Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

1946-12-13 · 29 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1946:304, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

1

Nr 304.

Ankom till riksdagens kansli den 13 december 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

inrättande av avgångsstat för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet jämte i ämnet

väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 353 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18 oktober 1946, föreslagit

riksdagen godkänna följande vid propositionen fogade kungörelseförslag.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari

1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, att i 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari

1939 skall närmast efter 12 mom. införas ett nytt moment, betecknat 12 a morn.,

av den lydelse nedan angives.

52 §.

12 a mom. Landsfogdarna. Landsfiskalerna. Poliskåren i Boden.

Tjänsteman är pliktig att, där så finnes påkallat med hänsyn till statens Avlöning tili

intresse, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med frånträdande av tjänstemän på

° , ... avgångsstat.

tjänsteutövningen övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlonmg enligt

grunder, som bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att bestämmelserna icke skola äga tillämpning å tjänsteman, vilken vid

ikraftträdandet innehade och fortfarande innehar befattning, som i bestämmelserna

avses.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 304.

2490 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 304.

Vidare har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

dels besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet skall

inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som angivits i nämnda statsrådsprotokoll,

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad

i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga bestämmelser angående

avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för statliga befattningshavare

som överföras å avgångsstaten,

dels bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig ökning av .

antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet, som kan föranledas

av befattningshavares överföring på avgångsstat,

dels ock till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid polis- och

åklagarväsendet å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1946/47 å driftbudgeten

under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

Propositionen.

Inledning. 1942 års poliskommission, vilken tillsatts med uppdrag att

verkställa utredning rörande förekomsten inom polisväsendet av polismän, som

vore knutna till, understödde eller kunde antagas vara beredda att understödja

politiska ytterlighetsriktningar och därför icke kunde väntas under alla förhållanden

fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, avgav den 15 februari 1943

betänkande i anledning av undersökningen (SOU 1943: 5). I detta betänkande

föreslog kommissionen dels utfärdande av lagbestämmelser örn förbud för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet att tillhöra vissa sammanslutningar

eller att främja deras verksamhet, dels ock såsom en ytterligare skyddsåtgärd

inrättandet av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.

Sedan poliskommissionens betänkande varit föremål för remissbehandling,

upprättades inom socialdepartementet en promemoria, vari förslaget örn inrättande

av en avgångsstat närmare behandlades. Över promemorian inhämtades

genom remiss utlåtanden från samtliga länsstyrelser, vilka därvid i allmänhet

bifogade yttrande av vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet,

statskontoret, statspolisintendenten och svenska polisförbundet.

Promemorian föranledde för det dåvarande icke någon Kungl. Majits

åtgärd.

Överståthållarämbetet har i olika sammanhang under åren 1944—1946 framhållit

angelägenheten av åtgärder för att bereda ökade möjligheter att entlediga

sådana polismän, som visat sig olämpliga för fortsatt polistjänst.

De spörsmål som föranlett nu nämnda utredningar och framställningar ha

nyligen berörts jämväl i annat sammanhang. Den 3 maj 1946 har sålunda

Kungl. Majit tillsatt en särskild nämnd, den s. k. bedömningsnämnden, för att

biträda med bedömningen av uppkommande frågor rörande tjänstemän, som

befaras brista i lojalitet mot samhället.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

3

Gällande bestämmelser angående förflyttning, avsättning och entledigande

i administrativ ordning av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet.

Vad angår frågan om befattningshavares skiljande från tjänsten

må först erinras, att såväl högre som lägre polispersonal i judiciell ordning kan

dömas till avsättning från tjänsten på grund av begånget tjänstefel.

Beträffande de nuvarande möjligheterna att förflytta eller från tjänsten

skilja befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet, torde dessa med avseende

å anställningsformen och den rättsliga ställningen i övrigt kunna fördelas

på tre huvudgrupper. Såsom en första grupp upptagas de i statens tjänst

anställda befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet: landsfogdar,

landsfiskaler, landsfogdeassistenter, landsfiskalsassistenter och övriga tjänstebiträden

åt landsfiskalerna ävensom befattningshavare vid den statliga poliskåren

i Boden. Dessa befattningshavare äro underkastade bestämmelserna i

civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet, varjämte för

dem gälla särskilda av Kungl. Majit utfärdade instruktioner, tjänstgöringsreglementen

eller liknande föreskrifter.

De ordinarie tjänstemännen, d. v. s. landsfogdar och landsfiskaler, äro jämlikt

civila avlöningsreglementet pliktiga att låta förflytta sig till annan stationeringsort

eller till annan befattning, men kunna icke entledigas i administrativ

ordning. De icke-ordinarie tjänstemännen kunna däremot entledigas efter viss

uppsägning.

En andra huvudgrupp utgöres av de lägre befattningshavare vid polisväsendet

— fjärdingsmän och andra polismän — vilka tillsättas i den ordning,

som föreskrives i 11 § 1—4 morn. lagen örn polisväsendet i riket. Dessa befattningshavares

rättsliga ställning regleras dels av 1925 års polisreglemente för

riket, vari meddelas närmare bestämmelser örn befattningshavarnas tillsättande

och entledigande m. m., och dels av kommunala avlöningsreglementen

och dylikt.

I fråga örn de sistnämnda gälla enligt 1925 års polisreglemente särskilda

föreskrifter örn entledigande i administrativ ordning och örn disciplinär bestraffning.

Ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande,

må, örn man bortser från pensioneringsbestämmelser, icke i administrativ ordning

skiljas från tjänsten annat än som påföljd av upprepad eller svår tjänsteförseelse.

Annan ordinarie befattningshavare kan därjämte skiljas från

tjänsten om han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning

finnes för tjänsten olämplig. Befattningshavaren är emellertid i sistnämnda

fall berättigad att erhålla avlöning under två månader från entledigandet.

I fråga örn extra befattningshavare med minst två års sammanhängande

anställningstid gälla samma regler för entledigande som för ordinarie

polisman, som ej innehar ständigt förordnande, varjämte sådan befattningshavare

kan entledigas i anledning av indragning eller ändring av befattning.

Befattningshavaren äger rätt till två månaders lön från entledigandet

utom då skiljandet skett på grund av tjänstefel eller enligt pensioneringsbestämmelserna.

Extra befattningshavare med mindre än två års anställningstid

kan däremot entledigas när helst tjänsten det kräver. Befattningshavaren

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande m 304.

äger dock rätt till en månads avlöning utom i det fall att avskedandet skett

på grund av tjänsteförseelse eller med stöd av eventuellt förefintliga pensioneringsbestämmelser

för tjänstemannen. Befogenheten att i fall som nu

nämnts pröva fråga örn entledigande tillkommer länsstyrelsen och i fråga örn

vissa befattningshavare polischefen.

Den tredje gruppen av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

utgöres av de högre polisfunktionärerna i städerna. Hit höra polismästare,

polisintendenter, statspolisassistenter, polisassessorer, polissekreterare

och polisnotarier. Jämväl stadsfiskalerna, vilka i stor utsträckning

äro polischefer, torde få räknas till denna grupp. Dessa befattningshavares

anställningsvillkor och rättsliga ställning i övrigt regleras i huvudsak

av de kommunala avlöningsbestämmelser som kunna finnas antagna. I stor

utsträckning tillsättas emellertid befattningshavarna av Kungl. Majit, av vederbörande

länsstyrelse eller av justitiekanslem. I regel torde beträffande dessa

befattningshavare icke finnas möjlighet att annorledes än till följd av gällande

pensioneringsbestämmelser i administrativ ordning skilja dem från tjänsten.

Beträffande båda de sistnämnda grupperna av befattningshavare vid polisoch

åklagarväsendet saknas generella bestämmelser örn förflyttningsskyldigheten.

I åtskilliga fall torde dock på grund av förbehåll i kommunala avlöningsreglementen

eller vid tillsättande av den befattning, varom är fråga,

befattningshavare vara skyldig att, med bibehållen lön, övergå å annan befattning

i vederbörande kommuns tjänst eller till ordinarie befattning i statens

tjänst. Polisväsendets kommunala natur medför emellertid att utan befattningshavarens

frivilliga medverkan förflyttning i regel icke kan ifrågakomma

från ett polisdistrikt till ett annat. I de större poliskårerna torde dock finnas

icke obetydliga möjligheter att överflytta i vart fall den lägre polispersonalen

till annan tjänstgöring.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras, att frågan om bestraffning

för ämbetsbrott upptagits till behandling i ett av straffrättskommittén i

november 1944 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot

staten och allmänheten (SOU 1944:69). På grundval av nämnda betänkande

har inom justitiedepartementet upprättats förslag till vissa strafflagsändringar,

berörande bland annat ämbetsbrotten, vilket förslag remitterats till

lagrådet för yttrande.

Avgångs- och disponibilitetsstater för personal vid försvarsväsendet

m. m. Vissa militära beställningshavare kunna genom beslut av Kungl.

Maj :t förklaras skyldiga att avgå där så befinnes påkallat av hänsyn till statens

intresse. Bestämmelserna härom återfinnas i kungörelserna den 30 juni 1942

(nr 684 och 686) örn avgångsstat respektive disponibilitetsstat för personal

vid försvarsväsendet. Dessa bestämmelser ha varit vägledande vid de överväganden

örn inrättandet av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och

åklagarväsendet som ägt rum inom socialdepartementet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

5

Avgångs- och disponibilitetsstaterna inom försvarsväsendet ha tillskapats

för att göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja sådana innehavare av officersbeställningar,

som icke äro för sina uppgifter lämpliga.

I den till grund för beslutet liggande propositionen (1942: 74) anförde dåvarande

chefen för försvarsdepartementet inledningsvis följande.

Det är självfallet ett försvarsintresse av vikt, att krigsmaktens personal på

aktiv stat besitter sådan tjänstduglighet, att den på ett fullt tillfredsställande

sätt kan fullgöra sina uppgifter i krig såväl som i fred. Behovet av i alla avseenden

tjänstdugliga beställningshavare gör sig med särskild kraft gällande

under nu rådande förhållanden, men även under fredstid måste höga anspråk

ställas på ifrågavarande befattningshavare, vilka ju då bland annat ha att utföra

ett för försvarskrafternas stridsduglighet betydelsefullt förberedelsearbete.

Chefen för försvarsdepartementet berörde även spörsmålet örn icke den för

försvaret då aktuella frågan borde upptagas till prövning i ett större sammanhang.

Härom anfördes följande.

Det bör icke förbises, att den föreliggande frågan i viss mån kan äga aktualitet

även beträffande andra befattningshavare i det allmännas tjänst än officerare

och att skäl kunna anföras för den av svenska officersförbundet uttalade

uppfattningen, att nämnda fråga icke bör lösas utan att motsvarande

problem samtidigt göres till föremål för behandling och avgörande beträffande

andra befattningshavare. I vårt lands nuvarande läge kan jag emellertid icke

förorda det uppskov med frågans lösning för försvarsväsendets del, som ett

sådant ståndpunktstagande innebär, utan förordar, att utan vidare tidsutdräkt

föreskrifter meddelas, som göra det möjligt att från tjänstgöring avskilja

sådana innehavare av för vårt lands försvar betydelsefulla officersbeställningar,

som icke äro för sina uppgifter lämpliga.

Ett omedelbart tillgodoseende av behovet av att från aktiv stat avskilja

mindre dugliga befattningshavare, som ej vore förtroendeämbetsmän, ansågs

kunna åstadkommas allenast på en väg, som i princip bevarade beställningshavarna

vid dem tillkommande rättsligt bundna förmåner. För ändamålet

inrättades en avgångsstat.

För genomförande av en mera bestående anordning införlivades med

gällande lönebestämmelser ett disponibilitetsinstitut inom försvarsväsendet,

vilket skulle bliva tillämpligt å beställningshavare, som utnämndes efter det

erforderliga ändringar i gällande avlöningsreglemente trätt i kraft.

Enligt de för avgångsstaten meddelade bestämmelserna (kungörelsen 1942:

684) må med fullmakt tillsatt beställningshavare i vissa angivna lönegrader

kunna överföras på avgångsstat, där så finnes påkallat med hänsyn till statens

intresse. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande

försvarsgrenschef. Lön å avgångsstat utgår efter ortsgrupp A enligt

den löneklass, beställningshavaren tidigare tillhört. Löneklassuppflyttning

kan dock ske, i den mån beställningshavaren fullgör tjänstgöring. Utöver lön

enligt löneklass utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt för personal å aktiv

stat vanliga grunder.

Vad härefter angår beställningshavare å disponibilitetsstat, har rättsgrund
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 304.

valen för själva institutet skapats genom införande av bestämmelser i militära

avlöningsreglementet. I reglementets 3 § har införts ett nytt moment (kungörelsen

1942:683), vari stadgas skyldighet för militära och civilmilitära beställningshavare

i vissa angivna högre lönegrader att avgå från beställningen,

där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Beslut härom meddelas

av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef.

Till beställningshavare å disponibilitetsstat utgår disponibilitetsarvode med

visst belopp för varje lönegrad (kungörelsen 1942: 686). Såsom utgångspunkt

vid fastställandet av dessa arvoden har tagits för beställningen gällande pensionsunderlag,

ökat med vederbörliga pensionsavdrag. Å arvodena utgå rörligt

tillägg och kristillägg enligt samma grunder som för personal å aktiv

stat.

I detta sammanhang må även erinras örn det inom utrikesförvaltningen

förekommande disponibilitetsinstitutet. Av den redogörelse härför, som lämnas

i propositionen 1942: 74, framgår, att Kungl. Maj:t sedan gammalt äger

försätta diplomatisk eller konsulär tjänsteman i disponibilitet och sålunda

avföra vederbörande från hans ordinarie tjänst. Någon närmare reglering av

förutsättningarna härför finnes icke meddelad i författning eller eljest genom

beslut av statsmakterna, utan Kungl. Maj :t äger i detta hänseende fria händer.

Rättsgrunden för anordningen är numera regeringsformens § 35, som till förtroendeämbetsmän

hänför samtliga diplomatiska och konsulära tjänstemän.

Någon rätt till ekonomisk gottgörelse är icke tillförsäkrad tjänsteman, vilken

försättes i disponibilitet, men Kungl. Maj:t äger befogenhet att tilldela sådan

tjänsteman exspektansarvode med belopp, som inom viss maximigräns fastställes

efter Kungl. Maj:ts fria skön.

Poliskommissionens förslag örn inrättande av en avgångsstat för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet. Det utredningsuppdrag,

som lämnades 1942 års poliskommission, avsåg förekomsten inom polisväsendet

av polismän, som vore knutna till, understödde eller kunde antagas vara

beredda att understödja politiska ytterlighetsriktningar och därför icke kunde

väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Åt

kommissionen uppdrogs tillika att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag, som

kunde anses erforderliga för att inom polisväsendet skapa betryggande förhållanden

i berörda hänseende.

Kommissionen har bland annat erinrat örn att före nu gällande polislagstiftnings

tillkomst den ordningen gällde, att en ordinarie befattningshavare

— enligt den särskilt i städernas polisreglementen allmänt förekommande

s. k. olämplighetsparagrafen —- kunde avskedas, närhelst vederbörande polischef

funnit honom olämplig för tjänsten eller mist förtroendet för honom.

Sammanfattningsvis har 1942 års poliskommission uttalat, att den nuvarande

polislagstiftningen icke erbjuder tillräckliga möjligheter, då det

gäller att söka hålla polisväsendet fritt från inflytande av politiska ytterlighetsriktningar,

samt att det knappast heller låter sig göra att genom författningsändringar

inom polislagstiftningens ram skapa några väsentligt för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

7

bättrade möjligheter i detta hänseende. Andra utvägar måste således sökas.

Kommissionen har för sin del föreslagit införandet genom särskild lagstiftning

av förbud för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

att tillhöra vissa sammanslutningar eller att främja deras verksamhet.

Såsom en ytterligare skyddsåtgärd — utöver förbudslagen — har poliskommissionen

under framhållande av de ringa möjligheterna att från tjänsten

skilja polismän, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, föreslagit inrättandet

av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet,

till vilken det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att överföra

befattningshavare, som eljest icke lagligen kunna skiljas från sin tjänst.

Kommissionen, som allenast uppdragit vissa huvudprinciper för ett avgångsinstitutet,

har i detta hänseende anfört, bland annat, att bestämmelserna

örn överförande å avgångsstat böra göras tillämpliga å alla sådana befattningshavare

vid polisväsendet, som endast genom avsättning i judiciell eller disciplinär

väg kunna skiljas från tjänsten. Möjlighet bör med andra ord finnas att

å avgångsstat överföra även de i 11 § 5 mom. polislagen omförmälda högre

polisfunktionärema i den mån de tillsatts genom fullmakt eller konstitutorial.

Förutsättningen för att en befattningshavare skall kunna överföras å avgångsstat

bör enligt kommissionen vara, att han på grund av sitt uppträdande

eller av annan anledning icke kan väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt

fullgöra sin tjänsteplikt.

Med hänsyn till vikten av att hithörande frågor underkastas en omsorgsfull

och strängt saklig prövning föreslog kommissionen, att beslut örn överförande

å avgångsstat skulle fattas av Kungl. Majit efter framställning av vederbörande

länsstyrelse. Den av avgångsstaten föranledda ökade kostnaden föreslogs

skola stanna å statsverket.

Över poliskommissionens betänkande införskaffades utlåtanden från samtliga

länsstyrelser, efter hörande av polismästaren i Stockholm respektive

vederbörande landsfogde, ävensom från justitiekanslersämbetet, statspolisintendenten,

styrelsen för svenska polisförbundet samt styrelserna för föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges landsfiskaler

och Sveriges stadsfiskal. Det framlagda förslaget örn inrättande av en avgångsstat

lämnades tämligen genomgående utan erinran, ehuru i några utlåtanden

gavs uttryck åt tveksamhet såväl av principiell natur som i fråga örn

själva behovet av en avgångsstat. Endast styrelsen för svenska polisförbundet

avstyrkte uttryckligen förslaget örn avgångsstaten.

Den inom socialdepartementet upprättade promemorian. I den inom

socialdepartementet upprättade promemorian angående ifrågasatt inrättande

av en avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet ha

behandlats vissa frågor av i första hand löne- och pensionsteknisk natur, som

kunna uppkomma vid ett genomförande av poliskommissionens förslag i detta

hänseende, ävensom spörsmålet om de rättsliga förutsättningarna för införande

av ett avgångsinstitut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 804.

Vad angår spörsmålet, vilka befattningshavare, som skulle kunna bliva

föremål för ett överförande å avgångsstat, borde enligt promemorian anordningen

i princip gälla såväl statligt som kommunalt anställda befattningshavare,

vilka äro underkastade bestämmelserna i de allmänna polisförfattningarna,

Genom sistnämnda avgränsning frånskildes polispersonalen vid försvarsväsendet,

vilken icke borde inordnas under de tilltänkta föreskrifterna.

Borgmästare (kommunalborgmästare) eller ledamot av magistrat, som förordnats

såsom polischef, borde ej underkastas de ifrågasatta bestämmelserna,

enär vederbörandes befattning med polisväsendet genom beslut av Kungl.

Maj:t kunde i annan ordning bringas att upphöra. Undantag syntes även böra

göras för polisdomare, vilkas åligganden icke vore av den beskaffenhet att ett

avgångsförfarande för deras vidkommande kunde anses påkallat. Däremot

talade skäl för att stadsfiskal skulle vara underkastad bestämmelserna, även

örn han icke vore polischef.

Beträffande härefter själva innebörden av ett överförande å avgångsstat

erinras i promemorian, att poliskommissionen åsyftat en anordning, som gjorde

det möjligt att varaktigt försätta befattningshavare vid polisväsendet ur

tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja honom från tjänsten. Befattningshavaren

skulle sålunda vara skyldig att åter träda i tjänst, örn det befunnes

kunna ske utan olägenhet ur det allmännas synpunkt.

I fråga örn de allmänna grunderna i övrigt för avgångsinstitutet delar promemorian

vidare poliskommissionens uppfattning, att beslut örn försättande

å avgångsstat skall meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av vederbörande

länsstyrelse samt att med hänsyn till ändamålet med avgångsstaten

den därmed förenade kostnadsökningen för polisväsendet skall stanna å statsverket.

Beträffande frågan örn de rättsliga förutsättningarna för införande av ett

avgångsinstitut enligt angivna grunder, har i promemorian anförts följande.

Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att i polisförfattningama

eller vederbörande avlöningsbestämmelser icke finnas några stadganden, som

kunna anses utgöra hinder för inrättande av en avgångsstat av den karaktär,

som i det föregående förordats. Befattningshavare, som före de tilltänkta

bestämmelsernas ikraftträdande erhållit fullmakt eller konstitutorial eller

ständigt förordnande å ordinarie befattning, torde emellertid såsom poliskommissionen

framhållit i princip vara berättigade att oaktat överförandet å av
f;ångsstat

bibehållas vid sina ekonomiska förmåner av tjänsten. Däremot föreigger

ur rättslig synpunkt icke något hinder mot att meddela bestämmelser,

enligt vilka de, som i framtiden erhålla dylika befattningar, skola vara skyldiga

att övergå å avgångsstat mot åtnjutande av reducerade avlöningsförmåner.

Yad nu sagts står jämväl i överensstämmelse med den uppfattning, som

kommit till uttryck vid överförande å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet,

som i olika sammanhang vidtagits med ordinarie befattningshavare i

statens tjänst. Därvid har ansetts ligga i sakens natur, att en dylik åtgärd

kan vidtagas under förutsättning, att tjänstemannen bibehålies vid de löneförmåner,

som blivit honom tillförsäkrade. Anställningens ordinarie natur

har sålunda icke ansetts innefatta någon rätt för tjänstemannen till tjänstens

utövning. Samma betraktelsesätt torde hava anlagts vid bedömande av mot
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

9

svarande spörsmål i fråga örn tvångsvis överförande på övergångsstat av personal

vid försvarsväsendet, som blivit övertalig i samband med genomförande

av 1925 års härordning, ävensom beträffande inrättandet av avgångs- och

disponibilitetsstater inom försvarsväsendet. Erinras må jämväl, att kommunalt

anställda befattningshavare kunna försättas ur tjänst vid tillämpning av

bestämmelserna i 1932 års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

I de yttranden, som avgivits över promemorian har, vad till en början angår

frågan örn lämpligheten eller behovet av att inrätta avgångs- och indragningsstater

för personal vid polisväsendet, förslaget i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan principiell erinran, varvid från flera håll uttryckligen framhållits,

att behov av dylika anordningar finge anses ådagalagt. I några fall ha emellertid

betänkligheter framförts mot förslaget, vilket främst synes bero på att

förutsättningarna för överförande till dylik stat icke närmare preciserats.

Justitiekansler sämbetet framhöll i sitt den 27 maj 1943 dagtecknade yttrande,

att ämbetet i sitt utlåtande över poliskommissionens betänkande uttalat

sina betänkligheter mot förslagen. Ämbetet hade därvid framställt erinran

mot att förutsättningen för en befattningshavares överförande på avgångsstat

vore mycket vagt angiven samt vidare yttrat, att det icke syntes vara klart,

huruvida det vore rättsligen möjligt att förordna örn befattningshavares överförande

å avgångsstat mot hans bestridande. De sålunda antydda betänkligheterna

hade enligt ämbetets mening icke undanröjts genom innehållet i promemorian.

Därefter anförde ämbetet följande.

Den grundlagsfästa principen örn ämbetsmäns oavsättlighet, tillkommen i

främsta rummet för att garantera förvaltningens självständighet, har under

tidernas lopp fått vidkännas flera inskränkningar. Numera lärer någon erinran

knappast möta mot befattningshavares överförande å indragnings- och övergångsstat

i samband med organisatoriska förändringar, liksom ej heller mot

ämbetsmäns avgång vid pensionering. Varje nytt avsteg från angivna princip

är emellertid ägnat att framkalla tvekan ur konstitutionell synpunkt. Senast

kom detta till uttryck i samband med beslutet i fjol örn inrättande inom försvarsväsendet

av avgångs- och disponibilitetsstater, utgörande i viss mån

förebilder till nu föreliggande förslag rörande befattningshavare vid polisväsendet.

Till någon av nämnda stater Iean överföras militär befattningshavare,

där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Formuleringen är

otvivelaktigt mycket rymlig, men av motiven framgår, att överföring till berörda

stater avsetts att komma till stånd i fråga om beställningshavare, som

på grund av bristande krafter icke förmår tillfredsställande fullgöra sin tjänst.

Tolkade i enlighet med motiven skulle alltså bestämmelserna närmast innebära

en vidgning av förut gällande pensioneringsföreskrifter i samma anda som dessa.

Propositionen i ämnet i fjol föranledde icke desto mindre, såsom nämnts,

viss tvekan. I de likalydande motionerna I: 199 och II: 266, som väcktes i

anledning av propositionen, utgingo sålunda motionärerna från att förslaget

innebar ett avsättningssystem, som skulle strida mot den hittills vedertagna

tolkningen av § 36 regeringsformen. I motionerna yttrades vidare bland annat:

»Motivera nya tidsförhållanden, att andra grundsatser inforas i regeringsformen

än de hittills uppställda, måste detta i vårt gamla lagsamhälle ske i

en ordning, vars grundlagsenlighet ej kan sättas i fråga.--- •—- Börjar man

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande ny 304.

kringgå oavsättlighetsreglerna för en grupp, kan detta i ett annat tidsläge

åberopas till stöd för liknande ''avskiljande från aktiv stat’ av andra befattningshavare,

t. ex. inom domaremakten. I dessa tider, då missaktningen för

lag och rätt hör till de dagliga företeelserna utanför våra gränser, borde de

svenska statsmakterna mer än eljest sorgfälligt, ja nästan ängsligt vaka över

författningens helgd.» Riksdagen uttalade visserligen, att rättsliga hinder icke

syntes föreligga mot vidtagande av åtgärder i den riktning som i propositionen

föreslagits. Samtidigt erinrade emellertid riksdagen örn att konstitutionsutskottet

föreslagit, att en utredning rörande omarbetning av de grundlagsstadganden

som reglera hithörande förhållanden skulle komma till stånd,

och framhöll tillika, att åtgärder som nyss nämnts icke borde erhålla större

räckvidd än som vore strängt nödvändigt. »Grundsatsen örn ämbetsmäns oavsättlighet

måste nämligen anses vara av väsentlig betydelse för upprätthållandet

av deras självständighet och oberoende.» Med hänsyn härtill förklarade

riksdagen sig icke kunna dela den i vissa motioner framförda uppfattningen,

att införandet av bestämmelser örn vidgad avgångsskyldighet för vissa beställningshavare

inom försvarsväsendet måste föranleda till att en motsvarande

skyldighet ålades jämväl befattningshavare inom statsförvaltningen i

övrigt.

Gjorde sig sålunda i fjol vissa betänkligheter gällande i fråga örn förslaget

till avgångs- och disponibilitetsstater inom försvarsväsendet, lärer anledning

till tvekan icke vara mindre beträffande det nu föreliggande förslaget. För

att befattningshavare vid polisväsendet skall överföras å avgångs- eller indragningsstat

har angivits alldeles samma förutsättning som beträffande militära

befattningshavare: »där så finnes påkallat i statens intresse». Innebörden

av denna förutsättning är emellertid enligt motiven en helt annan än för

militära befattningshavare. Vilken denna är har icke uttryckligen angivits. I

första hand avser emellertid överförandet de i poliskommissionens betänkande

åsyftade, med andra ord de befattningshavare inom polis- och åklagarväsendet

som på grund av sitt uppträdande eller av annan anledning icke kunna väntas

under alla förhållanden fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Denna

grund att avlägsna en befattningshavare är icke blott vitt skild från den

för militären avsedda, utan det är också klart, att förefintligheten av densamma

ofta icke låter sig konstateras på samma objektiva sätt eller med

sådan säkerhet som en av fysiska eller psykiska orsaker nedsatt förmåga att

fullgöra vissa militära tjänsteplikter. Under den angivna förutsättningen för

avgång rymmas emellertid även helt andra fall än de i motiven nämnda. I

själva verket torde med en så vittgående formulering som den här ifrågavarande

en ganska avsevärd risk föreligga för godtycke och missbruk vid

tillämpningen. Betänkligheterna mot ett försättande av ämbetsmän ur tjänstgöring

växa i samma män som betingelsen för denna åtgärd är obestämd

och vidsträckt samt svår att på ett rättvist sätt tillämpa.

Enligt förslaget skola bland andra landsfogdar och landsfiskaler kunna

överföras å här ifrågavarande stater. Dessa befattningshavare tillsättas av

Kungl. Majit medelst fullmakt. Huru vanskligt förslaget ur konstitutionell

synpunkt är torde särskilt framträda, örn förslaget tänkes utsträckt till den

civila statsförvaltningen i allmänhet och till domarekåren; någon skillnad

mellan domare och andra ämbetsmän finnes icke i grundlagsstadgandet om

ämbetsmäns oavsättlighet. Att införa en bestämmelse, enligt vilken Kungl.

Majit skulle kunna försätta en domare ur tjänstgöring, där det funnes påkallat

med hänsyn till statens intresse, skulle väl knappast befinnas rättsligen

möjligt.

Såsom här antytts går förslaget ut på att befattningshavarna skulle »försättas

ur tjänstgöring»; de skulle icke skiljas från sina tjänster. Huruvida

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

11

den olikhet, som föreligger mellan ett skiljande från tjänsten och ett försättande

ur tjänstgöring, är av sådan art, att det senare men ej det förra

skulle vara tillåtet synes ovisst. Till sina faktiska verkningar äro de båda

åtgörandena varandra i hög grad lika.

Därefter framhöll ämbetet, att det syntes tveksamt, örn man ägde försätta

befattningshavare ur tjänstgöring under de avsedda förhållandena

samt örn ej tjänstemannen med framgång kunde göra anspråk på samtliga de

med tjänsten förenade förmånerna, oavsett örn de vore formligen tillförsäkrade

honom eller icke. Sammanfattningsvis anfördes i utlåtandet följande.

Självfallet är det av den största betydelse att samhällsfientliga element i

möjligaste mån förhindras i sin sliadebringande verksamhet. Och särskilt motbjudande

är det, örn inom samhällets egna sk}rddsorgan finnas funktionärer,

som icke äro pålitliga utan kanske i ett kritiskt ögonblick göra det som är

rakt motsatt deras tjänsteplikt. Det är emellertid av synnerlig vikt att även

— och kanske icke minst — vid bekämpandet av samhällsfarliga företeelser

inga åtgärder vidtagas, vilkas laglighet med fog kan dragas i tvivelsmål. Enligt

justitiekanslersämbetets mening böra sådana åtgärder som de här föreslagna

anstå i avbidan på den utredning av frågan örn revision av de i §§ 35 och 36

regeringsformen meddelade bestämmelserna örn statstjänstemännens rättsliga

ställning, som konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag föreslagit

och samma riksdag hos Kungl. Majit begärt. Först sedan en sådan

utredning klarlagt, huru den för förvaltningen så betydelsefulla frågan

örn tjänstemäns oavsättlighet bör regleras, samt nödiga förutsättningar

i grundlag skapats för åtgärder av föreslagen art, torde dylika åtgärder böra

bliva föremål för ytterligare övervägande.

Även örn laga hinder icke skulle anses möta för ett genomförande av förslagen

till avgångs- och indragningsstater för befattningshavare vid polisväsendet,

vill dock justitiekanslersämbetet ifrågasätta, huruvida förslagen icke innebära

en onödigt hård behandling. Ett försättande ur tjänstgöring av sådana

skäl, varom här är fråga, kan lätt drabba oskyldiga. Och rimligt vore möjligen

att, därest det anses nödvändigt att taga denna risk, åtminstone full ekonomisk

kompensation lämnades i samtliga de antagligen ej alltför talrika fall, i vilka

tillämpning av föreslagna bestämmelser skall behöva ifrågakomma.

Beträffande innehållet av övriga yttranden får utskottet hänvisa till propositionen

s. 21—26.

överståthållarämbetets framställningar. Överståthållarämbetet har i

skrivelse den 12 maj 1.944 upptagit frågan örn införande av ökade möjligheter

att entlediga sådana polismän, som på grund av begånget brott finge anses

olämpliga för fortsatt polistjänst. I skrivelsen anförde ämbetet bland annat

följande.

Genom att betrakta klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel

såsom ett tjänstefel, vilket i likhet med i tjänsten begångna förseelser kan

medföra avsättning såsom en av poliskollegiet ådömd disciplinär bestraffning

— i svårare fall omedelbart men eljest vid återfall — har man velat skapa

garantier för att befattningshavare, som visat sig olämpliga för polistjänsten,

skola kunna skiljas därifrån. Det åsyftade resultatet har emellertid icke uppnåtts.

Detta beror i främsta rummet därpå att de svårare fallen av förseelser

i tjänsten som regel icke bliva bestraffade i disciplinär ordning utan åtalas

vid domstol. Då domstolarna därvid ansett sig ha att tillämpa samma be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 304.

stämmelser som gälla för tjänstemän i allmänhet, bliva de särskilda krav, som

polistjänsten ställer på sina utövare, icke i tillräcklig grad beaktade. Följden

härav blir att en vid domstol åtalad polisman många gånger icke dömes

till avsättning, ehuru beskaffenheten av den begångna förseelsen tydligt angiver,

att han är olämplig för fortsatt polistjänst. Den praxis beträffande

straffmätningen, som utbildats vid domstolarna i de mera allvarliga fall av

tjänsteförseelser, vilka hänskjutas till deras prövning, kan givetvis icke heller

undgå att utöva inflytande på tillämpningen av de disciplinära straffbestämmelserna.

Beträffande en av ämbetet i här förevarande avseende verkställd undersökning

rörande förhållandena inom Stockholms poliskår under tiden från

1930 års ingång har ämbetet anfört, att i ett antal fall polismän, som begått

brott, för vilka de åtalats inför domstol, icke blivit dömda eller lagligen

kunnat dömas till avsättning, oaktat brotten varit av den beskaffenhet att de

skyldiga lämpligen icke borde bibehållas i polistjänst. Sålunda hade i ett

av dessa fall polisman dömts till böter för misshandel av anhållen, medan i

två fall polisman dömts till böter för misshandel och tjänstefel. En polisman

hade dömts till böter för delaktighet i fosterfördrivning och en annan likaledes

till böter för snatteri. I ett fall hade en polisman för sedlighetsbrott

dömts till en månads fängelse. För misshandel av tjänsteman i tjänsteutövning

hade en befattningshavare dömts till mistning av tjänsten under fyra

månader. I ett fall hade polisman för bedrägeri dömts till fängelse i fyra

månader. I ett annat fall hade en polisman av underrätt dömts till avsättning

för det han underlåtit att efter order anhålla och till straffanstalt införa

efterlyst person utan i stället underrättat personen ifråga, att han vore eftersökt

av polisen. Högsta domstolen fastställde visserligen underrättens beslut,

men av nåd nedsattes dock straffet till mistning av tjänsten under sex

månader. I ett fall slutligen dömdes en befattningshavare till böter och avsättning

för misshandel av anhållen. Överrätt upphävde emellertid underrättens

beslut och ådömde honom i stället för avsättning mistning av tjänsten

under viss tid.

Överståthållarämbetet hemställde örn sådan ändring i gällande polisreglemente,

att ordinarie befattningshavare, som erhållit ständigt förordnande,

kunde av länsstyrelsen skiljas från tjänsten, örn han blivit av domstol dömd

för brott av sådan beskaffenhet att det vore uppenbart att befattningshavaren

vöre olämplig för fortsatt polistjänst.

över överståthållarämbetets skrivelse infordrades yttranden från samtliga

länsstyrelser i samband med att dessa anmodades yttra sig över straffrättskommittens

förut omnämnda betänkande med förslag till lagstiftning örn

brott mot staten och allmänheten.

I skrivelse den 18 december 1945 har ämbetet hemställt om förnyat övervägande

av ämbetets tidigare framställning samt att därvid även måtte övervägas

frågan örn en ytterligare utvidgning av möjligheterna att entlediga

ordinarie polismän med ständigt förordnande till att undantagsvis omfatta

även fall, då vederbörande icke blivit av domstol dömd för brott.

Vidare har Överståthållarämbetet i yttrande den 8 mars 1946 över en av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

13

särskilt tillkallad sakkunnig avgiven promemoria angående den fortsatta avvecklingen

av allmänna säkerhetstjänsten och därmed sammanhängande frågor

ånyo påyrkat en lösning av här förevarande spörsmål. Ämbetet har därvid

anfört att den omständigheten att denna fråga fått vila otvivelaktigt bidragit

till den förtroendekris gent emot ordningsmakten, som framkallats bland

annat därav att det inom landets poliskår funnits ett antal befattningshavare

som anslutit sig till viss politisk ytterlighetsriktning.

I detta sammanhang må nämnas, att 1939 års ''polisutredning i sitt

betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket m. m.

(SOU 1944: 53) icke ifrågasatt någon ändring i nu gällande principer rörande

polispersonalens entledigande i administrativ ordning. Utredningen har härvid

framhållit, bland annat, att genom det av utredningen föreslagna förstatligandet

av polisväsendet ökade möjligheter till förflyttning av personalen

uppkomme.

Föredragande statsrådet Mossberg har anfört följande.

Med den ställning ordningsmakten intager inom samhället är det av

utomordentlig vikt att dess lojalitet och pålitlighet icke behöver sättas

i fråga. Erfarenheterna från de gångna krigsåren visa, att förekomsten

inom ordningsmakten av element, som kunna antagas vara beredda att

i en kritisk situation svika sin tjänsteplikt, kan medföra allvarliga konsekvenser.

Det måste därför vara angeläget att sörja för att dylika element

icke vinna inträde i ordningsmakten ävensom att inom ordningsmakten redan

anställda befattningshavare, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, avkopplas

från tjänsten.

De undersökningar som verkställdes av 1942 års poliskommission gåvo vid

handen, att den övervägande delen av polispersonalen var lojal mot den nuvarande

samhällsordningen och förtjänt av allmänhetens fulla förtroende samt att

av de befattningshavare, som på ett eller annat sätt haft anknytning till nazistiska

eller närstående organisationer, de flesta kunde förväntas komma att i en

kritisk situation visa sig fullt lojala. Kommissionen påträffade emellertid

vid sina undersökningar ett mindre antal polismän, vilkas pålitlighet i ett

dylikt läge kunde med fog ifrågasättas.

Det politiska läget är numera ett annat än vid den tidpunkt, då poliskommissionens

undersökningar verkställdes, och den fara, som förekomsten av

polismän med nazistisk anknytning vid nämnda tid kunde innebära, lärer

numera få anses väsentligt mindre. Denna omständighet rubbar emellertid icke

riktigheten av kommissionens uppfattning, att det i förebyggande syfte är

nödvändigt att ingripa mot förekomsten av opålitliga element inom polisväsendet.

Man kan icke bortse från möjligheten att under givna omständigheter

även enstaka opålitliga element kunna genom att direkt eller indirekt

påverka sina kolleger åstadkomma farliga splittringstendenser inom polisväsendet.

Jag är därför ense med poliskommissionen om att befattningshavare

vid polisväsendet, vilkas pålitlighet med fog kan sättas i fråga, böra skiljas

från tjänsten eller i varje fall från utövning av tjänsten. Då gällande polislagstiftning

icke erbjuder tillräckliga möjligheter härutinnan, måste sådana

skapas. Av skäl som närmare utvecklats av poliskommissionen och i den i

anledning av kommissionens betänkande inom socialdepartementet upprättade

promemorian synes man därvid böra realisera kommissionens förslag om inrättande

av en särskild avgångsstat för befattningshavare vid polisväsendet.

Frågan om inrättande av en dylik avgångsstat synes emellertid böra över
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 304.

vägas icke endast med hänsynstagande till nödvändigheten att förhindra ett

eventuellt illojalt handlande från vissa befattningshavares sida. Enligt

min uppfattning bör frågan ses ur en vidare synvinkel. Att ordningsmakten

åtnjuter obestridd auktoritet är en nödvändig förutsättning för att den skall

kunna fullgöra sin uppgift att trygga allmän ordning och säkerhet. Uppenbarligen

måste auktoriteten menligt påverkas av att inom ordningsmaktens led

finnas befattningshavare som med fog kunna antagas hysa en mot vår demokratiska

samhällsordning fientlig inställning. Härigenom kunna, särskilt

i ömtåliga situationer, svårigheter uppstå för polisen att på ett tillfredsställande

sätt fullfölja sina uppgifter. Ordningsmaktens effektivitet kan

såsom en följd härav avsevärt försvagas. Ur denna synvinkel måste sådana

befattningshavare, varom här är fråga, från samhällelig synpunkt anses

olämpliga för fortsatt polistjänst och det måste anses ligga i samhällets intresse

att möjligheter finnas att avkoppla dem från polistjänstens utövning.

Yad sålunda anförts leder över till den av 1942 års poliskommission i

förbigående berörda frågan örn inrättande av en avgångsstat, till vilken befattningshavare

vid polisväsendet skulle kunna överföras icke blott på grund

av misstanke örn bristande lojalitet utan på grund av olämplighet för polistjänsten

överhuvud. Lika väl som en polisman kan ha förverkat allmänhetens

förtroende av förstnämnda skäl, kan han ha förverkat detta förtroende på

grund av andra omständigheter. Det kan erinras, att denna synpunkt var föremål

för beaktande i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning.

Under förarbetena till denna lagstiftning framhölls, att polistjänsten ställde

alldeles särskilda krav på sina utövare och att brister i levernet, vilka icke för en

annan tjänsteman skulle behöva föranleda avsked örn de icke framträdde under

tjänsteutövningen, kunde göra det rent av stötande för rättsmedvetandet att

låta befattningshavaren fortsätta med sin verksamhet som ordningens och

säkerhetens upprätthållare. Med hänsyn härtill infördes föreskriften att

klandervärt uppförande i polismannens enskilda vandel skulle betraktas såsom

tjänstefel. Härigenom ville man skapa garantier för att befattningshavare

som visat sig olämpliga för polistjänsten skulle kunna skiljas därifrån.

Det sålunda åsyftade resultatet synes emellertid icke Ira nåtts. I sitt betänkande

framhöll 1942 års poliskommission, att det med nuvarande regler

örn polismans entledigande kunde vara svårt att i den utsträckning polistjänstens

intresse det krävde få uppenbart olämpliga polismän avlägsnade från

sina befattningar. Vad Överståthållarämbetet anfört i sin framställning den

12 maj 1944 örn vidgade möjligheter att i administrativ ordning från tjänsten

skilja polisman som begått brott synes mig vidare på ett övertygande sätt

ådagalägga, att den nuvarande ordningen på detta område icke är tillfredsställande.

Såvitt angår polismän som begått brott synes detta till en del

sammanhänga därmed att, sedan domstol haft att pröva frågan huruvida viss

gärning är att betrakta som tjänstefel, någon disciplinär bestraffning av befattningshavaren

på grund av samma gärning anses icke kunna komma i fråga

samt att till följd härav den särskilda bestämmelsen att brister i polismans

enskilda vandel skola anses såsom tjänstefel icke kommit att bliva tillämpad

i den omfattning lagstiftaren torde ha avsett. Det synes också troligt, att

domstolarna mången gång, då fråga uppkommit att döma en polisman till

avsättning, påverkats av de för den tilltalade mycket allvarliga verkningar

som en avsättning enligt gällande bestämmelser innebär, och att fördenskull

understundom icke dömts till avsättning i fall då polismannens skiljande från

tjänsten ur allmän synpunkt varit önskvärt.

I flertalet av de yttranden, som avgivits över överståthållarämbetets nyssnämnda

framställning, har behovet av de av Överståthållarämbetet förordade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

15

åtgärderna ifrågasatts under hänvisning till väntad ny lagstiftning angående

bestraffning av ämbetsbrott. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår är

ett förslag härutinnan för närvarande föremål för lagrådets granskning. Därest

detta förslag genomföres, kommer det i större utsträckning än för närvarande

att ankomma på domstol att pröva huruvida polisman som begått brott, vilket

icke är att anse som tjänstefel, tillika skall avsättas. Samtidigt minskas utrymmet

för den administrativa prövningen av frågan huruvida brottet skall

anses utgöra en sådan brist i polismannens enskilda vandel att disciplinärt

ingripande på grund därav är påkallat. Alltjämt kommer emellertid — vare

sig domstol eller administrativ myndighet skall pröva frågan örn polismannens

eventuella skiljande från tjänsten — intressemotsättningen mellan det

allmännas krav på de polisiära befattningshavarnas oförvitlighet och hänsynen

till den enskildes utkomst- och försörjningsmöjligheter att bestå. För mm

del kan jag icke antaga annat än att vid den avvägning som här måste

göras samhällets intresse i åtskilliga fall kommer att få vika för hänsynen till

den enskilde. Detta är emellertid otillfredsställande. En anordning, som

fullt ut tillgodoser samhällets intresse utan att samtidigt åsidosätta den enskildes,

synes mig fördenskull vara påkallad.

Såsom Överståthållarämbetet anfört i sin skrivelse den 18 december 1945

kunna vidare fall förekomma, då en polisman som icke begått brott är —

exempelvis på grund av ådagalagd grov omdömeslöshet eller av liknande anledning

— så olämplig för fortsatt polistjänst, att det ur allmän synpunkt är

önskvärt att han avstänges från fortsatt utövande av polistjänsten. Även för

detta fall synes det befogat att möjligheter stå till buds att tillgodose det

allmännas intresse av att en sådan åtgärd kommer till stånd.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag finner ett behov föreligga av

ändrade bestämmelser i här förevarande avseende. I likhet med 1942 års

poliskommission anser jag det emellertid icke böra ifrågakomma att —- med

återgång till vad som vanligen gällde före tillkomsten av 1925 års polislagstiftning

— införa någon bestämmelse örn allmän olämplighet såsom grund för

polismans skiljande från tjänsten i administrativ ordning. Det måste ligga

även i statens intresse att polispersonalen åtnjuter all den trygghet i anställningen

som är förenlig med hänsynen till de särskilda krav som måste ställas

på polistjänstens utövare. På grund härav böra eventuella föreskrifter örn befattningshavares

avstängning från tjänsteutövningen på grund av olämplighet

förenas med rättighet för honom att, åtminstone i viss utsträckning, bibehålla

sina löne- och pensionsförmåner. Såvitt angår ordinarie befattningshavare

som redan tillträtt sin tjänst torde det för övrigt icke låta sig göra

att på grund av olämplighet beröva honom sådana med tjänsten följande förmåner,

som kunna anses vara honom rättsligen tillförsäkrade. Inrättandet av

en avgångsstat efter de riktlinjer, som uppdragits av 1942 års poliskommission,

synes med hänsyn till det anförda även i här förevarande avseende vara en

framkomlig väg. Dét torde icke med fog kunna göras gällande, att polispersonalens

behov av trygghet i anställningen genom en dylik avgångsstat åsidosattes

i sådan grad att man fördenskull bör tveka örn åtgärdens vidtagande.

Givetvis utgår jag härvid från att ett överförande på avgångsstat icke tillgripes

annat än i fall då så finnes oundgängligen påkallat samt att en omsorgsfull

och objektiv prövning kommer att föregå beslut om viss befattningshavares

överförande på avgångsstat. Beslutanderätten torde böra ligga hos

Kungl. Majit.

På grund av det anförda förordar jag att i huvudsaklig överensstämmelse

med poliskommissionens förslag en avgångsstat för personal vid polisväsendet

inrättas, till vilken det skall vara möjligt att överföra befattningshavare,

vilka på grund av olämplighet böra skiljas från polistjänstens utövning. Jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 304.

vill anmärka, att det sålunda föreslagna avgångsinstitutet nära anknyter till

de avgångs- och disponibilitetsstater, som efter beslut av 1942 års riksdag

inrättats inom försvarsväsendet. Mellan militära och polisiära befattningshavare

råder också i det hänseende varom här är fråga en viss likställighet.

Såsom chefen för justitiedepartementet framhållit i samband med den s. k.

bedömningsnämndens tillsättande är det i fråga örn båda dessa yrkesgrupper,

som tillsammans ha att svara för rikets yttre och inre säkerhet, av synnerlig

vikt att de icke brista i lojalitet mot det samhälle som de äro satta att tjäna

och det är vidare i hög grad önskvärt att de åtnjuta allmänhetens förtroende.

1942 års poliskommission uttalade, att därest en avgångsstat inrättades

denna borde omfatta icke blott befattningshavare vid polisväsendet, vilkas

tjänsteställning regleras av de allmänna polisförfattningarna, utan jämväl de

polisfunktionärer, som omnämnas i 11 § 5 mom. polislagen, eller alltså de

vid polisväsendet anställda statstjänstemännen ävensom polismästare och

andra högre polisfunktionärer i städerna i den mån dessa tillsatts genom fullmakt

eller konstitutorial. I den inom socialdepartementet i anledning av poliskommissionens

betänkande upprättade promemorian har frågan vilka befattningshavare

som skola kunna bliva föremål för en överföring på avgångsstat

närmare behandlats och jag kan i det väsentliga ansluta mig till vad

däri anförts. Det är tydligt att de synpunkter, som motivera införandet av en

avgångsstat, i minst lika hög grad äga sin tillämpning i fråga örn här avsedda

högre polisfunktionärer som beträffande polismän i egentlig mening. Att, på

sätt statskontoret ifrågasatt, undantaga de statligt anställda befattningshavarna

vid polisväsendet anser jag mig icke kunna förorda. Även örn för deras

vidkommande förflyttningsmöjligheterna äro större än beträffande de kommunala

befattningshavarna, kunna likväl fall förekomma, där dessa möjligheter

icke kunna anses tillfyllest. Ej heller kan jag ansluta mig till den från

några håll framförda åsikten, att en avgångsstat icke borde omfatta stadsfiskal,

som icke är polischef. En sådan stadsfiskals allmänna åligganden stå

den rena polisverksamheten så nära, att han i de avseenden varom här bifråga

bör jämställas med befattningshavare vid polisväsendet. Däremot torde,

av skäl som i promemorian anmärkts, polisdomare ävensom borgmästare, kommunalborgmästare

eller ledamot av magistrat, som förordnats såsom polischef,

icke böra underkastas de ifrågasatta bestämmelserna. Detsamma synes böra

gälla i det fåtal återstående fall, då befattningen såsom polismästare i viss stad

är förenad med rådmanstjänst i staden. Jag vill ytterligare anmärka,

att örn en befattningshavare vid polisväsendet tillika innehar annan befattning,

överföringen på avgångsstat givetvis endast bör avse förstnämnda befattning.

En stadsfiskal, som tillika är stadsfogde, bör följaktligen oaktat överföringen

på avgångsstat bibehållas vid sin stadsfogdetjänst. I anslutning till vad i

promemorian uttalats anser jag den föreslagna avgångsstaten icke böra omfatta

sådana befattningshavare, vilka kunna entledigas från tjänsten på grund

av visad olämplighet. Bestämmelserna böra alltså ej avse icke-ordinarie statliga

befattningshavare och ej heller polismän, vilka icke erhållit ständigt förordnande,

eller sådana i 11 § 5 mom. polislagen avsedda högre polisfunktionärer

i stad, vilka genom beslut av vederbörande kommunala myndigheter

kunna när som helst skiljas från tjänsten och sålunda icke äro att anse som

ordinarie.

Beträffande de rättsliga förutsättningarna för inrättandet av den här ifrågasatta

avgångsstaten vill jag till en början erinra att åtgärden skall avse att

försätta befattningshavaren ur tjänstgöring utan att fördenskull helt skilja

honom från tjänsten. Befattningshavare, som redan tillträtt sina tjänster vid

avgångsstatens inrättande, skola vidare vid ett överförande på avgångsstat

bibehållas vid med tjänsten följande, rättsligt bundna förmåner. Nytiilträ
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

17

(lande befattningshavare förutsättas däremot skola bliva skyldiga att vidkännas

viss minskning av dem tillförsäkrade löneförmåner. Med dessa utgångspunkter

står den ifrågasatta avgångsstaten i överensstämmelse med den

uppfattning som kommit till uttryck i samband med av statsmakterna tidigare

genomförda åtgärder av liknande art. Med hänsyn härtill synas några

betänkligheter av rättslig natur icke kunna anföras mot inrättandet av den

föreslagna avgångsstaten. Yad särskilt angår de befattningshavare vid polisoch

åklagarväsendet, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro kommunalt

reglerade, vill jag erinra att statsmakterna med hänsyn till tjänstefunktionernas

statliga beskaffenhet torde äga befogenhet att på sätt här ifrågasatts

ingripa i det mellan vederbörande kommun och befattningshavaren bestående

anställningsförhållandet.

I den inom socialdepartementet upprättade promemorian har föreslagits

att, då väsentligt olika bestämmelser skulle gälla för befattningshavare som

redan tillträtt sin tjänst vid de ifrågasatta anordningarnas genomförande och

nytillträdande befattningshavare, två särskilda avgångsinstitut skulle inrättas,

det ena benämnt avgångsstat och det andra indragningsstat. Benämningen

indragningsstat för de framdeles utnämnda är emellertid, såsom även påpekats

av ett par myndigheter, mindre tillfredsställande. Då uttrycket disponibilitetsstat

av skäl som i promemorian anförts icke synes böra användas i

förevarande fall, har jag stannat för att använda den gemensamma benämningen

avgångsstat för båda instituten. Att innebörden av ett beslut örn

överförande på avgångsstat blir olika för olika befattningshavare, beroende

på vid vilken tidpunkt de tillträtt sina tjänster, synes mig i detta avseende

icke spela någon större roll.

De kostnader som äro förenade med inrättandet av en avgångsstat böra,

såsom 1942 års poliskommission anfört, bestridas av statsmedel. Därvid synes

det i fråga örn kommunalt anställda befattningshavare mest praktiskt att

polisdistriktet får förskottera kostnaderna och sedermera erhålla gottgörelse

därför av statsverket.

Innan jag går att närmare redogöra för de bestämmelser örn avlöningsförmåner

och tjänstgöringsskyldighet m. m., som jag finner böra gälla för befattningshavare

vilka överförts å avgångsstat, återstår att beröra det viktiga

spörsmålet vilka förutsättningar som skola kunna utgöra grund för ett sådant

överförande. Poliskommissionen anförde utifrån sina utgångspunkter

att i sådant hänseende borde föreskrivas att tjänstemannen på grund av sitt

uppträdande eller av annan anledning icke kunde väntas under alla förhållanden

fullt tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt. Den inom socialdepartementet

upprättade promemorian i ämnet innehöll däremot icke något utformat förslag

i detta hänseende, utan däri uttalades endast mera allmänt, att överföring.

till avgångsstat skulle kunna ske när statens intresse det påkallade.

I remissutlåtandena framställdes erinringar såväl mot denna vaga formulering

som mot poliskommissionens förslag till formulering och påyrkades

ett närmare preciserande av förutsättningarna för en befattningshavares överförande

på avgångsstat. I princip vill jag instämma i önskvärdheten av att

förutsättningarna för åtgärden noga angivas. Jag utgår nämligen — i likhet

med poliskommissionen —• från att ett överförande å avgångsstat endast

skall förekomma när ett verkligt behov därav föreligger och såsom en sista

utväg, då önskat resultat icke kan nås genom att befattningshavaren flyttas

till annan lämplig befattning eller i vanlig ordning skiljes från tjänsten. Å

andra sidan har jag i det föregående förordat att avgångsstaten skall erhålla

ett vidsträcktare tillämpningsområde än poliskommissionen med sitt begränsade

uppdrag föreslagit. Härav följer också, att ott preciserat angivande av

förutsättningarna skulle kunna motverka syftet med anordningen. Det synes

Bihavj) till riksdagens protokoll 1946. 6 sami. Nr 304.

2490 4(i 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 304.

mig därför ofrånkomligt att vid förutsättningarnas angivande tonvikten lägges

på ändamålet med anordningen och att i övrigt själva, förfarandet utformas

så, att garantier skapas för en objektiv och insiktsfull prövning av de särskilda

fallen. I enlighet med vad som gäller för överförande till försvarsväsendets

avgångs- och disponibilitetsstater vill jag därför föreslå att såsom

förutsättning för att befattningshavare vid polisväsendet skall kunna överföras

till avgångsstat skall gälla att åtgärden finnes påkallad med hänsyn

till statens intresse. Prövningen förutsätter jag skola ankomma på Kungl.

Majit, på initiativ av eller efter hörande av vederbörande länsstyrelse. Där

fråga är örn kommunalt anställd befattningshavare, synes jämväl vederbörande

kommunala myndighet böra höras. När ett ifrågasatt överförande på avgångsstat

sammanhänger med befattningshavarens nazistiska inställning, torde

• Kungl. Majit tillsvidare komma att inhämta jämväl bedömningsnämndens

yttrande. Någon föreskrift i sistnämnda hänseende synes mig dock ej böra

meddelas. Att befattningshavaren själv skall beredas tillfälle att yttra sig i

ärendet är självfallet.

I enlighet med poliskommissionens uppfattning har jag ansett att en befattningshavares

överförande till avgångsstat icke skall innebära något

skiljande från tjänsten. Beträffande uppehållandet av ordinarie befattning, vars

innehavare överförts på avgångsstat, utgick den inom socialdepartementet

upprättade promemorian från att befattningen skulle i vanlig ordning återbesättas

med ordinarie innehavare. Kungl. Maj:t skulle för ändamålet av

riksdagen utverka bemyndigande att besluta örn den tillfälliga ökning av antalet

ordinarie statliga tjänster, som därav kunde bliva påkallad. Beträffande

övriga befattningar borde det enligt promemorian ankomma på vederbörande

kommunala organ att besluta örn motsvarande ökning. I några remissyttranden

har i stället förordats att befattning, vars innehavare försättes ur tjänstgöring,

skulle uppehållas medelst vikarie. Enligt min mening kan en sådan

anordning icke vara lämplig, bland annat med hänsyn till rekryteringsförhållandena.

Jag ansluter mig därför till den i promemorian framförda uppfattningen.

Örn i enlighet därmed en tillfällig ökning av antalet tjänster skett,

bör denna ökning äga bestånd endast så länge den äldre tjänstens innehavare

kvarstår på avgångsstat. I anslutning till vad som anförts i ett remissyttrande

vill jag framhålla det önskvärda i att vid tillsättande av den nyinrättade

tjänsten för dess innehavare stadgas skyldighet att, därest den överförde tilllåtes

återinträda i utövningen av sin tjänst, låta förflytta sig till annan tjänst

inom polisväsendet.

Avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. tor personal,

som överföres på avgångsstat. I socialdepartementets promemoria har

beträffande befattningshavare, som tillträtt sin tjänst före de nya bestämmelsernas

utfärdande, framhållits, att i fråga örn själva lönen en viss skillnad

borde göras mellan befattningshavare i statens tjänst och kommunernas

tjänstemän. En statlig befattningshavare borde liksom jämförlig befattningshavare

vid försvarsväsendet erhålla lön efter ortsgrupp A. Å nämnda lön

syntes han vara berättigad att erhålla rörligt tillägg. Däremot syntes anledning

saknas att låta honom komma i åtnjutande av kallortstillägg eller kristillägg.

För de kommunalt anställda befattningshavarna torde enligt promemorian

— med hänsyn till att kommunerna hade sinsemellan mycket skiftande avlöningsbestämmelser

— allenast införas ett allmänt stadgande, som möjlig
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

19

gjorde en fri prövning av vilka avlöningsförmåner — såväl kontanta som

naturaförmåner — som i det enskilda fallet finge anses vara tjänstemannen

rättsligen tillförsäkrade.

Befattningshavare som efter de nya bestämmelsernas införande tillträda

sin tjänst skulle enligt promemorian erhålla ersättning enligt grunder, som

av Kungl. Majit och riksdagen bestämmas. Yad angår de statligt anställda

befattningshavarna vid polisväsendet borde enligt promemorian för deras

vidkommande fastställas särskilda ersättningsbelopp för de olika förekommande

lönegraderna efter i stort sett samma grunder som vid försvarsväsendet.

En sammanställning beträffande beräkningsgrunderna jämte förslag

till ersättningsbelopp lämnas i följande i propositionen intagna tabell.

Lönegrad

Slutlön

å C-ort

Kronor

Slutlön å

C-ort med

A-avdrag

för 365 dagar

Kronor

Tjiinste-

pensions-

underlag

Kronor

Pensions-

avdrag

Kronor

Tjänste- pensionsunder- lag, ökat med

pensionsavdrag

Kronor

Föreslagen

ersättning ;

Kronor

A 7

3,567

2,910

2,376

177

2,553

2,580

A 10

4,134

3,367

50

2,760

225

2,985

3,000

A 12

4,614

3.738

—

3.072

261

3,333

3,360

A 15

5,646

4,551

—

3,768

327

4,095

4,140

A 18

6,750

5.436

—

4,500

408

4,908

4,920

A 22

8,175

6,532

50

5.436

516

5,952

6,000

A 2.''!

8,670

6,845

—

5,736

558

6,294

6,300

A 24

9,165

7,157

50

6,030

600

6.636

6,660

A 28

11,145

8,407

50

7,356

789

8,145

8.160

A 29

11,640

8.720

—

7,680

837

8,517

8,520

I fråga örn kommunalt anställda befattningshavare vore det enligt vad som

anförts i promemorian icke möjligt att för här ifrågavarande befattningshavare

fastställa särskilda ersättningsbelopp med hänsyn till de stora olikheter i avlönings-

och pensionshänseende, som förefinnas mellan olika kommuner. För dylika

befattningshavare förefölle mest ändamålsenligt att föreskriva, att ersättningen

skulle utgå med viss procent av för befattningen gällande grundlön

jämte ålderstillägg. I grundlönen borde icke inräknas särskilda ersättningar

eller naturaförmåner av något slag. Med utgångspunkt från att tjänstepensionsunderlaget

i allmänhet torde utgöra två tredjedelar av vederbörandes

slutlön och pensionsavgiften exempelvis för befattningshavare vid polisväsendet

med delaktighet i statens pensionsanstalt utgjorde fyra procent av tjänstepensionsunderlaget

syntes ersättningen kunna fastställas förslagsvis till sjuttiofem

procent av den för befattningen fastställda slutlönen d. v. s. grundlön

jämte ålderstillägg. Å ersättning av nu förevarande slag syntes böra utgå rörligt

tillägg enligt de för statens tjänstemän i allmänhet gällande grunderna.

Däremot borde kristillägg icke utgå. Möjligen borde föreskrivas, att ersättningen

jämte därå belöpande rörligt tillägg icke finge understiga vad befattningshavaren

skulle ägt uppbära, därest han i stället för att överföras å indragningsstat

blivit pensionerad enligt för honom vid överförandet gällande

bestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 304.

I fråga om befattningshavares rätt till tjänste- och familjepension samt skyldighet

att vidkännas pensionsavdrag eller att erlägga pensionsavgift ävensom

att avgå från befattningen på avgångs- eller indragningsstat borde enligt promemorian

tillämpas motsvarande bestämmelser, som i dessa hänseenden varit

för honom gällande omedelbart före överförandet å avgångsstaten. Dock borde,

för den händelse särskild pensionsålder för befattningen icke funnes fastställd,

befattning å indragningsstat icke få innehas efter fyllda 60 år.

Föredragande statsrådet Mossberg har härom anfört följande.

Beträffande avlöningsförhållandena för befattningshavare som överförts

på avgångsstat kan jag såvitt angår de statligt anställda befattningshavarna

i allt väsentligt ansluta mig till de förslag, som framlades i den inom socialdepartementet

upprättade promemorian. Jag kan sålunda icke dela den i

vissa yttranden uttalade uppfattningen, att befattningshavare, som tillträtt

sin tjänst redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, skulle bibehållas

vid sina avlöningsförmåner omedelbart före överföringen. En dylik

uppfattning anser jag icke riktig, då densamma strängt taget skulle innebära

att opålitliga eller olämpliga befattningshavare skulle utan att fullgöra någon

tjänstgöring bliva bättre ställda än deras i tjänst bibehållna kamrater, för

vilka alltjämt förflyttning till billigare ortsgrupp kan ifrågakomma. Med denna

utgångspunkt finner jag det fullt befogat att de här ifrågavarande befattningshavarna

i anslutning till vad som genomfördes vid försvarsväsendet få åtnöjas

med lön efter ortsgrupp A. Av enahanda skäl finner jag riktigt att icke medgiva

bibehållande av tidigare åtnjuten förmån av kallortstillägg. Rätten till kristillägg

synes mig däremot i likhet med vad som gäller i fråga örn avgångsoch

disponibilitetsstaterna vid försvarsväsendet rimligen böra bibehållas.

Befattningshavare, som utnämnas eller befordras till ny tjänst efter avgångsstatens

införande, torde i enlighet med vad i promemorian föreslås böra, därest

de överföras på avgångsstat, i stället för lön erhålla visst fixerat arvode. Detta

synes kunna benämnas avgångsarvode. Mot de i promemorian föreslagna beloppen

för dessa arvoden har jag ingen erinran att göra, liksom jag gillar förslaget

att å arvodena skall utgå rörligt tillägg enligt vanliga grunder. Befattningshavaren

bör enligt min mening därjämte komma i åtnjutande av kristilllägg

å avgångsarvodet.

I detta sammanhang vill jag anmärka, att den skyldighet att vid överföring

å avgångsstat vidkännas minskning av löneförmåner, som förutsatts skola införas

för nytillträdande statliga befattningshavare, i viss omfattning torde

kunna komma att bliva gällande även för befattningshavare som redan tillträtt

sin tjänst vid avgångsstatens införande. Därest nytt avlöningsreglemente kommer

till stånd, torde nämligen för sådana befattningshavare örn vilka här är

fråga kunna såsom villkor för rätt att övergå å det nya reglementet föreskrivas

skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning

i löneförmånerna, som är eller kan bliva bestämd. Detta spörsmål synes

böra beaktas av 1945 års lönekommitté vid dess fortsatta arbete, liksom det

på kommittén torde ankomma att överväga de eventuella ändringar av avlöningsförmånerna

till befattningshavare på avgångsstat, som kunna finnas erforderliga

i anledning av ett nytt avlöningsreglementes införande.

I fråga örn avlöningsförmånerna till de kommunalt anställda befattningshavarna

vid polisväsendet har i promemorian föreslagits, att det skulle ankomma

på vederbörande länsstyrelse att fastställa vilka förmåner som skola

tillkomma befattningshavaren. Såvitt angår befattningshavare, vilka tillträtt

sin tjänst före avgångsstatens inrättande, skulle det vid denna prövning ankomma

på länsstyrelsen att fastställa vilka avlöningsförmåner, som äro tjänste
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

21

mannen rättsligen tillförsäkrade. Det synes mig önskvärt att ett administrativt

avgörande av denna fråga kommer till stånd i samband med beslutet örn

befattningshavarens överförande å avgångsstat. För min del vill jag emellertid

föreslå, att detta avgörande, bland annat för att vinna garanti för att enhetliga

synpunkter komma att anläggas i olika fall, skall ankomma på Kungl.

Majit-, I den mån så är möjligt bör avgörandet ske redan i samband med beslutet

örn befattningshavarens överförande på avgångsstat. Därest så ej kan

ske, torde befattningshavaren böra intill dess beslutet meddelats äga uppbära

oavkortade löneförmåner.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att i vissa fall svårigheter kunna uppkomma

att fastställa vilka förmåner som skola anses rättsligen tillförsäkrade

befattningshavare som överföres på avgångsstat och att fördenskull

mången gång någon form av skälighetsprövning icke kan undvikas. Såsom

exempel må nämnas att, såsom är fallet beträffande en del stadsfiskal, befattningen

är förenad med rätt till sportler. Örn befattningshavare, som överföres

på avgångsstat, tillika innehar annan befattning, som icke omfattas av

överföringen —■ en stadsfiskal är exempelvis tillika stadsfogde — torde det

icke heller alltid låta sig göra att fastställa vilka förmåner som skola anses

tillkomma befattningshavaren från den ena eller den andra tjänsten. Uppkommande

spörsmål av dylik art torde få lösas från fall till fall under beaktande

av de föreliggande omständigheterna. Uppkomma merkostnader för kommunen

genom den lösning som väljes, böra dessa i enlighet med vad tidigare

anförts bäras av statsverket.

Yad härefter angår avlöningsförmånerna till sådana kommunalt anställda

befattningshavare, vilka tillträda sina befattningar först efter avgångsstatens

inrättande, har i promemorian uppdragits vissa riktlinjer för ersättningsbeloppens

bestämmande. I detta spörsmål vill jag till en början erinra, att en

förutsättning för att minskning i befattningshavaren tillkommande förmåner

skall kunna ske är att han är skyldig därtill på grund av förbehåll i de för

honom gällande avlöningsbestämmelserna eller eljest. För min del är jag

icke benägen att meddela generella bestämmelser örn sådan skyldighet och

följaktligen icke heller att utfärda för kommunerna bindande regler efter vilka

grunder minskningen skall ske. Det bör enligt min uppfattning anförtros

vederbörande polisdistrikt att, sedan en avgångsstat inrättats, sörja för att

genom införande av förbehåll i avlöningsreglementen eller på annat sätt förutsättningar

skapas för att en minskning skall kunna ske av löneförmånerna

till befattningshavare, som överföres på avgångsstat. Erforderlig kontroll

över att förmånerna fastställas till lämpliga belopp synes kunna vinnas genom

den granskning, som länsstyrelserna enligt polislagen ha att utöva beträffande

avlöningsbestämmelser till kommunala befattningshavare vid polisväsendet.

Vid detta granskningsförfarande torde de i promemorian uppdragna

riktlinjerna kunna i allt väsentligt följas. Med hänsyn till de väsentligt olika

utgångspunkter, som kunna föreligga i fråga om bestämmandet av grundlönerna

till de kommunalt anställda befattningshavarna, vill jag dock förorda,

att rörligt tillägg icke beräknas enligt statliga grunder utan enligt de

grunder för motsvarande lönetillägg, som gällde för vederbörande befattning

omedelbart- före överförandet till avgångsstat samt att därvid hänsyn

Ingés till sådant tillägg som kan anses motsvara det statliga kristillägget.

Jag finner det vidare rimligt, att, såsom i promemorian ifrågasatts, ersättningen

jämte därå belöpande tillägg icke fastställes till lägre belopp än vad

tjänstemannen skulle ha ägt uppbära därest han i stället för att överföras på

avgångsstat vid tidpunkten för överförandet avgått med ålderspension enligt

för honom i sådant hänseende gällande grunder.

Nu nämnda principer för ersättningarnas bestämmande torde böra vara

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 304.

normerande även för statsverkets bidrag till avlöningen av sådan befattningshavare

å avgångsstat-, som utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst

först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Sådant bidrag synes sålunda

böra maximeras till tre fjärdedelar av slutlönen å vederbörande befattning

jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg eller motsvarande

lönetillägg. Om ersättningen härigenom skulle bli mindre än vad befattningshavaren

ägt uppbära örn han i stället för att överföras på avgångsstat blivit

pensionerad, skall dock statsbidrag kunna utgå med detta högre belopp.

Genom vad sålunda föreslagits torde statsverkets intresse av att kommunerna

införa bestämmelser av ifrågavarande slag bliva tillgodosett. För att bereda

kommunerna nödigt rådrum i ifrågavarande hänseende synes dock maximeringen

av statsbidraget icke böra tillämpas i fråga örn befattningshavare, som

utnämnts till eller erhållit förordnande å sin tjänst under de närmaste tre

månaderna efter avgångsstatens inrättande.

Yad i promemorian anförts angående tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare

som överförts å avgångsstat kan jag i stort sett biträda. Befattningshavare

som överförts på avgångsstat bör sålunda städse vara skyldig

att, när Kungl. Maj:t funnit hinder däremot ej möta, återinträda i tjänstgöring

å egen befattning eller annan befattning till vilken han är skyldig att

låta sig förflytta. I dylikt fall torde befattningshavaren genom återinträdet

få anses ha lämnat avgångsstaten och han bör därefter erhålla avlöning enligt

de för vederbörande befattning gällande bestämmelserna. Yad angår den

i promemorian föreslagna utvidgade tjänstgöringsskyldigheten för nytillträdande

befattningshavare vill jag anmärka, att en dylik utvidgning står i nära

överensstämmelse med vad som enligt 2 § 2 mom. polisreglementet gäller

för det fall att där avsedd ordinarie befattning indrages eller ändras. Såvitt

angår av polisreglementet omfattade befattningshavare synes lämpligt

att genom en ändring i nämnda stadgande införa en dylik utvidgad tjänstgöringsskyldighet.

Denna bör därvid utsträckas att gälla varje kommun som

helt eller delvis ingår i det polisdistrikt varom är fråga. För övriga kommunalt

anställda befattningshavare synes liksom i fråga örn skyldigheten att

vid överföring på avgångsstat vidkännas minskning i löneförmånerna det böra

ankomma på vederbörande kommun att i vederbörliga avlöningsreglementen

eller andra kommunala föreskrifter införa bestämmelser örn förflyttningsskyldighet

i här avsedda fall.

Enligt promemorian skulle befattningshavare å avgångsstat få behålla en

tredjedel av lönen, därest han erliölle annan statsanställning än sådan befattning,

till vilken han är skyldig låta sig förflytta, eller därest han erhölle avlönat

statligt eller kommunalt uppdrag. Skulle härigenom den sammanlagda

avlöningen understiga de eljest å avgångsstaten utgående avlöningsförmånerna,

borde han äga utfå skillnaden. I fråga örn befattningshavare som överförts

till den i promemorian föreslagna indragningsstaten har däremot i detta

avseende uttalats att befattningshavaren, om han åtoge sig dylik tjänstgöring,

borde avlönas å den nya befattningen men från indragningsstaten utfå eventuell

skillnad mellan nämnda avlöning och vad han skulle lia erhållit om

han ej uppförts å indragningsstaten.

I vissa av utlåtandena över promemorian ha erinringar framställts mot

nyssnämnda förslag om bibehållande av en tredjedel av lönen under framhållande

av att befattningshavare som överförts å avgångsstat därigenom

skulle kunna komma i ett gynnsammare ekonomiskt läge än om han fått tvärstanna

i sin tjänst. Även örn, såsom länsstyrelsen i örebro län framhållit,

bestämmelserna i förevarande hänseende böra så utformas, att de innebära

en viss lockelse att söka annan befattning, synes mig de gjorda erinringarna

icke kunna frånkännas fog. Den ordning som i promemorian föreslagits för

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande nr 304.

befattningshavare som överförts på indragningsstat torde vara tillfyllest för

att nyssnämnda syfte skall uppnås. Då anledning icke föreligger att på denna

punkt göra skillnad mellan olika befattningshavare, vill jag förorda att sistnämnda

anordning genomföres för alla befattningshavare som överförts pa

avgångsstat. I här förevarande fall bör alltså befattningshavaren vara pliktig

att avstå den honom tillkommande lönen å avgångsstaten i den mån den sammanlagda

avlöningen eljest skulle komma att överstiga vad befattningshavaren

skulle ägt uppbära, örn han icke överförts på avgångsstat. För denna lönefyllnad

bör statsverket svara.

Då befattningshavare å avgångsstat är skyldig att när som helst återinträda

i tjänst, torde han i andra fall än i det föregående nämnts i allmänhet

icke kunna åtaga sig annat än mera tillfälliga uppdrag. Någon befrielse

från skyldigheten att återgå i tjänst kan icke vinnas av den som är överförd

å avgångsstat på annat sätt än därigenom att han erhåller avsked från sin

befattning vid polisväsendet. Det må även, såvitt angår polismän, vilka äro

underkastade polisreglementets bestämmelser, påpekas, att. då befattningshavare

å avgångsstat alltjämt skall vara underkastad de allmänna bestämmelserna

i reglementet, tillstånd att innehava annan avlönad tjänst eller därmed

jämförligt avlönat uppdrag eller att själv eller genom annan driva näring jämlikt

12 § reglementet måste sökas hos polischefen. Sådant tillstånd bör givetvis

icke lämnas, örn befattningshavaren skulle bliva förhindrad att fullgöra

sin skyldighet att återinträda i tjänst. Vill befattningshavaren likväl tillträda

tjänsten eller uppdraget eller bedriva den ifrågavarande verksamheten, har

han att söka avsked från polistjänsten. __ __ ..

Den av länsstyrelsen i Malmöhus län berörda frågan örn rätt for befattningshavare

å avgångsstat att intjäna ålderstillägg synes mig böra bedömas

i enlighet med vad härom kan finnas stadgat i vederbörande avlöningsbestämmelser.

I fråga örn statstjänstemännen stadgas i 7 § 3 morn. civila avlöningsreglementet

såsom förutsättning för löneklassuppf lyftning, bland

annat, att vederbörande under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras

för vinnande av uppfattning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande

annan statens tjänst. Någon anledning att dispensera från denna eller

liknande föreskrifter synes mig icke föreligga.

I anledning av statskontorets uttalanden angående befattningshavarnas avlöningsförhållanden

under sjukdom vill jag framhålla, att jag i likhet med

promemorian utgår från att någon reduktion av lönen under sjukdom av

praktiska skäl svårligen kan genomföras. Med den principiella inställning jag

i det föregående givit uttryck åt anser jag emellertid, att de statliga befattningshavarna

å avgångsstat icke skola äga behålla någon av de i 66 § 2 morn.

civila avlöningsreglementet omförmälda avlöningsförmåner, beträffande vilka

stadgats generell möjlighet till indragning. Bland nämnda förmaner ingåi

även den av statskontoret berörda rätten till ersättning för sjukhusvård.

Yad slutligen angår frågan om befattningshavares på avgångsstat rätt till

pension m. m. biträder jag uttalandena i promemorian, dock med det undantag,

att behov icke synes mig föreligga att införa någon särbestämmelse om

skyldighet att avgå från tjänsten vid viss ålder.

Författnings- och anslagsfrågor. I fråga örn det författningsmässiga

genomförandet av den föreslagna avgångsstaten samt den medelsanvisning

som erfordras har föredragande statsrådet Mossberg anfört följande.

Därest i enlighet mod det föregående en avgångsstat inrättas för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet, erfordras författningsbestämmelser

främst i fråga örn befattningshavares skyldighet att övergå på av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 30d.

gångsstat och om de förmåner som skola tillkomma honom å sådan stat,

samt därjämte angående befattningshavares skyldighet att tjänstgöra å egen

eller annan befattning och om statsverkets skyldighet att gottgöra polisdistriktet

kostnaderna för befattningshavare som överföras på avgångsstat.

De sålunda erforderliga bestämmelserna torde icke i något hänseende behöva

erhålla karaktär av allmän lag. Lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet

i riket reglerar icke de enskilda befattningshavarnas vid polisväsendet rättsställning

utan allenast omfånget av polisdistriktens skyldigheter i förhållande

till staten i fråga örn polisväsendet. I det föregående har jag förutsatt,

att det skall ankomma på de kommunala myndigheterna själva att -—

låt vara under det överinseende som enligt polislagen utövas av statliga

myndigheter — reglera sina befattningshavares rättsliga ställning i händelse

av överföring på avgångsstat. Då statsverket skall svara för kostnaderna för

de nya anordningarna medföra dessa icke några nya ekonomiska förpliktelser

för kommunerna nied avseende å polisväsendet. Att statsverkets bidragsskyldighet

i viss mån maximerats såvitt angår befattningshavare som utnämnes

till eller erhåller förordnande å sin tjänst efter de nya bestämmelsernas

ikraftträdande synes härvidlag icke böra göra någon skillnad, eftersom det står

de kommunala myndigheterna fritt att införa motsvarande bestämmelser i

vederbörligt avlöningsreglemente eller annan kommunal föreskrift och nödigt

rådrum i denna del förutsättes skola lämnas de kommunala myndigheterna.

Polisdistriktets skyldighet att sedan innehavare av viss befattning överförts

å avgångsstat sörja för att de med befattningen förenade göromålen

bliva utförda . lärer följa av det i polislagen upptagna allmänna

stadgandet att i polisdistrikt polismän skola finnas anställda i den omfattning

det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom polisdistriktet. Med

hänsyn till det anförda lärer någon ändring av polislagen icke vara erforderlig

i förevarande sammanhang.

Såsom iag tidigare anfört torde några allmänna föreskrifter örn kommunalt

anställda befattningshavares skyldighet att vid övergång på den föreslagna avgångsstaten

vidkännas minskning av dem tillkommande löneförmåner icke

böra utfärdas. Däremot lärer, såsom förut nämnts, i polisreglementet böra

införas vissa föreskrifter örn utvidgad tjänstgöringsskyldighet för befattningshavare,

som överförts på avgångsstat. Såvitt angår de statligt anställda

befattningshavarna torde skyldigheten att vidkännas viss löneminskning i

händelse av överföring pa avgångsstat böra upptagas i civila avlöningsre^lementet.

Med biträdande av statskontorets förslag i ifrågavarande hänseende

iai* ]ag förorda, att ett dylikt stadgande införes i de under 8 kap. nämnda

reglemente intagna särskilda bestämmelserna för femte huvudtiteln. Förslag

till kungörelse i ämnet framlägges i det följande. Jag vill här ånyo erinra örn

att för den händelse nytt avlöningsreglemente skulle komma att utfärdas torde

bora övervägas huruvida icke för befattningshavare vid polisväsendet borde

såsom förutsättning för rätten att övergå på det nya reglementet föreskrivas

skyldighet att vid överföring på avgångsstat vidkännas den minskning i honom

tillkommande löneförmåner som vid tiden för reglementets ikraftträdande atelier

kan bliva föreskriven.

De författningsföreskrifter som utöver vad i det föregående nämnts äro

erforderliga för avgångsstatens inrättande torde kunna sammanföras i en kungörelse

att utfärdas av Kungl. Majit, sedan riksdagens beslut i frågan anmälts.

Ett utkast till sådan kungörelse torde få såsom bilaga fogas vid protokollet

i detta ärende.

I fråga örn de statligt anställda befattningshavarna vid polisväsendet torde

kostnaderna i anledning av avgångsstatens inrättande få bestridas från de å

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

25

vederbörande avlöningsstat upptagna anslagsposterna till avlöningar till ordinarie

tjänstemän och till rörligt tillägg ävensom vederbörliga anslag till kristillägg.

Någon uppräkning av ifrågavarande, förslagsvis betecknade anslagsposter

synes icke nu vara erforderlig.

För bestridande av hithörande kostnader för de kommunalt anställda befattningshavarna

torde lämpligen böra uppföras ett nytt anslag under femte

huvudtiteln, vilket synes kunna benämnas: Ersättningar åt befattningshavare

på avgångsstat vid polis- och åklagarväsendet. Beträffande anslagsbehovet

för nästa budgetår torde vid ett inrättande av den ifrågasatta avgångsstaten

förslag få framläggas i statsverkspropositionen till nästa års riksdag. För

innevarande budgetår torde å tilläggsstat få äskas ett förslagsanslag, vars

belopp med hänsyn till den uppenbara svårigheten att beräkna de kostnader,

som kunna uppstå, torde kunna nominellt upptagas till 10 000 kronor.

Motioner.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har riksdagen till behandling

förehaft

dels en inom första kammaren av herr Bergquist väckt motion (1:381),

vari hemställts, att de i propositionen nr 353 framlagda förslagen måtte av

riksdagen avslås,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr Herlitz (I: 385) och den andra inom andra kammaren av herrar

Håstad och Hagberg (11:583), i vilka hemställts, att riksdagen, med avslag

på Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla att däri berörda spörsmål måtte tagas under övervägande i

samband med den utredning angående revision av BF §§ 35 och 36, varom

riksdagen hemställt.

Beträffande den motivering, som anförts till stöd för nämnda förslag, får

utskottet hänvisa till motionerna I: 381 och I: 385.

Utskottet.

Såsom föredragande statsrådet framhållit är det av utomordentlig vikt med

hänsyn till den ställning ordningsmakten intager i samhället, att dess lojalitet

och pålitlighet icke behöver sättas i fråga. Det är ett framträdande önskemål,

att opålitliga element inom samhällets skyddsorgan skola kunna skiljas från

tjänsteutövning. Detsamma gäller fall då allvarliga anmärkningar kunna riktas

mot befattningshavares vid ordningsmakten enskilda vandel. I utredningen

ha exempel icke saknats på sådana brister i levernet hos polistjänstens

utövare, att vederbörandes fortsatta verksamhet som ordningens och säkerhetens

upprätthållare måste väcka anstöt, ehuru de icke ansetts kunna föranleda

avsked från tjänsten. Då gällande bestämmelser icke erbjuda tillräckliga

möjligheter att i fall av utomordentlig vikt skilja befattningshavare vid polisväsendet

från utövning av tjänsten, anser utskottet i likhet med Kungl. Maj:t

att sådana möjligheter böra skapas.

Befattningshavare, som ehuru han icke enligt därom gällande bestämmelser

funnits böra dömas till avsked från tjänsten likväl bör av nu antydda skäl

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 304.

skiljas från tjänstens utövning, skall enligt Kungl. Majlis förslag överföras

på avgångsstat, varefter hans befattning skall i vanlig ordning kunna återbesättas

med ordinarie innehavare. Beslut örn förande på avgångsstat skall meddelas

av Kungl. Majit. Givetvis bör ett sådant beslut föregås av en omsorgsfull

utredning och befattningshavaren i fråga beredas tillfälle yttra sig över

vad som anförts till stöd för den ifrågasatta åtgärden. Beträffande de förutsättningar

som skola utgöra grund för överförande på avgångsstat ansluter

sig utskottet till Kungl. Majlis förslag. Utskottet utgår i likhet med föredragande

statsrådet från, att ett sådant överförande endast skall förekomma,

när ett verkligt behov därav föreligger och såsom en sista utväg, då önskat

resultat icke kan nås genom att befattningshavaren flyttas till annan lämplig

befattning eller i vanlig ordning skiljes från tjänsten.

Ben nya bestämmelsen i civila avlöningsreglementet örn skyldighet att

övergå på avgångsstat mot åtnjutande av avlöning enligt grunder, som bestämmas

av Kungl. Majit och riksdagen, avser statliga befattningshavare vid

polisväsendet (landsfogdarna, landsfiskalerna och dem som tillhöra poliskåren

i Boden), vilka utnämnas efter avgångsstatens inrättande. De skola

enligt förslaget uppbära avlöning i form av ett avgångsarvode till så stort

belopp att vad som återstår efter vederbörliga pensionsavdrag närmast motsvarar

tjänstepensionsunderlaget för befattningen i fråga. De sålunda föreslagna

arvodena, på vilka skola utgå rörligt tillägg och kristillägg, måste utskottet

finna mycket förmånliga, särskilt vid jämförelse med de snäva bestämmelser

som i allmänhet gälla för tjänstemäns rätt att avgå med förtidspension,

vilken rätt är förenad med viss minskning av pensionsbeloppet undertiden

till pensionsålderns inträde.

Yad nu sagts örn de statliga avgångsarvodena gäller även de föreslagna

bestämmelserna örn statsbidrag till avlöning åt kommunal tjänsteman på avgångsstat,

vilken utnämnts till tjänsten senast tre månader efter avgångsstatens

införande. Även dessa bestämmelser avse nämligen att tillförsäkra

befattningshavaren ett belopp, motsvarande vad han skolat uppbära, därest

han avgått med ålderspension i stället för att överföras på avgångsstat.

Det skulle enligt utskottets mening vara mera tilltalande, örn avgångsarvodet

kunde avvägas under hänsynstagande till anledningen i varje särskilt

fall till överförandet på avgångsstat. På grund av svårigheten att finna

objektiva bedömningsgrunder för en sådan avvägning har utskottet ansett

Kungl. Majits förslag böra för närvarande godtagas i vad detsamma avser

såväl statliga som kommunala befattningshavare. Utskottet förutsätter dock,

att bestämmelserna örn avgångsarvodets belopp göras till föremål för ytterligare

överväganden, vid vilka det av utskottet uttalade önskemålet bör tagas

under beaktande.

Spörsmålet örn avlöningsförmåner till statliga och kommunala befattningshavare

på avgångsstat, vilka utnämnts före ovannämnda tider, är huvudsakligen

en rättslig bedömningsfråga. Yad föredragande statsrådet anfört i detta

ämne föranleder ej erinran från utskottets sida.

Såsom framgår av det anförda har utskottet ej ansett sig böra biträda av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 304.

27

slagsyrkandena i de i ämnet väckta motionerna. Detta innebär icke, att utskottet

förbiser det allmänna intresset av att befattningshavare vid polis- och

åklagarväsendet beredes säkerhet i sin anställning så att de kunna fullgöra

sina plikter utan hänsyn till särintressen. Detta allmänna intresse måste emellertid

vägas mot behovet av att vidga möjligheterna att avstänga sådana befattningshavare

från tjänstens utövande. Vid denna avvägning har utskottet

för sin del funnit Kungl. Maj:ts förslag innebära en godtagbar lösning.

I de delar utskottet ej särskilt berört här ovan har Kungl. Majrts förslag

ej givit utskottet anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med

avslag å motionerna I: 881 samt I: 385 och II: 588

a) besluta, att för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet

skall inrättas en avgångsstat enligt de grunder, som

angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 18

oktober 1946,

b) godkänna förenämnda förslag till kungörelse örn ändrad

lydelse av 52 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939

(nr 8),

c) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i statsrådsprotokollet förordats utfärda erforderliga

bestämmelser angående avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet

m. m. för statliga befattningshavare som överföras å

avgångsstaten,

d) bemyndiga Kungl. Majit att förordna örn sådan tillfällig

ökning av antalet ordinarie statliga tjänster vid polis- och åklagarväsendet,

som kan föranledas av befattningshavares överföring

på avgångsstat,

e) till Ersättningar åt befattningshavare på avgångsstat vid

polis- och åklagarväsendet å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 10 000 kronor.

Slockholm den 13 december 1946.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson,

Gränebo, Larsson, Karl Andersson, Heiding, Mannerskantz, Gustaf Karlsson,

Gustaf lurar Anderson, fröken Andersson, herrar Hesselbom och Albertsson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Falla, Bergström,

Rubbestad, Andersson i Malmö, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Malmborg

i Skövde, Holmström, Åkerström och Petterson i Degerfors.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 304.

Reservation

av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Heiding, Mannerskantz,

fröken Andersson, herrar Albertsson, Falla, Rubbestad, Pettersson i Dahl,

Malmborg i Skövde och Holmström, vilka ansett, att utskottets yttrande och

hemställan bort hava följande lydelse:

»Såsom föredragande statsrådet framhållit är det av utomordentlig vikt med

hänsyn till den ställning ordningsmakten intager i samhället, att dess lojalitet

och pålitlighet icke behöver sättas i fråga. Det är ett framträdande önskemål,

att opålitliga element inom samhällets skyddsorgan skola kunna skiljas från

tjänsteutövning. Detsamma gäller fall då allvarliga anmärkningar kunna riktas

mot befattningshavares vid ordningsmakten enskilda vandel. Det har icke i

utredningen saknats exempel på sådana brister i levernet hos polistjänstens

utövare, att vederbörandes fortsatta verksamhet som ordningens och säkerhetens

upprätthållare måste väcka anstöt, men vilka brister dock icke ansetts

kunna föranleda avsked från tjänsten.

Även örn gällande bestämmelser icke erbjuda tillräckliga möjligheter att i

fall av utomordentlig vikt skilja befattningshavare vid polisväsendet från utövning

av tjänsten, uppställer sig dock det synnerligen vanskliga spörsmålet,

hur dylika möjligheter skola tillskapas. Såsom framhållits i motionen I: 381

intaga tjänstemännen ofta en ömtålig ställning, och detta gäller särskilt befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet, vilka i sin tjänst lätt kunna ådraga

sig allmänhetens misstroende. Det är av stor vikt att dessa befattningshavare

i sitt handlande iakttaga sträng objektivitet och fullgöra sina plikter utan

hänsyn till det ena eller andra särintresset. Därför är det betydelsefullt, att

de i sin tjänsteutövning ha det stöd, som en säker anställning skänker. Ett

genomförande av vidgade möjligheter att avstänga befattningshavare från

tjänsteutövning måste i främsta rummet ske så att garantier skapas mot allt

godtycke.

I detta hänseende lämnar Kungl. Majrts förslag rum för erinringar. Det

kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke beslut örn överförande på den föreslagna

avgångsstaten bör föregås av ett domstolsliknande förfarande, utan

vilket den tjänsteman, gentemot vilken åtgärden ifrågasättes, icke kan anses

tillförsäkrad möjlighet att framföra sina synpunkter, få de personer hörda,

som han vill åberopa, och överhuvud få det material prövat, som han anser

vara av betydelse i frågan. Det kan även ifrågasättas, huruvida avgörandet

bör hänskjutas till en politisk instans. Slutligen ger formuleringen av själva

förutsättningen för åtgärden — att densamma finnes påkallad med hänsyn

till statens intresse — anledning till tveksamhet.

Det finns även andra skäl för utskottet att ställa sig tveksamt till de åtgärder,

som Kungl. Maj:t har föreslagit. Principen örn ämbetsmäns oavsättlighet,

som utgör den främsta garantien för förvaltningens självständighet,

har i grundlagen inskrivits på sådant sätt, att bestämmelsen under tidernas

lopp åtminstone formellt fått vidkännas flera inskränkningar. Den har icke ansetts

böra förhindra genomförande av organisatoriska förändringar, vilka

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 804.

29

lcrävt överförande på indragnings- och övergångsstat av vissa befattningar,

och har ej heller fått stå hindrande i vägen för införande av skyldighet för

tjänsteman att avgå vid pensionering. Den nu ifrågavarande åtgärden innebär

emellertid ett avsevärt större ingrepp. Till stöd för densamma har åberopats

1942 års beslut örn inrättande av avgångs- och disponibilitetsstater inom försvarsväsendet.

Till någon av nämnda stater kan överföras militär befattningshavare,

där så finnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Formuleringen

är densamma som den nu föreslagna, men av motiven framgår, att överföring

till berörda stater avsetts att komma till stånd i fråga örn betställningshavare,

som på grund av bristande krafter icke förmår tillfredsställande fullgöra sin

tjänst. Tolkade enligt motiven skulle alltså bestämmelserna såsom justitiekanslern

framhållit närmast innebära en vidgning av förut gällande pensioneringsföreskrifter

i samma anda som dessa.

Det nu föreliggande förslaget har i sak ett mer vittgående syfte än 1942

års förenämnda beslut, och därtill kommer, att de omständigheter, under vilka

nämnda beslut fattades, voro olika de nu rådande. Då nämnda beslut åberopats

till förebild för det föreliggande förslaget, kan detta förslag ej betraktas

såsom en isolerad fråga. Godtages förslaget kan detta komma att beträffande

andra personalgrupper åberopas till stöd för liknande inskränkningar i den

trots sin bristfälliga utformning viktiga oavsättlighetsbestämmelsen. Utskottet

vill erinra om 1942 och 1946 års riksdagars skrivelser med begäran örn utredning

av frågan om tjänstemännens rättsliga ställning. I motionerna har framhållits

önsvärdheten av att den nu föreliggande frågan ej skall upptagas till

behandling annat än i samband med en dylik mera allmän utredning. Även

utskottet är av den meningen, att Kungl. Maj:ts förslag i ämnet icke nu bör

bliva föremål för slutligt ställningstagande.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i anslutning till yrkandena i motionerna

I: 381 samt I: 385 och II: 583 besluta icke bifalla Kungl. Maj:ts

förevarande proposition.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:564 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av avgångsstat för befattningshavare vid polisoch åklagarväsendet. s. 10 i texten