Prop. 1989/90:155

Regeringens proposition 1989/90:155

om förnyelse inom polisen

Prop. 1989/90:155

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokoUet
den 19 april 1990 för de åtgärder och ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt K. A. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen las upp elt antal frågor som rör vidareutvecklingen av det reformarbete
i riktning mot ökat lokalt självbestämmande och ökad effektivitet inom
polisen, som inleddes genom den polisreform som beslutades av statsmakterna
under 1980-lalel.

En
ändring i polislagen (1984:387) föreslås av innebörd att polismyndigheterna
får möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under polisstyrelsen
leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet, som
styrelsen bestämmer. För all kunna åstadkomma en fördjupad samverkan mellan
polismyndigheterna föreslås bl. a. ändring i polislagens bestämmelser om
länsstyrelsernas direktivräll på polisområdel.

I
propositionen föreslås vidare att riksdagen godkänner vissa riktlinjer för
polisens arbete, polisens uppgifter, avgiftsfinansiering på polisens område
och polisens internationella samarbete.

Riktlinjerna
för polisens arbete går bl.a. ut på att verksamheten bör bli mer preventivt
inriktad. När del gäller polisens uppgifter bör de renodlas så att polisen i
ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet. Möjligheterna lill en avgiftsfinansiering på
polisens område bör utredas.

Utöver
de nu berörda frågorna, där beslut av riksdagen begärs, redovisas i
propositionen det fortsatta utvecklingsarbetet inom polisen i fråga om bl.a. yrkesroller
inom polisen, de lokala polismyndigheternas gmndläggande organisation,
rikspolisstyrelsens framtida roll, utbildnings- och forskningsverksamhet,
trafikövervakning samt tillsättning av vissa högre tjänster inom polisväsendet.

Lagförslaget
bör träda i kraft den 1 januari 1991.

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:155

Förslag till

Lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom
föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387)

dels
att 6 § skall ha följande lydelse,

dels
all det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a § , av följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5a§

Polisstyrelsen Jår inrätta en eller flera polisnämnder för att under
styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som
styrelsen bestämmer.

I en polisnämnd skall ingå polis-chejen och det antal övriga ledamöter,
lägst Jem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Dessa ledamöter utses
av polisstyrelsen. Polisstyrelsen Jår bestämma att också chej Jör arbetsenhet
inom nämndens område skall ingå. För de ledamöter som utses av polisstyrelsen
skall lika många suppleanter utses.

I Jråga om de ledamöter och suppleanter som utses av polisstyrelsen tillämpas
5§ tredje stycket Jorsla och andra meningarna.

6§
Länsstyrelsen är länels högsta polisorgan. Den ansvarar för polisverksamheten
i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs av polismyndigheterna i
länet.

Det
ankommer på länsstyrelsen Det ankommer på länsstyrelsen

att bestämma i vilken utsträckning all bestämma i vilken utsträckning

polispersonal skall ställas till förfo- polispersonal skall ställas till förfo

gande för verksamhet som bedrivs gande för verksamhet som bedrivs

gemensamt för flera polisdistrikt gemensamt för flera polisdistrikt

saml alt generellt eller för särskilda samt all för viss begränsad tid eller

fall i övrigt bestämma om sådan för särskilda fall i övrigt bestämma

verksamhet. Vid behov får länssty- om sådan verksamhet. För att

relsen bestämma även om annan främja en effektiv verksamhet eller

polisverksamhet inom länet. Vad annars vid behov får länsstyrelsen

som har sagts nu gäller dock inle i bestämma även om annan polis-

den mån annat har beslutats av re- verksamhet inom länet. Vad som

geringen. har sagts nu gäller dock inte i den

mån
annat har beslutats av regeringen.

Länsstyrelsen
får besluta om polisförslärkning från ell polisdistrikt lill

etl annat inom länet eller till ett annat län samt begära förstärkning från ell 4

annat län. Den får också
helt eller delvis ta över ledningen av polispersona- Prop. 1989/90: 155 len i
länet, när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig
ledning inom länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan föreskriva
att länsstyrelsen också i andra fall skall leda polisverksamhet. När
länsstyrelsen leder polisverksamhet, skall vad som i lag eller annan
författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även
länsstyrelsen.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1991.

Civildepartementet Prop. 1989/90:155

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 1990

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson,
Dahl, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson

Föredragande:
statsrådet Johansson

Proposition om förnyelse inom polisen 1 Inledning

Det
svenska polisväsendet förstatligades för 25 år sedan. Huvudsyftet med förstatligandet
var all skapa en effektiv och smidig polisorganisation. I sammanhanget
underströks all organisationsfrågorna inom polisen måste ägnas fortlöpande
uppmärksamhet och alt polisens uppgifter och organisation måste anpassas lill
förändringarna i samhället.

I
konsekvens härmed genomfördes i olika steg under åren 1984 och 1985 en
reformering av polisväsendet. Reformen, som innebar bl. a. en minskad detaljstyrning
av polisen och elt ökat lokall självbestämmande, har lett lill en utveckling i
riktning mol en ökad effektivitet inom polisen.

De
erfarenheter som numera har vunnits av polisreformen visar all del finns
områden som behöver utvecklas vidare för all reformens syften bättre skall
uppnås. Behov av jämkningar och ändringar på polisområdel har också
aktualiserats av bl.a. de förändringar i samhället som skett sedan reformen
genomfördes. De fömtsättningar som är styrande för arbetet med förnyelsen av
den offentliga sektorn har giltighet också för polisväsendet. Det innebär att
polisen, i likhet med annan offentlig verksamhet, under överskådlig tid måste
räkna med en begränsad tillgång på reala och finansiella resurser. Detla
ställer krav på förändringar i syfte alt få lill stånd ett ökat utbyte av
resurserna. Införandet av ell nytt treårigt budgetsystem medför också behov av
förändringar inom polisen.

Del
finns således, från delvis olika utgångspunkter, flera skäl som talar för en fömyelse
och förändring inom polisväsendet. Behov av åtgärder i sådan riktning har under
senare lid också aktualiserats för regeringen av bl.a. rikspolisstyrelsen i
skrivelser och rapporter och i samband med redovisning av utredningsuppdrag. En
sammanställning över dessa bör fogas till protokollet som bilaga.

Jag
skall i del följande ta upp elt antal frågor som gäller förändrings- och förnyelsearbetet
inom polisen. Del gäller såväl större sammanhängande frågor, såsom inriktningen
av polisens verksamhet, polisens uppgifter samt strukturella och
organisatoriska frågor, som enskilda mer frislående

frågor
som har aktualiserats. Därvid kommer jag att redovisa vissa åtgär- Prop.
1989/90:155 der som jag kommer all föreslå regeringen redan under våren.
Redovisningen kommer också alt la sikte på del fortsatta utvecklingsarbetet
och på hur vissa enskilda frågor bör lösas. De ämnen som jag tänker ta upp
kräver — bortsett från etl förslag lill ändring i polislagen (1984:387) — i
allmänhet inte beslut av riksdagen. Mot bakgrund av riksdagens medverkan i
tidigare reformarbete på polisområdet anserjag emellertid att regeringen bör
bereda riksdagen tillfälle att la del av riktlinjer för vad som bör gälla på polisens
område i vissa hänseenden. Jag ser det också som värdefullt att regeringen i
övrigt kan lämna en samlad redovisning av reformarbetet för riksdagen.

I
den försatta framställningen kommer jag, som en bakgrund till vad jag anför om
reformbehovet, att ge en tämligen utförlig redovisning av tidigare
reformarbete inom polisen och de erfarenheter som vunnits därav.

När
del gäller den brottsbekämpande verksamheten och lagstiftningsfrågan har jag samrått
med chefen för justitiedepartemetet och, när det gäller trafikfrågor, chefen
för kommunikationsdepartementet.

Under
beredningen av de frågor som behandlas har bl.a. de fackliga organisationerna
inom polisen haft tillfälle att lämna synpunkter.

De
frågor jag tar upp i det följande hänför sig till den öppna polisen. Jag kommer
inle att beröra verksamheten vid säkerhetspolisen, som nyligen varit föremål
för en reform på grundval av förslag från SÄPO-kommittén (se prop. 1988/89:108,
JuU 21, rskr. 287).

De
förslag jag nu lägger fram kan sägas utgöra startskottet för förnyelsearbetet
beträffande polisen under 1990-talel. Förslagen gäller både konkreta reformer
och riktlinjer för det fortsatta reformarbetet. Ett viktigt led i reformarbetet
ulgör övergången lill det system med treåriga budgetramar, som håller på att
införas inom hela statsförvaltningen och i vilket polisen kommeratt ingå fr.o.m.
budgetåret 1992/93. Förberedelser för övergången till det nya budgetsystemet
för polisen pågår redan både vid rikspolisstyrelsen och inom civildepartementet.
En tredje linje i reformarbetet är en översyn av polisens regionala
organisation, som jag avser att ta initiativ till. Jag kommer att något beröra
såväl budgetfrågorna som de regionala frågorna i det följande för att göra
bilden av del förestående reformarbetet fullständig.

2 Bakgrund

2.1 Polisreförmen

Det
svenska polisväsendet ändrades på ett genomgripande sätt vid förstatligandet
år 1965 (prop. 1962:148, SU 183, rskr. 387 och prop. 1964:100, SU 114, rskr.
259). I samband med detta underströks att organisationsfrågorna måste ägnas
fortlöpande uppmärksamhet och att organisationen måste anpassas lill
förändringarna i samhället. År 1975 tillkallade chefen för
justitiedepartementet efter regeringens bemyndigande sakkunniga för en översyn
i delta syfte, 1975 års polisutredning.

Polisutredningen
avlämnade år 1979 prindpbetänkandel (SOU 1979:6) Prop. 1989/90:155 Polisen.
Efter remissbehandling lade regeringen i proposition 1980/81:13 om polisens
uppgifter, utbildning och organisation m. m. fram förslag till allmänna
riktlinjer för en reform av polisväsendet. Riksdagen godkände i huvudsak
riktlinjerna (JuU 1980/81:24, rskr. 210).

I
enlighet med vad som förordats i propositionen — och som godtagits av riksdagen
— tillkallade chefen för justitiedepartementet efler regeringens bemyndigande
en kommitté med uppdrag all behandla frågor om genomförandet av reformen
rörande polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. Kommittén antog
benämningen 1981 års polisberedning.

Polisberedningen
presenterade i olika promemorior och belänkanden en rad förslag i skilda ämnen.
Förslag rörande den rättsliga regleringen lades fram i betänkandet (SOU
1982:63) Polislag. När det gäller frågor som direkt anknöt till själva
polisreformens genomförande avgav beredningen efter ett föregående
remissförfarande betänkandet (Ds Ju 1983:10) Polisorganisationen. Beredningen
avlämnade också betänkandet (Ds Ju 1983:15) Rekrytering och utbildning inom
polisväsendet. Vidare publicerade beredningen särskilda promemorior om
polisorganisationen i länen.

Vid
beredningen i regeringskansliet av polisberedningens förslag gjordes den
bedömningen all riksdagen skulle få tillfälle alt ta ställning lill riktlinjerna
för en reform av polisväsendet i två steg. Förslagen till riksdagen byggde
huvudsakligen på 1981 års principbeslut och på polisberedningens belänkanden.

Som
ell första steg i polisreformens genomförande överlämnades lill riksdagen i
januari 1984 proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m. Riksdagen
godtog i allt väsentligt förslagen i propositionen (JuU 1983/84:16, rskr. 182).

Under
våren 1984 beslutade riksdagen om en ny rättslig reglering av polisverksamheten
i en polislag (SFS 1984:387) (prop. 1983/84: 111, JuU 27, rskr. 331). Samtidigt
infördes bl.a. en polisförordning (SFS 1984:730) och en ny instruktion för
rikspolisstyrelsen (SFS 1984:731) (numera ersatt av en ny instruktion, SFS
1989:773).

Del
första steget i polisreformen genomfördes den I oktober 1984. De organisatoriska
förändringar som då genomfördes var följande.

— För
all ge statsmakterna och myndigheterna inom polisväsendet ell bättre underlag
för beslut om resursfördelning m.m. infördes etl nyll planeringssystem.

— Medborgarinflylandel
över polisverksamheten stärktes. Polisstyrelsen fick ökade befogenheter all
fatta beslut om t.ex. inriktningen av verksamheten vid polismyndigheten.
Styrelsen fick dock inle avgöra frågor som avser polisledning i särskilt fall.

— En ny regional
polisorganisation infördes i Stockholms län, i Göteborgs och Bohus län saml i
Jämtlands län. Tjänsten som länspolischef där förenades med polismästartjänslen
vid polismyndigheten i Siockholm, Göteborg respektive Östersund. En sådan
ordning har sedermera kallats länspolismästarmodellen efter ijänslebenämningen
på den nya regionala 8

chefen.
Vissa organisatoriska förändringar rörande ledningen av den regio- Prop.
1989/90:155 nala verksamheten beslutades också.

— Rikspolisstyrelsen
skulle också fortsättningsvis vara central förvaltningsmyndighet för
polisväsendet. Styrelsens befogenheter all meddela föreskrifter och leda viss
polisverksamhet begränsades och preciserades. På det polisiära området i övrigt
skulle styrelsens verksamhet inriktas på metodutveckling. Styrelsen fick en ny
organisation.

— Den
centrala utbildningsverksamheten samlades organisatoriskt inom en polishögskola
som fick ställning som en byrå vid rikspolisstyrelsen.

— Slutligen
fick rekryleringsverksamheten en ny inriktning och organisation.

Som
elt andra steg i polisreformen överlämnades lill riksdagen i november 1984
proposition 1984/85:81 om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå,
utbildning och rekrytering. Riksdagen godtog förslagen (JuU 1984/85:18, rskr.
164).

Reformens
andra steg genomfördes den I november 1985 och innebar i huvudsak följande.

— De
regionala och de lokala myndighetema gavs ell avgörande infly

tande över verksamhetens inriktning och resursfördelningen inom polisvä

sendet med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer för verksamheten

som statsmakterna beslutar.

— Vidare
anfördes ell syslem med gmndläggande organisation (även

. kallad.basorganisalion), som beslutas av regeringen, och i övrigt s.k. fria

resurser.
De fria resurserna slår lill de regionala och de lokala polismyn-' dighelernas
förfogande.

— Systemet
koinplellerades med en ökad frihet för myndigheterna alt förfoga över sin egen
budget inom s. k. medelsramar.

— En
ny ulbildningsordning infördes i enlighet med riksdagens tidigare principbeslut.-
Syftet med den nya ordningen var. alt skapa en bättre utbildad polispersonal
som skall kunna användas inom hela organisationen. Vidare föreslogs en
satsning på-polisforskning.

— En
annan nyhet var all verksamheten vid polismyndigheternas operativa avdelningar
renodlades till förmån för egentlig polisverksarnhet.

'Samtidigt
stärktes kanslifunktionen. I denna skulle det t.ex: alltid finnas en funktion
för analys och planering av verksamheten.

— Medborgarinflylandel
på den regionala nivån stärktes.Det slogs fast

all vissa vikliga polisiära verksamheter även i framtiden skulle vara regio

nala, t.ex. bekämpandet av narkotikabrottsligheten och'den'ekonomiska

brottsligheten.

Vid'sidan
av de frågor som mera direkt anknöt lill polisreformens

genomförande lade polisberedningeri fram ell antal andra reformförslag

■rörande polisväsendet. I särskilda belänkanden presenterades sålunda för

slag rörande en Ijänsleförslagsnämnd inom polisväsendet (Ds.Ju 1984:9),

handläggningen av anmälningar mot polismän (Ds Ju 1984:10), den regio

nala polisorganisationen (Ds Ju 1984:11) och beredskapspolisen (Ds Ju

1985:2).

1 1986 års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 4) redovisade 9

chefen för
justitiedepartementet sina ställningstaganden med anledning av Prop.
1989/90:155 polisberedningens förslag i dessa frågor. Ställningstagandena
mynnade ut i elt förslag om ett förändrat förfarande vid tillsättning av vissa
polischefs-tjänster. 1 fråga om handläggningen av anmälningar mol polismän föreslogs
en ökad snabbhet i förfarandet, ökat lekmannaansvar saml tillskapandet av en
central disciplinnämnd. När det gäller den regionala polisorganisationen
innebar förslaget att den s. k. länspolismästarmodellen skulle införas i Uppsala
län, Kronobergs län, Blekinge län. Malmöhus län och Värmlands län. Regeringens
förslag om beredskapspolisen innebar en överföring av ordningsuppgifler från
civilförsvaret lill polisväsendet. Riksdagen godtog regeringens förslag (JuU
1985/86:19, rskr. 163; i fråga om anmälningar mol polismän JuU 1985/86:32, rskr.
277). Länspolismästarmodellen har därefter införts i alla de berörda länen.

Ijanuari
1986 överiämnade polisberedningen sill slutbetänkande (SOU 1985:62)
Inriktningen av polisverksamheten. I betänkandet redovisades framförallt hur
polisens arbete skulle kunna effektiviseras ytteriigare. I 1987 års
budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 4) redogjorde chefen för
justitiedepartementet för vissa principiella ställningstaganden såvitt avsåg
beredningens förslag rörande inriktningen av polisverksamheten.
Departementschefens överväganden lämnades ulan erinran av riksdagen (JuU
1986/87:23, rskr. 201) och föranledde en ny bestämmelse i polisförordningen (1
kap. 3 §), som trädde i kraft den 1 febmari 1988 (SFS 1987:1340). Den 1 januari
1988 infördes också nya regler i polisförordningen om delegering av
beslutsbefogenheter inom en polismyndighet (SFS 1988:913). Den nya ordningen
innebar all de lokala polismyndigheterna på eget ansvar och med utgångspunkt i
den egna verksamheten fick långtgående befogenheter all fördela arbetsuppgifter
mellan olika tjänstemän och arbetsenheter inom myndigheten.

2.2 Behovet av fömyelse

Polisens
huvuduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Detta är en gmndläggande
funktion i varje ordnat samhälle och har stor betydelse för medborgamas
trygghet. För de allra flesta människor är polisen en mycket betydelsefull välfärdsfaklor.
Del är därför av särskild betydelse all polisen kan fullgöra sina funktioner på
elt så bra säll som möjligt.

Behovet
av all effektivisera polisen och att anpassa polisens organisa

tion och arbetsformer efter utvecklingen i samhället har varit vägledande

både vid polisens förstatligande och för den polisreform, som genomförts

under 1980-talet. De erfarenheter som hittills har vunnits av polisrefor

men visar all reformens principer behöver utvecklas vidare. Detaljstyr

ningen av verksamheten inom framför allt del administrativa området och

av resursanvändningen är fortfarande sådan alt den i viss mån hämmar en

effektiv polisverksamhet. Budgetsystemet inom polisen är så utformat och

har sådan inriktning att det inle svarar mol dagens krav på en god hushåll

ning och elt effektivt utnyttjande av resurserna. De organisatoriska och

administrativa stmklurerna inom polisväsendet medger inle alltid den 10

flexibilitet och den
smidighet som är önskvärd och som torde ha fömtsätts Prop. 1989/90:155

vid förstatligandet. Del
lokala medborgarinflylandel kan fördjupas och

utvecklas.

Behovet
av att vidareutveckla polisreformen berör i hög grad det förändrings- och
förnyelsearbete som gäller omläggningen av budgetprocessen för polisväsendet.
Till del nya budgetsystemet, som skall införas för polisen den 1 juli 1992, är
kopplat en ny modell för verksamhetsslyrning och resultatuppföljning.
Nyordningen på detla område aktualiserar en rad frågor, bl.a. rörande
systemförändringar på del administrativa området och i fråga om planerings- och
uppföljningssystemet inom polisen.

Reformbehovet
gäller dock inle bara organisatoriska, administrativa och budgelmässiga
förhållanden. Som har redovisats i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.
15 s. 93) sker del en fortlöpande ökning av polisens arbetsbelastning inom alla
centrala verksamhetsområden. Även om den utvecklingen måste mötas med åtgärder
av mer traditionellt slag, t.ex. på del kriminalpolitiska området och genom
möjliga resursförstärkningar, är del uppenbart all också förändringar av
polisverksamhetens inriktning och uppgifter måste övervägas.

Behovet
av förändringar inom polisen förstärks av de faktorer som gör del nödvändigt
med en förnyelse av den offentliga sektorn också i övrigt. Samhällsutvecklingen
medför enligt de bedömningar som nu kan göras all det kommer all råda en ökad
konkurrens mellan olika samhällssektorer om tillgången på arbetskraft under de
närmaste decennierna. Samlidigt måste den offentliga sektorn räkna med en
begränsad tillgång på finansiella resurser.

I
min fortsatta framställning rörande förnyelsearbetet inom polisen kommer jag
inte alt gå närmare in på de förändringar som kan bli aktuella när det gäller
den regionala polisorganisationen. Regeringen uppdrog ijuni 1988 åt
rikspolisstyrelsen och länsstyrelsernas organisalionsnämnd att utvärdera den
nya organisationsform, benämnd länspolismästarmodellen, som infördes i vissa
län som en följd av polisreformen. Uppdraget redovisades till regeringen under
hösten 1989. Frågorna om vilken organisationsform som skall gälla för
polisverksamheten på regional nivå och vilka uppgifter som framdeles bör
ankomma på de regionala polisorganen är av det slaget alt de bör bli föremål
för en särskild utredning.

2.3 Inriktningen av förnyelsearbetet

De
förhållanden som har berörts i del föregående bör föranleda alt del samlade
förnyelsearbetet inriktas på främst tre huvudområden.

Del
första gäller de grundläggande målen för polisverksamheten och den inriktning
av verkamheten som föranleds därav.

Verksamhetens
mål och inriktning bör styra resursutnyttjandet och poli

sens roll på det kriminalpolitiska området. Man bör därför överväga att

från polisväsendet föra bort sådana uppgifter som inte nödvändigtvis, med

hänsyn till polisens befogenheter och kompetens, skall förbehållas polisen.

Det finns vidare anledning att diskutera den polisulbildade personalens

yrkesroll och i samband med det klara ut vilka arbetsuppgifter inom 11

polisväsendet
som kan utföras av andra personalkategorier inom organisa- Prop.
1989/90:155 tionen eller nya yrkesgrupper som därmed kan behöva tillföras
verksamheten.

I
förnyelsearbetet bör också belysas möjligheterna av att utsträcka systemet med
avgiftsfinansiering till alt gälla nya områden av polisens verksamhet.

En
viktig fråga vid en vidareutveckling av polisreformen gäller polisstyrelsernas
uppgifter. Intresset av att fördjupa och utvidga de förtroendevalda
ledamöternas inflytande gör sig alltmer gällande.

Del
andra huvudområdet rör strukturella och organisatoriska frågor inom polisen.
Förnyelsearbetet bör inriktas på all finna foimer för en ökad samverkan mellan
de lokala polismyndigheterna. Behovet av en sådan samverkan gäller såväl på del
polisoperaliva området som i fråga om bl. a. ekonomihantering, utbildning och
personaladministration. 1 synnerhet de små polismyndigheternas behov av
samverkan måste tillgodoses. Intresset av all uppnå ell bättre
resursutnyttjande och en ökad effektivitet gör del också nödvändigt att
särskilt uppmärksamma bl.a. huruvida fördelningen av polispersonal och av andra
resurser mellan myndigheterna är helt ändamålsenlig med hänsyn till de
förändringar i samhället som har skett sedan grunderna för nuvarande
förhållanden i huvudsak lades fast för 25 år sedan. En särskild fråga ulgörde
strukturellt betingade svårigheterna att mer fortlöpande åstadkomma en
omfördelning av resurserna mellan de lokala polismyndigheterna.

Även
myndigheternas inre organisation behöver förändras i riktning mot en större
flexibilitet. Den nuvarande ordningen enligt vilken regeringen bestämmer varje
enskild myndighels grundläggande organisation framstår numera som alltför
stel.

Det
Iredje huvudområdet för förnyelsearbetet gäller olika frågor som är förknippade
med omläggningen av budgetprocessen för polisväsendet. Del nya budgetsystem som
skall införas innebär att polisväsendet, i likhet med flertalet andra
myndigheter, kommer att följa en treårig budgetcykel. Resurserna anvisas i form
av s. k. ramanslag. Till systemet skall kopplas en ny modell för verksamhetsslyrning
och resultatuppföljning. Polisen skall fogas in i systemet med bönan budgetåret
1992/93, dvs. den I juli 1992. Under våren 1990 skall regeringen besluta om s.k.
myndighetsspecifika direktiv för polisen vilka skall ligga lill gmnd för
inriktningen av del fortsatta utvecklingsarbetet inom polisen.

Jag
har i de överväganden som har anknytning tillden regionala polisorganisationen
utgått från de förhållanden som råder i dag. Resultatet av den av mig nyss förulskickade
utredningen rörande polisverksamheten på regional nivå kan komma att innebära
alt förutsättningarna för förnyelsearbetet inom polisen på sikt ändras i dessa
frågor.

När
del gäller den brottsutredande verksamheten gör sig särskilda syn

punkter gällande. Den är i hög grad lagbunden och styrs i allt väsentligt av

straffbestämmelserna i brottsbalken och andra författningar och av regler

na i rättegångsbalken om förundersökning och tvångsmedel. Chefen för

justitiedepartementet avser att inom kort föreslå regeringen att en kom

mitté tillkallas för att se över åklagarnas uppgifter, arbetssätt och organisa- 12

tion.
I uppdraget skall också ingå alt se över reglerna om fömndersökning. Resultatet
av detta utredningsarbete kan få betydelse för den framtida polisverksamheten
på kriminalpolisområdet. Del torde därför finnas anledning att återkomma till
denna del av polisverksamheten.

Mina överväganden och
förslag föranleder — utöver en ändring i polislagen (1984:387) — ändringar i bl.a.
polisförordningen (1984:730) och i förordningen (1989:773) med instmktion för
rikspolisstyrelsen. Till den saken och lill de övriga frågor som kräver
särskilda beslut av regeringen återkommer jag senare. I fråga om vissa av mina
förslag bör beslut fallas av regeringen redan under våren. Del gäller bl.a.
förslaget all avskaffa regeringens detaljstyrning rörande myndigheternas inre
organisation. Jag kommer i del följande all ange de förslag som jag anser bör
kunna genomföras så snart som möjligt. När del gäller genomförande av mina
förslag får jag också hänvisa till avsnitt 17.

Prop.
1989/90:155

3 Polisen och samhället

Mitt förslag:
Polisens arbete skall inriktas mera på all förebygga och förhindra brott. En
fortsall prioritering skall ske av kampen mot våldsbrotlslighel och
narkotikabrottslighet. Även bekämpandet av ekonomisk brottslighet, särskilt
sådan som hotar stora samhälleliga värden, såsom miljöbroltslighel, skall
prioriteras.

Skälen
för mitt förslag

Bakgrund

När
man i olika sammanhang har velat kortfattat beskriva polisverksamheten, har
del sedan lång lid tillbaka bmkat anges all polisens huvuduppgift är all
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Så har polisverksamheten definierats
i olika polisförfallningar ända sedan 1700-talet. Så slår del också i den
nuvarande polislagen (1984:387). Del kan anmärkas all ullrycket att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet enligt polislagen också innefattar den
brottsutredande verksamheten.

Med utgångspunkt i denna
huvuduppgift har polisen i vårt land byggis upp. Till följd av de särskilda
befogenheter som tillkommer polisen, den kompetens som polisen besitter och den
myndighetsstruktur som råder har polisens verksamhet kommit all spänna över
stora verksamhetsområden och omfatta många samhällsföreteelser. Samlidigt med
utvecklingen all låta polisen ta hand om allt fler uppgifter i samhället har
kraven på polisväsendet inom de centrala funktionsområdena efter hand kommit
all bli allt större. De förhållanden del här gäller har i hög grad sin gmnd i andra
faktorer än sådana som kan hänföras till polisens egen verksamhet.

Sålunda
ställer brottsutvecklingen ständigt högre krav på polisen med hänsyn både till
del stigande antalet brott och lill att brottsligheten ulveck-

13

las mol att bli grövre och
svårare att bekämpa. Människornas krav på att Prop. 1989/90: 155

polisen skall motverka ordningsslörningar
och olika former av sociala

störningar ökar i takt med
att den sociala kontrollen tunnas ut allt mer i

det moderna samhället.
Utvecklingen inom vägtrafiken reser krav på mer

verkningsfulla polisiära
insatser för att stärka trafiksäkerheten. I samma

riktning verkar del
tilltagande miljömedvetandet på trafikområdet.

De
ökande anspråken på polisverksamheten har statsmakterna och polisväsendet mött
med reformer, rationaliseringar, förbättrad utbildning samt utveckling av nya
och effektivare arbetsmetoder. Samtidigt har statsmakterna tillskjutit
resurser lill polisväsendet. Tillskottet har bestått framför allt av
förstärkningar på personalsidan och av all ny och förbättrad utrustning
anskaffats. Polisväsendets personal har genom det senaste löneavtalet erhållit
avsevärt förbättrade löneförmåner. Flertalet polismyndigheter har sedan
förstatligandet fåll nya och ändamålsenliga polishus. Effekterna av de
förstärkningar som har skett på personalsidan har dock, om man mäter i
resurstimmar, till en del begränsats av bl.a. arbetstidsförkortningar, vidgade
möjligheter till ledigheter av olika slag och den ökade utbildningsverksamheten
inom polisen. Under senare tid har polisväsendet dessutom ställts inför
särskilda svårigheter lill följd av ökande avgångar bland polispersonalen.

De
samlade insatser som sålunda gjorts under senare år har dock inle räckt till
för all förbättra situationen i önskad utsträckning. 1 dag råder en obalans
mellan polisens uppgifter i samhället å ena sidan och förutsättningarna att
fullgöra dessa uppgifter på det sätt som förväntas av medborgarna å andra
sidan.

Som
jag ser saken har den situation som svenskt polisväsende idag befinner sig i
inte i första hand sin grund i brist på resurser. Av statsfinansiella och
andra skäl är det inte heller möjligt att i någon nämnvärd mån tillföra
polisväsendet nya reella resurser under de närmaste åren. Behovet av alt
säkerställa att polisen har möjligheter att fullgöra sina centrala funktioner
på bästa tänkbara sätt måste således i huvudsak tillgodoses med andra medel.
Jag kommer att i följande avsnitt lämna förslag till åtgärder i detta syfte.

Innan
jag gör det, finns det emellertid skäl att mot bakgrund av de grundläggande
målen för polisverksamheten närmare belysa frågan om inriktningen av polisens
arbete.

Grundläggande
mål för polisverksamheten

Enligt
I kap. 2 § regeringsformen är den enskildes personliga, ekonomiska

och kulturella välfärd grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Det skall särskilt åligga det allmänna att bl.a. verka för social omsorg och

trygghet och för en god levnadsmiljö. Det allmänna skall också värna den

enskildes privatliv och familjeliv. De mål för den offentliga verksamheten

som sålunda angetts i regeringsformen kan såvitt gäller polisens uppgifter

uttryckas i målsättningen att människorna i största möjliga utsträckning

skall kunna leva i vårt samhället utan att utsättas för brott eller att behöva

frukta för detta. 14

De författningsmässiga
ramar som mer direkt rör polisens verksamhet Prop. 1989/90:155 är tämligen vida
och rymmer inom sig vitt skilda uppgifter. En utgångspunkt för regleringen
utgörs av 1 § polislagen, där det sägs all polisens arbete är ett led i
samhällets verksamhet för all främja rättvisa och trygghet. I paragrafen sägs
vidare all huvudändamålet med polisverksamheten är alt upprätthålla allmän
ordning och säkerhet och att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan
hjälp.

Med
utgångspunkt i de ändamål som beskrivs i I § polislagen görs i lagens 2 § en
uppräkning av polisens huvudsakliga uppgifter. Enligt denna paragraf hör till
polisens uppgifter alt förebygga brott, alt övervaka den allmänna ordningen och
säkerheten, all bedriva spaning och utredning i fråga om brott, att lämna
allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp saml alt fullgöra vad som
brukar kallas polismyndighelsverksamhel.

Uttryckt
på ell annat sätt är det enligt min mening elt grundläggande mål för
polisverksamheten all värna om människornas trygghet till liv, hälsa,
integritet och personlig egendom främst genom all bekämpa brott, ingripa mol
ordningsstörningar och ge skydd och annan hjälp. Etl annat mål för polisens
verksamhet måste vidare vara all säkra grundvalarna för vårt demokratiska
samhälle.

Uppräkningen
i polislagen är allmänt hållen och inle uttömmande. Del betyder all besked om
del närmare innehållet i polisens uppgifter och verksamhetens inriktning får
sökas på annal håll. Polisens centrala uppgifter att förebygga och utreda
brott bestäms sålunda i första hand genom straffbestämmelser i brottsbalken och
andra författningar samt av rättegångsbalkens regler om förundersökning. I
fråga om polismyndighetsverksamheten finns närmare bestämmelser i etl stort
antal specialförfaltningar. I 1 kap. 3 § polisförordningen (1984:730) ges
föreskrifter om all en polismyndighet vid sitt arbete för de ändamål som anges
i 1 § polislagen skall uppmärksamma och beakta krav och önskemål från dem som
bor och verkar i polisdistriktet.

Den
närmare inriktningen av polisverksamheten anges inle bara i olika författningar.
En styrning av polisens verksamhet sker också genom statsmakternas beslut om
resurstilldelning och om prioritering av polisens insatser. Detsamma gäller de
närmare föreskrifterom resursanvändningen som regeringen varje år lägger fast i
regleringsbrevet för polisväsendet. Av betydelse är vidare de beslut i
organisatoriska och administrativa frågor som regeringen meddelar för polisen.

Hur
de övergripande målen skall omsättas i praktisk handling i polisarbetet följer
i första hand av de regler som anger polisens uppgifter i polislagen,
rättegångsbalken och andra författningar.

Inriktningen
av polisens arbete

Polisverksamheten
har av ålder brukat delas in i tre huvudformer, nämli

gen den preventiva, den repressiva och den hjälpande verksamheten.

Kring denna indelning har polisens olika verksamhetsgrenar byggts upp. I

och med polislagens tillkomst har polisens funktioner indelats ytterligare, i

huvudsak efter vad som gäller enligt polisens verksamhetsplanering. Indel- 15

ningen lar sålunda sikte
på följande funktioner eller aktiviteter: broltsföre- Prop. 1989/90:155
byggande verksamhet, övervakningsverksamhet, Irafikövervakning, allmän och socialpolisiär
spaning, kriminalpolisverksamhel, serviceverksamhet, utbildning och övrig
verksamhet. Den här indelningen avspeglar sig idag i myndigheternas
organisation.

Innehållet
i polisarbetet styrs i praktiken ofta av den faktiska förekomsten av ordningsslörningar
och brott. Del rådande systemet medger att polisverksamheten fortlöpande kan
anpassas till förändrade fömtsättningar och nya krav. Olika delar av
verksamheten kan prioriteras allt efler skiftande förhållanden. Behovet av alt
prioritera bland polisens funktioner och uppgifter ägnades uppmärksamhet i
sambänd med polisreformen. Del prioriteringssyslem som då lades fast utgår från
del förhållandel all polisen aldrig kan tillföras så stora resurser att den
effektivt kan bekämpa all brottslighet. Del är omöjligt för polisen all
förhindra varje lagöverträdelse och all uppdaga och utreda alla brott som
begås. Del kan därför inle undvikas all vissa polisuppgifler måste behandlas
med förtur medan andra får slå tillbaka. Till en del ankommer del på
polismyndigheterna att besluta i prioriteringsfrågor. En övergripande styrning
— utöver den som följer av den straffrättsliga och processrällsliga regleringen
— har dock förutsatts ske av statsmaktema.

Denna
styrning har hittills skett på framför allt två säll. Det ena gäller s. k.
organisatorisk prioritering. Den har tagit sig ullryck i att regeringen
beslutat om myndigheternas interna organisation till förmån för vissa verksamhetsområden,
t.ex. inrättande av narkolikarollar, och om personaltilldelning för angivna
ändamål eller lill vissa organisatoriska enheter. En annan form av prioritering
från regeringens sida är beslut om medelstilldelning för t. ex. inköp av utmstning.
Ell exempel på en sådan prioritering är anvisning av medel för anskaffning av
materiel för Irafikövervakning.

Statsmakterna
prioriterar också polisens verksamhet genom all ange vissa typer av brott som
bör ägnas särskilda insatser. Denna prioriterings-ordning lades fast i samband
med riksdagens principbeslut om polisreformen år 1981. Beslut om prioritering
sker årligen i samband med budgetprocessen, och beslutet utgör riktlinjer för
den resursanvändning och den resursfördelning som sedan beslutas av de
regionala och lokala polismyndigheterna.

Alltsedan
detta prioriteringssäll lades fast har, enligt vad statsmakterna angett varje
år, narkotikabrottsligheten, den ekonomiska brottsligheten och våldsbrollsligheten
utgjort områden där polisens insatser måste prioriteras. Det har i anslutning till
prioriteringsbesluten understmkits all myndigheterna samtidigt med all de
angivna prioriteringarna görs måste fortsätta sina ansträngningar all beivra
annan s.k. traditionell brottslighet, i synnerhet sådan som drabbar enskilda
människor särskilt hårt och som berör deras personliga integritet, t. ex.
bostadsinbrott.

Samlidigt
med prioriteringsbesluten har statsmakterna framför allt un

der senare år gett riktlinjer för resursanvändningen i andra avseenden ulan

att dessa riktlinjer har haft formen av prioriteringsbeslut. Exempelvis ges i

årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 15 s. 99) riktlinjer för 16

asylutredningar,
hastighetsövervakning i trafiken, insatser mot ungdoms- Prop. 1989/90:155

brottslighet,
stöd åt brottsoffer, brottsförebyggande arbete och kvarterspo-

lisverksamhel.

1
årets budgetproposition har jag begränsat mina uttalanden i prioriteringsfrågorna
med hänsyn till all ämnet skulle behandlas i nu förevarande sammanhang. Jag
anförde dock all kampen mol våldsbrollsligheten och narkotikabrottsligheten är
så angelägna uppgifter all de bör prioriteras också för nästa budgetår.

Ell
skäl lill att jag i budgetpropositionen förklarade att priorileringsord-ningen
borde ses över i angivet hänseende var den kritik som riktats mol den
hittillsvarande ordningen framför allt från polishåll. Det har bl.a. sagts att
polisen inte har fått tillräcklig vägledning av prioriteringsbesluten med
hänsyn lill alt de utpekade verksamhetsområdena varit för stora; delta i
synnerhet som intresset av prioriteringar inom angivna områden inle har vägts
mot andra angelägna uppgifter som polisen har. Saken har tagits upp av
rikspolisstyrelsen i anslagsframställningen för nästa budgetår. Styrelsen har
framhållit alt del är betydelsefullt all statsmakterna tydligt anger vilka av
målen för polisverksamheten som skall prioriteras, så all del kan göras klart
vilka områden som måste eftersättas.

Enligt
vad rikspolisstyrelsen anfört i anslagsframställningen bordet vara polisens sak
att själv finna de arbetssätt som ger bäst resultat inom ramen för de
övergripande målen för polisverksamheten. Med hänvisning lill denna uppfattning
har styrelsen förklarat att den för egen del beslutat ta fram vad man kallar
för elt kriminalpolitiskl program för polisväsendet. Detta har som utgångspunkt
alt resurserna måste koncentreras lill sådana områden där de ger bäst resultal.
Med delta betraktelsesätt bör enligt rikspolisstyrelsen fyra områden
prioriteras, nämligen brottsförebyggande verksamhet, kontroll av
yrkeskriminella, ungdomskriminalilet och narkotikabrottslighet.

För
egen del vill jag till att böria med slå fast all det är ofrånkomligt att vi
också framdeles måste ha en ordning enligt vilken inriktningen av polisens
verksamhet prioriteras i olika hänseenden. Emellertid finns det som jag
förklarade i årets budgetproposition goda skäl alt pröva om statsmakternas
prioriteringsbeslut bör göras tydligare och mer ändamålsenliga. Den utveckling
som sker i riktning mol en avreglering och minskad detaljstyrning av
polisverksamheten innebär att den indirekta prioritering som skett genom beslut
i organisatoriska frågor och genom föreskrifter om medelsanvändningen kommer
att upphöra. Detta förhållande, i förening med de övriga strukturella,
administrativa och budgetmässiga förändringar som förestår, skapar delvis
ändrade förutsättningar för styrningen av polisverksamheten. Samlidigt ställs
krav på ell visst mått av nytänkande på området. Jag skall i det följande redovisa
min syn på vad jag anser bör vara vägledande i fråga om prioriteringar inom
polisväsendet, såväl principiellt som i mer konkreta termer för i första hand
nästa budgetår.

Statsmakterna
har hittills avstått från all i förfatlningsform slå fast

grunderna för polismyndigheternas beslut om prioriteringar av verksam

heten. Det är som jag ser det knappast lämpligt eller ens möjligt att

författningsreglera denna sak. Avsaknaden av regler gör det enligt min 17

2 Riksdagen 1989/90. I .sami Nr 155

mening desto mer angelägel
alt de övergripande prioriteringsbesluten på Prop. 1989/90:155 respektive nivå,
såsom hittills, fattas av organ med etl politiskt ansvar. Under statsmakterna
bör del således vara en uppgift för länsstyrelsens styrelse och polisstyrelsen
att på gmndval av statsmakternas gmndläggande riktlinjer besluta om
inriktningen av verksamheten på regional respektive lokal nivå. Del är
nödvändigt alt en verksamhet som polisens har en stark medborgeriig förankring
inte bara på riksplanet utan också, såsom lades fast genom polisreformen, på
det regionala och lokala planet.

Det
utvecklade syslem för mål- och resullatorienterad styrning som följer av
omläggningen av budgetprocessen ställer krav på alt riktlinjer för prioriteringar
av polisens verksamhet i större utsträckning sker med inriktning mol de
övergripande mål som gäller för verksamheten. Riktlinjer för prioriteringar av
polisens verksamhet måste i större utsträckning ske med utgångspunkt i en
helhetssyn på polisens uppgifter. Ell beslut om prioriteringar bör inte
begränsas av den funktionella och organisatoriska indelning som råder hos
polisen utan måste i förekommande fall slå igenom i hela verksamheten.

Såsom
hittills får den angelägenhetsgradering som statsmakterna gör på det kriminalpoliliska
området och som kommer lill uttryck i bl.a. de strafflalituder som gäller för
olika brott inle sättas ur spel genom en prioritering som sker efler helt andra
grunder. Detsamma gäller självfallet också i fråga om de särskilda förtursbeslämmelser
som finns, exempelvis beträffande brott av unga lagöverträdare, och i fråga om
de fall när tvångsmedel lillgripils och särskilda tidsfrister därför gäller. De
kriminalpoliliska uppfattningar som statsmakterna i andra hänseenden gett
ullryck för, t.ex. när det gäller vissa brotts skadeeffekter i ell vidare
perspektiv, innefattar också en priorileringsgrund, och del även i de fall då
brottet i det enskilda fallet inte motiverar ett strängt straff. Insatserna mot
narkotikabrottsligheten och den ekonomiska brottsligheten är delvis ett
uttryck för denna princip (jfr prop. 1980/81:13 s. 51 O-

En
annan grund för prioriteringar är överväganden i fråga om utsikten att nå
framgång med olika slag av polisiära aktiviteter. I detta ligger en bedömning
av hur man skall nå ett resultat som står i rimlig proportion till de resurser
som sätts in. Sådana överväganden kan exempelvis leda till att en
polismyndighet i en viss situation prioriterar insatser mol kända vanebrottslingar
som erfarenhetsmässigt svarar för en förhållandevis stor del av brottsligheten,
medan brottsutredningar där möjligheterna till framgång är obefintliga eller
mycket små får stå tillbaka. I samband med överväganden av detta slag är det
naturligt att polisen samråder med företrädare för åklagarväsendet.

Inle
sällan måste emellertid polisverksamhet bedrivas på områden som är svårarbetade
och otacksamma alt utreda. En mördare måste efterspanas även om läget ser
hopplöst ut. Också de senaste årens satsning på kampen mot den ekonomiska
brottsligheten vilar på tanken att brottslighet som är särskilt samhällsfarlig
måste bekämpas även om brottsligheten sker i det fördolda och därför är svårbekämpad.
Det handlar här om kriminalpolitiska bedömningar som det ytterst är
statsmakternas sak att lägga fast.

En
faktor av betydelse är de lokala förhållanden som råder inom ett 18

polisdistrikt.
Genom all prioriteringsbeslut fattas lokalt finns det goda Prop. 1989/90: 155 möjligheteratt
anpassa polisverksamheten till vad som krävs med hänsyn till befolknings- och
näringsstruktur o. dyl. inom distriktet samt till variationer i fråga om
ordningsläge och brottsfrekvens. Av stor vikt är också att ta hänsyn till krav
och önskemål från dem som bor och verkar inom distriktet (se I kap. 3 §
polisförordningen).

De
beslut om konkreta prioriteringar som statsmakterna och de regionala och
lokala politiska organen fattat måste givelvis omsättas i praktisk polisverksamhet.
I linje med vad rikspolisstyrelsen anfört är del i första hand en sak för
polismyndigheterna och för personalen där att finna de arbetssätt och metoder
som är bäst för att nå de mål som ställts upp av de politiskt ansvariga
organen. I polislagen och i polisförordningen finns som komplement till
rättegångsbalken särskilda bestämmelser om samarbete med åklagaren; det är
viktigt att dessa föreskrifter omsätts i praktisk handling. Vid sidan av att
föra ut statsmakternas beslut om prioriteringar är det en uppgift för
rikspolisstyrelsen att förmedla idéer och uppslag i frågor som rör arbetssätt
och metoder och att på skilda sätt bidra till ett nytänkande i det praktiska
polisarbetet.

I
fråga om de grundläggande prioriteringar som skall gälla för i första hand
nästa budgetår gör jag följande bedömning.

Polisen
bör särskilt inrikta sin verksamhet på åtgärder som går ut på att värna om
människornas trygghet lill liv, hälsa, integritet och personlig egendom. Som elt
uttryck för detla och som elt led i ansträngningarna att nå det
kriminalpolitiska målet att minska brottsligheten bör det ske en ökad
inriktning mot brottsförebyggande åtgärder i vid mening och mot brottsförhindrande
åtgärder. En större andel av de totala polisresurserna bör således tas i anspråk
för den preventiva verksamheten. Ett brett förebyggande polisarbete är i många
fall del sätt som på sikt ger bäst resultal när det gäller all komma till rätta
med gatuvåld, ungdomsbrottslig-hel, narkotikahantering, skadegörelse och andra
slag av kriminalitet och ordningsstörningar som tilldrar sig kriminalpolitiskl
intresse. Detsamma gäller de felbeteenden i trafiken som utgör ett hot mol
säkerheten där.

Det
är som nyss sagts i första hand en fråga för polisen att avgöra vilka metoder
som bör användas för att förverkliga den prioritering i riktning mot en ökad
preventiv verksamhet som jag nu förordat. En naturiig sak är dock att den
allmänna övervakningsverksamheten i dess olika former måste utvecklas och öka.
Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas åt ungdomar som är i riskzonen för
att dras in i kriminalitet och åt vaneförbrytare och andra som svarar för en
förhållandevis stor del av brottsligheten. Med hänsyn till polisens Irygghelsskapande
funktioner måste de enskilda personer som utsätts för brott sällas i centrum
för polisens uppmärksamhet och omsorg. Behovet av akut skydd mot olika former
av våldsbrott för utsatta kvinnor måste särskilt beaktas. Det brottsförebyggande
arbetet förutsätter för framgång ett nära samarbete med andra myndigheter och
organ, såsom skolan, socialtjänsten, folkrörelserna och föreningslivet.

Vad
jag nu sagt innebär inle något principiellt avsteg från reglerna om

att det är en av huvuduppgifterna för polisen all utreda brott som hör 19

under allmänt åtal. Det är
självfallet nödvändigt att tillräckliga resurser även i fortsättningen avdelas
för denna verksamhet. All polisen lägger en ökad tonvikt vid det preventiva
arbetet bör emellertid leda till ell förändrat arbetssätt. I detta ligger en
uppluckring av de traditionella gränsema mellan ordningspolisljänsl och kriminalpolisljänsl.
Del förtjänar här all påpekas att del traditionella kriminalpolisarbelel i dag
torde la en större del av resurserna i anspråk hos den svenska polisen än vad
som är fallet i många andra jämförbara länder.

Enligt min mening bör
polisens insatser när del gäller spaning och utredning särskilt inriktas på de
brottstyper som jag i budgetpropositionen ansett böra prioriteras, nämligen
våldsbrott och narkotikabrott, samt på ekonomisk brottslighet och då särskilt
sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom miljöbrottslighet.

I anslutning lill vad jag
nu sagt om kriminalpolisarbelel vill jag erinra om åklagarnas befogenheter all
i egenskap av fömndersökningsledare bestämma om inriktningen av arbetet i det
särskilda fallet. Genom ett mer utvecklat samarbete mellan polis och åklagare
när det gäller fömndersök-ningar bör del vara möjligt alt utnyttja
myndigheternas samlade resurser effektivare i utredningsarbetet. Verksamheten
på det området bör också kunna göras enklare och för polisens del i större
utsträckning ingå som en integrerad del i det preventiva polisarbetet.

Den
förändring av polisverksamheten i preventiv riktning och den effektivisering
av utredningsarbetet som mina förslag bör leda lill torde sammanvägda inle leda
till någon ändring i fråga om arbetsbelastningen för andra delar av
rättsväsendet.

Prop.
1989/90:155

4 Polisens uppgifter

Mitt förslag: Som
riktlinje när del gäller utvecklingen av polisens uppgifter skall gälla att
polisverksamheten renodlas så att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera
sig på sin centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Skälen för mitt förslag

Bakgrund

När
polisen förstatligades fördes inte någon principdiskussion om polisens uppgifter.
I förarbetena till reformen anfördes att det saknades anledning alt ålägga
polisen en annan huvuduppgift än tidigare enbart av det skälet att staten
skulle överta ansvaret för polisverksamheten från kommunerna GfrSOU 1961:34, prop.
1962:148, SU 183, rskr. 387, prop. 1964:100, SU 114, rskr. 259).

I 1965 års polisinslmktion
föreskrevs (2 §) alt polisen skulle upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Därvid skulle det åligga polisen särskilt att förebygga brott och all hindra
alt den allmänna ordningen och säkerheten stördes genom brott eller på annal
sätt. Polisen skulle vidare bl. a. uppdaga

20

brott
saml i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan Prop.
1989/90: 155 hjälp. I polisinstruklionen föreskrevs också att polisen skulle
fullgöra den verksamhet, som ankom på polisen enligt särskilda bestämmelser
samt biträda allmänheten med delgivning.

Inte
heller den senaste polisreformen innebar någon genomgripande förändring av
polisens uppgifter. I samband med riksdagens principbeslut om polisreformen
framhöll departementschefen (prop. 1980/81:13) att förändringarna i samhället
på ett djupgående sätt påverkat polisens konkreta arbetsuppgifter utan att på elt
avgörande sätt ha förändrat den allmänna målsättningen för polisverksamheten.
Det kunde enligt departementschefen inle råda någon tvekan om att del även i
fortsättningen borde vara polisens huvuduppgift — som i princip inte borde
ankomma på något annat samhällsorgan — att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet i landet. Att lagstiftningsvägen på etl uttömmande sätt reglera
polisens uppgifter var dock varken möjligt eller önskvärt. Del var därför
enligt departementschefen lämpligare att, mot bakgrund av en allmän regel om
polisens roll, från fall lill fall avgöra om en viss samhällsuppgift borde handhas
av polisen eller av något annat samhällsorgan.

I
samband med polisreformen ersattes föreskrifterna i 2 § polisinstruklionen om
polisens uppgifter av regler i 2 § polislagen (1984:387). Enligt paragrafen,
som fortfarande gäller i sin ursprungliga lydelse, hör lill polisens uppgifter
alt

1. förebygga
brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller

säkerheten,

2.
övervaka den allmänna ordningen
och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,

3.
bedriva spaning och utredning i
fråga om brott som hör under allmänt åtal,

4.
lämna allmänheten skydd,
upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,

5.
fullgöra den verksamhet som
ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Reglerna
i 2 § polislagen ger en ram kring polisens arbetsfält, utan att någon
fullständighet i fråga om uppräkning av arbetsuppgifter är avsedd. 1 paragrafen
används uttrycket allmän ordning och säkerhet som en benämning på all den
egentliga polisverksamheten. De tre första punkterna i lagrummet motsvarar i
huvudsak brottsförebyggande verksamhet, övervakningsverksamhet och
kriminalpolisverksamhet enligt den inom polisen tillämpade aklivitelsindelningen.
Punkt 4 avser den hjälpande och stödjande delen av polisens serviceverksamhet.

Också
punkl 5 i 2 § polislagen berör i vid mening serviceuppgifter för polisen.
Regeln i denna punkt syftar på bestämmelser om åligganden för polisen i olika
författningar. Sådana bestämmelser finns bl. a. i

-
lagen (1938:121) om hittegods

-
allmänna ordningsstadgan (1956:617)

-
lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster

-
lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

-
delgivningslagen (1970:428) 21

— terrängtrafikkungördsen
(1972:594) Prop. 1989/90:155

— fordonskungörelsen
(1972:595)

— bilregisterkungörelsen
(1972:599)

— vägtrafikkungörelsen
(1972:603)

— vapenlagen
(1973:1176)

— lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift

— körkortsförordningen
(1977:722)

— lagen
(1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall

— lagen
(1982:821) om transport av farligt gods

— förordning
(1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor

— utlänningslagen
(1989:529).

Polisens
uppgifter enligt dessa och andra författningar går i många fall ut på att pröva
ansökningar i s. k. polismyndighetsärenden om tillstånd för viss verksamhet
eller liknande. 1 andra fall svarar polisen exempelvis för tillsyn över viss
verksamhet, utredning eller olika slag av handräckning ål andra myndigheter
eller provisoriska åtgärder i avvaktan på annan myndighets beslut.

Under
senare år har i olika sammanhang och inle minsl mol bakgrund av den ansträngda
arbetssituationen inom polisen aktualiserats alt föra bort vissa slag av polismyndighelsärenden
och andra serviceuppgifter från polisen.

En
sådan fråga är organisationen av ambulans- och räddningsflyget. Saken har
behandlats i 1987 års försvarsbeslut (prop. 1986/87:95 bil. 4, FÖU 11, rskr.
310). Enligt beslutet bör ansvaret för civila sjuktransporter, med vissa
undantag enligt räddningstjänsllagen (1986:1102), åvila sjukvårdshuvudmännen.
En departemenlal arbetsgrupp har i rapporten (Ds 1988:9) Helikoptrar för sjuktransporter
redovisat möjligheterna all förverkliga intentionerna i försvarsbeslutet i
denna del. Med regeringens bemyndigande den 7 december 1989 har tillsatts en
delegation med uppgift bl. a. att träffa nödvändiga avtal i fråga om denna
verksamhet. Avsikten är att rikspolisstyrelsens ansvar för akuta luftburna.
sjuktransporter skall upphöra den 1 juli 1991.

Regeringen
beslutade den 2 november 1989 om ändringar i den allmänna läkarinstmktionen
innebärande bl.a. att läkare i öppenvård har skyldighet att i ökad
utsträckning la initiativ lill klinisk obduktion i de fall då dödsbevis inle
kan utfärdas med stöd av tillgängliga kliniska dala och iakttagelser gjorda i
samband med dödsfallet. Detta kommer att innebära besparingar för polisen genom
bortfall av kostnader för arvoden och för transporter (s. k. polililransporter).
Vidare kommer det att medföra ar-betsmässiga fördelar då polisen inle i samma
utsträckning som tidigare kommer all behöva rycka ut vid dödsfall.

Frågan
om att överföra ansvaret för asylutredningsverksamheten vid

mottagningsslussarna från polisen lill statens invandrarverk har senast

berörts av asylärendeutredningen (SOU 1988:2). Utredningen gjorde be

dömningen att asylutredningarna i princip skulle kunna ligga under in

vandrarverkets huvudmannaskap lika väl som under en polismyndighet

samt att vissa administrativa vinster sannolikt skulle kunna göras om

invandrarverket hade ett samlat ansvar. Regeringen gav genom etl beslut i 22

december
1989 statskontoret i uppdrag all i samråd med rikspolisstyrelsen Prop.
1989/90:155 och invandrarverket lämna förslag lill hur en överföring av utredningsan-svarel
i asylärenden till invandrarverket skulle kunna ske. Uppdraget skall redovisas
till regeringen i september 1990.

I
en skrivelse den 16 januari 1989 lill regeringen har riksrevisionsverkel lämnat
förslag till förändringar i fråga om den statliga fordonskonlrollen. Förslaget
innebär bl.a. en minskning av polisens befattning med s.k. flygande
inspektioner. Saken behandlas i avsnitt 14.

Postverket
har i en skrivelse den 12 september 1989 lill regeringen föreslagit att viss
befallning med passärenden skall överflyttas från polisen till posten. Ärendet
bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Generaltullslyrelsen
har i en skrivelse den 22 januari 1990 lill regeringen tagit upp bl. a. frågan
om ell fördjupat samarbete mellan polis och tull när del gäller den inlernordiska
passkontrollen och om vidgade polisiära uppgifter för tullen i samband med
landgränsbevakningen. Dessa och andra samverkansfrågor mellan tull och polis
övervägs såväl i regeringskansliet som mellan berörda myndigheter (se prop.
1989/90:100 bil. 9 s. 50).

I
sammanhanget kan också nämnas att en arbetsgmpp inom regeringskansliet för
närvarande överväger frågan om kostnadsansvaret för flyg-plalskontrollen. Ell
riktmärke för arbetet är att delta ansvar skall bäras av flygplalshållaren och inle
av polisen. Del verksamhelsmässiga ansvaret för flygplatskonlrollen skall dock
alltjämt ligga hos polisen.

Överväganden

Del
kan finnas flera skäl lill all polisen har tillagts uppgifter av servicekaraktär
vid sidan av sin funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. 1 många
fall finns ell sakligt samband mellan den funktionen och de ärenden polisen
handlägger enligt särskilda bestämmelser. Del gäller t.ex. ärenden om vapen,
allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, körkort och andra
trafikfrågor saml transport av fariigt gods. I andra fall, t. ex. när del
gäller olika slag av handräckning åt andra myndigheter, torde det avgörande ha
varit polisens befogenhet alt som en yttersta utväg använda våld för alt utföra
en uppgift. En omständighet som haft betydelse i fråga om vissa slag av uppgifter
torde också vara alt polisen finns tillgänglig på alla större ortev och är
verksam dygnet mnt.

Enligt
min mening bör polisen också i fortsättningen i princip kunna svara för olika
uppgifter av servicekaraklär. I samband med riksdagens principbeslut om
polisreformen anfördes att man från fall till fall fick lov att avgöra om en
viss samhällsuppgift borde handhas av polisen eller av. något annal organ.
Detta uttalande äger enligt min mening i huvudsak fortfarande giltighet.

Del
gäller emellertid också att se lill alt polisen inle tilldelas så omfattande
serviceuppgifter all den centrala funktionen, all upprätthålla allmän ordning
och säkerhet, lider förfång. Idag används närmare en tiondel av polisens
personalresurser till verksamhet av servicekaraklär. Till detta kommer resurser
för utbildning, administration m.m. som hänför sig till samma område. Det kan
också inträffa all ändrade förhållanden i polisens omvärid ställer allt större
krav på resursinsatser från polisen när det gäller

verksamhet
som ligger vid sidan av polisens huvuduppgift. Detta är vad som hänt exempelvis
när del gäller polisens uppgift att handlägga asylärenden.

Till slöd för att polisen
tar befattning med allehanda serviceuppgifter anförs ibland att detla skapar
goda relationer till allmänheten och därför har etl värde i sig för polisen.
Jag kan lill en del instämma i detta. Ensamt räcker dock knappast delta
argument som gmnd för att ge polisen en viss uppgift. Del som bäst främjar en
god relation mellan allmänheten och polisen är naturligtvis att polisen är bra
på all lösa sin huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Med hänvisning lill vad
jag nu har anfört anser jag all statsmakterna i fortsättningen bör vara
återhållsamma med att tilldela polisen nya arbetsuppgifter. Utgångspunkten bör
vara att en viss samhällsuppgift bör lösas av polisen endast om den kan sägas
utgöra ell naturligt led i polisens funktion att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet. Också i andra fall bör en uppgift i undanlagsfall kunna tilldelas
polisen, om del föranleds av starka praktiska skäl, t. ex. alt en annan lösning
skulle få konsekvenser från samhällsekonomisk synpunkt eller från
servicesynpunkt som inle kan anses godtagbara.

Dessa principer bör vara
vägledande också vid prövningen av att föra bort uppgifter från polisen som,
enligt vad jag tidigare anfört, för närvarande är aktuell, eller som i en
framlid kan komma all aktualiseras.

De resursmässiga konsekvenserna
av all uppgifter förs bort från polisen får prövas från fall lill fall. En
utgångspunkt bör därvid vara all kostnaderna inte övervältras på någon annan
huvudman eller alt del totalt sett inle uppslår någon ökad belastning på
statsbudgeten.

Prop.
1989/90:155

5 Yrkesroller inom polisen

Min bedömning:
Yrkesrollerna inom polisen bör renodlas för all säkerställa att verksamheten
bedrivs professionellt och effektivt. I den polisiära yrkesrollen bör betonas
funktionen som offentlig tjänsteman med särskild kompetens och särskilda
befogenheter för att fullgöra polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Arbetsuppgifter som inle kräver polisulbildning bör i regel
skötas av annan personal vid polismyndigheterna. Specialister inom områden som
ekonomi, teknik m.m. bör rekryteras till polisen i ökad utsträckning.

Skälen för min
bedömning

Inledning

En
av de viktigaste faktorerna när del gäller all ulveckla polisen mot en större
effektivitet är personalens kompelens. Broltsulvecklingen och den alltmer
komplicerade omvärld som polisen arbetar i ställer ökade krav på kunskaper och
yrkesskicklighet hos dem som arbetar inom polisen.

24

Inom polisen finns
personal med olika utbildning och skilda slag av Prop. 1989/90:155 arbetsuppgifter.
Vid den lokala polisorganisationen finns omkring 24000 tjänster, varav omkring
16600 är polistjänster. Den polisulbildade personalen arbetar i första hand
med operativa uppgifter inom ordnings-, kriminal- och trafikpolisljänsten.
Många poliser är också sysselsatta med skilda administrativa eller specialislbetonade
uppgifter. Bl. a. fullgörs många rent administrativa funktioner vid de större
polismyndigheternas administrativa enheter av personal med polisiär bakgrund.
I andra fall sköts administrativa och specialislbetonade uppgifter av personal
i kontorskarriären eller av annan personal ulan polisutbildning.

Polisreformen
syftade bl.a. lill en renodling av polisrollen. Utgångspunkten var att
arbetsuppgifter som inte krävde polisutbildning så långt som möjligt borde
överlåtas till annan personal inom polisväsendet än polismän. I förarbetena lill
polisreformen betonades att polisernas yrkesroll borde vara allsidig och all
en polisman borde kunna växla mellan olika arbetsuppgifter vid myndigheten allt
efler behovet av polisiära insatser. Gmndutbildningen för polismän utformades
för att tillgodose kravet på allsidiga kunskaper hos de färdigutbildade
poliserna. För all kunna använda personalen flexibelt infördes en ordning med
grundläggande organisation och fria resurser. De flesta poliser ingår i de
fria resurserna och kan delas in på olika enheter — ordningsavddning, kriminalavdelning
etc. — utan hinder av organisatoriska förhållanden (se avsnitt 2.1). En avsikt
med dessa reformer var all göra del möjligt alt använda de samlade resurserna inom
polisen effektivt med hänsyn lill skiftande förhållanden.

Ansträngningarna
alt avlasta den polisulbildade personalen arbetsuppgifter som inte kräver
polisutbildning har fortgått under 1980-talel. Delta avspeglas bl.a. i all
antalet administrativa tjänster inom polisen ökat relativt kraftigt. Särskilda
resurser har under senare lid också ställts lill förfogande för att anställa
annan personal vid polismyndigheterna. Vidare bör nämnas de vidgade delegationsmöjligheler
som införts genom en ändring i 2 kap. polisförordningen (SFS 1987:913).
Fortfarande går emellertid yrkesrollerna inom polisen delvis i varandra.
Polismän används inle sällan lill andra arbetsuppgifter än rent polisiära.
Osäkerheten i fråga om den polisiära yrkesrollen har skapat motstridiga
förväntningar i fråga om hur polisarbetet bör bedrivas och hur arbetet bör fördelas
inom myndigheten. Detla leder lill alt resurserna inom polisen inle alllid kan
användas på det sätt som är mest rationellt. Delvis torde delta ha sin grund i
alt medel tidigare inle kunnat tillföras för att anställa administrativ
personal i den utsträckning som skulle ha varit önskvärt. Men också slentrian
och revirtänkande hos olika gmpper kan ha spelat en roll.

Jag
anser för egen del alt arbetet med att renodla yrkesrollerna inom polisen måste
fortsätta. Arbetsuppgifterna vid polismyndigheterna bör fördelas mellan olika
personalkategorier på ell sätt som gynnar ell professionellt utförande och som
bidrar lill alt polisverksamheten bedrivs på ett än mer effektivt sätt.

I
del följande skall jag först la upp frågan om yrkesrollen för polisperso

nal. Därefter skall jag behandla arbetsuppgifterna för personal ulan polis

utbildning. 1 det sammanhanget skall jag även beröra möjligheterna att till 25

polisen rekrytera personer
med olika slag av specialistutbildning, t.ex. Prop. 1989/90: 155 ekonomer
och tekniker.

Polispersonalen

Med
polisman avses kommissarie, inspektör, polisassistent och polisaspirant som
har godkänts vid grundkurs I vid polishögskolan. Till polispersonalen hör
också befattningshavare i polischefskarriären samt tjänstemän hos
rikspolisstyrelsen som deltar i sådan polisverksamhet som leds av
rikspolisstyrelsen (jfr 1 kap. 2 § polisförordningen 1984:730).

För
all få en Ijänsl som polisman krävs polisulbildning enligt föreskrifterna i
förordningen (1985:751) om utbildning och forskning inom polisväsendet.
Grundutbildningen för en polis är 33 månader och omfattar grundkurs 1(10
månader), praklikljänstgöring (18 månader) och grundkurs 2 (5 månader).
Polischefsutbildningen omfattar 32 månader och innefattar såväl teoretisk
utbildning -.id polishögskolan som praktisk tjänstgöring vid polismyndighet,
domstol m.m. För tillträde till polischefsutbildningen krävs juridisk examen.

Utbildningssystemet
inom polisen omfattar också reguljär vidareutbildning och funklionsinriklad
utbildning. Den reguljära vidareutbildningen syftar bl.a. lill all ge kompetens
för befattningar som inspektör eller kommissarie i den grundläggande
organisationen. Med funklionsinriklad utbildning avses sådan fortbildning av
polisväsendets personal som syftar lill att öka personalens förmåga alt ulföra arbelsuppgiftei
som normalt fordrar särskilda kunskaper eller särskild kompelens utöver den
grundläggande utbildningen eller den reguljära vidareutbildningen.

Med
ställning som polisman följer befogenhet att företa vissa slag av tvångsåtgärder
och andra ingripanden enligt föreskrifter i rättegångsbalken, polislagen
(1984:387) och andra, författningar. Vid genomförande av en tjänsteätgärd får
en polisman använda våld under förutsättningar som regleras utförligt i
polislagen. För vissa slag av våldsanvändning, såsom användning av skjulvapen,
finns dessutom detaljföreskrifter av lägre för-fattningsmässig valör. En
polisman har i sin tjänsteutövning ett förhöjt straffrättsligt skydd genom
bestämmelserna i brottsbalken om straff för våld eller hot mot tjänsteman m. m.

Polisutbildningen
och polismännens rättsliga status gör all en polisman intar en särskild
ställning med hänsyn till kompelens och befogenheter. Den polisiära kompetensen
avser bl.a. de lagar som polisen skall upprätthålla, de arbetsmetoder som
tillämpas i polisarbetet och de tvångsmedel som polisen disponerar. Rollen som
polis innefattar att i samhället upprätthålla en social kontroll i formell
mening. I etl vidare perspektiv kan polisen — tillsammans med vissa andra
offentliga organ — sägas ha fåll ta över en del av den sociala kontroll, som i etl
äldre samhälle med tätare sociala nätverk utövades informellt av släktingar,
grannar, portvakter, bygemenskap osv.

I
den polisiära yrkesrollen bör enligt min mening betonas funktionen

som offentlig tjänsteman med särskild kompelens och särskilda befogenhe

ter för att fullgöra de uppgifter som följer av polisens funktion att upprätt- 26

hålla
allmän ordning och säkerhet. Del innebär all en polisman i första Prop.
1989/90:155 hand bör användas för sådana arbetsuppgifter som kräver polisulbildning.
Dit hör bl.a. att patrullera på allmän plats, att ingripa vid lagbrott och ordningsstörningar,
all ulföra yttre spaning och alt svara för kvalificerade brottsutredningar.
Såväl rätlssäkerhetsinlressel som rena effektivitetsskäl motiverar att sådana
arbetsuppgifter även i fortsättningen utförs av poliser.

Man
bör vidare inle bara hålla fast vid ulan också vidareutveckla vad som lades
fast i samband med polisreformen om den polisiära yrkesrollens allsidighet. En
polisman bör alltså i första hand vara polis — inle ordningspolis,
kriminalpolis etc. Detta kan också uttryckas så all de flesta polismän bör vara
generalister inom polisområdel, inle specialister inom avgränsade delar därav.
Att en polisman med tiden skaffar sig en särskild kompelens inom ell visst
område, exempelvis i fråga om utredningar av vissa brottstyper, bör i regel inle
hindra all han eller hon sätts in på också andra uppgifter, om del behövs för
alt använda myndighetens samlade resurser effektivt.

1
betänkandet (SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten ger 1981 års
polisberedning flera exempel på hur tanken på en allsidig polisiär kompetens
kan omsättas i praktiken. Etl av exemplen är hämtade från polismyndigheten i
Luleå, där en civilgrupp inrättades med poliser från både ordningsavdelningen
och kriminalavdelningen. Gmppen arbetade i civila kläder i dubbelpatmller och
skötte såväl övervakningstjänst och spaning som utredning av akuta ärenden. Gmppen
log bl.a. över del arbete som ankom på kriminalavdelningens
beredskapsorganisation, som därmed kunde upphöra. Vid behovkundépersonal från civilgmppen
ta på uniformen och rycka in som förstärkning vid ordningSr eller
trafikpolisen. Inrättandet av civilgruppeni förde med sig alt ordningslägel i
centrala Luleå förbättrades och att ärendebalanserna för våldsbrott och
tillgrepps-brott minskade i betydande omfattning. Från åklagarmyndigheten framfördes
positiva omdömen om gmppens verksamhet.

En
annan arbetsmetod som förordades av polisberedningen är alt en del enklare
utredningsuppgifter förs över från kriminalpolisen till ordningspolisen. Det
kan t.ex. innebära att en radiobilpalmll som kommer till en brottsplats tar upp
broltsanmälan, håller förhör med målsägande, misstänkt och vittnen samt gör en
enklare teknisk undersökning. I de fall ytterligare utredning är obehövlig kan
rapporten direkt ligga lill gmnd för beslut exempelvis om redovisning till
åklagare. Arbetet vid kriminalavdelningen kan då koncentreras lill mera
kvalificerade utredningar, vilket enligt polisberedningen bör kunna leda lill
all resurser vid kriminalavdelningarna frigörs.

Ett
Iredje från polisberedningen hämtat exempel på all arbetsuppgifter av olika
slag utförs inom samma organisatoriska enhet är all utredningar i trafikmål i
viss utsträckning sköts av regionala trafikavdelningar jämte den sedvanliga Irafikövervakningen.

Del
finns flera aktuella exehipel på all polisverksamheten utvecklas

enligt de riktlinjer som polisberedningen förordat. Exempelvis har vid

polismyndigheten i Stockholm nyligen genomförts en omorganisation var- 27

igenom polisuppgifter som
tidigare hanterats centralt inom myndigheten Prop. 1989/90: 155 delegerats till
sju geografiskt bestämda polisområden, vart och ett under en polisområdeschef
Inom polisområdena finns enheter för bl.a. övervakningstjänst, spaning och
brottsutredning. Enheterna arbetar i nära samverkan och man strävar efter
arbetsmetoder som bygger på en general islbeto-nad polisroll. Exempelvis utförs
enklare brottsutredningar ofta av uniformerad personal direkt på
brottsplatsen.

Riksrevisionsverkel
har i sin rapport (RRV:s dnr 1987:14) Ordningspolisen — Ledning och
kapacitetsutnyttjande visat på ytteriigare exempel där polisverksamheten
utvecklats enligt de riktlinjer som polisberedningen förordade.

I
linje med vad jag nyss sagt anserjag att den här utvecklingen måste fortskrida.
Det jag tidigare förespråkat i fråga om inriktningen av polisens arbete gör det
i än högre grad nödvändigt all — utan all ge avkall på del behov av
specialisering som också finns — ulveckla en mer generalistbeto-nad polisroll.
För alt påskynda en utveckling i den riktningen kommer jag i del följande (se
avsnitt 8) att föreslå en väsentligt ökad frihet för polismyndigheterna att
själva besluta om myndighetens inre organisation.

Att
polisrollen utvecklas i riktning mot ökad allsidighet innebär inte att polismän
med specialistkompetens kan avvaras. Tvärt om anser jag att det, som ett
nödvändigt komplement lill de allsidigt verksamma polismännen, kommer att
behöva finnas etl antal polismän med specialistfunktioner inom olika områden.
Jag tänker då bl. a. på kriminallekniker, utredare av vissa komplicerade eller
särskilt svårhanlerade brottstyper, vapen-och sprängmeddsexperter,
kvalificerade förhörsledare saml specialister på ordningshållning eller
trafikfrågor.

Polisyrket
omfattar två olika karriärer, polismanskarriären och polischefskarriären, med
olika utbildning. Polismanskarriären omfattar tjänster som polisassistent,
inspektör och kommissarie.

Polischefskarriären
leder i huvudsak till befattningar som polisintendent och polismästare. I
princip erfordras, som redan sagts, juristutbildning för tillträde till
polischefskarriären. I regel direktrekryteras polis-chefsaspiranter bland
jurister utan föregående erfarenhet av polisarbete. Det förekommer emellertid
också att poliser i polismanskarriären vidareutbildar sig till jurister och
söker in till polischefsulbildningen. En del chefstjänster, särskilt intendentljänsler
med operativa uppgifter vid de största polismyndigheterna, har också tillsalls
med poliser utan polischefsutbildning.

Rekryteringen
av polischefer och innehållet i polischefsulbildningen har

behandlats i olika sammanhang, bl.a. i samband med polisreformen (jfr

t.ex. SOU 1979:6 s. 276, prop. 1980/81:13 s. 121, Ds Ju 1983:15 s. 238).

Bl.a. har diskuterats rekryteringen till polischefsbefaltningar av personer

med erfarenhet från tjänstgöring i polismanskarriären. 1 denna sak vill jag

för egen del framhålla att erfarenhet från polisarbete på fältet måste vara

värdefull för den som skall bekläda chefsbefattningar inom polisen (se

prop. 1984/85:81 s. 45). Samtidigt är det klart att ledningen av polisverk

samheten ställer krav på bl.a. juridisk kompetens. Det nya budgetsystem

som kommer att införas vid polisen (se avsnitt 10) ställer också ökade krav 28

på
kompetens i ekonomiska frågor. Enligt min uppfattning finns del skäl Prop.
1989/90:155 för regeringen att fasta ökad vikt vid de förhållanden som jag nu
nämnt vid utnämningar på chefsbefallningar inom polisväsendet.

Administrativ
personal

Vad
jag nu har anfört om den polisiära yrkesrollen leder in på frågan om avgränsningen
av polismännens uppgifter mol del arbete som utförs av annan personal vid
polismyndigheterna. Som en gemensam beteckning för denna personal brukar användas
begreppet administrativ personal, oavsett om de personer det gäller arbetar
med administration eller andra uppgifter.

Före
polisväsendets förstatligande var den administrativa personalen vid
polismyndigheterna huvudsakligen sysselsatta med konlorsgöromål. Eftersom
myndigheterna i regel var små och den administrativa personalen fåtalig, var
del vanligt att också polismännen ägnade sig åt sådani arbete. Därefter har
antalet administrativa tjänstemän inom polisen ökat kraftigt. Vid
förstatligandet var antalet polismansljänster 11 700 och antalet
administrativa tjänster 2 100, medan motsvarande antal tjänster i dag är ca 16
600 respektive ca 5 000. Andelen administrativa tjänster har alltså sedan
mitten av 1960-talel ökat från 15 procent lill det dubbla. I detla sammanhang
har inte medräknas personal för lokalvård.

Vid
alla polismyndigheter finns en kamrerare och ell antal assistenter. Därutöver
kan, beroende på myndighetens storiek, finnas fordonsredogö-rare, fotografer,
telefonister, garageförmän, radioexpeditörer, delgivnings-män, expeditionsvakler
m. fl.

För
poliser och administrativa tjänstemän inom polisen gäller olika administrativa
regler. Polistjänster inrättas av regeringen, medan administrativa tjänster i
princip inrättas av respektive myndighet. Löner lill poliser i den lokala
polisorganisationen tas upp under en särskild, förslagsvis betecknad
anslagspost i polisens budget. Löner lill administrativ personal tas däremot
upp under en högsisatt post under förvaltningskostnads-anslaget. De ingår
alltså i myndighetens ekonomiska ram och kostnaderna för administrativ personal
är därmed i princip utbytbar mot kostnader för annan verksamhet som finansieras
över anslaget. Olika regler gäller också i fråga om anställning, utbildning och
rättsliga befogenheter för poliser respektive administrativ personal.

Sedan
länge har man inom polisen strävat efter alt avlasta polispersonalen uppgifter
genom att till administrativa tjänstemän överföra arbetsuppgifter som inte
kräver polisulbildning (jfr t.ex. prop. 1980/81:13 s. 122, prop. 1984/85:81 s.
22, SOU 1985:62 s. 233). Bl.a. har personal i kontorskarriären tagits i anspråk
för enklare brottsutredningar under polismans ledning. Vid några
polismyndigheter har anställts ekonomer för att medverka vid utredning rörande
ekonomisk brottslighet. Administrativ personal används också för beredande
och, i vissa fall, beslutsfattande uppgifter när det gäller
polismyndighetsärenden (jfr 2 kap. 14 § polisförordningen).

Fortfarande
är det emellertid, som framgått, så att polismän i viss 29

utsträckning utför
uppgifter som inte alls eller endast i mindre grad kräver Prop. 1989/90:155 polisiär
kompelens. Del gäller bl.a. uppgifter inom personal- och ekonomiadministrationen.
Delvis utförs sådana administrativa uppgifter inom ramen för ijänst som
polisbefäl. Det förekommer emellertid också all polismän uppehåller rent
administrativa tjänster, t.ex. som fordonsredo-görare, eller rycker in vid
förfall för administrativ personal. En stor del av personalen vid de tekniska rotlarna
utgörs av polismän som erhållit teknisk utbildning för ändamålet.

Inom
rikspolisstyrelsen har upprättats en promemoria den 17 oktober 1989 angående
möjligheterna all utnyttja administrativ personal för all öka antalet polismän
i polistjänst.

I
promemorian anförs alt del finns åtskilliga uppgifter rörande t.ex.
administration av lokal utbildning, skötsel av polishus och godstransporter
som i dag ofta sköts av polismän men som borde föras över till administrativ
personal. Vidare anges i promemorian elt antal funktioner som i sin helhet kan
utföras av administrativ personal fastän det inte alltid sker i dag. Del gäller

— uppgift
som radioexpeditör

— uppgift
som receplionisl och anmälningsmollagare

— handläggning
av polismyndighelsärenden

— arreslantbevakning

— delgivningsverksamhel

— uppgift
att sköta telefonväxel efler kontorstid

— godsförvaltning

— säkerhels-
och passkontroll vid flygplats

— uppgift
som rotelsekrelerare

— enklare
brottsutredningar

— utredningsarbete
vid arbetsgrupper

— registerslagning
m.m. vid spaningscenlral

— biträde
vid trafikövervakning.

Enligt
promemorian kan det ifrågasättas om inte huvuddelen av kansliinspektörernas
arbete skulle kunna ulföras av administrativ personal med lämplig utbildning.
Det gäller i första hand arbete med analys och planering saml personal- och
ekonomiadministration. Vidare framhålls att kraven på polismyndigheternas
ekonomiförvaltning kommer att öka när systemet med treårsbudget införs inom
polisen. Man bör enligt promemorian överväga om inle polischefen vid
åtminstone de större polismyndigheterna borde få en högt kvalificerad,
ekonomiskt utbildad medhjälpare som kan ansvara för ekonomiförvaltning samt för
analys och planering.

1
promemorian framförs också tanken på att vid en del av de tekniska rotlarna
inrätta tjänster för vetenskapligt utbildade tekniker vid sidan av teknikerna
med polisiär bakgrund.

För
egen del vill jag framhålla att ambitionen att avlasta den polisulbil

dade personalen uppgifter som kan utföras av annan personal måste full

följas. På så sätt kan polisens samlade personalresurser utnyttjas effektiva

re. De idéer och förslag som redovisas i rikspolisstyrelsens promemoria

anserjag vara en bra utgångspunkt för en fortsatt utveckling på området.

Som jag ser del bör de tankegångar som redovisats i promemorian snarast 30

kunna
genomföras. Jag förutsätter att polismyndigheternas ledningar Prop.
1989/90:155 kommer all driva saken vidare. Rikspolisstyrelsen har ell ansvar
för alt följa upp och utvärdera den här diskuterade utvecklingen. Jag kommer
senare föreslå regeringen all rikspolisstyrelsen därför får ell särskilt uppdrag
all göra en uppföljning och utvärdering av utvecklingen på området.

Sedan
detta sagts, finns del anledning all beröra frågan om all lill personalen
rekrytera specialister av olika slag, exempelvis personer med ekonomisk eller
teknisk utbildning på gymnasie- eller högskolenivå.

Frågan
om sådan direktrekrylering togs upp av 1975 års polisutredning (SOU 1979:6 s.
267). Utredningen anförde att rekrytering av personer med t.ex. statistisk,
ekonomisk eller samhällsvetenskaplig utbildning borde vara möjlig lill
tjänster med vilka polisiära befogenheter inle är förena-> de. 1 samband med
remissbehandlingen av utredningens belänkande godtogs denna bedömning i
allmänhet av remissinstanserna. Också regeringen gick på denna linje (prop.
1980/81:13).

I
praktiken har utvecklingen gått långsamt när del gäller alt rekrytera högskoleutbildad
personal lill den lokala och regionala polisorganisationen. Elt tiotal
ekonomer är anställda för all medverka vid utredning av ekonomisk brottslighet.
Dämlöver finns enstaka högskoleutbildade befattningshavare för huvudsakligen
administrativa uppgifter. 1 övrigt tillgodoses behovet av fackkunskaper vid
sidan av polisulbildningen i regel genom internrekrytering inom
polisorganisationen. 1 många fall är del fråga om tjänstemän i kontorskarriären
som erhållit utbildning inom polisorganisationen för uppgiften. Som tidigare
nämnts förekommer del också all personal med polisiär bakgrund innehar rent administrativa
befattningar, särskilt vid de större polismyndigheterna.

Enligt
min mening bör personer med olika slag av specialistkompetens rekryteras till
polisen i ökad utsträckning. En sådan utveckling framstår som nödvändig för alt
på sikt kunna uppehålla professionalismen i polisens verksamhet. Del är
knappast realistiskt att tänka sig alt polisverksamheten i framtiden skulle
kunna tillföras tillräcklig kompetens utan att i betydligt större omfattning än
i dag knyta till sig specialister som fått sin utbildning vid högskolor eller
andra utbildningsanslalter utanför polisväsendet. Att rekrytera specialister
ligger också i linje med den princip som jag förordat att poliser inte bör
användas för uppgifter som inle kräver polisutbildning.

Jag
avser inte att här slå fast vilka befattningar som bör omfattas av denna
rekrytering. Några tänkbara områden bör dock nämnas.

Ett
av dessa är ekonomiadministrationen. Det nya budgetsystem som införs för
polisen den 1 juli 1992 kommer att innebära alt polismyndigheterna får ett
betydligt större ansvar för sin ekonomi än vad som är fallet i dag. Ett sätt
att tillföra den kompetens som behövs för den ekonomiska förvaltningen kan vara
att ekonomer och andra specialister knyts till åtminstone de större
polismyndigheterna.

Också
till en del andra administrativa befattningar bör specialister med

fördel kunna rekryteras, åtminstone vid de största polismyndigheterna.

Det gäller t. ex. befattningar med kvalificerade uppgifter i fråga om perso

naladministration, verksamhetsplanering och ADB. 31

Det finns vidare
verksamheter av operaliv karaktär, där specialister Prop. 1989/90:155 ulan polisulbildning
kan medverka. Jag tänker i första hand på den brottsutredande verksamheten, där
rekryterade ekonomer redan i dag medverkar i kampen mot ekonomisk
brottslighet. Också personer med teknisk utbildning bör kunna rekryteras för
all biträda kriminalpolisen med olika slag av tekniska undersökningar som inle
kräver polisulbildning. Jag vill särskilt peka på all kampen mol miljöbrottslighelen,
som är etl av statsmakterna prioriterat område, ställer delvis nya och ökade
krav på teknisk sakkunskap för all inle polisen skall komma på efterhand i
förhållande till de ofta resursslarka intressen som slår bakom en del av denna
brottslighet.

I
brottsutredande verksamhet bör specialister i många fall kunna anförtros
relativt självständiga arbetsuppgifter, som även kan innefatta arbetsle-dande
funktioner. Givetvis måste arbetet organiseras så att föreskrifterna i rättegångsbalken
om ledning av förundersökning iakttas.

Utgångspunkten
vid fördelning av arbetsuppgifter inom en polismyndighet bör alltså enligt min
mening vara att användningen av poliser i princip skall reserveras för
uppgifter som kräver polisutbildning. I kravet på polisiär kompelens ligger
också att polisverksamhet ytterst skall ledas av poliser.

Andra
slag av arbetsuppgifter bör i princip utföras av administrativ personal. Den
administrativa personalens yrkesroll bör alltså gå ut på all medverka i
polisens verksamhet genom att utföra uppgifter som inte kräver polisutbildning.

En
fråga som särskilt bör uppmärksammas i polismyndigheternas planering är
möjligheten att sätta samman arbetslag med personal av olika kategorier. I ett
arbetslag med operativa uppgifter bör givetvis ledningen och andra göromål som
kräver polisutbildning anförtros åt poliser. Administrativa och specialislbetonade
uppgifter kan däremot utföras av annan personal vid polismyndigheten. Sådana
lag med olika slag av personal bör kunna användas både i yttre och inre
verksamhet. För brottsutredande verksamhet bör t.ex. en grupp kunna sättas
samman av polismän som svarar för arbetsledning och kvalificerat
kriminalpolisarbete, tekniker eller ekonomer för specialistbetonat arbete samt
personal i kontorskarriären för kansligöromål och en del av utredningsarbetet.
I yttre Ijänst bör, exempelvis på trafikområdet, poliser kunna bilda arbetslag
med personal som har särskild utbildning för fordonsbesiktning, arbete med
hastighetsradar osv.

32

6
Avgiftsfinansiering på polisens område

Prop.
1989/90:155

Mitt förslag:
Möjligheterna lill avgiftsfinansiering på polisens område bör utredas.

Skälen
för mitt förslag

Bakgrund

Polisväsendets
verksamhet finansieras i huvudsak genom de åriiga anslagen i statsbudgeten.
Statens kriminaltekniska laboratorium bedriver en viss verksamhet som
finansieras genom avgifter. 1 den lokala polisorganisationen utförs vissa övervakningsuppgifler
mol kostnadsersättning. Ersättningen tillförs staten.

Polisväsendet
bidrar härutöver lill de offentliga inkomsterna genom bl.a. expeditionsavgifter
som debileras för vissa arbetsuppgifter inom polisverksamheten.
Expeditionsavgift utgår bl.a. för pass och för olika tillstånd, förordnanden
och godkännanden rörande allmän ordning och säkerhet, exempelvis tillstånd att
inneha vapen, ordningsvaktsförordnande och godkännande av skjulbana.

Reglerna
om expeditionsavgifter bygger bl. a. på tanken alt den enskilde skall betala etl
belopp som motsvarar handläggningskostnaderna för ärenden som avser tillstånd,
godkännande, dispens eller i övrigt särskild rättighet. Avgiftsbeloppet skall
inte översliga statens genomsnittliga självkosl-nader för expeditionen (prop.
1964:75 s. 310, BevU 42, rskr. 167).

För
vissa andra arbetsuppgifter som polisen utför finns som nämnts bestämmelser om
avgiftsbeläggning. Etl sådani område är polisbevakning i samband med offentliga
tillställningar.

Genom
allmänna ordningssladgan (1956:617) infördes bestämmelser som innebär att den
som anordnar en offentlig tillställning skall åläggas att ersätta polisens
kostnader för ordningshållning som föranleds av tillställningen. Däremot finns
inga regler om sådan ersättningsskyldighet för den som anordnar en allmän
sammankomst enligt lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. I förarbetena lill
de nämnda författningarna anfördes att det inte var rimligt alt befria en anordnare
av en nöjestillställning, som anordnades i rent vinningssyfte utan att vara
förenad med något ideellt ändamål, från kostnaderna för erforderiig
polisbevakning och låta det allmänna bära kostnaderna. Å andra sidan ansågs del
vara stötande, all vid en sammankomst av rent ideell natur ålägga anordnaren
att själv svara för kostnaderna för polisbevakning (prop. 1956:143 s. 211).

Bestämmelserna
i allmänna ordningsstadgan om ersättning för polisbevakning ändrades senare så
att den som anordnar en offentlig tillställning i vinningssyfte skall åläggas
ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av
tillställningen (SFS 1979:970). Detta gäller dock inte om anordnaren är en
ideell förening. Närmare bestämmelser om den ersättning som det åligger enskild
att betala lill staten för polisbevakning i övrigt finns numera i förordningen
(1982:789) om ersättning för polis-

33

3 Riksdagen 1989/90. I .sami Nr 155

bevakning
och för anslutning av larmanläggning till polisen m.m. (om- Prop.
1989/90:155 tryckt 1984:729).

1975
års polisutredning föreslog i belänkandet (SOU 1979:6) Polisen att polisen i
större utsträckning skulle få ta betalt för övervaknings- och bevakningsuppgifter
som består i alt lämna hjälp i olika former lill allmänna och enskilda förelag
och organisationer. Utredningen framhöll all uppgifterna var en stor belastning
för övervakningsljänslen men att de av principiella eller praktiska skäl som
regel inle helt kunde avlyftas från polisväsendet. Som exempel på fall där en
avgiftsbeläggning kunde övervägas nämnde utredningen anslutning av
larmanordningar lill polisstationer saml bevakning av värdetransporter och s.k
breda transporter.

I
propositionen om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. (prop.
1980/81:13) anslöt sig departementschefen lill polisutredningens bedömning
rörande avgiftsbeläggning och anförde alt avgiftsbeläggning inle fick innebära
all ersättning fordras för det skydd till liv och egendom som var och en har
rätt att kräva av polisen. Den borde inte heller utformas på etl sådani sätt
att den medför negativa effekter för allmänhetens benägenhet all vidta
brottsförebyggande åtgärder. En fömtsättning för all avgift skall las ut borde
enligt departementschefen vara att det är fråga om uppgifter som i praktiken
har en utpräglad karaktär av särskild service åt enskilda personer eller
förelag och som förekommer i viss, ganska regelbunden omfattning. Riksdagen
ställde sig bakom del anförda (JuU 1980/81:24, rskr. 210).

Regeringen
begärde i 1982 års budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 5) bemyndigande
all utfärda bestämmelser om avgifler lill staten för polisbevakning i samband
med långa, breda eller lunga transporter.

Departementschefen
ansåg del vara rimligt all ersättning skulle utges för polisväsendets
självkostnader för bevakning vid dessa transporter. Sådan ersättningsskyldighet
för enskild förelåg före förstatligandet av polisväsendet och några år
därefter. Riksdagen biföll regeringens begäran (JuU 1981/82:38, rskr. 228).

Bestämmelser
om avgifler för sådan polisbevakning infördes i förordningen om ersättning för
polisbevakning och för anslutning av larmanläggning till polisen m.m.
Förordningen innehåller också bestämmelser om avgifter för polisbevakning vid
värdetransporter och vid vissa andra transporter. Reglerna härom innebär bl.a.
alt den enskilde, om polisman anlitas för polisbevakning, lill staten skall
betala viss ersättning för varje påbörjad timme av polismannens tjänstetid som
åtgår för bevakningen och den därav föranledda resan. Ersättning skall även
betalas för fordon, häst, hund m. m. För larmanläggning som är direklansluten till
larmmolla-gare vid en polisstation debiteras ett schablonbelopp för kalenderår
motsvarande kostnaderna för administrativ service.

Vid
rikspolisstyrelsen förekom under en tid viss uppdragsverksamhet.

Verksamheten bedrevs enligt affärsmässiga grunder och finansierades,

frånsett hyreskostnaderna, genom influtna medel. I 1984 års budgetpropo

sition (prop. 1983/84:100 bil. 4) anmäldes planerna alt bemyndiga rikspo

lisstyrelsen att bedriva konsultverksamhet inom ADB-området med sär

skild inriktning på dalasäkerhet och all sälja sådan programvara som 34

utarbetats
vid styrelsen. Vid riksdagsbehandlingen fann justitieutskoltel Prop.
1989/90:155 inga formella hinder föreligga för regeringen all ge
rikspolisstyrelsen tillstånd att bedriva sådan uppdragsverksamhet. I
sammanhanget borde enligt utskottets mening beaktas alt en tydlig
gränsdragning åstadkoms mellan denna form av verksamhet och
rikspolisstyrelsens administrativa och polisiära myndighetsåligganden bl.a. i
fråga om den brottsförebyggande verksamheten (JuU 1983/84:22, rskr. 233). Genom
föreskrifter i den instruktion för rikspolisstyrelsen, som trädde i kraft den 1
oktober 1984, gavs rikspolisstyrelsen möjlighet att bedriva uppdragsverksamhet
inom tre områden, nämligen försäljning av programvara för ADB, konsultverksamhet
i anslutning till det med särskild inriktning på datasäkerhet samt
konsultverksamhet i fråga om säkerhetsskydd i övrigt. Verksamheten är numera
avvecklad (jfr. JuU 1987/88:33 s. 2). Enligt rikspolisstyrelsens nu gällande
instruktion får styrelsen efter medgivande av regeringen i särskilt fall
bedriva uppdragsverksamhet i fråga om säkerhetsarbete. Regeringen har dessutom
nyligen medgett att polishögskolan får bedriva uppdragsutbildning avseende
viss utbildning av parkeringsvakter i Stockholms kommun.

Överväganden

Polisens
verksamhet är till stor del av sådan karaktär att den bör finansieras över
statsbudgeten. Det gäller naturligtvis i första hand den centrala uppgiften att
förhindra och avslöja brott. Men också många servicebetona-de uppgifter är
sådana att en finansiering i annan form skulle möta praktiska svårigheter eller
vara olämplig från principiell synpunkt.

Å
andra sidan är det klart att vissa delar av polisens verksamhet är av ett
sådant slag att det varken finns principiella eller praktiska hinder mot en avgiftsfinansiering.
Ett system med avgiftsbeläggning tillämpas redan i flera fall efter medgivande
från statsmakterna. Det gäller bl.a. bevakning vid vissa tillställningar och
anslutning av larmanläggning lill polisen. För handläggning av
polismyndighetsärenden las en expeditionsavgift ut. Avgifterna tillfaller
staten.

En
översyn av myndigheters avgiftsfinansiering pågår inom ramen för arbetet med utvecklingen
av den offentliga sektorn. Arbetet bedrivs under medverkan av
riksrevisionsverket och går bl.a. ut på att strama upp de regler och den praxis
som tillämpas i fråga om ersättningar som myndigheter '.ar ut i sin
verksamhet. En annan fråga i beredningsarbetet är om man bör ge statliga
myndigheter en mera allmän möjlighet att ta ut ersättning för tjänster som
utförs för andra statliga myndigheter. Jag har i årets budgetproposition
uttalat att ersättning som en myndighet erhållit bör få disponeras av
myndigheten för förvaltningsändamål och redovisas som inkomst under
förvaltningsanslaget (prop. 1989/90:100 bil. 2 s. 25).

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag att det finns skäl att överväga om
det finns verksamheter inom polisen som helt eller delvis bör finansieras genom
avgifter.

En
utgångspunkt bör vara att avgiftsfinansiering bör kunna tillämpas i

första hand när det gäller uppgifter som har karaktär av särskild service åt 35

företag,
organisationer eller enskilda. Del gäller naturligtvis särskilt om servicen
erhålls som ett led i näringsverksamhei eller annan verksamhet som har
vinstsyfte.

Givetvis får avgift inte
tas ut för det skydd till liv och egendom som var och en har rätt att kräva av
polisen. Inte heller får ett avgiftssystem utformas så att det får negativa
följder t.ex. när del gäller mötesfriheten samt polisens förhållande till
allmänheten eller allmänhetens benägenhet att vidta brottsförebyggande
åtgärder.

Ett exempel på fall där
avgiftsfinansiering bör kunna övervägas är bevakning av vissa tillställningar
och sammankomster, där avgift idag inte tas ut för polisens medverkan. Jag
syftar på exempelvis större musikgalor, som primärt ordnas i vinningssyfte och
som kan kräva stora insatser från polisens sida för att upprätthålla ordningen
på platsen. I den allmänna debatten har kritik riklats mot att polisen måste
salsa ibland betydande resurser på bevakning av evenemang som anordnas i
vinstsyfte medan annan angelägen polisverksamhet får stå tillbaka av brist på
resurser. Med en annan kostnadsfördelning skulle ölägenheterna i detla avseende
för polisens del kunna minska.

Ett system med
avgiftsfinansiering av verksamhet på polisens område kräver ingående
överväganden som inle kan göras i delta sammanhang. Jag avser att vid elt
senare tillfälle återkomma till regeringen med förslag hur ett särskilt
utredningsarbete i saken bör bedrivas.

1 detta arbete bör den
närmare budgetmässiga lösningen i elt avgiftssystem också övervägas. Del kan
gälla t. ex. krav på avgränsade resultatenheter och på redovisningssystem.
Särskilt bör övervägas om de medel som inflyter i form av avgifter skall
återföras lill polisens verksamhet. En princip är att den avgiftsfinansierade
verksamheten skall bära sina egna kostnader. Frågan huruvida ett vidgat system
med avgiftsfinansiering skall återverka på polisens anslagsmässiga
medelstilldelning får prövas från fall till fall mot bakgrund bl.a. av de
beräknade intäkterna från avgifterna.

Prop.
1989/90:155

7 Ett förstärkt medborgarinflytande över den lokala polisorganisationen

Mitt förslag: För
att stärka medborgarinflylandel över den lokala polisverksamheten och för att
öka engagemanget i polisfrågorna på lokal nivå skall polismyndigheterna få
möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för alt under den lokala
polisstyrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av
polisdistriktet, som styrelsen bestämmer. En ökad samverkan mellan polisiär
och kommunal verksamhet skall eftersträvas.

Skälen för mitt förslag

Bakgrund

All
förstärka medborgarinflylandel över den regionala och lokala polisverksamheten
var ett av de viktigaste syftena med polisreformen.

36

Enligt riksdagens
principbeslut om polisreförmen (prop. 1980/81:13, Prop. 1989/90:155 JuU 24, rskr.
210) skulle den förtroendevalda polisstyrelsen förvandlas från elt i huvudsak
rådgivande organ till elt i egentlig mening styrande organ för polisen.
Polisstyrelsen borde sålunda fatla de långsiktiga besluten om fördelningen och
användningen av resurserna vid polismyndigheten och handlägga bl. a. viktigare
frågor om organisation och verksamhetsplanering.

1981
års polisberedning redovisade i betänkandet (Ds Ju 1983:10) Polisorganisationen
hur den framlida uppgiftsfördelningen mellan polisstyrelsen och polischefen
borde utformas.

I
proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m. förklarade
departementschefen att det var nödvändigt att beslut om verksamheten i den
lokala polisorganisationen fick en ordentlig förankring bland medborgarna i
polisdistriktet. Utöver de befogenheter polisstyrelserna redan hade borde de
enligt departementschefen i fortsättningen ha lill uppgift att besluta i
viktigare frågor rörande planeringen och inriktningen av verksamheten i
distriktet. Likaså borde viktigare frågor om distriktets organisation höra lill
de valda ledamöternas kompetensområde. Departementschefen framhöll i del
sammanhanget all det är naturligt all polisstyrelsens medverkan i
planeringsprocessen avser mera väsentliga frågor och frågor som gäller
verksamheten över en längre period, t. ex. ett budgetår. Genom att de
förtroendevalda lar del i sådana beslut kan önskemål från allmänheten,
kommunala organ och andra berörda intressegmpper om inriktningen av
verksamheten uppmärksammas. Detta torde enligt departementschefens uppfattning
också innebära all allmänhetens förtroende för polisen ökar.

Frågor
som gäller polisledning i särskilt fall borde emellertid enligt departementschefen
exklusivt höra till polischefens kompetensområde. Med uttrycket polisledning i
särskilt fall borde enligt departementschefen förslås chefsskapet över en
polisstyrka under pågående arbete liksom över huvud taget situationer då det är
fråga om en order eller en kommendering där en bestämd polisman eller gmpp av
polismän är utpekade.

Också
polismyndighetsärenden av särskild betydelse borde enligt departementschefen
kunna hänskjutas lill polisstyrelsen.

Riksdagen
godkände de riktlinjer som förordals i den nu aktuella propositionen (JuU
1983/84:16, rskr. 182). Vid behandlingen i riksdagen framhöll justitieutskoltel
betydelsen av att polisstyrelsen inriktar sin verksamhet på frågor av såväl
mera långsiktig som mera väsentlig art. Polisstyrelsen borde enligt utskottet inle
ägna sig åt detaljplanering och i regel inle heller ål planering för kortare
perioder.

Den
föreslagna ordningen för all stärka medborgarinflylandel över polisen på lokal
nivå infördes i och med del första steget i polisreformen den 1 oktober 1984.

I
samband med polisreformens andra steg den I november 1985 stärktes också medborgarinflylandel
på regional nivå (prop. 1984/85:81, JuU 18, rskr. 164).

37

Gällande
ordning Prop. 1989/90:155

Polisstyrelsens
roll och uppgifter är reglerade i polislagen (1984:387) och polisförordningen
(1984:730).

Enligt
4 § polislagen är länen indelade i polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns
en polisstyrelse som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet.

I
5 § första och andra styckena polislagen föreskrivs all del för ledningen av
polismyndigheten finns en polisstyrelse. Polisstyrelsen beslår av polismyndighetens
chef (polischefen), av dess biträdande chef (biträdande polischefen), om sådan
finns, saml etl antal valda ledamöter. Dessa valda ledamöter skall vara lägst
sex och högst lio enligt länsstyrelsens bestämmande. Polisstyrelsens
ledamöter, utom polischefen och biträdande polischefen, väljs av
kommunfullmäktige om polisdistriktet omfattar endast en kommun och annars av
landstinget. Om del i polisdistriktet finns en kommun som inle ingår i
landstingskommunen gäller särskilda regler.

Av
5 § Iredje stycket polislagen framgår att de ledamöter som ulses genom val
skall vara svenska medborgare, vara bosalla inom distriktet och ha rösträtt vid
val av kommunfullmäktige. De bör väljas så alt erfarenhet av kommunal
verksamhet blir företrädd bland dem. Vid valet bör vidare beaktas all de olika delama
av polisdistriktet och om möjligt alla kommuner i distriktet blir
representerade.

Enligt
2 kap. 3 § polisförordningen utser de valda ledamöterna bland sig en ordförande
och en vice ordförande i polisstyrelsen. Vid polismyndigheterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö får polisstyrelsen inom sig utse fyra av de valda
ledamöterna och ersättare för dessa all tillsammans med polischefen ingå i ell tjänstelillsältningsulskoll.

Särskilda
bestämmelser finns om beslutförhet för polisstyrelsen och tjänstetillsättningsutskottet
samt om beslutsformer i brådskande ärenden. Särskilda bestämmelser finns också
om personalrepresenlalion i polisstyrelsen.

Polisstyrelsens
uppgifter är noggrant reglerade i 2 kap. 11 § polisförordningen. Av
polisstyrelsen avgörs sålunda viktigare frågor om planeringen och inriktningen
av verksamheten, viktigare frågor om polismyndighetens organisation och
arbetsformer, frågor av större ekonomisk betydelse, frågor i samband med
tillsättning av vissa tjänster samt andra frågor som polischefen hänskjuter
till styrelsen.

En
inskränkning i polisstyrelsens befogenheter är all polisstyrelsen inle får
avgöra frågor som avser polisledning i särskilt fall.

Ärenden
som inle avgörs av polisstyrelsen avgörs av polischefen ensam eller av andra
tjänstemän enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

Etl
förstärkt medborgarinflytande

Polisreformen
har i många hänseenden inneburit en påtaglig vitalisering

av polisväsendet. En av orsakerna till detta är del ökade medborgarinfly

tande som reformen inneburit. Genom den fick polisstyrelserna en delvis

annan roll i polisarbetet. Från att ha haft en i huvudsak rådgivande 38

ställning
fick styrelserna en mer aktiv funktion inriktad på att styra verk- Prop.
1989/90:155 samhelen. Styrelserna tillades ökade befogenheter på flera
väsentliga områden, bl. a. när del gäller att besluta om inriktningen av
verksamheten. Den ordning som införts har inneburit inle bara att del
demokratiska inflytandet över polisens verksamhet stärkts, ulan också att
polisfrågorna rönt ell större intresse än tidigare på den lokala politiska
nivån. Polisverksamheten har därmed fått en ökad förankring hos allmänheten i
polisdistrikten.

Som
jag tidigare beskrivit slår polisverksamheten inför etl viktigt för-ändringsarbete
bl. a. lill följd av övergången lill elt nyll syslem för budgetering och
verksamhetsuppföljning. Detta arbete kommer i väsentliga avseenden att påverka
polisstyrelsernas kompetensområde. Er. framgångsrik vidareutveckling av
polisverksamheten fömtsätter enligt min mening inte bara etl förstärkt
inflytande för, utan också etl ökat engagemang av polisorganisationens
förtroendevalda.

Ell
annat skäl för all la upp frågan om hur ett ökat medborgarinflytande skall
kunna tillgodoses inom polisväsendet är att några kommuner påtalat all elt
större kommunalt engagemang på polisområdet behövs. Bl. a. har Stockholms
kommunfullmäktige i en skrivelse lill regeringen begärt all regeringen skall ta
initiativ lill en utredning om en kommunal galupolis. Tyresö kommun har i en
skrivelse lill regeringen begärt elt mer fullständigt kommunall ansvar för
polisen i kommunen.

Dessa
och andra önskemål från kommunall håll visar all man ute i kommunerna har en
stark insikt om vilken betydelse polisen har för samhället och om viklen av det
arbete som polisen uträttar. Jag har uppfattat saken så all man från kommunalt
håll i allt högre grad på skilda sätt vill stödja den lokala polisverksamheten.
Det här engagemanget bör enligt min mening las lill vara. Jag återkommer strax till
några av de möjligheter som jag ser för all stärka sambandet mellan den
kommunala verksamheten och polisen. Först vill jag dock betona att kommunernas intresse
för polisfrågorna också har en annan sida. Det kan ses som en reaktion på den
besvärliga situation som polisen befinner sig i idag och för den oro som finns
för den tilltagande brottsligheten. Dessa reaktioner ser jag som naturliga.
Frågorna om t.ex. narkotikabrottsligheten och människornas säkerhet lill liv,
hälsa och egendom är myckel starka i människors medvetande och av centralt
intresse i diskussionen om välfärdspolitiken. Det är därför nödvändigt all
pröva alla möjligheter för att vända den nuvarande negativa utvecklingen både
vad gäller polisens förutsättningar att fullgöra sina vikliga uppgifter och
ifråga om den ökande brottsligheten. Det kommunala engagemanget kan enligt min
uppfattning vara lill god hjälp i delta arbete.

Jag
vill vidare erinra om att frågan om sambandet mellan den kommu

nala verksamheten och polisverksamheten i olika sammanhang har upp

märksammats i riksdagen även efter genomförandel av polisreformen.

Bl.a. har juslilieulskollet behandlat ell antal motioner i vilka förespråkals

ett ökat kommunall engagemang i polisverksamheten eller i vilka på annat

sätt berörts förhållandet mellan kommunerna och polisen (se t.ex. JuU

1987/88:30 s. 22). 39

En av de frågor som har
aktualiserats i detta sammanhang är hur man Prop. 1989/90:155 skall kunna
förbättra det kommunala sambandet på polisområdet, dvs. hur man skall kunna
länka ihop polisstyrelsernas verksamhet med den politiska verksamheten i
kommunerna. Förhållandena och förutsättningarna för ett sådant samband kan
skilja sig ål mellan olika kommuner.

Ett
område där ett utvecklat samarbete mellan polisen och kommunala organ är särskilt
viktigt är det brottsförebyggande arbetet bland ungdomar. Polisen och de
sociala myndigheterna i kommunerna arbetar här med delvis olika utgångspunkter
men med ell gemensamt syfte, nämligen att förmå de unga all inte begå brott.
Det har i olika sammanhang framhållits att samarbetet mellan berörda
myndigheter på detla område behöver utvecklas.

Jag
har tidigare framhållit alt de förändringar av polisverksamheten som vi står
inför kommer att kräva ett ökat inflytande och engagemang från de förtroendevaldas
sida. Med hänsyn lill de skiftande lokala förutsättningarna för
polisstyrelsernas verksamhet finns del inga givna modeller för hur man skall
stärka sambandet mellan den kommunala och den polisiära verksamheten. Jag skall
här ge några exempel på hur man skulle kunna åstadkomma detta. Samtidigt vill
jag betona all det givelvis måste ankomma på de förtroendevalda i
polisstyrelsen och i skilda kommunala organ att själva avgöra om man vill
använda något eller några av dessa förslag. Jag kan tillägga att de frågor som
rör de kommunala organens befattning med polisiära ämnen, t.ex. i form av
spörsmål i fullmäktige lill ledamot i polisstyrelsen, torde komma att behandlas
inom ramen för del arbete på en ny kommunallag som förestår inom regeringskansliet
lill följd av förslag från kommunallagskommillén (C 1988:03).

Lokala
polisnämnder

På
del kommunala området har den lokala förankringen vidgats under senare år genom
att det har öppnats möjlighet all inrätta olika former av lokala organ med
beslutande befogenhet; se bl.a. lagen (1979:408) om vissa lokala organ i
kommunerna. Exempelvis kan kommundelsnämnder inrättas för att handha olika
förvaltnings- och verkställighetsuppgifter, var och en inom sin geografiskt
avgränsade del av kommunen. I många kommuner pågår en omfattande
decentralisering av besluts- och verksamhels-ansvar till sådana lokala organ.
Syftet är all förbättra kommuninvånarnas möjligheter all påverka och delta i
del kommunala arbetet. Man strävar efler att inom ramen för moderna
storkommuner återskapa den närhet mellan medborgare och förtroendevalda som
fanns i tidigare småkommuner.

Jag
anser för min del all del finns skäl all pröva en liknande ordning inom
polisen. Del bör således öppnas möjlighet för polisstyrelserna att inrätta
lokala organ för alt under styrelsen ha hand om vissa uppgifter rörande
polisverksamheten inom olika delar av polisdistriktet. Dessa organ bör kallas
polisnämnder.

All
inrätta polisnämnder torde i första hand bli aktuellt för storstads-

myndigheterna och de polismyndigheter vars distrikt omfattar flera kom- 40

muner
eller annars har en vidsträckt yla. Genom att inrätta polisnämnder Prop.
1989/90:155 kan den demokratiska basen i polisverksamheten breddas; flera
lekmän bereds därigenom tillfälle all delta i berednings- och beslutsprocessen
vid . polismyndigheten. Verksamhetens förankring i olika kommuner eller delar
av en kommun kan också stärkas genom alt lekmän med lokal anknytning utses i
nämnden.

Det
bör vara polisstyrelsens sak att bestämma om det skall inrättas polisnämnder
vid polismyndigheten. Likaså bör det ankomma på polisstyrelsen all bestämma om
polisnämndernas geografiska ansvarsområden. I många fall bör del vara naturligt
all anknyta dessa till distriktets indelning i polisområden, vaktdistrikt eller
vaktområden. I polisdistrikt som omfattar flera kommuner kan dessa utgöra en
indelningsgrund.

Ingel
bör hindra att en polisnämnd inrättas för en viss del av elt polisdistrikt
medan återstoden av distriktet även i fortsättningen hör direkt under
polisstyrelsen. Det kan vara en lösning exempelvis för distrikt där endast en
enstaka arbetsgmpp är stationerad utanför distriktets centralort.

När
det gäller polisnämndernas sammansättning och uppgifter bör man i stor
utsträckning kunna anknyta lill vad som gäller beträffande polisstyrelser. En
del modifieringar bör dock göras med hänsyn lill polisnämndernas ställning som
underordnade organ i förhållande till polisstyrelserna.

I
en polisnämnd bör ingå polischefen saml lägst fem och högst lio övriga ledamöter.
Del bör vara polisstyrelsen som bestämmer antalet övriga ledamöter och som
utser dessa ledamöter och suppleanter för dem. För dessa bör gälla samma
kvalifikationskrav som för ledamöter i polisstyrelsen. De bör således vara
svenska medborgare, vara bosatta inom distriktet och ha rösträtt vid val till
kommunfullmäktige. De bör ulses så all erfarenhet av kommunal verksamhet blir
företrädd bland dem. I övrigt bör de principer som gäller för val av ledamöter
och suppleanter lill en polisstyrelse ha motsvarande tillämpning (se 5§
polislagen och 7 kap. 1—2§§ polisförordningen).

Polisstyrelsen
bör också kunna bestämma att chefen för en arbetsenhet inom polisnämndens
område skall ingå i nämnden. Om exempelvis en nämnd verkar inom elt lokalvaklområde
där en arbetsgrupp är stationerad, bör chefen för arbetsgruppen regelmässigt
ingå i nämnden. Ingel bör hindra all styrelsen beslutar att flera sådan lokala
chefer ingår i nämnden för det fall nämndens ansvarsområde omfattar flera arbetsgmpper.

Till
en polisnämnd bör i princip kunna delegeras frågor av det slag som handläggs av
polisstyrelsen. Dit hör frågor om planering och inriktning av verksamheten,
viktigare frågor om organisation och arbetsformer, frågor av större ekonomisk
betydelse, Ijänstelillsällningsfrågor saml frågor som hänskjuts dit av
polischefen eller av polisstyrelsen. Frågor bör också kunna hänskjutas till
polisnämnden av arbelsenhetschef som ingår i nämnden. Däremot bör del inle vara
tillåtet för en polisnämnd, lika litet som för polisstyrelsen, all avgöra
frågor som avser polisledning i särskilt fall.

En
polisnämnd bör i första hand vara etl ledningsorgan för polisverk

samheten inom nämndens ansvarsområde. Det bör också vara möjligt att

tilldela nämnden beredningsuppgifler i förhållande lill styrelsen. Ärenden 41

som
ankommer på polisstyrelsen bör alltså i viss utsträckning kunna Prop.
1989/90:155 beredas av nämnden innan de tas upp i styrelsen för avgörande.

Vilka
slags frågor som, inom den nu angivna ramen, skall handläggas av en polisnämnd
bör bestämmas av polisstyrelsen. Det blir därigenom möjligt att anpassa
nämndens uppgifter och all få lill stånd en samverkan mellan nämnden och
polisstyrelsen efler vad som är lämpligt med hänsyn lill de lokala
förhållandena. Som etl riktmärke bör i allmänhet gälla all en polisnämnd skall
ges ell faktiskt inflytande över de allmänpolisiära frågorna inom nämndens område.
Exempelvis kan det vara lämpligt att nämn-, den medverkar vid
verksamhetsplaneringen inom underställda enheter genom alt bestämma om
prioriteringar och inriktning av enheternas verksamhet. Andra frågor som ofta
bör kunna delegeras lill nämnden kan avse t.ex. tillsättning av tjänster vid
underställda enheter och uppföljning av verksamheten vid enheterna.

En
polisnämnd bör självfallet organisatoriskt ingå i polismyndigheten och vara
underordnad polisstyrelsen, scm har det övergripande ansvaret för verksamheten
vid myndigheten. När en nämnd utövar de funktioner som delegerats till nämnden
bör denna givetvis vara bunden av de riktlinjer för verksamheten som
polisstyrelsen kan ha meddelat. En fråga som har behandlats av en nämnd bör
kunna överprövas av polisstyrelsen enligt vad som gäller i allmänhet i fråga om
överprövning av elt högre organ inom samma myndighet.

1
polisstyrelsens överordnade roll ligger att det bör ankomma på styrelsen att
besluta om polismyndighetens budget. Däremot kan del ofta vara lämpligt att
polisnämnden medverkar i beredningen av budgetfrågor i de delar som rör
nämndens område.

Några
särskilda regler för överklagande av nämndbeslut torde inte behövas. De
uppgifter som i enlighet med vad jag angett bör tillkomma en nämnd innefattar i
regel inte handläggning av sådana förvaltningsärenden som kan överklagas. I den
mån ett beslut av en nämnd ändå är sådant att det kan överklagas, skall detta
ske i enlighet med vad som gäller i allmänhet i fråga om överklagande av
polismyndighetens beslut. I regel överklagas besluten till länsstyrelsen (jfr
8 kap. 1 § polisförordningen).

Att
polisnämnder inrättas inom en polismyndighet innebär givetvis ingen
inskränkning i polischefens befogenhet som chef för myndigheten.

Uppdrag
som ledamot eller suppleant i polisnämnd ställer krav på kunskaper om
polisverksamheten. De förtroendevalda inom en polisnämnd bör därför genomgå en
särskild utbildning på samma sätt som ledamöter i polisstyrelse.

Grundläggande
regler om polisnämnder bör las in i polislagen. Lämpligen kan reglerna samlas
i en ny paragraf, 5 a § , efler den paragraf som behandlar polisstyrelserna.
Andra frågor rörande polisnämnderna bör, liksom motsvarande frågor när del
gäller polisstyrelserna, regleras genom föreskrifter som beslutas av
regeringen. På nämndens handläggning blir i princip föreskrifterna i
förvaltningslagen (1986:223) tillämpliga.

42

Andra
former för medborgarinflytande Prop. 1989/90:155

En
annan möjlighet all förstärka medborgarinflylandel inom polisen är alt inrätta
någon form av politiskt samrådsorgan för polisiära frågor inom kommunen. Ett
sådant samrådsorgan skulle kunna beslå, förutom av polisstyrdseledamöler, av
representanter för t. ex. kommunstyrelsen, socialnämnden, fritidsnämnden,
skolstyrelsen m. fl. kommunala organ. Gruppen skulle huvudsakligen vara elt
forum för utbyte av information mellan de förtroendevalda. Den skulle också
kunna ha funktioner i förhållande lill de samrådsorgan som idag finns i de
flesta kommuner mellan skola, socialtjänst och polis. Del sistnämnda arbetet
bedrivs i regel med insatser på tjänstemannanivå.

En
tredje väg för att stärka sambandet mellan den kommunala verksamheten och
polisen är att bredda intresset för polisfrågorna inom de politiska partierna
i kommunen. På många håll i landet har de politiska partierna visat ell stort
intresse för polisiära frågor. En utveckling i denna riktning ser jag för egen
del som mycket positiv. Det är självfallet en sak för partierna själva att
avgöra vilka frågor som man vill engagera sig i och driva i detta sammanhang.
All låta polisfrågorna bli en del av den lokala politiska samhällsdebatten
borde dock, som jag ser del, bidra lill ell ökat intresse för polisens och polisstyrelsens
arbete.

Det
finns även andra möjligheter all stärka del kommunala sambandet och öka
intresset bland allmänheten för polisverksamheten i ell distrikt. Arrangemang
av typen Polisens dag, utställningar, informationsmöten och studiebesök är
exempel på aktiviteter som riktar sig främst lill allmänheten och som bidrar lill
all öka allmänhetens intresse för polisfrågorna. Delta torde i sin lur enligt
min mening innebära all även de förtroendevaldas engagemang för polisfrågorna
vitaliseras.

Sist,
men inle minst, har alla anställda vid polisen en stor möjlighet all påverka
intresset för polisarbetet. Genom en god service till allmänheten och genom
arbetsformer som utvecklar dagliga och naturliga kontakter med allmänheten
skapar man en ökad förståelse för polisverksamheten. Betydelsen av att det
finns poliser ute bland människorna i samhället kan enligt min mening inle nog
understrykas. Del traditionella brottsförebyggande arbetet är i detta
sammanhang också av stor betydelse. Här kan särskilt nämnas de initiativ som
las vid skilda polismyndigheter av t.ex. kvarterspoliser. Jag tänker bl. a. på
verksamheten med s. k. grannesamverkan saml skilda typer av
informationsinsatser. Jag vill här också särskilt peka på betydelsen av ell
fortsall fördjupat samspel mellan polisen, skolan, socialtjänsten och
föreningslivet.

Det
jag nu har sagt ulgör bara elt antal exempel på åtgärder som kan vidtas för all
stärka medborgarinflylandel och all närma den kommunala verksamheten lill
polisverksamheten. På många håll torde man redan nu vara nöjd med den samverkan
som finns mellan den kommunala verksamheten och polisen medan man på andra
håll anser att ytterligare åtgärder behöver vidtas. Som jag tidigare sagt måste
del ankomma på kommunerna och på de lokala polismyndigheterna all själva
bestämma vilka åtgärder

som skall vidtas med
hänsyn lill lokala förutsättningar och förhållanden.

43

Avslutningsvis
vill jag något beröra frågan om kostnadema för polisstyrelsens verksamhet.
Dessa kostnader betalas genom den lokala polismyndighetens
förvaltningskostnadsanslag. I kostnaderna ingår arvode lill polisstyrelsens
ordförande, sammanträdesarvoden samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst
och resor m. m.

Det ökade engagemang från
förtroendevaldas sida som jag nu har förordat kan givelvis medföra vissa ökade
kostnader för polismyndigheterna. Jag bedömer emellertid att dessa
kostnadsökningar blir marginella i förhållande till den lokala
polismyndighetens lotala förvallningskoslnadsan-slag. Sammantaget anser jag
sålunda all mina förslag i denna del ryms inom oförändrade anslagsramar.

Prop.
1989/90:155

8 Systemet med grundläggande organisation och fria
resurser

Min
bedömning: De lokala polismyndigheterna bör ges ökad frihet att besluta i
organisationsfrågor. Polismyndigheternas gmndläggande organisation, som
bestäms av regeringen, görs mindre samtidigt som myndigheternas s. k. fria
resurser utvidgas.

Skälen
för min bedömning

Bakgmnd

Som
jag inledningsvis har redovisat infördes den I november 1985 vid de lokala
polismyndigheterna ett system med gmndläggande organisation (även kallad basorganisalion)
och i övrigt s.k. fria resurser. Systemet byggde på de riktlinjer i fråga om
polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och rekrytering
som riksdagen på förslag av regeringen hade godkänt (prop. 1984/85:81, JuU 18, rskr.
164).

Innan jag går över till
att redogöra för de förslag till förändringar som jag nu anser bör genomföras,
vill jag i korthet redovisa den nuvarande ordningen för en normalmyndighet med
gmndläggande organisation och fria resurser. För de tre storsladsmyndighetema
gäller en delvis annan ordning.

Gällande ordning

Enligt
2 kap. 7§ polisförordningen (1984:730) beslutar regeringen för varje budgetår
om polismyndigheternas grundläggande organisation och om viktigare stationeringsorter.
På varje sådan ort finns en arbetsgmpp. Varie polismyndighet beslutar i övrigt
om sin organisation, indelning av polisdistriktet i ansvarsområden, vanligen
kallade vaktområden, om stationeringsorter och om fördelning av personal, om
inte annat följer av polisförordningen, av andra föreskrifter eller av
regeringens eller länsstyrelsens beslut.

44

I regeringsbeslutet om gmndläggande
organisation anges vilka arbelsen- Prop. 1989/90:155 heter som alllid skall
finnas vid myndigheten, t.ex. avdelningar, sektioner och rotlar. Den gmndläggande
organisationen innehåller vidare vissa tjänster med sådana arbelsledande
funktioner eller andra nyckelfunktioner som måste finnas vid myndigheten.

Vid
varie polismyndighet finns sålunda en ordningsavdelning och en kriminalavdelning.
Vid vissa polismyndigheter finns även en trafikavdelning. Trafikavdelningarna
är regionala enheter och bedriver verksamhet i ell län eller en del av ell län.
Tjänsterna som chefer för respektive avdelning ingår i den gmndläggande organisationen.
I samtliga polismyndigheters grundläggande organisation ingår även elt antal
tjänster som vakthavande befäl och rolelchefer saml en tjänst som s. k. kansliinspeklör,
dvs. en inspektör med placering vid myndighetens kansli. Vid de större polismyndigheterna
finns i den gmndläggande organisationen också befallningar som
ställföreträdande avdelningschef och inspektör för analys och planering.

De
stationeringsorter som regeringen beslutar om ingår som fömt sagts i den gmndläggande
organisationen. En av polismyndighetens stationeringsorter är samlidigt dess
centralort. Vid centralorten finns polismyndighetens kansli. Beslut om
ytterligare stationeringsorter fallas av den lokala polismyndigheten. Del
ankommer på polismyndigheten all besluta om dimensionering av personalen vid
respektive stalioneringsort; delta gäller också i fråga om stationeringsorter
som beslutats av regeringen. Polismyndigheten har samtidigt som den
dimensionerar personalen all besluta om polisdistriktets indelning i
ansvarsområden; den områdesindelningen sker normalt i vad som brukar kallas ett
cenlralvaklområde och ell eller flera lokalvaklområden. Tjänsten som chef för
en arbetsgrupp på en stalioneringsort som är beslutad av regeringen ingår i
polismyndighetens gmndläggande organisation.

Av
den administrativa personalen ingår alllid en kamrerare och vid de större
polismyndigheterna även en fordonsredogörare i den grundläggande organisationen.
Därutöver finns del i den gmndläggande organisationen vid några
polismyndigheter tjänster som rekryteringskonsulent/inspektör och/eller som
personalkonsulent lill rikspolisstyrelsens förfogande.

I
fråga om indelningen på enheter av kriminalavdelningen anges i den
grundläggande organisationen sådana rotlar som har regionala uppgifter, dvs.
sådana rotlar som har hela eller delar av länet som verksamhetsområde. Dessa rotlar
är teknisk rotel, narkolikarotel och ekonomisk rotel. Vidare anges i den
grundläggande organisationen vid vissa myndigheter sådana sektioner eller rotlar
som sysslar med utlänningsärenden. Den organisatoriska indelningen av
kriminalavdelningen bestäms i övrigt av myndigheten.

Den
grundläggande organisationen för regional verksamhet framgår av

organisationen för de polismyndigheter som har regionala enheter. Utöver

vad jag hittills har redovisat är sjöpolisverksamheten en regional verksam

het. Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma inom vilka delar av

länet som polismyndigheten skall bedriva sjöpolisverksamhet. För polis-

hundstjänsten finns särskilda bestämmelser i polisförordningen. Av 3 kap. 45

2
§ polisförordningen framgår att länsstyrelsen bestämmer i vad mån en Prop.
1989/90:155 polismyndighet skall bedriva polishundsverksamhet utanför sitt
distrikt. I de län där det finns en länspolischef ingår i den gmndläggande
organisationen vid residensortens polismyndighet två kommissarietjänster och i
vissa fall en inspeklörsljänsl till länsstyrelsens förfogande. 1 de län där den
regionala chefen är en länspolismästare ingår de nu nämnda befattningarna i
den gmndläggande organisationen vid den polismyndighet där länspolismästaren
är chef

Vid
de tre största polismyndigheterna är den gmndläggande organisationen delvis
annorlunda utformad i jämförelse med övriga polismyndigheter. De gmndläggande
organisationerna i de tre slorstadsmyndighelerna omfattar sålunda flera
funktioner. För polismyndigheten i Siockholm ingår sedan den I juli 1989 sju
polisområden i myndighetens gmndläggande organisation.

De
tjänster som inle ingår i den gmndläggande organisationen utgör myndighetens
fria resurser och består av såväl polispersonal som administrativ personal.
Omkring 5/6 av personalen i den lokala polisorganisationen utgör fri resurs.
Vid mindre och medelstora polismyndigheter är dock den fria resursen
proportionellt betydligt mindre. Innebörden av begreppet fria resurser är alt
personalen, inom de rättsliga och avtalsmässiga ramar som gäller på del
statliga området i allmänhet, genom lokala beslut kan disponeras inom hela
myndigheten.

Fördelningen
på enheter av den personal som inle ingår i den grundläggande organisationen
bestäms alltså genom lokala eller i vissa fall regionala beslut. En
utgångspunkt för dessa beslut är de riktlinjer om resursanvändningen som
statsmakterna har beslutat.

När
det gäller disposition av fria resurser för regional verksamhet beslutar
länsstyrelserna efter samråd med de lokala polismyndigheterna hur stor andel av
polispersonalen som skall avdelas för regional verksamhet inom ramen för
befintliga resurser. De grundläggande bestämmelserna om beslutanderätten
rörande regional verksamhet finns i 4 och 6 §§ polislagen (1984:387).

Föreslagen
ordning

Rikspolisstyrelsen
har i en skrivelse till regeringen den 21 april 1988 bl.a. aktualiserat frågan
om en översyn av systemet med grundläggande organisation och i övrigt fria
resurser inom den lokala polisorganisationen. Syftet med en sådan översyn var
enligt styrelsen alt gå ell steg ytterligare när del gäller att öka de lokala
polismyndigheternas självständighet i organisatoriska frågor. Genom ell beslut
den 9 juni 1988 uppdrog regeringen ål rikspolisstyrelsen att närmare utreda och
lill regeringen lämna ett förslag till hur en sådan organisation bör se ut.

Rikspolisstyrelsen
redovisade utredningsuppdraget lill regeringen den 7 december 1988.

I
enlighet med regeringens beslut har rikspolisstyrelsen under arbetet

med utredningsuppdraget samrått med ett antal regionala och lokala polis

myndigheter. Samtliga myndigheter är i huvudsak positiva till styrelsens 46

övergripande
förslag all minska polismyndigheternas grundläggande orga- Prop.
1989/90:155 nisation till förmån för de fria resurserna.

Den
ordning som rådde före polisreformen innebar en långtgående central styrning
från statsmakterna och rikspolisstyrelsen i fråga om de lokala
polismyndigheternas organisation. Genom del nya systemet med grundläggande
organisation och fria resurser som infördes år 1985 fick de regionala och
lokala polismyndigheterna en större självständighet i organisatoriska frågor.

Också
den nuvarande ordningen uppfattas emellertid inom polisen ofta som en alltför
långtgående detaljstyrning från regeringens sida av resurs-och
arbetsfördelningen på del regionala och lokala planet. Del visar sig inte minst
genom att åtskilliga polismyndigheter begär ändringar av den grundläggande
organisationen i samband med att regeringen lägger fast den grundläggande
organisationen i regleringsbrevet för polisväsendet varje budgetår. Inför
budgetåret 1988/89 framställde sålunda 47 polismyndigheter önskemål om
organisationsförändringar. En överväldigande majoritet av dessa
polismyndigheter begärde all en eller flera ytterligare tjänster skulle ingå i
den gmndläggande organisationen. Andra myndigheter påkallade förändringar i
myndigheternas nuvarande grundläggande organisation ulan all framställa krav om
ytteriigare tjänster i den. Det förekommer också alt önskemål om ändring av den
grundläggande organisationen görs under löpande budgetår.

Enligt
min uppfattning är liden nu mogen all ytterligare decentralisera
polisverksamheten genom att vidga beslutanderätten och friheten för de lokala
polismyndigheterna i organisatoriska frågor. Därigenom ökar polismyndigheternas
möjligheter alt själva fördela sina resurser och anpassa sin verksamhet efter
de lokala förhållanden som råder och efler de förändrade förutsättningar som
inträffar. Elt vidgat självbestämmande i organisatoriska frågor bör således i
hög grad främja de ansträngningar som görs för all ytterligare effektivisera
polisverksamheten. En sådan ordning ligger i linje med vad jag tidigare sagt om
att tyngdpunkten inom polisorganisationen bör förskjutas ytteriigare i riktning
mot den lokala nivån. På det viset kan man också på etl bättre sätt ta lill
vara den kompelens i organisatoriska frågor som finns på lokal nivå samlidigt
som man ytteriigare stärker medborgarinflylandel över polisverksamheten.

Den
av regeringen beslutade grundläggande organisationen bör därför enligt min
mening starkt begränsas till förmån för de fria resurserna.

Jag
anser att det i den grundläggande organisationen för varje polismyn

dighet bör läggas fast den stalioneringsort som är myndighetens centralort.

Dessutom bör de regionala funktionerna ingå i den grundläggande organi

sationen utan att den organisatoriska strukturen läggs fast. Jag tänker här

närmast på de regionala funktioner som jag tidigare har redogjort för. Jag

vill dock nämna att det kan finnas skäl att överväga att i en framtid göra

fler verksamhetsgrenar regionala, exempelvis ekonomi- och personaladmi

nistration. Den saken får emellertid närmare övervägas i samband med

frågan om den framtida regionala polisorganisationen i landet. Vidare bör

tjänster som står till länsstyrelsens förfogande respektive de tjänster som

står till rikspolisstyrelsens förfogande som rekryleringskonsulent/inspek- 47

lör
eller personalkonsulent ingå i den grundläggande organisationen. I samband med
all regeringen beslutar om den grundläggande organisationen bör den också som
hittills ange samtliga tjänster i polischefskarriären saml antalet tjänster som
kommissarie, inspektör och polisassistent vid varje polismyndighet.

Vad jag nu sagt innebär
att nästan alla tjänster vid en lokal polismyndighet i praktiken kommer att
kunna utnyttjas som fria resurser. Polismyndigheterna får som en följd av milt
förslag själva besluta om sin interna organisation i avdelningar, rotlar,
sektioner etc. med de begränsningar som gäller för den regionala verksamheten.
Såsom hittills får varje polismyndighet besluta om de stationeringsorter som skall
finnas utöver centralorten och om polisdistriktets indelning i geografiska
ansvarsområden. När del gäller den geografiska indelningen av ell polisdistrikt
anserjag att begreppet polisområde bör ersätta de hittillsvarande benämningarna
central- och lokalvaklområde saml vaktdistrikt. Den benämningen bör alltså i
princip användas oberoende av storleken och organisationen hos området.

De lokala
polismyndigheterna får genom de föreslagna förändringarna bättre möjligheter
all möta dagens och framlidens krav på prioritering av polisverksamheten. Förändringama
är också nödvändiga för all ge myndigheterna rimliga fömtsättningar för all
själva lösa de produktivitets- och effektivitetskrav som under 90-lalet i allt
högre utsträckning måste prägla polisverksamheten. Med mitt förslag kan
statsmakternas och rikspolisstyrelsens insatser i större utsträckning
koncentreras på övergripande resurs-och verksamhetsfrågor.

Jag vill betona vikten av
all polismyndigheterna innan organisationsförändringar vidtas samråder med
andra myndigheter som kan ha intresse i saken, t.ex. åklagarmyndigheterna.

De förändringar som jag
förespråkar i fråga om polismyndighetemas organisation bör genomföras så snart
som möjligt. Jag avser att inom kort återkomma lill regeringen med förslag lill
den närmare organisationen för varje polismyndighet samt lill de
författningsändringar som föranleds av mina förslag.

Prop.
1989/90:155

9 Strukturfrågor inom polisväsendet

Mitt förslag: En
utökad samverkan mellan polismyndigheterna är nödvändig för alt öka
effektiviteten inom polisväsendet. Länsstyrelserna skall i framliden ägna
samverkansfrågorna en större uppmärksamhet. Länsstyrelserna får vidare
utvidgade befogenheter att besluta om polisverksamheten i länet.

Skälen för mitt förslag

Bakgrund

Polisväsendets
organisatoriska uppbyggnad har i huvudsak varit oförändrad sedan
förstatligandet (prop. 1962:148, SU 183, rskr. 387 och prop.

48

1964:100,
SU 114, rskr. 259). Organisationen beslår i princip av tre Prop. 1989/90:155
nivåer: den centrala (rikspolisstyrelsen), den regionala (länsstyrelserna) och
den lokala (de lokala polismyndigheterna). Sedan förstatligandet har organisationsfrågorna
lid efler annan haft en framträdande plats i diskussionerna om
polisverksamheten, såväl inom polisväsendet som i den allmänna
samhällsdebatten.

Ett
av de viktigaste skälen till förstatligandet och omorganisationen i samband därmed
var att den tidigare indelningen i polisdistrikt inte ansågs ändamålsenlig.
Distrikten var i allmänhet för små för att den polisiära verksamheten skulle
kunna läggas upp rationellt och för alt de personella och materiella resurserna
skulle kunna utnyttjas optimalt. Antalet polisdistrikt minskades därför från
554 till 119. En av utgångspunkterna för polisdislriktsindelningen var att
polisdistrikten skulle få verksamhetsområden som bar en tillräckligt stor
personalstyrka för att dels hålla personal i aktiv tjänst inom området dygnet
runt, dels åstadkomma en viss arbetsspecialisering, främst inom den brottsutredande
verksamheten. Poliskåren i ett distrikt borde därför uppgå lill "minst 20
och helst upp emot 50 man". En annan princip var att ingen kommun skulle
delas i två eller flera polisdistrikt. Sammantaget ledde detta lill att
polisdistrikten fick högst varierande storlek, inle bara territoriellt ulan
även räknat i antal polistjänster.

På
regional nivå bibehölls länsstyrelsen som högsta polisorgan i länet. Vidare
bedömdes del all ett statligt huvudmannaskap för polisen krävde ett centralt
organ, vars uppgifter i huvudsak skulle vara inspekterande, rådgivande och
samordnande. Vid förstatligandet inrättades därför rikspolisstyrelsen som en
ny central myndighet, organiserad på samma sätt som andra centrala verk och
ställd direkt under regeringen. Tyngdpunkten i polisledningen skulle dock vara
förlagd lill länsplanet och del lokala planet och endast på en del områden fick
rikspolisstyrelsen befogenhet att utfärda direktiv för polisverksamheten och
utöva polisledning.

Redan
vid förstatligandet förutsågs det att arbelsorganisatoriska skäl skulle göra
det nödvändigt att ytterligare se över indelningen i polisdistrikt. Det uppdrogsdärför
åt en utredning, 1967 års polisutredning, alt se över bl. a.
polisdistriktsindelningen och den regionala polisorganisationen. Utredningen
föreslog i belänkandet (SOU 1970:32) Polisen i samhället bl.a. att antalet
polisdistrikt skulle minskas från 119 lill 90. Riksdagen fattade år 1972 ett
principbeslut som innebar att antalet polisdistrikt skulle minskas (prop. 1971:173,
JuU 1972:1, rskr. 1972:19). Vid riksdagsbehandlingen uttalades dock all det inte
var möjligt att ange det exakta antalet polisdistrikt som skulle finnas.
Riksdagen framhöll emellertid att det skulle bli fråga om ett antal som inte
obetydligt översteg 90. Principbeslutet om ändrad dislriktsindelning har dock inte
genomförts. Endast en distriktssammanslagning har ägt rum, nämligen den I
januari 1974 i Värmlands län som en följd av en ändrad kommunindelning.

Antalet
polisdistrikt är numera alltså 118. Dessa uppvisar stora skillna

der såväl personalmässigt som geografiskt. Omkring en tredjedel eller nära

5 400 av de totalt ca 16600 polistjänsterna finns vid polismyndigheterna i

Stockholm, Malmö och Göteborg. Nära 80 av de 118 polismyndigheterna 49

4
Riksdagen 1989/90. I .sami Nr 155

har färre än 100 polistjänster.
Den minsta polismyndigheten (Sveg) har 22 Prop. 1989/90:155 polistjänster.
Den territoriella strukturen uppvisar ännu större skillnader. Som en jämförelse
kan nämnas all de åtta polisdistrikten i Norrbollens län täcker en areal som
motsvarar ungefär en fjärdedel av landets yta.

En
av huvuduppgifterna för 1975 års polisutredning var att granska organisationsfrågorna.
Utredningen föreslog dock inga förändringar ifråga om polisdislriktsindelningen
i principbetänkandet (SOU 1979:6) Polisen, eftersom man ansåg all en
genomgripande dislriklsindelningsreform inle var det rätta sättet all förbättra
organisationen.

I
det principbeslut om en reform av polisväsendet som riksdagen fattade år 1981 (prop.
1980/81:13, JuU 24, rskr. 210) ansågs frågan om en reform av dislriktsindetningen
sakna aktualitet.

Arbetet
med all genomföra polisreformen uppdrogs ål 1981 års polisberedning. På
grundval av beredningens förslag genomfördes reformer inom polisväsendet i två
steg, dels den I oktober 1984, dels den I november 1985. Beträffande detta
reformarbete och utvecklingen därefter hänvisas till vad som tidigare anförts i
avsnitt 2.1.

I
del följande kommer jag i huvudsak att behandla de strukturfrågor som rör den
lokala polisorganisationen. Jag vill dock inledningsvis i korthet även beröra
rikspolisstyrelsen och den regionala polisorganisationen.

Den
centrala organisationen

Rikspolisstyrelsen
inrättades som central förvaltningsmyndighet redan den 1 juli 1964. Huvuddragen
i dess organisation består än i dag. Däremot har rikspolisstyrelsens uppgifter
förändrats under årens lopp. Under uppbyggnaden av del statliga polisväsendet
gavs styrelsen många befogenheter. Rikspolisstyrelsen kom därför att spela en
dominerande roll under en tjugoårsperiod. Geiiom den ökade decentralisering som
polisreformen innebar har behovet av en stark central styrning fallit bort.
Samtidigt har nya och vikliga uppgifter för rikspolisstyrelsen vuxit fram. Jag
återkommer lill frågorna om rikspolisstyrelsens roll och uppgifter i det framtida
polisväsendet i avsnitt 11.

Den
regionala polisorganisationen

Länsstyrelsen
är enligt 6 § polislagen (1984:387) länels högsta polisorgan. Den ansvarar för
polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs av
polismyndigheterna i länet.

Länsstyrelsen
har haft denna ställning inom polisväsendet alltsedan förstatligandet. Den
organisation för de regionala polisuppgiflernas handläggning som då
tillskapades innebär alt berednings- och i vissa fall beslutsansvaret ankommer
på en tjänsteman inom länsstyrelsen, länspolischefen, och att uppgifterna
handläggs vid länspolischefens expedition, som utgör en arbetsenhet inom
länsstyrelsen. Även landshövdingen och länsstyrelsens styrelse har viktiga
uppgifter på polisområdel.

Genom
riksdagens beslut år 1981 angavs vissa principer beträffande

ledningen av den regionala polisverksamheten. Beslutet innebar bl.a. all 50

länspolischefens ställning
inom länsstyrelsen skulle förslärkas och all han i Prop. 1989/90:155 vissa
avseenden skulle tilldelas nya arbetsuppgifter.

Polisreformen
innebar också all det för den regionala polisverksamheten infördes en ny
organisationsform, benämnd länspolismästarmodellen, i några län. Denna
organisationsmodell innebär i korthet all länsstyrelsens uppgifter handläggs,
inte av länspolischefen, ulan av polismästaren vid en av polismyndigheterna i
länet. Länspolismästarmodellen har numera införts i Stockholms län, Uppsala
län, Kronobergs län, Blekinge län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län,
Värmlands län saml Jämtlands län.

Som
jag tidigare nämnt avser jag alt inom kort föreslå regeringen att en utredning
tillsätts för att se över bl. a. frågan om vilken organisationsform som skall
gälla för polisverksamheten på regional nivå. Jag vill dock redan nu ta upp
vissa frågor rörande regional och lokal polisverksamhet som är av betydelse för
det närmast förestående förnyelsearbetet och som enligt min mening inle bör
anslå tills den regionala polisorganisationen har funnit mera permanenta
former.

1
diskussionen om polisväsendets organisation har frågan om samverkan över
länsgränserna hittills inte ägnats någon större uppmärksamhet. På två viktiga
områden har statsmakterna i samband med polisreformen emellertid uttalat klara
förväntningar om en utvidgad sådan samverkan. Del gäller dels vid beslut om
polisförstärkningar mellan länen, dels i fråga om samordning och samverkan över
länsgränserna vid irafikövervakning.

Genom
polisreformen minskade rikspolisstyrelsens befogenhet all besluta om polisförslärkning
över länsgränserna (prop. 1983/84:89 s. 43). Numera har styrelsen denna
befogenhet endast om de berörda länsstyrelserna inte kan enas i frågan. Utöver
de förstärkningar som under senare tid skett till polismyndigheten i Siockholm
förekommer del sällan att någon länsstyrelse påkallar ingripande från
rikspolisstyrelsen i detta hänseende. Diskussionerna om polisförstärkningar
sker istället direkt mellan de regionala polischeferna inom s.k.
förstärkningsområden och i enstaka fall i kretsen av samtliga dessa chefer.
Dessa diskussioner gäller i huvudsak förstärkningsbehov som är kända i god tid,
såsom s. k. säsongsförslärkning och förstärkning vid större evenemang av olika
slag. Erfarenheterna av detta samarbete är hittills goda.
Handläggningsordningen kan emellertid innebära en risk för att beslut om
förstärkning onödigtvis fördröjs i vissa akuta situationer. I etl följande avsnitt
(13) om polisens verksamhet vid särskilda händelser kommer jag därför att
föreslå en utvidgning av rikspolisstyrelsens befogenheter att besluta om polisförslärkning
över länsgränserna vid sådana händelser.

Polisreformen
innebar vidare att rikspolisstyrelsens befogenheter att

meddela föreskrifter för och leda trafikövervakning upphörde (prop.

1983/84:89 s. 39). En av förutsättningarna för delta ställningstagande från

statsmakternas sida var som jag nyss sagt att samordning och samverkan

över länsgränserna av irafikövervakningsverksamheten borde kunna

åstadkommas genom länsstyrelsernas försorg. Etl sådant samarbete sker

också. Jag har emellertid inte underiag för att nu bedöma resultatet av

länsstyrelsemas verksamhet på detta område. Som jag närmare redovisar i

avsnitt 14 anserjag därför att den frågan kan behöva belysas ytteriigare. 51

Utöver de nu beskrivna samverkansformema
förekommer del sedan Prop. 1989/90:155 lång lid tillbaka ett samarbete över
länsgränserna även på andra områden. Del är dock först under senare år som man
mera systematiskt på olika håll i landet prövat olika former av sådan
samverkan. Rikspolisstyrelsen har således tillsammans med företrädare för
polisväsendet i Kristianstads län och Malmöhus län prövat fömtsättningarna för ell
ökat samarbete mellan polismyndigheterna över läns- och distriktsgränserna i
Skåne. I Värmlands län pågår diskussioner om en samverkan över länsgränserna lill
Älvsborgs län och Örebro län. Polismyndigheterna i Åmål, Säffle, Kristinehamn,
Karlskoga och Lindesberg är berörda. De samverkansålgärder som diskuteras inom
de båda projekten rör många olika områden. I Skåne har man övervägt samarbete
på ordnings-, kriminal- och Irafikpolisområdet saml i fråga om utbildning och
viss administration. Diskussionerna om det samarbete som berör Värmlands och
angränsande län gäller i första hand samverkan över länsgränsema i fråga om
funktionen som vakthavande befäl och i fråga om kriminalpolisberedskapen.
Syftet i båda projekten är all uppnå en effektivare polisverksamhet genom optimal
resursanvändning.

Ulan
all närmare gå in på de förväntade resultaten av detla samarbete vill jag för
egen del framhålla all jag ser det som angelägel med en utökad polisiär
samverkan över länsgränsema. Formerna för en sådan fördjupad samverkan kan
givetvis vara skiftande, beroende bl.a. på den regionala strukturen och på
behovet av samverkan. Jag utgår från alt i första hand länsstyrelserna själva
uppmärksammar de behov och de möjligheter som finns lill en ökad effektivitet i
polisarbetet genom denna typ av samverkan. Del finns också anledning för
rikspolisstyrelsen all i samband med sin tillsynsverksamhet ägna
samverkansfrågorna elt ökat intresse i framtiden (se 7 § polislagen).

En
utökad polisiär samverkan över länsgränserna kan komma att aktualisera vissa
andra frågor som har anknytning lill den regionala polisverksamheten. Det
finns skäl att återkomma lill dessa frågor i samband med utredningen av den
regionala polisverksamheten.

Även
om samverkan över länsgränserna i framtiden kommer all få en ökad betydelse är
del självklart all den regionala polisverksamhetens viktigaste uppgifter finns
inom länet. Det regionala samordningsbehovet och formerna för den regionala
polisverksamheten har också en naturlig koppling lill andra samverkansfrågor
inom länet och då främst lill verksamheten på lokal nivå. Jag lar därför upp
vissa regionala frågor också i nästa avsnitt.

Den
lokala polisorganisationen

Inledning

Under
de år som gått sedan polisen förstatligades har det skett stora

förändringar i samhället. Brottsligheten har ökat. Det har skett en befolk

ningskoncentration inte bara till storstadsområdena ulan även inom lä

nen. Kommunikationerna har förbättrats såväl vad gäller traditionella 52

begrepp
som restider och resmöjligheler som i fråga om kommunikations- Prop.
1989/90:155 teknik. Samtidigt har allmänhetens krav och behov av offentlig
service vuxit. Detta gäller även i fråga om polisens tjänster.

Den
lokala polisorganisationen måste, som all annan offentlig verksamhet, anpassa
sin organisation och sitt resursutnyttjande så att man når största möjliga
effektivitet inom de ramar som regering och riksdag anger.

Även
om den lokala polisorganisationen till sin yttre stmktur inte ändrats nämnvärt
de senaste 25 åren, har det skett åtskilliga interna organisatoriska
förändringar. Framför allt på landsbygden fanns del under åren närmast efler
förstatligandet ell relativt stort antal orter där polis var stationerad. De s.k.
polisposleringarna och många mindre arbetsgmpper har därefter successivt
dragits in. Numera finns 226 orter där polispersonal enligt regeringens beslut
skall vara stationerad. Dessutom finns, enligt beslut av de lokala
polismyndigheterna, polispersonal stationerad på ytterligare omkring 125
orter. Totalt finns således ca 350 orter med permanent polisiär representation.
Även i slorsladsdislrikten har det på många håll skett stora
organisationsförändringar. Bl. a. pågår del sedan en tid inom Stockholmspolisen
en genomgripande strukturförändring.

Genom
polisreformen skapades utvidgade möjligheter för polismyndigheterna alt
anpassa sin interna organisation lill lokala behov och fömtsättningar. Jag har
tidigare (se avsnitt 8) förespråkat alt myndigheterna nu ges ytteriigare frihet
på del organisatoriska området. Del vidgade självbestämmandet i
organisatoriska frågor kommer all främja effektiviteten i polisverksamheten. I
samma riktning verkar del nya budgetsystem som kommer all införas fr. o. m.
budgetåret 1992/93 (se avsnitt 10).

Också
andra strukturella förändringar måste övervägas om man skall uppnå en
effektivare verksamhet inom polisen.

De
regionala enheterna

Redan
i samband med förstatligandet fömtsatte statsmakterna all de självständiga
lokala polismyndigheterna skulle behöva en regional stödorganisation bl.a. för
Irafikövervakningen. Den regionala verksamheten har successivt utvidgats sedan
förstatligandet. Då omfattade den enbart trafikövervakningen och den
kriminaltekniska verksamheten. Under årens lopp har bekämpandet av
narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet liksom sjöpolisverksamhel
tillkommit som regionala verksamhetsgrenar. Genom polisreformen gavs
länsstyrelserna också möjlighet all besluta om regional polishundsverksamhet
och all låta de regionala trafikavdelningarna svara för viss
utredningsverksamhet.

Antalet
planerade limmar för polispersonal för regional polisverksamhet under
budgetåret 1989/90 beräknas uppgå lill över 3,1 miljoner, vilket motsvarar mer
än 2 100 årsarbetskrafter.

Enligt
min mening kommer den regionala polisverksamheten också i

framliden alt vara av väsentlig betydelse för arbetet på del lokala planet.

Som framhölls i proposition 1983/84:89 (s. 28) är behovet och utform

ningen av en regional polisorganisation i hög grad beroende av myndig

hetsstrukturen centralt och lokall. Enligt vad som underslröks i propositio- 53

nen är det rimligt all
anta att utrymmet för regionala insatser på skilda Prop. 1989/90: 155 områden
inom polisverksamheten kommer all öka, särskilt mot bakgrund av alt
rikspolisstyrelsens befogenheter på olika områden begränsas. Denna uppfattning
har alltjämt giltighet. Detsamma gäller den erinran som gjordes i proposition
1984/85:81 (s. 49) om att det inte var uteslutet att del på sikt kan tillkomma
verksamhetsgrenar som kräver en regional organisation. Alt utreda miljöbrolt
och databrottslighel är exempel på uppgifter som i dag tangerar de ekonomiska rotlarnas
verksamhet och som enligt min mening i framliden kan komma att kräva särskilda
regionalt verksamma enheter. Jag ser också på både kort och lång sikt ökade
möjligheter all på regional nivå samordna vissa arbetsuppgifter, t.ex. av
administrativ art.

Samverkan
mellan lokala polismyndigheter

1
regleringsbrevet för polisväsendet för budgetåret 1989/90 har regeringen angett
all de lokala polismyndigheterna — för att förbättra hushållningen med
personalresurserna — skall pröva möjligheterna lill en organiserad samverkan
med andra polismyndigheter under sådana lider då resurserna normall inle
utnyttjas fullt ut. Bakgrunden till regeringens beslut är bl.a. riksrevisionsverkets
rapport (RRV:s dnr 1987:14) Ordningspolisen — Ledning och
kapacitetsutnyttjande. RRV anser bl. a. att tillgängliga resurser vid
ordningsavdelningarna inle utnyttjas på ell tillräckligt effektivt sätt. Verket
föreslår därför att flera olika lösningar prövas för att motverka dessa
effektivitetsproblem. Som exempel nämns bättre behovsanpassning av personalens
tjänstgöringslistor, en omläggning av ulryckningsverksam-heten och reducerad
nattbemanning. Vidare förordas en utökad samverkan mellan olika enheter inom
polismyndigheterna samt förbättrad planering och ledning.

Enligt
vad jag erfarit har regeringens bestämmelser i regleringsbrevet föranlett
polismyndigheterna all vidta en rad åtgärder av skilda slag med den inriktning
som RRV förordar. Denna utveckling måste fortsätta. Vad som därvid är särskilt
angeläget är all få lill stånd en ökad samverkan mellan polismyndigheterna.

Samverkan
inom länen mellan polismyndigheter förekommer givetvis redan i dag i olika
former. Jag tänker bl.a. på alla de kontakter som dagligen sker över
polisdistriktsgränserna i främst olika praktiska frågor. Del som bör
åstadkommas och som jag förordar är emellertid en mer fördjupad och organiserad
samverkan. Syftet med en sådan är givelvis all uppnå ett bättre
resursutnyttjande och därmed en ökad effektivitet i verksamheten.

I
den lokala polisverksamheten har man under de senaste åren på flera

håll i landet prövat olika former av samverkan. Utöver vad jag tidigare

nämnt om ett ökat samarbete mellan polismyndigheterna över läns- och

distriktsgränserna i Skåne och i Värmlands län vill jag här gärna nämna

del arbete på området som sker i Västerbottens län och Norrbottens län.

Polismyndigheterna i Lycksele, Storuman och Vilhelmina har sålunda

nyligen inlett en samverkan över distriktsgränserna i Västerbottens inland. 54

Denna
samverkan rör främst resursutnyttjande inom ordningsavdel- Prop. 1989/90:155 ningarna.
Inom Norrbollens län pågår genom länsstyrelsens försorg en utredning om
polisverksamheten. Bl.a. övervägs en omfördelning av polistjänster,
förändringar i polisdislriktsindelningen och i den regionala ledningsstrukturen
saml i myndigheternas interna organisation. Även om det nu är för tidigt att
säga något om resultaten av del som görs inom de två norrlandslänen, vill jag
gärna framhålla alt jag ser myckel positivt på de strävanden som de berörda
regionala och lokala polismyndigheterna gett uttryck för.

Enligt
min mening är del viktigt all diskussionen om samverkansfrågorna utvidgas till
alt omfatta områden även utanför det polisoperativa, såsom ekonomihanlering,
personaladministration och utbildning. I synnerhet måste de mindre
polismyndigheternas behov av samverkan tillgodoses. För all förbli väl
fungerande självständiga myndigheter är dessa beroende inle bara av del stöd
som lämnas genom den regionala polisverksamheten ulan också av en utökad
samverkan med andra lokala polismyndigheter.

En
fördjupad och organiserad samverkan mellan de lokala polismyndigheterna kan
givetvis åstadkommas på olika sätt. Om man vill undvika en direkt styrning från
statsmakterna finns det i huvudsak två säll på vilka en mer långtgående
samverkan mellan de lokala polismyndigheterna kan uppnås. Det ena innebär att
myndigheterna själva initierar ett samarbete, t. ex. på det sätt som skett i
Västerbottens län. Här vill jag åter peka på de mindre polismyndigheternas
situation och på betydelsen av all dessa själva söker finna olika former för en
utökad samverkan. Det andra sättet är all skapa samverkan genom regionala
åtgärder. I del avseendet kan initiativet från länsstyrelsen i Norrbottens län
tjäna som ell utmärkt exempel.

Enligt
min mening ligger det etl särskilt värde i att initiativet lill all få lill stånd
en ökad lokal samverkan kommer från lokall och regionall håll. Ytterst är del
där som de största insikterna i saken finns, och del är de regionala och lokala
behoven och fömtsättningarna som avgör på vilket sätt en utvecklad samverkan
bäst kan uppnås. För egen del vill jag dock särskilt tillägga följande.
Länsstyrelsen ansvarar för polisverksamheten i länet. Inle minsl dess direkta
tillsynsfunktion gör att länsstyrelsen måste ägna samverkansfrågorna en ökad
uppmärksamhet. Jag anser därför all länsstyrelsens ansvar för samverkansålgärder
bör komma till uttryck i de regeringsföreskrifter som gäller i fråga om de
regionala polisorganen. Jag kommer därför inom kort all föreslå regeringen alt
de aktuella förordningsreglerna kompletteras i detta hänseende. Även andra
författningsändringar är nödvändiga för all de samverkansåtgärder jag förordar
skall bli möjliga alt genomföra.

Behovet
av andraförfaiiningsändringar

Enligt
4 § polislagen är länen indelade i polisdistrikt. I varje polisdistrikt

finns det en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom

distriktet. Närmare bestämmelser härom finns i 2 kap. 2 —3§§ polisför- 55

ordningen (1984:730). En
av huvudprinciperna i polisväsendets nuvaran- Prop. 1989/90:155 de
organisationsstruktur är all varje polismyndighet har ell självständigt ansvar
när det gäller polisverksamheten i del egna polisdistriktet.

Denna
grundsats gäller dock inte ulan undanlag. Enligt vad som anges i 4 § polislagen
kan nämligen regeringen eller den myndighet som regeringen utser bestämma i
vad mån en polismyndighet skall bedriva verksamhet utanför sitt polisdistrikt.
Bestämmelsen lar enligt vad som sägs i förarbetena lill polislagen (prop.
1983/84:111 s. 65) i första hand sikte på enheter med regionala uppgifter,
såsom narkotikarotlarna och de ekonomiska rotlarna liksom trafikenheler med
regionala uppgifter.

Med
slöd av denna bestämmelse och med stöd av 2 kap. 7 § polisförordningen
beslutar regeringen i regleringsbrevet varje år vilka polismyndigheter som
skall bedriva regional polisverksamhet. Regeringen har vidare i 3 kap. 2 §
polisförordningen bemyndigat länsstyrelserna all bestämma i vad mån en
polismyndighet skall bedriva polishundsverksamhet utanför sitt distrikt.
Bestämmelsen i 4 § polislagen avses dessutom ge slöd åt föreskrifterna i 5
kap. 7 § polisförordningen, enligt vilka en polisman är skyldig att tjänstgöra
utanför sitt polisdistrikt eller får utsträcka sin verksamhet ulan-för
distriktet för alt bl. a. gripa den som har begått ell brott. Bestämmelsen lar
däremot inte sikte på s. k. polisförstärkning, som nämns i 6 § i polislagen.
Kännetecknande för polisförslärkning är nämligen all den personal som avdelas till
polisförslärkning normalt underställs polismyndigheten i det mottagande
distriktet och alltså bedriver sin verksamhet på den myndighetens vägnar.
Närmare bestämmelser om chefskapet vid polisförslärkning finns i 3 kap. 4 §
polisförordningen.

Principen
om polismyndigheternas självständiga ansvar måste också ses i belysning av
länsstyrelsens befogenheter enligt 6 § polislagen. Där sägs i första stycket
att länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Den ansvarar för
polisverksamheten i länet och har tillsyn över den verksamhet som bedrivs av
polismyndigheterna i länet. Av paragrafens andra stycke framgår bl. a. att det
ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polispersonalen
skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera
polisdistrikt samt all generellt eller för särskilda fall i övrigt bestämma om
sådan verksamhet.

Den
sistnämnda bestämmelsen tar främst sikte på sådan verksamhet som regeringen
eller länsstyrelsen har beslutat om med slöd av 4 § polislagen, dvs. all vissa
enheter eller funktioner vid vissa polismyndigheter bedriver verksamhet inom ell
helt län eller en del av ett län. Sådana enheter eller funktioner finns, som
tidigare nämnts, för irafikövervak-ningsverksamhel, teknisk verksamhet,
sjöpolisverksamhet, polishundsverksamhet samt för bekämpning av
narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet.

Av
6 § andra stycket polislagen framgår vidare all länsstyrelsen vid behov får
besluta även om annan polisverksamhet inom länet. Denna bestämmelse ger
länsstyrelsen möjlighet att meddela direktiv även för annan polisverksamhet än
sådan som har regional inriktning.

1
motiveringen till bestämmelsen (prop. 1983/84:111 s. 68) framhöll

departementschefen alt del i första hand ankommer på den lokala polissty- 56

relsen
att förverkliga statsmakternas intentioner och att därutöver göra de Prop.
1989/90:155 prioriteringar som behövs med hänsyn till lokala förhållanden. Men
situationer kan enligt departementschefen tänkas uppkomma då verksamheten i etl
eller annal avseende bedrivs på ett felaktigt säll eller på elt säll som inle
överensstämmer med de riktlinjer som statsmakterna har lagt fast. Någon gång
kan också regionalpolitiska hänsynslagande av överordnad karaktär tänkas
motivera att länsstyrelsen ändrar en lokal polisstyrelses beslut. Med uttrycket
"vid behov" har enligt departementschefen avsetls att markera att det
— till skillnad från vad som gäller om den regionala polisverksamheten — inte
skall ankomma på länsstyrelsen all fortlöpande meddela direktiv om sådan
polisverksamhet som primärt faller inom den lokala styrelsens kompetensområde.
Vid sidan av vad som sålunda avses gäller i fråga om länsstyrelsens rätt att fatla
för den lokala myndigheten bindande beslut kan, enligt departementschefen,
naturligtvis länsstyrelsen i skilda sammanhang meddela rekommendationer i olika
former. Vidare framhöll departementschefen all, faslän del främst är allmänna
riktlinjer som del bör ankomma på länsstyrelsen all meddela, länsstyrelsen
också måste ha möjlighet all meddela mera konkreta organisatoriska direktiv.

Av
departementschefens nu återgivna molivullalande framgår alt den aktuella
bestämmelsen i polislagen i första hand är avsedd all ge länsstyrelsen en
befogenhet alt korrigera en lokal polismyndighets beslut om polisverksamheten,
vilket i ell eller annal hänseende framstår som felaktigt, eller att ändra ell sådani
beslut om åtgärden är motiverad av regionalpolitiska hänsynstaganden av
överordnad karaktär. Bestämmelsens ordalydelse ger emellertid länsstyrelsen en
vidare befogenhet alt besluta om alla slag av polisverksamhet inom länet,
förutsatt all del finns etl behov av åtgärden.

Frågan
om ell mera utvecklat samarbete mellan polismyndigheterna enligt de riktlinjer
som jag tidigare angett var inle föremål för någon mer ingående behandling i
samband med polisreformen. Del är enbart resonemangen om regional
polisverksamhet och om polisförstärkning som har beröringspunkter med
samverkansfrågorna. De samverkansålgärder som jag nu förordar synes inle ha
haft samma aktualitet i samband med polisreformen som de har i dag.
Utvecklingen i samhället med bl. a. större behov av och krav på polisiära
insatser har dock inneburit all en ökad samordning och samverkan mellan
polismyndigheterna blivit alltmer angelägen för all uppnå en rationell
polisverksamhet. Eftersom de lokala polismyndigheterna inte självständigt har
rätt all besluta i dessa frågor, är del naturligt alt länsstyrelserna får en
viktig roll när del gäller att åstadkomma den fördjupade samverkan i olika
hänseenden som jag förespråkar.

Bestämmelsen
i 6 § polislagen om rätt för länsstyrelsen att vid behov

bestämma om även annan än regional polisverksamhet inom länet lämnar

i och för sig utrymme för sådana beslut av länsstyrelsen som kan krävas i

delta sammanhang. För all markera viklen av samarbete av del aktuella

slaget bör det emellertid enligt min uppfattning uttryckligen framgå av

lagen att länsstyrelserna för att främja en effektiv verksamhet får bestäm

ma även om annan polisverksamhet inom länet än sådan som har regional 57

karaktär. Ell beslut i
saken bör kunna meddelas av länsstyrelsen om t.ex. Prop. 1989/90:155 berörda
polismyndigheter gemensamt hos länsstyrelsen begär all få samordna viss
verksamhet eller samarbeta i visst avseende över polisdistrikts-gränserna med
motiveringen att åtgärden ingår som ett led i att effektivisera
polisverksamheten. Om del behövs, bör länsstyrelsen själv kunna la initiativ lill
elt beslut om samverkan. Delta kan exempelvis bli fallet om man på den
regionala nivån ser betydelsefulla effektivitetsvinster med en viss
samordningsåtgärd, för en eller flera polismyndigheter, och man vid en av dessa
polismyndigheter är tveksam lill en sådan åtgärd. Prövningen av en sådan fråga
bör normall göras av länsstyrelsens styrelse. Bestämmelser om en direktivräll
för länsstyrelserna av del slag som jag nu nämnt bör tas in i 6 § andra stycket
polislagen. De befogenheter länsstyrelsen har enligt andra stycket innefattar
en rätt att meddela konkreta förvaltnings-beslut, vilkel innebär alt besluten
måste vara avgränsade lill sin karaktär. En befogenhet all meddela generella
föreskrifter hade krävt en annan lagleknisk konstmktion. Bestämmelsen bör
förtydligas i detta avseende.

För
all ytterligare främja och säkerställa ell effektivt resursutnyttjande genom
olika former av samverkansålgärder kan del finnas skäl all överväga om
länsstyrelserna bör ges vidgade befogenheter all besluta om regionala
funktioner. Som nämnts i del föregående har länsstyrelserna i dag endast
bemyndigande all bestämma i vad mån polishundsverksamheten skall bedrivas som
regional verksamhet. I övrigt är del regeringen som bestämmer om sådan
verksamhet. Enligt min mening finns del goda skäl för all länsstyrelsen bör få
en något större möjlighet än i dag alt komplettera regeringens beslut om
regional polisverksamhet. Jag avser all senare återkomma till regeringen med
förslag härom.

Med
de befogenheter som jag nu föreslår alt länsstyrelserna bör ha skall det inte
behöva föreligga några formella hinder mot etl mera utvidgat och rationellt
samarbete över polisdistriklsgränserna. De huvudsakliga modeller för samverkan
som i framtiden kommer att slå till buds för de regionala och lokala
polismyndigheterna blir dels samverkan inom ramen för de regionala funktionemas
verksamhet, dels sådan samverkan som länsstyrelsen beslutar om med slöd av 6 §
polislagen.

Ett
exempel på funktioner där del kan finnas behov av samverkan mellan skilda
polismyndigheter är funktionen som vakthavande befäl. Ell vakthavande befäl
leder normall den yttre tjänsten vid en polismyndighet och prövar bl. a. de
omhändertaganden som polispersonalen gör med stöd av olika bestämmelser.
Sålunda skall en polisman som omhändertar någon, med slöd av t.ex. polislagen eller
lagen om omhändertagande av berusade personer m. m., så skyndsamt som möjligt
anmäla åtgärden lill sin förman som skall pröva om åtgärden skall beslå. Med
förman avses här det vakthavande befälet (se Berggren/Munck, Polislagen, En
kommentar s. 102 och JO:s ämbelsberättelse 1987/88 s. 97). En ordning som
innebär att ett vakthavande befäl upprätthåller sin funktion för två eller
flera polismyndigheter leder med detta synsätt onekligen lill komplikationer i de
avseenden som jag nu berört; personer som omhändertagils skall ju normalt
transporteras till vakthavande befäl för dennes ställningslagande.

58

Detla
kan i många fall vara ogöriigt eller förenat med betydande praktiska Prop.
1989/90:155 svårigheter t. ex. på gmnd av långa avstånd.

En
lösning på detta problem erbjuder möjligheten att låta vakthavande befäl fatta
de nödvändiga besluten efter föredragning per telefon. Enligt vad jag erfarit
tillämpas denna ordning redan idag vid flera polismyndigheter där avstånden är
långa (jfr. kravet på skyndsam anmälan lill förman enligt 15 § polislagen).
Arrangemang av delta slag förekommer för övrigt inom andra områden som rör
beslut om frihetsberövanden. Systemet med polischefsberedskap och åklagarberedskap
bygger på fömtsättningen alt beslut fattas efter föredragning per telefon. Jag
ser inte all del finns några avgörande principiella hinder mol alt låta vakthavande
befäl pröva frågor om vissa frihetsberövanden på motsvarande sätt. Innan en sådan
ordning las i bmk mera allmänt, bör del dock ske en försöksverksamhet. Ell uppdrag
härom bör senare lämnas lill rikspolisstyrelsen.

Polisdistriktsindelningen

Under
den tid som har gått sedan polisens förstatligande har samhället förändrats på
olika säll. Bl.a. är befolkningens fördelning i landet nu delvis en annan.

Dessa
förändringar i samhällsslmkluren har inte motsvarats av några ändringar i fråga
om landels indelning i polisdistrikt. Detta bör ses mol bakgmnd av den vikt som
från statsmakternas sida har lagts och alltjämt läggs vid alt polisen finns med
en så stor geografisk spridning som möjligt över landet.

Förändringarna
i fråga om behovet av polisiära insatser i olika delar av landet aktualiserar
dock bl.a. frågan om fördelningen av resurser mellan polismyndigheterna. Till
detta återkommer jag i del följande. Jag vill dock i detla sammanhang slå fast
alt del även i framliden är viktigt all polisen är representerad på så många
orter som möjligt. I princip bör polis finnas stationerad i alla kommuner i
landet.

Det
jag nu har anfört utesluter inle all det i vissa fall kan finnas skäl att ändra
indelningen i polisdistrikt. Del är regeringens sak alt fatta beslut om sådana
ändringar. Behovet av förändringar bör i första hand övervägas av de
förtroendevalda i länsstyrelserna och i polisstyrelserna. Det bör dock ytterst
vara en sak för länsstyrelserna alt ta initiativ lill de förändringar som kan
vara påkallade. Jag kan för övrigt i detta sammanhang nämna all länsstyrelsen i
Stockholms län beslutat låta utreda frågan om en sammanslagning av
polismyndigheterna i Danderyd och i Täby. Regeringen har ställt sig bakom detta
initiativ genom all bifalla en framställning om alt tjänsten som polismästare
vid polismyndigheten i Danderyd ledigförklaras som ett långtidsvikariat. Vidare
övervägs, som jag har angett, förslag om förändringar av polisdislriktsindelningen
i Norrbottens län av länsstyrelsen där.

59

Resursfördelningen inom
polisväsendet Prop. 1989/90:155

Jag
har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 15 s. 95) lämnat en
beskrivning av den nuvarande personalsituationen inom polisen. 1 propositionen
finns också förslag lill åtgärder som på kort sikt skall motverka de negativa
effekter som uppkommit lill följd av del nuvarande vakanslägel. Samtidigt har
jag uttalat all del framstår som alltmer nödvändigt all få lill stånd en ökad
utjämning av tillgången på polispersonal mdlan de myndigheter som inle har ell
så ansträngt personalläge och de där stora vakanser råder. Jag har också i
propositionen hänvisat lill vad jag redan framhöll i 1989 års budgetproposition
(prop. 1988/89:100 bil. 15 s. 124), nämligen all del ankommer på
rikspolisstyrelsen att fortlöpande göra överväganden rörande fördelningen av
polispersonal mellan myndigheterna.

I
elt längre och mera övergripande perspektiv slår del enligt min mening emellertid
klart att frågan om fördelningen av polispersonal och andra resurser mellan
polismyndigheterna måste underkastas en mera noggrann analys än hittills. I
allt väsentligt bygger den nuvarande fördelningen av polistjänster och övriga
resurser på de beräkningsgmnder och principer som tillämpades vid
förstatligandet av polisväsendet. Antalet tjänster har därefter successivt ökat
med ca 50%, låt vara all den reella resursförstärkningen är mindre lill följd
av bl. a. ändrade bestämmelser om arbetstid och ledighetsförmåner av olika
slag. Fördelningen av de nya tjänsterna har i första hand gjorts med hänsyn lill
del vid tidpunkten för fördelningen aktuella behovet vid polismyndigheterna.
Del har emellertid under årens lopp riktats viss kritik mol att fördelningen
ibland präglats av etl visst schablonlänkande.

Den
enda mera genomgripande granskningen av resursfördelningen i polisväsendet efler
år 1965 gjordes av rikspolisstyrelsen åren 1986 och 1987 på uppdrag av
regeringen. Rikspolisstyrelsen föreslog alt sammanlagt 337 tjänster skulle
omfördelas inom den lokala polisorganisationen. Regeringen beslutade under år
1987 all tillgodose de mest arbelsbelastade polismyndigheternas behov i
enlighet med rikspolisstyrelsens förslag. Dessa tjänster tillsattes bl.a. med
polispersonal från den då relativt stora kadern av färdigutbildade polismän som
ännu inle erhållit fast s. k. tablå-tjänst vid myndigheterna. Däremot skedde
ingen indragning av fasta polistjänster vid någon polismyndighet i landet.

De
nuvarande mlinerna för resursfördelningen inom polisväsendet innebär all
regeringen i regleringsbrevet varje år beslutar om polismyndigheternas
organisation, stationeringsorter och personal. Vidare får länsstyrelserna
enligt regeringens bemyndigande sedan den 1 juli 1987 i vissa fall besluta om
att omfördela polistjänster mellan polismyndigheterna i länet föratt tillgodose
behovet av en jämn arbetsbelastning mellan myndigheterna. Denna befogenhet har
hittills endast utnyttjats i något enstaka fall, bl.a. i Malmöhus län och i
Västerbottens län.

Det
viktigaste instrumentet för fördelning av polisresurserna finns dock

hos
rikspolisstyrelsen. Styrelsen beslutar nämligen om fördelningen av de

polisaspiranter
som anställs varie år. Till gmnd för styrelsens beslut ligger

60

uppgifter
från myndigheterna om vakansläget, förväntade pensionsav- Prop. 1989/90:155
gångar etc. Fördelningen av aspiranter sker till länsstyrelserna som bestämmer
hur aspiranterna skall fördelas mellan polismyndigheterna i länet.

Den
styrning som rikspolisstyrelsen gör genom tilldelning av aspiranter borde
teoretiskt kunna ske så all en eventuell vakanssitualion blir jämnt fördelad
över riket. Så är emellertid ännu inte fallet. Del beror bl.a. på svårigheterna
att säkert bedöma avgångarna från polisyrkel till annan verksamhet saml på
ojämnheter i rekryteringsunderlaget. Del har t.ex. under lång tid varit svårt
all rekrytera tillräckligt många kompetenta sökande från Stockholmsområdet.

Rikspolisstyrelsen
måste i fortsättningen ägna ökad uppmärksamhet ål alt få till stånd en behovsrelaterad
fördelning av aspiranter. Analysen av avgångsorsakerna och prognoserna för det
framtida resursbehovet blir allt viktigare komponenter i del arbetet. Jag har
goda förhoppningar om att dessa åtgärder i kombination med insatser av annal
slag, bl.a. på det personalpolitiska området, skall medföra all polisväsendets
personalsituation blir stabilare i framtiden.

10 Ett nytt budgetsystem för polisväsendet

Bakgrund

Etl
viktigt syfte med polisreformen var all ge de regionala och lokala polismyndigheterna
ell ökat inflytande när del gäller att genomföra statsmakternas beslut om
inriktningen av polisverksamheten. Det ökade inflytandet skapades bl.a. genom ell
syslem med gmndläggande organisation och fria resurser. Systemet kompletterades
med en ökad frihet för de lokala myndigheterna att förfoga över sin egen budget
inom s.k. medelsramar. Den nya ordningen krävde vidare ett nytt
planeringssystem för budgetprocessen.

I
proposition 1983/84:89 redovisades hur det nya planeringssystemet för
budgetprocessen skulle vara utformat. 1 huvudsak gick den planeringsmodell som
skisserades ut på att årsplaneringen skulle ske på ett tidigare stadium än vad
som då gällde och att det planeringsunderiag som skulle las fram på regional
och lokal nivå skulle bli mindre omfattande. Den nya ordningen innebar vidare
att kravet på formell anslagsframställning från länsstyrelser och
polismyndigheter slopades liksom även kravet på en särskild
verksamhetsberättelse från rikspolisstyrelsen.

Vid
behandlingen av propositionen framhöll riksdagens justitieutskott

att styrningen i stort av polisverksamheten och de därtill anknytande

prioriterings- och resursfördelningsfrågorna utgör vikliga uppgifter för

statsmakterna. Prioriterings- och resursfördelningsfrågorna tilldrar sig

också i allmänhet stor uppmärksamhet i riksdagen. Utskottet underströk

att det blivande planeringssystemet bl.a. vad gäller utformningen av bud

getpropositionen i aktuella delar måste tillgodose riksdagens behov av

beslutsunderlag på området. Med del anförda anslöt sig utskottet lill den 61

modell
rörande planeringsprocessen för polisväsendet som förordades i Prop.
1989/90:155 propositionen. Riksdagen följde utskottet (JuU 1983/84:16, rskr.
182).

I
proposition 1984/85:81 framhöll departementschefen att systemet med
grundläggande organisation och fria resurser kommer att leda lill en väsentligt
ökad flexibilitet inom polisverksamheten. Det var enligt departementschefen
naturligt all också skapa en ökad rörlighet när det gäller den rent ekonomiska
resursanvändningen. Mol denna bakgmnd föreslog departementschefen att det
skulle införas en helt ny anslagskonslmklion för den lokala
polisorganisationen. Den nya anslagskonstmklionen innebar att ett flertal
kostnadsposter fördes samman lill en post för förvaltningskostnader som kom
att bilda en ekonomisk ram för polismyndighetens verksamhet. Del föreslogs bl.
a. alt löner lill administrativ personal skulle ingå i den ekonomiska ramen.
Mot bakgrund av all polisverksamheten är en särskilt samhällsviklig verksamhet
ansåg departementschefen dock all löner lill polispersonal inte skulle ingå i
den ekonomiska ramen. Statsmakterna har nämligen enligt departementschefen ell
intresse av alt ha ell direkt inflytande över antalet polistjänster i landet.
Enligt förslaget skulle rikspolisstyrelsen fördela de medel som ställs lill den
regionala och lokala polisorganisationens förfogande. Denna fördelning borde
ske efler schablonmässiga grunder. Därefter skulle det ankomma på de lokala
myndigheterna alt sköta förvaltningen av de medel som tilldelats dem.

Riksdagen
godtog förslaget om den nya anslagskonstmklionen (JuU 1984/85:18, rskr. 164).

Nuvarande
budgetsystem inom polisväsendet infördes i sin helhet fr.o.m. den Ijuli 1985.

Gällande
ordning

Del
planeringssystem som i dag tillämpas inom polisväsendet finns reglerat i 4
kap. polisförordningen (1984:730). Systemet innebär all de lokala och regionala
polismyndigheterna varie år upprättar etl planeringsdoku-menl, dvs. en plan för
resursfördelningen under del kommande budgetåret och inriktningen av
verksamheten under det därpå följande budgetåret. Planeringsdokumenten ges in
till rikspolisstyrelsen.

Arbetet
med planeringsdokumentet inleds så snart innehållet i budgetpropositionen blir
känt för myndigheterna och rikspolisstyrelsen lämnat besked om de preliminära
ramarna för förvallningskoslnaderna. Plane-ringsdokumenlen ulgör ell underlag
för rikspolisstyrelsens anslagsframställning lill regeringen. Denna
anslagsframställning skall vara överiämnad lill regeringen före den I
september.

I
regeringens budgetproposition som grundas på bl.a. anslagsframställ

ningen lämnas förslagom riktlinjer för resursanvändningen inom polisvä

sendet under det kommande budgetårel. På grundval av propositionen

kan länsstyrelserna och polismyndigheterna preliminärt planera verksam

heten i avvaktan på all riksdagen lar ställning lill budgetförslaget. Efter

riksdagens behandling och beslut utfärdar regeringen regleringsbrev för

polisväsendet. I detta, som utfärdas före den 1 juli, ger regeringen, på

grundval av riksdagens beslut, riktlinjer för resursanvändningen och anger 62

i
övrigt hur polisverksamheten skall inriktas i stort. Härefter utfärdar Prop.
1989/90:155 rikspolisstyrelsen budgetföreskrifter för den lokala
polisorganisationen.

Medel
till polisväsendet redovisas under anslagen

E
1. Rikspolisstyrelsen

E
2. Säkerhetspolisen

E
3. Statens kriminaltekniska laboratorium

E
4. Lokala polisorganisationen

E
5. Utrustning m. m. för polisväsendet

E
6. Underhåll och drift av motorfordon m. m.

E
7. Gemensam kontorsdrifl m. m. inom kvarteret Kronoberg

E
8. Diverse utgifter

Som
aviserats i bl. a. årets budgetproposition kommer polisväsendet all gå in i del
treåriga budgetsystemet i och med budgetårel 1992/93. Del nya systemet och den
nya modellen för verksamhetsstyrning som föranleds därav kommer all slälla
särskilda krav på polisväsendets ekonomiadministration och på planering,
redovisning, analys och utvärdering av polisverksamheten.

Den
nya budgetprocessen inom statsförvaltningen

På
grundval av förslag från regeringen i proposition 1986/87:99 Ledning av den
statliga förvaltningen (verksledningsproposilionen) beslutade riksdagen under
våren 1987 om nya riktlinjer för den statliga förvaltningen (KU 1986/87:29, rskr.
226). Regeringens förslag grundades i huvudsak på verksledningskommitténs
slutbetänkande (SOU 1985:40) Regeringen, myndigheterna och myndigheternas
ledning. Riksdagsbeslutet har inneburit att verkscheferna fått ell mer uttalat
ansvar och att myndigheternas styrelser fått vissa klart uttalade
beslutsbefogenheter. Myndigheterna har också fått Ökad frihet att besluta om sin
egen organisation och att inrätta och tillsätta tjänster.

Statsmakternas
styrning av de statliga myndigheterna sker i dag till stor del inom ramen för
budgetprocessen. En väl fungerande budgetprocess har därför i takt med ökade
krav på statsförvaltningens effektivitet blivit allt viktigare. Budgetprocessen
har också utvecklats successivt under 1970-och 1980-lalet. Inriktningen har gått
mol ekonomisk ramslyrning med färre anslagsposter och med färre
specialbestämmelser under förvaltningsanslagen. Myndigheternas handlingsfrihet
när det gäller deras egen ekonomi har således ökat.

Kostnadsutvecklingen
och andra förändringar i samhället har inneburit

att det måste skapas förutsättningar för att i budgetprocessen och i andra

sammanhang fortlöpande kunna omfördela resurser från redan existeran

de verksamheter som inte bedöms vara lika viktiga, till andra, mer priori

terade. Uppgiften är alltså inte i första hand att öka resurserna i den

offentliga sektorn utan att finna metoder för en mer flexibel resursanvänd

ning genom att fortlöpande se över system och organisationsstrukturer.

Den offentliga sektorns effektivitet och produktivitet måste fortlöpande

förbättras för att med samma resursinsats producera fler och mer ända

målsenliga tjänster. 63

Mot denna bakgrund har
statsmakterna beslutat all budgetprocessen Prop. 1989/90:155 skall moderniseras
och förnyas. Övergången lill en ny budgetprocess och en mer långsiktig styrning
av den statliga verksamheten grundas på de riktlinjer som regeringen angav i
verksledningspropositionen och i 1988 års komplelleringsproposition (prop.
1987/88:150 bil. 1). Propositionerna har godkänts av riksdagen (KU 1986/87:29, rskr.
226 och FiU 1987/88:30, rskr. 394).

De
riktlinjer som angavs i verksledningsproposilionen kan sammanfallas på
följande säll:

— Statsmakterna
skall ange övergripande mål och huvudsaklig inriktning av verksamheten under
den följande treårsperioden. Statsmakterna skall därutöver ange ekonomiska
ramar och andra ekonomiska villkor för verksamheten.

— Myndigheterna
ges successivt ökat ansvar att driva verksamheten med egen beslutskompelens.
Detta innebär bl.a. minskad detaljreglering av hur förvaltningsanslaget skall
utnyttjas.

— Kraven
på redovisning och analys av vilka resultal som uppnåtts skärps och intresset
förskjuts från budgetering lill uppföljning och utvärdering.

I
syfte att underiätta en fördjupad prövning av verksamheten saml möjliggöra
målstyrning har del pågått en försöksverksamhet hos vissa myndigheter med
fördjupade anslagsframställningar och treåriga budgetramar under senare
hälften av 1980-lalet.

I
1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil.15) lades fast alt den
formella övergången lill en förändrad budgetprocess med treåriga budgetramar
skall påbörias genom all fördjupad verksamhelsprövning genomförs för ca en
tredjedel av den statliga förvaltningen inför budgetåret 1991/92. Omläggningen
genomförs därefter för ytterligare en tredjedel av myndigheterna inför
budgetåret 1992/93 och återstående verksamhet inför det därpå följande budgetårel.
Enligt den indelning av myndigheter och verksamheter i treåriga budgetcykler
som redovisades i underbilaga 15.1 i propositionen tillhör rikspolisstyrelsen budgelcykcl
2 (1992/93 — 1994/95) och kommer därför alt bli föremål för den fördjupade
verksamhetsprövningen inför budgetåret 1992/93.

Den
nya budgetprocessen innebär som tidigare har sagts alt statsmakterna vart
tredje år gör en grundlig och fördjupad prövning av omfattningen och
inriktningen av myndighetens hela verksamhet. Denna prövning skall resultera i
beslut som anger förväntade resultat och förändrad inriktning för den kommande
treårsperioden. De flesta myndigheter kommer att få treåriga budgetramar för
sina förvaltningskostnader. Anslaget anvisas som ett ramanslag. Denna
anslagstyp innebär alt myndigheten får möjlighet att överföra medel i form av
anslagssparande eller möjlighet lill anslagskredit mellan budgetår, att den får
en ekonomisk ram för sina förvaltningskostnader och att restriktioner på
enskilda utgiflsslag, t.ex. högstlönesällning, försvinner. Att myndigheterna
kan planera sin verksamhet i ett treårspers-pekliv anses i hög grad främja ett
rationellt och effektivt resursutnyttjande. Den grundliga budgetbehandlingen
vart tredje år torde också stärka

64

statsmakternas
inflytande över förvaltningen i fråga om verksamhetens Prop. 1989/90:155
inriktning, uppmätta resultat saml resursfördelning.

Linder
mellanliggande år kan statsmakternas prövning förenklas i motsvarande grad.

Den
framtida budget- och planeringsverksamheten inom polisväsendet

Den
nya budgetprocessen kommer att kräva en förändring både av anslagskonstmklionen
och av planeringsverksamheten inom polisväsendet. Sedan våren 1989 pågår ell
arbete vid rikspolisstyrelsen med all se över planerings- och budgetprocessen
inför övergången lill det treåriga budgetsystemet. Etl moisvarande
förberedelsearbete pågår också inom regeringskansliet. Del som närmast är
aktuellt för regeringen är all utfärda de myndighetsspecifika direktiven för
polisväsendet.

Den
nya treåriga budgetprocessen kan komma all innebära en ökad frihet för
polismyndigheterna att disponera över sina medel inom de s. k. ramanslagen. Bl.a.
blir del möjligt för myndigheterna all planera sin verksamhet och sin ekonomi
på ell helt annal sätt än i dag. Systemet tillgodoser också statsmakternas
behov av såväl insyn som styrmöjligheter beträffande polismyndighetemas
verksamhet. Jag vill i detta sammanhang än en gång understryka all en
förutsättning för all treåriga budgetramar skall kunna tilldelas polisväsendet
är all del finns väl fungerande mtiner och syslem för planering, uppföljning
och utvärdering.

Den
nya budgetprocessen kommer att ställa nya krav på rikspolisstyrelsen när det
gäller ekonomiadministration. Bl. a. kommer de nya kraven på planering,
redovisning, analys och utvärdering av polisverksamheten att kräva insatser av
rikspolisstyrelsen. Styrelsen har också ell ansvar för all nya metoder för
resursfördelning och fortlöpande prioritering av verksamheten arbetas fram.

Det
nya budgetsystemet och andra förnyelseålgärder medför vidare all ett större
ansvar kommer att falla på myndigheternas chefer. Bl. a. kommer
arbetsgivarrollen alt bli mer framträdande. Jag återkommer närmare till denna
sak under avsnitt 16.

Till
rikspolisstyrelsens roll på det ekonomiadminislrativa området kan det knappast
komma i fråga alt knyta elt direkt ledningsansvar för polisen i landet. Detta
skulle strida mol de principer om att tyngdpunkten i polisverksamheten skall
ligga regionall och lokalt, som lades fast av statsmakterna i samband med den
senaste polisreformen. Verksamhetsansvaret och ansvaret för den ekonomiska
förvaltningen såvitt avser den lokala polisorganisationen bör därför ankomma på
respektive polismyndighet.

I
ett system med ramanslag och ökad frihet i ekonomiska och andra

hänseenden för de lokala polismyndigheterna finns det behov av en funk

tion som fortlöpande och nära följer verksamheten vid myndigheterna och

som kan ingripa med stöd eller andra åtgärder som behövs för all polis

verksamheten skall svara mot de krav som ställs på den. Enligt min

mening bör de regionala polisorganen ges en ökad roll i dessa hänseenden.

Dessa frågor bör behandlas närmare inom del pågående budgetutveck-

lingsarbetel och vid den förestående översynen av den regionala polisorga- 65

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 155

nisalionen somjag tidigare
nämnt. Redan nu vill jag emellertid säga alt jag anser alt man bör fullfölja de
riktlinjer som riksdagen fastslog i samband med polisreformen om all tilldela
de regionala polischeferna en starkare ställning inom polisorganisationen (prop.
1980/81:13, JuU 24, rskr. 210).

Prop.
1989/90:155

11 Rikspolisstyrelsens framtida roll

Min bedömning:
Rikspolisstyrelsens roll som central förvaltningsmyndighet bör renodlas.
Styrelsens främsta uppgifter bör vara all förmedla statsmakternas beslut i
olika frågor lill den övriga polisorganisationen, all följa upp att besluten
har genomförts inom polisverksamheten, att förse regeringen med underlag för
ställningstaganden i olika frågor, all utveckla och lägga fram förslag lill
förenklingar och förbättringar av verksamheten, alt fullgöra centrala arbetsgivarfunktioner
inom polisväsendet saml all ge polismyndigheterna den service och del stöd de
efterfrågar. Styrelsens befogenheter all leda polisverksamhet koncentreras till
situationer där det krävs en central överblick eller elt internationellt
kontaktnät för all nå framgång i polisarbetet.

Skälen för min
bedömning

Bakgrund

I
riksdagens principbeslut om polisreformen (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr. 210)
underslröks rikspolisstyrelsens betydelse för uppbyggnaden av dagens moderna polisväsende.
Det framhölls att rikspolisstyrelsen kommer alt ha en betydelsefull roll för
landets polisväsende också i framtiden. Enligt beslutet skulle dock
rikspolisstyrelsen bli föremål för en organisatorisk översyn med sikte på bl.a.
ell minskal personalbehov.

Efler ell ingående
utredningsarbete lade 1981 års polisberedning fram förslag om
rikspolisstyrelsens organisation och uppgifter i betänkandena (SOU 1982:63)
Polislag, (Ds Ju 1983:10) Polisorganisationen, bilaga C Rikspolisstyrelsens
framtida uppgifter och organisation Rikskriminalen m.m. och (Ds Ju 1983:15)
Rekrytering och utbildning inom polisväsendet.

I proposition 1983/84:89
om polisens organisation, m. m. lämnade regeringen, på grundval av bl.a.
beredningens överväganden, förslag om den närmare utformningen av
rikspolisstyrelsens framlida roll inom polisväsendet,
utbildningsorganisationen och rekryteringsorganisationen. Riksdagen godtog
förslagen (JuU 1983/84:16, rskr. 182).

Enligt intentionerna med
polisreformen skulle rikspolisstyrelsen fortfarande vara central
förvaltningsmyndighet för polisväsendet och ha tillsyn över detta. Vidare
skulle styrelsen verka för planmässighet, samordning och rationalisering av
polisväsendet. Omfattningen av rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet skulle
i huvudsak vara oförändrad.

Polisreformen
innebar också att rikspolisstyrelsens roll förändrades i

66

flera hänseenden.
Styrelsen fick vikliga uppgifter närdet gäller att förmed- Prop. 1989/90:155 la
statsmakternas beslut i prioriteringsfrågor som rör hela polisväsendet. Tyngdpunkten
i styrelsens verksamhet skulle i framliden ligga på frågor om metodutveckling
inom del polisiära området. Begränsningar förordades i fråga om
rikspolisstyrelsens möjligheter att meddela föreskrifter och allmänna råd lill
de regionala och lokala polismyndigheterna. Utgångspunkten härvidlag var att
styrelsens befogenheter att styra verksamheten begränsades lill vad som är
oundgängligen nödvändigt.

Rikspolisstyrelsens
rätt all leda polisverksamhet begränsades i flera hänseenden.
Ledningsbefogenheterna beträffande sjöpolisverksamhel och trafikövervakningen
upphörde helt. Vidare inskränktes styrelsens rätt att kommendera personal för
tjänstgöring vid styrelsen och att besluta om polisförslärkning över
länsgränserna.

När
det gäller rikspolisstyrelsens uppgifter på kriminalpolisområdet konstaterades
alt det även i framliden borde finnas centrala resurser för spaning och
utredning. Ledningsbefogenheterna begränsades dock till sådana områden eller
situationer där en central ledning eller samordning framstod som nödvändiga.
Uppgifterna på området skulle has om hand av en särskild enhet vid
rikspolisstyrelsen, benämnd rikskrimmalen. Styrdsens förstärkningsuppgifter på
kriminalpolisområdel skulle i framliden betonas starkare. Vidare skulle
styrelsen svara för registrering och bearbetning av sådana uppgifter som kan
ha betydelse i elt framtida spanings- och utredningsarbete som avser
kvalificerad brottslighet. Styrelsen skulle vidare ha till uppgift all bedriva
spaning i fråga om vissa grova brott och vissa brott som är av riksomfattande
karaktär eller som har en utpräglad internationell anknytning, t.ex. narkotikabrottslighet
och ekonomisk brottslighet. I begränsad omfattning skulle styrelsen svara för
utredning av dessa brottstyper och vissa andra brott av speciell art.

Rikspolisstyrelsens
uppgifter på det administrativa området skulle på sikt begränsas. Endast sådana
administrativa uppgifter som med nödvändighet måste handhas centralt skulle
ligga kvar hos styrelsen, såsom vissa frågor rörande ekonomiadministration,
personal, teknisk utrustning, registerverksamhet och ADB.

All
central utbildning inom polisväsendet samlades till polishögskolan i Ulriksdal
i Solna kommun. Undantag gjordes för viss specialutbildning av bl.a. hundförare,
ryttarinstmktöreroch helikopterförare. Polishögskolan i Solna lades ned, och
verksamheten vid polishundsektionen i Sollefteå och vid trafikutbildnir.gssektionen
i Strängnäs ändrades till uppdragsverksamhet. Polishögskolan gavs
organisatorisk ställning som en byrå inom rikspolisstyrelsen.

Organisationen
för rekryteringsarbetet inom polisväsendet ändrades också i samband med polisreformen.
En utgångspunkt var att antagningen till polisyrket och poli'' "■'efskarriären
i fortsättningen skulle ske centralt. Mot bakgrund av det goda
rekryteringsläget som då rådde skulle rekryteringsverksamheten inriktas på
urvalsprocessen.

Rikspolisstyrelsen
fick ny organisation och nya uppgifter den I oktober 1984. I rättsligt avseende
kom den nya ordningen till uttryck genom regler

67

i
polislagen (prop. 1983/84:111, JuU 27, rskr. 331, SFS 1984:387) och i en Prop.
1989/90:155 ny instruktion för rikspolisstyrelsen (SFS 1984:731).

Vid
riksdagsbehandlingen av proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m.
framhöll justitieutskottet (JuU 1983/84:16) alt rikspolisstyrelsens framtida funktion
och befogenheter inom polisorganisationen naturligtvis från tid till annan
måste ägnas uppmärksamhet så att de jämkningar och ändringar kan vidtas som
betingas av vunna erfarenheter och förändringar i samhället.

De
viktigaste förändringarna beträffande rikspolisstyrelsen efter år 1984 är
följande.

— 1
samband med polisreformens andra steg hösten 1985 fick polisväsendet en ny
utbildningsordning. Vidare skedde en satsning på polisforskning genom bl.a.
inrättandet av två tjänster som forskarassistent vid rikspolisstyrelsen. Den
nya ulbildningsordningen m.m. reglerades i en ny förordning om utbildning och
forskning inom polisväsendet (SFS 1985:751) där bl. a. rikspolisstyrelsens
uppgifter på området lades fast.

— Den
1 juli 1987 inrättades en personalansvarsnämnd vid rikspolisstyrelsen för all
besluta i disciplinärenden m. m. beträffande tjänstemän vid rikspolisstyrelsen,
vid statens kriminaltekniska laboratorium och vid den lokala
polisorganisationen.

— Den
I februari 1988 fick rikspolisstyrelsen vissa ökade befogenheter att utöva
polisledning vid polisverksamhet som föranleds av transporter av kärnämne eller
kärnavfall saml vid viss spaning efler intagna i kriminalvårdsanslalt som
avvikit.

— Den
I augusti 1988 fick rikspolisstyrelsen en ny instruktion (SFS 1988:762). Den
nya instruktionen föranleddes bl. a. av tillkomsten av den nya
verksförordningen (1987:1100). Genom den nya instruktionen fick
rikspolisstyrelsen större befogenheter att besluta om sin egen organisation samt
om tillsättning av tjänster inom styrelsen. En fortsall satsning på polisforskningen
gjordes också genom att regeringen inrättade en ijänsl som professor i ämnet
polisforskning vid rikspolisstyrelsen.

— 1
enlighet med vad som förordades i proposition 1988/89:108 om säkerhetspolisens
inriktning och organisation m. m. — och som godtogs av riksdagen (JuU21, rskr.
287) — ändrades 7 § andra stycket polislagen den 1 juli 1989. Här anges numera
att regeringen kan uppdra åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet för
all förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Som en följd av
statsmakternas ställningstaganden vid behandling av propositionen utfärdades
en ny instruktion för rikspolisstyrelsen (SFS 1989:773). Flera av nyheterna i
instruktionen hänför sig lill säkerhetspolisen och skall inte behandlas här.
En nyhet som gäller den öppna sidan av rikspolisstyrelsens verksamhet var att
styrelsens avdelningschefer, numera tre, gavs ansvar för ett verksamhetsområde
i stället för en avdelning.

68

Rikspolisstyrelsen
i framtiden Prop. 1989/90:155

Allmänt

Som
central förvaltningsmyndighet har rikspolisstyrelsen en viktig roll för utvecklingen
av polisväsendet. Förändringama i det svenska samhället och i omväriden kommer
på olika sätt alt påverka även polisverksamheten. Det är ofrånkomligt att
utvecklingen på många områden i etl alltmer decentraliserat polisväsende även i
framliden kommer all leda till krav på insatser på central nivå. Som riksdagen
framhöll i samband med del första stegel i polisreformen år 1984 måste
rikspolisstyrelsens funktion och befogenheter från lid lill annan ägnas
uppmärksamhet.

Rikspolisstyrelsens
främsta uppgifter som central förvaltningsmyndighet i elt alltmer decentraliserat
polisväsende bör även i framliden vara all förmedla statsmakternas beslut i
olika frågor lill den övriga polisorganisationen, att förse regeringen med
underlag för ställingslaganden i olika frågor, att ulveckla och lägga fram
förslag lill förenklingar och förbättringar av verksamheten saml att ge
polismyndigheterna den service och del slöd de efterfrågar.

Jag
vill också peka på en uppgift för rikspolisstyrelsen som kommer alt få ökad
betydelse i framliden. Del gäller all följa upp och utvärdera statsmakternas
beslut i fråga om mål, prioriteringar etc. En övergång lill en mera mål- och resullatorienterad
styrning av polisverksamheten, som jag berört i avsnitt 10, fömtsätter att
information om hur besluten genomförts inom polisorganisationen redovisas lill
statsmakterna. Enligt min mening är det naturligt alt rikspolisstyrelsen svarar
för detta i förhållande lill regeringen. Underiag för en sådan redovisning kan
rikspolisstyrelsen få bl.a. genom det nya planerings- och uppföljningssystem,
som kommeratt utvecklas under del kommande budgelulvecklingsarbetel inom
polisen, saml inom ramen för sin allmänna tillsynsverksamhet.

Del
kommer även i fortsättningen all vara en viktig uppgift för rikspolisstyrelsen
all ulveckla nya arbetsmetoder i polisarbetet. Denna uppgift är särskilt
betydelsefull inle bara mol bakgrund av dagens ansträngda arbetssituation inom
polisen, ulan också med hänsyn lill del långsikliga behovet av alt begränsa
statsutgifterna.

Såsom
hittills bör rikspolisstyrelsen gå i spetsen för ADB-utvecklingen

inom polisväsendet. Ökade krav kommer alt ställas på rikspolisstyrelsen

när det gäller att planera polisväsendets ADB-utveckling med hänsyn lill

de finansiella förutsättningarna. I anslutning härtill vill jag understryka

den centrala roll rikspolisstyrelsen har inom rättsväsendets datorslödda

informationssystem. Denna verksamhet har för rikspolisstyrelsen varit av

väsentlig omfattning ända sedan styrelsens tillkomst. Rättsväsendet slår

nu inför stora förändringar på detta område. För närvarande pågår ell

arbete med att lägga fast dalakommunikalionsstralegin för bl. a. de framli

da centrala systemen i rättsväsendets informationssystem. Arbetet bedrivs

i första hand av rikspolisstyrelsen i samråd med övriga myndigheter på

området. Resultatet av detta arbete och av del utvecklingsarbete som sker

inom ramen för den verksamhet som bedrivs av samarbetsorganel för

rättsväsendets informationssystem (SARI) kommer till stor del att styra q

den
fortsatta utvecklingen på området inom såväl polisväsendet som rätts- Prop.
1989/90:155 väsendet i övrigt.

I
samband med polisväsendets förstatligande och tillkomsten av rikspolisstyrelsen
betonades vikten av all de centrala funktionerna erhöll en sådan utformning att
de regionala och lokala polismyndigheternas verksamhet inte hämmades. Delta
har alltjämt giltighet. Den egentliga polisverksamheten skall som hittills,
med några få undanlag, bedrivas på lokal och regional nivå. Styrelsens
uppgifter på del egentliga polisområdet bör begränsas lill de situationer där
det är nödvändigt med centrala ledningsbefogenheter. Styrelsens insatser i
övrigt på del operativa området bör enligt min uppfattning koncentreras lill
att tillhandahålla och förmedla olika typer av förstärkning lill
polismyndigheterna vid omfattande eller svåra spanings- och utredningsuppgifter
saml vid andra särskilda händelser. Jag vill för tydlighetens skull erinra om
all jag inte i detta sammanhang berör den verksamhet som bedrivs av
säkerhetspolisen.

Till
rikspolisstyrelsens roll som central förvaltningsmyndighet för polisväsendet
hör lillsynsuppgifler. Inom ramen för dessa uppgifter anserjag det lämpligt att
rikspolisstyrelsen inriktar sig på sådana frågor och områden där styrelsen i
framtiden huvudsakligen skall bedriva sin verksamhet. Med denna inriktning bör
styrelsen enligt min mening prioritera de s.k. funktionsvisa inspektionerna,
dvs. sådana inspektioner då styrelsen ser på vissa speciella grenar av
verksamheten. Sålunda bör rikspolisstyrelsen i sin tillsyn ägna särskild
uppmärksamhet åt t.ex. polismyndigheternas ekonomi- och personaladministration
och dalaverksamhelen. Den mera allmänna och övergripande tillsynen samt
tillsynen som rör del polisoperaliva området bör i enlighet med grunderna för
bestämmelserna i polislagen i större utsträckning ankomma på den regionala
polismyndigheten.

Det
finns även ett antal andra områden där rikspolisstyrelsen kan göra viktiga
insatser. Dit hör att utveckla och modernisera arbetet på det personaladministrativa
området. Ett annal område är ansvaret för att ta fram och utveckla teknisk och
annan viktigare utrustning. Stora anspråk kommer att ställas under 1990-talet
när det gäller utvecklingen bl.a. av kommunikationsteknik inom polisväsendet.
En uppgift för rikspolisstyrelsen bör även i fortsättningen vara alt i olika
sammanhang aktivt företräda och informera om den svenska polisen inom och utom
landet.

Det
jag nu anfört innebär en betoning av rikspolisstyrelsens funktioner

som ett förvaltningsorgan åt regeringen och ett serviceorgan åt polisorgani

sationen i övrigt. Till funktionen som förvaltningsorgan åt regeringen hör

bl.a. att föra ut statsmakternas beslut till polisorganisationen, att utöva

tillsyn över polisväsendet och följa upp hur statsmakternas beslut omsätts i

praktiken samt att i anslagsframställning och på annat sätt lämna stats

makterna information om lägel beträffande polisens verksamhet och un

derlag för beslut av statsmakterna rörande polisen. Också rikspolisstyrel

sens centrala arbetsgivarfunktioner kan räknas hit. Stödet till polisorgani

sationen gäller bl.a. metodutveckling, utbildning, administration, ADB-

stöd och teknisk utveckling. Därtill kommer att rikspolisstyrelsen har vik

tiga polisiära uppgifter, bl. a. av samordningskaraktär, på områden som rör

landet som helhet, framför allt när det gäller narkotikabrottslighet, ekono- 70

misk kriminalitet och
organiserad brottslighet.

Jag
har därmed i korthet angett den roll och de huvuduppgifter som Prop.
1989/90:155 rikspolisstyrelsen enligt min mening bör ha inom polisväsendet. Jag
övergår nu till att närmare behandla vissa grenar inom styrelsens verksamhetsområde.
Till dessa hör ekonomi- och personaladministration samt ADB, metodutvecklingsarbetet,
rikspolisstyrelsens befogenheter att leda polisverksamhet samt polishögskolans
ställning.

Ekonomi-
och personaladministration saml ADB

Genom
det nya budgetsystem som skall införas inom polisväsendet fr.o.m. budgetårel
1992/93 las ytteriigare ell steg i riktning mot en ökad lokal självständighet i
fråga om ekonomihanlering. I samband härmed kommer ökade krav att ställas på
polismyndigheternas kunskaper och förmåga alt hanlera sin toiala ekonomiska
situation och därmed också på att mer självständigt sköta sin
ekonomiadministration. En central uppgift för rikspolisstyrelsen blir i detta
läge att stödja myndigheternas kompetensutveckling på området. Detla bör kunna
ske genom bl.a. centrala informations- och utbildningsinsatser både inför
omläggningen av budgetprocessen och därefter.

Det
nya budgetsystemet kommer att slälla ökade krav på rikspolisstyrelsen när del
gäller fördelningen av de medel som statsmakterna har tilldelat. Oavsett
vilken fördelningsmodell som skall tillämpas, kommer del all ställas större
krav än hittills på att medelsfördelningen grundas på etl mer verksamhetsanpassal
och behovsrelalerat underlag. Dessutom kommer nya metoder för omprioritering av
verksamheten alt behöva arbetas fram.

På
det personaladminislraliva området är arbetsrutinerna i många fall fortfarande
manuella och onödigt arbetskrävande. Särskilt inom området för löne- och
personalrapportering sker arbetet lill stor del manuellt. Här pågår dock på
många håll inom polisväsendet ett utvecklingsarbete. Också på detta område bör
rikspolisstyrelsen ha en viktig roll när del gäller alt driva utvecklingen
framåt. Däri ligger samtidigt all vaka över all utvecklingskostnaderna för
olika projekt hålls inom rimliga ramar.

ADB
används också inom andra verksamhetsgrenar inom polisväsendet än personal- och
ekonomiadministration. Traditionellt gäller detta främst inom registerområdet saml
inom kriminalpolisområdet. Nya möjligheter att använda ADB har dock under
senare tid öppnat sig även inom områden där arbetet idag utförs helt manuellt.
Jag tänker då närmast på anmälningsupptagning för brott där polisväsendet för
närvarande står inför en intressant utveckling efter ell omfattande
utvecklingsarbete bl. a. vid polismyndigheten i Huddinge.

Melodui
vecklingsarbetet

Polisberedningen
skulle enligt sina direktiv uppmärksamma frågan om

man genom olika åtgärder kunde åstadkomma ett mer effektivt utnyttjan

de av polismyndigheternas samlade resurser, bl. a. genom en ökad samver

kan mellan ordnings- och kriminalavdelningarna. Beredningen redovisade

i november 1985 ell samlat förslag i denna del i slulbetänkandel (SOU 71

1985:62) Inriktningen av
polisverksamheten. Dessförinnan hade bered- Prop. 1989/90: 155 ningen
emellertid i samband med sill organisationsarbete behandlat rikspolisstyrelsens
uppgifter inom melodulvecklingsområdel i betänkandet (Ds Ju 1983:10)
Polisorganisationen, bilaga C Rikspolisstyrelsens framtida uppgifteroch
organisation Rikskriminalen m.m. I proposition 1983/84:89 om polisens
organisation, m. m. uttalade departementschefen all han delade
polisberedningens uppfattning all rikspolisstyrelsens kanske viktigaste uppgift
i framtiden skulle bli arbetet med metodutveckling inom del polisiära området.

För
egen del har jag vid min granskning av rikspolisstyrelsens verksamhet under de
senaste åren kunnat konstatera att de förväntningar som ställdes på styrelsens metodutvecklingsarbete
i samband med polisreformen inle har infriats i full utsträckning. Inom stora
delar av den dagliga polisverksamheten arbetar man fortfarande med i stort sett
samma metoder som före polisreformen. Dämied menar jag inle alt del på många områden
traditionella sättet all arbeta skulle vara dåligt. Del fanns dock i samband
med polisreformen stora förhoppningar om att rikspolisstyrelsen skulle bli en
stark drivkraft i arbetet med all förenkla och förnya arbelsm-linerna inom
polisverksamheten. Så har del inle blivit.

Inom
den offentliga sektorn bedrivs för närvarande ell arbete på bred front för all
effektivisera, demokratisera och modernisera verksamheten. Med den ledningsstmklur
och den lokala politiska förankring som polismyndigheterna har, anser jag att
polisväsendet har goda möjligheter att lägga sig i täten inom den offentliga sektom
när del gäller förnyelse. Förnyelsearbetet inom polisväsendet motiveras inte
bara av ell mer allmänt behov av att förändra den offentliga sektorn. Del är
också nödvändigt för all kunna bemästra den besvärliga situation som polisen
idag befinner sig i.

Jag
vill därför understryka betydelsen av all rikspolisstyrelsen prioriterar sina
uppgifter på melodulvecklingsområdel. Syftet med detta arbete är ytterst all ta
fram och ulveckla nya arbetsmetoder för all förbättra och förenkla det dagliga
polisarbetet och på så säll uppnå största möjliga effektivitet i verksamheten.
Genom sin ställning som central förvaltningsmyndighet kan rikspolisstyrelsen
både sprida kunskap om den verksamhets- och metodutveckling som redan pågår på
olika håll i polisorganisationen och i ullandel och initiera etl nytänkande på
olika områden. Inom ramen för dessa uppgifter bör också den forskning på polisområdel
och i olika kriminalpoliliska frågor som bedrivs bl.a. inom brottsförebyggande
rådet las till vara och omsättas i den praktiska polisverksamheten.

Rikspolisstyrelsens
bejbgenheter att leda polisverksamhet

Frågan
om rikspolisstyrelsens befogenheter all leda polisverksamhet över

vägdes av statsmakterna senast i samband med det första steget i polisre

formen år 1984. I proposition 1983/84:111 med förslag lill polislag m. m.

uttalade departementschefen att del för rikspolisstyrelsens ställning är

gmndläggande att styrelsen inle leder polisverksamhet och inte heller får

meddela föreskrifter eller annars bestämma om sådan verksamhet i andra 72

hänseenden
än regeringen förordnar om. Departementschefen ansåg del Prop. 1989/90:155 inle
nödvändigt att i själva lagen ta in några begränsningar i fråga om regeringens
möjligheter att ge rikspolisstyrelsen bemyndiganden i angivna hänseenden. Klart
var emellertid enligt departementschefen alt statsmakternas principbeslut
rörande polisen år 1981 vilade på tanken alt sådana bemyndiganden skulle
meddelas med stor försiktighet i framliden. Sedermera uttalade
departementschefen i proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m. m. alt
ledningsbefogenhelerna måste avgränsas lill sådana områden eller situationer
där en central ledning eller samordning framstår som helt nödvändig.

Statsmakternas
ställningstaganden i saken har kommit lill uttryck såväl i polislagen som i
förordningen med instmktion för rikspolisstyrelsen. Enligt 7 § andra stycket
polislagen kan regeringen uppdra åt rikspolisstyrelsen alt leda polisverksamhet
för alt förebygga och avslöja brott mot rikels säkerhet. Regeringen kan också
uppdra ål rikspolisstyrelsen all i särskilda hänseenden leda annan
polisverksamhet. När rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet sker del i
princip med egna polisresurser eller med resurser som annars avdelats för
verksamheten (se prop. 1988/89:108 s. 27). Styrelsen kan således inle utöva
någon direkt ledning över de regionala eller lokala polismyndigheternas
verksamhet.

Förutom
de befogenheter alt utöva polisledning som ankommer på säkerhetspolisen, och
som inle berörs här, får rikspolisstyrelsen enligt 6 § i sin instruktion leda
polisverksamhet i fråga om

1.
polisverksamhet som bedrivs med
hjälp av flyg,

2.
spaning mot och, om del finns
särskilda skäl för det, utredning av narkotikabrottslighet, ekonomisk
brottslighet och annan brottslighet, om brottsligheten är av särskilt grov
beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller internationell anknytning,

3.
spaning mol och utredning av
brottslighet som riktar sig mol postverket, om spaningen eller utredningen
kräver särskild kännedom om postverkets mtiner vid postbefordran,

4.
bearbetning i spanings- och
utredningssyfte av sådan information om brottslighet som finns tillgänglig hos
styrelsen,

5.
polisverksamhet som föranleds
av transporter av kärnämne eller kärnavfall och

6.
spaning efler intagna i kriminalvårdsanslalt
som avvikit från verkställigheten av straff för sådan brottslighet som avses i
2, om det finns särskilda skäl för styrelsen alt utöva polisledningen.

Enligt
.7 § instruktionen för rikspolisstyrelsen skall styrelsen när den leder
polisverksamhet, i den utsträckning som behövs för alt verksamheten skall
kunna bedrivas effektivt, samarbeta med de regionala och lokala polismyndigheter
som berörs. Styrelsen skall därvid fortlöpande lämna upplysningar till de regionala
och lokala polismyndigheterna om förhållanden som har betydelse för dessa
myndigheters verksamhet.

Utöver
befogenheterna alt leda polisverksamhet bör nämnas all rikspo

lisstyrelsen i vissa fall får tillkalla polisförslärkning från den lokala polisor

ganisationen. Å andra sidan skall rikspolisstyrelsen, om en länsstyrelse

begär det och i mån av tillgång till resurser, lämna förstärkning vid spaning 73

eller utredning som leds
av en lokal eller regional myndighet. Vidare får Prop. 1989/90:155
styrelsen, om berörda länsstyrelser inle kan enas i frågan, besluta om polisförslärkning
över länsgränserna. Slutligen vill jag nämna all rikspolisstyrelsen får
beordra polismän som är elever vid polishögskolan all tjänstgöra som polisförslärkning,
om del finns särskilda skäl för delta.

De
nyss återgivna föreskrifterna i 6 § 1 instmktionen för rikspolisstyrelsen
gäller befogenheten för styrelsen all leda polisverksamhet som bedrivs med
hjälp av flyg. Här avses främst den verksamhet som bedrivs med polisväsendets
egna eller förhyrda helikoptrar. Fömtsättningarna för en decentralisering av
helikoptrarnas verksamhet prövades noggrant i samband med polisreformen. Man
fann då inga skäl för en sådan lösning. Jag har inte funnit anledning att nu gå
ifrån den bedömningen.

Föreskriftema
i 6 § 2 och 4 instmktionen för rikspolisstyrelsen avser viss del av den
verksamhet som bedrivs vid byrån för ledning av polisverksamhet och där vid
den enhet som bmkar kallas rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen är i färd med
att se över sina operativa ledningsuppgifter inom kriminalpolisområdel. Även om
del således kan bli aktuellt all senare pröva frågan om rikskriminalens roll
och uppgifter mera i detalj, vill jag redan nu ange några principiella
synpunkter på dess verksamhet.

Somjag
nyss nämnde avgränsades genom polisreformen rikspolisstyrelsens direkta
ledningsuppgifter på kriminalpolisområdel lill sådana områden eller
situationer där en central ledning eller samordning framstår som helt
nödvändig. I stället betonades rikspolisstyrelsens förslärkningsuppgif-ler på kriminalpolisområdel.
I proposition 1983/84:89 uttalade departementschefen att principen borde vara
att rikskriminalen på begäran av en regional polismyndighet skall lämna
förstärkning vid spaning eller utredning som leds av en polismyndighet eller
av en åklagare och som avser grövre brottslighet eller annan brottslighet av
komplicerad karaktär.

Om
man ser på rikskriminalens verksamhet sedan år 1984, framtonar bilden av en
kompetent enhet med höga yrkesmässiga ambitioner. Del har dock inle saknats
kritik mot delar av verksamheten. Främst har kritiken gällt gränsdragningen
gentemot den övriga polisorganisationen i vissa spaningssitualioner. Kritiken
har bl.a. gått ut på alt rikskriminalen inle i tillräcklig omfattning lämnat
information om sin verksamhet i enskilda ärenden som också berört andra
polismyndigheter vilket medfört störningar i spaningsarbelet och ibland ell
visst dubbelarbete. Andra menar all rikskriminalen mer och mer kommit alt
framstå som en självständig polismyndighet med egna högt prioriterade ärenden vilkel
i sin lur har inneburit att begäran om förstärkning från rikskriminalen i många
fall inle kunnat tillgodoses på grund av brist på resurser.

Prioriteringsfrågorna
inom rikskriminalen är som jag ser det svåriösla mol bakgmnd av de många olika
arbetsuppgifter som för närvarande ankommer på den enheten. Dels har man klart
givna uppgifter i fråga om att leda polisverksamhet, dels har man mer allmänt
formulerade förstärkningsuppgifter. Resurserna för båda dessa ändamål är
begränsade.

Jag
anser mot den här bakgmnden all det är nödvändigt att tydligare

klargöra och avgränsa rikskriminalens roll och uppgifter saml att förbättra

ansvarsfördelningen mellan rikspolisstyrelsen och den övriga polisorgani- 74

sationen.
Avsikten med detta är att underiätta för rikspolisstyrelsen att Prop.
1989/90:155 arbeta enligt de riktlinjer som riksdagen tidigare har lagt fast.

För
del första anserjag sålunda att det tydligare än hittills bör markeras att en
huvuduppgift för rikspolisstyrelsen på kriminalpolisområdel är alt på begäran
av en regional polismyndighet lämna förstärkning vid spaning eller utredning
som leds av en regional eller lokal polismyndighet. För del andra bör
befogenheterna att leda polisverksamhet klart inriktas på och avgränsas till
sådan särskild brottslighet som är av myckel grov beskaffenhet och som har
riksomfattande karaktär eller internationell anknytning.

Befogenheterna
i 6 § 4 instruktionen för rikspolisstyrelsen (alt leda polisverksamhet i fråga
om bearbetning i spanings- och ulredningssyfte av sådan information om
brottslighet som finns lillgänglig hos styrelsen) är enligt min mening en både
självklar och viktig uppgift för rikspolisstyrelsen särskilt inför
perspektivet av ett ökat internationellt samarbete. Som jag ser saken bör den
här delen av verksamheten, dvs. s. k. förspaning och analys, tillsammans med
uppgiften all förse polismyndigheterna med information, i själva verket bli en
av huvuduppgifterna för rikskriminalen.

Jag
kan för övrigt redan här nämna alt jag i det följande (avsnitt 15) kommer alt
förespråka att rikspolisstyrelsen ges en förstärkt roll inom området för internalionelll
polissamarbete.

Med
denna något förändrade roll och ställning för rikskriminalen som jag nu angett blir
den en starkare och mer tydligt markerad förstärknings-resurs än tidigare. Samlidigt
kommer ledningsuppgifterna att koncentreras till situationer där del krävs en
central överblick eller ell internationellt kontaktnät för att kunna nå
framgång i polisarbetet. Mot denna bakgrund och med beaktande av de
förändringar som det nya treåriga budgetsystemet kommer att kräva anser jag
att rikspolisstyrelsens behov av personal för polisverksamheten måste
tillgodoses på i huvudsak annat sätt än genom polisförstärkning från de lokala
polismyndigheterna. I princip bör rikspolisstyrelsen ha egen personal för denna
verksamhet. Till en sådan ordning bör dock vara knutet ett system för
personalrotation i någon form.

Enligt
6 § 3 instruktionen för rikspolisstyrelsen får styrelsen leda polisverksamhet
i fråga om vissa brott som riktar sig mot postverket. Denna befogenhet utreddes
och diskuterades av 1981 års polisberedning. Jag kan för egen del konstatera
att poslen, under de fem år som förflutit sedan dess, har fått en mer affärsmässig
profil. Enligt min uppfattning finns det skäl att på nytt pröva om polisiära
resurser på det formbundna säll som sker skall vara särskilt avdelade för att
bedriva spaning mot och utredning av brottslighet som riktar sig mol elt
affärsdrivande verk.

Jag
anser del lämpligt alt frågorna rörande bemanningen av byrån för ledning av
polisverksamhet saml rörande den s.k. poslkommissionens verksamhet övervägs
inom ramen för den nu pågående översynen inom rikspolisstyrelsen av styrelsens
operativa ledningsuppgifter inom kriminalpolisområdet. En annan fråga som bör
undersökas närmare i detla sammanhang gäller resursanvändningen inom
rikskriminalen och då särskilt hur denna fördelar sig på anslagsposter under
andra anslag än anslaget till rikspolisstyrelsen.

Avslutningsvis
vill jag här nämna all jag i del följande kommer att la 75

upp
frågorna rörande polisens verksamhet vid särskilda händelser saml Prop.
1989/90:155 rörande polisens trafikövervakningsverksamhel (avsnitt 13 och 14).
Jag kommer där bl.a. att beröra rikspolisstyrelsens befogenheter alt leda polisverksamhet
på dessa två områden.

Polishögskolan

Polisutbildningen
kommer att behandlas närmare i del följande (avsnitt 12). I detta sammanhang
skall jag endast kort beröra frågan om polishögskolans organisatoriska
ställning.

Den
speciella karaktären på den verksamhet som bedrivs vid polishögskolan och
omfånget av denna verksamhet saml skolans lokalisering i ell särskilt elablissemenl
i Ulriksdal i Solna kommun har medfört all polishögskolan redan idag har fåll
en betydande självständighet i många avseenden.

Regeringen
har i den nu gällande instmktionen för rikspolisstyrelsen förbehållit sig
rätten all tillsätta ell mindre antal tjänster vid rikspolisstyrelsen, däribland
tjänsten som rektor vid polishögskolan. Detta bör ses som etl ullryck för den
betydelse regeringen fäster vid skolan. Det kan här också nämnas all jag i 1990
års budgetproposition föreslagit all polishögskolans kostnader hänförs till en
egen anslagspost under anslaget E I. Rikspolisstyrelsen.

Mol
bakgrund av vad jag nu sagt och såsom jag berört i budgetpropositionen anserjag
att ytteriigare steg nu bör las för all ge polishögskolan en mer självständig
ställning. Flera fördelar kan enligt min mening vinnas genom ell sådani
arrangemang. Rikspolisstyrelsens ställning som central förvaltningsmyndighet
bör kunna renodlas. Dessutom bör forskningsverksamheten på polisområdel kunna
få en starkare och friare ställning om den bedrivs med utgångspunkt från
polishögskolan med den organisatoriska ställning som jag här skisserat. Enligt
min uppfattning är del också naturligt all anlägga samma synsätt i fråga om
rekryterings-, utvecklings- och melodfrågor. Förutsättningarna förbättras för
all kunna bygga ut systemet med avgiflsfinansierad utbildning vid skolan, dvs.
utbildning som betalas av de polismyndigheter som sänder personal till
polishögskolan för utbildning. Möjligheterna bör också öka för all vid
polishögskolan kunna ge utbildning på uppdragsbasis ål exempelvis myndigheter
utanför polisväsendet. På sikt kan även del nuvarande antagningssystemet för aspiranter
lill skolan behöva förändras. Sist men inte minsl bör fömtsättningarna
förbättras för alt på ell rationellt säll bedriva polishögskolans verksamhet enligt
det nya budgetsystem som enligt vad jag tidigare anfört kommer all införas vid
polisen i och med budgetåret 1992/93.

76

12
Utbildnings- och forskningsverksamheten inom polisväsendet

Prop.1989/90:155

Min bedömning:
Utbildningen inom polisväsendet måste anpassas till de förnyelseåtgärder som
föreslår. De yrkesspecifika inslagen samt utbildning om planerings- och
budgetprocessen bör få ett ökat utrymme i utbildningen. Den funklionsinriktade
utbildningen bör i största möjliga utsträckning förläggas lill regional och
lokal nivå. Vissa riktlinjer ges för inriktningen av polisforskningen.

Skälen
för min bedömning

Inledning

I
proposition 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m.
lades fast riktlinjer för en ändrad utbildning inom polisväsendet. Dessa
omfattade förslag om en ny sammanhållen grundutbildning. Det anfördes att en
sådan utbildning delvis var en förutsättning för etl syslem med grundläggande
organisation och ökat lokalt inflytande över personalresurserna. Enligt
förslaget i propositionen skulle behovet av vidareutbildning tillgodoses genom s.k.
funklionsinriktade specialkurser samt genom reguljär vidareutbildning för de
polismän som erhållit tjänster inom den grundläggande organisationen.

Riksdagen godtog förslagen
(JuU 1980/81:24, rskr. 210). Justitieutskottet underströk att det var
värdefullt om polisutbildningen i högre grad kunde integreras med den övriga
högre utbildningen. Vidare borde det enligt utskottet vara en strävan att, i all
den utsträckning som är möjligt och lämpligt, förlägga de funklionsinriktade
specialkurserna lill regional och lokal nivå. Riksdagen godtog samtidigt vissa
grundläggande principer för rekryteringen till polismannabanan. Det lades också
fast att juristexamen även fortsättningsvis skulle utgöra ett
behörighetsvillkor för tillträde till polischefsbanan.

I
proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m. föreslogs att den
centrala utbildningsverksamheten inom polisen skulle bli sammanförd i en
gemensam organisation, polishögskolan. Skolan skulle organisatoriskt få
ställning som en byrå vid rikspolisstyrelsen. Utbildningsverksamheten föreslogs
bli koncentrerad till Ulriksdal i Solna kommun. I propositionen föreslogs
vidare vissa förändringar i rekryteringsorganisationen med sikte på att
begränsa resurserna för en aktiv rekrytering. Antagningen till polisyrket och
polischefskarriären skulle dock även i fortsättningen ske centralt, dvs. hos
rikspolisstyrelsen. Riksdagen godtog dessa förslag (JuU 1983/84:16, rskr. 182).

Frågor
om polisulbildningen logs också upp i proposition 1984/85:81 om polisens
arbetsformer m.m. Med utgångspunkt i de riktlinjer som tidigare beslutats lades
i propositionen fast vissa principer om innehållet i polisutbildningen och
rekryteringen till polisväsendet. Förslagen i propositionen gällde bl.a. den
sammanhållna grundutbildningen, polischefsul-

77

bildningen, den reguljära
vidareutbildningen och den funklionsinriktade Prop. 1989/90:155
utbildningen. Riksdagen godtog förslagen (JuU 1984/85:18, rskr. 164).

I
propositionen föreslogs också en satsning på polisforskning. Förslaget hade som
grund bl.a. de ställningstaganden i saken som riksdagen tidigare gjort (se JuU
1981/82:37), och det innebar att en forskningsverksamhet med polisväsendet som
ämnesområde borde byggas upp. Verksamheten borde föriäggas lill polishögskolan
och — i vart fall på sikt — byggas upp kring en professur i ämnet. Enligt vad
som framhölls i propositionen borde forskningen ha en tvärvetenskaplig karaktär
med starka samhällsvetenskapliga och förvaltningsadministrativa inslag.

Vid
behandlingen av förslaget om polisforskning konstaterade juslilieul-skottet (JuU
1984/85:18) all det rådde en bred enighet kring tanken på att inrätta en
professur vid polishögskolan med polisverksamhet som ämnesområde. Under elt
övergångsskede kunde dock avgränsningen av ämnesområdet vålla vissa problem.
Med hänsyn härtill och då den vetenskapliga kompetensen för en professorsljänst
av naturliga skäl kunde vara begränsad anslöt sig utskottet till
departementschefens bedömning att verksamheten borde inledas på en något lägre
nivå. Enligt utskottets mening borde professuren inrättas först efter några år,
då ämnet funnit sina former och verksamheten stabiliserats. Riksdagen följde
utskottets förslag (rskr. 164).

1
konsekvens med dessa statsmakternas ställningstaganden tillfördes
rikspolisstyrelsen fr.o.m. budgetåret 1985/86 medel för två tjänster som forskare
i ämnet polisforskning vid polishögskolan saml lill en administrativ tjänst (prop.
1984/85:100 bil. 4, JuU 29, rskr. 271).

I
1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 4) lämnades förslag om att
inrätta en Ijänst som professor i polisforskning vid rikspolisstyrelsen.
Departementschefen förklarade sig i propositionen inte vara beredd att ta
slutlig ställning till forskningsverksamhetens närmare organisatoriska hemvist
vid styrelsen. I del sammanhanget anförde hon dock alt verksamheten på det
praktiska planet huvudsakligen borde förläggas lill polishögskolan i Ulriksdal,
där på sikt en fruktbar forskningsmiljö borde kunna utvecklas. Justitieutskoltel
underströk vid riksdagsbehandlingen av förslaget alt det var angelägel alt
innehavaren av professuren borde ingå i lämpligt fakultets- eller
sektionskollegium vid universitetet i Stockholm. Riksdagen biföll förslaget om
alt inrätta en tjänst som professor (JuU 1987/88:30, rskr. 281).

Mot
bakgrund av vad som anförts i den nämnda budgetpropositionen om bl.a.
forskningsverksamheten gav regeringen i januari 1988 rikspolisstyrelsen i
uppdrag all utreda, dels i vilka organisatoriska former polisforskningen borde
bedrivas vid rikspolisstyrelsen, dels hur polishögskolans organisation och
arbetsformer kunde förbättras.

Rikspolisstyrelsen
redovisade sitt uppdrag ijuni 1988.

Gällande
ordning

Inom
polisväsendet bedrivs utbildning och forskning enligt de grundläg

gande bestämmelser som meddelas i förordningen (1985:751) om utbild

ning och forskning inom polisväsendet. 78

Utbildningen
inom polisväsendet bedrivs centralt, regionalt och lokall. Prop.
1989/90:155

Den
centrala utbildningen bedrivs av rikspolisstyrelsen, huvudsakligen vid
polishögskolan i Ulriksdal. Till den centrala utbildningen hör gmndutbildning,
polischefsulbildning, reguljär vidareutbildning saml viss funklionsinriklad
utbildning.

Grundutbildningen
beslår av elt sammanhållet block, som inleds med grundkurs I omfattande 10
månader. Den därpå följande praktiktjänstgöringen omfattar 18 månader. Den
inleds vid kriminalavdelning. Därefter följer tjänstgöring vid
ordningsavdelning. Tjänstgöringen vid respektive avdelning får inle undersliga
sex månader.

Inom
ramen för den Iredje sexmånadersperioden läggs en samhällsprak-lik om två lill
fyra månader in. Samhällsprakliken sker vid någon myndighet utanför
polisväsendet, i första hand inom den sociala sektom. Gmndutbildningen
avslutas med gmndkurs 2 på fem månader. Denna utbildning tar sikte på en
fördjupning av polisaspirantens baskunskaper. Efler genomgången gmndutbildning
skall polismannen kunna fullgöra de uppgifter som normall förekommer vid en
polismyndighet.

Den
reguljära vidareutbildningen för polismän, som omfattar 15 veckor, är
förbehållen kommissarier och sådana inspektörer som innehar eller uppehåller
tjänster i den gmndläggande organisationen. Tyngdpunkten är lagd på arbelsledamlbildning
samt utbildning i analys och planering av verksamheten. Undervisningen delas
upp dels i ell gemensamt avsnitt för all personal, dels i tre specialavsnilt.
Av de tre specialavsnilten avser ell polismän vid ordnings- och Irafikavdelning,
ell polismän vid kriminalavdelning och elt polismän vid polismyndighetens
kansli. När någon som genomgått utbildningen får nya arbetsuppgifter finns
möjlighet all delta i undervisningen i det specialavsnilt som är avpassat för
den nya funktionen.

Den
gmndläggande polischefsutbildningen är inriktad på de polisiära ämnena och på
kunskaper i arbetsledning, analys och planering saml ekonomisk förvaltning. För
att antas till denna utbildning krävs juris kandidatexamen/juristexamen.
Utbildningen, som omfattar 32 månader, är upplagd enligt följande.

Polischefskurs
1 2 månader

Praktisk tjänstgöring vid
polismyndighet 8 månader

Praktisk
tjänstgöring vid länsstyrelse 1 månader

Praktisk
tjänstgöring vid länsrätt I månader

Praktisk tjänstgöring vid
tingsrätt 12 månader

Praktisk tjänstgöring vid
åklagarmyndighet 4 månader

Polischefskurs
2 4 månader

Reguljär
vidareutbildning för polischefer sker inom sex år efler genomgången grundläggande
utbildning. I vidareutbildningen ingår teoretisk utbildning och tjänstgöring
vid rikspolisstyrelsen.

Med
funklionsinriklad utbildning avses sådan fortbildning av polisvä

sendets personal som syftar lill att öka personalens förmåga att ulföra

arbetsuppgifter som normalt fordrar särskilda kunskaper eller särskild

kompelens utöver den gmndläggande utbildningen eller den reguljära 79

vidareutbildningen.
Den funklionsinriktade utbildningen genomförs i Prop. 1989/90:155 form av
specialkurser och konferenser.

Den
funklionsinriktade utbildningen är i viss utsträckning decentraliserad. Genom
all anordna utbildningen regionall och lokall kan vinster göras från
effektivitets- och kostnadssynpunkt. Viss funklionsinriklad utbildning måste
dock av olika skäl, bl.a. tillgång på kvalificerade lärare/ instmktörer,
bedrivas centralt. En stor del av denna utbildning är avgiflsfinansierad, vilkel
innebär att polismyndigheterna erlägger kursavgifter lill polishögskolan.

Sedan
den I oktober 1988 finns en särskild forskningsenhet vid rikspolisstyrelsen.
Enheten är i organisatoriskt hänseende inrättad direkt under rikspolischefen
men lokaliserad till polishögskolan i Ulriksdal.

Enheten
beslår för närvarande av fem tjänster; nämligen en tjänst som professor, en Ijänst
som högskolelektor (forskare), två tjänster som forskarassistent och en
administrativ ijänsl. Tjänsten som professor är för närvarande föremål för
tillsättning.

Närmare
bestämmelser om forskningen inom polisväsendet saml om tillsättning av tjänsten
som professor och tjänsterna som forskarassistent ges i den förut nämnda
förordningen om utbildning och forskning inom polisväsendet.

Utbildningsverksamheten

Grundutbildningen

Såsom
jag tidigare anfört bör polisens arbete i framtiden bli mer preventivt
inriktat, samtidigt som man bör pröva möjligheterna alt föra bort sådana
uppgifter från polisen som inle ulgör naturiiga inslag i uppgiften att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet. Jag har också förespråkat alt polispersonalen
måste bli mer allsidigt inriktad i sin yrkesroll.

Den
nuvarande gmndutbildningen måste anpassas till dessa förändringar. Bl. a.
behövs en ökad teoretisk utbildning för del förebyggande polisarbetet. Detta
inte minsl för alt främja kvarterspolisverksamheten. Polisaspiranterna bör
också ges en fördjupad insikt om de faktorer som påverkar polisverksamheten
och polisens roll i samhället. Den mer allsidiga polisrollen aktualiserar en
bredare utbildning inom de yrkesspecifika områdena. Vidare bör de blivande
poliserna redan på gmndulbildningssladi-et få kunskaper i det planerings- och
budgetsystem som styr polisverksamheten och som kommer att få en allt större
betydelse i framtiden. Genom en sådan utbildning skapar man på elt tidigt
stadium en insikt hos polispersonalen om behovet av ett effektivt
resursutnyttjande men även om behovet av förnyelse inom polisverksamheten. Samlidigt
bör man få en ökad kostnadsmedvetenhet hos den enskilde polismannen. Även i
andra hänseenden kan det finnas behov av all fördjupa vissa delar av den
teoretiska utbildningen.

Med
hänsyn till grundutbildningens uppläggning bör den förändrade

inriktningen främst återspeglas i grundkurs I. Vissa utbildningsavsnilt,

t.ex. om planerings- och budgetsystemet, torde dock i första hand höra

hemma i grundkurs 2. 80

De
förändringar som jag nu beskrivit kan troligen inte rymmas inom de Prop.
1989/90:155 nuvarande ramarna för gmndutbildningen, om del nuvarande innehållet
i utbildningen i övrigt i huvudsak kvarstår oförändrat. En vidgad teoretisk utbildning
medför därför behov av antingen en ökad total utbildningslid eller en minskning
av vissa utbildningsavsnilt eller en kombination av dessa alternativ. Av främst
kostnadsskäl — då jag anser att en ökning av de totala kostnaderna för
utbildningen måste undvikas — anserjag för egen del all man bör överväga att
avkorta praklikljänslgöringen för all få den inriktning på gmndutbildningen som
jag nu förordar. Praklikljänslgöringen måste samtidigt anpassas lill de nya fömtsättningarna
för polisverksamheten med hänsyn både lill den förändrade
verksamhetsinriktningen och lill del nya organisalionsmönslrel på lokal nivå.

Polischejsutbildningen

Rekryteringen
lill polischefskarriären och polischefsulbildningen var föremål för översyn i
samband med polisreformen. Den nya ordningen är ändamålsenlig. Det finns därför
enligt min mening ingen anledning all förändra rekryteringen till
polischefsbanan eller den grundläggande stmkturen i polischefsulbildningen,
bortsett från vad jag tidigare anfört i avsnitt 5. Detla hindrar dock inle att
innehållet i ulbildningsavsnitten, i likhet med grundutbildningen för polismän,
måste ses över och anpassas till de förändringar i verksamheten som
förnyelsearbetet inom polisväsen-del innebär.

Del
nya planerings- och budgetsystemet och andra förnyelseålgärder inom
polisväsendet kommer att ställa nya krav på polischeferna i en del hänseenden.
Överhuvud taget kommer arbetsgivarrollen i framtiden att bli mer framträdande
än hittills. Därför måste utbildningen av polischefer i ökad utsträckning
beröra ekonomiska frågor och frågor om arbetsledning m.m. Även
praktiktjänstgöringen i polischefsutbildningen bör förändras i samma riktning
liksom den teoretiska delen av den reguljära vidareutbildningen för polischefer

Den
reguljära vidareutbildningen JÖr polismän

Den
organisationsstuktur som jag föreslagit för de lokala polismyndigheterna innebär
att nästan alla tjänster vid en polismyndighet kommer att kunna utnyttjas som
en fri resurs. Detta kommer att kräva en annan ordning än den som gäller i dag
i fråga om uttagningen lill samt uppläggningen och utformningen av den
reguljära vidareutbildningen.

Att
anpassa vidareutbildningen till den nya organisationsstmkturen er

bjuder vissa svårigheter med hänsyn till de skillnader i organisatoriskt

hänseende som kan förutses komma att råda mellan olika polismyndighe

ter. Nuvarande organisatoriska indelningar i t.ex. avdelningar och rotlar

blir i fortsättningen inte nödvändiga att göra. En polismyndighet som i dag

har elt visst antal avdelningar och rotlar kan i framtiden kunna inrätta fler

eller färre organisatoriska enheter med andra benämningar. Man har också

större möjligheter att föra över arbetsuppgifter som innefattar t. ex. analys 81

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 155

och
planering eller kansliuppgifter till andra enheter och även lill annan Prop.
1989/90:155 personal än polismän.

Den
nuvarande reguljära vidareutbildningen innehåller ell huvudavsnitt som är
gemensamt för alla elever. Därutöver finns tre specialavsnilt. Ett avsnitt för
polismän vid ordnings- och trafikavdelning, ett avsnitt för polismän vid
kriminalavdelning och elt avsnitt tor polismän vid polismyndigheternas kansli.
1 en framlida organisationsstruktur kommer gränsema mdlan dessa traditionella
huvudområden att försvagas och kanske även försvinna helt. En sådan utveckling
kan komma all ske olika snabbt inom skilda polismyndigheter.

En
annan fråga som bör uppmärksammas hänger samman med den kritik som framförts
mot alt polismännen i de fria resurserna inle erhåller någon reguljär
vidareutbildning. Man har bl.a. hävdat all vissa polismän kan komma all
tjänstgöra från grundutbildningen fram lill pensionering, dvs. i 40 år eller
mer, utan att genomgå annan vidareutbildning än den som lämnas vid enstaka funklionskurser
eller genom lokal information.

I
sammanhanget bör även den administrativa personalens vidareutbildning
uppmärksammas. Denna personalgrupp bör få möjlighet alt delta i delar av den
vidareutbildning som i framliden kommer all anordnas för polispersonalen, om
det framstår som ändamålsenligt med hänsyn lill förhållandena vid myndigheten.

Enligt
min mening bör den reguljära vidareutbildningen i ökad utsträckning kunna
förläggas till regional eller lokal nivå.

Den
funklionsinriktade utbildningen

Polishögskolan
har för närvarande ett omfattande utbud av centrala funklionsinriktade kurser lill
polisorganisationen. De kurser som erbjuds är etl resultat av de förfrågningar
som skolan gjort om behovet av utbildning på olika områden. Även den nya
ordningen med interndebilering påverkar utbildningsomfånget.

Utbudet
av funklionsinriklad utbildning bör i framtiden bl.a. anpassas till en
förändrad reguljär vidareutbildning. Det nya planerings- och budgetsystemet
kommer alt ställa krav på den funklionsinriktade utbildningen. Behovet av
utbildning kommer att omfatta olika personalkategorier inom polisväsendet. Den
personal som arbetar med ekonomiadministration behöver ingående kunskaper om
hur det nya systemet skall hanteras. Vidare måste utbildning ske beträffande
de system för ekonomiuppföljning som rikspolisstyrelsen nu prövar i en
försöksverksamhet och som senare skall införas. På ledningsnivå krävs
utbildningsinsatser av annat slag. De polismän som svarar för t. ex. operaliv
ledning, planläggning eller uppföljning av polisverksamheten måste ges en sådan
insikt i den nya processen att de operativa och ekonomiska förutsättningarna
kan integreras i de fall detta är möjligt.

Utbildningen
får dock inte begränsas lill att avse nyheterna i själva

systemet. Också områden som arbetsrätt och personalledning måste ges en

ökad uppmärksamhet. Den utbildning som rikspolisstyrelsen nu påbörial 82

av
management-karaktär för chefer inom polisväsendet ulgör härvid ell Prop.
1989/90:155 viktigt första steg.

Den
funklionsinriktade utbildningen bedrivs fortfarande i stor utsträckning
centralt. Statsmakternas tidigare ställningstagande innebär att denna
utbildning i största möjliga utsträckning bör decentraliseras. Inte minsl
kostnadsskäl talar för alt väsentliga delar av den funklionsinriktade centrala
utbildningen bör förläggas utanför Siockholm, om inle de särskilda
utbildningsanordningarna som finns vid polishögskolan kräver alt utbildningen
förläggs där. Del bör i framtiden ankomma på de regionala och de lokala
polischeferna att mer noggrant pröva vilken typ av utbildning som kan föriäggas
lill regional och lokal nivå. Rikspolisstyrelsen bör också i ökad utsträckning
bistå de regionala och lokala polismyndigheterna med genomförandet av sådan
utbildning.

Kontakterna
med annan högskoleutbildning tn. m.

I
propositionen 1984/85:81 om polisens arbetsformer m. m. behandlades ingående
frågan om integration mellan polishögskoleutbildningen och annan
högskoleutbildning. Departementschefen kom, bl. a. av kostnadsskäl, till slutsatsen
att del då inte var möjligt all åstadkomma någon egentlig integration, även om
han i princip kunde ansluta sig till önskemålet om en sådan. Del var enligt
departementschefen däremot både möjligt och lämpligt med etl samarbete och en
samordning på del mer praktiska planet inom ramarna för verksamheten vid
polishögskolan. Riksdagen anslöt sig till dessa riktlinjer (JuU 1984/85:18, rskr.
164).

Frågan
har därefter aktualiserats av juslitieutskoltel i samband med behandlingen av
1987 och 1988 års budgetpropositioner (JuU 1986/87:23 s. 4 och JuU 1987/88:30 s.
8). Utskottet har därvid uttalat bl.a. all del i sig är av värde om polisulbildningen
i högre grad kunde samordnas med annan högskoleutbildning, och utskottet har
också förordat en sådan utveckling.

I
1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 4) anmäldes behovet av all
polishögskolan ges en närmare förankring till den lokala polisverksamheten och
all högskolans utbildning i större utsträckning anpassas lill de behov som
finns i del praktiska polisarbetet. Enligt vad departementschefen framhöll
skulle dessa behov kunna tillgodoses genom att man till skolan knyter en
särskild rådgivande nämnd med uppgift all förmedla de lokala
polismyndigheternas önskemål och intressen beträffande utbildningens innehåll
och utformning. I propositionen anmäldes också frågan om en utredning av
förutsättningarna för att öka kvaliteten och akliviteten i undervisningen vid
skolan. Vid riksdagsbehandlingen anslöt sig justitieutskoltel (JuU 1987/88:30)
lill de bedömningar departementschefen gjort. Utskottet förklarade sig
samtidigt utgå från att elt motionsvägen framfört önskemål om alt i
utbildningen skapa större öppenhet mot samhället skulle beaktas i de då pågående
övervägandena om polisulbildningen.

För
egen del anserjag all det i och för sig finns goda skäl för alt i större

utsträckning samordna polisutbildningen med annan högskoleutbildning.

Möjligheterna att åstadkomma en sådan samordning bör därför las lill 83

vara
och utvecklas. Samtidigt måste emellertid beaktas att fömtsättningar- Prop.
1989/90:155

na
för en samordning är begränsade med hänsyn till bl. a. de yrkesspecifika

krav
som gäller för polisutbildningen och som måste styra uppläggningen

av
undervisningen. Också kostnadssynpunkterna sälier gränser för en

samordning.

Det
ulbildningsråd och den läromedelskommilté som numera tillskapats anser jag
vara väl ägnade att tillgodose behovet av anpassning av utbildningen till de
behov som finns i del praktiska polisarbetet.

Forskningsverksamheten

Allmänt

Polisforskning
är inle något självständigt vetenskapligt område med egen forskningstradition,
kunskapsmängd eller ens metod. Istället handlar det om en tillämpad forskning
där utgångspunkterna i regel är samhälls- eller beteendevelenskapliga och temat
för de olika studierna utgörs av frågor som på ell eller annal sätt har
anknytning till polisen.

Polisforskningen
i USA, som dominerat området sedan mitten av 1960-talet, kan sägas ha en
betydligt snävare inriktning än så. Här är det nästan alltid fråga om
socialpsykologiska undersökningar där man studerat t.ex. polisens kontakter med
allmänheten samt olika polisiära verksamhetsformer eller strategier ute på
fältet. Ofta sker delta med hjälp av s. k. dellagande observation. Flertalet
av dessa studier har haft ell uttalat praktiskt syfte, t.ex. att utvärdera
polisverksamheten för att göra den mer effektiv eller att utveckla lokala
program för brottsbekämpning. Projekten har initierats direkt av polisen eller
genomförts i nära samarbete med den.

Under
hösten 1987 genomförde rikspolisstyrelsen en enkät där landets polismyndigheter
fick lämna önskemål om inriktningen av den planerade polisforskningen.

Det
forskningsområde som ansågs mest angeläget kan sammanfattnings,-vis beskrivas
som praktiskt polisarbete. Konkret handlade det om frågor som utvärdering av
olika åtgärder inom polisorganisationen, flödet av brottmål inom
rättsapparaten, brottsoffrens situation samt polisens möjligheter att påverka
barns och ungdomars attityder till samhällets regler och normer.

Också
problem som gällde polisorganisationen samt yrkesrollen som polis tillmättes
stor betydelse i enkäten. Som exempel på organisalionsstu-dier nämnde man
konsekvenserna av polisens förstatligande, det samhälleliga behovet av polis
samt möjligheten att påverka organisatoriska frågor. Vad polisrollen beträffar
gällde förslagen dels frågor om själva polisutbildningen, dels frågor om
polisens arbetssituation.

Om
man skall försöka föra in dessa olika förslag under de vetenskapliga

discipliner som omfattar dem, kan man allmänt säga all del handlar om

forskning med en klart samhälls- och/eller beteendevetenskaplig inrikt

ning. Undantaget utgörs närmast av de nämnda organisationssludierna

där det finns ett mer statsvetenskapligt eller juridiskt inslag. Det kan här

konstateras att polisorganisationens önskemål i fråga om polisforskningen 84

väl stämmer överens med
den polisforskning som faktiskt bedrivs i Prop. 1989/90:155 västvärldens
industriländer.

Del
är som jag ser saken främst två frågor som är av intresse i detta sammanhang.

Den
första rör forskningens organisatoriska hemvist. Del handlar om att skapa en så
gynnsam forskningsmiljö som möjligt där forskningen garanteras det nödvändiga
och betydande måttet av frihet i förhållande lill sin huvudman, lill andra
avnämare samt till omvärlden i övrigt.

Den
andra frågan gäller kontakterna med omvärlden. Här handlar det ånyo om en
avvägningsfråga; nämligen att skapa sådana kontakter som ger goda influenser
och inspiration utifrån samtidigt som man kan bevara sin autonomi och
integritet inom den avgränsade forskningsmiljön.

Polisjorskningens
organisatoriska hemvist

Polisforskningens
givna studieobjekt är polisen: Polisen som ell samhälleligt
kontrollinstrument, polisen som organisation, olika aspekter av polisens
åtgärder och arbete, polisiära problem i samband med upprätthållandet av
allmän ordning och säkerhet saml med kampen mol brottsligheten, m.m.

All
en samhällsfunktion som polisen görs till föremål för en särskild forskningsinriktning
med speciella forskartjänster är ingenting nyll eller unikt. För socialvården
och sjukvården, liksom för vissa tekniska områden, finns sedan länge både
forskning och särskilda forskartjänster med en specialiserad inriktning. Även
sambandet mellan sådan forskning och yrkesinriktad högskoleutbildning har
relativt lång tradition inom andra sektorer. Etl bra exempel utgörs av
professurerna i socialt arbete.

Samtidigt
finns elt behov av forskning om polisväsendet och polisarbete ur elt vidare
samhälleligt perspektiv.

Det
finns många säll all minska risken för alt del uppstår ett beroende mellan
polisforskningen och t. ex. polisorganisationen.

I
februari 1985 anordnade justitiedepartementet en hearing om forsk

ning på det polisiära området. En av de frågor som diskuterades gällde den

framlida polisforskningens organisatoriska hemvist. Den dominerande

uppfattningen bland de forskare som deltog var alt polisforskningen borde

placeras utanför polisorganisationen. Bland de förslag på huvudmän som

nämndes fanns universitetet i Siockholm, brottsförebyggande rådet, insti

tutet för social forskning och Arbetslivscentrum. Man anförde här det ,..-

allmänna argumentet om risken för att forskningen skulle hamna i en

beroendeställning lill sina avnämare.

Polisforskningens
särskilda karaktär liksom del stora behovet av nära kontakt med utbildningen
vid polishögskolan motiverar dock, enligt min mening, att viss forskning knyts
till denna högskola.

I
sin utredning av forsknings- och utbildningsverksamheten vid rikspo

lisstyrelsen har styrelsen föreslagit all forskningsverksamheten organisato

riskt bör utgöra en egen självständig enhet utanför linjeorganisationen.

Enheten bör enligt förslaget lyda direkt under rikspolischefen. Samtidigt

bör den dock även i fortsättningen vara lokaliserad till polishögskolan i 85

Ulriksdal. Genom en sådan
ordning skulle enligt styrelsen skapas goda Prop. 1989/90:155 förutsättningar
för ell samarbete med skolan i fråga om såväl forskningen som utbildningens
forskningsanknytning. Skolans bibliotek som successivt utvecklas till etl
utbildnings- och forskningsbibliotek skulle kunna utnyttjas samtidigt som man
skulle kunna tillgodogöra sig skolans administrativa resurser. Den beskrivna
ordningen gäller också för närvarande.

Det
finns även andra länkbara organisationsformer. Det mest naturliga alternativet,
om man ser till hur liknande forskningsverksamhet har organiserats på andra
håll, är all polisforskningen blir en enhet vid polishögskolan på samma
organisatoriska nivå som övriga enheter vid skolan.

Del
är främst tre argument som talar för del senare alternativet. För det första är
detta en organisationsform som erfarenhetsmässigt leder fram till en nära knytning
mellan den aktuella utbildningsverksamheten och forskningen. En sådan ordning
torde även i övrigt främja kontakterna med den övriga högskole- och
forskningsvärlden. För del andra torde alla de argument om bl. a.
samordningsfördelar som anförts för del av rikspolisstyrelsen förordade
alternativet i lika hög grad gälla för en särskild forskningsenhet inom
polishögskolans organisatoriska ram. För del Iredje slutligen är del med tanke
på kravet på forskningens självständighet inom polisväsen-del knappast lyckligt
all den organisatoriskt direkt underställs samma organisations högsta
verkställande ledning. Och delta alldeles oavsett hur en sådan
organisationsform skulle ulfalla rent praktiskt. 1 sammanhanget bör erinras om
alt jag i det föregående (avsnitt 11) förespråkat all polishögskolan ges en
mer självständig organisatorisk ställning.

Sammanlaget
talar vad jag nu har sagt för all polisforskningen organisatoriskt bör föras
till polishögskolan. I förändringsarbetel vid polishögskolan är det väsentligt
att forskningen beaktas redan i ell tidigt skede så att polisforskningen kan få
en naturlig plattform inom polishögskolans organisation.

Forskningens
självständighet inom polishögskolans organisation kan garanteras på flera olika
sätt. Del är således naturligt all det vetenskapliga ansvaret för forskningens
innehåll och utformning läggs på enhetens chef, som samlidigt är innehavare av
professuren i ämnet.

Del
är önskvärt med ell nära samarbete med universitetet i Stockholm. Innehavaren
av professuren kan — som juslilieulskollet anfört i betänkandet JuU 1987/88:30
- t.ex. genom lokala beslut ingå i lämpligt fakultets-dier sektionskollegium
vid universitetet i Stockholm.

I
förslaget från rikspolisstyrelsen har man också talat om all inrätta ell vetenskapligt
råd vars främsta uppgift skulle vara all stärka sambanden mellan forskningsverksamheten
vid styrelsen och den övriga forskarvärlden.

Förslaget
om ell vetenskapligt råd eller annat liknande organ vid polishögskolan bör
lämpligen prövas närmare när professuren i polisforskning tillsatts.

86

Polisjorskningens
kontakter med omvärlden

Forskning
skall vara öppen. Den skall ge och ta emot influenser och helst slå i en
ständig dialog inte bara med den omgivande forskarvärlden ulan även med
samhället i övrigt.

Möjligheterna all skapa en
sådan levande och fmktbar forskarmiljö beror oftast på personliga egenskaper
hos de människor som lever och verkar inom miljön och inle primärt av
administrativa beslut. Samtidigt är, som jag ser saken, vissa praktiska
åtgärder ägnade all underlätta en sådan positiv utveckling.

Reguljära kontakter med
omvärlden bör underlättas genom konferenser, symposier och tvärvetenskapliga
seminarier. Del är också viktigt alt forskningsprojekt bedrivs i nära samverkan
med forskare inom angränsande discipliner vid exempelvis universitet eller vid
brottsförebyggande rå-del. Del är viktigt all polisforskningens resultat
fortlöpande förmedlas inom det högre utbildningssystemet och inte enbart lill
polisen. Det finns elt flertal yrkesgmpper som har ell uttalat intresse av all
få la del av dessa kunskaper, t.ex. inom den allmänna juristulbildningen, socionomulbild-ningen,
samhällsvelarlinjen vid universiteten etc.

Prop. 1989/90:155

13 Polisens verksamhet vid särskilda händelser

Min bedömning: För
all de regionala och lokala polismyndigheterna skall kunna agera snabbt och
effektivt och kunna koncentrera sig på de operativa åtgärderna vid särskilda
händelser bör rikspolisstyrelsen ges befogenheter all på begäran av
länsstyrelse besluta om polisförslärkning vid sådana händelser. Polismyndighelema
skall åläggas en skyldighet att upprätta planer för polisinsatser vid särskilda
händelser saml för skyddet av viktigare objekt inom polisdistriktet.

Skälen för min
bedömning

Bakgmnd

Regeringen
uppdrog i oktober 1987 ål dåvarande länspolismästaren Nils E. Åhmansson att gå
igenom polisorganisationen och lägga fram förslag om de åtgärder som behövs för
att stärka möjligheterna inom polisen att möta oväntade händelser. Därvid
skulle särskilt uppmärksammas alt den operativa verksamheten vid händelser av
det aktuella slaget bedrivs snabbt och effektivt saml alt formerna för ledning,
ordergivning och samordning är ändamålsenliga. Uppdraget lämnades mot bakgrund
av omständigheterna kring den spiondömde Stig Berglings avvikande.

Åhmansson redovisade sitt
uppdrag i en rapport lill regeringen den 29 december 1987.1 rapporten lämnades
åtskilliga förslag lill åtgärder för att förbättra polisens effektivitet vid
särskilda händelser. Med särskilda händelser avsågs i sammanhanget en
allvarlig ordningsslörande händelse, en

87

fariig
situation, ell sabotage eller bombhol, etl grovt våldsbrott eller lik- Prop.
1989/90:155 nande.

Förslagen
i rapporten tar främst sikte på att förbättra den lokala polisorganisationens fömtsättningar
att agera vid särskilda händelser; det underslröks alt inga centrala åtgärder
eller direktiv kan ersätta en väl fungerande kompetens på lokal nivå.
Rikspolisstyrelsen föreslogs dock få vissa befogenheter all meddela
föreskrifter och all leda polisverksamhet.

Förslagen
i rapporten föranledde rikspolisstyrelsen all i en skrivelse lill regeringen
den 10 febmari 1988 föreslå bl.a. vissa ändringar i rikspolissty-rdsens instmktion
(SFS 1984:731; numera SFS 1989:773) och i polisförordningen (1984:730).

Förslagen
i rapporten och i rikspolisstyrelsens skrivelse har remissbehandlats
gemensamt. Remissyttrandena finns tillgängliga i civildepartementets akt dnr P
41-89.

Rapporten

I
rapporten lämnas en rad förslag om hur tillgängligheten inom polisväsendet
skall förbättras. Med tillgänglighet avses i delta sammanhang möjligheterna
all nå polispersonal hela dygnet och alt använda personalen för meningsfulla
uppgifter. Det föreslås bl.a. att rikspolisstyrelsen skall ges befogenheter all
meddela föreskrifter för beredskapen inom polisväsendet.

Enligt
rapporten föreligger del inom polismyndigheterna brister avseende de formella handläggningsmlinema
vid utsändande av larm. Dessutom saknas det en klar målsättning och en
genomtänkt handlingslinje beträffande de åtgärder på faltet som ett larm skall
medföra. I rapporten föreslås bl. a. att rikspolisstyrelsen skall ges
befogenhet all meddela föreskrifter för polismyndigheternas åtgärder vid
sändande och mottagande av larm inom polisväsendet.

När
det gäller operativa beslutsnivåer inom polisväsendet behövs enligt rapporten
klarläggas formerna för hur polisverksamheten vid särskilda händelser skall
samordnas och i övrigt ledas. Förmågan all utöva polisledning vid sådana
händelser bör utvecklas inom hela polisväsendet. Rutiner bör utarbetas för
polisledning vid omfattande och långdragna insatser. 1 rapporten föreslås bl.a.
alt rikspolisstyrelsen skall ges befogenheter att meddela föreskrifter för
organisation och ledning av polisinsatser vid särskilda händelser.

För au förbättra den operativa polisverksamheten krävs enligt rapporten
dels en ändrad attityd lill de operativa frågorna, dels ökade kunskaper och
färdigheter i att klara av särskilda händelser. Mot denna bakgmnd föreslås ell
antal åtgärder på utbildningsområdet.

Enligt rapporten finns del brister i fråga om beredskapen för extern
och intern information inom polisen vid särskilda händelser. För alt avhjälpa
dessa brister föreslås ell antal åtgärder på injormationsområdet.

Händelserna
efter mordet på statsminister Olof Palme samt i viss mån även omständighetema
kring förhållandena närmast efter den för spioneri livslidsdömde Stig Berglings
flykt visar enligt rapporten på de svårigheter som kan uppstå när
ledningsansvaret vid riksangelägenheler ligger enbart

på
lokal nivå i polisorganisationen. Dessa händelser visar alt vissa allvarli- Prop.
1989/90:155 ga situationer kan komma att kräva riksomfattande åtgärder och
samordning. Ansvaret för detta är enligt vad som sägs i rapporten dock inte heltäckande
reglerat inom polisväsendet. Del föreslås därför bl.a. att rikspolisstyrelsen
skall ges bemyndigande att leda polisverksamhet i de fall särskilda
förhållanden föranleder del och kravet på samordning inom riket är särskilt
framträdande. Vidare föreslås att rikspolisstyrelsens jourcentral och
telefonväxel i kvarteret Kronoberg tillförs viss administrativ förstärkning saml
all tekniska förutsättningar skapas för alt styrelsen skall kunna fullgöra sina
övergripande uppgifter.

I
rapporten berörs vissa frågor avseende bl. a. samarbete mellan säkerhetspolisen
och den öppna polisen. Förslagen går bl. a. ut på alt införa en skyldighet för
de regionala och lokala polismyndigheterna alt underrätta rikspolisstyrelsen om
händelser, hot och andra omständigheter som kan misstänkas ha anknytning lill
terrorism saml om hot mol statschefen eller andra personer i den centrala
statsledningen.

1
rapporten pekas också på polisens behov av teknisk utrustning för alt möjliggöra
ell snabbi och effektivt agerande vid särskilda händelser. För all öka
tillgängligheten för sambandsändamål och för rikspolisstyrelsens övergripande
operativa uppgifter föreslås vissa nyanskaffningar och utbyggnad av befintlig
teknik.

Rikspolisstyrelsens
skrivelse

I
rikspolisstyrelsens skrivelse i februari 1988 föreslår styrelsen dels vissa ändringar
i instruktionen för rikspolisstyrelsen och i polisförordningen, dels att
regeringen beslutar om en tilldelning av medel för personal, lokaler och
teknisk utrustning vid rikspolisstyrelsen och i den lokala polisorganisationen
med 10 milj. kr.

När
det gäller ändringarna i instruktionen föreslås bl.a. att det särskilt skall
åligga rikspolisstyrelsen alt samordna polismyndigheternas planering för
särskilda händelser. Vidare föreslås att rikspolisstyrelsen skall få utöva polisledning
när del gäller polisverksamhet vid särskilda händelser när kravet på samordning
mellan polismyndigheter är särskilt framträdande och att styrelsen, när
enhetlighet behövs, skall få meddela föreskrifter om polismyndighetens
verksamhet vid särskilda händelser.

Förslagen
om ändring i polisförordningen går bl.a. ut på att kommissarier skall vara
skyldiga all fullgöra beredskap vid den egna polismyndigheten och, enligt
länsstyrelsens bestämmande, även vid andra polismyndigheter i länet. Vidare
föreslås att rikspolisstyrelsen skall få meddela närmare föreskrifter om
tillämpningen av reglerna om skyldighet för polisman all lämna uppgift om var
han avser att vistas under ledighet och om skyldighet att fullgöra beredskap.

Vidtagna
åtgärder

Del
finns lill en börian skäl att framhålla all rikspolisstyrelsen enligt 12 §

förordningen (1989:773)
med instruktion för rikspolisstyrelsen skall utfar- 89

da
allmänna råd om polisverksamheten i den utsträckning detta behövs för Prop.
1989/90:155 att uppnå planmässighet, samordning och rationalisering av polisens
arbete. Styrelsen får också enligt sin instruktion utfärda föreskrifter för
vissa verksamhetsområden.

Flertalet
av förslagen i rapporten och i rikspolisstyrelsens skrivelse kan enligt min
uppfattning genomföras inom ramen för de befogenheter som styrelsen redan idag
har. Andra förslag fömtsätter regeringsbeslut.

En
rad åtgärder har redan vidtagits för all förbättra polisens effektivitet vid
särskilda händelser. Jag kan bl. a. nämna följande.

Enligt
3 § instruktionen för rikspolisstyrelsen svarar styrelsen för samordningen av
polisens planering för sådana särskilda händelser där intresset av samordnande
insatser är särskilt framträdande. Bestämmelsen infördes med verkan fr.o.m.
den I augusti 1988. Vidare får rikspolisstyrelsen enligt 13 § i instmktionen
sedan den I oktober 1989, när enhetlighet behövs, meddela föreskrifter om larmmliner
inom polisväsendet.

Genom
en ändring i 5 kap. 10 § polisförordningen gavs länsstyrelsen fr. o. m. den 1
augusti 1988 rätt att bestämma o;n beredskap för kommissarier vid
polismyndigheterna i länet. Reglerna i paragrafen gällde tidigare endast beredskapsskyldighel
för personal i polischefskarriären. Samtidigt fick rikspolisstyrelsen genom en
ny paragraf (5 kap. I5§) i polisförordningen rätt att meddela närmare
föreskrifter om tillämpningen av 10 §.

Rikspolisstyrelsen
har utfärdat föreskrifter och allmänna råd på flera av de områden som berörs i
rapporten.

En
omfattande utbildningsverksamhet är planerad och i stora delar redan genomförd.
Bl. a. har vakthavande befäl och polischefer fått utbildning i polistaklik vid
särskilda händelser och i informationsverksamhet. Utbildning är också planerad
och delvis genomförd i förhandlingstaklik vid farliga situationer.

Handböcker
har utarbetats inom rikspolisstyrelsen för larmmliner, för polisledning med
stab saml för informationsverksamhet.

För
all öka tillgängligheten har efter beslut av statsmakterna om extra
medelstilldelning ell stort antal personsökare och mobiltelefoner anskaffats lill
den lokala polisorganisationen. En kraftig utbyggnad av telefaxsys-lemel har
också genomförts.

Enligt
min uppfattning är de vidtagna och planerade åtgärderna väl ägnade all åstadkomma
önskvärda förbättringar i fråga om polisverksamheten vid särskilda händelser.

Fortsatta
åtgärder

Jag
skall i del följande behandla de förslag i rapporten och i rikspolisstyrelsens
skrivelse som kräver ställningstagande från i första hand regeringen. Jag vill
dock först anmäla att jag inle närmare kommer all redogöra för de förslag som
avser samarbetet mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen. Dessa frågor
har delvis redan behandlats i proposition 1988/89:108 om säkerhetspolisens
inriktning och organisation m. m.

De förslag som nu skall
behandlas innebär att rikspolisstyrelsen skall ges

rätt all meddela föreskrifter för bl. a. organisation och ledning av polisin- 90

satser
vid särskilda händelser och att rikspolisstyrelsen skall få leda po- Prop.
1989/90:155 lisverksamhel vid särskilda händelser när kravet på samordning
mellan polismyndigheterna är särskilt framträdande.

Remissinstanserna

Över
rapporten och rikspolisstyrelsens skrivelse har remissyttranden avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), kriminalvårdsstyrelsen (KVS), överbefälhavaren (ÖB),
generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands län, Kalmar
län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Örebro län,
Västmanlands län, Jämtlands län och Norrbottens län samt polismyndigheterna i
Uppsala, Nyköping, Växjö, Visby, Halmstad, Västerås, Falun, Gävle, Örnsköldsvik
och Umeå. Vidare har yttranden avgetts av justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO-S) saml Föreningen Sveriges
polischefer. Centralorganisationen SACO/SR har som eget yttrande bifogat ett
yttrande av förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).

Även
den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme häri sin
rapport (SOU 1988:18) lämnat synpunkter på rapporten och rikspolisstyrelsens
förslag.

Förslagen
i rapporten och i rikspolisstyrelsens skrivelse har fått etl blandat mottagande
bland remissinstanserna. Till den grupp som generellt är positiva hör KVS, ÖB,
generaltullstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro, polismyndigheterna i Upp.sala,
Visby, Falun, Gävle, Örnsköldsvik och Umeå samt TCO-S. JK har inte någon
erinran mol förslagen. JK framhåller dock att de problem i fråga om polisens
sätt att agera vid oväntade händelser som har uppmärksammats bl. a. i samband
med Stig Berglings flykt till stor del kan hänföras lill del förhållandel att
polisen inle har fåll tillräcklig övning och utbildning för att möta händelser
av detta slag.

En
annan grupp av remissinstanserna avstyrker förslagen. Till denna grupp hör
länsstyrelserna i Östergötlands län, Kalmar län. Malmöhus län, Skaraborgs län,
Västmanlands län och Norrbottens län, polismyndigheterna i Halmstad och
Västerås .samt Föreningen Sveriges polischejer. Dessa remissinstanser anser att
förslagen strider mot de decentraliseringssträvanden som präglade
polisreformen.

Länsstyrdsen
i Stockhohns län anser inte att det finns någon anledning alt frånhända de
regionala och lokala polischeferna den operativa ledningen av
polisverksamheten inom sina respektive distrikt och län. Händelser av
karaktären riksangelägenheler inträffar dessbättre utomordentligt sällan i
Sverige. Det framstår enligt länsstyrelsen som helt orealistiskt att bygga upp
en ledningsorganisation vid rikspolisstyrelsen som förväntas fungera i samband
med riksangelägenheter som hittills inträffat så sällan och som inte heller i
framtiden kan bedömas bli särskilt frekventa. Också polismyndigheterna i
Nyköping och Växjö avstyrker förslagen om ökade ledningsbefogenheter för
rikspolisstyrelsen.

JO
som är positiv till förslaget om utökad föreskriftsrätt anser dock att

det finns anledning att peka på vissa förhållanden som talar emot en 91

central ledning, bl.a. att
central ledning medför alt befälslinjerna blir Prop. 1989/90:155

längre och all de som
leder verksamheten saknar kännedom om de lokala

förhållandena.

Den
parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på OloJ Palme framhåller i
sin rapport att del är viktigt all hålla fast vid huvudprincipen alt
rikspolisstyrelsen inte skall utöva polisledning. Kommissionen anser
emellertid att det finns anledning att förebygga sådana missförhållanden som
förevarit. Kommissionen har därför ingenting emot all man överväger begränsade
utökningar av rikspolisstyrelsens rätt att utöva polisledning om delta befinnes
nödvändigt.

Befogenhet
för rikspolisstyrelsen all meddela föreskrifter för särskilda händelser

Frågan
om rikspolisstyrelsens befogenheter i samband med polisverksamhet vid myckel allvariiga
händelser har tidigare varit föremål för överväganden från statsmakternas
sida.

1975
års polisutredning föreslog inle några förändringar av rikspolisstyrelsens
uppgifter vid extraordinära händelser. Förutom befogenheten all besluta om
polisförstärkning i vissa fall skulle del även fortsättningsvis ankomma på
rikspolisstyrelsen all ge de regionala och lokala polismyndigheterna allmänna
råd om hur polisverksamheten skall organiseras vid särskilt allvarliga
händelser. 1 sill remissvar på polisutredningens belänkande (SOU 1979:6)
Polisen framhöll rikspolisstyrelsen att del emellertid inle var tillräckligt
att styrelsen skulle få lämna allmänna råd om hur polisverksamheten bör
organiseras när särskilt allvariiga händelser har inträffat. Rikspolisstyrelsen
ansåg del nödvändigt all styrelsen skulle få rätt att meddela bindande
föreskrifter på detta område.

I
proposition 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m.
avvisade departementschefen tanken på en generell rätt för rikspolisstyrelsen
att utfärda föreskrifter för särskilt allvarliga händelser. Han ville dock inte
utesluta all en sådan befogenhet kunde behöva anförtros åt styrelsen för vissa
noga preciserade uppgifter.

I
samband med polisreformen övervägdes styrelsens föreskriftsrält ytteriigare.
1981 års polisberedning förordade att styrelsens föreskriftsrält skulle
begränsas och att man på centralt håll skulle vara återhållsam med all genom bemyndiganden
låta styrelsen meddela verkslällighelsföreskrif-ler till särskid lagstiftning.
I proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m. förklarade
departementschefen att styrelsens befogenheter att styra verksamheten genom
olika slag av normer, råd och rekommendationer måste begränsas till vad som är
oundgängligen nödvändigt. Riksdagen godtog förslagen (JuU 1983/84:16, rskr.
182).

För
egen del vill jag till en början framhålla att rikspolisstyrelsen bör ha befogenhet
all meddela bindande föreskrifter för polisväsendet endast i de fall där det
finns starka skäl för detta. De uttalanden som statsmakterna redan har gjort i
denna riktning har fortfarande bärighet.

Del
finns enligt min mening många skäl som talar för att rikspolisstyrel

sens föreskriftsrält inte bör vidgas lill att även omfatta en befogenhet för 92

styrelsen all meddela
generella föreskrifter om polisverksamhet vid sär- Prop. 1989/90:155 skilda
händelser.

De
decentraliseringsslrävanden som utgjorde en gmnd för polisreformen har enligt
min uppfattning aktualitet också på del område del nu gäller. De extraordinära
händelser som här är i fråga utvecklar sig ofta på etl sätt som inle kan fömtses.
Delta kräver en snabb anpassning till den uppkomna situationen, något som
medför all på förhand meddelade föreskrifter av bindande natur sällan torde
lösa problemen. Del är därför enligt min uppfattning naturligt all de regionala
och lokala polismyndighelema själva ser till att förbereda sig för all snabbi
och effektivt kunna möta särskilda händelser.

Landels
olika polismyndigheter uppvisar stora variationer när del bl. a. gäller befolkningsslmklur
och geografi, och de åtgärder som behövs är självfallet beroende av de
speciella förhållandena i varje polisdistrikt. De olikartade förhållandena i de
skilda polisdistrikten och därmed sammanhängande svårigheter all centralt
reglera polismyndigheternas verksamhet vid särskilda händelser ulgör enligt min
mening ell ytterligare skäl mol all låta styrelsen reglera denna typ av
verksamhet genom bindande föreskrifter.

I
elt avseende menar jag dock all polismyndighelema bör åläggas vissa skyldigheter.
Del gäller skyldigheten alt upprätta planer för polisinsatser vid särskilda
händelser saml för skyddet av viktigare objekt inom polisdistriktet. Del är
dock enligt min uppfattning inle nödvändigt alt ge rikspolisstyrelsen befogenhet
alt meddela föreskrifter i detta avseende. Polismyndigheternas skyldigheter bör
direkt anges i polisförordningen.

Jag
anser all del bör vara elt ansvar för de regionala polismyndighelema all bl. a.
i samband med sin tillsyn över den verksamhet som bedrivs av polismyndigheterna
i länet se lill all del hos varje polismyndighet men även för länets gemensamma
behov finns nödvändiga insalsplaner och all kunskaperna och färdigheterna hålls
vid liv genom utbildnings- och övningsverksamhet.

Befogenhet
för rikspolisstyrelsen all leda polisverksamhet vid särskilda händelser m.m.

Jag
har i det föregående (avsnitt 11) redogjort för rikspolisstyrelsens befogenheter
att leda polisverksamhet. Sådan rätt ankommer på rikspolisstyrelsen endast i
de fall regeringen bestämmer, och den lar i princip endast sikte på
polisledning med egna resurser. Som jag redan framhållit bygger polisreformen
bl. a. på grundtanken att bemyndigande alt utöva polisledning bör ges till
rikspolisstyrelsen med stor återhållsamhet. Ledningsbefogenheterna måste
avgränsas lill sådana områden eller situationer där en central ledning eller
samordning framstår som helt nödvändig.

Många
remissinstanser är som framgått kritiska lill förslagen om utöka

de befogenheter för rikspolisstyrelsen alt leda polisverksamhet vid särskil

da händelser. Vissa av dem anser att del strider mol de decentraliserings

strävanden som kännetecknat den genomförda reformen på polisområdel.

Den parlamentariska kommissionen med anledning av mordel på Olof 93

Palme
menar all rikspolisstyrelsens förslag skulle innebära en väsentlig ut- Prop.
1989/90:155 vidgning av styrelsens befogenheter. Jag delar dessa uppfattningar.

Jag
anser all del är viktigt att hålla fast vid gmndsalsen att rikspolisstyrelsen
i princip inle skall utöva polisledning. Somjag tidigare har framfört bör
tyngdpunkten i den egentliga polisverksamheten ligga på lokal och regional nivå
medan rikspolisstyrelsens främsta uppgift som central förvaltningsmyndighet är
att skapa bästa möjliga fömtsättningar för den regionala och lokala
polisverksamheten.

Förslagen
om utökade befogenheter för rikspolisstyrelsen alt leda polisverksamhet vid
särskilda händelser innebär bl. a. all bedömningen av när ledningsbefogenhelerna
skall utnyttjas — som avses kunna omfatta en total operaliv ledning av hela
polisorganisationen — skulle ligga hos en enda person, nämligen den som vid
tillfället tjänstgör som rikspolischef En sådan långtgående befogenhet för den
centrala myndigheten rimmar illa med tanken på en decentralisering av polisen.
Den är enligt min mening heller inte nödvändig för alt möta de speciella
situationer som del är fråga om. Skulle det i någon extraordinär situation ändå
uppkomma fråga om all rikspolisstyrelsen bör ges befogenhet all leda
polisverksamhet på området finns möjligheten därtill enligt polislagen.
Regeringen kan nämligen uppdra åt rikspolisstyrelsen alt i särskilda hänseenden
leda polisverksamhet och då även med polisresurser som de lokala och regionala
polisorganer förfogar över. Enligt min uppfattning bör del finnas lid att invänta
ell sådani regeringsbeslut eftersom i regel de initiala åtgärderna vid
extraordinära händelser vidtas på regional och lokal nivå.

Sammanfattningsvis
anserjag alltså inle all del bör införas en regel som ger rikspolisstyrelsen
befogenheter all leda polisverksamhet vid särskilda händelser.

I
ett avseende anser jag dock att rikspolisstyrelsens befogenheter bör utökas. För
att de regionala och lokala polismyndigheterna skall kunna agera snabbt och
effektivt och för all de helt skall kunna koncentrera sig på de operativa
åtgärder som behövs vid en särskild händelse anserjag att rikspolisstyrelsen
bör få ökade befogenheter att besluta om polisförstärkning mellan länen i
vissa fall. För närvarande gäller all rikspolisstyrelsen får besluta om polisförslärkning
från ett län lill ett annat endast när de länsstyrelser som berörs inte kan
enas i frågan. Enligt min mening bör det därför i rikspolisstyrelsens
instruktion införas en bestämmelse som innebär att styrelsen, vid särskilda
händelser, på begäran av en länsstyrelse direkt får besluta om
polisförstärkning från etl eller flera län till ett annal län. Därmed undviks
en onödig tidsutdräkt i extraordinära lägen.

I
rapporten föreslås ett antal andra åtgärder som på olika sätt tar sikte på

en förbättrad operativ polisverksamhet och som mottagits positivt av

remissinstanserna. Jag syftar här främst på de olika förslagen om intensifi

erade utbildnings- och övningsinsatser. Rikspolisstyrelsen har här vid

sidan av de regionala och lokala polismyndigheterna en mycket viktig roll,

inte bara vad gäller själva utbildningen och övningarna ulan också alt

fortlöpande följa upp och analysera särskilda händelser samt insatser inom

och utom landet. Det sistnämnda bör vara en viktig och angelägen del av

arbetet vid rikspolisstyrelsens metodutvecklingsbyrå. Jag är övertygad om 94

att de utbildningar och
övningar som är planerade och delvis genomförda, kommer att vara utvecklande
för polisväsendet och väsentligt förbättra fömtsättningarna för de regionala
och lokala myndigheterna alt agera vid t.ex. särskilda händelser.

1 sammanhanget kan också
erinras om den särskilda polisiära bered-skapsslyrka mol terrorism som
regeringen lämnat förslag om i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.
15). Om förslaget godtas, kommer vi i vårt land alt få en god polisiär
kapacitet för alt kunna möta angrepp från terrorister.

Del är min avsikt all
senare för regeringen anmäla de författningsändringar som föranleds av de
överväganden som jag i de föregående redovisat.

Prop.
1989/90:155

14 Trafikövervakningen

Min bedömning: Trafikövervakningsverksamhelen
bör bli föremål för en särskild utredning avseende bl.a. organisationsfrågor
och arbetsmetodfrågor.

Skälen för min
bedömning

Bakgmnd

I
samband med polisväsendets förstatligande inrättades särskilda enheter-länslrafikgrupper
— för regional Irafikövervakning. Länstrafikgmpperna skulle i första hand
övervaka trafiken på de större vägarna. Vid de större och medelstora
polismyndigheterna inrättades dessutom Irafikseklioner inom ordningsavdelningarna
huvudsakligen för trafikövervakningen inom tätorterna. Samlidigt fick
rikspolisstyrelsen befogenheter alt meddela föreskrifter för och leda
polisverksamhet i fråga om trafikövervakning som berör två eller flera län och
som krävde samordning och samverkan över länsgränserna. Polisens irafikövervakning
bedrevs därefter i denna organisationsform i många år. Verksamheten utökades
successivt, och utmstningen moderniserades. 1 början av 1980-talet arbetade
sammanlagt ca 1400 polismän inom länstrafikgrupperna och trafiksektionerna.

I proposition 1980/81:13
om polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. förklarade
departementschefen att frågorna på trafikområdet inte blivit tillräckligt
belysta av 1975 års polisutredning. Dessa frågor borde därför utredas vidare
genom polisberedningens försorg. En utgångspunkt för beredningen måste enligt
departementschefen vara att del i alla län behövs sammanhållna regionala
enheter för sådan trafikövervakning som inte ryms inom den enskilda polismyndighetens
organisation.

På
grundval av polisberedningens utredning föreslog departementschefen i
proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m. att rikspolisstyrelsens
rätt att meddela föreskrifter för och att leda trafikövervakningsverksamhel
borde upphöra. Departementschefen konstaterade att rikspolisstyrelsen hade
utnyttjat sina ledningsbefogenheter på trafikområ-

95

del i ganska liten
utsträckning. Det hade mestadels varit fråga om beslut av Prop. 1989/90: 155 en
mera tillfällig karaktär, t.ex. föreskrifter om all Irafikrazzior skulle
anordnas vid ell bestämt tillfälle eller all Irafikövervakningen under en bestämd
lidsperiod skulle ges en viss inriktning. Genom föreskrifternas bindande
karaktär hade man inom polisorganisationen varit skyldig att genomföra de
aktiviteter som rikspolisstyrelsen hade bestämt, oavsett de lokala
förutsättningarna för sådana åtgärder. Liksom polisberedningen ansåg
departementschefen all rikspolisstyrelsens uppgifter när det gäller Irafikövervakning
borde, ulan att styrelsen formellt binder dessa myndigheter vid vissa
åtgärder, kunna begränsas till ett ansvar på del nationella planet för en
samordning av de regionala och lokala myndigheternas aktiviteter inom delta
område. Samordning och samverkan över länsgränserna borde dessutom enligt
departementschefen kunna åstadkommas genom länsstyrelsernas försorg. Riksdagen
godtog förslagen (JuU 1983/84:16, rskr. 182).

1
proposition 1984/85:81 om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå,
utbildning och rekrytering förklarade departementschefen alt del borde ankomma
på de lokala polismyndigheterna all inom ramen för de fria resurserna ordna den
allmänna trafikövervakningen och de mer administrativt betonade uppgifterna
som hör lill detta område på del säll som är lämpligt i varje polisdistrikt. 1
fråga om den regionala trafikövervakningen föreslog departementschefen att det
i princip borde finnas endast en regional enhet inom varje län. Med hänsyn lill
skiftande geografiska förhållanden kunde del dock finnas skäl all göra avsteg
från denna princip. Riksdagen godtog även dessa förslag (JuU 1984/85:18, rskr.
164).

På
grundval av riksdagens beslut omorganiserades därefter polisens regionala och
lokala trafikövervakningsverksamhel med verkan fr.o.m. den I november 1985.
Länstrafikgrupperna drogs in och i stället inrättades regionala Irafikavdelningar.
De särskilt inrättade lokala Irafiksektionerna drogs också in och
polispersonalen där överfördes till polismyndigheternas fria resurser.

Frågorna
rörande organisationen och arbetsformerna för polisens trafik-övervakningsverksamhet
har därefter från tid lill annan varit föremål för en intensiv diskussion.
Under senare lid har denna diskussion fått förnyad kraft genom ett antal
skrivelser och förslag från berörda myndigheter på trafikområdet lill
regeringen. Innan jag redogör för dessa skrivelser och förslag och mina
överväganden med anledning härav, vill jag först i korthet beskriva polisens
nuvarande uppgifter och arbetsmetoder på trafikområdet saml dess organisation.

Nuvarande
arbetsuppgifter och arbetsmetoder

Trafikövervakningen
syftar lill all minska antalet trafikolyckor, att förbättra framkomligheten i
trafiken och alt vid behov ge trafikanterna hjälp och service.

Trafikövervakningen
indelas i aktiviteterna inre arbetsledning m. m.,

hastighelsövervakning, fordonskontroll och allmän trafikövervakning. 96

Inre
arbetsledning m.m. omfattar i huvudsak analys och planering av Prop.
1989/90:155 Irafikövervakningen.

Haslighelsövervakningen
bedrivs genom fast och rörlig övervakning med hjälp av radarhastighetsmätare,
instrument för mätning av genomsnittshastighet (polispilol) saml med hjälp av
stoppur och helikopter vid uppmätt vägsträcka. Efler beslut av riksdagen om
medel för försöksverksamhet har en verksamhet nyligen inletts med automatisk hastighelsövervakning
(prop. 1988/89:100 bil. 8, TU15, rskr. 229; se även prop. 1988/89:100 bil. 15).

Fordonskonlroll
omfattar kontroll av fordons utmstning och last, väg-ning av lunga fordon saml
övervakning av efterlevnaden av bestämmelserna om yrkesmässig trafik. Vidare
ingår i fordonskonlrollen tillsyn av farligt gods där polisen är
tillsynsmyndighet för landlransporter av sådant gods. Dessutom utförs
undersökning och provkörning av motordrivna fordon och släpfordon. Dessa
arbetsuppgifter erfordrar särskild utbildning.

Allmän
trafikövervakning omfattar i huvudsak övervakning av trafikanternas beleende saml
kontroll av förarnas behörighet. Vidare ingår i allmän trafikövervakning
kontroll av förarnas nykterhet saml efterlevnaden av arbelslidsbestämmelserna.

Nuvarande
organisation

I
varje län finns del minsl en irafikavdelning. Med hänsyn främst till särskilda
geografiska förhållanden finns del i några län fler än en Irafikavdelning.
Trafikavdelningarna är regionala enheter och bedriver trafikövervakningsverksamhel
i hela eller i delar av länet. Trafikavdelningarna ingår i respektive lokal
polismyndighets gmndläggande organisation och har ställning som en självständig
avdelning vid sidan av ordnings- och krimi-nalavdelningarna. Tjänsten som chef
för Irafikavdelningen ingår också i den grundläggande organisationen.
Personalen vid irafikavdelningarna bedriver i huvudsak sådan Irafikövervakning
för vilken del krävs särskild utbildning och utrustning, t.ex.
hastighetsövervakning och kontroll av tung yrkesmässig trafik. Sammanlagt tjänstgör
ca 1200 polismän vid trafikavdelningarna. Till sitt förfogande har dessa
polismän ca 450 bilar och 330 motorcyklar.

Del
ankommer på länsstyrelsen all efter samråd med den lokala polismyndigheten
bestämma hur stor andel av polismyndighetens fria resurser som skall avdelas lill
irafikavdelningen. Länsstyrelsen bestämmer vidare om trafikutredningar skall
handläggas vid den regionala Irafikavdelningen. Länsstyrelsens prövning av den
frågan förutsätts äga rum efler samråd med polismyndigheterna i länet.

Förutom
den irafikövervakning som bedrivs av irafikavdelningarna

ankommer del på de lokala polismyndigheterna att avväga främst ord

ningsavdelningarnas verksamhet så all dessa kan ägna sig åt Irafikövervak

ning i den omfattning som krävs med hänsyn till distriktets skiftande

förhållanden och till del stöd som kan ges genom den regionala trafiköver

vakningen. 97

7 Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 155

Riksrevisionsverkets
revisionsrapport Den statliga fordonskonlrollen Prop. 1989/90:155

1
en skrivelse från riksrevisionsverket (RRV) lill regeringen den 16 januari 1989
anger verket all del har granskat den statliga fordonskontrollen. Resultatet av
granskningen redovisas i en till skrivelsen bifogad revisionsrapport Den
statliga fordonskontrollen. Enligt RRV berör revisionen framför allt den
obligatoriska periodiska kontrollen som utförs av AB Svensk Bilprovning
(bilprovningen) samt polisens och trafiksäkerhelsver-kets (TSV) kontroller på
väg, s. k. flygande inspektioner. RRV:s förslag till förändringar av
kontrollens utformning, organisation, finansiering m.m. förutsätter enligt RRV
statsmakternas ställningslagande. Enligt skrivelsen har rikspolisstyrelsen, TSV
och bilprovningen underhand lämnat synpunkter på utkastet lill
revisionsrapporten.

RRV:s
förslag innebär följande såvitt är av särskilt intresse för polisverksamheten.
Kontroller av fordon på väg bör öka i omfattning. Bilprovningen bör ha
ansvaret för all regelmässigt utföra alla former av teknisk fordonskonlroll,
dvs. även kontroller på väg. Bilprovningen bör dock inte ges polisiära
befogenheter för att exempelvis kunna förhindra fortsatt färd för fordon som
får körförbud. TSV:s nuvarande befogenheter alt ulföra tekniska kontroller av
fordon på väg bör upphöra. Polisens insatser när del gäller sådana kontroller
bör minska i omfattning. Polisens arbete på väg bör enligt RRV inriktas på vad
RRV betecknar som övrig trafikövervakning, t.ex. hastighetskontroller, förarkontroller
inklusive nykterhetskontroll och övervakning av Irafikbeteende. I samband med
sådan Irafikövervakning är det rimligt all polisen även i fortsättningen har
möjlighet att undersöka fordons tekniska standard. Härigenom ges polisen,
liksom hittills, möjlighet alt kontrollera såväl förare och fordon som last då
ett fordon har stoppats. Polisen bör emdlertid inte utföra kontroller då
huvudsyftet är att undersöka fordons tekniska standard.

Om
förslagen genomförs, kommer enligt RRV resurser alt kunna frigöras såväl hos TSV
som hos polisen. RRV anser att dessa resurser kan användas till andra ändamål.
För polisens del innebär detta en möjlighet att förstärka den övriga
trafikövervakningen, exempelvis haslighetskonl-rollerna. Detta anser RRV ligga
väl i linje med 1988 års trafikpolitiska beslut som anger att polisen inom sitt
verksamhetsområde bör prioritera hastighetsövervakning. Vidare innebär
förslagen enligt RRV alt polisens totala utbildningskostnader för teknisk fordonskonlroll
minskar.

Över
RRV:s rapport har remissyttranden avgetts av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen,
TSV, transportforskningsberedningen, transportrådet, konsumentverket, statens
naturvårdsverk, länsstyrelserna i Blekinge län, Malmöhus län och Jämtlands län.
Vidare har yttranden avgetts av bilprovningen. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, KAK,
Landstingsförbundet, Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens
riksförbund (M), Motorbranschens Riksförbund, Motorhisloriska Riksförbundet,
Svenska Busstrafikförbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen och Svenska
Åkeriförbundet. Remissyttrandena finns alt tillgå i
kommunikationsdepartementels akt i ärende dnr 111 267/89.

98

RRVis förslag till
förändring av den statliga fordonskontrollens organi- Prop. 1989/90:155 sation
har fått ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Flera remissinstanser
är positiva till RRVis organisationsförslag. Till denna gmpp hör konsumentverket,
bilprovningen, Landstingsjörbundet, M, Motorbranschens Riksförbund, Svenska
Busstrafikförbundet och Svenska Lokaltrafikföreningen. Några remissinstanser
kan acceptera förslaget all bilprovningen får huvudansvaret för att utföra
tekniska kontroller på väg under förutsättning att bilprovningens personal inle
får polisiära befogenheter och all polisen deltar i kontrollarbetet tillsammans
med bilprovningen. Dessa remissinstanser är rikspolisstyrelsen, transportrådet,
länsstyrelsen i Jämtlands län, MHF och Svenska Åkeriförbundet. Andra
remissinstanser framför i huvudsak kritiska synpunkter. RÅ påpekar sålunda att
uppgifter som innebär myndighetsutövning inle kan överlämnas till bolag annal
än genom lag. Detta gäller enligt RÅ t. ex. i fråga om rätten att stoppa
fordon, brotlsrapportering m. m. I vilken mån bilprovningen kan ta över huvudansvaret
för kontroll av fordon på väg beror enligt RÅ på i vilken omfattning polisen
medverkar. TSV menar att kontrollen av fordon på väg även i framtiden bör utföras
av polisen och TSV. All ge bilprovningen ansvaret för detla arbete torde inle
enligt verket leda lill en mer enhetlig bedömning av fordonen. Transporijorskningsberedningen
anser all organisationsförändringen inle skall genomföras innan en analys har
gjorts av verksamheten. Liknande synpunkter framförs av TCO och SACO/SR.
Länsstyrelsen i Blekinge län, som avstyrker förslaget all ge bilprovningens
personal befogenhet all stoppa fordon för kontroll på väg, anser i stället all
polisen bör ges ökade resurser för detta arbete. Länsstyrelsen i Malmöhus län
avstyrker organisationsförslaget med motivering all polisens närvaro ändå kommer
alt krävas när misstanke om brott uppslår.

Skrivelse
från statens räddningsverk

I
en skrivelse från statens räddningsverk till regeringen den 4 april 1989

hemställer verket att regeringen utreder möjligheten all ge rikspolisstyrel

sen direktivräll gentemot polismyndigheterna i fråga om tillsynen av

transporter av fariigt gods. Räddningsverket är ansvarigt för del regelverk

som gäller för väg- och järnvägstransporter av fariigt gods. Dessutom har

verket ett samordningsansvar för tillsynen på området. Enligt verket finns

rikspolisstyrelsen bland de tillsynsmyndigheter som har att kontrollera

transporterna på de svenska vägarna. Tillsynen har enligt räddningsverket

varit föremål för kritik. Verket har därför initierat en försöksverksamhet i

Malmöhus län och Värmlands län med samordnad och — inom ramen för

befintliga resurser — förstärkt tillsyn. Denna försöksverksamhet skall ut

värderas. Räddningsverket framhåller all del i sammanhanget är myckel

angeläget alt tillsynsverksamheten, kontrollaklioner och razzior kan sam

ordnas över hela landet. Del vore därför enligt räddningsverket önskvärt

att rikspolisstyrelsen hade direktivräll gentemot polismyndigheterna på

samma sätt som generaltullstyrelsen har gentemot sin regionala organisa

tion. 99

Skrivelse från Stockholms kommunfullmäktige Prop. 1989/90:155

I en skrivelse från Stockholms kommunfullmäktige till
regeringen den 24 april 1989 tar kommunfullmäktige upp frågan om möjligheterna
för Stockholms stad att få inrätta en kommunal galupolis. I skrivelsen påtalar
kommunfullmäktige den allvarliga situation som råder hos polisen i Stockholm.
I anslutning härtill begär kommunfullmäktige en särskild utredning av frågan om
hur trafikövervakningen skall kunna förstärkas. I utredningen bör enligt
kommunfullmäktige särskilt undersökas fömtsättningarna för en kommunal trafikpolis
och parkeringsvakternas möjligheter alt i ökad utsträckning få medverka i
övervakningen.

Över Stockholms kommunfullmäktiges skrivelse har
remissyttranden avgetls av RÅ, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet
(BRÅ), TSV, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län,
polismyndigheten i Siockholm, Svenska kommunförbundel, Sveriges advokatsamfund,
TCO, Centralorganisationen SACO/SR, Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges
polischefer och Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande (NTF).
Remissyttrandena finns all tillgå i civildepartementets akt i ärende dnr P
336-89.

Kommunfullmäktiges huvudförslag om att särskilt utreda
frågan om hur trafikövervakningen skall kunna förslärkas har fåll ett positivt
mottagande av en majoritet av remissinstanserna. Till denna gmpp hör bl. a.
rikspolisstyrelsen, BRA, TSV, Svenska kommunjörbundet och Föreningen Sveriges polischejer.
Frågorna rörande en kommunal trafikpolis och parkeringsvakternas medverkan har
dock fåll ell mer blandat mottagande. Några av de remissinstanser som är
tveksamma lill en kommunal trafikpolis anser dock att den frågan bör utredas
vidare.

Skrivelse från trafiksäkerhetsverket

I en skrivelse från TSV till regeringen den 26 april 1989
har TSV föreslagit

att rikspolisstyrelsen skall ges ökade befogenheter på trafikområdet. TSV

konstaterar att trafiksäkerhetsrådel i sitt trafiksäkerhelsprogram för år

1988 tilldelat rikspolisstyrelsen ell huvudansvar för ökade och samordna

de trafikövervakningsinsaiser. TSV påpekar dock all rikspolisstyrelsens

roll i de samordnade trafikövervakningsaktivitetema med bl. a. NTF och

TSV är oklar. Det har medfört vissa svårigheter vid samarbetet med andra

myndigheter och centrala organisationer inom trafiksäkerhelsområdel.

Enligt TSV:s uppfattning är det därför nödvändigt all rikspolisstyrelsens

befogenheter förstärks om målsättningen i Irafiksäkerhelsprogrammel

skall uppnås. För att förbättra kapacitetsutnyttjandel av polisens samlade

resurser för irafikövervakning bör rikspolisstyrelsen ges befogenhet all i

vissa fall initiera och ange inriktningen av i liden begränsad irafikövervak

ning. Befogenheten bör enligt TSV avse "landsomfattande insatser som

begärs av regeringen eller beslutas i samverkan med andra centrala myn

digheter eller organisationer eller som är angelägna för vetenskapligt ända

mål." ,QQ

Anslagsframställningen
för polisväsendet budgetåret 1990/91 Prop. 1989/90:155

1
anslagsframställningen för polisväsendet avseende budgetåret 1990/91 upplyser
rikspolisstyrelsen all det av rikspolisstyrelsens verksamhetsplan framgår all
styrelsen år 1989 kommer att inleda en översyn av trafikpolisen. Inledningsvis
kommer denna översyn att la sikte på delreformer. I ell längre perspektiv kan
del enligt styrelsen bli aktuellt att mer generellt se över organisation,
styrning och arbetsmetoder för denna gren av verksamheten. Rikspolisstyrelsen
hemställer mot denna bakgrund all regeringen uppdrar ål rikspolisstyrelsen att
se över trafikpolisens organisation m. m.

Den
framlida Irafikövervakningen

Trafikövervakningens
främsta syfte är all minska antalet trafikolyckor. Jag vill erinra om all
riksdagen så sent som år 1988 antog propositionen Trafikpolitiken inför 1990-lalet
(prop. 1987/88:50, TU 16, rskr. 201) där bl.a. de övergripande riktlinjerna för
det framlida Irafiksäkerhelsarbetel lades fast. Av riksdagsbeslutet framgår bl.a.
all del krävs en effektiv trafikövervakning för alt nå de Irafiksäkerhetsmål
som statsmakterna har angett.

Riksdagen
har under hösten 1989 beslutat om en reform av den statliga regionala
förvaltningen (prop. 1988/89:154, BoU 4 och 9, rskr. 89) som bl.a. innebär att
de nya länsstyrelserna fr.o.m. den 1 juli 1991 får ell vidgat regionall ansvar
inom trafiksäkerhetens område.

De
skrivelser och förslag från olika myndigheter på trafikområdet som jag nyss
redovisat syftar i samtliga fall enligt förslagsställarna till all förbättra Irafikövervakningen
och därmed trafiksäkerheten.

Önskemål
om en förbättrad Irafikövervakning kommer också från många andra håll. Inle
minst i den allmänna samhällsdebatten om trafiksäkerheten förs del ofta fram
önskemål om fler synliga poliser på våra vägar och om effektivare övervakningsmetoder.
Frågor på detta område tilldrar sig också stor uppmärksamhet i riksdagen.
Sålunda har riksdagens justitieutskott nyligen behandlat en rad frågor om t.ex.
polisens trafikövervakning och andra åtgärder mot bl.a. haslighetsöverträdelser
(l989/90:JuU4). Betydelsen av polisens Irafikövervakning har således en myckel
stark förankring både hos allmänheten och hos de berörda myndigheterna.

Det
finns skäl att här lämna några uppgifter som inhämtats från rikspo

lisstyrelsen och som belyser polisens nuvarande insatser på trafikområdet.

Samtliga siffror gäller för år 1988. Enligt dessa uppgifter utfördes samman

lagt något över 1,5 miljoner timmar trafikövervakning. Sammanlagt rap

porterades ca 337000 överträdelser mot Irafikförfaltningarna, varav drygt

160000 var haslighetsöverträdelser. Polisen utförde mellan 700000 och

800000 alkoholutandningsprov på fordonsförare, ingrep vid omkring

24000 fall av misstanke om trafiknykterhetsbrott och utförde nära 28000

s.k. flygande inspektioner. Vidare utförde polisen ca 4200 tillsyner av

transporter av farligt gods och ca 2000 vagningar av tunga fordon där

överiastavgift påfördes. 101

8
Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 155

Dessa siffror belyser i
första hand polisens repressiva insatser. Därtill Prop. 1989/90:155 kommer
det preventiva arbetet och den service som polisen på olika sätt lämnar till
trafikanter, t.ex. genom Irafikdirigering och andra hjälpande åtgärder.

Polisen
gör således stora och många olika slag av insatser för att öka trafiksäkerheten
på våra vägar. Ändå tvingas vi konstalera all trafikolyckorna ligger på en
oacceptabelt hög nivå och att de under senare år lill och med ökat. Över 800
dödade och nära 25000 skadade människor i polisrap-porterade olyckor med fordon
i trafiken bara under år 1989 vittnar om att vi har att göra med ell mycket
allvarligt samhällsproblem.

Detta
samhällsproblem måste, som också framhölls i riksdagsbehandlingen av den
trafikpolitiska propositionen, angripas på bred front. En effektiv irafikövervakning
är i detta sammanhang av stor betydelse. Jag vill här särskilt peka på
länsstyrelsens ansvar för denna vikliga verksamhet. Länsstyrelsen skall på gmndval
av statsmakternas beslut om prioritering och inriktning av polisverksamheten
se lill all tillräckliga personalresurser avdelas bl. a. lill de regionala Irafikavdelningarna
och all verksamheten där bedrivs på ell effektivt säll. Den polispersonal som
tjänstgör vid Irafikavdelningarna har en omfattande utbildning och stor
erfarenhet av trafikövervakningsverksamhel. Avdelningarna disponerar också över
en kvalificerad teknisk utrustning för sill arbete. Del är därför enligt min mening
viktigt all personalen och utrustningen där i största möjliga utsträckning
utnyttjas för avsedda ändamål.

Det
förekommer dock relativt ofta all polispersonalen vid trafikavdelningarna las
i anspråk även för andra uppgifter än trafikövervakning, t. ex. för förslärkningsljänslgöring
av ordningspolisiär natur i samband med större evenemang. Detla ser jag i och
för sig som ell naturligt inslag i den polisiära verksamheten. Som jag tidigare
anfört bör ett flexibelt utnyttjande av personalresurserna eftersträvas. Jag
vill dock framhålla betydelsen av all verksamheten planeras så alt trafikpolisens
kompelens och särskilda utrustning i första hand utnyttjas för trafikövervakningsverksamhel.
De regionala polismyndighelema har enligt min mening att uppmärksamma denna
målsättning såväl när man beslutar om polisförstärkning som vid sin allmänna
tillsyn över den verksamhet som bedrivs av polismyndigheterna i länet. Jag
vill i detta sammanhang erinra om all regeringen ytterst kan besluta om hur
stora resurser som skall avdelas för viss verksamhet (prop. 1984/85:81 s. 14,JuU
18,rskr. 164). Det finns dock som jag ser det ingen anledning att för
närvarande överväga något sådant ingripande.

Jag
har tidigare konstaterat alt del behövs en effektiv trafikövervakning för att
nå de trafiksäkerhetsmål som riksdagen beslutat. Varje möjlighet all förbättra irafikövervakningen
och därmed också trafiksäkerheten måste enligt min uppfattning prövas noggrant.
Olika förslag i sådan riktning har framförts lill regeringen. Jag skall i det
följande redovisa min syn på dessa. Flera av förslagen har för övrigt tidigare
behandlats av riksdagen (se t. ex. 1989/90:JuU4).

Beträffande
kontrollen av fordon finns det först anledning all erinra om

att det svenska motorfordonsbeståndet internationellt sett håller en myc

ket hög standard. Bedömningar vid bl.a. statens väg- och trafikinstilul 102

visar
att endast någon enstaka procent av trafikolyckorna beror på leknis- Prop.
1989/90:155 ka brister hos fordonen. Detta resultat har uppnåtts bl.a. genom de
höga tekniska krav som ställs på fordonen och genom etl väl fungerande kontrollsystem.
Systemet innebär i huvudsak att bilprovningen har ansvaret för den fortlöpande
kontrollen av fordon medan polisen och TSV utför stickprovskontroller av
fordonen ute på vägarna.

Trots
att alla äldre fordon kontrollbesikligas årligen upptäcker polisen och TSV varie
år omkring 50000 fordon i trafik med mer eller mindre allvarliga brister.
Behovet av kontroller på väg är således odiskutabelt. Frågan är då vem som bör
utföra detta kontrollarbete.

Jag
anser, i likhet med RRV, all polisens insatser när del gäller tekniska kontroller
av fordon på väg bör minska. Därmed ökar möjligheterna att använda polisens
resurser för sådani övervakningsarbete som är av mer renodlad polisiär natur, t
ex haslighetskontroller, övervakning av trafikanternas beteenden saml
kontroller av förares behörighet och nykterhet. Eftersom den mänskliga faktorn
är orsaken lill en överväldigande majoritet av trafikolyckorna är en sådan
inriktning av polisens irafikövervak-ningsarbele enligt min mening den mest
ändamålsenliga.

Vad
jag nu har sagt innebär dock inte att polisens tekniska kontroller av fordon på
väg helt bör upphöra. Polisens Irafikövervakning sker genom en rikstäckande
verksamhet med möjlighet all praktiskt taget dygnet mnt kontrollera fordon. Att
bygga upp en särskild organisation vid sidan av polisen för samma ändamål är
enligt min mening inte försvarbart. Därtill kommer att fordonskonlrollen är etl
verkningsfullt medel för polisen all uppdaga annan typ av brottslig verksamhet.
Jag vill i delta sammanhang erinra om vad departementschefen uttalade i
regeringens principproposition om polisreformen. Han förklarade då all
polisens fordonskontroll ulan tvivel har stor betydelse såväl för
trafiksäkerheten som för polisens arbete i övrigt och att denna verksamhet
därför borde behållas hos polisen (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr. 210). Jag
har inte skäl lill annan uppfattning i den frågan.

Riksdagens
beslut om polisreformen innebar all del skulle ske ell utvidgat samarbete
mellan TSV och polisen när det gäller kontrollen av tyngre fordon och fordon
med speciell konstruktion. Härigenom skulle polisiära resurser kunna frigöras
för andra väsentliga inslag i trafikövervakningen som t. ex. förarkontroll. I
samband med polisreformens andra steg år 1985 infördes också en ny bestämmelse
i fordonskungörelsen (1972:595) som innebär att varie polisman efler viss gmndläggande
trafikutbildning får ulföra enklare fordonskonlroll och i klara fall meddela körförbud
eller förelägga om kontrollbesiktning (101 §, SFS 1985:744). Även denna åtgärd
var avsedd att möjliggöra en ökning av polisens övriga insatser på trafikövervakningsområdet.

Ett
mycket stort antal polismän har numera erhållit den nämnda trafik

utbildningen. Därmed har polisens möjlighet att ulföra enklare fordons

kontroller ökat. Jag har emellertid förstått all samarbetet med TSV:s

personal i fråga om de tekniskt mera komplicerade kontrollerna inle på

alla håll utvecklats som planerat. Del kan finnas flera orsaker till detla. En

viktig orsak torde enligt vad jag erfarit vara den s.k. myndighetskonkur- 103

rensen,
dvs. all man på många håll såväl inom polisen som hos TSV har en Prop.
1989/90:155 negaliv syn på den andra myndighetens verksamhet inom del gemensamma
verksamhetsfältet.

RRV:s
förslag skulle medföra att TSV:s personal helt upphör med sin tekniska kontroll
av fordon på väg. TSV:s personal skulle dock fortfarande finnas kvar ute på
vägarna med uppgift all kontrollera fordonsförarnas behörighet och
arbetstidsbestämmelser i vägtrafik. Samtidigt skulle enligt RRV:s förslag en ny
yrkeskår i form av tjänstemän från bilprovningen uppträda ute i trafiken. Vi
skulle således få tre olika kategorier av offentliga kontrollorgan, alla med
sin egen organisation och sina speciella befogenheter, inom ell och samma
verksamhetsområde. En sådan ordning skulle enligt min mening inte främja effektiviteten
i samhällets samlade Irafiksä-kerhelsarbele.

Somjag
tidigare framhållit slår det dock klart all polisen även i fortsättningen bör
medverka i kontrollen av fordon på väg. Samtidigt bör den inriktning fullföljas
som riksdagen beslutade om redan åren 1981 och 1985. Den innebär all polisen
begränsar sina insatser beträffande den tekniska kontrollen av de tyngre
fordonen och fordon med speciell konstruktion. En sådan utveckling förutsätter
dock all någon annan myndighet, för närvarande TSV, ökar sin kontroll av dessa
fordon i moisvarande mån, för att inte de samlade kontrollinsatserna på väg
totalt sett skall minska.

Mot
denna bakgrund och med hänvisning lill bl. a. remissutfallet anser jag att RRV:s
förslag i denna del bör utredas ytterligare. Bl. a. bör man närmare utreda
vilken myndighet polisen skall samarbeta med när del gäller kontroll av fordon
på väg saml hur denna samverkan skall utformas. I del sammanhanget bör även
några andra frågeställningar när del gäller kontrollen av fordon på väg
belysas, däribland vilka uppgifter och befogenheter som den personal som inte
tillhör polisväsendet bör ha. Jag återkommer strax till detta.

Skrivelserna
från räddningsverket och TSV rör i stort sett samma fråga, nämligen
rikspolisstyrelsens befogenhet att meddela föreskrifter för polisverksamhet.
Jag har tidigare (avsnitt ll) behandlat denna fråga från principiella
utgångspunkter. De skäl som förs fram i verkens skrivelser är inle så starka
att de bör föranleda något ändrat ställningstagande från min sida. Således bör
det även i fortsättningen vara en uppgift för rikspolisstyrelsen att la initiativ
lill samordnade aktiviteter inom trafikövervakningsområdet då sådana behövs.
De regionala och lokala polismyndigheterna måste dock ha ell självständigt
ansvar för hur sådana samordnade aktiviteter genomförs.

Rikspolisstyrelsen
har i annal sammanhang hävdat all det funnits brister i genomförandel av vissa
samordnade aktiviteter. Det kan därför enligt min mening finnas anledning all
undersöka hur de samordnade aktiviteterna skall initieras och genomföras. I
detta sammanhang vill jag peka på behovet av en ökad samverkan och samordning
över länsgränserna genom länsstyrelsernas försorg. Även den frågan kan behöva
belysas ytterligare.

Vad
slutligen gäller rikspolisstyrelsens framställning och skrivelsen från

Stockholms kommunfullmäktige vill jag anföra följande. 104

önskemålet från Stockholms
kommunfullmäktige om en särskild utredning av frågan om hur trafikövervakningen
skall kunna förstärkas har mottagits positivt vid remissbehandlingen, bl.a. av
rikspolisstyrelsen. Det torde därför som jag ser det finnas goda
förutsättningar för konstruktiva förslag i syfte att förbättra
trafikövervakningen och därmed trafiksäkerheten i främst tätorterna.
Rikspolisstyrelsen har för egen del begärt att det skall ske en översyn av
trafikpolisens organisation m. m. Med tanke på alt formerna för polisens trafikövervakningsverksamhel
— frånsett de organisationsförändringar som genomfördes i samband med
polisreformen år 1984 och år 1985 — i stort varit oförändrade i mer än 25 år
framstår en sådan översyn som både befogad och önskvärd. En utredning bör dock inte
huvudsakligen begränsas lill organisationsfrågor. Även frågor om formerna för
polisens trafikövervakning och effekterna av olika arbetsmetoder m. m. bör
belysas.

Mot bakgrund av vad
statsmakterna tidigare uttalat om betydelsen av en effektiv trafikövervakning
samt de nu aktualiserade frågeställningarna avser jag att föreslå regeringen
att en särskild utredare tillkallas för all se över etl antal frågor på trafikövervakningsområdet.
Hit hör bl. a. alt ytterligare utreda frågan om vilken myndighet som bör ha
huvudansvaret för kontrollen av fordon på väg samt alt undersöka förutsättningama
för en bättre samverkan mellan de berörda myndigheterna på detta område. Vidare
bör utredaren undersöka hur en ökad kommunal medverkan i trafikövervakningen
skulle kunna utformas samt i övrigt granska arbetsformerna och organisationen m.m.
för trafikövervakningsverksamhelen. Samtidigt bör utredaren också undersöka hur
länsstyrelserna utvecklat sin samordning av irafikövervakningen.

Prop. 1989/90:155

15 Internationellt samarbete

Mitt förslag:
Sverige skall förstärka och utveckla samarbetet på polisområdel med andra
länder i kampen mot den internationella brottsligheten. Därvid är del särskilt
angeläget att finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat samarbete på polisområdel
med länderna i EG. I fråga om det samarbete som inte direkt följer av
internationella åtaganden läggs fast vissa allmänna riktlinjer.
Rikspolisstyrelsen skall ha huvudansvaret för del internationella
polissamarbetet.

Skälen för mitt förslag

Bakgrund

På
brottsbekämpningens område har del sedan länge förekommit ell samarbete mellan
olika länders polisorganisationer. Det gemensamma intresset av alt bekämpa
brott har under årens lopp visat sig vara sådant att ett fruktbärande kriminalpolissamarbele
har kunnat ske också i tider av internationell politisk instabilitet. Ett
uttryck för detta utgör framför allt den internationella polisorganisationen
Interpol (International Criminal Poli-

105

ce Organization) som
bildades redan år 1923. Omkring 150 länder är Prop. 1989/90:155 medlemmar i
Interpol. Sverige har varit medlem sedan år 1926.

Även
om det internationella polissamarbetet är av relativt gammall datum, är det
kanske först under de senaste decennierna som behovet av ett sådani samarbete
har blivit mer allmängiltigt. Detta hänger samman bl. a. med den utveckling mol
en tilltagande internationalisering som sker på de flesta samhällsområden och
den ökade rörligheten över nationsgränserna. Dessa förhållanden har bidragit till
uppkomsten av en alltmer internationellt orienterad brottslighet. Den
internationella terrorismen och den internationella narkotikahandeln är de mest
uppmärksammade yttringarna av denna utveckling. Den illegala vapenhandeln och
olika former av ekonomisk brottslighet ulgör andra exempel på internationell kriminalitet
som har ökat.

Behovet
av ett internationellt polissamarbete har också för svenskt vidkommande fått
särskild aktualitet under senare år. Orsakerna lill detta är framför allt all
söka i den västeuropeiska integrationen och Sveriges närmande lill de
Europeiska gemenskaperna (EG), den ökade invandringen lill Sverige och, under
den allra senaste liden, de förändringar som sker i Östeuropa. Del finns myckel
som talar för all utvecklingen kan komma alt innebära all vårt land utsätts för
en tilltagande kriminalitet med ursprung i andra länder eller som spänner över
flera länder.

Innan
jag går över lill all beskriva den gällande ordningen beträffande det
internationella polissamarbetet, skall nämnas all jag inle kommer all särskilt
beröra frågan om internationellt samarbete inom säkerhetspolisens
verksamhetsområde. I den saken får jag i stället hänvisa lill rapporten (SOU
1989:18) Säkerhetspolisens arbetsmetoder.

Gällande
ordning

Det
nuvarande samarbetet på brottsbekämpningens område som Sverige har med andra
länder sker i olika former. Det mest gmndläggande samarbetet sker inom ramen
för de folkrällsliga förpliktelser som Sverige har på flera områden. Del gäller
bl. a. i fråga om del som brukar kallas internationell rättshjälp i brottmål
och som rör främst utlämning, överförande av lagföring för brott,
bevisupptagning och användning av tvångsmedel (se SOU 1987:14 s. 115).
Samarbetet gmndas på internationella konventioner eller på bilaterala
Överenskommelser. Angående gällande ordning i fråga om inbördes rättshjälp i
brottmål kan hänvisas till prop. 1989/90:55. Sverige har vidare konvenlionsålaganden
som föranlett en anpassning av den straff- och processrällsliga regleringen
avseende vissa gärningar, såsom lagande av gisslan, flygplanskapning och luftfartssabolage
(se t.ex. prop. 1989/90:82 och 1989/90:130). Utvecklingen inom de här områdena sker
i huvudsak inom ramen för det arbete som bedrivs inom FN och inom Europarådet; etl
visst utvecklingsarbete sker ocksä på bilateral basis.

Utöver
samarbetet genom Interpol och vid sidan av del mer regdstyrda

samarbete som sker inom ramen för de folkrällsliga förpliktelsema före

kommer det ett mer eller mindre långtgående informellt samarbete med

andra länders polisorgan. Ett utvecklat sådant samarbete sker sedan 106

många år framför allt
mellan polisen i de nordiska länderna. Till gmnd för Prop. 1989/90:155 samarbetet
finns ell särskilt avtal från år 1968 mellan de berörda centrala polisorganen.
Avtalet innebär i princip all de lokala polismyndighelema lar direktkontakt med
varandra ulan medverkan av Interpol. Samarbetet är tämligen omfattande, och del
avser inle bara frågor som har karaktär av inbördes rättshjälp i brottmål ulan
också mer operativt inriktade åtgärder. Särskilt på narkolikaområdet är
samarbetet mellan de nordiska ländema väl utvecklat. Samarbetet, som hålls
samman i den s. k. Polis-Tull-Narkotika (PTN)- gmppen, omfattar både polis-
och tullområdet. Del nordiska samarbetet på narkolikaområdet är också intemationellt
inriktat genom del system med gemensamma narkolikasambandsmän som utvecklats.

De
nordiska länderna har för närvarande sammanlagt tolv polismän, varav fem från
Sverige, stationerade som sambandsmän i tio olika länder av strategisk
betydelse för narkotikabrottsligheten i Norden. Del gäller producent- och transilländer
(Cypern, Grekland, Nederländerna, Pakistan, Spanien, Storbritannien, Thailand,
Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike). Systemet med sambandsmän
omfattar också tullmyndigheterna som medverkar med fem tulltjänsteman. Sambandsmännens
verksamhet ulgör ell komplement lill del samarbete som redan äger mm inom ramen
för Interpol och för del internationella tullsamarbetet CCC (Customs Co-operation
Council). Syftet med alt placera ut sambandsmän är all stärka och
effektivisera det intemationella samarbetet på narkotikaområdet. Verksamheten
sker inom ramen för gällande nationella lagar samt internationella konventioner
och andra avtal. För de polisiära sambandsmännen gäller en av de nordiska
ländemas centrala polisorgan gemensamt utfärdad instmktion. För tullsambandsmännens
verksamhet gäller en särskild instmktion utfärdad av generaltullslyrelsen.
Sambandsmännen får inle ulföra direkta operativa uppgifter. De skall som
observatörer aktivt bistå värdlandels och de nordiska ländernas myndigheter
med all bekämpa narkolikakriminalitel bl. a. genom alt samla in och förmedla upplysningar
inom sitt verksamhetsområde.

Vid
det senaste nordiska ministermölet om narkotika den 23 januari 1990 i Stockholm
berördes frågan om all utvidga systemet med narkotika-sambandsmän. Fråga har
därefter uppkommit om att stationera två sambandsmän från den svenska polisen
i Polen respektive i Ungern. ■ Utöver de nu nämnda nordiska narkolikasambandsmännen
har Sverige sedan är 1988 en polisman placerad hos narkolikapolisen i Köpenhamn
för att där hjälpa den danska polisen i narkolikaärenden som rör Sverige.

Alt
ha polismän stationerade i andra länder är en ordning som för

svenskt vidkommande tillämpas också inom andra verksamhetsområden

än narkolikabekämpningen. Sålunda finns sedan början av år 1986 svens

ka polismän stationerade vid Köpenhamns flygplats med uppgift all biträ

da den danska polisen i fråga om resande lill Sverige som kan antas ansöka

om asyl. Verksamheten lar i huvudsak sikte på att motverka dokumenllös-

hel och i förekommande fall bmket av falska pass och viseringar. Delta

samarbete, som också sker med norsk polis på platsen, äger mm inom

ramen för den nordiska passkonlrollöverenskommelsen. Som elt annal led

i åtgärderna mol missbruket av asylrätten och mot dokumenllösheten i 107

samband med inresa till
Sverige finns, efler beslut av regeringen i novem- Prop. 1989/90:155 ber 1989, ell
antal svenska polismän tillfälligt utsända lill andra platser i utlandet som är
betydelsefulla i sammanhanget. Dessa polismän, som alternerar mellan olika
länder, är verksamma dels vid de svenska beskickningarna, dels vid de
internationella flygplatserna (Amsterdam, Damaskus, Dubai, Frankfurt och Teheran).
Enligt regeringens beslut gäller detta arrangemang under innevarande budgetår.
För dessa polismän gäller, liksom för övriga sambandsmän, alt de inte får
utföra operativa uppgifter.

Som
jag nyss nämnde förekommer det etl tämligen omfattande informellt samarbete
mellan svensk polis och utländska polisorgan. Samarbetet är i regel mer
utvecklat än vad som i förekommande fall fömtsätts enligt formella
överenskommelser. Förutom med de nordiska länderna sker elt fortlöpande sådani
samarbete från svensk sida huvudsakligen med länder som är berörda av en mångnalionell
kriminalitet av samma eller likartal slag som Sverige. Del rör sig naturiigen i
första hand om länderna i Västeuropa. Under den allra senaste liden har också ell
visst intresse knutit sig till frågan om samarbete på polisområdet med några
östeuropeiska stater. Det informella samarbetet är i regel praktiskt inriktat,
och del bygger i hög grad på ömsesidigt förtroende mellan de berörda ländernas
myndigheter. Sverige har tills alldeles nyligen inle haft några bilaterala överenskommelser
som direkt tagit sikte på polissamarbete. I maj förra årel ingick dock Sverige
och Spanien ell samförständsavtal om att öka det bilaterala samarbetet för all
bekämpa terrorism, illegal narkotikahandel och grov organiserad brottslighet. Ell
liknande avtal ingicks i december förra årel mellan Sverige och Frankrike. De
båda avtalen tar i första hand sikte på elt ökat informationsutbyte.

När
det gäller förhållandet till länderna i EG bör här särskilt nämnas den verksamhet
som bedrivs inom den s.k. TREVI-gmppen. Den består av de tolv EG-ländernas
ministrar ansvariga för brottsbekämpning, dvs. av justitie- eller
inrikesministrarna. TREVl-gruppens arbete lar sikte på all främja
medlemsstaternas samarbete i kampen mol i första hand terrorismen, men även
mot narkotikabrottsligheten och mot den organiserade kriminaliteten. Till TREVI-gmppen
är också knutna EG-ländernas ministrar för immigration. TREVI-gmppens
verksamhet sker lill en viss del tillsammans med några s. k. likasinnade (like-minded)
länder, däribland Sverige. Detta innebär i huvudsak alt Sverige på ministernivå
(för närvarande genom civilministern) deltar i sammankomster ell par gånger
varje år med TREVI-gruppens s.k. Irojka, som består av gruppens ordförande,
föregående ordförande och kommande ordförande. Vid sammankomsterna sker ett
visst allmänt informationsutbyte samtidigt som Sverige har möjligheter att föra
fram egna önskemål och synpunkter i de samarbetsfrågor som behandlas av TREVl-gruppen.
Som en följd av Sveriges ställning som likasinnad nation har företrädare för
svenskt polisväsende kunnat delta i seminarier och konferenser i olika aktuella
ämnen, såsom flygplats-säkerhet, förfalskning av resedokument, datakriminalitet
och märkning av sprängämnen.

Vid
del senaste mötet med TREVl-gruppen i december 1989 i Paris

antog gruppen en deklaration rörande riktlinjer för polissamarbetet. Dessa 108

går ut på all man med
förtur skall ulveckla samarbetet när del gäller Prop. 1989/90:155 kampen mot
terrorismen, den illegala narkotikahandeln och andra former av organiserad
brottslighet. För detta ändamål skall man främja utbytet av sambandsmän (liaison
officers) hos medlemsländerna. De nationella myndigheterna skall fortlöpande
hålla varandra informerade om terrorislgmp-pers aktiviteter, om
narkotikahandeln och om förhållanden som rör andra former av organiserad
kriminalitet. Enligt riktlinjerna skall man inom EG också pröva möjligheterna
av all inrätta ell gemensamt kommunikationssystem avsett för information
rörande vissa typer av grövre brottslighet. Även en harmonisering av blivande
lagstiftning eftersträvas. Riktlinjerna omfattar också olika frågor om
samarbetet vid gemensamma nationsgränser som går ut på en,ökad operaliv
samverkan; i det sammanhanget skall prövas bl.a. möjligheterna av att efler
bilaterala överenskommelser låta respektive lands polismyndigheter överskrida ell
annal lands gränser vid ell omedelbart förföljande av brottslingar. I
riktlinjerna anges vidare att man avser alt ulveckla ell nät av sambandsmän i
länder utanför EG i syfte att stärka i första hand kampen mol
narkotikabrottsligheten. Slutligen anges att likasinnade länder skall hållas
informerade om den utveckling som sker enligt de aktuella riktlinjerna.

Överväganden

Jag
är angelägen all understryka betydelsen av att vi i Sverige fortsätter all ulveckla
etl nära samarbete med andra länder och mellanfolkliga organisationer i kampen
mot den intemationella brottsligheten. Med den utveckling mol ökad öppenhet
som sker i vår omvärld följer en alltmer intemationellt orienterad
brottslighet. Denna utnyttjar de begränsningar som råder för de nationella
polisorganen, skillnadema i olika länders judiciella syslem och den brist på
samarbete och samordning som trots allt råder mellan de brottsbekämpande
organen i olika länder. Effektiviteten i vårt inhemska polisarbete mot den
internationella kriminalitet som vi utsätts för är i många fall helt beroende
av ett utvecklat samarbete med främst andra länders polisorgan.

Strävandena
att stärka vårt samarbete med andra länder bör enligt min mening ske i huvudsak
på samma sätt som hittills. Samarbetet bör således utvecklas inom ramen för det
arbete på området som äger mm i FN och i Europarådet och genom Interpol.
Samtidigt är del som jag ser det särskilt angelägel alt finna vägar för ell
utvidgat och mer reglerat samarbete på polisområdet med länderna i EG. Genom
avtal eller andra arrangemang på bl.a. rättshjälpsområdet bör i förekommande
fall samarbetet kunna fördjupas också med andra länder, framför allt i vårt
närområde.

Utöver
det samarbete som gmndas på konventioner och andra internationella åtaganden
samt på internationell praxis på området bör också del mer informella
polissamarbetet utvecklas.

Att
utveckla samarbetet på polisområdet med EG och med dess med

lemsländer utgör en naturlig del i Sveriges strävanden all åstadkomma ell

fördjupat och breddat samarbete med EG på alla samhällsområden där

detta är förenligt med neutralitetspolitiken. Intresset av ett utvecklat sam- 109

9 Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 155

arbete på polisområdel är
förestavat av den utveckling som kan förutses Prop. 1989/90:155

bli
följden för Sverige och övriga länder inom den nordiska passunionen

av
att gränskontrollen mellan EG:s medlemsländer avskaffas. Del är dock

inle
bara området personers rörlighet som kan få betydelse, ulan också

införandet
av en fri rörlighet för kapital och för varor. För utvecklingen av

ett svenskt polissamarbete
med länderna i EG är Sveriges ställning i

förhållande till TREVl-gruppen
av stor betydelse. Enligt min mening bör

de möjligheter lill
samarbete som därigenom erbjuds las till vara.

Hittills
har det internationella samarbete som svensk polis deltar i vuxit fram utan
någon särskild författningsreglering. 1 fråga om del samarbete som inle följer
direkt av internationella åtaganden saknas varje form av reglering. Med hänsyn till
alt detta samarbete kan förutses komma att öka i omfattning anser jag att det
finns skäl all åtminstone lägga fast vissa särskilda riktlinjer för delta och
för andra verksamhetsformer som rör den svenska polisens utlandsengagemang.
Däremot anserjag all del på grund av den snabba händelseutvecklingen i vår
omvärld inle nu bör ske någon författningsreglering på området. Av samma skäl anserjag
att de riktlinjer som bör läggas fast måste vara ganska allmänt hållna. Utöver
vad jag i det föregående sagt om inriktningen av det internationella
polissamarbetet bör följande gälla i de hänseenden somjag nu angett.

— Såsom
hittills bör en permanent slalionering av svenska polismän i utlandet ske först
efter anmälan därom lill regeringen eller efter beslut av regeringen.

— Samarbete
av mer allmän och fortlöpande karaktär bör inle inledas med länder med vilka sådani
samarbete inle tidigare förekommit ulan all anmälan dessförinnan görs till
regeringen. Detta hindrar dock inle all polisen i enskilda ärenden samverkar
med sådana länder. I förhållande till länder vars inre politiska förhållanden
är oacceptabla från svensk synpunkt bör stor återhållsamhet iakttagas när del
gäller annal samarbete än sådant som sker genom Interpol.

— Ett
mer allmänt och fortlöpande samarbete bör i första hand inriktas

på att förhindra och utreda narkotikabrottslighet, grov organiserad brotts

lighet, ekonomisk brottslighet och annan brottslighet med särskilt högt

straffvärde. Samarbete med utländsk myndighet skall inte ske i fråga om

politiska brott; jfr. 6 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

— Det
är knappast lämpligt eller ens möjligt all annal än i allmänna

ordalag ange vad det polisiära samarbetet över gränserna bör la sikte på. I

första hand anger vår lagstiftning möjligheterna och begränsningarna be

träffande samarbetet med en utländsk polismyndighet. Därav följer all

samarbetet i huvudsak kan omfatta informationsutbyte av olika slag och

samordning av operativa åtgärder. Elt informationsutbyte innebär att del

kan uppkomma fråga om att lämna ut uppgifter om enskilda personer här i

landet. I den mån sådana uppgifter omfattas av sekretess enligt sekretessla

gen (1980:100) får givetvis frågan om all lämna ut uppgifterna prövas

enligt de bestämmelser som gäller (se 1 kap. 3 § tredje stycket sekretessla

gen).

En
ökad inriktning för svenskt vidkommande på del internationella

110

polissamarbetet
aktualiserar frågan hur detta arbete organisatoriskt skall Prop.
1989/90:155 ordnas på de områden som inle hör till säkerhetspolisens
verksamhet.

Nuvarande
internationella kontakter mellan olika länders polisorganisationer sker
regelmässigt, förutom genom Interpol, mellan de centrala kriminalpolisenheterna.
Det internationella samarbetet ställer stora krav på erfarenhet och kunskaper
om andra länders rättsordningar och praxis. Dessutom fordrar ell väl fungerande
samarbete ell ömsesidigt förtroende vilket ofta kan byggas upp endast genom
personliga kontakter.

En
samstämmig uppfattning i många länder är all det även i framliden behövs en
central enhet i varje land dit andra länders polis kan vända sig när det behövs
hjälp och stöd i ett ärende. En sådan enhet inom det svenska polisväsendet bör
enligt min uppfattning ha som en huvuduppgift alt bekämpa den internationella
eller gränsöverskridande brottsligheten. I detla arbete ingår att genom elt väl
upparbetat och väl fungerande informationssystem inhämta information och kunskapei
om den internationella brottslighetens utveckling och dess utövare. Denna
information och dessa kunskaper skall enheten både på förfrågan och på eget
initiativ fortlöpande förmedla dels till andra länder, dels lill de inhemska
regionala och lokala polismyndigheterna.

Rikspolisstyrelsen
är enligt sin instmktion nationell byrå för Interpol och har till uppgift all
upprätthålla de förbindelser som behövs med utländska polismyndigheter.
Rikspolisstyrelsen har befogenhet all leda polisverksamhet bl.a. i fråga om
spaning mot och, om det finns särskilda skäl för del, utredning av vissa brott
om brottsligheten är av särskilt grov beskaffenhet och har inlemalionell
anknytning. Inom rikspolisstyrelsen handläggs dessa ärenden vid byrån för
ledning av polisverksarnhet (polisbyrå II) och
där vid den enhet som brukar kallas rikskriminalen. Inom rikskriminalen har del
under många år byggis upp en erfarenhet och ell kunnande och ell kontaktnät på
de nu aktuella områdena. Vid sidan av rikskriminalen har inom
rikspolisstyrelsen skapats resurser för ell utvecklingsarbete på det
internationella området.

Mot
denna bakgrund är det enligt min uppfattning lämpligt alt rikspolisstyrelsen
även framdeles bör vara det organ inom landet som bör ha huvudansvaret för det
internationella polissamarbetet och som således bör svara för de uppgifter på
området som i enlighet med vad jag nyss sagt bör ankomma på en central enhet.
Styrelsen bör också svara för det utvecklingsarbete som krävs när det gäller
internationella frågor på polisområdet. Av särskild betydelse i detta hänseende
är att uppmärksamma behovet av samordning i fråga om bl.a. teknik och på del
administrativa och rättsliga området.

Vad
jag nu sagt om rikspolisstyrelsens roll utesluter inte alt de regionala och
lokala polismyndigheterna tar befattning med brottslighet som har internationell
anknytning. Särskilt de tre största polismyndigheterna i Sverige torde ha
sådana kvalificerade resurser att de också kan hanlera internationellt anknuten
brottslighet. Del nordiska samarbetet förutsätter för övrigt att de lokala och
regionala polismyndigheterna i de nordiska länderna i princip samverkar direkt
med varandra.

Ill

16
Tillsättning av vissa högre tjänster inom polisväsendet

Prop.1989/90:155

Min
bedömning: Tillsättningen av polischefsljänsler bör ske snabbare. Tyngdpunkten
i tillsättningsförfarandel bör ligga på regional och lokal nivå. Tjänster som
kommissarie i den lokala polisorganisationen bör tillsättas av de lokala
polismyndigheterna med länsstyrelsen som enda överklagandeinstans.

Skälen
för min bedömning

Tillsättning av polischefsljänsler

Bakgrund

Mot
bakgrund av en viss kritik mot del då rådande vilsordssystemel och tillsättningsförfarandel
fick 1981 års polisberedning i december 1983 i uppdrag (Dir. 1983:68) att bl.a.
överväga frågan om inrättande av en Ijänsleförslagsnämnd inom polisväsendet.

Polisberedningen uttalade
i delbetänkandel (Ds Ju 1984:9) Tjänsteför-slagsnämnd inom polisväsendet att
det dåvarande förslags- och vitsords-förfarandet inom polisväsendet
otvivelaktigt hade vissa brister. Polisberedningen föreslog därför att det för
beredning av ärenden som gällde tillsättande av vissa polischefstjänster skulle
inrättas en särskild nämnd.

I 1986 års
budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 4 s. 48) förklarade sig
departementschefen tveksam lill förslaget att inrätta en central ijänsleförslagsnämnd.
Särskilt ifrågasatte han hur en sådan central nämnd skulle kunna placeras in i
det decentraliserade syslem som kännetecknade den då nyss genomförda
polisreformen. Departementschefen stannade därför för att inte föreslå en
central förslagsnämnd för polisväsendet. Enligt hans mening borde man kunna
komma fram till ett förbättrat vitsordssystem om man utnyttjade den centrala
förvaltningsmyndighetens kunskaper och överblick över polischefskåren.
Departementschefen ansåg sålunda all rikspolisstyrelsen borde ges lill uppgift
att lämna synpunkter på sökandena till polischefstjänster.

Vid riksdagsbehandlingen
av propositionen förklarade sig justitieutskoltel (JuU 1985/86:19 s. 14) hysa
sympati för departementschefens syn på hur man skulle åstadkomma förbättringar
av vilsordssystemel. Samtidigt tog utskottet avstånd från motionsyrkanden om
att tillskapa ett centralt organ för tjänstetillsättningar. Utskottet
förespråkade att rikspolisstyrelsens handhavande av Ijänstelillsällningsfrågor
skulle ske under lekmanna-medverkan, och utskottet underströk i sammanhanget
vikten av pariamentarisk anknytning i denna medverkan. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 163).

112

Nuvarande
ordning Prop. 1989/90:155

De
bestämmelser i polisförordningen (1984:730) som nu gäller i fråga om förslags-
och vitsordsförfarandet inom polisen har utformats i enlighet med de
överväganden som nyss redovisats. Bestämmelserna innebär följande såvitt avser
tillsättning av tjänster i den regionala och lokala polisorganisationen (7
kap. 3 —6 §§ ).

Länspolismäslarna
vid polismyndigheterna i Stockholm, Malmö och Göteborg förordnas av regeringen
för högst sex år. Tjänsterna som biträdande länspolismästare vid dessa
myndigheter tillsätts av regeringen efler anmälan av landshövdingen. Andra tjänster
som länspolismästare, polismästare och polisöverintendent tillsätts av
regeringen efter förslag av länsstyrelsen. Tjänster som polisintendent,
kommissarie och byråchef tillsätts av länsstyrelsen.

Innan
länsstyrelsen lämnar etl förslag om en tjänstetillsättning eller beslutar alt
tillsätta en tjänst, skall yttrande inhämtas från polismyndigheten. I fråga om
Ijänst som länspolismästare, polismästare, polisöverintendent eller
polisintendent skall dessutom länsstyrelsen först inhämta yttrande från
rikspolisstyrelsen.

Tjänster
som länspolischef tillsätts av regeringen efler förslag av länsstyrelsen.
Innan länsstyrelsen lämnar förslag i fråga om Ijänsl som länspolischef skall
länsstyrelsen samråda med rikspolisstyrelsen. Tjänster som biträdande
länspolischef tillsätts av länsstyrelsen efler samråd med rikspolisstyrelsen.

Tjänster
som polischefsaspirant och polissekreterare tillsätts av rikspolisstyrelsen.

En
ansökan om Ijänsl i polischefskarriären ges in lill länsstyrelsen idel län där
tjänsten är ledig. Ansökan lill Ijänst som polischefsaspirant och polissekreterare
inges dock lill rikspolisstyrelsen.

Länsstyrelsen
upprättar efter ansökningstidens utgång en förteckning över samtliga sökande.
Denna förteckning översänds därefter, tillsammans med samtliga
ansökningshandlingar, till rikspolisstyrelsen för yttrande.
Rikspolisstyrelsens yttrande lämnas av rikspolischefen. En referensgrupp för
beredning av tjänstelillsältningsärenden inför rikspolischefens beslut har på gmndval
av riksdagens ställningstagande inrättats vid styrelsen. Gmppen lämnas
tillfälle all yttra sig i de ärenden där rikspolisstyrelsen har att lill
länsstyrelsen lämna yttrande, där länsstyrelsen begärt samråd eller där
rikspolisstyrelsen har all falla beslut angående tillsättning av polissekreterartjänsl.
I gmppen ingår bl. a. två lekmannaledamöler med parlamentarisk förankring.

Vid
rikspolisstyrelsens beredning av ärendena genomförs referensundersökning. I
vissa ärenden förekommer även anställningsintervjuer. Sådana intervjuer har
sedan den nya ordningen infördes genomförts i många tillsättningsärenden såväl
vid rikspolisstyrelsen i dess referensgmpp som vid länsstyrelsen respektive
polismyndigheten. I några ärenden har samtliga instanser genomfört etl
intervjuförfarande beträffande samma Ijänst.

Rikspolisstyrelsen
lämnar med eget yttrande ärendet tillbaka lill länsstyrelsen. Denna inhämtar
härefter yttrande från den lokala polismyndighe-

113

ten
i de fall då detta skall ske. Därefter beslutar länsstyrelsen om tillsätt- Prop.
1989/90:155 ning av tjänsten eller lämnar förslag till regeringen.

Tillsättningsförjarandet
i Jramtiden

Del
gällande tillsättningsförfarandel har gett upphov lill kritik. Förfarandet
anses både tungroll och omständligt främst på grund av all ell flertal olika
myndigheter efler varandra och på olika säll deltar i beslutsprocessen. Del
kan förekomma all fler än 50 personer mer aktivt deltar i urvalsprocessen för
en enda polischefsljänsl. Förfarandet vid tillsättning av en polischef kan la
upp lill elt år. Vidare har del bl. a. riktats kritik mol alt
rikspolisstyrelsen yttrar sig före den lokala polismyndigheten.

Möjligheten
all komma till rätta med de ölägenheter som de nu beskrivna förhållandena
utgör har övervägts inom regeringskansliet. Som ell led i detta utarbetades
under hösten 1988 ett utkast till en ordning som bl.a. innebar alt en Ijänsleförslagsnämnd
skulle inrättas vid rikspolisstyrelsen.

En
s. k. hearing angående utkastet anordnades i december 1988.1 denna hearing
deltog företrädare för den regionala och den lokala polisorganisationen saml
för de fackliga organisationerna. En knapp majoritet av deltagarna ställde sig
positiv lill tanken på en central Ijänsleförslagsnämnd för polisväsendet. Denna
gmpp, som lill största delen utgjordes av företrädare för den lokala
polisorganisationen, ansåg all man med en sådan ordning borde kunna skapa
förutsättningar för förkortade handläggningstider vid tjänstetillsättningar.

I
gmppen som var negaliv lill tanken på en ijänsleförslagsnämnd dominerade de
regionala myndigheterna. De motiverade sitt ställningstagande med all del borde
vara möjligt all åstadkomma en snabbare handläggning inom det rådande
tjänstetillsättningsförfarandet. Som ett särskilt skäl mot en Ijänsleförslagsnämnd
anfördes all länsstyrelsen som högsta polisorgan i länet bör ha etl stort
inflytande vid tillsättningar av polischefsljänsler.

För
egen del vill jag lill all börja med framhålla alt del både för samhället och
för polisen är viktigt alt förslags- och beslutsorganen har tillgång lill etl
kvalificerat och brett underlag i ärenden om tillsättning av tjänster i polischefskarriären.
För polisens effektivitet är del väsentligt all de berörda tjänsterna
tillsätts med kunniga och i övrigt för tjänsterna väl lämpade personer. De som
söker tjänster har å sin sida ell berättigat intresse av all del finns etl
fullgott beslutsunderlag och att tillsättningsförfarandel uppfyller kraven på
rättssäkerhet. De sedan några år genomförda förändringarna inom det aktuella
området har enligt min mening inneburit en påtaglig förbättring i förhållande lill
tidigare ordning.

Jag
anser dock alt de erfarenheter som vunnits av den nuvarande ordningen visar
all tillsättningsförfarandel måste reformeras så all del blir enklare och
framför allt snabbare. Del är inle rimligt att handläggningen av ell
tillsättningsärende kan la upp lill elt år. Kritiken mol det nuvarande
förfarandet har ju också främst gällt de långa handläggningstiderna.

Enligt
min mening bör en reformering av tillsättningsförfarandel inle

ske genom att en central Ijänsleförslagsnämnd tillskapas. De skäl mot en 114

sådan ordning som tidigare
anförts av statsmakterna har alltjämt aktuali- Prop. 1989/90:155 let. Jag
anser all man bör kunna råda bot på de brister som nuvarande syslem rymmer
genom all ändra vissa mtiner i förfarandet. En strävan bör härvidlag vara att
förskjuta tyngdpunkten i tillsättningsförfarandet till regional och lokal nivå.

Enligt
min mening bör följande handläggningsordning gälla i tillsäll-ningsförfarandet.

Handläggningen
av tillsättningsärenden bör påbörjas så snart ansökningstiden för den aktuella
tjänsten löpt ut. Som jag redogjort för tidigare upprättar länsstyrelsen efter
ansökningstidens utgång en förteckning över samtliga sökande. För alt främja bl.a.
ökad snabbhet i förfarandet bör referenslagning och anställningsintervjuer ske
snarast därefter.

Referens-
och inlervjuförfarandel bör göras hos den förslagsslällande myndigheten. Del
innebär alt den regionala myndigheten bör inhämta referenser och intervjua
sökande till sådana tjänster som tillsätts av regeringen efler förslag av länsstyrelsen,
dvs. vissa länspolismästare, länspolischefer, polismästare och polisöverintendenter.
Vid detta förfarande kan även i förekommande fall representanter för den lokala
polismyndigheten medverka. Efler den regionala myndighetens beredning bör tillsättningsärendet
samtidigt lillslällas rikspolisstyrelsen och i förekommande fall den lokala
polismyndigheten för yttrande eller samråd innan den regionala myndigheten
avger förslag lill regeringen. I princip bör del inle förekomma
referenslagning och anställningsintervjuer annal än vid länsstyrelsens beredning.

När
det gäller tillsättning av tjänster som polisintendent i den lokala
polisorganisationen bör den lokala polismyndigheten inhämta referenser och
intervjua de sökande lill tjänsten. Här kan även representanter för den
regionala myndigheten medverka. Efler polismyndighetens yttrande lill länsstyrelsen
bör länsstyrelsen i regel inhämta yttrande från rikspolisstyrelsen innan den
tillsätter tjänsten. Rutinerna för tillsättande av tjänster som biträdande
länspolischef bör inle förändras på annal säll än all anställnings- och
intervjuförfarandet i princip bara bör ulföras av den regionala myndigheten.

När
rikspolisstyrelsen eller lokal polismyndighet skall yttra sig bör länsstyrelsen
ange inom vilken lid yttrandet skall avges. En strävan bör vara all remisstiden
skall vara så kort som möjlig.

I
sammanhanget vill jag även beröra ledigkungörandel av tjänster. När en Ijänsl
blir ledig lill följd av all innehavaren pensioneras kan det hända att tjänsten
kungörs ledig först sedan tjänsten lämnats. Den fördröjning av tillsättningsärendet
som delta innebär anserjag inte vara godtagbar. Tillsättningsförfarandel bör
inledas i sådan lid att tjänsten kan tillsättas senast vid den tidpunkt då den
avgående tjänstemannen lämnar tjänsten. Del kan för kontinuiteten i
verksamheten ibland vara värdefullt om den tillträdande tjänstemannen under
någon lid får möjlighet alt ta del av de erfarenheter och kunskaper om
myndigheten och dess personal som den avgående tjänstemannen har. Ell
tillsättningsbeslut bör därför kunna fattas innan tjänsten faktiskt blivit
ledig.

115

Vad
jag nu sagt bör; i princip gälla vid alla successioner. Enligt min Prop.
1989/90: 155 mening bör därför ändrade mtiner införas i det avseende som nu
berörts.

Sammanfattningsvis
anserjag all de handläggningsmtiner som jag förordat bör leda lill etl
snabbare och mer lätthanterligt tillsättningsförfarande än del nuvarande. Den
beskrivna ordningen garanterar enligt min uppfattning samtidigt all tillsältningsorganel
får ell kvalificerat och sakligt underiag för sin bedömning av de sökandes
kvalifikationer för tjänsten.

Tidsbegränsade
chefsförordnanden för vissa högre tjänstemän

Som
jag tidigare nämnt är del endast länspolismäslarna vid polismyndigheterna i Siockholm,
Malmö och Göteborg som av regeringen tillsätts genom förordnande för en bestämd
tid, nämligen högst sex år. Andra tjänster som länspolismästare,
länspolischefer, tjänsten som biträdande länspolismästare saml tjänsterna som polisöverintendent
vid polismyndigheten i Siockholm tillsätts av regeringen genom fullmakt. Andra
tjänster som biträdande länspolismästare och polisöverintendent samt samtliga tjänster
som polismästare tillsätts av regeringen genom förordnande tills vidare.

Vid
rikspolisstyrelsen tillsätts rikspolischefen, säkerhetspolischefen och överdirektören
av regeringen genom förordnande för en bestämd lid. Tjänster som
avdelningschef, chefsjurist, rektor, professor, chef för byrån för ledning av
polisverksamhet saml tjänster som chef för huvudenhet vid säkerhetspolisen
tillsätts av regeringen genom förordnande tills vidare.

Jag
har i avsnittet om ett nytt budgetsystem för polisväsendet framhållit all
polischeferna kommer att få ell väsentligt utökat myndighetsansvar bl. a. på
det ekonomiska området genom den nya budgetprocessen. Vidare kommer del, bl. a.
lill följd av mina övriga förslag, all ställas ökade krav på myndighelschefernas
förmåga alt genom olika ledningsåtgärder öka effektiviteten inom olika
verksamhetsområden. Del kan mot denna bakgmnd och även av andra verksamhelsmässiga
skäl finnas anledning att diskutera huruvida de anställningsformer som gäller
för vissa chefer inom polisväsendet är helt ändamålsenliga. I denna sak vill
jag anföra följande.

Frågor
om bl.a. den framlida chefsförsörjningen i statsförvaltningen, dvs. de högre
chefernas rekrytering, röriighet och utbildning, behandlas i
verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99). De principiella utgångspunkterna
för chefsförsörjningen och inriktningen av denna borde enligt departementschefen
vara att rekryterings-, röriighets- och utvecklingsåtgärder som avser högre chefer
mera systematiskt och målmedvetet bör utnyttjas med inriktning på att förnya,
förändra och effektivisera den statliga förvaltningen. En uppfattning som
enligt vad som anfördes i propositionen haft slöd av forskningen är att chefers
egen utveckling och benägenhet för förnyelse avlar efler många år i samma
befallning.

Sammanlaget
borde enligt departementschefen de ständigt förändrade

kraven i chefsrollen och behovet av röriighet i de högsta chefsbefattningar

na leda fram till en delvis förändrad syn på verkschefskarriären. Den

borde framöver i normalfallet kunna inrymma perioder av chefskap för 116

olika
verksamheter åtföljda eller avbrutna av kvalificerade uppdrag eller Prop.
1989/90:155 tjänstgöring på andra krävande poster i förvaltningen.

Resonemangen
om de positiva värden som en ökad rörlighet kan inrymma var enligt
departementschefen självfallet också tillämpliga på andra nivåer i
myndigheterna; tidsbegränsade chefsförordnanden borde därför i framliden i
större utsträckning än vad som sker i dag tillämpas för avdelningschefer och
motsvarande. Departementschefen var dock inte beredd att förorda all
avdelningschefer normalt skall anställas på tidsbestämda förordnanden på samma gmnder
som gäller för verkschefer, dvs. med rätt lill förordnandepension efter minst ell
antal år. Däremot förordade departementschefen en utökad tillämpning av den
ordning med chefsförordnanden för avdelningschefer och i vissa fall byråchefer
som utnyttjas inom flera myndigheter. Förfarandet innebär alt chefer inom ramen
för sin anställning i myndigheten placeras på en i liden avgränsad uppgift, t.ex.
sex år, som chef för en viss funktion. I god tid före denna lidsperiods utgång
prövas frågan om de fortsatta uppgifterna. För en fortsall chefs-funktion bör
en kortare period kunna bestämmas. Alternativt kan tjänstemannen ges nya
arbetsuppgifter som allmänt sett bör vara likvärdiga med de tidigare.
Likvärdigheten borde enligt vad departementschefen anförde i propositionen avse
arbetsuppgifternas kvalifikalionsgrad och ansvar i allmänhet eller inom elt
specialområde och behöver alltså inle vara kopplat till etl chefsansvar.

De
riktlinjer om chefsförsörjningen inom statsförvaltningen som riksdagen i
enlighet med de nyss berörda förslagen från regeringen beslutade om våren 1987
(KU 1986/87:29, rskr. 226) förs nu successivt ut i tillämpning. Jag anser att
del finns goda skäl all nu pröva om dessa riktlinjer bör ges genomslag också
inom polisväsendet. För en utveckling i sådan riktning talar inle bara de skäl
som anförts tidigare ulan också del väsentligt utökade chefsansvar som i
framtiden kommer att åvila i första hand myndighetscheferna inom polisen. Jag
anser således all man bör överväga möjligheterna av att införa tidsbegränsade
chefsförordnanden för i första hand ytterligare ell antal höga tjänster i
polisorganisationen. En förebild kan i detla sammanhang vara den ordning som
tidigare beskrivits i fråga om bl.a. avdelningschefer och som tillämpas'mer allmänrbl.a.
inom exekutionsväsendet och skatteförvaltningen.

De
tjänster jag i första hand tänker på Idelta sammanhang är de regionala
polischeferna. Jag anser sålunda att man i fråga om samtliga länspolismästare
och de nuvarande länspolischeferna bör överväga möjligheterna att använda
tidsbegränsade chefsförordnanden. Det kan också finnas skäl att överväga en
motsvarande ordning för alla polismästartjäns-ler, dvs. tjänsterna som chef för
en lokal polismyndighet, saml för tjänsterna som avdelningschef vid
rikspolisstyrelsen.

All
införa tidsbegränsade chefsförordnanden förde tjänster som jag nu

angett kräver överväganden på en rad områden. En nyordning skall givel

vis inle ändra på den anställningstrygghet som råder i dag. De som förord

nas all för viss lid vara chefer för lokala myndigheter måste därföroch för

att systemtet i övrigt skall kunna tillämpas på avsett sätt ges en grundtjänst

inom polisorganisationen. En framkomlig väg kan här vara att gmndtjäns- 117

len knyts lill den
regionala myndigheten. Även andra lösningar är tänkba- Prop. 1989/90:155 ra. En
annan fråga som måste övervägas närmare är hur en övergång till ett nytt syslem
skall genomföras i förhållande lill dem som i dag har förordnanden tills
vidare på sina tjänster. De frågor det gäller måste övervägas i särskild
ordning. Jag avser all i ell senare sammanhang återkomma lill regeringen med
förslag hur del utredningsarbete som behövs bör bedrivas. Vid ell sådant
utredningsarbete anser jag att man inte kan undvika att också se på frågan om
regeringen även framdeles bör tillsätta samtliga chefstjänster inom den lokala
polisorganisationen.

Tillsättning
av tjänster som kommissarie

Jag
vill slutligen ta upp en fråga som bl.a. rör strävandena att'avlasta regeringen
ärenden om överklagande av myndigheternas beslut.

Beslut
om tillsättande av tjänster som kommissarie fallas för närvarande av
länsstyrelsen med regeringen som överklagandeinstans.

Vid
den tidigare nämnda hearingen fick deltagarna även ta ställning till tanken på
att de lokala polismyndigheterna skulle fatta dessa lillsällnings-beslut med
länsstyrelsen som enda överklaganJeinslans. En klar majoritet av deltagarna var
positiv till en sådan ordning.

Jag
anser för min del att den angivna ordningen är lämplig all införa av flera
skäl. Som ell led i ell mera decentraliserat polisväsende är det viktigt all
fler beslut fallas på den lokala nivån. Sökande lill de nu berörda tjänsterna
är också i övervägande antalet fall befattningshavare vid den aktuella
myndigheten som då har den bästa och mest ingående kännedomen om de sökande.
Länsstyrelsens ofta myckel goda överblick över både de aktuella sökandenas
kvalifikationer samt över vilka krav som bör ställas på innehavarna av tjänsten
borgar också för en god behandling av överklagandeärendena. Regeringen avlastas
dessutom ett antal överklagandeärenden.

Det
är min avsikt att senare för regeringen anmäla de författningsändringar som
föranleds av övervägandena i delta avsnitt.

17 Genomförandet

Lagförslag

I
två hänseenden föreslås all riksdagen beslutar om ändring i polislagen
(1984:387). Del föreslås sålunda dels all gmndläggande regler om polisnämnder
las in i en ny paragraf, 5 a § , (se avsnitt 7), dels all länsstyrelsernas
ökade befogenheter all under vissa förutsättningar besluta om polisverksamhet
tas in i 6 § (se avsnitt 9). Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1991.

Andra
författningsändringar

De
föreslagna lagändringarna och andra förslag i denna proposition aktua

liserar även ändringar i vissa förordningar. Detta gäller bl.a. polisförord- 118

ningen
(1984:730), förordningen (1989:773) med instruktion för rikspo- Prop.
1989/90:155 lisstyrelsen och förordningen (1985:751) om utbildning och
forskning inom polisväsendet.

Närmare
bestämmelser om polisnämnderna bör, förutsatt att riksdagen antar lagförslaget
i samma ämne, tas in i polisförordningen och träda i kraft den 1 januari 1991
(se avsnitt 7). Vid samma tidpunkt bör de regeringsföreskrifter införas som
skall reglera länsstyrelsens ansvar för samverkansålgärder saml länsstyrelsens
vidgade befogenheter att besluta om regional polisverksamhet (se avsnitt 9).
Den I januari 1991 bör också del nya förfarandet vid tillsättning av polischefsljänsler
och av tjänster som kommisarie träda i kraft (se avsnitt 16).

Förslaget
om systemet med grundläggande organisation och fria resurser föranleder
ändringar i bl.a. 2 kap. i polisförordningen. Dessa ändringar bör träda i kraft
den I juli 1990 samtidigt med att den nya organisationsstrukturen införs (se
avsnitt 8).

Befogenheten
för rikspolisstyrelsen all vid särskilda händelser besluta om polisförslärkning
från elt eller flera län lill ett annal län bör införas snarast. Bestämmelser i
saken bör tas in i rikspolisstyrelsens instruktion och gälla fr. o. m. den I
juli 1990. Skyldigheten för polismyndigheterna alt upprätta planer för
polisinsatser vid särskilda händelser saml för skyddet av viktigare objekt inom
polisdistriktet bör samtidigt las in i polisförordningen (se avsnitt 13).

Andra
överväganden och förslag i propositionen kan senare föranleda författningsändringar.
Detta gäller t.ex. för rikskriminalens verksamhet samt polishögskolans framtida
organisation och verksamhet (se avsnitt 11). Även den förändrade utbildningen
inom polisväsendet torde komma att föranleda ändringar i förordningen om
utbildning och forskning inom polisväsendet (se avsnitt 12).

Resultatet
av de utredningsuppdrag som jag aviserat kan också senare komma att föranleda
författningsändringar.

Utredningsuppdrag

Jag
har i det föregående i några avsnitt uttalat all vissa frågor bör utredas närmare
innan slutlig ställning tas i saken.

Som
jag närmare utvecklat anser jag att frågorna om vilken organisationsform som
skall gälla för polisverksamheten på regional nivå och vilka uppgifter som framledes
bör ankomma på de regionala polisorganen är av del slaget att de bör bli
föremål för en särskild utredning (se avsnitt 2.2). Utredningen bör om möjligt
la sin börian under hösten 1990.

Förutsatt
att riksdagen godtar förslaget om avgiftsfinansiering på polisens område avser
jag att under hösten 1990 återkomma till regeringen med förslag hur ell
särskilt utredningsarbete i saken bör bedrivas (se avsnitt 6).

Såsom
jag angett avses rikspolisstyrelsen senare få i uppdrag alt utvär

dera erfarenheterna av en försöksverksamhet gällande funktionen som

vakthavande befäl för flera polismyndigheter (se avsnitt 9). Ell sådant

uppdrag kommer all lämnas under hösten 1990. 119

Frågorna rörande
bemanningen av byrån för ledning av polisverksam- Prop. 1989/90: 155 het,
rörande den s. k. postkommissionens verksamhet saml rörande resursanvändningen
inom rikskriminalen har angetts lämpligen böra övervägas inom ramen för den nu
pågående översynen inom rikspolisstyrelsen av styrelsens operativa
ledningsuppgifter inom kriminalpolisområdel. Jag har för avsikt att återkomma lill
regeringen med ell uppdrag till rikspolisstyrelsen att närmare utreda dessa
tre frågor (se avsnitt 11). Delsamma gäller polishögskolans organisatoriska
ställning. Jag räknar med all rikspolisstyrelsen bör få dessa uppdrag redan
under våren 1990.

En
särskild utredare bör tillkallas för all se över etl antal frågor på trafikövervakningsområdet
(se avsnitt 14). Uppdraget bör lämnas under hösten 1990.

De
frågor som hänger samman med övervägandena om tidsbegränsade chefsförordnanden
för vissa högre tjänster inom polisväsendet måste övervägas i särskild ordning
(se avsnitt 16). Jag kommer att under hösten 1990 återkomma till regeringen med
ell förslag lill hur ell särskilt utredningsarbete i den delen bör bedrivas.

Flera
av de förändringar inom polisväsendet som jag har förordat i del föregående är
sådana all del finns skäl för regeringen all sedermera låta utvärdera dessa.
Del gäller bl. a. beträffande arbetsfördelningen mellan polispersonal och
administrativ personal saml förändringarna i fråga om polismyndigheternas
organisation.

Övrigt

Regeringsbeslut
om den närmare organisationen för varje polismyndighet avses bli meddelade i
anslutning till regleringsbrevet för budgetåret 1990/91.

Följande
ytterligare frågor som berörs i denna proposition och som inte behandlats
särskilt i del föregående är för närvarande föremål för beredning inom
regeringskansliet.

— Postverkets
skrivelse lill regeringen om handläggning av passärenden (se avsnitt 4).

— Generaltullslyrelsens
skrivelse lill regeringen om bl. a. frågor om ell fördjupat samarbete mellan
tull och polis när del gäller den inlernordiska passkontrollen (se avsnitt 4).

— Kostnadsansvaret
för flygplatskonlrollen (se avsnitt 4).

— Den
nya planerings- och budgetprocessen (se avsnitt 10).

18 Upprättat lagförslag

Inom
civildepartemenlet har upprättats ell förslag lill

lagom
ändringi polislagen (1984:387).

Förslaget har upprättats
efter samråd med chefen för justitiedeparte

mentet. 120

19 Hemställan Prop. 1989/90:155

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1. föreslår
riksdagen att anta förslaget lill lag om ändring i polisla

gen (1984:387),

2. föreslår
riksdagen alt godkänna de riktlinjer som jag i det före

gående har förordat i fråga om

— inriktningen
av polisens arbete (avsnitt 3),

— polisens
uppgifter (avsnitt 4),

— avgiftsfinansiering
på polisens område (avsnitt 6),

— internalionelll
samarbete (avsnitt 15),

3. bereder
riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i del föregående i

övrigt har anfört.

20 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och de ändamål som han har hemställt om.

121

Sammanställning
av skrivelser, rapporter och Prop-1989/90:155

redovisningar
av utredningsuppdrag m.m. '

— Skrivelse
från rikspolisstyrelsen den 24 september 1987 rörande uppdrag ål
rikspolisstyrelsen med anledning av jurislkommissionens rapport (SOU 1987:14)
om händelserna efler mordel på statsminister Olof Palme(dnrP 24-89)

— Redovisning
från länspolismästaren Nils E. Åhmansson den 29 december 1987 av
utredningsuppdrag rörande polisens verksamhet vid särskilda händelser (dnr P
36-89)

— Skrivelse
från rikspolisstyrelsen den 10 februari 1988 om polisens verksamhet vid
särskilda händelser — pågående reformarbete vid rikspolisstyrelsen, m. m. (dnr
P 41 —89)

— Riksrevisionsverkets
rapport den 30 mars 1988 Ordningspolisen — Ledning och kapacitetsutnyttjande
(dnr Ju 1715-88)

— Skrivelse
från rikspolisstyrelsen den 6 april 1988 rörande rekrytering av
polisaspiranter, m.m. (dnr Ju 1431—88)

— Redovisning
från rikspolisstyrelsen den 30 juni 1988 av utredningsuppdrag rörande
forsknings-och utbildningsverksamheten vid rikspolisstyrelsen (dnr P 55-89)

— Redovisning
från rikspolisstyrelsen den 7 december 1988 av utredningsuppdrag avseende
organisationsförändringar i den lokala polisorganisationen (dnr P 128-89)

— Riksrevisionsverkets
rapport den 16 januari 1989 rörande den statliga fordonskonlrollen (dnr P 503
— 89)

— Framställning
från Föreningen Sveriges polischefer den 16 februari 1989 om enklare
arbetstids-och anställningsavtal, m. m. (dnr P 278 — 89)

— Skrivelse
från Statens räddningsverk den 4 april 1989 rörande direktivräll gentemot
polisdistrikten (dnr P 295-89)

— Skrivelse
från Stockholms kommunfullmäktige den 24 april 1989 med begäran om särskild
utredning av frågan om hur trafikövervakningen skall kunna förstärkas, m.m.
(dnr P 336 — 89)

— Skrivelse
från träfiksäkerhetsverket den 26 april 1989 rörande rikspolisstyrelsens
befogenhet att samordna trafikövervakning (dnr P 326—89)

— Skrivelse
från Tyresö kommun den 30 maj 1989 rörande kommunal polis (dnr KO 1441-89)

— Anslagsframställning
för polisväsendet budgetåret 1990/91 (dnr P 438-89)

— Skrivelse
från poslen den 5 oktober 1989 rörande utfärdande och utlämning av pass på
poslen (dnr P 504 — 89)

— Redovisning
från rikspolisstyrelsen och länsstyrelsernas organisationsnämnd den 12 oktober
1989 av utredningsuppdrag rörande utvärdering av länspolismästarmodellen, m.m.
(dnr P 482 —89)

— Skrivelse
från länsstyrelsen i Norrbollens län den 16 oktober 1989 rörande den framlida
regionala polisorganisationen (dnr P 487 — 89)

— Skrivelse
från rikspolisstyrelsen den 17 oktober 1989 rörande riktlinjer för fördelning
av arbetsuppgifter mellan polisiär och icke polisiär

arbetskraft
vid polismyndigheterna (dnr P 486 — 89) 122

Skrivelse från rikspolisstyrelsen
den 17 oktober 1989 med anmälan Prop. 1989/90:155 om rikspolisstyrelsens
behov av ytterligare medel för vissa ändamål bud- Bilaga getåret 1989/90, m.m.
(dnr P 489-89)

Skrivelse
från polismästaren Olof Ersgård, Vilhelmina, den 24 oktober 1989 rörande
samverkan över distriktsgränserna i Västerbottens inland (dnr P 499-89)

Skrivelse
från Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) den I november 1989 angående LON:s
analys av del material som legal lill grund för utvärderingen av länspolismästarmodellen
(dnr P 482 — 89) Skrivelse från polismyndigheten i Katrineholm den 7 november
1989 om den regionala polisverksamhetens organisation (dnr P 521 — 89)
Skrivelse från polispersonalen vid arbetsgruppen i Jokkmokk, polismyndigheten
i Boden, den 9 november 1989 rörande den föreslagna omorganisationen av
polisverksamheten i Norrbottens län (dnr P 520-89)

Skrivelse
från polismästaren Göran Tivesjö, Kariskoga, den 27 november 1989 om kommunala
hjälppoliser (dnr P 541 —89) Skrivelse från generaltullstyrelsen den 22 januari
1990 rörande gränsdragning mellan polis och andra myndigheter (dnr P 21 —90) Skrivelse
från länsstyrelsen i Värmlands län den 6 februari 1990 rörande fortsall
polisförstärkning till Stockholms län (dnr P 37 — 90) Skrivelse från Svenska
polisförbundets Hallandsavdelnings styrelse den 19 mars 1990 angående
personalsituationen i Hallands län (dnr P 90-90)

Skrivelse
den 4 april 1990 från Häriedalens kommun beträffande personallägel, m. m. vid
polismyndigheten i Sveg (dnr P 106 — 90)

123

Innehållsförteckning Prop. 1989/90:155

Proposition......................................................... ... 3

Propositionens
huvudsakliga innehåll ....................... ... 3

Propositionens
lagförslag....................................... ... 4

Utdrag
ut protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 1990 ... 6

1
Inledning........................................................ 6

2
Bakgrund ......................................................................... 7

2.1
Polisreformen.............................................. .... 7

2.2
Behovet av förnyelse.................................... 10

2.3
Inriktningen av
förnyelsearbetet..................... ... II

3
Polisen och samhället........................................ .. 13

4
Polisens uppgifter ............................................ .. 20

5
Yrkesroller inom polisen .................................... 24

6
Avgiftsfinansiering på polisens
område.................. 33

7
Ett förstärkt medborgarinflytande
över den lokala polisorganisationen 36

8
Systemet med grundläggande
organisation och fria resurser 44

9
Strukturfrågor inom polisväsendet....................... .. 48

10
Ett nytt budgetsystem för
polisväsendet ............. .. 61

11
Rikspolisstyrelsens framtida
roll ........................ .. 66

12
Utbildnings- och
forskningsverksamheten inom polisväsendet ... 77

13
Polisens verksamhet vid
särskilda händelser........... .. 87

14
Trafikövervakningen.......................................... 95

15
Internationellt
samarbete............................................... 105

16
Tillsättningen av vissa högre
tjänster inom polisväsendet 112

17
Genomförandet................................................ 118

18
Upprättat lagförslag ......................................... 120

19
Hemställan...................................................... 121

20
Beslut .......................................................... 121

Bilaga................................................................ 122

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 124