggning av länsstyrelsernas beslut företer stora ojämnheter.

Revisorerna hava även iakttagit, att hos andra förvaltningsmyndigheter olika

praxis råder på hithörande område.

Enligt stämpelförordningen utgår stämpel med olika belopp för olika slag

av expeditioner t. ex. för bevis, resolution med rubrik och resolution, tecknad

å företedd handling. Ett beslut kan emellertid mången gång expedieras

lika väl i den ena som i den andra formen. Då föreskrifter i regel saknas

angående formen för förvaltningsmyndigheternas beslut, beror alltså stämpelavgiftens

storlek ofta på den form, vari myndigheterna avfatta besluten.

Enligt revisorernas mening är detta förhållande icke tillfredsställande.

De omständigheter, som framkommit vid revisorernas undersökning, giva

tydligt vid handen, att en viss kontroll över att utgående expeditioner stämpelbeläggas

i rätt ordning är önskvärd. Hur denna bör ske vilja revisorerna

icke taga närmare ställning till, men revisorerna förutsätta, att tillsyn i någon

form bör kunna utövas genom lämplig myndighet utan att större kostnader

åsamkas statsverket.

I samband med senaste löneregleringar för statens befattningshavare har

deras rätt till lösenavgifter bortfallit. I stället för lösenavgift utgår numera

stämpel, som tillfaller statsverket. Stämpel å utgående expeditioner beräknas

därför i regel enligt både lösenförordningen och stämpelförordningen, vilket

givetvis medför onödigt dubbelarbete. En sammanslagning av avgifterna enligt

dessa båda förordningar till en enda avgift skulle förenkla och underlätta

arbetet vid stämpelbeläggningen. 1 de fall, lösenavgift alltjämt utgår,

såsom till häradsskrivare och vid stadsdomstolar och vissa myndigheter i

städer, bör denna kunna regleras i särskild ordning.

Sedan stämpelförordningens tillkomst år 1914 har statens verksamhet på

olika områden väsentligt ökats. Stämpelförordningen har visserligen nästan

årligen ändrats, men en verklig anpassning av bestämmelserna efter statsförvaltningens

utveckling har knappast kommit till stånd. Snarare synes

stämpelförordningens rubriker över olika slag av expeditioner hava förlorat

i tydlighet och överskådlighet.

På grund av de nu gjorda iakttagelserna synes en allmän översyn av stämpelförordningen,

i vad den avser stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas

utgående expeditioner, böra komma till stånd. I avvaktan på denna

torde de nuvarande ojämnheterna på förevarande område kunna minskas

genom utfärdande av särskilda tillämpningsföreskrifter.

Yttranden hava avgivits av statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus och Västerbottens län (Del. Il, s. 94—98). Myndigheterna hava

vitsordat, att en omarbetning av gällande bestämmelser rörande stämpel å

expeditioner är påkallad. Statskontoret har härjämte framhållit, att, då en

utredning i frågan kunde förväntas taga avsevärd tid i anspråk, vissa provi
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 14S.

Utskottet.

Utskottet.

sonska åtgärder för ernående av enhetligare praxis borde övervägas, lämpligen

därigenom att de olika statsdepartementen, ettvart till sina underlydande

verk och myndigheter, meddelade riktlinjer rörande den form som

borde givas vissa mera ofta förekommande expeditioner. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har ifrågasatt att i detta sammanhang till behandling upptaga

frågan, huruvida icke nu skulle vara motiverat att åtminstone i viss utsträckning

avskaffa här ifrågavarande avgifter.

Redan det förhållandet att, såsom revisorerna framhållit, stämpelavgift

kan i likartade ärenden komma att uttagas med olika belopp på grund av

oenhetlig praxis olika myndigheter emellan i fråga om den form ett beslut

bör givas, talar enligt utskottets mening för att en översyn av bestämmelserna

på hithörande område kommer till stånd. En dylik översyn synes emellertid

jämväl vara motiverad för åstadkommande av den av revisorerna förordade

anpassningen av gällande bestämmelser med hänsyn till statsförvaltningens

utveckling och den fortgående avvecklingen av rätten att uppbära

lösenavgifter. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka revisorernas förslag

om en allmän översyn av ifrågavarande bestämmelser.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa en allmän översyn av gällande

bestämmelser om stämpelbeläggning av myndigheternas

utgående expeditioner.

13:o) Annonsering för statsverkets räkning. Under finansdepartementet,

§ 23, hava revisorerna fäst uppmärksamheten vid vissa besparingsmöjligheter,

som enligt revisorernas förmenande syntes föreligga med avseende å annonseringen

för statsverkets räkning (Del I, s. 114—117).

Yttrande har avgivits av statens sakrevision (Del II, s. 98—102).

Enligt beslut den 26 januari 1945 har Kungl. Majit uppdragit åt statens

informationsstyrelse att verkställa utredning angående åtgärder till nedbringande

av statsverkets annonskostnader samt att till Kungl. Majit inkomma

med det förslag, vartill utredningen må giva anledning. Utskottet, som förutsätter

att de av revisorerna och sakrevisionen antydda besparingsmöjligheterna

vid utredningen tagas under övervägande, har velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

14 :o) Indrivning av vissa kronans fordringar. Under finansdepartementet,

§ 24, hava revisorerna uppmärksammat det förhållandet, att dyrbart

och omständligt men resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande

pågått under lång tid i syfte att uttaga kronan tillkommande ersättning av

mycket obetydligt belopp (Del I, s. 118—120).

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

29

Revisorerna hava framhållit, att en del militära myndigheter, särskilt vissa

marinen tillhörande myndigheter, hos vederbörande utmätningsmän brukat

anhålla om åtgärder för indrivning av fordringar hos personer, vilka, vanligen

under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring, ådragit sig ersättningsskyldighet

till kronan. De fordringar, varom här varit fråga, hava i många

fall icke varit utmätningsbara, enär de icke blivit prövade av domstol. I

sådana fall bär utmätningsmannen alltså fått tjänstgöra allenast såsom

inkasserare för kronans räkning. Sedan numera förordningen den 9 juni

1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet

trätt i kraft, föreligga emellertid förutsättningar, framhålla

revisorerna, för verkställighet jämväl i vissa andra fall, än då ersättningsanspråket

blivit fastställt av domstol. Ofta hava fordringarna gällt mycket

obetydliga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningen

av vederbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbar för del allmänna.

Efter att hava lämnat en redogörelse för ett ärende av antydd art — avseende

indrivning av en värnpliktig av ett belopp av 73 öre, motsvarande värdet

av krossat porslin — hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

I det fall, för vilket revisorerna ovan redogjort, bär ett dyrbart och omständligt

men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande

pågått under mera än två år i syfte att av en värnpliktig uttaga kronan tillkommande

ersättning för krossat porslin till ett värde av 73 öre. Kostnaderna

för de hittills vidtagna åtgärderna i syfte att utfå beloppet äro visserligen

svåra att mera exakt beräkna men torde utan överdrift kunna antagas

hava uppgått till minst 100 gånger fordrans värde. Revisorerna hava varit i

tillfälle att förvissa sig om att det ovan relaterade fallet icke på något vis

är unikt. Jämförliga förhållanden förekomma tvärtom i stor skala.

Revisorerna äro fullt medvetna örn att de förhållanden, vilka här bragts

på tal, icke få bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens

tillgodoseende kan naturligtvis kräva, att fordrans storlek i princip icke

skall vara avgörande för vilka åtgärder som vidtagas. Det relaterade fallet

och liknande inbjuda emellertid till vissa reflexioner.’

Det synes sålunda bland annat kunna ifrågasättas, örn icke i de författningar,

vilka reglera frågan om avskrivning av kronans fordringar, borde

inrymmas något större möjlighet för vederbörande myndighet att laga efter

lägenhet, än vad fallet är för närvarande.

Beträffande avskrivning av kronans fordringar i allmänhet gälla förordningen

den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor

och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september

1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.

Nämnda kungörelse, som är tillämplig allenast å fordran, vars kapitalbelopp

ej överstiger ettusen kronor, stadgar som förutsättning för avskrivning

att gäldenären blivit sökt åtminstone två gånger utan att han anträffats

eller kännedom kunnat erhållas om hans vistelseort här i riket eller att

fordran icke kunnat indrivas, oaktat två ulmätningsförsök verkställts med

minst fem år mellan varje försök.

Riksdagens revisorer hava tidigare framhållit, alt gällande bestämmelser

örn avskrivning äro föråldrade och i behov av översyn, vilken uppfattning

1937 års riksdag i skrivelse nr 311 givit sin anslutning till.

Innevarande års revisorer hava linder § 1 angående utdömda ersättningar

på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. påtalat, bland annat.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Utskottet.

att utdömda ersättningar av sådant slag, ehuru uppgående till högst betydande

belopp, ofta mycket snabbt bliva föremål för avskrivning, vilket kunnat

gå för sig alldenstund indrivningen av dem regleras av bötesindrivningsförordningen.

Den sålunda bestående ojämnheten i förfaringssättet hava revisorerna

funnit värd att uppmärksammas.

Yttranden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II, s.

103 och 182—186). Riksräkenskapsverket har -— under framhållande tillika,

att ämbetsverket med underdånig skrivelse den 8 augusti 1942 överlämnat

en inom verket upprättad promemoria med utredning jämte diskussionsförslag

beträffande nya regler för avskrivning av kronans fordringar, närmast

siktande på att rationalisera bevakningen och förenkla avskrivningsmöjlighetema

i fråga örn sådana kronans osäkra fordringar, som balanseras i myndigheternas

huvudbokföring — ansett starka skäl tala för att omedelbara

åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en uppmjukning av gällande rigorösa

bestämmelser om avskrivning av kronans fordringar, i varje fall när

det gäller obetydliga fordringsbelopp. Statskontoret bär framhävt önskvärdheten

av att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva

fordringar, vilkas bevakning medföra kostnader som icke stå i rimlig proportion

till fordringsbeloppet.

Utskottet får erinra, att 1937 års riksdag (skrivelse nr 311) hos Kungl.

Maj:t hemställt om utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående

avskrivning av statens fordringar. Av riksräkenskapsverkets yttrande

framgår, att verket, som genom remiss av förenämnda skrivelse anmodats

avgiva utlåtande och förslag i ämnet, under år 1942 till Kungl. Majit överlämnat

promemoria jämte diskussionsförslag beträffande nya regler för avskrivning

av kronans fordringar. Av yttrandet framgår emellertid även, att

promemorian närmast avsett fall av annan karaktär än av revisorerna i förevarande

sammanhang berörda. Något beslut i anledning av promemorian har

av Kungl. Majit icke meddelats.

Det av revisorerna relaterade fallet understryker enligt utskottets mening

behovet av en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av kronans

fordringar. Uppställda förutsättningar för avskrivning måste uppenbarligen,

när fråga är om fordringar av i förevarande sammanhang angiven art och

storlek, anses alltför rigorösa, och det framstår som betänkligt, att bestämmelserna

kunnat tagas till intäkt för indrivningsåtgärder av det slag revisorerna

påtalat. Det vill därför synas befogat att överväga en sådan ändring av

gällande bestämmelser, att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva

fordringar, vilkas bevakning och indrivning komma att medföra kostnader,

som icke stå i rimlig proportion till fordringsbeloppet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville i samband med ifrågasatt omarbetande av

bestämmelserna angående avskrivning av kronans fordringar

taga under övervägande åtgärder i av revisorerna angivet

syfte.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande m 148.

31

15:o) Statens småskoleseminarium i Haparanda. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 25, hava revisorerna påtalat vissa bristfälligheter med avseende

å småskoleseminariets i Haparanda undervisningslokaler (Del I, s. 121—126).

Revisorerna hava framhållit följande. Frågan örn anordnande av ändamålsenliga

lokaler för statens småskoleseminarium i Haparanda — grundat

1875 och alltsedan dess inrymt i en på 1860-talet uppförd, ursprungligen

för gränsbevakningen avsedd träbyggnad — har under en lång följd av år

varit föremål för utredningar och överväganden. 1938 och 1939 års riksdagar

anvisade medel för påbörjande av en till 730 000 kronor kostnadsberäknad

nybyggnad för seminariet. Denna nybyggnad kunde emellertid med hänsyn

till inträffade krisförhållanden icke komma till utförande. I samband med

att förslag förelädes 1943 års riksdag om anvisande av medel till nybyggnad

för högre allmänna läroverket i Haparanda ifrågasattes, att för seminariets

del åtminstone provisoriskt taga i anspråk de läroverkets lokaler som frigjordes

i och med tillkomsten av den nya läroverksbyggnaden. Riksdagen

(skrivelse nr 232) uttalade i anledning härav, bland annat, att riksdagens

statsutskott funnit de av seminariet disponerade lokalerna synnerligen undermåliga

och att riksdagen därför funnit en lösning av seminariets lokalfråga

icke längre kunna skjutas på framtiden. Riksdagen anslöt sig till förslaget

att seminariet, sedan det nya läroverkshuset färdigställts, provisoriskt

borde kunna inrymmas i läroverkets förutvarande lokaler, men fann jämväl,

att seminariets förläggningsfråga borde bliva föremål för fortsatt utredning,

därvid borde övervägas att med den gamla läroverksbyggnaden såsom stomme

slutligt lösa lokalfrågan.

Med förmälan jämväl, att byggnadsstyrelsen numera till Kungl. Maj:t avgivit

förslag till lösande av byggnadsfrågan enligt dessa riktlinjer ävensom

att drätselkammaren i Haparanda hos Kungl. Majit gjort förfrågan om

möjligheterna att få förvärva den gamla läroverksbyggnaden för folktandvårdsändamål

m. m. hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna, som under sin resa innevarande höst besökt småskoleseminariet

i Haparanda, kunna helt instämma i de omdömen, som från olika

håll avgivits om lokalerna därstädes. Då dessa uppenbarligen befinna sig i

sådant skick, att de långt tidigare bort utdömas som undervisningslokaler,

är det av synnerlig vikt, att ordnandet av seminariets lokalfråga skyndsamt

bringas till verkställighet.

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (kapitalbudgeten,

bilaga 6, punkt 8) har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på

den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till Byggnadsarbeten

vid småskoleseminariet i Haparanda för budgetåret 1945/46 beräkna

ett investeringsanslag av 430 000 kronor. Utskottet lärer således få tillfälle att

i annat sammanhang avgiva yttrande rörande ordnandet av seminariets lokalfråga,

vilket utskottet härmed velat för riksdagen

Utskottet.

anmäla.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 148.

16:o) Statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 26, hava revisorerna till behandling upptagit frågan om

sättet för utbetalningen av statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet

(Del I, s. 126—131).

Med förmälan, att enligt gällande ordning för dylika statsbidrag staten i

regel bidrager med 75 procent av kostnaderna för uppförandet av en skolbyggnad

och att utbetalningen av detta bidrag fördelas på 25 år, hava revisorerna

ifrågasatt en övergång till att utbetala statsbidragen på en gång omedelbart

efter byggnadsarbetenas slutförande. Revisorerna, som framhållit,

att detta spörsmål senast blivit aktuellt i samband med kommunalskatteberedningens

förslag till effektivare skatteutjämning, hava funnit önskvärt, att

den tämligen fristående frågan om sättet för utbetalningen av statsbidrag snarast

löses utan avbidan på ett slutligt ställningstagande till kommunalskatteberedningens

förslag.

Utskottet. Utskottet får erinra, att utskottet i samband med behandlingen av Kungl.

Maj:ts i årets statsverksproposition under åttonde huuvdtiteln (punkt 176)

framställda förslag örn anvisande av anslag till Folkskolor m. m: Bidrag till

byggnadsarbeten till behandling förehaft, bland annat, en inom andra kammaren

väckt motion, II: 140, vari hemställts om översyn och ändring av gällande

grunder för statsbidrag i det av revisorerna angivna syftet. Utskottet

hemställde, under framhållande att särskilda inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga — 1945 års folkskolesakkunniga — enligt givna

direktiv upptagit här avsedda spörsmål till behandling, att motionen i fråga

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll vad utskottet

sålunda hemställt. Vid detta förhållande har utskottet funnit sig böra inskränka

sig till att vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

17 :o) Forsknings- ©eli försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader

m. m. Under jordbruksdepartementet, § 28, hava revisorerna påtalat den

planlöshet och bristande samordning, som, enligt revisorernas mening, den

statliga forskningsverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor sedan

ett flertal år lidit av (Del I, s. 133—146).

Revisorerna hava lämnat en redogörelse rörande de åtgärder som sedan

år 1936 vidtagits på ifrågavarande område. Av en av revisorerna gjord sammanfattning

härutinnan inhämtas bland annat följande.

Under år 1936 beviljades medel till upprättande av en forskningsinstitution,

som skulle stå under jordbrukstekniska föreningens ledning. Redan två

år senare, eller år 1938, tillkallades särskilda sakkunniga (ladugårdsbyggnadssakkunniga),

som tilldelades arbetsuppgifter i viss utsträckning sammanfallande

med forskningsinstitutionens. Lantmännens byggnadsförening,

sedermera ombildad till Lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF), som

•stiftades år 1939 och tilldelades statsbidrag för sin verksamhet, inriktades

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

33

delvis på samina arbetsuppgifter som forskningsinstitutionen och ladugårdsbyggnadssakkunniga.

Forskningsinstitutionens verksamhet bragtes därefter

(är 1941) att upphöra, innan institutionen hunnit slutföra de tvivelsutan för

.jordbruket betydelsefulla uppgifter, med vilka den varit sysselsatt.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ersattes sedermera av den år 1943 tillsatta

forskningskommittén, statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

som nu ånyo upptagit till behandling de frågor, vilka tidigare utredningar

sökt lösa, och för närvarande är sysselsatt med undersökning av ekonomibyggnadernas

utformning och konstruktion med hänsyn till funktion

och ekonomiska förhållanden m. m. Sistnämnda år tillkom ytterligare jordbrukets

byggnadsstudiekommitté, vilken för lösande av sina uppgifter enligt

sitt arbetsprogram jämväl torde komma att syssla med de problem, som

äro föremål för forskningskommitténs verksamhet. Vid sidan av de medel,

soni sålunda beviljats de olika statliga utredningarna i frågan, hava betydande

belopp av statsmedel anvisats och utgå alltjämt, dels till egnahemsstyrelsen

för byggnadsrådgivning och dels till lantbruksförbundets byggnadsförening

för såväl sistnämnda ändamål som för självständig forskningsoch

försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Revisorerna hava under hänvisning till den lämnade redogörelsen gjort

följande allmänna uttalande.

Det torde vara uppenbart, att genom den brist på ordning och reda, som

varit och alltjämt är rådande på nu ifrågavarande område, forskningsarbetet

icke har kunnat eller kan bedrivas med tillbörlig effektivitet. Dubbelarbete

har i stor utsträckning förekommit, och tidigare vunna utredningsresultat

och erfarenhetsrön synas icke hava utnyttjats i det fortsatta utredningsarbetet

med därav följande onödiga kostnader. Genom att samarbete

mellan de olika organ, vilka för ändamålet beviljats statsbidrag, icke förekommit,

har också möjligheten att erhålla nödig överblick över forskningsarbetet

i hög grad försvårats.

De jämsides med varandra nu verksamma forsknings- och utredningsorganen

på hithörande område synas vara inställda på att genom visst vetenskapligt

arbete av spekulativ och experimentell art på lång sikt komma fram

till problemlösningar, som kunna vara av värde vid jordbrukets byggenskap.

I sitt förut omförmälda arbetsprogram har kommittén framlagt en synnerligen

vidlyftig plan för sin kommande verksamhet, vars genomförande

skulle kräva en mycket lång tid och medföra betydande kostnader. Kommittén

har därvid ansett sig böra upptaga till behandling flera av de stora

problem, med vilkas lösande tidigare utredningar varit sysselsatta eller som

nu genom andra för ändamålet tillsatta kommittéer eller på annat sätt äro

föremål för undersökningar. Det kan givetvis vara möjligt, att resultat av

praktisk betydelse någon gång i framtiden kunna utvinnas av en på detta

sätt inriktad s. k. grundforskning, men någon hjälp att inom överskådlig

lid komma till rätta med jordbrukets nu aktuella besvärliga byggnadsproblem

torde icke vara alt påräkna. Enligt revisorernas mening är det angeläget,

att verksamheten bedrives på sådant sätt, alt praktiska resultat utvinnas.

Delta gäller icke minst byggnadsstudickommitténs arbete.

För revisorerna framstår det emellertid såsom leir närvarande mest angeiäget,

all eli sammanförande och bearbetande kommer lill stånd av såväl

resultaten av del under senare lid utförda forsknings- oell u! redo hugsa ebel et

rörande jordbrukets byggnadsfrågor som även de erfarenheter, vilka vid

Bihang till riksdagens protokoll 19ir>. C samt. Nr lis. ",

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 148.

modern jordbruksdrift utvunnits i fråga om tidsenliga lantmannabyggnader

av olika material och konstruktion. Därigenom bör det vara möjligt att inom

rimlig tid bringa fram typkonstruktioner, som fylla den moderna byggnads

teknikens krav och de fordringar, som ur ekonomiska och driftstekniska syn

punkter måste ställas på lantbrukets byggnader. De tidsstudier, som erfordras

för klarläggande av vissa kostnadsfrågor vid själva byggnadsarbetet, synas

revisorerna kunna komma till utförande på byggnader, konstruerade för

användning i vår tid, utan att man behöver avvakta vad som i detta hänseende

kan i en avlägsen och oviss framtid utvinnas av långsiktiga och vittomfattande

byggnadstekniska forskningar, som dock aldrig torde komma till

ett slutgiltigt resultat, eftersom utvecklingen på detta område icke lär avstanna.

I detta sammanhang torde böra understrykas önskvärdheten av att det

förut omförmälda av dåvarande byrådirektören H. Edholm åren 1936—1941

utförda arbetet med uppgörande av normalritningar, vilkas anpassning till

enskilda fall kunde ske genom relativt enkla modifikationer, fullföljes. Särskilt

för det mindre och medelstora jordbruket skulle sådana standardritningar

i olika variationer kunna bliva till påtaglig nytta. Härigenom skulle

nämligen i mångå fall kunna undvikas uppgörandet av nyritningar av bygg

nader m. m. med därav föranledda höga kostnader.

För åstadkommande av plamässigt och effektivt arbete på hithörande område

är det enligt revisorernas mening angeläget, att en samordning kommer

till stånd av all statlig och statsunderstödd forsknings-, försöks- och rådgiv

ningsverksamhet rörande lantmannabyggnader. Det lämpligaste torde vara.

att de tre verksamhetsgrenarna forskning, byggnadsrådgivning och arbetsstudier

sammanföras i tre samarbetande avdelningar inom en organisation

under gemensam ledning. Revisorerna förutsätta nämligen, att det avsedda

arbetsresultatet säkrast uppnås, örn man inom de angivna verksamhetsområdena

står i ordnad kontakt med varandra, icke endast för att dubbelarbete

skall kulma undvikas utan även för att man fortlöpande skall få fruktbärande

impulser och erfarenheter till gagn för den gemensamma arbetsuppgiften.

Det ligger nämligen i sakens natur, att arbetsresultaten exempelvis

inom forsknings- och försöksavdelningen böra tillgodogöras inom avdelningen

för byggnadsrådgivning, vars främsta uppgift ju måste vara att omsätta

forsknings- och försöksavdelningens arbetsresultat och bedöma desamma vid

den praktiska tillämpningen i jordbrukets ekonomibyggnader. Likaväl kan

förväntas, att den rådgivande avdelningen, som måste stå i ständig förbindelse

med den praktiska jordbruksdriften och dess behov, skall kunna verka

befruktande på forsknings- och försöksverksamheten. Vidare synes det revisorerna

vara en fördel, att arbetsstudier kunna bedrivas i samarbete med

verksamheten både inom forsknings- och rådgivningsavdelningen, vilka hava

att ur olika synpunkter pröva material, konstruktioner, planlösningar och

andra rationaliseringsåtgärder. En anordning, på sätt revisorerna nu föreslagit,

synes medföra — förutom den ökade effektivitet i arbetet, som mäste

uppnås genom en av ledningen dirigerad växelverkan mellan de tre avdelningarna

— även besparing i kostnader, icke endast därigenom att dubbelarbete

undvikes utan även genom en av ledningen avvägd lämplig personalfördelning

avdelningarna emellan.

Fråga uppstår därefter, i vilken utsträckning nu befintliga arbetsorgan böra

överföras i en, på sätt nu angivits, utformad organisation. Beträffande forsknings-

och försöksverksamheten synes det ligga närmast till hands, att densamma

fullföljes av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader,

som skulle uppgå i den nya organisationens avdelning för forsknings- och försöksverksamhet

och därvid övertaga även de forskningsuppgifter, vilka handhavas

av byggnadsstudiekommittén.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

35

I fråga om byggnadsrådgivningen synes det revisorerna lämpligt att denna

verksamhet, som nu bedrives — förutom av egnahemsstyrelsen — även av

domänstyrelsen, centraliseras till ett organ.

Aven för fullgörande av arbetsstudier beträffande jordbrukets byggnader

bör ett särskilt organ inordnas i den nya organisation för den samlade forsknings-

och försöksverksamheten rörande jordbrukets byggnader liksom det

organ, sorn handhar byggnadsrådgivningen.

För uppnående av ett gott arbetsresultat förutsättes slutligen, att den nya

organisationen kommer att nära samarbeta med egnahemsstyrelsen, nied

standardiseringskommissionen och med jordbrukstekniska föreningen eller

den organisation, som kan komma att bildas för att övertaga jordbrukstekniska

föreningens nuvarande verksamhet.

För att de vunna forskningsresultaten snabbt må komma den jordbrukande

allmänheten till godo, böra de under forsknings- och utredningsarbetet

vunna resultaten skyndsamt meddelas jordbrukets upplysningsnämnd.

Med hänsyn till jordbrukets behov av att dess byggnadsfrågor snabbt erhålla

en tillfredsställande lösning vilja revisorerna framhålla nödvändigheten

av att åtgärder snarast vidtagas för genomförande av en effektivare och

ändamålsenligare organisation på detta område.

Vid ifrågavarande ärende har en av revisorerna, herr Gustafson, anmält

avvikande mening och därvid anfört, att revisorerna bort begränsa

sig till att rekommendera ett närmare samarbete emellan de organ, som äro

verksamma på ifrågavarande område. Att, såsom revisorerna förordat, sammanföra

de olika verksamhetsgrenarna i en organisation under gemensam

ledning har reservanten icke kunnat anse lämpligt. Reservanten har icke heller

kunnat giva sin anslutning till väsentliga delar av den motivering, varpå

revisorerna stödja sina rekommendationer och förslag.

Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, som bilagt

yttranden av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader samt jordbrukets

byggnadsstudiekommitté, ävensom egnahemsstyrelsen, som bilagt yttranden

av lantbruksförbundets byggnadsförening LBF (Del II, s. 107—123).

Av yttrandena inhämtas bland annat följande.

Domänstyrelsen har meddelat, att någon rådgivningsverksamhet i byggnadsfrågor

icke bedrives av domänstyrelsen utanför dess förvaltningsområde.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har bestämt tillbakavisat

revisorernas anmärkning att dubbelarbete skulle hava förekommit mellan

forskningskommittén och byggnadsstudiekommittén. I fråga örn den av

revisorerna föreslagna sammanslagningen av de olika institutionerna på ifrågavarande

område har kommittén anfört följande.

Det är ur alla synpunkter nödvändigt att skilja på forsknings- och försöksverksamhet

å ena sidan samt rådgivning i fråga örn upprättande av ritningar,

arbetsbeskrivningar m. m. åt den byggande allmänheten å andra sidan. Dessa

båda uppgifter kunna icke utan mycket stora organisatoriska svårigheter förläggas

till samma institution. Beträffande forskningskommitténs och byggnadsstudiekommitténs

arbetsuppgifter, vilka kommittéer närmast handha

forsknings- och försöksverksamheten, så äro dessa kommittéers uppgifter så

skilda, att någon sammanslagning för närvarande synes forskningskommittén

utesluten. Byggnadsstudiekommittén kommer efter hand alt alltmera få

befatta sig med arbetsmarknads- och lönefrågor, vilka uppgifter ligga helt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 148.

vid sidan av forskningskommitténs uppgifter och möjligheter. Forskningskommittén

hyser dock den uppfattningen, att sedan byggnadsstudiekommittén

slutfört sitt uppdrag, bör det arbetsmaterial, som denna kommitté då förfogar

över, överföras tili statens forskningskommitlé för lantmannabyggnader.

En del av detta material är av den art, att forskningskommittén kan

draga nytta av detsamma.

Med stöd av vad ovan anförts får statens forskningskommitté för lantmannabyggnader

hemställa, att kungl, lantbruksstyrelsen måtte föreslå, att de

av riksdagens revisorer gjorda uttalandena icke måtte föranleda någon åtgärd.

Jordbrukets byggnadsstudiekommité har icke ansett sig kunna dela revisorernas

uppfattning örn lämpligheten av en samordning mellan forsknings- och

försöksverksamheten och rådgivningsverksamheten. Beträffande frågan om en

.samordning av all statlig och statsunderstödd forsknings-, försöks- och rådgivningsverksamhet

rörande lantmannabyggnader inom en och samma organisation

har framhållits, att forskningskommitténs och byggnadsstudiekommitténs

arbetsområden vore klart sidoordnade varandra, att organiserat samarbete

etablerats, varför dubbelarbete ej behövde befaras, samt att några

nämnvärda vinster ej skulle stå att erhålla genom den ifrågasatta centraliseringen.

Lantbruksstyrelsen har ansett det utan vidare stå klart att det såväl för

forsknings- och försöksverksamheten som för byggnadsrådgivningen är synnerligen

gagnande, om ett intimt samarbete förefinnes dem emellan. Styrelsen

har emellertid ifrågasatt, huruvida för ett sådant samarbete erfordras en gemensam

organisation. Enligt styrelsens förmenande torde det icke komma att

medföra vare sig organisatoriska eller ekonomiska fördelar att inlemma byggnadsrådgivningsverksamheten

i en organisation av det slag revisorerna föreslagit.

I fråga om en samordning av forsknings- och försöksverksamheten har

lantbruksstyrelsen anfört, bland annat, följande.

Den egentliga forskningsverksamheten i fråga örn byggnader på jordbrukets

område handhaves för närvarande av statens forskningskommitté för

lantmannabyggnader och jordbrukets byggnadsstudiekommitté. Därjämte bedrives

sådan i begränsad omfattning av lantbruksförbundets byggnadsförening,

vilken eljest framförallt har till uppgift att meddela byggnadsrådgivning,

och föreningen åtnjuter jämväl ett mindre statsbidrag för sagda forskningsverksamhet.

Denna senare är emellertid icke av den omfattning i förhållande

till föreningens övriga verksamhet, att föreningen kan karakteriseras

såsom egentlig forskningsinstitution. Båda de ovannämnda kommittéerna hava

emellertid fått sig forskningsuppgifter avseende jordbrukets byggnadsfråga

anförtrodda. Det skulle såsom följd härav kunna övervägas, huruvida icke

ett organisatoriskt samordnande av de båda kommittéerna borde komma till

stånd. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som motiverat tillkomsten

av jordbrukets byggnadsstudiekommitté, anser sig dock lantbruksstyrelsen

icke böra förorda ett dylikt samordnande. Styrelsen vill emellertid understryka,

att det för undvikande av dubbelarbete är av största vikt såväl att

gränsdragningen mellan kommittéernas arbetsområde hålles klar som att

kommittéerna med uppmärksamhet följa varandras verksamhet och de därvid

framkomna resultaten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

37

Styrelsen har icke för närvarande kunnat biträda det av revisorerna framförda

förslaget att åtgärder böra vidtagas för en sammanslagning av de på

området verksamma organen.

Egnahemsstyrelsen har på anförda skäl framhållit som sin åsikt, att

forskning och rådgivning beträffande jordbrukets byggnader numera äro i

huvudsak tillfredsställande organiserade. Visserligen kan, framhåller styrelsen,

med hänsyn till hithörande frågors mångfald och betydelse behov komma att

uppstå rörande ytterligare statliga åtgärder, men någon ändring av organisationen

i princip synes för närvarande icke vara påkallad.

Revisorerna hava under förevarande paragraf gjort gällande, att den statliga

forskningsverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor sedan ett

flertal år lidit av planlöshet och bristande samordning och att forskningsarbetet

till följd härav icke kunnat eller kunde bedrivas med tillbörlig effektivitet.

Revisorernas flertal har förordat forsknings-, försöks- och rådgivningsverksamhet

rörande lantmannabyggnader inom en organisation under

gemensam ledning.

Utskottet får erinra, att innevarande års riksdag i anslutning till beviljande

av anslag för nästa budgetår till Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader

uttalat, att riksdagen, som beaktat vad riksdagens revisorer i ämnet

anfört, dock icke hade något att erinra mot Kungl. Maj:ts framställning örn

anslag till ändamålet.

De i ärendet hörda myndigheterna hava, såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, avstyrkt den av revisorerna ifrågasatta samordningen under

en gemensam ledning, men samtidigt framhållit betydelsen av ett intimt

samarbete mellan de nu på området verksamma institutionerna. Utskottet,

som vill understryka betydelsen att bland annat till undvikande av dubbelarbete

ett dylikt samarbete upprätthålles, har ansett sig böra vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

18 :o) G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamliet i Karl

Gustavs socken. Vissa iakttagelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag.

Under jordbruksdepartementet, §§ 30 och 31, hava revisorerna

redogjort för sina iakttagelser beträffande vissa kolonisationsföretag i

övre Norrland (Del I, s. 151—167).

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamliet.

G. E. Broms’

tionen avsåg bland annat fastigheter i Karl Gustavs socken av Norrbottens län

med en sammanlagd areal av 5 500 hektar. Enligt de av Kungl. Majit för

stiftelsen fastställda stadgarna har stiftelsen till ändamål att, »sedan den till

stiftelsen överlämnade fasta egendomen fördelats i mindre lägenheter eller

hemmansdelar, tillhandahålla dessa lägenheter nied eller utan lämpliga åbygg
-

U tskottet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 14S.

Hader på billiga villkor åt mindre bemedlade, för arbetsamhet, ordentlighet och

nyktert levnadssätt kända personer, på det att såväl därigenom som genom

billiga odlingslån och premier för välskötta lägenheter redbara arbetares

strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må befrämjas».

För torrläggning och utdikning m. m. av ifrågavarande område bär staten

i olika sammanhang bidragit. Sålunda anvisade 1924 års riksdag 465 000 kronor

för ändamålet. 1930 och 1933 års riksdagar hava anvisat 50 000 respektive

40 000 kronor. Av arbetslöshetsmedel hava omkring 300 000 kronor tagits i

anspråk.

Efter att hava lämnat en redogörelse för kolonisationsföretagets hittillsvarande

utveckling, varav bland annat framgår att hösten 1944 sammanlagt 56

lägenheter upplåtits, ävensom rörande föreliggande planer örn det framtida

upplåtandet av jordbrukslägenheter, hava revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att staten bidragit med betydande

belopp till torrläggningen av Keräsjokibäckenet. Sålunda hava 420 000 kronor

utgått i statsbidrag till reglering av vattendrag och mer än 300 000 kronor av

staten utgivits för dikningsarbeten m. lii.

Genom utdikning har stiftelsen avsett att kunna torrlägga sammanlagt

omkring 3 200 hektar. Genom torrläggningsföretaget hava hittills endast ett

tiotal nya jordbrukslägenheter tillkommit. Några å området förefintliga äldre

jordbruk torde dock också hava haft båtnad av företaget.

Två allvarliga brister vidlåda förevarande kolonisationsföretag. Dels är

tillgången å skog mycket knapp. En del nybildade jordbrukslägenheter hava

praktiskt taget ingen husbeliovsskog. Dels finnes å området föga odlingsvärdig

fastmarksjord. Återstående vidsträckta myrmarker inom Keräsjoki

skifteslag kunna av denna anledning överhuvud taget icke utnyttjas. Därtill

kommer, att den uppodlade myrmarken är i stort behov av kalk och mineralisk

växtnäring. Förutsättningarna för ett bärigt jordbruk å området äro

således icke tillfredsställande.

Enligt av stiftelsen framlagd plan skulle ett område örn 165 hektar myrmark

utdikas och uppdelas i sju jordbrukslägenheter. Kostnaderna för utdikningen

och för anläggning av erforderlig väg till området beräknas uppgå

till 92 000 kronor. Häri ingå icke kostnaderna för teg- eller täckdikning.

För alt kunna tagas i bruk måste marken dessutom odlas och byggnader

uppföras. Det torde vara uppenbart, att värdet av den mark, som sålunda

skulle utvinnas, icke kommer att stå i något rimligt förhållande till de mycket

stora kostnadssummor, som det här är fråga örn, och att de planerade

kolonaten icke kunna giva sina brukare erforderlig utkomst.

Med hänsyn till de kostnader, som staten redan nedlagt i kolonisationsföretaget,

hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla sina iakttagelser.

Yttranden hava avgivits av egnahemsstyrelsen, som överlämnat ett från

egnahemsnämnden i Norrbottens län inkommet uttalande, länsstyrelsen i

Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del II, s. 124—132).

Av egnahemsstyrelsens yttrande må följande här återgivas.

Av den nu lämnade sammanställningen av de omständigheter av betydelse

för bedömande av ifrågavarande kolonisationsföretag, som framhållits å ena

sidan av riksdagens revisorer och å andra sidan av egnahemsnämnden, framgår,

att företaget torde lida av vissa väsentliga brister och krävt stora kapi
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

. Statsutskottets utlåtande nr 14S.

39

talinsatser men atl tillika faktorer kunna påvisas, som gynnsamt påverka

företaget. De åsyftade bristerna äro främst den otillräckliga tillgången på

skog och fastmarksjord samt den uppodlade myrmarkens behov av kalk och

mineralisk växtnäring. Såsom gynnsamma omständigheter framstå i första

hand det relativt fördelaktiga geografiska läget och de med hänsyn till kommunikationsförhållandena

goda avsättningsmöjligheterna för de å området

frambringade produkterna. Vad de angivna bristerna beträffar lärer intet

kunna åtgöras i avseende å den alltför ringa tillgången på fastmarksjord.

Enligt vad egnahemsnämnden starkt understryker skulle däremot möjligheter

icke saknas att kunna tillföra kolonisationsföretaget ytterligare skog. Stiftelsen

hade nyligen lyckats förvärva en mindre skogsfastighet för ändamålet

och vore i färd med underhandlingar om inköp av ännu en sådan fastighet.

Stort behov förelåge emellertid därefter alltjämt av mera skog. Enligt nämndens

mening borde skog lämpligen kunna tillföras området från närliggande

kronomarken

Vad den ekonomiska sidan av kolonisationsföretaget beträffar är det uppenbart,

att de stora belopp av statsmedel, som nedlagts å företaget, icke stå

i skäligt förhållande till det ringa antal nya kolonat som hittills kunnat utläggas

å området. Såsom egnahemsnämnden understryker torde emellertid

de vidtagna åtgärderna för torrläggning och dikning icke enbart lia medgivit

denna nykolonisation utan även skapat möjligheter för fortsatt kolonisation

i betydande omfattning samt medfört båtnad för ett avsevärt antal äldre

jordbrukslägenheter ävensom torrlagt vissa områden lämpade för foderproduktion.

Att kunna erhålla något exakt besked i nu berörda fråga ställer

sig emellertid vanskligt och torde väl heller knappast vara påkallat. Vad

som dock numera i främsta rummet torde vara av intresse är frågan huruvida

och i vad mån ytterligare investering av statsmedel i företaget må anses

böra ske. Såsom av handlingarna framgår gäller det därvid i första hand

ett ställningstagande till ett förslag från stiftelsens sida om utdikning av ett

område örn 165 hektar avsett att uppdelas i sju jordbrukslägenheter. För

denna utdikning ävensom för anläggande av behövlig väg till området lia

enligt en föreliggande plan kostnaderna beräknats till 92 000 kronor. I sitt

förenämnda yttrande uttalar nämnden härom, att förslaget grundade sig på

föråldrade beräkningar och att vid en omarbetning av detsamma kostnaden

sannolikt skulle kunna nedbringas.

I avseende å sistberörda projekt till ytterligare utdikning å ifrågavarande

kolonisationsområde synes egnahemsstyrelsen ett ställningstagande till frågan

om statsunderstöd till detsamma böra föregås av ytterligare utredning

rörande förutsättningarna för företaget. Tanken på en sådan utredning har

jämväl framförts av egnahemsnämnden. I särskilt yttrande av egnahemsstyrelsen

denna dag i anledning av statsrevisorernas uttalande rörande Salt- och

Fetmyrans jordförmedlingsföretag har styrelsen ifrågasatt föranstaltandet asen

allmän översyn över möjligheterna till nykolonisation i Norrland. Därest

en sådan översyn skulle komma till stånd, torde i samband därmed jämväl

här ifrågavarande kolonisationsföretag och dess förutsättningar i avseende

å fortsatt kolonisation kunna bliva föremål för undersökning.

Norrlandskommittén har anfört, bland annat, att kommittén utginge från

alt kommittén under sina överväganden i fråga örn Norrlands jordbruks- och

faslighetsförhållanden även kommc att söka ge belysning ål när och i vilken

utsträckning nykolonisering bör ifrågakomma i Norrland. Kommittén hade

emellertid ännu icke annat än förberedelsevis behandlat härmed sammanhängande

spörsmål. Med hänsyn härtill och till att kommittén icke varit i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr HS.

tillfälle att pä platsen bilda sig en uppfattning om det i remitterade ärendet

åsyftade kolonisationsföretaget, kunde kommittén näppeligen i nuvarande

läge uttala någon bestämd uppfattning om delta kolonisationsföretag.

Salt- och Fetmyrans jord förmedlings förelag.

Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag drives av egnahemsnämnden

i Norrbo Hens län, som förvärvat erforderlig mark till ett pris av 70 000 kronor.

Området omfattar omkring 2 250 hektar, därav 1 400 hektar beräknats

kunna uppodlas. Odlingsmarken utgöres huvudsakligen av torvjord med endast

obetydligt lastmarksjord. Tillgång till skog har tidigare saknats, men

har numera viss skogsmark överförts från domänstyrelsens förvaltning för

att upplåtas som gemensamhetsskog till redan upplåtna eller utlagda jordbrukaregnahem.

Myrens torrläggning, som till största delen utförts såsom

statligt reservarbete, påbörjades 1932. Kostnaderna härför beräknas hava

uppgått lill omkring 1 300 000 kronor. A företaget ha hittills nedlagts omkring

1 500 000 kronor. Hittills hava 19 jordbrukslägenhe ter överlåtits med

en sammanlagd areal av 383 hektar. 1935 startade egnahemsnämnden ett eget

jordbruk å området örn 15 hektar odlad mark.

Efter att hava framhållit, att Kungl. Maj:t den 8 september 1944 förklarat

upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Salt- och Fetmyran tills

vidare icke skulle äga rum, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av statsmedel inemot

1 300 000 kronor förbrukats till avdikning och anläggande av vägar m. m. a

Salt- och Fetmyran för att å området utlägga kolonat. Resultatet har dock

icke motsvarat förväntningarna eller de gjorda uppoffringarna. Endast nitton

jordbrukslägenheter hava hittills upplåtits. Enligt uppgift från egnahemsnämnden

i Norrbottens län har icke någon upplåtelse av jordbrukslägenheter

förekommit sedan den 3 juni 1942. Utan tvivel beror detta på de

ofördelaktiga naturliga betingelserna för lönande jordbruk på området. Förutom

det hårda klimatet och den korta växttiden, vilka bero på läget, tillkomma

här särskilda svårigheter sammanhängande med markens beskaffenhet.

Marken består av myrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk

växtnäring. För att ernå tillfredsställande växtbetingelser måste

man tillföra den kalk i betydligt större myckenhet än som i regel erfordras

å fastmarksjord, varjämte kali och fosforsyra måste tillföras för att täcka

bristen på mineralisk växtnäring. Därtill kommer en för vissa norrländska

myrjordar speciell brist, nämligen brist på koppar, som måste tillföras i

form av kopparsulfat till icke oväsentliga kostnader. Det torde under sådana

förhållanden knappast finnas förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt

jordbruk å Salt- och Fetmyran.

I detta läge uppställer sig frågan, huru man bör förfara med detta myrmarksområde.

Tanken alt till Salt- och Fetmyran helt eller delvis lokalisera

den statliga fasta försöksverksamheten beträffande myrjord för övre

Norrland synes revisorerna emellertid icke välgrundad. Redan nu finnas i

Norrland två försöksgårdar å myrjord med i huvudsak samma naturliga förutsättningar

som å Salt- och Fetmyran, nämligen Gisselås och Brännberg.

Något behov av en tredje försöksgård för sådana jordar torde icke förefinnas.

Föreställningen, att jordbruk under så ogynnsamma naturliga beting
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

41

elser som a Salt- och Fetmyran skulle bära sig i form av stordrift, torde

icke vara hållbar. Enligt av egnahemsnämnden upprättat förslag skulle till

återstående arbeten med dikning och väganläggningar m. m. å området erfordras

ytterligare närmare 400 000 kronor. Att staten skulle bidraga härlin

finna revisorerna icke tillrådligt. Vissa delar av området torde dock hava

förutsättningar att kunna utnyttjas för skogsbörd. En undersökning därom

kan enligt revisorernas mening göras av länets skogsvårdsstyrelse.

Till vad ovan anförts beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlings - företag vilja revisorerna foga följande sammanfattning och erinringar Inträffande

kolonisationsverksamhet å myrjord överhuvud taget.

Statsmakterna hava genom statsbidrag till vattenreglerings- och myrodlingsföretag

sökt skapa ökade försörjningsmöjligheter för den norrländska

befolkningen, närmast då dess jordbruksbefolkning. Att resultaten av dessa

insatser ofta icke blivit så goda, som man tidigare föreställt sig, är uppenbart,

och detta torde enligt revisorernas mening bero på att man icke på ett

riktigt sätt räknat med alla de faktorer, som påverka resultaten.

En viktig sådan är tillgången till skog. Skogstillgång och skogsskötsel utgöra

genomgående ett naturligt komplement till det norrländska jordbruket.

I allmänhet är skogen ett nödvändigt stöd för detta jordbruk. Saknas detta

stöd, måste kolonisation av vidsträckta myrmarker bliva vanskliga företag.

De norrländska myrarna äro ofta fattiga på för kulturväxterna erforderliga

mineraliska näringsämnen, vilka därför måste tillföras i form av konstgödsel.

Detta kan möjligen bliva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det

dybaraste växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i

för växterna upptagbar form. Örn även kväve saknas och sålunda måste

inköpas, blir det givetvis svårt att få jordbruket bärigt. Tillförlitliga och positivt

utslagsgivande markkarteringar böra därför förefinnas för de områden,

där staten skall i fortsättningen lämna bidrag till åtgärder för vattenreglerings-

och lcolonisationsföretag. Det synes som om detta hittills ej alltid

iakttagits vid sådana anslagsfrågors behandling.

Vidare måste beaktas, att sädesodling till mognad icke i någon större utsträckning

kan förekomma på de norrländska myrjordama, som därför vid

jordbruksdrift väsentligen få avses för vall-, grönfoder- och rotfruktsodling.

Aven örn efter tillförande av kalk och konstgödsel ganska stora foderskördar

kunna erhållas, så är dock detta foder betydligt mineralfattigare än samma

foderslag skördat på fastmarksjordar, varför bristsjukdomar ofta uppkomma

hos djuren vid ensidig utfodring med myrmarksfoder.

Nykolonisationer på de i allmänhet relativt näringsfattiga myrjordarna

komma som regel att med ofrånkomliga odlings- och byggnadskostnad?!'' bliva

ekonomiskt hårt pressade företag. Med hänsyn härtill böra myndigheterna

vid prövningen av föreslagna sådana företag mera än vad hittills skett

uppmärksamma, i vad mån omfattande och kostsamma väganläggningar

måste komma att ytterligare belasta företagen.

Nu omnämnda svagheter vid myrmarksodlingar behöva givetvis icke göra

sådana odlingar under alla förhållanden oekonomiska och olämpliga, men

de nödvändiggöra noggrant övervägande av alla de omständigheter, som enligt

vad mi sagts påverka den ekonomiska bärigheten. Därvid torde det genomgående

visa sig, att där godartade myrjordar kunna med rimliga kostnader

dräneras och odlas i anslutning till befintliga fastmarksjordbruk, de

ofta kunna bliva värdefulla tillskott lill de senare. Vid myrjordbruken annars

ofrånkomligt byggnadsbolag bortfaller då belt eller delvis, likaså behovet

av omfattande väganläggningar. (idiom fastmarksjordarnas och myrjordarnas

samordning i lämpliga växtföljder kail en mera tillfredsställande

näringsbalans erhållas i djurens foderstater än vid tillgodogörande enbart av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 148.

mineralfattigt myrmarks toder. Då fråga är om myr jordars utnyttjande för

fullständig nykolonisation, måste därför möjlighet finnas till att odlingsvärd

fastmarksjord skall kunna sammanläggas med myrjorden för att giva bättre

förutsättningar för jordbrukens bärighet.

Ytttranden hava avgivits av domänstyrelsen, sorn bilagt yttrande av bland

annat överjägmästaren i Skellefteå distrikt, egnahemsstyrelsen, som bilagt uttalande

av egnahemsnämnden i Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del

II, s. 133—155).

Egnahemsstyrelsen har beträffande frågan örn områdets fortsatta utnyttjande

framhållit, att styrelsen i annat sammanhang givit uttryck åt den uppfattningen

att kolonisationen borde kunna fortsättas i viss begränsad omfattning,

nämligen intill upplåtande av inalles ett femtiotal jordbrukslägenheten

Styrelsen har anfört, bland annat, följande.

Ehuru såsom ovan anförts genom Kungl. Majds beslut den 8 september

1944 frågan örn Salt- och Fetmyrans vidare utnyttjande ställts på framtiden,

kan egnahemsstyrelsen — med anledning av vad i denna fråga anförts, sedan

styrelsen genom sin underdåniga skrivelse den 23 maj 1944 underställde

Kungl. Majd skogstilldelningsfrågan — icke underlåta att framföra några

principiella synpunkter på kolonisationsfrågan i Norrland. Statsrevisorernas

uppfattning synes närmast vara, alt kolonisation överhuvud icke bör förekomma

av myrkomplex sådana som Salt- och Fetmyran, då enligt deras

mening förutsättningar saknas att där bedriva lönande jordbruk. Egnahemsnämnden

däremot synes hävda, att eftersom myrmarker av liknande

eller sämre beskaffenhet och i motsvarande eller sämre klimatologiskt läge

tidigare odlats, så bör ej heller Salt- och Fetmyran underkännas såsom

olämplig för nyodling och kolonisation. Egnahemsstyrelsen kan icke godtaga

någondera av dessa ståndpunkter. Gentemot statsrevisorerna kan anföras,

att örn hänsyn skulle tagas till alla diknings-, nyodlings- och vägbyggnadskostnader

m. m., där fråga är örn sedan gammalt odlad jord, så skulle särskilt

i Norrland men även i mellersta Sverige mångenstädes visa sig, att lönande

jordbruk icke heller där kan bedrivas. Statsmakterna ha också bland annat

av anförda skäl under en lång följd av år med bidrag understött avdikning,

nyodling och väganläggningar. På många håll, särskilt i Norrland och de

skogrika delarna av mellersta Sverige, torde .jordbruket, där det bedrivits

sedan lång tid tillbaka, icke i och för sig vara lönsamt, ens örn man bortser

från sagda kostnader. Men det bedrives i allt fall som ett nödvändigt komplement

till skogsbruk eller utövandet av annan näring. Motiven härtill kunna

vara varierande. I vissa fall är måhända jordbruksdriften enda möjligheten

att kunna nyttiggöra arbetskraften under tider, då den icke finner sysselsättning

i skogsbruket, i andra fall är det måhända för täckande av behovet utav

färska livsmedel. Även ur allmänekonomisk synpunkt torde detta vara riktigt.

Överhuvud taget torde, om de naturliga rikedomarna särskilt i Norrlands

skogar skola kunna utnyttjas på ett riktigt sätt, jordbruk få bedrivas mångenstädes,

där det i och för sig i själva verket icke är fullt lönsamt. Det bör

vidare hållas i minnet, att särskilt i övre Norrland befolkningen alltjämt befinner

sig i relativt stark tillväxt. För vinnande av försörjningsmöjligheter för

den växande befolkningen måste näringslivet utvecklas. I denna utveckling

måste även jordbruket komma i fråga. En viss fortsatt kolonisation torde

därför alltjämt krävas därstädes. Härav följer emellertid icke — vilket närmast

synes vara egnahemsnämndens mening -— att all jord skulle tagas i

anspråk, som ej är av sämre beskaffenhet eller sämre klimatologiskt belägen

än den tidigare för odling ianspråktagna jorden. Tvärtom bör — så långt det

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr US.

43

är möjligt med hänsyn till näringslivets i övrigt beroende av jordbruk inom ett

visst område — vid all kolonisation de bästa jordarna i de bästa klimatologiska

och geografiska lägena i första band utnyttjas. Otvivelaktigt finnas- inom

Norrbottens läns kustbygd alltjämt stora och för odling lämpade godartade

odlingsområden, som, så långt det är möjligt med hänsyn till vad ovan anförts,

i första band borde komma i fråga. På grund av rådande äganderätts- och

jorddelningsförhållanden m. m. äro de emellertid i stor utsträckning icke åtkomliga

för sådant ändamål, i vart fall icke på rimliga villkor. Egnahemsstyrelsen

har emellertid sin uppmärksamhet riktad härpå och har för avsikt

att undersöka framkomliga vägar, som möjliggöra att områdena kunna utnyttjas

för kolonisation.

I det läge som nu uppkommit beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag

vill egnahemsstyrelsen ansluta sig till den framförda tanken

på en ytterligare utredning rörande företagets förutsättningar, innan vidare

kolonisation igångsättes å detsamma. Med hänsyn bland annat till den kritik,

som av statsrevisorerna framförts rörande nykolonisation överhuvud å myrjordar,

synas vidare styrelsen skäl tala för att en allmän översyn verkställes

rörande de kolonisationsmöjligheter i Norrland, som i fortsättningen själas

vara att räkna med.

Norrlandskommittén har erinrat örn att kommittén redan tidigare givit uttryck

åt den uppfattningen, att ytterligare upplåtelser av jordbruksegnahem

a området icke böra ske och att frågan örn vilka alternativ för det framtida

utnyttjandet som kunna komma ifråga borde bliva föremål för övervägande.

Kommittén höll därvid före, att den fastmarksjord som finnes å området

eventuellt skulle bättre kunna utnyttjas för ett större jordbruk än för

flera smärre. Kommittén, som framhållit, att kommittén ännu icke tagit

slutlig ställning till hithörande spörsmål, har anfört, bland annat, följande.

Revisorerna framhålla att statsmakternas insatser att genom statsbidrag

till vattenreglerings- och myrodlingsföretag skapa ökade försörjningsmöjligheter

för den norrländska befolkningen ofta icke givit så goda resultat, som

man föreställt sig, och att detta beror på att man icke på ett riktigt sätt räknat

med alla de faktorer, som påverka resultaten. Bland sådana faktorer

omnämnas närings- och produktionsförhållandena på de norrländska myrarna.

Revisorerna synas närmast vara av den uppfattningen att den norrländska

myrodlingen endast i undantagsfall är ekonomiskt försvarbar. Vad av revisorerna

framföres, torde icke ge en rättvisande bild av de verkliga förhållandena

vid myrodling. Problemet örn norrländsk myrodling torde icke kunna

avfärdas pä sätt. som skett. Det finnes för närvarande en omfattande praktisk

och försöksmässig erfarenhet örn myrodlingen, och denna erfarenhet synes,

såvitt nu kan bedömas, ge problemet en i flera synpunkter annan karaktär

och räckvidd än revisorerna ge detsamma. Problemet måste bland annat,

för att till fullo klarläggas, bedömas genom jämförelse med odlings- och

näringsförhållandena på fastmarksjorden.

Revisorerna framhålla myrarnas fattigdom på för kulturväxter erforderliga

mineralväxtämnen. Av vad revisorerna i det sammanhanget yttra, synes

man kunna få den uppfattningen att revisorerna utgå från att odling å myrjord

endast kan Idiva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det dyrbaraste

växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i för växterna

upptagbar lorm. Denna bild av myrarnas näringsförhållanden ger lätt en

felaktig inställning, då den icke kompletterats med motsvarande redogörelse

för den norrländska fastmarksjorden. Aven faslmarksjordarna sirö i behov

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Utskotta.

av kväve. Deras kväveinnehåll är lägre än myrjordens, där kväve visserligen

till att börja med oftast föreligger i sådan form, att det ej kan upptagas av

växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet.

Utförda försök ha vidare visat, att det är ekonomiskt försvarligt att tillföra

myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Revisorerna förmena,

att tillförlitliga och positivt utslagsgivande markkarteringar böra förefinna*

för de områden, där staten skall lämna bidrag till vattenreglerings- och kolonisationsföretag.

Det bör här erinras örn att markkarteringen, örn man

däri inlägger en analys av jordens halt av kali, fosforsyra och kalk, endast

utgör en detalj i den omfattande prövning som måste företagas, innan en

myrjord kan godkännas för odling. Den undersökning av myrjord, som numera

brukar verkställas för bedömande av dess värde för odling, är avsevärt

mera omfattande än vad markkarteringen innebär. Sålunda är t. ex. bestämning

av torvslag, torvdjup och underliggande fastmarksjord nödvändig

för konstaterande av en myrs odlingsvärde. Skall alltså en undersökning av

myrjord utgöra förutsättning för att statsbidrag skall utgå för vattenreglering

och kolonisation, måste den givas vida större omfattning än vad som

statsrevisorerna tänkt sig.

Revisorerna uttala sig också örn värdet av de produkter, som erhållas från

myrjord, och säga bland annat, att de foderskördar, som erhållas, utgöra ett

foder, som är betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på

fastmarksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjorden

tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst

försöksresultat, som giva anledning till ett generellt uttalande av denna ari.

Enligt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad

myr bliva fullt likvärdigt med motsvarande liö från fastmarksjord.

Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbefalla

nyodling å myrjord och i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag

för en kolonisation på huvudsakligen sådan jord — vilket också tagit sig

uttryck i kommitténs förslag örn att fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran

ej skulle ske. Kommittén ansluter sig därför närmast till tanken att nyodling

av odlingsberättigad myrjord främst bör ske i anslutning till förefintliga

fastmarksjordar, och förmenar kommittén att myrjorden ofta kan pä ett

tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produktionssynpunkt.

I vilken omfattning och under vilka omständigheter dylik odling bör komma

till stånd avses som nämnt att belysas i annat sammanhang.

Staten har bidragit med avsevärda belopp till torrläggning och utdikning

m. m. för att möjliggöra kolonisation av här avsedda områden. Det vill synas

som örn hittills vunna resultat av kolonisationsverksamhelen knappast kommit

att motsvara de förväntningar sorn från början knutits lill företagen.

Av revisorernas uttalande i fråga örn G. E. Broms’ egnahemsstiftelses

kolonisationsverksamhet framgår, att planer nu föreligga på utdikning av

ytterligare områden. Revisorerna, som funnit väsentliga brister vidlåda kolonisations!

öretaget och gjort gällande, att förutsättningarna för ett bärkraftigt

jordbruk å området icke äro tillfredsställande, hava hyst betänkligheter inot

att dylika åtgärder nu vidtagas. Tveksamhet i fråga örn en ytterligare utdikning

bär även anmälts av egnahemsstyrelsen, som förordat att en ytterligare

utredning försl bör verkställas rörande förutsättningarna för företaget.

Jämväl utskottet finner önskvärt, att en undersökning i angivna hänseende

kommer till stånd. Utskottet vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

45

skäl föreligga att beträffande området meddela beslut av liknande innebörd

som i fråga örn kolonisationsverksamheten vid Salt- och Fetmvran, d. v. s.

av innebörd att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem tills vidare

icke må äga rum. Utskottet finner det nämligen mindre tillfredsställande att

denna kolonisationsverksamhet fortsättes utan att klarhet vunnits örn att

förutsättningar föreligga för kolonisterna att erhålla nöjaktig bärgning. Vad i

ärendet framkommit giver enligt utskottets mening i vart fall vid handen

;mgelägenheten av att vid val av odlingslotter tills vidare endast de ur jordbrukssynpunkt

mest lämpliga exploateras.

Utskottet vill i detta sammanhang tillika erinra om att norrlandskommittén

i de i ärendena avgivna utlåtandena dels framhållit önskvärdheten av att,

innan ytterligare åtgärder vidtagas från statens sida för den fortsatta kolonisationen

på den Bromsska stiftelsens områden, kommmittén måtte beredas

tillfälle att närmare bilda sig en uppfattning örn förhållandena, dels ock

anmält, att kommittén i annat sammanhang kommer att söka underkasta

spörsmålet om myrodlingen i allmänhet i Norrland en mera fullständig

granskning.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna

vad utskottet i förevarande sammanhang anfört.

19:o) Statens provningsverksamhet. Under handelsdepartementet, § 33,

hava revisorerna gjort vissa erinringar beträffande den statliga eller av statsunderstödda

institutioner bedrivna provningsverksamheten (Del I, s. 170

—175).

Revisorerna hava till en början erinrat, att staten under en följd av år bedrivit

provningsverksamhet vid statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt,

ävensom framhållit, att, i anslutning till en av statskontoret den

30 juni 1932 framlagd utredning Kungl. Maj.t den 26 maj 1933 (nr 244) utfärdat

cirkulär angående anlitande i vidgad omfattning av förstnämnda anstalt.

I cirkuläret föreskrevs, att statliga myndigheter och institutioner vid

förekommande behov av provningar och undersökningar, tillhörande statens

provningsanstalts verksamhetsområde, skulle, i den mån de icke hade tillgång

till egna anordningar för utförande av sådana provningar och undersökningar,

i största möjliga utsträckning för ändamålet anlita statens provningsanstalt.

Provningsverksamhet förekommer emellertid, framhålla revisorerna vidare,

även vid andra statliga och statsunderstödda institutioner än statens

provningsanstalt. Revisorerna, som ansett det vara av intresse att undersöka

denna verksamhets omfattning och organisation, hava därvid utrönt, att

provningsverksamhet bedrives vid vissa av tekniska högskolans i Stockholm

institutioner, särskilt institutionerna för bvggnadsstatik och byggnadsteknik.

statens hantverksinstitut, statens institut för folkhälsan, vissa av de

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 148.

affärsdrivande verken, försvarsväsendets kemiska anstalt samt texlilinstitutets

i Borås materialprovningsanstalt m. fl. forskningsinstitut.

Revisorerna, som närmare redogjort för omfattningen av de olika institutionernas

provningsverksamhet, hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vid sidan av statens provningsanstalt

och den därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt ett flertal

statliga och statsunderstödda institutioner bedriva provningsverksamhet.

Revisorerna hava uppmärksammat, att i vissa fall såväl statens provningsanstalt

som andra institutioner utföra samma slags prov och däröver utfärda

intyg. Revisorerna äro icke övertygade om att övriga institutioner härvid

besitta samma förutsättningar som statens provningsanstalt.

Samarbetet mellan statens provningsanstalt och övriga institutioner synes

i stort sett vara tillfredsställande. Antalet institutioner, som bedriva provningsverksamhet

av olika slag, är emellertid så stort att det icke utan närmare

undersökning kan avgöras, om den nuvarande organisationen är ändamålsenlig

och icke för statsverket medför onödiga kostnader. Statens provningsanstalt

går årligen med underskott, oaktat taxorna de senaste åren något

höjts. Därest verksamheten ökas, torde emellertid underskottet kunna

förväntas minska. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att provningsverksamheten

i så stor utsträckning som möjligt koncentreras till provningsanstalten.

Därigenom torde även kostnaderna för personal, lokaler och maskiner nn m.

kunna nedbringas vid andra institutioner. På grund härav vilja revisorerna

förorda, att en översyn kommer till stånd angående den statliga provningsverksamhetens

organisation. Därvid bör även undersökas, örn icke vissa laboratorier

eller institutioner böra upphöra eller inordnas under statens provningsanstalt.

Beträffande den vid tekniska högskolan bedrivna provningsverksamheten

vilja revisorerna uttala, att det måste anses anmärkningsvärt, örn institutionsföreståndarna

själva skulle kunna bestämma omfattningen av sina institutioners

provningsverksamhet. Avgörandet härav bör tillkomma styrelsen för

tekniska högskolan, som givetvis i detta hänseende bör samarbeta med statens

provningsanstalt.

Yttranden hava avgivits av försvarets fabriksstyrelse, statens institut för

folkhälsan, styrelsen för statens provningsanstalt samt styrelsen för tekniska

högskolan i Stockholm, som bifogat yttrande av högskolans lärarkollegium

med därvid fogad reservation (Del II, s. 159—162). Fabriksstyrelsen och

styrelsen för statens provningsanstalt hava anslutit sig till revisorernas förslag

om utredning rörande den statliga provningsanstaltens organisation. Statens

institut för folkhälsan har framhållit, att provningsanstaltens och institutets

arbetsområden i allt väsentligt läge så utanför varandra, att någon intressekonflikt

icke förelåge eller kunde väntas uppkomma. Styrelsen för tekniska

högskolan har framhållit att, därest det skulle befinnas påkallat att

institutionsföreståndarnas självbestämmanderätt med avseende på den vid

respektive institutioner bedrivna provningsverksamheten inskränkes, denna

fråga borde göras till föremål för reglering i de nya stadgar för de tekniska

högskolorna, som torde komma att utarbetas i samband med högskolornas

förestående omorganisation.

Utekottet.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att

provningsverksamhet bedrives förutom av statens provningsanstalt och den

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 148.

47

därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt jämväl av ett flertal statliga

och statsunderstödda institutioner. I en del fall synas dessa institutioner

även börjat bedriva provningsverksamhet berörande provningsanstaltens

verksamhetsområde och även reklamerat i syfte att giva verksamheten förvärvsmässig

karaktär. Det vill förefalla utskottet som en dylik verksamhet

icke väl harmonierar med de i 1933 års cirkulär meddelade föreskrifterna.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att provningsanstaltens rörelse

årligen medfört betydande underskott. Utskottet, som ifrågasätter huruvida

det kan anses ekonomiskt eller ändamålsenligt att utrusta ett flertal institutioner

med provningsmaskiner av likartat slag, delar revisorernas åsikt att

en översyn i fråga örn den statliga provningsverksamheten bör komma till

stånd.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan om den

statliga provningsverksamhetens organisation.

20 :o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av

den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller slutligen icke hava varit

av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 22 maj 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Lindström,

Sven Larsson, Bäckström, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gustaf Iwar Anderson, von

Heland, Gunnar Andersson och Ivar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Andersson i

Malmö, Mårtensson, Hall, Norup, Malmborg i Skövde, Holmström, Lindholm, Johansson

i Mysinge och Birke;

dock att vid behandlingen av punkterna ll:o)—20:o) herr Berling deltagit i stället för

herr Gustaf Karlsson.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Reservationer:

1) vid punkten 4:o) (Avlöning och övriga förmåner till lottor) av herr

Holmström;

2) vid punkten ll:o) (Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande

fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet) av herrar Oscar Olsson,

Sven Larsson, Berling, Törnkvist, Andersson i Malmö, Mårtensson, Hall,

Holmström och Birke, vilka ansett, att sista meningen i utskottets yttrande

bort utgå.

457995. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:352 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten