Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.
1946-06-04 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:186, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 186.
1
Nr 186.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.
(4:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (II: 235)
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland
med beaktande av vad i motionen anförts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning framställd begäran,
yttranden avgivits av länsstyrelsen i Värmlands län, järnvägsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilka yttranden såsom bilagor fogats härvid
(Bilaga A—C).
Av de över motionen avgivna yttrandena framgår, att frågan örn ett till- utskottet.
fredsställande ordnande av kommunikationsförhållandena inom norra Värmland
under 1920-talet och början av 1930-talet var föremål för överväganden.
Därvid ogillades i olika sammanhang gjorda koncessionsansökningar
å järnvägslinjer. Behovet av förbättrade kommunikationer ansågs sålunda
lämpligen kunna tillgodoses genom biltrafik. Härutinnan framlade länsstyrelsen
1931 detaljerad plan till väg- och brobyggnadsföretag i Klarälvsdalen.
Ehuru, såsom länsstyrelsen framhållit, vissa åtgärder sedermera vidtagits
för förbättring av kommunikationerna inom norra Värmland, synes länsstyrelsens
yttrande bestyrka, att förhållandena ännu lämna åtskilligt övrigt
att önska. Av vad länsstyrelsen härutinnan anfört synes särskilt förtjäna
framhållas, att en resa från nordligaste Värmland till Karlstad med buss
och järnväg nu drager en tid av 12 timmar. Ett annat belysande exempel
lärer kommunikationsförhållandena vid Likenäs — beläget på båda sidor
om Klarälven — erbjuda. Enligt vad utskottet inhämtat måste sålunda befolkningen
därstädes för att nå på andra sidan älven belägen del av samhället
anlita ett övergångsställe omkring 3 mil söderut efter älven. Vad i
ärendet förekommit har bibragt utskottet den uppfattningen, att de berättigade
förhoppningar örn en förbättring av kommunikationsförhållandena,
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 samt. Nr 186—187.
2
Statsutskottets utlåtande nr 186.
som befolkningen i ifrågavarande trakter i samband med i det föregående
berörda utredningar kommit att hysa, endast till en del gått i uppfyllelse.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att enligt gällande föreskrifter
vid fördelningen av vägbyggnadsanslagen skall tillses att vägbehoven
i olika landsändar bli tillgodosedda på ett likformigt och rättvist sätt.
Inom styrelsen pågår för närvarande utarbetande av behovsplaner för vägbyggnader
av olika slag för samtliga län. Styrelsen har under hänvisning
härtill framhållit, att ur de synpunkter styrelsen hade att företräda, behov
icke syntes föreligga att verkställa en utredning beträffande ett separat område.
Länsstyrelsen åter har tillstyrkt att en utredning kommer till stånd
och jämväl framhållit, att en utredning skulle bli en värdefull tillgång för
länsstyrelsen i dess arbete för att främja utvecklingen i den norra delen av
länet och för att förbättra de ofta brydsamma existensvillkoren för befolkningen
därstädes.
Utskottet finner principen örn ett i möjligaste mån likformigt tillgodoseende
av vägbehoven inom olika delar av landet i och för sig riktig. Det
vill emellertid synas som om behoven av förbättrade kommunikationer i vissa
landsdelar, däribland i norra Värmland, äro särskilt starkt framträdande.
Utskottet finner för sin del av motionärerna anförda skäl motivera att en
särskild utredning i förevarande fall snarast kommer till stånd. Enligt utskottets
mening bör denna utredning förutsättningslöst bedöma såväl behovet
av som sättet för åstadkommande av förbättrade kommunikationer.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av motionen II: 235, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta
örn skyndsam utredning angående behovet av och
sättet för en utbyggnad av kommunikationsnätet i norra
Värmland.
Stockholm den 4 juni 1946.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Gränebo,
Larsson, Andrén, Bäckström, Karl Andersson, Gillström, Gustav Emil Andersson, Rosenberg,
Hesselbom och Gunnar Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik,
Ward, Andersson i Malmö, Mårtensson, Staxäng, Pettersson i Dahl, Malmborg i
Skövde, Åkerström, Sefve och Petterson i Degerfors.
Statsutskottets utlåtande nr iS6.
3
Bilaga A.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse den 1 mars 1946
bär länsstgrelsen i Värmlands län fått sig anbefallt att till utskottet avgiva
yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 235
örn utredning angående utbyggande av kommunikationsnätet i norra Värmland.
Med anledning härav får länsstyrelsen dels överlämna infordrade yttranden
från kommunalnämnderna i Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Dalby,
Nyskoga, Norra Ny, Vitsands, Ekshärads, Fryksände och Norra Råda socknar,
Nordmark-Klarälvens Järnvägs AB och Uddeholms AB, AB MölnbackaTrysil,
Värmlands Lantmannaföreningars Centralförening u. p. a., Trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarna—Gävle, skogsvårdsstyrelsen och vägförvaltningen
i länet1 dels ock för egen del anföra.
Värmland är till sin natur delvis överensstämmande med Mellansverige
och med sydligare landskap, men provinsen förebådar särskilt i sin övre
del samtidigt Norrland. Av länets ytinnehåll utgöra 1 940 kvkm (11 %)
åker och annan odlad jord samt 13 750 kvkm (79 %) skogsmark. Terrängen
karakteriseras av mer eller mindre markerade dalar, som ofta ha huvudriktlinjer
nordväst—sydöst, t. ex. Klarälvens dal och Frykendalen. I länets
norra och nordöstra delar övergår trakten i Dalarnas fjällområde, och utmed
norska gränsen utbreder sig Finnskogens vidsträckta landrygg, vars
norra del av gammalt kallas Tolvmilaskogen. Länet är rikt på sjöar och
vattendrag, mestadels också med huvudriktningen nordväst—sydöst, som
avvattna betydande arealer. Främst av vattendragen märkes Klarälven,
vilken har sin källsjö i Härjedalen, rinner genom den norska sjön Femund
och vid riksröset 116 kommer in i länet. Som en jätteskåra skär Klarälvdalen
genom landskapet. Klarälvens längd inom Värmland är 273 km.
Rörande förhållandena i de nordligaste socknarna i länet må här anföras
följande uppgifter, som äro hämtade ur Årsbok för Sveriges kommuner
1935 och 1945.
Socken
Areal
land
hektar
Folkmängd
Skattekronor
Hel kommu- nal utdebi- tering
Vj 1945
V, 1935
''/i 1945
»/i 1935
Vi 1945
i
N. Finnskoga2..........
66 591
1 736
1 552
4 353
15 347
13: 50
S. Finnskoga2..........
61 180
1 759
1 546
3 947
16 021
13: 50
Dalby ................
77 965
3 722
3 404
8 616
31 130
11: 50
Nyskoga ..............
17 898
579
481
974
4 678
10: 93
N. Ny ................
72 199
3 093
2 893
7 902
27 182
10: 79
Vitsand2 ..............
20 263
2 017
1 892
3 353
14 879
12: 50
Ekshärad..............
82 124
6 506
6 163
12 041
52 994
12: 95
Fryksände ............
47 986
6 695
6 894
17 065
63 699
11: 50
N. Råda ..............
38 070
10 662
10 863
45 550
172 068
11: 50
1 Här uteslutna.
2 N. och S. Finnskoga samt Vitsands socknar åtnjuta statsbidrag till skattelindring enligt
Årsbok för Sveriges kommuner 1945.
4
Statsutskottets utlåtande nr 186.
Vid olika tider har man i norra Värmland påtalat, att denna del av länet
är missgynnad med avseende å kommunikationer. Man har framhållit, att
detta förhållande i flera avseenden medför betydande olägenheter för befolkningen,
som på grund av sin isolerade och avlägsna bosättning har alt
kämpa med svårigheter. Frågan örn ett tillfredsställande ordnande av kommunikationerna
i Klarälvdalen var under 1920-talet föremål för utredningar.
Dessa utredningar avsågo till väsentlig del byggande av järnväg genom dalen.
I fråga härom ingåvos till Kungl. Maj:t ansökningar om koncession dels å
normalspåriga dels å smalspåriga järnvägslinjer. Koncessionsansökningarna å
normalspåriga järnvägslinjer omfattade följande olika sträckningar, nämligen
från Åsbyholm (Åstbyholm) vid Torsby i Fryksände socken över Ekshärad
till Slättne i Dalby socken, från Åsbyholm över Vägsjöfors i Vitsands
socken till Slättne samt från Sunne över Ekshärad till Höljes i N. Finnskoga
socken eller alternativt till Brattmålsviken, Sundhultmon, båda i
Dalby socken, eller söder därom belägen plats i Klarälvdalen. Beträffande
koncessionsansökningarna å smalspåriga järnvägslinjer, avseende ursprungligen
två olika sträckningar, nämligen från Edebäck i Norra Råda
socken till Slättne och från Råda i Norra Råda socken till Sundhultmon.
enade man sig om en gemensam sträckning, vari man med hänsyn till
bibanefondens otillräcklighet begränsade ansökningen att omfatta sträckning
från Råda till Likenäs i Dalby socken med södra delen förlagd antingen
på östra eller västra sidan av Klarälven.
Genom brev den 24 januari 1930 fann Kungl. Majit omförmälda ansökningar
om koncession å normalspårig järnväg icke föranleda någon Kungl.
Majus vidare åtgärd samt anbefallde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
i samband med frågan örn koncession å smalspårig järnväg i Klarälvens
dalgång taga under övervägande och i samråd med länsstyrelsen verkställa
utredning, huruvida behovet av förbättrade kommunikationer i de trakter,
som komme att beröras av de ifrågasatta järnvägarna, skulle kunna tillgodoses
medelst anordnande av automobillinjer eventuellt efter förbättring
av befintliga vägar. Efter verkställd utredning förklarade sig länsstyrelsen
i underdånig skrivelse den 2 mars 1931 instämma i den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uttalade uppfattningen, att ansökningen örn koncession
å smalspårig järnväg i Klarälvdalen borde avstyrkas, varjämte länsstyrelsen
uttalade, att länsstyrelsen i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge, att behovet av förbättrade kommunikationer i ifrågavarande trakter
kunde tillgodoses genom biltrafik. I skrivelsen framlade länsstyrelsen
en detaljerad plan till väg- och brobyggnadsföretag i Klarälvdalen. De dittills
ännu oavgjorda koncessionsansökningarna blevo därefter den 16 oktober
1931 av Kungl. Maj:t avslagna.
Under årens lopp hava därefter vissa åtgärder vidtagits för förbättring
av kommunikationerna i norra Värmland. Rörande de nuvarande järnvägsoch
landsvägsförbindelserna samt busslinjerna tillåter sig länsstyrelsen hänvisa
till Sveriges kommunikationers karta över Sverige, karta över Värmlands
län, vägdirektören Åke Petterssons PM angående allmänna vägar
i Värmlands län samt förteckning över omnibuslinjer i länet, vilka fyra
handlingar här bifogas. Beträffande busslinjerna bör påpekas, att postverkets
diligenslinje från Råda järnvägsstation numera är utsträckt till
Långflon vid norska gränsen i N. Finnskoga socken, 15 mil norr om Norra
Råda. En resande, som påstiger diligensen i Långflon kl. 5 på morgonen,
ankommer kl. 14.10 till Råda järnvägsstation, varefter den resande kan
Statsutskottets utlåtande nr 186.
5
fortsätta å Nordmark—Klarälvens järnväg till Karlstads östra järnvägsstation,
dit han anländer kl. 16.40. En resa från Långflon till Karlstad
drager sålunda nära 12 timmar eller ungefär dubbelt så lång tid som en
järnvägsresa från Karlstad till Stockholm.
Även örn kommunikationerna förbättrats efter det Kungl. Maj:t meddelade
sitt beslut den 16 oktober 1931. kvarstå emellertid fortfarande allvarliga
olägenheter. Genom de inskränkningar, som i följd av kriget tid
efter annan ålagts bilismen, hava dessa olägenheter ökats. På grund härav
har järnvägen i vida kretsars medvetande återtagit sin plats såsom det mera
pålitliga, stabila och bekväma trafikmedlet. Vid de truppförflyttningar,
som under krigsåren här i länet ägt rum i stor utsträckning, lia järnvägarna
spelat en viktig roll. Måhända kan man i dessa omständigheter se förklaringen
till att frågan örn utbyggnad av järnvägsnätet nu ånyo upptagits
och vunnit anslutning bland de därav berörda socknarna.
Det vägbyggnadsprogram, som länsstyrelsen framlade i sin skrivelse den
2 mars 1931, har icke i sin helhet kommit till utförande utan är ännu i
väsentliga delar orealiserat. Avstannandet av vägbyggnaderna och det
svagare vägunderhållet sammanhänga huvudsakligen med av världskriget
föranledda förhållanden och bristande medelstillgång. Vad angår planläggningsarbetet,
torde den långsamma takt härutinnan, som kännetecknat de
senaste åren, i väsentlig grad vara att hänföra till samma orsak. Kommunikationsdepartementets
cirkulärskrivelse den 7 maj 1940 angående återhållsamhet
beträffande upprättande av arbetsplaner för väg- och broarbeten
har medfört en avsevärd eftersläpning beträffande det normala planläggningsarbetet.
Övergångssvårigheler i samband med vägväsendets förstatligande
och den ökade tungroddhet i viss grad. som blivit en följd av
vägväsendets centralisering, har till sist i sin mån bidragit att försvåra och
fördröja ett tillgodoseende av de nu allt högljuddare och i allmänhet välgrundade
kraven på vägbyggnadernas upptagande och på färdigställande
av därför nödvändiga förberedelser. Brobyggnaden vid Likenäs i Dalby
socken, som av vägdirektören upptagits bland företag, vilkas utförande
måste anses angeläget, erbjuder ett ganska belysande exempel på det dröjsmål,
som på grund av rådande ogynnsamma förhållanden inträffat beträffande
ett för ortsbefolkningen viktigt företag. Redan genom utslag den 31
december 1935 ålade länsstyrelsen de väghållningsskyldiga i Älvdals härads
övre tingslags väghållningsdistrikt att i enlighet med vissa i utslaget angivna
föreskrifter utföra omförmälda broföretag. Genom utslag den 14
oktober 1936 fann Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i länsstyrelsens dom.
Ehuru snart tio år förflutit efter Kungl. Maj:ts utslag, har broföretaget icke
ens påbörjats, och det lärer icke vara möjligt att inom ramen av de medel,
som hittills anvisats för vägväsendets utveckling, bereda tillgång för förelagets
igångsättande.
Vid en överblick av kommunikationsnätet i länet framträda några karakleristiska
drag. Järnvägar och allmänna vägar i övre och mellersta Värmland
äro oftast förlagda i huvudriktningen norr—söder. Förbindelserna i
riktningen väst—öst äro mera sparsamma. Härigenom försvåras ortsbefolkningens
möjligheter att nå den sydgående förbindelsen i Klarälvdalen. Frånvaron
av järnvägar och huvudvägar i övre Värmland i riktningen väst—öst
föranleder vidare omvägar och förseningar för den del av befolkningen,
som önskar färdas direkt till angränsande län ävensom till Norge. Klarälven
och andra vattendrag nödvändiggöra anläggning av ett relativt stort
6
Statsutskottets utlåtande nr 186.
antal broar. I de nordligaste skogs- ocn fjällbygderna föreligger ett stort
behov av ödebygdsvägar. De snörika vintrarna aktualisera behovet av vintervägar
och rationell snöplogning. De långa avstånden försvåra anläggningen
av enskilda vägar. Även örn statsbidrag utgår, stiger nämligen på grund
av vägsträckans längd det bidragsbelopp, som åvilar den enskilde delägaren,
till en storlek, som ofta icke är överkomlig. Då skogsbruket intager
en betydande plats i länets näringsliv, böra lämpliga skogsvägar anläggas.
Slutligen torde frågan örn anläggning av cykelstigar och enklare vägar böra
upptagas till omprövning.
Vad bär sagts gäller i mångt och mycket örn länets skogsbygder över
huvud taget. Vad särskilt angår de socknar i norra Värmland, som närmast
avses i motionen, måste dessa anses såsom i kommunikationshänseende
i stort sett mindre gynnade än de flesta andra delar av länet. De
rymma tillsammans en ganska talrik befolkning, och de representera stora
naturtillgångar främst i form av skog och vattenkraft. Vattenkraften är
till betydande del ännu outnyttjad men torde för kraftbehovets tillgodoseende
icke blott inom Värmland utan inom angränsande delar av Mellansverige
behöva utbyggas inom en relativt närliggande framtid. Den odlade
jorden är i dalgången icke obetydlig till arealen. För länets näringsliv och
särskilt med tanke på de stora skogstillgångarnas betydelse såsom råvaruunderlag
för träindustrien och på det sannolika behovet av en i framtiden
mera intensifierad skogsdrift i denna del av länet framstår det därför såsom
önskvärt, att levnadsvillkoren för befolkningen i bygden förbättras på
sådant sätt. att en alltför långt gående avfolkning av bygden motverkas.
Oavsett de resultat i fråga om industriens lokalisering, jordbrukets rationalisering
och därmed sammanhängande förhållanden, till vilka överväganden
på grundval av befolkningsutvecklingen under den närmaste framtiden
kunna leda, måste en betydande befolkning bindas vid bygden för naturtillgångarnas
utnyttjande. Samhället kan därför icke ställa sig likgiltigt
till befolkningens materiella och kulturella levnadsbetingelser. Förbättrade
kommunikationer torde härvidlag spela en roll såväl i och för sig som indirekt
såsom en faktor ägnad att befrämja en rikare differentiering av
näringslivet, i den mån förutsättningar härför föreligga, och över huvud
av en närmare kontakt med yttervärlden i skilda avseenden. Länsstyrelsen
anser därför åtgärder i motionens syfte vara i hög grad påkallade.
I vissa av de yttranden, som i ärendet avgivits till länsstyrelsen, har påyrkats
att kommunikationsbehovet skulle i främsta rummet tillgodoses genom
anläggande av järnväg. Motionärerna hava på denna punkt icke tagit
ställning utan ansett, att en förutsättningslös utredning bör få lämna anvisning
örn det sätt, varpå det avsedda syftet bäst kan vinnas. Länsstyrelsen
ansluter sig i detta avseende till motionärernas uppfattning. För att
en järnväg skall för bygden bliva till en nytta, som svarar mot en kapitalinvestering.
vilken till äventyrs kan begränsa investeringsmöjligheterna i
andra trafikmedel, kräves att järnvägen kan i olika avseenden hålla en tillfredsställande
standard och kan på lång sikt beräknas erhålla ett härför
erforderligt trafikunderlag. Förutsättningarna härför torde böra prövas genom
en allsidig utredning, vid vilken hänsyn bör tagas jämväl till vad som
på teknikens nuvarande stadium kan även för tyngre transporter vinnas
genom en tillräcklig och motsvarande kapitalinvestering i syfte att förbättra
betingelserna för icke spårbunden trafik.
På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka att en utredning
Statsutskottets utlåtande nr 186.
7
angående utbyggande av kommunikationsnätet i norra Värmland kommer
till stånd. Utredningen skulle kunna bliva en värdefull tillgång för länsstyrelsen
i dess arbete för att främja utvecklingen i denna del av länet och
för att förbättra de ofta brydsamma existensvillkoren för befolkningen därstädes.
Karlstad i landskansliet den 22 maj 1946.
A. WESTLING.
R. Sundelius.
8
Statsutskottets utlåtande nr 186.
Bilaga B.
Till Riksdagens statsutskott.
Av Kungl. Maj.t genom ämbetsskrivelse den 1 mars 1946 anbefalld alt avgiva
yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 235,
om utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland
får järnvägsstyrelsen i detta ärende anföra följande.
Sedan den omkring sekelskiftet framförda och under åtskilliga år så livligt
omhuldade tanken på en inlandsbana från Norrland till lämplig hamn
på västkusten övergivits i vad gällde delen söder om Sveg — den s. k. södra
inlandsbanan — inrättades på grund av beslut vid 1911 års riksdag en särskild
fond, den s. k. bibanelånefonden, vars syfte skulle vara »att underlätta
åstadkommandet av bibanor i västra delen av Värmlands, Kopparbergs och
Jämtlands län samt delar av Bohuslän och Dal».
Detta beslut gav upphov till en hel del jarnvägsprojekt i berörda bygder.
Vad norra Värmland angår söktes sålunda redan året därpå koncession
dels å en smalspårig järnväg från Edebäck å Nordmark—Klarälvens järnväg
till Slättne i övre Klarälvsdalen och dels å en normalspårig järnväg
Irån Torsby å Kil—Fryksdalen järnväg via Ekshärad till Slättne. År 1913
ytterligare en koncessionsansökan, denna gång å en normalspårig
järnväg från Torsby via Vägsjöfors till Slättne. Vidare söktes år 1919 koncession
å fortsättning av nyssnämnda smalspåriga järnväg från Slättne till
Båtstad (23 km längre upp efter älven) samt slutligen år 1920 koncession å
en normalspårig järnväg från Sunne å Kil—Fryksdalens järnväg via Ekshärad
till Höljes (nära Norra Finnskoga kyrka). De sålunda ifrågasatta
normalspåriga järnvägarna tänktes förlagda till älvens västra strand under
det att den smalspariga banan från Edebäck avsågs framdragen på älvens
östra sida.
Länsstyrelsen i Värmlands län gav i avgivna utlåtanden först sitt förord
åt smalspårsalternativet såsom varande tillräckligt för trafikbehovet och
dessutom det billigaste i anläggning och drift men ändrade sig sedermera
till förmån för den år 1920 föreslagna normalspåriga järnvägen från Sunne
till Höljes. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade först det normalspåriga
järnvägsprojektet Torsby—Vägsjöfors—Slättne men senare — i ett
år 1922 avgivet förnyat utlåtande — den smalspåriga linjen från Edebäck.
Järnvägsstyrelsen, som avgav utlåtande över samtliga ansökningar år 1923,
anförde för sin del, att det för bygdens ekonomiska förkovran vore synnerligen
önskvärt att en järnväg komme till stånd och att den kapitaluppoffring
som därför erfordrades måste anses från nationalekonomisk synpunkt
försvarbar och motiverad, örn blott järnvägen kunde beräknas bliva någorlunda
ekonomiskt bärig såsom självständigt företag betraktad. Efter ingående
utredningar och överväganden framhöll styrelsen vidare, att den slutliga
prövningen av föreliggande järnvägsfråga syntes böra omfatta tre alternativ
nämligen dels en normalspårig järnväg från Sunne över Ekshärad till
Ovansjöbygden mitt för Slättne (127 km) väster örn älven, dels en smalspårig
järnväg från Råda å Nordmark—-Klarälvens järnväg till Ovansjöbygden
(95 km) likaledes väster örn älven, dels slutligen en smalspårig järnväg
Statsutskottets utlåtande nr 186.
9
fran Edebäck till Slättne (91 km) öster om älven. Av dessa satte stvrelsen
av olika skäl det västliga smalspårsalternativet främst och förklarade sig
alltså beredd att tillstyrka koncession för en dylik järnväg, därest ansökan
därom ingåves. Järnvägsfrågan borde däremot enligt styrelsens mening icke
lösas enligt något av de dittills föreslagna alternativen. Koncession å en
smalspårig järnväg med den av järnvägsstyrelsen förordade sträckningen
från Råda till Sundhultsmon (å västra stranden mitt emot Slättne) söktes
därefter år 1923.
Samtliga sålunda föreliggande framställningar föranledde emellertid ingen
annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att handlingarna år 1927 överlämnades till
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anmodan att i samråd med länsstyrelsen
i Värmlands län bereda vederbörande sökande tillfälle att verkställa
den ytterligare utredning i ärendet, vartill de kunde finna anledning.
I en till Kungl. Majit år 1929 ingiven skrivelse meddelade Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
med anledning härav, att enligt erhållen uppgift de
båda normalspåriga järnvägsprojekten från Torsby ej längre vore aktuella,
att styrelsen icke kunde tillstyrka normalspårsalternativet från Sunne, samt
att styrelsen framdeles skulle inkomma med utlåtande över de båda smalspårsalternativen.
Därefter avslog Kungl. Majit år 1930 samtliga koncessionsansökningar
rörande normalspårig järnväg och anmodade samtidigt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i fråga om de smalspåriga järnvägsprojekten taga
under övervägande, huruvida icke kommunikationsbehovet i stället kunde
tillgodoses med billinjer.
Rörande detta spörsmål ävensom de då ännu oavgjorda smalspårsalternativen
avgav Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utlåtande år 1931. därvid
styrelsen, efter att först lia gjort en jämförelse mellan bil- och järnvägsfrakter
bl. a. anförde:
»Det är emellertid vid jämförelse rörande transporter på viss sträcka icke
tillräckligt att enbart jämföra järnvägsfrakten med biltransportkostnaden
utan till den förra måste läggas de ofta avsevärda kostnaderna för godsets
förande till och från järnvägsstation samt för omlastning under det att dylika
kostnader undvikas vid biltransport med hänsyn till biltrafikens förmåga
av transport från dörr till dörr. Vidare är det påtagligt, att bilturer
kunna göras tätare och bättre anpassas till det växlande behovet än vad
fallet är med tågturerna vid en järnväg med så liten trafik som här kan
ifrågakomma. Härtill kommer att bilarna trafikera befintliga vägar på bägge
sidor av älven, under det att en järnväg måste förläggas på älvens ena sida,
varför densamma blir till mindre nytta för befolkningen å den motsatta
sidan.»
I anslutning härtill framhöll .styrelsen, att det knappast syntes ligga i ortsbefolkningens
intresse att offra pengar på en järnväg, vilket också bestyrktes
därav, att ortsbefolkningen i Dalby och Ekshärad vid hållna överläggningar
uttalat sig mot anläggandet av en järnväg. Den ekonomiska situationen
för de enskilda järnvägarna vore dessutom så pass allvarlig, alt det för
det dåvarande ej torde komma i fråga att bygga nya järnvägar; så mycket
mindre i detta fall, eftersom bilkonkurrensen i en så trång älvdal som Klarälvsdalen
skulle bliva särskilt skarp. Genom biltrafiken och postens diligenslinje
hade för övrigt redan inträtt en väsentlig förbättring i kommunikationerna,
och örn hiöl! vägförbindelserna förbättrades torde nog en normalt
utvecklad motortrafik komma att motväga bristen på järnväg.
10
Statsutskottets utlåtande nr 186.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte på grund härav även de då
ännu oavgjorda koncessionsansökningarna, varefter Kungl. Majit den
16 oktober 1931 avslog desamma.
I detta sammanhang må framhållas, att den i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sist avgivna utlåtande i järnvägsfrågorna omnämnda postdiligenslinjen,
som utgår från Råda, inrättades år 1923 upp till Sysslebäck, att densamma
numera är utsträckt till Långflon (vid norska gränsen), samt att
ifrågavarande diligenstrafik upp till Möre i Dalby socken bedrives å såväl
den öster som väster om älven löpande landsvägen. Denna reguljära landsvägstrafik
har utan tvivel —- och säkert även på ett för ändamålet bättre sätt
än en järnväg skulle ha kunnat göra — åstadkommit en betydelsefull förbättring
i norra Värmlands kommunikationsförhållanden.
Huruvida behov föreligger av en ytterligare sådan förbättring är en omdömesfråga,
som järnvägsstyrelsen icke är beredd att nu taga ställning till,
och som det väl ej heller torde ankomma på styrelsen att i första hand uttala
sig om. Så mycket torde emellertid av vad som tidigare förekommit få
anses ådagalagt, att i den mån motionärernas omdöme om de nuvarande
kommunikationerna må anses äga fog för sig en eventuellt behövlig komplettering
av desamma i varje fall icke lämpligen torde böra ske genom en förlängning
av nu befintliga järnvägar. När de ekonomiska förutsättningarna
och trafikunderlaget för en järnväg upp genom norra Värmland tidigare,
medan järnvägarna ännu voro nära nog det enda ifrågakommande samfärdsmedlet,
befunnits alltför svaga, måste nämligen så i än högre grad
anses vara fallet numera, sedan landsvägarna och den därå framgående
trafiken kommit att spela en betydligt större roll för samfärdseln.
Anses en utredning rörande förbättrade kommunikationer i norra Värmland
av behovet påkallad, torde utredningen alltså från början kunna begränsas
till övriga av motionärerna angivna lösningar —- breddning av vägarna
och utbyggnad av vägnätet — d. v. s. till frågor som det närmast
torde ankomma på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att undersöka och
avgöra.
Stockholm den 2 april 1946.
A. Thorsell.
Kungl, järnvägsstyrelsen.
G. DAHLBECK.
Statsutskottets utlåtande nr 186.
11
Bilaga C.
Till Riksdagens statsutskott.
Kungl. Majit har den 1 mars 1946 anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion om
utredning angående utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland.
Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vördsamt anföra
följande.
Enligt gällande föreskrifter skall vid fördelningen av vägbyggnadsanslagen
tillses att vägbehoven i olika landsdelar bliva tillgodosedda på ett likformigt
och rättvist sätt. Därest en speciell utredning för viss del av landet,
norra Värmland, skall företagas saknas likväl motsvarande material för en
likvärdig bedömning av denna orts behov i förhållande till behovet inom
övriga delar av landet. Utredningen synes visserligen ur vägväsendets synpunkt
vara av stort värde, men kan bliva av verklig betydelse först sedan
liknande utredningar kommit till stånd för landet i dess helhet.
Styrelsen vill i detta sammanhang meddela att utredning pågår om upprättande
av behovsplaner för samtliga län beträffande såväl nyanläggning
av bygdevägar som nyanläggning av ödebygdsvägar. Dessa planer skulle
omfatta synnerligen angelägna företag, d. v. s. företag som borde komma
till utförande omedelbart om medel och tillräcklig arbetskraft funnos tillgängliga.
Genom att vissa speciella uppgifter därvid lämnas beträffande de
företag som respektive län komma att upptaga får styrelsen möjlighet att
göra ett bedömande av behovet de olika länen emellan. Vid dessa planers
upprättande kommer givetvis samråd att äga rum med såväl vägnämnder
som länsvägnämnder varvid sålunda de lokala synpunkterna komma fram.
För huvudvägarna finnes en preliminär behovsplan och för ombyggnad
av bygdevägar och ödebygdsvägar har styrelsen även för avsikt att upprätta
dylik plan, dock i första hand i mera begränsad omfattning.
Vad ovan anförts beträffande en utredning av lokal omfattning gäller
även i fråga om de enskilda vägarna. Styrelsen vill i detta sammanhang
dock erinra örn den utredning örn bl. a. möjligheterna att under ekonomiskt
rimliga former tillgodose behovet av enskilda vägar inom landets mera avlägsna
skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade
bygder, sorn Kungl. Majit genom brev den 11 maj 1945 anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen att verkställa samt därutöver
meddela, att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 22 december 1945
hemställt örn medgivande att verkställa en hela landet omfattande fullständig
behovsplan beträffande byggande av enskilda vägar.
Under åberopande av det ovan anförda får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddela att ur de synpunkter styrelsen bar alt företräda behov icke
12
Statsutskottets utlåtande nr 186.
synes föreligga att verkställa ifrågasatt utredning beträffande ett separat
område.
I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit
överdirektören Hjort.
Stockholm den 12 mars 1946.
Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
NILS BOLINDER.
Kjell Westman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för mästerlotsen P. 0. Kolberg och lotsen F. H. Pettersson från viss ersättn s. 10 i texten