Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning m-, m.
1945-06-08 · 44 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1945:185, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning m-, m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 185.
1
Nr 185.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m-, m.
(2:a avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln (punkterna
116 och 192) föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition
i ämnet beräkna för budgetåret 1945/46 dels till Bidrag till instituten för
socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning ett anslag av 234 500
kronor, dels till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal
och social tjänst ett anslag av 10 000 kronor, dels ock till Folkhögskolor:
Förberedande samhällsvetenskaplig kurs ett reservationsanslag av
15 000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i propositionen nr 153, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den
9 februari 1945, föreslagit riksdagen att
dels till Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 234 500 kronor;
dels till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal
och social tjänst för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 10 000 kronor;
dels ock till Folkhögskolor: Förberedande samhällsvetenskaplig kurs för
budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 15 000 kronor.
Inledning.
På initiativ av centralförbundet för socialt arbete grundades i Stockholm
år 1920 institutet för socialpolitisk utbildning och forskning, vanligen kallat
socialinstitutet. Dess huvudsyfte har från början varit att utbilda kommunaltjänstemän
och i allmänhet befattningshavare inom den öppna socialvården.
Utbildningen kännetecknas av en kombination av högskolemässiga
teoretiska studier och förvärvande av praktisk erfarenhet samt är så organiserad,
att dessa båda moment sammanflätas och ömsesidigt stödja varandra.
Institutet har blivit den centrala läroanstalten på sitt område. På senare
år har behovet av utbildad personal för det kommunala och sociala
arbetet starkt tilltagit. För att möta de stegrade anspråken har institutet
Bihang till riksdagens ■protokoll 1915. 6 sami. Nr 185. 1
2
Statsutskottets utlåtande nr 185.
ansett sig böra mottaga långt fler elever än som varit avsett. Med de begränsade
tillgångar, över vilka institutet förfogar, har detta vållat avsevärda
svårigheter, vilka i längden icke kunnat bemästras med nuvarande lärårkrafter
och lokaler. Från och med höstterminen 1944 har emellertid även
ett socialinstitut existerat i Göteborg, där i huvudsak likartad utbildning
meddelats.
Till socialinstitutens verksamhet ha under senare år statsbidrag utgått,
nämligen till Stockholmsinstitutet med 25 000 kronor för vart och ett av
budgetåren 1938/39 och 1939/40 samt därefter med 20 000 kronor per år
och till Göteborgsinstitutet med 20 000 kronor för budgetåret 1944/45.
Därutöver ha anslag utgått dels från vissa kommuner, särskilt Stockholm
och Göteborg, dels från centralförbundet för socialt arbete.
Med skrivelse den 29 juni 1944 överlämnade socialutbildningssakkunniga
sitt betänkande (del I) med utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska
och kommunala utbildningen.
Häröver ha yttranden avgivits av ett flertal ämbetsverk, kommuner samt
enskilda sammanslutningar och institutioner.
I. Socialinstitutens uppgifter.
Socialutbildjiingssakkunniga framhålla, att särskilt de kommunala tjänsterna
— även såvitt gäller högre befattningar — hittills i betydande utsträckning
rekryterats med personal utan särskild utbildning men med betydande
praktisk erfarenhet. Dessa tjänstemän, vilka ofta gjort mycket betydelsefulla
insatser, äro i flertalet fall antingen förutvarande valda förtroendemän,
vilkas arbete så småningom fått sådan omfattning att de övergått till att
bli heltidsavlönade, eller tjänstemän, som börjat sitt arbete under tämligen
begränsade organisatoriska förhållanden och efter hand anpassat sig till en
förvaltning av större omfattning. Det kan förutsättas, att också i framtiden
åtskilliga befattningshavare utan formell utbildning eller examen skola veta
att skaffa sig de kunskaper, som äro erforderliga för högre befattningar.
Emellertid torde nämnda kategori av befattningshavare likväl komma att
få minskad betydelse, särskilt som den ökade användningen av tjänstemän
i kommunerna befriat förtroendemännen från att syssla med löpande rutinarbete
och därigenom visserligen givit dem större möjligheter att överblicka
den kommunala verksamhetens principer men samtidigt gjort dem mindre
lämpade att övertaga tjänstemännens uppgifter.
Det kan, framhålla de sakkunniga, av flera skäl icke komma i fråga, att
fastställa kompetensregler för kommunal tjänst. Detta får emellertid icke
tolkas så, som om ordnad utbildning på förevarande område skulle vara
onödig. Socialvården och kommunernas uppgifter i övrigt aro av central
betydelse för vårt samhällsliv. Det allmänna måste självfallet tillse, att
dessa viktiga och kostsamma uppgifter besörjas av kompetent arbetskraft.
Utbildning i själva tjänsten och utan stöd av en särskild läroanstalt blir
ofta mera ansträngande för individen än en organiserad utbildning, roi
3
Statsutskottets utlåtande nr 185.
den sociala förvaltningen samt flertalet kamerala befattningar i kommunerna
är det önskvärt att bibehålla särskild utbildning av i huvudsak det slag,
som nu erbjudes vid socialinstitutet i Stockholm.
Departementschefen har anfört följande.
Den offentliga verksamhetens effektivitet beror icke endast på de centrala
förvaltningsorganens initiativ och åtgärder utan även på de lokala
verkställighetsorganens kompetens och funktionsduglighet. Sedan stat och
kommuner övertagit en stor del av ansvaret för samhällslivets gestaltning,
har den kommunala förvaltningens förmåga kommit att ställas på stundom
hårda prov. _ I samband därmed har den högre socialpolitiska och kommunala
utbildningen blivit en angelägenhet av icke ringa vikt ur såväl social
och nationalekonomisk som statsfinansiell synpunkt.
Till en början må beröras utbildningen av tjänstemän för statens och de
större kommunernas sociala förvaltning. Inom barnavården, fattigvården,
hälso- och sjukvården o. s. v. finnes ett stort behov av utbildad personal.
Då detta behov knappast tillgodoses av andra utbildningsanstalter än socialinstituten,
föreligger här en viktig uppgift för dessa.
Med avseende på kommunernas allmänna och kamerala förvaltning är
läget delvis annorlunda. Vissa kommunala befattningar i de större städerna
bruka besättas med personer, som avlagt akademisk examen eller examen vid
handelshögskola. Något skäl att ifrågasätta ändring i detta förhållande finnes
icke. För det stora flertalet mera kvalificerade befattningar i de större städernas
tjänst liksom även för kamerala befattningar i mindre städer synes
däremot examen vid socialinstitut vara den lämpligaste meriten. Av betydelse
särskilt för storstädernas del är den omständigheten, att underordnade
kommunaltjänstemän, vilkas praktiska duglighet och begåvning göra
dem lämpade för befordran, genom socialinstitutens försorg erhålla möjlighet
till vidareutbildning.
På landsbygden ha både sociala och kamerala förvaltningsuppgifter sedan
gammalt plägat besörjas av valda förtroendemän. I denna tradition ligger
ett samhälleligt värde, som icke får förbises. I samma mån som det allmännas
uppgifter och åtaganden vidgats, ha emellertid förvaltningsproblemen
blivit alltmera tidskrävande och komplicerade. Åtskilliga större kommuner
ha därför funnit det lämpligt att överlämna verkställighetsåtgärderna
åt en särskild tjänsteman, vanligen en kommunalkamrerare, som i
allmänhet även har de socialvårdande uppgifterna om hand. Det finns all
anledning förmoda, att denna utveckling skall fortgå. Kravet på den kommunala
verksamhetens rationalisering kan måhända också leda till en sådan
förändring av kommunindelningen, att de smärre kommuner, vilka nu ej
kunna bära utgiften för särskilda förvaltningstjänstemän, sammanslutas till
större enheter. I likhet med de sakkunniga anser jag, att det vore mindre
lyckligt, örn statsmakterna genom uppställande av bestämda kompetensvillkor
för kommunal tjänst skulle inskränka de kommunala organens fria
beslutanderätt. Detta hindrar icke, att utbildningen vid socialinstituten faktiskt
kan bliva normerande för kompetensfordringarna, även vad angår
landskommunernas tjänstemän. I de fall, då kommunala förtroendemän
vilja övergå till tjänstemannaställning eller med stöd av övervägande praktiska
meriter erhållit sådan ställning, kunna socialinstituten bereda vederbörande
tillfälle att, i särskild ordning inhämta önskvärda teoretiska kunskaper.
4
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Utskottet.
Både inom statliga verk och enskilda företag har under senare år alltmer
uppmärksammats vikten av social rådgivning och omvårdnad örn personalen.
Följden har blivit en stigande efterfrågan på personalkonsulenter och
liknande befattningshavare. Personer, som vilja ägna sig åt dylika uppgifter,
torde vara bäst betjänta med utbildning vid socialinstitut.
Huruvida instituten i övrigt ha någon större uppgift att fylla med. avseende
på utbildning för enskild tjänst kan synas mera ovisst. Troligt är
dock, att instituten delvis kunna tillgodose folkrörelsernas och intresseorganisationernas
behov av skolad arbetskraft i tjänstemannaställning. Studier
vid socialinstitut ha slutligen visat sig även utgöra en lämplig förberedelse
för tidningsmannabanan.
Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som sålunda åvila socialinstituten,
synes det befogat, att dessa i större utsträckning än hittills varit fallet
erhålla det allmännas stöd.
Till vad departementschefen i detta sammanhang anfört kan utskottet
giva sin anslutning. I likhet med departementschefen finner utskottet det
sålunda befogat, att socialinstituten med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter
som åligga dem erhålla stöd av det allmänna i större utsträckning än
hittills varit fallet.
II. Utbildningens organisation m. m.
A. Huvudkurserna.
Vid socialinstitutet i Stockholm är utbildningen uppdelad
på tre linjer, den socialpolitiska linjen, den kommunala linjen och samhällslinjen.
De nuvarande examensämnena vid detta institut äro: på socialpolitiska
linjen nationalekonomi, statskunskap, socialpolitik I (socialhistoria), socialpolitik
II (arbetsmarknadsfrågor), samhällets hjälp- och skyddsverksamhet
samt socialförsäkring, socialhygien och psykologi; på kommunala linjen
nationalekonomi, statskunskap, kommunal rättskunskap, kommunal hushållning,
kommunal bokföring och budgetteknik, vartill såsom frivilligt
ämne kommer samhällets hjälp- och skyddsverksamhet samt socialförsäkring;
på samhällslinjen nationalekonomi, statskunskap, socialpolitik I (socialhistoria),
socialpolitik II (arbetsmarknadsfrågor) .samt antingen psykologi
eller kommunal rättskunskap. För att examen skall kunna godkännas fordras
minst betyget Godkänd i vart och ett av de i examen ingående ämnena samt
på socialpolitiska linjen minst betyget Med beröm godkänd i två examensämnen,
på kommunala linjen minst betyget Med berömd godkänd i ett
examensämne, på samhällslinjen minst betyget Med beröm godkänd i statskunskap
och i ett av de övriga ämnena och vidare på samtliga linjer en uppsats,
vilken av lärarrådet godkänts som examensuppsats. Denna uppsats
kan samtidigt även utgöra prov för högre betyg i något av ämnena.
På den socialpolitiska linjen meddelas undervisning hela första läsåret samt
höst- och vinterterminerna andra läsåret. Studietiden här är i princip två
5
Statsutskottets utlåtande nr 185.
år, vari ingår praktik under sex månader (heltid, vid deltidspraktik motsvarande
förlängning), men den effektiva studietiden kan beräknas till genomsnittligt
tva läsår jämte en hösttermin. På kommunala linjen avslutas
undervisningen första läsåret för de elever, vilka icke medtaga det frivilliga
ämnet samhällets hjälp- och skyddsverksamhet samt socialförsäkring. Skall
även detta medhinnas, blir studietiden minst ett läsår jämte en hösttermin.
Pa samhällslinjen fortgår undervisningen hela första läsåret samt höstterminen
andra läsåret. Det torde icke möta större svårigheter att på denna
linje fullborda studierna på angiven tid.
Beträffande fordringarna för inträde vid institutet uttalas i grundstadgarnas
10 § blott en allmän grundsats: »Rätt att inträda såsom lärjunge vid
institutet äga, till det för varje läsår fastställda antalet, män och kvinnor,
vilka finnas äga tillräcklig underbyggnad och mogenhet för att kunna tillgodogöra
sig undervisningen. Vid urvalet av lärjungar bör hänsyn tagas
till såväl boklig bildning som praktisk erfarenhet». Dessa i grundstadgarna
fastslagna principer innebära en kompromiss, motiverad av
att det a ena sidan här är och mäste vara fråga örn undervisning
i akademiska former och på högskolemässig nivå, medan å andra sidan de
särskilda arbetsfält, för vilka institutet utbildar, ställa krav på praktisk duglighet
av ett slag, som utvecklas genom erfarenhet och ej sällan visar sig på
ett sent stadium hos personer, vilka icke haft möjlighet att i sin ungdom
skaffa sig den erforderliga underbyggnaden. Ur den bokliga bildningens
synpunkt ha de inträdessökande i allmänhet brukat fördelas på fyra huvudgrupper:
1) studenter, 2) de som avlagt realexamen eller erhållit normalskolekompetens
och därefter genomgått någon grundligare fackutbildning
(t. ex. sjuksköterskeskola, gymnastiska centralinstitutet, folkskollärarexamen,
barnträdgårdslärarinneutbildning, handelsgymnasium), 3) de som avlagt
realexamen eller erhållit normalskolekompetens men icke genomgått
någon högre fackutbildning, 4) övriga sökande, av vilka flertalet genomgått
folkhögskola.
Uppläggningen av utbildningen vid det nystartade socialinstitutet
i Göteborg skiljer sig från utbildningen vid stockholmsinstitutet
väsentligen dels därutinnan, att den kommunala linjen utbytts mot en
socialkommunal linje med samma studietid som den sociala, dels därigenom
att kunskapsstoffet på ett i viss mån avvikande sätt fördelats på läroämnen.
I fråga örn linjedelningen ha socialutbildningssakkunniga föreslagit vissa
förändringar, i huvudsak innefattande att vid Stockholmsinstitutet skall
tillkomma en socialkameral linje med i stort sett samma läggning som den
socialkommunala linjen vid Göteborgsinstitutet. I samband härmed skulle
den nuvarande kommunala linjen ombildas till en kameral linje, avsedd att
förbereda för vissa befattningar i städernas tjänst.
Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att differentieringen för olika
slag av sociala tjänster genom linjeuppdelningen icke bör drivas så långt,
6
Statsutskottets utlåtande nr 185.
att eleverna efter avlagd examen skulle ha begränsat sina möjligheter att
välja mellan olika sociala verksamhetsfält.
Överståthållarämbetet understryker, att en för långt driven specialisering
av studierna innebär vådor för eleverna, och anser det ej uteslutet, att vid
tillsättande av en befattning, till vilken flera sökande med examen från
socialinstitut anmält sig, en sökande med större förutsättningar för tjänsten
sättes efter en annan med sämre förutsättningar, vilkens företräde endast
består däri, att han avlagt examen på den för tjänstens arbetsuppgifter
närmast avsedda studielinjen.
Departementschefen har anfört följande.
Innan jag tar ställning till detaljerna i de sakkunnigas förslag rörande
socialinstitutens verksamhet samt de över förslaget avgivna yttrandena, synas
mig följande allmänna synpunkter böra framhållas.
Organisationer och institutioner, vilka äga möjlighet att bedöma den av
socialinstitutet i Stockholm meddelade undervisningen, ha framhållit, att
denna i det stora hela visat sig väl motsvara sitt syfte. De sakkunniga ha
emellertid förordat vissa ändringar i studiegången, kursplanerna och formerna
för antagandet av elever vid stockholmsinstitutet. Det förutsättes i betänkandet,
att förslagen skola bli riktningsgivande även for tet nystartade
göteborgsinstitutets utveckling. Vidare ha de sakkunniga påyrkat åtgärder
för att öka socialinstitutens utbildningskapacitet och bereda eleverna ekonomiska
lättnader under studietiden.
Vad undervisningens organisation beträffar, torde näppeligen en detaljerad
granskning av de sakkunnigas synpunkter och förslag här vara erforderlig.
Styrelserna för socialinstituten komma utan tvivel att uppmärksamma,
vad som härutinnan anförts såväl av de sakkunniga som av olika remissinstanser.
I den mån bedömningen av frågorna kan komma att påverka
behovet av statsanslag för socialinstituten, kräva de dock självfallet ett
ställningstagande i detta sammanhang.
Jag vill emellertid redan nu understryka, att en statlig reglering av institutens
verksamhet i alla dess detaljer icke synes mig önskvärd eller lämplig.
Socialutbildningen måste, såsom de sakkunniga påpekat, ständigt anpassas
efter den sociala och kommunala förvaltningens utveckling. Instituten
böra därför ha frihet att självständigt fastställa verksamhetsprogram och
kursplaner.
Fullständig likformighet i de båda institutens verksamhet bör icke eftersträvas.
Tvärtom synes det önskvärt, att en viss arbetsfördelning, innebärande
bland annat anknytning till olika regionala intressen och behov, kommer
till stånd. Dock måste det förutsättas, att instituten med avseende på
examensfordringar och inträdesvillkor följa i stort sett samma linjer. Det
skulle uppenbarligen vara till förfång för socialinstitutens verksamhet, om
ett av dem släppte efter på sådana krav, vare sig beträffande förkunskaper
eller studieresultat, som det andra institutet ansåge sig böra vidhålla. De
sakkunniga ha också mött fullkomlig förståelse hos ledningen för det nystartade
institutet i Göteborg, då de framhållit, att utbildningsnivån bör
vara densamma vid båda instituten.
Den viktigaste nyheten i de sakkunnigas förslag, i vad det avser uppdelningen
av huvudkurserna på olika linjer, utgöres av den tänkta sociab
kamerala linjen, på vilken undervisningen åsyftar att bibringa eleverna så
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 185.
1
dana kunskaper av dels social, dels kameral natur, som fordras inom landskommunernas
centraliserade förvaltning. Det är min uppfattning, att denna
utbildningslinje innebär en tillfredsställande lösning av frågan örn kommunalkamrerarnas
utbildning. Beträffande den föreslagna omläggningen av
den teoretiska linjen finner jag, att den av de sakkunniga utstakade vägen
bör prövas.
En på föreslaget sätt genomförd specialisering medför uppenbara fördelar.
Därigenom att varje examen kvalificerar för en bestämd grupp av
likartade tjänster, vinnes ur den studerandes synpunkt, att han eller hon
inom en relativt begränsad tidrymd kan förvärva en värdefull yrkesutbildning,
ur arbetsgivarens synpunkt, att möjlighet öppnas att erhålla kvalificerad
men icke överkvalificerad arbetskraft. Samtidigt har emellertid specialiseringen
vissa avigsidor. För den enskilde är det en olägenhet att vid
sökande av anställning vara begränsad till en jämförelsevis liten kategori
av befattningar, för arbetsgivaren kan det föreligga viss risk, att en specialutbildad
tjänsteman icke visar sig lika utvecklingsduglig som en person med
vidare kunskapsbas. Det gäller sålunda här att verkställa en avvägning mellan
olika, var för sig berättigade synpunkter. Genom anordnande av särskilda
yrkesutbildningskurser enligt ett förslag av de sakkunniga, till vilket
jag längre fram torde få återkomma, kunna olägenheterna av specialiseringen
motverkas. Dessa kurser öppna nämligen möjlighet för social vårdstjänstemän
att övergå från en verksamhet till en annan. För min del anser
jag, att de sakkunniga träffat en medelväg, som under nuvarande omständigheter
fyller alla rimliga anspråk. Emellertid böra socialinstituten, såsom
redan framhållits, vara oförhindrade att, då så finnes påkallat, göra ändringar
i den föreslagna linjeuppdelningen.
Frågan örn den teoretiska undervisningen diskuteras ingående
av socialutbildningssakkunniga, vilka föreslå att examensämnen vid institutet i
Stockholm skola vara nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap, socialpolitik,
sociallagstiftning, psykologi, socialhygien, kommunal rättskunskap,
kommunal hushållning och kommunal bokföring. Av dessa skola nationalekonomi,
stats- och kommunalkunskap samt socialpolitik vara obligatoriska
på samtliga studielinjer. Därtill skola komma på sociala linjen psykologi,
sociallagstiftning och socialhygien; på socialkamerala linjen sociallagstiftning,
kommunal rättskunskap, kommunal hushållning och kommunal
bokföring; på kamerala linjen kommunal rättskunskap, kommunal hushållning
och kommunal bokföring; samt på teoretiska linjen två fritt valda ämnen.
De sakkunniga, som även föreslagit kursplaner för ämnena, anse
emellertid att relativt stor frihet bör medgivas instituten att vidtaga av
omständigheterna betingade förändringar med avseende på ämnesindelning,
kursfordringar och studieordning.
Socialstyrelsen anser, att de föreslagna kursplanerna innebära en överskattning
av nationalekonomiens och i viss mån även statskunskapens betydelse.
En avsevärd nedskärning av undervisningen i dessa ämnen vore enligt
styrelsen möjlig, örn eleverna finge tillgång till läroböcker, till vilka
undervisningen kunde anknyta. Någon minskning av den tid, som sammanlagt
ägnas teoretiska studier, förordar styrelsen icke utan yrkar i stidlet,
att ökad vikt fästes vid andra ämnen, såsom sociallagstiftning och psykologi.
8
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Överståthållarämbetet uttalar en viss tvekan inför den tänkta undervisningstidens
längd beträffande de socialkamerala och kamerala linjerna. Det
kan befaras, att många aspiranter på kommunala befattningar till följd av den
långa utbildningstiden komma att avstå från att genomgå instituten och
sålunda komma att helt vara utan den teoretiska utbildning, som så väl behöves
och som de skulle förvärvat, därest man med något mindre anspråk
på resultatet nöjt sig med en kortare utbildningstid.
Universitetskanslern framhäver vikten av att utbildningstiden vid instituten
ej utsträckes för mycket. Vidare framhåller kanslern, att befattningar
inom den kommunala verksamheten och socialvården, för vilkas skötande
den praktiska rutinen och det praktiska handlaget spela en övervägande
roll, icke böra besättas med i teoretiskt hänseende överkvalificerad arbetskraft.
Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm anser, att grundkursen i nationalekonomi
vid institutet för närvarande och enligt förslaget är onödigt
omfattande. De undervisningstimmar, som kunna vinnas genom en nedskärning,
böra komma den praktiska utbildningen till godo. Två ledamöter
i styrelsen föreslå i stället, att det antal timmar, som berövas nationalekonomien,
tages i anspråk för ämnena socialpolitik och sociallagstiftning.
Centralförbundet för socialt arbete anser det vara i hög grad tvivelaktigt,
örn nationalekonomien har någon funktion att fylla i utbildningen, så länge
den icke kan få större utrymme. För att realisera de hittillsvarande nationalekonomiska
studiernas syfte utan ökning av studietiden måste en radikal
förändring av undervisningens uppläggning komma till stånd. Den
ekonomiska orienteringen bör bibringas under ämnet socialpolitik genom
behandling av aktuella samhällsekonomiska frågor. Ämnet socialpolitik bör
tillföras hela den för nationalekonomien beräknade tiden.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter, örn ej en beskärning
kunde ske av något eller några av de teoretiska ämnena, exempelvis
nationalekonomi, för att ge rum för en längre praktisk utbildning.
Svenska landskommunernas förbund jämför den föreslagna studietiden
för den socialkamerala linjen, normalt två läsår och en hösttermin, med studietiden
på den nuvarande kommunala linjen och konstaterar, att denna är
ungefär ett läsår kortare. Med tanke på önskvärdheten av elevrekrytering
från landsbygden och i förhållande till de utkomstmöjligheter, som avgångna
elever kunna vänta, anser förbundet studietiden på den socialkamerala
linjen vara alltför lång och föreslår med tanke därpå bland annat en ändring
av studieordningen på denna linje, så att minimikursen kan inläsas på cirka
ett och ett halvt år, åtminstone av särskilt begåvade och väl förberedda elever.
Bland framkomliga vägar för åstadkommande av en sådan förkortning
nämner förbundet en radikal minskning av kursen i nationalekonomi. För
socialkamerala linjens del borde det vidare vara möjligt att något inskränka
kurserna i socialpolitik och sociallagstiftning.
Departementschefen anför följande.
För att kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra mera kvalificerade
uppgifter i social och kommunal tjänst behöva vederbörande tjänstemän äga
social erfarenhet i förening med grundliga teoretiska insikter i samhällsförhållandena.
Trots linjeuppdelningen komma därför examina vid socialinstituten
att kräva ganska omfattande studier. Då utbildningstiden icke bör
överstiga det minimum, som är nödvändigt för ett gott resultat, gäller det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 185. 0
att noga avväga de olika utbildningsmomenten med hänsyn till deras relativa
värde.
Mot undervisningen vid socialinstitutet i Stockholm har stundom framhållits,
att den lägger för stor vikt vid de teoretiska ämnena nationalekonomi,
statskunskap och socialhistoria. Det har påyrkats, att historiska och
systematiska synpunkter borde lämnas å sido och att undervisningen i stället
borde direkt taga sikte på olika praktiska verksamhetsuppgifter. De sakkunniga
ha icke tillmötesgått dessa önskemål, men i några remissyttranden
ha liknande tankar, på olika sätt modifierade, ånyo kommit till uttryck. I
främsta rummet ha erinringar anförts mot undervisningen i nationalekonomi.
Jag vill med anledning härav framhålla värdet av en allmän samhällsvetenskaplig
utbildning även för rent praktiska uppgifter.
På det sociala verksamhetsområdet och även inom andra grenar av den
kommunala förvaltningen, där arbetsförutsättningarna. ständigt förändras
och nya problem oupphörligt framträda, måste den enskilde tjänstemannen,
ej minst i de mindre kommunerna, äga förmåga av nyskapande verksamhet
och tänkande. Dessa egenskaper kunna uppövas genom en utbildning,
som icke alltför ensidigt inriktas på aktuella förhållanden utan ger vana
att se problemen i större sammanhang. En social vårdstjänsteman, en kommunalkamrer
eller en sjukhuskurator bör icke endast vara i stånd att bedöma
syftet med olika offentliga åtgärder utan även äga förståelse för samhällslivets
tendenser och utvecklingsmöjligheter. Härvidlag är nationalekonomien
liksom statskunskapen av särskild betydelse. Självfallet böra de
ekonomiska studierna vid instituten framförallt inriktas på sådana områden
som konjunkturproblemen, arbetsmarknadsfrågorna och befolkningsfrågan,
men den grundläggande nationalekonomiska undervisningen bör ej
heller försummas. Det finnes ingen anledning att konstruera fram en motsats
mellan undervisning rörande aktuella sociala problem och undervisning
i nationalekonomi. Dessa båda grenar av de socialpolitiska studierna hänga
på det närmaste samman och betinga varandra ömsesidigt.
Såsom de sakkunniga framhållit, synes studietakten vid stockliolmsinstitutet
under senare år av olika skäl varit tämligen högt uppdriven. Detta har
utan tvivel inneburit en viss fara för elevernas förmåga att tillgodogöra sig
undervisningen. I syfte att skapa bättre utrymme för elevernas kunskapsinhämtande
inom den tid av 16 månader, som de teoretiska studierna vid
institutet vanligen omfatta, ha de sakkunniga föreslagit flera enligt, min
uppfattning välbetänkta reformer, däribland strykande av vissa mindre
angelägna kursmoment. Någon minskning av denna tid ha de sakkunniga
så mycket mindre kunnat föreslå, som en ökning av kunskapsstoffet på
vissa punkter synts dem ofrånkomlig. Två av de sakkunniga lia tvärtom
påyrkat en förlängning av tiden för de teoretiska studierna till 18 månader.
I vad mån de anmärkningar beträffande studieplaneringen, som framkommit
i remissyttrandena, avse en förkortning av studietiden, står icke alltid
klart. Stundom synes man endast avse en förskjutning av tiden för de
teoretiska studierna från grundläggande till mera speciella ämnen. I andra
fall vill man förkorta de teoretiska studierna för att lättare kunna öka praktiktiden.
Åtskilliga direkta yrkanden på en beskärning av den totala studietiden
lia emellertid framförts. Utgångspunkten har därvid undantagslöst
varit att förkortningen skall drabba de teoretiska studierna, icke den praktiska
tjänstgöringen.
10
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Det är mig icke möjligt att i detta sammanhang verkställa en närmare
granskning av förutsättningarna för beräkningen av studietiden. Jag vill
därför begränsa mig till att framhålla, att den av de sakkunnigas majoritet
gjorda uppskattningen icke torde allmänt sett lämna rum för någon beskärning
av tiden, örn icke kraven på utbildningens teoretiska underbyggnad
skola eftersättas. Vad särskilt angår de nationalekonomiska studierna, synes
den härför beräknade tiden knappast kunna reduceras, då kunskaper av
detta slag ofrånkomligen kräva en viss tid för sin mognad. Å andra sidan
böra enligt min åsikt alla utvägar prövas för att undgå en förlängning av de
teoretiska studierna utöver 16 månader. Det bör självfallet även tillses, att
elever, som äga möjlighet att förvärva nödiga insikter på kortare tid än
kursplanerna förutsätta, få tillfälle härtill, såvida icke särskilda skäl lägga
hinder i vägen.
Beträffande den praktiska utbildningen framhålla socialutbildningssakkunniga,
att socialinstitutens utbildning kännetecknas av en
kombination av teoretisk undervisning och praktik. De vitsorda det senare
momentets betydelse men hävda samtidigt, att de nuvarande kraven på
praktik före inträdet för den socialpolitiska linjens del med de ökade svårigheterna
att vinna inträde vid institutet i Stockholm vuxit mera än som är
påkallat ur utbildningssynpunkt. De sakkunniga äro eniga om att kravet
på förpraktiktid på sociala linjen bör begränsas till ett år och på socialkamerala
linjen vara väsentligt mindre samt att för kamerala och teoretiska linjen
krav på förpraktik icke vidare skall upprätthållas såsom obligatoriskt. Enighet
råder vidare om att omfattningen av praktiken under studietiden på
socialkamerala och kamerala linjen skall vara beroende av förpraktikens art
och omfattning. I avseende på den sociala linjen föreslår de sakkunnigas
flertal, att tiden bestämmes till åtta månader, under det att ett mindretal
här anser tio månaders praktik vara erforderlig. För praktiken skola inrättas
särskilda undervisningscentra.
Socialstyrelsen föreslår, att förpraktiken anordnas av instituten och ställes
under deras kontroll och ledning, så att praktikåret förvandlas till ett provår,
efter vilket de sökandes praktiska duglighet och personliga lämplighet kan
betygsmässigt värdesättas.
Departementschefen anför följande.
Medan blivande läkare, lärare och ämbetsmän inom den statliga förvaltningen
efter avlagd examen få genomgå en vanligen ganska långvarig lärotid,
innan de erhålla fast anställning, ha befattningar i social och kommunal
tjänst icke sällan plägat besättas med personer, som nyligen avlagt examen
vid socialinstitutet i Stockholm. Med tanke på det föreliggande behovet
av socialt skolad arbetskraft kan antagas, att anställningsmöjligheterna även
efter tillkomsten av institutet i Göteborg och genomförandet av den i annat
sammanhang av mig förordade ökningen av de båda institutens utbildningskapacitet
skola förbli i det närmaste lika gynnsamma som hittills.
Under sådana omständigheter är det särskilt angeläget, att instituten sörja
för att eleverna före diplomeringen erhålla en grundlig praktisk utbildning.
Praktikanttjänstgöringen bör planeras med utgångspunkt från att den skall
underlätta förvärvandet av teoretiska kunskaper, verka utvecklande på ele
-
Statsutskottets utlåtande nr 1S5.
11
vernäs sociala omdömesförmåga och jämväl i övrigt utgöra en direkt förberedelse
till deras senare yrkesverksamhet. Helst bör tjänstgöringen taga
sin början på ett så tidigt stadium, att därunder gjorda erfarenheter kunna
få betydelse för yrkesvalet. För att kunna fylla dessa krav måste den
praktiska utbildningen, såsom fallet hittills varit vid institutet i Stockholm,
omfatta dels förpraktik, dels praktik under studietiden.
Förpraktiken är utan tvivel viktigare för studerande på den sociala linjen
än för övriga elever. Den som avser att ägna sig åt social verksamhet
bör tidigt bliva förtrogen med sin tilltänkta arbetsmiljö, dels för att
komma till insikt om sina intressen och förutsättningar, dels för att ådagalägga
sin lämplighet för uppgiften. Dessa synpunkter spela måhända ej
samma roll, då fråga är örn kommunala befattningar av icke social natur.
Det vill dock synas, som om de sakkunniga underskattat de personliga
och sociala momentens betydelse, då de ansett endast tre månaders förpraktik
vara till fyllest för bedrivande av studier på socialkamerala linjen. Jag
bär sålunda intet att erinra mot de framställda yrkandena, att denna linje
med hänsyn till fordringarna på förpraktik jämställes med den sociala linjen.
Likaså torde det vara önskvärt, att inträdessökande, somvälja den kamerala
linjen, på förhand fått någon erfarenhet av kommunalt arbete. Det bör lämnas
åt socialinstitutens styrelser att efter eget bedömande avgöra dessa
frågor. Jag vill understryka det av de sakkunniga uttalade önskemålet, att
förpraktiken, i män som den innebär för vederbörande institution nyttigt
arbete, bör vara förenad med ersättning. Till frågan om förpraktikens anordnande
torde jag få anledning återkomma i samband med inträdesvillkoren.
Förslaget att praktiken under studietiden i huvudsak skall förläggas till
s. k. undervisningscentra, där särskilda handledare stå till förfogande, mika
i samarbete med institutens lärare kunna organisera praktikanternas arbete
på ändamålsenligaste sätt, finner jag mycket beaktansvärt. Med denna anordning
äro dock förbundna flera spörsmål av relativt svårlöst natur. Ett av
dem rör ersättningen till handledare. Från vissa håll har gjorts gällande den
uppfattningen, att det av de sakkunniga föreslagna normalbeloppet, 100
kronor per år och praktikant, vore otillräckligt. För egen del har jag emellertid
icke funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag pä denna
punkt.
Inrättandet av undervisningscentra gör det utan tvivel möjligt för de studerande
att utnyttja praktiktiden långt effektivare än hittills varit fallet,
men det synes mig likväl tvivelaktigt, örn den starka begränsningen av förpraktiken
på den sociala linjen kan fullt uppvägas genom endast två månaders
ökning av praktiken under studietiden. Jag ansluter mig därför till
den av två av de sakkunniga i särskilt yttrande framförda uppfattningen,
enligt vilken tio månaders praktik under studietiden skall vara regel, under
förutsättning att förpraktiken begränsas till ett år. Även härvidlag, liksom
i fråga örn praktiken under studietiden på de socialkamerala och kamerala
linjerna, bör emellertid erfarenheten i längden få vara utslagsgivande.
Studietiden på den sociala linjen kommer under angivna förutsättningar
att uppgå till närmare 3 Y> år, inberäknat förpraktik, vilket i jämförelse
med nuvarande förhållanden innebär minskning med ett halvt år. I betraktande
av det i åtskilliga fall mindre gynnsamma löneläget på ifrågavarande
områden hade det varit önskvärt, att studietiden kunnat ytterligare förkortas.
Då detta visat sig omöjligt, måste strävandena i stället inriktas på att
12 Statsutskottets utlåtande nr 185.
på andra vägar nedbringa studiekostnaderna, särskilt för de mindre bemedlade
eleverna.
I avseende på inträdes fordringarna, ett spörsmål som för socialinstitutens
del väckt särskilt intresse och varit föremål för ingående diskussion,
konstatera socialutbildningssakkunniga att ett system så småningom
utformats, enligt vilket vissa sökande antagas på grundval av tidigare
förvärvade meriter, under det att andra hänvisas till särskilt inträdesprov.
De sakkunnige föreslå, att detta system bibehålies, ehuru med viktiga till—
lägg och förändringar. Ett begränsat antal sökande, som förutom goda merith
i övrigt antingen avlagt akademisk examen eller med goda betyg avlagt
studentexamen eller avgångsexamen vid handelsgymnasium, bör sålunda
kunna antagas utan prov. Antalet av sådana elever bör emellertid icke
överstiga 70 per år. Övriga sökande, vare sig med eller utan högre skolutbildning,
vilka fylla de formella kraven på kompetens (praktik, vitsordad
fallenhet för vederbörande arbetsområde samt för teoretiska studier m. m.)
skola enligt förslaget hänvisas till ett gemensamt inträdesprov. Detta föreslås
omfatta svensk skrivning, modern historia, samhällslära och ekonomisk
geografi, allt i huvudsaklig överensstämmelse med de för studentexamen
fastställda fordringarna, samt återgivande av en föreläsning, som hålles av
någon bland institutets lärare. Studenter skulle i regel ej behöva deltaga i
provet i svensk skrivning utan bedömas på grundval av sina studentbetyg
i detta ämne. För de kamerala linjerna skulle tillkomma ett prov i bokföring,
i huvudsak motsvarande fordringarna för avgångsbetyg från handelsgymnasium.
Av alla sökande, oavsett till vilken kategori de i övrigt hänföras,
bör krävas antingen studentbetyg i geografi eller inträdesprov i detta ämne.
Till grund för urvalet av sökande bör jämte de teoretiska meriterna läggas
bedömningen av vederbörandes praktiska fallenhet för ifrågavarande arbetsområde.
Landsorganisationen förordar ett för alla gemensamt inträdesprov såsom
garanti för rättvist urval.
I samband härmed har frågan uppkommit om anordnande av en sa mhällsvetenskaplig
tredje årskurs vid vissa folkhögskolor.
Socialutbildningssakkunniga förorda i anslutning till ett förslag av 1927
års skolsakkunniga inrättandet av en sådan, förslagsvis till en början vid tre
folkhögskolor. Denna skulle göra det möjligt för ungdomar med god intellektuell
begåvning och fallenhet för socialt arbete tillfälle till förberedande
utbildning. Genom en sådan åtgärd skulle det även bli möjligt att fylla det
behov av utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen, som icke kan tillgodoses
vid läroanstalter med huvudsaklig uppgift att meddela en kombinerad
teoretisk och praktisk fackutbildning för tjänster hos stat och kommun.
Över deltagande i tredje årskurs bör meddelas betyg, uppgjort efter vissa
normer. Inträdessökande till socialinstituten, vilka med goda betyg genomgått
samhällsvetenskaplig tredje årskurs vid folkhögskola, böra kunna vinna
Statsutskottets utlåtande nr 185.
13
inträde utan särskilt inträdesprov, och i avseende på dem bör någon maximering
ej komma i fråga. De skola således ej heller inräknas i det antal
av högst 70 sökande per år, som eljest kan vinna inträde utan särskilt prov.
Kostnaderna beräknas för varje kurs till 15 000 kronor jämte 5 000 kronor
till stipendier.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till förslaget om inrättande av en samhällsvetenskaplig
tredje årskurs vid vissa folkhögskolor som förberedelse till studier
vid socialinstituten samt har i huvudsak intet att erinra beträffande
arten och omfånget av de föreslagna lärokurserna, ej heller beträffande kostnadsberäkningarna.
Dock anser överstyrelsen, att undervisningstiden måste
utökas, vilket torde böra tillgå så, att en del av det för tredje årskursen avsedda
lärostoffet infogas i andra årskursen. Detta kan ske, utan att den senare
förändras till sin allmänna karaktär. Genomgång av andra årskurs, för
vilken kursplan uppgjorts i anknytning till samhällsvetenskaplig tredje årskurs,
bör krävas av dem, som söka inträde vid den sistnämnda. Då man
torde kunna utgå ifrån att tillströmningen av elever till samhällsvetenskaplig
tredje årskurs kommer att bli mycket stor, hade överstyrelsen ansett
önskvärt, att ett större antal tredje årskurser inrättades, än de sakkunniga
föreslagit, men vill för närvarande icke framlägga förslag härom.
Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg ställer sig betänksam inför den
föreslagna anordningen, vilken torde leda till att endast de bland inträdessökande
utan studentexamen eller liknande utbildning, som genomgått den
tredje årskursen, kunna väntas bli intagna vid socialinstituten.
Departementschejen anför beträffande villkoren för inträde vid socialinstituten
samt anordnandet av samhällsvetenskapliga tredje årskurser vid
vissa folkhögskolor följande.
Det är en numera allmänt erkänd princip, att vägen till högre utbildning
bör stå öppen för den duglige och begåvade utan hänsyn till hans sociala
ursprung och ekonomiska villkor. Då det gäller socialinstituten, finnes särskild
anledning att understryka kravet på en bred bas för elevrekryteringen.
Icke minst viktiga äro de geografiska synpunkterna. Landets vidsträckthet
medför betydande skillnader mellan olika landsdelar i fråga om befolkningens
levnadssätt och åskådning. Miljömotsättningen mellan de större
städerna och landsbygden är likaledes mycket avsevärd. Den som i egenskap
av social eller kommunal tjänsteman får sin yrkesutövning förlagd till
en miljö, med vilken han icke är förtrogen, har ofta svårt att anpassa sig.
Därför vore det icke lyckligt, örn socialinstitutens elevkårer skulle bli allt
för mycket storstadspräglade eller på annat sätt ensidigt sammansatta. En
både geografiskt och socialt allsidig elevrekrytering framstår som ett viktigt
önskemål för institutens del.
Intagningen av elever måste bygga på en granskning av de sökandes
personliga förutsättningar. Synnerlig vikt bör fästas vid fallenheten för
socialt arbete och den praktiska förmågan. De krav, som härvidlag kunna
uppställas, utgöra naturligtvis intet hinder för elevrekryteringens allsidighet.
När det gäller bildningsförutsättningarna möta däremot vissa svårigheter.
I städerna finnas fler tillfällen för begåvad ungdom liven ur mindre
välsituerade hem att förvärva högre skolutbildning än vad fallet är på landsbygden.
Därigenom försvåras tillträdet till socialinstituten för landsbygdens
ungdom. Fråga är, vad som bör göras för att avhjälpa denna brist.
14
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Jag vill då först erinra om att Kungl. Majit den 26 januari 1945 på min
föredragning besluta avlåta proposition till riksdagen angående studiehjälp
för högre utbildning åt landsbygdens ungdom m. m. I händelse de i nämnda
proposition föreslagna åtgärderna genomföras, torde frågan om socialinstitutens
elevrekrytering te sig mera lättlöst än för närvarande.
Örn man åter ser förevarande fråga som ett fristående problem, gäller
det närmast att för aspiranter utan högre skolutbildning underlätta inhämtandet
av nödiga förkunskaper. Härvidlag synes mig den av de sakkunniga
föreslagna utvägen, nämligen inrättandet av en särskild samhällsvetenskaplig
kurs vid vissa folkhögskolor, vara i hög grad beaktansvärd.
Det må erinras örn att 1927 års skolsakkunniga tidigare förordat införande
av en på olika linjer uppdelad tredje årskurs vid folkhögskola. Detta förslag
har visserligen icke föranlett utfärdande av allmänna bestämmelser i
ämnet men har delvis förverkligats vid några folkhögskolor. Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande vid Vilans folkhögskola bör särskilt
nämnas i detta sammanhang. Till sitt innehåll erinrar den nu föreslagna
kursen närmast om den humanistiskt-medborgerliga linjen enligt
1927 års skolsakkunnigas förslag, ehuru den är mera socialpolitiskt inriktad.
Av centralförbundet för socialt arbete har icke utan skäl påpekats, att just
denna omständighet vittnar örn en viss oklarhet i målbestämningen för den
planerade kursen. Om denna skall utgöra en ren förskola till socialinstituten,
föreligger knappast anledning att giva de speciellt samhällsvetenskapliga
ämnena ett så framträdande rum i dess kursprogram, som nu föreslagits.
Snarare borde då tonvikten läggas på de allmänbildande studier, som möjliggöra
deltagande i undervisningen vid socialinstitut. Emellertid synas socialutbildningssakkunniga
hava ansett, att den föreslagna kursen icke kan rätt
försvara sin plats inom folkhögskolornas undervisning, om den icke vid
sidan av sin särskilda uppgift även skänker en speciell medborgerlig utbildning.
Av remissyttrandena framgår, att man på flera håll lagt synnerlig
vikt vid just denna synpunkt.
För min del anser jag, att en tredje årskurs vid folkhögskola kan få betydelse,
både då det gäller att för ungdomar, som icke kunnat förvärva
högre skolutbildning, öppna tillträde till socialinstituten, och då det gäller
att skänka kunskap örn samhällsförhållandena åt dem, som inom folkrörelserna
eller i kommunerna vilja ägna sig åt allmänna värv. Anordnandet
av en kurs med detta dubbla syfte möter dock vissa svårigheter. Måhända
bör en uppdelning på två olika linjer äga rum. 1 så fall måste avpraktiska
och ekonomiska skäl frågan örn deras samordning undersökas.
Vad skolöverstyrelsen anfört rörande fördelningen av det lärostoff, som
socialutbildningssakkunniga velat sammanpressa inom den tredje årskursens
ram, på två årskurser, synes mig välgrundat. Förslagets genomförande
torde sålunda få en allmännare och mera ingripande betydelse för
folkhögskolornas undervisning än de sakkunniga förutsatt. Det måste å
ena sidan tillses, att folkhögskolans centrala, medborgerligt fostrande verksamhet
icke röner ofördelaktigt inflytande av de speciella utbildningsuppgifter,
som åläggas den. Å andra sidan får en folkhögskolekurs, som skall
skänka en avslutad socialpolitisk utbildning, icke utvecklas till en form avlägre
yrkesutbildning med syfte på social och kommunal tjänst. Därigenom
skulle den av instituten vidmakthållna utbildningsstandarden på detta
område äventyras. Nu nämnda frågor och även andra, företrädesvis pedagogiska
spörsmål böra noggrant undersökas, innan den föreslagna tredje
Statsutskottets utlåtande nr 185.
15
årskursen vid folkhögskolorna erhåller sin definitiva utformning. Jag anser
därför, att till en början endast en samhällsvetenskapligt orienterad tredje
årskurs bör försöksvis anordnas. Det torde böra uppdragas åt skolöverstyrelsen
att med särskild uppmärksamhet följa denna kurs och att med stöd
av därunder gjorda iakttagelser verkställa en utredning av de berörda problemen
ur alla ifrågakommande synpunkter. Beträffande kostnaderna för
en sådan kurs har jag icke funnit anledning till erinran mot de av socialutbildningssakkunniga
verkställda beräkningarna, vilka sluta på en summa
av 20 000 kronor, varav 5 000 kronor till elevstipendier.
Vad beträffar formerna för intagningen av elever vid socialinstituten
torde en detaljerad granskning icke vara nödvändig. Jag förutsätter, att
instituten ha sin uppmärksamhet fästad på de önskemål, som framförts i
remissyttrandena. Bland annat torde inträdesprovens konstruktion kunna
bli föremål för vissa jämkningar. Det kan, synes det mig, också övervägas,
om icke en förpraktik av längre omfattning än den reguljära bör tillmätas
ett ganska betydande värde, under förutsättning att den är väl vitsordad
av en intygsgivare, vars omdömesgillhet icke kan sättas i fråga. En tendens
till allmän ökning av förpraktiktiden utöver det normala måttet bör dock icke
uppmuntras. Det av socialstyrelsen förordade inlemmandet av förpraktiken
i institutens verksamhet skulle medföra så vittgående ekonomiska konsekvenser,
att man åtminstone tills vidare torde nödgas avstå från. att söka
förverkliga detta projekt. Däremot bör det vara angeläget för instituten
att genom samarbete med de sociala och kommunala organ, hos vilka
blivande elever utföra praktikant tjänstgöring, förskaffa sig ökad möjlighet
att bedöma värdet av givna intyg.
Jag vill betona, att ändringar i intagningsförfarandet, som skulle kunna
leda till en sänkning av den teoretiska utbildningens nivå, icke synas tillrådliga.
Undervisningen vid socialinstituten är intellektuellt krävande och
måste till stor del försiggå i högskolemässiga former. För att kunna tillgodogöra
sig densamma böra eleverna äga viss studievana och betydande
förkunskaper. Ej minst med tanke härpå synes mig de sakkunnigas förslag
i huvudsak väl avvägt.
Den föreslagna omorganisationen innebär att ytterligare en studielinje skall
tillkomma vid socialinstitutet i Stockholm, nämligen den socialkamerala, vilken
närmast återgår på de försök, som gjorts vid det nyinrättade institutet i Göteborg.
I likhet med arbetsmarknadskommissionen och Överståthållarämbetet
vill utskottet understryka att en för långt driven specialisering kan innebära
vådor för de studerande, vilkas möjligheter att välja mellan olika arbetsfält
härigenom kunna begränsas. Även ur de mindre kommunernas, särskilt landsbygdskommunernas
synpunkt innebär en långt driven specialisering allvarliga
risker. Den nya socialkamerala eller socialkommunala linjen bör emellertid
kunna tillgodose behovet av allsidig utbildning för kommunalkamrerare i
landskommunerna, under det att den kamerala linjen i sin föreslagna utformning
väsentligen är avsedd för de större städerna. Utskottet finner sig
därför i likhet med departementschefen kunna tills vidare förorda den föreslagna
linjefördelningen under förutsättning att institutens styrelser, där sfi
Utskottet.
16
Statsutskottets utlåtande nr 185.
finnes påkallat, kunna vidtaga erforderliga jämkningar. Utskottet har sig
bekant att ledningen för institutet i Stockholm under sin hittillsvarande verksamhet
sökt bilda sig en uppfattning örn sina elevers verksamhet även efter
avlagd examen och förutsätter att detta vid båda instituten kommer att ske
även i framtiden. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de erfarenheter,
vilka kunna vara ägnade att belysa frågan huruvida samtliga de nämnda
studielinjerna äro erforderliga.
Beträffande den teoretiska undervisningen har utskottet icke kunnat underlåta
att fästa sig vid att i åtskilliga yttranden kritik riktats mot att så
stort utrymme tillmätts ämnet nationalekonomi. Sålunda ha både socialstyrelsen,
filosofiska fakulteten vid Lunds universitet, flertalet inom styrelsen för
socialinstitutet i Stockholm, centralförbundet för socialt arbete, svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet samt svenska landskommunernas förbund
ansett mer eller mindre radikala begränsningar i detta hänseende påkallade,
medan däremot allenast styrelsen för socialinstitutet i Göteborg och svenska
stadsförbundet hävdat en motsatt uppfattning. I detta sammanhang må
framhållas, att två ledamöter av socialutbildningssakkunniga i särskilt yttrande
framställt kritik mot den föreslagna beräkningen av studietidens längd
och därvid särskilt framhållit, att det avsedda kunskapsmåttet i nationalekonomi
icke torde kunna inhämtas inom den beräknade tiden. Utskottet
delar för sin del departementschefens mening om värdet av en undervisning
som ger vana att se problemen i större sammanhang men finner å andra sidan
att betydelsen av detta moment ej får överdrivas på bekostnad av en nödvändig
begränsning av studietiden. Även om, såsom departementschefen framhåller,
den för ämnet nationalekonomi beräknade studietiden av ungefär två
månader knappast för närvarande kan reduceras, finner utskottet det önskvärt
att någon ökning därutöver icke utan starka skäl bör komma i fråga.
Vidare finner utskottet det påkallat, att frågan örn de nationalekonomiska
studiernas omfattning och värde ur praktisk synpunkt upptages till förnyad
omprövning, då större erfarenhet kunnat vinnas rörande de utexaminerades
duglighet för skilda uppgifter.
Även när det gäller den praktiska utbildningen vill utskottet understryka
departementschefens uttalande att de erfarenheter som kunna vinnas i längden
måste bli utslagsgivande.
Frågan örn inträdesfordringama till socialinstituten har upptagits till ingående
diskussion av såväl departementschefen som de sakkunniga. Den lösning
som förordats innebär att antalet av de studenter vilka skola kunna antagas
utan inträdesprov begränsas till 70 per år vid institutet i Stockholm.
Tillträdet för dem, som sakna högre skolbildning, skall vidare underlättas
därigenom att tills vidare vid en folkhögskola inrättas en samhällsvetenskaplig
tredje årskurs, vid vilken betyg skola givas. De som med goda betyg
genomgått sådan kurs skola i likhet med den nyssnämnda kategorien av högst
Statsutskottets utlåtande nr 185. 17
70 studenter kunna vinna inträde vid socialinstituten utan särskilt inträdesprov.
Utskottet skulle i och för sig finna det tilltalande om — såsom landsorganisationen
förordat — för alla sökande gemensamma inträdesprov kunde anordnas
vid socialinstituten. De praktiska skäl, vilka anförts mot en sådan lösning,
synas emellertid vara övertygande, och utskottet finner därför ej skäl
till erinran mot departementschefens yttrande i detta hänseende.
Vad åter beträffar den föreslagna samhällsvetenskapliga tredje årskursen
vid folkhögskolorna finner utskottet att en utbildningskurs av detta slag i och
för sig skulle kunna få ett betydande värde både ur den allmänt medborgerliga
bildningens synpunkt och såsom en förberedelse för dem som ämna söka
inträde vid något av socialinstituten. Kursens föreslagna organisation är emellertid
ägnad att väcka vissa farhågor. Folkhögskolans centrala uppgift, den
medborgerligt fostrande verksamheten, kan möjligen röna mindre fördelaktiga
verkningar genom tillkomsten av en tredje årskurs, vid vilken betyg skola ges
och som är avsedd som förberedelse för annan högre utbildning av specialiserad
karaktär. Skola å andra sidan graderade betyg icke förekomma, torde emellertid
konsekvensen kräva, att de som efter genomgång av en sådan kurs söka inträde
vid socialinstituten i likhet med flertalet övriga sökande underkastas inträdesprov.
Utskottet beaktar de fördelar för denna kategori av sökande, vilka
skulle kunna följa med den av departementschefen föreslagna anordningen,
men måste för sin del tillmäta de ovan anförda riskerna för folkhögskolans allmänna
karaktär större betydelse. Utskottet kan sålunda förorda anslag till
den föreslagna, försöksvis anordnade kursen endast under förutsättning dels
att denna icke får karaktären av tredje årskurs utan blir en fristående, till
viss folkhögskola förlagd kurs i samhällsvetenskapliga ämnen, dels ock att
graderade betyg icke skola förekomma. I enlighet med vad departementschefen
framhållit bör skolöverstyrelsen med särskild uppmärksamhet följa
kursen och med stöd av därunder gjorda iakttagelser verkställa en utredning
av de berörda problemen ur alla ifrågakommande synpunkter.
Utskottet vill beträffande socialinstitutens inträdesfordringar slutligen understryka,
att en allmän ökning av förpraktiktiden utöver det normala måttet
bör motarbetas. Detta utesluter dock icke, att väl vitsordad förpraktik av
väsentligt större omfattning än den reguljära kan tillmätas ett betydande
värde.
B. Särskilda utbildningsfrågor.
Socialutbildningssakkunniga ha föreslagit, att möjligheter vid socialinstitutet
i Stockholm skola öppnas till tentamina och examen på grundval av självstudier
utan deltagande i undervisningen annat än i mycket begränsad omfattning.
Tills vidare bör detta försöksvis ske endast på kamerala och teoretiska
linjerna.
Bihang till riksdagens protokoll 10lt5. 6 sami. Nr 185.
2
18
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Departementschefen har anfört följande.
Tanken att bereda vissa elever möjlighet till avläggande av examen på
grundval av självstudier är utan tvivel beaktansvärd. Såsom de sakkunniga
framhållit, är det dock förenat med betydande svårigheter att på detta sätt
inhämta de teoretiska kurserna. Därtill kommer, att seminariearbete och
praktiska övningar under lärares ledning böra intaga en viktig plats i socialinstitutens
undervisning. Örn den här berörda studievägen skall få någon
praktisk betydelse, måste utan tvivel korrespondensundervisning anordnas
av instituten. Under alla omständigheter bör dessutom förutsättas, att
elever, som vilja begagna denna undervisning, skola tillbringa någon tid vid
ett socialinstitut, detta även i sådana fall, då deras praktiska meriter äro
synnerligen väl vitsordade.
Jag anser det lämpligt, att ett försök göres med den ifrågavarande anordningen.
Skulle det emellertid visa sig, att den icke kommer att utnyttjas
i nämnvärd mån, torde kunna ifrågasättas, om den bör äga bestånd, eftersom
korrespondensundervisning och handledning av elever, som endast
mera tillfälligt uppehålla sig vid instituten, måste innebära en betydande
ökning av lärarnas arbetsbörda. Det bör ankomma på socialinstituten själva
att i samråd taga ställning till denna fråga.
Socialutbildningssakkunniga ha vidare diskuterat frågan örn utbildningens
fördelning på en lägre och en högre utbildningslinje. De sakkunniga anse emellertid,
att en kortare utbildning än den som nu lämnas vid socialinstituten icke
skulle bli tillfredsställande samt att den skulle kunna verka återhållande på
tillströmningen till den mera fullständiga utbildningen. Därför bör enligt de
sakkunnigas mening icke anordnas någon särskild lägre kurs, som för fram
till diplom eller examen. I stället förordas anordnandet av partiell utbildning
(begränsad högre utbildning). Denna anordning, vilken i viss utsträckning
kan bygga på hittillsvarande praxis, skall innebära, att kommunala och sociala
tjänstemän m. fl. få tillfälle att vid instituten studera endast vissa särskilda
ämnen, i vilka de avlägga tentamina efter de vanliga fordringarna utan att
föra sina studier fram till slutexamen och diplom. I stället skola de erhålla ett
utdrag ur examensliggaren, utvisande erhållna betyg i de ämnen, i vilka de
avlagt tentamina.
I remissyttrande tillstyrkes tämligen enhälligt anordnandet av partiell utbildning.
Däremot förordas av några myndigheter inrättandet av en lägre
examen.
Socialstyrelsen uppställer frågan, på vad sätt den brist på utbildad
personal, som kan väntas uppkomma i samband med en kommunal nyindelning,
skall täckas. Det gäller att kunna erbjuda de praktiskt förfarna
social vårdsmän, som under en övergångstid torde intagas som tjänstemän,
en utbildning, som kan förefalla dem överkomlig och som kan stå öppen för
dem, ehuru de icke fylla socialinstitutens inträdesfordringar. För inträde
vid en sådan kurs borde krävas exempelvis minst åttaårig väl meriterad
verksamhet inom socialvården såsom ordförande, verkställande ledamot
eller liknande i social nämnd eller såsom tjänsteman. Denna utbildningsform
skulle ha tillfällig karaktär; den normala utbildningsformen på detta
Statsutskottets utlåtande nr 185.
19
område bör alltid vara den, som avslutas med diplomering från instituten.
Styrelsen inser, att den föreslagna anordningen kan medföra vissa olägenheter,
men förordar dock, att en utredning av frågan verkställes. Därefter
kunde en kurs av antydd art försöksvis anordnas.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund ifrågasätter, huruvida icke
en lämplig organisation skulle vinnas, örn utbildningen uppdelades på tvenne
kurser, en högre och en lägre. Den högre skulle givas vid ett centralt institut,
den lägre därjämte på ett flertal ställen i olika landsändar. Fakulteten
gör gällande, att utbildningens decentralisering skulle medföra åtskilliga
fördelar och att en anknytning kunde ske till större sjukvårdsinrättningar,
somliga med storstads-, andra med landsbygdsklientel.
Länsarbetsnämnden i Örebro län framhåller, att bland dem, som vinna
anställning vid arbetsförmedling, finnas sådana, som icke förvärvat utbildning
vid socialinstitut. Detta förhållande torde alltjämt komma att
äga rum. Med tanke på personer, tillhörande denna kategori, vilka erhållit
eller avse att erhålla anställning i arbetsförmedlingstjänst, torde böra inrättas
en assistentkurs örn sex månader, vilken med fördel kunde förläggas
till socialinstituten.
Barnavårdsnämnden i Göteborg anser, att den fortsatta utbildningen av
tjänstemän, som redan vunnit anställning inom socialvården, måste tillgodoses
genom inrättande av en kortare utbildning vid socialinstituten. En
eller eventuellt två terminers undervisning torde för detta ändamål vara
till fyllest.
Socialvårdsdelegerade i Borås anse, att den nuvarande anordningen av
studierna vid socialinstituten medför betydande olägenheter. De höga utbildningskostnaderna
nödga den diplomerade att söka befattning med högre
lön, varför den lägre befattningen antingen måste besättas med outbildad
arbetskraft eller ock bli en genomgångstjänst. Detta leder dels till uppkomsten
av en standardsänkning, som de sakkunniga söka undgå, dels till
ett oefterrättlighetstillstånd på arbetsplatsen. En lägre och mindre kostsam
utbildning skulle bereda befattningshavaren möjlighet kvarstanna å
befattningen.
Departementschefen anför följande.
Många kommunaltjänstemän i underordnad ställning ha erforderlig
praktisk erfarenhet för att bekläda högre befattningar men sakna en för
befordran önskvärd teoretisk skolning. I den mån det av olika skäl är
omöjligt för dessa befattningshavare att genomgå en fullständig kurs vid
något av socialinstituten, bör möjlighet beredas dem att förvärva kunskaper
i sådana ämnen, som äro av särskild betydelse för deras yrkesutövning.
En annan utbildningsfråga, som har nära samband med den nu berörda,
angår kommunala förtroendemän, vilka erhållit eller skola erhålla tjänstemannaställning.
Också här rör det sig i många fall om personer, vilkas
individuella förutsättningar för en framgångsrik verksamhet på ledande
tjänstemannaposter äro goda. De sakkunnigas förslag om en begränsad
högre utbildning, innebärande möjligheter för därtill lämpade personer att
följa undervisningen i vissa ämnen och erhålla betyg över sina prestationer,
synes mig med tanke på de berörda kategorierna vara viii motiverat.
Visserligen kan risken för att den partiella utbildningen kommer
att konkurrera med den reguljära icke helt uteslutas. Genom en sorgfällig
20
Statsutskottets utlåtande nr 185.
avvägning av ämneskombinationer och inträdesfordringar torde denna risk
dock kunna i hög grad minskas. Sålunda bör tillses, att endast personer,
som genom begåvning, praktisk duglighet och socialt intresse äro av synnerligt
värde för allmän verksamhet, komma i tillfälle att åtnjuta ifrågavarande
undervisning.
Sedan länge ha från vissa håll önskemål uttalats örn införande vid socialinstitutet
i Stockholm av en praktiskt-social examen, byggd på väsentligt
mindre kunskapsfordringar än de vedertagna. De sakkunniga, som haft
frågan under övervägande, ha avböjt tanken på anordnandet av en kortare
reguljär utbildnings väg, men i några remissyttranden kommer denna tanke
ånyo till uttryck. I regel synes man tänka sig, att den lägre kursen skulle
kunna avslutas under loppet av ett år.
Såsom jag redan framhållit, synes det mig angeläget, att en viss utbildningsstandard
upprätthålles för social och kommunal tjänst. Man bör sträva
efter att skapa en kår av tjänstemän på detta område med någorlunda likvärdig
utbildning och goda såväl teoretiska som praktiska kvalifikationer.
Avsaknaden av bestämda kompetenskrav försvårar i hög grad denna
strävan. Inför valet mellan å ena sidan en längre och värdefullare, å andra
sidan en snabbare och mindre grundlig utbildning skulle av begripliga skäl
många elever välja den senare. Det kan befaras, att den lägre examen snart
bleve normal kompetens för många befattningar. Om detta icke skulle medföra
en allmän sänkning av de sociala och kommunala tjänstemännens lönenivå,
torde dock en i vissa fall behövlig höjning av densamma komma
att motverkas. En sådan utveckling måste givetvis vara ägnad att ytterligare
befästa den kortare och mindre kostsamma men ur kompetenssynpunkt
otillfredsställande utbildningens ställning. Jag delar således de
sakkunnigas uppfattning på denna punkt.
Emellertid har socialstyrelsen påpekat, att ett särskilt utbildningsbehov
kan komma att göra sig gällande under en kortare tid, därest nämligen en
kommunal nyindelning, syftande mot större enheter, kommer till stånd.
Styrelsen anser, att i så fall en kortare utbildningsväg måste öppnas, men
framhåller uttryckligen, att denna lägre utbildning skall vara ett provisoriskt
arrangemang. Utan att vilja förringa betydelsen av det problem,
som socialstyrelsen har velat framhäva, kan jag för min del av förut antydda
skäl, vilka principiellt beaktats jämväl i socialstyrelsens yttrande,
icke undgå att ställa mig tveksam till den föreslagna anordningen. Därest
överhuvud en ettårig utbildningslinje upprättas, torde det bli svårt att
vidhålla de anspråk på saklig kompetens, som diplomeringen från socialinstituten
innebär. Jag ifrågasätter, om icke en lösning av det antydda
problemet bör sökas genom samarbete mellan socialinstituten och kommunerna,
innebärande dels en temporär ökning av antalet intagna elever, så
långt institutens kapacitet kan medgiva, dels ock ett utvidgat användande
av institutens möjligheter att meddela undervisning, som icke leder fram
till examen.
Beträffande specialutbildning ha socialutbildningssakhunniga förordat bland
annat anordnande vid socialinstituten av särskilda kompletteringskurser, avsedda
att utbilda för innehav av sådana befattningar, där den vanliga utbildningen
icke är till fyllest.
Statsutskottets utlåtande nr 185.
21
Departementschefen bär anfört att speciell yrkesutbildning vore nödvändig
för exempelvis arbetsförmedlingsassistenter, tjänstemän inom bärna- och ungdomsvården,
kuratorer i fångvården, sysslomän vid sjukhus o. s. v. Sådan
utbildning kunde icke infogas i de allmänna kurserna, men det syntes önskvärt,
att den, i den mån så lämpligen kunde ske, handhades av samma institutioner,
som besörjde den grundläggande utbildningen. Vad de sakkunniga
föreslagit beträffande anordnandet vid socialinstituten av särskilda utbildningskurser
för personer, som ville ägna sig åt vissa mera krävande uppgifter inom
socialvården m. m., hade icke givit departementschefen anledning till erinran.
I fråga örn anordnandet av fortbildningskurser anför departementschefen:
Jag vill understryka, vad de sakkunniga anfört rörande vikten av att
tillgodose studieintresset hos befattningshavare i social och kommunal
tjänst. Den snabba utvecklingen på de sociala och kommunala områdena
under de senaste åren har otvivelaktigt utlöst ett starkt behov av fortbildningsmöjligheter
för här ifrågavarande tjänstemän. Trots den återhållsamhet,
som under krigsåren från statsmakternas sida visats vid behandlingen
av frågor örn anslag till fortbildningskurser i allmänhet, anser jag mig med
hänsyn till i förevarande fall föreliggande speciella omständigheter kunna
i princip tillstyrka, att bidrag av statsmedel skola kunna utgå till fortbildningskurser,
avsedda för tjänstemän inom socialvården och den kommunala
förvaltningen. Frågan örn statsbidrag bör i varje särskilt fall avgöras av
Kungl. Maj:t efter prövning av kursprogram m. m. Till frågan örn medelsanvisningen
för nästa budgetår torde jag få återkomma längre fram.
Socialinstituten ha en betydelsefull uppgift att fylla såsom samlingspunkter
för yrkesmän på de sociala och kommunala områdena. Jag har därför
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag, att instituten skola komma att
stå såsom anordnare av nu ifrågavarande slag av konferenser, möten och
kurser.
Om tid och personaltillgång medgiva, synes det önskvärt, att socialinstituten,
såsom de sakkunniga förutsatt, jämväl medverka i den allmänna upplysningsverksamhet
rörande _ sociala och kommunala frågor, som bedrives
av bland annat ett flertal frivilliga bildningsorganisationer.
I likhet med socialutbildningssakkunniga har departementschefen funnit sig
icke kunna tillstyrka anordnandet av en lägre utbildningslinje inom socialinstitutens
verksamhetsområde. Under remissförfarandet ha emellertid mot denna
mening rests bestämda invändningar, vilka enligt utskottets mening icke bort
utan vidare avvisas. Inom den kommunala förvaltningen finnas åtskilliga befattningshavare,
vilka stanna kvar på tjänster, för vilka den högre utbildningen
innebär en överkvalificering. Det är visserligen riktigt, att det i många fall
ej i förväg kan avgöras, i vilka fall så sker, och att möjlighet till framtida
befordran således bör stå öppen för de lägre befattningshavarna. I den mån för
detta ändamål erfordras ytterligare utbildning, kan man emellertid påräkna,
att vederbörande kommuner bevilja sina tjänstemän för ändamålet erforderlig
ledighet. Farhågorna för att en lägre utbildning skulle så alt säga
konkurrera ut den högre synas dessutom vara överdrivna. Att märka är
UUkottet.
22
Statsutskottets utlåtande nr 185.
att exempelvis på det tekniska området tillvaron av gymnasieutbildade ingenjörer
alls icke gjort högskoleingenjörerna överflödiga. Med hänsyn till de uttalanden
som gjorts i ett flertal remissyttranden anser utskottet det önskvärt
att en utredning genom Kungl. Maj:ts försorg verkställes beträffande frågan,
huruvida och på vilket sätt vid sidan av den föreslagna partiella utbildningen
även en lägre utbildningskurs bör anordnas.
I övrigt har vad departementschefen i denna del anfört icke givit utskottet
anledning till erinran eller uttalande.
C. Socialinstitutens förhållande till universitet och högskolor.
Socialutbildningssakkunniga ha föreslagit, att socialinstituten i större utsträckning
än hittills skola ägna uppmärksamhet åt vissa forskningsuppgifter
och bland annat tjänstgöra som ett slags sociala och kommunala
»laboratorier», där vid sidan av den ordinarie undervisningen även
viktiga aktuella problem diskuteras med särskilt intresserade elever och utanför
instituten stående, praktiskt verksamma ämbets- och tjänstemän eller
kommunalmän.
Departementschefen har anfört följande.
För min del anser jag det i och för sig önskvärt, att socialinstituten
visa vetenskaplig aktivitet. Det finnes, såsom de sakkunniga antytt, åtskilliga
områden av betydelse icke minst för det kommunala förvaltningsarbetet,
vilka hittills icke uppmärksammats av den akademiska forskningen.
Det synes mig lämpligt, att socialinstituten taga sikte på dylika ämnen. De
principiella invändningar, som under remissbehandlingen riktats mot de sakkunnigas
förslag, kan jag icke finna berättigade, men jag delar den tveksamhet,
som kommit till uttryck beträffande socialinstitutens faktiska möjligheter
att göra en vetenskaplig insats. Ingen undervisningsanstalt torde med
framgång kunna fullfölja en vetenskaplig målsättning, utan att institutionens
centrala verksamhet till någon del inordnas under samma syfte. Vad
socialinstituten angår, skulle detta förutsätta införande av en högre examen,
en tanke, som för närvarande icke kan förverkligas.
Man bör emellertid noga skilja mellan önskemålet om vetenskaplig verksamhet
från institutens sida och kravet på vetenskaplig halt i undervisningen.
Detta krav är oeftergivligt, vad de grundläggande teoretiska ämnena
beträffar. I de teoretiska studierna är det kontakten med vetenskaplig forskning,
som mest fängslar elevernas intresse och skänker den största behållningen.
Utan denna stimulans skulle självstudierna lätt nedsjunka till ett
mekaniskt inhämtande av läroboksfakta. Därför böra socialinstitutens lärare
i sådana ämnen som nationalekonomi, statskunskap, socialhistoria och kommunalrätt
som regel vara vetenskapsmän, även om instituten själva till en
början måhända icke komma att bliva härdar för vetenskaplig forskning.
Socialutbildningssakkunniga ha vidare föreslagit, att tillträde till
universitet och högskolor skall på vissa villkor medgivas dem
som avlagt examen vid instituten utan föregående studentexamen. Sålunda
skulle Kungl. Majit medgiva var och en, som vunnit inträde såsom studerande
vid någotdera av socialinstituten i Stockholm eller Göteborg samt där
-
Statsutskottets utlåtande nr 185.
23
städes avlagt examen, att — utan hinder av att vederbörande icke avlagt
studentexamen — på samma villkor som studenter inskrivas som studerande
vid universiteten eller Stockholms eller Göteborgs högskola samt att därstädes
avlägga juris kandidatexamen, statsvetenskaplig examen eller filosofisk examen
inom den humanistiska sektionen, under förutsättning att den studerande
jämte examensbetyg från socialinstitut även företer intyg om godkänd
skriftlig och muntlig prövning efter fordringarna för studentexamen i ett
modernt språk.
De akademiska myndigheterna ha i sina remissyttranden med få undantag
avstyrkt de sakkunnigas förslag i denna del. Ej heller skolöverstyrelsen finner
sig kunna biträda detsamma.
Universitetskanslern framhåller, att frågan av de sakkunniga behandlats
mycket summariskt. Sålunda har icke närmare angivits, hur språkkunskaperna
skola styrkas. Det torde böra fastställas, i vilket språk kunskaper
skola fordras. Örn behörigheten skall utsträckas till filosofie kandidat- och
ämbetsexamen i alla den humanistiska sektionens ämnen, torde språkkunskaper
erfordras i två moderna språk. Begränsas däremot behörigheten till
att avse samhällsvetenskaper i trängre mening, kan det möjligen vara tillräckligt
med studentkunskaper i engelska språket. Kanslern anser en ytterligare
utredning av frågan påkallad.
Skolöverstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka den föreslagna generella
rätten för dem, som genomgått socialinstitut, att efter komplettering i ett
modernt språk inskrivas vid universitet och högskolor. De individuella dispensernas
väg är mera tilltalande och mindre bindande, då vid prövningen
av ett dispensärende hänsyn kan tagas såväl till omfattningen av den sökandes
förkunskaper på skilda ämnesområden som till den individuella studieduglighet
han vid institutet lagt i dagen.
Departementschefen anför följande.
Då de sakkunniga funnit sig icke kunna förorda inrättande av en högre
examen vid socialinstituten, ha de för att mera allmänt giva institutens avgångna
elever möjlighet till fortsatt utbildning velat ersätta det för närvarande
tillämpade dispensförfarandet med generella bestämmelser om rätt
för dem som utan avlagd studentexamen diplomerats från socialinstituten
att på visst villkor vinna inträde vid universitet eller högskola och där avlägga
examen. Med allt erkännande av förslagets syfte måste jag likväl instämma
i den kritik, som riktats mot detsamma. I likhet med flertalet akademiska
myndigheter och skolöverstyrelsen anser jag, att det individuella
dispensförfarande, som hittills fungerat på ett tillfredsställande sätt, alltjämt
bör bibehållas.
Viktiga skäl tala enligt utskottets mening för att vägar till universitet och
högskolor öppnas för dem som utan föregående studentexamen genomgått
socialinstituten. Det förefaller i och för sig lämpligt att detta sker genom en
allmän föreskrift, innefattande bestämmelser om den komplettering av språkkunskaperna,
som kan vara erforderlig. Å andra sidan måste väsentlig betydelse
tillmätas de invändningar mot sakkunnigförslaget, som i denna del
Utskottet.
24
Statsutskottets utlåtande nr 185.
gjorts av universitetskanslern. Den slutliga lösningen av frågan torde därför
böra anstå till dess sådan erfarenhet vunnits, att efter ytterligare utredning
generella bestämmelser kunna utfärdas.
I övrigt har vad departementschefen i denna del anfört icke givit utskottet
anledning till erinran eller uttalande.
lil. Utbildningskapaciteten.
För närvarande antagas vid socialinstitutet i Stockholm årligen 130—140
studerande. Vid institutet i Göteborg ha under innevarande budgetår — institutets
första arbetsår — antagits sammanlagt 53 studerande.
Socialutbildningssakkunniga ha på grundval av vissa statistiska beräkningar
kommit till den uppfattningen, att en ökning av utbildningskapaciteten vid
båda instituten är erforderlig. De räkna sålunda med, att institutet i Stockholm
bör kunna antaga 120—230 och institutet i Göteborg högst 100 studerande
per år.
Departementschefen anför följande.
Jag finner det uppenbart, att alla beräkningar rörande den sannolika
platstillgången på det sociala och kommunala området måste vara tämligen
osäkra. De sakkunniga ha verkställt en omfattande undersökning för
att komma till hållbara resultat och ha därvid kommit fram till att årligen
omkring 200 personer med högre socialpolitisk och kommunal utbildning
böra utexamineras. Några väsentliga erinringar, grundade på nu kända förhållanden,
ha icke heller riktats mot deras uppskattningar, vilka därför torde
giva en godtagbar vägledning vid bestämmandet av den omfattning, som
intagningen av elever vid instituten tills vidare bör äga. Härvid är att
märka, att den årliga intagningen — om den normala avgången av elever,
vilka ej fullfölja sina studier, beaktas — icke kan begränsas till 200. En
sådan begränsning ha de sakkunniga ej heller ifrågasatt utan ha räknat
med en väsentligt högre intagningskapacitet eller maximalt 330 nyintagna
elever vid båda instituten. Rekryteringen av de olika utbildningslinjerna
bör såvitt möjligt anpassas efter det i varje fall föreliggande arbetsmarknadsläget.
Måhända bör därför intagningen på den socialkommunala linjen, såsom
svenska landskommunernas förbund antyder, under de närmaste åren
ske med viss försiktighet.
En framtidsfråga, vilken behandlas i yttranden av ett flertal myndigheter
och organisationer, gäller den situation, som inträder, om en kommunal
indelningsreform, eventuellt i förening med andra förändringar, hastigt
skulle föranleda ett starkt ökat behov av tjänstemän med högre socialpolitisk
och kommunal utbildning. I den mån det här rör sig om en stadigvarande
ökning av antalet befattningar, som stå socialinstitutens elever
till buds, är det givet, att, så snart situationen kan överblickas, åtgärder
böra vidtagas antingen för en ökning av institutens undervisningskapacitet
eller ock för upprättande av ett tredje institut. _ Därest åter en huvudsakligen
tillfällig uppgång i antalet lediga tjänster inom socialvården och den
kommunala verksamheten skulle inträda, blir problemet mera svårlöst. Vad
denna fråga beträffar tillåter jag mig hänvisa till vad jag i det föregående
anfört vid behandlingen av de sakkunnigas förslag till partiell utbildning
vid socialinstituten.
Statsutskottets utlåtande nr 185.
25
Mot de beräkningar av den erforderliga utbildningskapaciteten, vilka gjorts
av socialutbildningssakkunniga, finner utskottet i likhet med departementschefen
icke skäl att göra någon erinran.
IV. Studietidens ekonomi.
Vid socialinstitutet i Stockholm utgå för närvarande
elevavgifter efter följande grunder.
På socialpolitiska linjen betalas för var och en av det första läsårets tre
terminer och för höstterminen andra läsåret 100 kronor samt för den återstående
studietiden 10 kronor i terminen. Detta innebär, att summan av
terminsavgifter under hela studietiden blir 420—430 kronor. På kommunala
linjen och samhällslinjen betalas likaledes för var och en av det första
läsårets tre terminer 100 kronor men såväl för höstterminen andra läsaret
som för följande terminer endast 10 kronor. Summan av terminsavgifterna
för hela studietiden blir på dessa linjer i regel 310 kronor. Någon särskild
inskrivningsavgift erlägges ej; däremot utgår på samtliga linjer en examensavgift
på 50 kronor. Till institutets elevkår, i vilken medlemsskap är obligatoriskt,
erlägges en årsavgift av 15 kronor. Institutets inkomster av elevavgifter
ha under senare år uppgått till cirka 50 000 kronor, utgörande i
runt tal 45 procent av institutets sammanlagda inkomster.
Vid stockholmsinstitutet finnes ett begränsat antal friplatser (för innevarande
budgetår 23 stycken), avsedda för medellösa och mindre bemedlade
studerande. Av institutets nuvarande statsbidrag skall ett belopp av minst
5 000 kronor användas för detta ändamål eller för nedsättning av undervisningsavgifter.
Slutligen kunna studerande vid institutet erhålla stipendier
ur vissa fonder, varjämte Stockholms stad för samma ändamål under senare
år anslagit ett belopp av 3 300 kronor.
Vid socialinstitutet i Göteborg uttagas för närvarande
på såväl sociala som socialkommunala linjen samma avgifter som på stockholmsinstitutets
socialpolitiska linje, d. v. s. för hel kurs minst 420 kronor
jämte en examensavgift av 50 kronor. I elevavgifter beräknas för innevarande
budgetår inflyta cirka 14 000 kronor, vilket motsvarar 27 procent av
institutets sammanlagda inkomster. För beredande av friplatser eller nedsättning
av undervisningsavgifter står till förfogande ett belopp av 6 000
kronor, varav 1 000 kronor utgöra del av institutets statsbidrag och 5 000
kronor utgöras av kommunala anslag.
Socialutbildningssakkunniga hade förordat, att samtliga vid de båda instituten
nu utgående termins- och examensavgifter skulle avskaffas och undervisningen
sålunda bli helt kostnadsfri. Vidare föreslogo de sakkunniga, att
stipendier av allmänna medel skulle utgå till 30 å 40 elever i varje årskurs
vid institutet i Stockholm och 15 ä 20 elever i varje årskurs vid institutet i
Göteborg. Varje stipendium skulle utgå med högst 00 kronor per månad, dels
under normaltiden för de teoretiska studierna (omkring 10 månader), dels
under högst 5 månaders praktiktjänstgöring. Dessa stipendier skulle visser
-
Vtskottet.
26
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Utskottet.
ligen täcka endast en del av levnadskostnaderna, men genom begränsningen
av stipendiebeloppen skulle det bli möjligt att hjälpa ett relativt stort antal
elever utan att totalkostnaderna bleve alltför höga. Det årliga medelsbehovet
för de föreslagna stipendierna beräknades till 30 000 kronor för Stockholmsinstitutet
och 15 000 kronor för Göteborgsinstitutet. De sakkunniga förutsatte
att de med slopandet av undervisningsavgifterna förenade kostnaderna
skulle delas lika mellan staten och de av institutens upprätthållande särskilt
intresserade kommunerna.
Departementschefen har anfört följande.
En ur social och geografisk synpunkt allsidig elevrekrytering kan icke
säkerställas enbart genom åtgärder med syfte att jämna vägen till instituten
för personer utan högre skolutbildning. De sakkunniga ha därför beaktat
även kostnaderna under studietiden och i syfte att nedbringa dessa, såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, föreslagit, dels att samtliga undervisningsavgifter
skola slopas, dels att möjlighet skall öppnas för eleverna att
erhålla stipendier av allmänna medel.
De principiella invändningar, som riktats mot förslaget om avskaffande
av undervisningsavgifterna, torde icke kunna frånkännas vikt. Med hänsyn
till i detta fall föreliggande särskilda omständigheter anser jag mig likväl
kunna tillstyrka kurs- och examensavgifternas borttagande.
Önskemål ha i några remissyttranden framställts om högre statsbidrag till
elevstipendier än de sakkunniga föreslagit. Beträffande antalet stipendier
finner jag icke anledning för närvarande frångå de sakkunnigas beräkningar.
I likhet med de sakkunniga anser jag det vidare vara lämpligt, att understödet
utgår i huvudsak enligt de normer, som gälla för stipendier till elever
vid bland annat folkhögskolor. Örn riksdagen godkänner den i årets åttonde
huvudtitel föreslagna höjningen av maximibeloppet för dylika stipendier,
skulle alltså stipendium kunna beviljas elev vid socialinstitut med högst 75
kronor per månad.
Till det av de sakkunniga berörda spörsmålet örn fördelningen mellan staten
och vederbörande kommuner av kostnaderna för studiehjälpen liksom
till frågan om medelsbehovet för stipendier för nästa budgetår torde jag
längre fram få återkomma.
Jag torde slutligen få erinra om att redan nu lån ur allmänna studielånefonden
i ett icke ringa antal fall tilldelats elever vid socialinstitutet i Stockholm.
Den omständigheten, att stipendier av allmänna medel nu förordas
skola kunna utgå till socialinstitutens elever, bör enligt min mening icke för
framtiden utesluta denna kategori av studerande från möjlighet att erhålla
statliga studielån. Jag vill också betona, att studiehjälpen enligt det av mig
tillstyrkta förslaget icke har den omfattning, att den skulle göra ytterligare
tillskott från intresserade organisationer eller företag på något sätt överflödiga.
I likhet nied departementschefen finner sig utskottet med hänsyn till i detta
fall föreliggande särskilda omständigheter kunna tillstyrka att kurs- och examensavgifterna
borttagas.
Vad därefter beträffar stipendierna har departementschefen förordat att
understöd skall utgå i huvudsak efter de normer, som gälla för stipendier till
Statsutskottets utlåtande nr 185.
27
elever vid bland annat folkhögskola. Med hänsyn till vad Kungl. Maj:t i
nämnda avseende föreslagit innevarande års riksdag har det högsta stipendiebeloppet
beräknats till 75 kronor per månad.
Utskottet får erinra därom, att innevarande års riksdag i anledning av
ovannämnda förslag örn ett högsta stipendiebelopp av 75 kronor för månad
åt eleverna vid folkhögskola i sin skrivelse nr 8 anfört, att åtskilliga skäl talade
för principen att helt obemedlade elever borde kunna få alla sina kostnader
för genomgång av en folkhögskolekurs täckta genom stipendier, helt eller delvis
av statsmedel. Sedermera har riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studiehjälp åt landsbygdens ungdom i skrivelsen nr 351
uttalat, att starka skäl talade för den principen, att stipendierna för såväl teoretiska
som praktiska studier för helt obemedlade studiebegåvade lärjungar
från både landsbygden och städer och tätorter avpassades så, att de i huvudsak
gåve full behovstäckning. Riksdagen förutsatte, att samtliga stipendiefrågor
av detta eller liknande slag örn möjligt redan vid nästa års riksdag
bomme att lösas i överensstämmelse med den sålunda angivna principen. I
avvaktan härpå och för att redan vid innevarande års riksdag i viss mån tillmötesgå
det ovannämnda önskemålet fann riksdagen sig böra redan nu vidtaga
en jämkning i det beträffande ungdom från landsbygden föreslagna högsta
stipendiebeloppet. För att giva den stipendieutdelande myndigheten önskvärd
rörelsefrihet vid stipendieutdelningen ansåg riksdagen att i särskilda fall,
nämligen då det vore fråga örn helt obemedlade lärjungar, stipendiebeloppet
borde kunna utgå med högst 800 kronor för läsår.
Utskottet finner de skäl, vilka föranlett ifrågavarande jämkning av stipendiebeloppen
beträffande den sistnämnda gruppen av studerande ungdom,
vara tillämpliga även i fråga örn de studerande vid socialinstituten. Till följd
av utbildningstidens fördelning på teoretiska studier och praktik stöter det
emellertid i detta fall på svårigheter att fastställa ett visst högsta stipendiebelopp
för läsår. Utskottet vill därför — med tillämpning av de grunder vilka
föranlett den ovannämnda beräkningen av ett högsta stipendiebelopp av 800
kronor för läsår — förorda, att beträffande de studerande vid socialinstituten
tills vidare under nästa budgetår stipendiebeloppen i särskilda fall, nämligen
då det är fråga om helt obemedlade lärjungar, må kunna stiga till 90
kronor för månad, dock för hela studietiden högst 1 900 kronor. Till frågan
om medelsbehovet för ändamålet återkommer utskottet i det följande.
Departementschefen har icke föreslagit att någon central myndighet erhåller
i uppdrag att handhava stipendietillsättningen. Utskottet har icke funnit
något att invända häremot, enär anslagen för stipendier fördelas på de
båda socialinstituten, och utskottet förutsätter, att socialinstitutens organ vid
tillämpning av de ovan förordade grunderna för utdelningen av stipendier
komma att samråda med studielånenämnden.
Vad departementschefen i övrigt under detta avsnitt anfört har icke givit
utskottet anledning till erinran eller uttalande.
28 Statsutskottets utlåtande nr 185.
V. Socialinstitutens administration m. m.
*1. Personalfrågor.
På grundval av uppgifter i de sakkunnigas betänkande samt från socialinstituten
direkt inhämtade upplysningar har sammanställts följande redogörelse
för institutens nuvarande personalorganisation m. m.
För närvarande finnas vid socialinstitutet i Stockholm inga
heltidsanställda lärare. Undervisningen bedrives genom utomstående lärarkrafter,
vilka uppbära visst arvode per undervisningstimme (i regel 30 kronor
jämte 10 kronor i kristillägg) samt särskild ersättning för examination (i regel
100 kronor). Till institutet äro därjämte knutna dels en föreståndare, vilken —
förutom ersättning för undervisning och examination — uppbär ett årsarvode
av 1 300 kronor, dels en biträdande föreståndare, som — utom ersättning för
undervisning och examination — åtnjuter ett arvode av 6 000 kronor för år
räknat. Sistnämnda befattningshavare avses skola ägna ungefär halva sin tid
åt institutet och där handlägga löpande ärenden.
Andra befattningshavare vid institutet äro emellertid heltidsanställda. Bland
dessa märkas främst föreståndaren och biträdande föreståndaren för den praktiska
sociala kursen, vilka åtnjuta avlöning med respektive 9 000 och 6 300
kronor för år inklusive dyrtidstillägg och provisorisk löneförbättring. För kommunala
linjen finnes ingen motsvarande befattning. Institutets expedition och
kansli handhaves av en expeditionsföreståndare, vilken i stor utsträckning även
förmedlar kontakten mellan lärare och elever; med denna befattning är förenad
en avlöning av 5 600 kronor, inklusive tillägg. Det till institutet knutna
socialvetenskapliga biblioteket förestås av en bibliotekarie med en årlig avlöning
av 7 500 kronor; den nuvarande innehavaren av tjänsten meddelar dessutom
viss undervisning, för vilken särskild ersättning, sammanlagt cirka 5 000
kronor, utgår. Vid biblioteket tjänstgör vidare en assistent med en årlig avlöning
av för närvarande 4 580 kronor. Slutligen finnas vid institutet två skrivbiträden;
den ena av dessa befattningar, med vilken är förenad kassa- och bokföringsgöromål,
är avsedd för expeditionen, medan innehavaren av den andra
befattningen tjänstgör hos föreståndaren för den sociala praktiska kursen. Någon
vaktmästare finnes icke vid institutet, enär vaktmästargöromålen enligt
överenskommelse med Stockholms högskola bestridas av högskolans inom fastigheten
placerade vaktmästare.
Vid socialinstitutet i Göteborg utgår ersättning till timlärare
och examinatorer med 25 kronor för föreläsningstimme — ett belopp
som av institutets styrelse betecknas såsom ovanligt lågt — samt med 10
kronor per elev för examinationsbestyren. Institutets föreståndare uppbär
ett årsarvode av 3 000 kronor. 1 övrigt finnas vid göteborgsinstitutet en
heltidsanställd föreståndare för den praktiska kursen, vilken har viss föreläsnings-
och examinationsskyldighet och åtnjuter en årslön av 10 800 kronor,
samt ett expeditionsbiträde, vars befattning har heltidskaraktär och är
förenad med en avlöning av 3 000 kronor för år räknat. Institutets kassa
och räkenskaper handhavas tillsvidare av en av styrelsens ledamöter utan
ersättning från institutets sida.
Socialutbildningssakkunniga framhålla, att Stockholmsinstitutet för framtiden
icke kan undvara heltidsanställda lärare, ehuru därutöver även i fortsättningen
utomstående föreläsare i mycket stor utsträckning böra och kunna
Statsutskottets utlåtande nr 185.
29
anlitas. Utöver befattningen som ledare av den sociala praktiska kursen, vars
innehavare bör benämnas lärare i praktisk socialvård, torde komma att erfordras
fyra tjänster, varav en för stats- och kommunalkunskap, en för nationalekonomi
och socialpolitik, en för sociallagstiftning och en för kommunal
bokföring. Innehavaren av den sistnämnda tjänsten bör även leda den praktiska
utbildningen på det kommunalt administrativa och kamerala området.
Denna ämnesfördelning bör emellertid, framhålla de sakkunniga, icke en gång
lör alla fastslås. Anpassningen av lärartjänsternas art och omfattning efter
utbildningsbehovet och tillgången på lämpliga lärarkrafter bör så mycket som
möjligt underlättas. En av de ordinarie lärarna synes dock alltid böra representera
ettdera av de grundläggande teoretiska ämnena nationalekonomi och
statskunskap, under det att en annan företräder sociallagstiftning. I de ämnen,
där fasta lärartjänster ej finnas, bör undervisningen även framgent bedrivas
genom timlärare. Därutöver böra anlitas för undervisningen assistenter och
amanuenser. De sakkunniga förutse slutligen, att ytterligare en befattning
såsom lärare i praktisk socialvård skall visa sig erforderlig vid Stockholmsinstitutet.
De fast anställda lärarna i examensämnen skola enligt de sakkunnigas förslag
utöver sin ordinarie undervisning och examination dels bedriva forskningsarbete,
dels meddela handledning åt studerande, som förbereda sig för tentamina
och examina utan att deltaga i undervisningen, dels medverka i det fria
bildningsarbetet på hithörande områden. De böra även upprätthålla kontakten
med praktisk socialpolitisk och kommunal verksamhet. De sakkunniga
räkna med, att deras undervisningsskyldighet skall utgöra i genomsnitt under
läsåret 7 veckotimmar.
Som villkor för innehav av fast lärartjänst, innefattande något av ämnena
nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap, socialpolitik, psykologi, socialhygien
eller kommunal rättskunskap, bör enligt de sakkunniga föreskrivas, att
sökanden äger styrkt kompetens för vetenskaplig undervisning i de i tjänsten
ingående ämnena. Härmed avses normalt docentkompetens, ehuru i särskilda
fall undantag kunna komma i fråga beträffande vetenskapsmän med i övrigt
väl vitsordad kompetens.
De sakkunniga föreslå, att löneförmåner m. m. för fast anställda befattningshavare
vid socialinstitutet i Stockholm bestämmas i enlighet med vissa
lönegrader i den statliga löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Lärare i
examensämne torde böra avlönas enligt lönegraden Eo 28, varjämte till institutets
rektor föreslås utgå ett tilläggsarvode av 3 000 kronor årligen. För
läraren i praktisk socialvård föreslås placering motsvarande lönegraden
Eo 26, för bibliotekarien lönegraden Eo 24 samt för de biträdande lärarna i
praktisk socialvård och expeditionsföreståndaren lönegraden Eo 16. Lärare
och övriga befattningshavare med fast anställning böra enligt de sakkunniga
kunna erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Pensionsförmånerna
böra så nära som möjligt överensstämma med vad som gäller för stats
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 185.
tjänstemän i motsvarande lönegrader. I betänkandet erinras emellertid om
att frågan om statens pensionsanstalts verksamhet nyligen överlämnats till
utredning genom särskilda sakkunniga, och det framhålles, att även nu berörda
pensionsfråga lämpligen bör hänskjutas till dessa sakkunniga.
Inrättandet av fasta lärartjänster vid socialinstitutet i Göteborg anse de
sakkunniga tills vidare kunna anstå. När sådana tjänster komma till stånd,
bör avlöningen för dessa befattningshavare bestämmas efter samma lönegrader
som vid stockholmsinstitutet. Vissa fast anställda befattningshavare anses
emellertid bliva erforderliga på ett tidigt stadium. Sålunda ha de sakkunniga
vid sina kostnadsberäkningar utgått ifrån att vid göteborgsinstitutet komma
att finnas en ledare av den praktiska utbildningen, avlönad enligt lönegraden
Eo 26, och en expeditionsföreståndare, avlönad enligt lönegraden Eo 16.
Vidare böra finnas en kontorist vid biblioteket, ett skrivbiträde och en vaktmästare.
Till den lärare, som förestår biblioteket, bör utgå ett arvode på
1 000 kronor.
Statskontoret anser, att behovet av fasta lärartjänster kan ifrågasättas. Om
emellertid sådana tjänster skola inrättas, finner statskontoret, att den för läroverkslektorer
fastställda lönegradsplaceringen (A 27) lämpligen kan tjäna till
vägledning. Högre vetenskaplig kompetens än filosofie doktorsgrad behöver
ej krävas.
Universitetskanslern finner det ej ändamålsenligt, att socialinstitutet i Stockholm
anställer så många fasta lärare som i betänkandet förordats. Ej heller
torde det vara nödvändigt att kräva docentkompetens av samtliga dessa lärare.
Vad föreståndaren beträffar, är det helt visst önskvärt, om än ej nödvändigt,
att han äger dylik kompetens. Lärare i socialpolitik, sociallagstiftning
och dylika ämnen böra framför allt äga stor praktisk erfarenhet och förtrogenhet
med ifrågakommande samhällsproblem.
Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm ifrågasätter, om någon fast lärartjänst
i nationalekonomi och socialpolitik lämpligen bör komma i fråga. Dels
bör undervisningen i nationalekonomi enligt styrelsens mening begränsas, dels
kan undervisnig i de båda ämnena icke alltid med fördel meddelas av samma
lärare. Styrelsen anser därför, att för närvarande endast tre fasta lärartjänster
böra nyinrättas, av vilka en bör gälla stats- och kommunalkunskap. Enligt
styrelsens mening vore det i hög grad önskvärt, att den sistnämnda av dessa i
alla avseenden likställdes med en professur. För de övriga båda lärartjänsterna
bör ämnesområdet bestämmas från fall till fall.
Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg yrkar, att institutet berndes möjlighet
att tillsätta — förutom befattningen som ledare för den praktiska utbildningen
— ytterligare en fast lärarbefattning. Ämnesområdet för denna lärarbefattning
skulle huvudsakligen omfatta kommunal hushållning och lämpligen
benämnas kommunalekonomi. Läraren i detta ämne skulle ha en sådan utbildning,
att han även kunde åtaga sig forskningsuppgifter, men enligt styrelsens
mening vore det knappast nödvändigt att kräva docentkompetens.
Centralförbundet för socialt arbete vill ersätta den föreslagna fasta lärartjänsten
i nationalekonomi och socialpolitik vid institutet i Stockholm med en
lärartjänst i socialpolitik. Förbundet anser icke, att krav på docentkompetens
bör uppställas för erhållande av lärarbefattning vid instituten, ej heller för
Statsutskottets utlåtande nr 185.
31
rektorsbefattning. Det viktigaste är att erhålla praktiskt orienterade och kvalificerade
lärarkrafter. Åtminstone en fast lärartjänst synes redan nu böra inrättas
i Göteborg, då det är svårare att erhålla kompetenta tillfälliga lärarkrafter
i Göteborg än i Stockholm.
Två ledamöter av styrelsen ha reserverat sig mot tanken på slopande av
vetenskaplig kompetensgrad för lärartjänsterna i nationalekonomi och statskunskap.
Departementschefen har anfört följande.
Socialinstitutet i Stockholm arbetar väsentligen med utomstående lärarkrafter,
vilka vid sidan av uppgifter på annat håll ha undervisningen vid institutet
som bisyssla. Det har lyckats institutet att som medarbetare förvärva
universitetslärare och socialt verksamma personer i framskjuten ställning. Det
hittills tillämpade systemet medför sålunda påtagliga fördelar. Om verksamheten
utvidgas på föreslaget sätt, erhåller emellertid undervisning och examination
så stor omfattning, att fasta lärare måste anställas. Även metodiska
skäl kunna anföras till stöd för önskemål i sådan riktning. Man kan icke vänta
sig enhetlig och fullt effektiv planläggning av undervisningen, ej heller personlig
handledning av eleverna i deras självstudier, så länge institutet är helt beroende
av tillfälliga lärare. Jag finner det därför angeläget, att fasta lärartjänster
upprättas i sådana ämnen som nationalekonomi, stats- och kommunalkunskap,
socialpolitik och kommunal hushållning.
De sakkunniga ha föreslagit fyra lärarbefattningar i teoretiska ämnen vid
institutet i Stockholm. Från några håll har gjorts gällande, att antalet skulle
kunna minskas till tre. Denna uppfattning finnes även företrädd inom institutets
styrelse. Starka skäl tala också för de sakkunnigas förslag. Då
kostnaderna för undervisningens och examinationens upprätthållande genom
utomstående numera endast obetydligt understiga lönekostnaden för
fasta lärare, har styrelsen för socialinstitutet i Stockholm i sin framställning
om statsbidrag för nästkommande budgetår, trots att styrelsen endast
räknat med tre nya lärartjänster, icke ansett sig kunna räkna med ett mindre
medelsbehov än de sakkunniga. Det torde böra ankomma på institutets blivande
ledning att besluta örn antalet fasta lärarbefattningar. För att denna
skall vara oförhindrad att, om den så önskar, följa de sakkunnigas förslag,
finner jag det lämpligt, att anslagsberäkningarna grundas på antagandet,
att fyra dylika befattningar i teoretiska ämnen komma att inrättas. En av
lärarna bör samtidigt vara institutets rektor. Ämneskombinationerna torde
få fastställas från fall till fall med hänsyn till å ena sidan undervisningens
krav, å andra sidan förefintligheten av kvalificerade sökande.
Enligt de sakkunnigas mening bör upprättandet av fasta lärarbefattningar
vid socialinstitutet i Göteborg anstå, till dess undervisningen erhållit större
omfattning. Härför tala utan tvivel goda skäl. Då svårigheterna att erhålla
kompetenta tillfälliga föreläsare torde vara större i Göteborg än i Stockholm,
anser jag mig dock böra stödja den av göteborgsinstitutets styrelse gjorda
framställningen örn att medel måtte beräknas för anställande av en lärare i
ämnet kommunalekonomi.
Medan de sakkunniga ha förordat uppställande av krav på docentkompetens
för institutets fasta lärare i teoretiska ämnen — undantag skulle dock
kunna medgivas i enstaka fall — har såsom av den lämnade redogörelsen
framgår universitetskanslern givit uttryck åt uppfattningen, att cn högre vetenskaplig
meritering icke kan anses erforderlig för lärarna vid socialinstitutet.
Utskottet.
32 Statsutskottets utlåtande nr 185.
Jag har redan haft anledning betona vikten av att socialinstitutens lärarkår
innesluter personer med utpräglat vetenskaplig inriktning och förmåga. Man
kan dock icke förbise, att upprätthållandet av krav på docentkompetens kan
vålla svårigheter vid tjänstetillsättningar. Örn alltför stor vikt lägges vid vetenskapliga
meriter, kan nämligen risk uppstå för en sådan begränsning av
lärarrekryteringen, att praktiskt skolade krafter, vilka för socialinstitutens
del äro av synnerligt värde att förvärva, icke kunna ifrågakomma. Jag anser
det önskvärt, att institutens rektorer äga docentkompetens, men kan
icke förorda, att detta göres till ett ovillkorligt krav. Klart är under alla förhållanden,
att stora fordringar måste ställas på rektorerna likaväl som på
övriga lärare i teoretiska ämnen. Vid sidan av grundlig akademisk utbildning
böra de helst äga praktisk erfarenhet av social eller kommunal verksamhet.
Endast ett fåtal personer, vilka i allmänhet redan intaga framstående
ställningar, kunna motsvara sådana anspråk. Personer, tillhörande denna
kategori, torde icke reflektera på befattningar vid instituten, med mindre
goda löneförmåner beredas deni. Den av de sakkunniga yrkade löneplaceringen
innebär i realiteten, att vederbörande bli jämställda med läroverkens
lektorer. Häremot har i princip icke riktats någon erinran i remissyttrandena.
I överensstämmelse med de sakkunniga förordar jag därför, att för lärarna
i teoretiska ämnen avlöning beräknas enligt lönegraden Eo 28 i det statliga
lönesystemet. Rektor bör erhålla särskilt arvode vid sidan av lönen,
vilket tills vidare dock icke bör sättas högre än 2 000 kronor. Skulle rektors
befattning under en övergångstid komma att, liksom de hittillsvarande föreståndarbefattningarna,
innehavas såsom bisyssla, bör hinder givetvis icke
möta att fastställa ett högre arvode.
Vad de sakkunniga anfört örn behovet av assistenter och amanuenser för
den teoretiska undervisningen föranleder ingen erinran från min sida.
För den praktiska undervisningen vid stockholmsinstitutet, vilken för närvarande
handhaves av en lärare och en biträdande lärare, torde ännu en biträdande
lärare erfordras. Likaså erfordras en heltidsanställd ledare för den praktiska
utbildningen vid institutet i Göteborg. För denne liksom för läraren i
praktisk socialvård vid institutet i Stockholm torde avlöningen böra bestämmas
enligt lönegraden Eo 26. Avlöningen till de biträdande lärarna i praktisk
socialvård synes böra beräknas enligt lönegraden Eo 16.
Beträffande bibliotekarien vid socialinstitutet i Stockholm förordar jag,
under hänvisning till den ståndpunkt, som i årets statsverksproposition
intagits till frågan om löneställningen för viss vetenskaplig personal vid
arkiv, bibliotek och museer, att avlöningen till innehavaren av nämnda
befattning beräknas enligt lönegraden Eo 22.
I enlighet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att frågan om beredande
av pensionsrätt i statens pensionsanstalt at fast anställda lärare m. fl. befattningshavare
i första hand göres till föremål för övervägande i samband
med den pågående utredningen rörande pensionsanstaltens framtida verksamhet.
Utskottet delar departementschefens uppfattning om vikten av att socialinstituten
få en ur olika synpunkter högt kvalificerad lärarkår och att inrättandet
av ett antal fasta lärarbefattningar icke längre torde kunna uppskjutas.
Å andra sidan torde det, som av departementschefen i likhet med universitetskanslern
framhållits, icke vara nödvändigt att kräva docentkompetens av
Statsutskottets utlåtande nr 185.
33
samtliga dessa lärare. När det gäller antalet har i ett par remissyttranden,
bland annat av styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, gjorts gällande att
någon fast lärarbefattning i nationalekonomi icke skulle vara erforderlig och
att därför vid institutet i Stockholm endast tre fasta lärartjänster skulle behöva
nyinrättas. Någon nämnvärd ekonomisk besparing uppkommer icke genom
denna inskränkning, enär anlitandet av utomstående lärarkrafter torde
draga ungefär samma kostnader som åtgå till avlönande av en fast anställd
lärare. Med hänsyn jämväl till vad utskottet tidigare anfört.rörande en omprövning
av det utrymme, vilket bör tillmätas ämnet nationalekonomi, synes
det dock utskottet lämpligt att lärarbefattningen i detta ämne ej får fast karaktär
förrän närmare erfarenhet vunnits.
Vad därefter beträffar lönerna för lärare och övriga befattningshavare vid
instituten har departementschefen föreslagit att dessa skola beräknas i enlighet
med vissa lönegrader i civila icke-ordinarie-reglementets löneplan Eo, trots att
instituten bevara sin ställning av särskilda, halvstatliga stiftelser. Sålunda
skulle lönerna beräknas enligt lönegrad Eo 28 för fast anställda lärare i examensämnen,
Eo 26 för lärare i praktisk socialvård, Eo 22 för bibliotekarien
och Eo 16 för de biträdande lärarna i praktisk socialvård. Utskottet, som i likhet
med departementschefen finner det lämpligt att de fast anställda lärarna i
examensämnena erhålla samma löneförmåner som lektorer, finner lönen för
dessa böra beräknas i enlighet med löngrad A 27. I övrigt torde löneplan Eo
kunna ligga till grund för löneberäkningarna. Departementschefens förslag
föranleder härvidlag från utskottets sida ingen annan erinran än att bibliotekarietjänsten
bör, med hänsyn till att de därmed förenade åliggandena numera
äro så omfattande att befattningen har karaktär av heltidstjänst och till den
ståndpunkt innevarande års riksdag intagit till löneställningen för jämförliga
befattningar vid statens arkiv, bibliotek och museer, avlönas i enlighet med
lönegraden Eo 23. Utskottet förutsätter härvid att krav på avlagd licentiatexamen
uppställes för befattningen.
I avvaktan på att pensionsfrågan för institutets lärare och tjänstemän finner
sin lösning torde mot de vanliga pensionsavdragen svarande belopp tills vidare
böra innehållas vid lönernas utbetalande.
Departementschefens yttrande i denna del ger i övrigt icke anledning till
någon erinran från utskottets sida.
B. Socialinstitutens ledning m. m.
Socialinstitutet i Stockholm utgör en fristående stiftelse under
egen styrelse. Ordföranden i styrelsen förordnas av Kungl. Maj:t; ledamöter
äro valda, sju av styrelsen för centralförbundet för socialt arbete, två av
styrelsen för Stockholms högskola, två av styrelsen för svenska stadsförbundet,
fem av Stockholms stadsfullmäktige, två av styrelsen för svenska landstingsförbundet,
två av styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Dessutom
inträder institutets föreståndare såsom självskriven ledamot. Organisa
Bihang
till rilcsdagens protokoll IDIS. G sami. Nr 185. 3
34
Statsutskottets utlåtande nr 185.
tionen har sin förklaring genom omständigheterna vid institutets tillkomst.
Centralförbundet för socialt arbete är moderorganisation för socialinstitutet i
Stockholm. Av Stockholms stad har institutet sedan sin tillkomst åtnjutit anslag.
De kommunala sammanslutningarnas medverkan torde icke tarva närmare
förklaring. Förhållandet till Stockholms högskola betingas dels därav, att
åtskilliga lärarkrafter äro gemensamma, dels av de särskilda omständigheter,
som äro förknippade med ägande- och dispositionsrätten till den fastighet, vari
institutet sedan år 1931 är inrymt. Slutligen torde i detta sammanhang böra
nämnas, att Stockholms högskolas rektor varit ledamot av socialinstitutets
styrelse sedan dess tillkomst samt under hela denna tid beklätt posten som
institutets inspektor.
Enligt de av Kungl. Maj:t fastställda grundstadgarna för s o c i a 1 institutet
i Göteborg har denna läroanstalt erhållit en organisation, som i
sina huvuddrag överensstämmer med stockholmsinstitutets. Styrelsen består
av ordförande, vilken förordnas av Kungl. Maj:t, institutets föreståndare samt
fjorton ledamöter, vilka utses, tre av Göteborgs stadsfullmäktige, två av styrelsen
för Göteborgs högskola samt vardera en av svenska landskommunernas
förbund, Göteborgs och Bohus läns landsting, Hallands läns landsting, Älvsborgs
läns landsting, Göteborgs handelshögskolas styrelse, samverkande bildningsförbunden,
Göteborgs fackliga centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen
och tjänstemännens centralorganisation.
Socialutbildningssakkunniga anse att den nuvarande organisationen av socialinstitutens
ledning i princip bör bibehållas. Emellertid böra för Stockholmsinstitutets
del vissa ändringar vidtagas. Sålunda föreslå de sakkunniga, att den
nuvarande styrelsen i huvudsak bibehålies såsom fullmäktige, under det att
egentliga ledningen av verksamheten vid institutet överlämnas till en mindre
styrelse. Fullmäktige böra bestå av ordförande och vice ordförande, vilka
utses av Kungl. Majit, ytterligare • tre av Kungl. Majit utsedda
ledamöter, fem ledamöter utsedda av Stockholms stadsfullmäktige, fem
utsedda av styrelsen för centralförbundet för socialt arbete samt en representant
för vardera av Stockholms högskola, landsorganisationen, svenska
arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
och föreningen diplomerade från socialinstitutet. Styrelsen
bör bestå av den av Kungl. Majit utsedda ordföranden i fullmäktige, institutets
rektor samt fyra av fullmäktige valda ledamöter.
Det bör tillkomma fullmäktige att fastställa ordningsstadgar samt inkomstoch
utgiftsstat, bestämma antalet studerande och de allmänna grunderna för
intagningen samt i övrigt handlägga de frågor av större vikt och principiell
betydelse, vilka av styrelsen dit hänskjutas. På styrelsen bör däremot bland
annat ankomma att utse rektor och lärare. Den närmare innebörden av den
föreslagna organisationen framgår av ett av de sakkunniga framlagt förslag till
grundstadgar.
Statsutskottets utlåtande nr 185.
35
Formerna för lärartillsättning behandlas ingående av de sakkunniga. Beslutanderätten
i fråga om de fasta lärartjänsternas omfattning bör närmast tillkomma
styrelsen, men fast lärartjänst i examensämne bör få ledigförklaras,
först, sedan Kungl. Majit godkänt styrelsens förslag beträffande tjänstens
omfattning och den därmed förenade undervisningsskyldigheten. För fastställande
av de sökandes kompetens bör styrelsen tillkalla sakkunniga. Sedan
de sakkunniga och lärarrådet avgivit sitt yttrande, skall styrelsen äga fatta
beslut örn tjänstens tillsättande. Sådant beslut skall underställas Kungl.
Majit. Institutets rektor skall utses av styrelsen bland de ordinarie lärarna
utan särskild ansökan. Beslut om tillsättande av rektor skall likaledes underställas
Kungl. Majit. Övriga lärarbefattningar skola kunna tillsättas av
styrelsen efter lärarrådets hörande. Examinatorsbefattning bör dock före
tillsättandet ha offentligen ledigförklarats.
De sakkunniga finna det icke erforderligt att framlägga något särskilt förslag
beträffande göteborgsinstitutets organisation. Enligt vad som tidigare framhållits,
synes det dem önskvärt, att denna läroanstalt erhåller betydande rörelsefrihet;
dessutom tala enligt de sakkunnigas mening starka skäl emot att
företaga organisatoriska förändringar på ett alltför tidigt stadium av institutets
tillvaro.
Stockholms stadsf vUmäktige uppställa såsom ett oavvisligt villkor för det
av de sakkunniga beräknade bidraget från stadens sida, att staden erhåller en
ökad representation såväl i den särskilda fullmäktigeförsamlingen för socialinstitutet
i Stockholm som i styrelsen för institutet. Stadens representanter
böra utgöra minst en tredjedel av antalet ledamöter såväl i fullmäktige som i
styrelsen.
Departementschefen har anfört följande.
Socialinstituten ha såväl genom sin för samhället betydelsefulla verksamhet
som även därigenom, att de åtnjuta anslag av allmänna medel, kommit
att få en i viss mån officiell karaktär. Det förslag, som nu framlagts och mot
vilket jag i huvudsak icke har någon erinran, förutsätter en omfattande
ökning av statens bidrag till instituten. Det kan då sättas i fråga, om icke
instituten böra helt förstatligas.
Häremot talar emellertid till en början den omständigheten, att om instituten
förstatligades, skulle möjligheterna att erhålla bidrag av kommunala och
enskilda medel till deras verksamhet troligen förminskas eller bortfalla. Staten
finge då helt övertaga också det ekonomiska ansvaret för undervisningens upprätthållande.
Än större vikt fäster jag dock vid effektivitetssynpunkten. Såsom
jag tidigare betonat, måste socialinstituten för att rätt kunna fylla sina
betydelsefulla uppgifter äga möjlighet till en smidig anpassning efter skiftande
krav med hänsyn till exempelvis kursernas omfattning, linjeuppdelning, ämneskombinationer
i examina, anordnande av specialkurser o. s. v. Institutens styrelser
böra därför äga en tämligen vittgående självbestämningsrätt med avseende
på medelsförvaltning, administration och undervisningens anordnande.
Att staten bör äga visst inflytande på institutens ledning är självfallet, likaså
att betryggande ekonomisk kontroll måste utövas. Sålunda har jag intet att
erinra mot det av riksräkenskapsverket framställda yrkandet, att storleken
36
Statsutskottets utlåtande nr 185.
V tskottet.
av befattningshavarnas löneförmåner bör prövas av Kungl. Maj:t samt att
institutens stater och redovisningshandlingar skola uppställas enligt de regler,
som gälla för statliga myndigheter. Även örn detta beaktas, kräves emellertid
icke någon principiell omläggning av den hittillsvarande organisationen.
Dessa grundlinjer böra enligt min åsikt lämnas orubbade.
Från Stockholms stads sida har framställts krav på en väsentligt större representation
för staden i institutets styrande organ än de sakkunniga ansett
påkallad. Uppfyllandet av detta krav har gjorts till villkor för stadens bidragsgivning.
Det synes mig under sådana omständigheter uppenbart, att
den statliga representationen bör i motsvarande mån utvidgas, då staten
icke bör vara svagare företrädd än Stockholms stad i ledningen för institutet.
_ I övrigt finner jag icke anledning att närmare ingå på socialinstitutens organisation
i annan mån än att jag anser det ur effektivitetssynpunkt vara
avgjort att föredraga, att stockholmsinstitutets styrelse blir relativt liten
men att den vid sin sida får en större, mera allsidigt representativ fullmäktigeförsamling.
Frågan örn organisationen av denna församling och styrelsen
ävensom förhållandet mellan dessa organ synes mig böra få avgöras
av Kungl. Majit i samband med fastställandet av nya grundstadgar för
institutet.
Vad departementschefen anfört har icke givit utskottet anledning till annat
uttalande, än att utskottet vill framhålla, att staten bör vara minst lika starkt
företrädd som Stockholms stad i ledningen för socialinstitutet i Stockholm.
Yl. Lokalfrågor.
Socialinstitutet i Stockholm har sedan år 1931 sina lokaler
i fastigheten Odengatan 61. Institutets dispositionsrätt till dessa lokaler grundas
på en överenskommelse, ingången mellan centralförbundet för socialt arbete,
å ena, och Stockholms högskola å den andra sidan. Enligt denna överenskommelse
tillhör byggnaden — för vilken tomt upplåtits av Stockholms stad
för ett hundra år — Stockholms högskola, men med villkor att socialinstitutet
disponerar bottenvåningen för sin undervisning m. m. och mellanvåningen
för sitt bibliotek, vilket dock skall få begagnas även av högskolans lärare och
elever. Våningen två trappor upp disponeras av högskolans socialvetenskapliga
institution. Beträffande källarvåningen är intet nämnt i överenskommelsen;
denna våning har emellertid upplåtits till matsal och klubbrum för socialinstitutets
elever. Högskolan svarar för fastighetens underhåll samt avlönar
vaktmästare. Socialinstitutet svarar emellertid för sin andel i driftkostnaderna
för fastigheten.
Socialinstitutet i Göteborg är sedan verksamheten upptogs
hösten 1944 inrymt i provisoriska lokaler i en för ändamålet förhyrd bostadsvåning.
De flesta föreläsningarna hållas dock å Göteborgs högskola.
Departementschefen har anfört följande:
Stockholmsinstitutets lokaler i den Stockholms högskola tillhöriga byggnaden
Odengatan 61 äro redan nu otillräckliga. Den planerade utvidgningen av
institutets verksamhet kan icke genomföras inom denna ram.
Statsutskottets utlåtande nr 185.
37
Genom tillmötesgående från tekniska högskolans sida har institutet under
höstterminen 1944 fått disponera en större sal i byggnaden Drottninggatan 95.
Jag förutsätter, att överenskommelsen härom förnyas. För fyllande av institutets
omedelbara lokalbehov har dess styrelse vidare upptagit förhandlingar
med Stockholms högskola. Det torde finnas möjlighet för institutet att med
högskolans bistånd utan avsevärda kostnader vinna en provisorisk lokalutvidgning
i Odengatan 61 genom att de nu såsom matsal använda utrymmena
i källarvåningen omändras och ställas till förfogande för undervisningsändamål.
Sedan tekniska högskolan lämnat lokalerna vid Drottninggatan och förutsättningar
därigenom inträtt för den av de sakkunniga planerade anordningen
på längre sikt kan frågan om ombyggnads- och inredningsarbeten för
institutets räkning, dels i fastigheten Drottninggatan 95, dels eventuellt
i fastigheten Odengatan 61, upptagas till prövning. Förstnämnda fastighet
har visserligen, såsom byggnadsstyrelsens utlåtande ger vid handen, föreslagits
såsom tomt för en blivande nybyggnad för kungl, biblioteket. En
förläggning av socialinstitutet till Stockholms högskolas omedelbara grannskap
motsvarar emellertid ett starkt behov både från institutets och högskolans
sida, varför tanken att utnyttja tomten Drottninggatan 95 för institutets
räkning synes mig naturlig. Utan att nu taga ställning till detta uppslag,
anser jag, att förutsättningarna för dess förverkligande böra närmare
undersökas, i samband varmed kungl, bibliotekets byggnadsfråga bör upptagas
till förnyad prövning.
Med avseende pä göteborgsinstitutets lokalbehov ha de sakkunniga ifrågasatt
samverkan mellan institutet och handelshögskolan i Göteborg, vilken sistnämnda
läroanstalt inom kort måste göra anspråk på vidgade utrymmen. Från
handelshögskolans sida har dock anförts så bestämda invändningar mot detta
förslag, att jag icke finner mig kunna förorda detsamma. Under dessa omständigheter
är det mig icke möjligt att närmare ingå på berörda spörsmål. Jag
förutsätter, att den definitiva lösningen av göteborgsinstitutets liksom stockholmsinstitutets
lokalfråga framdeles får göras till föremål för särskild utredning.
Vad departementschefen i denna del anfört har icke givit utskottet anledning
till erinran eller uttalande.
VII. Anslagsberäkningar.
Bidragsanslaget till socialinstituten.
Socialutbildningssakkunniga konstatera inledningsvis, att de hittillsvarande
driftkostnaderna vid socialinstitutet i Stockholm, vars årsbudget balanserar
på ett belopp av något över 113 000 kronor per år, måste betecknas som mycket
låga.
Förklaringen härtill ligger framför allt däri, att ett antal högt kvalificerade
personer lämnat sin medverkan av intresse för saken. De sakkunniga lia
emellertid, såsom framgår av de förut lämnade redogörelserna, funnit nödvändigt,
att institutet får en mera permanent organisation. Genomförandet
av de av de sakkunniga i detta hänseende framlagda förslagen måste leda
till en väsentlig ökning av de årliga kostnaderna. De sakkunniga lia med avseende
härpå verkställt följande beräkningar.
Utskottet.
38
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Alt. I
Alt. II
Alt. m
4> fasta lärare i examensämnen, grundlön...........
42 060
48 000
44 040
1 lärare i praktisk socialvård, grundlön ............
9 525
11 010
10 020
2 biträdande lärare i d:o, grundlön................
10 692
13 632
11244
1 bibliotekarie, grundlön .........................
8 550
10 020
9 030
1 kontorist vid biblioteket, grundlön ..............
3 837
4 590
4 023
1 expeditionsföreståndare, grundlön ...............
5 346
6 816
5 622
1 kassörska, tillika skrivbiträde ...................
3 465
4 209
3 651
1 skrivbiträde ...................................
2 562
3 282
2 742
1 vaktmästare ..................................
3102
3 837
3 282
Rörliga tillägg till ovanstående personal (31 %).....
27 633
31119
28 773
Vikariatsersättning och sjukvård ..................
2 500
2 500
2 500
Rektorsarvode ..................................
3 000
3 000
3 000
Föreläsararvoden, inklusive praktiska kurser och spe-
cialkurser samt arvoden till assistenter m. fl......
19 000
19 000
19 000
Omkostnader och inventarier:
biblioteket ....................................
1500
1500
1500
övrigt ........................................
15 500
15 500
15 500
Bokinköp .......................................
6 000
6 000
6 000
Kostnader för undervisningscentra ................
6 000
6 000
6 000
Kostnader för inträdesprov .......................
1500
1500
1500
Summa kostnader för undervisning och administra-
tion ..........................................
171 772
191 515
177 427
Lokalkostnader ..................................
15 000
15 000
15 000
Stipendier ......................................
30 000
30 000
30 000
216 772
236 515
222 427
Anm. Lönerna beräknas i alt. I enligt lägsta löneklassen, i alt. II enligt den högsta och i
alt. III enligt den näst lägsta.
Lokalkostnaderna hava upptagits i enlighet med de sakkunnigas förslag
och med utgångspunkt från ett hyresbelopp för lokalerna Drottninggatan 95
av 20 kronor per kvm. Undervisningskostnaderna äro beräknade under
förutsättningen, att årligen sammanlagt 150—160 elever antagas på institutets
fyra linjer.
Enligt de sakkunnigas förslag kunna institutets egna inkomster — därest
avgifter ej vidare skola utgå — beräknas till följande belopp:
centralförbundets för socialt arbete socialpolitiska fond .. kronor 13 000
räntor av egna fonder.............................. » 4 000
Summa kronor 17 000.
För genomförande av den föreslagna organisationen skulle sålunda enligt
de sakkunnigas alternativ III erfordras bidrag av allmänna medel på i genomsnitt
205 000 kronor årligen.
Beträffande driftkostnaderna vid socialinstitutet i Göteborg uttala de
sakkunniga, att den för det första verksamhetsåret uppgjorda budgeten icke
kan anses normerande, eftersom verksamheten under detta år endast får en
relativt ringa omfattning. Redan ganska snart torde man nödgas räkna med
Statsutskottets utlåtande nr 185.
39
väsentligt ökade kostnader. De sakkunniga ha framlagt följande förslag till
utgiftsstat för göteborgsinstitutet.
Alt. I
Alt. n
Alt. m
1 ledare av den praktiska utbildningen, grundlön ..
9 075
10 560
9 570
1 kontorist vid biblioteket, grundlön ..............
3 597
4 302
3 771
X expeditionsföreståndare, grundlön ................
5 022
6 426
5 286
1 skrivbiträde, grundlön..........................
2 406
3 078
2 574
1 vaktmästare, grundlön..........................
2 910
3 597
3 078
Rörliga tillägg till ovanstående personal (31 %) ....
7 133
8 668
7 527
Vikariatsersättningar och sjukvård ................
1000
1000
1000
Rektorsarvode...................................
3 000
3 000
3 000
Arvode till bibliotekarie ..........................
1000
1000
1000
Föreläsararvoden, inklusive de praktiska kurserna m. m.
34 000
34 000
34 000
Omkostnader och inventarier:
biblioteket ....................................
500
500
500
övrigt ........................................
6 500
6 500
6 500
Bokinköp .......................................
3 000
3 000
3 000
Kostnader för undervisningscentra ................
3 500
3 500
3 500
Kostnader för inträdesprov........................
1000
1000
1000
Summa kostnader för undervisning och administra-
tion ..........................................
83 643
90131
85 306
Lokalkostnader ..................................
10 000
10 000
10 000
Stipendier ......................................
15 000
15 000
15 000
108 643
115131
Ilo 306
Anm. Alternativen ha samma innebörd som i föregående tabell.
Beräkningarna utgå från ett antal av 75—80 nyantagna studerande per
år samt förutsätta, att undervisningen i huvudsak ordnas på samma sätt
som vid stockholmsinstitutet. Det antages, att Göteborgs högskola tills vidare
låter institutet disponera lokaler för vissa föreläsningar men att institutet
måste hyra seminarie-, biblioteks- och administrationslokaler m. m.
på annat håll. Vid en större utbildningskapacitet, som de sakkunniga förutsatt
för en något senare tidpunkt, måste anslagen till undervisning, administration,
stipendier och lokaler väsentligt höjas. Dessförinnan synes det
vara befogat att räkna med en totalkostnad på omkring 110 000 kronor.
Kostnaderna för socialinstitutens verksamhet böra på lämpligt sätt fördelas
mellan stat och kommun. De sakkunniga hava härvid funnit följande
grunder böra tillämpas.
Statens anslag till socialinstitutet i Stockholm bör bestämmas så, att detsamma
kan beräknas täcka dels två tredjedelar av kostnaderna för själva
undervisningen (d. v. s. av löner och rörliga lönetillägg till fast anställda
lärare, arvoden till timlärare, assistenter och amanuenser samt kostnader för
undervisningscentra), dels en tredjedel av bibliotekskostnaderna, dels lokalkostnaderna
i deras helhet, dels häften av kostnaderna för stipendier och
dels — därest elevavgifter icke vidare skola utgå — en summa utgörande
ersättning med halva beloppet härför, eller efter ett beräknat antal av 140
årligen antagna studerande 35 000 kronor. Vid institutet i Göteborg, som
40
Statsutskottets utlåtande nr 185.
saknar egna fonder, torde statsanslaget böra beräknas efter fem sjättedelar
av undervisningskostnaderna men i övrigt på samma sätt som vid stockholmsinstitutet,
varvid bidraget till ersättning för avgifter beräknas efter
70 årligen antagna studerande till 17 500 kronor.
De kommunala bidragen torde vid båda instituten bestämmas på motsvarande
sätt, så att de kunna beräknas täcka dels en tredjedel av bibliotekskostnaderna,
dels hälften av kostnaderna för stipendier och dels ersättning
med halva beloppet för elevavgifter, vilka icke vidare skola utgå.
Den föreslagna ersättningen för elevavgifter avses skola täcka kostnaderna
för administration m. m. jämte återstående del av undervisnings- och
bibliotekskostnaderna.
Under nu angivna förutsättningar skulle socialinstituten komma att finansieras
på följande sätt, därest lönekostnader m. m. beräknas efter näst lägsta
löneklassen och beloppen avrundas:
Institutet
i Stockholm
Institutet
i Göteborg
17 000
Statsbidrag:
77 000
41 500
8 000
3 000
15 000
15 000
15 000
7 500
35 000
150 000
17 500
84 500
Kommunala bidrag:
8 000
3 000
15 000
7 500
35 000
58 000
17 500
28 000
Summa inkomster ...............................
225 000
112500
Statens anslag till den socialpolitiska och kommunala fackutbildningen
skulle sålunda komma att bliva 150 000 kronor till institutet i Stockholm
och 84 500 kronor till institutet i Göteborg, eller sammanlagt 234 500 kronor
per år.
Av praktiska skäl synes det lämpligaste vara, att anslagen fixeras till
bestämda belopp och icke göras beroende av utgifternas förändring från år
till år. Självfallet böra statsbidragen sedermera kunna jämkas, därest mera
betydande förändringar i kostnaderna inträda. De sakkunniga föreslå således,
att för statsbidrag till socialinstitutet i Stockholm anvisas ett årligt
anslag på 150 000 kronor, varav minst 15 000 kronor skola användas till
stipendier för mindre bemedlade studerande, samt för statsbidrag till socialinstitutet
i Göteborg ett årligt anslag på 84 500 kronor, varav minst 7 500
kronor skola användas till stipendier för mindre bemedlade studerande.
De förordade anslagen föreslås utgå från och med budgetåret 1945/46, så att
den föreslagna organisationen kan träda i kraft den 1 juli 1945.
Stockholms stads borgarrådsberedning har i sitt yttrande till stadskollegiet
inledningsvis uttalat, att de sakkunnigas förslag synes väl ägnat att motsvara
Stockholms kommunalstyrelses behov av kommunalt och socialpolitiskt utbildad
arbetskraft och även i övrigt vara lämpat att läggas till grund för den
Statsutskottets utlåtande nr 185.
41
kommunala och socialpolitiska utbildningen. Därest institutets i Stockholm
fortsatta verksamhet utvecklas i enlighet med vad de sakkunniga åsyftat och
med hänsynstagande till vad beredningen fortsättningsvis betonar, torde således
tanken på ett stadens eget institut icke behöva förverkligas.
Borgarrådsberedningen finner i likhet med centraliseringskommittén och
drätselnämnden den ifrågavarande utbildningen organisatoriskt sett vara i
första hand en statlig angelägenhet och sålunda böra bekostas med statsmedel.
En oavvislig förutsättning för det här föreslagna bidraget från Stockholms
stad är — jämte vidtagande av åtgärder för en bredare rekrytering
av institutets elever — att staden erhåller en ökad representation såväl i
den särskilda fullmäktigeförsamlingen för institutet som i läroanstaltens
styrelse.
Stockholms stadsfullmäktige beslöto tillstyrka, att de sakkunnigas förslag,
med iakttagande av vad borgarrådsberedningen i sitt yttrande anfört, lägges
till grund för den kommunala och socialpolitiska utbildningen.
Göteborgs stadsfullmäktige framhålla, att utbildningen vid socialinstituten,
enligt vad de sakkunniga själva uttalat, icke är och icke bör vara någon
särangelägenhet för rikets största kommuner. Härav torde böra följa, att
anspråken på kommunala bidrag principiellt icke böra sträcka sig längre
än till att kommunerna i viss omfattning lämna stipendiebidrag till i vederbörande
kommun hemmahörande studerande vid socialinstituten.
Departementschefen har för sin del anfört följande.
En omläggning och utvidgning av socialinstitutens undervisning i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag kräver betydande
kostnader. Stockholmsinstitutets utgifter skulle för år räknat i genomsnitt
fördubblas, och för det nyupprättade göteborgsinstitutets del kommer en
proportionellt sett ännu större ökning av den årliga kostnadssumman i fråga.
Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag i stort sett funnit mig kunna
godtaga de förutsättningar, på vilka de sakkunniga grundat sina ekonomiska
beräkningar. Jag har emellertid förordat ett något högre maximibelopp för
elevstipendier än det, varmed de sakkunniga ansett sig böra räkna; jag anser
mig dock icke för den skull för nästa budgetår böra ifrågasätta någon höjning
i förhållande till de sakkunnigas förslag av de för stipendier avsedda
medlen utan förordar att för detta ändamål beräknas, i staten för stockholmsinstitutet
ett belopp av 30 000 kronor och i staten för göteborgsinstitutet
ett belopp av 15 000 kronor. Vidare har jag utöver de sakkunnigas
förslag tillstyrkt inrättandet vid institutet i Göteborg av en lärarbefattning
i löneställning motsvarande lönegraden Eo 28. Den av sistnämnda
utökning av organisationen föranledda merkostnaden motväges
dock av andra besparingar å lönestaten, i det att styrelsen för göteborgsinstitutet
förklarat sig tills vidare kunna umbära en skrivbiträdesbefattning
(Eo2) och en vaktmästarbefattning (Eo5). Jag har i likhet med de sakkunniga
förutsatt, att smärre justeringar i organisationen skola kunna vidtagas
inom ramen av de beräknade anslagen.
De sakkunniga lia utgått ifrån att huvuddelen av institutens kostnader
skola gäldas av statsmedel samt att bidrag skola lämnas till institutet i
Stockholm av Stockholms stad och till institutet i Göteborg av Göteborgs
stad samt landstingen i Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län.
De statliga bidragen föreslås uppgå till sammanlagt 150 000 kronor flir
Bihang till riksdagens ■protolcoll U)''t5. C> sami. Nr lS.r>.
4
42
Statsutskottets utlåtande nr 185.
Utskottet.
V tskottet.
Stockholmsinstitutets del och till 84 500 kronor per år för göteborgsinstitutets
vidkommande, de kommunala bidragen beräknas till respektive
58 000 kronor och 28 000 kronor per år. Av den lämnade redogörelsen framgå
de principer, som de sakkunniga lagt till grund för sitt förslag till avvägning
av statens, respektive ifrågavarande städers och landstings bidrag
till instituten. Vad de sakkunniga i detta hänseende föreslagit föranleder
ingen erinran från min sida. Jag finner det sålunda skäligt, att staten i
princip svarar för institutens kostnader, i den män de icke täckas av institutens
egna inkomster, och de bidrag, som städerna Stockholm och Göteborg
jämte vissa landstingsområden lämna. Jag räknar härvid med, att statens
bidrag i regel icke — med undantag möjligen såvitt gäller göteborgsinstitutet
under dess uppbyggnadstid — kommer att överstiga den andel av de
totala utgifterna för respektive institut, varmed de sakkunniga räknat.
Vad jag nu anfört beträffande statens bidrag hänför sig givetvis endast
till den av mig förutsatta organisationen och kostnadsramen för instituten.
Till frågan i vilken omfattning staten bör bidraga vid en eventuell framtida
utvidgning av organisationen eller en av andra orsaker betingad ökning
av kostnaderna för institutens verksamhet torde ställning icke behöva
tagas i detta sammanhang.
I enlighet med den ståndpunkt, jag sålunda intagit, förordar jag, att
statsbidrag för nästa budgetår utgår med de av de sakkunniga föreslagna
beloppen, nämligen med 150 000 kronor till socialinstitutet i Stockholm
och med 84 500 kronor till socialinstitutet i Göteborg.
Med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört beträffande grunderna
för de högsta stipendiebeloppens beräkning torde en mindre jämkning av anslagsbeloppen
bli erforderlig. Utskottet får därför föreslå, att för budgetåret
1945/46 anslaget till Stockholmsinstitutet höjes med 3 000 kronor till 153 000
kronor och anslaget till Göteborgsinstitutet med 1 500 kronor till 86 000
kronor.
I övrigt har vad departementschefen under detta avsnitt anfört icke givit
utskottet skäl till erinran eller uttalande.
Anslag till kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i kommunal
och social tjänst. Anslag till förberedande samhällsvetenskaplig
kurs vid folkhögskola.
För ifrågavarande ändamål har departementschefen för nästa budgetår beräknat
respektive 10 000 kronor och 15 000 kronor. Utgifterna för stipendier
till deltagarna i omförmälda folkhögskolekurs har departementschefen ansett
böra bestridas ur anslaget till elevstipendier vid folkhögskolor.
De av departementschefen gjorda anslagsberäkningarna föranleda från utskottets
sida icke någon erinran. I detta sammanhang vill utskottet likväl erinra
därom att utskottet i det föregående funnit sig kunna förorda anslag till förberedande
samhällsvetenskaplig kurs vid folkhögskola under förutsättning
bland annat att denna blir fristående och icke får karaktären av tredje årskurs.
Statsutskottets utlåtande nr 185.
43
VIIL Hemställan.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
a) till Bidrag till instituten för socialpolitisk och kommunal
utbildning och forskning för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 239 000 kronor;
b) till Kurser för fortsatt utbildning av befattningshavare i
kommunal och social tjänst för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 10 000 kronor;
c) till Folkhögskolor: Förberedande samhällsvetenskaplig
kurs för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 15 000 kronor.
Stockholm den 8 juni 1945.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard. Johansson, Oscar Olsson, Pauli, Lindström,
Gränebo, Bernhard Nilsson, Karl Andersson, Heiding, Gustaf Karlsson, Ekströmer, Emil Petersson
och Johan Eric Ericson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svenson i Grönvik, Ward,
Pettersson i Dahl, Staxäng, Hall, Wallentheim, Malmborg i Skövde, fru Alvén, herrar Thäpper
och Birkö.
Reservation
av herrar Oscar Olsson, Lindström, Johan Eric Ericson och Ward samt fru
Alvén, vilka ansett, att utskottets yttrande under rubriken »C. Socialinstitutens
förhållande till universitet och högskolor» (sid. 23) bort hava följande
lydelse:
»Viktiga skäl---kan vara erforderlig. De sakkunniga, av vilka hälften
äro eller varit universitetslärare, ha föreslagit intyg om godkänd skriftlig och
muntlig prövning efter fordringarna för studentexamen i ett modernt språk.
För folkskollärare ger avgångsbetyget från seminariet numera tillträde till
universitetsstudier med denna komplettering jämte studentbetyg i latin, matematik
eller ytterligare ett modernt språk. Då vid socialinstituten högskole
-
44
Statsutskottets utlåtande nr 185.
mässiga studier bedrivas, vilket icke kan sägas vara fallet vare sig vid gymnasier
eller folkskoleseminarier, torde de sakkunniga ha fullgoda skäl för sin
uppfattning, att institutens elever med komplettering i ett främmande språk
böra vara åtminstone lika väl skickade för universitetsstudier, varför utskottet
tillstyrker utfärdande av allmän föreskrift i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag.»
Stockholm 1945 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
452208
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:354 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbild s. 1 i texten