Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner.
1945-12-07 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1945:288, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 288.
1
Nr 288.
Ankom till riksdagens kansli den 7 december 1945 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte
i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I propositionen nr 367 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 19 oktober 1945,
föreslagit riksdagen att medgiva, att statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
må utgå i huvudsaklig enlighet med av chefen för ecklesiastikdepartementet
i nämnda statsrådsprotokoll förordade grunder.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr R. Bergh väckt motion (I: 410), vari
hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Majlis proposition nr 367
dels vidtager den ändringen i föreslagna bidragsregler, att intet skoldistrikt
erhåller mindre skolbyggnadsbidrag än som skulle ha utgått vid tillämpning
av nu gällande bestämmelser, dels fastställer de sålunda justerade bidragsreglerna
att gälla allenast som provisoriska bestämmelser, dels ock hos Kungl.
Majit gör framställning om förnyad utredning av hithörande spörsmål, därvid
frågan örn statens övertagande av kostnaderna för uppförande av byggnader
för folkskoleväsendet göres till föremål för särskilt övervägande;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr II. Ericsson m. fl. (I: 411) och den andra inom andra kammaren av herr
O. Andersson i Malmö m. fl. (II: 644), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i de av Kungl. Majit föreslagna grunderna för statsbidrag
till byggnader för folkskoleväsendet som i motionerna angivits;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr 7. Persson m. fl. (I: 409) och den andra inom andra kammaren av herr
G. Larsson i Luttra m. fl. (II: 643), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Majits proposition nr 367 måtte uttala sig för att i motionerna
återgivna statsbidragstabell måtte tillämpas vid fördelningen av statsbidragen
till folkskolebyggnader;
Bihang till rilctdagcns protokoll 10i5. 6 tami. Nr 888—890.
1
2
Statsutskottets utlåtande nr 288.
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av''
herr E. Hage m. fl. (I: 412) och den andra inom andra kammaren av herr
U. R. Jacobson i Vilhelmina m. fl. (II: 645), i vilka hemställts, l:o att riksdagen
vid behandlande av Kungl. Maj:ts proposition nr 367 måtte uttala sig för, att
den å s. 31 i propositionen intagna tabelten ändras så, att tabellen börjar
med »högst 4» (antal skattekronor per invånare) och att statsbidraget för denna
grupp sättes till »80 till 60 %» av bidragsunderlaget samt att nästa rad i tabellen
ändras till »över 4 högst 7» och statsbidraget till »75 till 55 %», samt
att rad 3 strykes ävensom 2:o att riksdagen förklarar, att den intet har att
invända mot att de här föreslagna bestämmelserna rörande statsbidragets
storlek må tillämpas så, att där särskilda skäl därtill äro statsbidrag må
kunna beviljas med högre belopp än som motsvarar 80 procent av bidragsunderlaget;
dels
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar R. Anderberg och C. H. Dahlström (I: 423) och den andra inom andra
kammaren av herr V. Mattsson (II: 646), i vilka hemställts, att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 367 måtte besluta att övre gränsen
för kommuner, vilkas statsbidragsframställningar skola omprövas enligt i
propositionen meddelad övergångsbestämmelse, skall utgöra sex skattekronor
per invånare och icke fem, såsom i propositionen föreslagits;
dels en inom andra kammaren av herr T. Ekdahl väckt motion (II: 666),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 367 måtte medgiva, att statsbidrag må utgå till anskaffande av för undervisning
i kvinnlig slöjd erforderligt antal symaskiner även beträffande skolor,
där särskilda handarbetssalar icke inredas;
dels ock en inom andra kammaren av herrar A. Spångberg och L. Lindahl
väckt motion (II: 667), vari hemställts, att det nya statsbidragssystemet vad
beträffar skolbyggnadsärendenas handläggning utformas i huvudsaklig enlighet
med vad i motionen förordats och att det föreliggande förslaget till författningsändring
bringas i överensstämmelse härmed.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna hänvisas, i den mån detsamma
ej framgår av den nedan lämnade redogörelsen, till motionerna I: 410,
1:411, 11:643, 11:645, 11:646, 11:666 och 11:667.
Genom beslut den 1 december 1944 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande förhållandet mellan staten och
skoldistrikten och därmed sammanhängande frågor.
Den 7 december 1944 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga
ledamoten av riksdagens I kammare, hemmansägaren J. E. Andersson, Ovanmyra,
kanslirådet H. J. Dillner, folkskolinspektören i Västerås, filosofie kandidaten
P. E. Granér, ledamoten av riksdagens II kammare, folkskolläraren
K. F. F. Kyling, ledamoten av Stockholms folkskoledirektion, komministern
Statsutskottets utlåtande nr 288. 3
B. A. Lund och dåvarande undervisningsrådet J. J. E. Weijne, den senare
tillika ordförande.
Såsom ett första led i utredningsarbetet ha de sakkunniga, vilka antagit
benämningen 1945 års folkskolesakkunniga, underkastat nu gällande system
för statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet en omprövning och i ett
med skrivelse den 29 maj 1945 överlämnat betänkande (stat. off. utr.
1945: 25) framlagt förslag till ändrade bestämmelser rörande statsbidrag till
folkskolebyggnader.
De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak,
att statsbidragsprocenten skall graderas efter kommunernas ekonomiska
bärkraft, varigenom större rättvisa de olika skoldistrikten emellan skulle vinnas
än som vore möjligt med det nuvarande schematiskt uppbyggda statsbidragssystemet,
samt att statsbidragsbeloppen skola i sin helhet utbetalas i samband med
byggnadsföretagens utförande.
'' Dessutom ha de sakkunniga förordat vissa förenklingar i fråga om handläggningen
av hithörande ärenden.
Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna i samtliga län,
statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Överstyrelsen har därvid överlämnat dels infordrade yttranden
från samtliga statens folkskolinspektörer, dels ock till överstyrelsen inkomna
yttranden från Stockholms folkskoledirektion samt folkskolestyrelserna
i Göteborg, Malmö, Norrlcöying, Hälsingborg och Gävle. Vidare ha
yttranden i ärendet avgivits av svenska stadsförbundet, svenska landslcommunernas
förbund samt svenska arkitekters riksförbund.
Nu gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 6 mars 1936 (nr
45) angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte däri sedermera
vidtagna ändringar. Till grund för ifrågavarande kungörelse låg ett av
1934 års folkskolesakkunniga avgivet betänkande och förslag i ämnet (stat.
off. utr. 1934:47). Enligt kungörelsens ursprungliga avfattning ägde skoldistrikt
enligt närmare angivna grunder erhålla statsbidrag till bestridande
av kostnaderna för anskaffande av nya undervisningslokaler genom nybyggnad
eller genom om- eller tillbyggnad. Genom kungörelse den 7 maj 1943
(nr 398) utvidgades, efter förslag av folkskolans besparingssakkunniga, bidragsrätten
att gälla även utförandet av mera omfattande ändringsarbeten å
befintliga undervisningslokaler, även om därigenom nya sådana lokaler icke
tillkomme. Såsom gemensam beteckning för sålunda angivna statsbidrag infördes
samtidigt begreppet »bidrag till byggnadsarbeten».
De i detta sammanhang viktigaste bestämmelserna äro i övrigt följande.
Förutsättning för erhållande av statsbidrag är, att Kungl. Maj:t lämnat
tillstånd till byggnadsföretagets utförande samt därvid tillika fastställt den
högsta kostnadssumma, varå statsbidrag må beräknas. Bidraget beräknas
därefter på ett belopp (bidragsunderlaget), som motsvarar de styrkta faktiska
kostnaderna för bidragsberättigade byggnadsarbeten, i den mån dessa kostnader
icke överstiga den fastställda högsta kostnadssumman, och utgår med
4
Statsutskottets utlåtande nr 288.
tre fjärdedelar av bidragsunderlaget, därest detta överstiger 5 000 kronor,
samt eljest med hälften av bidragsunderlaget.
I den högsta kostnadssumman må inräknas allenast kostnader för klassrum,
gymnastiksalar, lokaler för slöjd och hushållsgöromål, allt med tillhörande
biutrymmen av olika slag jämte erforderliga inomhusledningar och fast
inredning, den första uppsättningen inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar
och skolkök samt utgifterna för ritningar, arbetsledning och kontroll, ävensom
efter prövning i varje särskilt fall kostnader för andra, för skoländamål avsedda
lokaler, såsom specialrum, samlingssalar, lärarrum och dylikt.
Innan Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall meddelas, sker hos de statliga
myndigheterna, vederbörande folkskolinspektör och länsstyrelse, skolöverstyrelsen
samt Kungl. Majit, en ingående granskning av byggnadsförslaget.
Statsbidraget utbetalas med lika fördelning på 25 år, dock att örn bidraget
uppgår till högst 2 500 kronor, det utanordnas på en gång.
Statsbidragen utbetalas från ett å riksstatens driftbudget anvisat förslagsanslag,
benämnt Bidrag till byggnadsarbeten. För innevarande budgetår är
ifrågavarande anslag uppfört med 1 900 000 kronor.
Av Kungl. Majit intill den 1 juli 1945 fastställda högsta kostnadssummor
för nya undervisningslokaler uppgå till sammanlagt belopp av i runt tal
99 650 000 kronor.
1. Beräkningen av statsbidragen.
Förslag till ändrade statsbidragsgrunder ha tidigare framlagts dels av folkskolans
besparingssakkunniga i deras den 24 augusti 1940 avgivna betänkande
och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m.
(stat. off. utr. 1940: 24), dels ock av kommunalskatteberedningen i dess den 19
augusti 1943 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala
beskattningen m. m., del III, den kommunala skatteutjämningen
(stat. off. utr. 1943: 43).
Folkskolans besparingssakkunniga föreslogo ett helt ändrat statsbidragssystem
på ifrågavarande område.
Besparingssakkunniga föreslogo sålunda en skala beträffande ifrågavarande
statsbidrag, som för klassrum innebar, att statsbidraget vid ett kubikpris
av upp till 26 kronor 25 öre skulle utgöra 7 000 kronor för varje sådant
rum för att därefter successivt stiga, så att bidraget vid ett kubikpris av
48 kronor 76 öre och däröver skulle utgå med 14 000 kronor. Särskilda bidragsbelopp,
olika för olika kubikpris, föreslogos jämväl för gymnastiksalar,
slöjdsalar och skolkök. Ytterligare skulle efter prövning i varje särskilt fall
byggnadsbidrag kunna utgå för samlingssal, som vore inrymd i skolanläggning,
avsedd för skola med i regel minst två respektive tre och fyra parallellavdelningar,
med högst 20 000 respektive 35 000 och 50 000 kronor, oberoende
av kubikpriset, samt för frukostrum med högst 5 000 kronor och för barnbespisningslokal
med högst 10 000 kronor, likaledes oberoende av kubikpriset.
I fråga om byggnadsföretag, vilka icke avse nybyggnad av skollokaler utan
endast mera omfattande ändringsarbeten å befintliga undervisningslokaler, ha
Statsutskottets utlåtande nr 288.
5
besparingssakkunniga emellertid måst förorda särskilda bestämmelser. Då
genom dessa byggnadsarbeten inga nya lokaler vinnas, kan bidrag till kostnaderna
icke beräknas med visst belopp per undervisningslokal. Besparingssakkunniga
ha därför ansett sig böra förorda, att bidrag i stället skall utgå
med viss del av de styrkta verkliga kostnaderna, dock med en för alla sådana
byggnadsföretag gällande generell begränsning av bidragets storlek.
Kommunalskatteberedmngens förslag innebär i huvudsak följande.
Beredningen har framhållit, att folkskoleväsendet borde räknas till de
statliga samhällsuppgifterna, varför skoldistriktens belastning med en betydande
andel i kostnaderna för undervisningslokaler framstode som mindre
önskvärd. På grund av skatteunderlagets växlingar belastades skoldistrikten
dessutom mycket ojämnt av den på dem vilande, proportionellt
lika andelen i byggnadskostnaderna. Såsom en teoretiskt riktig lösning avfrågan
ansåge beredningen, att staten borde helt påtaga sig kostnaderna
för skolbyggena. Av olika skäl ansåge beredningen dock, att en sådan lösning
kunde giva anledning till vissa betänkligheter. Med hänsyn härtill
hade beredningen ej varit beredd att föreslå statsbidrag, motsvarande hela
den erforderliga byggnadskostnaden. I detta läge hade beredningen ansett angeläget
att för skoldistriktens del åstadkomma en rättvis och jämn belastning
av ifrågavarande kostnader. Det framstode då för beredningen såsom
önskvärt att kunna avväga bidragen med hänsyn till skoldistriktens objektiva
förutsättningar för att anskaffa behövliga undervisningslokaler till en
någorlunda normal kostnad per invånare. Härvid borde beaktas sådana faktorer
såsom barnantalet, skoldistriktens utsträckning, dyrhetsförhållanden
m. fl. Beredningen hade dock icke ansett sig kunna framlägga något förslag
i detta avseende utan hade förordat, att denna fråga gjordes till föremål för
undersökning genom vederbörande myndigheter. Äv särskild vikt för skoldistriktens
likställande vore emellertid, att statsbidragen graderades i för
hållande till skoldistriktens skatteunderlag. Vid en sådan gradering hade det
synts beredningen lämpligt att, i anslutning till vad som nu gällde, utgå från
att bidragen till skoldistrikt med normalt skatteunderlag skulle motsvara 75
procent av de erforderliga byggnadskostnaderna. Med normalskatteunderlag
hade beredningen därvid menat 10 skattekronor per invånare. Beredningens
förslag innebure den procentuella fördelning av byggnadskostnaderna mellan
stat och kommun, som framgår av följande tablå.
Skattekronor
per invånare
Statsbidrag
%
Kommunens
andel
%
0
100,0
—
1
97,5
2,5
2
95,0
5,0
4
90,0
10,0
6
85,0
15,0
8
80,0
20,0
10
75,0
25,0
15
62,5
37,5
20
50,0
50,0
30
25,0
75,0
40
—
100,0
6
Statsutskottets utlåtande nr 288.
1945 års folkskolesakkunniga erinra om den kritik det nuvarande statsbidragssystemet
ur olika synpunkter utsatts för. Bland annat hade det icke ansetts
rättvist, att statsbidraget utginge efter ett och samma procenttal oberoende
av skoldistriktens olika ekonomiska ställning. Beträffande valet av bidragssystem
ha de sakkunniga för egen del anfört bland annat följande.
Alltjämt borde enligt de sakkunnigas mening de redan av 1934 års folkskolesakkunniga
uppställda kraven i fråga om statsbidragssystemets beskaffenhet
upprätthållas. Ett statsbidragssystem på ifrågavarande område borde
sålunda vara ägnat att bereda kommunerna effektiv hjälp till bestridande av
skolbyggnadskostnaderna, det borde verka i möjligaste mån rättvist och det
borde vara enkelt i tillämpningen. Erfarenheten hade emellertid givit vid handen,
att de angivna kraven icke alltid eller i alla avseenden kunnat förverkligas.
I fråga örn effektiviteten hade det nu gällande statsbidragssystemet fyllt
sin uppgift i så måtto, att åt kommunerna beretts en betydande lättnad i
utgifterna för skolbyggnader. Vad tillämpningen av systemet beträffade kunde
det emellertid icke ens efter de ändringar därutinnan, som genomförts på
förslag av besparingssakkunniga, anses enkelt.
I detta sammanhang framstode emellertid kravet på en rättvis fördelningsgrund
av statsbidragen såsom det mest betydelsefulla. På grundvalen av de
erfarenheter på hithörande område, som vunnits sedan 1934 års folkskolesakkunniga
ägnat frågan sin uppmärksamhet, hade 1945 års folkskolesakkunniga
funnit sig böra upptaga detta spörsmål till ny prövning. För sin del
ansåge nämligen de sakkunniga utomordentligt betydelsefullt ur rättvisesynpunkt
och i enstaka fall jämväl med hänsyn till en kommuns möjlighet att
överhuvud få till stånd en behövlig nybyggnad av skola, att på ett eller annat
sätt statsbidragen för ifrågavarande ändamål avvägdes efter bidragsbehovet.
Det kunde icke anses rättvist, att till ett skolbygge i en kommun med svagt
ekonomiskt underlag statsbidrag utginge med samma belopp som till ett likadant
bygge i en ekonomiskt bärkraftig kommun.
Det måste emellertid uppmärksammas, betona de sakkunniga, att graden
av en kommuns ekonomiska bärkraft icke kunde tillförlitligt anges med ett
enkelt tal, som utan vidare kunde sättas i relation till motsvarande tal i andra
kommuner. Härom ha de sakkunniga i fortsättningen anfört bland annat
följande.
Den ekonomiska bärkraften är nämligen avhängig av flera skilda faktorer.
En dylik faktor är skatteunderlaget, d. v. s. antalet skattekronor. Detta tal
är emellertid icke ensamt ett exakt uttryck för bärkraften. Talets relativa
innebörd växlar nämligen med hänsyn till antalet invånare, prisförhållanden
och dylikt. En annan faktor utgör skattetrycket, d. v. s. den kommunala
uttaxeringen. Ej heller detta ger ensamt ett tillförlitligt uttryck för den ekonomiska
bärkraften. Uttaxeringen kan sålunda växla på grund av tillfälliga
förhållanden och med hänsyn till den allmänna utgiftspolitiken i kommunen.
Framför allt är den dock direkt influerad av andra faktorer, såsom skatte
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 288. •
underlagets storlek, kommunens allmänna ekonomiska ställning i övrigt samt
kommunens ekonomiska och geografiska struktur. ...
En uppskattning av en kommuns ekonomiska barkraft i förhållande till
andra kommuners kan därför endast ske, örn ett fritt bedömande tillätes av
värdet i det enskilda fallet av samtliga de faktorer, som inverka pa trugan
En kommuns relativa ekonomiska bärkraft kan salunda icke matas genom e t
enbart matematiskt förfarande. En materiell avvägning av olika omstandigheter
emot varandra och ett skälighetsbedömande äro olrankomhga.
En gradering av statsbidraget efter bidragsbehovet vore emellertid, framhålla
de sakkunniga, endast en sida av frågan örn tillskapandet av en fullt
rättvis fördelningsgrund. Lika viktigt som åstadkommandet av en dylik gradering
vore nämligen, att den byggnadskostnadssumma, varpå det graderade
statsbidraget skulle beräknas, vore skälig och materiellt riktig.
Tillsammans utgjorde enligt de sakkunnigas uppfattning nämnda två omständigheter
den grund, på vilken ett statsbidragssystem på ifrågavarande
område måste bygga för att verka rättvist kommunerna emellan.
De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att dessa tva faktorer givetvis
måste underkastas en omsorgsfull, materiell prövning från fall till fall.
Ändamålet — att tillskapa en fullt rättvis fördelningsgrund — kunde nämligen
icke gärna vinnas, om bidragsbehovet och byggnadskostnaderna eller endera
av dessa faktorer beräknades formellt enligt ett på förhand fastställt
schematiskt system.
På grundvalen av vunna erfarenheter rörande de nuvarande statsbidragsbestämmelserna
samt av de av besparingssakkunniga och kommunalskatteberedningen
förordade riktlinjerna och förslagen ha de sakkunniga framlagt
sitt förslag till statsbidragsgrunder, vilket i viss mån innebär en kombination
av gällande och i övrigt föreslagna bestämmelser.
Förslaget innebär, att statsbidraget alltjämt skulle utgå i förhållande till de
verkliga kostnaderna för byggnadsföretaget, samt att bidragsbeloppet skulle,
efter prövning i varje särskilt fall, beräknas med hänsyn till byggnadskommunens
ekonomiska bärkraft, varvid Kungl. Maj:t dock skulle vara bunden
inom vissa latituder, svarande mot ett visst medelskatteunderlag per invånare.
För detta ändamål ha de sakkunniga konstruerat en statsbidragsskala med
80 procent såsom maximum och 20 procent såsom minimum och en häremot
svarande skatteunderlagsskala. Skalan har följande utseende.
Antal skattekronor per invånare
Statsbidrag
%
högst 4....................
80-60
70-50
. 8 » 12 ....................
60—40
50—30
.............................
40-20 |
8 Statsutskottets utlåtande nr 288.
I fråga om nämnda förslag inhämtas vidare av propositionen bland annat
följande.
Beräknandet av bidragsunderlaget. Såsom allmän norm
lör den statliga kostnadsgranskningen Ira de sakkunniga angivit, att densamma
främst borde inriktas på en prövning av skäligheten av de angivna byggnadskostnaderna
med hänsyn till de krav, som normalt borde ställas på en
skolbyggnad, avpassad efter de föreliggande förhållandena. Stor hänsyn syntes
därvid böra fästas vid kubikpriset.
De sakkunniga ha betonat, att praktiska synpunkter städse måste anläggas
vid prövningen av byggnadsförslagen. Så vore för närvarande icke alltid fallet.
I det ena byggnadsärendet efter det andra hade sålunda förekommit, att någon
i förhållande till byggnadsföretagets storlek rent bagatellartad utgift avdraf-dts-
De sakkunniga hade sig bekant, att de statliga tjänstemän, som handlagt
ifrågavarande byggnadsärenden, på grund av statsmakternas principiella uttalanden
i olika sammanhang ofta sett sig nödsakade att handlägga dessa ärenden
på ett sätt, som varit att »sila mygg och svälja kameler». Det vore ur
allmän synpunkt angeläget, att en ändring härutinnan skedde; de sakkunnigas
förslag torde innebära förutsättningar därför. Såsom närmare framginge i det
följande, föresloge de sakkunniga, att statsbidraget till skolbyggnader skulle
efter närmare angivna grunder differentieras med hänsyn till kommunens ekonomiska
bärkraft efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall. Redan
på grund härav bleve statsbidragets storlek ett resultat av en skälighetsprövning
mera i stort; vid sådant förhållande syntes anledning saknas att anlägga
andra än skälighetssynpunkter även på frågor örn relativt bagatellartade
kostnadsposter.
I detta sammanhang ha de sakkunniga understrukit betydelsen av att kommunerna
beredas så stor frihet vid utformandet av sina skolbyggnadsförsla»
som möjligt.
Fastställandet av statsbidragsbeloppet. Denna åtgärd
skall enligt de sakkunnigas förslag ankomma på Kungl. Majit. Kungl. Majits
beslut skall alltså icke som nu enbart gå ut på fastställandet av den »högsta
kostnadssumma, varå statsbidrag må beräknas».
I likhet med kommunalskatteberedningen anse de sakkunniga, att antalet
skattekronor per invånare bör läggas till grund för graderingen. I jämförelse
med övriga ovan angivna faktorer utgjorde nämligen antalet skattekronor
utan tvivel den viktigaste och samtidigt den mest objektiva grunden för bedömandet
av den ekonomiska bärkraften. Tillräckligt utrymme för hänsynstagande
till övriga faktorer borde emellertid tillskapas genom ett system med
latituder på sätt framgår i det följande.
Den första frågan beträffande en gradering av statsbidragen med hänsyn
till nyssnämnda synpunkter blir spörsmålet om bidragens storlek vid fall
av genomsnittligt skatteunderlag (normalskatteunderlag). Härom anföra de
sakkunniga inledningsvis följande.
Härvid må först framhållas, att skatteunderlaget i en kommun är underkastat
väsentliga och stundom relativt snabba växlingar. Det förändras sålunda
allt efter den allmänna ekonomiska utvecklingen samt är i hög grad
beroende av konjunkturskiftningar och även av tillfälliga omständigheter. Härtill
kommer, att skatteunderlagets bärkraft står i relation till penningvärdet.
Sistnämnda omständighet har varit aktuell under större delen av det nuvarande
statsbidragssystemets giltighetstid. Sedan år 1937 har nämligen prisnivån
successivt undergått en icke obetydlig höjning.
Statsutskottets utlåtande nr 288.
9
Nämnda förhållanden föranleda, att det kommunala normalskatteunderlaget
i riket icke kan en gång för alla uttryckas i ett bestämt tal. Om sålunda
ett i enlighet med vad ovan anförts graderat statsbidragssystem anknytes
till ett i ett siffertal uttryckt normalskatteunderlag på så sätt, att
vid dylikt skatteunderlag bidraget utgår med viss procent av bidragsberättigade
kostnader, måste uppmärksammas, att en ändring av nämnda tal kan
behöva ske framdeles för att bidragets relativa värde skall förbli oförändrat.
De sakkunniga förutsätta därför att, därest antalet skattekronor per invånare
lägges till främsta grund för ifrågavarande statsbidragstilldelning, nämnda
omständighet beaktas.
De sakkunniga ha i enlighet med kommunalskatteberedningens förslag valt
ett skatteunderlag av 10 skattekronor per invånare till normalskatteunderlag.
Statsbidragsprocenten vid normalskatteunderlag har med utgångspunkt från
nuvarande bestämmelser föreslagits till 50 procent. I sistnämnda hänseende
anföres följande.
Det nuvarande bidraget, 75 procent, utbetalas ej i omedelbart samband med
byggnadsföretagets utförande utan först under loppet av 25 år med i huvudsak
lika del varje år. »Nuvärdet» vid första utbetalningstillfället av ett så
utgående statsbidrag utgör — beroende på ränteläget — omkring 50 procent
av bidragsunderlaget. De sakkunniga komma i ett senare sammanhang i
sitt betänkande att föreslå en sådan ändring i den nuvarande utbetalningsordningen,
att statsbidragen för framtiden i stället utbetalas i samband med
byggnadsföretagens utförande. Vid sådant förhållande skulle ett bibehållande
av det sjuttiofemprocentiga statsbidraget såsom genomsnittligt bidrag innebära
en mycket avsevärd reell ökning av statens bidragsverksamhet på
ifrågavarande område. De sakkunniga anse sig icke kunna förorda en genomsnittlig
sådan ökning utan ha efter ingående överväganden ansett sig
böra föreslå, att vid normalskatteunderlag statens bidrag bestämmes att utgå
med i genomsnitt 50 procent av den statsbidragsberättigade kostnaden. Detta
ställningstagande är främst en följd av de undersökningar, de sakkunniga
företagit rörande det ekonomiska utfallet av ett statsbidragssystem enligt
deras riktlinjer.
Tillräckligt utrymme för ett sådant hänsynstagande till andra å en kommuns
ekonomiska bärkraft inverkande faktorer än skatteunderlaget, som i
det föregående förutsatts, torde vinnas, framhålla de sakkunniga, om vid normalskatteunderlag
statsbidraget bestämmes inom en latitud av mellan 40 och
60 procent av den bidragsberättigade kostnaden. Då det icke torde vara av
praktiska skäl påkallat att tillskapa en särskild latitud för varje skatteunderlagstal,
förorda de sakkunniga, att nämnda latitud skall gälla för samtliga
skatteunderlag över 8 till och med 12 skattekronor per invånare. Innebörden
härav borde vara, att för samtliga dessa skatteunderlag statsbidragsprocenten,
örn hänsyn endast toges till skatteunderlaget och ej till de övriga faktorerna,
skulle utgöra 50 procent. Förslaget borde sålunda icke givas den innebörden
att, under nyssberörda förutsättning, statsbidraget vid 8,1 skattekronor
borde utgå med 60 procent och vid 12 kronor med 40 procent. liela
procentlatituden borde i stället vara avsedd att för varje tal i skatteunderlagslatituden
möjliggöra hänsynstagande till de övriga faktorer, som inverka
på den ekonomiska bärkraften.
Frågan örn statsbidragets gradering vid andra än normalskatteunderlag
bär synts de sakkunniga böra bedömas nied hänsyn till dels kommunernas
10
Statsutskottets utlåtande jit H88.
relativa statsbidragsbehov och dels storleken av de utgifter, som ett givet
statsbidragssystem bomme att förorsaka staten.
I sistnämnda avseende ansåge de sakkunniga önskvärt, att ett för kommunerna
effektivt och rättvist bidragssystem kunde uppnås, utan att statens
totala utgifter för skolbyggnadsändamål i någon högre grad ökades. Erfarenheten
syntes emellertid visa, att för ett stort antal kommuner skolbyggnadsbördan
vore alltför tung och att i enstaka fall staten till och med torde
böra övertaga hela eller i varje fall den övervägande delen av kostnaderna
för ett skolbygge. En viss ökning av statsutgifterna räknade de sakkunniga
därför med såsom ofrånkomlig.
I fråga om graderingen av statsbidragen vid andra än normalskatteunderlag
ha i betänkandet följande allmänna synpunkter anförts.
Kommunalskatteberedningens förslag innebar, att bidragen vid lågt skatteunderlag
skulle kunna uppgå till belopp, motsvarande hela byggnadskostnaden,
för att vid stigande skatteunderlag minskas och slutligen helt bortfalla.
Folkskolesakkunniga anse, att en begränsning bör genomföras på så sätt, att
statsbidragsskalans övre gräns sättes till 80 procent och dess nedre till 20
procent. Såsom nyss berörts, förekomma dock fall, då med hänsyn till en
kommuns ekonomiska förhållanden ett högre statsbidrag än 80 procent är
påkallat för att kommunen skall kunna verkställa nödvändig skolbyggnad
och därvid icke ställas i ett relativt sämre läge ur statsbidragssynpunkt lin
andra kommuner. Kungl. Majit bör därför äga befogenhet att i särskilda
fall medge högre statsbidrag än som eljest skulle förekomma.
Enär det måste anses naturligt, att från kommunernas sida en strävan
bomme att göra sig gällande att erhålla så högt statsbidrag som möjligt, vore
de sakkunniga angelägna framhålla, att en viss restriktiv tillämpning av de
föreslagna statsbidragsgrunderna syntes tillrådlig.
Ovanstående förslag till latituder grundar sig på av de sakkunniga företagna
detaljerade beräkningar av det ekonomiska utfallet av olika alternativ
till gradering av ifrågavarande statsbidrag. Beträffande ifrågavarande utrednings
detaljer torde få hänvisas till betänkandet, sid. 54—57.
Beträffande därefter frågan, vilket eller vilka års skatteunderlag, som graderingen
i varje särskilt fall bör hänföra sig till, ha de sakkunniga förordat,
att av de sju senaste skatteunderlagen det högsta och det lägsta skall frånräknas
och genomsnittet av de därefter återstående skatteunderlagen läggas
till grund för graderingen. En tidsperiod av sju år syntes nämligen vara tillräckligt
lång för att omfatta såväl år av god som dålig konjunktur. De sakkunniga
ha vidare påpekat, att i de ej alltför sällsynta fall, då skoldistrikt
på förhand uttaxerade medel till ett skolbygge, uttaxeringsperioden stundom
torde omfatta ungefärligen den tid, som nyss nämnts. I dylika fall komme
sålunda samma skatteunderlag att ligga till grund för såväl den kommunala
uttaxeringen som statens bidrag till skolbygget.
De sakkunnigas förslag till ändrade grunder för statsbidragsberäkningen har
rönt ett i huvudsak gynnsamt mottagande från de hörda myndigheternas
och organisationernas sida. Endast Stockholms folkslcoledirektion, Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse och svenska stadsförbundet ha avstyrkt förslaget.
I åtskilliga yttranden har den uppfattningen kommit till uttryck, att det
föreslagna systemet vore ägnat att i väsentligt högre grad än det nuvarande
rättvist fördela den ekonomiska börda, som i avseende å skolbyggandet åvilar
Statsutskottets utlåtande nr 288.
11
kommunerna. Dock har samtidigt på några håll viss tvekan gjort sig gällande
rörande lämpligheten av att införa ett differentierat statsbidragssystem på
detta område, innan frågan om en differentiering av övriga statsbidrag till
kommunerna vunnit sin lösning. I övrigt lia från olika håll vissa detaljerinringar
mot förslaget framförts. Sålunda har i vissa yttranden gjorts gällande,
att den undre gränsen i statsbidragsskalan borde sättas högre än 20 procent,
ävensom att den föreslagna spännvidden inom latituderna vore för stor. I
flera yttranden har påpekats vanskligheten att pröva och avgöra en kommuns
bidragsbehov och önskvärdheten av att i detta hänseende fastare normer
till myndigheternas vägledning måtte angivas. Några folkskolinspektörer
ha framhållit olägenheten av att kommunerna med det föreslagna systemet
för beräkningen av statsbidragen icke kunde på förhand beräkna bidragens
storlek.
Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande.
Som en lämplig utgångspunkt vid bedömandet av de nuvarande statsbi.
dragsbestämmelsernas lämplighet och värde kunna tjäna de fordringar på beskaffenheten
av ett statsbidragssystem på detta område, som först uppställdes
av 1934 års folkskolesakkunniga, nämligen att det bör vara ägnat att bereda
kommunerna effektiv hjälp till bestridande av skolbyggnadskostnaderna, att
det bör verka i möjligaste mån rättvist och att det bör vara enkelt i tillämpningen.
Det faller därvid främst i ögonen, att systemet ur rättvisesynpunkt
knappast kan anses tillfredsställande. Skolbyggnadsbördan drabbar kommunerna
med olika tyngd, beroende på deras struktur och ekonomiska ställning.
I kommuner med svagt skatteunderlag kunna utgifterna för skolbyggena
trots iakttagande av sträng sparsamhet och trots det statsbidrag, som för
närvarande kan påräknas, öka ett redan alltför högt kommunalt skattetryck
eller också tvinga kommunen att eftersätta kommunala uppgifter, som i andra
kommuner te sig som nödvändiga. Åtskilliga kommuner finnas i vårt land,
vilkas ekonomi är så svag, att uppförandet av en skolbyggnad för dem måste
te sig som en nästan oöverkomlig uppgift. Följden härav blir, att ifrågavarande
kommuner i det längsta uppskjuta lösningen av en angelägen byggnadsfråga.
Resultatet — gammalmodiga och bristfälliga skollokaler — innebär
en belastning för hela skolväsendet i dessa kommuner.
När det gäller så betydelsefulla ting som landets folkskoleväsen måste statsmakterna
se till, att en någorlunda likformig och tillfredsställande standard
kan upprätthållas över hela landet. Beträffande skolbyggnaderna torde detta
icke vara möjligt, så länge kommuner med svagare ekonomisk bärkraft icke
kunna påräkna högre statsbidrag än kommuner nied bättre ekonomisk ställning.
En ändring av det nuvarande statsbidragssystemet ter sig därför önskvärd
ur rättvisesynpunkt och med hänsyn till folkskoleväsendets bästa.
Vad sålunda anförts pekar i riktning mot ett system, där statsbidragets
storlek differentieras efter kommunernas ekonomiska bärkraft. Därvid torde
det icke kunna undvikas, att differentieringen göres så betydande, att icke
blott en del kommuner erhålla högre statsbidrag än enligt nuvarande bestämmelser,
utan även vissa kommuner erhålla lägre bidrag. Förslag i denna riktning
lia framlagts dels på sin tid av kommunalskatteberedningen och dels i
nu föreliggande sakkunnigbetänkande.
12 Statsutskottets utlåtande nr 288.
Da det gäller att bedöma en kommuns förmåga att i jämförelse med andra
kommuner bärande med ett visst byggnadsföretag förenade kostnaderna, torde
otvivelaktigt, såsom av de sakkunniga framhållits, skatteunderlaget i kommunen,
d. v. s. antalet skattekronor per invånare, vara den viktigaste faktorn.
Men denna omständighet kan icke ensam tillmätas utslagsgivande
betydelse. Skatteunderlaget i en kommun, uttryckt i antal skattekronor per
invånare, kan nämligen icke direkt jämföras med ett motsvarande tal i en
annan kommun, enär den relativa innebörden givetvis växlar med hänsyn
till antalet invånare, prisförhållanden och dylikt. Vidare tillkomma andra
faktorer; En kommun kan sålunda till ytvidden vara så vidsträckt, att den
måste hålla sig med fler skolor än antalet skolbarn i och för sig skulle påkalla.
En annan kommuns välstånd kan vara ganska tillfälligt och beroende
på exempelvis en konjunkturbetonad industriell eller annan verksamhet. Den
kommunala uttaxeringen är givetvis en annan faktor att räkna med, men
även dennas värde är relativt och beroende av kommunens allmänna utgiftspolitik
m. m. Det är med andra ord åtskilliga omständigheter, som tarva
övervägande, då det gäller att pröva den enskilda kommunens bidragsbehov.
De sakkunnigas förslag är utformat med beaktande av dessa synpunkter.
Skatteunderlaget utgör enligt förslaget den viktigaste faktorn vid statsbidragets
fastställande, men ett visst skattekronetal per invånare fixerar icke ''
vissa bestämda procenttal för statsbidraget utan utgör allenast de gränser,
inom vilka statsbidraget kan variera. Innebörden av förslaget bedömes lättast
med utgångspunkt från den av de sakkunniga förordade statsbidragstabellen.
Antal skattekronor per invånare
Statsbidrag i % av
bidragsunderlaget
högst 4..............
80—60
över 4 i 8...........
70-50
• 8 > 12 .............
60—40
> 12 . 10 ................
50-30
> 16...................
40—20
Statsbidragsprocenten skulle alltså komma att variera mellan högst 80
och lägst 20. Inom dessa yttersta gränser skulle procenttalen dock vara
bundna till vissa latituder, anpassade efter skatteunderlaget per invånare.
Avsikten med att procenttalen icke från början fixerats utan skola bestämmas
inom ramen av vissa latituder är, framhålla de sakkunniga, att
hänsyn i varje särskilt fall skall kunna tagas även till de faktorer, som vid
sidan av antalet skattekronor per invånare inverka på en kommuns ekonomiska
bärkraft. Såsom sådana faktorer ha de sakkunniga särskilt framhållit
den totala kommunala uttaxeringen och uttaxeringen för skolväsendet, kommunens
allmänna ekonomiska ställning i övrigt samt dess ekonomiska och
geografiska struktur.
Det är att hälsa med tillfredsställelse, att de sakkunniga ansett sig kunna
taga hänsyn härtill. Deras förslag synes därför äga ett bestämt företräde
framför kommunalskatteberedningens, som endast tog sikte på skatteunderlaget
såsom uttryck för kommunens ekonomiska bärkraft.
Vad beträffar den föreslagna statsbidragstabellen finner jag till en början
i likhet med de sakkunniga lämpligt att utgå från ett normalskatteunderlag
Statsutskottets utlåtande nr 288.
13
av 10 skattekronor per invånare. Jag har icke heller funnit anledning till erinran
mot att vid nämnda normalskatteunderlag statsbidraget bestämmes att
utgå med i genomsnitt 50 procent av den statsbidragsberättigade kostnaden.
Visserligen motsvarar ett statsbidrag av 50 procent enligt de föreslagna bestämmelserna
»nuvärdet» av ett enligt gällande bestämmelser beviljat statsbidrag,
omräknat med utgångspunkt från en räntefot av ungefär 3,7 procent.
Då utlåningsräntan för närvarande i allmänhet torde utgöra 3 procent eller
näst därintill, skulle egentligen nuvärdet bli något större eller närmare 54 procent.
Av praktiska skäl synes det dock lämpligt att räkna med 50 procent
såsom genomsnittsbidrag vid normalskatteunderlag. Hur sedan kring dessa
fasta punkter övriga skatteunderlagstal och procentsatser böra grupperas kan
givetvis vara föremål för skiftande meningar. De sakkunniga föreslå statsbidragslatituder
om 20 procent, varje latitud svarande mot fyra hela skatteunderlagstal.
Jag vill för egen del ifrågasätta, om icke en ytterligare differentiering
av statsbidragen vore önskvärd, varigenom skulle vinnas, att något
större hänsyn kunde tagas till kommunernas skiftande skatteunderlag. Av
olika anledningar synes mig sålunda ett skatteunderlag av 3 skattekronor per
invånare böra sättas som maximum för statsbidrags åtnjutande enligt den
fördelaktigaste statsbidragslatituden, varefter en ny statsbidragslatitud skulle
vidtaga vid vart annat helt skatteunderlagstal. Detta framtvingar givetvis en
ändring även av statsbidragslatituderna. Med bibehållande av latituder om 20
procent skulle det innebära, att dessa finge undan för undan täcka varandra
med 15 procent i stället för enligt sakkunnigförslaget med 10 procent. En sådan
anordning synes mindre tilltalande och kan undvikas genom en begränsning
av latitudernas spännvidd. Några vägande invändningar mot en dylik begränsning
synas icke kunna resas. Sålunda torde tillräckligt utrymme för ett
hänsynstagande i det enskilda fallet till alla de faktorer, som inverka på en
kommuns ekonomiska bärkraft, kunna erhållas även med ett system med
mindre latituder, förslagsvis omfattande 10 procent. För en sådan lösning
talar även den från flera håll framhållna olägenheten av att kommunerna
eljest icke skulle kunna på förhand någorlunda exakt beräkna storleken av ett
blivande statsbidrag.
Med tillämpning av vad jag sålunda anfört synes statsbidragstabellen böra
erhålla följande utseende.
Antal skattekronor per invånare
Statsbidrag i % av
bidragsunderlaget
högst 3 ................
75—G5
över 3 » 5 ................
70-G0
» 5 » 7 ................
65 — 55
» 7 • 9................
60—50
» 9 . 11 ................
55-45
»11 » 13 ................
50—40
»13 » 15 ................
45-35
»15 » 17 ................
O
1
03
O
» 17......................
35—25
Jag förutsätter icke någon ändring beträffande de allmänna principer för
tillämpningen av tabellen, som de sakkunniga föreslagit. Även i fråga örn
skatteunderlagstalens uträknande ansluter jag mig till sakkunnigförslaget.
14
Statsutskottets utlåtande nr 28S.
Jag vill alltså förorda genomförandet av ett statsbidragssystem i huvudsaklig
enlighet med sålunda angivna grunder.
En ömtålig och grannlaga uppgift blir med det föreslagna systemet att
riktigt och rättvist bedöma en kommuns bidragsbehov. De nya bestämmelsernas
värde är otvivelaktigt direkt beroende av hur denna fråga löses. Att, som
från vissa håll ifrågasatts, utfärda närmare föreskrifter för hur ifrågavarande
prövning bör ske, synes mig emellertid vare sig nödvändigt eller lämpligt.
Det är sant, att det i dylika situationer föreligger en fara för ett visst slentrianmässigt
bedömande och handlande, men enligt min uppfattning skulle
riskerna därför snarare öka än minska genom meddelande av sådana bestämmelser.
Då dessa aldrig kunna bli uttömmande, skulle resultatet lätt
kunna bli, att prövningen upphörde, så snart bestämmelserna vore utnyttjade.
Detta skulle icke överensstämma med syftet med det förordade systemet.
En första förutsättning för systemets tillämpning synes vara, att kommunerna
i samband med sin ansökan om statsbidrag lämna erforderliga uppgifter
angående sina ekonomiska förhållanden. Detta ter sig så mycket behövligare,
som eljest tillgängliga handböcker, varur sådana uppgifter kunna
hämtas, i regel icke utkomma från trycket förrän på hösten. I det förslag
till ändring av gällande statsbidragskungörelse, som utarbetats av de sakkunniga
och som torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll, torde därför böra
inryckas bestämmelser i nämnda hänseende. Det torde få ankomma på skolöverstyrelsen
att fastställa för ändamålet lämpligt formulär. Därnäst synes
böra föreskrivas, att länsstyrelserna skola yttra sig i varje byggnadsärende
just beträffande spörsmålet om vederbörande kommuns bidragsbehov. Genom
den kännedom om de inom länet befintliga kommunernas ekonomiska
förhållanden, som dessa myndigheter få förutsättas besitta, synas de äga
goda förutsättningar att bedöma bidragsbehovet. Länsstyrelserna böra alltså
i sina yttranden lämna förslag rörande den statsbidragsprocent, varefter statsbidraget
bör beräknas. Genom vad sålunda anförts synas goda förutsättningar
kunna skapas för en rättvis och riktig bedömning hos de statliga
myndigheterna av de olika kommunernas ekonomiska bärkraft.
Beträffande verkningarna av de föreslagna statsbidragsgrunderna må följande
anföras. En blick på den av mig förordade statsbidragstabellen ger vid
handen, att samtliga de kommuner, som ha ett skatteunderlag av högst 9
skattekronor per invånare — och de torde utgöra det stora flertalet — erhålla
en större eller mindre bidragsökning i förhållande till gällande bestämmelser,
därest enligt dessa beviljade bidrag omräknas till sitt »nuvärde», omkring 50
procent. De kommuner, som ha över 9 och högst 11 skattekronor, erhålla ett
i huvudsak lika stort bidrag som nu. För övriga kommuner åter innebär
förslaget en större eller mindre bidragsminskning. Några principiella betänkligheter
torde icke med skäl kunna riktas häremot. Jag kommer emellertid i
det följande att föreslå vissa anordningar i syfte att göra övergången till det
nya systemet mindre kännbar för dessa kommuner. Det synes även böra
övervägas i vad män någon kompensation kan beredas ifrågavarande kommuner
i form av ökad rörelsefrihet vid planläggning och utförande av ett skolbygge.
Jag återkommer till detta i ett senare sammanhang.
Ett bedömande av de ekonomiska verkningarna för statsverket av de föreslagna
bestämmelserna är beroende av flera omständigheter, som för närvarande
icke kunna bestämt överblickas. Så mycket torde dock vara säkert,
att skolbyggnadsverksamheten nied hänsyn till den starkt ökade nativiteten
Statsutskottets utlåtande nr 388.
15
och andra förhållanden kommer att, måhända snart nog, antaga stora proportioner,
ävensom att den procentuellt största andelen av kostnaderna för
denna verksamhet kommer att belöpa å skolbyggnader i städer och andra
tätorter, beroende på den fortskridande befolkningskoncentrationen till dessa
samhällen. Det är mig sålunda bekant, att flera större samhällen planera omfattande
skolbyggen. Då åtskilliga av dessa samhällen med hänsyn till sitt
relativt höga skatteunderlag torde komma att erhålla lägre statsbidrag än nu
är fallet, synes — vid jämförelse med det nuvarande systemet men med statsbidragen
enligt detta omräknade till sitt nuvärde — någon reell ökning avstatens
utgifter för ifrågavarande ändamål, åtminstone för de närmaste aren,
ej behöva befaras. En annan sak är, att med den ordning för statsbidragens
utbetalning, som jag i det följande kommer att förorda, väsentligt större anslagsmedel
årligen under en övergångstid måste anvisas i jämförelse med vad
som skulle vara fallet vid ett bibehållande av det nuvarande systemet. Några
exakta beräkningar av detta anslagsbehov kunna icke på detta stadium framläggas,
men approximativt torde statsbidragskostnaderna under första budgetåret
kunna uppskattas till omkring 7 miljoner kronor för att de närmaste
åren därefter stiga till omkring det dubbla.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att en rättvis fördelning av statsbidragen
mellan kommunerna förutsätter icke blott en gradering av bidragen
efter kommunernas ekonomiska bärkraft utan även att bidraget beräknas å
en skälig och materiellt riktig kostnadssumma. Sistnämnda förutsättning torde,
såsom de sakkunniga uttalat, icke kunna uppfyllas på annat sätt än att de
verkliga kostnaderna i varje särskilt fall läggas till grund för statsbidragsbeloppets
beräknande.
Vad de sakkunniga i övrigt anfört i fråga örn beräknandet av byggnadskostnaderna
har icke givit mig anledning till erinran. Jag förutsätter därvid, att de
sakkunnigas avsikt varit, att de reduktioner av bidragsunderlaget, som i vissa
fall måste ske, till sin storlek bestämmas genom en skälighetsbedömning mera
i stort utan detaljerade och tidsödande utredningar och undersökningar. Måhända
bör tågås under övervägande att i statsbidragskungörelsen tydligare
giva uttryck åt denna princip än som skett i sakkunnigförslaget. I detta sammanhang"
vill jag kraftigt understryka de sakkunnigas uttalande, att praktiska
synpunkter städse måste anläggas vid prövningen av byggnadsförslagen.
I övrigt har de sakkunnigas förslag icke givit mig anledning till erinran
eller uttalande.
I motionerna 1:411 och 11:644 hävdas, att Kungl. Majda förslag ej är
godtagbart i vad det innebär, att bidragstilldelningen genom den föreslagna
differentieringen skulle bli mindre för många kommuner än enligt gällande bestämmelser.
I motionerna anföres sålunda bland annat följande.
Skolöverstyrelsen synes i sak ha triiffat det rätta, då den i sitt yttrande
framhållit att den ändring i nuvarande statsbidragsbestämmelser, sorn är mest
angelägen ur synpunkten av folkskolans behov och berättigade önskemål, är
att° sätta de minst bärkraftiga kommunerna i stånd att utan alltför stora
ekonomiska svårigheter lösa sina skolbyggnadsfrågor. Från denna utgångspunkt
är det naturligt att staten ökar sin hjälp åt dessa kommuner. Meli i
stället har man förutsatt att sådan ökning skall genomföras inom ungefär
samma totala kostnadsram för staten, som nuvarande bidragsregler innebära,
16
Statsutskottets utlåtande nr 388.
och resultatet har därför enligt förslaget blivit att den ökade hjälpen åt de
minst bärkraftiga kommunerna skall lämnas icke av staten utan, i realiteten,
av övriga kommuner.
En sådan omläggning av ett statsbidragssystem torde innebära en nyhet
och synes oss vara en eventualitet, som kommunerna rimligtvis ej borde behöva
räkna med. Några övertygande skäl torde ej heller kunna anföras för att
just i förevarande fall tillgripa en dylik utväg. Givetvis är det i och för sig
önskligt att statsverket undgår utgiftsökningar men motsvarande gäller också
för kommunernas del, även för kommuner med relativt god ekonomisk bärkraft.
Och ingen torde på allvar vilja göra gällande att den ifrågavarande
kostnadsökningen skulle bli mera kännbar för staten än för respektive kommuner.
Enligt vår mening bör sålunda staten själv bära kostnaderna för den bidragsökning
till de minst bärkraftiga kommunerna som kan anses behövlig.
Då vi finna den i propositionen föreslagna förändringen beträffande tiden
för bidragens utbetalning önskvärd och då nuvarande bidragstilldelning kan
vid en sådan förändring anses motsvara ungefär 50 procent av kostnaderna,
föreslå vi därför, att samtliga skoldistrikt bli — oberoende av sin ekonomiska
bärkraft — berättigade att erhålla bidrag till ifrågavarande byggnadsföretag
enligt sistnämnda norm men att denna bidragsrätt kompletteras med bidragstillägg
för de minst bärkraftiga skoldistrikten i anslutning till propositionens
differentieringsregler. Bidragstillägg bör sålunda ifrågakomma för skoldistrikt
med ett skatteunderlag — beräknat så som i propositionen förutsättes — avhögst
10 skattekronor per invånare. Man synes i så fall icke kunna uppställa
en tabell för dessa bidragstillägg, som för de ifrågakommande skoldistrikten
skulle alldeles motsvara propositionens bidragstabell. Men snarast synes den
åsyftade tabellen för bidragstilläggen böra få följande utseende:
Antal skattekronor per invånare Bidragstillägg i % av
bidragsunderhållet
högst 4..............................25—15
över 4 » 6..............................20—10
» 6 » 8.............................. 15—5
8 8 » 10.............................. 10—0
I motionerna 1:409 och 11:643 förordas följande statsbidragsskala:
Antal skattekronor
per invånare
Statsbidrag i % av
bidragsunderlaget
högst
3 ..........
80-70
över
3
»
5 ..........
75-65
>
5
>
7 ..........
70-60
»
7
»
9 ..........
65-55
»
9
T>
11 ..........
60-50
»
11
T>
13 ..........
55—45
»
13
»
15 ..........
50-40
i
15
»
17 ..........
45—35
>
17
>
19 ..........
40—30
>
19
>
21 ..........
35-25
»
21
.............
30-20
Statsutskottets utlåtande nr 288.
17
I sistnämnda motioner framhålles därjämte, att om synnerliga skäl därtill
funnes, statsbidrag borde kunna beviljas kommun med högre belopp än som
motsvarade 80 procent av bidragsunderlaget.
I motionerna 1:^12 och 11:645 påpekas, att den av departementschefen
förordade statsbidragsskalan ställer sig ogynnsammare för de allra minst bärkraftiga
kommunerna än 1945 års folkskolesakkunnigas förslag. Motionärernas
förslag innebär, att bidragsskalan skulle erhålla följande utseende:
Antal skattekronor per invånare
Statsbidrag i % av
bidragsunderlaget
högst 4.............
80-60
över 4 » 7.............
75-55
»7 » 9.............
60-50
»9 .11 .............
55—45
.11 »13 .............
50-40
.13 >15 .............
45-35
»15 »17 .............
40—30
»17..................
35—25
I motionerna yrkas även, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit
att, där särskilda skäl därtill äro, bevilja statsbidrag med högre belopp än
som motsvarar 80 procent av bidragsunderlaget.
Utskottet är ense med 1945 års folkskolesakkunniga och departementschefen,
om att det får betraktas såsom en väsentlig svaghet i gällande system för
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, att statsbidrag utgår med
procentuellt samma bidragsbelopp, vare sig det gäller ekonomiskt bärkraftiga
eller mindre bärkraftiga kommuner. Utskottet finner därför i likhet med departementschefen
önskvärt, att en ändring härutinnan vidtages.
Utskottet ansluter sig i princip till förslaget, att nu gällande statsbidragssystem
bör ändras därhän att det möjliggör en differentiering av statsbidragets
procentuella storlek efter kommunernas ekonomiska bärkraft. Det har
därvid synts utskottet praktiskt att, på sätt departementschefen förordat, en
särskild statsbidragsskala fastställes, vari de procentsatser angivas, som
anses böra gälla vid olika skatteunderlag — uttryckta i antalet skattekronor
per invånare — samt att därvid procentsatserna uttryckas med maximi- och
minimivärden i syfte att medgiva visst utrymme för hänsynstagande även
till andra på den ekonomiska bärkraften inverkande faktorer än skatteunderlagets
storlek. Utskottet ansluter sig alltså till tanken att en rättvisare fördelning
av skolbyggnadsbördan kommunerna emellan bör sökas genom en differentiering
av statsbidragen och finner icke anledning att, såsom påyrkats i
motionen I: 410, i sådant syfte förorda utredning rörande statens övertagande
Bihang till riksdagens protokoll 19h5. G sami. Nr £88—£90.
Utskottet.
2
18
Statsutskottets utlåtande nr 288.
av hela det ekonomiska ansvaret för folkskolans byggnader. Utskottet avstyrker
således bifall till nämnda motion, såvitt nu är i fråga.
Beträffande statsbidragsskalans närmare utformning lia motionsvis framförts
ett flertal yrkanden, avseende ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
I motionerna 1:411 och 11:644 samt i den nyssnämnda motionen 1:410
framföras icke några invändningar mot Kungl. Maj:ts förslag, i vad avser en
förbättring för de ekonomiskt svagare kommunerna, men å andra sidan hävdas,
att denna förbättring icke bör ske på de bärkraftigare kommunernas bekostnad.
Enligt dessa motioner borde den lägsta statsbidragsprocenten fastställas
till 50. I motionerna I: 409 och II: 643 förordas en statsbidragsskala, som
innebär en förhöjning överlag av procentsatserna med 5 procent i förhållande
till Kungl. Maurts förslag samt därjämte en viss utbyggnad nedåt av statsbidragsskalan.
Härigenom skulle statsbidragsmaximum bli 80 procent och
statsbidragsminimum 20 procent. Slutligen yrkas i motionerna I: 412 och
II: 645 en förändring av bidragsskalan i syfte att höja bidragsprocenten för
kommuner med mycket lågt skatteunderlag.
Med anledning av nu ifrågavarande yrkanden får utskottet erinra, att såväl
1945 års folkskolesakkunniga som departementschefen utgått från ett
»normalskatteunderlag» av omkring 10 (9—11) skattekronor per invånare
och att kommuner med detta skatteunderlag skulle berättigas till ett statsbidrag
av omkring 50 (55—45) procent. Denna relation har sedan fått bilda
den axel, i förhållande till vilken procentsatserna differentierats såväl uppåt
som nedåt med lika stora intervaller. Utskottet har icke ansett sig böra förorda
ett frångående av detta enligt utskottets mening principiellt sett riktiga
tillvägagångssätt vid utformningen av statsbidragsskalan, vilket skulle bli
fallet vid ett bifall till vissa av de ifrågavarande motionerna. Utskottet har
Likväl icke kunnat undgå att finna ett visst berättigande i de erinringar, som
i förevarande motioner framförts gentemot Kungl. Maj:ts förslag. Sålunda
har utskottet funnit, å ena sidan, att statsbidragsminimum satts väl lågt
och, å andra sidan, att de ekonomiskt svagaste kommunerna borde kunna
påräkna ett något högre statsbidrag än som skulle följa vid bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. I syfte att tillgodose båda dessa synpunkter har utskottet ansett
sig böra förorda, att statsbidragsskalan gives följande utseende.
Antal skattekronor per invånare
Statsbidrag i % av
bidragsunderlaget
högst 5.............
80-70
över 5 » 7.............
75—65
» 7 » 9.............
70-60
»9 »11 .............
65—55
»11 »13 .............
60-50
»13 »15 .............
55-45
»15 »17 .............
50-40
»17..................
45-35
Statsutskottets utlåtande nr 288. 19
Detta förslag innebär, att statsbidraget vid »normalskatteunderlaget» 9—11
skattekronor per invånare i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag höjts med
10 procent, varav följt en höjning även av övriga procentsatser. Utskottet har
icke bortsett från att vad utskottet föreslagit medför en icke oväsentlig merkostnad
för statsverket i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag.
1945 års folkskolesakkunniga ha, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, ansett Kungl. Majit böra äga befogenhet att, där synnerliga skäl
därtill äro, bevilja statsbidrag med högre procent än den högsta sorn. följer
av den förordade statsbidragsskalan. Departementschefen har — såvitt utskottet
kunnat finna — anslutit sig till de sakkunnigas förslag på denna
punkt. Jämväl utskottet anser, att Kungl. Majit bör äga sådan befogenhet.
Vad departementschefen dessutom i detta sammanhang anfört har icke i
övrigt givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.
2. Utbetalningen av statsbidragen.
Övergångsbestämmelser.
I fråga om statsbidragsbeloppens utbetalning innebär Kungl. Majits förslag,
att halva statsbidraget vid nybyggnad skall utbetalas vid byggnadsarbetets
påbörjande och en fjärdedel, då byggnaden är under tak. Vid ombyggnad
och mera omfattande ändringsarbeten skola tre fjärdedelar utbetalas
vid igångsättandet. Den återstående fjärdedelen med den reduktion, som kan
föranledas av att byggnadskostnaderna blivit lägre än beräknats, skall utbetalas
sedan arbetena blivit avsynade och godkända.
Beträffande övergångsbestämmelserna har departementschefen anfört följande.
En viktig fråga vid genomförandet av ett nytt statsbidragssystem är förmerna
för det nuvarande statsbidragssystemets a v v e ekling.
Vad därvid först beträffar de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
är det givetvis önskvärt, att detta kan ske sa snart som möjligt. Såsom lämplig
tidpunkt vill jag därför föreslå den 1 januari 1946. Detta innebär, att alla
skolbyggnadsärenden, som av Kungl. Majit företagas till avgörande efter
nämnda dag, skola prövas enligt de nya bestämmelserna.
För att emellertid övergången till det nya systemet icke skall drabba skoldistrikten
alltför mekaniskt och slumpartat, synas vissa övergångsbestämmelser
erforderliga. De föreslagna bestämmelserna medföra, som förut framhållits,
för vissa ekonomiskt mer bärkraftiga kommuner en sänkning av statsbidragen
i förhållande till gällande bestämmelser. Det synes då knappast skäligt,
att i ärenden, som anhängiggjorts tidigare och beträffande vilka vederbörande
kommuner sålunda icke haft anledning räkna med annat bidrag än som skulle
följt vid tillämpning av gällande bestämmelser, statsbidragen utmätas eni gt
de nya bestämmelserna. Jag vill därför föreslå det undantaget från ovan förordade
bestämmelse rörande ikraftträdandet att, därest i ärende, vari ansökan
örn statsbidrag ingivits till statlig myndighet (folkskolinspektören)
20
Statsutskottets utlåtande nr 288.
före den 1 oktober 1945, statsbidraget enligt de nya bestämmelserna skulle
utgå efter en lägre procentsats än 50 procent, bidraget likväl icke må bestämmas
till lägre belopp än som svarar mot 50 procent av de bidragsberättigade
kostnaderna.
Vidkommande därefter de fall, då en tillämpning av de nya bestämmelserna
skulle medföra högre statsbidrag än enligt gällande bestämmelser, uppstår
frågan, örn ärenden, vari vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande Kungl.
Majit redan beviljat statsbidrag, skola kunna omprövas jämlikt de nya bestämmelserna.
De sakkunniga ha vid bedömandet av denna fråga gjort skillnad
mellan sådana redan beviljade statsbidrag, som börjat utbetalas, och sådana,
som ännu icke börjat utbetalas. Beträffande de förstnämnda har icke
ifrågasatts någon omprövning, medan sådan däremot förordats i fråga om
den senare gruppen.
I likhet med de sakkunniga anser jag det icke av praktiska och statsfinansiella
skäl möjligt att i princip tillåta en omprövning av samtliga före de nya
bestämmelsernas ikraftträdande prövade statsbidragsärenden. Däremot synes
billigheten kräva, att skälig hänsyn tages i sådana fall, då ärendena ännu äro
anhängiga hos myndigheterna. Avgörande synes alltså böra bli, huruvida i ett
givet ärende länsstyrelsen före den 1 januari 1946 meddelat beslut angående
byggnadsföretagets godkännande, det slutliga statsbidragsbeloppets fastställande
och de årliga annuiteternas bestämmande. Emellertid torde icke alla
ärenden, där så icke är fallet, böra kunna underkastas omprövning, utan en
begränsning ske till dylika ärenden från kommuner, vilkas ekonomiska ställning
vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är förhållandevis svag. En
lämplig gräns torde därvid kunna sättas vid ett skatteunderlag av 5 skattekronor
per invånare, varvid förutsattes att skatteunderlaget uträknas på sätt
i det föregående förordats, med utgångspunkt från den 1 januari 1946. Jag
vill alltså föreslå, att ärenden, vari vederbörande länsstyrelse icke före den
1 januari 1946 meddelat sådant beslut, som nyss sagts, och som beröra kommuner
med ett skatteunderlag av högst 5 skattekronor per invånare, må på
framställning av vederbörande skoldistrikt kunna upptagas till omprövning
enligt de nya statsbidragsbestämmelserna. Preliminära beräkningar ge vid
handen, att de statsbidragssummor, som belöpa på nu ifrågavarande kommuner,
torde komma att uppgå till i runt tal 2 miljoner kronor. Utbetalningen
härav synes komma att äga rum under loppet av budgetåren 1946/48.
I statsbidragskungörelsen torde böra införas bestämmelser i ovan angivna
hänseenden. Det synes även lämpligt att däri angiva en tidpunkt, förslagsvis
den 1 oktober 1946, före vilken skoldistrikten böra inkomma med framställningar
om sådan omprövning, som ovan förordats.
Till stöd för det i motionerna I: 423 och II: 646 gjorda yrkandet har anförts
i huvudsak följande.
Kommunernas skatteunderlag har under den senaste femårsperioden genomgående
stigit. Mycket talar emellertid för att den högkonjunktur, som
kommunerna nu uppleva, är tillfällig och efter ett eller annat år kommer att
efterträdas av en långvarig lågkonjunktur med sjunkande skatteunderlag. På
grund av växlande ekonomisk struktur kommer tillbakagången säkert att bli
mera markerad i vissa kommuner än i andra. Trots att man i förslaget räknar
med att bidragsgivningen till kommunerna i väsentlig mån skall bestämmas
av ett vägt medeltal av skatteunderlagen från icke mindre än sju på varandra
följande år, föreligger av denna anledning risk för att förslaget under de när
-
Statsutskottets utlåtande nr 288.
21
mäste åren icke får den kostnadsutjämnande effekt som avsetts. Detta är
beklagligt icke minst med hänsyn till att i flertalet kommuner eljest nödvändiga
skolhusbyggnader »sparas» som följd av bland annat de senaste årens
stränga ransonering av byggnadstillstånden. Villigt skall dock medges att
nyssnämnda risk motverkas av de möjligheter att inom vissa latituder beakta
även andra faktorer än skatteunderlaget, som förslaget öppnar. Och i det
långa loppet kan man nog räkna med att full rättvisa skipas kommunerna
emellan. Några motsvarande korrigeringsmöjligheter stå emellertid icke öppna
vid tillämpningen av övergångsregeln, som uteslutande bygger på uppgifter
om skatteunderlaget från de gångna åren. Detta är olyckligt då den tillfälliga
höjningen av skatteunderlaget i de svagare kommunerna i första hand tagits
i anspråk för en säkerligen behövlig allmän standardhöjning och därför ej
inneburit någon varaktig förbättring av kommunernas ekonomiska resurser.
Med den utformning övergångsstadgandet fått utestängas emellertid mångå
av dem lika fullt från förmånen av de nya statsbidragens omedelbara tillämpning.
Att omredigera övergångsstadgandet så att resultatet i alla avseenden
blir tillfredsställande lär visserligen icke vara möjligt Men utsikterna
för en rättvisare tillämpning bli utan tvivel större, om den i stadgandet angivna
övre gränsen höjes. En sådan höjning synes också motiverad av penningvärdets
obestridliga försämring under den sistförflutna sjuårsperioden.
Övervägande skäl synas alltså tala för att gränsen, för kommuner med svag
ekonomi i det ifrågasatta övergångsstadgandet höjes. Höjningen bör minst
utgöra en skattekrona per invånare.
Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag med avseende å statsbidragsbeloppens
utbetalning.
Jämväl beträffande övergångsbestämmelserna har utskottet ansett sig kunna
i huvudsak biträda vad Kungl. Majit föreslagit. Utskottet har dock funnit,
att bärande skäl i motionerna I: 423 och II: 646 anförts för att gränsen för de
kommuner, vilka övergångsvis skulle äga påkalla omräkning av statsbidragsbeloppet
till överensstämmelse med de nya statsbidragsgrunderna, höjes från
5 till 6 skattekronor per invånare. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit vid
utfärdandet av övergångsbestämmelserna vidtager nämnda höjning.
3. Statsbidragsområdets omfattning.
I förhållande till nu gällande bestämmelser innebär departementschefens förslag
en utvidgning av statsbidragsområdet i främst följande två hänseenden:
a) Därest kommun önskar såsom folkskola taga i anspråk annan kommunal
byggnad eller inköpa en befintlig byggnad, föreslås statsbidrag skola
utgå — förutom enligt gällande bestämmelser till kostnaderna för sådan byggnads
omändring till folkskola — jämväl i skälig utsträckning till byggnadens
värde före omändringen, dess s. k. ingångsvärde.
b) I samband med statsbidrag till nya klassrum föreslås bidrag kunna utgå
jämväl till anskaffande av nya skolbänkar, katedrar och orglar i klassrummen,
dock med högst 1 000 kronor för varje klassrum.
Utskottet.
22
Statsutskottets utlåtande nr £88.
Utskottet.
Skolöverstyrelsen har ansett, att statsbidrag borde få utgå för anskaffande
av för undervisning i kvinnlig slöjd erforderligt antal symaskiner även till skolor,
där särskilda handarbetssalar ej för närvarande inreddes, d. v. s. enligt
praxis i skolor av B-form samt i enkla A-skolor. I fråga om de senare borde
praxis ändras därhän, att särskilda handarbetssalar finge inredas.
Deyartementscliejen har med anledning av skolöverstyrelsens yttrande anslutit
sig till skolöverstyrelsens förslag med avseende å ändrad praxis beträffande
statsbidrag till anordnande av handarbetssalar i enkla A-skolor men motsatt
sig överstyrelsens förslag i övrigt, varvid departementschefen anfört.
Ett bifall härtill skulle innebära ett brytande av den princip om ett direkt
samband mellan statsbidrag till en lokal och bidrag till inventarier i densamma,
som hittills präglat statsbidragsväsendet på detta område. Ett uppgivande
av denna princip synes icke, i vaTje fall för närvarande, tillrådligt,
enär därigenom fältet vore fritt för allehanda önskemål om statsbidrag och
en kollision med underhålls- och materielbidraget vore oundviklig.
I motionen II: 666 anföres bland annat följande.
Det förefaller mig svårt att förstå de betänkligheter, som propositionen här
givit uttryck åt. Våra landsbygdsskolor måste så gott som undantagslöst
lägga sin läsordning så, att något vanligt klassrum lediggöres för undervisningen
i kvinnlig slöjd. Man har givetvis inte råd att inrätta särskild handarbetssal
i ali synnerhet som statsbidrag för sådant ändamål inte kan ifrågakomma.
Just därför — alltså av skäl, som direkt sammanhänga med att ett
skoldistrikt är relativt litet och förfogar över smärre ekonomiska resurser —
skall statsbidrag till anskaffande av symaskiner icke få utgå, medan större
och mera välsituerade skoldistrikt obetingat erhålla statsbidrag icke allenast
till inrättande av särskilda handarbetssalar utan även till varjehanda slag av
inventarier i dessa, bland annat även symaskiner. — Ett fasthållande av denna
princip måste innebära en lika orättvis som onödig extra belastning av skolbudgeten
i fattiga landsbygdskommuner. Symaskiner få väl anses utgöra så
speciellt inventarium för så speciellt ändamål, att fältet näppeligen genom
statsbidrag för anskaffande av sådana skulle kunna lämnas fritt för något
som helst annat önskemål örn statsbidrag, och för min del kan jag icke ens
skönja den risk för kollision med underhålls- och materielbidraget, som i propositionen
framhålles såsom oundviklig.
I motionen II: 666 har yrkats, att riksdagen skulle medgiva, att statsbidrag
må utgå till anskaffande av för undervisning i kvinnlig slöjd erforderligt antal
symaskiner även beträffande skolor, där särskilda handarbetssalar icke inredas.
Nämnda yrkande överensstämmer med ett av skolöverstyrelsen i dess utlåtande
över de sakkunnigas betänkande framlagt förslag, vilket emellertid avvisats
av departementschefen bland annat med hänsyn till sambandet med
underhålls- och materielbidraget. Utskottet vill icke förneka, att ett visst sådant
samband föreligger. I detta sammanhang får utskottet erinra om att
skolöverstyrelsen med anledning av en av 1944 års riksdag i dess skrivelse
Statsutskottets utlåtande nr 288. 23
nr 258 gjord hemställan framlagt förslag rörande grunderna för underhållsoeh
materielbidraget. Vid anmälan i 1945 års statsverksproposition av nämnda
utredning förklarade sig dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anse
nödvändigt att föranstalta om en överarbetning av skolöverstyrelsens förslag,
vilken överarbetning lämpligen borde anförtros 1945 års folkskolesakkunniga.
Riksdagen fann icke anledning till erinran mot att en sådan överarbetning
vidtogs och förutsatte, att denna komme att fullföljas med all möjlig skyndsamhet.
Då utskottet funnit förslaget om statsbidrag till kostnaderna för anskaffande
av symaskiner beaktansvärt, utgår utskottet ifrån att denna fråga
ånyo upptages till övervägande i samband med nämnda överarbetning.
Med vad sålunda anförts torde ifrågavarande motion få anses besvarad.
Vad departementschefen i övrigt i detta sammanhang anfört har icke givit
utskottet anledning till erinran eller uttalande.
4. Handläggningsförfarandet.
En av de vanligaste anmärkningarna mot det nu gällande statsbidragssystemet
har varit, att det medfört en omständlig och tidsödande administration.
Såsom i det föregående uttalats torde mycket av den kritik, som under
årens lopp riktats mot detta bidragssystem, bottna i nämnda omständighet.
Enligt den allmänna meningen skulle sålunda systemet icke fylla kravet på
enkelhet i tillämpningen.
De sakkunniga ha med hänsyn härtill funnit angeläget att klargöra de olika
orsakerna till att skolbyggnadsförslagen underkastas granskning av statlig
myndighet.
Av deras framställning i detta hänseende framgar, att granskningsförfarandet
består av två olika moment, nämligen dels en behovsprövning och dels en
teknisk och ekonomisk granslcning av skolbyggnadsförslagen. .
Dcqmrtementschejen har för egen del anfört i huvudsak följande.
De sakkunniga ha på ett övertygande sätt klargjort anledningen till att
skolbyggnadsförslagen underkastas prövning dels med hänsyn till lokalbehovet
och dels med hänsyn till den tekniska och ekonomiska utformningen.
Vad först angår behovsprövningen, torde en sådan på i sakkunnigförslaget
anförda skäf icke kunna undvaras. Denna prövning avser icke: att vara en
njug" kontroll över att byggnaderna endast komma att innehålla ett minimum
av utrymmen, utan det gäller här ett allmänt samhälleligt intresse,
att skolbyggnaderna erhålla med hänsyn till skolväsendets, skiftande organi
sation och behov ändamålsenliga lokaler. Det är alltså icke fråga örn en
fiskalisk prövning i vanlig mening, utan en prövning förestavad av en önskan
att göra skolväsendet så effektivt som möjligt till båtnad för alla, icke
minst flir kommunerna själva.
Innebörden av den tekniska och ekonomiska granskningen av byggnads
-
24 Statsutskottets utlåtande nr 288.
förslagen är icke heller en önskan från statens sida att »lägga sig i» kommunernas
angelägenheter, utan endast en vilja att hjälpa kommunerna genom
att ställa erforderlig expertis till deras förfogande. Det kan heller knappast
anses orimligt att staten vill på detta sätt se till, att av den beviljade
anslagsmedel komma till bästa möjliga användning. Man kan nämligen icke
komma ifrån att åtskilliga kommuner icke besitta sådana resurser i olika hänseenden,
att de på ett praktiskt och ekonomiskt sätt kunna lösa en skolbyggnadsfråga.
Därav skulle då också följa, att detta prövningsförfarande
beträffande byggnadsföretag från kommuner, som besitta sådana resurser och
erfarenheter, borde kunna reduceras eller måhända rent av bortfalla.
Härmed har jag kommit in på de önskemål, som från vissa större kommuner
framkommit om större frihet för dem vid genomförandet av skolbyggnadsföretag.
Jag vill därvid först framhålla, att jag i princip ställer mig förstående
till dessa krav. Då det åter gäller att draga de praktiska konsekvenserna
av en sådan inställning, möta vissa svårigheter. För det första kan
den nyss antydda synpunkten, att staten bör äga utöva viss kontroll över
användningen av de avsevärda anslagsmedel, varom här ofta är fråga, icke
helt lämnas ur räkningen. Men jag medgiver, att nämnda synpunkt i och
med det nya statsbidragssystemets genomförande måhända bör tillmätas
mindre betydelse med hänsyn till att detsamma för vissa kommuner medför
icke oväsentligt lägre statsbidrag.
För det andra torde ett fullständigt tillmötesgående av de framförda önskemålen
knappast kunna ske inom ramen för ett allmänt statsbidragssystem.
Det skulle sannolikt visa sig erforderligt att för ändamålet tillskapa
ett särskilt system. Men då komme ytterligare en svårighet att möta, nämligen
att draga gränsen mellan de kommuner, som detta system skulle omfatta,
och de kommuner, som alltjämt skulle falla under det allmänna systemet.
Erfarenheterna av även ganska stora kommuners skiftande förmåga
att självständigt genomföra ett skolbyggnadsföretag ge nämligen vid handen,
alt en rent mekanisk gräns, t. ex. i anslutning till folkmängden, icke
vore lämplig.
Vad sålunda anförts utesluter givetvis icke, att de lättnader och förenklingar,
som inom det allmänna statsbidragssystemets ram låta sig genomföra,
också verkligen komma till stånd. De sakkunniga ha härvid angivit vissa
riktlinjer. Vad först angår prövningen av lokalbehovet ha de sakkunniga icke
funnit denna kunna eftergivas ens beträffande skolbyggnadsförslag från nu
ifrågavarande kommuner. Detta synes emellertid icke enligt min mening
behöva betyda så mycket, enär behovsprövningen i fråga om skolbyggen i
städer och liknande samhällen i allmänhet torde vara enkel och föga”tidskrävande.
Vad åter beträffar byggnadsföretagens utformande med hänsyn till planlösning
och standard ha de sakkunniga förordat, att kommuner, som bedömas
äga förutsättningar att genomföra ett skolbygge på ett fullgott sätt
aven utan biträde och kontroll av statlig myndighet, borde slippa en mer
ingående statlig granskning under förutsättning, att noggrann beräkning av
byggnadskostnaderna föreligger och större delen — förslagsvis minst 60
procent — av byggnadskostnaderna för statsbidragsberättigade utrymmen
avses stanna å kommunen.
Jag vill ge min fulla anslutning till de synpunkter, som de sakkunniga sålunda
framfört, och jag vill även understryka vikten av att desamma kom
Statsutskottets utlåtande nr 288.
25
ma att noga beaktas vid den framtida handläggningen av byggnadsäxenden.
Några särskilda författningsbestämmelser i ämnet synas mig icke för närvarande
erforderliga. Därest behov därav framdeles skulle yppa sig, torde
det böra ankomma pä Kungl. Majit att utfärda sådana föreskrifter.
De sakkunniga ha i syfte att förenkla och påskynda handläggningen av
byggnadsärendena föreslagit, att länsstyrelserna icke längre skulle ha att
yttra sig över desamma. Jag anser mig kunna biträda förslaget, vad gäller
den tekniska och ekonomiska granskningen av byggnadsförslagen. Därvidlag
torde den betydelse, länsstyrelsernas yttranden haft, som regel varit relativt
liten i förhållande till den omgång och tidsutdräkt, som vållats. Däremot
torde, såsom jag i det föregående uttalat, länsstyrelserna böra lia att
yttra sig i fråga om kommunernas bidragsbehov. Ärendena torde alltså alltjämt
böra av folkskolinspektören överlämnas till vederbörande länsstyrelse.
I de av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningarna rörande handläggningen
av statsbidragsansökningar finnes en antydan om att länsarkitektens medverkan
i vissa fall bör påkallas. Från flera håll har emellertid framhållits
önskvärdheten av att länsarkitekterna erhålla ökat inflytande på byggnadsföretagens
utformning, framförallt med avseende på byggnadernas inpassande
i miljön, d. v. s. byggnadernas placering å tomtplatsen och i landskapet
samt byggnadernas arkitektur i förhållande till närliggande byggnader m. m.
Jag finner de anförda synpunkterna berättigade. Då en medverkan från länsarkitekternas
sida av praktiska skäl synes böra komma till stånd på ett så
tidigt stadium som möjligt av ett byggnadsföretags planläggning, torde frågan
lämpligast kunna lösas på det sättet, att skolöverstyrelsen i nyssnämnda
anvisningar inför en mer bindande föreskrift därom än den nuvarande.
Med hänsyn till att utbetalningen av statsbidragen i det föregående föreslagits
alltjämt skola åvila länsstyrelserna, synes något skäl att frångå nu
gällande ordning beträffande byggnadsföretagens godkännande icke förefinnas.
Alltjämt böra alltså syneförrättarna efter verkställd avsyning överlämna
protokoll över denna samt räkenskaper och övriga handlingar till länsstyrelsen,
som därefter avgör frågan om byggets godkännande.
Slutligen vill jag något beröra vad de sakkunniga anfört i fråga om reduktion
av statsbidraget för det fall att de verkliga byggnadskostnaderna
för statsbidragsberättigade utrymmen skulle komma att understiga de beräknade.
Deras förslag, att en sådan minskning, uppgående till högst 5 procent,
icke skulle föranleda reduktion av statsbidragsbeloppet, har mött betänkligheter
hos flera av de hörda myndigheterna. Det har därvid gjorts
gällande, att förslaget icke stämde väl överens med principen, att de verkliga
kostnaderna skola ligga till grund för statsbidrags beräkningen. Med hänsyn
till den framkomna kritiken mot detta förslag anser jag mig icke böra biträda
ifrågavarande femprocentsregel. Jag förordar i stället, att reduktion
av det av Kungl. Majit fastställda statsbidragsbeloppet alltid skall ske,
därest det vid byggets färdigställande skulle visa sig, att de faktiska kostnaderna
understiga de beräknade. Beträffande principerna för genomförande
av en sådan reduktion med hänsyn til! statsbidragsberättigade och icke
statsbidragsberättigade utrymmen vill jag ansluta mig till vad de sakkunniga
anfört.
T detta sammanhang vill jag i anslutning till vad de sakkunniga på annat
ställe i sitt betänkande anfört understryka behovet av en förstärkning av
skolöverstyrelsens arbetskrafter för prövningen av byggnadsärenden, såväl
26
Statsutskottets utlåtande nr 288.
de byggnadstekniska som de administrativa. Detta torde vara en förutsättning
för ernåendet av önskvärd snabbhet och effektivitet vid handläggningen.
Jag är icke beredd att utan ytterligare överväganden här framlägga
detaljerade förslag i sådant avseende men avser att återkomma till frågan
i nästa års åttonde huvudtitel.
I motionen II: 667 anföres bland annat följande.
i Även om det i sakkunnigebetänkandet och i propositionen framskymtar, att
dei. statliga granskningen i vissa fall skulle kunna göras mindre omfattande
och i tt länsarkitekterna borde erhålla ökat inflytande på byggnadsföretagens
utformning, synes dock det nya systemet vad ärendenas handläggning beträffar
icke så avsevärt skilja sig från det förut tillämpade, att någon påtaglig
förenkling : det administrativa förfaringssättet kommer att inträda.
Liksom hittills måste ett skolbyggnadsärende bliva föremål för minst tre
handläggningar hos centralmyndigheterna, innan ett byggnadsföretag överhu\ud
kan komma till stånd, nämligen vid prövningen av lokalbehovet, vid förin
ndsgranskningen av skissritningarna och vid den slutgiltiga prövningen av
ansökan om statsbidrag och tillstånd till byggnadsföretaget. Dessutom kan i
visst fall avsyningsförrättarnas beslut komma att underställas Kungl. Majit,
nämligen då fråga uppkommer om nedsättning av beviljat statsbidrag till följd
av uppnådda kostnadsminskningar.
Det kan starkt ifragasättas, om ej ett ökat utnyttjande på nu ifrågavarande
område av de statliga ortsmyndigheterna och en annan form för bestämmande
av statsbidragets storlek skulle kunna bidraga till att skolbyggnadsärendena
endast behövde bliva föremål för en enda handläggning hos centralmyndigheterna.
Ett dylikt system skulle i huvudsak innebära följande.
Sedan skolöverstyrelsen på sätt hittills skett prövat lokalbehovet, överlämnas
ärendet till Kungl. Majit, som dels beslutar om bidragsprocenten med hänsyn
till skoldistriktets ekonomiska bärkraft, dels fastställer den högsta kostnadssumma,
varå statsbidrag må beräknas. Då skolöverstyrelsen vid prövningen av
lokalbehovet redan angiver, för vilka lokaler statsbidrag kan beräknas komma
att utgå, skulle fixerandet av högsta kostnadssumman i fråga om nybyggnadsföretag
kunna grunda sig på volymuppgifter för undervisningslokaler av olika
storlek med tillhörande biutrymmen och ett av skoldistriktet uppgivet kubikpris.
I detta sammanhang skulle givetvis även eventuella avdrag göras för befintliga,
för skoländamål ej längre avsedda lokaler m. m. Om kubikprisets
skälighet för olika orter och med hänsyn till en för orterna tillämplig högsta
standard samt om avdragens skälighet torde länsarkitekten kunna yttra°sig.
I fråga om ombyggnadsföretag torde den utredning om reparation eller ombyggnad
av befintliga lokaler, som numera brukar åtfölja framställning om
prövning av lokalbehovet, ej behöva nämnvärt utvidgas för att Tedan på en
skolbyggnadsfrågas förberedande stadium en så tillförlitlig kostnadsberäkning
kan åstadkommas, att den kan läggas till grund för ett beslut i fråga om stats°
bidragstilldelningen.
Fördelen med ovan angivna system skulle vara den, att ett skoldistrikt,
innan slutgiltiga ritningar till ett skolbyggnadsföretag utarbetades, hade genom
en enda prövning hos skolöverstyrelsen och Kungl. Majit fått klart besked icke
blott örn lokalbehovet utan även om de lokaler, vartill statsbidrag kommer att
utgå, och om statsbidragets högsta storlek.
Förhandsgranskning av skissritningar, granskning och godkännande av
Statsutskottets utlåtande nr SS8. 27
huvudritningar, entreprenadhandlingar och konstruktioner samt meddelande
av tillstånd till byggnadsföretaget ävensom utövande av kontroll, verkställande
av avsyning och det slutliga godkännandet av byggnadsföretaget samt bestämmandet
av statsbidraget skulle sedan omhänderhavas av de lokala statliga organen,
folkskolinspektören, länsarkitekten och länsstyrelsen, efter erforderliga
råd och anvisningar av centralmyndigheterna. Själva utbetalandet av statsbidraget
kunde sedan ske genom länsstyrelsen eller statskontoret.
Bland skäl, som tala för ett ökat inflytande på skolbyggnadsärendenas handläggning
av de lokala statliga organen i enlighet med vad ovan nämnts, kan
framhållas, att enligt hittills tillämpat system synas dessa organ redan ha tillerkänts
ett ganska stort inflytande på skolbyggnadernas slutgiltiga utformning
och på bestämmandet av det verkliga statsbidragets storlek. Kungl. Majit brukar
sålunda, som förut nämnts, föreskriva, att ett byggnadsföretag skall utforas
i huvudsaklig överensstämmelse med företedda ritningar men att alla ändamålsenliga
besparingar skola åstadkommas av skoldistriktet i samråd med folkskolinspektören
och byggnadssakkunnig person. Vidare är det överlåtet åt avsyningsförrättarna
att granska räkenskaperna beträffande byggnadsföretaget
och att därvid pröva avdrags- och tilläggskostnader, som uppkommit under
byggnadstiden. Tages hänsyn till nu anförda omständigheter, kvarstår strängt
taget endast ritningsgranskningen i stort, och denna borde även kunna anförtros
länsmyndigheterna, sedan en gång lämpliga anvisningar beträffande olika
lokalers storlek, utformning och inbördes förläggning m. m. utarbetats.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört i fråga om handläggningen
av ärenden angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
Utskottet har sålunda funnit, att de centrala statsmyndigheternas granskning
bör omfatta såväl en prövning av lokalbehovet som ock en teknisk-ekonomisk
granskning av de planerade byggnadsföretagen dock att, såsom i propositionen
uttalats, vederbörlig hänsyn därvid bör tagas till enskilda skoldistrikts
förmåga att själva planera sina skolbyggnadsföretag. Däremot finner
utskottet icke anledning att ifrågasätta, att den teknisk-ekonomiska granskningen
skulle, i den utsträckning som i motionen II: 667 påyrkats, decentraliseras
med därav följande större risk för bristande enhetlighet vid ärendenas
avgörande. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka bifall till motionen 11:667.
5. Finansieringen och utbetalningen
av statsbidragen.
För närvarande utbetalas statsbidragen för ifrågavarande ändamål från ett
å riksstatens driftbudget under åttonde huvudtiteln uppfört förslagsanslag,
benämnt Folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten och för närvarande
uppfört med ett belopp av 1 900 000 kronor. De sakkunniga lia emellertid
av olika skäl föreslagit ett frångående av denna anordning och i stället förordat
en finansiering av statsbidragen med hjälp av lånemedel. I sådant syfte
skulle årligen å kapitalbudgeten såsom investeringsanslag beräknas erfordor
-
VUkottet.
28
Statsutskottets utlåtande nr 288.
liga medel, vilka skulle avskrivas under loppet av 10 år genom anvisande årligen
å driftbudgeten av ett avskrivningsanslag så avpassat, att detsamma för
varje budgetår täckte en tiondel av kvarstående icke avskrivna statsbidragsbelopp.
Statskontoret och riksräkenskapsverket ha avstyrkt de sakkunnigas förslag.
Departementschefen har anfört bland annat följande.
Ehuru jag för egen del icke är främmande för grundtanken i sakkunnigförslaget,
nämligen att genom finansiering av skolbyggnadskostnaderna under
ett visst antal år åstadkomma en, särskilt för en övergångstid med förmodligen
starkt svällande byggnadsverksamhet, eftersträvansvärd utjämning av
statens utgifter för ändamålet, anser jag mig dock icke med hänsyn till statskontorets
och riksräkenskapsverkets bestämda avstyrkande böra nu förorda
bifall till sakkunnigförslaget i denna del. Alltjämt torde alltså statsbidragsutgifterna
böra^ bestridas ur ett å driftbudgeten uppfört anslag, vilket liksom
hittills bör erhålla karaktären av förslagsanslag. Däremot synes den av riksräkenskapsverket
ifrågasatta anordningen, att riksdagen årligen skulle bemyndiga
Kungl. Majit att bevilja statsbidrag till ett visst högsta belopp, av praktiska
skäl mindre lämplig.
Jag anser i likhet med riksräkenskapsverket, att bidragsutbetalningarna
enligt de nu gällande och enligt de föreslagna bestämmelserna böra i redovisningshänseende
särskiljas. Två olika förslagsanslag torde därför böra uppföras
å riksstaten, förslagsvis benämnda Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa fullbordade
byggnadsarbeten, respektive Folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten.
Från det förstnämnda anslaget skulle avföras utgifter för bidrag,
som beviljats enligt nu gällande bestämmelser och icke, i enlighet med vad
förut anförts, kunna göras till föremål för omprövning enligt de nya bestämmelserna.
Detta anslag, som alltså skulle motsvara det nuvarande förslagsanslaget
till bidrag till byggnadsarbeten å 1 900 000 kronor, torde under de
närmaste två å tre åren komma att stiga till inemot 3 miljoner kronor för
att därefter så småningom successivt minskas och efter omkring 25 år definitivt
upphöra. Från det senare anslaget åter skulle avföras utgifter för samtliga
bidrag, som komma att beviljas enligt de nya bestämmelserna, vare sig
fråga blir om omprövning av förut beviljade bidrag eller beviljande av helt
nya bidrag. Av det föregående (sid. 33 och 39) framgår, att anslagsbehovet
för dessa senare ändamål för budgetåret 1946/47 torde komma att uppgå
till sammanlagt i runt tal 8 miljoner kronor. Till dessa frågor har jag för
avsikt att återkomma i samband med anmälan av anslagsbehovet för nästa
budgetår.
Såsom tidigare anförts torde de nya bestämmelserna böra träda i kraft från
och med den 1 januari 1946. För senare hälften av innevarande budgetår
torde samtliga utgifter för ifrågavarande statsbidrag böra avföras från det
nu befintliga förslagsanslaget till bidrag till byggnadsarbeten. Bidrag som beviljas
enligt de nya grunderna torde därvid böra redovisas under särskild
rubrik. Vissa överskridanden av detta anslag torde därigenom bli ofrånkomliga.
Med hänsyn till att den ifrågasatta omprövningen av redan beviljade
statsbidrag icke torde komma till stånd under sagda tid och det även kan
väntas dröja något, innan verkningarna av det nya systemets genomförande
hunnit göra sig gällande, torde dessa överskridanden emellertid komma att
bli relativt oväsentliga.
Statsutskottets utlåtande nr 288. 29
Utskottet har icke funnit anledning till annan erinran mot vad departementschefen
i detta sammanhang anfört, än att de av departementschefen
gjorda beräkningarna rörande den kommande anslagsbelastningen givetvis influeras
av utskottets ställningstagande i det föregående.
6. Hemställan.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 410,1: 411 och II: 644,1: 409 och II: 643,
I: 412 och II: 645 samt I: 423 och II: 646, medgiva, att statsbidrag
till byggnader för folkskoleväsendet må utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet i det föregående
förordade grunder;
II. att motionen II: 666 må anses besvarad med vad utskottet
i det föregående anfört;
III. att motionen II: 667 ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 7 december 1945.
På statsutskottets vägnar:
ALGOT TÖRNKVIST.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Oscar Olsson, Lindström, Gränebo, Sven Larsson, Karl Andersson,
Heiding, Boman, Carlström, Ginström, Emil Petersson, Gunnar Andersson och Ragnar Bergh;
samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik. Falla,
Bergström, Wallentheim, Viklund, Holmström, Lindholm, Åkerström, Boman i Kieryd och Johansson
i Mysinge.
Utskott*.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:585 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 8 i texten