Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombgggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

1946-05-24 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:152, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombgggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

1

Nr 152.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombgggnad

till normalspår av vissa av Blekingenätets

järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I propositionen nr 235 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 5 april

1946, föreslagit riksdagen att besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skola ombyggas till normalspår.

I skrivelse den 10 maj 1938 hemställde utsedda ombud för stadsfullmäktige

i Karlshamn om förstatligande och ombyggnad till normal spårvidd av

Karlshamn—Vislanda järnväg. Sedermera gjorde den s. k. Blekingeutredningen

i skrivelser den 24 maj och den 6 augusti 1938 framställning bland

annat i fråga örn förstatligande och ombyggnad av dels Karlshamn—Vislanda

järnväg och dels Blekinge kustbanor. Vid sistnämnda skrivelse voro fogade

vissa preliminära utredningar och kostnadsberäkningar.

Över de nu nämnda framställningarna avgav järnvägsstyrelsen den 21 november

1942 utlåtande och föreslog därvid, att sakkunniga måtte tillkallas för

utredning rörande ombyggnad helt eller delvis av de till det s. k. Blekingenätet

hörande smalspåriga järnvägarna.

Den 24 september 1943 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom

departementet biträda med utredning rörande ombyggnad av smalspåriga

järnvägar m. m.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1943 års järnvägskommitté,

hava den 9 januari 1945 avgivit två betänkanden rörande Sveriges smalspåriga

järnvägar, del I Allmänna synpunkter och del II Blekingenätets järnvägar.

Den första delen innehåller alltså allmänna synpunkter på ombyggnad

av smalspåriga järnvägar och deras rationalisering, under det att den

andra delen innefattar förslag till ombyggnad av Blekingenätets linjer av

1067 mm spårvidd. Förslag rörande övriga smalspåriga järnvägar avser kommittén

att framlägga senare. Två ledamöter, herrar Palander och Söderling,

voro delvis av skiljaktig mening.

Över belänkandena lia efter remiss yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret (endast del II), riksräkenskapsverket,

kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från kooperativa

förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 152—154. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 1-52.

Sveriges industriförbund, Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge

handelskammare), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande

från Sveriges lantbruksförbund), chefen för försvarsstaben, länsstyrelsen

i Kronobergs län (med överlämnande av yttranden från landstingets förvaltningsutskott,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och stadsfullmäktige

i Växjö), länsstyrelsen i Blekinge län (med överlämnande av yttranden

från landstingets förvaltningsutskott, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

samt stadsfullmäktige i Karlskrona, Karlshamn, Ronneby och

Sölvesborg), länsstyrelsen i Kristianstads län (med överlämnande av yttranden

från landstingets förvaltningsutskott, hushållningssällskapet och stadsfullmäktige

i Kristianstad), länsstyrelsen i Hallands län, investeringsutredningen

och 1944 års trafikutredning.

1943 års järnvägskommitté.

Allmänna synpunkter.

Kommittén framhåller, att en järnvägs transportförmåga i stort sett icke

är så mycket beroende av spårvidden i och för sig som fastmer av linjens tekniska

skick. Utan ombyggnad men med förbättringar i olika avseenden av järnvägsanläggningen

torde man följaktligen kunna i viss utsträckning öka en

smalspårig järnvägs transportstandard. Kommittén har därför ansett sig böra

framlägga förslag icke blott till ombyggnad utan även till förbättringar av anordningarna

för trafiken, vilka skulle taga sikte på att höja den tekniska standarden

och därmed prestationsförmågan hos smalspårslinjerna. Kommittén

framhåller härvidlag betydelsen av att järnvägarna oavsett spårvidden städse

utnyttja den tekniska utvecklingens landvinningar, så att järnvägarnas transportförmåga

motsvarade trafikanternas behov av snabba och punktliga förbindelser.

De förbättringar, som gjorde smalspårsbanorna mera likvärdiga med normalspåriga

linjer, skulle emellertid enligt kommittén draga höga kostnader,

nära nog jämförliga njed kostnaderna för ombyggnad till normalspår. Åtskilliga

olägenheter, föranledda av förekomsten av olika spårviddssystem,

såsom nackdelarna av godsets omlastning, skulle alltjämt kvarstå.

Beträffande kostnaderna för drift, underhåll och förnyelse vid spårvidderna

1 435, 1 067 och 891 mm har järnvägsstyrelsen på kommitténs föranstaltande

verkställt utredning. Densamma hänför sig till de delar av Blekingenätet,

som tidigare tillhörde Blekinge kustbanor och Växjö—Tingsryds

järnväg, och baseras på 1938 års förhållanden men med lönekostnader enligt

det för statens järnvägar sedan den 1 juli 1939 gällande avlöningsreglementet.

Resultatet av utredningen visar, att de sammanlagda årliga kostnaderna

för drift, underhåll och förnyelse för angivna järnvägar uppgå till 3 550 000

kronor vid normalspår, 3 448 000 kronor vid 1 067 mm:s spårvidd och

3 404 000 kronor vid 891 mm:s spårvidd, eller respektive 3 och 4 procent

lägre vid smalspår än vid normalspår. De konstaterade skillnaderna äro en
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

3

ligt järnvägsstyrelsens mening representativa för de olika spårvidderna och

kunna därför rent allmänt användas som jämförelsetal för driftkostnaderna

för det fall att en banas spårvidd ändras.

Kommittén erinrar, att efter ombyggnad av en smalspårig järnvägslinje till

normalspårig densamma i drifthänseende inginge såsom en del av hela det

normalspåriga järnvägsnätet. Därmed vunnes ett antal för drift, underhåll

och förnyelse betydelsefulla fördelar, såsom minskat behov av reserv och bättre

utnyttjande av rullande materiel, möjlighet att inrätta flera direkta personvagnar,

mindre tomdragning av vagnar, minskad växling och snabbare vagnomsättning,

förenklingar i den tekniska utrustningen för föreningsstationer

samt slutligen ett mindre tidskrävande och billigare underhåll av den rullande

materielen. I sammanhanget erinrar kommittén även örn kostnaderna

för den omlastning av vagnslastgods, som föranledes av att olika spårvidder

finnas.

I fråga örn ombyggnadsarbetenas lämplighet ur sysselsättningssynpunkt

uttalar kommittén, att dylika arbeten vore synnerligen väl lämpade såsom

arbetsobjekt vid en arbetsmarknadskris icke endast på den grund, att de

sysselsatte ett jämförelsevis stort antal arbetare på själva platsen för ombyggnaden,

utan även i följd därav, att materialbehovet kunde tillfredsställas

inom landet, varigenom den för konjunkturväxlingarna känsliga tunga

industrien stimulerades.

Beträffande ordningen för ombyggnad av smalspåriga järnvägar erinrar

kommittén, att dess undersökningar enligt meddelade direktiv skulle sammanföras

i en i stora drag utformad, på nödiga kostnadsberäkningar baserad

preliminär plan, ägnad att tjäna till ledning för de ansvariga myndigheternas

och statsmakternas framtida politik beträffande utveckling och

förbättring av smalspårsbanornas resurser i avseende å spåranläggningar och

rullande materiel.

Kommittén anför, att enligt vad resultaten av kommitténs hittills verkställda

utredningar gåve vid handen en dylik plan bleve jämförelsevis omfattande.

Tydligt vore därför, att planens realiserande måste bliva en fråga

på lång sikt. Ur sysselsättningssynpunkt talade starka skäl för att förlägga

ombyggnadsarbetena till perioder av lågkonjunktur. Erfarenheten visade, att

konjunkturerna företedde ständigt fortgående förändringar. Skulle ombyggnadsarbetena

ansluta sig till fluktuationerna i konjunkturerna, vöre det icke

säkert, att ett påbörjat ombyggnadsarbete kunde slutföras under den lågkonjunktur

under vilken det igångsatts. Det syntes ur olika synpunkter vara mest

ändamålsenligt, att ombyggnad av en smalspårsbana så planerades, att ombyggnaden

kunde slutföras i ett sammanhang. Härigenom syntes utöver

fördelar för trafikanterna jämväl andra fördelar stå att vinna. Den för ombyggnaden

erforderliga kapitalinvesteringen komme omedelbart till avsedd

nytta. De med ombyggnaden förenade driftsekonomiska fördelarna i fråga

örn personal och materiel kunde till gagn för den önskade rationaliseringen

av järnvägsdriften bringas i tillämpning utan tidsutdräkt, och behövliga dispositioner

beträffande nyanskaffning av rullande materiel torde med sikte

på framtiden säkrare kunna träffas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 152.

Blekingenätets järnvägar.

Linjernas omfattning och teknisk beskrivning av desamma.

Kommittén har ägnat andra delen av sitt betänkande åt de smalspåriga

järnvägar av 1 067 mm spårvidd, vilka ha sin huvudsträckning i Blekinge.

Dessa ha en längd av 531 km och befinna sig så när som linjen Halmstad—

Bolmen i statens ägo.

Blekingenätets järnvägar framgå av denna karta över järnvägarna i Blekinge

och angränsande delar av Skåne och Småland:

VÄXJÖ''

/Vorm o/sp origo järnvägar

Smo/sp origo » 1067mm spårvidc

u u 89/ * y

7/II ombyggnad föres/agna smo/spöriga

jö''rnvögor o v 1067mm spårvidd.

Skola /: 800000

Vislanda

Älmhult

Bergkvara

■''karlskrona.

^Hörviken

kristians rAo

I betänkandet har lämnats en utförlig redogörelse rörande linjernas tekniska

skick. Av redogörelsen framgår bland annat följande.

Rälsen är på många bandelar starkt sliten, och rälsbyte torde vara ofrånkomligt

under de närmaste tio åren. Vidare är det nödvändigt att under den

närmaste tiden utbyta och förstärka ett antal broar. Säkerhetsanläggningar

av mera modernt slag finnas endast på ett fåtal stationer, och stationernas

mötesspår äro otillräckliga vid stark trafik. Lokens medelålder är hög:

hälften av dem äro mera än 40 år gamla. De äro i allmänhet för små och för

svaga att draga större tåg med högre hastighet. Deras kapacitet motsvarar

icke utvecklingens krav. Person- och godsvagnparken är ävenledes jämförelsevis

ålderdomlig. Den rullande materielen är på det hela taget föråldrad

och i stort behov av förnyelse. Nyanskaffning har under senare tid blott

ägt rum i mycket begränsad omfattning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

5

Olika alternativ till förbättring av Blekingenätets järnvägar.

Kommittén redogör för de olika utvägar som kunna komma ifråga för förbättring

av Blekingenätet. På grundval av uppgifter, lämnade av järnvägsstyrelsen,

har kommittén sammanställt kostnadsberäkningar för de olika alternativen.

Kostnadsuppgifterna hänföra sig till 1939 års prisnivå, höjd med

20 procent. För vinnande av ett rättvisande resultat vid jämförelse mellan de

olika åtgärderna har den tidsperiod, under vilken dessa antagas genomförda,

i samtliga fall ansetts böra omfatta tio år och för att underlätta beräkningarna

tänkts vara förlagd till åren 1945—1954. I det följande skall lämnas en

kortfattad redogörelse för de olika alternativen.

A. Ersättningsanskaffning vid fortvarighetstillstånd.

Även örn järnvägarna endast skola bibehållas i fortvarighetstillstånd kräves

enligt kommitténs mening rälsbyte på så gott som samtliga linjer. Det

vore vidare ofrånkomligt att ombygga och förstärka ett antal broar. Kostnaderna

härför skulle för linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—■

Vislanda och Bredåkra—Växjö uppgå till 4 miljoner kronor. Den rullande

materielen skulle draga en förnyelsekostnad av 5,5 miljoner kronor.

B. Upprustning med bibehållen spårvidd.

Kommittén påvisar också möjligheten att genom förbättrade tekniska anordningar

öka kapacitet, hastighet och bekvämlighet även med bibehållande

av den smala spårvidden. Dessa tekniska förbättringar taga sikte på förstärkning

av broar och spåröverbyggnader, förbättring av omlastningsanordningama,

ökning av antalet överföringsvagnar samt höjning av den rullande

materielens standard. Beträffande kustlinjen Karlskrona—Kristianstad har

räknats med att högsta tillåtna hastigheten skulle höjas från 60 till 80 km

per timme och högsta lokaxeltrycket ökas från 8,9 till 12 å 13 ton. Kommittén

anser det vara tillräckligt att på detta sätt upprusta endast linjerna Karlskrona—Kristianstad,

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö. Medelsbehovet

för upprustning av bananläggningen skulle för de tre linjerna uppgå

till sammanlagt 12,7 miljoner kronor och för anskaffning av ny rullande

materiel till 7,9 miljoner kronor.

C. Ombyggnad till normalspår.

De av kommittén förutsatta tekniska normerna för ombyggnad innefatta,

förutom själva breddningen, en förstärkning av banan för att medgiva ett

högsta lokaxeltryck av 18 ton samt en högsta hastighet för lokdragna tåg av

90 km/tim. på kustlinjen och 80 km/tim. för linjerna Karlshamn—Vislanda

och Bredåkra—Växjö. Medelsbehovet för ombyggnad av själva bananläggningarna

beräknas för samtliga tre linjer till 27,5 miljoner kronor och för

rullande materiel till antingen 2,6 miljoner kronor under förutsättning att behövligt

antal lok och godsvagnar kunna ställas till förfogande från statens

järnvägars övriga normalspårjga linjer eller till 12,8 miljoner kronor örn

jämväl lok och godsvagnar skola anskaffas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 152.

D. Inspikning till 891 mm spårvidd.

Kommittén anför att de särskilt ur järnvägsekonomisk synpunkt framträdande

olägenheterna med ett isolerat järnvägsnät med spårvidden 1067

mm skulle kunna till en del elimineras genom att spårvidden ändrades till

891 mm. Därigenom finge Blekingenätet direkt anslutning till det stora sma''1- spårsnät, som från Växjö och Torsås i söder sträcker sig till Örebro i norr.

Den nu mellan de båda smalspårsnäten försiggående omlastningen i Växjö

och i Torsås skulle därigenom bortfalla. Då det med hänsyn till trafikomfattningen

på kustlinjen icke kunde sättas ifråga att föreslå denna linje

till inspikning, komme nya omlastningsstationer att uppstå i Karlshamn och

Bredåkra. Därjämte kvarstode omlastning på de orter, där de inspikade linjerna

hade anknytning till nuvarande normalspårslinjer.

Kostnaderna för en inspikning av linjerna Karlshamn—Vislanda och

Bredåkra—Växjö beräknas uppgå till något mer än 0,5 miljoner kronor.

Härtill kommer kostnaden för anskaffning av behövlig ny rullande materiel.

Sammanfattningsvis åberopar kommittén följande tabell över medelsbehovet

under 10-årsperioden 1945—1954.

Medelsbehov milj. kronor

Linje

Rullande

materiel

Bananlägg-

ning

Summa

A. Ersättningsanskaffning för att vid bibehållen spår- vidd hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd

Karlskrona—Kristianstad...........

3-2

1-9

5''l

Karlshamn—Vislanda.............

1-3

l-o

2-3

Bredåkra—Växjö...............

1-0

11

2-1

Summa

5-5

4''0

96

B. Upprustning vid bibehållen spårvidd.

Karlskrona—Kristianstad...........

4-7

7-0

11-7

Karlshamn—Vislanda.............

1-9

3-0

4''9

Bredåkra—Växjö.....•.........

1-3

2-7

4''0

Summa

7-9

12 7

20-6

C. Ombyggnad till normalspår.

a) om endast personvagnar anskaffas under tio- årsperioden 1945—1954.

Karlskrona—Kristianstad...........

1-5

15-7

17-2

Karlshamn—Vislanda.............

0-6

61

6-7

Bredåkra—Växjö...............

05

5-7

6-2

Summa

2-6

27-5

301

b) örn jämväl lok och godsvagnar skola anskaffas

under tioårsperioden 1945—1954.

Karlskrona—Kristianstad...........

73

15-7

23-0

Karlshamn—Vislanda.............

3-0

6-1

9-1

Bredåkra—Växjö...............

2-5

5-7

8-2

Summa

12-8

27-5

40-3

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

7

Driftkostnader. Driftkostnadsntredningen har kommittén begränsat till linjen

Karlskrona—Kristianstad. Resultatet av utredningen rörande denna linje

upptager de årliga kostnaderna för drift, underhåll och förnyelse till

2 644 000 kronor vid normalspår och 2 597 000 kronor vid 1 067 mm spårvidd.

Kommitténs förslag. Kommittén har vid prövning av olika förbättringsåtgärder

utgått från det medelsbehov, som är nödvändigt för att hålla järnvägarna

i fortvarighetstillstånd.

I fråga om de olika linjerna inom Blekingenätet anför kommittén, att trafiken

på linjen Karlskron a—K ristianstad vore av hög storleksordning

och i relation till trafiken å övriga linjer inom Blekingenätet den

ojämförligt största. Linjens trafikintensitet vore väsentligt starkare än för

någon annan statsägd smalspårsbana och fullt jämförlig med åtskilliga ej

obetydliga förstatligade normalspårsbanor, t. ex. Borås—Alvesta, Kalmar—- Nässjö, Malmö—Simrishamn och Ystad—Eslöv. Med hänsyn härtill torde en

ombyggnad av denna linje — även örn ombyggnaden icke vore företagsekonomiskt

motiverad — på längre sikt stimulera näringslivet i de bygder linjen

genomlöpte och bidraga till, att den här befintliga mycket talrika befolkningen

lättare kunde finna utkomstmöjligheter. Kommittén hyste följaktligen

starkt grundade förhoppningar, att en investering av det för ombyggnaden

erforderliga kapitalet skulle medföra gynnsamma samhällsekonomiska

verkningar samt komma nutida och framtida generationer till godo.

Linjerna Karlsham n—V islanda och B r e d å k r a—V ä x j ö

hade ur järnvägsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkter icke samma

betydelse som linjen Karlskrona—Kristianstad, varför en ombyggnad av

förstnämnda båda linjer enbart med beaktande av dessa synpunkter icke

kunde förordas. Av chefen för försvarsstaben hade emellertid framhållits,

att ur riksförsvarets synpunkt linjerna Karlskrona—Ronneby—Bredåkra—

Växjö och Karlshamn—Vislanda vore de bland Blekingenätets linjer, som i

första hand borde ifrågakomma till ombyggnad, under det att linjen Bredåkra-—Karlshamn—Kristianstad

först därefter borde ombyggas. De sålunda

framförda önskemålen vore av sådan natur att avgörande vikt i detta fall

måste tillmätas dem. En ombyggnad enbart av linjen Karlskrona—Kristianstad

skulle ur riksförsvarets synpunkt tydligen vara oförmånlig, enär därigenom

en bruten trafiklinje skulle uppstå mellan Karlskrona—Ronneby—Bredåkra—Växjö.

Härtill komme, att ombyggnaden av samtliga ifrågavarande linjer

till normalspår skulle -—- såsom kommittén redan påvisat — medföra

vissa trafiktekniska och driftsekonomiska fördelar. För linjerna Karlshamn

—Vislanda och Bredåkra—Växjö gällde givetvis även, att en ombyggnad

kunde förväntas befrämja näringslivets utveckling inom respektive trafikområden.

Det kunde tillika förväntas att, sedan linjen Karlskrona—Kristianstad

blivit normalspårig, krav skulle inom en icke allt för avlägsen framtid

komma att resas på ombyggnad av de övriga två linjerna.

Medelsbehovet för en ombyggnad av själva bananläggningen Karlskrona—

Kristianstad med sidolinje till Ronnebyredd beräknades uppgå till 15,7 miljö
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 152.

ner kronor samt av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till

6,1 respektive 5,7 miljoner kronor eller sammanlagt 27,5 miljoner kronor. Därest

en upprustning av tidigare angiven art av linjerna Karlshamn—Vislanda

och Bredåkra—Växjö skulle tvinga sig fram för höjande av linjernas trafikkapacitet

med bibehållen spårvidd, skulle medelsbehovet härför uppgå till

3,6 miljoner kronor utöver det förutnämnda medelsbehovet av 2,1 miljoner

kronor för att hålla sagda två linjer i fortvarighetstillstånd. Det ökade medelsbehov,

som en ombyggnad av dessa två linjer krävde i förhållande till

kostnaden för samma linjers upprustning, stannade vid 6,1 miljoner kronor.

I det nu anförda har kommittén tagit hänsyn till medelsbehovet för bananläggningama.

Med hänsyn till rådande och förutsebara trafikförhållanden

under tioårsperioden 1945—1954 torde man enligt kommittén kunna räkna

med att vid ombyggnad nyanskaffning av ånglok och godsvagnar uppskötes

till efter periodens utgång, vilket skulle innebära att det under tioårsperioden

aktuella anslagsbehovet för rullande materiel å samtliga tre linjer efter

en ombyggnad av desamma beräknades uppgå till 2,6 miljoner kronor, därav

1,5 miljoner kronor på linjen Karlskrona—Kristianstad.

Med hänsyn till det anförda, och med särskilt beaktande av vad från militärt

håll framhållits, har kommittén ansett sig böra — utöver linjen Karlskrona—Kristianstad

— jämväl föreslå ombyggnad till normalspår av linjerna

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö. Ombyggnaden av samtliga linjer

ansåges böra ske i ett sammanhang. Förutom att en rad olägenheter undvekes,

skulle man vinna en icke obetydlig besparing i ombyggnadskostnaden

genom att provisoriska anordningar i Karlshamn och på sträckan Bredåkra

—BÖnneby—Ronnebyredd icke behövde utföras.

Vad beträffar linjen Norraryd—Kvarnamåla har kommittén icke funnit tillräckliga

skäl att nu föreslå linjen till ombyggnad. Tills vidare syntes trafiken

å densamma böra upprätthållas, varvid rälsbuss borde användas för persontrafiken

och lokomotor jämte behövligt antal överföringsvagnar för godstrafiken.

Vid en framtida prövning torde till övervägande böra upptagas,

om linjen skulle ombyggas eller örn då rådande förhållanden kunde göra

en nedläggning möjlig.

Beträffande linjen Sölvesborg—Hörviken anser sig kommittén icke kunna

förorda, att banan ombygges till normalspår. Kommittén kan emellertid under

nu rådande förhållanden icke heller förorda, att banan nedlägges. Kommittén

föreslår i stället att frågan om banans framtida ställning upplages till

förnyad prövning i så god tid, att avgörande kan fattas före den tidpunkt

ombyggnaden av huvudlinjen är genomförd. Skulle det vid förnyad prövning

visa sig lämpligt att i fortsättningen bibehålla banan, måste kostnadskrävande

anordningar vidtagas för dess anslutning till den ombyggda huvudlinjen.

Sidolinjen Sandbäck-—Olofström bör enligt kommitténs uppfattning nedläggas

senast då linjen Karlskrona—Kristianstad blivit ombyggd.

Vidkommande åter linjen Vislanda—Bolmen—Halmstad har kommittén

kommit till den uppfattningen, att linjen icke för närvarande behöver ombyggas

till normalspår.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

9

Till frågan om järnvägslinjen Gullberna—Torsås framtida gestaltning förklarar

kommittén sig vilja återkomma i samband med behandlingen av de

smalspåriga Kalmarjämvägarna.

Sammanfattningsvis anför kommittén, att kommittén under sitt utredningsarbete

vid sammanträden och konferenser med representanter för myndigheter

och näringsliv i Blekingebygderna fått ett bestämt intryck av att

befolkningen i dessa bygder främst önskade, att järnvägarna genom en ombyggnad

sattes i fullgott skick, och att åtgärderna härutinnan ginge före en

fortsatt ombyggnad av vägnätet. I anslutning härtill och under hänvisning

till vad kommittén tidigare anfört understryker kommittén angelägenheten

av att ombyggnaden av linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn

Vislanda och Bredåkra—Växjö icke uppskötes till en obestämd framtid.

Kommittén förordar följaktligen, att statsmakterna snarast möjligt måtte

fatta beslut angående ombyggnaden och att å allmän beredskapsstat erforderliga

anslag för ombyggnad av de tre linjerna måtte upptagas.

Kommittén har i annat sammanhang framhållit, att enär de sålunda föreslagna

investeringarna vore till övervägande del icke direkt räntabla, desamma

borde hållas utanför det statens järnvägars kapital, som vid taxesättningen

beräknades förräntat med trafikinkomster.

Departementschefen.

Departementschefen har anfört följande.

Samfärdseln till lands har under de senaste årtiondena i huvudsak ombesörjts

av två trafikmedel, järnvägar och landsvägarnas motorfordon. Dessa

båda trafikmedel komplettera varandra, och intet av dem kan i ett land med

mångsidigt näringsliv undvaras. I teknisk utveckling har flyget visserligen

Tinder kriget hunnit långt och torde säkerligen inom jämförelsevis få år

komma att betyda mycket även för vårt lands interna kommunikationsbehov.

För masstransport och för att tillfredsställa resebehovet hos det stora

flertalet av vårt folk lärer dock järnvägarnas ställning under lång tid framåt

förbliva obruten. I likhet med 1943 års järnvägskommitté hyser jag alltså

den uppfattningen, att järnvägarna alltjämt måste betecknas såsom stommen

i vårt lands transportsystem. Järnvägarna, och särskilt de elektrifierade

linjerna, äro i stort sett oberoende av import av förnödenheter och kunna

således hållas i gång även under en fullständig avspärrning av vårt land.

Med beaktande av dessa omständigheter är jag med kommittén ense därom,

att järnvägssystemets bevarande och utveckling utgöra en grundläggande förutsättning

för att de samhälleliga trafikuppgifterna lösas på lämpligaste

sätt. Från dessa utgångspunkter bör varje ur allmän ekonomisk synpunkt

försvarbar åtgärd vidtagas, som är ägnad att höja järnvägarnas effektivitet

och ändamålsenlighet. Ett led i strävandena härför utgör sammanförandet

i en hand av ledningen för landets nu splittrande järnvägsnät. Såsom en annan

betydelsefull åtgärd härutinnan framstår ombyggnad av smalspåriga

järnvägar till normalspåriga. Kommittén har också i sitt principbetänkande

starkt understrukit fördelarna av ett enhetligt järnvägssystem överhuvud

taget. De mest påtagliga fördelarna härav äro i huvudsak, att transporterna

i allmänhet kunna utföras på ett snabbare och ur trafikteknisk synpunkt

mera rationellt sätt än eljest, vartill kommer, alt vagnparken — särskilt

godsvagnarna — kan utnyttjas effektivare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 152.

Ombyggnad av smalspåriga järnvägar lill normalspåriga framstår alltså

som en viktig detalj i ett allmänt rationaliseringsarbete för att höja järnvägarnas

effektivitet och ändamålsenlighet. Målet för en sund järnvägspolilik

är att skapa snabb befraktning av råvaror till industrien och likaså en snabb

expediering av färdiga fabrikat samt att få till stånd snabba och bekväma

reselörbindelser. Denna snabbhet beror icke blott av tåghastigheten på huvudlinjerna

utan även numera kanske i än högre grad på sättet för övergång

från en bana till en annan. Hela järnvägsnätet bildar en enhet, och linjerna

för den lokala trafiken, sidolinjerna, framträda alltmera såsom betydelsefulla

tillförsellinjer till huvudlinjerna. Bortopereras sidolinjerna, bortfaller

även en betydande del av huvudlinjernas trafik. Samma blir uppenbarligen

förhållandet, om sidolinjerna icke få del av den tekniska utvecklingen

och örn deras trafikanter som följd därav börja använda andra kommunikationsmedel.

Under de senaste åren har upprustningen av huvudlinjerna

försiggått i betydande omfattning i form av dubbelspårsbyggnader och

elektrifieringsarbeten. Däremot har en liknande upprustning icke skett vid

sidolinjerna. En ändring härutinnan är alltså påkallad för att förläna järnvägstrafiken

den effektivitet och förmåga av anpassning, varförutan järnvägarna

i längden icke förmå att fylla sina viktiga samhälleliga uppgifter.

„ Aven i övrigt synes det motiverat, att en utjämning kommer till stånd på

sadant sätt, att ingen bygd blir avsevärt sämre ställd i kommunikationshänseende

än andra med samma befolkningstäthet och i övrigt likartade förhållanden.

En av vägarna att nå detta mål anses vaxa ombyggnad av smalspåriga

järnvägar. Icke obetydliga delar av vårt land, Blekinge, Småland, Östergötland,

Västergötland och Roslagen, lia att lita till sådana järnvägar. Ur

landsbygds- och befolkningspolitiska synpunkter är det sålunda motiverat

att samhället ägnar denna fråga uppmärksamhet.

I den till kommitténs betänkande rörande Blekingenätets järnvägar fogade

ekonomisk-geografiska undersökningen har gjorts gällande, att de dåliga

jarnvagskommunikationerna varit starkt bidragande lill den ekonomiska

eftersläpningen i dessa trakter. Uteslutet är icke, att utredningar inom andra

trakter nied smalspåriga järnvägar skola giva enahanda resultat. Uppenbart

ar, att det är svårt att rent siffermässigt bevisa, att en breddning av järnvägarna

och en förbättring av transporttjänsten i övrigt skola medföra ökad

utveckling och därmed även ett tillgodoseende i önskvärd utsträckning av

kravet på förräntning av det i nyanläggningarna nedlagda kapitalet. Även

örn investeringar för ombyggnad av smalspåriga järnvägar till normalspåriga

enligt kommitténs mening endast i undantagsfall kunna bliva direkt

rantala, finner kommittén, att dylika investeringar ändock böra betraktas

såsom ur allmän synpunkt motiverade, örn de medföra samhälleliga förde!ar.

Kommittén hävdar vidare, att investeringar av detta slag icke böra inraknas

i statsjärnvägarnas förräntningspliktiga kapital och följaktligen ej

ta påverka taxesättningen för järnvägstransporter. Vid bedömandet av hithorande

frågor torde de näringspolitiska synpunkterna böra tillmätas väsenthg

betydelse. Det är tydligt, att det för näringslivet måste vara av utomordenthg

vikt att den del av produktionen, som representeras av transportea’

;,.''r sa effektiv som möjligt. Härmed åsyftas icke blott billiga frakter

och frihet fran omlastning utan även möjlighet till snabb lastning och lossning

samt snabba transporter.

Ett positivt ställningstagande till frågan örn förbättring av järnvägarna

behover icke innebära, att en lämplig utveckling av landsvägarna eftersättes

Jag har redan framhållit att järnvägar och landsvägar komplettera varandra.

Därav synes följa, att en samordning av statens investeringar i järnvägar

och landsvägar bör eftersträvas. Genom att numera vägväsendet för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

11

statligats hava möjligheterna vidgats att på olika sätt ordna en för bygderna

tillfredsställande samfärdsel och att därvid taga hänsyn till önskvärdheten

av den samlade trafikapparatens lämpliga dimensionering efter trafikbeliovet.

I sitt betänkande rörande Blekingenätets järnvägar finner kommittén det

vara ur järnvägsteknisk och järnvägsekonomisk synpunkt nödvändigt, att

statsmakterna inom en mycket nära framtid fatta beslut örn åtgärder beträffande

dessa järnvägar. Kommittén anser det ovedersägligt, att järnvägarna

icke i sitt nuvarande skick kunna fullgöra föreliggande transportuppgifter.

Då bristfälligheter icke i samma grad förefinnas vid övriga av staten

ägda smalspåriga järnvägar, har kommittén funnit sig föranlåten att i första

hand upptaga Blekingenätets järnvägar till utredning och, utan avvaktan på

resultatet av kommitténs utredningsarbete i övrigt, framlägga förslag rörande

desamma.

Hela .sydöstra Sverige — sålunda förutom Blekinge och angränsande delar

av Kronobergs län även Kalmar län — har lämnats utanför det statliga

järnvägsbyggandet och därvid av olika skäl kommit att få ett i flera avseenden

splittrat och otillfredsställande järnvägsnät. Av kommitténs redogörelse

rörande Blekingejärnvägarnas tekniska förhållanden framgår jämväl,

att dessa järnvägars nuvarande tekniska standard är mindre tillfredsställande

och att den rullande matei-ielen är föråldrad och försliten. Erinras må

ock, att järnvägsstyrelsen redan i sitt inledningsvis omnämnda, den 21 november

1942 dagtecknade utlåtande betonat angelägenheten av att utan

dröjsmål få till stånd förbättringar. Sedan dess lia snart fyra år gått, och

eftersom några nämnvärda nyinvesteringar under tiden icke skett, ha järnvägsanläggningarna

jämte den rullande materielen helt naturligt ytterligare

försämrats. Järnvägsstyrelsen har också i sitt över kommitténs förslag avgivna

yttrande ånyo understrukit behovet av snara åtgärder, och länsstyrelsen

i Blekinge län har i sitt yttrande ansett ombyggnaden vara av så hög

angelägenhetsgrad, att den borde igångsättas så snart förhållandena kunde

göra det möjligt.

Även från andra utgångspunkter har en förbättring av jämvägskommunikationerna

i denna del av landet ansetts påkallad. Kommittén erinrar om de

uttalanden som gjorts från representativa företrädare för näringslivet inom

Blekingejärnvägarnas trafikområden, att bristerna i kommunikationssystemet

liro i hög grad beroende av järnvägarnas smala spårvidd och därav föranledda

svårigheter vid övergång till anslutande normalspåriga järnvägar.

Den förut omnämnda ekonomisk-geografiska utredningen synes även giva

belägg för att de dåliga järnvägsförbindelserna varit en bidragande orsak

till den ringa utvecklingen av näringslivet. Från länsmyndigheterna och i

ärendet hörda lokala organ har hävdats, att bleve blott järnvägsnätet ombyggt

och förbättrat, så bleve därmed förutsättningar givna för en kraftig

utveckling av den i många avseenden svagt utvecklade landsända, som Blekingenätets

järnvägsområde representerar. Det förebragta materialet visar

även, att förutsättningar för en utveckling av näringslivet liro för handen.

Betydande industriföretag finnas redan inom Blekingejärnvägarnas trafikområden,

trots de relativt ogynnsamma transportbetingelsema.

Kommittén har sammanfattningsvis uttalat, alt åtgärder för förbättring av

Blekingejärnvägarna äro av behovet väl motiverade. I de avgivna yttrandena

synes samstämmighet råda därom, att ingripande åtgärder måste vidtagas

för att förläna järnvägstrafiken å Blekingenätet deri effektivitet och ändamålsenlighet,

som tiden kräver och milida teknik gör möjlig. 1944 års trafikulredning

har emellertid .ansett det vara mindre lämpligt alt nu fatta besia!

angående Blekingenätet utan all lia tillgång tili en preliminär plan rö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 152.

rande hela smalspårsnätet, vilken kunde giva besked om de vidare ekonomiska

konsekvenserna av en ombyggnad av Blekingenätet. En sådan ombyggnad

kunde nämligen få prejudicerande betydelse för andra liknande

ombyggnadsfrågors bedömande. Även ur andra synpunkter vöre det enligt

utredningens mening önskvärt, att Blekingeområdets trafikproblem inordnades

i ett större sammanhang.

Kommittén, som till ingående prövning upptagit de olika möjligheter, vilka

beträffande järnvägssystemet i Blekinge stå till buds, har funnit, att del är

tekniskt möjligt att även utan förändring av spårvidden åstadkomma förbättringar

genom banteknisk upprustning samt elektrifiering eller motorisering av

tågdriften. Emellertid framhåller kommittén, att även efter en sådan upprustning

cle med smalspårssystemet förenade olägenheterna av omlastningen

på övergångsstationerna skulle kvarstå. Kommittén anser tillika, att upprustningen

jämväl ur kostnadssynpunkt framstår såsom oförmånlig och huvudsakligen

har teoretiskt intresse för att belysa storleken av det medelsbehov,

sorn— utöver genomförandet av en upprustning av banorna — behöves för

alt jämväl bredda desamma. En ombyggnad till normalspår under antagna

tekniska förutsättningar skulle däremot enligt kommitténs uppfattning icke

blott medföra en genomgripande upprustning av bana och rullande materiel

utan även eliminera samtliga med det nuvarande splittrade järnvägssvstemet

förenade nackdelar.

Av vad nu anförts framgår, att det här gäller ett avgörande som. trots vad

1944 års trafikutredning härutinnan anfört, icke längre bör uppskjutas. Om

inga nyinvesteringar göras, komma Blekingebanorna på grund av den föråldrade

och förslitna materielen att inom få år icke längre kunna tillfredsställande

fullgöra sina trafikuppgifter. Redan nu föreligga svårigheter att behörigt

sköta trafiken. Åtgärder för att rusta upp järnvägarna kräva emellertid

avsevärda investeringar. Kommittén har utrett medelsbehovet för olika alternativ

till förbättring av de tre viktigaste linjerna, nämligen Karlskrona—

Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, vid en prisnivå

motsvarande 1939 års, ökad med 20 procent, allt under förutsättning att förbättringsåtgärderna

genomföras under en till åren 1945—1954 förlagd tioårsperiod.

Även de minst omfattande åtgärder, som enligt kommittén kunna

komma i fråga, nämligen att vid bibehållen spårvidd hålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd,

skulle kräva en kostnad av 9,5 miljoner kronor. Örn linjerna

därjämte skulle upprustas för att bättre kunna tillfredsställa behovet avsnabbare

transporter, skulle kostnaden uppgå till 20,6 miljoner kronor. Ombyggnad

till normalspår av samma linjer skulle kräva en kostnad av 30.1 miljoner

kronor, varav 27,5 miljoner kronor för bananläggningen och 2.6 miljoner

kronor för en begränsad anskaffning av rullande materiel. En utgift på

närmare 10 miljoner kronor till förbättring av Blekinge järnvägarna torde

därför under alla förhållanden vara ofrånkomlig.

Åtgärderna för Blekingenätets förbättring böra bedömas ur synpunkten av

vad sorn är samhällsekonomiskt bäst. Enligt kommitténs utredningar giver en

rent företagsekonomisk bedömning av erforderliga investeringar för en ombyggnad

till normal spårvidd till resultat, att en för järnvägen tillfredsställande

räntabilitet icke för närvarande kan påräknas. En sådan ombyggnad

av kustlinjen Karlskrona—Kristianstad skulle enligt kommitténs uppfattning

emellertid på längre sikt stimulera näringslivet i de bygder, som linjen genomlöper,

och bidraga till att den här befintliga, mycket talrika befolkningen

lättare kunde finna utkomstmöjligheter. Kommittén hyser följaktligen förhoppningar,

att en investering av det för ombyggnaden erforderliga kapitalet

skall medföra gynnsamma samhällsekonomiska verkningar samt komma nutida

och framtida generationer till godo. Även örn linjerna Karlshamn—Vis
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

13

landa och Bredåkra—Växjö icke ur järnvägsekonomiska och samhällsekonomiska

synpunkter ha samma betydelse som kustlinjen, har — med hänsyn

väsentligen till militära och försvarspolitiska skäl — kommittén dock ansett

även dessa linjer böra ombyggas.

Ombyggnad till normalspår av kustlinjen har i de avgivna yttrandena livligt

tillstyrkts av så gott som samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar.

Sålunda har järnvägsstyrelsen uttalat, att av den av kommittén förebragta

utredningen syntes tydligt ådagalagt, att linjen hade sådan trafikuppgift

och betydelse, att den såvitt möjligt borde ifrågakomma till ombyggnad,

liksom ock att den härvid borde sättas före varje annan av staten ägd smalspårig

järnväg. 1944 års trafikutredning har visserligen anfört vissa skäl mot

en ombyggnad och därvid åberopat, att utredningen vid en normal trafikpolitisk

bedömning icke kunnat finna, att ombyggnaden skulle medföra sådana

fördelar i förhållande till de ekonomiska uppoffringarna, att den borde ingå

som ett led i den förbättring av bygdens trafikförhållanden, som även utredningen

funne rättvis och rimlig. Ehuru med tvekan har utredningen likväl

med hänsyn till föreliggande särskilda skäl tillstyrkt, att ombyggnaden upptoges

i den statliga investeringsreserven, därvid driften å banan förutsattes få

en motoriserad inriktning.

Även jag har kommit till den uppfattningen, att en ombyggnad av kustlinjen

Karlskrona—Kristianstad är motiverad ur allmänna samhällsekonomiska

synpunkter, då linjen ovedersägligen utgör huvudleden i länets kommunikationer

och har en förhållandevis livlig trafik.

Kommitténs ställningstagande till ombyggnaden av linjerna Karlshamn—

Vislanda och Bredåkra—Växjö har väsentligen motiverats av militära skäl.

Kommittén bär jämväl närmare belyst de svårlösta byggnads- och trafiktekniska

problem som uppkomma, örn kustlinjen skall ombyggas till normalspår,

under det att de förstnämnda två linjerna skola bibehållas med nuvarande

spårvidd eller inspikas.

Såsom framgår av redogörelsen för de inkomna yttrandena hava olika

åsikter gjort sig gällande rörande lämpligheten av att ombygga linjerna

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till normalspår. Såsom skäl mot

en ombyggnad ha främst åberopats farhågor för att det för ombyggnad erforderliga

kapitalet ej skulle komma att lämna någon som helst avkastning

samt att den höjning av driftkostnaderna, som skulle följa med ombyggnaden,

näppeligen skulle bliva kompenserad av någon motsvarande inkomstökning.

Uppenbart är, att en ombyggnad endast av kustlinjen icke skulle medföra

det enhetliggörande av spårvidderna, som särskilt i fråga örn vagnhållning

och snabbare transporttider är av betydande värde. Vid en till kustlinjen begränsad

ombyggnad skulle visserligen olägenheterna av den brutna spårvidden

minskas i omfattning men förflyttas till delvis andra knutpunkter, där

olägenheterna alltjämt .skulle beslå. Vidare skulle ett bibehållande av linjerna

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö vid smal spårvidd medföra

betydande olägenheter i Karlshamn och inom Ronnebyområdet. Bibehållandet

av smalspåret skulle även konservera de för närvarande allt annat än rationella

bangårdsförhållandena i Växjö. Även om dessa linjer äro relativt trafiksvaga,

utgöra de likväl för näringslivet inom de bygder de genomlöpa betydelsefulla

transportleder, icke minst för jord- och skogsbruket. På grund

härav och med hänsyn jämväl tagen lill försvarspolitiska skäl anser jag mig

kunna förorda, att linjerna ombyggas lill normalspår. Jag utgår därvid i likhet

med järnvägsstyrelsen från, all den merkostnad, som ett medtagande i

ombyggnadsprogrammet av dessa båda linjer föranleder, till viss del kom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 162.

mer att uppvägas av de fördelar även ur järnvägsekonomisk synpunkt, som

detta mera vittomfattande ombyggnadsprojekt kan väntas medföra.

Var angår de av staten ägda bandelar, vilka ingå i Blekingenätet men icke

blivit av kommittén föreslagna till ombyggnad, nämligen Sandbäck—Olofström,

Norraryd—Kvarnamåla, Sölvesborg—Hörviken, Vislanda—Bolmen och

Gullberna—Torsås, har kommittén ansett, att den förstnämnda linjen skall

nedläggas sedan kustlinjen blivit ombyggd, att frågan om gestaltningen av

den sistnämnda linjen bör upptagas först i samband med behandlingen av

de smalspåriga Kalmarjärnvägarna och att de övriga tre linjerna tills vidare

skola bibehållas vid nuvarande spårvidd.

Tydligt är, att det ur järnvägsekonomisk synpunkt ställer sig dyrbart att

för den korta järnvägssträckan Sandbäck—Olofström avdela särskild materiel

som bleve mycket dåligt utnyttjad. Ingen station på sträckan har längre

vägavstånd än 5,5 km till station vid angränsande banor. På grund härav och

med beaktande av vad kommittén härutinnan anfört torde bandelen böra

nedläggas senast då kustlinjen blivit ombyggd.

I fråga om bandelarna Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken

har i yttranden, avgivna av myndigheter och sammanslutningar med lokal

förankring, bestämt hävdats, att desamma borde ombyggas i samband med

ombyggnaden av andra sträckor. Ä andra sidan lia järnvägsstyrelsen samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat, att bandelarna i fråga borde nedläggas

örn icke förr så i varje fall när den av kommittén föreslagna ombyggnaden

skett och nu rådande gemenskapsförhållanden i avseende å lok oell

vagnar icke längre kunna bestå. I sakens nuvarande läge är jag emellertid ej

beredd att upptaga frågan om sagda bandelar till slutlig prövning. Jag förutsätter

dock, att järnvägsstyrelsen ägnar denna fråga liksom även frågan om

den fortsatta järnvägsdriften å sträckan Vislanda—Bolmen särskilt intresse

och till Kungl. Majit inkommer med förslag så snart förhållandena det påkalla.

Kommittén har framhållit lämpligheten av att vederbörande landsting och

städer bidraga till och underlätta en ombyggnad genom utfästelse örn fri

mark. Mot förslaget ha erinringar framförts endast från remissinstanser i

Kristianstads län. Jag finner vad kommittén härutinnan anfört värt beaktande

och förutsätter att, sedan statsmakterna tagit ställning till ombyggnadsfrågorna,

de olika lokala intressenterna skola genom samverkan på allt sätt underlätta

realiserandet av statsmakternas beslut.

I det föregående har framhållits, att en förbättring av Blekingenätets järnvägar

är angelägen. Den av mig nu förordade ombyggnaden bör därför icke

uppskjutas någon längre tid. Icke desto mindre anser jag mig med hänsyn till

statsfinansiella skäl och läget på arbetsmarknaden böra tills vidare föreslå,

att ombyggnaden icke må utföras förrän dylika arbeten befinnas erforderliga

såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd arbetskraft. Av vad

investeringsutredningen anfört framgår, att ombyggnaden i detta avseende

delvis är av betydande värde.

Jag övergår härefter till frågan örn behovet av medel för genomförande avombyggnadsprogrammet.

Härvid må erinras, att kommittén beräknat medelsbehovet

för bananläggningen till 27,5 miljoner kronor, därvid kommittén

dock räknat med 1939 års priser ökade med endast 20 procent. I nuvarande

läge synes snarare ett 40-procentigt tillägg till dessa priser böra läggas till

grund för kostnadsberäkningen, och man erhåller då en kostnadssumma av

omkring 32 miljoner kronor. Ombyggnaden giver även anledning till anskaffning

i ökad omfattning av normalspårig rullande materiel, medan samtidigt

behovet av smalspårsmateriel minskas. Kommittén har beräknat medelsbe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

15

hovet för elen rullande malerielen under tioårsperioden 1945—1954 till 2.G

miljoner kronor, om endast personvagnar skola anskaffas, och till 12,8 miljoner

kronor, om jämväl lok och godsvagnar skola beställas. Eftersom ett

enhetliggörande av järnvägssystemet i fråga om spårvidden möjliggör användning

av redan befintlig normalspårig materiel å de breddade linjerna,

kan anskaffningen av ny rullande materiel till de ombyggda linjerna avpassas

efter då rådande trafikomfattning och tillgång på rullande materiel inom

hela det normalspåriga järnvägsnätet. Det föreligger sålunda icke anledning

att nu taga ställning till medelsbehovet för anskaffning av rullande materiel.

Medel härför böra ställas till förfogande i vanlig ordning, d. v. s. efter av

järnvägsstyrelsen därom årligen gjorda framställningar, i vilka vederbörlig

hänsyn får tagas till det ökade behovet av normalspårig materiel och det

minskade behov av smalspårsmateriel, som ombyggnaden kommer att föranleda.

Det nu aktuella medelsbehovet uppgår sålunda till 32 miljoner kronor. Anslag

för ändamålet bör lämpligen anvisas å allmän beredskapsstat. Enligt vad

järnvägsstyrelsen upplyst, lära för ombyggnadsföretaget under nästa budgetår

kunna utföras arbeten av grovarbetskaraktär för en kostnad av högst

5 miljoner kronor. Skulle en förändring beträffande landets stålförsörjning

medgiva, att redan i samband med företagets påbörjande beställningar av

broöverbyggnader och andra materialkrävande arbeten kunna göras, torde

kostnaderna för arbeten under budgetåret kunna höjas intill 8 miljoner

kronor. Anslaget å beredskapsstat synes böra anvisas med sistnämnda belopp.

Till frågan härom torde jag senare i dag få återkomma i samband med

behandlingen av övriga frågor örn anslag å beredskapsstat för budgetåret

1946/47.

Anmärkas må, att kostnadsbeloppet 5 miljoner kronor beräknats motsvara

arbetstillfällen örn inemot 300 000 dagsverken, huvudsakligen för grovarbetare.

Kunna jämväl broöverbyggnader m. m. påbörjas under nästa budgetår,

kan detta uppskattas medföra arbetstillfällen örn 40 000 å 50 000 dagsverken,

till större delen för arbetare inom verkstadsindustrien. Motsvarande

arbetsstyrkor uppgå till inemot 1 200 respektive 200 årsarbetare. Med hänsyn

till den tid som, efter det statsmakterna tagit ställning till ombyggnadsföretaget,

kräves för detaljprojektering av detsamma, kunna arbetena emellertid

icke påbörjas i större omfattning förrän under loppet av hösten 1946, varför

de arbetsstyrkor, som behöva sättas in för fullt utnyttjande under budgetåret

1946/47 av de angivna arbetstillfällena, bliva större än de nyss beräknade.

Järnvägsstyrelsen har förutsatt, att medel för själva ombyggnaden komma

att anvisas på sådant sätt att de icke öka statens järnvägars räntepliktiga kapital.

Kommittén har visserligen räknat med att de för ombyggnaden investerade

medlen icke bliva ur företagsekonomisk synpunkt räntabla. Jag håller

det emellertid icke för uteslutet, att en viss partiell förräntning skall ernås genom

den ökning av trafiken, som en förbättrad transporttjänst kan förväntas

medföra. Med hänsyn till svårigheten alt i nuvarande läge överblicka alla på

avskrivningsfrågan inverkande förhållanden synes del icke ändamålsenligt

att redan nu slutgiltigt bestämma, alt det anslagsbelopp, som för ombyggnadsföretaget

må komma att anvisas å beredskapsstat, lill ingen del skall ingå i

statens järnvägars förräntningspliktiga kapital. Det torde få ankomma på

chefen för finansdepartementet alt framdeles upptaga frågan örn den avskrivningsåtgärd.

som härutinnan kan bliva erforderlig. Därvid lärer böra .särskilt

beaktas, atl ombyggnaden fått träda i sliillet för en eljest ofrånkomlig

upprustning av bananläggningama.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 152.

Motioner.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Nolin m. fl. väckt motion (II: 469),

vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition

nr 235 måtte besluta, att i samband med ombyggnad till normalspår av linjerna

Karlshamn—Vislanda och Växjö—Bredåkra även linjen Norraryd—

Kvarnamåla ombygges på samma sätt;

dels ock en likaledes inom andra kammaren av herr Adolfsson väckt motion

(11:508), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition nr 235 måtte besluta, att de i denna föreslagna ombyggnaderna

av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och

Bredåkra—Växjö till normalspår skola påbörjas så snart de tekniska förberedelserna

härför fullbordats, samt uttala sig för att även linjerna Sölvesborg—Hörviken

och Norraryd—Kvarnamåla måtte ombyggas till normalspår.

I fråga örn de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet.

Kungl. Maj:t har i förevarande proposition föreslagit riksdagen fatta principbeslut

att av de i Blekingenätet ingående järnvägarna linjerna Karlskrona

—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö skola ombyggas

till normalspår. Förslaget bygger på utredning i ämnet av den kommitté

— 1943 års jämvägskommitté — som har att utreda frågor rörande ombyggnad

av smalspåriga järnvägar m. m.

De skäl, som kunna åberopas för ifrågavarande ombyggnad1, synas utskottet

vara av i huvudsak två olika slag. Dels utgör en ombyggnad av smalspåriga

järnvägar till normalspåriga i och för sig ett viktigt led i de åtgärder

i rationaliseringssyfte, som kunna ifrågakomma för att höja järnvägarnas

effektivitet och ändamålsenlighet. Av den i ärendet förebragta utredningen

synes framgå, att ur denna synpunkt behovet av en ombyggnad av Blekingenätet

är särskilt framträdande. Dels talar för ombyggnaden det förhållandet,

att Blekingebygden hittills synes hava varit relativt sett sämre ställt i kommunikationshänseende

än andra landsändar med samma befolkningstäthet

och i övrigt likartade förhållanden. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas,

hurusom från olika håll gjorts gällande, att en utbyggnad till bredspåriga

järnvägar skulle kunna råda bot på den ekonomiska eftersläpningen

inom bygden och öka förutsättningarna för en utveckling av näringslivet

därstädes.

Samtliga i ärendet hörda myndigheter ha vitsordat behovet av åtgärder

för förbättring av Blekingejärnvägama. 1944 års trafikutredning har emellertid

givit uttryck för sin tveksamhet huruvida principbeslut redan nu bör

fattas rörande Blekingenätet utan att avvakta resultatet av pågående utredning

i fråga örn landets smalspårnät i dess helhet. Utskottet vill icke för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

17

neka, att vissa skäl skulle kunna tala för att frågan om Blekingenätets framtida

utformning avgöres i ett större sammanhang. Särskilt frågan om nätets

anslutning till Kalmarjärnvägarna — trafiklinjen Gullberna—Torsås—- Kalmar kommer vid ett bifall till nu föreliggande förslag alltjämt att vara

smalspårig — skulle då ha kunnat närmare bedömas. Såsom av departementschefen

framhållits har emellertid det läget uppstått, att trafiken på Blekingebanoma

på grund av den föråldrade och förslitna materielen inom få

år icke längre kan tillfredsställande uppehållas. Härtill kommer, att banornas

spårvidd — 1 067 mm — icke förekommer på andra håll inom landet,

vilket betyder dels att en förnyelse av materielen icke kan ske genom övertagande

av eventuell överskottsmateriel från andra banor, dels ock att för

Blekingebanoma nu anskaffad materiel efter en eventuell framtida ombyggnad

icke kan utnyttjas på andra håll. Vad nu sagts gör det enligt utskottets

mening berättigat att till särskild behandling upptaga frågan om Blekingenätets

förbättring. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att ett

avgörande härutinnan icke längre bör uppskjutas.

För Blekingejärnvägarnas upprustning erfordras avsevärda investeringar.

Olika alternativ ha härvidlag varit under prövning. En upprustning i syfte

att bibehålla järnvägarna i fortvarighetstillstånd har beräknats draga en

kostnad av 9,5 miljoner kronor. En upprustning för att möjliggöra snabbare

och säkrai-e transporter åter skulle draga en kostnad av omkring 20 miljoner

kronor, medan en samtidig ombyggnad till normalspår har kostnadsberäknats

till omkring 30 miljoner kronor, därav 27,5 miljoner kronor för

bananläggningar, allt enligt 1939 års priser ökade med 20 °/o. För ombyggnad

till normalspår beräknas enligt nuprisläge omkring 32 miljoner kronor

erfordras. Utskottet har funnit vad departementschefen i princip anfört till

stöd för ombyggnadsaltemativet bärande och vill för sin del förorda, att de

åtgärder, som finnas böra vidtagas, bestämmas med utgångspunkt från alt

ombyggnad till normalspår kommer till stånd.

Vad härefter angår frågan i vilken omfattning Blekingenätet bör ombyggas

finner utskottet i likhet med departementschefen, att en ombyggnad bör

ske icke blott av kustbanan utan även av banorna Karlshamn—Vislanda och

Bredåkra—Växjö. Om icke sistnämnda banor med avsevärd genomgångstrafik

medtagas i programmet kommer uppenbarligen det åsyftade enhetliggörandet

inom Blekingenätet och nätets närmare anknytning till normalspårsnätet

icke att ernås. Att ombyggnaden av tekniska skäl — spårvidden

1 067 mm, materielens förslitning och de begränsade möjligheterna

att på vissa håll anordna anslutningsstationer — bör ske i ett sammanhang

synes ock stå klart. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget att ombygga

dessa banor.

En ombyggnad i enlighet härmed innebär emellertid, att vissa i Blekingenätet

ingående mindre banor alltjämt .skulle bibehållas såsom smalspåriga.

Detta gäller — förutom förenämnda linje Gullberna—Torsås — linjerna

Sandbäck—Olofström, Norraryd—Kvarnamåln, Sölvesborg—Hörviken och

Vislanda—Bolmen. Beträffande dessa linjer har departementschefen ansett

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 152—154. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 152-

att linjen Sandbäck—Olofström bör nedläggas sedan kustlinjen blivit ombyggd.

Vad angår linjerna Norraryd—Kvarnamåla och Sölvesborg—Hörviken

har departementschefen uttalat, att han icke vore beredd upptaga frågan

örn dessa bandelar till slutlig prövning men att han förutsatte att järnvägsstyrelsen

ägnade frågan örn den fortsatta järnvägsdriften å dessa linjer och

å sträckan Vislanda—Bolmen särskilt intresse och till Kungl. Maj :t inkomme

nied förslag iså snart förhållandena det påkallade.

Motionsvis har hemställts, att principbeslut nu måtte fattas att linjerna

Norraryd—Kvarnamåla samt Sölvesborg—Hörviken skola ombyggas till normalspår.

Såvitt utskottet kan finna lärer följden av att utesluta de i motionerna angivna

banorna ur ombyggnadsprogrammet bli att driften vid desamma kan

komma att nedläggas. Utskottet är icke berett att i förevarande sammanhang

tillstyrka motionerna. Utskottet vill emellertid framhålla, att frågan

örn linjernas framtida gestaltning synes böra ägnas den största uppmärksamhet.

Enligt utskottets mening bör icke ifrågakomma att beröva en bygd

en järnvägsförbindelse utan tungt vägande skäl och i varje fall icke utan att

samtidigt överväganden äga rum rörande förutsättningarna för ett tillgodoseende

i annan form av bygdens berättigade krav på likvärdiga ändamålsenliga

kommunikationer.

Departementschefen har i princip anslutit sig till kommitténs uttalande,

att det vid ombyggnad av smalspåriga järnvägar till normalspår bör åligga

vederbörande landsting och större städer att avgiva utfästelse örn kostnadsfri

upplåtelse av mark. Denna princip finner utskottet riktig. Ombyggnaden av

en järnväg är nämligen främst påkallad av hänsyn till berörda orters näringsliv.

De betydande kostnaderna för en dylik förbättring av kommunikationerna

komma emellertid att bestridas av statsmedel. Det synes därför skäligt

att de jämförelsevis begränsade uppoffringarna med att tillhandahålla fri

mark bäras av befolkningen i berörda bygder.

Den nu ifrågasatta ombyggnaden av Blekinge järnvägarna förutsättes komma

till utförande såsom ett led i åtgärder för sysselsättande av friställd arbetskraft.

Det är därför av vikt att ombyggnaden är på förhand så planerad

att den utan tidsutdräkt kan igångsättas. Därvid framträder särskilt betydelsen

av att markfrågorna äro lösta genom uppgörelser med vederbörande

landsting och större städer. Regleringen av dessa frågor förutsätter dock

att markbehovet är fastställt bland annat på sådana platser där fråga kan

uppkomma örn uträtning eller annan omläggning av järnvägslinjen. I anslutning

till det nu anförda får utskottet förorda, att järnvägsstyrelsen bemyndigas

att snarast igångsätta nämnda planeringsarbeten och upptaga förhandlingar

rörande markförvärv. Utgifterna härför synas kunna bestridas förskottsvis

för att senare av Kungl. Maj :t anmälas till riksdagen för att påföras

kostnaden för ombyggnaden.

I motionen II: 508 har bland annat hemställts, att beslut nu måtte fattas

om att ombyggnadsåtgärdema skola påbörjas så snart de tekniska förberedelsearbetena

avslutats. I det föregående har utskottet förordat, att vissa plane
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 152.

19

ringsarbeten snarast igångsättas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,

att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas igångsättande måhända icke

uteslutande kan bestämmas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Det

av utskottet förordade principbeslutet får nämligen anses innebära, att mer

avsevärda till nuvarande spårsystem hänförliga förbättringsarbeten icke kunna

ifrågakomma. Då, såsom tidigare framhållits, banornas materiel är föråldrad

och försliten lärer därför ombyggnaden icke kunna uppskjutas någon

längre tid. Det torde emellertid böra ankomma på järnvägsstyrelsen att för

Kungl. Majit framlägga de förslag, som ur denna synpunkt kunna finnas motiverade.

Utskottet kan sålunda icke tillstyrka motionen i denna del.

Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit har icke givit utskottet

anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må besluta, att linjerna Karlskrona—

Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö

skola ombyggas till normalspår;

b) att motionen II: 508 i vad den avser tidpunkten för påbörjandet

av ifrågavarande ombyggnad ej må av riksdagen

bifallas;

c) att riksdagen må, i anledning av motionerna II: 469

och II: 508, sistnämnda motion i vad den avser ombyggnad

till normalspår av linjerna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla,

giva tillkänna vad utskottet rörande de i

motionerna avhandlade frågorna anfört.

Stockholm den 24 maj 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,

Larsson, Andrén, Karl Andersson, Mannerskantz, Gustaf Iwar Anderson, Berling, Petersson,

Hesselbom och Ivar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Ward, Falla,

Bergström, Andersson i Malmö, Pettersson i Dahl, Malmborg i Skövde, Lindholm, Holmström,

Åkerström och Thäpper.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:210 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ombyggnad till normalspår av vissa av Blekingenätets järnvägar jämte i ämnet väckta mo s. 1 i texten