Bet. 1990/91:JuU1

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU01

Förnyelse inom polisen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen m.m.

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JuU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

förnyelse inom polisen (prop. 1989/90:155), i vilket föreslås

ändringar i polislagen för att öka medborgarinflytandet på lokal

nivå genom inrättandet av polisnämnder. Vidare föreslås

riktlinjer i fråga om inriktningen av polisens arbete, polisens

uppgifter, avgiftsfinansiering på polisens område och

internationellt samarbete. Dessutom bereds riksdagen tillfälle

att ta del av överväganden av regeringen i fråga om exempelvis

ett nytt budgetsystem för polisen, systemet med grundläggande

organisation och fria resurser, trafikövervakning,

rikspolisstyrelsens framtida roll samt utbildnings- och

forskningsverksamhet inom polisväsendet.

I betänkandet behandlas också ett stort antal motionsyrkanden

med anknytning till propositionen eller polisverksamheten i

övrigt.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i

polislagen och ställer sig bakom de förordade riktlinjerna. Med

anledning av motioner föreslår utskottet ett tillkännagivande av

riksdagen om en fortsatt utbyggnad av verksamheten med

kvarterspoliser. Övriga motioner avstyrks.

Utskottet erinrar om ett tidigare riksdagsuttalande om vikten

av att tjänsten som professor i polisforskning tillsätts utan

dröjsmål.

Till betänkandet har fogats 29 reservationer. Dessa gäller

bl.a. medborgarinflytandet (m), inriktningen av polisens arbete

(m) och (c), polisens uppgifter (m, fp, c),

avgiftsfinansieringen (m), internationellt samarbete (v),

rikspolischefens ställning (fp), utbildningsfrågor (v), (fp, c)

och (m) samt seniorpoliser (m, c).

Propositionen m.m.

I proposition 1989/90:155 har regeringen (civildepartementet)

föreslagit riksdagen att anta ett vid propositionen fogat

förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387).

I propositionen har regeringen vidare

dels föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer som

civilministern förordat i propositionen i fråga om

inriktningen av polisens arbete (avsnitt 3),

polisens uppgifter (avsnitt 4),

avgiftsfinansiering på polisens område (avsnitt 6),

internationellt samarbete (avsnitt 15),

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad

civilministern i övrigt har anfört i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 13 f.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels 37

yrkanden i motioner som har väckts med anledning av

propositionen, dels 74 yrkanden i motioner från allmänna

motionstiden åren 1989 och 1990. Motionsyrkandena redovisas på

s. 4 ff.

Under ärendets beredning har utskottet anordnat bl.a. en

offentlig utskottsutfrågning om polisens verksamhet, se s. 14

samt bilaga 1 och 2.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande

lydelse.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1989/90:Ju39 av Sten-Ove Sundström och Monica Öhman (båda s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en decentralisering av polisens

resurser.

1989/90:Ju40 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riktlinjer för inriktningen av polisens

arbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisens uppgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ny polischefskarriär,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisdistriktsindelningen och

administrativ samverkan mellan polisdistrikt regionalt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den regionala polisorganisationen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om yrkesrollerna inom polisen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om legitimering av polismän,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkt medborgarinflytande över den

lokala polisorganisationen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om strukturfrågorna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om trafikövervakning.

1989/90:Ju41 av Sylvia Pettersson och Ines Uusmann (båda s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

kriterierna vid urval av polisaspiranter.

1989/90:Ju42 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts under rubriken Riktlinjer för polisväsendets

förnyelse,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om placeringen av professuren i poliskunskap.

1989/90:Ju43 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i polislagen att lekmannainflytandet stärks i enlighet

med vad som i motionen anförts om enbart lekmän i polisstyrelser

och polisnämnder,

2. att riksdagen hos regering begär förslag till sådan

ändring i polislagen att invandrare kan väljas in i

polisstyrelser och polisnämnder,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i polislagen att en precisering måste göras av de beslut

som skall undantas polisstyrelser och polisnämnder,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i polislagen att kommunernas inflytande preciseras,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utveckla möjligheter till

medborgarvittnen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att integrera polisens utbildning i det

allmänna utbildningsväsendet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utveckling av kvarterspolisens verksamhet

så att denna blir meriterande vid befordran,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning av misstänkta fall av

polisövergrepp,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationella kontakter.

1989/90:Ju44 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om det fortsatta utvecklingsarbetet om förnyelsen inom polisen.

1989/90:Ju45 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioritering av brottsbekämpningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning av förutsättningarna för närmare

samarbete mellan polis, tull och kustbevakning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om gränsdragning mellan polisens och

bevakningsföretagens verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgiftsfinansiering av viss

polisverksamhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grannsamverkan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen i övrigt anförts om förnyelsearbetet inom polisen.

1989/90:Ju46 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkning av polisens resurser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omfördelning av resurser mellan lokala

polismyndigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisens brottsförebyggande arbete,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioritering av polisens verksamhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgiftsfinansiering av polisens

verksamhet,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om 5 a §

polislagen, avseende inrättande av polisnämnder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisens grundutbildning.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989

1988/89:Ju202 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen får i

uppdrag att lämna förslag till renodling av polisens verksamhet.

1988/89:Ju206 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en långsiktig politik för polisarbetet.

1988/89:Ju207 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning syftande

till införande av en legitimering av polisman i enlighet med vad

i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet av ordinarie

polismanstjänster.

1988/89:Ju210 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan

lagändring som möjliggör ett utökat kommunalt inflytande över

den lokala polismyndigheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförts om utredning av misstänkta fall av

polisövergrepp.

1988/89:Ju211 av Bengt Kindbom m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförts om registerlag för polisregistren,

2. att riksdagen antar följande förslag till ändring i lagen

(1963:197) om allmänt kriminalregister

Nuvarande lydelse

Motionärernas förslag

I utdrag till enskild tas samma uppgifter med som skall

lämnas till en domstol eller en åklagare enligt 10 §.

I utdrag till enskild upptas samtliga uppgifter om den

enskilde.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:K408.

1988/89:Ju214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen i enlighet med vad i motionen anförs

begär en snabb översyn av rätten för polisen att upprätta

förspaningsregister.

1988/89:Ju216 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att viss polisverksamhet inom

trafikområdet kan överföras till annan organisation och därmed

frigöra ytterligare resurser för förstärkningar av

kvarterspolisverksamhet och annan brottsförebyggande verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om andra samhällssektorers hjälp för att

avhjälpa polisens arbete vid statsbesök och liknande

aktiviteter.

1988/89:Ju217 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen utreder

frågan om ett rullande poliskontor till Kalmar län.

1988/89:Ju220 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisutbildningen i fråga om

invandrarkunskap,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rekrytering av invandrare till

polisutbildningen.

1988/89:Ju230 av Berit Oscarsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vikten av att pröva

förutsättningarna för ett ökat lokalt inflytande vid

tillsättning av polischefer.

1988/89:Ju231 av Monica Öhman och Sten-Ove Sundström (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en organisatorisk utredning av det

polisiära gränssamarbetet mellan Sverige och Finland.

1988/89:Ju232 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om hur skyddet för den enskildes

integritet skall kunna stärkas i enlighet med vad i motionen

anförts.

1988/89:Ju233 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ordningsvakters legitimationsansvar.

1988/89:Ju234 av Sverre Palm och Anita Johansson (s) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna

om förundersökning av brottmål där den misstänkte är polis

och/eller åklagare i syfte att införa en särskild från polis-

och åklagarmydigheterna fristående utredningsnämnd.

1988/89:Ju235 av Björn Körlof (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att en utredning snabbt tillsätts för att

överväga de rättsliga, ekonomiska och andra aspekter som kan

finnas för att kraftigt stödja dem som ingriper för att hjälpa

polisen eller på annat sätt söker förhindra eller avvärja brott.

1988/89:Ju237 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att polisväsendet får i uppdrag

att verkställa en utredning i enlighet med motionen om

personalpolitiken hos polisen.

1988/89:Ju238 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att

verka i motionens anda beträffande polisens möjlighet att

konkurrera med privata bevakningsföretag.

1988/89:Ju242 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en regionalisering av polisutbildningen.

1988/89:Ju244 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behov av åtgärder för att förbättra

situationen för polisen i Stockholm.

1988/89:Ju248 av Ingela Mårtensson och Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen utvärderar

förspaningsregistreringen hos polismyndighet och tullverk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om datorisering av förspaningsregister.

1988/89:Ju250 av Jan Strömdahl m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utökade befogenheter för kommunal

parkeringsövervakare.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T253.

1988/89:Ju803 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i 6 § passlagen (1978:302) att personbevis ej behöver

uppvisas vid förnyelse av pass.

1988/89:Ju807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utnyttjandet av resurser inom polisen i

Stockholm till stöd för poliskåren,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring

för att möjliggöra kommunala poliser.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A408.

1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om insatser inom området

personalutveckling i syfte att förbättra arbetsförhållandena för

polisen.

1988/89:Ju813 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att utvärdera de lokala polisstyrelsernas

verksamhet.

1988/89:Ju821 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att

en opartisk myndighet sköter utredning av brottsmisstanke mot

polis.

1988/89:Fö714 av Jarl Lander (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts

om likformig rätt till ersättning vid eftersök.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990

1989/90:Ju206 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen tillåts ge

polisdistrikten tillstånd att pröva nya organisationsformer, i

enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:Ju209 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om speciella uppdrag för pensionerade poliser vid

polisdistrikten.

1989/90:Ju210 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ökad kontroll av den marknad av

bevakningsföretag och företag som marknadsför larm och annan

säkerhetsutrustning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en fördjupad polisutbildning på olika

nivåer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet att i polischefskarriären även

rekrytera lämpliga polismän i kommissariegraden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om legitimering av polismän,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en långsiktig polispolitik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en särskild regel för övertidsuttag för

personal vid polisens narkotikarotlar.

1989/90:Ju213 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om spanings- och förspaningsregister.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:K410.

1989/90:Ju217 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snabb översyn av polisens utrustning i

olika polisdistrikt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snabb översyn av det ekonomiska systemet

inom polisväsendet.

1989/90:Ju219 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av förstärkt ordningsmakt i

Stockholm.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi304.

1989/90:Ju220 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökad rekrytering av

polisaspiranter från Stockholmsområdet.

1989/90:Ju222 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behov av åtgärder för att förbättra

situationen för polisen i Stockholm.

1989/90:Ju226 av Kerstin Ekman m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om

införandet av kommunal gatupolis med syfte att lägga fram

lagförslag härom enligt vad i motionen anförts.

1989/90:Ju228 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åklagarnas möjlighet att få delta i sådana överläggningar hos

polisen som avses styra fördelningen av utredningsresurserna.

1989/90:Ju232 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inte har för avsikt att medverka i en västeuropeisk FBI,

2. att riksdagen hos regeringen begär en detaljerad

redogörelse för formerna för och målsättningen med den

hittillsvarande svenska medverkan i TREVI-samarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inte bör medverka i något internationellt polisiärt

samarbete, t.ex. inom TREVI, som syftar till ingripande mot

eller kontroll av "radikal" politisk verksamhet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U532.

1989/90:Ju235 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär utredning med syfte att analysera de

förslag att beivra polisvåld som anförts i motionen.

1989/90:Ju236 av Margitta Edgren och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att

rikspolisstyrelsen får i uppdrag att utarbeta en kravanalys för

polisyrket i enlighet med vad vi anfört i motionen.

1989/90:Ju237 av Erkki Tammenoksa (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen har

anförts om polisverksamheten i huvudstaden.

1989/90:Ju240 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för

invånarnas trygghet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo250.

1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rekryteringen till polisutbildningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lokalisering av delar av polishögskolan,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av förebyggande polisiärt arbete

genom kvarters/områdespoliser,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om gränsdragning för bevakningsföretagens

verksamhet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ändring av 13 § polislagen, syftande

till lägre toleransnivå för ingripande,

48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om insatser mot gruppen extremt

brottsaktiva.

1989/90:Ju809 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet och inriktningen på en gemensam

övergripande syn på polisväsendet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en omorganisation av polisväsendet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvarterspolisverksamheten,

4. att riksdagen begär att regeringen låter utreda

möjligheterna att överföra verksamhet från polisen till andra

myndigheter enligt vad i motionen anförts,

6. att riksdagen begär att regeringen låter utreda de

konflikter som finns mellan rättsväsendet och polisen och som

försvårar polisens arbete enligt vad i motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvotering av poliser i inre och yttre

tjänst,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lokaliseringen och omfattningen av

utbildningen inom polisväsendet.

1989/90:Ju810 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisens betydelse och möjligheter för att

förhindra ungdomsbrottslighet.

1989/90:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att anlita pensionerade

polismän såvitt gäller stöd till brottsoffer.

1989/90:Ju828 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör

finnas fler patrullerande kvarterspoliser med uppgift att bl.a.

förebygga narkotikamissbruk.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So316.

1989/90:Ju830 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring

för att möjliggöra kommunala poliser.

Utskottet

Inledning

Bakgrund

Det svenska polisväsendet ändrades på ett genomgripande sätt

vid förstatligandet år 1965 (prop. 1962:148, SU 183, rskr. 387;

prop. 1964:100, SU 114, rskr. 259). I samband därmed betonades

att polisens organisation måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet

och anpassas till förändringar i samhället.

År 1981 godkände riksdagen ett regeringsförslag om allmänna

riktlinjer för polisens uppgifter, utbildning och organisation

m.m. (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr. 210). Förslaget grundade

sig på polisutredningens principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen.

För att behandla frågor om genomförande av denna reform

tillkallades i enlighet med riksdagsbeslutet 1981 års

polisberedning.

Polisberedningens arbete resulterade i ett förslag om den

rättsliga regleringen av polisverksamheten som lades fram i

betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. Vidare lämnade beredningen

förslag bl.a. om reformens genomförande (Ds Ju 1983:10) och om

rekrytering och utbildning (Ds Ju 1983:15).

Som ett första steg i polisreformens genomförande fattade

riksdagen år 1984 beslut om dels polisens organisation m.m.

(prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr. 182), dels en ny rättslig

reglering av polisverksamheten i en polislag (prop. 1983/84:111,

JuU 27, rskr. 331). Den nya polislagen trädde i kraft den 1

oktober 1984, då också en polisförordning och en ny instruktion

för rikspolisstyrelsen infördes.

Det andra steget i polisreformens genomförande togs år 1985 då

riksdagen fattade beslut om polisens arbetsformer på lokal och

regional nivå, utbildning och rekrytering (prop. 1984/85:81,

JuU 18, rskr. 164).

Vid sidan om frågor med mera direkt anknytning till

polisreformens genomförande hade polisberedningen lagt fram

förslag också om en tjänsteförslagsnämnd inom polisväsendet (Ds

Ju 1984:9), om handläggningen av anmälningar mot polismän (Ds Ju

1984:10), om den regionala polisorganisationen (Ds Ju 1984:11)

och om beredskapspolisen (Ds Ju 1985:2). Regeringens

överväganden med anledning av dessa förslag redovisades i 1986

års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 4 s. 43 ff).

Dessa överväganden mynnade ut i förslag om ett ändrat

förfarande vid tillsättningen av vissa polischefstjänster.

Handläggningen av anmälningar mot polismän föreslogs ske med

ökad snabbhet och med ökat lekmannainflytande av en central

disciplinnämnd. Beträffande den regionala polisorganisationen

innebar förslaget att den s.k. länspolismästarmodellen skulle

införas i vissa län. Förslaget om beredskapspolisen innebar en

överföring av ordningsuppgifter från civilförsvaret till

polisen. Riksdagen godtog förslagen (JuU 1985/86:19, rskr. 163;

JuU 1985/86:32, rskr. 277).

Polisberedningens slutbetänkande (SOU 1985:62) Inriktningen av

polisverksamheten överlämnades i januari 1986. I betänkandet

framfördes förslag om en ytterligare effektivisering av polisens

arbete. Dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1987

(prop. 1986/87:100 bil. 4 s. 35 ff), och de ställningstaganden

från regeringens sida som redovisades där lämnades utan erinran

av riksdagen (JuU 1986/87:23, rskr. 201). Som en följd härav

infördes den 1 januari 1988 nya regler i polisförordningen om

delegering av beslutsbefogenheter av innebörd att de lokala

polismyndigheterna på eget ansvar och med utgångspunkt i den

egna verksamheten numera har långtgående befogenheter att

fördela arbetsuppgifter mellan olika tjänstemän och

arbetsenheter inom myndigheten.

Närmare om bakgrunden till den nu aktuella propositionen

I propositionen (s. 10 f) lämnar civilministern en redogörelse

för behovet av förnyelse inom polisen. Han anför bl.a. följande.

Behovet av att effektivisera polisen och att anpassa polisens

organisation och arbetsformer efter utvecklingen i samhället har

varit vägledande både vid polisens förstatligande och för den

polisreform, som genomförts under 1980-talet. De erfarenheter

som hittills har vunnits av polisreformen visar att reformens

principer behöver utvecklas vidare. Detaljstyrningen av

verksamheten inom framför allt det administrativa området och av

resursanvändningen är fortfarande sådan att den i viss mån

hämmar en effektiv polisverksamhet. Budgetsystemet inom polisen

är så utformat och har sådan inriktning att det inte svarar mot

dagens krav på en god hushållning och ett effektivt utnyttjande

av resurserna. De organisatoriska och administrativa

strukturerna inom polisväsendet medger inte alltid den

flexibilitet och den smidighet som är önskvärd och som torde ha

förutsatts vid förstatligandet. Det lokala medborgarinflytandet

kan fördjupas och utvecklas.

I fråga om inriktningen av förnyelsearbetet anger

civilministern (s. 11 ff) att det bör inriktas på främst tre

huvudområden. Det första gäller de grundläggande målen för

polisverksamheten och den inriktning av verksamheten som

föranleds därav. Det andra rör strukturella och organisatoriska

frågor inom polisen och det tredje gäller olika frågor som är

förknippade med omläggningen av budgetprocessen för

polisväsendet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen tas upp ett antal frågor som rör

vidareutvecklingen av det reformarbete i riktning mot ökat

lokalt självbestämmande och ökad effektivitet inom polisen som

inleddes genom den polisreform som beslutades av statsmakterna

under 1980-talet.

En ändring i polislagen (1984:387) föreslås av innebörd att

polismyndigheterna får möjlighet att inrätta en eller flera

polisnämnder för att under polisstyrelsen leda polismyndigheten

inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen

bestämmer. För att kunna åstadkomma en fördjupad samverkan

mellan polismyndigheterna föreslås bl.a. en ändring i

polislagens bestämmelser om länsstyrelsernas direktivrätt på

polisområdet. Ändringarna i polislagen föreslås träda i kraft

den 1 januari 1991.

I propositionen förslås vidare att riksdagen godkänner vissa

riktlinjer för polisens arbete, polisens uppgifter,

avgiftsfinansiering på polisens område och polisens

internationella samarbete. Riktlinjerna för polisens arbete går

bl.a. ut på att verksamheten bör bli mer preventivt inriktad.

När det gäller polisens uppgifter bör de renodlas så att polisen

i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion

att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Möjligheterna till

en avgiftsfinansiering på polisens område bör utredas.

Utöver de nu berörda frågorna, där beslut av riksdagen begärs,

redovisas i propositionen det fortsatta utvecklingsarbetet inom

polisen i fråga om bl.a. yrkesroller inom polisen, de lokala

polismyndigheternas grundläggande organisation,

rikspolisstyrelsens framtida roll, utbildnings- och

forskningsverksamhet, trafikövervakning samt tillsättning av

vissa högre tjänster inom polisväsendet.

Utfrågning m.m.

Den 15 maj 1990 anordnade justitieutskottet en offentlig

utfrågning om polisens verksamhet. En förteckning över de

personer som medverkade vid utfrågningen finns i bilaga 1.

En redovisning av vad de medverkande anförde vid utfrågningen

finns i bilaga 2.

I samband med ett utskottssammanträde har vidare

representanter från rikspolisstyrelsen och polisförbundet lämnat

synpunkter på frågan om användningen av pensionerade polismän i

polisverksamheten.

Utskottets överväganden

Inledning

Utskottet vill inledningsvis ansluta sig till civilministerns

uppfattning att erfarenheterna av 1980-talets reform av

polisväsendet visar att det finns områden som behöver utvecklas

vidare för att reformens syften bättre skall kunna uppnås. Behov

av jämkningar och ändringar har aktualiserats också av bl.a. de

förändringar i samhället i övrigt som har skett sedan reformen

genomfördes. Sålunda har de förutsättningar som är styrande för

arbetet med en förnyelse av den offentliga sektorn giltighet

också för polisväsendet. Detta innebär som civilministern anför

att polisen -- i likhet med annan offentlig verksamhet -- under

överskådlig tid måste räkna med en begränsad tillgång på reala

och finansiella resurser. Detta ställer krav på förändringar i

syfte att åstadkomma bl.a. ett ökat utbyte av tillgängliga

resurser.

I det följande kommer utskottet att ta upp olika frågor som

behandlas i propositionen och motionerna. De frågor som berörs i

propositionen (och därtill anknytande motionsyrkanden) tas upp i

samma ordningsföljd som i propositionen. Därefter behandlas

sådana motionsförslag som inte har någon direkt anknytning till

propositionen.

Polisen och samhället

Enligt propositionen skall polisens arbete inriktas mera på

att förebygga och förhindra brott. Polisens arbete när det

gäller spaning och utredning bör särskilt inriktas på våldsbrott

och narkotikabrott samt på ekonomisk brottslighet, särskilt

sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom

miljöbrottslighet.

I ett par motioner (1989/90:Ju40 yrkande 1 och 1989/90:Ju46

yrkande 3) riktas kritik mot förslaget att polisens arbete mer

än för närvarande skall inriktas på brottsförebyggande arbete. I

sistnämnda motion (yrkande 4) och ett par andra

(1989/90:Ju44 och Ju45 yrkande 1) lämnas synpunkter på

prioriteringen när det gäller spaning och utredning.

Utskottet delar civilministerns uppfattning att polisen bör

inrikta sin verksamhet på åtgärder som går ut på att värna om

människors trygghet till liv, hälsa, integritet och personlig

egendom. Som ett uttryck för detta och för att nå det

kriminalpolitiska målet att minska brottsligheten är det därför

enligt utskottets uppfattning ändamålsenligt med en ökad

inriktning mot brottsförebyggande åtgärder i vid mening och mot

brottsförhindrande åtgärder. En större del av polisens resurser

bör således tas i anspråk för den preventiva verksamheten. Som

civilministern framhåller innebär detta emellertid inte något

principiellt avsteg från reglerna om att det är en huvuduppgift

för polisen att också utreda brott. Det är som utskottet ser det

självfallet nödvändigt att tillräckliga resurser även i

fortsättningen avdelas för denna verksamhet.

Även enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när

det gäller spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott

och narkotikabrott samt på ekonomisk brottslighet och då

särskilt sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom

miljöbrottslighet.

Utskottet ställer sig således bakom de förslag till riktlinjer

för polisens verksamhet som har lagts fram i propositionen.

Detta innebär att utskottet avstyrker de motionsyrkanden som har

redovisats ovan. I anslutning till yrkandet (i motion

1989/90:Ju45) om att en prioritering bör ske även av kampen mot

vardagsbrotten vill utskottet framhålla att härvidlag

brottsförebyggande åtgärder torde vara av särskild betydelse och

instämma i civilministerns uttalande att ett brett förebyggande

polisarbete i många fall är det som på sikt ger bäst resultat

när det gäller att komma till rätta med gatuvåld,

ungdomsbrottslighet, narkotikahantering, skadegörelse samt annan

kriminalitet och ordningsstörningar som tilldrar sig

kriminalpolitiskt intresse.

Med anledning av yrkandet (i motion 1989/90:Ju44) om att också

brott med etnisk bakgrund bör prioriteras kan här tilläggas att

etniska frågor tillmäts ökad betydelse inom polisen. Sålunda

anordnade polishögskolan i samarbete med ombudsmannen mot etnisk

diskriminering nyligen ett seminarium om polisen som garant för

mänskliga rättigheter, och vid polishögskolan ägnas etniska

frågor numera fortlöpande uppmärksamhet, bl.a. genom ett i våras

anordnat nordiskt polisskoleseminarium.

I en motion (1989/90:Ju607) förordas insatser mot extremt

brottsaktiva. Utskottet delar den uppfattning som kommer till

uttryck i propositionen (s. 19) att polisen i sitt allmänna

övervakningsarbete måste rikta särskild uppmärksamhet på bl.a.

vaneförbrytare och andra som svarar för en förhållandevis stor

del av kriminaliteten. Med anledning av motionsyrkandet vill

utskottet även framhålla att de nya regler om straffmätning och

påföljdsval som trädde i kraft förra året ger utrymme för en

strängare bedömning i påföljdshänseende när det gäller återfall

i brott.

I några av motionerna tas upp frågor som mer allmänt knyter an

till inriktningen i stort av polisens arbete.

Behovet av förnyelse inom polisen och liknande övergripande

frågor om bl.a. långsiktig polispolitik och en bättre helhetssyn

framhålls i några motioner (1988/89:Ju206 samt 1989/90:Ju42

yrkande 1, Ju45 yrkande 6, Ju210 yrkande 6 och Ju809 yrkandena 1

och 6). Enligt utskottets mening har övergripande frågor om

polisens verksamhet fortlöpande ägnats uppmärksamhet från

statsmakternas sida. Inte minst har den under 1980-talet

genomförda polisreformen inneburit en förnyelse av polisen som

har bidragit till en effektivisering av dess arbete, och de

förslag som läggs fram i den nu aktuella propositionen innebär

ytterligare steg i riktning mot en förnyelse av polisen.

Några sådana uttalanden från riksdagens sida som föreslås i

motionerna är därför enligt utskottets mening inte erforderliga.

I en motion (Ju46 yrkandena 1 och 2) framhålls betydelsen

av att polisen tillförs ytterligare resurser. Frågor om resurser

för polisen behandlas i samband med budgetberedningen varje år,

och enligt utskottets mening finns det därför inte anledning att

i detta sammanhang ta upp dessa frågor. Detsamma gäller

yrkandena i två av motionerna om en ökad antagning av

polisaspiranter (1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809

yrkande 8 delvis). Motionsyrkandena avstyrks.

Polisens uppgifter

Enligt propositionen bör som riktlinje i fråga om utvecklingen

av polisens uppgifter gälla att polisverksamheten renodlas så

att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin

centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Utskottet delar regeringens uppfattning att renodling bör vara

en riktlinje för utvecklingen av polisens uppgifter. Detta

innebär som civilministern anför att utgångspunkten bör vara att

en viss samhällsuppgift bör lösas av polisen endast om den kan

sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör

det emellertid vara möjligt att anförtro polisen också andra

uppgifter, men förutsättningen måste då vara att detta är

föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning

skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller från

servicesynpunkt. Dessa principer bör som anförs i propositionen

vara vägledande också vid överväganden om att föra bort

uppgifter från polisen.

Utskottet ställer sig således bakom de riktlinjer för

utvecklingen av polisens uppgifter som har redovisats i

propositionen. Dessa riktlinjer tillgodoser enligt utskottets

mening syftet bakom de önskemål som har framförts i ett par

motioner om en översyn av polisens serviceuppgifter syftande

till en renodling av polisens verksamhet (motionerna

1988/89:Ju202 samt 1989/90:Ju40 yrkande 2 och Ju809 yrkande

4).

I en motion (1989/90:Ju45 yrkande 2) föreslås att

samarbetet mellan polis, tull och kustbevakning bör utredas.

Olika frågor om samverkan mellan tull och polis övervägs för

närvarande såväl i regeringskansliet som mellan berörda

myndigheter (se prop. 1989/90:100 bil. 9 s. 50). Vidare har

riksdagen nyligen fattat beslut om kustbevakningens roll i den

framtida sjöövervakningen (prop. 1989/90:127, FöU8, rskr. 308).

Enligt beslutet bör sjöpolisens och kustbevakningens resp.

verksamheter samordnas ytterligare. Frågan om hur behovet av

polisiär verksamhet till sjöss skall kunna tillgodoses i

framtiden bör enligt beslutet övervägas närmare.

Med hänsyn till de överväganden som pågår på olika håll när

det gäller samarbetet mellan polis, tull och kustbevakning

föreligger det enligt utskottets mening inte för närvarande

något behov av att frågan utreds på det sätt som föreslås i

motionen.

I en motion (1988/89:Ju216 yrkande 4) förordas att polisen

av resursskäl bör ta hjälp från andra samhällssektorer i samband

med statsbesök och liknande. Motionsyrkandet föranleder inget

annat uttalande från utskottet än att den bevakning som krävs i

samband med statsbesök och liknande i princip torde vara av

sådan natur att den i allt väsentligt kan utföras endast av

polispersonal. I den mån det finns uppgifter i dessa sammanhang

som kan utföras av annan personal utgår utskottet ifrån att

sådana möjligheter tas till vara i den utsträckning som ansvarig

polismyndighet anser vara lämplig i det enskilda fallet.

Yrkesroller inom polisen

Enligt propositionen bör inom ramen för en renodling av

polisens verksamhet särskilt framhållas den kompetens och de

särskilda befogenheter som polisen besitter. Inom vissa områden

bör emellertid specialister kunna rekryteras.

I två motioner (1989/90:Ju40 yrkande 3 och Ju210 yrkande

4) förordas inrättandet av ytterligare en polischefskarriär.

Dessa polischefer skulle enligt vad som uttrycks i motionerna ha

huvudsakligen operativa uppgifter. Enligt vad utskottet erfarit

föreligger det inom polisväsendet inte något behov av en sådan

särskild polischefskarriär som förordas i motionerna. Det kan

kan dock nämnas att det i propositionen (s. 28) framhålls att

erfarenhet från polisarbete på fältet måste vara värdefull för

den som skall ha en chefsbefattning inom polisen, och att det

redan nu förekommer att en del chefstjänster, särskilt med

operativa uppgifter vid de största polismyndigheterna, tillsätts

med poliser utan polischefsutbildning. Motionsyrkandena

avstyrks.

Avgiftsfinansiering

I propositionen föreslås att möjligheterna till

avgiftsfinansiering inom polisens område bör utredas.

Enligt civilministern (s. 35) bör följande vara vägledande för

sådana överväganden.

En utgångspunkt bör vara att avgiftsfinansiering bör kunna

tillämpas i första hand när det gäller uppgifter som har

karaktär av särskild service åt företag, organisationer eller

enskilda. Det gäller naturligtvis särskilt om servicen erhålls

som ett led i en näringsverksamhet eller annan verksamhet som

har vinstsyfte.

Givetvis får avgift inte tas ut för det skydd till liv och

egendom som var och en har rätt att kräva av polisen. Inte

heller får ett avgiftssystem utformas så att det får negativa

följder t.ex. när det gäller mötesfriheten samt polisens

förhållande till allmänheten eller allmänhetens benägenhet att

vidta brottsförebyggande åtgärder.

Ett exempel på fall där avgiftsfinansiering bör kunna

övervägas är bevakning av vissa tillställningar och

sammankomster, där avgift idag inte tas ut för polisens

medverkan. Jag syftar på exempelvis större musikgalor, som

primärt ordnas i vinningssyfte och som kan kräva stora insatser

från polisens sida för att upprätthålla ordningen på platsen. I

den allmänna debatten har kritik riktats mot att polisen måste

satsa ibland betydande resurser på bevakning av evenemang som

anordnas i vinstsyfte medan annan angelägen polisverksamhet får

stå tillbaka av brist på resurser. Med en annan

kostnadsfördelning skulle olägenheterna i detta avseende för

polisens del kunna minska.

Ett system med avgiftsfinansiering av verksamhet på polisens

område kräver ingående överväganden som inte kan göras i detta

sammanhang. Jag avser att vid ett senare tillfälle återkomma

till regeringen med förslag hur ett särskilt utredningsarbete i

saken bör bedrivas.

I två motioner (1989/90:Ju45 yrkande 4 och Ju46 yrkande 5)

framhålls att avgiftsfinansiering av verksamhet som polisen

bedriver måste ske med försiktighet och urskillning.

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i

motionerna. Det kan också konstateras att de uttalanden som görs

i propositionen präglas av att en eventuell avgiftsfinansiering

måste föregås av noggranna överväganden och komma i fråga endast

för vissa verksamheter av kommersiell natur. Utskottet har

således ingen erinran mot att frågan om avgiftsfinansiering av

polisverksamhet blir föremål för särskild utredning enligt de

riktlinjer som anges i propositionen.

Dessa riktlinjer tillgodoser enligt utskottets mening de

önskemål som har framförts i motionerna.

Medborgarinflytande

För att stärka medborgarinflytandet över den lokala

polisverksamheten och för att öka engagemanget i polisfrågorna

på lokal nivå föreslås i propositionen att polismyndigheterna

skall få möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för

att under den lokala polisstyrelsen leda polismyndigheten inom

den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer.

Det framhålls också att en ökad samverkan mellan polisiär och

kommunal verksamhet bör eftersträvas.

I två motioner (1989/90:Ju40 yrkande 8 och Ju46 yrkande 6)

yrkas avslag på förslaget med hänvisning till att det endast

innebär ökad byråkrati.

Utskottet kan konstatera att den lokala förankringen på det

kommunala området har vidgats under senare år genom att det har

öppnats möjlighet att inrätta olika lokala organ med beslutande

befogenhet. Exempelvis kan kommundelsnämnder inrättas för att

handha olika förvaltnings- och verkställighetsuppgifter, var och

en inom sin geografiskt avgränsade del av kommunen. I många

kommuner pågår också en omfattande decentralisering av besluts-

och verksamhetsansvar till sådana lokala organ. Syftet är att

förbättra kommuninnevånarnas möjligheter att påverka och delta i

det kommunala arbetet.

I likhet med civilministern anser utskottet att det finns skäl

att pröva en liknande ordning inom polisen. Det bör således i

enlighet med vad som föreslås i propositionen öppnas möjlighet

för polisstyrelserna att inrätta lokala organ för att under

styrelsen ha hand om vissa uppgifter rörande polisverksamheten

inom olika delar av polisdistriktet. Utskottet har heller inget

att erinra mot den lagtekniska utformningen av förslaget.

I en motion (1988/89:Ju210 yrkande 1) föreslås ett ökat

kommunalt inflytande i det lokala polisarbetet. Detta bör enligt

motionärerna ske genom att polisstyrelserna jämställs med andra

kommunala nämnder. Liknande frågor tas upp också i en annan

motion (1989/90:Ju43 yrkandena 1--4). Där förordas också att

den som inte är svensk medborgare skall kunna vara ledamot i

polisstyrelse eller polisnämnd. Frågor om förhållandet mellan

kommunerna och polisverksamheten har behandlats av utskottet vid

flera tillfällen (se senast JuU 1987/88 s. 22 ff).

Som tidigare kan utskottet konstatera att det lokala

inflytandet successivt har stärkts sedan polisen förstatligades

år 1965. Sålunda har polisstyrelserna numera beslutande

funktioner inom vissa områden av polisverksamheten, t.ex. när

det gäller långsiktig fördelning och användning av resurser inom

distriktet och beträffande frågor om organisation och

verksamhetsplanering. Polisverksamhet i det enskilda fallet hör

däremot inte till polisstyrelsens uppgifter.

Utskottet kan inte ställa sig bakom tankarna att jämställa

polisstyrelserna med andra kommunala nämnder. Polisverksamhet är

i enlighet med de reformer på området som har genomförts sedan

förstatligandet i första hand en verksamhet som det ankommer på

staten att ansvara för. De möjligheter till en ökning av det

kommunala inslaget i polisverksamheten som har skett på senare

år är enligt utskottets mening väl ägnade att i tillräcklig

omfattning garantera en lokal förankring i polisens arbete.

Nämnas kan emellertid att frågor om förhållandet mellan

kommunerna och polisverksamheten kan komma att aktualiseras i

det förslag till en ny kommunallag som för närvarande bereds

inom civildepartementet. Det saknas anledning för riksdagen att

i detta sammanhang uttala sig i frågan om kravet på svenskt

medborgarskap. Motionsyrkandena avstyrks av utskottet.

En utvärdering av de lokala polisstyrelsernas verksamhet

förordas i en motion (1988/89:Ju813). I propositionen (s.

120) uttalas bl.a. att de förändringar i fråga om

polismyndigheternas organisation som föreslås bör utvärderas.

Det kan enligt utskottets mening finnas anledning att i ett

sådant sammanhang utvärdera även erfarenheterna av ordningen med

polisstyrelser, särskilt med hänsyn till den i det föregående

behandlade möjligheten för styrelserna att i framtiden under sig

inrätta lokala polisnämnder. Mot bakgrund av det anförda krävs

enligt utskottets mening ingen åtgärd av riksdagen med anledning

av motionsyrkandet.

Grundläggande organisation och fria resurser

Enligt propositionen bör de lokala polismyndigheterna ges ökad

frihet att besluta i organisationsfrågor. Polismyndigheternas

grundläggande organisation, som bestäms av regeringen, görs

mindre samtidigt som myndigheternas s.k. fria resurser utvidgas.

Utskottet delar regeringens uppfattning att tiden nu är mogen

att ytterligare decentralisera polisverksamheten genom att vidga

beslutanderätten och friheten för de lokala polismyndigheterna i

organisatoriska frågor. Därigenom bör möjligheterna öka för

dessa myndigheter att själva fördela sina resurser och anpassa

sin verksamhet efter de lokala förhållandena. En sådan ordning

bör också vara ägnad att i hög grad främja de ansträngningar som

görs för att ytterligare effektivisera polisverksamheten och

ligger även i linje med tidigare uttalanden om att tyngdpunkten

i polisorganisationen bör förskjutas ytterligare i riktning mot

den lokala nivån. På det viset kan också den kompetens i

organisatoriska frågor som finns på lokal nivå tas till vara

bättre samtidigt som medborgarinflytandet över polisens

verksamhet stärks ytterligare.

Vad som sålunda föreslås i propositionen om ett ökat lokalt

inflytande i organisationsfrågor tillgodoser de önskemål om

friare organisationsformer på lokal nivå som har förordats i en

av motionerna (1989/90:Ju206).

Strukturfrågor

I propositionen förordas en utökad samverkan mellan olika

polismyndigheter för att öka effektiviteten inom polisväsendet.

I linje härmed skall länsstyrelserna i framtiden ägna

samverkansfrågorna en större uppmärksamhet och få utvidgade

befogenheter att besluta om polisverksamheten i länet.

I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 9) framhålls betydelsen

av samverkan mellan polisen och andra myndigheter. Utskottet

delar motionärens uppfattning och noterar därvid de uttalanden

som görs i propositionen om betydelsen i skilda sammanhang av

att polisen samverkar också med bl.a. andra myndigheter.

I motionen (yrkande 4) förordas också att ändringar bör

ske i polisdistriktsindelningen. I propositionen uttalas (s. 59)

att det inte är uteslutet att det i vissa fall kan finnas skäl

att ändra indelningen i polisdistrikt och att det är regeringens

sak att fatta beslut om sådana ändringar. Det framhålls att

behovet av förändringar i första hand bör övervägas av de

förtroendevalda i länsstyrelserna och polisstyrelserna, men att

det ytterst bör vara en sak för länsstyrelserna att ta initiativ

till de förändringar som kan vara påkallade. Det upplyses vidare

om att förslag till förändringar i distriktsindelningen för

närvarande utreds inom Stockholms och Norrbottens län.

Vidare föreslås i motionen (yrkande 5) att den s.k.

länspolismästarmodellen införs i samtliga län. Genom

polisreformen infördes i några län en ny organisationsform för

den regionala polisverksamheten, nämligen

länspolismästarmodellen. Denna innebär i korthet att

länsstyrelsens uppgifter handläggs, inte av länspolischefen,

utan av polismästaren vid en av polismyndigheterna i länet.

Länspolismästarmodellen har numera införts i nio län. I

propositionen uttalar civilministern att han har för avsikt att

inom kort föreslå regeringen att tillsätta en utredning för att

se över bl.a. frågan om vilken organisationsform som skall gälla

för polisverksamheten på regional nivå. Utskottets uppfattning

är att länspolismästarmodellen har fungerat väl där den har

införts och att det därför finns anledning att överväga att

införa den också för övriga län. Med hänsyn till att en

utredning avses bli tillsatt finns det emellertid inte skäl för

riksdagen att nu ta ställning i frågan.

Med hänvisning till vad som har redovisats i det föregående

avstyrker utskottet således bifall till motionsyrkandena.

I en annan motion (1989/90:Ju809 yrkande 2) föreslås att

polisen omorganiseras så att rikspolischefen på samma sätt som

ÖB ges en sammanhållande roll med få men starka och

självbestämmande regionala chefer. Som utskottet ser det är den

organisation av polisväsendet som har lagts fast genom olika

reformer sedan förstatligandet lämplig och väl ägnad att ligga

till grund för ett ändamålsenligt polisarbete. Detta gäller

också den roll som rikspolischefen har i denna organisation.

Utskottet delar inte den uppfattning som kommer till uttryck i

motionen.

Utbildning och forskning

I propositionen (s. 77 ff) framhålls att utbildningen inom

polisväsendet måste anpassas till de förnyelseåtgärder som

förestår. De yrkesspecifika inslagen samt utbildning om

planerings- och budgetprocessen bör sålunda få ett ökat utrymme

i utbildningen, och den funktionsinriktade utbildningen bör i

största möjliga utsträckning förläggas till regional och lokal

nivå. Vidare anges att vissa riktlinjer bör ges för

polisforskningen.

Enligt vad som framhålls i ett par motioner (Ju43 yrkande 6

och Ju44) bör polisutbildningen samordnas med annan

högskoleutbildning.

Frågan har tidigare behandlats av utskottet, senast vid

1987/88 års riksmöte (JuU 1987/88:30 s. 8). Utskottet uttalade

då, med hänvisning till tidigare ställningstaganden i saken, att

det i sig är ett värde om polisutbildningen i högre grad kan

samordnas med annan högskoleutbildning, och utskottet förordade

en sådan utveckling. I propositionen (s. 83 f) uttalar

civilministern att det finns goda skäl för att i större

utsträckning samordna polisutbildningen med annan

högskoleutbildning och att möjligheterna att åstadkomma en sådan

samordning därför bör tas till vara. Han anger emellertid att

man samtidigt måste beakta att förutsättningarna för en

samordning är begränsade med hänsyn till bl.a. de yrkesspecifika

krav som gäller för polisutbildningen och som måste styra

uppläggningen av undervisningen. Det redovisade uttalandet av

civilministern ligger i linje med vad som har yrkats i

motionerna och överensstämmer också med utskottets inställning.

Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av de

aktuella motionsyrkandena är inte påkallad.

I några motioner (1988/89:Ju242 samt 1989/90:Ju45 yrkande 6,

Ju607 yrkande 8 och Ju809 yrkande 8) förordas att

polisutbildningen i viss utsträckning decentraliseras till andra

orter. Vissa uttalanden i propositionen tillmötesgår

motionärernas önskemål. Sålunda är det till en början

civilministerns uppfattning (s. 82) att den reguljära

vidareutbildningen av poliser i ökad utsträckning bör kunna

förläggas till regional eller lokal nivå. Beträffande den

funktionsinriktade centrala utbildningen uttalar civilministern

följande (s. 83).

Den funktionsinriktade utbildningen bedrivs fortfarande i stor

utsträckning centralt. Statsmakternas tidigare ställningstagande

innebär att denna utbildning i största möjliga utsträckning bör

decentraliseras. Inte minst kostnadsskäl talar för att

väsentliga delar av den funktionsinriktade centrala

utbildningen bör förläggas utanför Stockholm, om inte de

särskilda utbildningsanordningar som finns vid polishögskolan

kräver att utbildningen förläggs där. Det bör i framtiden

ankomma på de regionala och de lokala polischeferna att mer

noggrant pröva vilken typ av utbildning som kan förläggas till

regional och lokal nivå. Rikspolisstyrelsen bör också i ökad

utsträckning bistå de regionala och lokala polismyndigheterna

med genomförandet av sådan utbildning.

Nu redovisade uttalanden av civilministern tillgodoser enligt

utskottets mening syftet bakom motionsyrkandena.

Betydelsen av att invandrare rekryteras till polisen betonas i

ett par motioner (1988/89:Ju220 och 1989/90:Ju810 yrkande

1). I ett par andra (1989/90:Ju41 och Ju236) förordas

åtgärder för att i ökad utsträckning kunna rekrytera kvinnor

till polisyrket. Frågan om en breddning av rekryteringen till

polishögskolan har behandlats av utskottet vid flera tillfällen,

senast vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet uttalade då (s. 16):

Utskottet underströk år 1985 vikten av att det självfallet är

av värde om poliskåren företräder ett så brett

befolkningsunderlag som möjligt och om sammansättningen på

skilda nivåer även avspeglar det förhållandet att en betydande

del av landets befolkning numera har invandrarbakgrund.

Utskottet utgick från att detta synsätt även framgent skulle

prägla rekryteringsarbetet.

År 1986 konstaterade utskottet att det av flera skäl var

viktigt att polisverksamheten kan knyta till sig kvinnliga

befattningshavare på alla nivåer. Utskottet ansåg det självklart

att rekryteringsarbetet sker under iakttagande av lagstiftningen

om jämställdhet i arbetslivet och de principer som ligger till

grund för denna.

Efter att ha redovisat vissa statistiska uppgifter om antalet

antagna polisaspiranter och deras bakgrund avslutade utskottet

med att än en gång understryka vikten av intensifierade

ansträngningar i syfte att åstadkomma en breddad rekrytering i

enlighet med vad utskottet hade anfört.

Utskottet har alltjämt den inställningen när det gäller en

breddad rekrytering till polisyrket. Och även om utskottet är

medvetet om att en hel del görs från rikspolisstyrelsens sida i

detta syfte så vill utskottet framhålla betydelsen av att

ytterligare ansträngningar görs för att driva på utvecklingen i

önskad riktning.

Utöver nu redovisade uttalanden är någon särskild åtgärd från

riksdagen inte erforderlig.

Innehållet i polisutbildningen i olika hänseenden tas upp i

ett par motioner. Sålunda framhålls i en motion (1989/90:Ju46

yrkande 7) att vad som föreslås i propositionen om ökad

teoretisk utbildning för polisen bör anstå. I en annan motion

(1989/90:Ju210 yrkande 3) förordas en fördjupad

polisutbildning på olika nivåer.

I propositionen (s. 80) anför civilministern följande om

innehållet i polisutbildningen.

Som jag tidigare anfört bör polisens arbete i framtiden bli

mer preventivt inriktat, samtidigt som man bör pröva

möjligheterna att föra bort sådana uppgifter från polisen som

inte utgör naturliga inslag i uppgiften att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet. Jag har också förespråkat att

polispersonalen måste bli mer allsidigt inriktad i sin

yrkesroll.

Den nuvarande grundutbildningen måste anpassas till dessa

förändringar. Bl.a. behövs en ökad teoretisk utbildning för det

förebyggande polisarbetet. Detta inte minst för att främja

kvarterspolisverksamheten. Polisaspiranterna bör också ges en

fördjupad insikt om de faktorer som påverkar polisverksamheten

och polisens roll i samhället. Den mer allsidiga polisrollen

aktualiserar en bredare utbildning inom de yrkesspecifika

områdena. Vidare bör de blivande poliserna redan på

grundutbildningsstadiet få kunskaper i det planerings- och

budgetsystem som styr polisverksamheten och som kommer att få en

allt större betydelse i framtiden. Genom en sådan utbildning

skapar man på ett tidigt stadium en insikt hos polispersonalen

om behovet av förnyelse inom polisverksamheten. Samtidigt bör

man få en ökad kostnadsmedvetenhet hos den enskilde polismannen.

Även i andra hänseenden kan det finnas behov av att fördjupa

vissa delar av den teoretiska utbildningen.

Enligt utskottets uppfattning är de riktlinjer för innehållet

i stort av polisutbildningen som civilministern redovisat väl

avvägda och ägnade att ligga till grund för en framtida effektiv

och ändamålsenlig polisverksamhet.

I en motion (1989/90:Ju42 yrkande 2) förordas att den av

statsmakterna beslutade professuren i polisforskning inte knyts

till polishögskolan utan förläggs till Stockholms universitet.

Som framgår av propositionen har frågan om professuren i

polisforskning tidigare behandlats av utskottet (se t.ex. JuU

1986/87:27 s. 2 och 1987/88:30 s. 6). Utskottet har då anslutit

sig till uppfattningen att forskning med polisverksamhet som

ämnesområde och en därtill hörande professur bör etableras inom

polishögskolan. Samtidigt har utskottet framhållit att det är

angeläget att innehavaren av professuren ingår i lämpligt

fakultets- eller sektionskollegium vid universitetet i

Stockholm. I propositionen (s. 86) erinrar civilministern om

utskottets inställning.

Utskottet har alltjämt inställningen att polisprofessuren

naturligen hör hemma vid polishögskolan men att dess innehavare

bör vara anknuten till den akademiska verksamheten vid

Stockholms universitet på det sätt som har angivits ovan.

Motionsyrkandet avstyrks.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt uttalande

under föregående riksmöte (1989/90:Ju29 s. 8) om vikten av att

den ifrågavarande tjänsten tillsätts utan dröjsmål.

Särskilda händelser

Enligt propositionen (s. 87 ff) bör rikspolisstyrelsen ges

befogenheter att på begäran av länsstyrelse besluta om

polisförstärkning vid särskilda händelser. Syftet är att de

regionala och lokala polismyndigheterna skall kunna agera snabbt

och effektivt och kunna koncentrera sig på de operativa

åtgärderna vid sådana händelser. Polismyndigheterna skall

åläggas en skyldighet att upprätta planer för polisinsatser vid

särskilda händelser samt för skyddet av viktigare objekt inom

polisdistriktet.

Trafikövervakning

I propositionen (s. 95 ff) anges att polisens verksamhet med

trafikövervakning bör bli föremål för en särskild utredning med

avseende bl.a. på organisationsfrågor och arbetsmetoder.

I tre motioner (1988/89:Ju216 yrkande 3, 1988/89:Ju250,

Ju807 yrkande 3 och 1989/90:Ju226) görs uttalanden till förmån

för att viss trafikövervakning bör ske i kommunal regi eller

dylikt. I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 10) berörs också

vissa övervakningsfrågor avseende transport av farligt gods.

Frågan har tidigare behandlats av utskottet (se JuU 1987/88:30

s. 24 och 1989/90:JuU4 s. 19 f). Som just har nämnts är avsikten

enligt propositionen att frågor om organisation och

arbetsmetoder vid trafikövervakning skall övervägas inom ramen

för en särskild utredning. Av propositionen framgår att häri

inryms bl.a. frågan om s.k. kommunala trafikpoliser.

Vid nu angivna förhållanden saknas det anledning för riksdagen

att ta ställning i frågan på det sätt som föreslås i motionerna.

Internationellt samarbete

I propositionen föreslås (s. 105 ff) att som utgångspunkt för

polisens verksamhet på det internationella planet bör gälla att

det internationella samarbetet bör förstärkas och utvecklas,

särskilt med EG-länderna. Vidare framhålls att riktlinjer bör

läggas fast för detta samarbete och att det är

rikspolisstyrelsen som skall ha huvudansvaret.

Utskottet delar civilministerns uppfattning om betydelsen av

att Sverige fortsätter att utveckla ett nära samarbete med andra

länder och mellanfolkliga organisationer i kampen mot den

internationella brottsligheten. Med den utveckling mot ökad

öppenhet som sker i vår omvärld följer en alltmer

internationellt orienterad brottslighet. Effektiviteten i vårt

inhemska polisarbete mot den internationella kriminaliteten är i

många fall helt beroende av ett utvecklat samarbete med främst

andra länders polisorgan.

Som civilministern anför bör samarbetet med andra länder ske i

huvudsak på samma sätt som hittills. Det bör således utvecklas

inom ramen för det arbete på området som äger rum inom FN och

Europarådet och genom Interpol. Samtidigt är det särskilt

angeläget att finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat

samarbete på polisområdet med länderna i EG. Här kan nämnas

verksamheten inom den s.k. TREVI-gruppen, som består av

EG-ländernas justitie-/inrikesministrar. Verksamheten tar sikte

på samarbete mot bl.a. terrorism och narkotikabrottslighet. Att

utveckla samarbetet på polisområdet med EG och dess

medlemsländer utgör en naturlig del i Sveriges strävanden att

åstadkomma ett fördjupat och breddat samarbete med EG över huvud

taget. För utvecklingen av samarbetet med EG är, som

civilministern framhåller, Sveriges ställning i förhållande till

arbetet inom TREVI av stor betydelse.

Utskottet har heller inget att erinra mot vad som i

propositionen i övrigt anförs om inriktningen för den svenska

polisen av det internationella samarbetet. Också uppfattningen

att huvudansvaret för detta samarbete bör ligga på

rikspolisstyrelsen delas av utskottet.

Med hänvisning till vad som nyss har anförts om betydelsen av

internationellt polissamarbete, särskilt med EG, kan utskottet

inte ansluta sig till de kritiska synpunkter som i en av

motionerna (1989/90:Ju232) har anförts om samarbete från

svensk sida med TREVI-gruppen.

I en motion (1989/90:Ju43 yrkande 9) görs uttalanden av

innebörd att svensk polis inte skall få finnas på utländska

flygplatser för att verkställa invandringskontroll. Av

propositionen (s. 107 f) framgår att de svenska polismän som

finns utstationerade på vissa internationella flygplatser inte

har till uppgift att utöva invandrarkontroll i egentlig mening

utan att de (bl.a. i enlighet med internationella åtaganden)

skall bistå i arbetet med att stävja främst sådant missbruk av

asylrätten som sker genom ökad dokumentlöshet i samband med

inresor till Sverige. Motionsyrkandet avstyrks.

Frågor om samarbete med den finska polisen vid landgränsen mot

Finland tas upp i två motioner (1988/89:Ju231 och

1989/90:Ju39). Enligt motionärerna bör en särskild grupp för

bekämpning av nordisk brottslighet vara placerad vid gränsen och

bestå av tvåspråkig personal. Av vad som framgår av motionerna

förekommer redan ett visst samarbete mellan polisen i Sverige

och Finland i syfte bl.a. att komma åt gränsöverskridande

brottslighet. Utskottet utgår ifrån att detta samarbete vid

behov kan utvecklas i lämpliga former, och enligt utskottets

mening är de riktlinjer för internationellt samarbete som anges

i propositionen ägnade att underlätta sådana initiativ. Något

särskilt uttalande av riksdagen är inte erforderligt.

Tillsättning av högre tjänster

Enligt propositionen (s. 112 ff) bör tillsättningen av

polischefstjänster ske snabbare. Tyngdpunkten i förfarandet bör

ligga på regional och lokal nivå. Tjänster som kommissarie i den

lokala polisorganisationen bör tillsättas av de lokala

polismyndigheterna med länsstyrelsen som enda

överklagningsinstans.

I en motion (1988/89:Ju230) förordas ett ökat lokalt

inflytande när det gäller tillsättningen av polismästare.

Tjänster som polismästare tillsätts av regeringen i de flesta

fall efter förslag av länsstyrelsen. Innan länsstyrelsen lämnar

ett förslag om en tjänstetillsättning skall yttrande inhämtas

från polismyndigheten. Med den ordning som sålunda gäller är

enligt utskottets mening det lokala intresset vid tillsättningen

av polismästare tillgodosett i lämplig omfattning. Härtill

kommer att -- vilket enligt uppgift sker ibland --

polisstyrelsen har möjlighet att hålla anställningsintervjuer

med personer som den anser kan komma i fråga för befattningen

som chef för polisdistriktet. Utskottet avstyrker bifall till

motionsyrkandet.

Andra frågor

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsspörsmål

som inte har berörts i den nu aktuella propositionen men som har

anknytning till polisväsendet i stort.

Grannsamverkan mot brott

I en motion (1989/90:Ju45) framhålls att grannsamverkan

mot brott är av betydelse från såväl brottsförebyggande som

brottsutredande synpunkt. Enligt motionärerna bör det ingå i

polisens arbete att uppmuntra initiativ till sådan samverkan.

Frågan om grannsamverkan mot brott behandlades vid två

tillfällen under föregående riksmöte (1989/90:JuU16 s. 6 f och

JuU29 s. 18 f). Utskottet redogjorde då för de försök med

grannsamverkan mot brott som på sina håll förekommer, bl.a. i

brottsförebyggande rådets regi, och utskottet förklarade sig se

positivt på sådan samverkan.

Utskottet är som tidigare av uppfattningen att tyngdpunkten i

kampen mot brottsligheten måste ligga i enskilda människors

engagemang och deltagande, och att t.ex. samverkan mellan boende

i ett visst område kan utgöra betydelsefulla inslag i detta

hänseende. Med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet vill

utskottet endast tillägga att man bör kunna utgå från att

polisen tar till vara varje möjlighet som på ett positivt sätt

kan underlätta dess arbete; någon uttrycklig föreskrift härom är

enligt utskottets mening inte erforderlig.

Seniorpoliser

I två motioner (1989/90:Ju209 och Ju826) förordas att den

resurs som pensionerade polismän utgör bör tas till vara i

polisens arbete.

Vid den utfrågning med företrädare för polisväsendet och

polisförbundet som utskottet anordnade i syfte att inhämta

synpunkter på frågan om användningen av s.k. seniorpoliser

framfördes uppfattningen att det i och för sig kunde finnas

anledning att se positivt på att i vissa fall använda

pensionerade poliser i det löpande polisarbetet, men att

fördelarna med en sådan ordning samtidigt måste vägas mot andra

intressen. Bl.a. framhölls att användningen av pensionerade

poliser på lång sikt kunde medföra en minskad rekrytering av nya

poliser och även föranledde peronalpolitiska och avtalsmässiga

överväganden.

Enligt utskottets mening bör det inte vara uteslutet för en

polismyndighet att i vissa sammanhang använda sig även av

pensionerade polismän. Enligt vad utskottet erfarit har detta

också förekommit, t.ex. i polisens arbete med asylärenden. En

sådan ordning förutsätter emellertid, som nyss har nämnts, att

konsekvenserna i olika hänseenden noga övervägs.

Något särskilt uttalande i frågan av riksdagen är enligt

utskottets mening inte erforderligt.

Personalpolitiska frågor

Vissa personalpolitiska frågor på polisområdet, i första hand

polisernas arbetsmiljö, tas upp i två motioner (1988/89:Ju237

och Ju808).

Som uttrycks i motionerna arbetar polisen inte sällan under

svåra betingelser, och utskottet delar uppfattningen att det är

viktigt med åtgärder som på olika sätt kan underlätta för

polisen att utföra sina uppgifter. Det kan också konstateras att

resurser fortlöpande ställs till polisens förfogande för att

åstadkomma förbättringar när det gäller exempelvis arbetsmiljön.

Förra året anslogs således 5 milj. kr., som var direkt avsedda

för förbättringar i polisens arbetsmiljö (1988/89:JuU15 s. 5),

och även andra åtgärder har under senare år vidtagits som är

ägnade att förbättra polisens arbetsförhållanden. Särskilt kan

här nämnas inrättandet av nya lokaler för polisen på flera håll

i landet och de relativt stora resurser som varje år ställs till

polisens förfogande för anskaffning av modern utrustning (för

innevarande budgetår, se prop. 1989/90:100 bilaga 15 s. 101 ff

resp. 117 f och 1989/90:JuU27 s. 1 ff resp. 15). Utskottet utgår

från att regeringen -- även utan sådana särskilda åtgärder från

riksdagens sida som föreslås i motionerna -- också framgent

sörjer för att åtgärder vidtas för att i erforderlig omfattning

ytterligare förbättra polisens arbetsmiljö.

Polisens spaningsregister

I några motioner berörs frågor om polisens s.k. allmänna

spaningsregister (1988/89:Ju211, Ju214, Ju232 och Ju248 samt

1989/90:Ju213). I första hand är det integritetsaspekter på

den ADB-baserade registerhanteringen som uppmärksammas i

motionerna, och det förordas att den nuvarande regleringen ses

över eller utvärderas med sikte på en förstärkning av skyddet

för enskildas integritet.

Liksom flera andra register hos polisen förs det allmänna

spaningsregistret med stöd av lagen (1965:94) om polisregister

m.m. Det allmänna spaningsregistret innehåller uppgifter om

frihetsberövanden och verkställighet av påföljder samt allmän

spaningsinformation. Registret förs av polismyndigheterna, och

uppgifterna i registret är åtkomliga för samtliga myndigheter

genom terminaler. Det gäller emellertid strikta restriktioner

beträffande vilka befattningshavare inom polisen som har

tillgång till uppgifter i det allmänna spaningsregistret.

Inom ramen för det arbete som bedrivs av samarbetsorganet för

rättsväsendets informationssystem (SARI) pågår för närvarande en

översyn av polisregisterlagstiftningen. Datainspektionen, som

nyligen har granskat polisens registerhantering från bl.a.

författningstekniska och integritetsmässiga utgångspunkter, har

föreslagit att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning

med uppdrag att se över polisregisterlagstiftningen i dess

helhet (datainspektionen, dnr 2366-88). Enligt vad utskottet

inhämtat övervägs frågan inom regeringskansliet med beaktande

också av det översynsarbete som pågår i SARI:s regi.

I samband med förslag om ändringar i registerlagstiftningen

som behandlades av riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:122) kom

utskottet med anledning av en motion att uttala sig om behovet

av en översyn av lagstiftningen (JuU 1987/88:34 s. 9). Enligt

utskottets mening var behovet av genomgripande förändringar

stort, och det var viktigt att inte dessa förändringar i förväg

låstes genom en detaljerad författningsreglering. Utskottet

förklarade sig därför dela den uppfattning som justitieministern

givit uttryck för att en mer genomgripande revision borde vila

till dess resultatet av översynsarbetet förelåg. En annan sak

var, framhöll utskottet, att detta arbete borde bedrivas med all

möjlig skyndsamhet.

Utskottet, som i stort ställer sig bakom

integritetssynpunkterna i motionerna, finner inte anledning för

riksdagen att föregripa resultatet av de överväganden

beträffande ändringar i polisregisterlagstiftningen som för

närvarande pågår. I linje med sitt nyss redovisade uttalande

vill utskottet emellertid tillägga att resultatet av dessa

överväganden bör redovisas med skyndsamhet.

Personalsituationen i storstadsområdena

I ett flertal motioner föreslås åtgärder i syfte att förbättra

förhållandena för polisen i storstadsregionerna (1988/89:Ju244

och Ju807 samt 1989/90:Ju40 yrkande 6, Ju219, Ju220, Ju222,

Ju237, Ju240 och Ju830 yrkande 2). I första hand är det

personalsituationen i Storstockholmsområdet som uppmärksammas i

motionerna.

Frågor om polisverksamheten i Stockholmsregionen -- och andra

storstadsområden -- har varit föremål för uppmärksamhet i

riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Senast var

frågan aktuell i samband med beredningen av 1988 års

budgetförslag, då utskottet ingående redogjorde för de speciella

problem som finns beträffande polisverksamheten i

Stockholmsområdet och vilka åtgärder som från olika håll vidtogs

för att förbättra situationen (JuU 1987/88:30 s. 18 ff).

Även om åtgärder fortlöpande har vidtagits av berörda

myndigheter är situationen alltjämt ansträngd, inte minst för

polisen i Stockholmsregionen. Problemet berördes i årets

budgetproposition, där civilministern i samband med överväganden

om personalsituationen inom polisen konstaterade (prop.

1989/90:100 bilaga 15 s. 96 f) att läget är särskilt

bekymmersamt i Storstockholmsområdet samtidigt som

arbetsbelastningen vid myndigheterna inom detta område är mycket

hög. Han framhöll att myndigheterna i Stockholmsområdet därför

prioriteras högt när det gäller tilldelningen av nya aspiranter

och att vid sidan härom värdefullt förändrings- och

utvecklingsarbete pågår vid polismyndigheten i Stockholm, något

som enligt hans uppfattning är i hög grad ägnat att öka

effektiviteten i verksamheten. Han betonade också det engagemang

som visats från Stockholms stads sida för att förbättra

situationen för polisen i Stockholm. Avslutningsvis nämnde

civilministern att ytterligare förslag till förbättringar

övervägdes i regeringskansliet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om den besvärliga

situationen för polisen i Storstockholmsregionen och andra

storstadsområden och att därför särskilda insatser måste göras.

Utskottet kan också konstatera att frågan är föremål för

fortlöpande uppmärksamhet från bl.a. regeringens och

rikspolisstyrelsens sida och att flera åtgärder har vidtagits

med direkt syfte att förbättra läget. Även några av de

förändringar som aviseras i det i det föregående behandlade

förslaget om förnyelse inom polisen är sådana att de i ett

längre tidsperspektiv bör kunna bidra till att åstadkomma en

gynnsammare situation för polisen i Storstockholmsområdet och

andra storstadsregioner. Vad utskottet åsyftar är bl.a.

förslagen om ökade fria resurser och ett nytt budgetsystem.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att regeringen och

andra berörda myndigheter också fortsättningsvis noga följer

utvecklingen beträffande polisverksamheten i storstadsområdena

och därvid vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig

erforderliga. Utskottet utgår från att detta sker även utan

något särskilt uttalande härom av riksdagen.

Åklagarnas och polisens resurser

I en motion (1989/90:Ju228) tas upp frågan om ansvaret för

styrningen av polisens resurser i förundersökningar. Enligt

motionären bör åklagarna -- i egenskap av förundersökningsledare

-- beredas möjlighet att få delta i lokala överläggningar hos

polisen för fördelning av polisens utredningsresurser.

Enligt gällande regler leds en förundersökning antingen av

polismyndigheten eller av åklagaren (23 kap. 3 § RB; RÅC 1:95).

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten och är saken

inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av undersökningen

övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas för

brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över ledningen av

förundersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl.

Reglerna om vem som skall leda förundersökningen i olika fall

och på olika stadier hör till de mest omdiskuterade av RB:s

regler om brottmålsförfarandet. Ett förhållande som har berörts

i dessa sammanhang är att åklagarväsendet och polisväsendet --

som är två från varandra skilda och självständiga organisationer

med egna, delvis icke sammanfallande verksamhetsområden -- skall

samverka i den gemensamma angelägenhet som en brottsutredning

utgör. En särskild komplikation är därvid att det i princip är

polismyndigheten som har och ansvarar för fördelningen av de

resurser som finns hos polismyndigheten.

Frågor om förundersökningsledning och bestämmanderätten i

fråga om användningen av polisresurser vid utredning av brott

har på senare tid behandlats av juristkommissionen och den

parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof

Palme (SOU 1987:72 s. 43 ff resp. 1988:18 s. 71 ff) samt

justitiekanslern (JK 1988 s. 82). Även i riksdagen har frågan

varit föremål för uppmärksamhet vid ett par tillfällen (JuU

1986/87:19 s. 7 ff och 1987/88:28 s. 2).

Regeringen har för en tid sedan givit en parlamentariskt

sammansatt kommitté i uppdrag att se över åklagarverksamheten

och förundersökningsreglerna. Enligt direktiven för kommitténs

arbete (dir. 1990:27) skall kommittén bl.a. beröra frågan om

ansvaret för användningen av polisens resurser mot bakgrund av

förundersökningsbestämmelserna. Det framhålls särskilt i

direktiven att frågan har fått ökad betydelse genom de vidgade

befogenheter att besluta om resursfördelning och inriktning av

polisverksamheten som genom polisreformen har tillagts de lokala

polisstyrelserna, och det påpekas också att förslagen i den nu

aktuella propositionen om förnyelse inom polisen kommer att

innebära en fortsatt utveckling i den riktningen. I anslutning

härtill anför justitieministern följande (dir. s. 13):

Man skall dock enligt min mening varken överdriva problemens

omfattning eller betydelsen av att förundersökningsledningen är

fördelad på det ena eller andra sättet. Här, liksom på andra

områden, kan praktiska och förnuftiga människor i allmänhet lösa

frågor av det här slaget, om man har insikt om de

förutsättningar under vilka den andra organisationen arbetar och

respekt för varandras skilda roller i rättsmaskineriet.

Samtidigt är det emellertid viktigt att det finns klara regler

om vad som skall gälla i de i praktiken sällsynta fall då polis

och åklagare har olika uppfattning om hur en förundersökning bör

bedrivas. En utgångspunkt måste också vara att den särskilda

kompetens som åklagarna besitter tas till vara vid

förundersökningar rörande kvalificerad och komplicerad

brottslighet. I sammanhanget bör man heller inte bortse ifrån

den förbättrade utbildning och den övriga kompetensutveckling

som har skett inom polisen.

Utskottet kan konstatera att den fråga som tas upp i motionen

kommer att behandlas i det utredningsarbete som nyligen har

påbörjats. Något initiativ från riksdagens sida är därför enligt

utskottets mening inte påkallat.

Legitimering av polismän

Frågan om legitimering av polismän tas upp i tre motioner

(1988/89:Ju207 samt 1989/90:Ju40 yrkande 7 och Ju210 yrkande

5).

Frågor som har anknytning till ett system med legitimering av

polismän har tidigare -- med anledning av en motion med samma

innehåll som de nu aktuella -- behandlats av utskottet som då

anförde bl.a. följande (JuU 1987/88:30 s. 11).

Som påpekas i motionen har den offentlige arbetsgivaren vid

avskedande -- som fallet är vid uppsägning -- inte någon

lagstadgad skyldighet att före beslutet undersöka möjligheten

och lämpligheten av en omplacering. Emellertid har

justitieministern i 1986 års budgetproposition (prop.

1985/86:100, bil. 4, s. 61) hänvisat till att han vid

behandlingen av vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig

verksamhet (prop. 1984/85:117 s. 23) påpekat att arbetsgivaren

inför ett beslut om avskedande alltid bör undersöka om det inte

finns möjlighet att ge arbetstagaren andra arbetsuppgifter i

stället för att avskeda honom eller henne. Myndigheterna bör

alltså pröva lämpligheten för fortsatt anställning med beaktande

även av tillgängliga omplaceringsmöjligheter. I proposition

1984/85:117 framhöll justitieministern att frågan om ett

särskilt omplaceringsansvar i vissa avskedandesituationer borde

uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Motionärernas önskemål om införande av legitimation för

polismän är framställt mot bakgrund av att staten som

arbetsgivare i fall av avskedande inte har någon lagstadgad

skyldighet att omplacera den anställde i stället för att avskeda

honom. Som framgått ovan är regeringen medveten om denna

situation, och det har förordats att frågan bör behandlas i det

fortsatta lagstiftningsarbetet. Någon anledning för riksdagen

att i denna situation uttala sig för ett system för

polispersonal med legitimation, som kan återkallas, finns därför

enligt utskottets mening inte.

Efter beslut av regeringen har i slutet av förra året en

särskild utredare tillkallats med uppgift att se över

lagstiftningen om offentlig anställning (C 1989:07). Enligt

direktiven (dir. 1989:50) skall översynen bl.a. omfatta

handläggningen av avskedandefrågor i fråga om polismän, och det

nämns därvid att det exempelvis kan vara värt att undersöka om

det är lämpligt att komplettera det nuvarande sanktionssystemet

med en möjlighet att ta ifrån polismän behörigheten att utöva

polistjänst, dvs. att vidta en åtgärd som närmast liknar

legitimationsindragning för vissa andra yrkesgrupper. En sådan

åtgärd skulle då, sägs det vidare, i en del fall kunna användas

i stället för avskedande.

Med hänvisning till vad som nu har redovisats är syftet med de

nu aktuella motionsyrkandena tillgodosett.

Kvarterspolisverksamhet

Betydelsen av kvarterspolisverksamhet framhålls i flera

motioner (1989/90:Ju43 yrkande 7, Ju607 yrkande 12, Ju809

yrkandena 3 och 7 och Ju828.

Kvarterspolisverksamhetens betydelse för polisens arbete har

berörts av utskottet tidigare, senast vid 1987/88 års riksmöte.

Utskottet anförde då följande.

Frågan behandlades av utskottet också vid förra årets

budgetberedning. Utskottet uttalade då att

kvarterspolisverksamheten är ett viktigt inslag i det löpande

polisarbetet, och utskottet redovisade också vad som från

justitieministerns sida hade anförts beträffande

kvarterspolisverksamhetens betydelse för ett effektivt

polisarbete. Utskottet erinrade vidare om att den nya

polisorganisationen -- med betydande lokal och regional

självständighet -- ger utrymme för myndigheterna att själva

bestämma den närmare inriktningen av polisverksamheten, t.ex. om

en inom ramen för givna resurser ökad användning av kvarters-

och områdespoliser.

När frågan nu på nytt har aktualiserats vill utskottet än en

gång understryka betydelsen av kvarterspolisverksamheten.

Strävan bör enligt utskottets mening vara att öka omfattningen

av denna och liknande polisverksamhet.

Utskottets inställning är alltjämt att kvarterspolisverksamhet

är av stor betydelse för ett effektivt polisarbete, inte minst i

brottsförebyggande syfte. Det är därför enligt utskottets mening

angeläget att berörda myndigheter på olika sätt verkar för

åtgärder som främjar en intensifierad verksamhet med kvarters-

och områdespoliser. Detta bör uppmärksammas under det löpande

budget- och planeringsarbetet på alla nivåer inom

polisverksamheten. Det bör ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som är behövliga för att nå det angivna målet. Vad

utskottet nu har uttalat bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Utredning av brott begångna av polismän

Att den nuvarande ordningen för utredning av brott begångna av

polismän bör ses över förordas i flera motioner (1988/89:Ju210

yrkande 2, Ju234 och Ju821 yrkande 8 samt 1989/90:Ju43 yrkande

8, Ju44 och Ju235).

Ett motionsyrkande med samma inriktning som de nu aktuella

behandlades av utskottet vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet

anförde bl.a. följande (JuU 1987/88:30 s. 8 f).

Frågan om i vilken ordning misstankar mot polispersonal för

brott eller tjänsteförseelser bör utredas har sedan länge varit

föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang (jfr JuU

1980/81:33 s. 15 ff och 1984/85:29 s. 18 f) och riktlinjer i

ämnet lades fast år 1986 (se prop. 1985/86:100, bil 4. s. 53--65

och JuU 1985/86:32).

Regler om handläggningen av anmälningar mot tjänstemän inom

polisväsendet för brott begångna i samband med tjänsten finns i

6 kap. polisförordningen (1984:730).

Reglerna innebär en ganska långtgående särreglering i

förhållande till vanliga brottsutredningar. Till skillnad mot

vad som gäller i normalfall leds utredningen alltid redan från

början av en åklagare. Beslut att inte inleda förundersökning i

anledning av anmälan mot tjänsteman inom polisväsendet för brott

som har samband med tjänsten och beslut att lägga ned sådan

förundersökning får endast fattas av åklagare. Om någon skadats

till följd av verksamhet som har utövats av en tjänsteman inom

polisväsendet eller under vistelse i polisarrest och skadan är

av allvarligare beskaffenhet eller om det i annat fall uppkommer

fråga att inleda förundersökning mot tjänsteman inom

polisväsendet för brott som har samband med tjänsten skall saken

omedelbart överlämnas till åklagare. Speciella regler gäller

också om vilken polispersonal som får anlitas för att biträda

åklagaren under utredningsarbetet. I de fall som här är viktiga

skall förhör normalt hållas av polisman som tjänstgör vid annan

polismyndighet än den som skall höras, och den som håller

förhöret skall vara lägst kommissarie och ha högre

tjänsteställning än den som hörs.

Vidare finns en ordning för lekmannamedverkan genom att de

förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelserna på olika sätt ges

möjlighet att följa utredningsarbetet.

I anslutning till att riktlinjerna för denna ordning lades

fast uttalade justitieministern att anmälningar mot polismän

även fortsättningsvis borde handläggas inom ramen för det

ordinarie systemet för utredning och lagföring av brott. Detta

var enligt justitieministern det bästa ur effektivitets- och

rättssäkerhetssynpunkt. Justitieministern ansåg vidare att JO:s

granskning av aktuella ärenden kunde vara ytterligare en metod

för att utesluta föreställningar hos allmänheten om att

behandlingen av våldsanmälningar skulle påverkas av ovidkommande

faktorer.

Utskottet ställde sig i allt väsentligt bakom

justitieministerns uttalanden. Utskottet erinrade vidare om att

utskottet tidigare uttalat sympati för tanken på en tillsyn över

polisverksamheten från JO:s sida samt påpekade att det från

JO-ämbetets sida hade visats en positiv inställning till att den

tillsyn över polisen som utövas genom JO skärptes något.

Utskottet vidhöll sitt tidigare uttalande och konstaterade att

det fick ankomma på JO att avgöra i vilken utsträckning han inom

sin verksamhet kan intensifiera den ifrågavarande granskningen.

Vad utskottet uttalade godkändes av riksdagen.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning

att frångå sin tidigare bedömning i frågan. Emellertid är det

som utskottet har framhållit tidigare angeläget att utvecklingen

på området följs noga. Utskottet avstyrker bifall till de

aktuella motionsyrkandena.

Gränsdragningen polis--bevakningsföretag

I några motioner berörs frågor om gränsdragningen mellan den

verksamhet som polisen svarar för och verksamhet som bedrivs av

bevakningsföretag. I två av motionerna (1989/90:Ju45 yrkande 3

och Ju210 yrkande 2) begärs uttalanden om att polisarbete

skall bedrivas av polisen och inte av bevakningsföretag och i

två andra (1988/89:Ju238 och 1989/90:Ju607 yrkande 13) att

en utredning tillsätts för att klargöra gränserna för

bevakningsföretagens verksamhet.

De frågor som berörs i motionerna har behandlats av utskottet

tidigare, senast vid 1986/87 års riksmöte. Utskottet erinrade då

om sin tidigare principiella inställning att bevakning och

ordningshållning inom områden som fortlöpande frekventeras av

allmänheten skall ske genom polisens försorg och endast i

undantagsfall ombesörjas genom ordningsvakter (JuU 1986/87:23 s.

18).

Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Något särskilt

uttalande av riksdagen är inte påkallat.

I ett lagstiftningsärende vid 1988/89 års riksmöte avslog

riksdagen efter förslag av näringsutskottet en motion i vilken

yrkades en allmän utredning rörande lagen om bevakningsföretag

(1988/89:NU12 s. 9). Enligt utskottet saknas det anledning för

riksdagen att förorda en sådan översyn som har föreslagits i de

nu aktuella motionerna.

Medborgarvittnen

Enligt vad som framhålls i en motion (1989/90:Ju43 yrkande

5) bör ordningen med medborgarvittnen utvecklas.

I samband med att riksdagen år 1981 beslutade riktlinjer för

1985 års förut nämnda polisreform skedde en lagreglering av

systemet med medborgarvittnen. Enligt den sålunda antagna lagen

(1981:324) om medborgarvittnen får en kommun i syfte att

tillgodose allmänhetens intresse av insyn i polisverksamheten

utse trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa polisens

arbete i polisdistriktet. Som exempel på uppgifter för

medborgarvittnen kan nämnas närvaro vid polisförhör och när

frihetsberövade personer förs in på polisstationerna.

Lagen ger kommunerna en rätt men inte en skyldighet att utse

medborgarvittnen. En ordning med medborgarvittnen finns i

Göteborg sedan 30 år. I andra städer, bl.a. i Stockholm, har en

ordning med medborgarvittnen tillämpats i varierande

utsträckning. Ett tidigare utgående särskilt statsbidrag för

medborgarvittnen har slopats fr.o.m. budgetåret 1986/87 (prop.

1985/86:100 bilaga 15 s. 61, BoU 19 s. 7).

Vid ställningstagande till motionsönskemålet vill utskottet --

såsom också skett vid tidigare tillfällen (senast i JuU

1987/88:30 s. 25 f) -- framhålla att medborgarvittnen kan

medverka till att trygga rättssäkerheten och stärka förtroendet

för polisverksamheten samt -- inte minst -- vara en garanti mot

obefogade anmälningar mot befattningshavare inom poliskåren.

Utskottet vidhåller en positiv grundsyn till frågan om ett

vidgat bruk av systemet med medborgarvittnen men konstaterar

samtidigt att det ankommer på de enskilda kommunerna att fatta

beslut i saken. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall

till motionsyrkandet.

Övriga frågor

I en motion (1989/90:Ju210 yrkande 7) föreslås att en

särskild regel införs som gör att gällande

arbetstidsbestämmelser inte förhindrar ett effektivt

polisarbete inom narkotikabekämpningen.

Regler om i vilken utsträckning arbetstagare får arbeta

övertid finns i arbetstidslagstiftningen. Genom avtal mellan

arbetsmarknadens parter kan undantag göras från bl.a. de

bestämmelser som anger högsta tillåtna övertidsuttag. Någon

sådan regel som motionären efterlyser är således inte

erforderlig.

Att polisen får bättre utrustning m.m. förordas i en

motion (1989/90:Ju217). Polisen tillförs fortlöpande

resurser för anskaffande av ny utrustning. Detta sker efter

sedvanlig budgetberedning under ett särskilt anslag i

medelsanvisningen för varje budgetår. Det saknas anledning för

riksdagen att i detta sammanhang göra något uttalande i frågan.

I en motion (1989/90:Ju607 yrkande 14) föreslås att

reglerna om ingripanden mot berusade personer ändras så att

ingripanden kan ske vid en lägre toleransnivå än för närvarande.

Ifrågavarande bestämmelser finns i lagen (1976:511) om

omhändertagande av berusade personer. Enligt 1 § får den

omhändertas av polisen som anträffas så berusad att han inte kan

ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv

eller någon annan.

Enligt utskottets mening anger bestämmelsen på ett

ändamålsenligt sätt när det med beaktande av sedvanliga

rättssäkerhetshänsyn är möjligt för polisen att ingripa mot

berusade personer. Någon ändring är enligt utskottets mening

inte påkallad.

Att s.k rullande poliskontor kommer till ökad användning i

polisens arbete förordas i en motion (1988/89:Ju217). Med

rullande poliskontor avses en polisbuss som efter en bestämd

färdväg och på fasta tider besöker olika mindre orter, som

ligger långt från de lokala polisstationerna. De lokala

polismyndigheterna kan på det sätt de finner lämpligt och inom

givna resurser utforma inriktningen av polisarbetet inom

distriktet. Det är alltså möjligt för den polismyndighet som så

önskar att använda sig av rullande poliskontor, och som framgår

av motionen förekommer detta också på sina håll i landet. Något

särskilt riksdagsuttalande i frågan är inte erforderligt.

I två motioner (1988/89:Ju235 och Fö714) efterlyses regler

som möjliggör ersättning för den som hjälper polisen i

samband med brottsingripanden och eftersökningar av försvunna

personer. Enligt anvisningar i det årliga regleringsbrevet

avseende anslag för polisväsendet anges att medel under anslaget

E 4. Lokala polisorganisationen får tas i anspråk för ersättning

och belöning åt den som hjälper polisen. (Jfr JuU 1987/88:37 s.

5 f och SFS 1988:842.) Under anslaget E 8. Diverse utgifter

anges att kostnader för bl.a. efterspaning av försvunna personer

kan bestridas av rikspolisstyrelsen efter anmälan av den

myndighet som har påkallat åtgärden. Syftet med motionsyrkandena

är således tillgodosett.

I en motion (1988/89:Ju803) förordas att personbevis inte

skall krävas när fråga är om förnyelse av pass. Vid

passansökan som ges in till passmyndighet här i landet krävs

enligt 2 § passförordningen (1979:664) personbevis eller annan

handling som styrker uppgift om födelseort endast om sökanden

hos folkbokföringsmyndigheten är antecknad med födelseort utom

riket. För den som är under 18 år krävs personbevis eller annan

handling som styrker uppgift om vem som är vårdnadshavare.

Utskottet finner dessa bestämmelser ändamålsenliga och kan inte

tillstyrka bifall till motionen.

Legitimationsskyldighet för ordningsvakter förordas i en

motion (1988/89:Ju233). Någon sådan principiell skyldighet

som föreligger för polisen att legitimera sig finns inte för

ordningsvakter. Däremot föreligger skyldighet för ordningsvakt

att bära tjänstedräkt eller annat som visar att personen i fråga

tjänstgör som ordningsvakt. Visserligen har en ordningsvakt

uppgifter som i vissa avseenden motsvarar dem som en polis har,

men enligt utskottets mening finns det inte anledning att när

det gäller legitimationsskyldighet ställa samma krav som för

polisen. En annan sak är att det ofta kan vara lämpligt för en

ordningsvakt att -- för att vinna allmänhetens förtroende i en

uppkommen situation -- ändå visa tillmötesgående och styrka sin

identitet. Något uttalande i frågan av riksdagen är inte

påkallat.

Övrigt

Utöver vad som har anförts i det föregående har utskottet

inget att anföra med anledning av propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medborgarinflytande

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 8

och 1989/90:Ju46 yrkande 6 antar i propositionen framlagt

förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387),

res. 1 (m)

2. beträffande ökat kommunalt inflytande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 1 och

1989/90:Ju43 yrkandena 1--4,

res. 2 (v)

3. beträffande utvärdering av polisstyrelsernas verksamhet

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju813 yrkande 2,

4. beträffande inriktningen av polisens arbete

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1,

1989/90:Ju44 i denna del, 1989/90:Ju45 yrkande 1 och

1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 godkänner i propositionen

(avsnitt 3) förordade riktlinjer,

res. 3 (m)

res. 4 (c)

5. beträffande resursfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och

2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna

del,

res. 5 (m, fp, c)

6. beträffande långsiktig polispolitik

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju206 och

1989/90:Ju210 yrkande 6,

res. 6 (m)

7. beträffande bättre helhetssyn m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju42 yrkande 1 och

1989/90:Ju809 yrkandena 1 och 6,

res. 7 (fp)

8. beträffande förnyelsearbete

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna

del,

9. beträffande insatser mot extremt brottsaktiva

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju607 yrkande 48,

10. beträffande polisens uppgifter

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Ju202,

1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 godkänner i

propositionen (avsnitt 4) förordade riktlinjer,

res. 8 (fp, c)

res. 9 (m)

11. beträffande samarbete med tullen och kustbevakningen

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 2,

res. 10 (c)

12. beträffande insatser vid statsbesök m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju216 yrkande 4,

13. beträffande avgiftsfinansiering på polisens område

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju45 yrkande 4

och 1989/90:Ju46 yrkande 5 godkänner i propositionen (avsnitt 6)

förordade riktlinjer,

res. 11 (m)

14. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 9

och 1989/90:Ju232 godkänner i propositionen (avsnitt 15)

förordade riktlinjer,

res. 12 (v)

15. beträffande samarbete med finska polisen i Haparanda

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju231 och

1989/90:Ju39,

16. beträffande ytterligare en polischefskarriär

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 3 och

1989/90:Ju210 yrkande 4,

17. beträffande grundläggande organisation och fria

resurser

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Ju206 lämnar utan

erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 8),

18. beträffande strukturfrågor

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Ju40 yrkandena 4

och 5 lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen

(avsnitt 9),

res. 13 (m)

19. beträffande samverkan med andra myndigheter

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju40 yrkande 9,

res. 14 (m)

20. beträffande rikspolischefens ställning

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju809 yrkande 2,

res. 15 (fp)

21. beträffande jämställdhetsfrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju41 och

1989/90:Ju236,

res. 16 (v)

22. beträffande polisen och invandrarfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju220 och

1989/90:Ju810 yrkande 1,

23. beträffande professuren i polisfrågor

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju42 yrkande 2,

res. 17 (fp)

24. beträffande samordning med annan utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 6 och

1989/90:Ju44 i denna del,

res. 18 (v)

25. beträffande decentraliserad utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju242, 1989/90:Ju45

yrkande 6 i denna del, 1989/90:Ju607 yrkande 8 och

1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del,

res. 19 (fp, c)

26. beträffande teoretisk utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju46 yrkande 7 och

1989/90:Ju210 yrkande 3,

res. 20 (m)

27. beträffande trafikövervakning

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Ju216 yrkande

3, 1988/89:Ju250, 1988/89:Ju807 yrkande 3, 1989/90:Ju40 yrkande

10 och 1989/90:Ju226 lämnar utan erinran vad som har anförts i

propositionen (avsnitt 14),

res. 21 (fp)

28. beträffande tillsättning av högre tjänster

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:Ju230 lämnar utan

erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 16),

29. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen lämnar utan erinran vad som har anförts i

propositionen i den mån det inte omfattas av vad utskottet har

hemställt ovan,

30. beträffande grannsamverkan mot brott

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 5,

31. beträffande seniorpoliser

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju209 och

1989/90:Ju826 yrkande 2,

res. 22 (m, c)

32. beträffande vissa personalpolitiska frågor

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju237 och

1988/89:Ju808 yrkande 24,

33. beträffande övertidsuttag för narkotikapoliser

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju210 yrkande 7,

res. 23 (m)

34. beträffande vissa frågor om polisregister m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju211, 1988/89:Ju214,

1988/89:Ju232, 1988/89:Ju248 och 1989/90:Ju213,

res. 24 (fp, c, v)

35. beträffande utrustning m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju217,

res. 25 (m)

36. beträffande frågor om Stockholmspolisen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju244, 1988/89:Ju807

yrkande 1, 1989/90:Ju40 yrkande 6, 1989/90:Ju219, 1989/90:Ju220,

1989/90:Ju222, 1989/90:Ju237, 1989/90:Ju240 och 1989/90:Ju830

yrkande 2,

res. 26 (m, fp)

37. beträffande förhållandet mellan åklagare och polis

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju228,

38. beträffande ingripanden mot berusade personer

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju607 yrkande 14,

res. 27 (c)

39. beträffande rullande poliskontor

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju217,

40. beträffande ersättning för hjälp åt polisen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju235 och

1988/89:Fö714,

41. beträffande förnyelse av pass

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju803,

42. beträffande legitimering av polismän

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju207, 1989/90:Ju40

yrkande 7 och 1989/90:Ju210 yrkande 5,

43. beträffande kvarterspolisverksamhet

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande

7, 1989/90:Ju607 yrkande 12, 1989/90:Ju809 yrkandena 3 och 7 och

1989/90:Ju828 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet har anfört,

44. beträffande medborgarvittnen

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju43 yrkande 5,

45. beträffande brott av polismän

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 2,

1988/89:Ju234, 1988/89:Ju821 yrkande 8, 1989/90:Ju43 yrkande 8,

1989/90:Ju44 (delvis) och 1989/90:Ju235,

res. 28 (v)

46. beträffande bevakningsföretag

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju238, 1989/90:Ju45

yrkande 3, 1989/90:Ju210 yrkande 2 och 1989/90:Ju607 yrkande 13,

res. 29 (c)

47. beträffande legitimationsskyldighet för ordningsvakter

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju233.

Stockholm den 27 september 1990

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Ulla-Britt Åbark (s),

Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar

(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson

(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),

Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Sigrid Bolkéus (s),

Barbro Andersson (s) och Kjell Ericsson (c).

Reservationer

1. Medborgarinflytande (mom. 1)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Utskottet kan konstatera" och slutar med "av

förslaget" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det givetvis väsentligt att

polisens verksamhet har stark lokal förankring. Det bör dock

vara till fyllest med den roll polisstyrelsen kan och bör spela.

Att öppna möjlighet för inrättandet av lokala polisnämnder är

enligt utskottets mening endast att skapa utrymme för onödig och

kostsam byråkrati, vilket inte gagnar fullgörandet av polisens

brottsbekämpande uppgifter. Utskottet avstyrker därför förslaget

i propositionen.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande medborgarinflytande

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Ju46 yrkande 6

och med anledning av motion 1989/90:Ju40 yrkande 8 avslår i

propositionen framlagt förslag till lag om ändring i polislagen

(1984:387).

2. Ökat kommunalt inflytande (mom. 2)

Berith Eriksson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

19 med "Som tidigare" och slutar på s. 20 med "av utskottet"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är egentligen den enda möjligheten

att åstadkomma ett reellt lokalt inflytande att kommunalisera

polisverksamheten. Detta är emellertid inte en framkomlig väg

med hänsyn till de många uppgifter som redan ankommer på

kommunerna och på grund av den ekonomiska situationen för

kommunerna. Däremot bör ett ökat lokalt inflytande enligt

utskottets mening åstadkommas genom en förstärkning av

polisstyrelsernas och polisnämndernas ställning genom en

inriktning mot större lekmannainflytande. Polislagen bör således

ändras så att de förtroendevalda ges en starkare ställning och

så att besluten kan anpassas mindre efter centrala direktiv och

mer efter lokala förhållanden. Polischef eller biträdande

polischef bör därför inte vara ledamöter i polisstyrelsen eller

polisnämnden.

För att det lokala inflytandet inte skall tunnas ut är det

vidare utskottets mening att undantag inte bör göras för

polisstyrelserna eller nämnderna att besluta om "polisledning i

vissa fall". Polislagen bör preciseras på denna punkt.

Preciseringar bör också ske i de författningar som styr det

kommunala arbetet i syfte att skapa regler för motions- och

interpellationsrätt i lokala polisfrågor.

Vidare anser utskottet att sådana utländska medborgare som har

rösträtt och är valbara till kommunala uppdrag bör kunna väljas

till ledamöter i en polisstyrelse. Det bör ankomma på regeringen

att initiera de åtgärder som behövs för att åstadkomma den

ordning utskottet nu förordat.

Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av de två

aktuella motionerna bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande ökat kommunalt inflytande

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju210

yrkande 1 och 1989/90:Ju43 yrkandena 1--4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört.

3. Inriktningen av polisens arbete (mom. 4)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

15 med "Utskottet delar" och slutar på s. 16 med "nordiskt

polisskoleseminarium" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan i en del avseenden inte ansluta sig till vad som

i propositionen sägs om inriktningen av polisens arbete. I ett

läge då polisens resurser är hårt pressade och då allmänheten

upplever en klar brist på poliser är det sålunda enligt

utskottets mening inte försvarbart att prioritera utredningar om

ekonomisk brottslighet. Sådan brottslighet drabbar i första hand

det allmänna, medan stölder, rån och våldsbrott för det mesta

drabbar enskilda personer, och utskottet anser att det är brott

mot enskilda som skall prioriteras framför brott mot staten.

Utskottets uppfattning är att prioriteringen av polisens

arbete bör ske efter de riktlinjer som rikspolisstyrelsen har

angivit, dvs. att fyra områden prioriteras, nämligen kontroll av

yrkeskriminella, ungdomskriminalitet, narkotikabrottslighet samt

brottsförebyggande arbete. Vad gäller sist nämnda område vill

utskottet göra den reservationen att sådan verksamhet får bli

beroende av tillgängliga resurser. När det gäller bekämpandet av

miljöbrottslighet vill utskottet framhålla att detta är beroende

av vilka resurser som tilldelas de myndigheter som har att

kontrollera miljöfarlig verksamhet. Inom detta område finns i

dag stora brister.

Utskottets synsätt bör prägla det fortsatta planerings- och

budgetarbetet på alla nivåer i polisverksamheten.

Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motionerna

1989/90:Ju40 och Ju46 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande inriktningen av polisens arbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju40 yrkande

1 och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 och med avslag på

motionerna 1989/90:Ju44 (delvis) och 1989/90:Ju45 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

4. Inriktningen av polisens arbete (mom. 4)

Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Även enligt" och slutar med "kriminalpolitiskt

intresse" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när det

gäller spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott,

narkotikabrott och s.k. vardagsbrottslighet. Det sagda gäller

särskilt när det i sådana fall är fråga om brott begångna av

unga lagöverträdare.

I anslutning till yrkandet (i motion 1989/90:Ju45) om att en

prioritering bör ske även av kampen mot vardagsbrotten vill

utskottet framhålla att härvidlag brottsförebyggande åtgärder

inte ensamma torde förslå utan måste kompletteras med

prioritering på det sätt utskottet just förordat. Ett inslag i

kampen mot vardagsbrottsligheten som särskilt bör prioriteras är

enligt utskottets mening bekämpandet av bostadsinbrott, eftersom

sådana brott kan drabba den enskilde mycket hårt både psykiskt

och ekonomiskt.

Utskottets synsätt bör prägla det fortsatta planerings- och

budgetarbetet på alla nivåer inom polisverksamheten.

Vad utskottet sålunda har anfört bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande inriktningen av polisens arbete

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju45 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1,

1989/90:Ju44 (i denna del) och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

5. Resursfrågor (mom. 5)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar

(c), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "I en" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks"

bort ha följande lydelse:

I några motioner, 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och 2,

1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8, görs

uttalanden till förmån för att polisen tilldelas ökade resurser,

inte minst så att därigenom aspirantantagningen kan ligga på

en tillräckligt hög nivå. Med hänsyn till den betydelse som

polisens arbete har för brottsbekämpningen -- och därmed för

rättssamhället i stort -- vill utskottet fästa särskild

uppmärksamhet även i detta sammanhang på att ett effektivt

polisarbete förutsätter att polisen tilldelas erforderliga

resurser även på sikt, särskilt genom en hög antagning av

antalet polisaspiranter. Detta bör ges regeringen till känna som

en utgångspunkt inför arbetet med statsbudgeten för nästa

budgetår.

dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande resursfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju46

yrkandena 1 och 2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809

yrkande 8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet har anfört.

6. Långsiktig polispolitik (mom. 6)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 16

som börjar med "Några sådana" och slutar med "inte erforderliga"

bort införas ett stycke av följande lydelse:

Beträffande yrkandena (i motionerna 1988/89:Ju206 och

1989/90:Ju210) om en långsiktig polispolitik vill utskottet dock

tillägga att såväl rikspolisstyrelsen som de myndigheter som

samverkar med polisen är betjänta av att regeringen lägger fast

en långsiktig polispolitik. En sådan politik måste innefatta

noggranna analyser av behovssidan mot bakgrund av antalet

anmälda brott, deras svårighetsgrad och antalet anmälda

ordningsstörningar, som kan påvisa graden av övervakningsbehov.

Enligt utskottets mening krävs en långsiktig polispolitik för

att säkerställa allmänhetens behov av polis, men den krävs också

för att bl.a. avveckla riskfyllda ensampatrulleringar i oroliga

områden. En långsiktig politik med en framförhållning på minst

fem år underlättar polisstyrelsernas och polisledningarnas

planering och åtaganden. Vad utskottet nu anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande långsiktig polispolitik

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju206 och

1989/90:Ju210 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet har anfört.

7. Bättre helhetssyn m.m. (mom. 7)

Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser

dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Några sådana" och slutar med "inte erforderliga"

bort införas ett stycke av följande lydelse:

I anslutning till yrkandena i två av motionerna (1989/90:Ju809

och Ju42) om en bättre helhetssyn på polisens arbete vill

utskottet dock tillägga att det övergripande målet för all

polisverksamhet måste vara att människor skall känna sig trygga.

Detta förutsätter att polisen är synlig, snabbt rycker ut efter

larm, förmår klara upp anmälda brott och i övrigt tillgodoser

allmänhetens krav på service. För att uppnå dessa övergripande

mål krävs en helhetssyn på polisens arbete som förutsätter såväl

kortsiktiga som långsiktiga förändringar av det slag som anges i

de två aktuella motionerna.

dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande bättre helhetssyn m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju42 yrkande

1 och 1989/90:Ju809 yrkandena 1 och 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört.

8. Polisens uppgifter (mom. 10)

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)

och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

16 med "Utskottet delar" och slutar på s. 17 med "yrkande 4)"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör det betonas starkare än i

propositionen att ett effektivt polisarbete förutsätter att

polisens uppgifter renodlas. Som anges i de aktuella motionerna

kan detta ske genom såväl avkriminalisering som överföring av

arbetsuppgifter från polisen till andra, t.ex. till andra

statliga eller kommunala befattningshavare. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande polisens uppgifter

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju202,

1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

9. Polisens uppgifter (mom. 10)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

16 med "Utskottet delar" och slutar på s. 17 med "yrkande 4)"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör det betonas starkare än i

propositionen att ett effektivt polisarbete förutsätter att

polisens uppgifter renodlas. Som anges i de aktuella motionerna

kan detta ske bl.a. genom överföring av arbetsuppgifter från

polisen till andra, t.ex. till andra statliga eller kommunala

befattningshavare. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande polisens uppgifter

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju202,

1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

10. Samarbete med tullen och kustbevakningen (mom. 11)

Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Med hänsyn" och slutar med "i motionen" bort ha

följande lydelse:

Olika frågor om samarbete mellan polis, tull och kustbevakning

är av särskilt intresse vid ett fortsatt närmande till EG.

Därför bör förutsättningarna för detta samarbete övervägas

närmare i en särskild utredning. Detta bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande samarbete med tullen och kustbevakningen

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju45 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

11. Avgiftsfinansiering på polisens område (mom. 13)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Dessa riktlinjer" och slutar med "i motionerna" bort

ha följande lydelse:

Som en komplettering till dessa riktlinjer vill utskottet ha

sagt att stor försiktighet måste iakttas då det blir fråga om

att ta ut avgifter för polisarbete som utförs för att skydda liv

och egendom. Ett system med avgiftsfinansiering får inte leda

till orimliga konsekvenser, och utskottet vill med skärpa

understryka att ett sådant system inte får medföra att någon --

enskilda eller företag -- lämnas utan polisskydd till följd av

utebliven betalning. Vad utskottet sålunda uttalat bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande avgiftsfinansiering på polisens område

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju45 yrkande

4 och 1989/90:Ju46 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet har anfört.

12. Internationellt samarbete (mom. 14)

Berith Eriksson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionsyrkandet

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill emellertid framhålla att stor försiktighet

måste iakttas när det gäller samarbete på det internationella

planet. I linje med vad som anförs i en av motionerna

(1989/90:Ju232) kan således samarbetet med TREVI-gruppen

ifrågasättas från olika utgångspunkter och som anförs i motionen

bör möjligheterna till politisk insyn i detta samarbete

förbättras. När det gäller deltagande av svensk polis i arbetet

på utländska flygplatser vill utskottet understryka att detta

inte får innebära att svensk polis stationeras utomlands för att

kontrollera strömmen av flyktingar till Sverige. En sådan

ordning skulle vara riktad mot flyktingarna och sätta

Genèvekonventionen om handläggning av flyktingärenden ur spel.

Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande

9 och 1989/90:Ju232 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet har anfört.

13. Strukturfrågor (mom. 18)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "I motionen" och slutar med "till motionsyrkandena"

bort ha följande lydelse:

I en av motionerna (1989/90:Ju40 yrkandena 4 och 5) tas

upp frågor om polisdistriktsindelningen och den regionala

polisorganisationen. I linje med vad som uttrycks i motionen

vill utskottet framhålla angelägenheten av att den nuvarande

indelningen av landet i polisdistrikt noga övervägs. Detta är

särskilt angeläget med hänsyn till att vissa distrikt för

närvarande är så små att ett effektivt polisarbete försvåras.

Som anförs i motionen bör vidare länspolismästarmodellen införas

i samtliga län, och med hänsyn till frågans betydelse för det

operativa arbetet bör regeringen snarast återkomma till

riksdagen med förslag härvidlag. Vad utskottet har anfört bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande strukturfrågor

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju40

yrkandena 4 och 5 och 1989/90:Ju206 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört.

14. Samverkan med andra myndigheter (mom. 19)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "I en" och slutar med "andra myndigheter" bort ha

följande lydelse:

I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 9) framhålls betydelsen

av samverkan mellan polisen och andra myndigheter. Särskilt

framhålls betydelsen av sådan samverkan när det gäller arbetet

på fältet med missbruksfrågor och därmed sammanhängande

kriminalitet. Utskottet delar den uppfattning som kommer till

uttryck i motionen om vikten av att polisen samarbeter med andra

myndigheter i sitt arbete. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande samverkan med andra myndigheter

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju40 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

15. Rikspolischefens ställning (mom. 20)

Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "I en" och slutar med "i motionen" bort ha följande

lydelse:

Avslutningsvis i den här delen vill utskottet ansluta sig till

vad som i en av motionerna (1989/90:Ju809 yrkande 2) har

anförts om behovet av en starkare ställning för rikspolischefen.

Som det är nu är rikspolischefen förhindrad att påverka de

regionala och lokala polisorganisationerna annat än rent

ekonomiskt, samtidigt som han likväl har ansvaret för att

verksamheten skall fungera. En tänkbar förebild kunde vara

försvarsmaktens organisation med en sammanhållande ÖB som

rikspolischef med få men starka regionala polischefer. Vad

utskottet sålunda har anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 20 bort ha

följande lydelse:

20. beträffande rikspolischefens ställning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju809 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

16. Jämställdhetsfrågor m.m. (mom. 21)

Berith Eriksson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utöver nu" och slutar med "inte erforderlig" bort ha

följande lydelse:

Nu redovisade uttalanden av utskottet gäller alltjämt. I fråga

om jämställdheten mellan kvinnor och män inom polisen vill

utskottet tillägga att det bör göras en analys av vilka krav som

polisyrket ställer och företas en översyn i fråga om vilka

kvalifikationer och krav i övrigt som bör ställas för antagning

till polisaspirant. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande jämställdhetsfrågor m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju41 och

1989/90:Ju236 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet har anfört.

17. Professuren i polisfrågor (mom. 23)

Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionsyrkandet

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser sig ha anledning att i detta sammanhang

ifrågasätta uppfattningen att polisproffesuren bör vara knuten

till polishögskolan. Som utskottet nu ser det bör forskning ske

i akademisk miljö och inte vara direkt yrkesmässigt anknuten.

Professuren bör därför förläggas till Stockholms universitet som

geografiskt ligger närmast polishögskolan. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 23 bort ha

följande lydelse:

23. beträffande professuren i polisfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju42 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

18. Samordning med annan utbildning (mom. 24)

Berith Eriksson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Någon särskild" och slutar med "inte påkallad" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att de samordningssträvanden som

civilministern sålunda har givit uttryck för bör preciseras och

genomföras i praktiken. Vad utskottet har anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande samordning med annan utbildning

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande

6 och 1989/90:Ju44 i denna del som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet har anfört.

19. Decentraliserad utbildning (mom. 25)

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)

och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar "Nu redovisade" och slutar med "bakom motionsyrkandena"

bort ha följande lydelse:

Uttalandena från civilministerns sida ligger i linje med

yrkandena i motionerna. Med hänsyn inte minst till att en

utflyttning av utbildning till andra orter än Stockholm kan

underlätta rekryteringen av polisaspiranter är det emellertid

enligt utskottets mening viktigt att de möjligheter som finns

till decentralisering av utbildningen inom polisen, beträffande

såväl grundutbildning som vidareutbildning, verkligen tas till

vara. Angelägenheten härav bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 25 bort ha

följande lydelse:

25. beträffande decentraliserad utbildning

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju242,

1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna del, 1989/90:Ju607 yrkande 8 och

1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört.

20. Teoretisk utbildning (mom. 26)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ändamålsenlig

polisverksamhet" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan det i och för sig finnas skäl för

en ökad teoretisk utbildning för poliser. Samtidigt står det

emellertid klart att det vore olämpligt att i nuvarande svåra

läge avkorta praktiktjänstgöringen för poliser under

utbildning. Detta skulle ytterligare minska tillgången på

personella resurser, varför utskottet anser att den förändring

av grundutbildningen som förordas i propositionen bör skjutas på

framtiden. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 26 bort ha

följande lydelse:

26. beträffande teoretisk utbildning

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju46 yrkande

7 och 1989/90:Ju210 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet har anfört.

21. Trafikövervakning (mom. 27)

Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Vid nu" och slutar med "i motionerna" bort ha

följande lydelse:

Emellertid anser utskottet att möjligheten att använda sig av

kommunala trafikpoliser är så angelägen att regeringen snarast

bör återkomma till riksdagen med förslag till de lagändringar

som anses erforderliga. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 27 bort ha

följande lydelse:

27. beträffande trafikövervakning

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju216

yrkande 3, 1988/89:Ju250, 1988/89:Ju807 yrkande 3, 1989/90:Ju40

yrkande 10 och 1989/90:Ju226 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet har anfört.

22. Seniorpoliser (mom. 31)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "Något särskilt" och slutar med "inte erforderligt"

bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till den betydelse en ökad användning av

seniorpoliser skulle kunna ha för polisens arbete i olika

hänseenden, t.ex. för att stödja brottsoffer, anser utskottet

att regeringen snarast bör överlägga med rikspolisstyrelsen om

hur en utveckling av verksamheten kan organiseras. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 31 bort ha

följande lydelse:

31. beträffande seniorpoliser

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju209 och

1989/90:Ju826 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet har anfört.

23. Övertidsuttag för narkotikapoliser (mom. 33)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Regler om" och slutar med "inte erforderlig" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning om att bestämmelser i

arbetstidslagstiftningen inte bör få lägga hinder i vägen för

ett angeläget arbete från polisens sida med att motarbeta

exempelvis narkotikabrottsligheten. Regelsystemet bör ändras i

enlighet härmed, och regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag till erforderliga författningsändringar. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 33 bort ha

följande lydelse:

33. beträffande övertidsuttag för narkotikapoliser

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju210 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

24. Vissa frågor om polisregister m.m. (mom. 34)

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp),

Berith Eriksson (v) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "med skyndsamhet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet, som ställer sig bakom integritetssynpunkterna i

motionerna, anser att regeringen nu utan ytterligare tidsutdräkt

bör återkomma till riksdagen med förslag till sådana ändringar i

registerlagstiftningen som har förordats i motionerna. Detta bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 34 bort ha

följande lydelse:

34. beträffande vissa frågor om polisregister m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju211,

1988/89:Ju214, 1988/89:Ju232, 1988/89:Ju248 och 1989/90:Ju213

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

25. Utrustning m.m. (mom. 35)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

34 med "Att polisen" och slutar på s. 35 med "i frågan" bort ha

följande lydelse:

Att polisen får bättre utrustning m.m. förordas i en

motion (1989/90:Ju217). Utskottet delar motionärens

uppfattning om nödvändigheten -- för ett effektivt polisarbete i

alla delar av landet -- av att polisen har tillgång till modern

och ändamålsenlig utrustning. Olika frågor som har anknytning

till polisens utrustning bör därför ses över skyndsamt. I det

sammanhanget är det viktigt att bl.a. se över vilken betydelse

det ekonomiska systemet inom polisväsendet har när det gäller

tillgången till och fördelningen av utrustning. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 35 bort ha

följande lydelse:

35. beträffande utrustning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju217 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

26. Frågor om Stockholmspolisen m.m. (mom. 36)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m),

Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "av riksdagen"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att regeringen och

andra berörda myndigheter också fortsättningsvis noga följer

utvecklingen beträffande polisverksamheten i storstadsområdena

och därvid vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig

erforderliga. Emellertid är situationen på flera håll sådan att

omedelbara åtgärder krävs, vilket måste beaktas av regeringen i

det pågående arbetet med statsbudgeten för nästa budgetår. Bl.a.

krävs det betydande resursförstärkningar i storstadsområdena.

Vad utskottet har anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 36 bort ha

följande lydelse:

36. beträffande frågor om Stockholmspolisen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju244,

1988/89:Ju807 yrkande 1, 1989/90:Ju40 yrkande 6,

1989/90:Ju219, 1989/90:Ju220, 1989/90:Ju222, 1989/90:Ju237,

1989/90:Ju240 och 1989/90:Ju830 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört.

27. Ingripanden mot berusade personer (mom. 38)

Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "inte påkallad"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening anger bestämmelsen inte på ett

ändamålsenligt sätt när polisen får ingripa mot berusade

personer. På sätt som förordas i motionen bör ingripanden kunna

ske vid en lägre toleransnivå än gällande bestämmelse ger

möjligheter till. Det bör ankomma på regeringen att återkomma

till riksdagen med förslag till erforderlig lagändring. Detta

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 38 bort ha

följande lydelse:

38. beträffande ingripanden mot berusade personer

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju607 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört.

28. Brott av polismän (mom. 45)

Berith Eriksson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.

32 med "Ett motionsyrkande" och slutar på s. 33 med "aktuella

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Frågor om ordningen för utredande av brott begångna av

polismän har behandlats av utskottet vid tidigare tillfällen.

Enligt utskottets mening är tiden nu mogen att införa en annan

ordning, eftersom den nuvarande måste anses utgöra ett hot mot

rättssäkerheten. Det är från sådana utgångspunkter inte lämpligt

att brott som har begåtts av poliser utreds av polisen själv,

utan i stället bör, som utskottet ser det, utredningsansvaret

ligga på en opartisk myndighet. Det bör uppdras åt regeringen

att till riksdagen inkomma med förslag i den riktning som

utskottet har angivit. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 45 bort ha

följande lydelse:

45. beträffande brott av polismän

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju210

yrkande 2, 1988/89:Ju234, 1988/89:Ju821 yrkande 8, 1989/90:Ju43

yrkande 8, 1989/90:Ju44 i denna del och 1989/90:Ju235 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

29. Bevakningsföretag (mom. 46)

Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "aktuella motionerna"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det nu anledning att närmare

dra upp gränserna för polisens uppgifter i förhållande till

bevakningsföretagen. Bevakningsföretagen har fått ökad betydelse

och vidgade arbetsuppgifter på grund av den ansträngda

arbetssituationen inom polisen. Som utskottet ser det kan denna

expansion inte godtas i längden, eftersom polisarbete är en

sådan grunduppgift som det får ankomma på det allmänna att ha

ansvaret för. Polisiära uppgifter bör således i första hand

fullgöras av polisen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 46 bort ha

följande lydelse:

46. beträffande bevakningsföretag

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju238,

1989/90:Ju45 yrkande 3, 1989/90:Ju210 yrkande 2 och

1989/90:Ju607 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet har anfört.

Särskilda yttranden

1. Vissa personalpolitiska frågor (mom. 32)

Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anför:

Vi vill inför det förestående budgetarbetet inom regeringen

erinra om det yrkande som centerpartiet framförde med anledning

av regeringens förslag till statsbudget för innevarande budgetår

(se 1989/90:JuU23 s. 11). Vi yrkade då att medelsanvisningen för

det lokala polisväsendet skulle ökas med 5 milj. kr. avsedda för

personalbefrämjande åtgärder.

2. Frågor om Stockholmspolisen m.m. (mom. 36)

Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anför:

Inför det förestående budgetarbetet vill vi erinra om de

förslag som centerpartiet framförde i samband med beredningen i

riksdagen av statsbudgeten för innevarande budgetår. Vi föreslog

då att ytterligare aspiranter skulle antas och att särskilda

medel skulle anvisas för att möjliggöra fler administrativa

tjänster, varigenom poliser skulle kunna frigöras för rent

polisiära uppgifter. Dessa förslag tog sikte inte minst på den

svåra personalsituationen inom storstadsregionerna, framför allt

Storstockholmsområdet.

Justitieutskottets utfrågning den 15 maj 1990 om förnyelse

inom polisen

Bilaga 1

Inbjudna (i den ordning de deltog):

Bengt K Å Johansson, civilminister

Olof Egerstedt, expeditions- och rättschef, civildepartementet

Axel Morath, biträdande riksåklagare

Björn Eriksson, rikspolischef

Lars Bentelius, generalsekreterare, Sveriges Advokatsamfund

Mats Hulth, ordförande i polisstyrelsen, Stockholm

Carl Cederschiöld, vice ordförande i polisstyrelsen, Stockholm

Marianne Håkansson, överdirektör, brottsförebyggande rådet

Ulf Larsson, generaltulldirektör

Sven-Åke Hjälmroth, länspolismästare, Stockholm

Carl Magnus Adner, länspolismästare, Göteborg

Hans Wästberg, länspolischef, Nyköping

Lars Engström, polismästare, Linköping

Gunno Gunnmo, ordförande, Svenska Polisförbundet

Från justitieutskottet deltog:

Britta Bjelle (fp), ordförande

Lars-Erik Lövdén (s) vice ordförande

Ulla-Britt Åbark (s)

Jerry Martinger (m)

Birthe Sörestedt (s)

Ingbritt Irhammar (c)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Göthe Knutson (m)

Göran Magnusson (s)

Eva Johansson (s)

Björn Ericson (s)

Göran Ericsson (m)

Lars Sundin (fp)

Anders Svärd (c)

Berith Eriksson (vpk)

Inger Schörling (mp)

Sigrid Bolkéus (s)

Birgit Henriksson (m)

Referat från justitieutskottets utfrågning om förnyelse inom

polisen den 15 maj 1990

Bilaga 2

Till grund för referatet ligger en bandupptagning som gjordes

vid utfrågningen. Endast viss språklig redigering av texten har

skett.

De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i

bilaga 1.

Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med

att hälsa civilminister Bengt K Å Johansson och alla andra

inbjudna gäster varmt välkomna till justitieutskottets hearing.

Regeringen har ju nyligen presenterat en proposition som den

har kallat Förnyelse inom polisen, och vi i utskottet ansåg det

värdefullt att som ett led i beredningen av denna proposition

inbjuda till en hearing, för att på så sätt få flera synpunkter

på polisens arbete och organisation, och samtidigt ge oss själva

möjligheten att ställa frågor, när vi har så mycket sakkunskap

samlad här, och utveckla vårt eget kunnande.

I utskottet kommer vi att få vår första behandling av denna

proposition den 25 maj, och sedan är vår avsikt att justera

betänkandet den 27 september, vilket betyder -- såvitt jag

förstår -- att beslut utifrån propositionen kommer att fattas av

riksdagen den 17 oktober.

Vi hade tänkt att den här hearingen skulle gå till så, att

först får civilministern ordet, och efter det att han har lämnat

sin presentation, tänkte jag att vi kunde ge utskottets

ledamöter möjligheter att ställa frågor till statsrådet.

Därefter tänkte jag överlåta ordet till biträdande

riksåklagaren, rikspolischefen och generalsekreteraren i

Advokatsamfundet, varefter utskottets ledamöter kunde få ställa

frågor.

Jag kanske också skall presentera oss som sitter här på

podiet. Till höger om mig sitter vår kanslichef Björn Edqvist

och till vänster om mig vice ordföranden Lars-Erik Lövdén och

själv heter jag Britta Bjelle och är ordförande i utskottet. Med

det vill jag än en gång hälsa er alla varmt välkomna till denna

hearing och jag överlämnar ordet till statsrådet.

Bengt K Å Johansson: Tack, fru ordförande! Jag har inte

tänkt hålla någon längre inledning. Jag har ju haft möjlighet

att breda ut mig på ett antal sidor i propositionen och varit

förhållandevis utförlig på de områden där det finns anledning

till det, och jag skall kanske bara kort redovisa hur jag har

sett på det här arbetet och propositionen.

Jag har känt ett behov av att något utförligare än vad som ges

möjlighet till i budgetpropositionen redovisa situationen inom

polisen, polisarbetet så som det nu bedrivs, utvecklingslinjer

och ting som vi går och funderar på. Därigenom skiljer sig den

här propositionen något från andra propositioner. Det är inte en

rad olika förslag som riksdagen behöver ta ställning till, utan

det finns några förslag och det finns riktlinjer på ett antal

punkter, där vi menar att vi vill markera hur vi tänkt gå

vidare, och där riksdagens ställningstagande kan vara av nytta.

Men vi har också sett det så, att eftersom polisverksamheten är

ett så viktigt område i samhället -- av stort intresse för

allmänheten, av stort intresse för riksdagen, förvisso -- och

att det dessutom finns goda skäl att också ge polisen i den här

formen ett underlag för att diskutera sitt eget arbete, både

inom rikspolisstyrelsen och de olika polisdistrikten. Därför har

den blivit en produkt av den här omfattningen.

En bakgrund har naturligtvis också varit att det nu är

fem--sex år sedan man hade en större organisatorisk förändring

inom polisen. Det har hänt ganska mycket sedan dess, men framför

allt kan man se att det nu öppnas nya vägar inom polisarbetet

som det finns anledning att diskutera.

Jag vill gärna säga att när jag har varit runt på en rad

polisdistrikt i landet -- ganska många -- och följt polisens

arbete, är mitt intryck att vi har en god polisorganisation. Vi

har en mycket duktig personal inom polisväsendet. Den är

välutbildad och engagerad, och vi har på det sättet en väldigt

god grund att stå på, och polisarbetet fungerar väl.

Men man måste ju samtidigt konstatera, att vi har brist på

resurser på en del områden, och vi har -- om man ser till det

stora och viktiga -- en oacceptabelt låg uppklarningsprocent på

många brott. Vi har långa tider innan en del brott kan bli

utredda, och därför är det ett ansvar för oss som statsmakter

och för polisen som skall effektuera det, att göra allt som står

i vår förmåga för att få hög effekt inom polisarbetet -- och att

vi tar till vara alla möjligheter till ett effektivare arbete.

Det har också samband med de strävanden som vi har på

civildepartementet att förnya en del av den statliga

verksamheten genom att använda de möjligheter som finns till

förändring, till förnyelse som vi har angivit i rubriken till

propositionen. Man kan säga att det går ut på att vi vill

avreglera, föra ut besluten så långt ut i linjen som det går,

att när det gäller polisarbetet renodla och på det sättet

använda resurserna så effektivt som möjligt, i viss utsträckning

regionalisera arbetet, men också att samverka mellan

polisdistrikten.

Den bild som jag har av polisarbetet är att det händer väldigt

mycket av det slaget ute i polisorganisationen. På några punkter

-- och dem har vi tagit upp i propositionen -- finns det hinder

för att man skall kunna bedriva arbetet vidare enligt de

riktlinjerna, men det finns också inom givna ramar väldigt

mycket som man kan säga att det handlar om -- att sprida

information och kunskap och erfarenheter av det arbete som

bedrivs till andra polisdistrikt, och det sker i stor

utsträckning på de konferenser och sammankomster och inom den

utbildning som finns inom polisen. Men det är viktigt att man

också noterar vad som händer och för det vidare. Min bild är

alltså att det pågår ett bra och inspirerat och omfattande

arbete ute på polisen. De regler som vi har behöver förändras på

ett antal punkter, och framför allt står vi inför en förändring

av budgetsystemet som kommer att få ganska betydande effekter

för polisarbetet. Det är ingen tvekan om att det i vissa

hänseenden är en organisation som har visat stelheter. Vi styr

med tjänster som finns anvisade till de olika polisdistrikten.

Via kommenderingar och annat kan man få rörlighet i

organisationen, men på många områden och i många polisdistrikt

är det samtidigt problem med att man då får avstå personal som

man tycker att man inte riktigt kan förfoga över. Så när vi nu

går in i ett nytt system med treåriga budgetperioder också för

polisen, så är det viktigt att i samband med att det ekonomiska

styrsystemet förändras man också tar till vara de möjligheter

till förändringar inom organisationen som finns. Och det finns

alltså ett betydande samband mellan den förändringen av

budgetsystemet och de tankegångar som finns här i propositionen.

Vi har i propositionen begärt ställningstagande på några

punkter inkl. inriktningen av polisens arbete och riktlinjer när

det gäller avgiftsfinansiering och internationellt samarbete,

men jag har också uppfattat -- efter att ha gått igenom

motionerna -- att det finns en betydande samstämmighet

beträffande huvudinriktningen av polisens arbete, och det är jag

naturligtvis glad för, och därför har jag inte några punkter av

den karaktären att jag måste markera avståndstagande från

någonting som sagts i motionerna, utan det kan väl tas upp, om

det finns intresse av det.

Den här propositionen ser vi alltså både som en

positionsbestämning av var vi står nu efter fem år av arbete,

sedan den senaste större polisreformen, men också som ett

avstamp inför 1990-talets polisarbete som bör innebära vissa

förändringar och där vi nu drar upp riktlinjerna för det i den

här propositionen.

Riksdagsledamot: Du var ganska konkret på tre punkter, när

du redovisade situationen inom polisen i dag. Du sade att det

var brist på resurser, du sade att det var oacceptabelt låg

uppklaringsprocent och du sade att det var alltför långa

utredningstider. Vad har du konkret i propositionen föreslagit

för att just åtgärda dessa tre brister?

Bengt K Å Johansson: Ja, den här propositionen står alltså

inte ensam, utan är en positionsbestämning och avstämning. När

jag tillträdde detta ansvarsområde, var det några ting som jag

tyckte var allra viktigast -- att öka intagningen hos polisen,

och det har utskottet ju också ställt sig bakom -- att vi skall

öka intaget nu upp till 800, och det är alltså en mycket kraftig

utökning av den utbildningskapacitet som finns, och vi kan redan

se effekter av det genom att det finns personal ute under

utbildningstiden, och vi kan se hur vi får tillskott av

nyutbildade poliser de närmaste åren som förändrar situationen

genom den högre utbildningsnivån som vi har. Det andra har varit

att öka utrustningsanslagen som vi också har varit ense om med

riksdagen, framför allt när det gäller radioutrustning, vapen

och ett antal polishus som vi också har fått fram. Det tredje

har varit att -- där vi har vakanser inom hårt ansträngda

polisdistrikt -- kunna ersätta polispersonal med annan personal

(administrativ personal), och det kan vi också se i dessa

polisdistrikt att det har givit effekt. Jag har studerat det på

plats i ett antal polisdistrikt, och jag tycker att

erfarenheterna är väldigt goda, att vi på det sättet har kunnat

rätta till en del problem i de polisdistrikt som har varit mest

ansträngda.

I den här propositionen är det alltså en beskrivning av hur vi

vill att arbetet skall fortgå, att ta bort de regler som nu

finns från statsmakternas sida om en detaljindelning av

organisationen som förhindrar ett arbete som jag menar måste bli

mera flexibelt inom polisen, dvs. rörligheten mellan kriminal-

och ordningspolis, hur man skall organisera arbetet på olika

arbetsenheter, hur man skall se till att man får ut största

möjliga effekt av det. Det mesta av detta, skulle jag vilja

säga, har polisen själv i sin hand, och jag sade i min inledning

att det pågår ett intressant utvecklingsarbete på många

polisdistrikt som kan föras över till andra, men på några

punkter behöver alltså de regler ändras som statsmakterna står

för.

Vi har också tagit upp och endosserat behovet av ett ökat

samarbete mellan polisdistrikten. Många polisdistrikt är ju

stora, med stora avstånd, men vi har på andra håll stor närhet

mellan polisdistrikten, också över länsgränserna, och där ett

utvidgat samarbete kan ge större effekter -- ändra

turlistesamspelet, en bättre uppbackning från andra

polisdistrikt vid större händelser som inträffar osv. Jag menar

att med de organisatoriska förändringar som finns upptagna i

propositionen och de som polisen kan göra själv kan man få ut en

större effekt av polisarbetet.

Riksdagsledamot: Fler poliser och bättre resurser det står

det inte någonting om i denna proposition. Det kan ju diskuteras

vem som har tagit initiativ till vad, men det gör vi inte. Men

ditt svar på de här tre frågorna är: genom organisatoriska

förändringar i propositionen tror du att man skall komma åt de

här tre konkreta sakerna. Du sade brist på resurser,

oacceptabelt låg uppklarningsprocent och de alltför långa

utredningstiderna.

Bengt K Å Johansson: Ja, plus de förändringar som vi har

tagit ställning till i annat sammanhang i budgetpropositionen

och de förändringar som skett de sista åren med utökning av

utbildning och resurser av olika slag tillsammans med ett annat

arbetssätt ger möjligheter till en högre effekt inom polisen.

Riksdagsledamot: Det var ju den kraftiga nedskärningen av

polisutbildningen som är den grundläggande orsaken till att vi

har stora problem i dag, och jag vill då allra först ställa

ytterligre en fråga till civilministern om just detta, trots att

civilministern har konstaterat att antagningen har ökat. Och

frågan är då: Vilka överväganden låg egentligen bakom

regeringens beslut att skära ned polisutbildningen så kraftigt

som man gjorde under 1980-talet? Hur vill civilministern

motivera de åtgärderna? Eller är det kanske rent av så -- och

det är ju alternativet -- att civilministern direkt är beredd

att erkänna att det var ett misstag att skära ned utbildningen

så här kraftigt? Det senare skulle ju i och för sig vara väldigt

skönt att få höra, därför att då skulle vi också kunna känna oss

lugna för framtiden, att sådant här inte kommer att upprepas.

Bengt K Å Johansson: Jag menar att vi kom ner för lågt i

utbildningsnivå under några år. Det skedde i ett läge när det

var -- om man vill rekonstruera det -- ett annat läge på

arbetsmarknaden. Antalet avgångar var mindre och det var ganska

stora överskott av utbildade poliser som inte hade tjänst, men

eftersom det är en så pass lång utbildningstid så blev det en

för låg kapacitet, när utbildningsnivån gick ner som lägst. Det

menar jag.

Riksdagsledamot: Det var alltså ett misstag att skära ner

det så kraftigt, med andra ord.

Bengt K Å Johansson: Ja, mot bakgrund av att vi fick en

helt annan arbetsmarknad så småningom med en större avgång av

poliser, så blev det en situation som blev oacceptabel, dvs. att

vi var tvungna att öka antalet poliser igen. Nu vill jag säga

också till Jerry Martinger att det här var ett riksdagsbeslut

och inte någonting som regeringen bestämde.

Utskottets vice ordförande, Lars-Erik Lövdén:

Propositionen tar inte bara upp förnyelsefrågorna, den anger ju

också inriktningen för polisverksamheten under de närmaste åren.

En punkt i det avseendet är att polisens arbete skall inriktas

mera på att förebygga och förhindra brott i dag. Då har vi ju

den situationen i Sverige att vi har en förhållandevis hög andel

kriminalpolisorganisation i förhållande till

ordningspolisorganisationen, och jag skulle vilja fråga

civilministern hur han ser på det förhållandet i jämförelse med

den inriktning som skall gälla för polisens arbete i framtiden.

Så har jag en fråga till. Det sägs i propositionen på flera

ställen att det är viktigt att få ett effektivare

resursutnyttjande, och då pratar man om överförande av uppgifter

till administrativ personal för att frigöra polispersonal för

egentliga polisuppgifter. Men det finns en fråga som hänger

samman med detta med effektivare resursutnyttjande, och det är

ju polisdistriktsindelningen. Det läggs inte något förslag i

propositionen om ändrad polisdistriktsindelning. Men hur ser

civilministern på den frågan? Finns det något behov att ändra

polisdistriktsindelningen i Sverige mot bakgrund av att den har

kvarstått i stort sett oförändrad sedan förstatligandet 1965?

Finns det också ett behov av att se över resursfördelningen

mellan polisdistrikten -- en grundläggande resursfördelning --

också mot bakgrund av att den har varit i stort oförändrad sedan

förstatligandet 1965? Jag vet att det sistnämnda är en

kontroversiell fråga, men det skulle ändå vara intressant att

höra civilministerns kommentar till det.

Bengt K Å Johansson: Ja, en del av de här frågorna kanske

utskottets ledamöter har bättre möjlighet att besvara än jag som

har sysslat med detta under en ändå förhållandevis kort tid, men

jag skall ge min bild av det.

På den första punkten, som Lars-Erik Lövdén tar upp, menar jag

att vi kan se i polisarbetet, och naturligtvis också i det

sociala arbetet, hur betydelsefull en förebyggande verksamhet

är. Det ligger inte bara i polisens hand, men polisen spelar en

viktig roll också i det arbetet. Jag tror att alla som har

studerat det noterar hur betydelsefull polisen själv tycker att

verksamheten i skolorna är, och det finns en rad andra exempel

där antingen enskilda poliser genom starkt engagemang har kommit

att arbeta mycket med förebyggande arbete bland ungdom eller

samverkansformer mellan olika kommunala organ och polisen ger en

mycket god effekt. Och jag menar att skall man vända på

brottskurvorna så är det centralt att vi får polisen med och att

polisen deltar mycket aktivt i ett sådant förebyggande arbete.

Jag har själv någon erfarenhet av detta, och jag tycker att det

jag studerat ute på fältet i polisdistrikten visar också i

siffror inte så sällan hur betydelsefullt detta är. Dit hör

också kvarterspolisverksamheten, där kontakter mellan enskilda

polismän och befolkningen, inte minst ungdomsgrupper, kan ha en

mycket stor betydelse för hur utvecklingen är i en stadsdel

eller i ett samhälle.

Den andra punkten om kriminalpolisen -- vi har en stor andel

där. Ja, internationella sammanställningar tyder på det. Det

pågår ju en del arbete där man lägger om rutinerna, där man så

att säga för rapporteringen litet längre hos ordningspolisen,

där man försöker klara ut vad som har inträffat ganska snabbt,

så att det inte blir liggande i en hög. Med jourtjänst hos

kriminalpolisen som direkt kan kopplas till ordningspolisens

rapporter, och jag tycker nog att det finns mycket stor

anledning att fundera på att utveckla arbetet enligt de

principerna, dvs. ett närmare samarbete, där kriminalpolisens

arbete snabbare griper in i ordningspolisens. Det där är nu ett

fält som vi inte skall sitta och besluta om, utan notera

tendenserna, och där rikspolisstyrelsen och de olika

polisdistrikten har alla möjligheter att arbeta. Men min bild är

nog att vi måste koppla arbetet mellan ordningpolis och

kriminalpolis närmare varandra, och det finns en del sådana

arbetssätt som jag tycker är bra och riktiga. Det andra är att

vi måste få -- som jag menar -- en större rörlighet mellan

kriminalpolis och ordningspolis. Vi säger ibland att polisen

måste bli mera synlig. Det bör gå att kunna backa upp

ordningspolisens arbete också från kriminalpolissidan på ett

annat sätt. Våra poliser är ju utbildade för olika uppgifter och

skall kunna komplettera varandra på ett mera utförligt sätt än

vad som kanske ibland sker. Min bild är att det ibland är

alldeles för stängda skott mellan kriminalpolisens arbete och

ordningspolisens arbete.

Ett effektivare resursutnyttjande tror jag också är möjligt.

Det kan ske genom att jämföra enskilda polisdistrikt. Det ger en

väldigt olika bild. I en del polisdistrikt har man de allra

bästa erfarenheter av möjligheterna att delegera arbetsuppgifter

också när det gäller utredningsarbete till administrativ

personal, förutom då, förstås, det sätt som mer traditionellt

kan finnas på en polismyndighet, radio och reception och en

massa andra uppgifter. Jag har nästan aldrig hört någon ha

negativa erfarenheter av att man har överflyttat arbetsuppgifter

på det här sättet från poliser till administrativ personal, men

där finns fortfarande en tröghet på många håll mot att göra det.

Jag tror alltså att genom att man fortsätter på den vägen så kan

man öka effekten av polisarbetet och få ett bättre

resursutnyttjande. Och därmed också fler poliser ut på gator och

torg och till den direkta verksamheten.

När det gäller polisdistriktsindelningen och

resursfördelningen däremellan, så vill vi alltså tillsätta en

utredning som tar upp frågan om den regionala organisationen,

och man kan säga att min bild av detta är att det är

utomordentligt svårt att sätta i gång och utifrån ett

riksperspektiv säga att nu drar vi in de och de distrikten, för

det är klart att när vi har dessa 118 polisdistrikt -- och

mycket små förändringar har ägt rum under en så lång period --

så har det hänt en hel del när det gäller

befolkningsförändringar och när det gäller de grundläggande

kriterierna varför man behöver en indelning i polisdistrikt som

inte har följts upp. Men jag menar att det vore en omöjlig

uppgift att nu sätta i gång och försöka att ändra en

organisation på det sättet, att man försökte skissera hur

indelningen skulle vara i övrigt, utan min bild är snarast den

-- och det är därför jag vill att det skall tillsättas en

utredning om den regionala organisationen -- att det måste

rullas upp via att man i varje län går igenom

distriktsindelningen och ser vilka förändringar som kan ske, och

i huvudsak menar jag nog att det bör ske genom att man har en

ökad rörlighet och flyttar om personal mellan polisdistrikten

och mindre av att lägga ner eller utöka antalet polisdistrikt.

Men det är klart att det kan finnas behov av förändringar när

det gäller distriktsindelningen också i ett sådant perspektiv.

Riksdagsledamot: Jag skall ta upp två områden, dels

utbildningsfrågor, dels renodlingsfrågor. När det gäller

utbildning, så har vi tidigare varit inne på att det har varit

problem och har blivit stora vakanser. Ett sätt att slippa ifrån

den här ryckigheten i framtiden skulle kunna vara att man

analyserar totalbehovet av poliser i vårt land och sedan utifrån

detta driver utbildningspolitiken och försöker hålla sig på den

nivå man har fastställt. Min fråga är då: Skulle inte det kunna

vara en möjlig väg att gå fram i fortsättningen för att slippa

ryckighet i framtiden? Och i samband med utbildningen så är vi

ett par partier här som har motionerat under ett antal år om att

man borde kunna utlokalisera en del av utbildningen, så att man

skulle kunna klara av de behov som finns av utökad utbildning på

ett annat sätt. Dessutom skulle det kunna underlätta rekrytering

av poliser från olika delar av landet. Det var det som gäller

utbildningen.

Sedan när det gäller renodlingen så håller jag med om att det

är mycket praktiskt att tillsätta administrativ personal på de

uppgifter som de kan göra och friställa poliser till rent

polisiära uppgifter. Det här går ju alldeles utmärkt i dag, där

det finns vakanta polistjänster, för där kan man då använda de

medlen och tillsätta administrativ personal. Men även jag har

varit ute på olika polisdistrikt i landet och här är besvikelsen

otroligt stor i de polisdistrikt där man inte har vakanta

tjänster och kan renodla på detta sätt, och min fråga är: Varför

missgynnas de här polisdistrikten? Jag förstår mycket väl att

har man inga vakanta tjänster, så har man polistjänster, men

inte kan man renodla polisjobbet på samma sätt om man inte kan

tillsätta mer administrativ personal. I samband med den här

renodlingen också: Här har inte tagits upp någonting i

propositionen om en fråga som vi har tagit upp i centern under

en längre tid, och det är detta med att bevakningsföretagen

under de senare åren har fått ta på sig rent polisiära uppgifter

helt enkelt, som egentligen är emot det som vi fastslagit, att

polis skall göra polisiära uppgifter och ingen annan. Men

eftersom vi haft polisbrist, så har bevakningsföretagen fått ta

över mer och mer. När kan man tänka sig -- och när anser

civilministern -- att vi kan komma från det här systemet och

låta polis göra polisiära uppgifter och bevakningsföretagen

annat?

Bengt K Å Johansson: När det först gäller utbildningen så

är det klart, att det är inte bra med stora årliga förändringar

av antalet personer som tas in för utbildning. Framför allt ger

det ju ryckighet i utbildningsorganisationen, så jag kan väl

tänka mig att säga att man kan fastställa det för mer än ett år

i taget i framtiden, och jag ser det ju som att har man

etablerat en nivå, så bör den väl vara kvar, om inte nya

omständigheter tillkommer. Då bör man särskilt motivera det och

utgå utifrån att vi nu behöver en utbildningskapacitet som är

den uppnådda, som ju är hög och som har krävt ganska stora

resursinsatser på polishögskolan.

När det gäller frågan om var utbildning skall bedrivas, så kan

man säga att vi har haft en gynnsam situation som har kunnat öka

kapaciteten vid polishögskolan på det sätt som har skett genom

att det fanns lokaler och sådant tillgängliga med förhållandevis

små insatser. Jag tycker att man skall sätta in det här i

perspektivet av att utbildningen för poliser och för annan

personal inom polisväsendet är mycket omfattande. Det ser man,

om man tittar i den utbildningskatalog som t.ex. har getts ut av

rikspolisstyrelsen, och där man har ett enormt utbildningsutbud,

och vi har ju en mycket omfattande internutbildning. Därför är

så att säga den utbildning som sker vid polishögskolan inte den

enda frågeställningen, utan jag har i första hand sett det som

att vi bör eftersträva -- också av resursskäl, för att kunna

utnyttja den bra utbildningskapacitet som finns genom en duktig

personal på andra håll -- att man lägger ut så mycket som

möjligt av annan utbildning, medan det naturligtvis alltid är

ett stort beslut om man säger att nu skall vi dela upp

utbildningen av de nyintagna på ett par olika skolor. Då kräver

det lång förberedelsetid och långa investeringar och en ganska

stor kostnad också.

Sedan när det gäller renodlingen av polisarbetet, så kan jag

inte riktigt dela synen -- eller jag har ganska liten förståelse

för -- att man känner stor besvikelse över att man inte får

administrativ personal, därför att man inte har vakanser. Det är

inget roligt att ha vakanser i sin polisorganisation. Men det

ligger ju en del i frågeställningen, för vi har ju fått

framställningar från en del polisdistrikt som säger: Vi borde

också med hänsyn till situationen få del av de vakansmedel som

delas ut av regeringen eller som rikspolisstyrelsen efter vårt

medgivande har delat ut. Nu har vi sett det som att det här är

direkt kopplat till de vakanser som finns, och det finns ju

också inom polisorganisationen polisassistenter utan tjänst som

vi också får väga in i det här. Vi har velat ha en direkt

koppling. Det är vakansmedel, det är de medel som uppstår när

polistjänster inte är besatta och man därför får så att säga

pengar över. Då är det de polisdistrikten som skall få disponera

de pengarna. Men jag vill gärna säga att i ett budgetsystem, som

jag menar skall fungera smidigare, bör det ligga i

polismyndighetens egen möjlighet att så att säga disponera medel

så att man kanske kan göra den rätta avvägningen mellan

polispersonal och administrativ personal. På något sätt blir det

en förskjutning i de polisdistrikt som nu har vakanser. De har

då färre ordinarie polismän i tjänst och mera av administrativ

personal. Det finns några polisdistrikt som också har haft

försöksverksamhet på det här sättet med en större proportion

administrativ personal, och jag tycker nog att erfarenheten av

det tyder på att det kan finnas anledning att ha en större andel

administrativ personal än vad man har i en del polisdistrikt,

där det kanske har blivit onödigt snålt, och jag vill gärna för

min del öppna möjlighet för att man kan göra en sådan förändring

av de proportioner som finns av olika slags personal vid en

polismyndighet. Men det kan då göras via det budgetsystem som

växer fram.

Bevakningsföretagen -- ja, de skall inte utföra några

polisiära uppgifter. I så fall har det blivit fel, om de gör

det. Jag menar -- och det är redovisat i propositionen -- att

vad vi kan göra är att se till att polisen utför sådana

uppgifter som vi menar bör utföras av polispersonal. Det är att

vi också bör gå igenom vilka områden där polisen nu gör

uppgifter där man kanske skulle kunna ha annan personal och dit

hör då t.ex. flygplatskontroll, och det finns andra områden där

vi på samma sätt bör överväga möjligheterna att frigöra

polispersonal för att kunna använda dem på annat håll. Vår

inställning är ju att är det polisuppgifter, så skall de göras

av polisen och inte av bevakningsföretag.

Riksdagsledamot: Jag har fått svar på en del av mina

frågor, men när det gäller kompetens för polisarbetet -- det

står ju i propositionen att arbetet skall inriktas på att

förebygga och förhindra brott, och det är naturligtvis det bästa

man kan göra, och att bekämpandet av ekonomisk brottslighet och

sådant som hotar stora samhälleliga värden som miljöbrottslighet

skall prioriteras -- då är min fråga: Vi vet ju att

miljöbrottslighet och ekonomisk brottslighet är väldigt

komplicerat och det behövs specialkompetens för att klara av

det. Är det då meningen att man skall ha polisutbildning i

botten eller kan man tänka sig -- som det också står i

propositionen -- att nya yrkesgrupper skall tillföras polisen

och att man skall klara de här komplicerade fallen på så sätt,

eller är det meningen fortfarande att det skall vara poliser som

har skaffat sig den här specialkompetensen?

Bengt K Å Johansson: Ja, polisen som finns har ju ofta en

mycket bra utbildning i att utreda brott, men det är klart att

inom vissa specialområden -- och dit hör ekonomisk brottslighet

och miljöbrottslighet -- ser jag nog att det finns behov i de

större polisdistrikten eller regionalt av personal som kanske är

specialutbildad för detta -- som inte nödvändigtvis behöver vara

polispersonal, utan som kan ha en annan bakgrund, men som då är

duktiga utredare och som kanske har lättare att gripa tag i det

än i vart fall oerfarna poliser från det området. Nu finns det

ju i länsstyrelsen också personal, om man tar miljösidan, och

det finns i kommunerna, och det gäller att uppodla ett samspel

därvidlag, men min bild är att här behövs på en del håll en

utökad specialiseringsgrad som också kan sökas utifrån polisen.

Det kan alltså vara antingen poliser som är specialutbildade

eller särskilt intresserade av att skaffa sig de kunskaperna,

eller annan personal som i samverkan med polispersonal kan göra

en mycket stor insats.

Riksdagsledamot: I den här propositionen, som i så många

andra sammanhang, poängteras att det är viktigt med synliga

poliser som har allmänhetens förtroende. Det sägs att det inte

anses särskilt meriterande att arbeta som kvarterspolis. Jag

ville höra om det verkligen äger sin riktighet.

Sedan när det gäller rekrytering till polisutbildning -- när

man tittar ut över den här församlingen så ser man ju att det är

en mycket manstark sådan -- vilka åtgärder ämnar man vidta för

att få in flera kvinnor till polisen? Invandrare som poliser var

ett annat initiativ som regeringen har tagit, men där finns ju

vissa frågor när det gäller medborgarskapet som kan lägga hinder

i vägen. Vilka planer finns det på att förbättra rekrytering av

dels invandrare, dels kvinnor till polisyrket?

Bengt K Å Johansson: Får jag först kommentera det här med

synliga poliser. Det finns på en del håll en mycket medveten

strävan att se till att kvarterspoliser -- som ju inte bör ses

som någonting annat än att det är poliser som är lokaliserade

till en annan plats eller en annan ort än vid den ordinarie

polismyndigheten -- inte skall bli diskriminerade när det gäller

rekrytering och tjänster och löner och liknande. Det tycker jag

är en oerhört väsentlig del av situationen, att man inte ser det

här som en reservstyrka som man kan dra in och öka ut

allteftersom situationen växlar. Jag har naturligtvis förståelse

för ledningens behov av att ha utryckningsstyrkor och sådant,

och att man alltid sitter i en situation som kan vara besvärlig,

men skall vi få den här effekten vid det förebyggande arbetet,

då är det viktigt att de poliser som jobbar ute i stadsdelar och

i samhällen ses som en lika viktig polis som annan och att de

får arbetsmöjligheter också genom att de kan behålla sina

tjänster. Och det finns polisdistrikt där kvarterspoliserna har

varit i många, många år och har sett sitt jobb som lika viktigt

som andra hos ledningen.

När det gäller rekryteringen till polisyrket kan vi väl

konstatera att här sker en ganska snabb förändring. Om jag har

siffrorna någorlunda rätt så är väl ungefär var tionde polis

kvinna, medan av de nyintagna det är ungefär 25 % eller nära

25 % som är kvinnor, och det tyder på att polisyrket är

attraktivt också för kvinnor, och att man i intagningen också

väger på ett annat sätt än tidigare, dvs. ger möjligheter för

kvinnor att bli poliser. Ja, de här frågorna kanske

rikspolischefen skall svara på mera hur man har diskuterat vid

intagningen, men jag har anledning notera att den ökning som har

skett har varit ganska snabb och positiv.

När det gäller invandrare som poliser är det klart att det

finns personer med invandrarbakgrund hos polisen, och det har ju

understrukits från många håll att det ofta är viktigt både när

det gäller språkkunskaper och när det gäller kunskap om etniska

förhållanden, att man har sådana poliser som ibland kan

disponeras. Men när det gäller medborgarskapet planerar vi inte

någon ändring, utan man bör vara svensk medborgare. Sedan har

jag inga uppgifter om hur många poliser som har

invandrarbakgrund och som kan tala ett annat språk osv., men

antalet är stigande.

Riksdagsledamot: Ja, det är en fråga som tilldrar sig

intresse, och jag skall fatta mig kort och läsa direkt ur

propositionen: "I fråga om de grundläggande prioriteringar som

skall gälla för i första hand nästa budgetår gör jag följande

bedömning" etc. Kommer prioriteringarna för polisen när det

gäller arbetsinriktningen att skifta från budgetår till

budgetår? Det är den första frågan.

Statsrådet säger tidigare som svar på en fråga att man behöver

se över arbetssättet. Jag kan tänka mig att det gällde

kriminalpolisen. Det är ju så att väldigt mycket av arbetssättet

inom kriminalpolisen styrs av bestämmelserna i rättegångsbalken,

och parterna i rättsprocessen har ju att följa rättegångsbalken.

Avser statsrådet -- för att kanske då göra processen eller

arbetet för polisen enklare och gesvintare -- att göra någon

översyn av rättegångsbalken som därmed skulle göra att polisens

arbete kunde gena litet grand eller bli mera effektivt?

Bengt K Å Johansson: De allmänna resonemang som förs i

propositionen är ju inte bundna till en viss tid, men vi har ju

som princip också att för budgetår lägga fast en prioritering,

och det är väl det som framskymtar i propositionen här. Men de

allmänna resonemang som finns här om att prioritera

narkotikabrottslighet och våldsbrottslighet osv. menar jag är

knappast att hänföra bara till nästa budgetår. Då skulle jag

grovt ha missbedömt vad som kommer att hända.

Rättegångsbalken har ju sina krav på vad det finns för

utredningsunderlag, och det är klart att det ställer krav, men

det innebär ju inte att man behöver ha en annorlunda syn på

relationerna mellan ordningspolis och kriminalpolis. Den

utredning som skall ligga till grund för ställningstagande när

det gäller åtal skall ju ha sin kvalitet, och den skall komma

från polisen. Men det innebär ju inte att det måste vara en

produkt som har vuxit fram bara från en kriminalpolis som sitter

på en avdelning där, utan den är polisen ansvarig för -- den

enskilde polismannen eller polisen som myndighet. Så jag kan

inte riktigt se att det skulle vara en komplikation. De krav som

skall finnas kommer att finnas oberoende av hur man arbetar

tillsammans, men man kan arbeta effektivare tillsammans utan att

på något sätt, som jag ser det, eftersätta de krav som åklagarna

kan ha.

Riksdagsledamot: Jag vill ställa två frågor och den första

rör det förstärkta medborgarinflytandet över den lokala

polisorganisationen. Det förs ju ett ganska långt resonemang om

detta i propositionen. Men vad jag saknar, tycker jag, det är en

viktig del, och det är fortfarande det här med knytningen till

kommunfullmäktige exempelvis. Där man som polisstyrelsens

ordförande kan ha möjlighet att medverka och att kunna besvara

frågor, interpellationer osv. När det gäller de lokala

polisnämnderna, som det står om i propositionen, kan man inte ha

dem i alla kommuner. I de små kommunerna går det inte. Det blir

för litet underlag, tror jag. Det förs också ett resonemang om

att man kan i och för sig starta i storkommunerna Göteborg,

Malmö och Stockholm osv. Jag skulle vilja veta om civilministern

är beredd att föra diskussionen vidare när det gäller det lokala

medborgarinflytandet, för jag tror att i polisstyrelserna i dag

upplever sig många ha väldigt dålig status i kommunerna. Jag

tror att man kan förbättra det om man får en direkt knytning

till fullmäktige. Det var den ena frågan.

Den andra frågan gäller avgiftsfinansieringen. Är det meningen

att det här skall bli någon form av utredning innan man

återkommer med förslag eller kommer det ett förslag utan

utredning?

Bengt K Å Johansson: När det gäller medborgarinflytandet

är min bild av detta att det sker och har skett en mycket snabb

utveckling i praktiken i nästan alla polisdistrikt och i

kommuner med ett starkare engagemang för polisarbetet och för

polisen. Man kan se det i antalet initiativ som har tagits från

kommunalt håll -- Stockholm bl.a. -- när det gäller

polisarbetet. Det kan ses i vilken personal och vilka

förtroendevalda som sitter i polisstyrelsen och att arbetet i

polisstyrelsen har en hög status i kommunen. Och det är jag

väldigt glad för. Jag tror att det också är detta som färgar av

sig på att det tas fler initiativ och att man vill komma vidare.

Men det är klart att när vi har en organisation där ett

polisdistrikt ofta består av många kommuner och där ledningen av

polisarbetet ändå ligger hos polisledningen, så har vi nu inte

velat aktualisera frågan längre än så här, så som vi har

diskuterat det. Det var ett viktigt steg som togs i mitten av

1980-talet, men vi menar att det har skett mycket i rätt

riktning men att det inte finns någon möjlighet, som vi ser det,

att ta ytterligare ett steg. Då är ansvarsförhållandena svåra.

De här frågorna berörs något i den översyn av kommunallagen som

sker, men vi har inte sett det som möjligt att i övrigt föra

fram detta, så att polisstyrelsen blir en vanlig kommunal nämnd.

Så är inte organisationen. Men vi följer detta noga. Jag är glad

över det här mycket starka kommunala engagemanget, och på många

håll vill man, som Ulla-Britt Åbark antyder, utveckla det här

ytterligare och göra det till en sak där också mycket centralt

kan föras in i det kommunala arbetet.

När det gäller avgiftsfinansieringen är det så att vi har

vissa avgifter redan nu, och vi vill underställa riksdagen att

vi kan gå vidare här och ta ut avgifter också för en del andra

områden. Jag uppfattar att det bör vara möjligt. Jag tror inte

att detta skall ses såsom någon viktig finansieringsform, utan

det är en fråga om att vi skall kunna ibland få en

resursallokering som blir vettig, dvs. att vi -- med den brist

på resurser som vi väl ändå har, eller den begränsning av

resurser som vi har -- skall kunna ta ut avgifter om det är så

att man tycker att detta är en sak som egentligen någon annan

skall betala. En del motioner har tagit upp den

frågeställningen. Den stora resursbesparingen, som jag ser det,

är att man kan avlasta polisen en del uppgifter som man nu har.

Jag nämnde flygplatskontrollen såsom ett sådant exempel. Man kan

naturligtvis ibland ta ut avgifter också för den del man har

kvar, men avgiftsfinansieringen i övrigt, dvs. för arbete som

utförs -- jag har nämnt olika typer av evenemang som musikgalor

och liknande -- tror jag inte kommer att få så stor omfattning

för att kunna på något sätt väsentligt påverka polisens arbete.

Och riktlinjer måste naturligtvis fastställas, innan polisen kan

börja arbeta med det.

Riksdagsledamot: Jag vill gärna följa upp den fråga som

Ulla-Britt Åbark tog upp här. Det handlar ju om det

medborgerliga inflytandet över polisverksamheten. Jag tror att

det är en otroligt viktig punkt. Man noterar ju också en

utvecklingslinje här, när polisstyrelserna kom till, att de

skulle få en verkligt rejäl funktion, inte minst när det gällde

att styra resurserna inom det aktuella polisdistriktet. Nu har

civilministern sagt att det finns polisstyrelser som fungerar

väldigt väl -- jag vet det. Stockholm är ett bra exempel. För

övrigt tycks civilministern vara relativt nöjd över situationen

i landet. Ja, det är klart att man skall vara positiv och

optimistisk. Jag tror inte att det är riktigt så väl -- i varje

fall har man inte kommit så långt som lagstiftaren tänkte sig,

när man instiftade polisstyrelser. Det är ju så att nu tänker

man förstärka polisstyrelsernas roll ytterligare. Vad planerar

man att vidta för åtgärder från regeringens sida, via

polisstyrelsen eller annat, för att man skall kunna fylla upp

inte bara den gamla funktionen utan även den nya funktionen? Det

var den grundläggande frågan.

Sedan hade jag två detaljfrågor också, i och för sig inte

oviktiga. Det första gäller det brottsförebyggande arbetet. Nu

talar jag inte allmänt om synlig polis. Jag talar om

bf-enheterna i polisdistrikten. Många av dem som arbetar inom

den sektorn känner att de är litet styvmoderligt behandlade --

att man inte har tillräckligt med resurser, att man inte kan gå

ut på det sätt som man önskar. Det är litet tunt på just denna

punkt, tycker jag, i den här riktlinjepropositionen. Jag tror

att brottsförebyggande arbete är det viktigaste. Det bästa

brottet är ju som bekant det brott som aldrig begås.

Och slutligen: rikskriminalens framtid behandlas ju väldigt

allmänt, och jag undrar hur det står till med den framtiden.

Finns den eller ...

Bengt K Å Johansson: Jag har väl inte så mycket att

tillägga när det gäller den första frågan. Det är väl riktigt

att det varierar ganska mycket, och jag upplever nog från de

polisdistrikt jag har haft möjlighet att studera just detta, att

det beror i hög grad på hur pass mycket man tar till sig från

polisstyrelsens sida och hur pass mycket man så att säga sitter

och mera passivt tar del av rapporter om hur arbetet bedrivs

från polisledningens sida. Så jag är den förste att understryka

att här är det viktigt att polisstyrelsen är aktiv och kräver

att få vara med i arbetet mera aktivt och tar del av allt det

som man kan ta del av i en polisstyrelse, och det är ganska

mycket, om man utnyttjar de möjligheter som finns. Jag tycker

att det har gått ganska fort, skall jag säga. Det finns ett

mycket starkt engagemang från polisstyrelsernas sida, och jag

tycker att de initiativ som vi har tagit tillsammans med

rikspolisstyrelsen, nämligen att vi hade en konferens för

presidierna i polisstyrelserna tillsammans med polischeferna,

där vi diskuterde polisarbete, var mycket bra och oerhört

uppskattat av de som deltog där. Det tror jag mig kunna säga.

Angående det brottsförebyggande arbetet kan vi väl inte göra

så väldigt mycket mer än att understryka betydelsen av det. Och

där tror jag att jag har alldeles samma mening som Bengt Harding

Olson hur betydelsefullt detta är. Jag har samma reaktion, att

ibland ses detta över axeln, och det är viktigt att vi som

företräder statsmakterna markerar det brottsförebyggande

arbetets stora betydelse och gör vad vi kan för att ställa det i

paritet med annat arbete. Ja, ibland kanske man skulle vilja se

det överordnat annat arbete också. Men detta rör ofta de inre

relationerna på en polismyndighet och är inte så lätt att

klargöra i en proposition, vad det är för konkreta åtgärder man

skall göra. Vi har hissat kvarterspolisen, vi har betonat hur

viktigt det brottsförebyggande arbetet är. Och det viktigaste

tror jag är att vi har polisledningar som har insikt om detta

och att detta spelar en stor roll i den utbildning som

kontinuerligt sker inom polisen.

Rikskriminalens framtid -- ja, den är inte ifrågasatt av mig i

vart fall. Jag har varit på besök hos rikskriminalen. Jag menar

att i en situation där brottsligheten och de som begår brott är

så rörliga, så spelar rikskriminalen för det första naturligtvis

en väldigt viktig roll i Sverige såsom en sammanhållande länk

mellan polisdistrikten för att kunna knyta ihop de personer som

mera yrkesmässigt ägnar sig åt brott och när det gäller

narkotikabrottsligheten vet vi hur viktig denna roll är. Men

också när det gäller det internationella arbetet blir det allt

viktigare att vi har goda informationer om vad det är för

brottslighet som når Sverige och på vilka vägar, och då spelar

rikskriminalen en mycket stor roll. Jag tror nog att man i

propositionen, om man läser den rätt, kan utläsa att vi där ser

rikskriminalen som en mycket, mycket viktig faktor, och att

dessa områden har fått en allt större vikt i polisarbetet.

Riksdagsledamot: Jag skall ställa väldigt korta frågor.

Från polisfackets sida har man tydligen haft stora förväntningar

på den här propositionen. Nu kommer det kommentarer i form av

att detta blev en flopp, en tunn sak osv. Vad svarar statsrådet

på denna kritik från facket?

En annan fråga i korthet, och det är en uppföljning på den

dialog som statsrådet hade tidigare beträffande

bevakningsföretagen. Hela den branschen har ju expanderat

väldigt. Många företag har ju egen bevakningspersonal. Jag

antar att man i departementet vet hur många anställda det finns

inom bevakningsföretagen. Jag har sökt siffran men inte kunnat

få fatt i den, inte ens med riksdagens utredningstjänst som

hjälp. Det uttalas ju ofta från företagen att eftersom det inte

finns tillräckligt med poliser och brottsligheten är så våldsamt

omfattande, så måste man själv ordna detta. Och då frågar jag:

Delar statsrådet min uppfattning att detta delvis är en mätare

på vad man egentligen skulle behöva i form av polisresurser?

Bengt K Å Johansson: Det får väl Gunno Gunnmo och andra

svara på vad de tycker om den här propositionen. De kommer ju

senare här. När det gäller de stora förändringarna kan man säga

att många har sett fram emot att få en diskussion om

polisarbetet, och jag tror inte att de behöver bli besvikna när

de ser det här. Om de hade väntat sig fler konkreta

ställningstaganden så är det möjligt, men detta är inte

någonting som vi tar beslut om bara i det här sammanhanget, utan

jag ser det mera som att detta ger inte minst polisfacket

utomordentliga möjligheter att vara med i en diskussion om hur

polisarbetet skall utvecklas framöver, och ger stora möjligheter

på det sättet. Men, som sagt var, det är inte min fråga i första

hand.

Angående bevakningsföretagen har jag inte någon siffra med

mig. Det är möjligt att den finns på departementet, om man nu

kan få fram en siffra på hur mycket folk som finns inom

bevakningsföretagssektorn över huvud taget. Jag tycker kanske

inte att man skall se det här så som att det över huvud taget

finns bevakningspersonal är ett uttryck för att man saknar

polisresurser, och att det i varje läge borde vara poliser på de

uppgifterna. Vi har en polispersonal som är utomordentligt väl

utbildad för alla möjliga typer av situationer, och vi har den

unika situationen att det är polisen som får använda våld. Men

det är klart att det finns en rad andra situationer där det

finns personal som kan utföra bevakningsuppgifter eller

ordningsuppgifter utan att de behöver ha vare sig befogenheten

att använda våld eller att man behöver se det som att de inte

kan klara vissa bevakningsuppgifter. Så jag kan inte riktigt se

att det finns en sådan koppling, så att detta är ett uttryck för

att vi har alldeles för liten personalstat, utan det är mera ett

uttryck för att vi i samhället allmänt har fått mera skyddsvärda

objekt, kanske, om man ser det så. Vi har fått en ökad

brottslighet, förvisso, en del yrkesmässig brottslighet,

stöldturnéer och liknande och att det därför finns uppgifter hos

var och en av oss att i någon mån skydda vår egendom. På samma

sätt som vi skyddar våra egna hem med lås osv., så har det också

blivit ett ökat sådant behov hos företag och butiker och andra.

Riksdagsledamot: Om jag nu hörde rätt, så förnekar alltså

statsrådet att det skulle finnas ett samband mellan expansionen

i bevakningsbranschen och bristen på poliser. Är det rätt

uppfattat?

Bengt K Å Johansson: Jag har förnekat att det finns ett

direkt samband, ja. Om med frågan menas att egentligen borde det

vara poliser på alla dessa bevakningsuppgifter, så menar jag att

det är fel.

Britta Bjelle: Då tackar vi civilministern så länge för

den information vi fått och så går vi direkt vidare, och då vill

jag överlämna ordet till biträdande riksåklagaren Axel Morath.

Axel Morath: Det tas ju i den här propositionen upp olika

frågor som rör polisverksamheten. Civilministern har sagt här

att det är ett slag av positionsbestämning för polisens

inriktning. De riktlinjer och förslag som läggs här bygger

alltså -- såvitt jag förstått det -- inte på någon redovisad

utvärdering eller något traditionellt remissförfarande. Och

därför har åtminstone jag, när jag läst propositionen, känt mig

litet tveksam ibland på vilken grund de här förslagen och

riktlinjerna står.

Sedan skulle jag också inledningsvis vilja säga det att jag

gärna hade sett att man i propositionen hade betonat och

understrukit polisens roll som en del i rättssystemet. Vi har ju

en rättskedja bestående av polis, åklagare, domstol, där

enheterna griper in i varandra, och om man rör i en enhet så får

det omedelbart återverkningar för de andra.

Annars kan jag väl säga att en hel del av de tankar som kommer

fram i propositionen ställer vi oss bakom från riksåklagarens

sida. Det gäller t.ex. renodling av polisuppgiften -- att man

koncentrerar sig på centrala uppgifter med inriktning på området

allmän ordning och säkerhet. Det tycker vi är bra. Yrkesrollen

har tagits upp, där jag noterar att man från civilministerns

sida är positivt inställd till att använda annan personal, t.ex.

där det inte krävs polisutbildning för att utföra uppgiften. På

utredningssidan tror jag att det kan ha stor betydelse. Likaså

när det gäller specialister, där jag dock vill sätta ett

frågetecken för om det måste ske genom rekrytering av

specialister till polissidan. Jag tycker att man där bör

undersöka möjligheten att också anlita de specialorgan som finns

ute i samhället. Även vi på åklagarsidan använder oss vid

komplicerad brottslighet av specialister på detta sätt. Och det

här kan ju också -- jag återkommer till det -- bidra till att

öka utredningskapaciteten hos polisen.

När det gäller länsstyrelsen fattar jag det som en

förstärkning av länsstyrelsens roll som högsta polismyndighet i

länet. Och det tycker vi också är bra. Och likaså den framtida

rollen för rikspolisstyrelsen kan vi väl i allt väsentligt

ställa oss bakom.

Det som för oss på åklagarsidan är ett särskilt intresse är ju

polisens utredningsverksamhet och de prioriteringsfrågor som har

tagits upp under punkten 3 i propositionen. Verkligheten är ju

den att på utredningssidan finns det på väldigt många håll --

nästan överallt -- stora balanser hos polisen med gamla mål. Det

gäller särskilt brott av typen bedrägeri och ekonomiska

brottmål. Åklagarverksamheten bygger i allt väsentligt på att

den utredande delen hos polisen fungerar. Och även domstolarna i

nästa led är också beroende av polisens utredande verksamhet,

och om brott skall beivras måste de först utredas, och det är en

självklarhet, tycker jag, att denna verksamhet hos polisen måste

präglas av stabilitet och långsiktighet och inte kan variera

från år till år.

Jag vill där bara flika in vilka grunddrag som gäller för

åklagarverksamheten och polisverksamheten enligt

rättegångsbalken, som vi har varit inne på redan här. Där är det

ju så att förundersökning skall inledas så fort det finns

misstanke om brott, och den kan inledas av antingen polis eller

av åklagare. Är det ett spaningsskede med inte någon som

misstänkt, ja, då är det polisen som regel som är

förundersökningsledare, men så fort man får någon som är

skäligen misstänkt för brottet, då tar åklagaren över

förundersökningsledarskapet, om inte saken är av enkel

beskaffenhet, då polisen står kvar. Om det är alldeles särskilda

skäl kan det vara en åklagarledd förundersökning under vilken

del av utredningen som helst. Är det en åklagarledd

förundersökning har åklagarna i rättegångsbalken en rätt att

anlita biträde och få biträde av polismyndighet. Det är viktiga

principer som slås fast här i rättegångsbalken som har fungerat

sedan 1948. Och man frågar sig nu om det blir några större

förändringar i detta hänseende genom de tankar som finns i

propositionen.

Det är närmast då prioriteringen som jag tänkte uppehålla mig

litet vid. Där sägs ju att straffrättens regler om straffvärdet

hos olika brott skall vara vägledande även i fortsättningen.

Rättegångsbalkens regler skall också vara det, och där har vi ju

t.ex. olika bestämmelser om förtursmål när det gäller

frihetsberövanden och t.ex. när det gäller unga lagöverträdare.

Det är också sådana här generella linjer som måste följas

överallt.

I budgetprocessen, i budgetpropositionen och regleringsbrevet

ges de här övergripande målsättningarna, och det sägs också i

propositionen att man tror att arbetsbelastningen hos åklagare

och domstol i fortsättningen också kommer att bli oförändrad och

att en huvuduppgift för polisen även i fortsättningen kommer att

vara att utreda brott. Men ändock, när man läser propositionen,

är det ju ändå en klar inriktning mot en prioritering på

distriktsnivå så att säga. Det är en inriktning på förebyggande

av brottslighet och förhindrande av brottslighet som i och för

sig naturligtvis kan vara bra. Om man satsar mer på det ena

hållet, så kommer det att leda till en minskning på något annat

håll, och det är väl en risk här för att utredningssidan blir

lidande. Och då är det ju bara att konstatera, att utrymmet för

en ytterligare

neddragning på utredningssidan knappast finns.

Man pekar också på att man skall göra avvägningar i

polisutredningarna, där man tar med i beräkningen utsikterna

till framgång i det enskilda fallet, och det läggs till där, att

i de här frågorna bör polisen ha samråd med åklagarna. Det här

är naturligtvis en viktig fråga som kan diskuteras, men det

ytterst avgörande enligt de regler som vi har nu i

rättegångsbalken ligger i det hänseendet på

förundersökningsledaren. Det är han som har ansvaret för målets

handläggning. Och sammantaget är det alltså i propositionen en

stark betoning på en prioritering på distriktsnivå. Om jag då

skulle framställa några kritiska synpunkter på detta och se

vilka faror som kan finnas, om man driver denna

prioriteringstanke och flyttar ner den på distriktsnivå alltför

mycket. Det är lätt att se att detta då kan bli olika

prioriteringar mellan olika distrikt, och det är att märka här,

att distrikten är av väldigt varierande storleksgrad. Vi har

Stockholm som det största och Sveg, tror jag, det minsta. En

neddragning av utredningsverksamheten kan komma i konflikt med

åklagarens krav enligt rättegångsbalken på att få målen utredda.

Tillfälliga förändringar i resurserna på utredningssidan hos

polisen kan negativt inverka på den planering som görs på

åklagarsidan. De här exemplen visar att vi är väldigt beroende

av varandra. Man kan väl också säga att skilda synsätt på dessa

frågor, när det gäller prioritering och organisation, kan göra

att länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet i länet kommer

att få komma in och bli underställda frågan om vilken

prioritering som skall göras och vilken organisation som man

skall ha.

Mot bakgrund av detta skulle jag sammanfattningsvis vilja

förorda följande: För det första att man från utskottets sida

understryker vikten av de övergripande prioriteringar som görs

på central nivå och att de övergripande prioriteringarna blir

fullföljda. Det finns naturligtvis ett utrymme för prioritering

på distriktsnivå också, men jag tycker det är angeläget att säga

att den styrning som skall ske där ändå måste i det här

sammanhanget vara av begränsad omfattning genom

polisstyrelserna. Här måste man ha en stabilitet och

långsiktighet i denna verksamhet, och man kan alltså inte se

saken isolerad från polisens sida. Den har återverkningar på

åklagarsidan och på domstolssidan också.

Det har sagts i propositionen att en huvuduppgift för polisen

även i fortsättningen kommer att vara att utreda brott, och det

har sagts att man skall söka efter en uppluckring av den

traditionella gränsdragningen mellan ordningspolis och

kriminalpolis, och det kan väl finnas goda skäl för det, och

enklare uppgifter skall kunna läggas på ordningspolisen. Men jag

tycker att man vill betona i detta sammanhang, att vi har en

komplicerad brottslighet som hela tiden ökar i omfattning och

som kräver särskilda kunskaper och som det krävs utbildning och

specialistkompetens för att klara av. Och detta behov av

utredning av den här typen av brott måste tillgodoses, och det

behovet kommer att finnas inom överskådlig framtid. Och mot den

bakgrunden vill jag i varje fall ifrågasätta det förslag som

annonserats. Ja, det är ju så i dag att angående

ordningsavdelningen är det fastlagt att man hos varje

polismyndighet skall ha en ordningsavdelning och en

utredningsavdelning, medan man i förslaget annonserar att varje

myndighet skulle få bestämma om man skulle ha en sådan

uppdelning i fortsättningen. Jag tycker att en

utredningsavdelning kommer att behövas, och det är nog angeläget

att det finns en sådan inom varje polisdistrikt.

När det gäller prioriteringsfrågorna igen, så sägs det i

propositionen, att de skall utvärderas av rikspolisstyrelsen.

Naturligtvis kommer vi på riksåklagarens sida också att

utvärdera utfallet av ändrad prioritering. Och det vore

naturligt, tycker jag, att RÅ och RPS i samråd gav uttryck för

riktlinjer, hur denna prioritering skall ske. Både RÅ och RPS

har ju nära kontakt -- RÅ med åklagarmyndigheterna och RPS med

polismyndigheterna -- om verksamheten på området.

I dag är det så att det är föreskrivet enligt

polisförordningen, att mellan polismyndigheten och

åklagarmyndigheten lokalt och regionalt skall finnas ett samråd

när planeringsdokument upprättas för kommande budgetår. Däremot

sägs ingenting i polisförordningen om förändringar under löpande

verksamhetsperiod. I propositionen sägs det att det naturligtvis

i de här fallen bör -- om man gör förändringar inom

polisdistriktet -- tas kontakt med åklagarsidan, men enligt min

mening görs detta inte alltid, och här har vi ett krav helt

enkelt på att man skall ha ett tillägg till polisförordningen

som säger att om det sker förändringar under löpande

verksamhetsperiod, så skall det ske efter samråd med

åklagarsidan. Och ett motsvarande regelsystem tycker vi också

bör finnas för rikskriminalen hos rikspolisstyrelsen.

Slutligen skulle jag vilja säga att vi tycker från RÅs sida

att det är utomordentligt viktigt att man strävar efter ett

utvecklat samarbete mellan polis och åklagare framför allt,

eftersom deras uppgifter griper in i varandra, och att man utgår

från det ansvar som var och en har här i rättsprocessen. Och jag

tror att det är mycket att vinna om man kan nå fram till ett

smidigt samarbete där mellan polis och åklagare. Jag kan väl

säga att där saknar jag i propositionen en närmare diskussion om

de frågorna. Nu kommer väl dessa upp i den utredning som

justitieministern har tillkallat för att göra en översyn av

åklagarverksamheten och organisationen inom åklagarverksamheten.

Britta Bjelle: Jag vill nu överlämna ordet till

rikspolischefen Björn Eriksson.

Björn Eriksson: Det här känns litet som att tala post

festum. Jag skall göra vad jag kan för att klara mina fyra

minuter. Då vill jag inleda med att konstatera en sak som inte

är sagd här direkt, men det vill jag säga rakt ut: Vi tycker

inom polisväsendet att vi är på gång. Vi har haft några

besvärliga år. Vi upplever att en hel del bollar så att säga

rullar vår väg. Det här kan exemplifieras med attityder ute i

samhället och med allt möjligt annat, men det är den grundton vi

har i vårt arbete.

Jag skall inte använda det här tillfället till att argumentera

för att polisen behöver mer pengar i största allmänhet. Att vi

gör det ingår ju litet i rikspolischefens jobb att ständigt

framhålla. Jag skall bara konstatera att det är tre principiella

frågor, som kan vara värda att ha i minnet innan man kommenterar

själva propositionen.

Den ena är: Svenskt polisväsende får inte hamna i samma

situation som TV 1 och 2, dvs. vi har hus, vi har människor, vi

har fasta kostnader, men vi har inte rörliga pengar att

producera polisverksamhet för. Den är oerhört viktig. Det är

ganska små summor det handlar om.

Det andra är att vi har ett investeringsbehov framför oss, som

är ganska stort. Vi hade efter förstatligandet 1965--1975 en

sturm- och drangperiod då man byggde upp radiosystem, datasystem

och annat. Det här kapitalet måste nu förnyas, och det kommer

att kosta stora pengar. Det är ett klassiskt

investeringsproblem, uttryckt i privat företagsterm.

Den tredje observationen: vi riskerar en förgubbning i

glesbygd, om vi inte kan fylla på med nya poliser, och den faran

är stor, om det går för många år, innan det kommer ut aspiranter

i de mindre distrikten.

Själva propositionen, då. Ja, det har legat i luften litet här

kring kommentarerna, att den kanske inte har varit direkt

banbrytande. För egen del -- och jag tror att jag talar för en

ganska stor majoritet av svenska polischefer -- tycker vi att

denna proposition konfirmerar i stora stycken att vi är på rätt

kurs. Vi läser den på flera håll som ett kvitto på att det går

åt rätt håll, och det att få ett kvitto på att man går rätt kan

många gånger vara värdefullt, när man är ute i

myndighetsvärlden.

Den allmänna inriktningen -- exakt vart det här leder -- det

kan vi inte veta riktigt ännu, eftersom mycket här handlar om

att peka på frågeställningar, konstatera att de måste utredas,

och innan man har gjort det är det svårt att säga exakt var vi

landar. Men ur vår utgångspunkt är det en kvittoproposition. Den

har förtjänster, det vill jag gärna ha sagt.

Vad är vi positiva och vad är vi negativa till då? Ja, det

positiva har jag sagt i och med att jag konstaterat

kvittotanken. Tillika positivt tycker vi -- och inte minst jag

själv -- det är att man tar itu med de internationella frågorna,

och även att man skall göra en översyn på trafiksidan. Det finns

ett par områden, nämligen, där de här s.k. centrifugala

krafterna är starka i vår omvärld, och det måste vi observera,

eftersom huvudinriktningen i övrigt är och skall vara klar,

tydlig, enhetlig decentralisering. De här delarna tycker vi är

värdefulla. Dem kommer vi att ha nytta av.

Vad det gäller prioriteringar, som har diskuterats här från

åklagarsidan, skall jag hoppa över dem och bara konstatera som

gammal ekonom, att det är klart att alla vill prioritera --

central nivå, lokal nivå, polischefer, åklagare -- och någon

måste få företräde framför den andra. När ni beslutar er i

riksdagen, så är det bara viktigt att man inte hamnar i

situationen att lösningen blir konserverande för svenskt

polisväsende, utan att vi får chansen att utvecklas vidare. Det

är mer en allmän observation, som jag tycker är viktig.

Har vi då invändningar? Ja, det är i huvudsak två saker jag

vill nämna. Den första är att jag är ganska stark anhängare av

en sådan här tjänsteförslagsnämnd. Modern personalpolitik kräver

ju att vi ger våra polischefer chans att utvecklas. Skall man

kunna utvecklas, måste man också kunna prövas i något slags

nationell mening -- få belöningar, få bakslag. Det ligger i

modern personalpolitik. Alltså tycker jag att en

tjänsteförslagsnämnd är bra. Den skall naturligtvis då

sammansättas så de intressen regering och riksdag tycker är

viktiga har ett inflytande och också representeras i en sådan

nämnd. Nämndens beslut kan självfallet överklagas och ett

annorlunda beslut kan fattas -- om så behövs -- av regeringen.

Jag tycker det är viktigt, så att man får en ärlig chans att så

att säga få en karriärplanering också inom polisväsendet.

Den andra frågan är kanske litet idealistisk, litet drömmande,

och den tar sikte på den ståndpunkten, att hade det varit

möjligt, hade det varit bra för svensk polis att först få

klargjort vilken regional struktur som skall gälla åren

framöver, och därefter dess befogenheter. Nu tvingas man av

olika skäl gå den andra vägen. Det finns antagligen ett antal

goda skäl för det, men det är klart att ur strikt

myndighetssynpunkt hade det varit bra att så att säga veta

vilken regional struktur som skall gälla. Vi har det enkelt inom

rikspolisstyrelsen, eftersom vi offentligt och på annat sätt har

deklarerat att vi är anhängare av länspolismästarmodellen.

Generalsekreteraren Lars Bentelius, Sveriges

Advokatsamfund: Även jag skall försöka att fatta mig kort, och

det kan jag göra, därför att advokater kommer ju i beröring med

de frågor som propositionen tar upp, huvudsakligen som

försvarare under förundersökning i brottmål. Men jag tänker

också tillåta mig att utifrån den allmänna inblick som

Advokatsamfundet har i rättssamhället lämna några kommentarer i

övrigt till propositionen.

Till en början kan man ju då notera att propositionen

innehåller i fråga om lagförslag en låt mig säga ganska blygsam

produkt. Det är två paragrafer som införs -- eller föreslås

skall införas. För det första så vill man ge en möjlighet för

polisstyrelsen att inrätta en polisnämnd. Och för det andra sägs

det att i paragrafen 6 -- ja, det innebär i innehållet i § 6 en

del språkliga förändringar, tror jag man kan säga. Utifrån denna

mycket begränsade lagstiftningsdel innehåller sedan

propositionen en mängd uttalanden på ett stort antal områden

utanför den egentliga lagstiftningen. Som vi ser det är väl

detta ett praktexempel på lagstiftning genom motiv, eller

snarare lagstiftning utan motiv. Eller motiv utan lagstiftning.

Vad man saknar är ju fortfarande en av statsmakterna klart

angiven polispolitik. Fortfarande lämnas ju i största

utsträckning åt polisen själv att bestämma och klargöra sin

roll, och det är naturligtvis en situation som inte är riktigt

tillfredsställande. Och detta trots att man under nu en ganska

lång tid har hållit på att utreda polisen och

polisorganisationen. Det har ju pågått i huvudsak sedan 1975.

Inom ramen för litet mera allmänna synpunkter vill jag också

peka på att det låter ju väldigt bra -- och det har väl blivit

mycket av ett modeord, inte bara inom den här delen av

rättssamhället, utan även i övrigt -- att man skall renodla

verksamheten. Jag tror att begreppet renodla nämns på ett tiotal

ställen i propositionen. Man skall renodla polisens verksamhet,

man skall renodla åklagarens verksamhet, man skall renodla

domstolens verksamhet. Vad man kan befara är ju bara dock att

man flyttar kostnader på något annat håll. Det är ju inte så att

man skall ta bort någonting definitivt från sinnevärlden, utan

man flyttar detta på något annat ställe. Risken är väl -- även

om man kan ha en viss sympati för en renodling -- att om man nu

återvänder till polisens verksamhet att den är ju på sitt sätt

mycket speciell, och begränsar man den till att enbart avse

kontakter med brottslighet -- kriminella -- så finns det väl

inte bara skäl att peka på att den goodwillskapande del, som

polisens serviceverksamhet åt allmänheten betyder, försvinner.

Men även att det finns viss risk för att polisens arbete kan

komma att bli mer nedbrytande för den egna kåren än vad som

hittills har gällt, om man tar bort all serviceverksamhet, all

kontakt med normal allmänhet så att säga.

Sedan kan man väl också -- låt vara att jag inte vill vara

alltför kategorisk -- säga att de senaste årens händelser ju har

satt belysning på ett antal förhållanden i rättssamhället som

man skulle kunna hysa en viss oro för, och när det gäller

polisen kunde man måhända ha synpunkter på om det finns något av

en kris -- det är kanske ett för starkt ord -- men dock vissa

betänkligheter när det gäller ledarfunktionerna inom

polisväsendet. Det är naturligtvis en allvarlig situation, när

sex av landets högsta polischefer står misstänkta för ganska

allvarlig brottslighet, och när vi har haft ett antal, eller i

varje fall ett par rättsaffärer, där man har kunnat konstatera

vissa brister, tycker man, i uppläggningen av polisens arbete.

Men på det hela taget är det mig angeläget ändå att betona, att

det råder ett mycket stort förtroende för polisen och dess sätt

att arbeta.

Jag vill, i likhet med rikspolischefen, trycka på vikten av

att man beaktar den internationalisering som vi i allt högre

takt står inför, och självfallet kan man också instämma i de

synpunkter som har framhållit betydelsen av decentralisering och

prioritering.

När det gäller prioriteringen, dock, vill jag gärna även där

ta fasta på vad rikspolisstyrelsen själv har tagit upp och

ställt i form av en ganska tillspetsad fråga. Om man nu

prioriterar -- och det här står klart angivet i propositionen --

vad är det då man skall eftersätta? Det får man inget svar på i

propositionen. Men jag noterar ju att där nämns som föremål för

prioritering ekonomisk brottslighet, våldsbrott, narkotikabrott

och särskilt nämner man också miljöbrott. Vågar man

motsättningsvis dra den slutsatsen att vad som kommer att bli

eftersatt är då egendomsbrott av olika sorter, stöld, rån,

inbrott, bedrägeri och skadegörelse? Det tillhör uppenbarligen

inte det prioriterade. Tillför man inte mer resurser utan i

stället konstaterar att resurserna är begränsade -- och man får

väl snarast intrycket av att de kommer att ytterligare begränsas

-- då kan jag inte se annat än att då måste vissa brottsområden

bli eftersatta, och det vore självfallet välgörande att få en

ordentlig diskussion om detta.

Om jag fortsätter med några marginella synpunkter, så är det

ju sagt att vad polisen skall göra det är att förebygga och

förhindra brott. Det är huvuduppgiften. Ett intryck är väl dock,

att på senare år har polisen fått mera ägna sig åt att försvåra

och kanske rent av enbart registrera anmälningar om brott, och

därigenom kommit att inta en ganska passiv i stället för aktiv

hållning, som ju är vad som förväntas.

Ytterligare en fundering i marginalen. Här sägs på något

ställe i propositionen, att inte mindre än 1 500 000 timmar har

polisens arbete ägnats åt trafikövervakning. Jag har ingen säker

uppfattning om hur det här förhåller sig till övrig

polisverksamhet, men jag tror mig ändå ha förstått -- efter att

ha läst propositionen -- att det är en mycket stor del av

polisens verksamhet som ägnas åt detta. Och vad man då undrar

är: är det en rimlig avvägning som sker, när man ser på all

annan verksamhet som då får en litet mer styvmoderlig

behandling?

Om jag återvänder till den prioritering som förordas, och där

då särskilt nämns t.ex. ekonomisk brottslighet och där har

inkluderats miljöbrott, så kan man väl konstatera att inom det

området sker praktiskt taget ingen preventiv verksamhet. Där

kommer ju polisen ständigt i efterhand, och jag anser att skall

man göra allvar av den här prioriteringen, då får man satsa helt

andra resurser på att utbilda inte bara polis utan måhända även

åklagare och domstol i dessa frågor. Annars blir det bara fromma

förhoppningar om vad man kan och bör göra inom detta område.

Riksdagsledamot: Först en fråga till rikspolischefen: På

vilka konkreta, avgörande punkter hade den här propositionen

sett annorlunda ut, det här med tjänsteförslagsnämnd om du hade

skrivit den? Och till Lars Bentelius från Advokatsamfundet: Det

saknades en polispolitik här i landet, sade du. Hur skulle du

för en sådan vilja formulera det övergripande målet?

Lars Bentelius: Det är klart vi kan diskutera vem som fick

den svåraste uppgiften. Om jag skall formulera en övergripande

polispolitik, vilket man har misslyckats med enligt min mening i

20 år, då tycker jag att man tillägger Advokatsamfundet en

mycket stor och intressant roll. Jag avstår från att besvara

frågan.

Björn Eriksson: Jag har svårt att ge mig in i de här

värderande resonemangen, för det är ju sådant som Sveriges

riksdag skall göra, inte myndighetschefer. Det är klart att det

finns vissa observationer som man alltid gör som representant

för en verksamhet, och jag sade ju inledningsvis, att jag vore

väl en ganska konstig rikspolischef, om inte jag hävdade att jag

tyckte min verksamhet var värd mer pengar. Det ligger ju i

sakens natur. I övrigt tror jag att jag duckar frågeställningen,

för det du far efter litet grand det är väl vilka strategiska

bedömningar och prioriteringar som skulle så att säga ske från

vår sida, och det är ju precis det som är en fråga för sig.

Riksdagsledamot: Min fråga var föranledd därav att vi

skall behandla denna proposition i utskottet, och det vore

intressant att få veta också din uppfattning här. Var den

brister, alltså -- förutom tjänsteförslagsnämnd, förutom

regional struktur, förutom mer pengar.

Björn Eriksson: Som jag sade, så tycker jag att

propositionen kännetecknas väldigt mycket av att vara ett kvitto

till polisväsendet att vi är på rätt väg. Det andra

kännetecknande draget i propositionen är att man aviserar olika

frågor man vill utreda och borra sig ner i. Och jag har ingen

invändning mot den uppläggningen. Den är ju logisk och den är,

tycker jag, viktig att gå vidare med. Sedan kunde man i och för

sig ha önskemålet att en del av det där utredningsarbetet hade

hunnit längre, men så är icke fallet.

Riksdagsledamot: Några frågor till rikspolischefen.

Rikspolischefen säger att det finns särskilda problem i

glesbygden med rekrytering, och det vet vi ju. Men det finns

också en del speciella problem just i glesbygden, som kanske

inte finns på samma sätt i storstaden. Vi har ju

glesbygdsdistrikt som är på tusentals kvadratkilometer. Det

finns många sådana, och det finns 20 000 kvadratkilometer och

det finns kanske ännu större. Det är klart att har man då en bil

i tjänst en kväll -- eller kanske två, men i vissa fall en

t.o.m. -- så är det klart, att händer det någonting i ena änden

av distriktet och samtidigt någonting i den andra änden av

distriktet, eller att man rent av ringer till polisen och

anmäler felaktigt eller falskt en älgolycka i ena änden av

distriktet för att få polisen att köra dit, och sedan gör man

rånet i den andra änden av distriktet, då blir det ju stora

problem, och inte minst också ur polismännens egen

säkerhetssynpunkt, därför att om polismännen kommer i underläge

i ena änden av distriktet, så kan de ju inte förvänta sig någon

snabb hjälp -- knappast någon hjälp alls -- inom någon tid som

är värd att få hjälp. Och det skapar väl en otrygghet, och jag

har varit ute på många sådana polisdistrikt och förstått det att

poliserna känner sig rätt otrygga och är kanske rent av tvungna

att agera på ett annat sätt i dessa distrikt än vad man skulle

göra i ett storstadsdistrikt. Man får backa mera på något sätt,

och kanske faktiskt inte bli lika effektiv. Det här gör att jag

har funderat litet grand på just det här som civilministern

sade, att det kanske från regeringens sida inte har funderats så

mycket, nämligen att kanske skapa flera distrikt osv. Men

civilministern har ju inte sagt att man har bestämt sig för att

absolut inte tänka över det vidare, utan jag vill bara ha några

tankar från rikspolischefen på denna punkt, om man från

rikspolisstyrelsen har funderat -- det har man naturligtvis

gjort, men om man mera konkret funderat på vad man egentligen

skulle kunna göra. Detta är ett speciellt problem. För säga vad

man vill om storstaden -- nu kanske länspolismästarna här

reagerar, men det är ju ändå så att smäller det på Hornsgatan

och polismännen där hamnar i underläge, så kommer det ganska

snabbt ytterligare ett par bilar från angränsande polisdistrikt,

och den möjligheten har man inte i vissa delar av Östergötland

eller uppe i Norrland. Det var den första frågan.

Sedan har jag ett par korta frågor till. Hur många poliser

anser rikspolischefen att det skulle behöva utbildas under en

treårsperiod framöver?

Och vad kan vi göra för att polisutbildningen skall kunna öka

ytterligare, om vi skulle vilja öka den utöver de 800? Kan

polishögskolan ta fler än 800? Finns det möjligheter till

utbyggnader? Hur mycket skulle man kunna bygga ut den nuvarande

polishögskolan? Hur mycket skulle den då kunna ta? Och sedan det

som står i den här propositionen, nämligen att

praktiktjänstgöringen skall minska och den teoretiska

utbildningen skall öka, och då frågar jag: Vad betyder det

egentligen för polisens insatser i stort? Det måste ju

rikspolisstyrelsen ha någon synpunkt på.

Och en avslutande fråga till riksåklagaren som har varit med

många år som åklagare: Har riksåklagaren någon synpunkt på hur

samarbetet mellan polis och åklagare har förändrats under åren?

Riksdagsledamot: Jag skall återkomma till mina

administrativa tjänster, där det inte finns vakanta

polistjänster. Mot bakgrund av att Björn Eriksson sade att det

behövs ytterligare tillskott för att man skall kunna ha en

verksamhet skall jag ställa denna fråga: Kan man prioritera inom

de polisdistrikt som inte har vakanta tjänster så att man kan få

råd att ha administrativa tjänster? Mot bakgrund av ökade

kostnader nu som läggs på verksamheten -- momshöjningen på

bensinen t.ex. -- klarar ni det, eller behöver ni extra

tillskott till just de administrativa tjänsterna? Och för det

andra: När det nu gäller prioriteringar -- precis så som

Bentelius sade -- så ingår då inte brott som drabbar enskilda,

typ egendomsbrott och skadegörelse, i prioriteringarna. Hur ser

ni på att detta har en lägre prioriteringsgrad än de övriga

brotten?

Riksdagsledamot: Jag har två frågor till rikspolischefen.

Den första gäller jämställdheten, eller den påstådda bristen på

jämställdhet. För rektorn på polisskolan sade i TCO-tidningen,

att den manliga principen och männen har varit helt förhärskande

inom polisen, och civilministern sade att nu var tionde polis är

kvinna. Jag vill fråga: Stämmer det att kvinnliga poliser

motarbetas och mobbas av manliga kolleger, och om svaret är ja,

vill jag veta vad ni kan göra inom polisen för att lösa

problemet?

Sedan läste jag i Polistidningen att till polisförbundets

kongress i höst föreslås i ett par motioner att anmälningar mot

polisen bör utredas av icke-poliser, och vi har det också i

propositionen, och jag skulle gärna vilja få synpunkter på de

motionsförslagen.

Björn Eriksson: Det är riktigt att man kan säga att

attityden blir annorlunda i glesbygdsdistrikt. Man får backa

mera, man får använda talets förmåga mer än muskelkraft och

annat när man hamnar i en skogsdunge och är ensam. Så är det. Nu

har jag väl från mitt resande noterat samma oro men också en

ganska hög grad av stolthet över att vara i ett sådant distrikt,

så det är inte enbart negativt. Det finns en del positivt i det.

Det finns ett antal saker som jag tror man kan fundera över.

En var jag inne på när jag hade mitt anförande, och det är

förgubbningsrisken, dvs. att vi får en förlorad generation i

glesbygden. Det håller inte att skicka in en karl eller kvinna i

55--60-årsåldern med en guldkedja runt halsen och påstå att de

skall vara narkotikaspanare i en mindre stad. Det är inte

trovärdigt. Vi tappar med andra ord den yngre delen. Alltså

måste nya poliser tillföras även de här distrikten för att få en

jämn utveckling.

Det andra -- och det skall jag återkomma till, för det låg

även i frågan kring de administrativa resurserna. Det som sker i

de mindre distrikten i dag är att man tar in poliser att vara

arrestantbevakare och allt annat, för man har inga rörliga

pengar kvar. Så utvecklingen i mindre distrikt går tvärtemot den

vi predikar, både från vår sida och civildepartementet, att det

borde vara, och det har att göra just med bristen för dagen på

rörliga pengar.

Övriga förslag då. Ja, vad vi predikar när vi är ute är

väldigt mycket att se inte samverkan som första steget mot

nedläggning. Samverkan är något positivt. Det borde inte vara

otänkbart i vissa distrikt, och här förs en del resonemang, att

exempelvis stänga vissa stationer nattetid, för det viktiga för

medborgare är att poliser är ute bland människor. Att det sitter

en massa poliser eller andra i polishus och bemannar dem utan

att det förekommer polisproduktion utomhus är inte till gagn för

någon. Här tror jag att det väldigt mycket handlar om att vädja

till förnuftet -- att detta är vägen att gå, om man skall

undvika de eljest ofrånkomliga distriktsnedläggningarna. För vi

betalar ju i dag kanske flera hundra miljoner kronor extra för

att ha denna struktur, och då måste vi inom polisväsendet så att

säga ta till vara dess fördelar.

En annan historia, apropå en av frågorna: det måste bli så,

och är på väg i många distrikt, att gå den vägen att man åker in

i grannens distrikt. Ligger tätorten eller

befolkningskoncentrationen närmare grannen, så skall grannen

kunna åka in, och jag tror att vi inte kan lägga ner nog kraft

på att prata kring detta. Det finns projekt -- bl.a. i

Västerbotten, det finns i Dalarna, det finns i Norrbotten, det

finns även här i Stockholmsområdet -- som försöker ta tag i

detta genom att hitta konstruktiva lösningar, och dem gäller det

att stimulera fram.

När det gäller antal poliser har jag en enkel filosofi. Nu har

vi kommit till 800 poliser. Det innebär att det behövs 2--3

antagningar innan vi är i balans med antalet accepterade

polistjänster. Jag tror att det är viktigt att ligga kvar

stabilt, så att man under flera år framöver ligger på 800

poliser, så att vi i lugn och ro kan planera efter det, för vi

har ändå ett tapp varje år på ca 500 poliser av

pensioneringsskäl och allt möjligt annat, och det är viktigt att

denna siffra är stabil.

När det gäller våra möjligheter att expandera, klarar vi

framöver ungefär 200 till genom att bygga till de kaserner och

annat vi har ute på polishögskolan, vilket ger mig anledning att

säga -- apropå den tidigare diskussionen -- att vi inte är

fanatiska motståndare på något sätt till ett slags successiv

utlokalisering av utbildning. Den sker i dag, vad gäller

funktionsutbildningen. Däremot är vårt stora problem just i dag,

att få stockholmare att bli poliser i Stockholm, och därför är

diskussionen just nu att diskutera utflyttning inte särskilt

lämplig, eftersom det är just stockholmare vi vill skall söka

sig till jobbet att vara Stockholmspoliser.

När det gäller praktiktjänstgöringen är det riktigt att

teoridelen går upp, och det finns naturligtvis inom

polisväsendet litet olika syn på detta, men jag tror att den

dominerande majoritetsuppfattningen är att om vi skall göra

allvar av att detta är en högskoleutbildning och träna våra

poliser att ha en god beredskap för ett långt yrkesliv, då är

det rätt väg att gå. Sedan kan det ibland finnas anledning att

korrigera pendeln tillbaka, om vi har missat något på

greppteknik och annat. Men färdriktningen tror jag är riktig.

Och vad rektorn på polishögskolan för närvarande arbetar väldigt

mycket med, det är att försöka ta in nya undervisningsformer i

form av föreläsningsserier, seminarieverksamhet och annat, för

att ge detta ett professionellt och fullödigt utbildningssystem.

Jag fick inte frågan om sambandet mellan åklagare och polis.

Den gick till en representant för riksåklagaren. Men det hindrar

mig inte från att säga att jag tycker visst att vi har

utvecklats ganska mycket. Jag slås när jag är ute och reser av

hur pass bra det i själva verket går runt om i landet. Problemet

-- som ett litet memento inför de här

prioriteringsdiskussionerna -- är att vi i dag löser en del av

dessa prioriteringssituationer genom att låta saker och ting gå

i preskription och med andra tekniker för att hålla nere

balanserna. Det pratas aldrig om det, men det är så det går till

ute i landet. Och då tycker jag naturligtvis att öppna, raka

prioriteringar från regering och riksdag -- vad man skall

prioritera -- måste vara bättre än att man löser dessa frågor

bakvägen genom preskriptionstekniken.

När det gäller frågan om administrativa tjänster så är alltså

situationen den, att det vore väldigt bra för oss om vi hade

litet pengar att kunna stoppa in i just dessa distrikt. Det må

vara från vakansmedelspolisdistrikt eller eljest, beroende på

att ute finns det 40--50 distrikt som i dag går tvärs emot den

officiella tesen, nämligen att ta in poliser, för det är slut på

de administrativa pengarna. Och för en väldigt liten summa

skulle man kunna få ut väldigt mycket poliskraft i dem som

alltså har ett "överskott" av polistjänster. Jag tror att det

vore bra, för det skulle också bli en signal in till

polissystemet, att även de skall vara rationella. För litet till

mans går man ute och gnölar över att man tvingas vara

irrationell. Så vi får väl se framöver -- men fanns det någon

möjlighet att fördela en aning av en i och för sig given summa

till dem, så tror jag att det vore av godo. Och jag tänker

naturligtvis väldigt mycket på vakansmedelsdelen.

Momshöjningen skall jag inte yttra mig om. Säg den verkschef

som inte talar om att han inte kan klara av det. Det ligger

liksom i systemets natur. Och det är självklart att för oss

betyder det mycket. Det är mycket bensinkörning det handlar om.

Det betyder 13 milj.kr. ungefär för oss som så att säga måste

prioriteras bort, om vi skall klara denna del.

När det gäller egendomsbrott och annat kan jag besvara

prioriteringsfrågan på två sätt: Ett är att vi ju själva inom

rikspolisstyrelsen i samråd med landets polisdistrikt har

arbetat ut fyra prioriteringsgrunder som vi uppfattar ligger i

samklang med statsmakternas intresse. Det ena är det

narkotikamanifest vi arbetat fram. Den 5 och 6 juni räknar vi

med att lägga fram vårt ungdomsmanifest, som kommer att få

ungefär samma uppläggning som narkotikamanifestet. Det räknar vi

med att göra på en mässa här i Älvsjö tillsammans med bl.a.

statens ungdomsråd och regeringens delegation för ungdomsfrågor.

Vi räknar med att lägga fram ett manifest för de yrkeskriminella

någon gång i januari 1991 och vi räknar med att klara det

förebyggande manifestet ett halvt till ett år senare.

Då kan det verka, som det sägs här, att en del brott faller

bort. Ta egendomsbrott. Ja, det är riktigt, men samtidigt är väl

en vanlig polisiär uppfattning, att det kanske är viktigare att

gå efter dem som begår egendomsbrotten än varje enskilt brott,

för ofta är det en liten krets människor som begår just dessa.

Och kan vi jaga dem, så är det inte alltid mest viktigt om vi

kan bevisa 20, 40, 60 eller 80 olika inbrott.

Jag fick frågor om jämställdhet. De är riktiga de siffror som

civilministern säger. De stämmer. Vi uppfattar inte -- generellt

sett i alla fall -- att kvinnorna har det besvärligt ute, utan

vi uppfattar det som så, att när det sker en förändring kan det

klämma. Det kan gälla karlar också. Men när det finns en

"minoritet" på en arbetsplats, så kan den polisiära atmosfären

ibland vara rå mot den som representerar en minoritet. Och det

gäller det att bryta. Nu har vi alldeles extraordinära

möjligheter att få detta utrett, för de fall som jag antar

frågeställaren framför allt syftar på, var den undersökning som

gjordes i Huddinge, och eftersom vi har Huddinges tidigare

polismästare här i form av Carl Magnus Adner tror jag att jag

skickar den frågan till Carl Magnus för ett mer fördjupat svar.

Men jag tycker nog, att det där är ett problem vi skall kunna

klara av.

När det gäller anmälningar mot polisen har jag den

uppfattningen -- det hade jag innan jag kom till polisväsendet

och har det sedan jag kom dit -- att i och för sig vore det

skönt för oss, om någon annan kunde utreda, men jag ser inte

riktigt vilken denna annan kan vara. Det viktiga är att det är

åklagare som leder detta, och jag har inte sett möjligheten att

bygga upp en konkurrerande apparat så att säga. Men det är inget

självändamål för polisen att ha detta. Till detta skall fogas,

att vi inom polisen ser två problem. Det ena problemet är det

som ofta förekommer i massmedia, dvs. poliser som begår

oegentligheter, slår fyllerister osv. Det har vi inget som helst

förbarmande med. Men sedan har vi ett annat problem som följer

av våldsmonopolet, nämligen när poliser ingriper i stökiga

situationer, kanske med en viss portion rädsla i botten. Det kan

bli något slag för mycket. Och kan vi inte stödja i det fallet

-- detta möjligen för mycket slag i en ingripande situation --

då får vi poliser som tittar bort när någon attackerar

medborgarna. Och det kan vi inte heller ha. Så vi är

konfronterade med ett dubbelt problem, där man, tycker jag,

ibland litet för litet diskuterar det andra problemet, nämligen

hur vi skall stötta de poliser som i ingripandesituationen i

efterhand måhända har gjort något slags fel. Det är dubbla

problem här.

Bitr. riksåklagaren Axel Morath: Ja, det var frågan om

samarbetet mellan polis och åklagare genom årens lopp, och där

kan jag väl säga att jag reser rätt mycket ute i olika distrikt,

och den bild man får är att samarbetet lokalt och regionalt ute

i landet fungerar i huvudsak gott. Det är klart att det

inträffar fall när man kommer till olika meningar om

samarbetssvårigheter, men det förändrar ändå inte den här

totalbilden. Det som är gott kan dock naturligtvis göras ännu

bättre. Jag har alltså, när det gäller de här

prioriteringsfrågorna, pekat på vissa områden, där jag tror att

man skulle kunna komma fram till en bättre ordning än i dag. Jag

tror att ett gemensamt problem med polisen har vi åklagare, och

det gäller att få de mål utredda som vi bedömer som väsentliga,

så att vi inte hela tiden får gamla mål utredda och de nya

anmälningar och nya brott som kommer tar lång tid innan de blir

utredda. Där måste vi nog försöka komma fram till någon sorts

gemensam lösning. Men, som sagt var, huvudintrycket är att

samarbetet fungerar bra.

Generaltulldirektören Ulf Larsson: Den här propositionen

berör ju egentligen bara marginellt tullens verksamhet, så jag

kan därför vara ganska kortfattad och egentligen bara säga två

saker. För det första att vi från vår sida är tillfredsställda

med det uttalande som görs i propositionen om gränsdragningen

mellan polisen och andra verksamheter. För det andra att det

viktiga i varje fall när det gäller förhållandet mellan polisen

och tullen naturligtvis framför allt är den lokala samverkan,

och möjligheterna och intresset för en ökad samverkan diskuteras

för närvarande i två sammanhang, dels inom ramen för den

aktionsgrupp som regeringen tillsatt när det gäller kampen mot

narkotika, där vi också specifikt tittar på samarbetsfrågor

mellan tull och polis, bl.a. med utgångspunkt i det

narkotikamanifest som Björn Eriksson alldeles nyss talade om,

dels då också, när det gäller narkotikafrågorna, så går

riksåklagarens initiativ mellan polisen, riksåklagaren och

tullen när det gäller just hur utredningsverksamheten skall på

narkotikaområdet gå till. Och jag kan väl dessutom tillägga att

naturligtvis när det gäller de internationella frågorna, som ju

också tas upp i propositionen, så försöker vi samverka mellan

tullen och polisen på så sätt att de s.k. sambandsmän som båda

myndigheterna har -- polisen naturligtvis flera -- fullgör

uppgiften, inte bara så att säga i nordiskt avseende mellan de

skilda nordiska länderna, utan också när det gäller mellan de

olika myndigheterna.

Överdirektören Marianne Håkansson, BRÅ: Jag skall säga

något om brottsprevention. Men först skulle jag vilja säga något

om de här prioriteringarna. Det är ju så att i propositionen

prioriteras inte bara narkotikabrottslighet, våldsbrottslighet

och ekobrottslighet utan också den s.k. traditionella

brottsligheten. Och där är väl min reflexion, att det kan inte

vara så lätt att vara polis. Allt prioriteras. Dessutom säger

man att en större andel av polisresurserna skall användas för

preventiv verksamhet. Det är klart, att det tycker vi från

brottsförebyggande rådet är väldigt bra. Man säger inte bara det

-- man säger också att den preventiva verksamheten i många fall

är det bästa sättet att nå resultat på. Det kan vi också hålla

med om. Men det anslaget tycker väl vi skulle fordra att man

talade litet mer om bf-verksamheten i propositionen. Vi skulle

gärna ha sett att man beskrev vad som sker i dag på den sidan

och -- inte minst -- att man gjorde en analys av den

verksamheten för att kunna gå vidare. Man skulle göra en analys

av vad som är bra, vad som kan bli bättre, vad som kanske är

dåligt.

Vi har två grupper av poliser som har nämnts här,

kvarterspoliserna och de poliser som arbetar i skolan med lag-

och rättundervisning. Jag tycker väl för min egen del att de har

fått litet väl litet utrymme i den här propositionen. De gör ett

väldigt bra jobb, och jag tror att om man skall få dem att

fortsätta med samma entusiasm som många av dem har, så måste de

få en helt annan status än vad de har i dag. Deras verksamhet

måste lyftas fram. De måste få utbildning.

När det gäller utbildningsfrågan, så är den nämnd i någon

mening i propositionen under grundutbildningsavsnittet. Man har

ju ett embryo till en utbildning som jag tycker är väldigt bra

vid universitetet för just poliser, framför allt en

tiopoängskurs i analys och planering. Man har bara haft två

kurser hittills och en tredje kommer att äga rum nästa vår. Jag

tror att det skulle kunna bli något bra, om man bygger ut det. I

det sammanhanget skulle jag vilja sticka in också, att jag

tycker att detta med analys och planering har fått en lättsinnig

behandling, eller näst intill det, i propositionen. Det står

under de administrativa avsnitten. Men det måste ju ändå vara

något av det viktigaste, om man skall kunna uppnå resultat i den

här svåra polisverksamheten.

Vi tycker väl från BRÅs sida att tiden borde vara mogen nu att

ta ett ordentligt grepp, när det gäller den brottspreventiva

sidan och göra en satsning på den delen litet mera handfast,

inte bara med uttalanden. Man säger någonstans i propositionen,

att brottsförebyggande arbete förutsätter ett brett samarbete,

och då skall man ju komma ihåg att om man skall få resultat i

det brottsförebyggande arbetet, så måste alla vara engagerade.

Det är ingen uppgift enbart för rättsväsendets myndigheter, utan

det gäller lika fullt också föräldrar, skola, alla boende i ett

område, om man skall se några resultat. Alla som kan påverka

tillfällena till brott och som kan påverka orsakerna till brott

måste delta i en sådan verksamhet.

En annan förutsättning som är väldigt viktig, tror jag, det är

att man bedriver brottspreventiv verksamhet i geografiskt

avgränsade områden av väldigt självklara skäl, egentligen. Dels

så ser faktiskt problembilderna hela olika ut i olika kommuner,

t.o.m. i olika stadsdelar. Det ser vi klart i vårt s.k.

Stockholmsprojekt. Detta beror ju i huvudsak på att

markanvändningen är så olika i olika delar av en kommun

exempelvis. Förutsättningarna för att bedriva brottspreventiv

verksamhet är också skilda i olika områden. Och dessutom -- som

är mycket positivt -- så har man en väldigt bra möjlighet att ha

kontroll över de faktorer man måste ha kontroll över, om man

begränsar sig geografiskt. Sedan en annan, absolut

förutsättning, om man skall lyckas, det är att arbetet är

problemorienterat, och då kan ju alla berörda försöka att börja

med att göra en gemensam beskrivning av problematiken. Det

missar man ofta. Ofta har man en helt olika bild av vad det är

för någonting man skall bekämpa. Man är enig om att det skall

bekämpas -- narkotika eller ungdomsbrottslighet eller vad det nu

är -- men man har aldrig gått till botten med hur problembilden

ser ut. Det är det första. Det andra är att det måste vara en

klar systematik i arbetet. Brottsförebyggande arbete kan man

inte bedriva med vänster hand eller på en kafferast. Jag vill

inte påstå att man gör det, men jag tror att man tror att det är

enkelt. Det är komplicerade förhållanden som skall angripas. I

det här Stockholmsprojektet, som jag nämnde, som vi bedriver

tillsammans med Stockholmspolisen och rikspolisstyrelsen och

Stockholms stad inte minst, har vi, tycker jag, en väldigt bra

modell för att arbeta brottsförebyggande. Dels är den första

fasen kartläggning av både brottsligheten i detalj på

kvartersnivå och resurserna. Därefter gör vi en analys, och på

den bygger vi ett åtgärdsprogram som vi skall pröva i praktiken.

Sedan skall de åtgärder som vi har vidtagit utvärderas. Det är

väldigt viktigt och förbisett, och därefter justerar vi

åtgärderna och ser hur det går då. I det läget vill jag gärna

också slå ett slag för en helhetssyn när det gäller

brottsproblematiken. Vi är gärna fragmentariska när vi skall

försöka angripa problemen. Det är antingen tillgreppsbrott eller

våldsbrott eller narkotika osv., fast det för det mesta är

allting det handlar om. Det är fråga om ett asocialt

levnadssätt, fast olika typer av kriminalitet eller droger

kommer in vid olika tidpunkter i en karriär.

Borgarrådet Mats Hulth, ordf. i polisstyrelsen, Stockholm:

Vi är tacksamma att vi fick komma till utskottet och framföra

några synpunkter ur Stockholmsperspektiv. I dag har vi en

vakanssituation, som innebär att vi saknar 400 poliser i

Stockholms polisdistrikt. Trots det vill jag påstå att

Stockholmspolisen fungerar utomordentligt bra. Man gör ett

fantastiskt fint arbete med de begränsade resurser man förfogar

över, och det är också en god stämning och man jobbar oerhört

bra, tycker jag. Men självklart är detta vakansläge ytterst

bekymmersamt.

Sedan har ju Stockholm en del speciell problematik som har med

huvudstaden att göra så att säga, som ni är väl insatta i, men

som kommer att kräva att man också beaktar de faktorerna. Jag

tänker t.ex. på antalet statsbesök och regeringsbesök. Förra

året hade vi 142 olika typer av statsbesök i Stockholm, som alla

krävde insatser av Stockholmspolisen. Jag tänker på

demonstrationer som är mycket ofta förekommande i huvudstaden.

Vi hade 201 tillståndsgivna och lika många utan tillstånd förra

året. Dvs. mer än en demonstration per dag året runt, som också

kräver insatser av polisen.

Sedan har vi många stora arrangemang som Stockholm Maraton och

Globen och allt annat, och allt det här tycker vi är bra. Jag

menar att vi är glada över demonstrationer och statsbesök och

stora arrangemang, men det ställer speciella krav på polisen och

dess resurser, och det vill jag stryka under i det här

sammanhanget. Har man då 400 vakanser, så är läget ytterst

bekymmersamt.

Vi har också en kriminalitet som har blivit verifierad i alla

möjliga typer av utredningar. Så sent som i storstadsutredningen

nyligen slog man ju fast att storstäderna har en mera avancerad

och omfattande kriminalitet än kommuner i genomsnitt. Vi har

också en eländig trafiksituation som alla som har försökt att

köra bil i Stockholm snart blir uppmärksammade på.

Jag tycker att propositionen är positiv. Den går åt rätt håll

och den leder till ökad decentralisering och mycket annat, och

det är positivt, och jag måste säga att under de 1 1/2 år jag

varit ordförande i Stockholms polisstyrelse har jag blivit

ytterst förvånad över den byråkratisering och centralstyrning

som har präglat polisväsendet, och som nu kommer att ändras med

propositionen i någon mån.

Jag var på besök på polisområdet Södermalm och träffade

nyanställd ekonomiansvarig som kom från socialförvaltningen i

Stockholm. Hon sade att den här polischefen för Södermalm hade

mindre att säga till om än en daghemsföreståndare i Stockholms

stad. Och det tyckte jag var en ganska allvarlig betygsättning

av hur långt decentraliseringen gått inom polisväsendet. Nu är

man på väg åt rätt håll, och det tycker jag är positivt.

Jag är också positivt inställd till detta förslag om att

polisnämnder skall kunna inrättas i polisområdena. För

Stockholms del tror jag att det vore en stor fördel att man

kunde inrätta en form av förtroendevald styrelse i varje

polisområde -- polisområden som alltså handlar om kanske uppåt

över 100 000 invånare i varje. Dock är jag tveksam till det som

står i lagförslaget, att i polisnämnden skall också ingå

polischefen. Som kommunalpolitiker har jag aldrig begripit hur

man kan blanda förtroendevalda med tjänstemän i samma styrelse.

Det förhållandet har vi ju i polisstyrelserna i dag, och det

innebär ju att den representation som man har slagit fast i ett

kommunalval präglar nästan hela polisstyrelsen. Sedan sitter

också en länspolismästare, som är en förträfflig karl, i

Stockholm, men som ändå inte är politiskt vald, och det kan ju

innebära att man runt omkring i landet hamnar i situationer där

en tjänsteman -- en polismästare -- kan få utslagsrösten i

frågor som är av lokal och principiell karaktär, och det tycker

jag är principiellt tveksamt, och det är jag inte van vid från

det kommunala politiska arbetet.

Sedan har vi då från Stockholms stads sida försökt att skapa

den här helhetsbilden som nämns här, nämligen att konstatera,

att skall man åstadkomma väsentliga förbättringar när det gäller

våld och kriminalitet, då måste man samverka, och det hoppas vi

då och försöker ambitiöst att få alla kommunala förvaltningar

att samarbeta med polisen -- dra åt samma håll -- och

tillsammans med föreningsliv och organisationer och invånare

jobba med brottsförebyggande insatser. Och vi har trots vår

mycket urusla kommunala ekonomi lagt ner 7--8 milj.kr. sedan

valet på olika typer av satsningar som alla har en

brottsförebyggande inriktning. Jag tänker då på "Farsor på

stan", jag tänker på den samverkan vi har med brottsförebyggande

rådet, jag tänker på lokala brottsförebyggande råd som vi skall

starta ute i stadsdelar. Jag tänker på anslag vi gett till en

mängd organisationer som jobbar med brottsförebyggande insatser.

Jag tänker på det vi gör för att stimulera polisen att rekrytera

Stockholmsungdomar och jag tänker på de stipendier som kommunen

kommer att utdela till poliser som gör fina insatser i

Stockholm.

När det gäller polisbristen så är den, när man tittar på

statistiken, i första hand ett Storstockholmsproblem. Om

polisbristen var jämnt fördelad procentuellt över hela landet,

då hade vår situation i Stockholm varit avsevärt bättre. Men nu

har vi 400 vakanser i Stockholms stad och vi har ett stort antal

också i länet, och detta beror ju dels på kapaciteten på

polisutbildningen under 1980-talet, men också på det faktum att

merparten av dem som kommer till polisutbildningen kommer från

andra delar av landet. Vi hade en middag häromkvällen i

Stadshuset med 100 polisaspiranter som skall gå ut nu i sin

första praktik i sommar i Stockholm. Hundra fina ungdomar --

välutbildade, ambitiösa -- de går nu ut i arbetet i Stockholm.

De flesta av dem kommer från andra delar av landet, och det är

ett faktum, att efter ett antal år, när de tycker att det är

jobbigt i Stockholm, och en tjänst blir ledig i Örnsköldsvik

eller Kiruna, så tar de den chansen och flyttar tillbaka. Så vi

är som polisdistrikt utsatta för en större rörlighet och

omsättning, och det är inte bra för polisverksamheten. Det

skapar inte den kontinuitet som krävs. Därför är det mycket

angeläget att vi gemensamt hittar former för hur vi kan

rekrytera Stockholmsungdomar och Storstockholmsungdomar till

polistjänsterna som skall besättas i Stockholm. Och där hoppas

vi att utskottet kan hjälpa oss att hitta lösningar på det.

Avslutningsvis: Det här med kvarterspoliser vill vi stryka

under betydelsen av. Där är vi eniga över alla partigränser.

Problemet är bara att kvarterspoliserna uppfattas som en rörlig

resurs i dag. Så fort man har vakanser någon annanstans, drar

man in de tjänsterna, och det innebär att t.ex. inför sommaren

har vi ytterst få kvarterspoliser kvar i tjänst. Det måste bli

kontinuitet i kvarterspolisverksamheten, och man måste också öka

statusen på de befattningarna. Det vill jag verkligen stryka

under. Och jag hoppas att när vi har besatt alla våra tjänster

att vi kan få en stabilitet på kvarterspolissidan, för det är

den bäst förebyggande verksamheten vi kan visa upp i dagens

läge.

Carl Cederschiöld, v. ordf. i polisstyrelsen, Stockholm:

Jag kan väl inledningsvis säga att propositionen är ett steg i

rätt riktning. Den bygger i hög grad på de idéer som exempelvis

har legat till grund för de projekt som vi kallar Nya

Stockholmspolisen, och det ligger mycket i det Björn Eriksson

sade här, att det är ett kvitto på att det som faktiskt sker ute

i polisväsendet i dag är rätt tänkt enligt regeringens och

statsmakternas uppfattning.

Men den är oklar på viktiga punkter. Den är mest oklar, tycker

jag, vad gäller -- och det är allvarligt -- de här lokala

polisnämnderna. Vad skall de egentligen göra? Läser man

propositionen, får man ett intryck av att de är små kopior av

den centrala polisstyrelsen i distriktet. Och eftersom de

polisnämnderna knappast kan ge sig på överheten i form av

rikspolisstyrelsen och polisdistriktet, så kommer de sannolikt

att ge sig på dem som är under dem, för att få någonting att

göra, och det är de lokala polisområdescheferna och hans

personal. Och jag vill alltså göra den bedömningen att med den

rätt luddiga instruktion som ligger i propositionen så är risken

uppenbar, att dessa polisnämnder kommer att blanda sig i den

operativa verksamheten och bli något slags lokal politisk

polisledning, och det skall vi inte ha, tycker jag, i det här

landet, utan den här gränsdragningen mellan operativ verksamhet

och övergripande prioritering och styrning måste upprätthållas,

och den löper nu risken att bli utsuddad genom den här, som den

nu är formulerad.

Den andra frågan gäller hur stor frihet i resursanvändningen

propositionen egentligen innebär för de lokala polisdistrikten.

Det vore glädjande om det innebar stor frihet. Vi kan ju då ta

exempelvis vad Mats Hulth sade -- att vi har 400 vakanser

ungefär i Stockholm. Det innebär att det är ca 100 milj.kr. av

av riksdagen anslagna medel som inte används för

polisverksamhet, och vi har ju då krävt att vi skall få använda

en del av de pengarna till att köpa radioutrustning och bilar

och snabba på ombeväpningen av Stockholmspolisen och annat,

sådant som vi ändå vet att vi måste göra inom ett antal år. Man

må ju då hoppas att de tillämpningsbestämmelser som skall

utfärdas från departement och rikspolisstyrelse ger

polisdistrikten verklig frihet att hantera resurserna. Där kan

nog utskottet göra en insats genom att skriva på det ena eller

andra sättet, så att det blir klart, att det också i praktiken

innebär en friare resursanvändning. För i dag kan jag ju säga

att av Stockholmspolisens över 1,2 miljarder i medel, så har

polisstyrelsen egentligen bara rådighet över 40 miljoner.

Sedan har vi en del speciella problem i Stockholm som hänger

ihop med det här med resursanvändning, och det är bl.a.

lokalfrågan. Om vid tar PO3, där Mats hade varit, så har de en

polisstation som inte fyller dagens krav på modern

polisverksamhet och måste skaffa fram nya lokaler, och jag tror,

att om det skall ske -- och det är Stockholms stad mycket

positiv till och har reserverat tomt till och allting -- så bör

man även där överlåta mer självständighet åt polisdistriktet att

lösa sådana problem och plocka ut byggnadsstyrelsen i större

utsträckning. För det tar tid. Vi har ju fått byta tomt, därför

att staten inte har lyckats bestämma sig på 10 år i denna fråga.

Sedan var Mats Hulth inne på den lokala rekryteringen, och den

vill jag starkt understryka. Jag vill också understryka vad

Björn Eriksson sade om att det är rätt olämpligt att börja

flytta ut den grundläggande polisutbildningen från Stockholm i

ett läge där Stockholmsregionen har svårt att rekrytera

Stockholmsmänniskor till polisen. Och jag tror att en väg att gå

kanske också vore att pröva att öka möjligheterna att lokalt

rekrytera poliser, dvs. att Stockholms polisdistrikt och

distrikten i Stockholms län skulle få möjlighet att själva

aktivt bedriva rekryteringskampanj för att få storstockholmsbor

att bli poliser -- såväl gossar som flickor. Det tror jag skulle

öka möjligheterna att verkligen få stockholmare att bli

Stockholmspoliser.

Slutligen när det gäller inriktningen mot mer förebyggande

verksamhet... Detta är alldeles utmärkt. Det är jättebra.

Kvarterspoliser är alla överens om är en mycket bra form av

polisverksamhet, liksom den här rättsutbildningen i skolan, som

någon tog upp, och att kvarterspoliserna skall få jobba i sina

områden och långsiktigt planera sin verksamhet, att det helst

bör vara mer än en i varje område. Allt detta är toppen, men det

förutsätter en enda sak, och det är mer personal. Man kan inte

bedriva den typen av brottsförebyggande verksamhet och samtidigt

så att säga klara dels de speciella förhållanden vi har som

huvudstad, dels de särskilda händelser som inträffar i form av

stora och små brott och den här kontinuerliga brottsförebyggande

verksamheten med den personalresurs vi har i dag. Det är och

förblir fullständigt omöjligt, och därför är min bedömning att

för att göra det, måste Stockholmspolisen ha ungefär 600 poliser

till. Då kan vi börja så att säga långsiktigt, kontinuerligt,

utan att rycka i organisationen, bedriva dessa verksamheter

parallellt.

Länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth, Stockholm: Vi har

från polisledningens sida inte några avvikande meningar,

egentligen, varken från de förslag som finns i propositionen

eller i den diskussion som vi nu för om hur vi skall planera för

verksamheten, när vi så småningom -- ungefär 1993--94 -- får

våra vakanser besatta.

Det finns en del problem som vi koncentrerar oss på. Vi har

drivit ett förändringsarbete sedan ungefär två år tillbaka, och

i botten på detta ligger uppfattningar från dem som bor i

Stockholm och som vi tog reda på genom en undersökning av

statistiska centralbyrån, som formulerade ett antal frågor. Det

finns något viktigt, när det gäller resursanvändningen, och det

är att få en återkoppling så man vet om de insatser man gör

verkligen får den effekt som man räknar med. Och vi tror att en

modell för att få den återkopplingen är att upprepa denna typ av

undersökningar, så att vi ser om de resurser som vi lägger ner

verkligen ligger i linje med vad stockholmarna har förväntat

sig, så att man kan se att de siffror som inte var bra förra

gången har blivit bättre, och att vi på det viset också kan mäta

litet grand av effekten i verksamheten.

Vi har en långsiktig plan för hur vi skall återbesätta de

kvarterspolistjänster som finns inrättade, och vi tror också

att en väsentlig del i möjligheten att åstadkomma en bättre

effektivitet är att försöka att få en viss rörlighet på det

sättet. Stockholmspolisen har en väldigt ung kår. Vi riskerar

ingen som helst förgubbning, utan vi är genom den situation som

är i andra distrikt i stort sett en utbildningskår, kan man

säga. Om vi kan få en viss stabilitet, så är en strävan från vår

sida inom polisledningen att få en sådan cirkulation, så att

arbetet litet grand stämmer med livscykeln för polismännen. Man

börjar i den yttre tjänsten och får en erfarenhet och kan sedan

-- som det har varit genom åren tidigare -- i 30--35-årsåldern

gå över till en verksamhet kanske mera med dagtjänst och då

också normalt en del väljer att bli utredare. Vi skulle vilja ha

en återkoppling av den här erfarna personalen, så att vi litet

längre fram kan få en liten rännil tillbaka i den yttre

verksamheten, i kontakten med människor ute på gator och torg,

en erfarenhet som också ger en mycket bra effekt i relationen

mellan polisen och allmänheten.

Sammanfattningsvis tycker vi -- och det har sagts här förut

från polisstyrelsens sida -- att detta är ett kvitto på att vi

ligger ganska rätt i den här planeringen och inriktningen av

verksamheten.

Jag vill bara sluta med en synpunkt som gäller att renodla

verksamheten. Stockholm har haft rekryteringsproblem tidigare.

Vi hade det i början av 1970-talet och började då med en ganska

stor insats av administratörer för att ta över arbetsuppgifter.

De har i stor utsträckning sedan blivit kvar på de

arbetsuppgifterna, och när vi nu fick möjlighet att åter

utnyttja vakansmedel för att tillföra administrativ personal,

var det med det uttryckliga förbehållet att vi inte kunde räkna

med att de tjänsterna skulle permanentas, när det åter blev

tillgång till polismän, så att vi fick de här

polismannatjänsterna som var vakanta tillsatta, utan då måste vi

planera för att vi kan så att säga gå ner medelsmässigt till en

tidigare nivå. Jag vill då understryka, att vi ser det som

positivt, och då ser jag inte verksamheten bara ur Stockholms

synpunkt utan hela Stockholms län, att vi här kan utnyttja

möjligheterna till samverkan på den administrativa sidan för att

frigöra administrativa resurser som vi då kan låta ta över dessa

uppgifter, som vi nu har fört över från polismän, så att vi inte

skall råka i den situationen att vi skall få ta polismän i

anspråk för de uppgifterna en gång till, utan här har vi, som

jag ser det, en möjlighet att verkligen effektivisera och

rationalisera verksamheten.

Länspolismästaren Carl Magnus Adner, Göteborg: Jag tänkte

börja med att bjuda ner utskottet till Göteborg, så kan vi

diskutera Göteborgsproblemen i Göteborg.

Därefter något då om den här propositionen. Jag ser mig här

som representant för polischefer på lokal och regional nivå, och

eftersom jag dessutom är ordförande i Föreningen Sveriges

polischefer, använder jag det som utgångspunkt när jag talar om

propositionen.

Jag vill stryka under vad rikspolischefen sade, att jag ser

det här som ett kvitto på att vi ligger rätt något så när i den

verksamhet som vi bedriver i dag. Jag tycker att det är viktigt

och det är bra med de decentraliseringstankar som kommer fram

och som läggs fast i propositionen. Det är viktigt att det är

regering och riksdag som ger de övergripande riktlinjerna, och

sedan må det ankomma på de regionala och lokala nivåerna att

forma om det till praktisk polisverksamhet.

Det är bra att rikspolisstyrelsens framtida roll läggs fast i

propositionen, och att den tar sig de uttryck som den gör. Det

tycker vi är riktigt. Rikspolisstyrelsen skall vara den centrala

myndighet som talar om vilka metoder man skall använda för att

effektuera de riktlinjer som regering och riksdag har lagt fast.

Däremot skall de inte leda polisverksamheten.

Det är bra att man ser över den regionala organisationen. Då

skall vi också vara klara över att den regionala organisation

som vi har i dag är ett provisorium sedan 1965, och skulle man

vara litet kritisk kan man väl säga att det var på tiden att man

ser över den regionala organisationen.

Jag delar inte rikspolischefens uppfattning att man först

skall lägga fast en organisation och sedan skall man tala om vad

den skall innehålla. Låt oss nu i den här utredningen som skall

göras först ta fasta på vad en regional organisation skall ha

för funktion. Sedan skall vi se efter vilken organisationsform

den skall ha.

En sak som jag är kritisk till, när det gäller propositionen,

är frågan om tjänstetillsättningar. Vi har en central

rekrytering av polischefer, och det är bra. Det är viktigt att

vi har ett centralt ansvar för chefsutvecklingen. Det är

nämligen där som de stora riktlinjerna kan läggas fast hur de

framtida cheferna skall se ut, och det kan inte ske annat än

genom en central myndighet.

Decentraliseringstankar i all ära, men jag tror inte att

tjänstetillsättningsproblematiken när det gäller polischefer

skall vara föremål för decentralisering. Från Föreningen

Sveriges polischefer har vi tillsammans med de fackliga

organisationerna, Svenska polisförbundet och JUSEK föreslagit en

tjänstetillsättningsnämnd -- en central sådan. Alternativt en

tjänsteförslagsnämnd. Det tycker vi är det bästa sättet att

tillvarata en aktiv chefsutveckling inom svenskt polisväsende.

Det står också skrivet i propositionen att chefsrollen kommer

att bli ännu mera accentuerad och påtaglig i det framtida

polisväsendet. Då är det också viktigt och angeläget att man har

ansvaret för den här utvecklingen också centralt, och då skall

också tillsättningsproblematiken ligga där, så att man inte

kommer i efterhand.

Man har talat något om polispolitik, och det tycker jag saknas

då kanske något. Vi hade haft en förhoppning om att man skulle

ha lagt fast en polispolitik i den här propositionen -- en

polispolitik som stämmer överens med den kriminalpolitik och

kanske socialpolitik och skolpolitik som vi har i landet. Det

måste finnas en samklang mellan polispolitik och

kriminalpolitik, och det är kanske det vi saknar litet grand.

Det kommer framför allt kanske fram i de här frågorna som gäller

på kriminalvårdens område om permissioner och brott och straff

och andra liknande frågor. Det saknar vi då i den här

propositionen.

Jag fick en direkt fråga, eller rättare sagt Björn Eriksson

bad mig svara på frågan om jämställdhet, som gällde det här

Huddingeprojektet. Jag kan då svara på det här sättet, att de

kvinnliga poliser som finns i Huddinge kände inte igen sig i den

här beskrivningen som man hade gjort från det här projektet som

jag var initiativtagare till att starta. Man tyckte att man

oförskyllt -- eller rättare sagt att deras manliga kolleger

oförskyllt -- fick klä skott för någonting som inte var riktigt.

Man kan hantera statistik på många olika sätt. Jag kan använda

det så här, att av alla kvinnliga poliser över 45 år i Huddinge

polisdistrikt är 100 % kommissarier. Av kvinnliga poliser över

45 år i Huddinge polisdistrikt har de, när det gäller lämplighet

för sökt tjänst, högsta betyg 100 % osv. Och litet grand av den

metodiken hade man använt i det här projektet, och det är jag

litet ledsen för.

Avslutningsvis: Mycket tid har nu tagits upp av centrala

frågor. Jag såg fram emot att vi på lokal och regional nivå

skulle stå till förfogande här. Jag hoppas att inte tiden tar

slut kl. 13.

Britta Bjelle: Nej, jag vill börja med att tacka för

inbjudan till Göteborg. Rätt som det är så dyker utskottet upp i

Göteborg. Vi har tänkt att dra över tiden litet grand, så det

skall ges utrymme också för frågor, men jag tyckte det var

lämpligt nu att låta alla inbjudna gäster få lämna de synpunkter

som man vill lämna här till utskottet i första hand. Då vill jag

gå vidare och lämna ordet till länspolischefen Hans Wästberg.

Länspolischefen Hans Wästberg, Nyköping: Ja, jag är sedan

ett tjugotal år tillbaka länspolischef i Södermanlands län, även

om det inte hörs på dialekten. Jag kan i likhet med mina

kolleger här både centralt och framför mig säga att jag i

princip instämmer i de synpunkter som har lämnats från de här

herrarna, och jag ställer mig alltså i princip också bakom

propositionen och de överväganden som ligger i propositionen.

Jag vill emellertid, tycker jag, som Carl Magnus säger, föra ner

diskussionen litet grand på den nivå som vi befinner oss. Vi som

alltså skall genomföra de här tankarna, om nu riksdagen tar dem.

Jag vill fästa utskottets uppmärksamhet på två små punkter som

jag tycker är viktiga. Både civilministern och RÅ har varit inne

på dem och generalsekreteraren i Advokatsamfundet har också

varit inne på frågan, och det är då i första hand den omedelbara

förnyelsen. Jag ser det som en förnyelse, och den omedelbara

förnyelsen skall då ske, som jag har uppfattat det här, dels

genom strukturrationalisering, dvs. att polismyndigheterna

själva skall bestämma sin organisation. Det hälsar jag med

tillfredsställelse. Och där har ju då betonats att polisen skall

koncentrera sig på sin huvuduppgift -- att upprätthålla ordning

och säkerhet. Och däri ligger naturligtvis den förebyggande

verksamheten. Men det är den ena biten i

strukturrationaliseringen. Den andra är ju renodlingen av

verksamheten, och skall det ske någon renodling, så måste ju,

som tidigare har sagts här, någonting annat försvinna. Det är ju

en nödvändighet. Och renodlingen skall ju då ske på det sättet

att den skall vara inriktad mot den allmänna ordningen och

säkerheten som är vår huvuduppgift. Och det är alltså sådana

uppgifter som har någon anknytning till denna primära uppgift

som skall bibehållas när det gäller detta. Och det jag i första

hand tänker på är polismyndighetsärenden och

serviceärenden. De är rätt så dubbelbottnade, de här frågorna,

när det gäller polisen, därför att vi vill ju gärna vara ett

serviceorgan i mycket hög grad. Men skall vi nå fram någonstans,

så måste vi ju försöka titta på detta. Och det har ju också

civilministern varit inne på, och i propositionen på s. 22 finns

det ju beskrivet några sådana frågor, där avlastning övervägs

eller har genomförts. För min del anser jag att det här räcker

inte. Om det här skall få något genomslag och inte bara bli en

pappersprodukt, så måste en översyn ske. Sådana översyner har

skett tidigare om vilka uppgifter som inte är polisuppgifter i

egentlig mening, som borde kunna avlastas polisen. Jag anser att

det bör ske en allmän översyn av detta. Som exempel på en sådan

fråga skall jag ta djurskyddslagen. Enligt djurskyddslagen kan

länsstyrelsen bestämma att polisen skall omhänderta djur som

utsatts för lidande, vanvård och djurplågeri. Ofta rör det sig

om djurbesättningar, så det är inte enskilda djur. Det är inte

nog med att polismyndigheten är skyldig att omhänderta och låta

utfodra de här djuren. Även försäljning och avlivning skall ske

genom polisens försorg. Även om de här ärendena inte är

frekventa, så är det ju ändå på det sättet att de -- när de

aktualiseras -- kräver betydande polisiära insatser. Det är ett

exempel på en sådan uppgift som naturligtvis inte bör åligga

polisen. Jag förstår naturligtvis dilemmat, som också

generalsekreteraren i Advokatsamfundet var inne på, att skall

inte vi göra det, så skall någon annan göra det, och det är den

svåra avvägningen. Men jag vill ändå betona, att skall det bli

någon renodling, så måste vi få veta att vi skall slippa

någonting annat. Det var den ena punkten.

Den andra punkten är den regionala verksamheten, och där säger

jag också, att jag hälsar med tillfredsställelse att det nu blir

en utredning här i detta avseende. Men då skall man veta nu, att

dessa förslag som förs fram om den regionala verksamheten --

alltså i det omedelbara perspektivet, en utredning kommer ju att

dröja länge -- tar ju sikte på hur den regionala

polisorganisationen ser ut i dag. Och då är det ju på det

sättet, att länsstyrelsens roll i åtta län utövas genom en

länspolismästare. I femton län utövas rollen av en

länspolischef. Jag vet att vi har 24 län, och Gotland har ju

bara ett polisdistrikt, så där finns ingen regionalpolischef.

Med den nuvarande ordningen innebär det, att de regionala

polischeferna, enligt min uppfattning, om de är länspolischef

eller länspolismästare, inte har samma möjlighet att verka, när

det gäller medel, personal och utrustning. Det är nämligen på

det sättet att vi som är länspolischefer får konkurrera med

övriga enheter på länsstyrelsen om medel för administrativ

personal och även om utrustning, medan då länspolismästarna

disponerar hela polismyndighetens medel -- personal och

erforderlig utrustning -- för sin verksamhet. Detta har varit

ett problem som vi har dragits med länge, och det har ofta varit

på det sättet att man har sagt tidigare att polisen tillhörde

justitiedepartementet och den lokala polismyndigheten, den

regionala polisorganisationen tillhörde civildepartementet. Det

var alltså problem med att vi tillhörde två departement, som ju

är väl känt för utskottet. I dag är det ju ett departement, och

jag menar att det borde få ankomma på RPS att även se till att

den regionala polisorganisationen inom länsstyrelsen hade

resurser i alla fall när det gäller utrustning, så att vi kan

bedriva verksamheten -- ha samma möjligheter i vart fall att

bedriva verksamheten -- som länspolismästarna.

Polismästaren Lars Engström, Linköping: Jag är väl kanske

den mest lokale polischefen, så jag får berätta litet om

verkligheten. Jag blir litet bekymrad här nu när jag sitter och

funderar på prioriteringsfrågor. Det är först riksdagen och så

är det regeringen och så är det riksåklagaren och så är det

rikspolisstyrelsen och så är det länsstyrelsen och så är det

åklagarna, så är det kommunen, så är det polisstyrelsen och

kanske också polisnämnder som skall ha synpunkter på när jag

skall utfärda en arbetsorder. Och därför skulle jag vilja prata

om prioriteringsfrågor.

Vi har sedan länge haft prioriteringar på samma sätt som man

har indelat ett polisdistrikt eller organiserat ett

polisdistrikt. Det utgår från brottsbalkens kapitelindelning.

Och även prioriteringarna som finns i den här propositionen

berör då kapitel i brottsbalken -- narkotika, våldsbrott och

ekobrottslighet.

Jag skulle vilja angripa det på ett annat sätt. Tänk om under

kapitlet 3 eller det som talar om polisen och samhället det

skulle kunna finnas något liknande som rubriken

14. Trafikövervakning som består av 10 sidor. Den rubriken

skulle kunna heta Ungdomsfrågor, missbruk och kriminalitet. Och

så skulle det kunna stå hur, utan min bedömning,

ungdomsverksamheten eller ungdomsfrågorna bör bli föremål för en

särskild utredning avseende samverkans- och arbetsmetoder. Det

är nämligen så här, om jag nu skall försöka fatta mig kort, att

angripa brottsligheten är ingenting som polisen ensam kan göra,

utan det måste ske tillsammans med andra. Vi behöver fler

poliser, men fler poliser löser inte allt. Om man tittar i dag

ute i de flesta kommunerna eller orterna, så är det så att

världen är uppdelad i två världar, en ungdomsvärld och en

vuxenvärld. Två världar som i dag talar olika språk, har olika

värderingar och har få kontaktytor med varandra. Ungdomars

idealbild har förändrats från 1960-talet och fram till

1980-talet. På 1960-talet hedrade och vördade man sina föräldrar

och farföräldrar, i tredje hand kom då skolläraren och i fjärde

hand kom kamraterna. På 1980-talet tar man sina intryck av

kompisar, video, musik och i fjärde hand kommer föräldrarna.

Skolan finns inte längre.

För 15 år sedan umgicks man till 70 % hemma i hemmet och fick

alltså intryck av föräldrarna. I dag är man hemma till 7 %. Det

här är statistik. För att ytterligare belysa statistiken äter

man 1,3 måltider i veckan med sina föräldrar. Hur överför man då

normer, moral, allt vad ni vill. Och det är alltså en oerhörd

börda som då läggs på vem? Ja, på skolan, men läraren har en

ganska orimlig situation i dag att svara för detta. Men vem får

nästa steg? Jo, det får vi poliser, för vi är de första som

säger ifrån. Här måste vi alltså på något sätt kunna samarbeta

med skolan, med fritiden. Redan i andra klass kan man peka ut

den unge som mår dåligt. Promillehalten i dag hemma i mitt

distrikt i Linköping är i snitt 2,1 hos de 18-åringar som

omhändertas. Vi har alltså promillehalter på 3--3 1/2 . Och

narkotika är viktigt, men ingen börjar med narkotika utan att ha

börjat med alkohol och sedan går över. Jag är ingen

nykterhetskämpe på något sätt. Det är inte därför jag tar upp

det, men alkoholsidan måste lösas. Fritidssidan måste lösas. Och

jag skulle i varje fall vilja med den här utredningen, som

kanske finns organisationsformsmässigt sett, ta fram

arbetsmodeller, samverkansmodeller för hur polisen kan hjälpa

till i skolan, hur vi kan avlasta lärare eller socialtjänsten

kan stötta upp, och hur vi tidigt kan fånga upp de ungdomar som

mår dåligt i stället för att som i dag sitta och se att de

riktigt har kört ner sig i olika missbruksformer och

kriminalitet, och då sätter vi in på olika sätt. I övrigt

ansluter jag mig till vad rikspolischefen har sagt om

propositionen, och jag skulle också vilja understryka det som

här tidigare sagts om administrativa medel. Jag har ett distrikt

som inte har några vakanser, men jag skulle kunna utveckla det

distriktet mycket mer, om jag hade möjligheten till pengar.

Ett sista ord om kvarterspolisverksamhet eller ungdomsfrågor.

Jag satsar 23 polismän i år på ungdomsfrågor. Tolv

kvarterspoliser -- åtta som sysslar med brottsförebyggande

verksamhet, lag och rätt och kontakter ute i organisationer och

tre som har enbart ungdomsfrågor.

Förbundsordföranden Gunno Gunnmo, Svenska Polisförbundet:

Jag vill börja med att konstatera att det är klart att när vi

först såg den här propositionen så blev vi besvikna över att den

inte gav det slutgiltiga beskedet om statsmaktens vilja med

polisen. Att det inte var en avgränsning en gång för alla mot

andra intressen, och att avvägningen också en gång för alla inte

gjordes mellan arbetsbörda och resurs. Men vid ett närmare

studium av problemet med en polispolitik och den här

propositionen, så konstaterade vi då att polisyrkets karaktär

kanske gör att det exakta, slutliga beskedet inte kan ges eller

kanske inte bör ges.

Jag uppfattar den här propositionen som ett första steg i en

process där statsmakten tillsammans med polisen skall utveckla

ramar för den framtida polisverksamheten. Och jag ser rubriken

Förnyelsen av polisväsendet mer som en tillfällighet, eftersom

förnyelse är en aktuell fråga nu. Jag betraktar nämligen

förnyelsen av polisens verksamhet som någonting som ständigt

skall pågå, nämligen en anpassning till en föränderlig

brottslighet.

När det gäller att utveckla ramarna tror jag utskottet har

kunnat notera, att det finns en stor samstämmighet inom polisen

om problem och om önskemål om hur frågor skall lösas. Trots att

det skulle vara frestande att som siste talare kommentera vad

andra har sagt kan jag bara konstatera, att det finns en stor

samstämmighet. En sak vill jag säga, och det är att det är nog

ganska klart att jämställdhet är ett problem för kvinnorna inom

polisen, så länge de är så få som de är, och där finns det ju

enligt forskning andra uppfattningar som talar för att så länge

man inte är 30 % av personalstyrkan, så är man en minoritet som

behöver stöd. Jag uppskattar alltså att politiker också tillhör

dem som stöder kvinnorna inom polisorganisationen.

En fråga som aktualiseras i propositionen och som har

aktualiserats i debatten på annat sätt, och där utskottet i och

för sig har gett klara besked, är ju frågan om huvudmannaskap

för polisen. Jag skulle vilja utifrån mina utgångspunkter varna

för att man tror att resursproblem inom polisorganisationen i

vårt lilla land går att lösa genom att man upprättar olika

former av polisstyrkor. Dels därför att vi är för små för att

man skall kunna dela upp resurserna -- alltså att landet är för

litet för att man skall kunna dela upp resurserna -- på olika

poliskårer. Dels tror jag att delade huvudmannaskap är

orationella. Jag tror också att konkurrens mellan olika

poliskårer skall undvikas, liksom konkurrens över huvud taget i

frågor som rör rättssäkerheten. För mig är det kommunala

sambandet liktydigt med polisstyrelsernas roll, och jag tror att

förutsättningarna finns där för att stärka det kommunala

sambandet, och jag skulle vilja uppmana polisstyrelserna --

gärna i samråd med de fackliga organisationerna lokalt -- att

utveckla sin verksamhet. Då tror jag det finns grund för ett

mycket starkt kommunalt samband, som återskapar det positiva

före förstatligandet 1965 och förenar det med det positiva med

en statlig polis.

En annan fråga som jag har fäst mig vid är frågan om

tidsbegränsade förordnanden för chefer. Jag är inte motståndare

till det systemet, men jag tycker att det är att börja i fel

ände -- eller jag vill säga att om man skall aktualisera den

frågan, så bör man göra det i samband med en översyn också av

hela chefsförsörjningsfrågan. Jag tycker att rekrytering av

chefer bör komma som en del av hela den problematiken.

Polisorganisationen behöver väl nu som i framtiden starka ledare

som har chefsegenskaper som en av de meriter som är grund för

rekryteringen, och vi behöver också chefer som har

arbetslivserfarenhet från polisarbetet.

Det finns en grundläggande ton i den reformerade polisen, och

det är frågan om att man skall ha en stor rörlighet och därmed

en god anpassningsförmåga till förändrade förhållanden. Jag är

rädd för att man kan -- om man inte ser upp -- införa regler som

motverkar den rörligheten och den snabba anpassningen.

Avgiftsfinansieringen tycker jag är ett sådant system, där man

behöver se upp, liksom lokalisering av polisen. Jag menar att

dels kan den här typen av frågeställningar påverka rörligheten i

organisationen, dels kan sådana här åtgärder innebära att

polisens tjänster inte blir tillgängliga för alla på samma

villkor, och en av de grundläggande frågorna för förtroendet

mellan polis och allmänhet är att våra tjänster är tillgängliga

på lika villkor. Vad jag menar med detta är, att man kan göra

större administrativa enheter inom polisen genom olika åtgärder

utan att för den skull ändra den geografiska stationeringen av

polisen. Jag tycker det är viktigt, när de här ramarna utformas,

att man hela tiden tar till vara -- som det också står i

propositionen -- det unika med polisfunktionerna och håller det

i centrum. Då kan det med allt det kloka som har sagts här i dag

rimligtvis inte bli fel.

Sedan vill jag avsluta med att säga -- även om jag nu kopierar

Carl Magnus en aning -- att utskottet alltid är välkommet,

personligen eller på annat sätt, till polisförbundet för att få

våra synpunkter på de frågor som behandlas.

Britta Bjelle: Nu har vi lyssnat till er inbjudna gäster,

och det har för oss varit en otroligt givande och intressant

information. Tiden har gått ganska långt, men jag tycker det

vore väldigt bra om vi fick möjligheter att ställa ytterligare

frågor, även om vi har dragit över tiden litet grand.

Riksdagsledamot: Jag har faktiskt frågan kvar, även om man

har snuddat vid den. Jag delar alltså Lars Bentelius farhågor

här vad gäller de stora prioriteringarna, när man t.ex.

prioriterar ekobrottsligheten före många våldsbrott. Tyvärr är

jag inte ensam om det. Jag fick häromdagen i min hand alldeles

nytt från trycket SCBs lathund, där man också talar om att

rädslan, oron för våldet är i ständigt stigande skala i Sverige,

och att oron även växer med åldern även hos män. Med tanke på

det och med tanke på att det finns ett relativt litet antal

grova brottslingar som står för mycket stor brottsstatistik, så

undrar jag om det inte vore en både preventiv och bra framkomlig

väg att prioritera en ordentlig punktmarkering av de här, som

man har gjort på vissa orter, och om man inte genom att sätta in

resurser där verkligen skulle kunna påverka ganska mycket.

Den andra frågan gäller polisens utrustning. Jag skall inte

klaga på resurser eller pengar. Det ingår så att säga i mitt

jobb, sade rikspolischefen. Men samtidigt vet vi, att polisen

inte har adekvat utrustning i dag. Kommunikationssidan är dålig,

vapensidan är dålig. Och jag trodde att det berodde på

resursbrist, dvs. att man försöker spara, att när man har

ammunition som inte passar pipor, och hölster som inte passar

vapnen osv., och får inskjutningar på nytt under felaktiga

tider. Det är alltså dyrt att vara fattig. Jag vill fråga

rikspolischefen om inte det här är brådskande, därför att det

måste vara en trygghet för en polis att veta att den utrustning

han har även fungerar.

Björn Eriksson: Jag börjar med den sista frågan, och det

är helt riktigt det som tas upp. Vi har liksom två problem. Vi

har fått ägna väldigt mycket kraft åt att argumentera för varför

vi måste peta upp aspirantintaget, och det har inneburit att

vi litet har fått eftersätta kampen för att få en högre

investeringsnivå. När jag talade tidigare om att jag såg en

framtid då investeringsnivån måste upp, så refererade jag

egentligen underförstått till två saker. Det ena är, precis som

tidigare har sagts här, radiosidan, datasidan och andra. Man

talar alltså om belopp -- jag tror att vår kalkyl ligger på

1--1 1/2 miljard. Det är det beloppet vi pratar om och det anger

liksom nivåhöjningen. Det andra -- och det ligger också i

frågeställarens fråga -- är ju att det lätt händer att den

vanliga utrustningen blir litet eftersatt, för man måste skrapa

ihop till delar av det här stora. På radiosidan har vi tvingats

till inköp av bärbara radior och annat som vi inte varit helt

nöjda med, och då har vi fått göra det genom att eftersätta så

att säga den vanlige mannens anskaffningsbehov. Så vi står i en

situation, då investeringsanslaget måste bli på en helt annan

nivå än vad det varit historiskt. Och det kan man inte spara sig

till.

Angående den andra frågan om punktmarkering av kriminella, så

är det så, som framgått här, att det är den lokala nivån som

bestämmer om man tycker det är viktigare, eller om man tycker

det är viktigare att ha tillsyn vid korvkiosken eller

brottsförebyggande eller vad man nu vill ha. Det är liksom det

pris man betalar när man lägger en prioriteringsnivå. Det är en

avvägning mellan central och så att säga lokal

prioriteringsansats. Vad vi gör på rikspolisstyrelsen är ju att

försöka ange områden där vi tolkar att det här är viktigt som

statsmakterna formulerat det, och det tillhör detta, som

frågeställaren tar upp, ett av de fyra områden vi satt högst,

dvs. ett av de fyra områden där vi tänkt skriva manifest. Vi har

skrivit ett för narkotika. Vi är snart klara med det för ungdom,

som jag nämnde, som för övrigt är väldigt likt det Lars Engström

från Linköping pratade kring. Därefter kommer det här om

yrkeskriminella. Och baktanken är vanlig enkel slöhet -- att kan

vi plocka bort de människorna så spar vi en massa

utredningsarbete.

Riksdagsledamot: Jag har två frågor till Lars Bentelius.

Du sade att du saknade en polispolitik, och att det leder till

att polisen i stor utsträckning själv bestämmer sin roll.

Innebär det att du efterlyser en ökad parlamentarisk styrning av

polisens verksamhet, och att det då i decentraliseringens tider

innebär ökade befogenheter för polisstyrelserna? Det andra var

ett uttalande du gjorde om att polisen i dag mest registrerar

brott. Står du för det uttalandet?

Min tredje fråga vill jag ställa till Gunno Gunnmo med

anledning av den diskussion som fördes inledningsvis här om

vaktbolagen och deras ökade verksamhet. Hur stor del bedömer du

att den här ökningen, som i diskussionen framstod som att den

tagit över polisuppgifter, beror på att den skulle utföra

polisarbete? Jag märker att man dyker på vaktbolagens personal i

receptioner t.ex. både hos statliga myndigheter och privata

företag.

Riksdagsledamot: Prioritering, renodling och tillgång på

poliser. Länspolischef Hans Wästberg tog upp några saker här som

jag tycker är väldigt intressanta i det sammanhanget, och det är

att se vad man eventuellt kan ta bort från de arbetsuppgifter

som polisen har i dag. Han tog också några exempel, och jag vill

till rikspolischefen ställa en konkret fråga. Skulle man kunna

från polisen ta bort förhören av asylsökande, föra över det på

SIV eller någon annan?

Riksdagsledamot: Det har ju framförts här en del

synpunkter på propositionen, ganska grundläggande kritik kan man

säga. Någonting som skulle gälla en bristfällig helhetssyn, man

har inte beaktat polisen i relation till åklagaren. Framför allt

har ju bitr. riksåklagaren efterlyst så att säga ett mera

utvecklat samarbete. Man har också här från BRÅ kritiserat att

propositionen allvarligt underskattar det brottsförebyggande

arbetet. Och jag skulle gärna vilja ha en kommentar på detta, i

första hand av civilministern, som inte är här, men då får det

väl bli i andra hand från Olof Egerstedt. Och dessutom skulle

jag gärna lyssna till vad Björn Eriksson säger om den oro som

Axel Morath har framfört här.

Riksdagsledamot: Vad det gäller ungdomsbrottslighet tycker

jag det var en mycket bra beskrivning som polismästare Engström

gjorde här, och ta ner det på den nivån egentligen där vi skall

börja. Av de besök som jag har gjort ute på andra distrikt, så

har man just tagit fram det här också, men då har det visat sig

att vissa beslut som vi tar här i riksdagen inte når ut, och vid

två tillfällen nu när jag har varit ute, så har jag frågat: Hur

har ni använt inom polisen lagen om visst skadelindrande arbete

som vi beslöt om att starta den 1 juli 1988. Det är faktiskt

skrämmande att höra, att det här har man inte använt sig av, och

några hajar till och undrar vad det var för en lag. Och likaså

andra möjligheter som man använder sig av på vissa håll när det

gäller samverkansformer och reaktioner på ungdomsbrott det är

konfrontation med offret t.ex. Och det finns t.o.m. försök med

gottgörelse inlagt i det här medlingsförfarandet, som skulle

visa att vi startade tidigt och reagerade på brott, men detta

tycks alltså inte vara allmänt spritt och känt och används

väldigt olika dessutom, mycket därför att man är osäker. Min

fråga är alltså: Hur sprider man detta, att man nu kan göra ett

ungdomsmanifest. Det vore ju jättebra, men det är ju en

engångsgrej. Det här borde ju vara ständigt återkommande.

Lars Bentelius: Jag vill svara på de två frågor jag fick.

För det första menar jag att polispolitik skall fastställas i

parlamentarisk ordning, men det är också så som jag sade att för

min del är jag inte på något vis emot en decentralisering av

polisverksamheten och bestämmandet.

Den andra frågan om registrering -- om polisen ägnar sig åt

registrering av brott, huvudsakligen. Ja, jag vill formulera det

så, att det sker i alltför stor utsträckning.

Uppklaringsprocenten är -- det är omvittnat -- låg, och jag

noterar att rikspolischefen själv anger, vilket ju är smått

uppseendeväckande, att de balanser som finns, dem löser man

genom att man låter ärendena preskriberas.

Gunno Gunnmo: Jag kan inte svara på den här frågan om hur

stor andelen av bevakningsföretagens tillväxt som man kan

hänföra till brist på poliser. Jag kan i alla fall konstatera

bara att det finns en del exempel på att polisen använder

bevakningsföretag i stället för egna resurser. Det tydligaste är

tunnelbanan i Stockholm, som jag och polisförbundet alltid har

varit principiella motståndare till, och jag kan då svara mot

bakgrund av det. Vi menar att det är polisen som skall ingripa

för människors integritet, alltså upprätthålla lag och ordning

på det sättet. Bevakningsföretagen skall vara rättsägarens

förlängda arm när det gäller att bevaka i första hand ekonomiska

intressen. Och den här frågan tror vi inte att man kan lösa

genom att lagreglera bevakningsföretagens verksamhet, utan man

måste fastställa vad som är polisens fögderi och tala om att

detta område har polisen, alltså statsmakten, samhället ensam

ansvaret för. Att bevakningsföretagen tillväxer gör de ju med

stöd av den rädsla som finns för brott, och det kommer man inte

att kunna göra någonting åt. Det är viktigt att polisen inte

underlättar denna tillväxt på sin egen bekostnad så att säga.

Björn Eriksson: För det första är det väl bäst jag säger,

för undvikande av alla missförstånd, att hela utskottet är

självfallet välkommet också till rikspolisstyrelsen.

Det andra är att Stockholm numera har rätt att göra en stor

del av rekryteringen själva. Jag vill säga det med anledning av

den fråga som var uppe.

Den tredje är att 6 % av polisarbetet rör trafiken. Det var en

fråga om hur stor andel det var. Och den fjärde rör

bevakningsföretagen, där vi för närvarande skattar siffran till

30 000 ungefär som arbetar i bevakningsbranschen.

Över sedan till de konkreta frågor jag fick, varav den första

var frågan om förhör av asylsökande. Ja, vi är för att det

flyttas. Jag har nämligen den uppfattningen, och jag tror att

polisväsendet totalt har den uppfattningen, att den som har

beslutsansvar har väl också beredningsansvar. Det kan inte vara

riktigt att en organisation bereder och en annan fattar beslut.

Där får man lov att bestämma sig för vilken linje man driver.

Endera är det polisen som har något slags beslutsfunktion. Då

utreder polisen. Eller också är det invandrarverket, då utreder

invandrarverket. Det är vår uppfattning.

Vad gäller frågorna kring det som bitr. riksåklagaren hade

uppe, så skulle jag vilja nalkas det på det sättet, att för det

första -- och det tycker jag är viktigt att säga i sådana här

sammanhang -- så är det klart att sådana här procenttal över

uppklaringar är litet luriga, för man ligger då på kanske 3--4 %

av inbrotten i Stockholm. Det är en liten krets som begår dem.

Det betyder att de flesta som begår repetitiva inbrott åker

fast. Tendensen att anmäla inbrott ökar av massor av skäl -- det

kan vara försäkringsbolagsfel, det kan vara allt möjligt annat

-- så man kan inte bara ta siffror här. Jag menar alltså att de

repetitiva brottslingarna fastnar i våra garn förr eller senare.

När det sedan kommer över till Axel Moraths fråga om att styra

här, så finns det grundläggande problem i den svenska modellen,

och det är att vi har åklagare och polis, och polisen har

personalansvar för kriminalpolisen. Skall man ha det perfekta

samrådet måste man endera göra åklagare till poliser genom att

föra över kriminalpolisen till åklagarverket eller föra in

åklagare hos oss. Eljest kommer det alltid att vara en

diskussion om vem som har det yttersta ansvaret kring

personalresurser. För det är ju självklart att den som sitter

och leder en organisation och har ett budgetansvar, alltid har

synpunkter på förbrukningen av pengar och allt möjligt annat,

samtidigt som åklagaren har sina behov. Och jag tror att det var

precis detta som åklagarutredningen skulle ta upp. Men jag

tror inte att man kan komma runt detta problem annat än genom

att se på om det är brist i samrådet i dag, och det finns säkert

ställen där det brister, men den polisiära bilden är nog ganska

entydigt så, att det i huvudsak fungerar väl, när det gäller

samrådet. Utan vad det ytterst handlar om de gånger då det

kolliderar, det är rekryteringsrätten av polispersonal ur

polisorganisationen. Det är där som så att säga skon klämmer.

När det gäller frågan kring konfrontationer och

brottsofferjourer, så är det ett problem vi känner av. Inte så

att vi inte arbetar med det. Vi har alldeles nyligen tagit fram,

som jag tycker, en utmärkt rapport om hur man inrättar

brottsofferjourer, kvinnojourer och allt annat, och det är vi

ganska duktiga på, skulle jag våga påstå. Samma sak gäller

konfrontationssidan, som vi börjat arbeta med. Men vi är inte

tillräckligt bra på att sprida informationen. Och vi måste

bättra oss där, och jag tror att det är en av de viktigare

arbetsuppgifterna på rikspolisstyrelsen att bli bättre här. Och

här får vi gå fram via polishögskolan, vi måste gå fram via

polischefsföreningen, vi måste på ett annat sätt sälja våra

produkter än att bara skicka ut dem och säga var god läs, för

det gör inte folk i dagens informationssamhälle. Vi måste

handgripligen övertyga om att produkten är attraktiv, och där

har vi att bättra oss.

Expeditions- och rättschefen Olof Egerstedt,

civildepartementet: Jag skall svara på två frågor som har

ställts. Den första gällde samverkan med åklagaren. Jag kan säga

så här att en röd tråd i den här propositionen är ju ett försök

att göra en sammanhållen helhetssyn på polisen och

polisverksamheten. Polisverksamheten är i dag och även framdeles

till stor del regelstyrd. Utöver det kännetecknas den av att den

är föremål för en demokratisk styrning av statsmakterna,

länsstyrelsernas styrelser och av polisstyrelserna. Den tredje

komponenten i styrningen -- som Björn Eriksson var inne på --

handlar om detta att det är polismyndigheten som har

ekonomiansvaret, och det är därför polismyndigheten som måste ha

verksamhetsansvaret. Om man sedan ställer detta i relation till

att det finns ett ganska stort antal andra intressenter som

riktar sig mot polisverksamheten -- det är förvisso icke blott

åklagarna som har intresse av att ta i anspråk polisens

tjänster. Det är kommunerna, det är socialtjänsten, det är inte

minst invandrarverket, när det gäller asylutredningar, och i

någon mån också tullen. Och för att kunna åstadkomma denna

helhetssyn på polisen, som jag nyss nämnde, så har i

propositionen då tagits upp denna, som jag sade, regelstyrning

och som avlöses av en demokratisk styrning och sammankopplad med

principen om att den som har ekonomiansvar också skall ha

verksamhetsansvar.

Den andra frågan gällde det preventiva arbetet, och där är det

egentligen bara att hänvisa till vad som står i propositionen om

att det preventiva arbetet skall prioriteras i polisarbetet, och

det tar sig då uttryck på olika sätt som är beskrivet i

propositionen.

Britta Bjelle: Ja, det är ju så här att i vanliga fall

finns det ju som regel en utredning som ligger till grund för en

proposition, i vart fall i väldigt många sammanhang, och den

brukar då gå ut på remiss och på det sättet brukar många få

möjligheter att yttra sig över vad som skall komma att hända i

riksdagen när propositionen kommer. Så har det inte riktigt

varit i det här fallet, och därför har det för vår del varit

särskilt intressant att inbjuda företrädare som har kunnat -- i

stället för en vanlig remissomgång -- tala om hur man har sett

på den här propositionen, och det anser jag att vi har fått i

dag, och jag tycker att det har varit en intressant dag. Jag

tror att många av oss har fått infallsvinklar som vi kanske inte

själva skulle ha kommit på, om vi inte hade fått lyssna till er

här i dag. Så jag vill tacka så mycket för att ni har kommit och

för att ni har lämnat era synpunkter, och så får vi se vad det

blir för någonting, när vi så småningom har behandlat det här

färdigt i utskottet. Tack än en gång för visat intresse!

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen m.m. 1

Lagförslag 3

Motionerna 4

Utskottet 12

Inledning 12

Bakgrund 12

Närmare om bakgrunden till den nu aktuella propositionen 13

Propositionens huvudsakliga innehåll 13

Utfrågning m.m. 14

Utskottets överväganden 14

Inledning 14

Polisen och samhället 15

Polisens uppgifter 16

Yrkesroller inom polisen 17

Avgiftsfinansiering 18

Medborgarinflytande 18

Grundläggande organisation och fria resurser 20

Strukturfrågor 20

Utbildning och forskning 21

Särskilda händelser 24

Trafikövervakning 24

Internationellt samarbete 25

Tillsättning av högre tjänster 26

Andra frågor 26

Inledning 26

Grannsamverkan mot brott 26

Seniorpoliser 27

Personalpolitiska frågor 27

Polisens spaningsregister 28

Personalsituationen i storstadsområdena 28

Åklagarnas och polisens resurser 29

Legitimering av polismän 31

Kvarterspolisverksamhet 32

Utredning av brott begångna av polismän 32

Gränsdragningen polis--bevakningsföretag 33

Medborgarvittnen 34

Övriga frågor 34

Övrigt 36

Hemställan 36

Reservationer 40

Särskilda yttranden 53

Bilaga 1 Medverkande vid utskottets utfrågning om förnyelse

inom polisen den 15 maj 1990 55

Bilaga 2 Anföranden vid utfrågningen 56