Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner.
1946-06-21 · 36 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 34 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1946:238, Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 288.
1
Nr 238.
Ankom till riksdagens kansli den 21 juni 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående
vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1946/47 beräkna följande anslag,
nämligen under femte huvudtiteln (punkterna 25—29) till Statens byggnadslånebyrå:
Avlöningar ett förslagsanslag av 1 130 000 kronor, till Statens
byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 225 000 kronor, till
Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av
8 500 000 kronor, till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor och till Bidrag till inrättande
av pensionärshem ett reservationsanslag av 8 000 000 kronor samt under Icapitalbudgeten
(bilaga 4, punkterna 2, 3 och 5—8) dels under statens utlåningsfonder
till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor och till Lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag av
12 000 000 kronor, dels ock under fonden för låneunderstöd till Tertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 150 000 000 kronor,
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av
21 000 000 kronor, till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av 4 000 000 kronor och till Lån till bostadsförbättringsverksamhet
ett investeringsanslag av 8 000 000 kronor.
Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 279, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10 maj 1946,
föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för tertiär-
och tilläggslåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus,
dels medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka må komma att beviljas under budgetåret 1946/47, bestämmes till 3,25 %,
dels ock för budgetåret 1946/47 anvisa följande anslag, nämligen under
femte huvudtiteln till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 545 000 kronor, till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett
förslagsanslag av 300 000 kronor, till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor, till Bidrag till främBihang
till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 238.
1258 46
2
Statsutskottets utlåtande nr 238.
jande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 20 000 000
kronor och till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor ävensom å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett investeringsanslag av 70 000 000 kronor, till Lånefonden för främjande
av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag av 15 000 000
kronor och till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av
220 000 000 kronor samt under fonden för låneunderstöd till Tertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor,
tili Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor samt till Lån till bostadsförbättringsverksamhet
ett investeringsanslag av 8 000 000 kronor.
Allmänna frågor rörande bostadsförsörjningen.
I propositionen nr 279 lämnas till en början en redogörelse för nu gällande
föreskrifter i avseende å lån och bidrag till främjande av bostadsförsörjningen
ävensom vissa uppgifter till belysning av stödverksamhetens omfattning
(s. 3—14). Härefter lämnas en allmän översikt över bostadssociala utredningens
bostadspolitiska program (SOU 1945: 63) samt remissinstansernas
principiella inställning härtill (s. 14—42). I dessa delar får utskottet hänvisa
till propositionen.
Departementschefen har i anslutning härtill anfört följande.
Den statliga stödpolitiken till förmån för bostadsförsörjningen omfattar
ett antal verksamhetsgrenar, som tillkommit successivt och under olika förutsättningar.
En samordning av de olika stödformerna samt mellan dessa och
socialpolitiken i övrigt måste eftersträvas. Härför är emellertid ett klarläggande
av den allmänna bostadspolitiska målsättningen erforderligt.
Den nu rådande situationen på bostadsmarknaden karakteriseras av en betydande
bostadsbrist i tätorterna. Denna brist har sitt ursprung i den våldsamma
nedgång i bostadsproduktionen, som blev en följd av kreditkrisen i
början av kriget. De kreditpolitiska stödåtgärder, som med anledning härav
vidtogos från statens sida, blevo visserligen ganska snabbt effektiva såtillvida,
att bostadsbyggandet åter kom i gång i betydande omfattning. Verkningarna
av bostadsreservens förbrukning under de första krigsåren ha
emellertid icke kunnat övervinnas. Detta förhållande beror främst på att
materialknappheten under krigets senare år omöjliggjort en bostadsproduktion
tillräckligt stor för att såväl återställa bostadsreserven som tillgodose
den till följd av krigshögkonjunkturen starkt ökade bostadsefterfrågan i stadssamhällena.
Mätt i siffror utgör den nuvarande bostadsbristen, inklusive uppbyggande
av en bostadsreserv, cirka 50 000 lägenheter.
Det material som utredningen framlagt till belysande av vår bostadsstandard
utvisar, att utrustningsstandarden är låg i det äldre bostadsbeståndet
och att utrymmesstandarden i allmänhet är otillfredsställande. Uppskattningsvis
saknade mera än en tredjedel av samtliga bostadslägenheter år 1945 vatten
och avlopp. Sannolikt nära en fjärdedel voro överbefolkade i den meningen,
att de beboddes av mer än två personer per boningsrum.
Bostadssociala utredningen har uppställt följande allmänna mål för bo
-
Statsutskottets utlåtande nr 238.
3
stadspolitiken. Den akuta bostadsbristen bör avvecklas. Den allmänna bostadsstandarden
bör höjas, dels vad beträffar utrymmet, dels vad beträffar
utrustningen. I det förra avseendet har utredningen som allmän norm för
den närmaste framtiden angivit högst två boende per boningsrum. Detta
innebär, att produktionen bör inriktas på två- och trerumslägenheter, medan
däremot ettrumslägenheter böra byggas endast under särskilda omständigheter.
I det senare avseendet innebär målsättningen, att huvudparten av alla
lägenheter bör uppfylla de anspråk, som för närvarande uppställas vid nybyggnad
i städerna.
Förverkligandet av detta program förutsätter dels ett utökande av bostadsbeståndet,
dels en sanering av stora delar av det redan bestående. Utredningen
antager, att det skisserade programmet bör kunna förverkligas under
en tidrymd av 15 år. Avvecklingen av bostadsbristen bör kunna genomföras
under en tid av 3—5 år. Vad bostadskostnaderna beträffar uppställer utredningen
kravet, att de för en rimlig familjebostad böra nedbringas till ett
belopp motsvarande i runt tal 20 % av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.
Till utredningens målsättning beträffande den närmaste framtiden kan
jag ansluta mig. Jag grundar detta mitt ståndpunktstagande icke blott
på allmänt sociala och hygieniska skäl utan även på andra motiv. Jag vill
sålunda erinra örn att största delen av den mycket betydande bostadsproduktion,
som med stöd av statsmedel ägt rum under kriget, i enlighet med
Kungl. Maj:ts och riksdagens direktiv målmedvetet inriktats på ett höjande
av utrymmesstandarden under bevarande tillika av den utrustningsstandard
— vatten och avlopp, centralvärme samt badrum i lägenheten eller åtminstone
i fastigheten — vilken sedan rätt lång tid tillbaka varit gängse vid nybyggnad
av bostadshus. Härtill kommer det självklara kravet på utjämning av de
standardskiljaktigheter, som existera dels mellan städernas och landsbygdens
bostadsbestånd dels i avseende å lägenhetsutrustningen inom respektive samhällen.
En lång tid kommer att förflyta innan flertalet familjer hunnit få sin
bostadsfråga tillfredsställande löst. Såsom utredningen framhållit innebär
emellertid förslagens förverkligande en så genomgripande strukturell
förändring av mycket stora delar av vårt bostadsbestånd, att det knappast
ter sig realistiskt att redan vid programmets uppgörande räkna
med en inknappning av tidsschemat hur önskvärt detta än i och för sig skulle
vara. Konjunkturinstitutet har dock framhållit, att den framtida konjunkturutvecklingen
kan bli sådan, att det kan te sig befogat att påskynda saneringsverksamheten;
om så blir fallet — och även utredningen har antytt möjligheten
härav — skulle det uppställda målet kunna uppnås snabbare.
Jag är härmed framme vid ett moment i utredningens programuppläggning,
som i remissvaren varit föremål för en livlig diskussion, nämligen den
dirigerade saneringsverksamheten. Det kan då vara värt att framhålla, att en
dylik verksamhet måste bli en direkt konsekvens av det standardhöjningsprogram
som uppställts och icke — såsom man på sina håll synes ha ansett
— någonting som betingas av främst arbetsmarknadspolitiska skäl. En fortskridande
höjning av utrymmesstandarden i den grad, utredningen förutsätter,
kommer nämligen att innebära en sådan förskjutning i bostadsbehovets
inriktning på olika lägenhetskatcgorier, att ett överskott av ettrumslägenheter
uppstår. Endast örn den bostadssociala målsättningen avvisas, kan man avstå
från samhällsingripanden i syfte att driva iram saneringsverksamheten.
Med utgångspunkt från sin bostadssociala målsättning har utredningen
undersökt, huruvida de arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna äro sådana,
att programmet bör kunna genomföras; härvid har utredningen kommit
4
Statsutskottets utlåtande nr 238.
till det resultatet, att skäl av sysselsättningspolitisk art under vissa perioder
utgöra ytterligare motiv för det bostadssociala programmet. Häremot har nu
av näringslivets bostadsbyggnadsdelegation riktats den allmänna invändningen
att det sysselsättningspolitiska problemet under de närmaste 10 åren
icke kommer att karakteriseras av brist på arbete utan av en arbetskraftsbrist,
ägnad att medföra stora olägenheter för industrien.
Utredningen har bestämt avvisat tanken på att öka byggnadsarbetarkårens
numerär över det nuvarande antalet, trots att bristen på arbetskraft i förhållande
till aktuella byggnadsbehof7, vad gäller såväl bostadsbyggande som
andra grenar av byggnadsverksamheten, i nu rådande läge är mycket kännbar.
Men det torde å andra sidan icke kunna ifrågasättas att i nuvarande situation
eller under de närmast följande åren minska arbetsstyrkan inom bostadsbyggnaasverksamheten.
Örn en sådan minskning skulle bereda verklig lättnad för
rekryteringen av arbetskraft till andra arbetsområden, där jämväl arbetskraftsbrist
gör sig gällande, måste den göras avsevärd. Men detta skulle i sin tur
medföra, att bostadsbristens avveckling uppsköts på obestämd framtid till
olägenhet icke minst för expanderande industrier i form av svårigheter att
skaffa bostäder åt arbetare och tjänstemän.
Det sysselsättningspolitiska argumentet har i utredningens motivering
främst betydelse i samband med den situation som kan uppkomma, då bostadsbristen
avvecklats. Den plötsliga sammankrympning av bostadsbyggandet,
som därvid riskeras, skulle skapa olägenheter på arbetsmarknaden,
åtminstone under en övergångstid. Att så blir fallet även när utpräglad
brist på arbetskraft gör sig gällande på andra områden bestyrkes av erfarenheterna
från åren 1940 och 1941. Än mer måste skadeverkningar på arbetsmarknaden
och för den allmänna ekonomiska utvecklingen befaras, örn en
sådan sammankrympning inträffar vid en tid, då det allmänna konjunkturläget
är mera labilt än för närvarande. Jag delar sålunda utredningens uppfattning
att en i huvudsak stabiliserad bostadsproduktion kan visa sig vara
ett värdefullt hjälpmedel för en politik, syftande till att avvärja sysselsättningskriser.
På längre sikt, d. v. s. när det gäller utvecklingen under 1950-talet, kan,
såsom utredningen understryker, ett försök till bedömning av bostadsbyggandets
lämpliga omfattning ur sysselsättningssynpunkt knappast vara fruktbärande.
Frågan gäller här en avvägning av det sociala mål som uppställes
med avseende på bostadsstandardens utveckling och de produktiva resurser
som krävas för att nå målet. Konkret kan detta mål med någon förenkling
sägas innebära, att ettrumslägenheten icke godtages som familjebostad. Detta
mål måste enligt min mening betraktas som ett oeftergivligt minimum för
bostadspolitiken på längre sikt. Oavsett hur den allmänna konjunkturutvecklingen
kommer att gestalta sig under 1950-talet, är det ett faktum att till
följd av den minskande hushållsbildningen en betydande överskottskapacitet
— i förhållande till nuvarande företagsorganisation och arbetsstyrka — kommer
att uppstå inom byggnadsindustrien, så snart den nuvarande bostadsbristen
avvecklats. Att på grund av allmänna farhågor rörande arbetskraftsbrist
under nästa årtionde avstå från realiserandet av ett byggnadsprogram,
som stödjes av mycket starka sociala skäl, kan enligt min uppfattning icke
försvaras.
Från skilda håll ha invändningar rests mot den av utredningen uppställda
normen rörande hyresbetalningsförmågan; det har framhållits dels att många
familjer i de lägre inkomstskikten äro ur stånd att för sin bostadsförsörjning
avstå cirka 20 % av inkomsten, dels att hyresbetalningsvilligheten —
även örn betalningsförmåga i och för sig föreligger — måhända alls icke
korresponderar med den av utredningen uppställda nyssangivna arbetshypotesen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 238.
o
Otvivelaktigt föreligger här ett allvarligt problem, som berör icke blott
samhällsekonomiska utan även folkpsykologiska förhållanden. Utredningen
har för sin del förutsatt, att de lägsta inkomstskiktens hyresbetalningsförmåga
skulle i viss män underbyggas genom subventioner från kommunalt
eller industriellt håll, och det vill av remissvaren synas som om åtminstone
flertalet kommuner ej ställde sig avvisande till denna tanke. För egen del
är jag icke beredd att nu taga definitiv ställning till problemet, hur de lägsta
inkomsttagarnas bostadsförsörjning skall lösas. Frågan härom sammanhänger
med utformningen av bestämmelserna rörande de statssubventioner, som tills
vidare erfordras för hyresbetalningsförmågans höjande. Starka skäl kunna
otvivelaktigt åberopas till förmån för såväl den av utredningen hävdade meningen
att familjebidrag skola utgå utan behovspröviling som för den motsatta,
nämligen att en dylik prövning skall äga rum. Lämpligast är att ställningstagandet
till befolkningsutredningens förslag rörande de allmänna barnbidragen
och till bostadssociala utredningens förslag örn hyresrabatter fixeras samtidigt;
skäl av organisatorisk art tala likaledes för att den senare frågans
lösande får anstå något, åtminstone till dess utredningen hunnit framlägga
andra delen av sitt slutbetänkande. Jag anser mig emellertid böra framhålla,
att stödverksamheten till förmån för de mindre bemedlade barnfamiljerna
under alla omständigheter bör fullföljas och i vissa hänseenden utbyggas.
Beträffande hyresbetalningsvilligheten har utredningen betonat vikten av
att lokala undersökningar verkställas härutinnan; enligt vad jag erfarit av
byggnadslånebyrån pågå för närvarande sådana på åtskilliga orter. Vidare
har utredningen understrukit betydelsen av att en upplysnings- och propagandaverksamhet
bedrives till förmån för en höjd bostadskultur; näringslivets
bostadsbyggnadsdelegation har jämväl uttalat sig för inledandet av en
dylik verksamhet.
Innan jag övergår till att diskutera de frågor, som jag i det föregående
redovisat såsom »metoderna för programmets förverkligande», anser jag mig
böra beröra ett par spörsmål av ekonomisk art.
Utredningen har ansett sig äga vissa skäl för att förutsätta en fortgående
gynnsam förskjutning av relationen mellan bostadskostnader och inkomster;
denna mening delas av näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, som ansett
en dylik utveckling långt ifrån osannolik även vid en successiv avveckling av
den statliga stödpolitiken. Till detta vill jag erinra, att utredningen däremot
förutsatt såväl ett bevarande och förbilligande av den statliga långivningen
som ock en fortskridande rationalisering av bostadsproduktionen.
Att en sådan rationalisering med all makt bör eftersträvas är utan vidare
uppenbart. Såsom utredningen framhållit pågå för närvarande en hel rad
undersöknings- och forskningsarbeten i detta syfte. Det skulle otvivelaktigt
vara önskvärt, örn dessa strävanden kunde samordnas mera än som nu är
fallet. Det är min avsikt att upptaga förevarande spörsmål till prövning, sedan
bostadssociala utredningen framlagt sina förslag rörande den blivande bostadspolitiska
organisationsapparaten.
Bevarande —- och utbyggande — av den under krigsåren genomförda
organisationen för offentlig finansiering av bostadsbyggandet är enligt utredningens
mening den självklara grunden för den framtida bostadspolitiken.
Denna uppfattning delar jag.
Samhället bör sålunda icke i framtiden utsätta sig för risken av att bostadsproduktionen
— såsom skedde åren 1940 och 1941 — katastrofalt nedgår på
grund av en plötsligt inträdande försämring av kreditvillkoren. Den drivfjäder
till husspekulation, som den tidigare ovissa och irreguljära finansieringen
av toppkapitalet i fastigheterna utgjort, måste vidare elimineras.
Ytterligare bör erinras, att intresset av att snabbt avveckla den rådande
6
Statsutskottets utlåtande nr 238.
bostadsbristen får anses göra det uteslutet att nu på allvar diskutera en återgång
till förkrigstidens osäkra finansieringsmöjligheter. Slutligen skall framhållas,
att det med hänsyn till de förutsättningar för en fortsatt bostadsproduktion,
vilka komma att föreligga, då bostadsbristen hävts, säkerligen är
oundgängligen nödvändigt att jämväl framdeles räkna med en offentlig kreditgivning
för bostadsproduktionen; ehuru självklart bör det måhända till sist
anmärkas, att den offentliga finansieringen av bostadsbyggandet blott innebär
en möjlighet och icke en skyldighet för vederbörande producent att upptaga
statskredit.
Örn jag således är helt ense med utredningen därom, att grunden för den
framtida bostadspolitiken måste vara offentlig finansiering av bostadsbyggandet,
måste jag emellertid med utredningen konstatera att de reduktioner
av fastighetskostnaderna, som kunna vinnas härigenom, icke äro tillräckliga
för att åstadkomma den relation mellan bostadskostnader och inkomster,
som måste uppnås, örn bostadsprogrammet skall kunna genomföras. Härför
krävas subventioner, vilka — örn icke en fortsatt gynnsam förskjutning i angivna
relation sker —- efter hand komma att uppgå till betydande belopp.
Dessa konsekvenser av det bostadspolitiska programmet måste samhället
enligt min uppfattning acceptera.
Beträffande de olika subventionsförslagen har jag av skäl, som angivits
i det föregående, ansett mig icke böra för närvarande taga ställning till frågan
örn hur familj ebostadsbidragen böra utformas. Då lösandet av detta spörsmål
intimt sammanhänger med frågan örn de övriga bidragsförslagens utformning,
är jag ej heller beredd att till behandling nu upptaga sistnämnda
frågor. Med anledning av vad byggnadslånebyrån och egnahemsstyrelsen anfört
rörande utredningens förslag i avseende å stödverksamheten till förmån
för egnahemsproduktionen torde det för övrigt kunna ifrågasättas, örn icke
sagda förslag böra göras till föremål för översyn; sedan jag ytterligare övervägt
denna fråga, torde jag ånyo få anmäla förevarande spörsmål för Kungl.
Majit.
En stark aktivisering av kommunernas bostadspolitik är enligt vad utredningen
flerstädes i betänkandet framhållit en förutsättning för programmets
genomförande. Jag är på denna punkt helt ense med utredningen. Det är
med hänsyn härtill tillfredsställande att kunna konstatera, att praktiskt taget
samtliga de kommuner, som yttrat sig över betänkandet, anslutit sig till utredningens
principer i avseende å fördelningen mellan staten och kommunerna
av ansvaret för bostadsförsörjningen — låt vara att vissa konkreta förslag
från utredningens sida på vissa håll avvisats. Utan att närmare gå in på
detaljerna i den lagstiftning, varigenom kommunernas skyldighet att vidtaga
åtgärder till bostadsförsörjningens tryggande synes böra fastslås — denna
frågas lösande torde få anstå, till dess förslag rörande den blivande bostadspolitiska
organisationen framläggas — anser jag mig böra understryka
vikten av att kommunerna uppgöra långsiktiga bostadsförsörjningsplaner.
Det är enligt min uppfattning av största betydelse för rationaliseringen och
förbilligandet av bostadsproduktionen, att sådana planer utarbetas, eftersom
därigenom möjlighet uppkommer att utnyttja stordriftens fördelar vid husbyggandet.
De särskilda anslagsfrågorna.
1. Tertiärlåneverksamheten för hyreshus. För innevarande budgetår lia anvisats
175 miljoner kronor till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
samt 10 miljoner kronor till beviljande av tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten.
Statsutskottets utlåtande nr 238.
7
I skrivelse den 31 augusti 1945 med förslag till anslagsäskanden för budgetåret
1946/47 har statens byggnadslånebyrå föreslagit bland annat, att torsagda
budgetår måtte anvisas dels till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av 175 miljoner kronor, dels till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 21 miljoner
kronor. Av nämnda båda belopp avse, såvitt angår tertiärlåneanslaget, cirka
115 miljoner kronor lån till hyreshus samt, vad beträffar tilläggslåneanslaget,
10 miljoner kronor lån till sådana hyreshus, vilka antagas bli finansierade
medelst tertiärlån. I övrigt vila byggnadslånebyråns anslagsberäkningar på
bland annat följande antaganden, nämligen
att nu gällande bestämmelser angående tertiärlån och tilläggslån skola
komma att tillämpas under budgetåret 1946/47;
att under år 1947 produktionen i tätorterna av lägenheter i flerfamiljshus
— till vars finansierande anslagen förutsättas hänföra sig — kommer att
avse cirka 32 000 lägenheter;
att tertiärlån kommer att under budgetåret 1946/47 efterfrågas i relativt
sett samma omfattning som under tiden fram till den 31 augusti 1945; samt
att den kommunala sekundärlåneverksamheten i Stockholm fullföljes jämväl
under år 1947.
Efter en redogörelse för bostadssociala utredningens förslag beträffande
tertiärlåneverksamheten för hyreshus samt häröver avgivna remissyttranden
(s. 47—74) har departementschefen för egen del anfört följande.
Såsom utredningen framhållit ha de nuvarande bestämmelserna örn tertiärlån
och tilläggslån väsentligen haft karaktären av ett provisorium, vars tillkomst
och successiva utbyggnad betingats av de under kriget rådande förhållandena.
Utvecklingen under de sista åren har visat, att sagda bestämmelser
nu äro i behov av justering och översyn i vissa delar; dessutom tala
givetvis rent principiella skäl för att belåningssystemet underkastas en revision
i samband med uppläggandet av ett bostadspolitiskt långtidsprogram. Ur
dessa båda synpunkter böra följaktligen de av utredningen framlagda förslagen
till nya lånebestämmelser skärskådas.
Jag upptager härvid först till behandling förslaget om nedsättning till 3 %
av räntan å tertiärlån, som beviljas allmännyttiga bostadsföretag.
Under de senaste åren har frågan örn räntan å de statliga tertiärlånen vid
flera tillfällen ställts under debatt; kritik mot tertiärlåneräntans storlek har
förekommit såväl inom riksdagen — motions- och interpellationsvis —- som
eljest i den offentliga diskussionen. Särskilt intresse för detta spörsmål har
förelegat hos flera större kommuner, som vid upprepade tillfällen under de
gångna åren framhållit, att tertiärlåneräntans storlek utgör ett av hindren för
den hyressänkning som måste eftersträvas. Sedan lång tid har det förhållit sig
så, att staten och kommunerna äga möjlighet att på samma villkor upptaga
långtidsbundna lån; regeln gäller även om kommunen inskränkt sin medverkan
till att teckna borgen för ett lån, som en byggnadsföretagare upptager.
Under hänvisning härtill lia på sista tiden ett par städer själva övertagit
eller förklarat sig ha för avsikt att övertaga ansvaret för tertiärkreditgivningen
till hyreshusproduktionen eller viss del därav inom vederbörande
samhällen. Denna tendens har särskilt tydligt gjort sig gällande
sedan i samband med den allmänna räntesänkningen på våren
1945 behovet av tilläggslån bortföll på ett stort antal orter. Det måste
8
Statsutskottets utlåtande nr 238.
antagas — och byggnadslånebyråns erfarenheter härutinnan bekräfta riktigheten
av ett sådant antagande — att en successiv avveckling av tilläggslåneverksamheten
kommer att hos ytterligare ett antal kommuner framkalla en benägenhet
att själva svara för tillhandahållandet av toppkapital åt den löpande
hyreshusproduktionen, därest icke villkoren för de statliga tertiärlånen bringas
i paritet med dem som gälla vid finansiering under kommunal medverkan.
Det kan naturligtvis invändas, att staten under sådana omständigheter
borde avstå från att tillhandahålla toppkrediter i den utsträckning som utredningen
föreslagit. Otvivelaktigt kan det ock i enstaka fall, såväl ur statens
som kommunernas synpunkt, te sig naturligt, att vederbörande kommun övertager
de risker, som äro förenade med toppbelåningen av lägenhetsproduktionen.
Men det kan icke vara riktigt, att staten underlåter att genom egna
åtgärder ställa alla kommuner i samma utgångsläge i fråga örn tertiärkrediter;
örn en positiv bostadspolitik skall bedrivas, måste staten tillse, att även invånarna
i de ekonomiskt svagare eller av annan anledning mindre initiativkraftiga
kommunerna få tillgång till lägenheter, som producerats under gynnsamma
finansiella betingelser.
Bankofullmäktige ha uttalat allmänna farhågor för att de föreslagna räntebestämmelserna
skola ge anledning till förmodanden örn en sänkning av det
allmänna ränteläget på grund av att räntesättningen underordnats hyrespolitiska
synpunkter. Härtill ber jag i detta sammanhang få anföra följande.
En statlig utlåning till en räntesats av 3 % är givetvis såtillvida en subvention
som i densamma icke inkluderas någon ersättning för kreditrisken eller förvaltningskostnaderna.
I likhet med fullmäktiges minoritet är jag av den uppfattningen,
att det av bostadspolitiska skäl är nödvändigt, att risken för framtida värdefall
av allmännyttiga bostadsfastigheter bäres av stat och kommun gemensamt.
Den nya uppfattning rörande ansvaret för bostadsförsörjningens tryggande,
som vuxit fram under tacket av bostadsbristen, och den till följd av bland
annat materialknappheten framkallade byggnadsregleringen jämte den prövning
av byggnadsprojektens allmänna lämplighet, som förknippats med den
statliga låneverksamheten, har berett väg för en produktionsordning, som
utmärkes av en helt annan planmässighet än som tidigare rått på detta
område. Helt i konsekvens härmed har ock svenska stadsförbundet förklarat,
att en metod med offentlig finansiering av bostadsproduktionen
på så förmånliga villkor, att på annat sätt finansierad produktion icke är
tänkbar i nämnvärd omfattning, synes lämplig för att garantera en tillräcklig
och förnuftigt inriktad bostadsbyggnadsverksamhet jämväl sedan den nuvarande
byggnadstillståndsgivningen avvecklats. Men en sådan uppfattning
rörande bostadsförsörjningen får till naturlig konsekvens, att de risker, som
fortfarande kunna vidlåda kreditgivningen för bostadsproduktionen, böra
bäras av det allmänna, som leder produktionens omfattning och inriktning. Då
produktionen redan nu dirigeras och framdeles avses bli nästan helt och hållet
utformad i enlighet med bostadsförsörjningsplaner, som vila på demografiska
och övriga i detta sammanhang betydelsefulla fakta, torde för övrigt riskerna
för värdefall och felinvesteringar starkt reduceras; förluster, som trots detta
kunna uppkomma, böra alltså kunna föras tillbaka på sådana av samhällsutvecklingen
betingade, ej förutsebara omständigheter, för vilka det allmänna
bör taga ansvaret.
Jag vill i detta sammanhang ock erinra om att statliga lån för t. ex. bostadsförsörjning
åt mindre bemedlade barnfamiljer sedan lång tid tillbaka utlämnats
under villkor, som innebära, att staten avstått från att kräva riskersättning
för kreditgivningen. Då statsmakterna nu ha att överväga, örn de jämte kommunerna
skola upptaga bostadsförsörjningsproblemet i hela dess vidd och
icke såsom hittills begränsa sin fullt effektiva stödverksamhet till blott vissa
9
Statsutskottets inledande nr 238.
grupper av medborgare, synes det mig naturligt, att enahanda principer tilllämpas
på hela den låneverksamhet, som framdeles ina komma att bedrivas.
På grund av det sålunda anförda synes det mig uppenbart att örn räntan a
tertiärlån till allmännyttiga bostadsföretag nu icke sattes högre an den faktiska
upplåningsräntan detta icke är att betrakta som ett ingripande i rantesätiningen
varigenom denna underordnats hyrespolitiska önskemål.
Beträffande förvaltningskostnaderna för den statliga kreditverksamheten
kunna dessa såsom byggnadslänebyrån framhållit icke annat än tillnärmelsevis
bestämmas. Ett räntetillägg för täckande av sagda kostnader far fördenskull,
såvitt angår staten som långivare, en rent konventionel! karaktar i avseende a
tilläggets storlek. På grund härav och då ett dylikt tillägg i allt fall skulle
bli av ringa storleksordning anser jag mig böra. av praktiska skäl avvisa tanken
på att i tertiärlåneräntan inräkna förvaltningskostnader.
I enlighet härmed föreslår jag, att räntan å tertiärlån till allmännyttiga
bostadsföretag sättes till 3 %.
Till vad utredningen anfört i fråga örn de förutsättningar, som skola vara
uppfyllda för att ett allmännyttigt bostadsföretag skall anses föreligga, kan
jag i princip ansluta mig. Av några remissvar vill det emellertid synas, som
örn utredningens uttalanden härutinnan ansetts böra i vissa hänseenden
kompletteras, medan andra remissinstanser ansett sig kunna förutsätta, att
endast rent kommunala företag kunna betraktas såsom allmännyttiga.
För egen del anser jag, att nämnda fråga icke kommer att i praktiken medföra
några större svårigheter. Utredningen har föreslagit, att vederbörande
kommun skall i avseende å allmännyttigt bostadsföretag ikläda sig skyldighet
att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara för förluster uppkomna
vid fastighetsförvaltningen. Därest en dylik bestämmelse godtages
— och jag finner den för min del välmotiverad — ha kommunerna uppenbarligen
själva att avgöra, örn de skola lämna sin medverkan för att möjliggöra,
att ett allmännyttigt bostadsföretag konstitueras. En dylik kommunal
utfästelse kan dock givetvis icke i och för sig upphäva den fria prövningsrätt
härutinnan, som den lånebeviljande myndigheten har att utöva. Det synes
emellertid mindre sannolikt, att konflikter mellan kommunen och byggnadslånebyrån
skola behöva uppkomma vid bedömandet av frågan, örn ett företag
är att anse som allmännyttigt eller ej. Däremot kan eventuellt fråga uppkomma,
örn skäligheten av de anskaffningskostnader, som ett visst byggnadsprojekt
kan betinga, och i dylika fall måste naturligtvis byggnadslänebyrån
avgöra, huruvida kostnaderna kunna godtagas. Det måste enligt min mening
förutsättas, att kommunerna själva ha det allra största intresse av att tillse,
att kostnaderna för de husbyggnader som uppföras av de allmännyttiga företagen
bli, relativt sett, så låga som möjligt; det kan icke komma i fråga, att
anskaffningskostnader överstigande dem som av byrån kunna godtagas få
belasta utgiftsstaten för fastigheten och vid eventuell förlustuppdelning
komma att övervältras på statsverket. Om byggnadslänebyrån skulle anse
risk föreligga för att ett husbyggnadsföretag utföres så oekonomiskt, att
kostnadskalkylen blir ohållbar, bor byrån genom att uppställa lämpliga förutsättningar
för giltigheten av sin utfästelse om lån förhindra, att staten nödgas
infria en förbindelse, som till följd av försummelser vid husets uppförande
kan bli förlustbringande för staten; enligt vad jag erfarit torde detta förfaringssätt
redan nu praktiseras av byrån.
Med dessa tillägg och påpekanden anser jag mig kunna förorda, att de av
utredningen angivna kriterierna å allmännyttiga bostadsföretag godtagas.
På de av utredningen förordade skälen föreslår jag vidare, att tertiärlånets
övre gräns för dylika företag bestämmes till 100 % av den godtagbara anskaffningskostnaden
för ett husbyggnadsföretag.
10
Statsutskottets utlåtande nr 238.
Med hänsyn till innehållet i svenska stadsförbundets och vissa städers
remissvar måste det antagas, att endast en begränsad del av bostadsproduktionen
kommer att under den närmaste tiden ombesörjas av allmännyttiga
bostadsföretag; denna uppfattning bekräftas av vissa uppgifter, som byggnadslånebyrån
efter remisstidens utgång under hand delgivit mig. Yid sådant
förhållande kommer tydligen den större delen av hyreshusproduktionen
under en övergångstid — som kan bli kort eller lång, beroende på kommunernas
initiativkraft — att utföras av andra än de allmännyttiga bostadsföretagen.
Företagare såväl med som utan enskilt vinstsyfte få antagas komma
att producera bostäder och för ändamålet söka statslån.
Yad först angår den typiska enskilda produktionen, d. v. s. den vanliga
byggmästarverksamheten, som hittills svarat för större delen av hyreshusbyggandet,
har utredningen föreslagit, att villkoren för de statliga tertiärlånen
skola i fråga örn räntan och den övre belåningsgränsen avvika från
motsvarande bestämmelser beträffande allmännyttiga bostadsföretag; enskild
företagare föreslås sålunda kunna få tertiärlån inom högst 90 % av fastighetsvärdet
mot en ränta av 4 %.
Mot dessa skiljaktigheter i de förordade lånebestämmelserna har ett stort
antal remissinstanser reserverat sig och i samband härmed framlagt sinsemellan
olika motförslag.
Efter att noga ha övervägt förevarande spörsmål har jag kommit till den
uppfattningen, att det, särskilt med hänsyn till de mindre samhällenas bostadsförsörjning,
får anses angeläget, att lån kunna tillhandahållas enskilda
byggnadsföretagare mot samma ränta som föreslagits skola gälla i fråga örn
de allmännyttiga bostadsföretagen. Emellertid böra, såsom vissa remissinstanser,
däribland byggnadslånebyrån, framhållit, under sådana omständigheter
bestämmelser skapas, som hindra spekulativt missbruk av de statliga
lånen. Det av byrån i sådant syfte utarbetade förslaget angående obligatorisk
extra amortering å tertiärlånet under de första tio åren av lånets löptid synes
mig innebära en god kompromisslösning. Jag förordar alltså, att enskild
företagare, som erhåller tertiärlån för uppförande av hyreshus, skall under
de tio första åren av lånets löptid erlägga — utöver den vanliga amorteringen
— en extra avbetalning uppgående per år till 1,5 % av lånets ursprungliga
belopp.
Beträffande den övre belåningsgränsen har utredningen själv framhållit,
att en jämkning nedåt av den för enskilda företagare föreslagna 90-procentsgränsen
framdeles skulle vara önskvärd. För min del är jag av den uppfattningen,
att en företagarinsats uppgående till blott 10 % av fastighetsvärdet
i de allra flesta fall utgör en alltför ringa investering från den som bygger i
enskilt vinstsyfte, helst örn lån tillhandahålles honom mot en ränta av 3 %.
Jag anser sålunda, att tertiärlån till enskild företagare regelmässigt skall
säkerställas av inteckning inom högst 85 % av fastighetsvärdet; en sådan företagare
måste alltså vara beredd att själv satsa minst 15 % av det kapital,
som investeras i fastigheten. Fall kunna emellertid förekomma, där en dylik
regel skulle kunna medföra olägenheter. Jag syftar härvid särskilt på sådana
hyreshus örn 4—10 lägenheter, som äro vanliga i vissa mindre och medelstora
samhällen, och som uppföras av ej kapitalstarka småföretagare, vilka avse
att själva bebo en lägenhet i huset. Med hänsyn till den betydelse för bostadsförsörjningen,
som dylika företag otvivelaktigt lia inom vissa orter,
anser jag en möjlighet böra hållas öppen för byggnadslånebyrån att, då
synnerliga skäl därtill föreligga, sänka anspråket på företagarinsats till lägst
10 % av fastighetsvärdet, d. v. s. bevilja tertiärlån mot säkerhet av inteckning
inom högst 9Ö % av sagda värde.
I det föregående har jag framhållit, att man har anledning förvänta, att icke
11
Statsutskottets utlåtande nr 23S.
blott allmännyttiga utan även en del andra företagare utan enskilt vinstsyfte
komma att uppträda såsom producenter av flerfamiljshus; till den senare kategorien
torde särskilt vara att hänföra bostadskooperativa foretag av den typ, som
enligt nuvarande bestämmelser i avseende å tertiarlån pläga likstaiias med
kommun. Då det — vilket för övrigt framhållits av flera remissinstanser —
får anses vara angeläget att icke undertrycka den på kooperativ grund vilande
lägenhetsproduktionen, har jag funnit mig böra föreslå, att, åtminstone under
en övergångstid, tertiarlån inom högst 95 % av fastighetsvärdet fa utgå till
kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte och under
betryggande kontroll. Jag förutsätter vidare, att lån under dylika villkor
icke beviljas med mindre det från början är klart, att företaget fyller ett
legitimt behov och att den kooperativa företagsformen icke blir av blott
formell karaktär. Beträffande den erforderliga kontrollen torde byggnadslån
ebyråns nuvarande praxis i avseende å kommunjämställda företagare
kunna tjäna som förebild. Kostnaderna för kontrollen — som lärer kunna
utövas antingen av vederbörande kommun eller av särskilt ombud for bygg
nadslånebyrån — böra emellertid bäras av det kooperativa företaget sja v.
Jämväl å lån som utgå till företag av nyssangivna art synes räntan bora
utgöra 3 %.
Ytterligare anser jag mig böra såsom en övergångsbestämmelse, avsedd
att tillämpas under några år framåt, förorda, att allmännyttiga
bostadsföretag skola kunna erhålla tertiärlån för inköp av färdigställda,
tidigare tertiärbelånade flerfamiljshus mot en ränta av 3 /o. och mot
säkerhet av inteckning inom 100 % av köpeskillingen; jan förutsätter harvid
dels att tertiärlån för husens uppförande beviljats efter den 1 juli 194b dels
att byggnaden i fråga örn planlösning, utförande och kostnader är föredömlig.
Beträffande sekundärlånen har utredningen presumerat, att sådana Ian skola
komma att beviljas allmännyttiga bostadsföretag mot en ränta av o %. Av
vissa uttalanden i remissvaren vill det emellertid synas, som om de enskilda
kreditgivarna icke skulle vara beredda att utlämna sekundärkrediter på dylika
villkor. Med hänsyn härtill anser jag, att i fråga örn allmännyttiga bostadsföretag
samt företagare, som föreslagits kunna_ erhålla tertiärlån morn Ilo %
av fastighetsvärdet, sagda lån skall kunna »fördjupas» ned till den föreslagna
primärlånegränsen, 60 % av fastighetsvärdet. Däremot är jag icke för närvarande
beredd förorda att enahanda bestämmelser få gälla beträffande övriga
byggnadsföretagare.
Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang ånyo understryka, att de av mig
här förordade räntebestämmelserna för lån till flerfamiljshus blott äro att uppfatta
som en åtgärd, varigenom i samband med en förändrad organisation av
bostadsbyggandets finansiering det allmänna, staten och kommunerna, övertager
vissa kreditrisker och förvaltningsuppgifter och alltså icke kan tagas till
intäkt för omdömen örn riktlinjerna för den allmänna räntepolitiken.
Yad härefter angår amorteringstiderna för tertiärlån kan jag ansluta mig
till vad byggnadslånebyrån härutinnan föreslagit; vad byrån anfört rörande
amorteringssystemet föranleder mig emellertid att föreslå, att tertiärlån, beviljade
på de av mig här förordade villkoren, skola amorteras med lika stor
dei årligen under lånens löptid oberoende av örn låntagaren är allmännyttigt
bostadsföretag eller annan; den modifikationen bör dock gälla, att enskild
företagare, såsom jag tidigare föreslagit, skall under 10 år erlägga viss extra
amortering. , „ .
Utredningen har icke framlagt några särskilda förslag i avseende a lån till
ombyggnad av bostadshus. Frågan torde för närvarande vara av ringa praktisk
betydelse, men det synes mig likväl lämpligt, att bestämmelserna härutinnan
bli föremål för omprövning. För egen del förordar jag, att jämväl lån
12
Statsutskottets utlåtande, nr 238.
för ombyggnad av hyreshus skall kunna lämnas mot en ränta av 3 %. Lånets
storlek synes kunna bestämmas till högst halva ombyggnadskostnaden och
för detsamma torde — oavsett vilken företagare som utför ombyggnaden —
böra krävas inteckningssäkerhet inom högst 85 % av det värde, som fastigheten
beräknas erhålla efter ombyggnaden. Beträffande amorteringstiden för
lån till ombyggnad bör densamma bestämmas av byggnadslånebyrån efter
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall; dock bör längsta amorteringstid
utgöra i fråga örn stenhus 40 och eljest 30 år. Ombyggnadslån torde
få amorteras enligt samma regler som av mig förordats i avseende å lån för
^byggnad, vilket alltså innebär, att enskild företagare bör verkställa viss
extraamortering. Jag förutsätter, att lån för ombyggnad beviljas endast då
fråga är örn mera omfattande och ur bostadsförsörjningssynpunkt angeläget
ombyggnadsarbete.
I syfte att förhindra sådana höjningar av hyrorna i nybyggda hus, som
kunna föranledas av en allmän räntestegring, har utredningen föreslagit, att
de nuvarande bestämmelserna om räntegaranti bevaras och såvitt angår allmännyttiga
bostadsföretag utsträckas till att gälla under tertiärlånets hela
löptid. Byggnadslånebyrån har för sin del tillstyrkt, att alla låntagare erhålla
räntegaranti under statslånets hela löptid, vilket med hänsyn till den
av mig i^det föregående förordade amorteringstiden för tertiärlån skulle innebära
40 års räntegaranti i fråga örn belånade stenhus och 30 års garanti beträffande
trähus.
Det är uppenbarligen ett intresse av högsta vikt, att räntorna å primäroeh
sekundärlån i nybyggda fastigheter icke höjas i sådan grad, att en hyresöknmg
måste vidtagas. Fördenskull anser jag mig böra under nuvarande förutsättningar
i princip förorda byggnadslånebyråns förslag beträffande räntegarantm.
Emellertid kan förevarande spörsmål komma i ett nytt läge med anledning
av förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att framlägga i avseende
å fastighetskreditväsendets framtida organisation. Med hänsyn härtill
vill jag förorda, att de av byrån föreslagna räntegarantibestämmelserna tills
vidare tillämpas blott i avseende å den tertiärlångivning, som kan komma att
äga rum under nästkommande budgetår. Garanterad ränta bör härvid utgöra
för primärlån 3 % samt för sekundärlån den ränta, som vid låneavtalets ^slutande
ma komma att fastställas för sekundärkrediten. I avbidan på de förslag
som må komma att framläggas av bankkommittén anser jag vidare, att extra
lånekostnader betingade av räntebundenhet skola tills vidare under en tioårsperiod
få föranleda ränteeftergift, som dock synes böra utgöra högst 0,1 % per
år räknat å primär- respektive sekundärlånet. — Av praktiska skäl bör byrån
härjämte avstå fran att eftergiva sådana under tiden efter slutlig belåning
inträffande höjningar av räntekostnader, som ej överstiga en procent av fastighetens
beräknade hyresavkastning (inklusive ersättning för fredsvärme)._Vid
ombyggnadsföretag bör såsom hittills räntegarantin gälla allenast sådana
underliggande krediter, som upptagas eller omplaceras i anledning av sagda
företag.
Såsom byggnadslånebyrån framhållit torde det böra anses självklart, att
lägenheter, som tillkomma eller ombyggas med stöd av statliga lån enligt
här förordade bestämmelser bli föremål för hyreskontroll under statslånets
hela löptid. Jämväl ekonomiska planer för bostadsrättsföreningar, som erhålla
statslån, böra kunna bli föremål för det lånebeviljande organets kontroll.
Redan i det föregående har jag förklarat mig gilla den av utredningen föreslagna
bestämmelsen angående visst kommunalt ansvar för förluster uppkomna
vid förvaltning av hyresfastighet, som tillhör allmännyttigt bostadsföretag.
Byggnadslånebyrån har i sitt remissvar gjort vissa förtydliganden och
förslag till modifikationer i utredningens ifrågavarande förslag. För egen del
Statsutskottets utlåtande nr 238.
13
företräder jag den uppfattningen, att hyressättningen skall vara sådan — eller
justeras därhän — att alla normalt uppkommande utgifter och hyresförluster
täckas av hyrorna. Vidare anser jag, att förluster, som uppkomma till följd
av försummelser eller vårdslöshet vid fastighetsförvaltningen, t. ex. vanvård
av byggnaden eller upplåtelse av lägenhet åt person, som uppenbarligen ej
har råd att förhyra densamma, skola helt täckas av kommunen, övriga onormala
förluster, t. ex. sådana som föranledas av icke förutsebara, allmänna
rubbningar i ortens ekonomiska förhållanden, böra däremot bäras till Vs av
kommunen och till 4/s av staten. Det synes mig erforderligt, att kommun, som
är missnöjd med byggnadslånebyråns beslut i avseende å hyressättnmg^ eller
förlustuppdelning, skall äga rätt att genom besvär bringa ärendet under Kungl.
Majits prövning. _ =
Såsom byggnadslånebyrån framhållit bör vid den fortsatta låneverksamheten
tomt- och byggnadskostnader bli föremål för prövning. Beträffande
tomtkostnaderna synes härvid 1935 års nivå fortfarande böra utgöra det allmänna
riktmärket; i likhet med byrån anser jag dock, att kommuner, som upplåta
mark åt allmännyttiga bostadsföretag, i eget intresse böra låta markens
självkostnad vara avgörande för prissättningen. Att byrån skall kunna infordra
exploateringskalkyler beträffande tomtmark för vars bebyggande statslån
sökes, synes mig självklart.
De av mig här förordade bestämmelserna rörande den fortsatta tertiärlåneverksamheten
innebära, att finansieringen av hyreshusproduktionen kan förbilligas.
I fråga örn åtskilliga orter betyder detta, att hyrorna för nya bostadslägenheter
kunna sättas lägre än vad nu är fallet; beträffande andra orter
kommer det nuvarande tilläggslånebehovet att bortfalla eller minska.
Tilläggslånesystemet har alltsedan sin tillkomst betraktats såsom ett provisorium.
Det föreligger enligt min uppfattning ej skäl att bevara denna subventionsform
längre än nödvändigt. På av utredningen anförda grunder anser
jag det emellertid icke lämpligt att föreslå ett omedelbart avskaffande av
tilläggslåneverksamheten, vilken alltså tills vidare synes böra fortgå såsom
ett förlängt provisorium.
Det av byggnadslånebyrån framlagda subventionsförslaget synes mig vara
bättre än utredningens förslag ägnat att befordra tillkomsten av sådana ekonomiska
huskroppar och planlösningar, som böra eftersträvas. Emellertid
anser jag det icke vara lämpligt, att subventionerna graderas efter gällande
dyrortsindelning, som numera allmänt anses föråldrad. Jag föreslår i stället,
att Kungl. Majit •—• därest riksdagen ej finner skäl till erinran däremot
— får, efter förslag av byggnadslånebyrån, föreskriva, att tilläggslån
under nästa budgetår skall utgå till hyreshusproduktionen inom sådana orter,
där hyresläget nu är så lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk föreligger
för att nyproduktionen av bostäder helt hämmas, örn icke dylik subvention
lämnas; till dessa orter höra främst kommuner inom de lägsta dyrortsgrupperna.
Tilläggslån som här avses torde i nära anslutning till det av byrån
utformade förslaget böra beräknas med utgångspunkt från en överkostnad
motsvarande högst 2 kronor per m2 lägenhetsyta; orterna synas lämpligen
kunna uppdelas i fyra olika grupper, vari överkostnaden fixeras till belopp
motsvarande 50 öre, 1 krona, 1 krona 50 öre och 2 kronor per nr lägenhetsyta.
Av sagda överkostnad bör i enlighet med nu gällande bestämmelser staten
regelmässigt täcka 4/s genom beviljande av tilläggslån samt kommunen återstoden;
liksom nu är fallet torde dylikt lån, då särskilda skäl därtill äro, få
beviljas ändå att vederbörande kommun icke lämnar något bidrag.
På sätt byggnadslånebyrån föreslagit bör vidare en möjlighet hållas öppen
för byrån att, där synnerliga skäl därtill äro, bevilja tilläggslån även inom
andra orter än sådana, som må komma att upptagas i här förut angivna
grupper.
14
Statsutskottets utlåtande nr 238.
På alla sådana orter, där tilläggslån icke utgår, böra hyrorna för med stöd
av tertiärlån tillkomna eller ombyggda lägenheter bestämmas enligt självkostnadsprincipen.
Jag förutsätter givetvis, att byggnadslånebyrån liksom hittills
beviljar lån endast i sådana fall, där byggnadsföretaget är ur ekonomisk synpunkt
försvarligt.
De nya bestämmelser rörande tertiär- och tilläggslån, som jag här förordat,
torde böra träda i kraft den 1 juli 1946 och tillämpas beträffande alla ansökningar
örn statslån till flerfamiljshus, som inkomma till byggnadslånebyrån
från och med sagda dag. Härutöver synes det emellertid naturligt, att alla de
företagare, som vid angivna tidpunkt icke fått sina låneansökningar slutligt
avgjorda, erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna därför i övrigt äro
uppfyllda -—- få sina ansökningar avgjorda enligt de nya bestämmelserna.
Undantagsvis synas, örn byggnadslånebyrån anser synnerliga skäl tala därför,
även de företagare, som erhållit slutligt beslut med tillämpning av nu gällande
författning, kunna få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna,
förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats av statskontoret.
De närmare föreskrifter som erfordras till komplettering av de lånebestämmelser
jag i det föregående förordat torde — därest riksdagen ej har något att
däremot erinra — få utfärdas av Kungl. Majit.
I detta sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla, att jag har för
avsikt att inom den närmaste tiden till prövning upptaga de förslag rörande
familjebidrag och odifferentierade hyresbidrag som utredningen framlagt. Det
är min avsikt att senare anmäla förevarande spörsmål lör Kungl. Majit.
Redan nu anser jag mig böra omförmäla, att jag ämnar föreslå, att
bidrag, som beviljas i hyresreducerande syfte, får gälla även i avseende å
lägenheter, för vilka lånebeslut dessförinnan meddelats men som färdigställts
först efter den 1 juli 1946.
Den nuvarande bristen på bostadslägenheter uppskattas av bostadssociala
utredningen till cirka 50 000 lägenheter i tätorterna; av sagda antal beräknas
ena hälften motsvara ett direkt lägenhetsunderskott i förhållande till efterfrågan,
medan den andra hälften avser den lägenhetsreserv som bör förefinnas
för att bostadsmarknaden skall fungera normalt. Det är givet, att en bostadsbrist
av denna omfattning icke kan avvecklas under loppet av ett par år, men
det är lika uppenbart, att mycket stora ansträngningar måste göras för att så
snabbt som möjligt täcka det föreliggande bostadsunderskottet. Ur dessa synpunkter
skulle jag närmast vara benägen tillstyrka, att, såsom byggnadslånebyrån
föreslagit, bostadsproduktionen för år 1947 inriktades på ett tillskott
av 50 000 lägenheter i tätorterna. Med hänsyn till det faktiska försörjningsläget
anser jag det dock knappast realistiskt att för närvarande räkna med ett
större lägenhetstillskott än 45 000; vid mina beräkningar av medelsbehovet för
tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår har jag därför utgått från sistnämnda
lägenhetsantal. Skulle emellertid materialsituationen under loppet
av budgetåret 1946/47 förbättras, anser jag en ökning i produktionsprogrammet
böra övervägas.
Enligt vad byggnadslånebyrån framhållit torde man i stort sett kunna
antaga, att de hyreshus, till vilkas uppförande tertiärlån beviljas under budgetåret
1946/47, bii inflyttningsfärdiga under 1947. Under antagande att lägenhetstillskottet
i tätorterna sagda år skall komma att utgöra cirka 45 000 och
med ledning av sina hittillsvarande erfarenheter rörande tertiärlåneverksamhetens
relativa omfattning har byrån uppskattat det antal lägenheter i flerfamiljshus
— avsedda att färdigställas 1947 — till vilkas uppförande tertiärlån
komma att sökas under nästa budgetår, till 29 000. Det genomsnittliga belåningsvärdet
för sagda lägenheter har byrån, med hänsyn till produktionens
inriktning mot något större lägenheter än för närvarande, ansett sig böra be
-
Statsutskottets utlåtande nr 238.
15
räkna till 20 000 kronor. Om det vidare antages, att av den med tertiärlån
finansierade lägenhetsproduktionen under 1947 25 % komma att utföras respektive
övertagas av allmännyttiga bostadsföretag, 20 % utföras av sådana företagare,
vilka kunna erhålla tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet, samt
återstoden av enskilda byggmästare, synes tertiärlånets genomsnittliga storlek
böra uppskattas till 25 å 26 % av lägenhets belåningsvärde. Under angivna
förutsättningar skulle följaktligen behovet av tertiärlånemedel till 1947 års
produktion av lägenheter i flerfamiljshus kunna uppskattas till (29 000 X
20 000) 147,9 miljoner kronor.
100 _ , ,
De av mig i det föregående förordade bestämmelserna angående retroaktiv
tillämpning av de föreslagna nya lånevillkoren torde föranleda en icke obetydlig
ökning i behovet av tertiärlånemedel. Uppskattningar, som verkställts
inom byggnadslånebyrån, giva vid handen, att till följd av övergångsbestämmelserna
ytterligare cirka 65 miljoner kronor skulle erfordras till beviljande
av tertiärlån under budgetåret 1946/47; det må dock framhållas, att nyssangivna
uppskattningar av byrån betecknas såsom mycket ovissa. Slutligen
måste det antagas, att tertiärlån enligt de nya bestämmelserna, kommer att
sökas för en del planerade företag, som tidigare avsetts bli finansierade genom
kommunala lån; det härav föranledda medelsbehovet torde kunna uppskattas
till 5 miljoner kronor.
I enlighet med det anförda beräknar jag att till beviljande av tertiärlån på
de av mig här förordade villkoren kommer att under budgetåret 1946/47 åtgå
i runt tal (150 + 65 + 5) 220 miljoner kronor. Anslag för ändamålet synes
framdeles böra anvisas till en nyinrättad fond under statens utlåningsfonder,
förslagsvis benämnd Lånefonden för bostadsbyggande.
Det måste antagas att vid ingången av budgetåret 1946/47 ett visst antal
låneansökningar äro anhängiga hos byggnadslånebyrån men ännu icke preliminärt
prövade. I en del av dessa fall kommer givetvis lånsökanden att hos
byrån hemställa örn prövning av ansökningen i enlighet med de nya bestämmelserna,
medan däremot andra lånsökande komma att vidhålla sin ursprungliga
ansökan. Till denna senare grupp torde framför allt höra enskilda företagare,
som planerat och måhända även igångsatt sina byggnadsföretag utifrån
den förutsättningen, att tertiärlån inom 90 % av fastighetsvärdet — jämte
eventuellt tilläggslån — skulle komma att beviljas dem enligt de nu gällande
bestämmelserna. Praktiska skäl och även billigheten tala för att lånsökande,
vilkas ansökningar örn tertiär- och/eller tilläggslån till flerfamiljshus den 1
juli 1946 icke preliminärt avgjorts av byggnadslånebyrån, ej obetingat betages
möjligheten att erhålla lån i enlighet med sina ursprungliga planer. Härför
kräves emellertid att medel finnas tillgängliga. Då ett avsevärt antal låntagare,
som fått tertiärlån preliminärt beviljat före den 1 juli 1946, lärer komma att
begära omprövning av sina låneansökningar enligt de förordade nya bestämmelserna,
torde det under fonden för låneunderstöd upptagna tertiärlåneanslaget
emellertid komma att tillföras medel, som genom de preliminära besluten
varit reserverade för sagda låntagare. Sannolikt kommer denna ökning
av det äldre tertiärlåneanslaget att avsevärt överstiga behovet av medel till
täckande av nyss nämnda efterfrågan på »äldre» tertiärlån. Vid sådant förhållande
saknar jag anledning att på grund av sagda behov föreslå, att ytterligare
medel äskas å det å kapitalbudgeten nu upptagna tertiärlåneanslaget.
Enligt upplysningar, som byggnadslånebyrån under hand tillställt mig, torde
vid tillämpning av de bestämmelser för tilläggslåneverksamheten, som jag i
det föregående förordat, ett belopp av 10 miljoner kronor erfordras för ändamålet
under budgetåret 1946/47. Ytterligare torde enligt byråns upp
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 238.
fattning visst ökat behov av tilläggslån framträda vid slutlig prövning av
en del äldre ärenden; byrån anser det emellertid icke vara för närvarande möjligt
att säkert uppskatta storleken av sagda behov.
Beträffande reservationen av tilläggslånemedel torde densamma enligt
byggnadslånebyråns beräkningar komma att uppgå till cirka 26 miljoner kronor
per den 1 juli 1946. Vid sådant förhållande saknas uppenbarligen anledning
att för fullföljande av här ifrågavarande line verksamhet föreslå anvisande av
ytterligare medel till tilläggslån.
2. Tertiärlåneverksamlieten för enfamiljshus. Av det av statens byggnadslånebyrå
för nästa budgetår till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
äskade investeringsanslaget av 175 miljoner kronor har ett belopp av cirka 60
miljoner kronor antagits åtgå till lån för enfamiljshus, d. v. s. byggnad med
en eller två bostadslägenheter. Bör att belysa omfattningen av förevarande
låneverksamhet har byrån i skrivelsen anfört följande tabell.
Antal ansökningar ................
» lägenheter ..................
Tertiärlån (cirka kr.) ..............
Därav räntefri stående del:
antal ansökningar..............
belopp (cirka kr.)..............
Inkomna ansökningar
Preliminära beslut örn lån I
1943/44 1944/45
1943/44 1944/45
2 957
3 412
26 200 000
2 410
6 600 000
4 893
5 737
47 200 000
4 266
12 300 000
2 478
2 874
19 000 000
1993
4 900 000
4 189
5 007
36 000 000
3 359
9 200 000
Bostadssociala utredningen har framlagt vissa förslag i avseende å den
statliga stödverksamheten till förmån för egnahemsproduktionen. Utredningens
förslag syfta dels till att ersätta nuvarande starkt differentierade bestämmelser
å förevarande område med enhetliga låne- och bidragsregler, dels
till att införa sådana subventioner, att en allmän kraftig höjning av utrymmesoch
utrustningsstandarden för enfamiljshus kan genomföras under loppet av
en lö årsperiod.
Departementschefen har i denna del anfört följande.
Av skäl, som jag i det föregående framlagt, anser jag det icke vara för
närvarande möjligt att taga ställning till de förslag bostadssociala utredningen
framlagt i avseende å lån och bidrag till egnahemsproduktionens främjande.
Vid sådant förhållande torde bland annat den nuvarande tertiärlåneverksamheten
för enfamiljshus under nästa budgetår böra fortgå under oförändrade
former. Jag tillåter mig i detta sammanhang framhålla, att den föreslagna
sänkningen av räntan å tertiärlån till flerfamiljshus icke innebär, att produktionen
av sådana hus därigenom försättes i ett mera förmånligt läge än
egnahemsbyggandet. Bör det första bör sålunda erinras, att räntan å tertiärlån
till enfamiljshus är 3,6 %, d. v. s. lägre än den för flerfamiljshus nu gällande
tertiärlåneräntan. Vidare måste ihågkommas, att medan tilläggslånen
för flerfamiljshus på många orter bortfallit, produktionen av enfamiljshus
fortfarande reguljärt subventioneras genom beviljande av ränte- och amorteringsfrihet
för tertiärlånet med belopp motsvarande 10 % av anskaffningskostnaden;
denna subvention är avsedd att utgå jämväl under nästa budgetår.
Statsutskottets utlåtande nr 238.
17
Behovet av tertiärlånemedel under budgetåret 1946/47 till lån för enfamiljshus
har av byggnadslånebyrån i dess skrivelse den 31 augusti 1945 uppskattats
till cirka 60 miljoner kronor. Enligt vad jag erfarit torde summan av de
tertiärlån, som under innevarande budgetår kunna antagas bli för ändamålet
beviljade av byrån, komma att överstiga sagda belopp med cirka 10 %\ efterfrågan
på dylika lån har våren 1946 varit mycket stor. Med hänsyn härtill
vill jag ifrågasätta, örn icke medelsbehovet borde uppräknas något. På grund
av bland annat den hämmande inverkan på egnahemsbyggandet, som knappheten
på trävaror kan få, anser jag emellertid, att ett belopp av 65 miljoner
kronor bör vara tillräckligt för att tillgodose efterfrågan på tertiärlån till
egnahem under nästa budgetår.
Såsom jag tidigare nämnt torde vid bifall till de av mig i det föregående
framlagda förslagen rörande tertiärlån till flerfamiljshus ett betydande antal
av dem som före den 1 juli 1946 erhållit preliminärt men ej slutligt beslut
örn tertiärlån för uppförande av sådant hus komma att få sina ärenden
omprövade jämlikt de förordade nya bestämmelserna. De tertiärlån, som
preliminärt beviljats ifrågavarande låntagare, komma därvid att återföras till
det nuvarande tertiärlåneanslaget. Enligt byggnadslånebyråns uppfattning
kommer denna ökning av berörda anslag att överstiga det medelsbehov, som
uppstår, därest vissa av de den 1 juli 1946 hos byrån anhängiga, preliminärt
icke avgjorda ansökningarna om tertiärlån till flerfamiljshus övergångsvis behandlas
enligt de nu gällande bestämmelserna. Med hur stort belopp angivna
anslagsökning kan överstiga nyssnämnda medelsbehov synes vara mycket
svårt att bedöma; från byråns sida framhålles bland annat, att fortfarande
vid slutlig behandling av låneärenden höjning av tertiärlånet måste ske till
följd därav, att det preliminära lånebeslutet meddelats före räntesänkningen
under våren 1945, d. v. s. vid en tidpunkt då avkastningsvärdena och följaktligen
även de genomsnittliga lånebeloppen per lägenhet voro lägre än nu.
Det synes emellertid enligt byråns uppskattningar kunna antagas, att tertiärlåneanslaget
vid tillämpning av de övergångsbestämmelser rörande tertiärlåneverksamheten,
som jag förordat, skall under loppet av nästa budgetår
komma att ökas med ett nettobelopp av cirka 15 miljoner kronor. Då detta
belopp synes böra tagas i anspråk för beviljande av tertiärlån till enfamiljshus,
torde medelsanvisningen för angivna ändamål kunna begränsas till (65
—15) 50 miljoner kronor.
Med hänsyn därtill att de lånebelopp, som sålunda återgå till tertiärlåneanslaget,
få antagas komma att tillföras sagda anslag successivt under hela
nästa budgetår, medan däremot det medelsbehov, som föranledes av byråns
balans per den 1 juli 1946 av oavgjorda ärenden rörande tertiärlån till flerfamiljshus,
koncentreras till en kort tid i början av budgetåret, förutsätter
jag, att de medel, som för nästa budgetår må komma att anvisas å det nuvarande
tertiärlåneanslaget, få tagas i anspråk för tillgodoseende av sistnämnda
medelsbehov.
Å andra sidan anser jag, att även örn nettotillskottet å tertiärlåneanslaget
under nästa budgetår skulle komma att överstiga det här förut antagna beloppet,
15 miljoner kronor, byggnadslånebyrån likväl icke bör utan riksdagens
medgivande få under nästa budgetår bevilja tertiärlån till enfamiljshus med
mer än 65 miljoner kronor.
3. Bostadsförsörjning: för mindre bemedlade, barnrika familjer. Riksdagen har
för innevarande budgetår anvisat dels, för beviljande av bostadsanskaffningslån,
till Lånefonden för mindre bemedlade, barnrika familjer investeringsanslag
med 70 miljoner kronor dels till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
Biliam/ till riksdagens protokoll 1948. 6 samt. Nr 238. ms « 2
18
Statsutskottets utlåtande nr 238.
familjer förslagsanslag å 8,5 miljoner kronor. Vidare ha av de anslag, som för
budgetåret 1945/46 anvisats till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
sammanlagt 9 miljoner kronor avsetts för beviljande av tilläggslån knutna till
här förevarande låneverksamhet.
I förenämnda skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå
hemställt örn anvisande för budgetåret 1946/47 av bland annat ett investeringsanslag
av 70 miljoner kronor till nyssnämnda lånefond samt ett förslagsanslag
av 10 miljoner kronor till hyresrabatter av sagda art. Ytterligare har
byrån föreslagit, att av det belopp, som för nästa budgetår må komma att
anvisas till tilläggslån, 11 miljoner kronor få disponeras för utgivande av sådana
lån i samband med beviljande av bostadsanskaffningslån.
Byggnadslånebyrån framhöll i sagda skrivelse bland annat, att antalet inkommande
ansökningar örn bostadsanskaffningslån alltjämt ökades. Medan antalet
dylika under budgetåret 1943/44 inkomna ansökningar uppgått till 2 373,
hade sålunda motsvarande siffra för budgetåret 1944/45 stigit till 3 610.
Ehuru det vore ytterst vanskligt att bedöma det erforderliga behovet av anslag
till bostadsanskaffningslån för budgetåret 1946/47, syntes det likväl
byrån rimligt att antaga en fortsatt ökning i efterfrågan på medel för ifrågavarande
lån; ökningen torde emellertid enligt byråns uppfattning knappast
komma att bli fullt så markerad som under budgetåret 1944/45, under vilket
behovet, om jämförelse gjordes med budgetåret dessförinnan, stigit från 40
till 55 miljoner kronor.
Enligt uppgifter från byggnadslånebyrån har, framhåller departementschefen,
stödverksamheten till förmån för de mindre bemedlade, barnrika familjernas
bostadsförsörjning under den sista tiden fortgått i samma betydande omfattning.
Antalet lägenheter till vilka lån och/eller bidrag av förevarande art beviljats
under första kvartalet 1946 uppgick sålunda till 776, av vilka 674 voro
belägna i egnahem. Hela antalet lägenheter, som omfattades av stödverksamheten,
utgjorde per den 31 mars 1946 23 569, varav 13 656 voro egnahemslägenheter.
Departementschefen har härefter anfört följande.
Av skäl, som framgå av vad i det föregående anförts, torde stödverksamheten
till förmån för de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning
böra fortgå i oförändrade former under budgetåret 1946/47. Med
hänsyn till verksamhetens socialt höga angelägenhetsgrad anser jag, att stödgivningen
under nästa budgetår bör erhålla ungefär samma omfattning som
under innevarande budgetår.
På grund härav biträder jag byggnadslånebyråns förslag, att för budgetåret
1946/47 äskas ett anslag av 70 miljoner kronor till beviljande av bostadsanskaffningslån.
Beträffande behovet av tilläggslån, som beviljas i samband med bostadsanskaffningslån,
torde detsamma i enlighet med byggnadslånebyråns beräkningar
kunna skattas till 11 miljoner kronor under budgetåret 1946/47. Då
reservationerna å tilläggslåneanslaget per den 1 juli 1946 beräknas komma
att uppgå till cirka 26 miljoner kronor, och då behovet under nästa budgetår
av tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten — såsom jag i det föregående
framhållit — kan uppskattas till 10 miljoner kronor, erfordras uppen
-
Statsutskottets utlåtande nr 238.
19
barligen ingen ytterligare medelsanvisning å ifrågavarande anslag för att tillgodose
behovet av tilläggslån, som beviljas för uppförande av bostäder åt
mindre bemedlade, barnrika familjer.
Yad härefter angår anslaget till hyresrabatter till familjer, som nyss sagts,
synes detsamma böra för nästa budgetår upptagas till det av byggnadslånebyrån
föreslagna beloppet 10 miljoner kronor.
Jämlikt tidigare av riksdagen lämnade bemyndiganden får sistnämnda anslag
under vissa förutsättningar tagas i anspråk för beviljande av familjebidrag
jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, som beretts
bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig kommun eller därmed
i lånehänseende jämställt företag eller som förhyra bostad i fastighet,
vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd. Allmännyttiga
bostadsföretag av den art, som av mig omförmälts i sammanhang med frågan
örn nya villkor för tertiärlån, böra givetvis likställas med sådana företag, som
i avseende å nu gällande tertiärlånebestämmelser äro jämställda med kommun.
Hinder synes ej heller böra möta, att familjebidrag utgår till familj,
som beredes bostad i fastighet uppförd av sådan företagare, som enligt de
för tertiärlåneverksamheten föreslagna nya bestämmelserna skall kunna erhålla
tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet; såsom särskild förutsättning
härför synes dock få gälla, att vederbörande kommun vidtager åtgärder till
förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med
anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver
årsavgiften.
Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde vidare bränslebidrag
till familjer, som här avses, få enligt gängse grunder utgå jämväl
under nästa budgetår.
4. Bidrag till inrättande av pensionärshem. Riksdagen har för innevarande
budgetår anvisat 10 miljoner kronor till förevarande ändamål.
I skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå föreslagit,
att för budgetåret 1946/47 måtte till bidrag till inrättande av pensionärshem
anvisas ett anslag av 9 miljoner kronor; vid dessa beräkningar har byrån antagit,
att vid utgången av innevarande budgetår skall komma att föreligga en
balans av ärenden avseende bidrag å tillhopa cirka 1 miljon kronor.
Departementschefen har anfört följande.
Bidragsgivningen i avseende å pensionärshem är liksom stödverksamheten
till förmån för de barnrika familjernas bostadsförsörjning av socialt hög
angelägenhetsgrad. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att pensionärshemsbyggandet
fullföljes i ungefär samma takt som under de två sista åren.
Jag föreslår fördenskull, att för nästa budgetår äskas ett anslag av 9 miljoner
kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem.
Därest riksdagen bifaller de av Kungl. Maj:t i propositionen nr 220/1946
framlagda förslagen om folkpensioner, torde de nuvarande bestämmelserna
örn statsbidrag till inrättande av pensionärshem eventuellt få bli föremål för
vissa justeringar. Till denna fråga torde jag få återkomma i annat sammanhang.
5. BostadsfUrbättringsverksamhetcn på landsbygden. Å riksstaten för innevarande
budgetår lia följande belopp anvisats till här avsedda verksamhet nämligen:
till bostadsförbättringsbidrag 20 miljoner kronor, till nybyggnadslån 12
miljoner kronor, till förbättringslån 8 miljoner kronor samt till lantarbetare
20
Statsutskottets utlåtande nr 238.
bostadslån 4 miljoner kronor. Vidare har å tilläggsstat II anvisats ett belopp
av 3 miljoner kronor till lantarbetarbostadslån.
Till sådana tilläggslån, som jämte bostadslån utgå för nybyggnad av bostadsegnahem,
har av det för innevarande budgetår anvisade tilläggslåneanslaget
avsetts ett belopp av 2 miljoner kronor.
I skrivelse den 29 augusti 1945 har egnahemsstyrelsen gjort framställning
rörande anvisande av anslag för budgetåret 1946/47 till bostadsförbättrings
verksamheten på landsbygden.
Bostadssociala utredningen har framlagt förslag till förenhetligande av
de nu gällande bestämmelserna örn stödverksamhet för ny- och ombyggnad
av egnahem; utredningens förslag ''beröra dock icke den i avseende å
lantarbetarbostäder bedrivna låne- och bidragsverksamheten, vilken ansetts
sammanhänga så nära med jordbrukspolitiken i allmänhet, att frågan örn dess
fortsatta bedrivande befunnits böra prövas av 1942 års jordbrukskommitté.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund har i en den 12 september 1945 dagtecknad
skrivelse hemställt, att anslaget till bostadsförbättringsbidrag kraftigt
ökas samt att tillräcklig del därav användes för anordnande av vatten och avloppsledningar
till landsbygdens bostäder.
Departementschefen har anfört följande.
I åtskilliga remissvar över bostadssociala utredningens förutnämnda betänkande
har framhållits angelägenheten av att landsbygdens bostadsförsörjningsfrågor
ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Jag delar helt denna uppfattning.
De av utredningen framlagda förslagen rörande stödåtgärder till främjande
av bostadsbyggandet på landsbygden torde emellertid, av de skäl jag
förut angivit, icke kunna omedelbart upptagas till prövning. Med hänsyn
härtill synes den nuvarande låne- och bidragsverksamheten för ändamålet få
fortsättningsvis bedrivas under ytterligare ett budgetår.
Egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden för nästa budgetår innebära, att medelsanvisningen
skulle något ökas i förhållande till vad som gäller för innevarande budgetår.
Även jag är av den uppfattningen, att förutsättningar böra skapas för en något
vidgad stödverksamhet på området. Den rådande materialknappheten lärer
emellertid göra en ytterligare ökning av anslagen meningslös.
I anslutning till det anförda föreslår jag att för nästa budgetår äskas följande
anslag, nämligen till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
20 miljoner kronor, till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden 15 miljoner kronor, till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder 6 miljoner kronor samt till Lån till bostadsförbättringsverksamhet
8 miljoner kronor.
Under antagande att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förutnämnda förslag
örn höjning av maximivärdet å egnahem, synes det belopp, som under nästa
budgetår erfordras för tilläggslån knutna till egnahemslåneverksamheten,
kunna skattas till 2,5 miljoner kronor. Såsom jag tidigare framhållit äro emellertid
reservationerna å tilläggslåneanslaget så stora, att även nyssnämnda
behov torde kunna tillgodoses utan anvisande av nya medel å anslaget.
I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att
räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som beviljas under
nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,2 5 %.
Statsutskottets utlåtande nr 238.
21
6. Anslag-en till statens byg-grnadsl&nebyrå. För byggnadslånebyrån gäller
Kungl. Majlis instruktion den 4 december 1942 (nr 931) med däri den 1 oktober
1943 (nr 717) och den 30 juni 1944 (nr 406) vidtagna ändringar.
Enligt sagda instruktion består byggnadslånebyrån av en ordförande och
chef samt högst sex ledamöter, samtliga för viss tid förordnade av Kungl.
Majit. En ledamotsbefattning har under budgetåret 1945/46 hållits vakant.
Arbetet inom byrån är fördelat på tre avdelningar, nämligen sociala avdelningen
(ärenden avseende bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer och pensionärer), tertiärlåneavdelningen (ärenden rörande tertiärlån
och tilläggslån) och kansliavdelningen (övriga ärenden). I spetsen för varje
avdelning står en av Kungl. Majit förordnad chef.
Vissa av de till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifterna ha av organisatoriska
skäl sammanförts till fyra olika grupper, som handläggas inom särskilda
sektioner av kansliavdelningen, benämnda arkitektavdelningen (ärenden
rörande granskning av ritningar), tekniska avdelningen (ärenden avseende
byggnadstekniska frågor samt rörande remisser å ansökningar örn byggnadstillstånd),
utredningsavdelningen (bostadsbehovsundersökningar, statistiska
utredningar i allmänhet m. m.) samt ombudsmannaexpeditionen (ärenden avseende
säkerställande och bevakning av statens fordringsanspråk m. m.). Återstående
till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifter (framställningar till
Kungl. Majit, remissutlåtanden i allmänhet, organisationsfrågor, personalärenden
m. m.) handläggas å den egentliga kansliavdelningen.
Hos byggnadslånebyrån äro för närvarande anställda omkring 230 befattningshavare
och särskilda sakkunniga.
Avlöningsanslaget. Å gällande riksstat är anslaget uppfört med
1 130 000 kronor.
Kungl. Majit har genom beslut den 26 april 1946 medgivit, att den i avlöningsstaten
upptagna anslagsposten till Ersättningar till kanslipersonal får
överskridas med högst 280 000 kronor. Av sagda belopp avse cirka 59 000
kronor engångsutbetalning av särskilt avlöningstil]ägg åt befattningshavare
bland kanslipersonalen; bemyndigande för byrån att utbetala dylikt tillägg
har lämnats av Kungl. Majit den 5 april 1946.
Ytterligare har Kungl. Majit genom beslut den 12 i samma månad bemyndigat
byggnadslånebyrån att till byråns ordförande och avdelningschefer utbetala
sådant avlöningstillägg, som nyss nämnts.
Till avlöningar inom byggnadslånebyrån har således för budgetåret 1945/46
ställts till förfogande sammanlagt (1 130 000 + 280 000) 1 410 000 kronor,
varav emellertid cirka 60 000 kronor avse engångstillägg å avlöningarna till
vissa ledamöter och befattningshavare.
I skrivelser den 31 augusti 1945 och den 29 mars 1946 har statens byggnadslånebyrå
hemställt om anslag till förevarande ändamål för nästa budgetår.
Departementschefen har anfört följande.
Yad först angår anslagsposten till månadsarvoden till ordförande och ledamöter
synes densamma, såsom byggnadslånebyrån föreslagit, böra upptagas
till 12 000 kronor, varigenom tillfälle beredes Kungl. Majit att återbesätta den
vakanta lcdamotsbefattningen.
22
Statsutskottets utlåtande nr 238.
Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt
ersättningar till avdelningscheferna torde i enlighet med byråns förslag
böra höjas. Då jag förutsätter, att provisoriskt lönetillägg från och med
den 1 juli 1946 skall få utgå till byråns ordförande jämte cheferna för kansliavdelningen
och tertiärlåneavdelningen och då jag vidare avser att, med
hänsyn till den mycket betydande ökningen av arbetsuppgifterna inom byråns
sociala avdelning, föreslå, att månadsarvodet till chefen för sagda avdelning
från och med budgetårsskiftet höjes från nuvarande 900 till 1 000 kronor,
anser jag, att posten bör beräknas till 60 000 kronor.
Därest de av mig i det föregående framlagda förslagen i avseende å tertiärlåneverksamheten
bifallas, kommer otvivelaktigt byggnadslånebyråns arbetsbörda,
åtminstone under en övergångstid, att okas. Å andra sidan synes det
ej osannolikt, att arbetsuppgifterna minska, sedan systemet fungerat en tid.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att det givetvis är ett allmänt intresse,
att de initialsvårigheter i avseende å arbetet, som kunna förväntas
inträda för byrån efter budgetårsskiftet, icke ökas till följd av brist på personal.
Med hänsyn härtill anser jag det icke vara tillrådligt att föreslå någon
nedsättning av de belopp som byrån ansett erforderliga till ersättningar till
kanslipersonal samt till ersättningar till experter och sakkunniga, 1 365 000
respektive 105 000 kronor. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ytterligare
belopp till nyssnämnda ändamål kunna komma att krävas. Till följd
av omfattningen av sina löpande arbetsuppgifter har byrån endast i mycket
begränsad omfattning kunnat avdela personal till utrednings- och forskningsuppgifter
med ändamål att befordra rationalisering av bostadsproduktionen.
Enligt min uppfattning bör byrån, örn arbetsuppgifter av angivna art finnas
böra åläggas byrån, förstärkas i den omfattning som betingas härav.
Vidkommande slutligen posten till årsarvoden till revisorer ber jag få
anföra följande.
Till envar av byggnadslånebyråns två revisorer utgår sedan budgetåret
1943/44 ett årsarvode av 1 000 kronor. Dessa arvoden utbetalades första
gången på hösten 1943 och avsågo därvid ersättning för revision av byråns
räkenskaper och förvaltning under budgetåret 1942/43. Belastningen å byråns
avlönings- och omkostnadsanslag för sagda budgetår uppgick till i runt tal
490 000 respektive 235 000 kronor. För innevarande budgetår torde motsvarande
siffror komma att stiga till 1 410 000 respektive 358 000 kronor, vilket
torde utvisa, att byråns verksamhet under de tre sistförflutna åren till
omfattningen kraftigt ökats. Med hänsyn härtill synes det mig skäligt, att
revisorernas årsarvoden nu ökas, förslagsvis från 1 000 till 1 500 kronor;
ifrågavarande anslagspost bör alltså höjas till 3 000 kronor.
I enlighet med det anförda anser jag, att byggnadslånebyråns avlöningsanslag
för nästa budgetår bör upptagas med (12 000 + 60 000 + 1 365 000 +
105 000 + 3 000) 1 545 000 kronor.
Omkostnadsanslaget. Å gällande riksstat är förevarande anslag uppfört
med 225 000 kronor, därav 25 000 kronor avse resekostnads- och trakta
mentsersättningar, 190 000 kronor expenser samt 10 000 kronor publikationstryck.
I sin förenämnda skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå
gjort framställning örn anslag för nästa budgetår även under förevarande
anslagspost.
Departementschefen har anfört följande.
Yad först angår byggnadslånebyråns framställning rörande sjukvård m. m.
för byråns befattningshavare anser jag, att denna angelägenhet bör kunna
anstå i avbidan på lösandet av frågan örn byråns framtida organisation.
Statsutskottets utlåtande nr 238.
23
Posterna till reseersättningar och publikationstryck torde med hänsyn till
utgifterna för dessa ändamål under innevarande budgetår samt den ökning i
byråns arbetsuppgifter, som kan förväntas inträda under nästa budgetår, knappast
kunna sättas lägre än till 35 000 respektive 10 000 kronor.
Yad slutligen angår posten till expenser lärer det icke kunna anses
troligt, att utgifterna härför skola under nästa budgetår bli lägre än under
första halvåret 1946. Vid bifall till de av mig i det föregående framlagda förslagen
rörande nya villkor för tertiärlåneverksamheten måste det tvärtom
antagas, att vissa extra kostnader -—- såsom för nya blanketter m. m.
— ej kunna undvikas. Under antagande dels att de löpande expenserna
för nästa budgetår skola stanna på samma nivå som under första halvåret
1946, dels att till vissa nyanskaffningar m. m. kommer att åtgå ett
belopp av 15 000 kronor beräknar jag det för expenser under budgetåret
1946/47 erforderliga medelsbehovet till (12 X 20 000 + 15 000) 255 000 kronor.
I enlighet med det anförda föreslår jag, att byggnadslånebyråns omkostnadsanslag
för nästa budgetår upptages med (35 000 + 10 000 + 255 000)
300 000 kronor.
Motioner.
I samband med Kungl. Majits förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen
1) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bror Nilsson och fru Svenson (I: 37) och den andra inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl. (11:23), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
av frågan på vad sätt barnrika innehavare av mindre jordbruk, utan hinder
av sådana ekonomiska förhållanden, som i motionerna omtalats, må kunna
erhålla motsvarande förmåner vid anskaffande av bostadshus, som nu lämnas
genom statliga bostadsanskaffningslån till barnrika familjer;
2) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Gustavson och Albert Andersson (I: 357) och den andra inom andra
kammaren av herrar Mattsson och Gustafsson i Lekåsa (11:547), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition, i vad
avser grunderna för tertiärlåneverksamheten, måtte beakta de i motionerna
framförda synpunkterna vid fastställandet av grunder för utlämnandet av
tertiärlån;
3) en inom första kammaren av herr Gränebo m. fl. väckt motion (I: 364),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att tertiärlån må utgå till
allmännyttiga bostadsföretag med högst 90 %, till bostadskooperativa företag
och till enskilda byggmästare med högst 85 % av de godtagbara anskaffningskostnaderna,
dels att räntan å tertiärlån till byggande av enfamiljshus fastställes
till 3 % och dels att i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning
med förslag till nya riktlinjer för bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden;
4) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Holmbäck och Lindblom, (I: 365) och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl (11:557), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att be
-
24
Statsutskottets utlåtande nr 238.
låningsgränsen för enskilda företagare höjes från föreslagna 85 till 90 % av
byggnadskostnaden; att belåningsgränsen för kommuner, allmännyttiga och
kooperativa byggnadsföretag bestämmes till 95 % av byggnadskostnaden; att
enskilda byggnadsföretagare icke åläggas en extra amortering å 1,5 % under
de första tio åren av tertiärlånets löptid; att utförandet av kommunernas byggnadsverksamhet
skall ske enligt entreprenadsystem; samt att belåningsgränsen
för sekundärlån höjes från föreslagna 70 % till av riksdagen år 1929 i
instruktion för svenska bostadskreditkassan godkända gräns på 75 %;
5) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Gustaf Elofsson och Ivar Persson (I: 366) och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilson i Spånstad och Pettersson i Norregård (11:558), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta, att bostadsförbättringsbidrag
må utan behovsprövning utgå till indragning av vatten och/eller avlopp med
40 %, dock högst 500 kronor av anläggningskostnaderna, och att i anledning
härav anvisa 23 miljoner kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden;
6) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Axel Ivar Anderson och Velander (I: 367) och den andra inom andra
kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl. (11:554), i vilka hemställts, att
riksdagen vid utformningen av grunderna för den statliga bostadslångivningen
beaktar de i motionerna utvecklade synpunkterna;
7) en inom andra kammaren av herr Holmberg m. fl. väckt motion (II: 40),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa örn sådan ändring av nu gällande bestämmelser rörande bostadsförbättringsbidrag,
att par. 5 i kungörelsen härom får följande lydelse:
Förbättringsbidraget utgår--- — annat håll.
Förbättringsbidraget ---uppgå till högst
7 000 kronor för byggnadsföretag, som avser dels förbättringsarbete å bostadslägenhet
eller uppförande av nya bostadslägenheter, dels ock anordnande
av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt, därvid
bidraget till förbättringsarbetet eller uppförandet av nya lägenheter må utgöra
högst 5 000 kronor samt bidraget i övrigt högst 2 000 kronor,
5 000 kronor för byggnadsföretag, som avser enbart förbättringsarbete å
bostadslägenhet eller uppförande av nya lägenheter, samt
2 000 kronor för byggnadsföretag, som avser enbart anordnande av ledningar
för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt.
Kostnaderna för--— dessa golvytor.
Därjämte -— --äga tillämpning.
Har för —--härtill tagas.
Avser förbättringsbidraget byggnadsföretag å skogstorp, odlingslägenhet,
kronotorp, kolonat eller fjällägenhet, som upplåtits å kronopark i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens
län, eller å lägenhet som för renskötselns drivande innehaves av lapp,
må bidraget uppgå till högst 6 000 kronor. I kostnaderna för byggnadsföretaget
må därvid icke inräknas värdet av byggnadsmaterial, som kronan kost
-
Statsutskottets utlåtande nr 238. 25
nadsfritt ställer till sökandes förfogande eller för vilka denne erhåller ersättning
av kronan.
Är bidrag —--vederbörande markägare;
8) en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (II: 158),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer örn förslag
till bestämmelser beträffande inlösen av bostadsrättsinnehavarnas andelar
•i fastigheter, vilka uppförts med stöd av statliga lån, samt att Kungl. Majit
därvid beaktar de förslag, som i motionen anförts örn samhällets övertagande
av fastigheterna och de organisatoriska riktlinjerna för förvaltningen av dessa
fastigheter;
9) en inom andra kammaren av herrar Skoglund i Umeå och Mäler väckt
motion (II: 159), vari hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn sådan ändring i kungörelsen nr 464/1939 om förbättringsbidrag
m. m., att lån och bidragsverksamhet enligt kungörelsen, utan
föregående prövning av Kungl. Majit, må, oavsett de bestämmelser, som i
hälsovårdsavseende gälla inom en kommun, förekomma i avseende å bostadslägenhet
i en- och tvåfamiljshus;
10) en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (lii 202),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer om sådan
ändring av kungörelsen örn tertiär- och tilläggslånen att fastigheter, vilka uppförts
eller komma att uppföras med stöd av statliga lån, erhålla en räntesänkning
av minst en procent på det av staten investerade kapitalet och att amorteringstiden
förlänges, samt att dessa åtgärder användas för att sänka den nuvarande
hyresnivån;
11) en inom andra kammaren av herr Penersson i Dahl m. fl. väckt motion
(11:555), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, dels att tertiärlån må
utgå till allmännyttiga bostadsföretag med högst 90 %, till bostadskooperativa
företag med högst 85 % och till enskilda byggmästare med högst 80 % eller,
då synnerliga skäl därtill äro, med högst 85 % av de godtagbara anskaffningskostnaderna,
dels att räntan å tertiärlån till byggande av enfamiljshus fastställes
till 3 % och dels att i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning
med förslag till nya. riktlinjer för bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden;
12) en inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion (lii 556),
vari hemställts,
att riksdagen i anslutning till Kungl. Majits förevarande proposition måtte
för sin del besluta, att även fastigheter, som uppförts med stöd av statliga
tertiärlån före den 1 juli 1946, skola komma i åtnjutande av den räntesänkning
till 3 % på tertiärlånen, som i propositionen föreslås framdeles komma de allmännyttiga
bostadsföretagen till del, och att räntesänkningen utnyttjas för att
sänka den nuvarande hyresnivån; att amorteringstiden för de statliga lånen
förlänges utöver vad som för olika slag av byggnader föreslås i propositionen
och att hyresnivån regleras i anslutning därtill; att kommunerna erhålla tertiärlån
mot 2 % ränta, vilken lägre ränta skall användas för att sänka hyresnivån
i de av kommunerna producerade bostadslägenheterna; att tertiärlån till en
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 238.
familjshus (egna hem) skola utgå efter samma normer som till flerfamiljshus
uppförda av allmännyttiga företag d. v. s. lån till 100 % av fastighetsvärdet
och till 3 % ränta och att räntan på tidigare tertiärlån för denna verksamhet
sänkes i motsvarande grad; att subventionen per kvadratmeter lägenhetsyta
utsträckes till att gälla samtliga dyrortsgrupper och att lägsta beloppet fastställes
till 1 krona per kvadratmeter lägenhetsyta; att kommuner med minst
2 000 invånare åläggas att upprätta bostadsförsörjningsplaner; att utskottet»
med anledning av dessa förslag beräknar och föreslår anslagen i proportion till
den ökning av utgifterna, som förslagen medföra, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit hemställer om utarbetande av förslag till ändrad lagstiftning
att föreläggas höstriksdagen, enligt vilken kommunerna åläggas att, i händelse
bostadsförsörjningen inom kommun icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder
för dess förbättring, att upprätta kommunal bostadsförmedling och örn skyldighet
för fastighetsägare att upplåta hyreslediga lägenheter till bostadssökande,
som den kommunala bostadsförmedlingen anvisar, samt hemställa
om proposition med förslag att hos byggnadslånebyrån anställas kvalificerade
konsulenter, som kunna ställas till kommunernas förfogande för att utreda
bostadsbeståndet och bostadsbehovet, uppgöra bostadsförsörjningsplaner samt
giva råd och anvisningar angående kommunal bostadsproduktion.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna I: 357, 364, 365 och 367 samt II: 23, 40, 158,
159, 202, 555, 556 och 558.
Utskottet.
Under de senare åren har ett klarläggande av den allmänna bostadspolitiska
målsättningen och en översyn av de medel, som böra anlitas för de
uppställda målens förverkligande, blivit ett alltmer framträdande önskemål.
Särskilt inom riksdagen har avsaknaden av allmänna utgångspunkter för bedömande
av särskilda, från olika håll framställda, i och för sig behjärtansvärda
förslag till åtgärder inom detta område varit kännbar. För ett ställningstagande
i denna fråga har emellertid ansetts erforderligt att avvakta
bostadssociala utredningens arbetsresultat.
Den målsättning, till vilken departementschefen i förevarande proposition
givit sin anslutning, innebär i första rummet avveckling av den akuta bostadsbristen
samt vidare höjning av bostadsstandarden ävensom åstadkommande
av ett gynnsammare förhållande mellan bostadskostnad och inkomster.
I fråga om bostadsstandarden innebär programmet, att ettrumslägenheten
underkännes såsom familjebostad, att produktionen inriktas på två- och trerumslägenheter
och att en utjämning åstadkommes av de standardskiljaktigheter,
som existera främst mellan städernas och landsbygdens bostadsbestånd
men även i avseende å lägenhetsutrustningen inom respektive samhällen.
Utskottet, som ansluter sig till huvuddragen i detta program, har i fråga
örn dess enskildheter bland annat uppmärksammat, att den för utrymmesstandarden
angivna normen högst två boende per boningsrum i och för sig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 238.
icke säkerställer skälig lägenhetsyta. Beträffande denna norm har inom utskottet
ifrågasatts, huruvida densamma bör upprätthållas för familjer med
mycket stort barnantal. Bet har också ifrågasatts, huruvida icke den nämnda
normen även i vissa andra fall skulle innebära en alltför genomgripande omändring
av bostadsvanorna. Dessa frågor ha emellertid ej omedelbar betydelse
för bedömande av de konkreta förslag, till vilka riksdagen i anledning
av propositionen har att taga ställning. De sammanhänga däremot med utformningen
av bestämmelserna rörande de statssubventioner, beträffande vilka
förslag komma att framläggas först senare, sedan bostadssociala utredningen
hunnit färdigställa andra delen av sitt slutbetänkande. Utskottet har därför
funnit ett mera definitivt ställningstagande till dessa särskilda frågor bora
tills vidare anstå. .
I fråga örn utrustningsstandarden har målsättningen i propositionen i korthet
formulerats så, att huvudparten av alla lägenheter bör uppfylla de anspråk,
som för närvarande uppställas vid nybyggnad i städerna. Programmets
genomförande i denna del är enligt utskottets mening ett angeläget önskemål.
Emellertid bör framhållas, att viss utrustning, som på landsbygden ofta blir
förhållandevis kostsam, såsom anordning för automatiskt tryck i vattenledning
och installation av wc, icke bör utgöra oeftergivligt villkor för lån och
bidrag till ny- eller ombyggnad av bostäder på landsbygden.
Utredningen har räknat med att dess bostadsprogram skall kunna, förverkligas
under en tidrymd av 15 år. Såsom departementschefen framhållit ter
det sig knappast realistiskt att redan vid programmets uppgörande räkna med
en inknappning av detta tidsschema, hur önskvärt detta än i och för sig skulle
vara. Inom utskottet har uttalats en tvekan i motsatt riktning, nämligen om
utvecklingen på andra områden inom samhället kail antagas medgiva programmets
förverkligande inom 15 år. Någon meningsskiljaktighet föreligger emellertid
icke i fråga örn bostadsbyggnadsprogrammets omfattning under nästa
budgetår. På längre sikt synes målsättningen i fråga om tidsschemat icke nu
böra fastlåsas, utan utrymme lämnas för en viss smidighet. Utskottet ansluter
sig härutinnan till konjunkturinstitutets mening, att bostadsproduktionens
framtida omfattning bör bliva beroende av sysselsättningspolitiska
överväganden, utvecklingen av våra totala produktiva resurser samt den angelägenhetsgrad,
som kommer att tillmätas bostadsbehoven i förhållande till
övriga behov. Såsom institutet framhållit, kan den framtida konjunkturutvecklingen
bli sådan, att det kan te sig befogat att påskynda saneringsverksamheten,
i vilket fall det uppställda målet skulle kunna uppnäs snabbare än
vad utredningen räknat med. Möjligheten av en utveckling i motsatt riktning
bör vid nuvarande tidpunkt — särskilt med hänsyn till de senaste erfarenheterna
i fråga örn tillgång på material och arbetskraft — icke helt uteslutas.
Förbättringen i relationen mellan bostadskostnader och inkomster bor,
såsom förutsättes i Kungl. Majlis förslag, i första rummet åstadkommas genom
en fortskridande rationalisering av bostadsproduktionen och ett bevarande
och förbilligande av den statliga långivningen. Därutöver räknas i propositionen
med att åtgärder skola vara erforderliga för utsanering av ett stort
28
Statsutskottets utlåtande nr 238.
antal äldre smålägenheter ävensom att vissa subventioner, bland annat i form
av familjebostadsbidrag, skola bliva erforderliga.
I sistnämnda hänseenden avses förslag först framdeles skola föreläggas
riksdagen. Icke heller de av utredningen framlagda förslagen i avseende å
den statliga stödverksamheten till förmån för egnahemsproduktionen ha ansetts
kunna upptagas till prövning i detta sammanhang. Dessa förslag syfta
dels till att ersätta nuvarande starkt differentierade bestämmelser å förevarande
område med enhetliga låne- och bidragsregler och dels till att införa sådana
subventioner, att en allmän kraftig höjning av utrymmes- och utrustningsstandarden
för enfamiljshus kan genomföras under 15-årsperioden.
Uppskovet med omprövningen av de för bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden gällande bestämmelserna får icke innebära, att landsbygdens
bostadsfrågor eftersättas. Utskottet förutsätter, att förslag skall kunna föreläggas
nästa riksdag. I avseende å såväl detta ämne som de övriga frågor
om statliga subventioner, vilkas prövning likaledes uppskjuta, vill utskottet
understryka angelägenheten av en samordning av de olika stödformerna samt
mellan dessa och socialpolitiken i övrigt.
Såsom departementschefen framhållit är en aktivisering av kommunernas
bostadspolitik erforderlig för genomförande av det uppställda programmet.
Frågan om lagstiftning örn kommunernas skyldighet att vidtaga åtgärder till
bostadsförsörjningens tryggande har ansetts böra anstå till dess förslag
rörande den blivande bostadspolitiska organisationen framlägges. Departementschefen
har likväl framhållit, att det för rationaliseringen och förbilligandet
av bostadsproduktionen är av största betydelse att kommunerna uppgöra
långsiktiga bostadsförsörjningsplaner.
Utskottet vill understryka vad departementschefen i sistnämnda hänseende
anfört. Vad i motionen II: 556 anförts i fråga örn skyldighet för kommuner att
upprätta dylika planer ävensom örn lagstiftning rörande bland annat skyldighet
för kommuner att vidtaga andra åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen,
har utskottet ej ansett böra i nuvarande läge påkalla åtgärd från
riksdagens sida.
I motionerna I: 365 och II: 557 har framlagts förslag därom, att utförandet
av kommunernas byggnadsverksamhet skall ske enligt entreprenadsystem. För
kommunerna torde utlämnande av byggnadsföretag på entreprenad ofta
komma att te sig lämpligast. De böra dock äga frihet att välja det system
för utförande av byggnadsföretag, som för dem är förmånligast. Motionsyrkandet
örn åläggande för kommunerna att anlita entreprenadsystemet anser
sig utskottet därför icke kunna biträda.
Yad angår den för tertiärlåneverksamheten för hyreshus föreslagna revisor
nen av belåningssystemet tillstyrker utskottet — med viss anslutning till
motionen II: 202 -— den av Kungl. Maj:t föreslagna räntenedsättningen till
3 %, till vilken räntesats tertiärlån böra tillhandahållas jämväl enskilda
byggnadsföretagare. Yrkandet i motionen II: 556 örn en tertiärlåneränta
av 2 % till kommunerna har utskottet ej ansett sig böra biträda. Den sänkta
ränta utskottet förordat innebär vid nuvarande allmänna ränteläge en viss
Statsutskottets utlåtande nr 238.
29
subvention, som blir mer framträdande, därest ränteläget skulle stiga. Räntegarantiema
för den under tertiärlånen liggande krediten komma under samma
förutsättning att föranleda subventioner i form av ränteeftergifter. Den allmänna
räntesättningen bindes alltså ej vid den räntesats, som här föreslås, och
bör ej heller underordnas hyrespolitiska synpunkter.
Utskottet tillstyrker jämväl förslaget, att tertiärlånets övre gräns för kommuner
och allmännyttiga företag — i avseende å vilka vederbörande kommun
ikläder sig skyldighet att gent emot statsverket i viss utsträckning ansvara för
förluster uppkomna vid fastighetsförvaltningen — bestämmes till 100 % av
avkastningsvärdet. Likaså tillstyrker utskottet, att tertiärlån till kooperativt
organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte och under betryggande
kontroll utlämnas till högst 95 % av avkastningsvärdet.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att en företagarinsats
uppgående såsom för närvarande kan vara fallet till blott 10 % av fastighetsvärdet
i de allra flesta fall utgör en alltför ringa investering från den, som
bygger i enskilt vinstsyfte, helst örn lån tillhandahålles honom mot en ränta
av 3 %. Utskottet tillstyrker därför, att tertiärlån till enskild företagare regelmässigt
skall säkerställas av inteckning inom högst 85 % av avkastningsvärdet.
Såsom departementschefen förordat, bör dock möjlighet hållas öppen för
byggnadslånebyrån att, då synnerliga skäl därtill föreligga, bevilja tertiärlån
upp till 90 % av sagda värde.
Det sagda innebär, att utskottet icke kunnat ansluta sig till de avvikande
förslag i fråga örn belåningsgränserna, vilka framställts i motionerna I: 364,
1:365 och 11:557, 1:367 och 11:554 samt 11:555.
Enskilda företagare föreslås skola under de tio första åren av lånets löptid
utöver den vanliga amorteringen erlägga en extra avbetalning av 1,5 % per
år av lånets ursprungliga belopp. I motionerna I: 365 och II: 557 har yrkats
avslag på detta förslag, i motionerna I: 367 och II: 554 att den extra amorteringsskyldigheten
skall gälla alla slags företagare.
Utskottet vill erinra, att motivet för det här ifrågavarande förslaget är
att förhindra spekulativt missbruk av de statliga lånen. Vid godkännande av
hyrorna i de nybyggda husen måste beräknas en viss genomsnittlig underhållskostnad
för fastigheten under lånets löptid. Därför bör viss avsättning
av hyresintäkten äga rum under de första nästan underhållsfria åren, för att
möta den utgiftsökning, som kan förutses inträffa senare. Kontroll är avsedd
att utövas, att de allmännyttiga och kooperativa företagen verkställa sådana
avsättningar, men någon dylik kontroll synes av praktiska skäl icke kunna
förekomma gentemot enskilda med den möjlighet att försälja fastigheten, som
för dem står öppen. Utskottet har icke funnit tillräckligt starka skäl anförda
för ett frångående av Kungl. Maj:ts förslag.
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om tertiärlånens amorteringstid tillstyrker utskottet,
som alltså icke funnit sig böra biträda yrkandena i motionerna II: 202
och 556 i vad de avse förlängning av nämnda tid.
I fråga örn sekundärkrediten har departementschefen hänvisat till, att de
enskilda kreditgivarna måhända icke skulle vara beredda att utlämna sådan
30
Statsutskottets utlåtande nr 238.
kredit mot en så låg ränta som 3 %. För allmännyttiga och kooperativa företag
har med hänsyn härtill föreslagits en »fördjupning» av tertiärlånen ned
till den föreslagna primärlånegränsen, 60 % av avkastningsvärdet. I motionerna
I: 357 och II: 547 ha uttalats betänkligheter mot detta förslag. Motionärerna
framhålla, att spörsmålet örn fastighetskreditväsendets organisation
ligger under omprövning av 1945 års bankkommitté, och förorda ett uppskov
med den slutliga prövningen av Kungl. Maj:ts nämnda förslag.
Frågan örn de framlagda förslagens betydelse för räntan å sekundärlån
har behandlats även i motionerna I: 367 och II: 554, däri erinrats örn frågans
samband med de statliga räntegarantierna för lån, liggande under tertiärlånen.
I avbidan på de förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att
framlägga, har Kungl. Maj:t föreslagit, att dessa garantier skola tills vidare,
i avseende å den tertiärlånegivning, som kan komma att äga rum under nästa
budgetår, utvidgas att gälla lånens hela löptid. Vidare föreslår Kungl. Maj:t,
i avbidan på samma förslag, att extra lånekostnader betingade av räntebundenhet
skola tills vidare under en tioårsperiod få föranleda ränteeftergift,
som dock synes böra utgöra högst 0,i % per år räknat å primär- respektive
sekundärlånet.
Utskottet vill för sin del med viss anslutning till vad som anförts i nämnda
motioner förorda, att med genomförande av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn
fördjupning av tertiärlånen, utsträckning av räntegarantiens giltighetstid och
maximering av ränteeftergift för viss extra lånekostnad får anstå för att tagas
under bedömande i samband med bankkommitténs blivande förslag.
Såsom departementschefen framhållit, bör tilläggslånesystemet ej bevaras
såsom subventionsform längre än nödvändigt; det synes dock ej lämpligen
böra helt avskaffas omedelbart. Utskottet tillstyrker medgivande att tilläggslån
må i den av departementschefen angivna, begränsade utsträckningen fortfarande
utlämnas under nästa budgetår. Utskottet betraktar detta medgi
vande såsom en förlängning av ett provisorium. Huruvida det sedan kan
helt upphöra, bör tagas under omprövning vid nästa riksdag.
I motionen II: 556 föreslås att subvention i form av tilläggslån skall medgivas
i viss utsträckt omfattning. Av vad utskottet anfört framgår, att utskottet
ej kan ansluta sig till detta förslag.
Bostadssociala utredningen har beträffande äldre tertiärlån framhållit, att
en omprövning av amorteringsplanen kan bliva erforderlig i fråga örn vissa
lån, som under kriget beviljats med fördröjd amortering, och för vilka annuiteten
efter 10 år sålunda skulle höjas. Frågan om beslut i detta ämne är
ännu icke aktuell. Utskottet förutsätter, att byggnadslånebyrån följer utvecklingen
och framlägger de förslag omständigheterna må komma att
föranleda.
I övrigt innebär Kungl. Maj:ts förslag, att ändring icke göres i villkoren
för äldre lån. Förutsättningen för att de nya bestämmelserna må äga till
lämpning är i allmänhet, att slutligt beslut i låneärendet ej meddelats av
byggnadslånebyrån före den 1 juli 1946. I undantagsfall, örn särskilda skäl
föreligga, kan jämkning i detta villkor medgivas, dock ej i fall, då statskon
-
Statsutskottets utlåtande nr 238.
31
toret dessförinnan utbetalat beviljade lån. Utskottet, som tillstyrker vad
härutinnan föreslagits, har icke funnit de längre gående förslagen om de
nya bestämmelsernas giltighet för äldre lån, vilka framlagts i motionen
II: 556, böra biträdas.
Vidkommande tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus förutsättes densamma
tills vidare böra fortgå efter oförändrade grunder. I vissa motioner
lia yrkats räntenedsättning från 3,6 till 3 %, d. v. s. till den räntesats, som
föreslagits för tertiärlån i avseende å flerfamiljshus.
Utskottet vill erinra örn att dessa procentsatser icke äro direkt jämförliga.
Produktionen av enfamiljshus är nämligen avsedd att alltfort reguljärt subventioneras
genom beviljande av ränte- och amorteringsfrihet för så stor del
av tertiärlånet som motsvarar 10 % av anskaffningskostnaden. Då tertiärlånets
totala belopp i regel uppgår till 35 % av nämnda kostnad motsvarar den
nuvarande räntan i regel endast 2,6 % av tertiärlånets hela belopp. Härtill
kommer att den räntefria delen av tertiärlånet tillika är amorteringsfri och
avsedd att avskrivas. Tertiärlånebestämmelserna för enfamiljshus innesluta
därför väsentliga fördelar framför motsvarande bestämmelser för flerfamiljshus
å orter, där tilläggslån ej komma i fråga. Å andra orter kan, i fall då tillläggslånen
nå en viss storlek, det motsatta förhållandet inträffa, men en
undersökning har givit vid handen, att lånevillkoren för enfamiljshus genomsnittligt
måste anses väsentligt mer fördelaktiga än för flerfamiljshus.
Ehuru likställighet av enfamiljshus med flerfamiljshus i fråga örn räntefoten
i och för sig synes önskvärd, föreligger under sådana omständigheter en
viss tvekan, om en räntenedsättning beträffande enfamiljshusen till 3 % kan
anses fullt motiverad. Frågan har så till vida en begränsad räckvidd som
hela spörsmålet örn statliga stödåtgärder till förmån för egnahemsverksamheten
inom kort kommer att upptagas till prövning i syfte bland annat att
ersätta nuvarande starkt differentierade bestämmelser med enhetliga låneoch
bidragsregler. Det synes utskottet motiverat, att i enlighet med vad
Kungl. Majit har föreslagit bibehålla villkoren för tertiärlån till enfamiljshus
oförändrade under den återstående uppskovstiden.
I detta sammanhang vill utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke en viss
räntenedsättning bör kunna ifrågakomma i avseende å sådana äldre tertiärlån
till enfamiljshus, som löpa med högre ränta än 3,6 %. Kungl. Majit torde böra
undersöka, huruvida förutsättningar för en dylik eftergift kunna anses föreligga
och i samband med framläggande av förslag till stödåtgärder för egna
hemsverksamheten jämväl upptaga detta spörsmål till prövning.
Av bostadssociala utredningen framlagda förslag rörande stödåtgärder
till främjande av bostadsbyggandet på landsbygden har, såsom tidigare framhållits,
icke ansetts kunna omedelbart upptagas till prövning. Den nuvarande
låne- och bidragsverksamheten föreslås därför skola få fortsättningsvis be
drivas under ytterligare ett budgetår.
I motionerna I: 364 och lii 555 föreslås, att riksdagen skall hos Kungl.
Majit begära skyndsam utredning med förslag till nya riktlinjer för bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.
32
Statsutskottets utlåtande nr 238.
Utskottet har i annat sammanhang uttalat, att landsbygdens bostadsförsörjningsfrågor
böra ägnas tillräcklig uppmärksamhet samt förutsatt, att förslag
skola föreläggas nästa riksdag. Det av olika förhållanden föranledda uppskovet
med omprövningen av på detta område gällande låne- och bidragssystemet
är att beklaga. Bostadssociala utredningen har uppdragit nya riktlinjer
för ersättnings- och upprustningsverksamheten i avseende å landsbygdens
bostäder. Utredning i ämnet bedrives vidare av 1942 års jordbrukskommitté.
Huruvida ytterligare utredningar böra igångsättas för att erhålla nya
riktlinjer för denna verksamhet bör bli föremål för Kungl. Maj:ts bedömande.
Någon framställning härom från riksdagens sida är utskottet ej nu berett att
tillstyrka.
Yad som anförts i motionerna I: 37 och II: 23 örn åtgärder för att möjliggöra
för barnrika innehavare av mindre jordbruk att komma i åtnjutande av
förmåner motsvarande dem, som tillkomma innehavare av egna hem för barnrika
familjer, finner utskottet behjärtansvärt. Då det emellertid kan förutsättas
att överväganden komma att ägnas jämväl detta spörsmål vid den fortsatta
beredningen av frågorna örn bostadssubvention av olika slag, har en
särskild framställning örn utredning i ämnet ej synts utskottet påkallad.
De i vissa andra motioner framlagda förslagen, vilka avse omedelbara ändringar
i bestämmelserna örn förbättringsbidrag, är utskottet ej berett att för
närvarande tillstyrka med hänsyn till att en mera allmän omprövning av bidragsvillkoren
är nära förestående. Detta gäller såväl yrkandet i motionerna
I: 366 och II: 558 örn upphävande av kravet på behovspi''övning för en del av
det bidrag, som enligt gällande bestämmelser kan komma i fråga för indragning
av vatten och avlopp, som förslaget i motionen II: 40 om fördubbling
av de olika för förbättringsbidrag bestämda maximibeloppen.
Förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån må, så framt
Kungl. Maj:t på framställning av vederbörande hälsovårdsnämnd lämnat medgivande
därtill, beviljas jämväl för bostadsbyggnadsföretag i sådant samhälle
som avses i 34 § hälsovårdsstadgan, samt i sådan del av stad, där hälsovårdsföreskrifterna
i 1 kap. hälsovårdsstadgan tillämpas. I motionen II: 159
anses inhämtande av särskilt medgivande av Kungl. Maj:t i dessa fall innebära
en onödig omgång och en ändring av bestämmelserna föreslås i anledning
härav. Enligt utskottets mening bör denna fråga bedömas i samband
med den förestående översynen av gällande bestämmelser. Särskild framställning
av riksdagen synes ej nu påkallad.
Framställning till Kungl. Maj:t i den i motionen II: 158 berörda frågan örn
statsinlösen av bostadsrättsinnehavares andelar i fastigheter, vilka uppförts
med stöd av statliga lån, har utskottet ej ansett sig böra tillstyrka.
Yad angår återstående, i propositionen behandlade men av utskottet ej
särskilt berörda frågor, har Kungl. Maj:ts förslag ej föranlett erinran från
utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
Statsutskottets utlåtande nr 238.
33
I. att riksdagen må
A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, i anledning av motionen
II: 202 och med avslag å motionen II: 556, i vad nämnda
motioner avse ränta å nya tertiärlån beträffande flerfamiljshus,
medgiva, att räntefoten å nämnda lån bestämmes till 3 %,
B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 364, I: 365 och II: 557, I: 367 och II: 554 samt
II: 555, i vad nämnda motioner avse tertiärlånens belåningsgränser,
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 10 maj 1946 förordade förslag i fråga örn dylika gränser,
C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 365 och II: 557 samt I: 367 och II: 554 godkänna
i nämnda statsrådsprotokoll förordad särskild amorteringsskyldighet,
begränsad till enskilda byggnadsföretagare,
D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 556, i vad nämnda motion avser amorteringstiden
för de för flerfamiljshus avsedda tertiärlånen, godkänna vad i
samma protokoll förordats i detta hänseende,
E. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna II: 202 och II: 556, i vad nämnda motioner avse villkoren
för äldre, för flerfamiljshus avsedda tertiärlån, godkänna
vad i nämnda statsrådsprotokoll anförts i frågor, som sammanhänga
med tidpunkten för de nya lånevillkorens ikraftträdande,
F. beträffande frågor, vilka ej behandlats under A—E, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:357 och
II: 547 samt I: 367 och II: 554 godkänna av utskottet förordade
ändrade grunder för tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus,
G. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 556, i vad nämnda motion avser utsträckning av
subventionen per kvadratmeter lägenhetsyta, godkänna i förenämnda
statsrådsprotokoll förordade ändrade grunder för tillläggslåneverksamheten
i avseende å flerfamiljshus,
H. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 364 samt II: 202, 555 och 556, i vad nämnda motioner
avse ändrade grunder för tertiärlån till enfamiljshus, godkänna
vad i nämnda hänseende förordats i förutnämnda statsrådsprotokoll,
I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 366 och II: 558, i vad nämnda motioner ej avse anslagsfrågan,
samt motionen II: 40 godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts i fråga örn bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden under nästa budgetår.
Bihang till riksdagens protokoll 19d6. 6 sami. Nr 238.
1258 40 3
34
Statsutskottets utlåtande nr 238.
J. med bifall till Kungl. Majda förslag
1) medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka komma att beviljas under budgetåret 1946/47,
bestämmes till 3,2 5 %,
2) för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa
a) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar 1 545 000 kronor,
b) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader 300 000 kronor,
c) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer
10 000 000 kronor,
K. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 366 och II: 558 i vad nämnda motioner avse anslagsfrågan
till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
för budgetåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor,
L. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1946/47
anvisa
1) under femte huvudtiteln till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av 9 000 000 kronor,
2) under statens utlåningsfonder
a) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett investeringsanslag av 70 000 000 kronor,
b) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden ett investeringsanslag av 15 000 000 kronor,
c) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 220 000 000 kronor,
3) under fonden för låneunderstöd
a) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor,
b) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av 6 000 000 kronor,
c) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor,
II. att i motionerna I: 364 och II: 555 framlagt förslag örn
skrivelse till Kungl. Maj:t ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda,
III. att i motionerna I: 365 och II: 557 framlagt förslag i fråga
örn utförande av kommunernas byggnadsverksamhet ej må av
riksdagen bifallas,
IV. att i motionerna I: 365 och II: 557 framlagt förslag beträffande
belåningsgränsen för sekundärlån ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda,
Statsutskottets utlåtande nr 238. 35
Y. att motionerna I: 37 och II: 23 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda,
VI. att motionen II: 158 ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda,
VII. att motionen II: 159 ej må av riksdagen bifallas,
VIII. att motionen II: 556, i de delar nämnda motion icke behandlats
under I. A, B, E, G och H, ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 21 juni 1946.
På statsutskottet vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström, Gränebo,
Larsson, Bäckström, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson,
Gillström, Berling och fröken Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Ward, Ohlin,
Falla, Andersson i Malmö, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Petterson i Degerfors,
Thäpper, Onsjö och Birkö.
Reservationer:
1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Bäckström, Heiding,
Mannerskantz, fröken Andersson, herrar Ohlin, Falla, Pettersson i Hahl,
Onsjö och Birke, vilka ansett,
dels att de tre på varandra följande stycken å s. 29 i utskottets yttrande,
vilka börja med orden »Utskottet tillstyrker» och sluta med orden »samt
II: 555» bort ersättas med ett uttalande av följande lydelse:
»Vidkommande lånegränserna anser utskottet, att Kungl. Maj:ts förslag
sätter den övre gränsen för tertiärlån till kommuner och allmännyttiga företag
för högt. Het synes alltfort böra krävas en viss insats av eget kapital såsom
ett återhållande moment. Särskilt i vissa konjunkturlägen torde eljest en alltför
vidlyftig byggnadsverksamhet kunna befaras. Vid ställningstagandet till
frågan örn belåningsgränsen beträffande nämnda slag av företag, i motionerna
I: 364 och II: 555 föreslagen till 90 % samt i motionerna I: 365 och II: 557 till
95 % av avkastningsvärdet, har utskottet ansett sig böra förorda sistnämnda
förslag, vilket överensstämmer med vad som för närvarande gäller.
Såsom framhållits i motionerna I: 365 och II: 557 samt I: 367 och II: 554 är
en större likställighet önskvärd av de olika kategorierna företagare inom bostadsproduktionen.
Härest de enskilda företagarna sättas i ett mer oförmånligt
läge än andra är att befara, att produktion av lägenheter i dylik regi
36
Statsutskottets utlåtande nr 238.
hämmas. Ju lägre räntan på de statliga lånen sättes, desto mer angeläget är
att belåningsgränserna bli likartade. I likhet med vad som yrkats i de fyra
sistnämnda motionerna anser sig utskottet med hänsyn härtill icke böra förorda
nedsättning av belåningsgränsen till enskilda företagare under nuvarande
90 %. Då de kooperativa företagen böra i detta hänseende vara likställda
med de enskilda — yrkande av denna innebörd har framställts i motionen
I: 364 — bör även för dem gälla en högsta belåningsgräns av 90 %»;
dels ock att momentet I. B. i utskottets hemställan i anslutning härtill
bort hava följande lydelse:
»B. I anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 364,
I: 365 och II: 557, I: 367 och II: 554 samt II: 555, i vad nämnda
motioner avse tertiärlånens belåningsgränser, godkänna av utskottet
förordat förslag i fråga örn dylika gränser»;
2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström, Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Ohlin, Falla och Birke, vilka ansett,
dels att det stycke å s. 29 i utskottets yttrande, vilket börjar med orden
»Utskottet vill» och slutar med orden »Kungl. Maj:ts förslag» bort hava
följande lydelse:
»I propositionen angives att man beräknar, att minst 55 % av bostadsbyggandet
kommer att bedrivas av enskilda företagare. Detta procenttal förefaller
lågt mot bakgrund av det förhållandet, att bostadsbyggandet i enskild
regi de senaste åren svarat för 75 % och däröver av den totala bostadsproduktionen.
Då enligt utskottets mening en gentemot enskilda företagare ogynnsammare
amorteringsbestämmelse än den som tillämpas mot de båda övriga
kategorierna utgör ett icke motiverat handikap för de enskildas byggande och
kan få ogynnsamma verkningar för bostadsproduktionen, föreslår utskottet,
att samtliga kategorier låntagare åläggas att under de första 10 åren erlägga
en extra amortering av IV2 % per år av lånets ursprungliga belopp. Det måste
anses fördelaktigt även ur de kommunala och kooperativa företagens synpunkt,
att sådan amortering under de mera underhållsfria åren verkställes
ur de avsättningar de i sina bokslut göra. För statens vidkommande innebär
detta även möjlighet att genom dessa amorteringar erhålla medel för ny utlåning.
Utskottet förordar därför bifall till yrkandet i motionerna 1:367
och 11:554»;
dels ock att momentet I. C. i utskottets hemställan i anslutning härtill
bort hava följande lydelse:
»C. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:367 och II: 554 samt med avslag å motionerna
I: 365 och II: 557 godkänna av utskottet förordad särskild amorteringsskyldighet,
avseende samtliga byggnadsföretagare».
Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten