Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.

1946-06-04 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:186, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 186.

1

Nr 186.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående

utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (II: 235)

har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland

med beaktande av vad i motionen anförts.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,

yttranden avgivits av länsstyrelsen i Värmlands län, järnvägsstyrelsen samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilka yttranden såsom bilagor fogats härvid

(Bilaga A—C).

Av de över motionen avgivna yttrandena framgår, att frågan örn ett till- utskottet.

fredsställande ordnande av kommunikationsförhållandena inom norra Värmland

under 1920-talet och början av 1930-talet var föremål för överväganden.

Därvid ogillades i olika sammanhang gjorda koncessionsansökningar

å järnvägslinjer. Behovet av förbättrade kommunikationer ansågs sålunda

lämpligen kunna tillgodoses genom biltrafik. Härutinnan framlade länsstyrelsen

1931 detaljerad plan till väg- och brobyggnadsföretag i Klarälvsdalen.

Ehuru, såsom länsstyrelsen framhållit, vissa åtgärder sedermera vidtagits

för förbättring av kommunikationerna inom norra Värmland, synes länsstyrelsens

yttrande bestyrka, att förhållandena ännu lämna åtskilligt övrigt

att önska. Av vad länsstyrelsen härutinnan anfört synes särskilt förtjäna

framhållas, att en resa från nordligaste Värmland till Karlstad med buss

och järnväg nu drager en tid av 12 timmar. Ett annat belysande exempel

lärer kommunikationsförhållandena vid Likenäs — beläget på båda sidor

om Klarälven — erbjuda. Enligt vad utskottet inhämtat måste sålunda befolkningen

därstädes för att nå på andra sidan älven belägen del av samhället

anlita ett övergångsställe omkring 3 mil söderut efter älven. Vad i

ärendet förekommit har bibragt utskottet den uppfattningen, att de berättigade

förhoppningar örn en förbättring av kommunikationsförhållandena,

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 samt. Nr 186—187.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 186.

som befolkningen i ifrågavarande trakter i samband med i det föregående

berörda utredningar kommit att hysa, endast till en del gått i uppfyllelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att enligt gällande föreskrifter

vid fördelningen av vägbyggnadsanslagen skall tillses att vägbehoven

i olika landsändar bli tillgodosedda på ett likformigt och rättvist sätt.

Inom styrelsen pågår för närvarande utarbetande av behovsplaner för vägbyggnader

av olika slag för samtliga län. Styrelsen har under hänvisning

härtill framhållit, att ur de synpunkter styrelsen hade att företräda, behov

icke syntes föreligga att verkställa en utredning beträffande ett separat område.

Länsstyrelsen åter har tillstyrkt att en utredning kommer till stånd

och jämväl framhållit, att en utredning skulle bli en värdefull tillgång för

länsstyrelsen i dess arbete för att främja utvecklingen i den norra delen av

länet och för att förbättra de ofta brydsamma existensvillkoren för befolkningen

därstädes.

Utskottet finner principen örn ett i möjligaste mån likformigt tillgodoseende

av vägbehoven inom olika delar av landet i och för sig riktig. Det

vill emellertid synas som om behoven av förbättrade kommunikationer i vissa

landsdelar, däribland i norra Värmland, äro särskilt starkt framträdande.

Utskottet finner för sin del av motionärerna anförda skäl motivera att en

särskild utredning i förevarande fall snarast kommer till stånd. Enligt utskottets

mening bör denna utredning förutsättningslöst bedöma såväl behovet

av som sättet för åstadkommande av förbättrade kommunikationer.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 235, i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta

örn skyndsam utredning angående behovet av och

sättet för en utbyggnad av kommunikationsnätet i norra

Värmland.

Stockholm den 4 juni 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,

Larsson, Andrén, Bäckström, Karl Andersson, Gillström, Gustav Emil Andersson, Rosenberg,

Hesselbom och Gunnar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,

Ward, Andersson i Malmö, Mårtensson, Staxäng, Pettersson i Dahl, Malmborg i

Skövde, Åkerström, Sefve och Petterson i Degerfors.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr iS6.

3

Bilaga A.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse den 1 mars 1946

bär länsstgrelsen i Värmlands län fått sig anbefallt att till utskottet avgiva

yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 235

örn utredning angående utbyggande av kommunikationsnätet i norra Värmland.

Med anledning härav får länsstyrelsen dels överlämna infordrade yttranden

från kommunalnämnderna i Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby,

Nyskoga, Norra Ny, Vitsands, Ekshärads, Fryksände och Norra Råda socknar,

Nordmark-Klarälvens Järnvägs AB och Uddeholms AB, AB MölnbackaTrysil,

Värmlands Lantmannaföreningars Centralförening u. p. a., Trafikförvaltningen

Göteborg—Dalarna—Gävle, skogsvårdsstyrelsen och vägförvaltningen

i länet1 dels ock för egen del anföra.

Värmland är till sin natur delvis överensstämmande med Mellansverige

och med sydligare landskap, men provinsen förebådar särskilt i sin övre

del samtidigt Norrland. Av länets ytinnehåll utgöra 1 940 kvkm (11 %)

åker och annan odlad jord samt 13 750 kvkm (79 %) skogsmark. Terrängen

karakteriseras av mer eller mindre markerade dalar, som ofta ha huvudriktlinjer

nordväst—sydöst, t. ex. Klarälvens dal och Frykendalen. I länets

norra och nordöstra delar övergår trakten i Dalarnas fjällområde, och utmed

norska gränsen utbreder sig Finnskogens vidsträckta landrygg, vars

norra del av gammalt kallas Tolvmilaskogen. Länet är rikt på sjöar och

vattendrag, mestadels också med huvudriktningen nordväst—sydöst, som

avvattna betydande arealer. Främst av vattendragen märkes Klarälven,

vilken har sin källsjö i Härjedalen, rinner genom den norska sjön Femund

och vid riksröset 116 kommer in i länet. Som en jätteskåra skär Klarälvdalen

genom landskapet. Klarälvens längd inom Värmland är 273 km.

Rörande förhållandena i de nordligaste socknarna i länet må här anföras

följande uppgifter, som äro hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner

1935 och 1945.

Socken

Areal

land

hektar

Folkmängd

Skattekronor

Hel kommu- nal utdebi- tering

Vj 1945

V, 1935

''/i 1945

»/i 1935

Vi 1945

i

N. Finnskoga2..........

66 591

1 736

1 552

4 353

15 347

13: 50

S. Finnskoga2..........

61 180

1 759

1 546

3 947

16 021

13: 50

Dalby ................

77 965

3 722

3 404

8 616

31 130

11: 50

Nyskoga ..............

17 898

579

481

974

4 678

10: 93

N. Ny ................

72 199

3 093

2 893

7 902

27 182

10: 79

Vitsand2 ..............

20 263

2 017

1 892

3 353

14 879

12: 50

Ekshärad..............

82 124

6 506

6 163

12 041

52 994

12: 95

Fryksände ............

47 986

6 695

6 894

17 065

63 699

11: 50

N. Råda ..............

38 070

10 662

10 863

45 550

172 068

11: 50

1 Här uteslutna.

2 N. och S. Finnskoga samt Vitsands socknar åtnjuta statsbidrag till skattelindring enligt

Årsbok för Sveriges kommuner 1945.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 186.

Vid olika tider har man i norra Värmland påtalat, att denna del av länet

är missgynnad med avseende å kommunikationer. Man har framhållit, att

detta förhållande i flera avseenden medför betydande olägenheter för befolkningen,

som på grund av sin isolerade och avlägsna bosättning har alt

kämpa med svårigheter. Frågan örn ett tillfredsställande ordnande av kommunikationerna

i Klarälvdalen var under 1920-talet föremål för utredningar.

Dessa utredningar avsågo till väsentlig del byggande av järnväg genom dalen.

I fråga härom ingåvos till Kungl. Maj:t ansökningar om koncession dels å

normalspåriga dels å smalspåriga järnvägslinjer. Koncessionsansökningarna å

normalspåriga järnvägslinjer omfattade följande olika sträckningar, nämligen

från Åsbyholm (Åstbyholm) vid Torsby i Fryksände socken över Ekshärad

till Slättne i Dalby socken, från Åsbyholm över Vägsjöfors i Vitsands

socken till Slättne samt från Sunne över Ekshärad till Höljes i N. Finnskoga

socken eller alternativt till Brattmålsviken, Sundhultmon, båda i

Dalby socken, eller söder därom belägen plats i Klarälvdalen. Beträffande

koncessionsansökningarna å smalspåriga järnvägslinjer, avseende ursprungligen

två olika sträckningar, nämligen från Edebäck i Norra Råda

socken till Slättne och från Råda i Norra Råda socken till Sundhultmon.

enade man sig om en gemensam sträckning, vari man med hänsyn till

bibanefondens otillräcklighet begränsade ansökningen att omfatta sträckning

från Råda till Likenäs i Dalby socken med södra delen förlagd antingen

på östra eller västra sidan av Klarälven.

Genom brev den 24 januari 1930 fann Kungl. Majit omförmälda ansökningar

om koncession å normalspårig järnväg icke föranleda någon Kungl.

Majus vidare åtgärd samt anbefallde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att

i samband med frågan örn koncession å smalspårig järnväg i Klarälvens

dalgång taga under övervägande och i samråd med länsstyrelsen verkställa

utredning, huruvida behovet av förbättrade kommunikationer i de trakter,

som komme att beröras av de ifrågasatta järnvägarna, skulle kunna tillgodoses

medelst anordnande av automobillinjer eventuellt efter förbättring

av befintliga vägar. Efter verkställd utredning förklarade sig länsstyrelsen

i underdånig skrivelse den 2 mars 1931 instämma i den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uttalade uppfattningen, att ansökningen örn koncession

å smalspårig järnväg i Klarälvdalen borde avstyrkas, varjämte länsstyrelsen

uttalade, att länsstyrelsen i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansåge, att behovet av förbättrade kommunikationer i ifrågavarande trakter

kunde tillgodoses genom biltrafik. I skrivelsen framlade länsstyrelsen

en detaljerad plan till väg- och brobyggnadsföretag i Klarälvdalen. De dittills

ännu oavgjorda koncessionsansökningarna blevo därefter den 16 oktober

1931 av Kungl. Maj:t avslagna.

Under årens lopp hava därefter vissa åtgärder vidtagits för förbättring

av kommunikationerna i norra Värmland. Rörande de nuvarande järnvägsoch

landsvägsförbindelserna samt busslinjerna tillåter sig länsstyrelsen hänvisa

till Sveriges kommunikationers karta över Sverige, karta över Värmlands

län, vägdirektören Åke Petterssons PM angående allmänna vägar

i Värmlands län samt förteckning över omnibuslinjer i länet, vilka fyra

handlingar här bifogas. Beträffande busslinjerna bör påpekas, att postverkets

diligenslinje från Råda järnvägsstation numera är utsträckt till

Långflon vid norska gränsen i N. Finnskoga socken, 15 mil norr om Norra

Råda. En resande, som påstiger diligensen i Långflon kl. 5 på morgonen,

ankommer kl. 14.10 till Råda järnvägsstation, varefter den resande kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 186.

5

fortsätta å Nordmark—Klarälvens järnväg till Karlstads östra järnvägsstation,

dit han anländer kl. 16.40. En resa från Långflon till Karlstad

drager sålunda nära 12 timmar eller ungefär dubbelt så lång tid som en

järnvägsresa från Karlstad till Stockholm.

Även örn kommunikationerna förbättrats efter det Kungl. Maj:t meddelade

sitt beslut den 16 oktober 1931. kvarstå emellertid fortfarande allvarliga

olägenheter. Genom de inskränkningar, som i följd av kriget tid

efter annan ålagts bilismen, hava dessa olägenheter ökats. På grund härav

har järnvägen i vida kretsars medvetande återtagit sin plats såsom det mera

pålitliga, stabila och bekväma trafikmedlet. Vid de truppförflyttningar,

som under krigsåren här i länet ägt rum i stor utsträckning, lia järnvägarna

spelat en viktig roll. Måhända kan man i dessa omständigheter se förklaringen

till att frågan örn utbyggnad av järnvägsnätet nu ånyo upptagits

och vunnit anslutning bland de därav berörda socknarna.

Det vägbyggnadsprogram, som länsstyrelsen framlade i sin skrivelse den

2 mars 1931, har icke i sin helhet kommit till utförande utan är ännu i

väsentliga delar orealiserat. Avstannandet av vägbyggnaderna och det

svagare vägunderhållet sammanhänga huvudsakligen med av världskriget

föranledda förhållanden och bristande medelstillgång. Vad angår planläggningsarbetet,

torde den långsamma takt härutinnan, som kännetecknat de

senaste åren, i väsentlig grad vara att hänföra till samma orsak. Kommunikationsdepartementets

cirkulärskrivelse den 7 maj 1940 angående återhållsamhet

beträffande upprättande av arbetsplaner för väg- och broarbeten

har medfört en avsevärd eftersläpning beträffande det normala planläggningsarbetet.

Övergångssvårigheler i samband med vägväsendets förstatligande

och den ökade tungroddhet i viss grad. som blivit en följd av

vägväsendets centralisering, har till sist i sin mån bidragit att försvåra och

fördröja ett tillgodoseende av de nu allt högljuddare och i allmänhet välgrundade

kraven på vägbyggnadernas upptagande och på färdigställande

av därför nödvändiga förberedelser. Brobyggnaden vid Likenäs i Dalby

socken, som av vägdirektören upptagits bland företag, vilkas utförande

måste anses angeläget, erbjuder ett ganska belysande exempel på det dröjsmål,

som på grund av rådande ogynnsamma förhållanden inträffat beträffande

ett för ortsbefolkningen viktigt företag. Redan genom utslag den 31

december 1935 ålade länsstyrelsen de väghållningsskyldiga i Älvdals härads

övre tingslags väghållningsdistrikt att i enlighet med vissa i utslaget angivna

föreskrifter utföra omförmälda broföretag. Genom utslag den 14

oktober 1936 fann Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i länsstyrelsens dom.

Ehuru snart tio år förflutit efter Kungl. Maj:ts utslag, har broföretaget icke

ens påbörjats, och det lärer icke vara möjligt att inom ramen av de medel,

som hittills anvisats för vägväsendets utveckling, bereda tillgång för förelagets

igångsättande.

Vid en överblick av kommunikationsnätet i länet framträda några karakleristiska

drag. Järnvägar och allmänna vägar i övre och mellersta Värmland

äro oftast förlagda i huvudriktningen norr—söder. Förbindelserna i

riktningen väst—öst äro mera sparsamma. Härigenom försvåras ortsbefolkningens

möjligheter att nå den sydgående förbindelsen i Klarälvdalen. Frånvaron

av järnvägar och huvudvägar i övre Värmland i riktningen väst—öst

föranleder vidare omvägar och förseningar för den del av befolkningen,

som önskar färdas direkt till angränsande län ävensom till Norge. Klarälven

och andra vattendrag nödvändiggöra anläggning av ett relativt stort

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 186.

antal broar. I de nordligaste skogs- ocn fjällbygderna föreligger ett stort

behov av ödebygdsvägar. De snörika vintrarna aktualisera behovet av vintervägar

och rationell snöplogning. De långa avstånden försvåra anläggningen

av enskilda vägar. Även örn statsbidrag utgår, stiger nämligen på grund

av vägsträckans längd det bidragsbelopp, som åvilar den enskilde delägaren,

till en storlek, som ofta icke är överkomlig. Då skogsbruket intager

en betydande plats i länets näringsliv, böra lämpliga skogsvägar anläggas.

Slutligen torde frågan örn anläggning av cykelstigar och enklare vägar böra

upptagas till omprövning.

Vad bär sagts gäller i mångt och mycket örn länets skogsbygder över

huvud taget. Vad särskilt angår de socknar i norra Värmland, som närmast

avses i motionen, måste dessa anses såsom i kommunikationshänseende

i stort sett mindre gynnade än de flesta andra delar av länet. De

rymma tillsammans en ganska talrik befolkning, och de representera stora

naturtillgångar främst i form av skog och vattenkraft. Vattenkraften är

till betydande del ännu outnyttjad men torde för kraftbehovets tillgodoseende

icke blott inom Värmland utan inom angränsande delar av Mellansverige

behöva utbyggas inom en relativt närliggande framtid. Den odlade

jorden är i dalgången icke obetydlig till arealen. För länets näringsliv och

särskilt med tanke på de stora skogstillgångarnas betydelse såsom råvaruunderlag

för träindustrien och på det sannolika behovet av en i framtiden

mera intensifierad skogsdrift i denna del av länet framstår det därför såsom

önskvärt, att levnadsvillkoren för befolkningen i bygden förbättras på

sådant sätt. att en alltför långt gående avfolkning av bygden motverkas.

Oavsett de resultat i fråga om industriens lokalisering, jordbrukets rationalisering

och därmed sammanhängande förhållanden, till vilka överväganden

på grundval av befolkningsutvecklingen under den närmaste framtiden

kunna leda, måste en betydande befolkning bindas vid bygden för naturtillgångarnas

utnyttjande. Samhället kan därför icke ställa sig likgiltigt

till befolkningens materiella och kulturella levnadsbetingelser. Förbättrade

kommunikationer torde härvidlag spela en roll såväl i och för sig som indirekt

såsom en faktor ägnad att befrämja en rikare differentiering av

näringslivet, i den mån förutsättningar härför föreligga, och över huvud

av en närmare kontakt med yttervärlden i skilda avseenden. Länsstyrelsen

anser därför åtgärder i motionens syfte vara i hög grad påkallade.

I vissa av de yttranden, som i ärendet avgivits till länsstyrelsen, har påyrkats

att kommunikationsbehovet skulle i främsta rummet tillgodoses genom

anläggande av järnväg. Motionärerna hava på denna punkt icke tagit

ställning utan ansett, att en förutsättningslös utredning bör få lämna anvisning

örn det sätt, varpå det avsedda syftet bäst kan vinnas. Länsstyrelsen

ansluter sig i detta avseende till motionärernas uppfattning. För att

en järnväg skall för bygden bliva till en nytta, som svarar mot en kapitalinvestering.

vilken till äventyrs kan begränsa investeringsmöjligheterna i

andra trafikmedel, kräves att järnvägen kan i olika avseenden hålla en tillfredsställande

standard och kan på lång sikt beräknas erhålla ett härför

erforderligt trafikunderlag. Förutsättningarna härför torde böra prövas genom

en allsidig utredning, vid vilken hänsyn bör tagas jämväl till vad som

på teknikens nuvarande stadium kan även för tyngre transporter vinnas

genom en tillräcklig och motsvarande kapitalinvestering i syfte att förbättra

betingelserna för icke spårbunden trafik.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka att en utredning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 186.

7

angående utbyggande av kommunikationsnätet i norra Värmland kommer

till stånd. Utredningen skulle kunna bliva en värdefull tillgång för länsstyrelsen

i dess arbete för att främja utvecklingen i denna del av länet och

för att förbättra de ofta brydsamma existensvillkoren för befolkningen därstädes.

Karlstad i landskansliet den 22 maj 1946.

A. WESTLING.

R. Sundelius.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 186.

Bilaga B.

Till Riksdagens statsutskott.

Av Kungl. Maj.t genom ämbetsskrivelse den 1 mars 1946 anbefalld alt avgiva

yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 235,

om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland

får järnvägsstyrelsen i detta ärende anföra följande.

Sedan den omkring sekelskiftet framförda och under åtskilliga år så livligt

omhuldade tanken på en inlandsbana från Norrland till lämplig hamn

på västkusten övergivits i vad gällde delen söder om Sveg — den s. k. södra

inlandsbanan — inrättades på grund av beslut vid 1911 års riksdag en särskild

fond, den s. k. bibanelånefonden, vars syfte skulle vara »att underlätta

åstadkommandet av bibanor i västra delen av Värmlands, Kopparbergs och

Jämtlands län samt delar av Bohuslän och Dal».

Detta beslut gav upphov till en hel del jarnvägsprojekt i berörda bygder.

Vad norra Värmland angår söktes sålunda redan året därpå koncession

dels å en smalspårig järnväg från Edebäck å Nordmark—Klarälvens järnväg

till Slättne i övre Klarälvsdalen och dels å en normalspårig järnväg

Irån Torsby å Kil—Fryksdalen järnväg via Ekshärad till Slättne. År 1913

ytterligare en koncessionsansökan, denna gång å en normalspårig

järnväg från Torsby via Vägsjöfors till Slättne. Vidare söktes år 1919 koncession

å fortsättning av nyssnämnda smalspåriga järnväg från Slättne till

Båtstad (23 km längre upp efter älven) samt slutligen år 1920 koncession å

en normalspårig järnväg från Sunne å Kil—Fryksdalens järnväg via Ekshärad

till Höljes (nära Norra Finnskoga kyrka). De sålunda ifrågasatta

normalspåriga järnvägarna tänktes förlagda till älvens västra strand under

det att den smalspariga banan från Edebäck avsågs framdragen på älvens

östra sida.

Länsstyrelsen i Värmlands län gav i avgivna utlåtanden först sitt förord

åt smalspårsalternativet såsom varande tillräckligt för trafikbehovet och

dessutom det billigaste i anläggning och drift men ändrade sig sedermera

till förmån för den år 1920 föreslagna normalspåriga järnvägen från Sunne

till Höljes. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade först det normalspåriga

järnvägsprojektet Torsby—Vägsjöfors—Slättne men senare — i ett

år 1922 avgivet förnyat utlåtande — den smalspåriga linjen från Edebäck.

Järnvägsstyrelsen, som avgav utlåtande över samtliga ansökningar år 1923,

anförde för sin del, att det för bygdens ekonomiska förkovran vore synnerligen

önskvärt att en järnväg komme till stånd och att den kapitaluppoffring

som därför erfordrades måste anses från nationalekonomisk synpunkt

försvarbar och motiverad, örn blott järnvägen kunde beräknas bliva någorlunda

ekonomiskt bärig såsom självständigt företag betraktad. Efter ingående

utredningar och överväganden framhöll styrelsen vidare, att den slutliga

prövningen av föreliggande järnvägsfråga syntes böra omfatta tre alternativ

nämligen dels en normalspårig järnväg från Sunne över Ekshärad till

Ovansjöbygden mitt för Slättne (127 km) väster örn älven, dels en smalspårig

järnväg från Råda å Nordmark—-Klarälvens järnväg till Ovansjöbygden

(95 km) likaledes väster örn älven, dels slutligen en smalspårig järnväg

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 186.

9

fran Edebäck till Slättne (91 km) öster om älven. Av dessa satte stvrelsen

av olika skäl det västliga smalspårsalternativet främst och förklarade sig

alltså beredd att tillstyrka koncession för en dylik järnväg, därest ansökan

därom ingåves. Järnvägsfrågan borde däremot enligt styrelsens mening icke

lösas enligt något av de dittills föreslagna alternativen. Koncession å en

smalspårig järnväg med den av järnvägsstyrelsen förordade sträckningen

från Råda till Sundhultsmon (å västra stranden mitt emot Slättne) söktes

därefter år 1923.

Samtliga sålunda föreliggande framställningar föranledde emellertid ingen

annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att handlingarna år 1927 överlämnades till

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anmodan att i samråd med länsstyrelsen

i Värmlands län bereda vederbörande sökande tillfälle att verkställa

den ytterligare utredning i ärendet, vartill de kunde finna anledning.

I en till Kungl. Majit år 1929 ingiven skrivelse meddelade Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen

med anledning härav, att enligt erhållen uppgift de

båda normalspåriga järnvägsprojekten från Torsby ej längre vore aktuella,

att styrelsen icke kunde tillstyrka normalspårsalternativet från Sunne, samt

att styrelsen framdeles skulle inkomma med utlåtande över de båda smalspårsalternativen.

Därefter avslog Kungl. Majit år 1930 samtliga koncessionsansökningar

rörande normalspårig järnväg och anmodade samtidigt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att i fråga om de smalspåriga järnvägsprojekten taga

under övervägande, huruvida icke kommunikationsbehovet i stället kunde

tillgodoses med billinjer.

Rörande detta spörsmål ävensom de då ännu oavgjorda smalspårsalternativen

avgav Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utlåtande år 1931. därvid

styrelsen, efter att först lia gjort en jämförelse mellan bil- och järnvägsfrakter

bl. a. anförde:

»Det är emellertid vid jämförelse rörande transporter på viss sträcka icke

tillräckligt att enbart jämföra järnvägsfrakten med biltransportkostnaden

utan till den förra måste läggas de ofta avsevärda kostnaderna för godsets

förande till och från järnvägsstation samt för omlastning under det att dylika

kostnader undvikas vid biltransport med hänsyn till biltrafikens förmåga

av transport från dörr till dörr. Vidare är det påtagligt, att bilturer

kunna göras tätare och bättre anpassas till det växlande behovet än vad

fallet är med tågturerna vid en järnväg med så liten trafik som här kan

ifrågakomma. Härtill kommer att bilarna trafikera befintliga vägar på bägge

sidor av älven, under det att en järnväg måste förläggas på älvens ena sida,

varför densamma blir till mindre nytta för befolkningen å den motsatta

sidan.»

I anslutning härtill framhöll .styrelsen, att det knappast syntes ligga i ortsbefolkningens

intresse att offra pengar på en järnväg, vilket också bestyrktes

därav, att ortsbefolkningen i Dalby och Ekshärad vid hållna överläggningar

uttalat sig mot anläggandet av en järnväg. Den ekonomiska situationen

för de enskilda järnvägarna vore dessutom så pass allvarlig, alt det för

det dåvarande ej torde komma i fråga att bygga nya järnvägar; så mycket

mindre i detta fall, eftersom bilkonkurrensen i en så trång älvdal som Klarälvsdalen

skulle bliva särskilt skarp. Genom biltrafiken och postens diligenslinje

hade för övrigt redan inträtt en väsentlig förbättring i kommunikationerna,

och örn hiöl! vägförbindelserna förbättrades torde nog en normalt

utvecklad motortrafik komma att motväga bristen på järnväg.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 186.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte på grund härav även de då

ännu oavgjorda koncessionsansökningarna, varefter Kungl. Majit den

16 oktober 1931 avslog desamma.

I detta sammanhang må framhållas, att den i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

sist avgivna utlåtande i järnvägsfrågorna omnämnda postdiligenslinjen,

som utgår från Råda, inrättades år 1923 upp till Sysslebäck, att densamma

numera är utsträckt till Långflon (vid norska gränsen), samt att

ifrågavarande diligenstrafik upp till Möre i Dalby socken bedrives å såväl

den öster som väster om älven löpande landsvägen. Denna reguljära landsvägstrafik

har utan tvivel —- och säkert även på ett för ändamålet bättre sätt

än en järnväg skulle ha kunnat göra — åstadkommit en betydelsefull förbättring

i norra Värmlands kommunikationsförhållanden.

Huruvida behov föreligger av en ytterligare sådan förbättring är en omdömesfråga,

som järnvägsstyrelsen icke är beredd att nu taga ställning till,

och som det väl ej heller torde ankomma på styrelsen att i första hand uttala

sig om. Så mycket torde emellertid av vad som tidigare förekommit få

anses ådagalagt, att i den mån motionärernas omdöme om de nuvarande

kommunikationerna må anses äga fog för sig en eventuellt behövlig komplettering

av desamma i varje fall icke lämpligen torde böra ske genom en förlängning

av nu befintliga järnvägar. När de ekonomiska förutsättningarna

och trafikunderlaget för en järnväg upp genom norra Värmland tidigare,

medan järnvägarna ännu voro nära nog det enda ifrågakommande samfärdsmedlet,

befunnits alltför svaga, måste nämligen så i än högre grad

anses vara fallet numera, sedan landsvägarna och den därå framgående

trafiken kommit att spela en betydligt större roll för samfärdseln.

Anses en utredning rörande förbättrade kommunikationer i norra Värmland

av behovet påkallad, torde utredningen alltså från början kunna begränsas

till övriga av motionärerna angivna lösningar —- breddning av vägarna

och utbyggnad av vägnätet — d. v. s. till frågor som det närmast

torde ankomma på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att undersöka och

avgöra.

Stockholm den 2 april 1946.

A. Thorsell.

Kungl, järnvägsstyrelsen.

G. DAHLBECK.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 186.

11

Bilaga C.

Till Riksdagens statsutskott.

Kungl. Majit har den 1 mars 1946 anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion om

utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vördsamt anföra

följande.

Enligt gällande föreskrifter skall vid fördelningen av vägbyggnadsanslagen

tillses att vägbehoven i olika landsdelar bliva tillgodosedda på ett likformigt

och rättvist sätt. Därest en speciell utredning för viss del av landet,

norra Värmland, skall företagas saknas likväl motsvarande material för en

likvärdig bedömning av denna orts behov i förhållande till behovet inom

övriga delar av landet. Utredningen synes visserligen ur vägväsendets synpunkt

vara av stort värde, men kan bliva av verklig betydelse först sedan

liknande utredningar kommit till stånd för landet i dess helhet.

Styrelsen vill i detta sammanhang meddela att utredning pågår om upprättande

av behovsplaner för samtliga län beträffande såväl nyanläggning

av bygdevägar som nyanläggning av ödebygdsvägar. Dessa planer skulle

omfatta synnerligen angelägna företag, d. v. s. företag som borde komma

till utförande omedelbart om medel och tillräcklig arbetskraft funnos tillgängliga.

Genom att vissa speciella uppgifter därvid lämnas beträffande de

företag som respektive län komma att upptaga får styrelsen möjlighet att

göra ett bedömande av behovet de olika länen emellan. Vid dessa planers

upprättande kommer givetvis samråd att äga rum med såväl vägnämnder

som länsvägnämnder varvid sålunda de lokala synpunkterna komma fram.

För huvudvägarna finnes en preliminär behovsplan och för ombyggnad

av bygdevägar och ödebygdsvägar har styrelsen även för avsikt att upprätta

dylik plan, dock i första hand i mera begränsad omfattning.

Vad ovan anförts beträffande en utredning av lokal omfattning gäller

även i fråga om de enskilda vägarna. Styrelsen vill i detta sammanhang

dock erinra örn den utredning örn bl. a. möjligheterna att under ekonomiskt

rimliga former tillgodose behovet av enskilda vägar inom landets mera avlägsna

skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade

bygder, sorn Kungl. Majit genom brev den 11 maj 1945 anbefallt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen att verkställa samt därutöver

meddela, att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 22 december 1945

hemställt örn medgivande att verkställa en hela landet omfattande fullständig

behovsplan beträffande byggande av enskilda vägar.

Under åberopande av det ovan anförda får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

meddela att ur de synpunkter styrelsen bar alt företräda behov icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 186.

synes föreligga att verkställa ifrågasatt utredning beträffande ett separat

område.

I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit

överdirektören Hjort.

Stockholm den 12 mars 1946.

Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

NILS BOLINDER.

Kjell Westman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för mästerlotsen P. 0. Kolberg och lotsen F. H. Pettersson från viss ersättn s. 10 i texten