Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

1946-05-24 · 75 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:155, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

1

Nr 155.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni

1945.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1945 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande

av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa

riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets, sida påkalla yttrande.

l:o) Jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,

§ 1, ha revisorerna påtalat vissa brister med avseende å ledningen

av och kontrollen över jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna (Del I,

s. 2—6).

Arbetsdriften vid fångvårdsanstalterna ledes av styresmannen för vederbörande

anstalt. Vid sin sida har styresmannen assistenter. I fråga om jordbruksassistent

har föreskrivits, att han bör vara teoretiskt och praktiskt utbildad

jordbrukare. Anslag brukar beviljas årligen till ett jordbrukstekniskt biträde

för vissa fångvårdsanstalten Under det att verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna

i administrativt hänseende lyder under arbetskontoret inom

fångvårdsstyrelsens kameralbyrå, lyder jordbruksdriften direkt under kameralbyrån.

Resultatet av jordbruksdriften vid ifrågavarande anstalter utvisar, enligt

av revisorerna framlagda siffror, för budgetåren 1942/43 och 1943,44 ett överskott

av omkring 51 000 respektive 20 000 kronor samt för budgetåret 1944/

45 ett underskott av cirka 12 000 kronor.

Specialbokföringen rörande jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna

handhaves av Sveriges lantbruksförbund, som budgetårsvis utarbetar särskild

driftanalys angående jordbruksdriften vid varje anstalt. 1 anslutning därtill

lia utarbetats uppgifter angående de olika anstalternas lantbrukskapital under

budgetåren 1942/43—1944/45 ävensom angående förräntningsprocenten

av nämnda kapital. 1 fråga örn dessa uppgifter får utskottet hänvisa till

del I s. 5.

Bihang till riksdagens protokoll IDIG. G sami. Nr 155.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den verkställda utredningen svnes framgå, att jordbruksdriften vid fångvårdsanstalterna

i allmänhet icke uppvisat tillfredsställande resultat. Under

budgetåret 1944/45 hava flera anstalter till och nied redovisat förlust. Ehuru

resultaten av dessa anstalters jordbruksdrift skäligen icke kunna helt bedömas

efter resultaten vid jordbruk av motsvarande art och omfattning, giva

dock de anförda siffrorna anledning till antagande, att avsevärt förbättrade

förhållanden skulle kunna genom rationell drift uppnås även vid fångvårdsanstalterna.

Medan en central ledning och tillsyn över verkstadsdriften vid fångvårdsanstalterna

torde vara tillfredsställande anordnad genom fångvårdsstyrelsens

arbetskontor, synes i fråga örn jordbruksdriften viel dessa anstalter med nuvarande

ordning visserligen en jordbruksteknisk kontroll förekomma men

icke av den art och omfattning, som enligt revisorernas mening är tillräcklig.

Därest fångvården vid ett framtida genomförande av den nya straffverkställighetsreformen

kommer att alltmera organiseras i öppna anstalter, får jordbruksdriften

vid dessa ökad betydelse. Strafflagberedningen har även i sitt

den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff

m. m. bland annat framhållit, att det för att förslaget till en mera

öppen fångvård med ökad koloniverksamhet skulle kunna genomföras vore

en nödvändig förutsättning, att fångvårdsstyrelsen hade en sådan organisation,

att den kunde taga nödiga initiativ och utöva en effektiv ledning på förevarande

område. I detta sammanhang må även framhållas, att det inom

finska fångvården, där fångarnas utearbeten lia en betydande omfattning,

finnes anställd en särskild jordbruksinspektör för hela landet.

Revisorerna, som under § 15 i sin berättelse i samband med jordbruks- och

verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen och alkoholistanstalterna

uttalat sig för att verksamheten vid dessa anstalter ställdes under sakkunnig

kontroll, vilja framhålla önskvärdheten av att även fångvårdsstyrelsen tillförsäkras

sakkunskap av den art och omfattning, som kan anses erforderlig

för vinnande av en effektiv central ledning och kontroll över jordbruksdriften

vid fångvårdsanstalten^.

Yttranden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och statens sakrevision (Del

II, s. 1—7).

Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att de av revisorerna åberopade bokföringsresultaten

av fångvårdens jordbruksdrift icke i samtliga fall kunde anses

representativa för det ekonomiska utbytet. Styrelsen har förklarat sig icke

kunna dela revisorernas mening, att jordbruksdriften i allmänhet icke uppvisade

tillfredsställande resultat. Styrelsen hyste emellertid den uppfattningen,

att driftresultatet borde kunna förbättras efter hand som vissa gjorda grundförbättringar

lämnade avkastning. Härjämte erfordrades emellertid att fångvårdsstyrelsen

erhölle möjlighet att öva effektivare tillsyn över jordbruksdriften.

Med den omfattning, som fångvårdens jordbruk fått under de senaste

åren, och med den utveckling på detta område, som förestode, komme

jordbruksdriften att bli en med verkstadsdriften likställd arbetsgren. Det

syntes därför vara lämpligt, att jordbruksdriften ställdes under inseende av

fångvårdsstyrelsens arbetskontor, som redan handhade den centrala ledningen

av och tillsynen över verkstadsdriften. Arbetskontoret borde emellertid förstärkas

med en befattningshavare, som under byrådirektörens inseende kunde

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

3

lielt ägna sig åt tillsyn över fångvårdens jordbruksdrift. Denne befattningshavare

borde äga teoretisk utbildning vid någon av jordbrukets lägre undervisningsanstalter

och därjämte goda vitsord som jordbrukstjänsteman. Härutöver

vore styrelsen alltjämt i behov av särskild sakkunskap i jordbruksfrågor,

tillgodosedd liksom hittills genom att till styrelsen fortfarande vore knuten

ett jordbrukstekniskt biträde.

Sakrevisionen har framhållit vanskligheterna att vid en driftsform som den

här förevarande anlägga synpunkter av gängse företagsekonomisk art. Förhandenvaron

av en viss arbetsstyrka, som måste sysselsättas i jordbruket,

försvårade högst väsentligt möjligheterna att åstadkomma förbättrat driftsresultat

genom sedvanliga rationaliseringsåtgärder.

Sakrevisionen har vidare anfört bland annat följande.

Det torde icke kunna bestridas, att, såsom av revisorerna framhållits,

fångvårdens jordbruk lämna ett otillfredsställande ekonomiskt resultat. Sakrevisionen

vill i detta sammanhang framhålla, att till fångvårdsstyrelsen enligt

kungl. brev den 21 november 1924 är knuten en särskild sakkunnig i

frågor rörande teknisk jordbruksledning vid fångvårdsanstalten där odlingsarbeten

förekomma. Enligt vad sakrevisionen inhämtat från fångvårdsstyrelsen

hänskjutas till den sakkunnige större ärenden berörande lantbruksdriften,

såsom inköp av egendomar och djur samt upptagande av nya rörelsegrenar.

I mindre omfattning företager även den sakkunnige inspektioner av

fångvårdsanstalten^» jordbruk. Den verksamhet den sakkunnige sålunda

har att utöva synes sakrevisionen icke vara av den omfattning och av den art,

att vederbörande jordbruksförvaltningar härigenom kunna erhålla den kontinuerliga

ledning, som synes vara erforderlig för att hålla jordbruksdriften

på en tidsenlig och ur olika synpunkter tillfredsställande nivå. Med hänsyn

härtill finner sakrevisionen i likhet med revisorerna, att ytterligare åtgärder

äro önskvärda för att åvägabringa en förstärkning av den centrala ledningen

för jordbruksdriften inom fångvården. En förutsättning för att med den ifrågasatta

åtgärden avsett resultat skall ernås är dock, att den på respektive

anstalter verksamma lokala arbetsledningen äger tillräcklig kompetens och

erfarenhet för att i praktiken verkligen omsätta de anvisningar, som kunna

komma att utgå från den centrala jordbruksledningen hos tillsynsmyndigheten.

Såsom ovan nämnts försvårar förhandenvaron av en viss arbetsstyrka, som

under alla förhållanden måste sysselsättas i jordbruksarbetet, vidtagandet av

sedvanliga rationaliseringsåtgärder. Då i samband med den utbyggnad av

koloniverksamheten, som torde komma till stånd vid övergången till en mera

öppen fångvård, viss utjämning av den nuvarande disproportionen mellan

tillgänglig och erforderlig arbetskraft förefaller sannolik, synas sakrevisionen

framdeles elkade möjligheter komma att uppstå för rationaliseringsåtgärder

i berörda hänseenden. Även med hänsyn härtill tala enligt sakrevisionens mening

skäl för en förstärkning av den centrala ledningen inom fångvårdsstyrelsen

i vad angår jordbruksdriften.

Sakrevisionen vill slutligen framhålla, att de problem, som föreligga beträffande

fångvårdens jordbruk, jämväl äro för handen för andra myndigheter,

sorn vid dem underlydande anstalter bedriva lantbruk, såsom socialstyrelsen

och medicinalstyrelsen. Med hänsyn härtill synes det sakrevisionen

kunna ifrågasättas, att nämnda verksamhet vid sålunda ifrågakommande anstalter

ställes under gemensam tillsyn i förevarande hänseenden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr lod.

Utskottet. Av vad i ärendet förekommit vill det synas som örn det ekonomiska resultatet

av fångvårdens jordbruk icke är tillfredsställande. Även örn här avsedda

verksamhet icke enbart får bedömas ur ekonomisk synpunkt är det

uppenbart, att driften bör så ordnas att den under hänsynstagande till dess

speciella karaktär lämnar största möjliga avkastning. Härutinnan synas alla

möjligheter icke hava tillvaratagits. Vid en övergång i större omfattning till

en öppen fångvård kan förväntas, att jordbruksdriften vid fångvårdsanstaltema

får större betydelse än nu. Det framstår därför som angeläget, att problemet

örn den ur ekonomisk synpunkt lämpligaste organisationen och ledningen

av fångvårdens jordbruksdrift ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet

får därför hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder i det av

utskottet angivna syftet.

2:o) Försvarets tjänstebostäder. Under försvarsdepartementet, § 2, ha

revisorerna påtalat vissa differenser beträffande hyresersättningarna för försvarets

bostäder (Del I, s. 7—15).

Den i statlig regi genomförda produktionen av bostäder för den vid försvarsväsendet

anställda personalen är väsentligen av två slag, nämligen å ena

sidan tjänstebostadsbebyggelse i egentlig mening, som avser att frambringa

bostäder, upplåtna med bostadstvång, och å andra sidan anskaffning av egnahem

eller hyreshus. Enligt de riktlinjer, som i samband med inrättandet år

1943 av försvarets bostadsanskaffningsnämnd godtagits av statsmakterna,

skall i princip uppförande av tjänstebostäder i egentlig mening ske genom

försorg av vederbörande militära förvaltningsorgan, medan övriga för försvarets

personal avsedda bostäder skola tillhandahållas genom bostadsanskaffningsnämndens

försorg. I fråga örn fastighetsförvaltningen gäller, att

densamma omhänderhaves beträffande tjänstebostäder i egentlig mening för

varje försvarsgren av vederbörande militära förvaltningsorgan samt i övrigt

av bostadsanskaffningsnämnden.

Beträffande tjänstebostad gäller enligt 47 § 2 och 3 mom. militära avlöningsreglementet

(nr 1939: 275), jämförda med 24 § 1 mom. och 40 § 1 mom.

militära icke-ordinariereglementet (nr 1939: 276) samt 19 § 1 mom. manskapsavlöningsreglementet

(nr 1940: 652), alt ersättning för beställnings-(befattnings-)

havare anvisad sådan bostad, däri inbegripen, i förekommande fall,

gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, ävensom

för planteringsland eller annan förmån, som följer med bostaden, bestämmes

med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet,

vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan

anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort, där hyresmarknad,

som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas,

må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats

i samband med dyrortsgrupperingen. Kan överenskommelse rörande er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

5

sättningens storlek icke träffas mellan vederbörande myndighet och beställnings-(befattnings-)

havare, som skall bebo lägenheten, hänskjutes frågan

till statens bostadsnämnd, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan

icke föras.

I fråga örn hyressättningen å bostad i de av försvarets bostadsanskaffningsnämnd

förvaltade byggnaderna gäller enligt föreskrift i 1 § e) av den för

nämnden fastställda instruktionen (nr 1943:230), att uthyrning av sådan bostad

skall ske till marknadspris, i den mån Kungl. Ma,j:t ej annat medgiver.

I fråga örn de grunder som av de centrala militära förvaltningsmyndigheterna

tillämpas vid bestämmandet av hyresersättning för tjänstebostad är till

en början att märka, att vid liyresavvägningen viss hänsyn tages till med

bostaden som sådan förenade särskilda olägenheter. I sådant hänseende uppdelas

bostäderna i två kategorier. I kvalitetshänseende indelas bostäderna i

fyra klasser (1—4). Klassindelningen verkställes under hänsynstagande till

dels bostadens golvyta, dels beskaffenheten i byggnadshänseende, dels förefintligheten

av bekvämligheter och dels om bostaden på grund av läge och

byggnadssätt är svår att uppvärma. Varje bostad åsättes ett grundpris beroende

på den kategori och kvalitetsklass, densamma bestämmes tillhöra. Härvid

användes med ledning av socialstyrelsens statistik rörande verkställda

hyresräkningar — i förekommande fall beräknade s. k. hyrestal — för varje

förläggningsort uppgjord grundpristabell.

Revisorerna erinra, att de militära myndigheterna som regel verkställa hyressättningen

på basis av socialstyrelsens hyresräkningar i vad angår tjänstebostäder

belägna å orter, där hyresräkning ägt rinn. I ett mindre antal fall

bade därvid 1928 eller 1933 års men i flertalet fall 1939 års hyresräkning tagits

till utgångspunkt. Vid sistnämnda hyresräkning redovisades för de hyresräknade

orterna bland annat medelhyran per år för lägenheter, uthyrda i öppna

marknaden, varvid en uppdelning verkställdes med hänsyn till storlek och

standard, i sistnämnda hänseende beträffande förekomsten av centralvärme

och badrum. De hyressiffror, som framräknades, utgjorde ett medeltal för

lägenheter av en och samma storleksordning. Emellertid innefattade samma

lägenhetsgrupp bostäder av varierande ålder och utrustning. Ehuru vid de

militära myndigheternas liyressättning viss jämkning verkställdes med hänsyn

till standarden, ville dock revisorerna erinra om att utvecklingen under

1930- och 1940-talen snabbt gått i riktning mot en höjd bostadsstandard, i

det att lägenheterna i stor utsträckning kommit att utrustas med exempelvis

badrum, kylskåp och andra moderna bekvämligheter. Såväl denna omständighet

som byggnadskostnadernas väsentliga ökning under de senaste åren

hade bidragit till ali hyresnivån i nybyggda bostadsfastigheter blivit betydligt

högre än i äldre hus. Emellertid torde hyresnivån i de hus, som uppfördes

under förra delen av 1930-talet och tidigare, icke hava undergått någon mera

betydande justering uppåt, varför de medeltal, som erhållits vid 1939 års

hyresräkning, framstode såsom jämförelsevis låga. Av det anförda franninge,

alt en på socialstyrelsens ifrågavarande hyresräkning baserad liyressättning

endast i ofullständig omfattning återspeglade den ovan antydda utvecklingen

på bostadsmarknaden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Beträffande bostadsanskaffningsnämndens hyressättning framhålla revisorerna,

att nämnden anlitat statens byggnadslånebyrås sakkunskap och byråns

statistiska material. Vid beräkning av bostadshyrorna i nyuppförda fastigheter

utginge byrån i princip från 1939 års hyresnivå, d. v. s. hyresnivån

i de hus, som uppfördes under år 1939. Nämnda statistik grundade sig på

1939 års hyresräkning. Dock hade byggnadslånebvrån genom kompletterande

undersökningar kunnat beräkna hyresnivån i år 1939 uppförda hus, varjämte

byråns statistik — i motsats till hyresräkningen — omfattade uppgifter rörande

storleken av bostädernas golvytor.

Revisorerna hava infordrat vissa uppgifter angående hyressättningen å såväl

tjänstebostäder som hyresbostäder, uppförda under och efter år 1938. Det

sålunda införskaffade materialet avser följande förläggningsorter, nämligen

Karlsborg, Såtenäs, Ljungbyhed, Luleå och Fårösund. Av en av revisorerna

gjord sammanställning av dessa uppgifter (Del I. s. 12—14) framgår enligt

revisorernas mening, att tjänstebostadshyrorna väsentligen understiga de av

bostadsanskaffningsnämnden åsätta hyrorna. Revisorerna ha ytterligare framhållit,

att fall torde förekomma, där jämväl hyresersättningen å vissa äldre

tänstebostäder finge anses stå i mindre god överensstämmelse med i vederbörande

avlöningsreglementen angivna principer för beräkning av sådan

hyra.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att statsmakterna genom hyressättningens

avpassning efter ortens hyrespris (marknadspriset) torde hava

avsett att vinna en enhetlig och rättvis värderingsgrund vid upplåtande av

bostäder till den vid försvaret anställda personalen. De införskaffade uppgifterna,

som avse bostäder, uppförda under eller efter år 1938, åskådliggöra

emellertid, att betydande differenser föreligga mellan av de centrala försvarsförvaltningarna

fastställda hyresersättningar för tjänstebostäder och av bostadsanskaffningsnämnden

åsätta hyror för bostäder i hyresfastigheter. Det

vill därför synas, som om vissa tjänstebostadsinnehavare — i strid mot gällande

avlöningsprinciper — på en omväg komma i åtnjutande av en extra

förmån. Ur rättvisesynpunkt framstår ett sådant förhållande såsom mindre

tilltalande. Revisorerna vilja erinra om att statens bostadsnämnd den 26 september

1938 på uppdrag av Kungl. Maj:t avgivit nytt förslag till riktlinjer

för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad, till vilket förslag Kungl.

Majit emellertid ännu icke fattat ställning. Det synes revisorerna, som örn ur

skilda synpunkter tidpunkten nu vore inne att upptaga här behandlade fråga

till omprövning. Det synes därvid lämpligt, att en sådan utredning utsträckes

till att avse jämväl tjänstebostäder för befattningshavare, tillhörande den civila

statsförvaltningen.

Yttranden hava avgivits av arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen,

flyg förvaltningen samt försvarets bostadsanskaff ning snämnd (Del II,

s. 7—15), vilka samtliga uttalat sig för en utredning i enlighet med revisorernas

förslag. Flygförvaltningen anser dock, att frågan bör upptagas i sammanhang

med en allmän omprövning av hela lönesystemet, så att detta

bringas i nivå med utvecklingen på levnadskostnadsområdet i dess helhet

Lämpligt syntes vara, att vad i ärendet förekommit bragtes till 1945 års lönekommittés

kännedom för att av kommittén beaktas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

7

Enligt gällande bestämmelser i fråga örn hyressättningen för försvarsväsendets

tjänstebostäder skall ersättningen utmätas med hänsyn till det pris

som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och

bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden,

eller, å ort där hyresmarknad saknas, under hänsynstagande till

det hyrestal som för orten beräknats i samband med dyrortsgmpperingen.

Vad åter angår de för försvarets räkning genom försvai-ets bostadsanskaffningsnämnd

uppförda lägenheterna gäller, att för dem hyressättningen

skall anslutas till den allmänna marknadens och ske med utgångspunkt från

nu tillämpade förräntningsgrunder. Av revisorerna åberopad utredning ger

vid handen, att hyran för tjänstebostäder, uppförda under år 1938 eller senare,

bestämts till väsentligt lägre belopp än hyran för under samma tid

genom bostadsanskaffningsnämndens försorg på samma ort uppförda lägenheter

av ungefär samma kvalitet. Härvidlag förefintlig hyresdifferens torde

icke kunna förklaras endast under hänvisning till de olägenheter som kunna

vara förbundna med tjänstebostadens läge. Det framstår för utskottet

såsom uppenbart att, därest en rätt tolkning av nuvarande bestämmelser rörande

hyressättning kan giva av revisorerna uppmärksammade resultat, bestämmelserna

redan av denna anledning äro i behov av översyn. Att en

dylik översyn är behövlig jämväl med avseende å det äldre tjänstebostadsbeståndet

synes framgå av de i ärendet avgivna utlåtandena. Utskottet delar

sålunda revisorernas uppfattning, att frågan örn hyressättningen för försvarets

tjänstebostäder utan dröjsmål bör göras till föremål för särskild utredning.

Revisorernas undersökningar lia avsett förhållandena vid försvarsväsendet.

I likhet med revisorerna linner emellertid utskottet lämpligt, att den

av utskottet förordade utredningen jämväl kommer att omfatta tjänstebostäder,

avsedda för personal inom den civila statsförvaltningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta om utredning rörande hyressättningen

för tjänstebostäder för befattningshavare inom

statsförvaltningen.

3:o) Krigsmaterielverket. Under försvarsdepartementet, § 3, lia revisorerna

behandlat vissa frågor berörande krigsmaterielverkets arbetsuppgifter

och personalorganisation m. m. (Del I, s. 15—35).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för tillkomsten av

krigsmaterielverket. Därvid har erinrats örn att 1940 års förvaltningsutredning

förordade inrättandet av ett för försvarsväsendet gemensamt materieldepartement,

vilket borde hava till huvudsaklig uppgift att handhava konstruktioner,

nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Departementet avsågs

därvid skola uppdelas i en teknisk avdelning för forsknings- och konstruktionsverksamhet

samt en anskaffningsavdclning för anskaffning och

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 155.

kontroll. Vidare har framhållits, att 1941 års förvaltningsutredning uttalade

sig för inrättandet av ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt försvarsväsendets

industriverk, och att utredningen angav det nya verkets huvuduppgift

enligt följande.

Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande

industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga tillverkningskapaciteter,

för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor

och prioritetsfrågor.

Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltningarnas

räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken

har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt

hänseende. Det är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt

skall kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom

stora tekniska och ekonomiska fördelar.

Verket bör utöva en målbunden standardiseringsverksamhet, varigenom

avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap uppnås.

Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverkningstekniska

synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar

med därav följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.

Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga

örn krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående

modern utrustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande,

enhetligt ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under

utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med

hänsyn till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets

tekniska uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika

försvarsgrenarna gemensam, synes den böra förläggas till industriverket.

För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt

utnyttjande av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,

böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då

industriverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt

organ med huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även

bör handha ledningen av dessa fabriker.

Revisorerna ha uppgivit, att personalbehovet för det tilltänkta industriverket

av utredningen beräknades till 251 befattningshavare samt att utredningen

i avseende å verkets anskaffningsuppgifter föreslog, att verket skulle

för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i föreskriven omfattning ombesörja

anskaffning av materiel som vore av mass- eller standardkaraktär eller som

kunde anses fixerad i tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som

måste ske genom verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering.

Revisorerna lia vidare erinrat, hurusom vissa av revisorerna närmare angivna

uppgifter, som enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag borde

handhavas av industriverket, år 1942 anförtroddes den redan år 1940 inrättade

statens ammunitionsnämnd, som i anslutning därtill erhöll benämningen

statens krigsmaterielnämnd.

Sedan 1943 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 180)

beslutat inrättande av ett krigsmaterielverk, övertog, framhålla revisorerna,

detta verk krigsmaterielnämndens uppgifter från och med den 1 juli 1943.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155. y

Genom instruktion den 15 juni 1944 (nr 339) lia verkets nuvarande arbetsuppgifter

reglerats.

Allmänt föreskriver instruktionen, att verket har att förbereda och genomföra

de åtgärder, som erfordras för att försvarets behov av för dess krigsberedskap

erforderlig materiel och övriga förnödenheter på bästa sätt tillgodoses

i enlighet med fastställda planer eller vederbörande myndighets anvisningar.

Vidare angiver instruktionen verkets särskilda arbetsaligganden,

som sammanfattas i följande huvudgrupper, nämligen krigsindustriplanering,

anskaffning, standardisering och teknisk vidare utveckling, patentärenden,

kontroll, förrådsdrift och -förvaltning samt allmänt administrativa uppgifter.

Göromålen inom verket skola enligt instruktionen handläggas a följande

byråer, nämligen en industribyrå, en teknisk byrå, en kontrollbyrå, en förrådsbyrå

och en administrativ byrå. Till verket är vidare ansluten försvarets

standardiseringsdelegation, varjämte särskilda tekniska delegationer kunna

tillfälligt inrättas i anslutning till verket. Enligt revisorerna uppgick verkets

personalbestånd i juli 1945 till sammanlagt 425 befattningshavare, varav voro

placerade å industribyrån 95, å tekniska byrån 46, å kontrollbyrån 104, å

förrådsbyrån 32, å administrativa byrån 146 samt å krigsbyrån 2 befattningshavare.

Beträffande industribyrån hade denna till uppgift

att handhava den på krigsmaterielverket ankommande centrala planeringen

för krigsmaterieltillverkning samt handlägga därmed sammanhängande

frågor rörande råvara- och energitillgångar, transportmedel och arbetskraft,

produktionsmedlens utnyttjande, vidmakthållande, utökning, undanförsel och

förstöring samt i anslutning därtill följa den anskaffningsverksamhet, som

utövas av andra försvaret tillhörande myndigheter;

att handhava på verket ankommande anskaffningsuppgifter samt övervaka

leveransernas fortskridande och fullgörande; samt

att i anskaffningsärenden, som handläggas av annan försvaret tillhörande

förvaltningsmyndighet, lämna det biträde och utöva den verksamhet i övrigt,

som ankommer på verket.

Av revisorernas redogörelse framgår, att industribyrån för handläggande

av anskaffningsärenden efter juli 1945 indelats i följande sektioner, nämligen

en ordersektion, en vapensektion, en manufaktursektion, en fordonssektion,

en instrumentsektion, en kemisk sektion samt en textilsektion. Industribyråns

anskaffningsuppgifter inskränka sig till en egentlig upphandlingsverksamhet

och leveransövervakning, övriga erforderliga åtgärder av förberedande

karaktär ombesörjas däremot av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter

eller till viss del av krigsmaterielverkets tekniska byrå.

Frågor rörande kontroll över att materålen uppfyller uppställda kvalitetsbestämmelser

respektive godkännande av fakturor handläggas av verkets

kontrollbyrå respektive administrativa byrå. Beträffande omfattningen av

anskaffningsverksamheten inom industribyrån ävensom antalet därmed sysselsatta

befattningshavare och härav betingade lönekostnader hänvisa revisorerna

till en i berättelsen intagen sammanställning (s. 22).

Antalet av krigsmaterielverkets administrativa byrå under budgetåret 1944/

45 behandlade fakturor utgjorde 27 156.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr loa.

Sammanställningen ger vid handen, framhålla revisorerna, att den upphandlingsverksamhet,

som för vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters

räkning verkställes genom krigsmaterielverkets försorg, under budgetåret

1944/45 avsåg anskaffning till ett belopp av omkring 119 miljoner kronor,

därav enligt vad revisorerna inhämtat 35 miljoner avsåge beställningar

från AB Bofors och 15 miljoner beställningar från försvarets fabriksstyrelse.

För verksamheten hade tagits i anspråk 75 befattningshavare med årlig

lönekostnad av omkring 490 000 kronor. Härtill komme emellertid ett icke

obetydligt antal befattningshavare å verkets administrativa byrå, som indirekt

varit erforderlig för anskaffningsverksamheten, såsom kontors- och

skrivbiträden, vaktmästare m. m.

Ehuru jämförelser med upphandlings verksamheten vid annat statligt organ

enligt revisorernas uppfattning icke kunna giva underlag för ett tillförlitligt

bedömande av industribyråns personalbestånd i förhållande till föreliggande

arbetsuppgifter, ha revisorerna dock till ledning i förevarande sammanhang

lämnat vissa upplysningar beträffande organisationen och omfattningen

av anskaffningsverksamheten vid statens järnvägar. Sammanfattningsvis

lia revisorerna framhållit, att för järnvägsstyrelsens upphandlingsverksamhet

under år 1944, innefattande tillhopa 9 650 st. upphandlingar

jämte 43 000 st. s. k. avrop med 118 500 fakturor till ett totalt anskaffningsbelopp

av 161 miljoner kronor, tagits i anspråk 28 befattningshavare med

?n beräknad kostnad av 249 000 kronor.

Efter att hava lämnat redogörelser för gången av anskaffningsärenden

inom krigsmaterielverket (s. 24 o. 25) samt för vissa mot verket framställda

erinringar rörande leveransförseningar (s. 26 o. 27) och beträffande kravet

på fullgod kvalitet m. m. (s. 27), ävensom riktat vissa erinringar mot av

krigsmaterielverket framlagt siffermaterial, avsett att belysa omfattningen

av de av verket åstadkomna besparingarna (s. 28—32), lia revisorerna gjort

följande allmänna uttalande.

Revisorerna hava i det föregående lämnat en redogörelse för tillkomsten

av krigsmaterielverket samt vissa avsnitt av dess verksamhet. Därvid hava

revisorerna icke förbisett att verket som sådant tillkom först den 1 juli 1943,

varvid det övertog förutvarande ammunitionsnämndens och krigsmateriel - nämndens uppgifter. Revisorerna hava även utgått från att ämbetsverket

under rådande extraordinära förhållanden haft särskilda svårigheter att bemästra.

Med hänsyn till att erinringar från olika håll framställts mot ämbetsverket

hava revisorerna likväl ansett sig böra ingå på en granskning av verksamheten

vid detsamma.

Såsom tidigare anförts har frågan örn krigsmaterielförsörjningen i olika

sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I de utredningar,

som vid skilda tillfällen företagits, har framhållits vikten av att

redan under fredstid en noggrann krigsindustriplanering verkställdes av ett

centralt organ med uppgift bland annat att för de olika försvarsgrensförvaltningarnas

räkning ur prioritetssynpunkt handlägga anskaffningsfrågor.

Vidare borde i erforderlig utsträckning forsknings- och standardiseringsverksamhet

bedrivas. Härjämte har framhållits att anskaffningsverksamheten

för försvarsväsendets räkning borde ske på ett ekonomiskt och rationellt

sätt. Nämnda synpunkter hava varit vägledande för såväl 1940 som 1941

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr löö.

11

års militära förvaltningsutredningar vid uppgörande av förslag till krigsmaterielförsörjningens

ordnande.

Sistnämnda utredning föreslog inrättande av ett särskilt industriverk, som

skulle handhava de arbetsuppgifter, vilka för närvarande äro fördelade på

ett ämbetsverk och ett affärsdrivande verk, nämligen krigsmaterielverket och

försvarets fabriksstyrelse. Personalbehovet vid det föreslagna industriverket

beräknades till 251 befattningshavare. Redan denna beräkning ansågs, såsom

framgår av ett flertal yttranden över förvaltningsutredningens förslag, vara

hållen i överkant, men finge ses mot bakgrunden av då rådande extraordinära

förhållanden. Enligt inhämtade uppgifter bär enbart krigsmaterielverket

för närvarande en personal av cirka 425 befattningshavare. Även om vissa

ytterligare arbetsuppgifter tillkommit, står dock med hänsyn till vad ovan

anförts detta antal icke i översstämmelse med storleken av det personalbestånd,

som förutsattes vid verkets tillkomst. Enligt revisorernas uppfattningsynes

sålunda personalbeståndet högt. För erhållande av en bedömningsgrund

härutinnan hava revisorerna ansett det vara av intresse att i viss omfattning

granska ett avsnitt av krigsmaterielverkets verksamhet. Denna granskning

har omfattat den verksamhet inom industribyrån, sorn avser ombesörjandet

av egentlig upphandling och leveransövervakning. Revisorerna

hava därefter sökt verkställa en jämförelse med förhållandena vid statens

järnvägars upphandlingsorgan och motsvarande organ inom några privata

industriföretag. Ehuru revisorerna äro väl medvetna om del vanskliga i en

sådan jämförelse, synas dock de betydande differenser, som befunnits föreligga

beträffande storleken av personalen och omfattningen av upphandlingsverksamheten

mellan å ena sidan industribyrån och å andra sidan vart och

ett av övriga nyss omförmälda organ, giva stöd för revisorernas uppfattning

beträffande personalbeståndet för verket. En av orsakerna till nämnda

differenser torde vara att söka i det rådande anskaffningssyslemet, som torde

medföra en onödigt omständlig handläggning av anskaffningsärendena.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att leveranstider icke alltid hållits,

vilket bland annat framgår av förstnämnda skrivelse från chefen tor armén

samt yttranden från vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Sålunda

hava dessa förvaltningar i olika sammanhang framhållit, att avsevärda förskjutningar

i uppgivna leveranstider ofta inträffat, vilket i hög grad torde

hava försvårat materielersättningen till truppförbanden. Detta är så mycket

mer betänkligt som det varit angeläget att under beredskapstiden med största

skyndsamhet framskaffa krigsmateriel.

Mot den genom verkets försorg anskaffade materielen hava vidare i olika

sammanhang klagomål anförts från vederbörande lokala militärmyndigheter.

I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Majit uppdragit åt statens

sakrevision att närmare undersöka frågan, huruvida krigsmateriel, som av

verket anskaffats och överlämnats lill armémyndighet, varit av den art, att

den med beaktande av den militärtekniska och tillverkningstekniska ståndpunkten

och förhållandena i övrigt vid tidpunkten i fråga kunnat anses

olämplig. De klagomål, sorn av olika myndigheter framställts mot den levererade

varan, synas otta haft sin grund i viss bristande kontroll fran

krigsmaterielverkets sida. Revisorerna vilja härutinnan åberopa, vad sprängämnesinspektionen

anfört angående brister i fråga om leveranskontroll i visst

fall.

I deli .sammanställning, sorn återfinnes i krigsmaterielverkets senaste ansia

gsäskanden, har åberopats ett siffermateriel, sorn skulle giva stöd för den

uppfattningen, att genom verkets försorg åstadkommits prissänkning med

därav följande besparingar flir statsverket. Sålunda har bland annat framhållits,

att prissänkningen vid senaste upphandlingar uppgått till genomsnittligi

24 procent i förhållande lill priserna år 1940.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Häremot må till en början framhållas, att den prisstatistik, varpå den av

verket uppgivna prissänkningen grundar sig, som av utredningen framgår,

i vissa hänseenden är oriktig. I den mån sådan prissänkning kunnat konstateras

torde densamma i stor utsträckning vara att hänföra till en ökad serietillverkning

och därmed följande vidgade möjligheter till rationalisering. 1

en del fall torde prissänkning i icke oväsentlig omfattning vara att tillskriva

industrikommissionens krigsmaterielavdelning och prisbyrå. Av nu angivna

skäl torde de av verket gjorda beräkningarna icke giva belägg för antagandet

att den angivna prissänkningen skulle ha åstadkommits enbart genom

verkets åtgärder, utan är betingad jämväl av andra faktorer. Denna

uppfattning vinner också stöd i det förhållandet, att vid av annat centralt

förvaltningsorgan verkställda upphandlingar av annan krigsmateriel ernåtts

prissänkningar, som äro icke oväsentligt större än den av krigsmaterielverket

redovisade.

Även örn den redovisade prissänkningen med däri förutsatta utgångspunkter

vöre riktig, vill det i allt fall synas revisorerna att då sådana på prissättningen

inverkande faktorer som kvantitet, kvalitet, leveranstider, transportförhållanden

m. m. icke närmare angivits, den åberopade siffran icke

kan läggas till grund för bedömande av den sålunda redovisade prissänkningen.

Såsom i det föregående nämnts hänför sig krigsmaterielverkets upphandlande

verksamhet i huvudsak till sådan materiel, som har mass- eller slandardkaraktär

eller är fixerad i tekniskt hänseende. Vid upphandling jämväl

av nämnda materiel synes emellertid i icke oväsentlig grad förutsättas militärteknisk

kännedom om materielen och dess användning. Vid anskaffning

av sådan materiel synes militär sakkunskap icke heller kunna undvaras, vilket

medför visst dubbelarbete. Samma förhållande gäller även beträffande

ämbetsverkets kontrollerande verksamhet. Behovet av ökad militär sakkunskap

för krigsmaterielverkets verksamhet har också framhållits i samband

med ämbetsverkets senaste anslagsäskanden. Sålunda har framhållits, att det

under verkets fortsatta uppbyggnad visat sig önskvärt, att verket i större

utsträckning skulle ha möjlighet att i sin verksamhet utnyttja befattningshavare,

som ägde militär sakkunskap. Denna förändring ville verket betrakta

som ett led i utvecklingen mot att verket icke blott skulle representera ensidiga

tekniska industriella och merkantila synpunkter vid krigsmaterielanskaffningen

utan skulle kunna tillgodose militära synpunkter och intressen i

hka hög grad som skett vid den tidigare handläggningen. Slutligen må framhållas

att det rådande anskaffnings- och kontrollsystemet leder till viss oklarhet

i fråga örn ansvar och befogenheter.

I avgivna yttranden över krigsmaterielverkets ovannämnda anslagsäskanden

hava såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket — under åberopande

av svårigheterna att bedöma omfattningen av krigsmaterielverkets

framtida verksamhet och därmed behov av personal — framhållit önskvärdheten

av att frågan om krigsmaterielverkets arbetsuppgifter och personalorganisation

under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.

Särskilt torde den beslutade överflyttningen till krigsmaterielverket av

anskaffningen av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen

underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och

tidsödande arbetsformer. Revisorerna ansluta sig till den av förenämnda myndigheter

uttalade uppfattningen och anse, att en allsidig och förutsättningslös

utredning snarast möjligt bör komma till stånd. I avvaktan på resultatet

ay denna utredning torde ytterligare bestående anskaffningsuppgifter icke

böra överföras till krigsmaterielverket.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

13

Yttrande Ilar avgivits av krigsmaterielverket (Del II, s. 16—47), som —

efter att ingående hava bemött revisorernas uttalanden örn verkets storlek,

omfattningen av anskaffningsorganisationen, anskaffningsärendenas handläggning,

leveransförseningar, kontrollverksamhet samt den prisstatistiska

jämförelsen — sammanfattningsvis anfört följande:

Revisorerna avsluta sitt uttalande rörande krigsmaterielverket med alt ansluta

sig till den av överbefälhavaren och riksräkenskapsverket i avgivna utlåtanden

över krigsmaterielverkets anslagsäskanden för budgetåret 194647

uttalade meningen, att frågan örn verkets arbetsuppgifter och personalorganisation

under fredsförhållanden gjordes till föremål för närmare utredning.

Särskilt syntes den beslutade överflyttningen till krigsmaterielverket av anskaffningen

av sådana krigsförnödenheter, som tillverkades av de fabriksstyrelsen

underställda fabrikerna, komma att medföra alltför tunga och tidsödande

arbetsformer. Revisorerna anse, att en allsidig och förutsättningslös

utredning snarast möjligt bör komma till stånd, och att i avvaktan på resultatet

av denna utredning bestående arbetsuppgifter icke syntes böra överföras

till krigsmaterielverket (s. 35).

Beträffande överbefälhavarens av revisorerna biträdda uttalande i dennes

remissyttrande över krigsmaterielverkets medelsäskanden för nästa budgetår

föreligger numera ett ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida. Sålunda har

chefen för försvarsdepartementet till det vid 1946 års statsverksproposition

(bilagan fjärde huvudtiteln, punkten 6, s. 36—37) fogade utdraget av statsrådsprotokollet

för den 4 januari 1946 härom anfört följande:

Huruvida en mera genomgripande omprövning av förvaltningsorganisationen

— alltså en revision av 1943 års riksdags beslut — bör företagas av 1945

års försvarskommitté, såsom i överbefälhavarens remissyttrande anförts, torde

ännu icke kunna bedömas. Genom överbefälhavarens försorg ha härutinnan

vissa förberedande undersökningar utförts, av vilka jag tagit del. Emellertid

vill jag framhålla, att — därest en översyn av förvaltningsorganisationen finnes

böra ske genom försvarskommitténs försorg —- det av rent praktiska

skäl torde bliva nödvändigt för kommittén att dessförinnan koncentrera sig

på de i ekonomiskt hänseende avsevärt betydelsefullare frågorna rörande försvarets

allmänna organisation och därmed sammanhängande avvägningsspörsmål.

Det är att antaga att detta arbete ställer sådana krav på kommittén,

att kommittén först senare — sedan åtminstone preliminära resultat i

dessa hänseenden uppnåtts — kan till bedömande upptaga frågan örn vilka

ändringar i förvaltningsorganisationen som kunna påkallas av kommitténs

överväganden i övrigt och av vunna erfarenheter. En annan ordning för frågornas

behandling skulle enligt mitt förmenande kunna avsevärt försena slutförandet

av kommitténs huvuduppdrag, vilket skulle medföra olägenheter i

skilda hänseenden. Vad sålunda anförts utgör självfallet icke hinder för förberedande

överväganden på delta område.

Oavsett att sålunda chefen för försvarsdepartementet ansett, att 1945 års

försvarskommitté — som av överbefälhavaren ifrågasatts såsom utredningsinstans

för berörda spörsmål — bör i första liand koncentrera sig på försvarets

allmänna organisation, har krigsmaterielverket intet alt erinra mot

den ifrågasatta utredningen, vilken dock självfallet förutsattes ske i form av

en översyn av hela förvallningsverksamheten inom försvarsväsendet. En sådan

utredning måste emellertid för krigsmaterielverkets del bygga på annat

material än det i revisorernas föreliggande berättelse framlagda, vilket .såsom

den av verket i det föregående verkställda granskningen utvisar på alla

väsentliga punkter är missvisande eller rent felaktigt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Viek ottel.

En centraliserad anskaffning av förnödenheter för försvarsväsendets räkning

under en fredsperiod måste anses vara lill minst lika stor fördel för det

allmänna som under en forcerad upprustningsperiod genom möjligheterna

till enhetlig behandling i olika hänseenden av såväl enskilda som statliga leverantörer

av dylika förnödenheter och måhända framför allt genom möjligheterna

att neutralisera en ur stalsekonomisk synpunkt skadlig monopolställning

för vissa företag eller grupper av företag. De ytterligare synpunkter

härutinnan, som enligt verkets mening böra skänkas beaktande, lia av verket

framlagts i dess medelsäskanden för budgetåret 1946/47, till vilka verket

torde få hänvisa, och vilka icke på någon punkt gendrivits av revisorerna.

Om det sålunda enligt verkets uppfattning står klart, att den av statsmakterna

år 1943 beslutade centraliseringen på förevarande område bygger på

hållbara grunder, är därmed icke sagt att icke på många områden inom försvarets

förvaltningsorganisation i dess helhet förbättringar skulle kunna åstadkommas.

Framförallt gäller detta förhållandet mellan det centrala anskaffningsorganet

och de organ, som ha att svara för konstruktion och distribution

av krigsmaterielen, d. v. s. förhållandet mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.

Betydande förenklingar och rationaliseringar beträffande

arbetssätt och personalantal inom fö r s v a r sg r e n s f ö rva Mili n garna

torde stå att vinna på denna väg. Ävenså torde betydande fördelar stå att

vinna genom en längre driven centralisering på vissa områden. Hand i hand

med en utredning rörande dessa spörsmål böra undersökas möjligheterna till

vinnande av en klarare ansvarsfördelning mellan verket och försvarsgrensförvaltningarna.

En utredning efter de nu antydda riktlinjerna — sorn sålunda avser att

bygga vidare på den genom 1943 års förvaltningsbeslut lagda grunden —

torde även kunna äga rum inom ramen för de organisationstekniska undersökningar

beträffande såväl krigsmaterielverket som återstående delar av

den centrala försvarsförvaltningen, som förutskickats av chefen för försvarsdepartementet

i det vid 1946 års statsverksproposition (bilagan fjärde huvudtiteln,

punkten 6, s. 36) fogade utdraget av statsrådsprotokollet över försvarsärenden.

Denna undersökning torde dock böra anstå i avvaktan på att den

nuvarande avvecklingsperioden avslutats och någon erfarenhet vunnits av

fredsförhållanden, varjämte resultatet av vissa utredningar, bland annat försvarets

sakanslagsutredning synes böra avbidas.

Vid sin behandling av propositionen nr 180 angående organisationen av

försvarsväsendets centrala förvaltning betonade 1943 års riksdag vikten av7

att den nya förvaltningen såvitt möjligt borde växa fram successivt och organiskt,

och att detta .särskilt gällde krigsmaterielverket. Riksdagen förutsatte,

att jämkningar i verkets organisation skulle visa sig erforderliga allteftersom

praktiska erfarenheter vunnos och verksamheten stabiliserades.

Närmast föregående års riksdagar ha haft att taga ställning till förslag

om utvidgning av krigsmalerielverkets för fredsförhållanden avsedda personalorganisation.

1945 års riksdag gav därvid uttryck åt den uppfattningen,

att förutsatt ansvällning icke komme att bliva sådan, att behovet av nya tjänster

i av Kungl. Majit föreslagen omfattning kunde anses till fullo motiverat. Riksdagen

fann sig emellertid icke vilja motsätta sig då framlagt förslag, men

riksdagen utgick från att krigsmaterielverkets organisation komme att bliva

föremål för närmare undersökning i samband med blivande översyn av försvarsorganisationens

framtida utformning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr loa.

15

Efter att hava ägnat verksamheten inom krigsmaterielverket sin uppmärksamhet

ha riksdagens revisorer funnit anledning framhålla önskvärdheten

av att frågan örn verkets arbetsuppgifter och personalorganisation under

fredsförhållanden göres till föremål för särskild utredning. Revisorerna ha

därvid givit uttryck åt den uppfattningen, att verkets personalbestånd måste

anses för högt. Härjämte lia revisorerna framhållit, bland annat, att erinringar

försports i fråga om verkets leveranstider och beträffande den materielkontroll,

verket haft att ombesörja. Vidare ha revisorerna erinrat, att

med nuvarande organisation visst dubbelarbete syntes förekomma, i det att

fullgörandet av åtskilliga å krigsmaterielverket ankommande anskalfningsuppgifter

fordrade militär sakkunskap, som icke vore för handen inom verket.

Krigsmaterielverket åter har i sitt yttrande i ärendet framhållit, bland

annat, att verkets nuvarande personalorganisation måste bedömas mot bakgrunden

av beredskapsförhållandena, att leveransförseningarna icke varit beroende

på omständigheter, varöver verket kunnat råda, samt att erinringarna

i fråga om kontrollverksamheten dels vöre att hänföra till tid, då kontrollen

icke ankom på krigsmaterielverket, dels ock avsåge den konstruktiva utformningen

av materielen, som icke ankomme på verket.

Delade meningar mellan revisorerna och krigsmaterielverket ha sålunda

kommit till uttryck rörande verkets personalorganisation och vad i övrigt av

revisorerna påtalats. Utskottet har icke funnit nödvändigt att i förevarande

sammanhang ingå på ett närmare bedömande av vad från olika håll därutinnan

anförts. Utskottet har emellertid funnit, att vad krigsmaterielverket anfört

icke jävar riksdagens revisorers uppfattning att en utredning rörande

verkets framtida uppgifter och organisation bör komma till stand. Det föi - tjänar i detta sammanhang framhållas, att såväl överbefälhavaren som riksräkenskapsverket

uttalat sig för en sådan utredning.

Av vad chefen för försvarsdepartementet vid anmälan i statsverkspropositionen

och propositionen nr 120 om medelsbehovet under vissa anslag till

försvarets centrala förvaltningsmyndigheter anfört framgår, att departementschefen

funnit en utredning böra verkställas rörande den centrala försvarsförvaltningens

organisation.

Enligt utskottets mening är en dylik utredning motiverad icke minst med

avseende å krigsmaterielverket. Under nu tilländalupen beredskapsperiod ha

uppenbarligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsförhållanden

hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört ger enligt

utskottets mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av beredskapen

därmed sammanhängande anskaffningsuppgifter slutförts en omprövning

av verkets personalorganisation bör företagas. Utskottet linner naturligt,

att i samband därmed jämväl verkställes en förnyad mer definitiv

omprövning av frågan örn omfattningen under lred av verkets arbetsuppgifter.

Under beredskapen vunna erfarenheter synas därvidlag böra ägnas

särskild uppmärksamhet.

Revisorerna lia ansett, att i avbidan å resultatet av den av revisorerna

ifrågasatta utredningen ytterligare bestående anskaffningsuppgilter icke böra

överföras till krigsmaterielverket. Utskottet delar denna uppfattning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Den utredning med avseende å krigsmaterielverket, som utskottet sålunda

förordat, bör enligt utskottets mening icke erhålla karaktären av en ren

expertutredning utan givas en parlamentarisk anknytning.

Enligt vad utskottet erfarit ha revisorerna vid sin granskning med avseende

å krigsmaterielverket haft att övervinna vissa svårigheter när det

gällt att från verket erhålla för granskningen erforderligt material. Revisorerna

ha sålunda måst utverka Kungl. Maj:ts befallning åt krigsmaterielverket

att tillhandahålla revisorerna önskade uppgifter. Utskottet vill inskränka

sig till att framhålla, att den inställning till riksdagens revisorer,

varåt verket sålunda givit uttryck, måste betraktas såsom synnerligen anmärkningsvärd.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning i av revisorerna

angivet syfte.

4:o) Förening av statstjänst med visst uppdrag. Under försvarsdepartementet,

§ 4, ha revisorerna ansett sig böra bringa följande förhållanden till

riksdagens kännedom (Del I, s. 35).

I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 5 maj

1944 hemställde generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket S. A.

E. Ödeen, att statsrådet ville utverka nådigt tillstånd jämlikt 4 § 2 mom.

civila avlöningsreglementet för Ödeen att åtaga sig uppdrag såsom sakkunnig

hos ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag i Stockholm.

Enligt försvarsdepartementets ämbetsskrivelse till krigsmaterielverket den

9 juni 1944 biföll Kungl. Majit nämnda ansökning.

Jämlikt vid konstituerande stämma med Ödeens ingenjörsbyrå aktiebolag

den 1 februari 1943 antagen bolagsordning skall bolaget hava till ändamål

att idka konsulterande ingenjörsverksamhet ävensom annan därmed förenlig

verksamhet. Ödeen har vid bolagsstämma den 20 juli 1943 avsagt sig uppdraget

såsom ledamot av styrelsen i nämnda bolag, varefter styrelsen utgöres

av fru Karin Ödeen, som ensam har att teckna firman.

På förfrågan av riksdagens revisorer har Ödeen meddelat, att bolaget huvudsakligen

ombesörjde byggnadskonstruktionsuppdrag för industriens räkning

samt att bolaget ansåge sig i förekommande fall oförhindrat att från

leverantörer till krigsmaterielverket mottaga sådana uppdrag. På särskild

förfrågan har Ödeen förklarat, att bolaget icke hade för avsikt att avstå från

sådana uppdrag, varom senast vore fråga.

Yttrande har avgivits av Ödeen (Del II, s. 47—50).

Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf bringat till riksdagens kännedom

det förhållandet, att generaldirektören och chefen för krigsmaterielverket

Ödeen vid sidan av sin statstjänst utfört uppdrag såsom sakkunnig åt

ett aktiebolag, vars ändamål är att idka konsulterande ingenjörsverksamhet

och vars styrelse utgöres av allenast Ödeens maka.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

17

Revisorerna ha framhållit, att Ödeen uttalat att bolaget ansåge sig i förekommande

fall oförhindrat att från leverantörer till krigsmaterielverket mottaga

byggnadskonstruktionsuppdrag samt att bolaget icke hade för avsikt att

avstå från sådana uppdrag.

Enligt vad utskottet inhämtat har Ödeens inkomst av annan verksamhet

än statstjänst under senare år uppgått till så stora belopp, att det enligt utskottets

mening kan ifrågasättas, huruvida icke deras förvärvande måste lia

inkräktat på hans verksamhet inom krigsmaterielverket. Utskottet har väl

bemärkt, att Ödeen erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att åtaga sig uppdrag av

här avsedd art. Utskottet håller emellertid före, att en konsultationsverksamhet

av denna omfattning icke kan hava varit av Kungl. Majit förutsedd.

Utskottet anser det vara anmärkningsvärt, att Ödeen ansett sig kunna utnyttja

det lämnade tillståndet i den omfattning som skett. Såsom särskilt betänklig

synes den av Ödeen för revisorerna tillkännagivna ståndpunkten

böra karakteriseras, att det bolag, i vilket Ödeen äger aktiemajoriteten och

från vilket en betydande del av hans inkomst härflyter, kan anses vara oförhindrat

mottaga byggnadskonstruktionsuppdrag jämväl från krigsmaterielverkets

leverantörer.

Utskottet -— som redan tidigare (utlåtande nr 141 i anledning av riksdagens

år 1942 församlade revisorers berättelse, punkt 16 :o) funnit anmärkningsvärt

att en statlig befattningshavare åtagit sig uppdrag i enskilt företag,

som haft ekonomiska transaktioner med det ämbetsverk, vars chefsskap

befattningshavaren utövat — finner vad i ärendet förekommit otvetydigt giva

vid handen, att frågan örn tillstånd för Ödeen att åtaga sig uppdrag vid sidan

av sin statstjänst bör upptagas till förnyad prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

5:o) Efterbesiktigade vid armén. Under försvarsdepartementet, § 5, ha

revisorerna till behandling upptagit frågan om de efterbesiktigade värnpliktigas

fortsatta inkallande till tjänstgöring (Del I s. 35—48).

Revisorerna ha därvid framhållit, bland annat, att de vid 1942 och 1945

års efterbesiktningar rådande särskilda förhållandena kunnat motivera vidtagande

av extraordinära åtgärder med avseende å ianspråkl ägande av efterbesiktigade

värnpliktiga men att, sedan tidsläget väsentligt ändrats, enligt

revisorernas mening militära skäl icke — på sätt tidigare kunnat ske — numera

kunde åberopas till stöd för ett ianspråkstagande av de efterbesiktigade.

Revisorerna ha därför, mot bakgrunden av vunna erfarenheter på förevarande

område, velat ifrågasätta, huruvida inkallandet av dylika värnpliktiga

i fortsättningen bör äga rum.

Revisorerna ha under hänvisning till det numera ändrade tidsläget ifrågasatt,

huruvida inkallande av efterbesiktade värnpliktiga i fortsättningen bör

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 sami. Nr 155.

Utskottet.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 155.

äga ruin. Enligt vad utskottet inhämtat ha numera i kommandoväg utfärdats

bestämmelser av innebörd, att efterbesiktigade icke må inkallas.

Vad sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

6:o) Arméns träkolningsanstalt i Hästveda. Under försvarsdepartementet,

§ 6, lia revisorerna gjort vissa erinringar beträffande arméns träkolningsanstalt

i Hästveda (Del I s. 49—51).

Sedan undersökning inletts rörande val av plats för en träkolningsanstalt

för arméns behov och därvid ett inom det ecklesiastika lönebostället i Hästveda

beläget område befunnits lämpligt ur förläggningssynpunkt, vidtog chefen

för första armékåren anstalter för anläggningens uppförande å av pastoratsrådet

i Hästveda anvisad mark inom lönebostället.

Armékårchefens ifrågavarande åtgärd har, såvitt revisorerna kunnat utröna,

icke grundats på något skriftligt beslut. Anläggningen uppfördes och

togs i bruk år 1940. Rörelsen bedrevs intill december 1944, då driften vid

anstalten nedlades. Kostnaderna för anläggningens uppförande inklusive

maskiner, inventarier och arbetslöner ha, enligt revisorerna, av vederbörande

militära chef uppskattats till omkring 60 000 kronor.

Genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar i september 1944 utbjöds

anläggningen i sin helhet till försäljning. I kungörelsen hade intagits förbehåll

om att samråd skulle ske med pastoratsrådet i Hästveda, innan eventuell

köpare godkändes. Inkomna anbud befunnos emellertid icke antagbara.

Förnyat anbudsförfarande -— denna gång gällande enbart en manskapsbvggnad

— resulterade i fyra anbud å resp. 10 000, 7 300, 7 200 och 5 800 kr.

Icke heller dessa anbud befunnos emellertid antagbara, enär pastoratet i

egenskap av markägare icke ansåg desamma lämpliga.

I november 1944 förklarade sig pastoratsrådet villigt inlösa anläggningen

för en summa av 6 000 kronor, varvid rådet avstode från vissa skadeståndsanspråk

och arrendeavgifter, vilka uppskattats till sammanlagt omkring 4 000

kronor. Anbudet antogs av arméförvaltningen, och försäljningsavtal upprättades

den 18 november 1944.

Sedermera har pastoratsrådet försålt manskapsbyggnaden till Lunds stifts

kyrkliga ungdomsförbund för 5 000 kronor. Till anstalten hörande kolugnar,

inventarier och redskap ha vidare försålts på offentlig auktion, vilken synes

hava inbringat cirka 14 000 kronor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

En sammanfattning av vad ovan anförts angående arméns träkolningsanstalt

i Hästveda ger vid handen följande.

Frågan örn uppförande av anstalten har icke varit underställd vederbörande

centrala förvaltningsmyndighet utan har avgjorts genom muntlig

order från lokal myndighet. Anstalten har förlagts till en ort, vars omgivningar

vore att anse som s. k. underskottsområde i fråga om vedtillgång.

Vid anstalten framställda bilkol ha ur kvalitativ synpunkt bedömts såsom

mindre goda.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

19

Driften vid anläggningen under tiden den 1 oktober 1940—den 10 december

1944, då verksamheten pågått, har enligt en av arméförvaltningens

intendenturavdelning upprättad sammanställning lämnat ett överskott av

297 875 kronor. Härvid har emellertid hänsyn icke tagits till kostnader för

den värnpliktiga personalen, varmed driften huvudsakligen uppehållits. Ej

heller ha vissa med driften förenade utgifter i övrigt såsom transportkostnader

m. m. medtagits. Skulle kostnaderna härför medräknas hade resultatet

i stället för vinst kommit att utvisa en avsevärd förlust.

Vid försäljning av anstalten har densamma inbringat allenast 6 000 kronor.

Som ovan framhållits har dock pastoratsrådet kunnat förhindra antagande

av högre anbud. Köparen ■—- pastoratsrådet i Hästveda — har sedermera

avyttrat manskapsbyggnaden för 5 000 kronor samt till anstalten hörande

kolugnar, inventarier och redskap för 14 000 kronor.

Revisorerna, som avlagt besök vid ifrågavarande anläggning hava funnit

omständigheterna i samband med tillkomsten av anläggningen, driften och

sedermera försäljningen av densamma anmärkningsvärda, varför revisorerna

ansett sig böra lämna ovanstående redogörelse.

Yttranden hava avgivits av chefen för armén och arméförvaltningen (Del

II, s. 62—68).

Utskottet har icke kunnat undgå att finna de med avseende å här avsedda

träkolningsanstalt träffade dispositionerna mindre tillfredsställande. Med hänsyn

till de förhållanden under vilka anstalten tillkommit och drivits och då

anstaltens rörelse numera helt avvecklats har utskottet emellertid funnit

sig allenast böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7 :o) Arméns tygverkstäder. Under försvarsdepartementet, § 7, ha revivisorerna

behandlat vissa frågor rörande försvarets tygverkstäders organisation

och driftverksamhet (Del I, s. 52—61).

Från att ursprungligen ha varit underställda dåvarande arméförvaltningens

tygdepartement överfördes under år 1940 tygstationerna och vissa av de större

tyganstalterna till försvarsväsendets verkstadsnämnd, varvid inom nämnden

en särskild avdelning inrättades för handhavandet av ledningen av dessa

verkstäder.

Sedan chefen för försvarsdepartementet den 29 november 1940 tillkallat

särskilda sakkunniga för uppdragande av mera allmänna riktlinjer för en

blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet, framhöllo de

sakkunniga — 1940 års militära förvaltningsutredning — i ett den 24 februari

1941 avgivet betänkande, att de mest betydande svårigheter, som statsmakterna

under de senaste årens heredskapsåtgärder haft att bemästra på

militärförvaltningens område, hänförde sig till brister i fråga örn effektivitet

och rationell planering av verksamheten vid vissa försvarsväsendets fabriker

och industrianläggningar samt alt personal för ledningen av arbetet vid dessa

anläggningar i viss omfattning saknades. Utredningen hade under arbetets

gång övervägt, huru försvarsväsendets verkstäder i framtiden lämpligast

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr lod.

borde vara organiserade. Följande alternativ hade därvid framkommit, nämligen

dels återgång till tidigare organisation med verkstäderna underställda

respektive centrala förvaltningar, dels bibehållande av rådande provisoriska

organisation med verkstäder ställda under självständig ledning av en av

Kungl. Maj :t utsedd verkstadsnämnd eller verkstadsstyrelse och dels slutligen

inrättande av ett eller flera statliga bolag för försvarsväsendets industrirörelse.

Med hänsyn till under beredskapstiden vunnen erfarenhet hade utredningen

funnit det första alternativet icke kunna förordas. Även om visst företräde

kunde givas det andra alternativet, hade utredningen med beaktande

av de svårigheter, som framkommit under försvarsväsendets verkstadsnämnds

dittillsvarande verksamhet, kommit till den uppfattningen, att det

tredje alternativet, inrättandet av ett eller flera statliga bolag, innebure den

ur statens synpunkt ändamålsenligaste lösningen. Från och med den 1 januari

1942 återfördes emellertid verkstadsnämnden underställda tygverkstäder

till tygdepartementet.

I skrivelse den 9 januari 1942 hemställde arméförvaltningen, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att anvisa medel för vissa nybyggnadsarbeten

för tygverkstäder. Som stöd för nämnda äskande åberopade arméförvaltningen

bland annat, att truppförbandens tygverkstäder vore otillräckliga för de

ökade krav på reparationstjänsten, som även under normala 1''redsförhållanden

måst ställas på desamma, samt för att truppförbandens tygmaterielstock

skulle kunna fullgott underhållas och ständigt befinna sig i krigsdugligt skick.

Arméförvaltningen hade övervägt lämpligheten av att förlägga den huvudsakliga

reparationstjänsten till på orten befintliga civila verkstäder men därvid

kommit till det resultatet, att under normala fredsförhållanden förekommande

reparationer borde utföras vid truppförbandens egna verkstäder och tygstationer.

Beträffande lokalbehovet för tygverkstäder borde enligt arméförvaltningens

mening detta dimensioneras efter normala fredsbehov, då det kunde förutsättas,

att civila verkstäder eller mobiliserade militära verkstäder skulle vid

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap kunna övertaga den del av reparationsarbetena,

som truppförbandens verkstäder ej kunde utföra.

För uppförande av tygverkstäder har riksdagen alltsedan år 1943 vid olika

tillfällen under rubriken »Övriga i försvarsbeslutets kostnadsram ingående

byggnadsarbeten m .m.» anvisat medel till ett sammanlagt belopp av 11 miljoner

kronor. Kostnader för maskiner, verktyg och inventarier m. m. till ifrågavarande

verkstäder hava beräknats till ett sammanlagt belopp av omkring

2,5 miljoner kronor.

Reparationsverksamheten vid tygverkstäderna avser i huvudsak följande

materiel, nämligen motorfordon (automobiler och motorcyklar), stridsvagnar

samt luftvärns-, optisk, signal- och radioteknisk material. Därjämte omfattar

reparationsverksamheten sadelmakeri- och snickeriarbeten.

I fråga örn de vid verkstäderna tillämpade principerna för kostnadskalky
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

21

tering skulle jämlikt tygmaterielinstruktion av år 1940 i kostnadskalkylen

medräknas huvudsakligen följande kostnadsgrupper: arbetskostnader — innefattande

avlöningar, som utbetalats till civila arbetare med anlitande av

till tygdepartementets förfogande stående medel — materielkostnader samt

allmänna omkostnader. Till allmänna omkostnader hänfördes bland annat

löner till extra ordinarie och extra kontorspersonal, förrådsman på verkstadsförråd

samt förmän som ej deltaga i produktivt arbete, material för driftens

igånghållande, underhåll av maskiner och övriga inventarier samt, i den mån

kostnader därför icke skulle bestridas från annat till arméförvaltningen hörande

departements (styrelses) anslag, kontorsutensilier, telefon, telegram,

städning, handräckning och renhållning, kraft, belysning, värme, vatten, sjukavlöning,

sjukvård och medicin. I kostnadskalkylen inräknades däremot icke

kostnader för disponerat lokalutrymme, avskrivning å maskiner, verktyg och

inredning, ränta å nedlagt kapital, löner till personal tillhörande tygstaten,

löner och övriga utgifter för kassaväsendet m. m.

Sedan verkstadsnämnden, såsom redan tidigare framhållits, sommaren

1940 övertagit förvaltningen av förenämnda tygstationer och vissa tyganstalter,

genomfördes emellertid succesivt en omläggning av dittills tillämpade

beräkningsgrunder för verkstädernas självkostnader i syfte att bringa dessa

grunder i närmare överensstämmelse med vad som i detta hänseende tillämpades

inom privatindustrien. Sålunda skulle i driftskalkylen bland annat redovisas

kostnader för disponerat lokalutrymme, anskaffning av och avskrivning

å maskiner, verktyg och inventarier, ränta å nedlagt kapital, verkstädernas

andel av verkstadsnämndens omkostnader, resekostnader m. m. Ge

nom ifrågavarande omläggning skapades förutsättningar för nämnden att genom

riktiga självkostnadsberäkningar redovisa verksamheten efter affärsmässiga

grunder.

1941 års förvaltningsutredning, som till ingående behandling upptog frågan

om handhavandet av försvarsväsendets fabriks- och verkstadsdrift, underströk

riktigheten av dessa av verkstadsnämnden tillämpade beräkningsgrunder

för verkstädernas självkostnader. Samtidigt förklarade utredningen,

att den för sin del förordade statlig affärsdrift av verkstäderna framför drift

av desamma under bolagsform. Utredningen betonade därvid, att före verkstadsnämndens

tillkomst vid självkostnadsberäkningar hänsyn i regel icke tagits

till alla i självkostnaden ingående element, något som enligt utredningens

mening hädanefter måste ske. Sålunda borde däri medräknas samtliga löner

och sociala förmåner, lokal- och maskinkostnader, förlagsränta etc. De för

fabrikerna upplagda kontoplanerna syntes enligt utredningens uppfattning

böra anslutas till de normer, som angåves i Sveriges industriförbunds publikation

»Enhetliga principer för självkostnadsberäkning». Vidare måste anställningsformerna

för personalen göras fria samt i övrigt sådana förutsättningar

skapas för fabriksdriften, att densamma i möjligaste mån kunde bedrivas

efter inom privatindustrien giingse normer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 155.

I yttrande över annéförvaltningens förenämnda framställning av den 9 januari

1942 angående anvisande av medel för vissa nybyggnadsarbeten för

tygverkstäder framhöll verkstadsnämnden bland annat, att för jämförelse med

den privata industrien måste såvitt möjligt enahanda förutsättningar beträffande

kostnadsberäkningarna skapas för de statliga fabrikerna och verkstäderna,

som gällde i fråga om privatindustrien, så att rättvisande och enhetliga

priser skulle kunna åsättas tillverkade produkter eller utförda arbeten.

Enligt verkstadsnämndens uppfattning skulle -— under förutsättning att verkstäderna

leddes efter rationella principer och att kapaciteten fullt utnyttjades

— kostnaderna för vid verkstäderna utfört arbete icke bliva högre än de,

som betingades av de privata företagen. Liknande synpunkter i frågan uttalades

jämväl av vederbörande departementschef i proposition nr 302/1943

angående Skånska pansarregementets förläggning m. m.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, förvaltas tygverkstäderna numera

av arméförvaltningens tygavdelning. Den sålunda genomförda organisationsändringen

har medfört, att kostnader för av vederbörande verkstad

utfört arbete beräknas enligt i gällande tygmaterielinstruktion fastställda

grunder, för vilka tidigare redogjorts. För att utröna vilka kostnadselement,

som enligt sagda instruktion falla utom ramen för tygverkstädernas självkostnadsberäkningar,

hava revisorerna från verkstadsbyrån i arméförvaltningens

tygavdelning låtit infordra vissa uppgifter, som sammanställts i en tablå, vartill

utskottet hänvisar. (Del I, s. 56 och 57.)

Revisorerna lia, i anslutning till nämnda tablå, bl. a. framhållit, att viss

förbrukningsmateriel såsom reservdelar m. lii. i icke oväsentlig omfattning

ulan särskild debitering torde ha tillhandahållits tygverkstäderna genom underhållsbyrån

å arméförvaltningens tygavdelning. Därtill konime tygverkstädernas

andel i verksladsbyråns omkostnader, vilken andel även borde medtagas

för erhållande av en rättvisande beräkning av verkstädernas självkostnader.

Av tablån framginge även, att självkostnaderna vid de olika tygverkstäderna

icke beräknats efter fullt enhetliga grunder.

Revisorerna ha även från verkstadsbyrån infordrat uppgifter angående de

kostnader, som av tygverkstäderna medräknats i kostnadskalkylen. Med avseende

å av tygverkstäderna debiterade kostnader för utfört arbete har en teknisk-ekonomisk

granskning verkställts av vissa fakturor, som av verkstäderna

under budgetåret 1943/44 utställts å olika militära myndigheter.

Efter en närmare redogörelse för sina iakttagelser i angivna hänseende

ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Efter återförandet av tygverkstäderna till lygdepartementet har förut gällande

tygmaterielinstruktion ånyo blivit normerande för kostnadsberäkningen.

Såsom av utredningen framgår innebär detta, att ett flertal kostnadsslag,

som representera betydande belopp, icke medtagas vid beräkningen av tygverkstädernas

självkostnader. Självfallet måste en på så sätt uppgjord beräkning

vara ägnad att giva en oriktig uppfattning om verkstadsrörelsen och

verkstädernas ekonomiska resultat. Då därjämte kostnadskalkylen ligger till

grund för debiteringen, måste även faktureringen bliva felaktig. Det är enligt

revisorernas mening uppenbart, att en vcrkstadsrörelse av den omfattning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

25

varom här är fråga, icke kan drivas efter nu gällande principer, som försvåra

kontroll och överblick över densamma. Nämnda förhållande torde jämväl

komma att leda till bristande effektivitet.

Bland de erinringar i övrigt, vartill revisorernas granskning givit anledning,

må särskilt framhållas följande. Revisorerna hava uppmärksammat,

att vid de olika verkstäderna icke alltid enhetliga normer tillämpats i avseende

å kostnader, vartill enligt tvgmaterielinstruktionen hänsyn skall tagas

vid debiteringen. Vidare förekomma betydande olikheter i de av tygverkstäderna

debiterade tillverkningspåläggen. Vid närmare undersökning hai

även konstaterats, att av tygverkstäder utställda fakturor i vissa fall icke

varit så specificerade, att av desamma med säkerhet kunnat utrönas, vad det

utförda arbetet avsett. Det förefaller revisorerna egendomligt, att dylika fakturor

attesterats av den beställande myndigheten.

I vissa fall har iakttagits, att vid verkstäderna helt eller delvis uraktlåtits

att å föreskrivna arbetskort lämna för debitering erforderlig arbetsspecifikation.

Det är därför ägnat att förvåna, att debitering överhuvud taget i förevarande

fall kunnat ske. Det synes vidare anmärkningsvärt, att vid vederbörande

verkstäder tillbörlig kontroll icke utövats över skötseln av ifrågavarande

betydelsefulla arbetskort. Det har vidare iakttagits, att i vissa fall

den å såväl fakturor som arbetskort specificerade arbetstiden icke oväsentligt

överstigit den tid, som enligt kungörelsen nr 1943: 135 är föreskriven för

motsvarande arbeten vid civil verkstad.

I anledning av de sålunda gjorda iakttagelserna hava revisorerna kommit

till samma uppfattning som i förevarande hänseende företrätts av 1940 års

militära förvaltningsutredning beträffande önskvärdheten av en fri och anpassningsbar

organisation. Den kritik, som därvid framförts och för vilken

ovan närmare redogjorts, framstår med hänsyn till den betydande utvidgning

av tygverkstädernas verkstadsrörelse, som ägt rum under senare år,

under förhandenvarandc omständigheter såsom än mera berättigad.

En förutsättning för rationell och affärsmässig verkstadsdrift är, att helt

andra grunder än de i tygmaterielinstruktionen föreskrivna tillämpas för

tygverkstäderna kostnadsberäkningar. Revisorerna vilja även på denna

punkt ansluta sig till vad härutinnan i tidigare utredningar kommit till uttryck.

Revisorerna hava med hänsyn till vad nu anförts funnit det nuvarande

systemet i olika hänseenden behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig

utredning synes böra komma till stånd angående tygverkstädernas

framtida organisation. I samband med utredningen bör övervägas, örn det

icke ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigare att i större omfattning låta

utföra reparationer av särskilt bilar och motorcyklar vid civila verkstäder,

vilka på grund av den till skilda fabrikationsmärken anpassade specialiseringen

synas hava större möjligheter till arbetsbesparingar i tid än som kan

bliva fallet när såsom vid tygverkstäderna ett större antal bilar av olika

fabrikat mottagas för reparation. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning

synes påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande medel anvisats

av riksdagen, tills vidare böra anstå.

Yttranden lia avgivits av chefen för armén och arméförvaltningens tygavdelning

(Del II, s. 68—77). Tygavdelningen har sammanfattningsvis uttalat,

att det förbättrade ekonomiska utbyte med avseende på arméns tygmaterielreparationer,

som riksdagens revisorer väl ytterst syftade mot, bäst tillgodosåges

genom att — i den mån läget på arbetsmarknaden och materialtillgången

tilläte — det uppgjorda byggnadsprogrammet för tygverkstäderna snarast

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

genomfördes, samt att frågor sammanhängande med kostnadsberäkningar

och debiteringsgrunder borde lösas genom den utredning i ämnet, som organisationsnämnden

i samarbete med försvarsgrens förvaltningarna och försvarets

fabriksstyrelse erhållit i uppdrag att utföra.

Chefen för armén har instämt i tygavdelningens yttrande och därvid särskilt

understrukit vikten av att truppförband och tygstationer hade tillgång

till egna verkstäder. Uppförandet av de verkstäder, för vilka medel anvisades

av riksdagen, borde örn möjligt påskyndas.

Revisorerna ha till en början riktat erinringar mot de grunder som tillämpas

i fråga om kostnadskalkylering och debitering vid vissa arméns tygverkstäder.

Revisorerna grunda sina uttalanden på gjorda iakttagelser i samband

med granskning av vid verkstäderna utställda fakturor och på uppgifter, inhämtade

från arméförvaltningens tygavdelning. Till stöd för riktigheten av

sina uttalanden ha revisorerna jämväl åberopat dels att under den tid, då

ifrågavarande verkstäder vore underställda försvarsväsendets verkstadsnämnd,

självkostnadsberäkningen vid verkstäderna bringades i närmare överensstämmelse

med vad som gäller inom privatindustrien, dels ock uttalanden

av 1940 års militära förvaltningsutredning, som understrukit riktigheten av

sålunda tillämpade principer.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att nu tillämpad kostnadskalkylering

icke är ägnad medgiva önskvärd överblick över verkstadsrörelsens ekonomiska

resultat. Det av tygavdelningen avgivna yttrandet synes bestyrka,

att för möjliggörande av full kontroll över att en rationell och affärsmässig

verkstadsdrift bedrives erfordras andra grunder för kostnadsberäkningarna

än de jämlikt gällande tygmaterielinstruktion tillämpade. Å andra sidan må

framhållas, att tygavdelningen för att ernå en jämförelse med lönsamheten i

förhållande till civila verkstäder verkställt särskilda kostnadskalkyler, omfattande

även sådana omkostnadsposter, till vilka hänsyn icke tagas i samband

med tygverkstädemas fakturering. Av tygavdelningens yttrande framgår, att

dessa kalkyler, som utan erinran underställts industrikommissionens prövning,

utvisa, att reparationstjänstens ordnande vid egna tygverkstäder är för

statsverket fördelaktigare än anlitande av civila verkstäder. Det är emellertid

att märka, att kalkylerna avsett modem verkstadsanläggning, under det att

revisorernas utredningsmaterial, enligt tygavdelningens utsago, avsett äldre,

under synnerligen primitiva och irrationella förhållanden arbetande verkstäder.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, af t, enligt vad som framgår

av tygavdelningens yttrande, frågan om införande av kostnadskalkyler, avsedda

att taga hänsyn till alla i självkostnadema ingående moment, övervägts

inom 1945 års försvarsfabriksutredning. Utskottet har vidare inhämtat, att

statens organisationsnämnd genom beslut den 15 mars 1946 erhållit i uppdrag

att i samråd med bland annat arméförvaltningen verkställa utredning

rörande principerna för självkostnadsberäkningarna vid försvarets verkstäder

och om de grunder, som böra tillämpas för prissättning av utförda arbe
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

25

ten. Ifrågavarande spörsmål lärer sålunda redan vara föremål för utredning.

Utskottet förutsätter, att vad revisorerna i förevarande sammanhang

anfört därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Revisorerna ha vidare under åberopande av sina gjorda iakttagelser och

under hänvisning till uttalanden av 1940 års militära förvaltningsutredning

framhållit önskvärdheten av en fri och anpassningsbar organisation av här

avsedda verkstadsrörelse, och revisorerna ha funnit det nuvarande systemet

i olika hänseenden vara behäftat med så allvarliga brister, att en allsidig utredning

synts revisorerna böra komma till stånd angående tygverkstädernas

framtida organisation.

Utskottet vill i anslutning härtill till en början framhålla, att de erinringar

rörande driften vid tygverkstäderna, som revisorerna uttalat, närmast synas

vara att hänföra till verkstädernas inre organisation och att ett tillrättaläggande

härutinnan i och för sig icke är beroende av spörsmålet örn verkstädernas

förvaltningsmässiga inordnande inom försvarsorganisationen. Sistnämnda

spörsmål torde emellertid vara av den karaktär, att det framstar

som naturligt, att detsamma kommer under bedömande i samband med nu

pågående utredning rörande försvarets framtida organisation eller den utredning

rörande försvarets centrala förvaltningsorganisation, som chefen för försvarsdepartementet

enligt uttalande till det vid propositionen nr 120 till innevarande

års riksdag fogade statsrådsprotokollet har för avsikt förorda. Utskottet

förutsätter sålunda, att den av revisorerna berörda frågan kommer

att ägnas fortsatt uppmärksamhet i samband med pågående eller nära förestående

utredningsarbeten.

Utskottet vill slutligen i anslutning till revisorernas uttalande om önskvärdheten

att uppskjuta påbörjandet av de verkstäder, till vilkas uppförande riksdagen

anvisat medel, anföra följande. Tygavdelningen har i sitt yttrande

framhållit, hurusom redan år 1941 tygverkstädemas lokalfrågor underställdes

Kungl. Maj :ts prövning och att efter studier å de olika arbetsplatserna därvid

angavs, att en lösning av dessa frågor vore den viktigaste förutsättningen

för att en rationalisering och modernisering av driften skulle vara möjlig,

ävensom att tillgängliga lokaler ur sanitära och hälsosynpunkter befunno sig

långt under det minimum, yrkeslagstiftningen föreskriver. Ämbetsverket har

vidare framhållit, att principerna för verkstädernas rationalisering och modernisering

underställts riksdagens prövning i samband med äskande av medel

inom 1942 års försvarsbesluts kostnadsram. Utskottet vill för sin del uttala,

att därest förutsättningarna för av riksdagen beslutade men ännu ej

igångsatta byggnadsföretag på förevarande område i samband med pågående

eller förestående utredningar kunna förväntas bliva ändrade, utskottet

givetvis förutsätter att dessa byggnadsfrågor — liksom ock andra av resultatet

av utredningsarbetet beroende — bedömas från sålunda ändrade utgångspunkter.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskott

8:o) Förläggningen av Stockholms örlogsbas. Under försvarsdepartementet,

§ 8, ha revisorerna till behandling upptagit vissa med den framtida förläggningen

av Stockholms örlogsbas sammanhängande frågor (Del I, s. 61_

Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande nr 96 i

anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret

1946/47 till vissa byggnadsarbeten m. m., varom utskottet velat här

erinra.

9:o) Förskottsstats- och krigstitelredovisningen under den förstärkta försvarsberedskapen.

Under försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna lämnat

en redogörelse för vissa iakttagelser beträffande redovisningen av försvarsutgiftema

under krigsåren 1939/40—1944/45 (Del I, s. 71—77).

Riksstatens IV huvudtitel har under hela krigsperioden upprättats i vanlig

fredsmässig ordning med anslag beräknade till de belopp som erfordras för

täckande, av försvarets utgifter under fred enligt för respektive budgetår gällande

försvarsorganisation.

För finansiering av beredskapskostnaderna har använts i 63 § regeringsformen

föreskriven särskild beredskapsstat, å vilken för IV huvudtiteln anvisats

förslagsanslag för dels försvarsgrenarnas löpande utgifter, dels engångsutgifter.

Beredskapsstaten har för varje budgetår satts i kraft att av

vederbörande myndigheter användas såsom förskottsstat. För täckning av

å förskottsstaterna redovisade utgifter ha anvisats särskilda anslag å tilläggsstater.

För specificering av anslagen å förskottsstaten ha fastställts särskilda redovisningstitlar,

benämnda krigstitlar. Dessa titlar erhöllo därmed karaktären

av statistiska undertitlar till förskottsstatens anslag. I den mån beredskapen

erhöll en omfattning som motsvarade mobilisering utsträcktes krigstitelredovisningen

till att omfatta samtliga försvarskostnader.

Revisorerna ha till en början lämnat en redogörelse över utvecklingen av

medelsredovisningssystemet under beredskapstiden och ha därvid erinrat, att

två krigstitelsystem använts, det ena omfattande undertitlar till förskottsstatens

anslag till löpande utgifter, det andra omfattande undertitlar till förskottsstatens

anslag till engangsutgifter. För de senare hade därjämte lämnats

särskild redovisning för varje under förskottsstatens anslag till engångsutgifter

meddelad anvisning, varvid varje anvisning i räkenskaperna skolat

behandlas såsom särskilt reservationsanslag. Specifik redovisning hade vidare

lämnats för varje för särskilt ändamål i riksstaten anvisat reservationsanslag.

Redogörelser för meddelade anvisningar hade lämnats riksdagens

vederbörande utskott. — Från och med den 1 juli 1944 hade krigstitelredovisningen

upphört och nytt redovisningssystem införts, innebärande närmare

anslutning till riksstatens anslagsindelning. För sådana till förskottsstaten

hänförliga utgifter som icke kunnat fördelas efter riksstatens anslagsindelning

hade härvid fastställts särskilda redovisningstitlar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

27

Av givna bestämmelser följde, enligt revisorerna, att vederbörande myndigheter

icke haft befogenhet använda förskottsstatens anslag till löpande

utgifter och för dessa anslag fastställda undertitlar till nyanskaffning av

krigsmateriel, byggnadsarbeten, som ej avsåge flyttbara baracker för beredskapsförband

m. fl. engångsutgifter, samt ej heller för sådana fredsmässiga

försvarsutgifter, som normalt skulle täckas från riksstatsanslag. Revisorernas

granskning hade emellertid utvisat, att de militära myndigheterna i stor utsträckning

brutit mot dessa bestämmelser. Den av revisorerna företagna undersökningen

hade sålunda givit vid handen, att byggnadsverksamhet i avsevärd

utsträckning under beredskapstiden förekommit utan att medel härför

i vederbörlig ordning ställts till förfogande. Av uppgifter, som stått till

revisorernas förfogande, framginge sålunda bl. a., att central förvaltningsmyndighet

i vissa fall bemyndigat underordnade myndigheter att med anlitande

av medel å förskottsstaten utföra byggnadsföretag, vilka icke kunde

anses hava haft avseende å den omedelbara förstärkningen av rikets försvarsberedskap

och för vilka förskottsstaten salunda icke torde hava varit

avsedd. I vissa fall hade underordnade myndigheter i strid mot av central

förvaltningsmyndighet givna föreskrifter bedrivit byggnadsverksamhet, därvid

kostnader av enahanda art vid olika tillfällen bokförts å olika krigstitlar.

I de uppgifter, som av revisorerna i förevarande hänseende infordrats, hade

ofta kommit till synes en viss oklarhet rörande den myndighet, som beslutat

de olika byggnadsföretagen, ävensom osäkerhet beträffande tillämpningen av

krigsredovisningsföreskrifterna.

I detta sammanhang ha revisorerna även påpekat, att krigsförvaltningsreglementet,

som under den förstärkta försvarsberedskapen varit gällande

beträffande handläggning av ärenden av teknisk och ekonomisk natur vid

krigsmakten, i förhållande till fredsbestämmelserna medgivit en betydligt

längre gående decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden. Då

ärendenas ändamålsenliga handläggning det krävde, kunde sålunda beslutanderätten

tilldelas till och med chef för underavdelning av förband eller annan

organisation, under förutsättning blott att denne vore av officers tjänsteställning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna äro väl medvetna om nödvändigheten av att vederbörande

myndigheter vid krig eller krigsfara erhålla vittgående rörelsefrihet i fråga

örn medelsanvändningen. Det är emellertid ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,

då — såsom i många fall skett — vederbörande myndighet i strid

med gällande förvaltnings- och redovisningsföreskrifter anlitat förskottsstaten

för utgifter, för vilka denna icke varit avsedd. Revisorerna vilja dock

medgiva, att vissa i redogörelsen anmärkta missförhållanden kunna hänföras

till dels oklarhet i utfärdade föreskrifter och dels avsaknad i vissa avseenden

av bestämmelser. Det har särskilt uppmärksammats, att skillnaden

mellan begreppen löpande utgifter och engångsutgifter icke till fullo klargjorts

för de utanordnande myndigheterna. Krigstitelredovisningssystemet

synes särskilt under beredskapstidens första år icke heller hava fyllt de

fordringar, som bort kunna ställas på detsamma. Den långtgående decentraliseringen

av beslutanderätten i förvaltningsärenden, som krigsförvaltnings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

reglementet medgivit, har ofta haft till följd, att personal med otillräckliga

insikter och erfarenheter erhållit alltför vittgående befogenheter, vilket medfört

mindre ändamålsenliga dispositioner. Slutligen torde kunna konstateras,

att de kontrollerande organen icke kunnat helt fylla sina uppgifter. Delvis

torde dessa förhållanden hava berott på att såsom ovan framhållits erforderliga

för krig och krigsfara lämpade regler icke alls eller endast delvis

funnits utarbetade samt att omfattande organisatoriska omläggningar behövt

genomföras under rådande beredskap.

, h^.r synts revisorerna angeläget, att i anslutning till de beredskapsstater

for forsvarsväsendet, som årligen underställas riksdagen, närmare övervages,

vilka dispositionsregler, som skola gälla för de å dessa uppförda an5!.

age”’. J)arv!d vilja revisorerna särskilt understryka betydelsen av tydliga

föreskrifter till förhindrande av att utgifter av engångsnalur komma att belasta

forskottsanslag till löpande utgifter. Frågan örn omfattningen av krigsforvaltningsmyndighetemas

beslutanderätt i ekonomiskt avseende under

beredskapsforhållanden synes även böra göras till föremål för särskild

provning.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 82—100).

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att — med den erfarenhet, som

/unnits under den nu tilländalupna beredskapstiden, samt med nuvarande

organisation av den centrala försvarsförvaltningen —- vid ett ånyo inträdande

beredskapsläge eller i fall av krig helt andra möjligheter än tidigare förefinnas

att bemästra därvid uppkommande problem i fråga om redovisning

och krigsförvaltning.

Riksräkenskapsverket — som lämnat en utförlig redogörelse för de riktlinjer

som legat till grund för redovisningen av försvarskostnaderna liksom

för de skäl som föranlett utfärdandet av särskilda, från fredsmässiga regler

avvikande redovisningsföreskrifter för de militära beredskapskostnaderna —

bär under hänsynstagande till under beredskapstiden vunna erfarenheter angivit

vissa riktlinjer för utformandet av bestämmelser för dispositionen av å

beredskapsstat uppförda anslag för försvaret samt för redovisningen av försvarskostnaderna.

Utskottet får till en början erinra om att utskottet i sitt utlåtande i anledning

av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse förordade en närmare

undersökning rörande de med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro

sammanhängande förhållandena. Utskottet framhöll därvid, att en dylik undersökning

kunde tänkas lämna material till bedömande, huruvida bestämmelserna

med avseende å krigsförvaltningen voro till fyllest och örn måhända

särskilda för ett beredskapsläge avsedda föreskrifter borde utarbetas. Riksdagen

anhöll hos Kungl. Maj:t att berörda utredning måtte verkställas. Enligt

fad utskottet inhämtat har Kungl. Maj:t den 19 september 1945 uppdragit

åt försvarets civilförvaltning att verkställa ytterligare utredning rörande förhållandena

i samband med krigssjukhusets anordnande.

1945 års revisorer ha i förevarande sammanhang, under åberopande av

gjorda iakttagelser beträffande förskottsstals- och krigstitelredovisningen un
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

29

der den förstärkta försvarsberedskapen, framhållit såsom angeläget att ett

övervägande kommer till stånd rörande de dispositionsregler som böra gälla

för de å beredskapsstatema för försvarsväsendet uppförda anslagen. Revisorerna

ha särskilt understrukit betydelsen av föreskrifter till förhindrande av

att utgifter av engångsnatur komma att belasta förskottsanslag till löpande

utgifter och lia vidare funnit frågan om omfattningen av krigsförvaltningsmyndigheternas

beslutanderätt i ekonomiskt avseende under beredskapsförhållanden

böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Särskilda redovisningsföreskrifter i fråga om krigs- eller beredskapskostnader

funnos icke utfärdade år 1939. Gällande allmänna krigsförvaltningsoch

krigskassareglementen voro avsedda att användas under krigsförhållanden.

Det är, såsom riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit, uppenbart,

att åtskilliga improvisationer mäste tillgripas när det gällde att bemästra

den mot slutet av år 1939 uppkomna beredskapssituationen. Den

upprustning och omorganisation som ansågs erforderlig i samband med beredskapen

gjorde icke problemet lättare. Jämväl må beaktas, att förvaltningarna

med avseende å personalorganisationen knappast voro rustade att

lösa de uppgifter som plötsligt kommo att påläggas dem.

Såväl försvarets civilförvaltning som riksräkenskapsverket ha givit uttryck

åt den uppfattningen, att de av revisorerna påtalade missförhållandena såväl

i fråga örn redovisningen som i fråga om krigsförvaltningen få anses vara att

hänföra till beredskapens första år. Av yttrandena framgår vidare, att åtgärder

undan för undan vidtagits för att åstadkomma förbättringar i olika

avseenden. Därest ett beredskapstillstånd åter skulle inträda lärer därför,

såsom myndigheterna framhållit, uppkommande svårigheter numera bättre

kunna bemästras.

Det vill emellertid synas som om den av revisorerna såsom önskvärd ansedda

översynen på förevarande områden är motiverad. Det måste uppenbarligen

vara av värde att med utgångspunkt från under beredskapstiden vunna

erfarenheter söka utforma bestämmelser, lämpliga just för beredskapsförhållanden.

Enligt utskottets mening bör därför fortsatt uppmärksamhet ägnas

åt här avsedda problem. I anslutning härtill vill utskottet framhålla, att

utskottet av de i ärendet avgivna yttrandena erhållit det intrycket, att under

beredskapstiden större uppmärksamhet ägnats de rent redovisningsmässiga

problemen än frågan om krigsförvaltningsmyndigheternas beslutanderätt i

ekonomiskt hänseende. Utskottet vill därför understryka revisorernas uttalande,

att sistnämnda spörsmål bör ägnas särskild uppmärksamhet. Förefintliga

möjligheter att beträffande beredskapsstaternas anslag meddela mer detaljerade

dispositionsregler böra givetvis även övervägas.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna

angivna syften.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 155.

10:o) Kontrollen över barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel.

Under socialdepartementet, § 10, ha revisorerna påtalat den

bristande kontrollen över barnavårdsnämndernas redovisning av mödrahjälpsmedlen

(Del I, s. 78—83).

Enligt förordningen den 11 juni 1937, nr 339, om mödrahjälp kan kvinna,

som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av

understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. För behandling av frågor

rörande mödrahjälp finnes i varje landstingsområde eller stad utanför landsting

en mödrahjälpsnämnd. Utbetalning av mödrahjälp, som beviljats av dylik

nämnd, sker genom vederbörande barnavårdsnämnd, som jämväl skall

övervaka, att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 oktober 1937, nr 848, med

tillämpningsföreskrifter till förenämnda förordning skall beslut, varigenom

mödrahjälp beviljats, av mödrahjälpsnämnden ofördröjligen delgivas länsstyrelsen,

som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att

verkställa beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt

beslutet högst må uppgå.

Det åligger barnavårdsnämnd att årligen före den 1 april och den 1 oktober

till länsstyrelsen insända utdrag av dagboken över sådana ärenden, i

vilka hjälpverksamheten avslutats under nästföregående kalenderhalvår. De

till länsstyrelsen insända utdragen skola åtföljas av vederbörliga verifikationer

i huvudskrift, tydligt utvisande tiden för utbetalning samt till vem

och för vilket ändamål utbetalning skett. Därest de till barnavårdsnämndens

förfogande för ifrågavarande ärenden ställda medlen icke i sin helhet tagits

i anspråk, skola samtidigt till länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerade

belopp.

Det åligger länsstyrelsen att granska av barnavårdsnämnd avgiven redovisning

samt att, om därvid befinnes att barnavårdsnämnden utbetalat medel

i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut eller givna föreskrifter, framställa

anmärkning mot redovisningen. Barnavårdsnämnd är skyldig att på

anmodan tillställa länsstyrelsen eller mödrahjälpsnämnden utdrag av dagboken

över mödrahjälpsverksamheten inom kommunen även å annan tid och

i andra fall än nyss sagts.

I sin egenskap av tillsynsmyndighet över mödrahjälpsverksamheten i dess

helhet infordrade socialstyrelsen den 13 juni 1944 från samtliga länsstyrelser

uppgift dels om och i vad mån från länsstyrelsernas sida framställd anmärkning

avsett mera betydelsefullt åsidosättande av mödrahjälpsnämnds beslut

eller av socialstyrelsen meddelade anvisningar, dels ock i vad mån barnavårdsnämnderna

vid nämnda tidpunkt fullgjort sina redovisningar av omhänderhavda

mödrahjälpsmedel i enlighet med i tillämpningskungörelsen givna föreskrifter.

Revisorerna ha, efter att hava tagit del av de inkomna svaren, framhållit,

att anmärkningar framställts av så gott som samtliga länsstyrelser. Revisorerna,

som i detta sammanhang till granskning upptagit allenast redovisningen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

31

av mödrahjälpsmedlen i formellt avseende, lia framhållit, att det synes hava

varit vanligt, framför allt i mindre landskommuner, att redovisningarna, då

de inkommit till länsstyrelserna, varit i ett eller annat avseende ofullständiga.

I ett stort antal fall hade vidare barnavårdsnämnderna underlåtit att inom

den i tillämpningskungörelsen föreskrivna tiden avgiva redovisning till länsstyrelserna.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, ait barnavårdsnämndernas

redovisningar av mödrahjälpsmedlen allt fortfarande äro behäftade

med vissa brister. Svårigheter förefinnas för de granskande myndigheterna,

länsstyrelserna, att komma till rätta med detta problem. Detta synes

i sin tur bero på oklarhet beträffande länsstyrelsernas möjligheter att anlita

tvångsmedel mot en försumlig barnavårdsnämnd.

Såsom förut framhållits, avvisade 1940 års riksdag Kungl. Maj:ts förslag

att i mödrahjälpsförordningen införa en bestämmelse, som medgåve länsstyrelsen

möjlighet att förelägga försumlig barnavårdsnämnd att återbetala medel,

vilka icke av nämnden nöjaktigt redovisats. Vid frågans behandling

inom riksdagen framhöll vederbörade utskott i anslutning till en inom riksdagen

i ärendet väckt motion, att genom det i propositionen föreslagna stadgandet

en form av redogöraransvar gentemot staten skulle införas för kommunala

förtroendemän vid omhänderhavande av statsmedel. Vidare fann utskottet,

som icke ansåg sig i detta sammanhang kunna överblicka frågan,

huruvida ett sådant ansvar i allmänhet skulle kunna anses lämpligt, starka

betänkligheter möta mot att utan en mera ingående undersökning införa ett

stadgande därom på ett speciellt område som det förevarande, så mycket

mera som utskottet icke kunde finna, att någon liknande bestämmelse förekomme

i andra fall, där kommunala organ omhänderbade statsmedel. I praktiken

kunde man räkna med att till återbetalning anmärkta belopp i de flesta

fall komme att återlevereras till statsverket, och i händelse av vägran stöde

domstolsvägen öppen.

I sitt utlåtande erinrade utskottet även, att regeringsrätten i utslag ogillat

av en barnavårdsnämnd anförda besvär över att vederbörande länsstyrelse

förelagt nämnden att på grund av bristande redovisning bland annat i formellt

avseende (kvitto å disponerade medel saknades) återbetala visst belopp

(R. A. 1939 not S 460, jfr även not S 344). I detta sammanhang uttalade utskottet

emellertid att — även om barnavårdsnämndens ansvarighet härigenom

måste anses fastställd — rent praktiskt föga torde vara vunnet härmed,

enär ett i dylik administrativ ordning vunnet fastställelsebeslut icke torde

kunna verkställas i exekutiv ordning.

Revisorerna finna det uppenbart att, därest man vill försäkra sig om en

riktig användning av mödrahjälpsmedlen, en effektivare kontroll över redovisningen

av dessa medel måste anordnas. Det förefaller otillfredsställande,

att ett uppseendeväckande och omständligt domstolsförfarande i sista hand

måste anlitas för införskaffande av nöjaktig redovisning. Man kommer emellertid

här lätt in på svårlösta spörsmål av stor principiell räckvidd. I varje

fall synes det emellertid angeläget, alt de kommunala revisorernas granskning

utsträckes att omfatta även mödrahjälpsmedlen. En sålunda utvidgad

granskning torde utgöra en förutsättning för ett riktigt fullgörande av den

kommunala revisionen, vilken icke är effektiv utan att den omfattar samtliga

under de kommunala myndigheternas förvaltning stående kassor. I gällande

bestämmelser finnes emellertid intet nämnt örn de kommunala revisorernas

ställning i fråga om granskning av mödrahjälpsmedlen. I detta sammanhang

må nämnas, att det förekommit såväl att barnavårdsnämnder mot
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 155-

Utskottet.

satt sig, att de kommunala revisorerna granska sådana medel, som även att

revisorerna vägrat att ingå på en granskning av desamma. Starka skäl tala

emellertid för att de kommunala revisorerna åläggas att granska ifrågavarande

medel.

Yttrande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 100—102), som förklarat

sig intet ha att erinra mot det av revisorerna framförda önskemålet att de

kommunala revisorerna skulle åläggas att granska barnavårdsnämndernas

handhavande av mödrahjälpsverksamheten.

Revisorerna ha bland annat funnit angeläget, att de kommunala revisorernas

granskning utsträckes till att omfatta även barnavårdsnämndernas befattning

med avseende å mödrahjälpsmedlen. En sålunda utförd granskning

synes enligt revisorerna utgöra en förutsättning för ett riktigt fullgörande av

den kommunala revisionen, vilken icke kunde anses vara effektiv utan att

den omfattade samtliga under de kommunala myndigheternas förvaltning

stående kassor.

Vad revisorerna anfört synes utskottet vara förtjänt av uppmärksamhet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1946 har emellertid inom

socialdepartementet tillkallats särskilda sakkunniga för att verkställa viss

översyn av den kommunala lagstiftningen. Enligt för utredningen givna direktiv

bör vid densamma även uppmärksammas frågan angående den kommunala

revisionen. Vid sådant förhållande har utskottet — som förutsätter

att det av revisorerna berörda spörsmålet kommer att bli föremål för de sakkunnigas

överväganden — ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Lån till mödralijälp. Under socialdepartementet, § 11, ha revisorerna

framhållit önskvärdheten av en viss återhållsamhet beträffande avskrivningar

av mödrahjälpslån (Del I, s. 83—87).

Enligt bestämmelserna i förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp

må kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart

behov av understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Mödrahjälpens

huvudform är bidrag utan återbetalningsskyldighet. Då anledning

därtill finnes, kan emellertid hjälpen lämnas i form av räntefritt lån.

Revisorerna ha utarbetat följande sammanställning, utvisande summan avutlämnade

lån samt de belopp som avskrivits. Uppgift å antalet utlämnade

lån före år 1944 ha icke kunnat erhållas. Budgetåret 1944/45 utlämnades

169 lån, varav 43 voro förenade med bidrag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

33

Budgetår

Utlämnade

lån

kr.

Avskrivningar

Utestående

lån vid bud- getårets slut

kr.

Antal

lån

kr.

1938/39 ..............

189 896

_

_

189 896

1939/40 ..............

lil 512

—

1403

258 321

1940/41 ..............

102 335

99

13 155

314 022

1941/42 ..............

47 120

265

22 224

298 787

1942/43 ..............

35 279

589

43 696

257 913

1943/44 ..............

30103

235

17 419

238 683

1944/45 ..............

21 433

303

35 236

180 389

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Vid införandet av mödrahjälpslån såsom särskild hjälphjon vände man

sig främst till sådana hjälpbehövande, som mera tillfälligtvis voro i trångmål

men normalt befunno sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de

skäligen borde på kortare tid kunna återbetala erhållen hjälp. Mödrahjälpslånen

hava sålunda reserverats för normalt mera välsituerade. Utvecklingen

har emellertid visat, att denna speciella hjälpform icke fått den omfattning,

som från början åsyftats. Utlåningen har alltsedan mödrahjälpens tillkomst

visat ständigt sjunkande tendens. Den högsta utlåningssiffran nåddes under

verksamhetens första år, då lån utlämnades med tillhopa 189 896 kronor.

Under budgetåret 1944/45 utbetalades lån med tillhopa 21 433 kronor elier

det lägsta lånebelopp, som hittills förekommit. I och för sig är emellertid låneformen

för mödrahjälp icke utan betydelse. Många hysa ännu motvilja att

söka understöd av det allmänna, även örn detta icke Ilar karaktären av fattigvård.

Även för sådana, som icke äro berättigade lill understöd, torde förekomsten

av möjligheten att erhålla räntefritt lån vara värdefull, enär erforderliga

medel eljest måste i annan ordning upplånas på för vederbörande

oförmånligare villkor.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att under senare år

avsevärda lånebelopp avskrivits. 1 anledning härav hava revisorerna infordrat

upplysning från socialstyrelsen angående den praxis, styrelsen tillämpat

i fråga örn avskrivning av mödrahjälpslån. Styrelsen har härvid bland skäl

för avskrivning anfört, att sökanden avlidit eller familjens ekonomi försämrats

genom lägre inkomster, militärtjänst, arbetslöshet, sjukdom m. m., att

en vid lånets beviljande väntad förbättring av sökandens ekonomi icke inträffat,

att enligt styrelsens mening mödrahjälpen från början rimligen borde

hava beviljats utan återbetalningsskyldighet samt att ny barnsbörd inträffat,

varigenom försörjningsbördan ökats. I enlighet med ett av vederbörande

departementschef i samband med avlåtande av proposition i ämnet

till 1940 års urtima riksdag gjort uttalande, att låneformen icke längre

borde anlitas i sådana fall, där lån till ogifta mödrar tidigare beviljats att

återbetalas i den män barnafadern fullgjorde sin underhållsplikt, har socialstyrelsen

sedermera i stor utsträckning avskrivit dylika lån.

Revisorerna vilja framhålla önskvärdheten av att en viss återhållsamhet

iakltages beträffande avskrivningar av mödrahjälpslånen. Därvid synas de

möjligheter, mödrahjälpsnämnderna hava att medgiva betalningsanstånd, i

större utsträckning böra anlitas, vilket särskilt synes kunna ske i många

fall, där socialstyrelsen för närvarande brukar avskriva lånen, t. ex. där

sökandens ekonomi tillfälligt försämrats på grund av lägre inkomster, militärtjänst,

arbetslöshet, sjukdom m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 155.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

Yttrande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 100—102).

Revisorerna ha mot bakgrunden av gjorda iakttagelser framhållit önskvärdheten

av att en viss återhållsamhet iakttages beträffande avskrivningen av

mödrahjälpslån och pekat på föreliggande möjligheter att medgiva anstånd

med återbetalning av lån.

Av socialstyrelsen i ärendet avgivet utlåtande inhämtas, att på senare tid

meddelade avskrivningsbeslut i allmänhet avsett lån. beviljade i början av

1940-talet. Under åberopande jämväl av att mödrahjälpsnämndema vanligen

brukade fastställa en amorteringstid av 1 å 2 år och att låntagarnas ekonomiska

ställning vid tiden för lånens beviljande ofta varit sådan, att med

tillämpning av numera gällande principer bort beviljas icke lån utan bidrag,

har styrelsen ansett sig sakna skäl för en alltför restriktiv inställning vid

prövning av här avsedda avskrivningsfrågor.

Utskottet vill icke förringa betydelsen av en noggrann och saklig prövning

av ifrågavarande avskrivningsärenden. Mödrahjälpslån synas emellertid, såsom

ock revisorerna framhållit, numera sökas i allt mindre omfattning. Under

hänvisning jämväl till chefens för socialdepartementet i samband med

framläggande av förslag till 1940 års urtima riksdag angående ändringar i

mödrahjälpsförordningen gjorda, av revisorerna åberopade uttalande att här

avsedda låneform i huvudsak bör reserveras för kvinnor i mera tillfälliga

trångmål, har utskottet icke funnit vad revisorerna anfört motivera vidtagande

av särskilda åtgärder på förevarande område. Utskottet har emellertid

velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende.

Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning. Under

socialdepartementet, §§ 12 och 13, ha revisorerna gjort vissa erinringar

beträffande redovisningen och revisionen av statens arbetsmarknadskommissions

medelsförvaltning (Del I, s. 87—103).

Statens arbetsmarknadskommissions ställning i räkenskapshänseende.

I fråga örn medelsförvaltningen äro de olika statliga ämbetsverk och myndigheter,

som tillsammans utgöra statsverket, uppdelade i huvudsakligen två

grupper, nämligen dels huvudförvaltningar, dels ock sådana förvaltningar,

som i budgethänseende äro inordnade under huvudförvaltningar. Den grundläggande

olikheten mellan huvudförvaltningar och dylika underordnade förvaltningar

består däri, att huvudförvaltningarna hava eget konto i rikshuvudboken.

En huvudförvaltning kommer härigenom att gentemot budgeten

redovisa såväl alla anslag, som myndigheten själv disponerar, som även de

anslag, vilka myndigheten — såsom fallet är med statskontoret i fråga om

t. ex. arbetsmarknadskommissionens anslag — har att efter rekvisition ut
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande m 155.

35

betala till densamma i medelshänseende underordnade förvaltningar. Dessa

senare bestrida därpå de med anslagen avsedda utgifterna och avgiva häröver

självständiga specialredovisningar till riksräkenskapsverket eller, vad

beträffar krisorganen, till överrevisionen för krisförvaltningen.

Revisorerna ha i ett räkenskapssammandrag (tablå 1) och en specifikation

över tillgångar och skulder den 30 juni 1945 (tablå 2) närmare belyst

statens arbetsmarknadskommissions medelsförvaltning under budgetåret

1944/45. Utskottet får beträffande nämnda tablåer hänvisa till Del I, s. 91

och 92.

Den bristande överensstämmelse, som av tablåerna kan utläsas föreligga

mellan arbetsmarknadskommissionens redovisning och budgetredovisningen,

är enligt revisorernas mening att hänföra till ovan antydda förhållande att

kommissionen i egenskap av underförvaltning i budgethänseende är inordnad

under statskontoret.

Revisorerna lia erinrat om följande uttalande i ett av statskontoret och

riksräkenskapsverket den 11 september 1934 avgivet utlåtande i fråga om

statsmyndigheternas hänförande till huvudförvaltningar eller till i räkenskapshänseende

underordnade förvaltningar:

Ur kontrollsynpunkt vore anordningen med en huvudförvaltning, omfattande

ett stort antal underförvaltningar, av jämförelsevis ringa värde, då

det icke ankomme på huvudförvaltningen att övervaka, att de utanordnade

medlen av underförvaltningen användes för sitt angivna ändamål, samt det

för övrigt knappast skulle låta sig göra för huvudförvaltningen att effektivt

utöva en dylik övervakning.

Ur riksbokföringens synpunkt vore denna anordning icke tillfredsställande

så till vida, att skiljaktighet lätt kunde uppkomma mellan anslagsbelastningen

i huvudförvaltningens räkenskaper och underförvaltningens, beroende

på att underförvaltningen genom omföring mellan skilda anslag eller anslagsposter

disponerade de rekvirerade medlen på annat sätt. än som till huvudförvaltningen

uppgivits. Bortsett härifrån bleve emellertid överensstämmelsen

under budgetårets olika månader mellan, å ena sidan, den i riksbokföringen

för underförvaltningen redovisade anslagsbelastningen och, å andra

sidan, de hos underförvaltningen redovisade faktiska utgifterna i regel bristfällig,

beroende på att medelsrekvisitionen hos huvudförvaltningen icke kunde

helt anpassas till det för olika ändamål framträdande medelsbehovet och

dessutom ej alltid skedde månadsvis. För budgetåret i dess helhet kunde

fullständig överensstämmelse mellan hos huvudförvaltningen redovisade medelsrekvisitioner

och hos underförvaltningen bokförda utgifter ernås allenast,

om och i den mån underförvaltningen vid budgetårets utgång varit i tillfälle

att till huvudförvaltningen för olika utgiftstitlar inleverera eventuellt kvarstående

kassabehållning.

De erfarenheter, som under de gångna åren vunnits i de fall, då dragningsrätt

å statsverkets giroräkning medgivits vissa myndigheter, visade oförtydbart,

att, ur synpunkten av räkenskapernas överskådlighet, reda och lätthet

att kontrollera, avsevärda fördelar vore därmed förenade.

Revisorerna påpeka, att arbetsmarknadskommissionen vid beräkning av

medelsbehovet för budgetåret 1944/45 till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering m. m. specificerat medelsbehovet å åtta undertitlar. Denna uppdelning

å undertitlar hade kommissionen även iakttagit vid redovisningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av det anförda framgår, att flera olägenheter ur redovisningssynpunkt

vidlåda den nuvarande anordningen med statens arbetsmarknadskommission

såsom underförvaltning i förhållande till statskontoret. Särskilt bör framhållas,

att härigenom av kommissionen redovisade utgifter icke ligga till

grund för budgetredovisningen. Dessa olägenheter skulle undvikas, därest

kommissionen bleve huvudförvaltning och medgåves dragningsrätt å statsverkets

checkräkning.

Anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering — i riksstaten för

innevarande budgetår upptaget med 47,5 miljoner kronor —- är avsett för

utgifter av skilda slag. En gränsdragning mellan anslagets olika ändamål

torde såsom ovan framgår i viss utsträckning vara möjlig att genomföra.

Revisorerna, som icke förbisett, att vissa av anslagets undertitlar äro av tillfällig

karaktär, vilja dock framhålla önskvärdheten av att för vinnande av

överskådlighet och förenkling ur redovisningssynpunkt en uppdelning av

detta anslag i flera riksstatsanslag kommer till stånd. Aven beträffande anslaget

till kostnader för överflyttning av arbetskraft kunna vissa skäl anföras

för en uppdelning av anslaget.

Beträffande de medel, som från anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering utgå i form av lån till främjande av företagarverksamhet

m. m., vilja revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att sådan låneverksamhet

finansieras från detta anslag.

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 103—106), vilka intet haft att erinra mot att arbetsmarknadskommissionen

i räkenskapshänseende erhåller ställning såsom

huvudförvaltning med rätt att anlita statsverkets checkräkning i riksbanken.

Revisorernas förslag om en uppdelning i riksstaten av såväl anslaget till

utgifter för arbetsmarknadens reglering som anslaget till kostnader för överflyttning

av arbetskraft tillstyrkes av riksräkenskapsverket, som finner lämpligt

att åt riksräkenskapsverket uppdrages att i samråd med kommissionen

utarbeta förslag till ändrad anslagsuppställning.

Arbetsmarknadskommissionen är på denna punkt av motsatt uppfattning

och framhåller, att en uppdelning av anslaget till arbetsmarknadens reglering

skulle föranleda betydande olägenheter, framför allt sammanhängande med

vanskligheten att på förhand uppskatta de olika delanslagens erfordeiliga

storlek. En uppdelning av anslaget kunde leda till att man bleve tvungen att

välja hjälpformer, vilkas kostnader bestredes av mindre ansträngda delanslag,

även om dessa hjälpformer inte skulle vara i det speciella fallet mest

ändamålsenliga. Skulle denna konsekvens undvikas, måste vart och ett av

delanslagen utmätas med hänsyn till det största ianspråktagande av detsamma,

som man med högre sannolikhetsgrad kunde förutsätta. Detta skulle

medföra, att det sammanlagda anslagsbehovet till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering skulle bliva avsevärt större än enligt nuvarande ordning,

vilket i sin tur skulle medföra en oriktig merbelastning av budgeten. Den

uppdelning av anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering, som

för närvarande företages vid anslagsberäkningen och av kommissionen tilllämpas

vid bokföringen, innebure icke en uppdelning efter investeringsområde

utan efter hjälpform.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

37

Revisionen av arbetsmarknadskommissionens medelsförvaltning.

Till följd av de extraordinära krav, som under våren 1940 kommo att ställas

på arbetsmarknaden, framstod en utbyggnad och förstärkning av dåvarande

statens arbetsmarknadskommission såsom önskvärd. Pä grund härav

ombildades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj 1940 från

ett rådgivande, huvudsakligen till regeringen bundet organ, med vissa utredningsuppgifter

med avseende å hjälpverksamheten vid arbetslöshet, till ett

organ med administrativa befogenheter samt ledande och samordnande uppgifter

på arbetsmarknadsområdet.

Den företagna omläggningen innebar i huvudsak, att den centrala ledningen

av arbetsförmedlingen, vilken tidigare åvilat socialstyrelsen, samt hjälpverksamheten

vid arbetslöshet, vilken sedan år 1914 handhafts av statens

arbetslöshetskommission, sammanfördes till en och samma myndighet. Den

offentliga arbetsförmedlingen förstatligades tills vidare, samtidigt som särskilda

länsorgan, länsarbetsnämnderna, inrättades med främsta uppgift att

närmast under kommissionen verka samordnande och ledande i fråga örn

arbetsförmedlingsverksamheten inom länet. Kostnaderna för såväl arbetsförmedlingen

som länsarbetsnämnderna skulle helt bestridas av till kommissionens

förfogande stående medel. De befogenheter med avseende å hjälpverksamheten

vid arbetslöshet vad beträffar såväl understöds- som arbetslinjen,

vilka tidigare tillkommo statens arbetslöshetskommission, överfördes

samtidigt till kommissionen.

Åt kommissionen uppdrogs jämväl att fungera såsom riksarbetsstyrelse

enligt lagen örn tjänsteplikt samt tillsynsmyndighet enligt förordningen örn

krigsfamiljebidrag. Även i fråga örn tillämpningen av förordningen om värnpliktslån

uppdrogs åt kommissionen att vara tillsynsmyndighet.

Genom brev den 31 maj 1940 till statens arbetsmarknadskommission angående

granskning av kommissionens räkenskaper och förvaltning m. m.

föreskrev Kungl. Majit, att statens arbetsmarknadskommissions, länsarbetsnämndernas

och de under ledning av länsarbetsnämnd ställda offentliga arbetsförmedlingsanstalternas

förvaltning och räkenskaper ävensom den verksamhet,

som bedrevs med bidrag av statsmedel under nämnda myndigheters

förvaltning, skulle granskas av tre särskilda överrevisorer, till vilkas biträde

skulle finnas en revisionsavdelning.

Revisorerna hava lämnat en översikt över hur revisionen av arbetsmarknadskommissionens

medelsförvaltning enligt instruktionen den 31 maj 1940

är ordnad. I detta avseende hänvisar utskottet till Del I, s. 100 och 101.

Revisorerna lia gjort följande uttalande.

Revisionen av statens arbetsmarknadskommissions räkenskaper skiljer sig

i flera avseenden från vad som gäller i fråga örn revisionen beträffande övriga

områden inom statsförvaltningen.

Till alt börja med är att märka, att det stora förvaltningsområde, kommissionen

omspänner, i sin helhet är undantaget från den centrala revisionsmyndighetens

kamerala granskning. Såsom förut framhållits har även i de fall,

då vid vissa ämbetsverk särskilda s. k. specialrevisioner av praktiska skäl inrättats

för kameral revision av vissa lokalförvaltningars räkenskaper, riks
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 155.

räkenskapsverket likväl ansetts böra granska vederbörande centralförvaltningar

samt även äga rätt att granska lokalförvaltningarna. Vad åter angår

arbetsmarknadskommissionen har den nu gällande ordningen berövat riksräkenskapsverket

varje möjlighet att utöva den allmänna tillsyn över den

ekonomiska förvaltningen, ämbetsverket i sin egenskap av centralt revisionsorgan

har att fullgöra inom statsförvaltningen i övrigt. Med hänsyn härtill

förefinnas risker att sådana principer i fråga om den ekonomiska förvaltningen

kunna utbilda sig, vilka i avsevärd mån skilja sig från vad som eljest

tillämpas inom statsförvaltningen.

Inom järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

finnas även av Kungl. Majit förordnade överrevisorer, vilka hava

till uppgift att granska nämnda myndigheters räkenskaper och förvaltning.

Överrevisorerna vid dessa förvaltningar hava att i första hand utöva en

granskning ur ekonomisk synpunkt. Den kamerala revisionen torde däremot

ligga vid sidan av deras egentliga arbetsuppgifter. Vad åter angår den revision,

som utövas av arbetsmarknadskommissionens överrevisorer, skiljer sig denna

till arten i väsentlig mån från förut nämnda överrevisorers granskning, därigenom

att den skall avse icke blott saklig utan jämväl fortlöpande kameral

granskning.

Arbetsmarknadskommissionen har undergått en betydelsefull förändring ur

administrativ synpunkt. Efter att från början hava varit ett utpräglat krisorgan

med vissa rådgivnings- och utredningsuppgifter med avseende å hjälpverksamheten

vid arbetslöshet har kommissionen kommit alt successivt tilldelas

viktiga administrativa befogenheter. Efter ombildningen år 1940 kan

kommissionen sägas hava erhållit karaktären av ett ämbetsverk med den

mera självständiga ställning, som i allmänhet tillkommer ett sådant. 1 samma

mån kommissionen sålunda fatt en fastare organisation och tilldelats mera

permanenta arbetsuppgifter, har dess karaktär av krisorgan förminskats.

Jämsides härmed har en centralisering skett i fråga örn medelsförvaltningen.

Under sådana förhållanden synes det icke motiverat, att den kamerala revisionen

fortfarande är anordnad på sätt som gäller i avseende å krisförvaltningen.

Ett inordnande av densamma under permanent revisionsorgan framstår därför

såsom naturligt. I detta sammanhang förtjänar även nämnas, att särskilda

sakkunniga för närvarande äro sysselsatta med utredning angående dels ett

överflyttande till arbetsmarknadskommissionen av tillsynen över den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen — för närvarande förlagd till socialstyrelsen

— dels ock ett definitivt förstatligande av arbetsförmedlingen. Därest

dessa verksamhetsgrenar för framtiden varaktigt komma att hänföras till

kommissionen, kunna uppenbarligen än .större skäl åberopas för att den kamerala

revisionen bör handhavas av ett permanent revisionsorgan.

Med hänsyn till vad ovan anförts vilja revisorerna — utan att därigenom

ifrågasätta lämpligheten av att den sakliga granskningen av arbetsmarknadskommissionen

och dess underlydande organ handhaves av särskilda överrevisorer

— såsom sin mening uttala, att den rent kamerala och författningsmässiga

granskningen av arbetsmarknadskommissionens räkenskaper icke bör

undandragas det centrala revisionsorganet.

Yttranden hava avgivits av statens arbetsmarknadskommission och riksrcikenskapsverket

(Del II, s. 106—lil). Arbetsmarknadskommissionen anser

att ett avskiljande av den kamerala revisionen från överrevisionen skulle

medföra betydande nackdelar utan att motsvarande fördelar därigenom skulle

vinnas. Mest ändamålsenligt syntes vara att en eventuell översyn av revisionens

organisation upptoges till utredning och prövning verkställdes i samband

med organisationsfrågan för kommissionen i dess helhet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

39

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uttalande angående en

överflyttning av den kamerala granskningen av arbetsmarknadskommissionens

med underlydande organ räkenskaper och förvaltning till det centrala

revisionsorganet. Detta skulle icke innebära att systemet nied särskilda överrevisorer

icke skulle kunna bibehållas.

Revisorernas under förevarande punkt redovisade uttalanden avse huvudsakligen

dels vissa spörsmål berörande statens arbetsmarknadskommissions

ställning i räkenskapshänseende, dels ock frågan om formerna för revisionen

av kommissionens medelsförvaltning.

Utskottet delar revisorernas uppfattning örn olägenheterna av att de av

kommissionen redovisade utgifterna icke ligga till grund för budgetredovisningen.

Av kommissionens yttrande i ärendet framgår, att kommissionen i

och för sig icke har något att erinra mot att åtgärder vidtagas så att nu

berörda olägenheter undvikas.

Revisorerna ha vidare framhållit önskvärdheten av att en uppdelning av

de nu å riksstaten uppförda anslagen till arbetsmarknadens reglering och

till kostnader för överflyttning av arbetskraft på ett flertal riksstatsanslag

kommer till stånd. Utskottet vill icke förneka, att genom en dylik uppdelning

större överskådlighet skulle vinnas såväl ur redovisningssynpunkt som vid

bedömandet av medelsbehovet för olika ändamål. Vad arbetsmarknadskommissionen

i detta sammanhang anfört ger emellertid vid handen, att med

en dylik uppdelning å andra sidan skulle följa betydande olägenheter i olika

avseenden. Då risk sålunda får anses föreligga att de med en uppdelning avsedda

fördelarna bli endast skenbara, finner utskottet välbetänkt att en viss

försiktighet iakttages med avseende å eventuella förändringar på förevarande

område. Utskottet vill emellertid framhålla, att, såsom arbetsmarknadskommissionen

också påpekat, vissa fördelar måhända skulle stå att vinna genom

en längre gående specifikation å särskilda undertitlar av de till ifrågavarande

anslag hänförliga utgifterna.

Jämväl vad angår frågan om formerna för revision av arbetsmarknadskommissionens

medelsförvaltning ha delade meningar kommit till uttryck. Å

ena sidan ha revisorerna —• vilkas uppfattning riksräkenskapsverket delat

— ansett en överflyttning böra ske till det statliga centrala revisionsorganet,

riksräkenskapsverket, av den kamerala granskningen av kommissionens

med underlydande organ räkenskaper och förvaltning. Till stöd härför

lia revisorerna åberopat, bland annat, den ändrade karaktär, kommissionen

på senare tid erhållit. Den sakliga granskningen av kommissionens

verksamhet åter har förutsatts skola alltjämt handhavas av särskilda för ändamålet

utsedda överrevisorer. Å andra sidan har arbetsmarknadskommissionen,

under hänvisning, bland annat, till att kommissionens arbetsuppgifter

alltjämt äro av inom statsförvaltningen särpräglad natur, ansett en förändring

av nuvarande ordning åtminstone för närvarande icke böra komma till

stånd. Utskottet vill för sin del icke förringa betydelsen av att formerna för

revisionen inom visst verksamhetsområde bestämmas under hänsynstagande

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 155.

till de för verksamhetsområdet speciella förhållandena. Å andra sidan synas

icke avstegen från eljest inom statsförvaltningen tillämpade normer böra

göras större än de särskilda omständigheterna föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 mars 1946 givna bemyndigande lia särskilda

sakkunniga tillkallats för utredning rörande ett centralt organ inom

statsförvaltningen för handhavande av arbetsmarknadsfrågor.

Det synes utskottet naturligt, att i det föregående avhandlade spörsmål bli

föremål för överväganden i samband med berörda utredning. Utskottet hemställer

därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte att i det föregående

berörda spörsmål tagas under övervägande i samband med

ovan angivna utredning.

13:o) Länsarbetsnämnderna. Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna

framställt vissa erinringar i fråga örn verksamheten vid länsarbetsnämnderna

(Del I, s. 103—112).

Chefsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingen är sedan den 20

maj 1940 statens arbetsmarknadskommission. Såsom lokala myndigheter åt

kommissionen i arbetsmarknads- och arbetsförm edlings frågor finnes en länsarbetsnämnd

i varje län samt i Stockholms stad. Under dessa nämnder sortera

arbetsförmedlingarna.

Revisorerna ha lämnat en översikt över den offentliga arbetsförmedlingsverksamhelen

under de senare åren och bland annat erinrat om de nya arbetsuppgifter,

som på grund av krisläget under krigsåren tillagts här ifrågavarande

myndigheter.

Revisorerna ha erinrat hurusom de efter besök hos vissa länsarbetsnämnder

hos statens organisationsnämnd hemställt örn en preliminär undersökning

vid något eller några av länsarbetsnämndernas kontor rörande möjligheterna

att rationalisera arbetet. På nämndens uppdrag har undersökning

verkställts av kanslichefen hos nämnden, som upprättat en promemoria i

ämnet. Såsom slutomdöme anföres i promemorian, att möjligheter förelåge

att i vissa avseenden förenkla och enhetliggöra arbetet vid länsarbetsnämndernas

kontor. Härför erfordrades dock en noggrann organisationsundersökning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna för länsarbetsnämndernas

verksamhet äro av mycket betydande storleksordning. Verksamheten

har emellertid under krigsåren erhållit en exceptionellt stor omfattning, i det

att åt nämnderna anförtrotts ett flertal krisbetonade uppgifter, vilka nödvändiggjort

anställandet av tillfällig personal i stor utsträckning. Revisorerna

förutsätta att, allt efter det nämnda uppgifter bortfalla, denna personal

väsentligt minskas.

Revisorerna äro medvetna om att vid den offentliga arbetsförmedlingen

arbetsbelastningen alltefter rådande arbetslöshet kan undergå mer eller mindre

tillfälliga växlingar. Dessa skiftningar på arbetsmarknaden torde dock i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

41

allmänhet icke vara alltför hastigt påkommande, utan kunna i regel förutses

tämligen långt i förväg. Någon större marginal beträffande personalen

torde därför knappast vara erforderlig. Under tider av ringa arbetslöshet bör

personalens storlek kunna någorlunda anpassas efter de arbetsuppgifter, som

då föreligga, såsom planeringsarbeten och förmedling av arbetskraft till olika

yrkesområden, och först vid inträdande arbetslöshet successivt utökas.

Vid sina besök hos vissa länsarbetsnämnder hava revisorerna fått det intrycket,

att arbetet icke alltid varit rationellt organiserat, vilket även bestyrkts

av en preliminär undersökning, som på revisorernas uppdrag verkställts genom

statens organisationsnämnd. Revisorerna inse väl, att det kan hava mott

svårigheter att ernå en ändamålsenlig organisation av arbetet under de krävande

förhållanden, varunder länsarbetsnämnderna de senare åren arbetat.

Härtill torde icke minst svårigheter att anskaffa lämpliga kontorslokaler

hava bidragit. Revisorerna vilja emellertid understryka vikten av att, innan

frågan om länsarbetsnämndernas framtida organisation upptages till slutlig

prövning, åt statens organisationsnämnd eller annat lämpligt organ uppdrages

att undersöka möjligheterna till rationalisering av arbetet vid nämnderna.

Yttrande har avgivits av statens arbetsmarknadskommission (Del II, s. lil

—113). Kommissionen har därvid förklarat sig vara medveten om förekomsten

av vissa brister i fråga örn arbetets organisering vid länsarbetsnämnderna.

Kommissionen hade haft sin uppmärksamhet riktad härpå, men de stora arbetskrävande

krisuppgifterna hade hittills hindrat ett förverkligande av rationaliseringsavsikterna.

Kommissionen vore beredd att i samarbete med stastatens

organisationsnämnd företaga en genomgående organisationsundersökning.

Behovet av den av revisorerna ifrågasatta undersökningen rörande möjligheterna

till rationalisering av arbetet vid länsarbetsnämnderna har i stort sett

bestyrkts av arbetsmarknadskommissionen. Enligt vad utskottet inhämtat har

numera arbetsmarknadskommissionen i samverkan med statens organisationsnämnd

igångsatt en organisationsundersölcning i förevarade avseende.

Utskottet finner sig med hänsyn härtill kunna inskränka sig till att vad i

ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14 :o) Jordbruks- oell verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstaltcr.

Under socialdepartementet, § 15, lia revisorerna behandlat

vissa spörsmål berörande jordbruks- och verkstadsdriften vid de statliga

skyddshemmen och alkoholistanstalterna (Del I, s. 112—121).

Enligt instruktionen för socialstyrelsen den 23 december 1937 har styrelsen

överinseende över skyddshemmen. Närmare föreskrifter angående styrelsens

verksamhet härutinnan finnas meddelade i stadgan för skyddshemmen

den 24 september 1937 och instruktionen flir skyddshemsinspektören

den 23 december samma år. I fråga örn skyddshemmens organisation m. m.

finnas förutom i nämnda författningar bestämmelser meddelade även i barnavårdslagen.

Utslcottet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Anslagen till avlöningar och omkostnader utbetalas av socialstyrelsen och

disponeras av vederbörande skyddshemsstyrelser. Anslaget till byggnadsarbeten

utbetalas och disponeras av socialstyrelsen.

Varje skyddshemsstyrelse åligger att under överinseende av skyddshemsinspektören

utöva tillsyn över skyddshemmet och ledning av dess förvaltning.

Den närmaste ledningen av skyddshemmet handhaves av en föreståndare,

som i regel biträdes av en eller flera befattningshavare i frågor

rörande den ekonomiska förvaltningen och den affärsmässiga driften vid

hemmet. Skyddshemsstyrelsen åligger, bland annat, att meddela erforderliga

föreskrifter om räkenskapsföring, kassavård och kontroll därå, i den mån

dylika föreskrifter ej meddelats av riksräkenskapsverket. Detta ämbetsverk

har fastställt vissa formulär för medelsredovisningen. Styrelsens ordförande

eller annan ledamot, som styrelsen därtill förordnar, har att med särskild

uppmärksamhet följa skyddshemmets verksamhet.

Föreståndare åligger i regel, bland annat, att föra hemmets räkenskaper,

att uppbära och redovisa inflytande inkomster samt svara för att behöriga

likvider inflyta eller indrivas i rätt tid. Skyddshemmens räkenskaper insändas

kvartalsvis till socialstyrelsen, där en priskontrollerande och tekniskt

reviderande granskning av desamma verkställes.

I yrkeshem och ungdomshem för män skall meddelas såväl teoretisk som

praktisk yrkesutbildning i jordbruk med ladugårds- och trädgårdsskötsel

samt i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete. Vid 9 av de 16 nu befintliga

statliga skyddshemmen bedrives såväl jordbruks- som verkstadsdrift medan

vid de 7 återstående endast jordbruk bedrives. Den åkerareal, som brukas

av skyddshemmen, varierar mellan 6,5 och 52 har. För jordbruksdriften finnes

särskild personal anställd, som för närvarande uppgår till omkring 30

personer. Jordbruksdriften handhaves under vederbörande skyddshemsstyrelses

överinseende av föreståndaren. Av de sex senaste budgetåren har

jordbruksdriften visat överskott endast budgetåren 1942/43 och 1943/44.

Under budgetåren 1939/40—1944/45 har underskott uppkommit på verksamheten

med sammanlagt 38 672 kronor.

De 6 senaste budgetåren har underskott å verkstadsdriften i-edovisats med

sammanlagt 26 733 kronor. Endast för budgetåren 1941/42 och 1943/44

uppstod överskott.

Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister

skola de allmänna alkoholistanstaltema stå under uppsikt av socialstyrelsen.

Närmare bestämmelser härom finnas förutom i lagen huvudsakligen

i stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i

samband med dem anordnade alkoholistanstalter samt i kungörelsen den 27

maj 1932 med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården.

För närvarande äro fyra statliga alkoholistanstalter i verksamhet, nämligen

Venngarn, Svartsjö, Haknäs och Karlstad. Svartsjö är en kombinerad

tvångsarbets- och alkoholistanstalt.

Varje anstalt står under ledning av en av Kungl. Maj:t utsedd styrelse. Den

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

43

närmaste ledningen handhaves av en direktör, som i fråga om jordbruksoch

verkstadsdriften biträdes av speciellt härför anställda befattningshavare.

Vid anstalterna å Venngarn och Svartsjö förekommer såväl jordbruks- som

verkstadsdrift. Venngarn omfattar cirka 228 har och Svartsjö cirka 333 har

åker.

Å jordbruksdriften har under alla de senaste fem budgetåren redovisats

överskott. Även i fråga om verkstadsdriften hava anstalterna redovisat överskott

under budgetåren 1940/41—1943/44.

Beträffande alkoholistanstalternas ekonomiska förvaltning har socialstyrelsen

icke ålagts några särskilda uppgifter eller erhållit några speciella befogenheter.

Styrelsen handlägger endast ärenden angående intagningar, utskrivningar

och sociala frågor i allmänhet. Anslagen utbetalas sålunda av vederbörande

länsstyrelser och ej av socialstyrelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den verkställda utredningen framgår, att nettoresultaten av såväl jordbruks-

som verkstadsdriften vid de statliga skyddshemmen i genomsnitt

utvisa underskott, under det att vid de allmänna alkoholistanstalterna för

motsvarande verksamhetsgrenar redovisas överskott. Emellertid kunna de

redovisade resultaten icke utan vidare tjäna som ledning vid bedömandet

av den ekonomiska förvaltningen av dessa anstalter, alldenstund någon affärsmässig

driftbokföring vanligen ej ägt rum. Vissa skyddshem synas dock

genomgående uppvisa sämre resultat än andra. Huruvida orsaken härtill varit

bristfällig skötsel av verksamheten eller om andra omständigheter inverkat,

torde icke kunna fastställas annat än efter en mera ingående utredning

än den revisorerna varit i tillfälle att företaga. En anledning till det

mindre gynnsamma resultatet synes dock hava varit, att enhetliga grunder

saknats för prissättningen. Icke obetydliga summor torde även kunna tillföras

statsverket genom en rationell inköps- och försäljningspolitik och överhuvud

en rationell drift. En viss kontroll härutinnan har visserligen utövats

av socialstyrelsen med ledning av insända räkenskaper, men denna granskning

kan knappast tillmätas större betydelse, då den endast är av tekniskkameral

natur. Dessutom utövas denna kontroll endast i efterhand.

Den omständigheten, att skyddshemmen och alkoholistanstalterna i främsta

rummet hava att fullgöra sociala uppgifter, utesluter icke att affärsmässiga

principer både kunna och böra tillämpas vid drivande av med dessa

institutioner förenade jordbruk och verkstäder. En förutsättning härför är,

att denna verksamhet ställes under sakkunnig kontroll. En sådan bör omfatta

såväl de statliga skyddshemmen som de allmänna alkoholistanstalterna.

Revisorerna ifrågasätta därför, om icke socialstyrelsen bör tillförsäkras erforderlig

sakkunskap för ledningen av den vidsträckta ekonomiska verksamhet,

som bedrives vid styrelsens anstalter.

I detta sammanhang hava revisorerna även velat upptaga en fråga örn

redovisningen av vissa riksstatsanslag. Revisorerna vilja visserligen ifrågasätta,

huruvida icke även anslagen till statens alkoholistanstalter lämpligen

borde utbetalas av socialstyrelsen i stället för av vederbörande länsstyrelse.

Yttrande har avgivits av socialstyrelsen (Del II, s. 113—120).

Under punkten l:o) Ilar utskottet funnit angeläget att vissa ekonomiska

problem berörande fångvårdens jordbruksdrift ägnas uppmärksamhet. Under

nu förevarande punkt lia revisorerna ifrågasatt undersökning rörande möjlig
-

Utskottet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 155.

heterna att höja lönsamheten av jordbruks- och verkstadsdriften vid de statliga

skyddshemmen och de allmänna alkoholistanstalterna. Revisorerna ha i

anslutning därtill förordat, att här avsedda verksamhet ställes under sakkunnig

kontroll, för vilket ändamål socialstyrelsen borde tillförsäkras erforderlig

sakkunskap.

Socialstyrelsen har bland annat framhållit, att jordbruks- och verkstadsdriften

vid de statliga skyddshemmen såvitt styrelsen kunnat finna skötts

på ett efter förhållandena tillfredsställande sätt. Styrelsen har å andra

sidan icke velat bestrida, att ett ökat ekonomiskt utbyte i och för sig skulle

kunna åstadkommas. I fråga örn den ekonomiska driften vid alkoholistanstalterna

har styrelsen funnit denna fylla ganska högt ställda fordringar.

Socialstyrelsen har emellertid framhållit, att styrelsen saknat anledning att

närmare granska denna sida av anstalternas verksamhet, då anstalterna i

detta avseende icke vore underställda styrelsen.

Utskottet anser sig icke på den föreliggande utredningen kunna grunda

något uttalande rörande lönsamheten av jordbruks- eller verkstadsdriften

vid nu ifrågavarande skyddshem och anstalter. Helt allmänt vill emellertid

utskottet framhålla angelägenheten av att arbetet inom de olika yrkesområdena

så organiseras och bedrives, att det ekonomiska utbytet därav utan

eftersättande av inrättningarnas primära syftemål blir så tillfredsställande

som möjligt. Härutinnan av revisorerna antydda rationaliseringsåtgärder synas

utskottet vara förtjänta att beaktas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet

angivet syfte.

15:o) Den ekonomiska förvaltningen av statens utlänningskommission

underlydande flyktingläger. Under socialdepartementet, § 17, ha revisorerna

framställt vissa erinringar mot den ekonomiska förvaltningen av statens

utlänningskommission underlydande flyktingläger (Del I, s. 123—140).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Enligt från statens utlänningskommission meddelade uppgifter voro vid tiden

för granskningsarbetets igångsättande i början av oktober 1945 ett åttiotal

utlänningsförläggningar ianspråktagna av kommissionen. Av ifrågavarande

förläggningar voro 67 avsedda för repatriandi, nämligen 26 pensionatsförläggningar

och 41 förläggningar drivna i kommissionens egen regi.

Det torde ligga i sakens natur att en verksamhet av det slag, som här avses,

erbjudit organisatoriska svårigheter, vilka det gällt för utlänningskommissionen

att övervinna, stundom i brådskande och svårbedömliga lägen.

Även med beaktande härav synas dock i vissa avseenden ej oväsentliga kostnadsstegringar

blivit följden av åtgärder, som torde kunnat undvikas eller

till tiden begränsas.

Revisorerna hava sålunda, såsom närmare framgår av de i bilaga 1 återgivna

beläggningssiffrorna från olika utlänningsläger, kunnat konstatera, att

mångenstädes tillgängliga utrymmen vid förläggningarna under den tid utredningen

omfattar blivit endast ofullständigt utnyttjade. Detta förhållan
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

45

de, som givetvis medfört ökade kostnader för statsverket, har dock till viss

grad kunnat förklaras därigenom, att det ålegat utlänningskommissionen att

hålla barackförläggningar i betydande utsträckning disponibla för senare

leverans till Danmark.

Till följd härav ävensom av strävan att för sitt klientel tillhandahålla

förläggningsutrymmen av möjligast god standard har utlänningskommissionen

nödgats ianspråktaga pensionatsförläggningar i stor omfattning. Revisorerna

vilja icke närmare ingå på frågan om förläggningar i egen regi ejler

pensionatsförläggningar i detta sammanhang varit att föredraga. Spörsmålet

torde även av utlänningskommissionen hava behandlats i samråd med medicinalstyrelsen.

Revisorerna hysa emellertid den uppfattningen att dessa pensionatsförläggningar

ställt sig dyra. För de flesta förläggningar av pensionatstyp

har en ersättning utgått, beräknad efter 5—5: 50 kronor per dag och

vuxen person. Därest ianspråktagandet av pensionatsförläggningarna varit

att betrakta som ett övergående provisorium utan längre varaktighet skulle

mot en på nyssnämnt sätt fixerad prissättning — särskilt om ianspråktagandet

skett under tid då pensionaten regelmässigt hava säsong — måhända

ingen erinran varit att framställa. I och med att kommissionens dispositionsrätt

till pensionaten mångenstädes utsträckts över längre tid — ett halvår

och däröver — innefattande jämväl utpräglade låg- och dödsäsongperioder,

synes det emellertid revisorerna uppenbart att vid förhyrningsvillkorens fastställande

större hänsyn bort tagas till de förhållanden, som i allmänhet råda

inom denna näringsgren, och till vad motsvarande drift i egen regi skulle

kostat. Utslagna över en längre tidsperiod torde de normala intäkterna av

en pensionatsrörelse i flertalet fall ej ens tillnärmelsevis uppgå till de belopp

per dag och person som av utlänningskommissionen erlagts. Härtill

kommer att den allmänna standarden både i fråga om utspisning och boendetäthet

kunnat sänkas under den tid kommissionen disponerat pensionaten

såsom utlänningsförläggningar. Även respektive hyresvärdars personalkostnader

torde under samma lid kunnat ej oväsentligt nedbringas, enär kommissionen

tillhandahållit handräckning för köksarbeten, städning m. m.

Detta handräckningsarbete har vid samtliga av revisorerna undersökta pensionatsförläggningar

med undantag av Grand Hotell i Mölle utan ersättning

utförts av repatriandi.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att vid vissa pensionatsförläggningar

utlänningskommissionen ställt garanti för beläggning av ett fixerat

minimiantal platser men sedermera icke ianspråktagit det sålunda garanterade

antalet platser, varigenom statsverket åsamkats kostnader.

Med hänsyn till de betydande belopp, vartill kostnaderna för ianspråktagandet

av pensionatsförläggningarna uppgå och då revisorerna äro av den

meningen att en billigare prissättning på detta område bör kunna uppnås,

synes det i fråga om de pensionatsförläggningar, vilka utlänningskommissionen

alltjämt är nar behålla, angeläget att en översyn av nu gällande prissättning

kommer lill stånd. En prissänkning synes kunna pålordras redan

av det skälet, att utlänningskommissionen genom alt till pensionatsförläggningarna

distribuera sin i oktober 1945 fastställda utspisningsstat möjliggjort

en i förhållande lill pensionatens sedvanliga utspisningsnivå sänkt standard

utan alt vederlag härför vunnits genom motsvarande hyressänkning.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att endast muntlig överenskommelse

föreligger beträffande flertalet av de större pensionatsförläggningarna.

Detta är bland annat fallet med samtliga de ullänningsförläggningar,

vilka ägas eller drivas av Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation

(Resö). Det säger sig självt att avsaknaden av skrivna förhyrningsavtal

vid uppkommande tvist eller i händelse av tvekan beträffande mulatt
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 155.

ningen av hyresvärdens åtaganden kan komma att innebära en olägenhet

för statsverket. Revisorerna finna det därför önskvärt, att i samband med

den ovannämnda översynen av inackorderingskostnaderna i förekommande

fall avtal upprättas, som skapa klarhet i fråga örn vederbörande pensionatsinnehavares

åtaganden gentemot utlänningskommissionen.

Utlänningskommissionen har genom utfärdade portionsstater meddelat anvisningar

rörande utspisningen vid förläggningarna. Gentemot den kostnadsram,

inom vilken utspisningsstandarden härigenom tillåtits fluktuera, synes

intet vara att erinra. Denna kostnad har såvitt gäller till landet överförda

personer från tyska koncentrationsläger temporärt fått överskridas med 25

procent, vilket synes vara fullt motiverat. Den högsta råvarukostnad, vartill

utspisad normal portion sålunda fatt stiga, uppgår till 1 krona 65 öre per

person och dag.

Revisorerna hava närmare låtit granska endast den del av upphandlingsverksamheten

vid utlänningsförläggningarna som berör livsmedel. De av

utlänningskommissionen på ifrågavarande område vidtagna åtgärderna hava

1 stort sett varit ändamålsenliga, och ett förtjänstfullt arbete har nedlagts

på att inom hithörande område nedbringa kostnaderna. Med hänsyn till

önskvärdheten av att försvarets lagerhållning av vissa proviantartiklar i tid

omsättes förefaller det revisorerna emellertid önskvärt att upphandlingen

från arméns intendenturförråd göres så omfattande som möjligt även om

ifrågavarande upphandling siffermässigt skulle komma att i något fall

ställa sig dyrare än annan upphandling.

Revisorerna hava konstaterat, att de anvisningar till förbilligande av brödupphandlingen,

som av kommissionen utfärdats, mångenstädes lämnats obeaktade

av vederbörande förläggningsföreståndare.

En granskning av personalorganisationen och avlöningskostnaderna vid

de besökta utlänningsförläggningarna har såsom framgår av bifogade tabell

2 givit vid handen att administrationskostnaderna variera inom förhållandevis

vida gränser från den ena förläggningen till den andra. I tabellen har

räknats med endast kontantavlöning till av utlänningskommissionen avlönad

personal med undantag av utländsk handräckningspersonal. Beloppen

inkludera sålunda icke naturaförmåner av något slag, ej heller avlöning till

av annan myndighet anställd personal, exempelvis sjukvårdspersonal. Då

platsantalet på vissa förläggningar såsom tidigare nämnts varit ofullständigt

utnyttjat, hava de månatliga kostnaderna för personalorganisationen i vart

fall ställts i relation såväl till förläggningens totala platsantal som till den

aktuella beläggningen. I tabellen angivna siffror avse sålunda månalliga

personalkostnader per 100 platser respektive 100 omhändertagna personer.

Då med säkerhet icke kan avgöras, huruvida nuvarande personalorganisation

vid respektive förläggningar vore tillräcklig vid full beläggning och då

vidare förläggningarna i nu ifrågavarande avseende icke alltid äro fullt

jämförbara, bliva de i tabellen angivna siffrorna approximativa men torde

dock tillåta en överblick i stort av kostnadsvariationen mellan förläggningarna.

De påvisade olikheterna i relativ personalkostnad torde till större delen

kunna förklaras med hänvisning till rådande olikheter i fråga om klientel,

lokala förhållanden etc. För att såvitt möjligt åstadkomma likformighet

mellan förläggningarna i förevarande avseende synes en översyn av rådande

förhållanden vara lämplig.

Av den lämnade redogörelsen framgår slutligen, att flyktingarnas omhändertagande

och omvårdnad sedan hösten 1944 i organisatoriskt avseende

fallit under tvenne myndigheter, nämligen civilförsvarsstyrelsen och statens

utlänningskommission. Såvitt fråga är om åtgärder i samband med

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

47

utlänningarnas mottagande och första omhändertagande i landet torde denna

fördelning av arbetsuppgifterna på tvenne myndigheter under vissa tidsperioder

icke kunnat undvikas och ej heller medfört större olägenheter.

Vad däremot gäller utlänningarnas omhändertagande i definitiva förläggningar,

synes uppdelningen hava medfört vissa olägenheter av såväl ekonomisk

som organisatorisk natur. Den stora outnyttjade kapaciteten å ullänningskommissionens

förläggningar under tiden augusti—november 1945 har

sålunda enligt uppgift delvis varit motiverad av beredskapshållning för mottagande

av flyktingar från civilförsvarets förläggningar. Enligt revisorernas

mening torde därför civilförsvarets återstående lägerverksamhet snarast böra

avvecklas och klientelet överföras till utlänningskommissionen.

Yttrande har avgivits av statens utlänningskommission (Del II, s. 127—

129).

I förevarande sammanhang ha revisorerna riktat vissa erinringar mot den

genom statens utlänningskommissions försorg bedrivna verksamheten vid

flyktingläger och förordat vissa närmare angivna åtgärder för verksamhetens

förbilligande och rationaliserande.

Av den av utlänningskommissionen i ärendet avgivna förklaringen framgår,

att kommissionen haft och alltjämt har sin uppmärksamhet riktad på de av

revisorerna berörda förhållandena. Under hänvisning till kommissionens uttalande,

att kommissionen i görligaste mån kornme att beakta de råd, revisorerna

lämnat rörande den ekonomiska förvaltningen av flyktinglägren, ävensom

att överföringen från civilförsvarsstyrelsens till kommissionens läger av

flyktingar numera vore i stort sett genomförd, har utskottet ansett sig böra

inskränka sig till att vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

16:o) Om åtgärder för en decentralisering och förenkling av administrationen

av det allmänna vägväsendet. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, ha revisorerna uttalat sig för en fortsatt decentralisering av vägadministrationen

och en förenkling av expedifionsarbetet vid vägförvaltningarna

(Del I, s. 141—144).

Under förarbetena till den nya vägorganisationen framhölls från flera håll

önskvärdheten av att vägförvaltningarna i länen gåves en så självständig

ställning som möjligt. Då antalet vägförvaltningar bestämdes till 24 — en

i varje län — ansågs emellertid en starkt centraliserad administration nödvändig

dels för vinnande av erforderlig enhetlighet, dels ock med hänsyn till

svårigheten att besätta samtliga 24 vägdirektörsposter med personer, som

vore fullt kvalificerade att omhänderhava en decentraliserad förvaltning.

överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet hava i sin berättelse

rörande överrevisorernas verksamhet under budgetåret 1944/45 framhållit,

att nyssnämnda skäl för en starkt centraliserad förvaltning väl alltjämt

gjorde sig gällande. Det vore emellertid uppenbart, att vägadministrationen

till följd härav arbetade tungt och att personalens tid i alltför stor utsträckning

toges i anspråk för skriftväxling lill men lör personalens huvudsakliga

Utskottet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

uppgifter. Många arbetsuppgifter måste väl administreras centralt, om man

skulle kunna vinna ett gott resultat, men det förefölle överrevisorerna sannolikt,

att en decentralisation från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till

vägförvaltningarna i åtskilliga avseenden redan nu, sedan en viss enhetlighet

vunnits genom den centraliserade förvaltningen, skulle utan våda kunna äga

rum. Överrevisorerna förordade därför att denna fråga av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gjordes till föremål för utredning.

Riksdagens revisorer ha under hand inhämtat väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

uppfattning rörande vad överrevisorerna sålunda framhållit. Styrelsen

har därvid förklarat sig anse, att en decentralisering av vägadministrationen

efter hand borde ske i all den omfattning, som visade sig möjligt. Styrelsen

hade också från början varit inriktad härpå. Så snart styrelsen fått en arbetsdetalj

uppordnad och genomförd efter rationella linjer samt det visat

sig, att vägförvaltningarna kunde enhetligt handlägga sådant ärende, hade

verksamheten decentraliserats.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den starka centralisation av vägadministrationen, sorn av olika skäl ansågs

påkallad vid utformandet av den statliga vägorganisationen, har medfört att

personalen tages i anspråk för expeditionsarbete i väsentligt större utsträckning

än vad som skulle hava varit fallet vid en mera decentraliserad förvaltning.

Behovet av en långt driven centralisation av vägadministrationen har

emellertid minskats, sedan personalen vid vägförvaltningarna vunnit erforderlig

förtrogenhet med arbetsuppgifterna och sedan viss enhetlighet vunnits

genom den centraliserade förvaltningen. På grund härav och då det myckna

expeditionsarbetet uppenbarligen är till men för en effektiv ledning och kontroll

av vägarbetena, vilja revisorerna framhålla önskvärdheten av att en ökad

decentralisation av vägadministrationen kommer till stånd. Av vad ovan anförts

framgår, att denna uppfattning delas även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sålunda har handläggningen av åtskilliga vägärenden under senaste

tid överflyttats till vägförvaltningarna, vilka även i övrigt erhållit ökade

befogenheter. Därjämte hava vissa andra anordningar genomförts i syfte att

förenkla expeditionsarbetet. En ytterligare decentralisering och förenkling av

expeditionsarbetet synes emellertid erforderlig och möjlig. Revisorerna förutsätta,

att frågan härom är föremål för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

oavlåtliga uppmärksamhet och att de åtgärder vidtagas, vartill förhållandena

må giva anledning.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II, s. 130

—138).

Utskottet delar revisorernas uppfattning om önskvärdheten av att en fortsatt

decentralisering inom vägorganisationens område bör komma till stånd

och att förekommande expeditionsarbete i möjligaste mån bör förenklas. Avväg-

och vattenbyggnadsstyrelsens i ärendet gjorda uttalande framgår emellertid,

att styrelsen funnit ytterligare åtgärder i angivna syfte utöver redan

vidtagna eftersträvansvärda. Vid sådant förhållande finner sig utskottet, som

förutsätter att styrelsen även i fortsättningen ägnar förevarande spörsmål all

nödig uppmärksamhet, kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

49

17:o) Landsstatshuset i Halmstad. Under kommunikationsdepartementet,

§ 19, lia revisorerna ifrågasatt ändamålsenligheten av vissa för den statliga

byggnadsverksamheten fastställda byggnadsnormer (Del 1, s. 144—147).

Den 14 januari 1938 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen att i samråd

med länsstyrelsen i Hallands län och lantmäteristyrelsen verkställa utredning

rörande nybyggnad för länsstyrelsen och lantmäterikontoret i länet.

Efter samråd med 1940 års civila byggnadsordning lät byggnadsstyrelsen

utarbeta förslag till lokaler, dock endast för länsstyrelsen. Lantmäterikontoret

ansågs kunna tills vidare behålla dittills disponerade lokaler.

Vid 1942 års riksdag hemställde Kungl. Majit örn anslag för ändamålet

med 395 000 kronor. Kungl. Majit hade därvid upptagit det framlagda förslaget

utan att förorda annat än obetydliga jämkningar. Riksdagen anförde,

att ifrågavarande förslag enligt vad byggnadsstyrelsen påvisat innebure ej

oväsentliga beskärningar av tidigare av länsstyrelsen framställda utrymmeskrav,

i det förslaget bland annat ej innefattade lokaler för lantmäteri-, länsarkitekt-

och vägingenjörskontoren. Då emellertid förslaget, såsom departementschefen

framhållit, finge anses tillgodose länsstyrelsens dåvarande lokalbehov

samt dessutom innefattade goda tillbyggnadsmöjligheter, därest behov

av ökade utrymmen framdeles skulle uppstå, ansåg sig riksdagen böra

anvisa det äskade beloppet. Vid 1943 års riksdag anvisades tilläggsanslag å

dels 35 000 kronor för möjliggörande av viss ändring å byggnadsplanen i

anledning av inrättandet av en särskild taxeringsavdelning vid länsstyrelsen,

dels ock 75 000 kronor för kompensering av inträdda prisstegringar m. m.

Till landsstatshuset lia sålunda anvisats sammanlagt 505 000 kronor. Byggnaden

blev färdig i oktober 1943. Byggnadskostnaderna ha uppgått till

491 000 kronor.

Revisorerna ha framhållit, alt de avlagt besök i landsstatshuset i Halmstad

och därvid gjort följande iakttagelser. Sessionssalen hade en längd av 10 meter

och en bredd av 4,5 meter. Den föreföll att vara för liten och kunde icke

heller användas för sådana större sammanträden, som ofta bruka förekomma

hos en länsstyrelse. Korridorerna i byggnaden hade en bredd av 1,9 meter,

vilket föreföll att vara snävt tillmätt. Dörrar, som voro placerade mitt

emot varandra på ömse sidor örn korridoren, slogo nämligen emot varandra,

örn de öppnades samtidigt. En viss risk för olycksfall syntes härigenom föreligga.

Vidare syntes arbetsrummen vara knappt tillmätta med hänsyn till att

besök av allmänheten voro vanliga och att för arbetets behöriga bedrivande,

såsom fallet är å en länsstyrelse, erfordrades att elt stort antal akter och

handlingar förvarades å tjänsterummen.

Enligt vad revisorerna inhämtat äro lokalerna otillräckliga. Inom länsarkitektkontoret

i Halmstad har i anledning härav utarbetats förslag till en

omfattande tillbyggnad för en beräknad kostnad av omkring 700 000 kronor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Landsstatshuset i Halmstad tillkom vid en tidpunkt, då det av flera skäl

ansågs angeläget att begränsa de offentliga byggnadsföretagen för civilt ändamål.

Vid sitt besök i landsstatshuset gjorde revisorerna vissa iakttagelser,

Bihang tilt riksdagens protokoll 19A6. 0 sami. Nr 155. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr löö.

för vilka ovan redogjorts. Revisorerna kommo till den bestämda uppfattningen,

att lokalerna äro för knappt tillmätta. Då, såsom ovan nämnts, en

tillbyggnad av landsstatshuset redan visat sig vara erforderlig, hava revisorerna

velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de gjorda iakttagelserna.

Till vad ovan anförts vilja revisorerna på grund av sina iakttagelser i övrigt

beträffande den statliga byggnadsverksamheten anföra vissa synpunkter

på de allmänna normer, som uppgjorts och framlagts av civila byggnadsutredningen,

och vilka enligt Kungl. Majds beslut den 25 februari 1944 skola

i huvudsak lända till efterrättelse vid planläggning och utförande av statliga

ämbetsbyggnader.

Enligt dessa normer, vilka i tillämpliga delar skola gälla jämväl vid ändring

av förut uppförd sådan byggnad, skall noga iakttagas, att byggnaden

icke gives större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande än som

med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt. I normerna föreskrives

vidare, att det till grund för planläggningen upprättade lokalprogrammet

skall göras till föremål för noggrant övervägande ur synpunkten av

bestående organisation samt befattningshavarnas antal och fördelning. Därvid

skola även eventuella prognoser för organisationens framtida utveckling underkastas

en ingående prövning. Vid bedömandet av lokalbehovet skall iakttagas,

att särskilda lokaler för personal med arbetsuppgifter av tillfällig karaktär

icke beräknas. Även vid sådana institutioner, där hänsyn måste tagas

till förekommande fluktuationer i personalbeståndet, skall enligt normerna

anordnandet av reservrum i regel undvikas.

Förutom dessa generella bestämmelser innehålla normerna åtskilliga detaljansvisningar

angående beräkning av framtida utvidgningar, kommunikationssystem,

lokalernas dimensionerig, byggnadsmaterial, uppvärmningssystem

m. m.

I skrivelse till Kungl. Majit den 10 juni 1944 hade byggnadsstyrelsen —

som icke bereus tillfälle att yttra sig över ifrågavarande allmänna normer -—- uttalat sina allvarliga farhågor för att ett tillämpande av normerna skulle

komma att leda till överdrifter. Sparsamheten borde icke drivas så långt, att

den äventyrade byggnadernas ändamålsenliga användande, eller att beträffande

byggnadsmaterial och utformning berättigade krav på god byggnadskultur

åsidosattes.

Beträffande reservutrymmen inneburo de allmänna normerna, att sådana

utrymmen praktiskt taget icke finge medtagas vid planerandet av nybyggnader

för statens räkning. Detta skulle enligt byggnadsstyrelsens mening bestämt

strida mot gjord erfarenhet, enligt vilken det allmännas behov av lokaler

varit i ständigt stigande och följaktligen tillgång till reservutrymmen i de

statliga ämbetsbyggnaderna visat sig högst behövligt och värdefullt. Den

statliga förvaltningen torde alltjämt komma att ställas inför nya personalkrävande

uppgifter, och dess växande kunde sålunda icke anses avslutat. Nybyggnader

borde därför enligt styrelsens mening icke få uppföras utan ett

rimligt antal reservrum eller möjlighet att på annat sätt tillgodose ett ökat

lokalbehov. Detta gällde icke endast egentliga ämbetsbyggnader utan även

sådana byggnader, som vöre avsedda för exempelvis post- eller telegrafverkens

räkning. Den verksamhet dessa statliga verk bedreve ökade oavbrutet,

och då de oftast uppförde sina byggnader i de centrala delarna av samhällena

läte sig utvidgning eller tillbyggnad icke så lätt göras, sedan en gång

byggnaden vöre uppförd.

Revisorerna uppskatta till fullo värdet av de strävanden, som gjorts att i

allmänhet befrämja sparsamhet i den offentliga byggnadsverksamheten. På

grund av de erfarenheter revisorerna gjort i samband med besöket i den

nya landsstatsbyggnaden i Halmstad samt de iakttagelser i övrigt, för vilka

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155-

51

ovan redogjorts, hava revisorerna emellertid kommit till den uppfattningen,

att normerna för den statliga byggnadsverksamheten i vissa avseenden synas

vara ägnade att i tillämpningen medföra tillkomsten av mindre ändamålsenliga

lokaler och därför leda till oekonomiska ändrings- och underhållsåtgärder

för framtiden.

Yttrande har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II, s. 138).

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den nybyggnad för länsstyrelsen

i Hallands län, för vilken 1942 och 1943 års riksdagar anvisat omkring

500 000 kronor, efter endast kort tid visat sig otillräcklig och att förslag numera

utarbetats om uppförande av en tillbyggnad, enligt vad utskottet inhämtat

nu kostnadsberäknad till omkring 850 000 kronor. Revisorerna ha

framhållit, att lokalerna inom nybyggnaden enligt deras uppfattning blivit

från början för knappt tillmätta.

Utskottet är väl medvetet om de svårigheter som under senare år förelegat

att verkställa prognoser rörande det framtida lokalbehovet för de inom länen

verksamma statliga institutionerna. Det vill emellertid synas som örn för

ifrågavarande byggnadsföretag ursprungligen uppgjorda planer vid framläggandet

av det definitiva förslaget i avsevärd omfattning beskurits, och att

denna begränsning av byggnadsprogrammet bland annat föranletts av de

principer med avseende å nybyggnadsverksamheten för statliga institutioner,

som 1940 års civila byggnadsordning ansett vara att förorda. Det torde

knappast kunna göras gällande, att nu planerad tillbyggnad av landsstatshuset

i Halmstad skulle kunna ha undvikits, därest byggnadsplanerna från

början utarbetats utan hänsynstagande till byggnadsutredningens synpunkter.

Å andra sidan synes vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört i

fråga om de av byggnadsutredningen utarbetade normerna — vilka av Kungl.

Majit den 25 februari 1944 fastställts att i huvudsak lända till efterrättelse

vid planeringsarbeten avseende statliga ämbetsbyggnader, för vilkas uppförande

medel avsåges skola upptagas eller upptagits å allmän beredskapsstat

— vara av den allmänna betydelse, att vad i ärendet förekommit icke bör

utan vidare förbigås.

Berörda normer syfta till att inskärpa vikten av att förekommande ny- eller

ombyggnader icke givas större omfattning eller mera kostnadskrävande utförande

än som med hänsyn till ändamålet kan anses strängt erforderligt.

Häremot kan givetvis icke något vara att erinra. Det vill emellertid synas

som örn normernas tillämpning kommit att medföra, att vid uppgörande av

byggnadsplaner hänsyn i princip icke ansetts böra tagas till behovet av reservutrymmen.

Under senare år framkomna anspråk på utökade lokaler för

t. ex. länsstyrelserna eller övriga inom länen verksamma institutioner giva

enligt utskottets mening knappast belägg för hållbarheten av denna princip.

Utskottet delar byggnadsstyrelsens uppfattning, att örn- eller tillbyggnader

böra så planeras att ett ur olika synpunkter rimligt antal reservrum finnes

att tillgå. För långt driven begränsning i detta hänseende synes endast komma

att undan för undan aktualisera tillbyggnader. På längre sikt torde en dylik

byggnadsverksamhet icke bliva för statsverket ekonomiskt fördelaktig.

Utskottet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr Ido
-

li tskottet får emellertid erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut 21 april

och den 14 juli 1944 förklarat att vid normernas tillämpning reservutrymmen

i viss omfattning må planeras.

De av civila byggnadsuIredningen utarbetade normerna ha jämväl tagit

sikte på förefintliga möjligheter att ernå besparingar med avseende på tjänstelokalernas

storlek och utformning samt i fråga örn byggnadsmateriel. I likhet

med revisorerna vill utskottet understryka betydelsen av att nödig sparsamhet

iakttages beträffande den offentliga byggnadsverksamheten. Vad revisorerna

anfört synes emellertid giva vid handen, att ett strikt tillämpande

av normerna kan medföra mindre lyckliga konsekvenser.

Det sagda ger enligt utskottets mening vid handen, att en tillämpning av

ifrågavarande normer för den statliga byggnadsverksamheten ur olika synpunkter

kan giva mindre tillfredsställande resultat. Utan att vilja underskatta

den sparsamhetssträvan, för vilken normerna äro ett uttryck, finner

utskottet därför angeläget, att normerna under hänsynstagande till vad utskottet

ovan anfört underkastas förnyad prövning från Kungl. Maj:ts sida.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga här avsedda normer för den statliga

byggnadsverksamheten under förnyat övervägande.

18:o) Kontrollen över medel, som av statliga myndigheter utbetalas till

kommunala samfälligheter. Under finansdepartementet, § 20, ha revisorerna

påtalat vissa brister i avseende å kontrollen av medel, som genom statliga

myndigheter utbetalas till kommunerna (Del I, s. 148—153).

Revisorerna ha till en början lämnat en översikt över förekommande utbetalningar

genom statliga myndigheters försorg av medel till kommunala

samfälligheter.

Huvudparten av de medel, vilka sålunda tillhandahållas kommunala organ,

utbetalas av länsstyrelserna och statskontoret. Men även socialstyrelsen,

arbetsmarknadskommissionen, medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, egnahemsnämnderna m. fl. utbetala årligen betydande

belopp till kommunerna.

Nu gällande bestämmelser angående kontroll över till olika kommunala

organ och myndigheter utbetalade medel återfinnas i kungörelse den 10 november

1933 (nr 613) angående sättet för vissa utbetalningar till kommuner

m. fl. I nämnda kungörelse har föreskrivits att såsom villkor för utbetalande

av bidrag av statsmedel till kommun, församling, fattigvårdssamhälle, skoldistrikt,

väghållningsdistrikt, polisdistrikt, landsting eller annan kommunal

förvaltningsenhet skall gälla att postgirokonto öppnats för den kassa, som

har att mottaga medlen. Vidare skall utbetalning av statsmyndighet eller utmätningsman

till kommunal förvaltningsenhet, som för vederbörande kassa

öppnat postgirokonto, verkställas genom girering till kassans postgirokonto

eller, i vad rör statsmyndighet som ej själv har postgirokonto för medel,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155-

53

varom nu är fråga, genom insättning å kassans konto. I särskilt tillägg till

sistnämnda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 398) har föreskrivits, att kommunal

förvaltningsenhet vid rekvisition hos statsmyndighet av bidrag av

statsmedel skall uppgiva numret å det postgirokonto, som medlen skola tillgodoföras.

På grund av nämnda kontrollbestämmelser tillställer postgirokontoret vederbörande

medelsförvaltande kommunala organ dels kontoutdrag för varje

förändring kontot undergår, dels ock årligt besked rörande kontots ställning

vid utgången av nästföregående år. Såsom bilagor till kontoutdraget

fogas härvid kupongerna till de inbetalnings- eller girokort, på grund av vilka

betalning skett. Dessa uppgifter tillställas däremot icke de kommunala revisorerna.

Från postgirokontoret kunna dessa visserligen efter framställning

erhålla sådana uppgifter. Men även om revisorerna infordra dylika uppgifter

— vilket icke alltid är fallet — så äro desamma likväl icke fullt tillräckliga

som underlag för revision, enär de endast lämna uppgift beträffande

de förändringar kontot under året undergått men däremot självfallet icke

upplysningar om arten av de medel som inbetalts.

Enligt vad revisorerna inhämtat förekommer emellertid, att statliga myndigheter

utbetala medel till kommunala organ i annan ordning än över

postgiro. Sålunda har utbetalning skett medelst postanvisning, telegramremissa

samt check. Dessa utbetalningsvägar ha visserligen endast undantagsvis

anlitats — framför allt i brådskande fall -— men de innebära likväl enligt

revisorernas mening en viss brist i det gällande kontrollsystemet. Därest systemet

med utbetalning av statsmedel över postgiro skall utgöra underlaget

för kontrollen, måste varje möjlighet till undantag från ett sådant utbetalningssätt

förringa det därmed åsyftade kontrollvärdet.

Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.

Den ovan lämnade redogörelsen har visat, hurusom genom statliga myndigheter

medel av skilda slag årligen tillställas kommunala samfälligheter.

Huvudparten av dessa medel är avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för

fullgörande av olika förvaltningsuppgifter, av vilka åtskilliga ålagts kommunerna

av staten. Därjämte ställas till kommunernas förfogande medel,

vilka kommunerna äro skyldiga att för statens räkning förvalta och disponera

mot viss redovisningsskyldighet. En ytterligare grupp utgöra sådana medel,

främst vissa skatter och offentliga avgifter, vilka för kommunernas räkning

uppbäras och redovisas av stalén.

De medel, vilka sålunda ställas till kommunala myndigheters förfogande,

uppgå till högst betydande belopp. En överslagsberäkning ger vid handen,

att för närvarande mellan 500 och 600 miljoner kronor årligen utbetalas till

olika kommunala organ. Med hänsyn till den utveckling statsbidragssystemet

nått och ytterligare kan förväntas få, torde denna siffra inom en nära

framtid komma att ytterligare stiga. Revisorerna vilja i detta sammanhang

framhålla den betydelse ett genomförande av den föreslagna uppbördsreformen

kan komma att få med avseende å det ekonomiska mellanhavandet

mellan stat och kommun. Enligt förslaget skall nämligen uppbörden även

av kommunalskatten verkställas i samband med kronouppbörden. Därest

förslaget genomföres, kommer uppenbarligen statsverket att bliva redovisningsskyldig!

gentemot kommunerna för högst avsevärda belopp. För det

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr lög
-

stör a flertalet av landets kommuner skulle då praktiskt taget samtliga inkomster

komma att levereras över statliga organ.

Det är uppenbarligen en angelägenhet av allmänt intresse, att möjligheter

förefinnas till effektiv kontroll över att de medel, vilka genom statliga myndigheter

tillställas kommunala organ, verkligen komma dessa till godo för

avsedda ändamål. Ur kommunal synpunkt bör det vara av synnerlig vikt

att icke blott det medelsförvaltande organet utan även revisorerna erhålla

tillförlitliga uppgifter örn storleken och arten av de medel, som utbetalats

till vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet.

Såsom ovan framhållits är det nuvarande kontrollsystemet behäftat med

brister. Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke det: mest effektiva vore att

föreskriva, att de olika utbetalande myndigheterna skulle tillställa de kommunala

revisorerna ett sammandrag över de medel av skilda slag, vilka under

viss tid utbetalats. Med hänsyn till att den kommunala redovisningen

omfattar kalenderår torde sådana sammandrag lämpligen böra avlämnas efter

varje års utgång samt avse det senast förflutna kalenderåret. Uppgifterna

borde lämna besked icke blott örn beloppet av de utbetalade medlen utan

även örn de förhållanden i övrigt, som kunde vara av värde för den kommunala

revisionen, såsom arten av de medel, som utbetalats, den tid utbetalningen

hänför sig till, huruvida medlen utgöra förskott etc. Den nu föreslagna

anordningen förutsätter tydligen, att hos den utbetalande myndigheten

föres ett särskilt konto för utbetalningar till varje kommun.

Revisorerna äro väl medvetna om att det nu föreslagna systemet kan komma

att medföra ökat arbete för de utbetalande statliga organen. Detta merarbete

torde dock i avsevärd utsträckning kunna nedbringas, om den särskilda

kontoföringen utföres i nära anslutning till den löpande bokföringen.

Enligt vad revisorerna inhämtat torde redan nu eif kontosystem av antytt

slag finnas upplagt hos vissa myndigheter. Med hänsyn till de uppenbara

fördelarna för kommunerna av att erhålla sådana kontrolluppgifter, som här

avses, torde för övrigt en viss kostnad härför vara väl motiverad.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet samt Svenska

landskommunernas förbund (Del II, s. 138—146).

Statskontoret har härvid uttalat, att postgirot ur revisionssynpunkt fyllde

högt ställda anspråk. Det av revisorerna föreslagna kontrollsystemet skulle

medföra ett avsevärt ökat arbete för de utbetalande myndigheterna. För statskontoret,

som bland annat utanordnade bidragen till folk- och skolbibliotek,

skulle systemet medföra uppläggning av icke mindre än cirka 3 000

konton samt utskrivning och expediering av lika många kontrolluppgifter

årligen. Detta arbete skulle ej medhinnas med nu tillgänglig personal.

''En eventuell utbyggnad av kontrollsystemet på sätt revisorerna föreslagit

borde därför under alla förhållanden endast omfatta utbetalningar,

som verkställas utanför postgiro. Statskontoret anför härefter sammanfattningsvis

följande.

Såsom av det sagda torde framgå anser statskontoret det nuvarande kontrollsystemet

för utbetalningar till kommunerna till fredsslällande beträffande

postgiroutbetalningarna, varför ämbetsverket icke anser sig kunna biträda

det av riksdagens revisorer framlagda förslaget. I fråga örn undantagen

från föreskrivet utbetalningssätt böra kommunernas revisorer däremot aviseras,

såvida icke den utbetalande myndigheten anser kontrollen i samband

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155-

55

med utbetalningen fullt betryggande. Gällande bestämmelser angående utbetalningar

till kommuner torde därför böra omarbetas i överensstämmelse

härmed och samtidigt kompletteras och sammanföras i en enda kungörelse.

I kungörelsen torde böra föreskrivas, att i brådskande fall utbetalning genom

postanstalt, i stället för genom postanvisning, skall ske telegrafiskt över

postgirot. Det torde även kunna medgivas, att utbetalning medelst check må

ske i sådana fall, myndigheten finner kontrollen betryggande. Enligt nu gällande

bestämmelser skall kommunal förvaltningsenhet vid rekvisition av medel

uppgiva numret på det postgirokonto, som medlen skola tillföras. Denna

bestämmelse bör kompletteras med föreskrift örn att jämväl kontots benämning

enligt postgiro förteckningen skall angivas. Slutligen torde kungörelsens

bestämmelser böra utsträckas att gälla icke blott kommunala samfällighet^- utan även andra officiella organ såsom exempelvis hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelser och stiftsnämnder, vilka i stor utsträckning uppbära medel

av statlig natur.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha tillstyrkt, att kontrollsystemet

omarbetas i enlighet med de av revisorerna angivna riktlinjerna.

Avsevärda, för olika ändamål avsedda belopp utbetalas redan nu från statliga

myndigheter till de kommunala organen. Efter genomförandet av uppbördsreformen

komma utbetalningarna att erhålla än större omfattning. Revisorerna

lia framhållit betydelsen av att icke blott det kommunala medelsförvaltande

organet utan även de kommunala revisorerna erhålla tillförlitliga

uppgifter om storleken och arten av sålunda utbetalade belopp. Revisorerna

ha funnit det nuvarande kontrollsystemet i vissa hänseenden bristfälligt

och ha därför förordat vidtagande av åtgärder, ägnade att eliminera antydda

brister.

I ärendet hörda myndigheter ha tillstyrkt vidtagande av åtgärder i det av

revisorerna angivna syftet, statskontoret dock endast i begränsad omfattning.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund lia

anslutit sig till tanken på införandet av ett förbättrat kontrollsystem.

Utskottet finner vad i ärendet förekommit bestyrka behovet av en översyn

av gällande bestämmelser rörande kontrollen över utbetalningarna till de

kommunala organen. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna

angivet syfte.

19:o) Vissa befattningshavares anlitande för taxcringsuppdrag. Under finansdepartementet,

§ 21, ha revisorerna lill behandling upptagit spörsmålet

örn i vilken omfattning befattningshavare vid landskontoren böra anlitas för

uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd (Del I, s. 153

—15G).

Revisorerna lia till en början erinrat, att riksdagens revisorer redan åren

1922, 1926, 1927, 1930 och 1932 påtalat, att landskontorens befattningshavare

Utskottet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 155-

innehaft uppdrag i taxeringsnämnder såsom ordförande eller kronoombud.

Revisorerna hade sålunda uttalat att det borde uppmärksammas att dylika

uppdrag icke tilldelades länsstyrelserna underlydande tjänstemän i större

omfattning än som av omständigheterna med nödvändighet påkallades.

I cirkulärskrivelse lill länsstyrelserna den 14 januari 1938 anbefallde Kungl.

Majit länsstyrelserna att vid utseende av ordförande eller kronoombud i

taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse icke härtill

förordnades i andra fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavare

åvilande tjänsteåligganden och sadant förordnande för vinnande

av bästa möjliga resultat av taxeringsarbetet prövades lämpligt.

Revisorerna erinra, att beskattningsorganisationssakkunniga i sitt betänkande

(SOU 1942:49) uttalat, att det vore givet att taxeringsinlendenten ej

skulle kunna innehava taxeringsuppdrag och att detsamma borde gälla taxeringsrevisorer

och taxeringsassistenter. Övriga befattningshavare å taxeringsavdelningen

borde däremot, örn så funnes erforderligt, kunna tilldelas sådana

uppdrag, varvid de sakkunniga dock erinrade örn innehållet i ovannämnda

cirkulär.

I proposition (nr 345) till 1943 års riksdag uttalades, att landskamrerare

och taxeringsintendent med hänsyn till sin ställning icke borde innehava

uppdrag av förevarande slag. Hinder borde däremot icke möta att tilldela

taxeringsrevisor eller taxeringsassistent sådana uppdrag. Dock borde 1938

års cirkulär alltjämt äga tillämpning. Riksdagen lämnade propositionen i här

förevarande avseenden utan erinran.

Revisorerna ha framhållit, att de vid genomgång av länskungörelserna funnit,

att taxeringsrevisorer, taxeringsassistenter och andra befattningshavare å

landskontoren i viss omfattning alltjämt innehaft taxeringsuppdrag.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Det ligger i sakens natur, att det kan vara till gagn för landskontorens befattningshavare

vid fullgörande av deras tjänsteåligganden att hava tillräcklig

kännedom om skatte- och taxeringsförfattningarnas praktiska tillämpning

och att sådan erfarenhet bäst vinnes under förordnande som ordförande

eller kronoombud i taxeringsnämnd. Vidare kan det vara svårt att

finna lämplig ordförande i en del distrikt. Å andra sidan böra lika självklart

dessa befattningshavare ej tilldelas uppdrag av detta slag i sådan utsträckning,

att deras arbete i tjänsten blir åsidosatt. I distrikt, där det ej bör möta

större svårighet att utanför landskontoret finna person lämplig som ordförande

i taxeringsnämnd, vilket kan förmodas i regel vara fallet i residensstäder

och i närheten av dessa liggande distrikt, synas^ länsstyrelsens befattningshavare

ej böra anlitas. De torde i stället böra hållas i reserv för förordnande

i sådana distrikt, där svårigheten att finna lämplig ordförande är

större.

I fråga om taxeringsrevisorema och taxeringsassistenterna synes deras förordnande

som ordförande i särskilt distrikt eller som konsulenter betänkligt.

Detta medför nämligen, att de vid samma tidpunkt bliva sysselsatta

med ett forcerat taxeringsarbete och en lika forcerad bokföringsgranskning,

om de, såsom avsett är, skola kunna stå länets samtliga taxeringsnämnder

till tjänst. Revisorerna dela visserligen den av departementschefen år 1943

uttalade uppfattningen, att något direkt hinder icke bör finnas att förordna

dessa befattningshavare till ordförande i taxeringsnämnd, men väl att dylika

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155■

57

förordnanden böra givas sparsamt och företrädesvis i sådana fall, då särskilda

skäl kunna föranleda därtill. I annat fall torde inrättandet av de nya

taxeringsavdelningarna å landskontoren icke komma att medföra den nytta,

som avsetts.

Yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads och

Västerbottens län (Del II, s. 146—151). Länsstyrelserna hava därvid framhållit

svårigheterna att utan anlitande av länsstyrelsernas tjänstemän erhålla

kompetenta personer för uppdragens utförande.

Härjämte har föreningen Sveriges taxeringsrevisorer inkommit med en den

21 januari 1946 dagtecknad skrift i ärendet.

Den av revisorerna företagna undersökningen ger vid handen, att landskontorens

befattningshavare i tämligen stor utsträckning tagas i anspråk för

uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd eller såsom

taxeringskonsulenter. Utskottet är väl medvetet örn att vissa svårigheter kunna

föreligga att utom kretsen av länsstyrelsernas befattningshavare erhålla

för ifrågavarande uppdrag lämpliga personer. Såsom revisorerna framhållit

vill det emellertid synas som om länsstyrelsernas tjänstemän anlitas jämväl

i distrikt, där dylika svårigheter ej borde förefinnas, nämligen i residensstäderna

och de i närheten av dessa liggande distrikten. Utskottet delar revisorernas

uppfattning, att länsstyrelsernas tjänstemän och särskilt då taxeringsrevisorema

och taxeringsassistenterna icke böra anlitas för här avsedda

uppdrag i andra fall än då detta befinnes ofrånkomligt och kan ske utan

intrång i vederbörande tjänstemans möjlighet att fullgöra sina tjänsteåligganden.

Redan år 1938 anbefallde Kungl. Maj:t i cirkulärskrivelse länsstyrelserna

att vid utseende av ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd

iaktta, att befattningshavare vid länsstyrelse icke härtill förordnades i andra

fall än då så kunde ske utan eftersättande av befattningshavaren åvilande

tjänsteåligganden och sådant förordnande för vinnande av bästa möjliga resultat

av taxeringsarbetet prövades lämpligt. Det synes kunna ifrågasättas,

huruvida gällande praxis vid meddelande av ifrågakommande uppdrag står

i överensstämmelse med sålunda givna direktiv. Härtill kommer, att direktiven

icke äro tillämpliga i fråga örn uppdrag såsom taxeringskonsulenter.

Utskottet finner vad i ärendet förekommit giva vid handen angelägenheten

av att Kungl. Maj:t ägnar ifrågavarande spörsmål förnyad uppmärksamhet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet sålunda anfört.

20 :o) Restitution av kronoutskylder. Under finansdepartementet, g 22,

lia revisorerna framställt vissa erinringar beträffande förfarandet vid restitution

av kronoutskylder (Del I, s. 156—159).

Gällande bestämmelser angående restitution av kronoutskylder äro meddelade

i uppbördsreglementet den 14 december 1917.

Utskottet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 155-

I § 21 nämnda reglemente, sådan paragrafen lyder efter en den 15 mars

1944 (nr 75) vidtagen ändring, stadgas, att envar, som vinner nedsättning

i eller befrielse från honom påförda kronoutskylder, äger att genom länsstyrelsen

i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad

han för mycket erlagt. I enlighet med bestämmelserna i förordningen den 2

maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. är vederbörande

berättigad uppbära ränta å vad sålunda restituerats med 5 procent

för år.

Ovannämnda ändring i § 21 uppbördsreglementet innebar, att ansökningsförfarandet

från och med den 1 april 1944 borttogs vid restitution av kronoutskylder.

För att utröna i vilken utsträckning länsstyrelserna på grund av nämnda

författningsändring numera restituera utan särskild ansökan, ha revisorerna

inhämtat upplysningar härom från samtliga länsstyrelser samt skatteverket

i Stockholm. I samband därmed hava revisorerna jämväl undersökt i vad

mån kontrollåtgärder av nu nämnda myndigheter vidtagits för att förebygga

att ett och samma belopp restitueras flera gånger.

Efter att hava redogjort för resultatet av nämnda undersökningar ha revisorerna

gjort följande allmänna uttalande.

Med den utformning § 21 i uppbördsreglementet erhöll genom författningsändringen

den 15 mars 1944 avsågs uppenbarligen, att länsstyrelserna skulle

verkställa restitution av kronoutskylder utan att vederbörande skattskyldig

skulle behöva göra någon särskild ansökan. Det torde även vara i överensstämmelse

med allmän rättsuppfattning, alt den enskilde utan särskild omgång

bör erhålla åter, vad som oriktigt blivit honom avkrävt. Den av revisorerna

gjorda utredningen har emellertid visat, att vissa länsstyrelser fortfarande

påfordra ansökningsförfarande. Tre av dessa länsstyrelser restituera

utan ansökan, sedan länsprövningsnämndens beslut vunnit laga kraft, medan

beträffande beslut eller utslag av övriga taxeringsinstanser erfordras

särskild ansökan, varvid originalutslaget skall bifogas för att åtecknas bevis

om den verkställda restitutionen. En länsstyrelse restituerar utan ansökan

såväl när det gäller länsprövningsnämndens som mellankommunala prövningsnämndens

beslut. Samma länsstyrelse kräver emellertid ansökan jämte

till denna fogat indrivningskvitto, därest skatten icke erlagts i föreskriven

ordning. En annan länsstyrelse tillämpar det förfaringssättet att restituera

utan ansökan på grund av beslut av samtliga taxeringsinstanser med undantag

av mellankommunala prövningsnämnden, medan en länsstyrelse medgiver

restitution utan ansökan beträffande beslut av länsprövningsnämnden

samt kammarrättens utslag.

Anledningen till nuvarande olikformighet i fråga örn restitutionsförfarandet

synes vara, att vissa länsstyrelser icke funnit sådana kontrollåtgärder

som de ansett lämpliga för undvikande av dubbelrestitutioner. Särskilt synas

dessa länsstyrelser vara obenägna att restituera ex officio på grund av utslag

av beskattningsdomstolarna, i vilket fall länsstyrelserna regelmässigt ansett

sig böra hava tillgång till originalutslaget i och för påteckning om verkställd

restitution.

Avskaffandet av ansökningsförfarandet vid restitution innebar visserligen

vidgade risker för dubbelrestitution samt förutsatte på grund härav, att särskilda

kontrollåtgärder vidtoges, ägnade att nedbringa dessa risker. De åtgärder

i sådant syfte, som vidtagits av de länsstyrelser, vilka medgiva resti
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

59

tution utan särskild ansökan —- uppläggande av kortregister eller notering i

uppbördsbok — synas emellertid i allmänhet vara fullt tillfredsställande.

Emellertid är det av viss betydelse, att likformighet med avseende å restitutionsförfarandet

i enlighet med gällande bestämmelser åvägabringas. Revisorerna

anse det därför önskvärt, att de länsstyrelser, vilka fortfarande medgiva

restitution först efter ansökan, snarast vidtaga sådana kontrollåtgärder,

som kunna erfordras, för att det avsedda restitutionsförfarandet utan särskild

ansökan skall kunna vinna allmän tillämpning.

Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 151—153).

Med den år 1944 vidtagna ändringen av § 21 uppbördsreglementet avsågs

uppenbarligen, såsom revisorerna framhållit, att länsstyrelserna skulle hava

att verkställa restitution av kronoutskylder utan att vederbörande skattskyldig

därom skulle behöva göra särskild ansökan. Den av revisorerna gjorda utredningen

utvisar emellertid, att vissa länsstyrelser härutinnan fortfarande

påfordra särskilt ansökningsförfarande. Olikheten i restitutionsförfarandet har

av revisorerna förklarats vara betänklig. I likhet med revisorerna finner utskottet

angeläget, att likformighet med avseende å restitutionsförfarandet

åvägabringas. Av riksräkenskapsverkets i ärendet avgivna utlåtande framgår,

att betryggande kontroll mot dubbelrestitution synes kunna vinnas utan ansökningsförfarande.

Utskottet, som förutsätter, att riksräkenskapsverket ägnar

vederbörlig uppmärksamhet åt förevarande spörsmål och vidtager de åtgärder,

som må finnas lämpliga för åvägabringande av önskvärd likformighet,

har allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Tjänstledighet från förordnande å statssekreteraretjänst. Under

ecklesiastikdepartementet, § 24, ha revisorerna uttalat, att enligt revisorernas

mening tjänstledighet från statssekreterarebefattning under mer avsevärd tid

icke bör förekomma, utan förordnande i så fall upphöra (Del I, s. 170).

I denna fråga har konstitutionsutskottet i sitt memorial (nr 15) angående

granskning av de i statsrådet förda protokoll uttalat sig, varom statsutskottet

velat här

erinra.

22 :o) Utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet. Under

ecklesiastikdepartementet, § 25, ha revisorerna till behandling upptagit frågan

örn formerna för utbetalandet av de anslag till undervisningsväsendet

som hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde (Del I, s. 170—- 175).

De för innevarande budgetår till olika ändamål inom undervisningsväsendet

beviljade anslagen uppgå lill sammanlagt över 250 miljoner kronor. De

största av dessa anslag avse avlöningar och omkostnader vid de högre all
-

Utskottet.

Utskottet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 155-

manna läroverken, folk- och småskoleseminarierna och folkskolinspektionen

samt statsbidrag till avlöningar åt lärare vid de kommunala läroverken och

folkskoleväsendet. Vidare märkas i detta sammanhang anslag till ett stort

antal anordningar i samband med folkundervisningen, såsom bidrag till inackordering

av skolbarn, anordnande av skolskjutsar, anordnande av skolbarnsbespisning,

uppförande av undervisningslokaler samt bidrag till tjänstebostäder

för lärare.

Flertalet av nu nämnda anslag utbetalas av statskontoret och länsstyrelserna.

Skolöverstyrelsens medelsförvaltning är däremot begränsad till ett fåtal

mindre anslag, av vilka de största utgöras av överstyrelsens egna avlöningsoch

omkostnadsanslag. Under sistförfluten budgetår utbetalade skolöverstyrelsen

sammanlagt omkiång 2 miljoner kronor.

Frågan örn en rationalisering av utbetalningsförfarandet på undervisningsväsendets

område upptogs till behandling av 1936 års sakkunniga för utredning

angående skolöverstyrelsens framtida organisation. I sitt den 13 juni

1938 avgivna betänkande förordade nämnda sakkunniga en centralisering

till skolöverstyrelsen av utbetalandet och redovisningen av samtliga de anslag

för undervisningsändamål, vilka dittills utbetalats och mot budgeten redovisats

av statskontoret och länsstyrelserna. Enligt de sakkunniga borde för

ändamålet en särskild kameral byrå inrättas hos skolöverstyrelsen.

I yttranden över kommitténs förslag tillstyrkte 16 länsstyrelser samt statskontoret

den föreslagna centraliseringen. Även skolöverstyrelsen tillstyrkte

det av de sakkunniga förordade förslaget. Överstyrelsen framhöll bland annat,

att överlåtandet åt en särskild byrå av alla dessa synnerligen omfattande

arbetsuppgifter uppenbarligen skulle komma att medföra en rätt betydande

avlastning i framför allt statskontorets och länsstyrelsernas samt i viss

mån även av riksräkenskapsverkets verksamhet.

Efter en närmare redogörelse för innehållet i nämnda remissyttranden ha

revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Undervisningsväsendet i vårt land har undergått och undergår alltjämt en

stark utveckling. Sålunda må nämnas, att de i riksstaten under åttonde huvudtiteln

uppförda anslag, vilka avse ändamål, hänförande sig till skolöverstyrelsen

såsom fackmyndighet, vuxit från cirka 25 miljoner kronor i riksstaten

för år 1914 till cirka 167 miljoner kronor budgetåret 1937/38 samt

över 250 miljoner kronor innevarande budgetår. En ytterligare stegring av utgifterna

för undervisningsväsendet torde dessutom av olika anledningar vara

att förvänta inom den närmaste tiden. Sålunda komma, bland annat, genomförandet

av det sjunde skolåret samt den stigande nativiteten att medföra

krav å ökad lärarpersonal. Även vissa föreslagna socialpedagogiska anordningar,

såsom fri skolmateriel och utvidgad skoibarnsbespisning m. m., komma

i den mån de genomföras att medföra ökade utgifter på detta område.

Under § 44 i sin berättelse framhöllo 1938 års revisorer angående utgifterna

å vissa anslag till folkskoleväsendet bland annat de svårigheter, som förelåge

att på ett fullt tillfredsställande sätt överblicka den närmare dispositionen av

dessa avsevärda anslagsbelopp. På grund av att ett stort antal myndigheter

ägde verkställa utbetalningar från ifrågavarande anslag, förekomme nämligen

skiftande tillvägagångssätt beträffande såväl utbetalandet av medlen som

redovisandet av de gjorda utbetalningarna.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

61

Med hänsyn till den betydande storleken av de medel, vilka anvisas för

nn ifrågavarande verksamhetsområde, framstår den nuvarande uppdelningen

av medelsförvaltningen på ett stort antal myndigheter — i detta fall icke

mindre än 27 — ur flera synpunkter såsom mindre lämplig. Så länge de

kamerala uppgifterna förbliva splittrade på ett flertal myndigheter, måste

otvivelaktigt betingelserna för enhetlighet vid tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar

och kamerala utbetalnings- och redovisningsföreskrifter

anses ogynnsamma. En svaghet i det nuvarande systemet är även, att

möjlighet för revisionsmyndigheten att ingripa inträder alltför sent och törst

sedan de felaktiga utbetalningarna pågått under längre tid. Vidare må framhållas

svårigheterna för skolöverstyrelsen, som såsom fackmyndighet har att

ansvara för skolväsendet, att med den nuvarande ordningen kunna erhålla

ingående upplysningar rörande de ekonomiska verkningarna av utfärdade

bestämmelser av olika slag.

Revisorerna vilja även i detta sammanhang erinra örn att de flesta centrala

förvaltningsmyndigheter numera omhänderhava utbetalningen och redovisningen

av de anslag, vilka avse ändamål hänförliga till det förvaltningsområde,

vederbörande centrala myndighet företräder. Sålunda utbetalar fångvårdsstyrelsen

anslagen till olika fångvårdsändamål, försvarets civilförvaltning

det stora flertalet av de lill de olika försvarsgrenarna anvisade anslagen,

medicinalstyrelsen ombesörjer utbetalandet av det övervägande antalet

anslag, vilka avse medicinalstaten samt hälso- och sjukvården, lantbruksstyrelsen

i stort sett samtliga anslag, vilka beröra styrelsens verksamhetsområde

etc. Enligt revisorernas mening måste det vara en avgjord fördel för

den centrala myndigheten att själv ombesörja utbetalningen och redovisningen

av anslag inom sitt verksamhetsområde, enär myndigheten därigenom erhåller

möjlighet att på ett mera ingående sätt följa själva verksamheten. Skolöverstyrelsen,

som för närvarande har att taga befattning med ett flertal

frågor av ekonomisk art, såsom löneklassplaceringar för lärare, uppgörande

och fastställande av förslag till stater, beslut angående fördelning av medel

till underordnade myndigheter m. m., saknar med nuvarande organisation

möjlighet att på ett tillfredsställande sätt övervaka att av överstyrelsen

fattade beslut och lämnade direktiv verkligen bliva av de utbetalande myndigheterna

beaktade. Ej heller kan skolöverstyrelsen vid sina anslagsäskanden

stödja sig på något eget räkenskapsmaterial med uppgifter rörande den

närmare dispositionen av de olika undervisningsanslagen. Med nu gällande

ordning saknar skolöverstyrelsen möjlighet att i erforderlig omfattning ingripa

för att rätta till uppkomna felaktigheter eller eljest vidtaga åtgärder för

att främja ett ändamålsenligt disponerande av de anvisade anslagsmedlen.

Man får icke heller bortse från att en direkt befattning med medelsförvaltningen

skulle vara ägnad att stärka skolöverstyrelsens kontakt med vederbörande

förvaltningsområden och skänka överstyrelsen ökade möjligheter till

kritisk granskning av anslagsäskanden och organisationsförslag berörande

dessa.

En centralisering lill skolöverstyrelsen av skolväsendets kamerala uppgifter

skulle möjliggöra en önskvärd begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.

Detta framhölls även av flertalet länsstyrelser i yttranden över det

år 1938 avgivna förslaget lill omorganisation av skolöverstyrelsen. Sedan

dessa yttranden avgåvos, hava emellertid nya omfattande arbetsuppgifter tilldelats

länsstyrelserna, bland annat i samband med omläggningen av taxeringsorganisationen

och folkbokföringen, och ytterligare arbetsuppgifter torde

vara alt förvänta nied hänsyn lill en blivande uppbördsreform. Erfarenheten

har visat, att länsstyrelserna icke alltid kunnat ägna granskningen och

Utbetalningen av olika statsbidrag till undervisningsväsendet den omsorg som

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

varit önskvärd. Sålunda må nämnas, att enligt vad revisorerna inhämtat av

de vid granskningen av länsräkenskaperna inom riksräkenskapsverket framställda

revisionsanmärkningarna mer än tre fjärdedelar hänföra sig till utgifter

för folkskoleväsendet.

Såsom skolöverstyrelsen framhållit skulle en omläggning av utbetalningsförfarandet

medföra avsevärd lättnad även i de göromål, som åligga rektorerna,

därigenom att dessa befriades från all befattning med uträkning och

utbetalning av löner till den vid läroanstalterna anställda personalen, ett arbete

som lör närvarande i alltför hög grad inkräktar på deras huvuduppgift

som pedagogiska ledare. Jämväl folkskolinspektörema skulle genom förslaget

beredas en välbehövlig lindring i det administrativa arbetet till fromma

för den egentliga inspektionsverksamheten.

På grund av vad sålunda anförts anse revisorerna det vara ur flera synpunkter

önskvärt, att utbetalandet av de anslag till undervisningsväsendet,

vilka hänföra sig till skolöverstyrelsens verksamhetsområde, sker genom skolöverstyrelsens

försorg.

Yttranden lia avgivits av riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen (Del

II, s. 153—158). Styrelsen har anslutit sig till revisorernas förslag om centralisering

till en kameral byrå hos styrelsen av utbetalandet av de anslag till

undervisningsväsendet, vilka hänföra sig till styrelsens verksamhetsområde.

Förutsättning härför vore dock, framhåller styrelsen, att särskild för ändamålet

lämplig personal ställdes till styrelsens förfogande.

I sitt år 1938 avgivna betänkande förordade 1936 års sakkunniga för utredning

angående skolöverstyrelsens framtida organisation en centralisering

till styrelsen av utbetalandet och redovisningen av de anslag för undervisningsändamål,

vilka dittills utbetalats av statskontoret och länsstyrelserna.

De sakkunnigas förslag tillstyrktes i princip av flertalet länsstyrelser, statskontoret

och riksräkenskapsverket samt skolöverstyrelsen. Under erinran

härom och under framhållande av den stora ökning anslagen till skolväsendet

under senare år undergått ha nu revisorerna framhållit, att den alltjämt

förefintliga uppdelningen av medelsförvaltningen på ifrågavarande område

på ett stort antal myndigheter — icke mindre än 27 — ur olika synpunkter

mäste betecknas såsom mindre lämplig. Vad revisorerna anfört rörande olägenheterna

med det rådande systemet finner utskottet vara värt den största

uppmärksamhet. Utskottet vill i detta sammanhang särskilt framhålla den stora

arbetsbörda med avseende å rent kameralt administrativa uppgifter, som

nu åvilar rektorer och folkskolinspektörer till men för deras pedagogiska

eller inspekterande verksamhet. Såväl skolöverstyrelsen som riksräkenskapsverket

ha i sina yttranden i anledning av revisorernas uttalanden tillstyrkt

den av revisorerna förordade centraliseringen av utbetalningen av här avsedda

anslag. Utskottet finner angeläget att denna fråga ägnas fortsatt uppmärksamhet

och vill — då de förhållanden som lågo till grund för det år

1938 avgivna förslaget i ämnet i åtskilliga avseenden torde hava ändrats

— för sin del förorda, att möjligheterna till en rationalisering göras till föremål

för förnyad undersökning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

63

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville efter erforderlig utredning taga under övervägande

åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

23 :o) Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet. Under jordbruksdepartementet,

§ 29, ha revisorerna påtalat den föreliggande arbetsbalansen vid

lantmäterikontoren och i lantmäteridistrikten (Del I, 185—188).

Revisorerna ha vid besök å vissa lantmäterikontor inhämtat, att arbetsmängden

redan år 1934 såväl i lantmäteridstrikten som vid lantmäterikontoren

uppnått en sådan storlek, att den icke kunde nöjaktigt medhinnas.

Arbetsuppgifterna hade under de följande åren ökat.

Revisorerna ha i tablåer (s. 186—188) närmare belyst arbets- och personalförhållandena

dels vid lantmäterikontoren och dels i lantmäteridistrikten

efter år 1939. Av nämnda tablåer franninge, framhålla revisorerna, att antalet

nytillkommande förrättningar och ärenden efter en tillfällig nedgång

i början av kriget de senaste åren visat en kraftig stegring. Arbetsbalansen i

lantmäteridistrikten utgjorde sålunda 16 200 förrättningar vid utgången av

år 1944. Enligt vad revisorerna inhämtat har under år 1945 antalet ärenden

både vid lantmäterikontor och i lantmäteridistrikt ytterligare ökat och balansen

i samband därmed stigit. Härtill komme att s. k. samhällsmätningar tilltagit

i en omfattning, som icke kunnat förutses.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, förefinnes inom lantmäteriväsendet

en betydande arbetsbalans. Efter krigets slut har man sannolikt

att räkna med en ökad lantmäteriverksamhet beroende på bland annat, att

byggnadsverksamheten torde få en större omfattning. Därest balansen fortfarande

växer, kommer detta att medföra avsevärda olägenheter för sakägarna,

bland annat vid ordnandet av fastighetskredit.

Orsaken till den nuvarande arbetsbalansen torde främst vara att hänföra

till bristen på personal. Enligt revisorernas mening bör emellertid undersökas,

om icke åtgärder i rationaliserande syfte jämväl skulle kunna bidraga

till att nedbringa balansen. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om icke det

omständliga förfaringssättet vid avstyckningsförrättningarna kunde väsentligt

förenklas. Vidare bör undersökas, huruvida icke sämjedelningar skulle

kunna legaliseras utan fullständigt skiftesförfarande. Revisorerna anse det

icke heller osannolikt att även andra åtgärder i rationaliseringssyfte skulle

kunna vidtagas, exempelvis åtgärder för undvikande av dubbelarbete på

lantmäterikontoren m. m.

Revisorerna äro givetvis medvetna om att vad här ovan berörts kommer

att bliva föremål för behandling i samband med den fortsatta handläggningen

av fastiglietsbildningssakkunnigas förslag samt vid den nu pågående utredningen

angående lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden.

Med hänsyn emellertid till den betydande arbetsbalans, som redan

nu föreligger och som med sannolikhet kommer att än ytterligare ökas, anse

revisorerna det vara av synnerlig vikt, att de åtgärder, som befinnas lämpliga

och kunna genomföras utan att föregripa resultatet av dessa utredningar,

snarast möjligt vidtagas i syfte alt avhjälpa här ovan påtalade missförhållanden.

Yttrande har avgivits av lantmäteristijrelsen (Del 11, s. 165—168).

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen framgår, att en betydande arbetsbalans

föreligger inom lantmäteriväsendet. Revisorerna lia såsom orsak

till arbetsbalansen i första hand angivit rådande personalbrist, men även ifrågasatt,

bland annat, huruvida icke balansen delvis är att hänföra till det i

vissa avseenden omständliga förfaringssättet vid avstycknings- och skiftesförrättningarna.

Enligt utskottets mening är den föreliggande arbetsbalansen ägnad att ingiva

allvarliga betänkligheter. Förfaringssättet vid avstyckningsförrättningar

liksom spörsmålen om legalisering av sämjedelningar utan fullständigt skiftesförfarande

lära, såsom lantmäteristyrelsen framhållit i sitt yttrande, bliva

föremål för prövning i samband med pågående lagstiftningsarbete på grundval

av fastighetsbildningssakkunnigas förslag. Jämväl frågorna om lantmäterip

er sonalens organisation och avlöningsförhållanden äro, såsom revisorerna

framhållit, föremål för utredning. Det framstår för utskottet som angeläget,

att ett ställningstagande till dessa spörsmål äger rum snarast möjligt. I

likhet med revisorerna finner sig emellertid utskottet böra förorda att en undersökning

verkställes rörande möjligheterna att utan föregripande av ett

slutligt ställningstagande till berörda spörsmål genomföra sådana mer provisoriska

åtgärder, som kunna vara ägnade att nedbringa arbetsbalansen på förevarande

område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Majit ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna

angivet syfte.

24 :o) Statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen. Under handelsdepartementet,

§ 30, ha revisorerna ifrågasatt krigsmaterielinspektionens bibehållande

(Del I, s. 189—191).

Enligt den 20 juni 1935 (nr 395 och 396) utfärdade författningar må krigsmateriel

icke tillverkas i riket utan Konungens tillstånd. Tillverkningen skall

stå under kontroll av krigsmaterielinspektionen inom handelsdepartementet.

Utöver den egentliga statskontrollen över krigsmaterieltillverkningen regleras

kontrollverksamheten dels av kungörelsen den 5 juni 1936 (nr 250) med

bestämmelser angående verksamhet såsom agent för tillverkare av krigsmateriel

m. m., dels ock av förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående

tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel.

Sedan besparingsberedningen ifrågasatt, huruvida den speciella kontroll,

som krigsmaterielinspektionen utövade, i dåvarande läge borde bibehållas,

förordades i propositionen nr 136 till 1942 års riksdag angående anslag til]

utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen, att inspektionen tills

vidare bibehölles.

Revisorerna, som framlagt en tablå över krigsmaterielinspektionens verksamhet

under åren 1935—1945, ha gjort följande allmänna uttalande.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

65

Av förestående redogörelse framgår, att krigsmaterielinspektionens verksamhet

under de senaste åren varit av ytterst ringa omfattning. Detta beror

i första hand på krigsförhållandena, under vilka den svenska exporten nedgått

till ett minimum. Ehuru det kan förväntas, att antalet av krigsmaterielinspektionen

handlagda ärenden efter fredsslutet ånyo kommer att växa, bör

enligt revisorernas mening undersökas, huruvida den arbetsbörda, som kan

komma att åvila inspektionen, verkligen kräver en särskild institution eller

örn icke dessa arbetsuppgifter i stället kunna överflyttas till annat lämpligt

organ.

Yttranden ha avgivits av krigsmaterielinspektionen, krigsmaterielverket och

kommerskollegium (Del II, s. 168—172).

Utskottet delar revisorernas uppfattning att en undersökning bör komma

till stånd rörande den lämpligaste formen för utövandet av den kontroll med

avseende å krigsmaterieltillverkningen, som nu ombesörjes av krigsmaterielinspektionen.

Utskottet hemställer därför,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville verkställa utredning av frågan om formerna

för utövandet av statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen.

2ö:o) Visst anslag från fonden för friluftslivets främjande m. m. Under

handelsdepartementet, § 31, ha revisorerna till behandling upptagit frågan

om allmänhetens tillträde till en å författaren Bengt Bergs egendom Eriksberg

i Blekinge län belägen, statsunderstödd djurpark (Del I, s. 191—195).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1939 hemställde författaren Bengt

Berg om ett statsbidrag av 250 000 kronor för utbyggande av en biologisk

försöksstation och ett faunistiskt skyddsområde vid Maraviken å egendomen

Eriksberg i Blekinge län, vilken egendom av makarna Berg förvärvats för

ändamålet och där anordningar vidtagits för »återerövring av sådana djurarter,

vilka genom mänskligt oförstånd gått trakten eller landet förlorade,

och acklimatiserande av sådana djurarter, vilka kunna utgöra ett värdefullt

tillskott för vårt lands och vår världsdels fauna».

Vid samma tid hemställde svenska turistföreningen hos Kungl. Maj:t om

anslag av tipsmedel för vissa markinköp samt åtgärder till friluftslivets fromma

i samband med den av Berg planerade anläggningen vid Maraviken.

Turistföreningens framställning avsåg inköp av ett till Bergs egendom gränsande

skärgårds- och fastlandsområde (Tjärö), på vilket föreningen ämnade

upprätta en anläggning av vandrarhems- eller semestergårdstyp. I samband

härmed skulle Berg tillsammans med föreningen öppna möjlighet för de

besökande att få en inblick i den verksamhet för djurlivets berikande och

förbättrande, som skulle bedrivas inom försöksområdet.

Genom Kungl. Ma.j:ts beslut den 14 oktober 1939 beviljades svenska turistföreningen

ett belopp av 30 000 kronor ur fonden för friluftslivets främjande

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 155.

Utskottet.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 155.

för inköp av ön Tjärö. Ytterligare anslag har sedermera av Kungl. Majit beviljats

för anordnande å Tjärö av ett vandrarhem.

Frågan örn statsbidrag till Berg blev däremot fördröjd av olika skäl. Den

15 juni 1945 fann dock Kungl. Majit gott att — under erinran örn gällande

bestämmelser rörande sysselsättning av arbetskraft vid byggnadsarbete —

bevilja Berg

dels 100 000 kronor från lotterimedelsfonden till bestridande av kostnaderna

för fortsatt utbyggande å Eriksberg, i huvudsaklig anslutning till

företedd plan, av ett biologiskt försöksområde i syfte att till trakten eller

landet återinföra djurarter, som gått förlorade eller hotades av utrotning,

samt införa djurarter, som kunde utgöra värdefulla tillskott till faunan,

dels ock 100 000 kronor från fonden för friluftslivets främjande till bestridande

från och med budgetåret 1945/46 till och med budgetåret 1949/50

av kostnaderna för områdets underhåll, under iakttagande av att av nämnda

belopp finge tagas i anspråk för budgetåret 1945/46 högst 20 000 kronor och

för vart och ett av budgetåren 1946/47—1949/50 ett belopp, som Kungl.

Majit framdeles, efter av Berg för varje budgetår gjord ansökning, ville bestämma.

Såsom villkor för bidragen skulle gälla,

att Berg till statens fritidsnämnd avgåve skriftlig förbindelse att årligen

till och med år 1950 i samarbete med svenska turistföreningen minst två dagar

varje vecka under månaderna juni, juli och augusti bereda grupper av

besökande tillfälle att under sakkunnig ledning iakttaga inom försöksområdet

befintliga djurarter;

att Berg, örn verksamheten nedlades eller uppenbarligen försummades,

skulle vara pliktig återbära den del av bidragsbeloppen, som Kungl. Majit

prövade skälig;

att därest under tid, för vilken bidrag av statsmedel utginge till verksamheten,

försäljning skedde av egendomen Eriksberg eller en väsentlig del av

densamma, Kungl. Majit och kronan skulle äga lösa till sig egendomen eller

den försålda delen till det pris som köparen utfäst, därvid bestämmelserna

i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt i tillämpliga delar skulle gälla;

att statens fritidsnämnd skulle utöva den kontroll i avseende å försöksverksamheten,

som kunde finnas erforderlig; samt

att under tiden till och med år 1950 berättelse rörande försöksverksamheten

årligen före december månads utgång skulle ingivas till handelsdepartementet

och fritidsnämnden.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna hava icke ansett sig böra ingå på frågan om lämpligheten av

att bevilja enskild person bidrag för ändamål, varom här är fråga eller

taga ställning till spörsmålet, huruvida det står i överensstämmelse med de

för fonden för friluftslivets främjande givna direktiven, att av fondens medel

bevilja anslag för sådant ändamål och av den storleksordning, som här

skett. Revisorerna vilja ej heller bestrida, att ifrågavarande av författaren

Bengt Berg bedrivna verksamhet kan vara av allmänt intresse. Uppfattningen,

att så skulle vara fallet, torde väl också främst hava motiverat beviljande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

67

av anslaget. Till yttermera visso har såsom villkor för bidragets åtnjutande

föreskrivits, bland annat, att Berg skulle förbinda sig att i samarbete med

svenska turistföreningen under viss tid av året bereda grupper av besökande

tillfälle att under sakkunnig ledning iakttaga inom försöksområdet befintliga

djurarter.

Enligt vad Berg uppgivit för revisorerna vid deras besök å djurparken,

består nämnda samarbete närmast däri, att de turister, som tid efter annan

vistas å turistföreningens vandrar- och semesterhem å Tjärö genom föreningens

försorg beredas tillfälle att avlägga besök å djurparken. Det må

framhållas, att ön Tjärö är belägen på ett avstånd av omkring 20 minuters

motorbåtsresa från försöksområdet samt ungefär lika långt från Järnaviks

båtbrygga, till vilken en cirka 2 kilometer lång landsväg leder från Kullåkra

järnvägsstation på linjen Karlshamn—Sönneby. Sedan ett visst antal turister

å vandrar- och semesterhemmet anmält sig vara intresserade av att bese

djurparken, göres förfrågan hos Berg, huruvida tillfälle kan beredas dem att

avlägga besök därstädes. Därest Berg funnit ett dylikt besök lämpligt, ombesörjer

turistföreningen därefter turisternas överresa från Tjärö till området

i fråga. Några regelbundna besökstider hava sålunda icke förekommit. Enligt

vad turistföreningen uppgivit, har besökarantalet vid visningarna under

innevarande år allenast uppgått till ett hundratal, fördelade på nio besök.

Det vill synas revisorerna, att man åsidosatt det intresse, som allmänheten

kan hava att å på förhand tillkännagivna tider, exempelvis under sommartiden

två gånger i veckan eller oftare, bese anläggningen. Revisorerna vilja

framhålla vakten av att statens fritidsnämnd, som har att utöva kontroll

över försöksverksamheten, tillser att tillfälle beredes allmänheten att utan

onödig omgång få tillträde till djurparken ävensom att densamma hålles

öppen för visning å bestämda tider, vilka på lämpligt sätt bringas till allmänhetens

kännedom.

Yttrande har avgivits av statens fritidsnämnd (Del II, s. 172 och 173). Fritidsnämnden

har yttrat följande.

Vid bedömandet av den föreliggande frågan torde böra hållas i minne,

att Kungl. Maj:ts beslut i ärendet fattades den 15 juni 1945 och att Berg undertecknade

föreskriven förbindelse den 10 juli 1945, vadan först efter sagda

tidpunkt bidragsbeloppet var för Berg tillgängligt. Uppenbart är sålunda,

att demonstrationen av djurparken 1945 kunde ske allenast under senare

delen av sommaren. Såvitt nämnden har sig bekant hava de besökande, som

å Tjärö anmält sig vilja bese djurparken, också emottagits.

Det lärer få anses ligga i sakens natur att under denna första tid, djurparkens

karaktär och tillgänglighet icke varit mer allmänt känd.

Beträffande förhållandena i fortsättningen håller nämnden lika med revisorerna

före, att demonstrationerna lämpligen förläggas till bestämda, i förväg

tillkännagivna tider. Nämnden avser att medverka till att en dylik ordning

tillämpas, i den mån väderleksförhållandena icke lägga binder i vägen.

För sistnämnda fall loide demonstration böra uppskjutas till tidpunkt i närmaste

anslutning till den förut bestämda.

Revisorerna lia i förevarande sammanhang påtalat, att allmänhetens intresse

att — såsom vid beviljande av bidrag till utbyggnaden och driften av

här avsedda, å Bengt Bergs egendom Eriksberg vid Maravikon i Blekinge län

belägna försöksstation förutsattes — regelbundet och under sakkunnig ledning

få bese anläggningen icke blivit tillgodosett. Utskottet delar revisorernas

Utskottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 155.

uppfattning att sommaren 1945 härutinnan vidtagna arrangemang icke varit

tillfredsställande. Då emellertid av statens fritidsnämnds yttrande framgår,

att nämnden avser att ägna frågan sin uppmärksamhet, har utskottet, som

förutsätter att åtgärder i det av revisorerna angivna syftet bli vidtagna, vad

i ärendet förekommit allenast velat för riksdagen

omförmäla.

26: o) Iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder.

Redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder. Vissa iakttagelser

beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfonderna. Rederilånefonden.

Statlig långivning för industriell verksamhet. Iakttagelser beträffande

vissa kristidsfonder m. m. Iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet

och fondförvaltning m. m. Under statens fondförvaltning, §§ 33—39,

ha revisorerna redogjort för sina gjorda iakttagelser beträffande vissa statliga

fonder.

Iakttagelser beträffande k anina v e 1 s1ånefonden

med flera fonder (Del I, s. 200—203).

Under denna punkt ha revisorerna redogjort för i vilken utsträckning kaninavelslånefonden,

fjäderfälånefonden och kalkbrukslånefonden under senare

år anlitats. Revisorerna ha funnit av de inhämtade uppgifterna framgå, att

utlåning från nämnda fonder antingen förekommit i mycket ringa utsträckning

eller ock under de senaste åren avsevärt nedgått. Med anledning därav

ha revisorerna ansett böra undersökas, huruvida ifrågavarande fonder ha

någon uppgift att fylla, som motivera deras bibehållande.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 176), som för sin

del intet haft att erinra mot ifrågavarande fonders avveckling.

Redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder

(Del I, s. 203—208).

Under denna punkt ha revisorerna till en början redogjort för omfattningen

av den låneverksamhet, som bedrivits med anlitande av jordförmedlingsfonden

och Norrbottens nybyggnadslänefond. Framlagda sifferuppgifter

utvisa, att, åtminstone under de sju senast förflutna budgetåren, lån i

mycket ringa utsträckning utlämnats från omnämnda fonder. Beträffande

den sistnämnda av de båda fonderna ha revisorerna erinrat örn en annan

form för ekonomisk hjälp åt ifrågavarande nvbyggesinnehavare, nämligen

de förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättring slån för bostadsbyggnadsföretag

pä landsbygden, varom bestämmelser meddelats i kungörelsen

den 22 juni 1939, nr 464. Vidare erinras om den möjlighet att förvärva nya

egnahem, som tillskapats genom den statliga egnaherasverksamheten.

Härefter ha revisorerna redogjort för i vilken utsträckning statsbidrag

under budgetåren 1933/34—1944/45 utbetalats till väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo. De här framlagda sifferuppgifterna utvisa en

tämligen omfattande bidragsverksamhet, som under de fyra sistförflutna

budgetåren tilltagit.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

69

Slutligen ha revisorerna lämnat en översikt över den år 1941 inrättade

skog svag slånej onden och dess anlitande.

Revisorerna ha icke gjort något särskilt uttalande under denna punkt.

Yttrande har avgivits av egnahemsstyrelsen (Del II, s. 177 och 178).

Vissa iakttagelser beträffande allmänna och norrländska

nyodlingsfonderna (Del I, s. 208—211).

I syfte att befordra uppodling av till åker lämplig mark inrättades från

år 1906 den norrländska nyodlingsfonden samt från 1914 allmänna nyodlingsfonden,

den senare avsedd för södra och mellersta Sverige.

Gällande villkor för lån från allmänna nyodlingsfonden äro intagna i kungörelsen

den 21 augusti 1925 (nr 396) med däri vidtagna ändringar (nr 300/

1930 och 637/1937).

Fondens ändamål är sedan år 1925 tvåfaldigt, nämligen dels att befrämja

uppodling av jord (genom nyodlingslån) och dels afl befordra en rationell

beteskultur å icke odlad jord (genom betesförbättringslån), allt beträffande

andra delar av landet än Norrland och Dalarna.

Gällande villkor för lån från norrländska nyodlingsfonden återfinnas i

kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 204) med däri vidtagna ändringar (nr

301/1930 och 638/1937). Fonden avser nyodlingsföretag och betesförbättringar

inom Norrland och Dalarna.

Genom beslut av 1927 års riksdag har för befrämjande av nyodling och

betesförbättring å vissa mindre jordbruk tillkommit en annan form för statens

medverkan nämligen direkta statsbidrag utan ålerbetalningsskyldighet.

Bestämmelser härom utfärdades i kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206)

angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,

vilken trädde i kraft den 1 januari 1928. Denna kungörelse har sedermera

ersatts av kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag

till jordförbättring å ofullständiga jordbruk och denna i sin tur av

kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning

av ofullständiga jordbruk m. m. (ändr. nr 398/1945), vilken fortfarande är

gällande. Statsbidraget avser bland annat åtgärder för uppodling till åker av

därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag) och för befordrande av rationell

beteskultur (betesförbättringsbidrag).

Omfattningen av de för nyodling och betesförbättring kalenderåren 1927

—1944 utlämnade lån och bidrag ha revisorerna belyst i en sammanställning,

vartill utskottet får hänvisa (Del I, s. 210—213).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den gjorda utredningen visar, att tillkomsten av statsbidrag till nyodling

och betesförbättring medfört en så kraftig minskning av behovet av lån för

samma ändamål, att lånerörelsen numera praktiskt taget Ilar upphört. Sålunda

har, vad nyodlingslånen angår, under de sista fem kalenderåren lån

från allmänna nyodlingsfonden utlämnats endast under två år samt från

norrländska nyodlingsfonden under tre år, och de utlämnade lånen hava

uppgått till helt obetydliga belopp. Beträffande betesförbättringslånen lia

under samma femårsperiod från allmänna nyodlingsfonden ultämnats lån

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 155.

under fyra år — till obetydliga belopp — medan från norrländska nyodlingsfonden

intet lån utlämnats.

Vid nu angivna förhållanden synes det revisorerna böra tagas under övervägande,

huruvida skäl föreligga att längre bibehålla ifrågavarande fonder.

Yttrande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 178 och 179), som

funnit ifrågavarande fonder utan större olägenheter kunna avvecklas, därest

tillräckliga anslag komme att stå till förfogande för utlämnande av statsbidrag

till nyodlings- och betesförbättringsföretag. Frågan om dessa fonders

avveckling borde tagas i övervägande i samband med en allmän översyn av

de statliga utlåningsfondema.

Rederilånefonden (Del I, s. 211—221).

Efter en närmare redogörelse för utvecklingen av den statliga kreditgivningen

för rederinäringen lia revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Genom inrättande år 1903 av rederilånefonden vidtogos från statsmakternas

sida de första mera betydelsefulla åtgärderna i syfte att skapa nödigt

kreditunderlag till stödjande och utvecklande av den svenska sjöfartsnäringen.

Vid fondens tillkomst uttalades, att den huvudsakligen vore avsedd

att uppmuntra skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten,

men att även rederiföretag för inrikes sjöfart undantagsvis finge understödjas

med lån ur fonden. Något hinder mot beviljande av lån till förvärvande

av gammalt tonnage fanns icke heller. Under en följd av år kom

därför rederilånefonden att utgöra den viktigaste statliga kreditförmedlaren

för den svenska rederinäringen. Sedermera hava, såvitt angår låneformer under

statens medverkan, ytterligare åtgärder vidtagits speciellt för rederinäringens

kapitalförsörjning. År 1929 inrättades sålunda under statlig garanti

Svenska skeppshypotekskassan. Dessutom hava tvenne utlåningsfonder tillskapats,

nämligen sekundärlånefonden för rederinäringen den 1 juli 1936

och lånefonden för den mindre skeppsfarten den 1 juli 1939. Ovan har redogjorts

för, hurusom redan i samband med inrättandet av skeppshypotekskassan

farhågor uttalades för att en viss konkurrens mellan denna och rederilånefonden

skulle uppstå. Detta problem löstes sedermera genom införandet

i rederilånekungörelsen av en bestämmelse om att lån icke ringö utlämnas

från rederilånefonden för ändamål, som lågo inom ramen för kassans

verksamhet och lämpligen borde tillgodoses genom lån från kassan. Genom

tillkomsten av de båda övriga utlåningsfondema, varigenom sekundärkrediten

och den mindre sjöfarten speciellt tillgodosågos, kom rederilånefondens

verksamhetsområde att än ytterligare beskäras.

Tillkomsten av nu nämnda nya kreditmöjligheter för rederinäringen jämte

de större möjligheterna att få kredit på den privata lånemarknaden hava

medverkat till att rederilånefondens betydelse såsom kreditföhnedlare alltmer

avtagit. Sålunda framgår av den av revisorerna verkställda utredningen,

att sedan år 1937 intet nytt lån utlämnats från fonden samt att det sista

utestående lånet inlöstes under budgetåret 1940/41. För närvarande står sålunda

fondens hela kapitalbehållning — omkring 7 miljoner kronor — disponibel

för ny långivning. Erinras må även, att på grand av beslut av riksdagen

överföring av disponibla medel från fonden för tillgodoseende av

andra ändamål i olika sammanhang vidtagits. Sålunda överfördes i samband

med inrättandet av sekundärlånefonden för rederinäringen och lånefonden

för den mindre skeppsfarten 5,5 miljoner kronor till dessa. Vidare

togos under budgetåret 1939/40 av fondens tillgångar icke mindre än 8 miljö
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

71

ner kronor i anspråk för statsregleringen. I samband med tillkomsten år

1940 av en statlig utlåningsfond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa

fartyg överfördes till denna fond ett belopp av 1 500 000 kronor.

Såsom revisorerna ovan visat, har rederilånefonden av olika anledningar

icke kommit att tagas i anspråk för de ändamål, för vilka den ursprungligen

inrättats. Det kan därför ifrågasättas, om fonden numera har någon uppgift

att fylla. Vidare måste det anses mindre lyckligt, att med varandra konkurrerande

statliga kreditförmedlare finnas vid sidan av varandra. Enligt

revisorernas mening bör fördenskull undersökas, örn icke rederilånefonden

helt bör avvecklas, i samband varmed även synes böra utrönas, i vad mån

en förenkling av kreditorganisationen på förevarande område låter sig göra.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och kommerskollegium (Del II,

s. 179—186).

Statskontoret har ej funnit något vara att erinra mot en avveckling av

rederilånefonden. Kommerskollegium däremot har, efter hörande av Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygsförening och styrelsen för Svenska

skeppshypotekskassan, icke funnit tillrådligt att indraga rederilånefonden.

För att fonden vid uppkommande behov måtte kunna fylla sitt ändamål

borde snarare övervägas, huruvida icke dess kapitaltillgång borde ökas.

Statlig långivning för industriell verksamhet (Del I, s.

221—228).

Efter att lia lämnat en översikt över utvecklingen av den statliga låneverksamheten

på industriens och hantverkets område lia revisorerna gjort följande

allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av staten eller nied statens

medverkan skapats flera lånemöjligheter för utövare av industriell verksamhet.

För närvarande finnas sålunda för detta ändamål fyra lånefonder

jämte ett av staten bildat och kontrollerat kreditinstitut. Från dessa hava lån

utgått för finansiering av såväl industri —- i första hand den mindre eller medelstora

industrien — som hantverk. Vidare hava å driftbudgeten anvisats

medel för hithörande ändamål, i det att från reservationsanslaget bil åtgärder

för arbetsmarknadens reglering medel till betydande belopp utgått till företagarföreningarna

för möjliggörande av kreditgivning från dessa föreningars

sida.

Förhållandena kunna emellertid enligt revisorernas uppfattning knappast

motivera, att ett flertal statliga låneformer för likartade ändamål på detta sätt

finnas vid sidan av varandra. Sålunda beviljar Kungl. Maj:t lån ur manufakturförlags-

och industrilånefondema, medan kommerskollegiet beviljar lån

ur statens hantverkslånefond och riksbankens avdelningskontor ur fonden

för hantverks- och småindustrikredit. De för företagarföreningarnas låneverksamhet

avsedda medlen fördelas av Kungl. Maj:t på respektive föreningar.

Härtill kommer AB Industrikredits verksamhet. För staten måste

denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter i fråga örn

såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning innebära ett icke

oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken av låneverksamheten

försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan kan föranleda oenhetlig

praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke önskvärda förskjutningar

i användningen av de skilda låneformema.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Ur flera synpunkter framstår sålunda en förenkling av låneorganisationen

på detta område såsom önskvärd. Det bör därför övervägas, huruvida icke

statens låneverksamhet på industriens och hantverkets område bör organiseras

mera enhetligt.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige

och småföretagsutredningen (Del II, s. 186—191).

Iakttagelser beträffande vissa kristids fonder m. m.

(Del I, s. 228—232).

Enligt beslut av 1934 års riksdag inrättades en lånefond, benämnd vedeldningslånefonden,

som skulle förvaltas av statskontoret och varifrån lån finge,

i mån av tillgång, utlämnas till landsting, kommuner och enskilda för främjande

av utbyte av kokspannor mot vedpannor eller inmontering av förugnar

vid förefintliga värmeanläggningar ävensom för installering av vedpannor

i stället för kokspannor vid nya värmeanläggningar. Från och med

budgetåret 1938/39 redovisas de för nu ifrågavarande ändamål avsedda medlen

under fonden för låneunderstöd under benämningen »Lån till anordnande

av värmeanläggningar för vedeldning».

Genom beslut av 1940 års urtima riksdag anvisades under fonden för låneunderstöd

ett reservationsanslag av 750 000 kronor för »lån till främjande

av användningen av inhemskt motorbränsle m. m.». För samma ändamål

anvisade 1941 års riksdag såsom kapitalinvestering i fonden ett reservationsanslag

av 500 000 kronor. 1945 års riksdag medgav, att det för budgetåret

1941/42 anvisade anslaget må disponeras även under nu löpande budgetår.

Till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle m. m. ha

dessutom vid olika tillfällen, senast å riksstaten för budgetåret 1943/44, under

elfte huvudtiteln anvisats reservationsanslag, avseende bland annat statsbidrag

till kolugnsanläggningar, för kolningskurser, för vissa undersökningar

rörande ersättningsbränslen samt för bekostande av konstruktiva och experimentella

arbeten i fråga om kolugnar och utvinning av biprodukter från

dessa.

1940 års urtima riksdag beslöt vidare inrättande av en statens lånefond

för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg ävensom en statlig utlåningsfond,

benämnd lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar.

I anslutning till inrättandet av sistnämnda lånefond anvisades ett reservationsanslag

å 1 150 000 kronor till bidrag till anskaffande av gasgeneratorer

för fiskebåtar m. m.

Efter en redogörelse för nu nämnda låne- och bidragsverksamhet ha revisorerna

uttalat, att omförmälda fonder, vilka inrättats i samband med

vissa krisförhållanden, icke tagits i anspråk i den utsträckning, som förutsetts.

Med hänsyn härtill borde utredas, huruvida icke dessa fonder kunde

avvecklas.

Yttranden hava avgivits av byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium

och statens bränslekommission (Del II, s. 191—195).

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

73

Sammanfattningsvis ha revisorerna beträffande sina iakttagelser med avseende

å i det föregående berörda statliga utlåningsfonder och i samband

därmed stående statlig utlåningsverksamhet anfört följande.

De åtgärder, vilka av statsmakterna tid efter annan företagits i syfte att

genom beredande av nödigt kreditunderlag befrämja näringslivet m. m., hava

i allmänhet tagit sig uttryck i att särskilda lånefonder bildats. De statliga

utlåningsfondema utgöra för närvarande icke mindre än 59. Även under

fonden för låneunderstöd redovisas medel, vilka anvisats för olika här avsedda

ändamål. Statlig långivning av samma art förekommer även från vissa

s. k. diversemedelsfonder. Vidare förekommer långivning från anslag å driftbudgeten.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att genom statlig

medverkan i form av aktieteckning eller på annat sätt tillskapats ett antal

speciella kreditinstitut.

Mot den sålunda konstaterade splittringen i avseende på medelsanvisningen

svarar i många fall en motsvarande oenhetlighet i avseende på förvaltningen

av de olika fonderna m. m. och beviljandet av lån. Fonder för närbesläktade

ändamål förvaltas sålunda i många fall av skilda myndigheter,

liksom ifrågakommande lån beviljas av olika statliga organ.

För staten måste denna splittring av låneverksamheten på ett flertal myndigheter

i fråga örn såväl prövningen av låneärendena som medlens förvaltning

innebära ett icke oväsentligt merarbete, varjämte den nödiga överblicken

av låneverksamheten försvåras. Att lånen beviljas av olika låneorgan

kan föranleda oenhetlig praxis, som i sin ordning kan tänkas medföra icke

önskvärda förskjutningar i användningen av de skilda låneformema.

Mellan olika låneformer föreligga understundom även så obetydliga eller

svåröverskådliga nyanser i avseende på det ändamål, som må befrämjas,

liksom i avseende på lånevillkoren, att överblicken över tillgängliga kreditmöjligheter

i avsevärd grad måste försvåras för de lånesökande.

Revisorerna hava konstaterat, att vissa lånefonder av olika anledningar

endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för avsett ändamål. En liknande

iakttagelse gjordes även av 1944 års revisorer. Till en del synes detta sammanhänga

med att under tillfälligt rådande konjunkturer fonder skapats,

som sedan ändrade förhållanden inträtt icke längre haft någon uppgift att

fylla. En annan orsak torde vara att lånefonder inrättats för tillgodoseende

av i stort sett samma ändamål som redan befintliga fonder. Genom att nyinrättade

fonder bättre anpassats till de aktuella lånebehoven hava de äldre

fondernas betydelse i motsvarande mån minskat. Revisorerna hava vidare

uppmärksammat, att utlåningen från vissa fonder i stort sett upphört, sedan

för samma ändamål anvisats medel även å driftbudgeten i form av statsbidrag.

De gällande lånevillkoren — framför allt den tillämpade räntesatsen

— hava vidare bidragit till den nu antydda utvecklingen. Genom att lån å

den allmänna marknaden för närvarande kunnat erhållas på fördelaktigare

villkor hava nämligen i många fall de statliga lånen icke blivit så begärliga.

I detta sammanhang vilja revisorerna även framhålla det mindre lämpliga

ur såväl redovisningssynpunkt som eljest i att utlåningsrörelse flir bär

avsedda ändamål bedrives från vissa s. k. diversemedelsfonder. För tillgodoseende

av dessa lånebehov böra i stället inrättas särskilda utlåningsfonder.

Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande den långivning, som

för närvarande sker från vissa riksstalsanslag.

De iakttagelser, för vilka ovan i stora drag redogjorts, hava givit revisorerna

det intrycket, alt en allmän översyn snarast borde komma lill stånd

av den statliga kreditgivning, varom bär är fråga. Härvid torde särskilt böra

undersökas möjligheterna lill samordning och rationalisering av den statliga

Mimny lill riksilai/cns /irolotali luid. (i sami. Nr 15S. (j

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande nr 155.

Utskottet.

kreditgivningen, så att — därest icke särskilda skäl föranleda annan ordning

— för ett och samma ändamål inrättas allenast en fond.

Revisorerna hava ansett sig icke heller kunna förbigå frågan, huruvida

icke den kreditgivning, som för närvarande sker genom statliga lånefonder

eller andra motsvarande anordningar, i stället skulle kunna ordnas genom

de vanliga kreditinstituten med statlig medverkan i lämplig form. I detta

sammanhang har framkommit förslag, att staten skulle kunna lämna borgen

på utlämnade lån. Revisorerna anse sig icke kunna taga ställning till

lämpligheten av en sådan anordning, vars förverkligande måste föregås av

en grundlig prövning. Det synes emellertid sannolikt, att den statliga stödverksamheten

genom en sådan anordning skulle på visst sätt bliva mera

effektiv. Allmänheten torde äga en mycket ofullständig kännedom om förefintliga

statliga lånemöjligheter. Såsom tidigare berörts försvårar vidare den

rådande splittringen på olika fonder m. m. översikten över de olika till buds

stående hjälpmöjligheterna. För de lånesökande vore det givetvis ur praktisk

synpunkt enklare att kunna vända sig till de lokala kreditinstitut, vilka de

vanligen anlita, än att ansöka om lån hos central statlig myndighet.

På grundval av gjorda iakttagelser beträffande ett flertal statliga utlåningsfonder

ha revisorerna ansett sig kunna konstatera behovet av en översyn

över den statliga utlåningsverksamheten i — bortsett från vissa spörsmål av

budgetteknisk natur — huvudsakligen två hänseenden. Sålunda ha revisorerna

ansett en omprövning rörande nödvändigheten att bibehålla vissa lånefonder

erforderlig. Vidare har påtalats rådande splittring med avseende å

medelsanvisning och fondförvaltning samt därmed sammanhängande oenhetlighet

i fråga om beviljandet av lån.

Vad först angår frågan huruvida icke vissa lånefonder numera skulle

kunna avvecklas synes av revisorerna verkställd utredning giva vid handen,

att förutsättningar för en avveckling föreligga beträffande åtskilliga av de av

revisorerna omnämnda fonderna. Vederbörande i ärendet hörda myndigheter

ha också vitsordat, att en dylik avveckling synes möjlig i fråga om t. ex. statens

kaninavelslånefond, statens fjäderfälånefond, statens kalkbrukslånefond,

allmänna och norrländska nyodlingsfonderna samt lånefonden för anskaffande

av gengasgeneratorer. Beträffande vissa andra av revisorerna berörda

lånefonder åter har från myndigheternas sida en viss tveksamhet rörande

lämpligheten av en avveckling försports.

Revisorernas redogörelser avse allenast ett fåtal av de till icke mindre än

59 uppgående statliga lånefonderna. Det synes icke otänkbart, att efter närmare

undersökning förutsättningar visa sig föreligga att avveckla jämväl

vissa andra fonder av här avsedd karaktär.

Även örn en omprövning av behovet av nu anordnad utlåningsverksamhet

skulle leda till avveckling av en del utlåningsfonder, torde den av revisorerna

ifrågasatta undersökningen rörande möjligheterna till samordning och rationalisering

av den statliga utlåningsverksamheten vara motiverad. I fråga örn

utlåningsverksamheten på hantverkets och småindustriens område har en särskild

utredning — den s. k. småföretagsutredningen — enligt givna direktiv

att överväga en sammanslagning av de för småföretagen avsedda lånefonderna.

Av bankofullmäktiges i ämnet avgivna yttrande framgår vidare, att

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 155.

75

frågan om statens utlåningsfonder i sin helhet lärer vara föremål för uppmärksamhet

från 1945 års bankkommittés sida. Ehuru sålunda den av revisorerna

såsom önskvärd ansedda översynen åtminstone i viss utsträckning

synes vara i gång har utskottet i förevarande sammanhang icke velat underlåta

att understryka revisorernas uttalande om önskvärdheten av att söka

åstadkomma större enhetlighet och längre gående rationalisering av den statliga

kreditgivning, varom här är fråga.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en

allmän översyn av statens här ifrågavarande utlåningsverksamhet

och fondförvaltning.

27:o) övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse eller

vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den vikt,

att oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd

bort av förhållandena föranledas, eller icke hava varit av beskaffenhet att

från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 24 maj 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående årendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo, Larsson,

Karl Andersson, Mannerskantz, Ekströmer, Gustaf Iwar Anderson, Berling, Petersson,

Hesselbom och tour Persson; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Ward, Falla,

Bergström, Andersson i Malmö, Pettersson i Dahl, Malmborg i Skövde, Lindholm, Holmström,

Åkerström och Thäpper.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:212 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten