Bet. 1990/91:AU3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU03

Förtroendemannalagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

AU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet dels

förslag i proposition 1989/90:157 om regionala fackliga

förtroendemän och fem med anledning av propositionen väckta

motioner, dels sex motioner från allmänna motionstiden rörande

förtroendemannalagen. Utskottet tillstyrker lagförslaget som

innebär att fackliga företrädare får rätt till tillträde även

till arbetsplatser där de inte själva är anställda och rätt att

vara verksamma där. De i sammanhanget väckta motionerna

avstyrks. Även de övriga motionerna, som bl.a. avser

koncernfackligt arbete, avstyrks av utskottet.

De tre borgerliga partierna reserverar sig mot antagandet av

lagförslaget. Ytterligare sju reservationer och ett särskilt

yttrande har fogats till betänkandet.

Propositionen

1989/90:157 vari yrkas att riksdagen antar det till

propositionen fogade förslaget (se bilaga) till

lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans

ställning på arbetsplatsen.

Motionerna

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna

1990/91:A1 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om finansiering för regionala fackliga

förtroendemän.

1990/91:A2 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om villkor för tillträdesrätten för regionala

fackliga förtroendemän.

1990/91:A3 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att avslå proposition 1989/90:157 om

regionala fackliga förtroendemän.

1990/91:A4 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

avslår regeringens proposition 1989/90:157 om regionala fackliga

förtroendemän.

1990/91:A5 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en total översyn av den

arbetsrättsliga lagstiftningen,

2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1989/90:157 om

regionala fackliga förtroendemän i enlighet med vad som anförs i

motionen.

dels motioner väckta under allmänna motionstiden 1990

1989/90:A707 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de regionala förtroendemännens

rätt till tillträde till arbetsplatser.

1989/90:A709 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om regionala fackliga förtroendemän.

1989/90:A711 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning som ålägger svenska transnationella företag samt

utländska transnationella företag verksamma i Sverige att

bekosta de fackliga organisationernas samarbete inom koncernen.

1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om facklig förtroendeman för att främja att en ökning

av fackligt arbete kan utföras på deltid samt att en utökning av

sysselsättningsgraden genom fackligt arbete kan ske i enlighet

med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.1,

29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om facklig förtroendeman så att lagen även omfattar

intern facklig verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts

under avsnitt 5.7.2,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om facklig förtroendeman så att rätten till

koncernfackligt arbete på betald arbetstid införs i enlighet med

vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.3.

1989/90:A737 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av koncernfackligt samarbete över

nationsgränserna.

1989/90:A746 av Anna Horn af Rantzien och Elisabet Franzén

(mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att de lokala fackliga organisationernas arbete till skydd

för den yttre miljö som deras företag påverkar kan ske med

utnyttjande av de rättigheter som föreskrivs i lagen om fackliga

förtroendemäns ställning på arbetsplatserna

(förtroendemannalagen).

Utskottet

Regionala fackliga förtroendemän

Inledning

1974 års lag om facklig förtroendemans ställning på

arbetsplatsen (förtroendemannalagen) avser att underlätta

facklig verksamhet. Lagen äger tillämpning på en arbetstagare

som har utsetts av lokal arbetstagarorganisation för att som

facklig förtroendeman företräda de anställda. Som villkor gäller

att organisationen är bunden av kollektivavtal för

arbetstagarna. För att lagen skall vara tillämplig måste den

fackliga organisationen underrätta arbetsgivaren om det fackliga

uppdraget.

Av särskild betydelse är lagens regler om förtroendemännens

rätt till ledighet från arbetet under den tid som fordras för

det fackliga uppdraget. Om det fackliga arbetet gäller den egna

arbetsplatsen har förtroendemannen rätt till bibehållna

anställningsförmåner. Lagen innehåller också regler som skyddar

förtroendemännen i deras uppdrag.

Lagens regler är i princip tvingande men avvikelse får göras

från flera av bestämmelserna genom kollektivavtal på central

nivå.

Förtroendemannalagen har karaktären av ramlag. Den

kompletteras av kollektivavtal på flera sektorer av

arbetsmarknaden.

Om tvist uppkommer om tillämpning av lagens regler eller av

kollektivavtal som ersatt reglerna har arbetstagarsidan s.k.

tolkningsföreträde.

Som framgått gäller lagen endast en facklig förtroendeman som

är anställd på den arbetsplats där han skall utföra sitt

uppdrag. De rättigheter som lagen ger förtroendemannen gäller

endast i förhållande till hans arbetsgivare och kan inte

åberopas mot en arbetsgivare på annan arbetsplats.

Det är den arbetsgivare som äger eller nyttjar lokalen eller

området som bestämmer vem som skall få tillträde till

arbetsplatsen. Tillträde kan normalt vägras den som inte är

anställd där. Den som obehörigen tränger in på en arbetsplats

kan dömas för olaga intrång enligt 4 kap. 6§ andra stycket

brottsbalken.

Någon lagreglerad tillträdesrätt för en icke anställd facklig

förtroendeman finns således inte. Däremot kan en sådan rätt

regleras i kollektivavtal.

På fackligt håll såg man redan när förtroendemannalagen

förbereddes allvarligt på bristen på regler om rätt till

tillträde för facklig verksamhet på arbetsplatser som saknar

förtroendemän bland de anställda eller regler om skyldighet för

arbetsgivaren på sådana arbetsplatser att medverka till att en

utifrån kommande facklig företrädare kan utföra arbete där. Man

ansåg att detta var ett särskilt allvarligt problem för de

mindre arbetsplatserna och för branscher där förhållandena är

sådana att den fackliga verksamheten inte kan knytas till

förtroendemän som utses bland de anställda på den enskilda

arbetsplatsen, utan måste bli en uppgift i första hand för den

närmast berörda lokala arbetstagarorganisationen. Krav på

lagstiftning om vad som så småningom kom att kallas regionala

fackliga förtroendemän ställdes i tidigt skede.

Nya arbetsrättskommittén (NARK) föreslog år 1977 en

lagreglering av tillträdesrätten för regionala fackliga

förtroendemän i delbetänkande (DsA 1977:4) Fackliga

förtroendemän, möten på betald arbetstid och

arbetslivsforskning. På grundval av betänkandet utarbetades en

lagrådsremiss med förslag till ny förtroendemannalag inom

arbetsmarknadsdepartementet. Den föreslagna lagen skulle ersätta

1974 års förtroendemannalag. Lagrådet yttrade sig över remissen.

Den ledde emellertid inte till någon proposition.

Arbetsmarknadsutskottet har återkommande under 1980-talet

behandlat motioner med yrkanden om lagreglering av

tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän (se t.ex.

AU 1987/88:8). Utskottet har erinrat om att förtroendemannalagen

inte utesluter facklig verksamhet som bedrivs av andra fackliga

företrädare än anställda på arbetsplatsen. Utskottet har anfört

att deras behov att komma in på arbetsplatserna normalt inte

ifrågasätts, även om de saknar en lagfäst rätt till tillträde.

Det har också framhållits att frågan lösts genom kollektivavtal

inom stora delar av arbetsmarknaden. Utskottet har utgått från

att kvarvarande problem med tillträdesrätten till

arbetsplatserna för utomstående fackliga företrädare

uppmärksammas i det arbetsrättsliga beredningsarbetet i

regeringskansliet.

I april 1990 beslutade regeringen att inhämta lagrådets

yttrande över ett inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat

förslag om ändringar i förtroendemannalagen avseende

tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän. Förslaget

ligger till grund för den nu framlagda propositionen.

Propositionen

I propositionen erinrar arbetsmarknadsministern om bakgrunden

till att regeringen år 1978 drog tillbaka sitt förslag om en ny

förtroendemannalag. En viktig anledning var den kritik som

framfördes mot sättet för finansiering av bl.a. verksamhet genom

regionala fackliga förtroendemän. Regeringen önskade en helt ny

förtroendemannalag och ville inte lägga fram ett förslag endast

beträffande tillträdesrätten.

Enligt propositionen finns flera skäl att nu lägga fram

förslag i ämnet. Det förhållandet att krav på en lagfäst

tillträdesrätt fortfarande upprepas varje år i motioner i

riksdagen talar enligt propositionen starkt för att det alltjämt

finns missförhållanden på området och att frågan inte kan lösas

i godo mellan arbetsgivaren och de anställdas organisationer.

Detta ses som en varningssignal. I propositionen anförs vidare

att småföretagandet under de senaste tio åren snarare ökat än

minskat i omfattning. Det betonas vidare att tyngdpunkten i

arbetstagarnas medbestämmande skall ligga på lokal nivå.

Medbestämmandet skall först och främst utövas av de anställda

själva och av de lokala fackliga representanter som de har

utsett. En viktig uppgift för de regionala fackliga

förtroendemännen blir därför att aktivera det lokala

medbestämmandet. Även med en fungerande facklig verksamhet kan

behov uppkomma av att ta hjälp av någon mer erfaren och

välutbildad facklig företrädare. I propositionen åberopas också

det faktum att flertalet remissinstanser numera är positivt

inställda till en lagstiftning om tillträdesrätten. Enligt

arbetsmarknadsministern är därför tiden nu mogen att komplettera

förtroendemannalagen med en bestämmelse om tillträdesrätt.

Genom den föreslagna förändringen görs förtroendemannalagen

tillämplig även på den som utan att vara anställd hos

arbetsgivaren utsetts att som facklig förtroendeman företräda de

anställda på viss arbetsplats i fackliga frågor. Lagen tillämpas

på förtroendemannen då organisationen underrättat arbetsgivaren

om det fackliga uppdraget. Tillträdesrätten innebär att

arbetsgivaren är skyldig att låta förtroendemannen få tillträde

på arbetsplatsen och vara verksam i den omfattning som behövs

för uppdraget. Verksamheten får dock inte medföra betydande

hinder för arbetets behöriga gång. Den facklige förtroendemannen

har enligt 6§ rätt till ledighet från sin arbetsgivare i

den omfattning som fordras för det fackliga uppdraget. Lagen ger

inte den regionale facklige förtroendemannen rätt till

bibehållna anställningsförmåner. Regler om tystnadsplikt införs.

På den privata sektorn föreslås en regel med 21§

medbestämmandelagen som förebild. Vid brott mot tystnadsplikten

föreslås strikt skadeståndsansvar för arbetstagarorganisationen.

I fråga om uppdrag som utövas på en arbetsplats i det allmännas

verksamhet hänvisas beträffande tystnadsplikt till

sekretesslagen. Brott mot sådan tystnadsplikt är straffbart

enligt 20 kap. 3§ brottsbalken.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Motionerna

I kommittémotioner yrkar moderaterna, folkpartiet och centern

avslag på propositionen.

I motion A4 av Sonja Rembo m.fl. (m) anförs att regeringen

inte påvisat att det skulle föreligga några verkliga problem för

fackliga förtroendemän, t.ex. ombudsmän, att få tillträde till

arbetsplatser för att företräda medlemmar. Något sådant har inte

heller hävdats av remissinstanserna. Lagstiftning är enligt

motionärerna dessutom inte den bästa metoden att skapa

förtroendefulla och effektivitetsbefrämjande relationer mellan

parterna. Medbestämmandet bör -- vilket för övrigt också

framförs i propositionen -- i första hand utövas inom det

enskilda företaget och vara något som angår de enskilda

arbetstagarna. Slutsatsen av detta är enligt motionen att

tillträde borde medges endast om det finns ett uttryckligt

önskemål från medlemmarna på arbetsplatsen. Propositionen är

också bristfällig i fråga om konsekvenserna av förslaget. Man

kan räkna med ett ökat ledighetsuttag vilket kan medföra problem

både för näringslivet och den offentliga sektorn. Statsmakterna

borde iaktta restriktivitet med sådana lagregler. Förslaget kan

vidare skapa särskilda problem i fråga om skyddet av

företagshemligheter. Regeringen har tagit lätt på sekretess- och

jävsfrågorna. Över huvud taget är det enligt motionärerna

anmärkningsvärt att regeringen lägger fram ett förslag som

ytterligare komplicerar den arbetsrättsliga lagstiftningen. En

allmän översyn av förtroendemannalagen i samband med en

parlamentarisk utredning om hela den arbetsrättsliga

lagstiftningen skulle vara av värde.

Även Elver Jonsson m.fl. (fp) påpekar i motion A3 att det i

dag inte synes vara något problem för förtroendemännen att få

tillträde, inte heller på de arbetsplatser där

kollektivavtalsregler med detta innehåll saknas. Propositionen

pekar inte på några konkreta missförhållanden. I så fall hade

motionärerna inte varit främmande för lagstiftning. Enbart det

faktum att förslag väckts genom motioner i riksdagen säger

enligt motionärerna ingenting om verkligheten. Lagförslaget kan

få en icke önskvärd effekt, nämligen en centralisering av

medbestämmandet. Detta bör utövas på de enskilda arbetsplatserna

av de anställda själva och deras lokala fackliga representanter.

Risken finns att de fackliga organisationerna känner sig manade

att i större utsträckning låta sig företrädas av centrala

förtroendemän. En förnyad översyn av förtroendelagen är påkallad

enligt motionärerna.

I motion A5 av Börje Hörnlund m.fl. (c) hänvisas till att

flera remissinstanser konstaterat att något behov av

tillträdesrätt för de små arbetsplatserna inte längre föreligger

bl.a. till följd av avtalsmässiga lösningar. Det behövs en total

översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Småföretagens

och de enskilda arbetstagarnas situation måste beaktas bättre

liksom effekterna av den ökade internationaliseringen.

Lagstiftningen måste vara klarare och entydigare och samtidigt

mer flexibel. Tydliga gränser måste läggas fast mellan den

parlamentariska demokratin och det fackliga inflytandet. Vidare

krävs en modernisering. I avvaktan på en översyn med detta

innehåll bör inte den nuvarande förtroendemannalagen ändras

enligt motionärerna.

Karl-Erik Persson m.fl. (v) välkomnar i motion A2 regeringens

förslag men anser att det är behäftat med vissa svagheter.

Kollektivavtal på arbetsplatsen bör inte vara en förutsättning

för de regionala förtroendemännens tillträdesrätt. De starkaste

behoven av biträde utifrån finns nämligen på arbetsplatser som

saknar kollektivavtal. Inte heller bör det ställas krav på att

det finns medlemmar på arbetsplatsen. Tillträdesrätten avser

även annan verksamhet än förhandlingar, varför parallellen med

medbestämmandelagens förhandlingsregler saknar relevans enligt

motionärerna.

Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) ser enligt motion A1 med

tillfredsställelse på förslaget. Motionärerna delar regeringens

uppfattning att den fackliga verksamheten inte skall vara

beroende av medel från det allmänna. De anser att erfarenheterna

av finansieringen av verksamheten med regionala skyddsombud

borde kunna tas till vara när man i framtiden prövar frågan om

finansiering beträffande regionala fackliga förtroendemän.

Även i motioner från den allmänna motionstiden framförs

yrkanden rörande regionala fackliga förtroendemän. I motionerna

A707 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) och

A709 av Anita Modin m.fl. (s) krävs en lagreglerad

tillträdesrätt.

Utskottets överväganden

Fråga om avslag på propositionen

En princip som har tillmätts den största betydelse vid

utarbetande och antagande av medbestämmandelagstiftningen är att

tyngdpunkten i arbetstagarnas medbestämmande skall ligga på

lokal nivå. Som framhålls i den nu framlagda propositionen skall

medbestämmandet först och främst utövas inom det enskilda

företaget eller den enskilda myndigheten av de anställda själva

och av de fackliga representanterna som de har utsett.

Medbestämmandet skall vara något som angår de enskilda

arbetstagarna. I denna fråga torde det inte föreligga några

meningsmotsättningar. Denna grundtanke förutsätter emellertid,

särskilt när det gäller de små arbetsplatserna, att stöd kan

behövas utifrån både för att mera allmänt aktivera det lokala

fackliga arbetet och för att bistå i konkreta uppkommande frågor

där mer erfarna och välutbildade förtroendemän behövs. Utskottet

kan inte biträda den i m-motionen framförda uppfattningen att

tillträdesrätten, med hänvisning till att tyngdpunkten bör ligga

i det lokala arbetet, bör vara beroende av ett uttryckligt

önskemål eller medgivande från medlemmarna på arbetsplatsen. En

fungerande lokal facklig verksamhet förutsätter ju många gånger

ett uppbyggnadsskede då de anställda kanske ännu inte ens har

utsett några fackliga företrädare på arbetsplatsen.

Det finns enligt utskottets mening inte heller någon grund för

de farhågor som framförts i fp-motionen att en lagreglering av

tillträdesrätten skulle verka mot en önskvärd utveckling av det

lokala medbestämmandet. Enbart det förhållandet att

tillträdesrätten blir lagfäst behöver inte medföra att de

fackliga organisationerna skulle låta centrala förtroendemän

medverka i det lokala medbestämmandet i större utsträckning än i

dag.

I de borgerliga motionerna ifrågasätts behovet av en

lagreglering med hänvisning både till att det i praktiken inte

finns några problem för t.ex. fackliga ombudsmän att få

tillträde till arbetsplatser och till att det föreligger

kollektivavtal på stora delar av arbetsmarknaden. Utskottet

instämmer för sin del med vad som sägs i propositionen. Det är

inte tillräckligt att konstatera att tillträdesrätten i de

flesta fall fungerar. Enligt utskottets mening är det viktigt

att arbetstagare på alla arbetsplatser har möjlighet till

den medverkan och det inflytande som medbestämmandelagen

förutsätter. Fall kan mycket väl tänkas då en arbetsgivare

vägrar en utomstående förtroendeman tillträde eller på annat

sätt hindrar honom i hans uppdrag. Med den föreslagna

regleringen kan den fackliga organisationen utöva

tolkningsföreträde beträffande den regionale förtroendemannens

rättigheter och i sista hand få saken prövad av domstol.

I m-motionen riktas även kritik mot det ökade ledighetsuttag

som kan väntas bli följden av förslaget.

Enligt 6§ förtroendemannalagen har en facklig förtroendeman

rätt till den ledighet som fordras för det fackliga uppdraget.

Ledigheten får dock inte ha större omfattning än som är skäligt

med hänsyn till förhållandena på arbetsplatsen. Ledigheten får

inte heller förläggas så, att den medför betydande hinder för

arbetets behöriga gång. Någon ändring görs inte i den nu

beskrivna regeln. Även för de regionala förtroendemännen kommer

rätten till ledighet från den egna arbetsgivaren således att

grunda sig på 6§. Arbetsmarknadsministern påpekar i

propositionen att fackliga förtroendemän redan nu har rätt till

ledighet för externa uppdrag. De principer som kommit till

uttryck i förtroendemannalagens förarbeten rörande ledighetens

omfattning bör enligt propositionen inte förändras till följd av

tillträdesrätten. Detta innebär bl.a. att typiskt sett större

vikt bör kunna fästas och därmed större krav på ledighet kunna

ställas i fråga om ett fackligt uppdrag på den egna

arbetsplatsen än när det gäller ett uppdrag utanför

arbetsplatsen. Även fortsättningsvis bör således ledighet för

verksamhet på den egna arbetsplatsen prioriteras. En viss ökning

av begäran om ledighet kan emellertid visa sig ofrånkomlig om

syftet med lagstiftningen skall uppnås, sägs det i

propositionen.

Utskottet anser inte att det finns anledning att anta att

ledighetsuttaget skulle öka i någon nämnvärd omfattning till

följd av tillträdesrätten. Förutom den nyssnämnda begränsningen

av rätten till ledighet vill utskottet erinra om att ledigheten

för den regionale förtroendemannen inte är förenad med

bibehållna anställningsförmåner. Förutsättningen för detta är

nämligen enligt 7§ att verksamheten avser den egna

arbetsplatsen.

Inte heller delar utskottet m-motionärernas uppfattning att

regeringen tagit lätt på jävs- och sekretessfrågor. Det kan

givetvis finnas situationer då det finns ett behov av att

fastställa vissa restriktioner för förtroendemannens verksamhet.

Tillträdesrätten innebär emellertid inte i sig någon rätt till

information och insyn. Dessa frågor regleras i stället i

medbestämmandelagen. I förarbetena till medbestämmandelagens

regler om rätt till fortlöpande information om arbetsgivarens

verksamhet betonades att några ovidkommande syften inte skall

kunna tillgodoses genom informationsrätten. Försiktighet i

rättstillämpningen borde iakttas när det rör sig om förhållanden

av synnerligen hemlig natur, t.ex. forsknings- och

utvecklingsarbete, som befinner sig i det stadiet att det ännu

inte kan läggas till grund för beslut eller åtgärd som berör

verksamheten. Under riksdagsbehandlingen slogs det mera allmänt

fast att risken för skada måste komma med vid bedömningen av

huruvida vissa uppgifter skall lämnas ut eller inte. Undantagen

bör inte vara alltför begränsade med hänsyn till de stora värden

som kan stå på spel, betonades det i den reservation (nr 23)

till betänkandet InU 1975/76:45 (s. 96) som vann riksdagens

bifall. Med den föreslagna regleringen i 9a§ första--tredje

styckena -- som enbart gäller på den privata sidan av

arbetsmarknaden -- kan arbetsgivaren begära förhandling om

tystnadsplikt även i andra situationer än de som avses i

medbestämmandelagen.

Utskottet anser att de nyss återgivna uttalandena bör vara

vägledande även vid bedömningen av tystnadspliktens omfattning

enligt förtroendemannalagen. Självfallet får också

förtroendemannens engagemang på andra arbetsplatser sin

betydelse vid den avvägning som får göras mellan risken för

skada, som kan drabba arbetsgivaren eller annan om en viss

uppgift eller iakttagelse kommer ut, och det fackliga intresset

att föra vidare vunna kunskaper till en större krets. Som

framhålls i propositionen måste det förutsättas att den fackliga

organisationen endast utser sådana förtroendemän som inte kan ha

yrkesmässiga intressen motsatta den arbetsgivare som är skyldig

att låta dessa verka på sin arbetsplats. Erinras bör också om

lagförslagets 10a§ som innebär ett strikt ansvar för

arbetstagarorganisationen för den skada som uppkommer om en

facklig förtroendeman eller en styrelseledamot bryter mot

tystnadsplikten eller obehörigen utnyttjar kunskaper som

erhållits under sådan tystnadsplikt. Sammantaget anser utskottet

att en särskild jävsregel inte är påkallad som komplement till

den föreslagna lösningen av sekretessfrågan. Utskottet noterar

slutligen att departementschefen skall följa utvecklingen och

återkomma med förslag i frågan om behov av lagstiftning visar

sig föreligga.

Utskottet går härefter in på den i v-motionen A2 framförda

kritiken mot de i lagförslaget uppställda villkoren för

tillträdesrätten.

Enligt lagförslaget är tillträdesrätten, liksom även andra

rättigheter enligt lagen, knuten till ett

kollektivavtalsförhållande mellan arbetsgivaren och den lokala

arbetstagarorganisationen. I förtroendemannalagens förarbeten

(prop. 1974:88, s. 157) sägs att lagen syftar till att

understödja den fackliga verksamhet som är en nödvändig

förutsättning för ett genomförande ute på arbetsplatserna av de

beslutade arbetslivsreformerna. Ansvaret för genomförandet bör

enligt propositionen ligga hos en arbetstagarorganisation som

inte bara är representativ utan också har ett etablerat

samarbete med arbetsgivaren i arbetsplatsens olika frågor.

Arbetsrättslagstiftningen tillmäter kollektivavtalsbundenheten

en avgörande betydelse. Ett ytterligare skäl för att lagen

knutits till de kollektivavtalsbundna organisationerna är att

lagen förutsätts kunna genom kollektivavtal anpassas till de

olika förhållanden som råder på de enskilda arbetsplatserna. Vid

riksdagsbehandlingen framfördes (InU 1974:15 s. 29 f.) att det

är naturligt att organisationer som har det allmänna ansvaret

för kollektivavtal också får svara för de nya uppgifter som

tillkommer genom lagstiftning. Det ansågs vidare att reglerna om

tolkningsföreträde kräver stabilitet hos de organisationer som

har rätt att utse facklig förtroendeman enligt lagen.

Inrikesutskottet såg kravet på att organisationen normalt skall

vara bunden av kollektivavtal som en garanti i det hänseendet.

Principen om anknytning till etablerade

kollektivavtalsförhållanden kan sägas ha ytterligare förstärkts

genom medbestämmandelagen. Den lagen har till utgångspunkt att

det följer ett särskilt ansvar med utövandet av sådana

rättigheter och befogenheter för arbetstagarorganisationerna,

som kan sägas röra arbetsplatsens förhållanden eller

arbetstagarkollektivets intresse i stort. Det har ansetts

riktigt och rimligt att förbehålla rättigheterna och det

övergripande ansvaret åt de organisationer som redan har

etablerat samarbete med arbetsgivaren och som har åtagit sig de

rättsliga förpliktelser som följer av att man binder sig vid

kollektivavtal. Arbetsmarknadsutskottet anser att de nu

återgivna förarbetsuttalandena bör ha giltighet även beträffande

rätten att utse regionala förtroendemän.

Utskottet kan inte heller ansluta sig till den i v-motionen

framförda uppfattningen att rätten till tillträde bör gälla

oberoende av om den fackliga organisationen har medlemmar på

arbetsplatsen. Förtroendemannalagen uppställer visserligen inte

något formellt krav på att arbetstagarorganisationen skall ha

medlemmar hos den arbetsgivare till vilken organisationen vänder

sig. Såsom framförs i propositionen leder emellertid de

förutsättningar som ställts upp för att lagens regler skall

gälla till att det inte torde vara möjligt att göra någon

rättighet enligt lagen gällande mot en arbetsgivare som inte har

anställda som är medlemmar i den avtalsbundna fackliga

organisationen. Vad som avses är förutom att det skall finnas

kollektivavtal att det måste vara fråga om facklig verksamhet,

dvs. en verksamhet på medlemmarnas vägnar. Utskottet vill i

sammanhanget erinra om att interna föreningsangelägenheter såsom

medlemsvärvning inte utgör facklig verksamhet i lagens mening.

Med hänvisning till det anförda ansluter sig utskottet till

regeringens förslag att riksdagen bör anta ändringarna i

förtroendemannalagen och avstyrker följaktligen motionerna A2,

A3, A4 och A5. Motionerna A707 och A709 får anses tillgodosedda

med utskottets ställningstagande.

Övriga frågor rörande regionala fackliga förtroendemän

Rörande det av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) i motion A1

framförda förslaget att erfarenheterna av verksamheten med

regionala skyddsombud bör kunna tas till vara när man i

framtiden prövar frågan om finansiering av regionala

förtroendemän är följande att säga. Regeringens förslag innebär

att de fackliga organisationerna själva får bära kostnaderna

för verksamheten med regionala fackliga förtroendemän. Tanken

på att låta det allmänna stå för kostnaden avvisas, och i fråga

om LOs förslag att kostnaderna skall bäras av produktionen

anförs att detta i första hand är en fråga för arbetsmarknadens

parter att diskutera i förhandlingar. Utskottet instämmer i

detta och noterar att arbetsmarknadsministern avser att följa

vad som vidare händer i denna fråga. Utskottet utgår från att

även erfarenheterna beträffande de regionala skyddsombuden

därvid kommer att uppmärksammas. Något initiativ från riksdagens

sida är därför inte påkallat med anledning av motionen.

Översynskrav

I centerns kommittémotion A5 begärs en total översyn av

arbetsrättslagstiftningen, inkluderande bl.a.

förtroendemannalagen. Även i de övriga borgerliga motionerna

pekas på behovet av översyn såväl av förtroendemannalagen som

den arbetsrättsliga lagstiftningen i stort. Frågan om en allmän

översyn behandlas i utskottets betänkande AU6, Medbestämmande i

arbetslivet. På grunder som utförligt redovisas i betänkandet

har utskottet ansett sig ha skäl utgå från att regeringen

inleder ett översynsarbete med beaktande av de allmänna

synpunkter utskottet anlagt utan något initiativ från riksdagens

sida. Motioner med krav på en allmän översyn har därför

avstyrkts. Med hänvisning till detta ställningstagande avstyrks

även det nu behandlade motionsyrkandet.

Övriga frågor rörande facklig verksamhet

I detta betänkande behandlas även fyra motioner från den

allmänna motionstiden som inte rör regionala fackliga

förtroendemän.

Tre motioner rör facklig verksamhet i transnationella

företag.

I motion A737 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) framhålls behovet

av koncernfackligt samarbete över nationsgränserna.

Arbetsgivarnas avvisande hållning gör att ingen annan väg

återstår än lagstiftning, anser motionärerna.

Arbetstagarorganisationernas rätt till sådant samarbete bör

säkras genom rätt till möten och information över gränserna och

genom anpassning av förtroendemannalagen.

I motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs att rätt till

koncernfackligt arbete på betald arbetstid införs. Även

internationella koncerner bör innefattas enligt motionärerna.

Detta är nödvändigt för att inte nivån på det fackliga

inflytandet skall sänkas drastiskt genom kapitalets allt större

internationella rörlighet. Motsvarande krav framställs även av

Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) i motion A711.

Liknande motionsyrkanden har tidigare behandlats av utskottet.

I betänkandet 1989/90:AU3 avstyrkte utskottet motionerna med

hänvisning till den utveckling som pågår på området. Vad som

avsågs var bl.a. en överenskommelse 1989 mellan

arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Norge att tillsätta en

arbetsgrupp med uppgift att undersöka lämpliga åtgärder,

däribland lagstiftning, för att främja en allmän utveckling av

det koncernfackliga arbetet över gränserna, i första hand mellan

Norge och Sverige. Utskottet utgår från att de nu berörda

frågorna kommer att övervägas i samband med en kommande översyn

av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Något initiativ är därför

inte påkallat från riksdagens sida varför motionerna A711 och

A724 i berörda delar och A737 avstyrks.

I två motioner begärs att förtroendemannalagens

tillämpningsområde utvidgas i fråga om vad som skall anses

utgöra facklig verksamhet.

I vpk-motionen A724 yrkas att begreppet skall avse även intern

facklig verksamhet. Anna Horn af Rantzien och Elisabet Franzén

(båda mp) vill enligt motion A746 att de lokala

arbetstagarorganisationernas arbete för att skydda den yttre

miljö som det egna företaget påverkar skall kunna ske med

utnyttjande av de rättigheter som följer av

förtroendemannalagen.

Begreppet facklig verksamhet enligt 1§ förtroendemannalagen

är ett lagtekniskt begrepp som möjligen inte sammanfaller med

vad som i dagligt tal avses med uttrycket. Med begreppet förstås

enligt lagens förarbeten (prop. 1974:88 s. 153 f. och 211 f.,

InU 1974:15 s. 28) i första hand uppgifter, som direkt rör

arbetstagarnas intressen i förhållande till den enskilde

arbetsgivaren. Också vissa andra uppgifter som berör de

anställdas ställning som arbetstagare innefattas, även om

arbetstagarnas intressen inte kan sägas vara direkt riktade mot

den egna arbetsgivaren -- ett exempel är information till

arbetstagarna om deras rätt till ledighet enligt

studieledighetslagen. Utanför ligger däremot t.ex. politisk

verksamhet och annan verksamhet som inte har med ställningen som

arbetstagare att göra. Interna föreningsangelägenheter utgör

inte heller facklig verksamhet i lagens mening.

Det ligger enligt utskottets mening i sakens natur att

begreppet facklig verksamhet kan ändra innebörd i takt med den

allmänna samhällsutvecklingen och allteftersom nya uppgifter

anförtros de fackliga organisationerna enligt lag eller avtal.

Kravet i vpk-motionen att förtroendemannalagen även skall

omfatta intern facklig verksamhet är enligt utskottets

mening alltför opreciserat för att kunna ligga till grund för

något ställningstagande från utskottets sida. Med hänvisning

härtill avstyrks motion A724 i motsvarande del.

När det gäller frågor om företagets påverkan på den yttre

miljön kan utskottet konstatera att ett visst inflytande över

yttre miljöfrågor har tillförsäkrats de fackliga

organisationerna genom miljöskyddslagen. Enligt 48a§

miljöskyddslagen har nämligen lokala arbetstagarorganisationer

som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med ett

visst beslut besvärsrätt i fråga om beslutet. Enligt förarbetena

(prop. 1980/81:92 s. 41) motiverar det ansvar som de fackliga

organisationerna har för arbetsmiljöfrågorna att de ges

inflytande i sådana fall då det krävs en samordnad lösning för

att på bästa möjliga sätt tillgodose både den yttre och den inre

miljöns intressen. Det föredragande statsrådet förutsatte att

detta inflytande regelmässigt skulle komma att göras gällande

vid planeringen hos det berörda företaget. Besvärsrätten borde

enligt propositionen öka möjligheterna att få frågor om

sambandet mellan arbetsmiljö och yttre miljö allsidigt prövade.

Genom föreskriften i 12§ arbetsmiljöförordningen att

arbetsgivaren skall underrätta bl.a. arbetstagarorganisation om

ansökan eller anmälan enligt miljöskyddsförordningen ges

organisationen möjlighet att bevaka sin ställning som sakägare.

Det ankommer i sista hand på domstol att uttolka begreppet

facklig verksamhet enligt förtroendemannalagen och att avgöra i

vad mån sådan verksamhet i visst konkret fall skall medföra rätt

till ledighet och bibehållna anställningsförmåner.

Med hänvisning till det anförda avstyrks även motion A746.

Slutligen framförs i vpk-motionen A724 krav på lagändring för

att främja fackligt arbete på deltid, detta för att undvika

specialisering och klyftor mellan fackliga förtroendemän och

medlemmar. Motionärerna vill dessutom att deltidsanställda skall

få rätt att vid behov utöka sin sysselsättningsgrad genom

fackligt arbete.

Det förstnämnda kravet framställdes även i en motion under

föregående riksmöte. Utskottet anförde då i betänkandet

1989/90:AU3 att en regel av det slag som motionärerna efterlyste

torde innebära en begränsning av den rätt till ledighet som i

dag gäller för fackligt arbete. Utskottets principiella

utgångspunkt var att ansvaret för bedömning av eventuella

problem av detta slag bör åvila arbetstagarna och de fackliga

organisationerna. Yrkandet avstyrktes således. Utskottet står

fast vid den redovisade uppfattningen. När det gäller frågan om

en arbetstagare skall ha rätt att utöka sin sysselsättningsgrad

för att utföra fackligt arbete ser utskottet det som främmande

att lösa saken lagstiftningsvägen. Utskottet är alltså inte

heller berett att tillstyrka motion A724 i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga

förtroendemän

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:157, med

anledning av motionerna 1989/90:A707 och 1989/90:A709 samt med

avslag på motionerna 1990/91:A2, 1990/91:A3, 1990/91:A4 och

1990/91:A5 yrkande 2 antar det till propositionen fogade

förslaget till lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig

förtroendemans ställning på arbetsplatsen,

res. 1 (m, c)

res. 2 (fp)

res. 3 (v)

2. beträffande kostnaderna för verksamheten med regionala

förtroendemän

att riksdagen avslår motion 1990/91:A1,

3. beträffande översyn av arbetsrättslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:A5 yrkande 1,

res. 4 (c)

4. beträffande facklig verksamhet i transnationella

företag

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A711 yrkande 2,

1989/90:A724 yrkande 30 och 1989/90:A737,

res. 5 (v)

5. beträffande intern facklig verksamhet

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 29,

res. 6 (v)

6. beträffande påverkan på den yttre miljön

att riksdagen avslår motion 1989/90:A746,

res. 7 (mp)

7. beträffande fackligt arbete på deltid

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 28.

res. 8 (v)

Stockholm den 23 oktober 1990

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell

Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Marianne Stålberg (s), Börje

Hörnlund (c), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Sten

Östlund (s), Bo Nilsson (s), Charlotte Branting (fp), Kersti

Johansson (c), Karl-Erik Persson (v), Anna Horn af Rantzien

(mp), Monica Öhman (s), Erik Holmkvist (m) och Ines Uusmann (s).

Reservationer

1. Tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän

(mom.1)

Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G Högmark (m),

Kersti Johansson (c) och Erik Holmkvist (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "En princip" och på s. 9 slutar med "sig föreligga" och som

därefter på s. 10 fortsätter med "Med hänvisning" och slutar med

"utskottets ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Utskottet ifrågasätter om det verkligen finns behov av att

lagreglera tillträdesrätten. Regeringen har inte kunnat påvisa

att det skulle finnas några verkliga problem för fackliga

förtroendemän, t.ex. ombudsmän, att få tillträde till

arbetsplatser. Inte heller har någon remissinstans hävdat att

påtagliga problem skulle förekomma i sammanhanget. Utskottet

anser det märkligt att vissa fackliga organisationer ställer

krav på lagstiftning. Det är en del av den svenska

förhandlingsmodellen att de fackligt aktiva anställda på en

arbetsplats kan vända sig till den fackliga organisationens

ombudsmän i olika förhandlingssituationer. Till skillnad mot

situationen när NARK lade fram sitt förslag 1977 finns i dag

dessutom avtalsmässiga lösningar för de små arbetsplatsernas

problem.

Numera finns en medvetenhet om att lagstiftning inte i sig är

den bästa metoden att skapa förtroendefulla och

effektivitetsbefrämjande relationer mellan arbetsgivare och

arbetstagare. Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt

att regeringen lägger fram ett förslag som ytterligare

komplicerar den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Det finns vidare anledning att ställa sig kritisk till

förslaget med hänsyn till det ökade ledighetsuttag som kan

väntas bli följden av tillträdesrätten. Statsmakterna bör iaktta

restriktivitet med lagregler som kan medföra ytterligare

kostnadskrävande ledighet för både näringslivet och den

offentliga sektorn.

Medbestämmandet skall, såsom sägs i propositionen, först och

främst utövas inom det enskilda företaget eller den enskilda

myndigheten av de anställda själva och av de lokala fackliga

representanter som de har utsett. Det skall vara något som angår

de enskilda arbetstagarna. Förslaget, som ju bl.a. innebär att

tolkningsföreträde beträffande tillträdesrätten utövas av den

fackliga organisationen, rimmar illa med denna grundsyn. Enligt

utskottets mening borde den arbetsrättsliga lagstiftningen i

stället ges en utformning där de enskilda individerna får en

starkare ställning.

Slutligen anser utskottet att tillträdesrätten kan skapa

särskilda problem t.ex. när det gäller skyddet av

företagshemligheter. Regeringen har tagit alltför lätt på

sekretess- och jävsfrågor.

Med hänvisning till vad som anförts anser utskottet att

propositionen bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga

förtroendemän

att riksdagen med

bifall till motionerna 1990/91:A4 och 1990/91:A5 yrkande 2 och

med anledning av motion 1990/91:A3 avslår dels

propositionen, dels motionerna 1989/90:A707, 1989/90:A709

och 1990/91:A2,

2. Tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän

(mom.1)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Det finns" och slutar med "av domstol" och som därefter på

s. 10 fortsätter med "Med hänvisning" och slutar med "utskottets

ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottets uppfattning däremot anledning att

ta fasta på de i folkpartimotionen A3 framförda farhågorna att

tillträdesrätten skulle kunna leda till en icke önskvärd

centralisering av medbestämmandet. Lagstiftningen kan nämligen

få till effekt att organisationerna känner sig uppmanade att i

större utsträckning låta sina centrala förtroendemän medverka i

det lokala medbestämmandet.

Ett avgörande skäl mot lagstiftning på området är enligt

utskottets mening att det i dag inte synes vara något problem

för fackliga förtroendemän att få tillträde till arbetsplatsen,

och detta oavsett om det finns kollektivavtal som reglerar

tillträdesrätten eller ej. Denna bild styrks inte minst av två

av remissvaren från huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.

Utskottet skulle inte ställa sig främmande till lagstiftning om

man på det sättet kunde komma till rätta med missförhållanden på

arbetsmarknaden. Emellertid har arbetsmarknadsministern inte

pekat på några sådana exempel. Enbart det faktum att motioner

väckts i riksdagen säger ingenting om hur verkligheten ser ut.

Det kan för övrigt noteras att utskottet varje gång avstyrkt

motionerna.

Sammantaget anser utskottet att regeringen inte påvisat

tillräckligt vägande skäl för lagstiftning. Propositionen bör

därför avslås.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga

förtroendemän

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:A3 och med anledning av motionerna

1990/91:A4 och 1990/91:A5 yrkande 2 avslår dels

propositionen, dels motionerna 1989/90:A707, 1989/90:A709

och 1990/91:A2,

3. Tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän

(mom.1)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9

börjar med "Enligt lagförslaget" och slutar med "utskottets

ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att tillträdesrätten för regionala fackliga

förtroendemän bör lagfästas. Emellertid är regeringens förslag

behäftat med vissa svagheter. Såsom anförs i v-motionen A2 bör

kravet på att det skall finnas ett kollektivavtal mellan

parterna slopas. De starkaste behoven av biträde från fackliga

företrädare som kommer utifrån finns ofta på arbetsplatser som

saknar kollektivavtal. Det är i dessa företag som den

lagstiftning som skall bereda de anställda ett grundläggande

socialt skydd oftast kränks. De anställda saknar också det

viktiga försäkringsskydd som normalt följer med kollektivavtal.

Utskottet instämmer också med v-motionen att det inte heller

finns något skäl att som villkor för företrädesrätten uppställa

att den fackliga organisationen har åtminstone en medlem på

arbetsplatsen. Den jämförelse som görs i propositionen med

medbestämmandelagens förhandlingspliktsregler saknar enligt

utskottets mening relevans, eftersom det ligger i sakens natur

att den fackliga organisationen företräder en medlem för att

förhandlingsrätt skall föreligga. Tillträdesrätten avser däremot

även annan facklig verksamhet än förhandlingar. Vad utskottet nu

anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga

förtroendemän

att riksdagen dels med bifall till proposition

1989/90:157, med anledning av motionerna 1989/90:A707 och

1989/90:A709 samt med avslag på motionerna 1990/91:A3,

1990/91:A4 och 1990/91:A5 yrkande 2 antar det till propositionen

fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1974:358) om

facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, dels

med bifall till motion 1990/91:A2 ger regeringen tillkänna vad

utskottet anfört,

4. Översyn av arbetsrättslagstiftningen (mom. 3)

Börje Hörnlund och Kersti Johansson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "I centerns" och slutar med "behandlade

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hade främst som motiv

att ge arbetstagarna ett ökat inflytande på beslutsprocessen

inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det är en viktig

princip att människor skall kunna vara med och påverka även på

sin arbetsplats. Det ökade inflytandet ger också ett större

ansvar för den egna arbetsplatsen. Lagstiftningen har vidare

gett möjligheter att ta till vara arbetstagarnas kunskaper och

speciella erfarenheter. Men det har under denna tid också

ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har

kritiserats för stelbenthet och för att den i vissa avseenden

lett till byråkratisering och centralstyrning. Ett genomgående

drag är att den övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga

företrädarnas juridiska kompetens. Fortfarande har den viktiga

frågan om gränsdragningen mellan medbestämmandet och den

politiska demokratin inte kunnat få en tillfredsställande

lösning.

Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i centerns

motion A5 att de arbetsrättsliga reglerna nu bör ses över.

Översynen bör ha formen av en total översyn av den

arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att reglerna

blir så långt möjligt klart och entydigt utformade, samtidigt

som det skapas utrymme för en större flexibilitet i

tillämpningen som bättre än för närvarande tar hänsyn till de

mindre företagens förhållanden och de enskilda arbetstagarnas

rättigheter.

I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet

syfta till att stärka deras rätt och öka deras inflytande på den

egna arbetsplatsen. Det kan erinras om att

arbetsmiljökommissionen har uttalat sig för att möjligheten att

öka inflytandet för de enskilda arbetstagarna övervägs i den

översyn av arbetsrätten som kommissionen har förutsatt skall

komma till stånd.

Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en

klar gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins

principer och det fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar-

eller arbetstagarorganisationer bör via lagstiftningen ha

möjlighet att delta i den rent politiska beslutsprocessen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade

översynen av arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de

enskilda individerna får en starkare ställning, att det dras upp

en klar gräns mot den politiska demokratin och att

arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och villkoren för

nyskapande förbättras.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande översyn av arbetsrättslagstiftningen

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:A5 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Facklig verksamhet i transnationella företag (mom.4)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Liknande motionsyrkanden" och slutar med "A737

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med kravet i vpk-motionen A724 på

lagreglering rörande det koncernfackliga arbetet. Sådant arbete

bör även när det gäller internationella koncerner kunna utföras

på betald arbetstid. Detta är helt nödvändigt för att inte nivån

på det fackliga arbetet skall sänkas drastiskt genom kapitalets

allt större internationella rörlighet. Vad utskottet anfört med

anledning av motionen bör ges regeringen till känna. Utskottets

ställningstagande får anses tillgodose även motionerna A711

(vpk) och A737 (s).

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande facklig verksamhet i transnationella

företag

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 30 och med anledning av

motionerna 1989/90:A711 yrkande 2 och 1989/90:A737 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Intern facklig verksamhet (mom. 5)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Det ligger" och slutar med "motsvarande del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att lagens begrepp facklig verksamhet är

alltför snävt. Det bör även omfatta intern facklig verksamhet,

vilket bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande intern facklig verksamhet

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 29 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Påverkan på den yttre miljön (mom. 6)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "När det" och slutar med "motion A746" bort ha

följande lydelse:

Det är naturligt att arbetet för att värna miljön i

arbetslivet omfattar såväl den yttre miljön som den inre

arbetsmiljön. De fackliga organisationerna har också under

senare år utvecklat ett engagemang för att skydda även denna

yttre miljö. Det är enligt utskottets mening viktigt att detta

arbete från organisationernas sida kan ske med utnyttjande av de

rättigheter som följer av förtroendemannalagen. Motion A746 (mp)

tillstyrks således av utskottet. Vad utskottet anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande påverkan på den yttre miljön

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A746 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

8. Fackligt arbete på deltid (mom. 7)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Det förstnämnda" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i vpk-motionen

A724. För att undvika specialisering och klyftor mellan fackliga

förtroendemän och medlemmar bör de fackliga uppdragen i ökad

utsträckning utföras på deltid. Förtroendemannalagen bör därför

ändras så att deltidsledighet främjas. Utskottet instämmer också

i det andra kravet på lagändring. Vid behov måste

deltidsanställda förtroendemän kunna öka sin sysselsättningsgrad

genom fackligt arbete, under förutsättning att det ryms inom det

tidsmått som anges i lagen. Utskottet bifaller således motion

A724 i denna del. Vad som anförts bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande fackligt arbete på deltid

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 28 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Översyn av arbetsrättslagstiftningen (mom. 3)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Charlotte Branting (fp) och Erik Holmkvist (m) anför:

Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i kommittémotioner

begärt en total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Syftet är bl.a. att så långt som möjligt åstadkomma klart och

entydigt utformade regler, samtidigt som det skapas utrymme för

en större flexibilitet i tillämpningen som bättre än för

närvarande tar hänsyn till både de mindre företagens

förhållanden och de enskilda arbetstagarnas rättigheter. Dessa

yrkanden behandlas av utskottet i betänkandet 1990/91:AU6 om

medbestämmande i arbetslivet.

Bilaga