Bet. 1993/94:AU4

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU04

Förändringar i arbetsrätten

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1993/94

AU4

Sammanfattning

I detta betänkande godkänner arbetsmarknadsutskottet

regeringens förslag till förändringar i arbetsrätten. Ett syfte

med förändringarna är att i nuvarande svåra arbetsmarknadsläge

underlätta för arbetslösa och främst ungdomar att få

anställning.

Förändringarna, som har sin grund i Arbetsrättskommitténs

betänkande, innebär följande.

I lagen om anställningsskydd förlängs den tillåtna

anställningstiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning

från sammanlagt högst sex månader till sammanlagt högst tolv

månader under en tvåårsperiod. Den längsta prövotiden för

provanställning förlängs från sex månader till tolv månader.

Genom en övergångsbestämmelse undanröjs kollektivavtal till den

del som de innehåller kortare avtalstider. Reglerna om

visstidsanställning och provanställning skall även i

fortsättningen kunna frångås genom kollektivavtal.

I fråga om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

skall arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta

två arbetstagare som enligt hans bedömning är av särskild

betydelse för den fortsatta driften.

Den s.k. månadsregeln förlängs till två månader och skall

kunna brytas igenom i vissa fall. Innebörden av regeln är att

arbetsgivaren måste reagera inom viss tid för att kunna säga upp

en arbetstagare av personliga skäl eller avskeda denne.

Mot bakgrund av ett EG-direktiv införs en regel om att

arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande skall

vara skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om

villkoren i anställningen.

Medbestämmandelagen ändras genom att bestämmelserna om facklig

vetorätt vid entreprenader och liknande upphävs.

Ett förbud införs mot fackliga stridsåtgärder som riktas mot

enmans- och familjeföretag och som har till syfte att

kollektivavtal skall träffas med företaget.

Lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1994.

Socialdemokraterna reserverar sig mot merparten av

förändringarna i enlighet med partiets motioner. Vänsterpartiet

avger meningsyttring.

I betänkandet behandlas även ett stort antal motioner väckta

under de allmänna motionstiderna 1991/92 och 1992/93. Motionerna

avser förslag till förändringar i flera hänseenden i

anställningsskyddslagen, medbestämmandelagen och annan

arbetsrättslig lagstiftning. Det gäller bl.a. företrädesrätt för

deltidsanställda till lediga anställningar med mer tid,

inflytande för arbetstagare i samband med vissa slag av

företagsöverlåtelser och permitteringsfrågor. Dessa motioner

avstyrks främst med hänvisning till pågående utrednings- och

beredningsarbete.

I betänkandet behandlas även frågor om s.k. fallskärmsavtal.

Även i dessa delar reserverar sig Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet avger meningsyttring.

Inledning

I detta betänkande behandlas dels regeringens förslag i

proposition 1993/94:67 om ändringar i lagen om anställningsskydd

och i lagen om medbestämmande i arbetslivet, dels motioner

som väckts med anledning av propositionen, dels också

motioner på arbetsrättens område väckta under de allmänna

motionstiderna under 1991/92 och 1992/93 års riksmöten.

Propositionen

I proposition 1993/94:67 har regeringen -- efter föredragning

av statsrådet Börje Hörnlund -- föreslagit riksdagen att anta de

i propositionen framlagda förslagen till

lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,

lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet,

lag om ändring i lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling

och uthyrning av arbetskraft,

lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262).

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta

betänkande.

Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:67

1993/94:A6 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1993/94:67.

1993/94:A7 av Annika Åhnberg (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förslagens oförenlighet med gällande

EG-rätt och EES-avtalet,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändring av

22 § LAS,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till omförande

till svensk lag av direktiv 77/187/EEG om arbetstagares

rättigheter vid överlåtelse i enlighet med åtagande i

EES-avtalet,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag om upphävande av

38--40 §§ i MBL,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om entreprenörs rätt att föra talan vid veto,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag vad gäller utökad

anställningstid för visstidsanställning vid arbetsanhopning,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändring i

lagen om anställningsskydd vad gäller utökning av tiden för

provanställning från sex till tolv månader,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag om förbud mot

stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag om upphävande av

kollektivavtal till följd av propositionens förslag,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt

skydd för anställda mot diskriminering i enlighet med vad i

motionen anförts.

1993/94:A8 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition

1993/94:67 om ändring i 5, 6 och 22 §§ lagen om

anställningsskydd samt punkterna 2 och 5 i

övergångsbestämmelserna,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar

att 7 § i lagen om anställningsskydd skall ha den lydelse som

framgår av motionens bilaga nr 3,

3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar

att 18 § i lagen om anställningsskydd skall ha den lydelse som

framgår av motionens bilaga nr 4,

4. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd

skall fr.o.m. den 1 januari 1994 införas en ny paragraf, 27 a §,

med lydelse enligt motionens bilaga nr 1,

5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd

skall fr.o.m. den 1 januari 1994 införas två nya paragrafer, 1 a

§ och 3 a §, med lydelse enligt motionens bilaga nr 2,

6. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition

1993/94:67 till lag om ändring i lagen om medbestämmande i

arbetslivet,

7. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition

1993/94:67 till lag om ändring i arbetsrättslig beredskapslag,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ytterligare lagstiftning med

anledning av EG:s direktiv 77/187/EEG.

1993/94:A9 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget om att förlänga den tillåtna

tiden för anställning vid arbetsanhopning,

2. att riksdagen avslår förslaget om förlängd längsta tid för

provanställning,

3. att riksdagen avslår förslaget att undanröja de delar av

kollektivavtalen som innehåller bestämmelser om kortare tillåtna

avtalstider än de nya reglerna om visstidsanställning vid

arbetsanhopning och provanställning,

4. att riksdagen beslutar att det skriftliga beskedet om

anställningsvillkoren skall lämnas när anställningsavtalet

ingås.

5. att riksdagen avslår förslaget om ändrad utformning av den

s.k. månadsregeln,

6. att riksdagen avslår förslaget om rätt för arbetsgivaren

att undanta två arbetstagare inom turordningskretsen,

7. att riksdagen beslutar att avtalsturordningslistor alltid

skall godkännas av central arbetstagarorganisation när

föräldralediga är berörda,

8. att riksdagen beslutar om införande i

anställningsskyddslagen av en bestämmelse om överlåtelse av

företag i enlighet med vad i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer verksamma

regler för att förhindra utköp enligt 39 §

anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen avslår förslaget om avskaffandet av

medbestämmandelagens vetoregler,

11. att riksdagen avslår förslaget om förbud mot blockader av

enmans- eller familjeföretag.

1993/94:A10 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att 12 månaders provanställning ej kan

kombineras med 12 månaders visstidsanställning vid

arbetsanhopning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om turordningskretsar inom det statliga

avtalsområdet.

1993/94:A11 av Roland Lében (kds) vari yrkas

1. att riksdagen fastställer lagtexten i 22 § andra styckets

första mening anställningsskyddslagen enligt följande: Innan

turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den

turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två

arbetstagare som enligt arbetsgivaren är av särskild betydelse

för den fortsatta driften,

2. att riksdagen avvisar att den föreslagna förbudsregeln

skall inkludera homosexuella sambor som gemensamt driver företag

och därför åberopar motsvarande skydd mot blockad som

familjeföretag,

3. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till

ändrad lagstiftning rörande skadestånds- och sanktionsregler

inom det arbetsrättsliga området.

1993/94:A12 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anställningsavtal (6 a §),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om EG-direktivet beträffande förhållandena

vid överlåtelse av företag och verksamheter.

1993/94:A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar

förlänga visstidsanställningen till 18 månader,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar

förlänga provanställningstiden till 18 månader,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning beträffande de arbetstagare

som inte omfattas av kollektivavtal,

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om en

tvåmånadersregel beslutar att helt avskaffa månadsregeln,

5. att riksdagen vid avslag på yrkande 4 beslutar att

tidsfristen i vart fall utökas till 6 månader,

6. att riksdagen med avslag på regeringens turordningsförslag

beslutar att företag med högst 25 anställda helt skall undantas

från turordningsreglerna,

7. att riksdagen med avslag på regeringens turordningsförslag

beslutar att företag med fler än 25 anställda får en generell

frikvot på 20 % av antalet anställda.

1993/94:A14 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om övergångsbestämmelser i lagen om anställningsskydd i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:A15 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 22 § lagen om anställningsskydd

ändras till "Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren

undanta tre arbetstagare, varav en skall vara under 30 år, inom

-- -- --",

2. att riksdagen beslutar att 22 § lagen om anställningsskydd

ändras till "De övriga arbetstagarnas plats i turordningen

bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares anställningstid

hos arbetsgivaren. Den som blivit uppsagd på grund av

arbetsbrist och därefter återanställd får dock räkna sin

sammanlagda arbetstid",

3. att riksdagen beslutar att i 22 § lagen om

anställningsskydd meningen "Vid lika anställningstid ger högre

ålder företräde" stryks,

4. att riksdagen beslutar att i 3 § punkt 3 lagen om

anställningsskydd följande meningar stryks "Vid tillämpning av

22, 26 och 39 §§ får arbetstagaren tillgodoräkna sig en extra

anställningsmånad för varje anställningsmånad som arbetstagaren

har påbörjat efter fyllda 45 år. Sammanlagt får arbetstagaren

dock tillgodoräkna sig högst 60 sådana extra

anställningsmånader."

1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om att

deltidsanställda arbetstagare skall ha förtursrätt vid

ledigförklarandet av en anställning med fler arbetstimmar.

Motioner från allmänna motionstiden 1992

1991/92:A201 av Odd Engström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagstiftning för att stärka de

deltidsarbetandes ställning på arbetsmarknaden.

1991/92:A225 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

14. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om ändring i

lagen (1982:80) om anställningsskydd enligt bilaga 3,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av den framtida arbetsrätten,

19. att riksdagen beslutar godkänna en lag om inflytande vid

företagsförvärv enligt bilaga 6.

1991/92:A243 av Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en utredning om på vilket sätt man via

lagstiftning bäst tillgodoser de deltidsanställda som önskar

utöka sin arbetstid.

1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd) vari

yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter

till 18 månaders provanställning.

1991/92:A435 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning om

deltidsanställdas rätt till förtur till heltidsarbete.

1991/92:A455 av Filip Fridolfsson m.fl. (m) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av arbetsrätten.

1991/92:A704 av Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring av lagen om anställningsskydd.

1991/92:A705 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att domares rätt att fortsatt utöva sitt

ämbete skall prövas av allmän domstol i enlighet med vad i

motionen anförts.

1991/92:A707 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

arbetsrättskommission med uppgift att lägga fram förslag som

syftar till att förbättra de anställdas rättigheter på

arbetsplatserna och till förändrade maktförhållanden på

arbetsplatserna i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att arbetsrättskommissionens

sammansättning sker i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 4.2,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att komma till rätta med

problemet med s.k. evighetsvikarier i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.1.1,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att begränsa användningen av

anställningsformen provanställning samt att införa en

uppsägningstid om två veckor i enlighet med vad i motionen

anförts under avsnitt 5.1.2,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att begränsa bruket av

svartpensioneringar av 57,5-åringar samt att vid uppsägningar

enligt lagturlista införa krav på godkännande av central

arbetstagarorganisation i enlighet med vad i motionen anförts

under avsnitt 5.1.3,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att inskränka arbetsköparens fria

omplaceringsrätt i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.4,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att införa en regel som ålägger

arbetsköparen att när den anställde på grund av sjukdom eller

handikapp inte kan utföra sina normala arbetsuppgifter vidta

skäliga åtgärder för att den anställde skall kunna fortsätta sin

anställning i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt

5.1.5,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att avskaffa arbetsköparens rätt

att friköpa sig vid ogiltigförklarad uppsägning i enlighet med

vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.6,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att utsträcka

återanställningsrätten efter en arbetsbristuppsägning att inte

endast avse den driftsenhet där den uppsagde arbetat i enlighet

med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.7,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att hindra en arbetsköpare att i

samband med ett företagsköp handplocka de anställda han önskar

ta över i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt

5.1.8,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att vid uppsägning en kopia

alltid skall sändas till den uppsagdes fackliga organisation i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.9,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att förlänga uppsägningstiderna

för äldre arbetskraft i enlighet med vad i motionen anförts

under avsnitt 5.1.10,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att utvidga

omplaceringsskyldigheten vid arbetsbristsituationer till att

gälla hel koncern i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.11,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att utvidga driftsenhetsbegreppet

till att inte bara vara geografiskt utan även organisatoriskt i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.12,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att införa förbud mot att lägga

ut arbetsuppgifter på icke-anställd arbetskraft under tidsperiod

då företrädesrätt till återanställning gäller i enlighet med vad

i motionen anförts under avsnitt 5.1.13,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att återanställningsrätten skall

stärkas så att den också bör gälla även om den anställde inte

anmält sådant anspråk till arbetsköparen i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.1.14,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att kunna ogiltigförklara

uppsägningar som strider mot turordningsreglerna på den privata

arbetsmarknaden så som är möjligt på den offentliga

arbetsmarknaden i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.15,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att införa progressiva allmänna

skadestånd i relation till företagets omsättning vid brott mot

lagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt

5.1.16,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att förlänga preskriptionsfristen

för ogiltighetsförklaring och ogiltighetstalan till en månad i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.17,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att göra de allmänna skadestånden

till enskilda skattefria i enlighet med vad i motionen anförts

under avsnitt 5.1.18,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att införa ett förbud mot

avskedande eller uppsägning med olovlig stridsåtgärd som grund i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.19,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen mot etnisk diskriminering för att tillföra den tvingande

skadeståndssanktioner i enlighet med vad i motionen anförts

under avsnitt 5.2,

28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om facklig förtroendeman för att främja att en ökning av

fackligt arbete kan utföras på deltid samt att en utökning av

sysselsättningsgraden genom fackligt arbete kan ske i enlighet

med vad i motionen anförts under avsnitt 5.5.1,

29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om facklig förtroendeman för att rätten till

koncernfackligt arbete på betald arbetstid bör införas i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.5.2,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen om facklig förtroendeman för att facklig förtroendeman

skall jämställas med skyddsombud i enlighet med vad i motionen

anförts under avsnitt 5.5.3,

35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

medbestämmandelagen så att förenings- och förhandlingsrätten

utsträcks till att gälla även arbetssökande i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.7.1,

36. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

medbestämmandelagen så att förhandlingsskyldigheten enligt 11 §

bör gälla även inför viktigare beslut i stället för enbart inför

viktigare förändring i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.7.2,

37. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

medbestämmandelagen så att de allmänna skadestånden ställs i

relation till företagets omsättning enligt samma modell som

föreslås i anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen

anförts under avsnitt 5.7.3,

38. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

medbestämmandelagen så att fredsplikt enligt 41 § endast bör

gälla i frågor som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.4.

1991/92:A708 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen genom förändringar i lagen om

anställningsskydd ger deltidsarbetande förtur till heltidsarbete

i samband med lediga arbeten/tjänster hos arbetsgivare.

1991/92:A710 av Britt Bohlin m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

lagen om offentlig anställning att landstingen ges möjlighet att

förbjuda anställdas direkt konkurrerande verksamhet i den mån

denna kan anses skada huvudarbetsgivarens intressen.

1991/92:A713 av Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning av

koncernfackligt samarbete över nationsgränserna.

1991/92:A716 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till

utredningen om arbetsrätten vad avser ändringar i lagen

(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till

utredningen om arbetsrätten i syfte att se över

turordningsreglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:A717 av Harald Bergström (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt till skadestånd,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd enligt vad som anförts i motionen.

1991/92:A719 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att utredningen för översyn av den

arbetsrättsliga lagstiftningen får i uppdrag att föreslå ändring

av anställningsskyddslagens regler om saklig grund för

uppsägning i enlighet med vad i motionen anförts.

1991/92:A720 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att alla

kostnader för facklig ledighet skall bäras av de fackliga

organisationerna.

1991/92:A723 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige skall verka för förbättrad

efterlevnad av de fackliga rättigheterna.

1991/92:A724 av Bengt Hurtig och Lars-Ove Hagberg (v) vari

yrkas att riksdagen ger regeringen i uppdrag att till riksdagen

återkomma med förslag till åtgärder i enlighet med vad i

motionen anförts om diskriminering på arbetsmarknaden.

1991/92:A813 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i lagen om anställningsskydd,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av facklig verksamhet i framtiden.

1991/92:Ju625 av Lars Andersson m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen om offentlig anställning att statens

ansvarsnämnd avskaffas.

1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att behålla möjligheten för de fackliga

organisationerna att lägga veto mot att arbetsgivare anlitar

oseriösa entreprenörer.

1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning mot etnisk diskriminering på

arbetsmarknaden.

1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att lagstiftningen skärps mot rasism och

invandrarhat.

1991/92:Sf629 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden.

Motioner från allmänna motionstiden 1993

1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förändringar i den

arbetsrättsliga lagstiftningen.

1992/93:A701 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en översyn av lagen om

anställningsskydd bör komma till stånd i avsikt att ge de

anställda ett förbättrat anställningsskydd.

1992/93:A703 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjlighet till provanställning.

1992/93:A704 av Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om s.k. fallskärmsavtal.

1992/93:A706 av Ian Wachtmeister och Arne Jansson m.fl. (nyd)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning

av permitteringsrätten och därmed sammanhängande

finansieringsfrågor i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

gällande lagstiftning så att permitteringstid inräknas i

uppsägningstiden.

1992/93:A710 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar ändra lagen om anställningsskydd i enlighet med vad i

motionen anförts.

1992/93:A711 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot blockad av företag där ingen

anställd är fackligt ansluten.

1992/93:A713 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av att ge Arbetsrättskommittén tilläggsdirektiv vad

avser en översyn av permitteringsreglerna.

1992/93:A715 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att månadsregeln för saklig grund för

uppsägning mjukas upp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ändring i medbestämmandelagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avsteg från turordningsreglerna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ta bort fackets vetorätt vid

entreprenad samt rätten att blockera icke-anslutna enmans- och

familjeföretag,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förlänga provanställningen från 6 till

18 månader.

1992/93:A718 av Kjell Johansson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en ändring av permitteringsreglerna.

1992/93:A720 av Peter Kling m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ändra gällande permitteringsregler.

1992/93:A721 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Björk (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skälighetsprövning och upphävande av

fallskärmsavtal.

1992/93:A722 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot

s.k. fallskärmsavtal eller andra generösa former av förmåner

för ledande befattningshavare inom den offentliga sektorn, stat

eller kommun.

1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en

särskild utredning med uppgift att utreda frågan om

fallskärmsavtal och föreslå åtgärder mot företeelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder

fallskärmsavtal inom statlig verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder

fallskärmsavtal inom företag som helt eller delvis ägs av

staten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa särskilda regler som förbjuder

fallskärmsavtal inom kommun och landsting,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

offentliggöra fallskärmsavtal.

1992/93:A725 av Inga Berggren och Jan Backman (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändringar av den arbetsrättsliga

lagstiftningen.

1992/93:A726 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c, kds) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring av medbestämmandelagen att förbud mot blockad av företag

införs där ingen anställd är fackligt ansluten.

1992/93:A815 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att deltidsarbetande bör ges förtur till

anställningar med högre sysselsättningsgrad.

1992/93:Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vetoreglerna i medbestämmandelagen.

1992/93:N278 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att alla organisationer som får stöd

av staten skall redovisa fallskärmsavtal och trygghetsavtal

offentligt.

Utskottet

Bakgrund

Under 1970-talet genomfördes en omfattande reformering av

arbetsrätten. Lagen om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft

1974. Genom lagen fastställdes som en grundläggande princip att

en uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt

grundad och att anställning tills vidare, dvs. fast anställning,

skall vara den normala anställningsformen. Vid uppsägning på

grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iaktta vissa

turordningsregler, som bygger på principen "sist in, först ut".

Samtidigt med LAS kom lagen om vissa anställningsfrämjande

åtgärder (främjandelagen). Samma år antogs också

förtroendemannalagen, vars syfte är att underlätta facklig

verksamhet.

Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) antogs av

riksdagen 1976 och trädde i kraft den 1 januari påföljande år.

Lagen innehåller de grundläggande reglerna om förenings- och

förhandlingsrätt, om kollektivavtal, fredsplikt, medling i

arbetstvister och om skadestånd och andra påföljder. I dessa

delar är reglerna hämtade från den tidigare s.k.

arbetsfredslagstiftningen. Den andra gruppen regler avser det

som benämns arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör reglerna

om den förstärkta förhandlingsrätten och om rätten till

fortlöpande information om arbetsgivarens verksamhet. Lagen

innehåller även regler om tolkningsföreträde för

arbetstagarsidan i vissa tvister och om facklig vetorätt vid

entreprenader.

Lagen om offentlig anställning (LOA) antogs och trädde i kraft

samtidigt med MBL.

Till 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hör också 1976

års lagar om styrelserepresentation för de anställda.

År 1977 antogs en ny semesterlag och arbetsmiljölagen.

Nämnas skall också lagen om arbetstagares rätt till ledighet

för studier (studieledighetslagen) från 1974, lagen om rätt till

ledighet för vård av barn (föräldraledighetslagen) från 1978 och

1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i

arbetslivet (jämställdhetslagen).

Under 1980-talet har lagstiftningstakten varit mera dämpad. År

1982 ersattes LAS med en ny anställningsskyddslag som dock i

stora delar motsvarar den äldre lagen. Senare under 80-talet har

mindre ändringar gjorts i LAS, bl.a. i fråga om inkomsttrygghet

vid permittering och uppsägning av äldre arbetskraft. Från våren

1991 gäller vidare att den ålder, vid vilken arbetstagare är

skyldig att avgå med pension, höjts från 65 till 67 år.

Under 1982 antogs en ny arbetstidslag.

Vissa ändringar gjordes 1985 i MBL vad gäller stridsåtgärder.

Bl.a. återinfördes den s.k. 200-kronorsregeln vid skadestånd för

olovlig stridsåtgärd. Den avskaffades dock ånyo genom en

lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1992.

1991 antog riksdagen genom vissa ändringar i MBL den s.k. Lex

Britannia som ger de fackliga organisationerna ökade möjligheter

att förhindra social dumpning i arbetsförhållanden med

internationell anknytning.

Styrelserepresentationslagarna från 1976 ersattes 1987 av

lagen om styrelserepresentation för de privatanställda. Genom en

ändring i förtroendemannalagen 1990 reglerades frågan om s.k.

regionala fackliga förtroendemän.

En ny jämställdhetslag antogs 1991. Samma år genomfördes också

vissa ändringar i arbetsmiljölagen.

1991 antogs även en ny arbetsförmedlingslag, som innebar att

uthyrning av arbetskraft legaliserades. En ny lag i ämnet trädde

i kraft vid halvårsskiftet 1993. Därigenom avskaffades det s.k.

arbetsförmedlingsmonopolet samtidigt som vissa restriktioner vid

uthyrning av arbetskraft togs bort.

Frågan om översyn av arbetsrätten

Under 1980-talets socialdemokratiska regeringsår behandlades

årligen i riksdagen ett stort antal motioner med krav på

förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Sedan mitten

av decenniet framställde de borgerliga partierna också krav om

en mera genomgripande översyn av regelsystemet. Kritiken

riktades mot vad man såg som grundläggande fel i lagstiftningen,

såsom att rättigheterna i alltför stor utsträckning är beroende

av medlemskap i en facklig organisation och att reglerna har en

bristande anpassning till de mindre företagens förhållanden.

Dessa krav avslogs med hänvisning till den breda uppslutningen

kring huvudtankarna i lagstiftningen. Utvecklingen inom

lagstiftningen och avtalsområdet ansågs ha varit till gagn för

såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället i dess

helhet.

Hösten 1990 ansåg utskottet emellertid att vissa förhållanden

gjorde det naturligt att väcka frågan om en mer allmän översyn

av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vad som åsyftades var

bl.a. de allt snabbare tekniska och ekonomiska förändringarna

och den allt större betydelsen av samverkan över

nationsgränserna som nu präglar arbetslivet. Utskottet utgick

från att regeringen skulle inleda ett sådant översynsarbete utan

något initiativ från riksdagens sida (1990/91:AU6).

Med åberopande bl.a. av vad arbetsmarknadsutskottet anfört i

frågan beslutade den socialdemokratiska regeringen i augusti

1991 att en kommitté skulle tillkallas för att göra en översyn

av MBL och den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt

(dir. 1991:76).

Kort därefter -- sedan den borgerliga fyrpartiregeringen

övertagit regeringsmakten -- behandlade arbetsmarknadsutskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:AU1

Medbestämmande och anställningsskydd m.m. ett stort antal

kvarvarande motioner väckta under den allmänna motionstiden

1991. Därigenom aktualiserades åter frågan om översyn. Utskottet

såg då med stor tillfredsställelse på att en bred översyn skulle

komma till stånd, men utgick från att det fortsatta arbetet

skulle ges en inriktning i linje med de synpunkter, uppslag och

konkreta förslag som kommit till uttryck i Moderata

samlingspartiets, Folkpartiet liberalernas och Centerns parti-

resp. kommittémotioner.

Nya kommittédirektiv (dir. 1991:118) utfärdades genom

regeringsbeslut den 19 december 1991 samtidigt som det

Socialdemokratiska regeringsbeslutet om en arbetsrättslig

utredning upphävdes.

Kommitténs uppdrag är att göra en översyn av MBL och den

centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt. De

övergripande målen för kommitténs arbete skall vara att

åstadkomma

enklare bestämmelser

ökade möjligheter till information och inflytande för den

enskilde arbetstagaren samt

en förskjutning av informations- och förhandlingskontakterna

till det lokala planet.

I direktiven sägs att kommittén skall lägga förslag som har

positiva effekter både i enskilda företag och i den svenska

samhällsekonomin. Den skall särskilt beakta de mindre företagens

intressen.

Direktiven anger en rad frågor vad gäller

arbetstagarinflytande och anställningsskydd som bör övervägas

och analyseras. På vissa områden anmodas kommittén att lägga

fram konkreta förändringsförslag. Andra områden som berörs är

förtroendemannalagen, sanktionsreglerna och Europaintegrationen.

Uppdraget bör enligt direktiven, bortsett från vissa frågor som

skall behandlas med förtur, slutföras före utgången av år 1993.

Utredningen om översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen

(A 1991:05), benämnd 1992 års arbetsrättskommitté, leds av

regeringsrådet Åke Bouvin som ordförande. I övrigt består

utredningen av parlamentariskt tillsatta ledamöter, sakkunniga,

experter, sekretariat och en till utredningen knuten

expertgrupp.

I det följande benämns utredningen ARK (Arbetsrättskommittén).

Genom regeringsbeslut i december 1992 fick ARK

tilläggsdirektiv (1992:109) såvitt avser vissa frågor om

kollektivavtal, medbestämmande och anställningsskydd. I

direktiven anges att kommittén i sitt arbete skall utgå från att

kollektivavtal även i framtiden kommer att spela en

betydelsefull roll för att reglera förhållandet mellan

arbetstagare och arbetsgivare. ARK skall vidare i sin analys av

koncernbegreppet undersöka hur bolagiseringar och liknande har

påverkat medbestämmandet och förutsättningarna för att träffa

kollektivavtal liksom hur företagsorganisatoriska faktorer kan

ha betydelse. Även anställningsskyddet vid företagsöverlåtelser

ingår liksom vissa frågor med anknytning till

deltidsanställning.

Delbetänkande från ARK

I april 1993 överlämnade ARK ett delbetänkande (SOU 1993:32)

Ny anställningsskyddslag.

I betänkandet föreslås en ny lag om anställningsskydd. De

grundläggande principerna, som gällt sedan den första

anställningsskyddslagen, behålls. Förslaget sägs syfta till en

lagstiftning som är anpassad till den pågående utvecklingen inom

näringsliv och förvaltning.

I korthet innebär förslagen på anställningsskyddets område

följande.

Vissa förändringar görs i fråga om arbetstagarbegreppet, som

också föreslås definierat i lag. I fråga om de delar av

lagstiftningen som skall vara dispositiva överlåts det åt den

kollektivavtalsslutande organisationen att bestämma vilket organ

som skall företräda organisationen vid

kollektivavtalsförhandlingar.

Vidare föreslås vissa förändringar i möjligheten att

tillgodoräkna sig anställningstid.

Den tillåtna längsta tiden för anställning vid arbetsanhopning

förlängs till högst tolv månader under en tvåårsperiod.

Beträffande provanställning föreslås att den längsta tillåtna

prövotiden fortfarande skall vara sex månader. Det skall dock

vara möjligt för parterna att i vissa fall avtala om förlängning

till högst nio månader. Prövotiden skall automatiskt förlängas

vid vissa typer av frånvaro.

I ett avsnitt om anställningsskyddet vid övergång av företag

redovisas ett EG-direktiv från 1977. Någon särskild lagstiftning

föreslås inte i det sammanhanget.

Vissa ändringar föreslås inom ramen för

saklig-grund-begreppet. Man bör enligt utredningen se strängare

på fall där arbetstagaren medvetet har satt sig över

arbetsplatsens normer. Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet

bör inskränkas när arbetstagaren medvetet har satt åsido sina

skyldigheter i anställningen. Som grund för uppsägning skall

arbetsgivaren kunna åberopa en lagakraftvunnen dom i brottmål.

Den s.k. månadsregeln föreslås ändrad genom att tidsfristen

sträcks ut till två månader. Den skall också kunna genombrytas i

speciella fall.

En reglering föreslås av de situationer vid en anställnings

ingående eller upphörande där i princip allmänna avtalsrättsliga

regler tillämpas.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist föreslås förändringar

av turordningsreglerna. Enligt en målsättningsparagraf skall i

första hand avtalslösningar eftersträvas. Träffas inte

överenskommelse skall i stället en alternativregel gälla som

innebär att arbetsgivaren har rätt att välja ut en femtedel av

personalstyrkan som anses vara av särskild betydelse för den

fortsatta driften. Det nuvarande begreppet "driftsenhet" ersätts

av begreppet "arbetsenhet" och begreppet "avtalsområde" ersätts

med en indelning på grundval av begreppet "i huvudsak jämförbara

arbetsuppgifter". Även när det gäller omplacering i samband med

arbetsbrist föreslås en förändrad syn.

Delbetänkandet innehåller även överväganden om deltidsarbete

och deltidsarbetslöshet. Någon lagändring föreslås inte.

Mot bakgrund av ett EG-direktiv föreslås en regel att

arbetsgivaren i inledningen av ett anställningsförhållande är

skyldig att skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i

anställningen.

För att förenkla regelverket föreslås en del förändringar av

procedurreglerna. Även lagens preskriptionsregler föreslås

förenklade.

Ett nytt synsätt, som enligt utredningen bör tillämpas på hela

det arbetsrättsliga området, förordas i fråga om allmänt

skadestånd.

Slutligen lägger utredningen också fram vissa förslag på

medbestämmandelagens område. Den fackliga vetorätten vid

entreprenader och liknande avskaffas. Ett förbud föreslås mot

stridsåtgärder som vidtas mot enmans- eller familjeföretag.

Fortsatt utredningsarbete

ARK fortsätter sitt arbete i enlighet med de delar av

direktiven som inte omfattas av delbetänkandet, dvs återstående

delar av medbestämmandelagen och förtroendemannalagen m.m.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer slutbetänkande att läggas

fram under våren 1994.

I detta sammanhang vill utskottet något kort redogöra för

övrigt pågående utredningsarbete på arbetsrättens område.

En översyn av ledighetslagstiftningen pågår sedan något år

tillbaka. Utredaren, justitiekanslern Johan Hirschfeldt, skall

enligt direktiven (1992:98) kartlägga och analysera hur

lagstiftningen har fungerat samt föreslå de lagändringar som en

sådan granskning kan ge anledning till. Särskilt de små

företagens villkor skall beaktas. Ett slutbetänkande väntas

under våren 1994.

Vidare kan nämnas att regeringen uppdragit åt jur. dr Sven

Hugo Ryman att göra en analys av frågor kring social dumpning

och den s.k. Britannialagstiftningen. På EG-området har uppdrag

givits (dir. 1993:21) till en kommitté att belysa konsekvenserna

för den sociala välfärden och för jämställdheten mellan kvinnor

och män vid olika former av deltagande i den västeuropeiska

integrationen.

Slutligen skall nämnas att regeringen nyligen överlämnat två

förslag för lagrådsgranskning, nämligen dels om nya regler för

statsanställda, dels en lag mot etnisk diskriminering i

arbetslivet.

Dispositionen av betänkandet

I det följande behandlas först den allmänna inriktningen på

den arbetsrättsliga lagstiftningen. Därefter tar utskottet upp

de konkreta förslag som läggs fram i propositionen,

anställningsskyddslagen för sig och medbestämmandelagen för sig,

och motioner som väckts med anledning av den. I anslutning

därtill kommer även de motioner från de allmänna motionstiderna

1992 och 1993 som har beröring med frågor som omfattas av

propositionen att behandlas. I resp. lagavsnitt behandlas även

andra motioner med förslag till förändringar i lagstiftningen

som inte omfattas av propositionen.

Sist behandlas motioner som rör förtroendemannalagen, lagen om

offentlig anställning och vissa andra rättsområden.

Inriktningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen

Propositionen

Propositionen har sin bakgrund i den svenska ekonomins djupa

recession med hög arbetslöshet, finansiella obalanser och en låg

produktionsnivå. Att få till stånd en snabb expansion av antalet

arbetstillfällen inom det privata näringslivet kommer att vara

en nyckelfråga under 1990-talet. Växande små och medelstora

företag är en förutsättning för en uthållig tillväxt och en

återgång till den tidigare sysselsättningsnivån.

I propositionen konstateras att vändningen i

industrikonjunkturen blivit allt tydligare, vilket dock främst

gäller de exportinriktade företagen. Övertidsuttaget i industrin

ligger på samma nivå som under slutet av 1980-talet. I ett

sådant läge är det enligt propositionen viktigt att undanröja de

hinder som finns för att ett företag skall våga nyanställa

arbetskraft. Det är också viktigt att långsiktigt öka

arbetsmarknadens effektivitet.

Mot den bakgrunden är det enligt propositionen viktigt att

ändringar nu görs även i det arbetsrättsliga systemet. Ett syfte

med förslagen är att i det nuvarande svåra arbetsmarknadsläget

och inför en konjunkturuppgång underlätta för arbetssökande,

inte minst ungdomar, att erhålla anställningar. Det förutsätter

att en expansion av småföretagen underlättas.

Enligt propositionen bör de delar av ARK:s förslag som är av

speciell betydelse för små och medelstora företags förmåga att

nyanställa genomföras så att de kan träda i kraft redan vid

kommande årsskifte.

Arbetsmarknadsministern anger i propositionen att han avser

att återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande som inte

behandlas i den nu framlagda propositionen.

Motionerna

I en enskild motion, A6, av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas

helt avslag på propositionen. Motionärerna menar att de berörda

frågorna inte bör behandlas av riksdagen förrän de setts över av

en parlamentarisk utredning. I övrigt vänder man sig mot de

enskilda delarna i propositionen. Regeringsförslaget öppnar för

godtycklig behandling av de anställda, tydligast kommer detta

att bli i de små företagen. Motionärerna är kritiska till varje

enskild del av förslaget utom skyldigheten för arbetgivare att

informera om anställningsvillkoren.

Socialdemokraterna har invändningar mot förslagen enligt

motion A8 av Ingvar Carlsson m.fl.

Socialdemokraterna anser att regeringen fortsätter sin

strategi i syfte att försvaga den enskilde löntagarens ställning

på arbetsmarknaden och att stärka arbetsgivarnas ställning.

Syftet är att det skall bli lättare för arbetsgivarna att nå

bl.a. sina lönepolitiska målsättningar. Det gäller exempelvis

målsättningar om ökad lönespridning och lägre ingångslöner. Det

gäller också arbetsgivarnas målsättning att fritt få leda och

fördela arbetet och fritt få anställa och avskeda personal. Det

är uppenbart att regeringen vill försvaga löntagarnas

organisationer ekonomiskt och försvåra organisationsarbetet.

Partiet pekar på hittills genomförda eller föreslagna

försämringar, t.ex. att avdraget för fackföreningsavgiften är

slopat, att olika former av stöd för studier inom fackliga

organisationers ram har slopats eller kraftigt minskats, att

fackliga stipendier har gjorts skattepliktiga och att en statlig

arbetslöshetskassa ges väsentliga konkurrensfördelar.

Enligt Socialdemokraterna ifrågasätter regeringen också den

fria förhandlingsrätten. Man säger sig vilja införa särskilda

ungdomslöner vilket innebär att man måste gå in i lönebildningen

på arbetsmarknaden. Förslaget om ungdomspraktikplatser innebär

enligt Socialdemokraterna att arbetsförmedlingen gratis skall

hyra ut arbetskraft till företagen. Genom en särskild lag

undantas ungdomarna från arbetstagarbegreppet. Sedan föreslår

regeringen att arbetsgivarna skall få betala för ungdomarna till

AMS. Till bilden hör också enligt Socialdemokraterna att

regeringen hotar med att införa ett internationellt

sjöfartsregister och begränsa de ombordanställdas fria

förhandlingsrätt. Genom det nu framlagda förslaget vill

regeringen dessutom undanröja gällande kollektivavtal om

visstidsanställning.

Socialdemokraterna anser att regeringen i linje med SAF-krav

slår vakt om enskilda intressen gentemot de fackliga

organisationerna. Man har t.ex. utrett frågan om att

grundlagsfästa den s.k. negativa föreningsrätten och man vill ge

fackliga organisationer utan kollektivavtal samma rättigheter

som organisationer med avtal. Ett formellt inflytande för de

anställda skall införas på bekostnad av de fackliga

organisationerna. Man vill att facket inte alltid självt skall

få bestämma vem som skall företräda löntagarna.

Socialdemokraterna hävdar att regeringen vill påverka

lönebildningen på arbetsmarknaden. Ungdomspraktikplatser införs.

Ersättningen i a-kassan sänks vilket påverkar den lön man är

tvungen att acceptera i ett erbjudet arbete. Därmed undergrävs

på sikt kollektivavtalens ställning. I förslaget till ändringar

i arbetslöshetsförsäkringen skall ersättningen i a-kassan sänkas

i takt med att den arbetslöse får sämre betalda arbeten eller

kortare arbetstid.

Enligt Socialdemokraterna vill regeringen även försämra den

arbetsrättsliga lagstiftningen. Förslagen i den föreliggande

propositionen är enligt Socialdemokraterna ett resultatet av

dessa ambitioner. Ytterligare steg i samma riktning kommer.

Den viktigaste uppgiften för framtiden är enligt

Socialdemokraternas partimotion att bekämpa arbetslösheten och

att ta till vara människors vilja att arbeta och skapa nya

resurser. En förutsättning för detta är att återskapa

medborgarnas framtidstro och trygghet. Regeringens förslag ökar

inte efterfrågan på företagens varor och tjänster och leder

därför inte till ökad sysselsättning. Sämre anställningsskydd

skapar fler otrygga människor, inte fler arbeten. Motionärerna

vill bygga vidare på den svenska modellen vilket innebär att det

i första hand är arbetsmarknadens parter som genom

kollektivavtal skall ge de arbetsrättsliga reglerna en

fungerande utformning.

För att arbetsmarknaden skall fungera är det viktigt med

flexibilitet, sägs det i S-motionen. Det betyder att

arbetstagarna skall vara positiva till tekniska förändringar och

strukturella förändringar och vara beredda att byta både

arbetsgivare och yrke. För att uppnå detta måste arbetstagarna

känna trygghet i förändringen samt att utvecklingen är

någorlunda förutsägbar och rättvis. I Sverige har det genomförts

stora strukturella förändringar tack vare väl avvägda

arbetsrättsliga regler, en aktiv arbetsmarknadspolitik och en

bra arbetslöshetsförsäkring. Allt detta hotas nu genom den

politik som den borgerliga regeringen för.

I sin partimotion 1991/92:A225 begär Socialdemokraterna ett

tillkännagivande om inriktningen av den framtida arbetsrätten,

som partiet ser som en viktig del i förnyelsen av arbetslivet.

I motionen anges inriktningen enligt följande:

bevarande av den fria förhandlingsrätten och rätten att vidta

fackliga stridsåtgärder

stärkt föreningsrätt

vaktslående om kollektivavtalet

fler avtal om decentraliserat medbestämmande med inflytande

för den enskilde, bl.a. vid företagsförvärv

samma regelsystem oberoende av arbetsgivarens sätt att

organisera verksamheten

färre tillfälliga anställningar

bevarat anställningsskydd och skydd för de anställdas

integritet

ökat arbetstagarinflytande i internationella koncerner.

Vänsterpartiet anser i sin motion A9 att förslagen i

propositionen -- med något undantag -- har effekten att de

försvagar arbetstagarnas och deras fackliga organisationers

ställning på arbetsmarknaden. Den balans som i dag ändå finns

kommer att rubbas. Flertalet av de föreslagna förändringarna

avvisas av motionärerna. De menar att det är uppenbart att

propositionen innebär ett effektuerande av väsentliga delar av

den "beställning" av förändringar i arbetsrätten som SAF gjort i

sin promemoria SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten --

några utgångspunkter samt de angelägnaste kraven på lagändring.

Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att förslagen

i propositionen skulle ha några sysselsättningsfrämjande

effekter. Därmed faller de skäl regeringen anfört för förslagen.

Vänsterpartiet anser att anställningsskyddet behöver stärkas

på några punkter. Det gäller möjligheten till utköp av anställda

trots att domstol ogiltigförklarat en uppsägning, skyddet av

arbetstagare i samband med överlåtelse av företag eller delar

därav samt skyddet för föräldralediga vid

arbetsbristuppsägningar.

I sin partimotion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet att

förslag som läggs fram i Arbetsrättskommissionen skall syfta

till att förbättra de anställdas rättigheter och förändra

maktstrukturen på arbetsplatserna. De stora förväntningar som

ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har inte infriats.

Vänsterpartiet ser det som en politisk huvudfråga att de

demokratiska rättigheterna i arbetslivet skall sättas i centrum

under 1990-talet. Målen bör vara en demokratisk

arbetsorganisation, kompetenshöjning framför allt för

lågutbildade, ökade möjligheter att motverka en dålig

arbetsmiljö, ökat medbestämmande, bl.a. stärkt facklig vetorätt,

ökad anställningstrygghet, förbättringar för fackliga

förtroendemän, verklig jämställdhet och sex timmars arbetsdag.

Vänsterpartiet framför i motionen även synpunkter på ARK:s

sammansättning. Kommissionen bör bestå av en majoritet av

representanter för de fackliga organisationerna, och hälften av

ledamöterna bör vara kvinnor.

I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) konstaterar

motionärerna att regeringens förslag inte berör själva

kärnfrågan som ingår i ARK:s uppdrag, nämligen om det starka

anställningsskyddet kan ha medfört hinder för arbetslösa att

komma in på arbetsmarknaden. De nu framlagda förslagen inriktas

bara på att inför en konjunkturuppgång underlätta för arbetslösa

att få anställning. Motionärerna anser vidare att regeringens

förslag inte tar hänsyn till de arbetstagare som inte omfattas

av kollektivavtalet. Detta frågekomplex bör återförvisas till

regeringen för utredning, anser motionärerna.

Annika Åhnberg (-) anför i motion A7 att regeringen vill

försämra löntagarnas inflytande utan att behöva ta det politiska

ansvaret. Regeringen döljer förslagen bakom påstådd

EG-anpassning. Man uppnår genom detta varken trovärdighet eller

respekt utan bidrar möjligen till EG-motståndet. I själva verket

är propositionens förslag oförenliga med en korrekt

EG-anpassning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

I motionen framförs också att det är nödvändigt att individens

skydd mot diskriminering på grund av kön, ursprung, åsikter,

ålder, familjesituation eller liknande stärks.

Inga Berggren och Jan Backman (m) yrkar i motion 1992/93:A725

ett tillkännagivande om förändringar av den arbetsrättsliga

lagstiftningen. Reglerna måste vara utformade så att man på

förhand vet vad som gäller. Lagstiftning behövs bara när

rättssäkerhetsaspekter talar för det, annars bör avtalslösningar

eftersträvas. Lagen måste anpassas bättre till småföretagarna,

bl.a. i fråga om rätten till ledighet för skilda ändamål.

Förlängning bör ske av tiden för anställning vid arbetstoppar

och för provanställning. Större flexibilitet är nödvändig vid

turordningen. Vetorätten vid entreprenader behövs inte.

Utskottet tar i detta sammanhang även upp ett par motioner med

synpunkter på översynsutredningen (ARK).

Charlotte Cederschiöld (m) anser i motion 1991/92:A716 att

utredningen bör få tilläggsdirektiv vad avser ändringar i LAS,

bl.a. i fråga om den s.k. undantagskretsen,

saklig-grund-begreppet och turordningsreglerna.

Filip Fridolfsson m.fl. (m) anför i motion 1991/92:A455, som

gäller Stockholmsregionens utveckling, att en övergripande

översyn är nödvändig för att möjliggöra en framtida dynamisk,

kundstyrd och högkvalitativ tjänsteproduktion.

I Annika Åhnbergs motion 1991/92:A719 (v) framförs att

utredningen bör få i uppdrag att föreslå förändring av

saklig-grund-begreppet så att de åtgärder som en arbetsgivare

kan vidta med anledning av en arbetstagares förseelse skall stå

i rimlig proportion till förseelsen.

Utan att särskilt hänföra sig till översynsutredningen betonar

Margareta Winberg m.fl. (s) i motion 1991/92:A813 vikten av att

den fackliga verksamheten inte försvagas, detta bl.a. för att

arbetet med den solidariska lönepolitiken måste kunna fortsätta.

Vidare bör enligt motionärerna centrala avtalsrörelser

uppmuntras.

Slutligen efterlyser Bengt Hurtig och Lars-Ove Hagberg i

motion A724 (v) åtgärder, t.ex. i form av en undersökning av

statlig kommission, för att personer som diskrimineras på

arbetsmarknaden på grund av sin politiska uppfattning skall

kunna få upprättelse.

Utskottets överväganden

Syftet med 1970-talets arbetsrättsreformer var att

arbetstagarna skulle få mer information och inflytande på

arbetsplatsen och att anställningstryggheten skulle öka.

Erfarenheterna visade att lagarna inte alltid fick den effekt

som överensstämde med deras syfte. De skapade formaliserade

samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. De

kollektivavtal som träffades förändrade inte i grunden detta

förhållande. Till det kommer att regelverket är omfattande och

svåröverskådligt, detaljerat och komplicerat.

Genom att medbestämmandet i princip är knutet till den eller

de fackliga organisationer som har kollektivavtal med

arbetsgivaren står många anställda fortfarande utan möjlighet

till information och inflytande. Medbestämmandet har inte alltid

den lokala förankring som är önskvärd. I vissa fall har å andra

sidan medbestämmandet kommit att omfatta frågor som knappast kan

anses ha någon betydelse för arbetstagarna på arbetsplatsen.

Det visade sig också att lagarna är dåligt anpassade till

kraven på förbättrad produktivitet i både privat och offentlig

sektor. Särskilda svårigheter kan uppstå på mindre arbetsplatser

där bristen på flexibilitet i regelsystemet kan få

återverkningar på verksamheten och därmed också på lönsamheten.

Anställningsskyddslagen ger inte någon stimulans till den

enskilde arbetstagaren att öka sin kompetens. Den uppmuntrar

inte heller till rörlighet på arbetsmarknaden utan skapar

inlåsningseffekter. Det starka anställningsskyddet kan medföra

hinder att komma in på arbetsmarknaden för dem som har svårt att

få arbete. Reglerna kan också försvåra nödvändiga

omstruktureringar.

Välfärden förutsätter en stark ekonomi med tillväxt, och en

stark ekonomi förutsätter ett starkt näringsliv. Både små och

stora företag behövs. Genom många mindre företag sprids ägandet

och inflytandet i näringslivet. En sund konkurrens kan

upprätthållas. De små företagen har också stor betydelse för

produktutveckling, innovationer och tilllämpning av ny teknik.

De mindre företagen kan också bättre anpassa sig till

konjunkturväxlingarna. Därigenom bidrar de till att göra

samhällsekonomin mindre sårbar.

Av nu angivna skäl är det enligt utskottets mening viktigt att

skapa ett arbetsrättsligt system som inte skapar onödiga hinder

för företagens möjligheter till fortlevnad och effektivitet.

Även arbetsmarknadens funktionsförmåga bestäms i hög grad av

befintliga regelsystem i form av lagar, avtal och informell

praxis. Lagstiftningen har betydande effekter på

arbetsmarknadens möjligheter att fungera tillfredsställande.

De direktiv för översynen av den arbetsrättsliga utredningen

(dir. 1991:118) som regeringen beslutade om för snart två år

sedan grundar sig på liknande tankegångar. Inriktningen skall

bl.a. vara att åstadkomma enklare bestämmelser. Strävan skall

vara att åstadkomma ett lokalt förankrat medbestämmande med

ökade möjligheter för den enskilde. De mindre företagens

intressen skall stå i fokus.

Arbetsmarknadsutskottet anser att inriktningen av arbetsrätten

bör vara den nu angivna, vilket innebär att det fortsatta

arbetet med reformeringen bör fullföljas i enlighet med de

tidigare direktiven. Utskottet återkommer nedan rörande de mer

konkreta förslagen om det fortsatta reformeringsarbetet.

Sedan regeringen beslutade om direktiv för översynsutredningen

och ARK satt i gång sitt arbete har dramatiska förändringar

skett på svensk arbetsmarknad. Redan 1989 började bortfallet av

arbetstillfällen inom industrisektorn. I oktober i år uppgick

den öppna arbetslösheten till 8,5 %. Närmare 200 000 personer

befann sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, motsvarande ca

4,7 %.

Samtidigt motsvarar övertidsuttaget för närvarande närmare

50 000 arbetstillfällen.

De förslag som läggs fram i proposition 67 bör enligt

utskottets mening ses mot den nu angivna bakgrunden. Det måste

snabbt bli lättare att nyanställa genom att de hinder som finns

i dag undanröjs. Över huvud taget är det angeläget att under de

närmaste åren få till stånd en snabb expansion av

arbetstillfällena inom det privata näringslivet. Eftersom de små

företagen utgör merparten av alla företag i Sverige betyder

nyanställningar där ett stort antal nya arbetstillfällen.

De nu framlagda konkreta lagändringarna, som enligt

propositionen bör träda i kraft den 1 januari 1994, motsvaras av

sådana förslag i ARK:s delbetänkande som har speciell betydelse

för små och medelstora företags förmåga att nyanställa.

Utskottet instämmer med regeringen i att förslagen är av den

karaktären att de bör genomföras nu. Därmed underlättar man för

arbetslösa att få anställning i det svåra arbetsmarknadsläget

och inför en konjunkturuppgång.

Av detta följer att utskottet avstyrker motion A6 (Bengt-Ola

Ryttar m.fl., s) i vilken yrkas avslag på propositionen i

sin helhet. Av vad utskottet anfört följer också att utskottet

inte heller kan ansluta sig till den beskrivning av regeringens

förslag som finns i motion A7 (Annika Åhnberg, -).

När det gäller inriktningen av arbetsrätten kan utskottet

konstatera att Socialdemokraterna (motion 1991/92:A225) i

väsentliga -- om än inte alla -- delar har andra utgångspunkter

för sin syn på hur den framtida arbetsrätten bör se ut. Det kan

därför inte bli fråga om att göra ett tillkännagivande av det

slag som partiet begär.

Vänsterpartiets syn på vad reformeringen skall leda till

(1991/92:A707) avviker starkt från utskottets uppfattning.

Med det anförda avstyrks således även motionerna 1991/92:A225

och 1991/92:A707 i berörda delar.

När det gäller det fortsatta utrednings- och

beredningsarbetet konstaterar utskottet -- med anledning av

Vänsterpartiets synpunkter på ARK:s sammansättning i motion

1991/92:A707 -- att utredningen i sin första del hade jämn

könsfördelning bland de parlamentariskt tillsatta ledamöterna. I

det nu pågående utredningsarbetet är tre av de åtta

parlamentarikerna kvinnor. Motionsförslaget om en majoritet av

representanter för de fackliga organisationerna med

arbetsgivarföreträdare enbart i en referensgrupp avvisas av

utskottet med hänsyn till vikten av att utredningens förslag så

långt som möjligt skall vara förankrade på arbetsmarknaden. Med

hänvisning till det anförda avstyrks motionen i den nu berörda

delen.

Med anledning av vad Simon Liliedahl m.fl. (nyd) framfört om

de arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet kan

utskottet konstatera att ARK i enlighet med de tidigare nämnda

tilläggsdirektiven (dir. 1992:109) även skall ta upp frågor som

rör kollektivavtalet. Utskottet anser att man bör kunna utgå

från att den fråga som motionen rör kommer att belysas av ARK.

Någon åtgärd behövs alltså inte från riksdagens sida, varför

motionen A13 avstyrks i den berörda delen.

När det sedan gäller de synpunkter på översynens

inriktning som framförs i motionerna 1991/92:A455 av Filip

Fridolfsson (m), 1991/92:A716 av Charlotte Cederschiöld (m) och

1992/93:A725 av Inga Berggren och Jan Backman konstaterar

utskottet att dessa ligger i linje med utgångspunkterna för de

gällande direktiven för ARK resp. översynen av

ledighetslagstiftningen. I vissa delar har utredningsförslag

redan framlagts, i andra delar ingår frågorna i återstående

uppdrag.

Eftersom motionerna får anses överensstämma med den inriktning

som översynen har kan något initiativ inte anses påkallat från

riksdagens sida. De nu berörda motionerna 1991/92:A455,

1991/92:A716 och 1992/93:A725 avstyrks, i förekommande fall i

motsvarande delar.

Margareta Winbergs m.fl. (s) yrkande om tillkännagivande i

motion 1991/92:A813 om behovet av facklig verksamhet i

framtiden är så allmänt hållet att det enligt utskottets

mening inte bör föranleda något särskilt uttalande från

riksdagens sida. Det avstyrks därför.

De av Annika Åhnberg aktualiserade frågorna om

saklig-grund-begreppet i motion 1991/92:A719 (v) resp. allmänt

skydd mot diskriminering i motion A7 (-) får anses ligga inom

ramen för beredningen av ARK:s delbetänkande. Inte heller dessa

motioner bör därför föranleda någon åtgärd från riksdagen. De

avstyrks följaktligen i berörda delar.

Vad slutligen gäller kravet i motion 1991/92:A724 av Bengt

Hurtig och Lars-Ove Hagberg (v) om åtgärder mot diskriminering

på grund av politisk uppfattning har utskottet inte övertygats

om behovet av åtgärder av det slag som motionärerna efterlyser.

Motionen avstyrks alltså av utskottet.

Förslag som rör lagen om anställningsskydd

I propositionen läggs fram förslag som rör tidsbegränsad

anställning, provanställning, information om

anställningsvillkor, den s.k. månadsregeln vid uppsägning och

avskedande och turordningen vid uppsägning på grund av

arbetsbrist.

Visstidsanställning vid arbetsanhopning

Propositionen

Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning vid

arbetsanhopning förlängs från sammanlagt högst sex månader till

sammanlagt högst tolv månader under en tvåårsperiod.

Syftet med regeln om visstidsanställning vid tillfällig

arbetsanhopning är att ge arbetsgivaren möjlighet att klara upp

situationen när det tillfälligt uppkommer ett kortsiktigt behov

av en extrainsats. Denna möjlighet infördes genom 1982 års

anställningsskyddslag. Till skillnad från de andra

tidsbegränsade anställningsformerna är anställningstiden

begränsad. Anledningen är att lagstiftaren velat skapa en klar

och enkel regel som utan att undergräva huvudregeln om

tillsvidareanställning tillåter att visstidsanställningen vid

behov kan förlängas inom den uppdragna tidsramen. Om

anställningen varar längre än sammanlagt tolv månader under de

senaste två åren har arbetstagaren företrädesrätt till

återanställning.

I motiveringen till sitt förslag anför arbetsmarknadsministern

att tillsvidareanställning även fortsättningsvis skall vara den

normala anställningsformen och att begränsningarna av

möjligheten att träffa avtal är uppställda för att förhindra

kringgående av anställningsskyddet för arbetstagaren.

Det finns emellertid enligt propositionen ett behov av att

förlänga den tillåtna anställningstiden vid arbetsanhopning. Vad

som åsyftas är fall där tidsgränsen är så snäv att befogade

visstidsanställningar faller utanför. Med för korta tidsgränser

kan det bli nödvändigt att byta ut den visstidsanställda

arbetsstyrkan efter sex månader. Skulle en arbetsgivare ha behov

av arbetstagaren fortfarande efter den förlängda tiden tolv

månader kan man inte längre tala om tillfällig arbetsanhopning.

Han får då i stället erbjudas en tillsvidareanställning.

Som skäl för förlängningen anförs också att de mindre

företagen nu får vidgade möjligheter att anpassa arbetsstyrkan

efter arbetstillgången. Därmed främjas konkurrensen, och stora

övertidsuttag kan hindras.

Även arbetstagarna kan ha fördelar av förslaget. I

propositionen pekas bl.a. på möjligheterna för ungdomar att

prova på olika slags arbeten och visa sin arbetsförmåga och

handikappades möjligheter att komma in på den reguljära

arbetsmarknaden.

Med hänvisning till att anställningstiden förlängs till tolv

månader föreslås att ordet "tillfällig" tas bort ur lagtexten.

Motionerna

Socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen i denna

del. Motionärerna menar att det är svårt att förstå att

nuvarande regler för visstidsanställning vid arbetsanhopning

(arbetstopp) sammantagna med anställningsskyddslagens regler om

uppsägning vid arbetsbrist skulle vara ett hinder för att klara

av en ökning av produktionen. Dessutom råder det avtalsfrihet på

området.

Vänsterpartiet uttrycker i sin motion A9 en allmänt

kritisk inställning till tidsbegränsade anställningar.

Regeringen har knappast gjort troligt att de föreslagna

förändringarna kommer att få positiva sysselsättningseffekter,

sägs det i motionen.

Förslaget om att förlänga tiden för visstidsanställning vid

arbetsanhopning godtas inte av Vänsterpartiet. Möjligheterna att

sätta anställningsskyddet ur spel skulle därigenom bli alldeles

för stora.

I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) anförs att

särskilt småföretagare anser att sex månaders visstids- och

provanställning är för kort tid för att man skall våga satsa på

nyanställning. Företagarna väljer i stället att ta ut övertid.

Detta är en av orsakerna till att övertidsuttaget skenat i väg

och blockerar nyanställningar för ca 50 000 arbetslösa.

Motionärerna vill därför förlänga den tillåtna tiden för

visstidsanställningar till 18 månader.

Annika Åhnberg (-) yrkar i motion A7 avslag på propositionen i

denna del.

Utskottets överväganden

Som påpekas i propositionen kommer en vidgad möjlighet att

använda sig av en tidsbegränsad anställning förmodligen särskilt

de mindre företagen till godo. Regeringsförslaget ligger således

i linje med de allmänna ambitionerna att ge dessa företag bättre

förutsättningar för att driva och expandera verksamheten.

Det är inte rimligt kräva, som Socialdemokraterna gör, att ett

företag som får en order som beräknas på längre tid än sex

månader skall tillsvidareanställa den nödvändiga arbetskraften

för att kort därefter säga upp den på grund av arbetsbrist. Det

är enligt utskottets mening inte heller rimligt att för att

undvika denna situation behöva byta ut arbetsstyrkan efter sex

månader.

Utskottet kan inte dela Vänsterpartiets allmänt negativa syn

på visstidsanställningar. Inte heller kan utskottet se att en

förlängd visstidsanställning skulle öka möjligheterna att sätta

anställningsskyddet ur spel. I stället bör man väga in att en

enskild arbetstagare med den nya regeln kan få arbeta längre tid

på arbetsplatsen än tidigare.

Utskottet anser regeringsförslaget väl avvägt, dvs. att en

visstidsanställning vid arbetsanhopning högst får vara tolv

månader under en tvåårsperiod. Med denna förlängning bör även

visst övertidsuttag kunna undvikas. Utskottet kan således inte

ansluta sig till förslaget i motion A13 att den längsta tiden

skall få vara 18 månader.

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna A7, A8, A9

och A13 avstyrks i berörda delar.

Provanställning

Propositionen

I propositionen föreslås att prövotiden vid provanställning

förlängs från sex till tolv månader.

Det framhålls att provanställningen har en annan karaktär än

andra tidsbegränsade anställningar eftersom den normalt är

avsedd att övergå i en tillsvidareanställning. För att

provanställningen skall fylla sin funktion måste prövotiden vara

så lång att den ger tillräcklig möjlighet till de bedömningar

som arbetsgivare och arbetstagare skall göra. Är tiden för kort

finns risken att arbetsgivaren inte vågar låta anställningen

övergå i en tillsvidareanställning utan i stället avbryter

anställningsförhållandet. Risken finns också att arbetsgivaren

helt avstår från att anställa om prövotiden inte ger

tillräckligt utrymme för bedömningen.

Den längsta prövotid som anges i lagen bör enligt

propositionen vara så lång att den i de allra flesta fall ger

arbetsgivaren tillräckligt underlag för att avgöra om

provanställningen skall gå över i en tillsvidareanställning. En

prövotid om sex månader är fullt tillräcklig i många fall, sägs

det, men i vissa situationer är en längre tid önskvärd och

behövlig. Exempel ges på sådana situationer, och efter ett

resonemang om hur lagregeln bör konstrueras stannar

arbetsmarknadsministern för att tiden bör bestämmas till tolv

månader. Det framhålls särskilt att denna vidgade möjlighet till

provanställning kommer särskilt småföretagarna till godo.

Motionerna

Socialdemokraterna yrkar i sin motion A8 avslag på

propositionen även i denna del. På grund av den höga

arbetslösheten och genom att ungdomar kan anlitas utan kostnad

på ungdomspraktikplats har arbetsgivare redan i dag större

möjlighet än någonsin att välja arbetstagare som har

förutsättningar att passa för ett arbete, sägs det i motionen.

Att utöka den tillåtna provanställningstiden kommer inte att öka

antalet arbetstillfällen utan kommer endast att öka otryggheten

för fler arbetstagare. Regeringens förslag går dessutom avsevärt

längre än vad Arbetsrättskommittén föreslagit.

Även Vänsterpartiet yrkar i motion A9 avslag på denna del

av propositionen. Den föreslagna tillåtna tiden är orimligt

lång. Partiet pekar också på att flertalet EG-stater har regler

som begränsar provanställningstiden till mellan två veckor och

sex månader.

Avslag på propositionen i denna del yrkas också av Annika

Åhnberg (-) i motion A7.

I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 framförs att

möjligheterna att provanställa bör inskränkas, bl.a. så att

anställningsformen skall förutsätta att arbetstagaren är oprövad

inom befattningsområdet och inte tidigare anställd hos

arbetsgivaren. En uppsägningstid på två veckor bör gälla.

I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) anser motionärerna

att den tillåtna tiden för provanställning bör förlängas till 18

månader. I enlighet med partiets reservation till ARK:s

betänkande vill motionärerna ha en förlängd prövotid för att ge

unga arbetslösa ökade möjligheter att komma in på

arbetsmarknaden.

Ett motsvarande yrkande finns också i Ny demokratis motion

1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström liksom i

motion 1992/93:A715 av Ian Wachtmeister m.fl.

I motion A10 föreslår Ingela Mårtensson (fp) ett förtydligande

från riksdagen att tolv månaders provanställning inte kan

kombineras med tolv månaders visstidsanställning vid

arbetsanhopning.

Slutligen framförs i motion 1992/93:A703 av Göte Jonsson och

Ulf Melin att provanställningstiden förlängs till ett år.

Utskottets överväganden

En bakgrund till regeringens förslag om en förlängning av

prövotiden vid provanställning till tolv månader är att

anställningen för att fylla sin funktion måste vara så lång att

den ger en tillräcklig möjlighet för bedömningarna. Annars finns

risken att arbetsgivaren inte vågar låta provanställningen

övergå i en fast anställning. Det finns också en risk att

arbetsgivaren helt avstår från att anställa.

Arbetsmarknadsministern, liksom ARK, har ansett att det finns

behov av längre prövotider.

Utskottet instämmer i detta och vill för sin del framhålla att

de alltmer ökande kraven i arbetslivet också gör att det allmänt

sett blir svårare och tar längre tid att göra de nyssnämnda

bedömningarna. Om sex månader normalt var en tillräcklig

prövotid för drygt tio år sedan när möjligheten till

provanställning infördes i LAS, så är det ingalunda givet att

den tiden alltid räcker i dag.

Utskottet kan inte ansluta sig till det resonemang som

Socialdemokraterna för. Svårigheterna att göra säkra bedömningar

om en arbetstagares förutsättningar för ett arbete kan vara

stora även om arbetsgivaren har gjort sitt urval bland många

sökande. Man kan inte heller utgå från att

ungdomspraktikplatserna fyller syftet att undersöka om en

arbetstagare passar på arbetsplatsen. Det som kan bedömas inom

ramen för en ungdomspraktikplats är enligt utskottets mening

begränsat. På anförda skäl avstyrks motion A8 i nu berörd del.

Av det anförda följer att utskottet inte heller kan ansluta

sig till de övriga motioner, nämligen A7 och A9, som innehåller

avslagsyrkanden på propositionen i denna del.

När det gäller den längsta tiden för provanställning anser

utskottet att tolv månader bör vara tillräckligt. Man uppnår

därmed även en överensstämmelse med vad som gäller vid

visstidsanställning för arbetsanhopning. Utskottet vill erinra

om att reglerna skall vara dispositiva -- det står alltså

parterna fritt att med de nya reglerna som bakgrund avtala om

såväl förkortning som förlängning. Därmed kan avtalstiderna

anpassas till vad som anses som behövligt inom varje bransch för

sig. Utskottet avstyrker med detta de nyd-motioner som

innehåller yrkanden om 18 månaders provanställning, dvs.

1991/92:A261, 1992/93:A715 och A13. Motion 1992/93:A703 får

anses tillgodosedd med utskottets ställningstagande.

Vänsterpartiets förslag i motion 1991/92:A707 om

inskränkningar i förhållande till dagens regler av

möjligheterna till provanställning, inklusive en rätt till

uppsägningstid på två veckor, kan inte heller godtas av

utskottet. En sådan reglering skulle starkt motverka företagens

intresse att nyanställa.

Slutligen vill utskottet med anledning av Ingela Mårtenssons

(fp) yrkande i motion A10 om ett klargörande beträffande

möjligheten att kombinera provanställning och

visstidsanställning hänvisa till innebörden av lagen på denna

punkt. Om arbetsgivaren inte vill att anställningen skall

fortsätta efter det att prövotiden har löpt ut, skall

arbetsgivaren lämna besked om detta till motparten senast vid

prövotidens utgång. Om det inte sker, övergår provanställningen

i en tillsvidareanställning. Motionen avstyrks i den berörda

delen.

Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning och

provanställning

Propositionen

I propositionen konstateras att det på betydande delar av

arbetsmarknaden finns bestämmelser om kortare avtalstider vid

dessa anställningsformer än vad lagen medger och att dessa

begränsningar i stor utsträckning härrör från tiden före 1982

års anställningsskyddslag, då anställningsformerna var tillåtna

bara under förutsättning av kollektivavtal.

Man skulle därför enligt propositionen kunna överväga att göra

reglerna tvingande. Arbetsmarknadsministern anser dock att det

är viktigt att parterna inom en bransch även i framtiden kan

göra nödvändiga justeringar i förhållande till lagen om

tidsbegränsad anställning vid dessa anställningsformer. Därför

föreslås att reglerna om visstidsanställning vid arbetsanhopning

och vid provanställning liksom tidigare skall kunna frångås

genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central

arbetstagarorganisation.

Genom övergångsbestämmelser skall dock de delar av

kollektivavtalen undanröjas som innehåller bestämmelser om

kortare tillåtna avtalstider än de nya reglerna. Det framhålls

visserligen att det kan riktas principiella invändningar mot ett

sådant förfaringssätt. Mot detta åberopas vikten av att de

föreslagna förändringarna får genomslag på hela arbetsmarknaden

så att de kan få de avsedda positiva effekterna under den

väntade konjunkturuppgången.

Arbetsmarknadens parter ges möjlighet att med de nya

lagreglerna som grund göra anpassningar. Parterna bör även se

till att det inte finns några andra hinder i kollektivavtalen

för att ändra dessa anställningsformer på hela arbetsmarknaden,

sägs det i propositionen.

Motionerna

Socialdemokraterna anser i sin partimotion A8 att

regeringens förslag i övergångsbestämmelserna, som Lagrådet

anfört, strider mot normala principer för lagstiftning i

Sverige. Det är att betrakta som ett oacceptabelt ingrepp i den

fria förhandlingsrätten. Förslaget rubbar de förutsättningar som

gällde när avtalen slöts. Arbetstagarsidan har fått avstå från

andra förmåner vid förhandlingarna för att införa eller

bibehålla de regler som nu gäller. Ingreppen i redan träffade

kollektivavtal står dessutom i strid med ILO:s konventioner om

förenings- och förhandlingsrätt. Motiveringen att motsvarande

övergångsregler användes vid medbestämmandelagens ikraftträdande

är inte korrekt. De kollektivavtal som gällde då reglerade inte

de helt nya företeelser -- inflytandeförhandlingar och rätt till

information -- som infördes genom medbestämmandelagen.

Motionärerna noterar slutligen att Arbetsrättskommittén kommit

fram till att den föreslagna åtgärden inte var genomförbar. På

dessa grunder yrkas avslag på propositionen i denna del.

Vänsterpartiet anser det oacceptabelt att undanröja

gällande kollektivavtal och hänvisar därvid till ARK:s

inställning. Det innebär enligt motion A9 ett angrepp på den

fria förhandlingsrätten mellan parterna.

Även Annika Åhnberg (-) yrkar i motion A7 avslag på

propositionen i denna del.

Fredrik Reinfeldt (m) vill enligt motion A14 utvidga den av

regeringen föreslagna övergångsregeln och lämnar förslag till

alternativ lydelse. Alla begränsningar i förhållande till lagens

regler om visstidsanställning vid arbetsanhopning och

provanställning föreslås generellt förlora sin verkan. Med

begränsningar avses -- utöver inskränkningar av avtalstiden --

t.ex. kollektivavtalsbestämmelser som innebär krav på

arbetstagarorganisationens samtycke eller bestämmelser om att

det skall föreligga vissa skäl för att få använda

anställningsformerna. De kollektivavtalsbestämmelser som har

karaktären av ordningsföreskrifter och som inte innebär någon

materiell inskränkning av anställningsmöjligheterna skall inte

beröras av övergångsregeln. Motionären instämmer i regeringens

förslag om att bestämmelserna om visstidsanställning vid

arbetsanhopning och provanställning alltjämt skall vara

dispositiva och att det skall vara möjligt att redan före

ikraftträdandet träffa kollektivavtal som avviker från de nya

bestämmelserna.

Utskottets överväganden

De förlängda avtalstiderna som föreslås beträffande

anställning för arbetsanhopning och provanställning syftar till

att uppmuntra företagen till nyanställningar och därigenom

underlätta för de arbetslösa att få ett arbete. Det rådande

ytterst svåra arbetsmarknadsläget gör det angeläget att

lagreglerna får ett så snabbt och brett genomslag som möjligt.

Som utskottet ser det är det framför allt grupper med höga

arbetslöshetstal -- ungdomar, invandrare och andra som saknar

fast förankring på arbetsmarknaden -- som bör ha nytta av

regeländringarna.

Som konstateras i Lagrådets yttrande får det numera anses vara

stadgad lagstiftningspraxis på det arbetsrättsliga området att

dispositiva lagregler ges retroaktiv inverkan på äldre

avtalsbestämmelser, under förutsättning att det befinns

angeläget att de nya lagreglerna får ett snabbt genomslag på

hela arbetsmarknaden.

Några rättsliga hinder kan enligt utskottets mening därför

inte föreligga mot att genom en övergångsbestämmelse undanröja

sådana delar av kollektivavtalen som motverkar det som är syftet

med regeländringarna.

Utskottet kan följaktligen inte dela den av Socialdemokraterna

och Vänsterpartiet, liksom av en enskild motionär, framförda

uppfattningen att ett undanröjande av kollektivavtalen i sådana

delar skulle vara en oacceptabel åtgärd.

När det gäller räckvidden av den föreslagna

övergångsbestämmelsen kan man i och för sig diskutera om den bör

avse alla materiella inskränkningar av möjligheterna att

utnyttja anställningsformerna, vilket förordas i motion A14 av

Fredrik Reinfeldt, eller om det är tillräckligt att

undanröjandet tar sikte enbart på kollektivavtalsregler om

avtalstidens längd, vilket är propositionens innebörd. Enligt

utskottets mening är det framför allt regler av det sistnämnda

slaget som kan antas lägga hinder i vägen för att använda

anställningsformerna, och det är dessutom i just detta hänseende

som förändringar föreslås i regelverket. Med hänvisning härtill

och till att ingreppet i kollektivavtalen inte bör göras större

än vad som är absolut nödvändigt, anser utskottet att den i

propositionen föreslagna övergångsregeln är att föredra.

Utskottet anser dessutom att man bör kunna utgå från att

kollektivavtal som förutsätter fackligt samtycke eller liknande

för att en viss anställningsform skall få tillämpas inte

utnyttjas på sådant sätt att befogade anställningar inte kommer

till stånd.

Som framförs i propositionen är det angeläget att parterna

anpassar sina avtal till de nya bestämmelserna om längre

avtalstider för provanställning och tidsbegränsad anställning

vid arbetsanhopning. I sammanhanget bör parterna även se till

att det inte finns några andra hinder i kollektivavtalen för att

använda dessa anställningsformer på hela arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutskottet vill slutligen framhålla följande.

Förfaringssättet att genom en övergångsregel undanröja vissa

delar av kollektivavtalen och ersätta dem med en dispositiv

lagregel är inte helt invändningsfritt. Enligt utskottets mening

bör regeringen följa utvecklingen på arbetsmarknaden och vid

behov återkomma till riksdagen.

Med det anförda tillstyrks regeringsförslaget om en särskild

övergångsregel beträffande kollektivavtal som innehåller

bestämmelser om kortare avtalstider för tidsbegränsad

anställning vid arbetsanhopning och provanställning. Motionerna

A7, A8, A9 och A14 avstyrks.

Information om anställningsvillkor

Propositionen

Mot bakgrund av ett EG-direktiv tillförs lagen en regel

om att arbetsgivaren i inledningen av ett

anställningsförhållande skall vara skyldig att skriftligen

informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.

I sammanhanget åberopas att allt talar för att EES-avtalet

kommer att träda i kraft inom en snar framtid. Med hänsyn till

det och till direktivets karaktär anser arbetsmarknadsministern

att det är lämpligt att lagstifta i frågan. Genom en

lagbestämmelse kan eventuella oklarheter i

anställningsförhållandet undanröjas. Arbetsgivaren får själv,

under skadeståndsansvar, välja sättet att skriftligen informera,

vilket skall ske inom en månad efter det att arbete har börjat

utföras i anställningen. Information behöver inte lämnas om

anställningstiden är kortare än en månad. I fråga om

anställningsförhållanden som pågår när lagen träder i kraft

föreslås att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran blir

skyldig att lämna information inom viss tid.

Informationen skall inbegripa bl.a. parternas namn och

adresser, tillträdesdag, arbetsuppgifter, yrkesbenämning,

anställningsform, uppsägningstider, begynnelselön, andra

löneförmåner, utbetalningstidpunkter, semester, arbetstid och

tillämpligt kollektivavtal i förekommande fall.

Regeln föreslås bli dispositiv på det sättet att avvikelser

skall kunna bestämmas genom kollektivavtal, under förutsättning

att avtalet inte innebär mindre förmånliga regler än

EG-direktivet.

Med förslaget kan kravet på skriftligt anställningsavtal

enligt 4 § lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft avskaffas, liksom den anslutande

straffregeln.

Motionerna

Socialdemokraterna godtar att reglerna i EG-direktivet om

information om gällande anställningsvillkor införs i LAS. Man

beklagar dock att arbetsgivarna inte varit intresserade av att

reglera frågan i kollektivavtal.

Vänsterpartiet är enligt motion A9 positivt till förslaget

om att arbetsgivaren skriftligen skall informera arbetstagaren,

men framhåller risken med att informationen behöver lämnas först

efter en månads anställning. Om parterna har olika meningar om

vad som avtalats muntligen blir arbetstagarens bevisläge

betydligt sämre efter så lång tid. Riksdagen bör därför besluta

att informationen skall lämnas när anställningsavtalet träffas.

I motion A12 av Björn Ericson m.fl. (s) framförs liknande

synpunkter. Med hänsyn till anställningsavtalets centrala

betydelse menar motionärerna att anställningsvillkoren bör

redovisas i samband med att anställningsavtalet ingås.

Utskottets överväganden

Utskottet anser liksom regeringen att det bör införas en regel

i LAS som utformas efter mönster av EG-direktivet.

Till detta ansluter sig även Socialdemokraterna och

Vänsterpartiet.

När det gäller tidpunkten för när informationen skall lämnas

är innebörden av lagförslaget att det skall ske senast en månad

efter det att arbetstagaren har börjat arbeta. Vänsterpartiet,

liksom Björn Ericson (s), menar att detta är för sent; vid

oenighet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren om vad som

avtalats skulle arbetstagarens förhandlingsläge försämras om

alltför lång tid gått sedan den muntliga överenskommelsen

ingicks. Utskottet anser för sin del att en månad är rimlig tid.

I sammanhanget skall framhållas att EG-direktivet anger att

upplysningarna skall lämnas inom två månader.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom dessa

motionsyrkanden, utan tillstyrker propositionen i den nu

behandlade delen.

Månadsregeln

Propositionen

Vid uppsägningar som grundar sig på arbetstagarens personliga

förhållanden och vid avskedanden gäller den s.k. månadsregeln.

Den innebär att arbetsgivaren inte får grunda uppsägningen resp.

avskedande enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt

till i mer än en månad innan han lämnade underrättelse om den

tilltänkta åtgärden.

Bakgrunden till regeln är bl.a. att arbetstagaren inte skall

behöva sväva i ovisshet om arbetsgivarens inställning när någon

förseelse har begåtts av arbetstagaren. Situationen kan dock

kompliceras av att de närmare förhållandena är oklara och kanske

tvistiga mellan parterna. I de fallen är principen att fristen

börjar löpa först sedan de närmare omständigheterna blivit

utredda och situationen kan överblickas av arbetsgivaren. Vid

t.ex. mera komplicerad och förnekad brottslighet räknas fristen

från det att den fällande brottmålsdomen vinner laga kraft.

I propositionen anförs att regelverket måste få sådan

utformning att det inte leder till materiellt

otillfredsställande resultat. Vissa rättsfall nämns där

arbetstagaren av formella skäl har fått behålla sin anställning

och/eller tilldömts höga skadestånd trots att ett grovt brott

mot anställningsavtalet blivit begånget.

Arbetsmarknadsministern finner det uppenbart att månadsregeln

inte är tillräckligt flexibel. Ett antal modeller till lösningar

redovisas. I propositionen förordas en regel att den nuvarande

månadsfristen förlängs till två månader samtidigt som det införs

en undantagsregel avsedd för det fallet att tidsöverdraget

berott på att arbetsgivaren på arbetstagarens begäran eller med

dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller om det finns

synnerliga skäl för att underrättelsen får åberopas. Därmed kan

stötande resultat undvikas, t.ex. om arbetstagaren gjort sig

skyldig till mycket allvarlig brottslighet.

Motionerna

Socialdemokraterna godtar i sin motion A8 regeringens

förslag om att förlänga tidsfristen till två månader. Partiet

accepterar också att tidsfristen skall kunna brytas igenom i

vissa situationer, men kan inte helt ansluta sig till

regeringens förslag om när genombrott skall vara möjligt. Enligt

Socialdemokraterna bör det röra sig om det fallet att en

anställd, helt frivilligt, bevisligen har medgivit förlängning,

under förutsättning att denna är tidsbestämd till en kortare

period. Förslaget om ett allmänt undantag vid synnerliga skäl

avvisas dock. I motionen läggs det fram ett förslag till lagtext

i enlighet med detta.

Vänsterpartiet anser i motion A9 att motiven för den

föreslagna förändringen är dunkla och motsägelsefulla.

Regeringen påstår att arbetstagare i vissa AD-domar av formella

skäl fått behålla anställningen eller tilldömts skadestånd trots

grova brott mot anställningsavtalet. Vänsterpartiet vill i

stället se det så att att arbetstagarna fått behålla arbetet

därför att arbetsgivarsidan varit grovt okunnig om grundläggande

regler i LAS. Denna okunnighet utgör inget godtagbart motiv för

en regeländring. Vänsterpartiet framhåller att det ligger i

preskriptionsreglers natur att de kan leda till stötande

resultat. Det förekommer dessutom kortare tidsfrister i lagen

som arbetstagarna skall iaktta. De reglerna slår hårdare och är

dessutom mer komplicerade än de nu berörda. På dessa grunder

yrkas avslag på regeringsförslaget.

I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) yrkas i första

hand att månadsregeln avskaffas helt. I andra hand yrkas att

regeln utsträcks till sex månader.

I en motion från allmänna motionstiden i år, 1992/93:A715,

framför Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) att månadsregeln måste

mjukas upp.

Utskottet tar i detta sammanhang även upp två enskilda

motioner, 1991/92:A704 av Karl-Gösta Svenson (m) och

1991/92:A717 av Harald Bergström (kds), som båda anknyter till

frågan om månadsregeln. Motionärerna vänder sig mot att

skadestånd kan utdömas på grund av formaliefel från

arbetsgivarens sida i fall när arbetstagaren otvetydigt gjort

sig skyldig till en straffbar handling.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets mening har de skäl som ligger bakom

månadsregeln fortfarande bärkraft. En arbetstagare skall inte

alltför länge behöva sväva i ovisshet om arbetsgivarens reaktion

inför en händelse som kan medföra anställningens upphörande.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom kravet i motion A13

(nyd) att månadsregeln skall avskaffas helt.

För utskottet står det emellertid samtidigt klart att

månadsregeln i sin nuvarande utformning i vissa fall kan leda

till materiellt otillfredsställande resultat och att den därför

bör göras mer flexibel.

Regeringens förslag att fristen bör utsträckas till två

månader har enligt utskottets mening goda skäl för sig. I de

flesta fall lär denna tid räcka för att arbetsgivaren skall

kunna göra sitt ställningstagande i uppsägnings- eller

avskedandefrågan. Som påpekas i propositionen börjar fristen i

mer komplicerade fall att löpa först sedan de närmare

omständigheterna blivit utredda. Utskottet noterar att även

Socialdemokraterna accepterar en tvåmånadersfrist. Utskottets

uppfattning i denna fråga innebär att inte heller

andrahandsyrkandet i motion A13 -- att fristen skall utsträckas

till sex månader -- kan godtas. Motionen avstyrks alltså även i

den delen.

I fråga om undantag från huvudregeln om tvåmånadersfrist anser

Socialdemokraterna att dessa möjligheter bör vara mer inskränkta

än vad regeringen föreslår. Socialdemokraterna anser nämligen

att denna "arbetsgivarventil" endast skall omfatta det fallet

att den anställde helt frivilligt, bevisligen, gått med på en

mindre förlängning.

Utskottet ansluter sig i denna fråga till vad regeringen

föreslagit. Undantagsbestämmelsen bör till en början omfatta det

fallet att arbetstagaren accepterar en förlängning --

självfallet får medgivandet inte ha lämnats under tvång -- och

detta i princip även om det inte är fråga om en helt kort tid.

Det måste emellertid också vara möjligt att bryta igenom fristen

när resultatet annars skulle framstå som stötande. Liksom

regeringen anser utskottet således att det skall vara möjligt

att göra undantag t.ex. vid allvarlig brottslighet. Utskottet

vill i sammanhanget erinra om de allmänna principer som gäller

vid bedömningen av vad som utgör saklig grund för uppsägning

resp. grund för avskedande. Ju längre tid som förflyter från det

att en händelse inträffat, desto mindre betydelse har den vid

denna bedömning.

Utskottet godtar således regeringsförslaget, vilket innebär

ett avstyrkande av Socialdemokraternas motion och

Vänsterpartiets motion, vilken innebär att månadsregeln inte

skall förändras alls.

Motion 1992/93:A715 (nyd) får anses tillgodosedd med

utskottets ställningstagande.

Med utskottets ställningstagande får även motionerna

1991/92:A704 och 1991/92:A717 anses tillgodosedda. Möjligheterna

till skadestånd i situationer av det slag som motionerna syftar

på minskas väsentligt med de nu föreslagna förändringarna av

månadsregeln.

Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

Propositionen

Reglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

hör enligt propositionen till de mest centrala i

anställningsskyddslagen. De innebär i huvudsak att företräde

till fortsatt anställning skall ges till de arbetstagare som har

längst anställningstid. Turordning skall normalt fastställas för

varje driftsenhet och för varje avtalsområde för sig. En

arbetstagare som måste omplaceras för att kunna beredas fortsatt

arbete har företräde bara om han har tillräckliga

kvalifikationer för detta arbete. Turordningsreglerna är

dispositiva på så sätt att parterna genom centrala

kollektivavtal kan komma överens om att andra regler skall

gälla.

I propositionen redovisas övervägandena om turordningsreglerna

i 1977 års anställningsskyddskommitté (A 1977:01) och i den

proposition som låg till grund för 1982 års

anställningsskyddslag, 1981/82:71. Dessa överväganden

resulterade i att de regler om turordning som infördes i 1974

års anställningsskyddslag behölls oförändrade.

I den nu framlagda propositionen anför arbetsmarknadsministern

att anställningsskyddslagen enligt hans mening inte ger

tillräckligt utrymme för många arbetsgivare att behålla

arbetstagare som är av särskild betydelse för den fortsatta

driften, s.k. nyckelpersoner. Det sägs att inte minst de mindre

företagen och företag som står utanför kollektivavtal har

problem med turordningsreglerna. De föreslagna reglerna tar

särskilt sikte på de små företagens situation.

En jämförelse görs med förhållandena i övriga Europa, och det

konstateras att Sverige är ensamt om att ha en lagregel som utan

något uttryckligt förbehåll anger anställningstidens längd såsom

avgörande omständighet.

En kortfattad redovisning finns i propositionen av ARK:s

genomgång av ett antal centrala kollektivavtal. Alldeles oavsett

hur vanligt det är inom den kollektivavtalsreglerade sektorn med

avsteg från lagens turordning så återspeglar den nuvarande

lagregeln inte den allmänt rådande uppfattningen om den

intresseavvägning som måste komma till stånd vid en

övertalighet, sägs det i propositionen. Regelns utformning kan

motverka nödvändiga avvägningar.

I propositionen framhålls ett antal negativa konsekvenser som

de nuvarande reglerna medför; t.ex. att lagreglerna kan användas

som påtryckningsmedel vid turordningsdiskussioner eller att

arbetsgivaren väljer att behålla en övertalighet som inte kan

försvaras ekonomiskt.

Man måste enligt propositionen eftersträva att lagstiftningen

i sig erbjuder möjlighet till lämpliga bedömningar.

Arbetsmarknadsministern framhåller också som sin uppfattning att

lagens regel om krav på tillräckliga kvalifikationer vid

omplacering inte är en tillräcklig garanti för att företagen får

behålla behövlig kompetens. Enligt hans mening skulle vidare en

lagregel som uttryckte ett bedömningsrekvisit av något slag

uppenbarligen medföra tillämpningssvårigheter.

Arbetsmarknadsministern förklarar sig inte vara beredd att gå

så långt som ARK föreslagit -- det viktiga är i stället att

skapa en regel till stöd främst för de mindre företagen.

Den förändringen föreslås att arbetsgivaren alltid ges rätt

att ensam bestämma över en viss del av personalsammansättningen,

nämligen två arbetstagare inom varje turordningskrets. Därigenom

tillerkänns arbetsgivaren en redan på lagen grundad möjlighet

att behålla sådana arbetstagare som är särskilt väsentliga för

den fortsatta driften. Det skall i princip inte vara möjligt att

rättsligt angripa en uppsägning som inträtt som en konsekvens av

att han använt sig av regeln. Dock kan arbetsgivarens rätt att

undanta vissa arbetstagare från turordningen vara begränsad av

annan lagstiftning, t.ex. därför att det utgör otillåten

könsdiskriminering eller föreningsrättskränkning.

Motionerna

Socialdemokraterna framhåller i sin motion A8 att syftet

när anställningsskyddslagen infördes 1974 bl.a. var att man av

rättssäkerhetsskäl ville förhindra godtyckliga uppsägningar och

att vissa grupper stöttes ut från arbetsmarknaden. Lagen

innehåller därför krav på saklig grund för uppsägning av

personliga skäl. Vid arbetsbrist däremot är det arbetsgivaren

ensam som bestämmer om det föreligger arbetsbrist eller inte.

Turordningsreglerna vid arbetsbrist innebär att arbetsgivaren

inte fritt får välja vilka som skall sägas upp.

Turordningsreglerna fungerar härigenom som ett skydd mot att en

arbetsgivare försöker kringgå kravet på saklig grund för

uppsägningar av personliga skäl genom att påstå att det

föreligger arbetsbrist. Förslaget att arbetsgivaren skall få

undanta två arbetstagare från turordningslistan leder till att

anställningsskyddet i små företag försvinner. Det nuvarande

systemet fungerar tillfredsställande, vilket också en enkät som

utförts på uppdrag av SAF bland småföretagare visat. Det saknas

därför anledning att försämra anställningsskyddet.

Socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen i denna del.

Vänsterpartiet framför i motion A9 att den föreslagna

regeln på ett fundamentalt sätt kommer att urholka

anställningsskyddet, särskilt i mindre företag och på den

statliga arbetsmarknaden där turordningskretsarna bygger på "i

huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" och ofta är små. Med

förslaget ökar risken i framtiden att uppsägningar av personliga

skäl påstås vara orsakade av arbetsbrist. Den avgörande

invändningen mot förslaget är dock risken för godtycke och

diskriminering. Enligt Vänsterpartiet strider förslaget dessutom

mot andan i EG:s direktiv 75/129 och 92/56. Det saknas också

spärrar mot att arbetsgivare genom repetitiva

arbetsbristuppsägningar utnyttjar frikvoten upprepade gånger.

Även Annika Åhnberg (-) yrkar avslag på propositionen i denna

del i sin motion A7. Motionären anser att förslaget står i strid

med direktivet 75/129/EEG angående kollektiva uppsägningar. Det

hotar också direktiv 76/207/EEG om likabehandling av män och

kvinnor.

I motion A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd) framförs att små

företag med mindre än 25 anställda helt bör undantas från

turordningsreglerna. En sådan reform kan få småföretagare att

våga satsa på expansion och nyföretagande vilket är den enda

vägen till nytt arbete. I större företag bör 20 % av de

anställda få undantas från turordningen. Regeringens förslag att

endast undanta två personer i en turordningskrets ser

motionärerna som ett slag i luften.

Roland Lében (kds) vill i motion A11 ha en precisering av den

föreslagna undantagsregeln. I lagtexten bör anges att

"arbetsgivaren inom den turordningskrets där arbetsbristen finns

får undanta två arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning

är av särskild betydelse för den fortsatta driften". Därmed

markeras tydligare att lagstiftarens avsikt inte är att ge

arbetsgivaren fria händer att skapa en godtycklig frikrets utan

att valet skall grunda sig på en bedömning av kriteriet i fråga.

Överprövning skall kunna ske bara i fall av diskriminering och

liknande, då ju arbetsgivarens beslut uppenbarligen grundas på

något annat än en bedömning av arbetstagarnas betydelse för den

fortsatta driften.

I motion A10 av Ingela Mårtensson begärs ett tillkännagivande

om att turordningskretsarna på det statliga området inte får bli

alltför begränsade.

Synpunkter på turordningsfrågorna framförs även i motion A15

av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp). I motionen anförs att

anställningsskyddslagen gynnar medelålders personer men lämnar

en del övrigt att önska när det gäller trygghet och skydd för

yngre på arbetsmarknaden. Motionärerna vill göra en ändring i 22

§ LAS som innebär att en arbetsgivare skall få undanta tre

personer inom turordningskretsen varav en skall vara under 30

år. Motionärerna föreslår vidare att paragrafen ändras

beträffande de övriga arbetstagarnas plats i turordningen.

Personer som frivilligt sagt upp sig men blivit återanställda

föreslås vid arbetsbrist inte gå före den som har en

sammanhängande men kortare sammanlagd anställningstid hos

arbetsgivaren. Det föreslås slutligen att paragrafen ändras så

till vida att högre ålder inte ger företräde vid lika

anställningstid.

I motionen föreslås också förändringar när det gäller

beräkning av anställningstiden. Äldre arbetstagare skall inte

som nu få tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för varje

anställningsmånad som arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45

år.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion

1992/93:A715 att turordningsreglerna bör ändras så att i vart

fall nyckelpersoner undantas från principen sist in--först ut.

I motion 1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om behovet av förändringar av

turordningsreglerna. Motionärerna anser det felaktigt att

gemensamma turordningsregler skall gälla för en hel kommun eller

en hel förvaltning. Det finns enligt dem skäl att ifrågasätta om

turordningen alls skall lagregleras. Regelsystem drabbar yngre

arbetskraft och nytillträdande på arbetsmarknaden.

Även Jan Sandberg (m) är i motion 1992/93:A710 kritisk mot de

regler som innebär att en gemensam turordning måste fastställas

för samtliga nämnder/förvaltningar inom en kommun om den

fackliga organisationen begär det. Detta kan hindra den

effektivisering av verksamheten som statsmakterna kräver. Lagen

bör ändras på denna punkt, anser motionären.

Utskottets överväganden

Reglerna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

hör till de mest centrala i LAS och torde också höra till de mer

omdiskuterade. Det är fråga om en intresseavvägning mellan

arbetstagarnas anställningstrygghet och företagens intresse att

för den fortsatta driften få behålla den lämpligaste och

effektivaste arbetskraften.

Det framlagda regeringsförslaget bygger på uppfattningen att

nu gällande turordningsregler inte ger tillräckligt utrymme för

många arbetsgivare att behålla s.k. nyckelpersoner. Ändringarna

tar uttryckligen särskilt sikte på de små företagens situation.

Den kritik mot förslaget som framförs av Socialdemokraterna

och Vänsterpartiet går framför allt ut på att

anställningsskyddet i de små företagen försvinner.

Socialdemokraterna menar att nuvarande system fungerar

tillfredsställande.

Utskottet kan inte dela uppfattningen att nuvarande regler

skulle vara tillfredsställande. Utskottet ansluter sig här till

det resonemang som förs i propositionen och som innebär att

större utrymme måste ges att vid den förutnämnda

intresseavvägningen fästa avseende vid den fortsatta

verksamheten i företaget. Det kan inte heller anses

tillfredsställande att en arbetsgivare är hänvisad till en

överenskommelse med den fackliga organisationen för att göra

avvikelse från principen om att längre anställningstid ger

företräde. Vad som många gånger inte nämns i sammanhanget är att

alla arbetstagare kan ha intresse av att de effektivaste och på

annat sätt mest lämpade får stanna kvar när företaget är i kris.

Då blir möjligheterna större för företaget att överleva krisen

och att utöka verksamheten när den är över.

Personalnedskärningarna kan också bli mindre om särskilt

kvalificerade arbetstagare får möjlighet att stanna kvar i

företaget. Vad som i förstone kan synas som en försämring av

anställningsskyddet behöver alltså inte egentligen vara det.

Utskottet kan inte heller dela Vänsterpartiets resp. Annika

Åhnbergs (-) farhågor för att den föreslagna regeln skulle öppna

för godtycke och diskriminering. Det framgår klart av

propositionen att beslut som grundar sig på att en arbetsgivare

använder sig av möjligheten att undanta anställda från

turordningen på ett sätt som leder till könsdiskriminering,

föreningsrättskränkning eller liknande kan angripas med

rättsliga medel. Att bevisläget kan vara svårt, liksom i andra

fall när det handlar om att utreda bevekelsegrunderna för ett

visst beslut, är en annan sak.

Vänsterpartiet framhåller även risken för att arbetsgivaren

utnyttjar frikvoten upprepade gånger genom "repetitiva

arbetsbristuppsägningar".

Med anledning därav vill utskottet klargöra att innebörden av

den föreslagna regeln är att arbetsgivaren innan turordningen

fastställs får undanta två arbetstagare inom turordningskretsen.

Skulle ytterligare arbetsbristuppsägningar aktualiseras får

arbetsgivaren självfallet inte undanta ytterligare två

arbetstagare. Vid det senare uppsägningstillfället får

arbetsgivaren med andra ord välja om han ånyo skall undanta de

tidigare två, eller om han denna gång skall undanta någon eller

några andra arbetstagare inom turordningskretsen.

På anförda grunder avstyrker utskottet motionerna A7, A8 och

A9 till de delar de avser avslag på propositionen i nu berört

hänseende.

Även Roland Lében, kds, är inne på frågan om risken för

godtycke m.m. sin motion A11. Genom en precisering av lagtexten

vill motionären att det tydligare markeras att lagstiftarens

avsikt inte är att det skall skapas en godtycklig frikrets.

Utskottet kan med anledning av motionen konstatera att den

materiella innebörden av propositionens regel i princip är

densamma som uttrycks i den i motionen förordade lagtexten.

Utskottet anser att motionsförslaget har goda skäl för sig.

Det är en fördel om det redan av lagtexten kan utläsas att

undantagsregeln avser personer som är "av särskild betydelse för

den fortsatta driften i företaget". Det bör, såsom föreslås i

motionen, även anges att det är arbetsgivarens bedömning som

skall vara styrande såväl för vilka kriterier som skall vara

avgörande som för hur dessa kriterier skall tillämpas på de

enskilda arbetstagarna. Lagtexten bör således även ange att

undantaget avser arbetstagare som "enligt arbetsgivarens

bedömning" har sådan betydelse. Någon rättslig överprövning

skall inte kunna komma i fråga vare sig av arbetsgivarens urval

enligt undantagsregeln eller av en uppsägning som skett till

följd av att arbetsgivaren använt sig av rätten att behålla

vissa särskilda arbetstagare. Som framgår av propositionen (s.

48) kan emellertid arbetsgivarens rätt att undanta vissa

arbetstagare från turordningen vara begränsad av annan

lagstiftning, t.ex. om ett beslut är könsdiskriminerande eller

föreningsrättskränkande, eller av allmänna principer om

kringgående och liknande.

Utskottet ansluter sig således till motion A11 i den nu

berörda delen.

Med anledning av de två motioner som innefattar krav på mer

omfattande undantagsregler, A13 av Simon Liliedahl m.fl. (nyd)

och A15 av Karin Pilsäter och Lotta Edholm (fp) vill utskottet

anföra följande. ARK:s delbetänkande innebär att

turordningsreglerna ändras i flera avseenden, bl.a. skall en

undantagsregel ge arbetsgivaren rätt att välja ut en femtedel av

den befintliga arbetsstyrkan samtidigt som turordningskretsen

inte som nu skall utgå från avtalsområdet utan från begreppet

"arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter". Som

nämnts tidigare inriktas de förslag som nu läggs fram av

regeringen framför allt mot de små och medelstora företagen.

Utskottet vill inte föregripa de överväganden som återstår till

följd av ARK:s förslag och avstyrker därför de nu behandlade

motionerna.

Utskottet kan tillägga, med anledning av förslaget i motion

A15 att en av tre undantagna personer skall vara under 30 år,

att redan det av regeringen framlagda förslaget i någon mån bör

medverka till en jämnare ålderssammansättning.

Med vad som nu anförts tillstyrker utskottet det av regeringen

framlagda förslaget med den nyss angivna ändringen. Motion

1992/93:A715 får anses tillgodosedd med detta. Förslag till

lagtext läggs fram i utskottets hemställan.

Utskottet kan med hänvisning till kommande överväganden med

anledning av ARK inte heller ansluta sig till Karin Pilsäters

och Lotta Edholms förslag i motion A15 om ändringar av LAS

regler om beräkning av anställningstid.

Ingela Mårtensons (fp) begäran i motion A10 om ett

tillkännagivande om att turordningskretsarna på det statliga

området inte får bli för små föranleder utskottet till det

konstaterandet att effekterna av den nya regeln får störst

betydelse för de små företagen och i de fall

turordningskretsarna av andra skäl är små (prop. s. 46).

Utskottet vill understryka att undantagsregeln konstruerats med

utgångspunkt i lagens sätt att ange den inre ramen för

turordningskretsen, dvs. kollektivavtalsområdet.

Turordningskretsarna kan regleras på annat sätt genom

kollektivavtal, och det är då ytterst en

kollektivavtalstolkningsfråga i vad mån den nya lagregeln ger

arbetsgivaren rätt att i varje sådan krets undanta två personer.

Vad slutligen gäller motionerna 1992/93:A444 och 1992/93:A710

har dessa beröring med kollektivavtalsregleringen på den

kommunala sektorn. Som tidigare nämnts ingår det dessutom i

ARK:s förslag att driftsenhetsbegreppet skall förändras.

Kommittén förordar även en förändrad syn på frågor om

omplacering i samband med arbetsbrist. Eftersom frågorna sålunda

är aktualiserade inom regeringskansliet saknas anledning för

riksdagen att nu ta något initiativ med anledning av motionerna.

De avstyrks således.

Andra motionsförslag som rör anställningsskyddslagen

Anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse

Som tidigare nämnts har ARK behandlat frågan om

anställningsskyddet vid övergång av företag och EG-direktivet

77/187/EEG. Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av

ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en

annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

Utredningen föreslår inte att någon särskild lagstiftning införs

nu. I denna del är utredningens ordförande skiljaktig.

Socialdemokraternas uppfattning i motion A8 är att riksdagen

redan nu bör besluta om de förändringar av

anställningsskyddslagen som är nödvändiga för att direktivets

minimiregler om skydd för arbetstagarnas anställningar vid

företagsöverlåtelser skall uppfyllas. Detta bör ske genom att

det införs två nya paragrafer, 1 a § och 3 a §.

Socialdemokraterna påpekar att endast de delar av direktivet

som avser anställningsskyddet varit föremål för överväganden i

ARK. Det finns därför enligt motionen inte skäl att nu föreslå

några andra ändringar än sådana som bör inrymmas i

anställningsskyddslagen. För övriga delar av direktivet föreslås

ett tillkännagivande från riksdagen av innebörd att regeringen

skall återkomma med de förslag som bör föranledas av en fortsatt

analys.

Även Vänsterpartiet anser i motion A9 att det bör införas en

ny regel i anställningsskyddslagen för att uppfylla

EG-direktivet.

I motion A12 av Björn Ericson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om att Sverige har en skyldighet att i svensk

lagstiftning införa EG-direktivet 77/187/EEG.

Motsvarande yrkande framförs av Annika Åhnberg (-) i motion

A7.

Utskottets överväganden

Genom Arbetsrättskommitténs ställningstagande beträffande

EG-direktivet 77/187/EEG, såvitt gäller frågan om arbetstagarnas

anställningsskydd vid företagsöverlåtelse, är frågan

aktualiserad inom regeringskansliet. Kommittén har aviserat att

andra delar av direktivet, rörande förvärvarens bundenhet av

kollektivavtal och överlåtarens resp. förvärvarens informations-

och överläggningsskyldighet, kommer att tas upp i ett senare

betänkande i samband med att kommittén behandlar den s.k.

kollektiva arbetsrätten. Enligt utskottets mening bör kommitténs

fortsatta arbete och regeringens beredningsarbete inte

föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna A7, A8, A9 och

A12 i berörda delar.

Saklig grund för uppsägning m.m.

I partimotionen 1991/92:A707 tar Vänsterpartiet upp frågan om

saklig grund för uppsägning och näraliggande ämnen.

Partiet anser för det första att ett förbud bör införas mot

uppsägning eller avskedande på grund av deltagande i olovlig

stridsåtgärd. Vidare anser partiet att arbetsgivarens rätt till

omplacering av arbetstagare bör vara mer inskränkt än vad som

följer av den s.k. bastubadardomen (AD 1978:89). Arbetsgivarens

skyldighet att omplacera arbetstagare vid sjukdom och handikapp

bör utvidgas. Om en anställd t.ex. utvecklat en överkänslighet

eller allergi för visst ämne kan det omöjliggöra utförandet av

de normala arbetsuppgifterna. I en sådan situation bör det

enligt motionen åligga arbetsgivaren att vidta skäliga åtgärder

som omorganisation, anskaffande av hjälpmedel eller liknande. I

motionen framförs vidare att arbetsgivarens

omplaceringsskyldighet vid arbetsbristuppsägning bör

utsträckas till hela koncernen. På detta sätt skulle

anställningsskyddet anpassas i riktning mot vad som gäller på

det statliga området.

Utskottets överväganden

Frågan om förbud mot uppsägning eller avskedande på grund av

olovlig stridsåtgärd har behandlats av utskottet upprepade

gånger och utskottets synsätt har närmare redovisats bl.a. i

betänkandet AU 1986/87:8. Utskottets inställning nu liksom

tidigare är att man inte kan avhända sig möjligheten att

tillgripa skiljande från anställning som en sista utväg när

andra åtgärder visat sig vara verkningslösa. Utskottet kan

tillägga att med slopandet av 200-kronorsgränsen vid skadestånd

för deltagande i olovlig stridsåtgärd (prop. 1991/92:155, AU7)

ges ett vidgat utrymme för en nyanserad skadeståndsbedömning.

Därmed ges också större möjligheter än förr att undvika

situationer i vilka den vida mer ingipande rättsföljden

uppsägning eller avskedande från anställningen kan föras på tal.

Motionsyrkandet avstyrks med hänvisning till det anförda.

Även frågan om arbetsgivarens rätt att omplacera har

behandlats tidigare av utskottet (1990/91:AU5). Utskottet

konstaterade då att omplaceringar kan underkastas rättslig

prövning och bedömas som icke godtagbara inte bara om

omplaceringen får ekonomiska verkningar för arbetstagaren utan

också vid andra ingripande verkningar. Redan av det skälet

saknades enligt utskottet anledning att bifalla yrkandet.

Utskottet har inte någon annan uppfattning i denna fråga i dag,

varför även det nu behandlade yrkandet avstyrks.

Frågan om rätten till omplacering vid sjukdom m.m. har även

den utförligt behandlats av utskottet i det nämnda AU5.

Utskottet, som avstyrkte yrkandet, hänvisade till att vad som är

rimligt att kräva av arbetsgivaren för att arbetstagaren skall

kunna fortsätta sin anställning bara kan avgöras efter en

prövning i det enskilda fallet. Mer generella regler av det slag

som efterlystes i motionen ansågs föra för långt. Utskottet står

fast vid detta men vill tillägga, att den näraliggande frågan om

saklig grund för uppsägning innefattas i ARK:s uppdrag.

När frågan om rätt till omplacering inom hela koncernen vid

arbetsbrist behandlades i det förutnämnda betänkandet

konstaterade utskottet att tanken på att

omplaceringsskyldigheten skulle utsträckas på detta sätt av

praktiska skäl hade avvisats i förarbetena till LAS. Utskottet

förutsatte att det förestående utredningsarbetet skulle

inbegripa koncernfrågor och ansåg därför att det saknades

anledning att ta några initiativ från riksdagens sida. Utskottet

kan nu konstatera att översynsutredningen enligt direktiven

skall diskutera innebörden av begreppet koncern inom

arbetsrätten. Den av Vänsterpartiet aktualiserade frågan kan

även komma att beröras i anslutning till utredningens förslag om

saklig-grund-begreppet. Med hänvisning till detta finns det inte

heller nu någon anledning att vidta några särskilda åtgärder

från riksdagens sida. Även detta yrkande avstyrks således av

utskottet.

Vikariatsanställning

I sin partimotion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet kritik

mot den innebörd som vikariatsbegreppet fått i senare AD-praxis.

Partiet efterlyser en legaldefinition av vikariat som står i

överensstämmelse med tidigare praxis. Därmed skulle man komma

till rätta med missbruket av s.k. evighetsvikarier.

Utskottets överväganden

Ett motsvarande yrkande av Vänsterpartiet behandlades

utförligt av utskottet för tre år sedan i betänkandet AU5.

Utskottet sade sig vara väl medvetet om de olägenheter som de

upprepade vikariaten kan innebära för den enskilde

arbetstagaren, men hade samtidigt invändningar mot en lösning av

det slag som motionen förordade. Utskottet erinrade om att en

förutsättning för att ett vikariat skall godtas är att

arbetsgivaren inte på något sätt sökt kringgå lagens regler om

tillsvidareanställning som den normala anställningsformen.

Motionsyrkandet avstyrktes av utskottet. Utskottet har ingen

annan inställning i dag. Med hänvisning till detta avstyrks

motion A707 i motsvarande del.

Driftsenhetsbegreppet

Vänsterpartiet anser enligt motion 1991/92:A707 att

driftsenhetsbegreppet vid uppsägning på grund av arbetsbrist

inte bör vara enbart geografiskt utan även organisatoriskt.

Partiet menar att anställningsskyddet annars blir tämligen

illusoriskt för stora grupper av anställda.

Utskottets överväganden

Lagens innebörd i fråga om begreppet driftsenhet är enligt

förarbetena i princip en sådan del av ett företag som är belägen

inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade

område, dvs. fabrik, butik, restaurang osv. Det är alltså fråga

om en närmast geografisk avgränsning.

Som nämnts tidigare har ARK föreslagit ett driftsenhetsbegrepp

som avviker från nuvarande lag. Frågan är därmed aktualiserad

inom regeringskansliet, och någon åtgärd kan därför inte anses

påkallad av riksdagen. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Återanställningsrätt

En arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist

har enligt 25 § under ett år från anställningens upphörande

företrädesrätt till återanställning inom den verksamhet där hon

eller han tidigare har varit sysselsatt. En förutsättning är att

arbetstagaren varit anställd under viss minsta tid. Om ett

företag eller den del av det där verksamheten bedrivs övergått

till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten mot den nye

arbetsgivaren. Har arbetsgivaren flera driftsenheter eller finns

det i verksamheten olika kollektivavtalsområden, gäller

företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde

där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen

upphörde. Arbetstagaren måste enligt 27 § anmäla anspråk på

företrädesrätt hos arbetsgivaren.

I motion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet ett antal

yrkanden som rör återanställningsrätten. Partiet anser att

återanställningsrätten bör utsträckas till att gälla hela

arbetsgivarens verksamhet och inte endast den driftsenhet där

den uppsagde arbetat tidigare. Vidare bör en lagändring

genomföras som hindrar arbetsgivare från att "handplocka" de

anställda som han önskar överta i samband med ett företagsköp.

Kravet på anmälan från arbetstagaren om anspråk på

företrädesrätt bör slopas enligt motionen. Slutligen bör enligt

Vänsterpartiet ett förbud införas mot att lägga ut

arbetsuppgifter på icke anställd arbetskraft under den tid då

företrädesrätten gäller.

I motion 1992/93:A701 framför Kurt Ove Johansson och Lars-Erik

Lövdén (s) synpunkter på reglerna om företrädesrätt vid

återanställning i samband med att verksamhet flyttas från ett

dotterbolag till ett annat inom en koncern. Kravet på att det

skall finnas ett rättsligt samband mellan de båda bolagen och

att det skall vara samma verksamhet som bedrivs leder till att

uppsagda arbetstagare inte har företrädesrätt i det företag dit

verksamhet flyttats över. I det fall som motionärerna refererar

till var det enda som fördes över från det ena bolaget till det

andra goodwill och kunder, och detta utan någon rättslig kontakt

mellan de båda dotterföretagen. Enligt motionen bör lagen ändras

så att företrädesrätt föreligger i ett sådant fall.

Utskottets överväganden

Enligt ARK:s förslag skall reglerna om företrädesrätt till

återanställning behållas i sak. Till följd av de förslag som

utredningen har i fråga om turordningsreglerna föreslås en

utvidgning av arbetsgivarens skyldighet att återanställa

arbetstagaren. Skyldigheten skall enligt förslaget avse hela

arbetsgivarens verksamhet på den ort där arbetstagaren tidigare

varit anställd. Även vissa andra ändringsförslag framförs i

detta sammanhang.

Som nämnts tidigare skall arbetsmarknadsministern återkomma i

fråga om de delar av ARK:s förslag som inte behandlas i den nu

framlagda propositionen. Det saknas därför anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion

1991/92:A707 i dessa delar.

Den speciella aspekt på företrädesrätten som berörs i motion

1992/93:A701 kan även den antas bli beaktad inom ramen för det

beredningsarbete som skall följa på återstående delar av ARK:s

förslag. Även denna motion bör därför avstyrkas enligt

utskottets mening.

Företrädesrätt för deltidsanställda

Motionerna

Socialdemokraterna tar i sin motion A8 upp de

deltidsarbetslösas problem och påpekar att arbetsmarknadens

parter inte har kunnat lösa frågan trots flera försök. Problemet

har enligt motionen ofta sin grund i att arbetsgivaren

organiserar arbetet på ett sådant sätt att en mängd

deltidstjänster uppstår. Problemen kommer att bli ännu

allvarligare med det förslag som regeringen lagt fram om

förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. Socialdemokraterna

föreslår därför att det fr.o.m. den 1 januari 1994 i

anställningsskyddslagen införs en paragraf 27 a av innebörd att

en arbetstagare som är deltidsanställd skall ha förtursrätt till

ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning

uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen.

Förslaget syftar till att underlätta för främst kvinnor som i

hög grad är deltidsarbetande och som kommer att drabbas med

regeringens förslag om arbetslöshetsförsäkringen. Ett

motsvarande krav framställs i partiets motion 1991/92:A225.

Motsvarande krav framförs också av Margareta Winberg m.fl.

(s), Berit Andnor m.fl. (s) och Inger Hestvik m.fl. (s) i sina

resp. motioner 1991/92:A813, 1991/92:A708 och 1991/92:A435.

Margareta Winberg m.fl. (s) framställer ett likartat yrkande

även i motion 1992/93:A815.

I motion 1991/92:A201 av Odd Engström m.fl. (s) föreslås

lagstiftning som ger den deltidsarbetande rätt till ökad

arbetstid och i motion 1991/92:A243 av Sonia Karlsson (s) begärs

en utredning om på vilket sätt man via lagstiftning bäst

tillgodoser de deltidsanställda som önskar utöka sin arbetstid.

Även Vänsterpartiet yrkar i sin motion A25, som väckts med

anledning av proposition 1993/94:80 om en allmän och

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, att en lagregel införs som

ger deltidsanställda förtursrätt till ledigförklarade

anställningar med fler arbetstimmar.

Utskottets överväganden

Det har ingått i ARK:s uppdrag att överväga frågor om de

deltidsarbetslösa. I delbetänkandet har utredningen tagit upp

frågan om deltidsarbetslösa bör ges företräde framför externa

arbetssökande till ett högre arbetstidsmått när arbetsgivaren

har ett ökat behov av arbetstimmar. Utredningen har emellertid

inte föreslagit någon lagändring i denna del. Bakgrunden till

detta är de kollektivavtalsbestämmelser som finns på området och

det faktum att arbetsgivarna redan i dagsläget i första hand

vänder sig till sina egna anställda.

Enligt utskottets mening är det ytterst angeläget att finna en

lösning på problemet med deltidsarbetslösa.

Samtidigt känner utskottet tveksamhet till om en lagregel av

det slag som Socialdemokraterna föreslår i sin partimotion

verkligen skulle medföra någon minskning av

deltidsarbetslösheten eller ens vara till någon påtaglig fördel

för den enskilda arbetstagaren. Företrädesrätten skulle normalt

innebära att en deltidstjänst blir ledig efter arbetstagaren.

Många gånger skulle företrädesrätten förutsätta ett byte av

avdelning, ändrade arbetsuppgifter, arbetstider och

anställningsvillkor, andra arbetskamrater osv. Frågor kan

uppkomma om den anställda har tillräckliga kvalifikationer för

det nya arbetet och om ett avböjt erbjudande skall leda till att

arbetstagaren förverkar sin företrädesrätt. Företrädesrätten

skulle dessutom, som utskottet förstår motionens lagförslag,

innebära att de deltidsarbetslösa skulle konkurrera om den

lediga tjänsten med uppsagda arbetstagare eller andra som har

rätt till återanställning. Till detta kommer att en regel av

detta slag, åtminstone i större företag och förvaltningar,

skulle bli administrativt betungande.

I alla händelser är utskottet inte berett att på grundval av

motionerna förorda att lagstiftning införs nu. Eftersom frågan

är väckt även genom ARK:s betänkande bör regeringens

ställningstagande avvaktas. Med hänvisning till detta avstyrks

de nu ifrågavarande motionsyrkandena.

Permittering

Motionerna

Ny demokrati lägger fram förslag om permitteringsreglerna i

sin motion 1992/93:A706. Partiet, som konstaterar att

kollektivanställd personal på den offentliga sektorn inte anses

kunna permitteras, förordar en utvidgning av

permitteringsrätten. Partiet anser också att permitteringstiden

bör ingå i uppsägningtiden. Regeringen bör återkomma med förslag

i ämnet.

Kent Olsson m.fl. (m) anser i motion 1992/93:A713 att ARK bör

få tilläggsdirektiv att göra en översyn av

permitteringsreglerna. Reglerna fungerar inte i praktiken,

varför många företag ser sig tvingade att säga upp personal "för

säkerhets skull". Motionärerna hävdar att en stor del av

arbetslösheten inom exempelvis måleribranschen beror på

permitteringsreglerna. Ändrade regler skulle minska

arbetslösheten och otryggheten för många anställda, spara pengar

inom a-kassan, förenkla tillfälliga anställningar och innebära

en solidarisk fördelning av arbetsbristen mellan de anställda,

heter det i motionen.

Även Kjell Johansson (fp) anser enligt motion 1992/93:A718 att

det finns behov av att ändra permitteringsreglerna. Det har

blivit för dyrt för arbetsgivarna att permittera, vilket leder

till att arbetstagare blir uppsagda trots att företagets nedgång

kanske bara är tillfällig. Motionären föreslår en återgång till

de regler som gällde före 1985. Permittering skall få omfatta

högst 30 dagar per kalenderår. Arbetstagare med fast anställning

får rätt till permitteringslön från a-kassan. Arbetsgivaren bör

vara skyldig att betala ersättning för ett visst antal

karensdagar per år. Förordningen om permitteringslöneersättning

kan upphävas.

Peter Kling m.fl. (nyd) framför i motion 1992/93:A720

synpunkter liknande dem i de nyssnämnda motionerna A713 (m) och

A718 (fp). I motionen förordas på samma sätt som i motion A718

en återgång till de regler som gällde före 1985.

Utskottets överväganden

År 1984 ingicks mellan SAF och LO ett avtal som innebar att

permitterade arbetstagare fick rätt till full lön från första

dagen av permitteringen. En motsvarande bestämmelse infördes

fr.o.m. den 1 januari 1985 genom en lagändring i 21 § LAS (prop.

1984/85:62, AU4, rskr. 78). Det innebar att regeln om full lön

kom att gälla även utanför det kollektivavtalsreglerade området.

Ett system med statsbidrag, permitteringslöneersättning, för att

täcka en del av arbetsgivarnas lönekostnader vid permittering

infördes samtidigt.

Före den aktuella lagändringen var arbetsgivaren enligt LAS

skyldig att betala lön när en permittering varat mer än två

veckor. I praktiken hade de flesta arbetstagarna på

LO--SAF-området någon ersättning under hela permitteringstiden.

Under de fem första dagarna betalades lön enligt ett

permitteringslöneavtal som träffades på 1960-talet och under de

fem följande dagarna utgick arbetslöshetsersättning.

I det nämnda lagstiftningsärendet anfördes bl.a. följande.

Med permittering förstås att en arbetsgivare på grund av

tillfällig arbetsbrist, driftsstörning eller annan liknande

omständighet inte kan sysselsätta en arbetstagare och att han

därigenom befriar arbetstagaren från skyldigheten att närvara på

arbetsplatsen. Permittering medför inte att anställningen

upphör. Tvärtom anses arbetstagaren vara skyldig att under

permitteringstiden stå till arbetsgivarens förfogande och med

kort varsel kunna återuppta arbetet så snart som möjligt.

På de avtalsområden där permitteringsrätt föreligger anses den

rättsliga grunden för möjligheten att tillgripa permittering

ligga i det enskilda anställningsavtalet och kollektivavtalet.

Några lagregler rörande permitteringsrätten som sådan finns

inte. I LAS finns däremot regler om permitteringslön.

Allmänt sett anses att en arbetsgivare saknar rätt att ensidigt

besluta om permittering på hela tjänstemannasektorn och

sannolikt också på de kommunala och landstingskommunala områdena

även utanför tjänstemannaområdet. För privatanställda arbetare,

varmed jämställs arbetare i statliga bolag, är huvudregeln att

månadsavlönade arbetstagare inte är skyldiga att underkasta sig

permittering. Däremot föreligger traditionellt en vidsträckt

permitteringsrätt beträffande timanställda och för

veckoavlönade, om permitteringen inte gäller endast del av

vecka. Även för ackordsavlönade och arbetstagare som uppbär

betingslön är permittering i allmänhet tillåten.

ARK behandlar översiktligt systemet med permitteringslön i

sitt delbetänkande. Kommittén anför att man i detta betänkande

inte nu föreslår någon ändring av reglerna i 21 § LAS som är en

del av permitteringslönesystemet.

Ny demokrati föreslår i motion A706 en utvidgning av

permitteringsrätten till att gälla även kollektivt anställda i

offentlig sektor. Man anser också att permitteringstiden bör

ingå i uppsägningstiden. I motion A713 (m) begärs att

Arbetsrättskommittén skall ges tilläggsdirektiv att se över

permitteringsreglerna, och i motionerna A718 (fp) och A720 (nyd)

förordas en återgång till de permitteringsregler som gällde före

år 1985.

Arbetsrättskommitténs betänkande bereds för närvarande inom

regeringskansliet. Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att

regeringen snarast återkommer i frågan. Någon åtgärd kan därför

inte anses påkallad med anledning av motionerna. Utskottet

avstyrker således motionerna A706, A713, A718 och A720.

Turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre

Vänsterpartiet begär i sin motion A9 att riksdagen, mot

bakgrund av den förekommande diskrimineringen av föräldralediga

vid avtalsturordningslistor, beslutar att det alltid skall

krävas godkännande av central arbetstagarorganisation i dessa

fall.

Vänsterpartiet anser vidare enligt motion 1991/92:A707 att

lagen bör ändras så att fackligt godkännande skall krävas även

vid en s.k. lagturlista enligt vilken personer över 57,5 år sägs

upp. Det förekommer enligt motionen "svartpensioneringar" även

vid lagturlistor, genom att det felaktigt uppges att personer

som uppnått denna ålder inte har tillräckliga kvalifikationer

för de återstående arbetsuppgifterna.

Utskottet vill med anledning av dessa motionsyrkanden hänvisa

till att ARK:s delbetänkande innehåller överväganden och förslag

när det gäller möjligheterna att genom kollektivavtal träffa

undantag om avvikelser från lagens regler. Kommitténs förslag

går i en annan riktning än Vänsterpartiets motioner genom att

kommittén anser att det bör vara en uppgift för den

kollektivavtalsslutande organisationen att bestämma vilket organ

som skall företräda organisationen vid

kollektivavtalsförhandlingar. Eftersom frågan således är

aktualiserad i regeringskansliet, saknas det enligt utskottets

mening anledning för riksdagen att göra något ställningstagande

med anledning av motionsyrkandena. Dessa avstyrks således.

39 § anställningsskyddslagen

Enligt 39 § anställningsskyddslagen finns en möjlighet för

arbetsgivaren att få anställningsförhållandet upplöst om han

inte rättar sig efter en dom som innebär att en uppsägning eller

ett avskedande ogiltigförklaras. Arbetsgivaren blir skyldig att

betala skadestånd som beräknas efter en schablon.

Vänsterpartiet anser i motion A9 denna möjlighet till "utköp"

bör begränsas kraftigt och ges formen av ett principförbud som

endast får genombrytas om det finns synnerliga skäl.

Skadeståndet borde bestämmas till en viss procent av

arbetsgivarens årsomsättning och en del av skadeståndet

tillfalla staten. Partiet begär ett tillkännagivande från

riksdagen om detta.

I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 krävs att regeln

avskaffas helt och hållet.

Utskottet har flera gånger tidigare tagit ställning till

liknande yrkanden från Vänsterpartiet och då uttalat att det

inte är en praktiskt genomförbar ordning att låta arbetstagaren

välja mellan skadestånd och återgång i arbetet. Om arbetsgivaren

inte böjer sig för domen, får anställningsförhållandet anses

upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur världen.

Utskottet står fast vid detta och avstyrker därmed motion

1991/92:A707.

När det gäller synpunkterna i den motion som Vänsterpartiet

väckt med anledning av propositionen, dvs. att möjligheten till

"utköp" inte skall tas bort men väl kraftigt begränsas, vill

utskottet hänvisa till att även denna fråga omfattas av ARK:s

delbetänkande. Kommittén föreslår att regeln i princip skall

finnas kvar och förordar högre normerat skadestånd i vissa fall.

Frågan är därmed aktualiserad inom regeringskansliet varför

någon riksdagens åtgärd inte är påkallad. Även motion A9

avstyrks således i motsvarande del.

Ogiltigförklaring av uppsägning, uppsägningtider m.m.

Vänsterpartiet anser enligt motion 1991/92:A707 att

ogiltigförklaring skall kunna ske av en uppsägning som strider

mot turordningsreglerna på samma sätt som på den offentliga

arbetsmarknaden. Innebörden av LAS är i detta hänseende att

endast skadestånd kan komma i fråga.

Utskottet som tidigare tagit ställning till motsvarande

motionsyrkanden från Vänsterpartiet har inte då varit berett att

ställa sig bakom motionens förslag. Hänvisning har skett till

att en sådan lösning skulle innebära att en annan arbetstagare i

stället måste sägas upp för att bereda den förste anställning,

samtidigt som den skulle innebära en processuell komplikation.

Utskottet har dessutom utgått från att frågan skulle

uppmärksammas i det kommande utredningsarbetet.

Utskottet kan nu konstatera att ARK inte föreslagit någon

utvidgning av möjligheten att ogiltigförklara en uppsägning på

grund av arbetsbrist. Utskottet står fast vid sitt tidigare

ställningstagande och avstyrker följaktligen motionsyrkandet.

Motion 1991/92:A707 upptar vidare yrkanden om att

preskriptionsfristen vid ogiltighetsförklaring och

ogiltighetstalan skall förlängas till en månad samt att en kopia

av uppsägningshandlingen skall sändas till den fackliga

organisationen.

I denna fråga kan utskottet konstatera att ARK föreslår

förenklade preskriptionsfrister som medför väsentligt längre

rådrum för den arbetstagare som vill yrka ogiltigförklaring av

en uppsägning eller ett avskedande. Frågan ingår i det som

arbetsmarknadsministern anmält att han skall återkomma till

regeringen med. Någon åtgärd är därför inte påkallad med

anledning av motionsyrkandet, som således avstyrks av utskottet.

Vänsterpartiet anser också enligt den nyssnämnda motionen att

uppsägningstiderna bör förlängas för äldre arbetstagare för att

förhindra att de trängs ut från arbetsmarknaden.

Uppsägningstiden bör enligt motionen vara åtta månader vid

fyllda 50 år, tio månader vid 55 år och tolv månader vid fyllda

60 år.

Utskottets uppfattning var när frågan behandlades förra gången

att det är tveksamt om förlängda uppsägningstider är den bästa

lösningen på problemet med den äldre arbetskraftens utslagning

från arbetsmarknaden. Problemet borde i stället lösas inom ramen

för arbetsmarknadspolitiken. Även i detta hänseende står

utskottet fast vid sin tidigare uppfattning. Utskottet kan

därtill konstatera att ARK inte föreslagit någon förändring av

lagens regler om uppsägningstid. Motionen avstyrks i den berörda

delen.

Skadestånd

I motion A11 av Roland Lében (kds) påpekas att propositionen

saknar förslag om ändring av reglerna för sanktioner vid brott

mot de arbetsrättsliga lagarna. ARK har däremot föreslagit ett

nytt synsätt i frågan. Motionären framför att uppgifter från

framför allt småföretagare visar på brister med de nuvarande

bestämmelserna. Utdömda skadestånd står inte i rimlig proportion

till de ofta bagatellartade fel som begås. Hänsyn tas inte

heller till företagets ekonomiska bärkraft. Detta sammantaget

med att reglerna är snåriga och svårförutsebara medför att många

företagare undviker att nyanställa personal. Motionären begär

ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt återkommer till

riksdagen med förslag till ändrad lagstiftning på området.

I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 framförs också

synpunkter på skadestånden. De bör vara progressiva och

relateras till företagens omsättning. De belopp som döms ut är

så låga att de har en preventiv verkan enbart i småföretagen,

sägs det i motionen. De allmänna skadestånden till enskilda bör

enligt Vänsterpartiet dessutom göras skattefria.

Utskottet kan med anledning av dessa motionsyrkanden

konstatera att ARK förordat ett nytt synsätt i fråga om allmänt

skadestånd. Utredningen anser att man vid den helhetsbedömning

som sker vid skadeståndsbestämningen särskilt, förutom den

preventiva funktionen, skall beakta den skadeståndsskyldiges

avsikter och motiv med sitt handlande samt den

skadeståndsberättigades eget handlande. Om lag- eller

avtalsbrottet framstår som ursäktligt skall något skadestånd

inte dömas ut.

Som anförts tidigare har arbetsmarknadsministern anmält att

han avser att senare återkomma i de delar av ARK:s delbetänkande

som inte behandlas i propositionen. Utskottet anser att

skadeståndsfrågan är så angelägen att regeringen skyndsamt bör

återkomma till riksdagen i denna del. Därför saknas anledning

att föreslå någon åtgärd med anledning av motionerna A11 och

1991/92:A707 i dessa delar. De avstyrks därmed.

I frågan om skattefrihet för allmänt skadestånd enligt LAS kan

utskottet konstatera att sådant skadestånd har direkt samband

med den skadeståndsberättigades anställning varför det enligt

utskottets uppfattning har sådan karaktär att det bör beskattas.

Med hänvisning till det avstyrker utskottet det nu behandlade

yrkandet i motion A707.

Förslag som rör medbestämmandelagen

I propositionen föreslås två förändringar som gäller

medbestämmandelagen. De gäller dels den fackliga vetorätten

enligt 38--40 §§, dels blockader mot enmans- och familjeföretag.

Den fackliga vetorätten

Propositionen

Reglerna i 38--40 §§ medbestämmandelagen tillämpas när en

arbetsgivare vill låta någon utföra visst arbete för hans

räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara

arbetstagare hos honom. Vad det framför allt är fråga om är

entreprenader eller inhyrning av arbetskraft. Reglerna ger den

arbetstagarorganisation som arbetsgivaren har kollektivavtal med

för det aktuella arbetet möjlighet att i vissa fall lägga in

veto om åtgärden kan antas medföra åsidosättande av lag eller

kollektivavtal för arbetet eller om åtgärden annars strider mot

vad som är allmänt godtaget på parternas avtalsområde.

Arbetsgivaren har ålagts en särskild primär

förhandlingsskyldighet för att arbetstagarorganisationen skall

få möjlighet att ingripa med veto. Bestämmelserna kan frångås

genom kollektivavtal.

I propositionen redovisas den kritik som framförts mot

reglerna alltsedan de infördes i lagstiftningen genom

medbestämmandereformen 1976. Det har ansetts principiellt

oriktigt att arbetstagarorganisationer getts långtgående

befogenheter att övervaka att lagar följs. Reglerna tillgodoser

inte befogade krav på rättssäkerhet. Tillämpningen hindrar en

sund konkurrens därigenom att den arbetsgivare som inte vill

eller vågar ta strid med organisationen bara anlitar

kollektivavtalsbundna företag trots att det inte finns några

sakliga skäl för det. Vetoreglerna kan missbrukas och användas

för ovidkommande syften, t.ex. vid konflikter mellan

arbetstagarorganisationer. Vid kommunal verksamhet kan sådant

missbruk hindra kommunen från att pröva alternativa former för

sin verksamhet, vilket kan innebära en inskränkning i

demokratin. Det framhålls också att den dåvarande

Näringsfrihetsombudsmannen vid flera tillfällen pekat på att

reglerna kan hindra sund konkurrens och försvåra nyetableringar.

Vissa kollektivavtal innebär oftast att arbetsgivaren slipper ta

upp förhandling om varje entreprenad om han väljer att bara

anlita kollektivavtalsbundna entreprenörer.

I propositionen framförs också uppfattningen att vetoreglerna

inte är effektiva för sitt syfte.

En redogörelse lämnas också för vad som gjorts i tiden efter

medbestämmandereformen för att komma till rätta med de problem

och företeelser som vetoreglerna hade till syfte att motverka.

Bl.a. nämns näringsförbud, rådgivningsförbud och företagsbot,

förändringar på skatte- och uppbördsområdet samt den s.k.

F-skattesedeln.

I propositionen erinras också om att in- och uthyrning av

arbetskraft har legaliserats liksom att statliga myndigheters

upphandling har förändrats. Den upphandlande myndigheten måste

kontrollera om den som skall anlitas är registrerad för skatter

och avgifter m.m., varför veto inte längre kan utövas mot sådan

verksamhet.

Enligt arbetsmarknadsministern måste man också beakta frågan

om de nuvarande reglerna om vetorätt står i överensstämmelse med

EG- och EES-rätt. Genom lagen om offentlig upphandling

transformeras EG:s regelverk till svensk rätt. Lagen träder i

kraft när EES-avtalet börjar gälla och innebär att det lägsta

anbudet skall antas utom i vissa undantagsfall. Att ett veto

enligt medbestämmandelagen har utövats eller att ett anlitande

av leverantör skulle kunna medföra sådant som utgör grund för

veto medför inte att undantag kan göras från huvudregeln om

antagande av lägsta anbudet. Arbetsmarknadsministerns

uppfattning är att vetoreglerna är oförenliga med EG-reglerna om

offentlig upphandling. Även med hänsyn till

konkurrensneutraliteten kan vetoreglerna komma i konflikt med

EG-reglerna, enligt den bedömning som görs i propositionen.

Arbetsmarknadsministern kommer fram till slutsatsen att

möjligheten att utöva veto bör avskaffas. Om vetorätten

avskaffas finns enligt propositionen inte heller något behov av

den särskilda förhandlingsskyldighet som ingår i

vetorättsreglerna eller av den särskilda

informationsskyldigheten i sammanhanget. Även de reglerna kan

därför avskaffas enligt propositionen. I sammanhanget erinras om

de allmänna bestämmelserna i medbestämmandelagen om information

och förhandling. Detta innebär att 38--40 §§ medbestämmandelagen

föreslås upphävda.

Motionerna

Socialdemokraterna avvisar i sin motion A8 förslaget om att

avskaffa vetoreglerna. Med hänsyn till att det inte har kunnat

påvisas några konkreta olägenheter med nuvarande system menar

motionärerna att det saknas skäl att minska arbetstagarnas

inflytande när arbetsgivaren avser att anlita en entreprenör.

Inte heller beträffande den fackliga vetorätten mot oseriösa

entreprenader har regeringen eller ARK kunnat redovisa några

fall av missbruk eller olägenheter med nuvarande system.

Dessutom är påståendet i propositionen att dagens regler strider

mot EG-rätten felaktigt enligt motionen. Snarare är det så att

det kan ifrågasättas om ett upphävande av reglerna står i

överensstämmelse med Sveriges åtaganden i EES-avtalet. I vissa

situationer är nämligen direktivet om arbetstagarens rätt till

anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelser

tillämpligt. Det finns därför inga skäl att försvaga de fackliga

organisationernas möjligheter att ingripa mot oseriösa företag.

Yrkanden om att vetoreglerna inte upphävs finns också i

Socialdemokraternas motioner om ekonomisk brottslighet,

1991/92:Ju832 resp. 1992/93:Ju817.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion

1992/93:A715 att den fackliga vetorätten vid entreprenader bör

upphävas.

Även Vänsterpartiet avvisar i motion A9 förslaget att avskaffa

vetorätten. Regeringens motiv för att genomföra den föreslagna

förändringen är inte hållbara enligt partiet. Det är orimligt

att med utgångspunkt från den s.k. Mondhärvan dra slutsatser

beträffande vetorätten. De fackliga erfarenheterna är att

omfattningen av grå arbetskraft minskade drastiskt efter

vetorättens tillkomst. Ett avskaffande av bestämmelserna kommer

vidare att hämma den sunda konkurrensen i näringslivet.

Regeringens tolkning att vetoreglerna skulle strida mot

EG-rättens regler om offentlig upphandling är dessutom felaktig.

Annika Åhnberg (-) anser i motion A7 att riksdagen bör avslå

regeringens förslag i denna del och stöder sig därvid på att

EG-regleringen inte utgör grund för att avskaffa den fackliga

vetorätten. De fackliga organisationernas rätt att inlägga veto

riktar sig mot sådana företag som enligt direktiven skall

uteslutas från deltagande i upphandlingen. Hon anser vidare att

man bör överväga en rätt för entreprenören att föra talan mot

vetot.

Utskottets överväganden

Reglerna i MBL om facklig vetorätt har kritiserats alltsedan

de infördes för omkring 15 år sedan. Helt oavsett om reglerna

varit effektiva för sitt syfte eller ej kan man enligt

utskottets mening ändå konstatera att det finns en rad skäl som

talar för att avskaffa dem. Utskottet ansluter sig i detta

hänseende till vad som anförts i propositionen bl.a. om det

principiellt felaktiga i att arbetstagarorganisationerna getts

befogenheter att övervaka efterlevnaden av lagar, om risken för

att en sund konkurrens hindras och om risken för missbruk av

reglerna. Utskottet anser att även risken för en felaktig

tillämpning -- utan att det behöver rubriceras som missbruk --

och konsekvenserna av det bör vägas in. I det sammanhanget kan

hänvisas till den redovisning över AD-avgöranden som lämnas i

ARK:s betänkande. Inte i något av de fall som varit uppe till

prövning har vetot avsett en icke godtagbar åtgärd; vetot har i

stället faktiskt hindrat arbetsgivaren från att vidta godtagbara

åtgärder. Till detta kommer, såsom påpekas i propositionen, att

det idag finns betydligt bättre lagliga möjligheter att på olika

sätt motverka sådant som avses med vetoreglerna. Sedan

vetoreglerna infördes har också s.k. uthyrning av arbetskraft

legaliserats vilket i sig minskat utrymmet för att utöva veto.

Mot detta har utskottet inte övertygats av Socialdemokraternas

och Vänsterpartiets argument för att ha reglerna kvar.

När det gäller den särskilda frågan om vetoreglernas

förenlighet med EG-rätten, som tas upp i de nyssnämnda

partimotionerna och även av Annika Åhnberg (-) i motion A7 kan

det noteras att vetoreglerna ger fackföreningarna vissa

"felmarginaler" när det gäller bedömningen av om en åtgärd kan

antas medföra att lag åsidosätts etc. Ett förbud kan således

inträda även om det visar sig att organisationen har fel i sin

bedömning av vad åtgärden kommer att leda till. Det är först om

organisationen "saknar fog" för sin ståndpunkt som

rättsverkningen av vetot uteblir. Att arbetsgivaren på grund av

vetot är förbjuden att anlita en viss entreprenör är således

inte alltid liktydigt med att entreprenören är en i någon

bemärkelse oseriös företagare.

Utskottet anser således att det finns starka att avskaffa

vetorätten. Därmed finns inte heller något skäl att behålla den

särskilda förhandlingsrätt som är knuten till vetorättsreglerna.

Motion 1992/93:A715 i motsvarande del får anses tillgodosedd

med utskottets ställningstagande medan motionerna A7, A8, A9,

1991/92:Ju832 och 1992/93:Ju817 avstyrks i berörda delar.

Blockader mot enmans- eller familjeföretag

Propositionen

I propositionen föreslås att det i medbestämmandelagen förs in

en regel om förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller

familjeföretag. Förbudet skall även omfatta stridsåtgärder

(sympatiåtgärder) som har till ändamål att stödja någon i en

konflikt med ett sådant företag. I behörig ordning beslutade

anställningsblockader berörs dock inte av förbudet.

Enligt allmänna regler föreligger rätt att vidta fackliga

stridsåtgärder, om inte annat följer av lag eller avtal. I och

med att kollektivavtal har träffats upphör i princip denna rätt;

fredsplikt uppstår. Enmans- eller familjeföretag som träffat

kollektivavtal är på samma sätt som andra företag i princip

skyddade mot stridsåtgärder. Men om kollektivavtal inte har

träffats, kan företaget bli utsatt för stridsåtgärder, bl.a.

blockader. Företaget kan också drabbas av sympatiåtgärder som

vidtas till stöd för organisationens krav på kollektivavtal.

I propositionen konstateras att huvudavtalet mellan SAF och LO

rent faktiskt ger ett familjeföretag ett effektivt skydd mot

stridsåtgärder, eftersom detta avtal innehåller ett förbud mot

stridsåtgärder riktade mot enmans- eller familjeföretag. Tre

LO-förbund -- Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska

Målareförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet -- har

emellertid inte undertecknat avtalet.

Enligt propositionen är det inte rimligt att en

arbetstagarorganisation får anordna stridsåtgärder mot ett

familjeföretag, när syftet är att uppnå ett kollektivavtal som i

praktiken inte kommer att reglera arbetsvillkoren för någon

utanför företagarens egen familj. Ett förbud bör dock inte

sträcka sig längre än vad som är absolut nödvändigt. Därför bör

enligt propositionen en förbudsregel begränsas till att avse

stridsåtgärder som vidtas för att träffa kollektivavtal och

sympatiåtgärder som vidtas till stöd för sådana strävanden.

Utanför förbudet bör enligt propositionen falla t.ex. politiska

demonstrationsstrejker och sympatiåtgärder till stöd för lovliga

primärkonflikter. Undantag görs också för anställningsblockader.

I frågan om vilka företag som bör omfattas av förbudsregeln

föreslås följande. Ett företag som inte har någon arbetstagare

omfattas, liksom företag i vilka bara den ende ägaren är

arbetstagare. Detsamma gäller företag i vilket bara den ende

ägaren eller dennes familjemedlemmar är arbetstagare. Om

företaget har flera delägare som alla är medlemmar av samma

familj är det fråga om ett äkta familjeföretag som omfattas av

förbudet. Om det finns delägare som inte är medlemmar av samma

familj är det inte längre fråga om ett renodlat familjeföretag.

När det gäller de personer som skall anses som

familjemedlemmar räknas make och släktingar i rätt upp- och

nedstigande led och, om de lever i gemensamt bo eller i samma

hushåll, även syskon och avlägsnare släktingar. Sambo bör enligt

propositionen jämställas med make. Förbudsregeln föreslås också

ge skydd åt företag som ägs och drivs av homosexuella sambor

utan utomstående anställda.

Det avgörande för förbudsregelns tillämplighet är de ägar-

eller anställningsförhållanden som råder när stridsåtgärden

varslas eller inleds.

Förbudsregeln bör enligt propositionen riktas mot de enskilda

arbetstagarna och den skall gälla för såväl organiserade som

oorganiserade arbetstagare och oavsett om de är bundna av

kollektivavtal.

En stridsåtgärd i strid med förbudet skall anses som olovlig.

Därmed bör i enlighet med vad som gäller vid andra olovliga

konflikter arbetstagarorganisationerna också vara förbjudna att

föranleda eller medverka till stridsåtgärden. Likaledes i

enlighet med vad som vanligtvis gäller bör en

kollektivavtalsbunden organisation vara skyldig att hindra en

medlem att vidta en sådan åtgärd eller att verka för att den

upphör. Organisationen bör också vara skyldig att ta upp

överläggningar med arbetsgivaren med anledning av åtgärden.

Påföljden för den som bryter mot förbudet bör enligt

propositionen vara skadestånd, såväl ekonomiskt som allmänt.

Samma regler som för övriga stridsåtgärder bör gälla i fråga om

befrielse från eller begränsning av arbetstagares

skadeståndsansvar. Ett företag som drabbas av stridsåtgärder bör

enligt propositionen ha rätt till skadestånd av alla som

deltagit, alltså även av dem som deltog i sympatiåtgärder.

Motionerna

Socialdemokraterna, som motsätter sig den föreslagna

förbudsregeln, menar att frågan i själva verket redan är löst av

arbetsmarknadens parter för större delen av LO-området genom att

huvudavtalet förbjuder sådana åtgärder. Motsvarande regler har

inte heller införts i de branschavtal som gäller inom dessa

förbundsområden. Arbetsgivarmotparten har gentemot de tre

förbund som inte antagit huvudavtalet --

Byggnadsarbetareförbundet, Målareförbundet och

Transportarbetareförbundet -- inte under de snart 60 år som

huvudavtalet gällt framfört något krav på avtalsreglering.

Utmärkande för de tre branscherna är att det är mycket vanligt

att företag ibland har anställda och ibland inte. De berörda

förbunden kräver avtal med företag som brukar ha anställda för

att förvissa sig om att förbundens medlemmar skall omfattas av

kollektivavtalets försäkringsskydd. Beträffande övriga företag

saknas det skäl att kräva kollektivavtal. Socialdemokraterna

anser det vara betänkligt att regeringen vill göra ingrepp i den

fackliga konflikträtten utan att det föreligger några allvarliga

problem eller vitala samhällsintressen som behöver försvaras.

Det är också betänkligt att regeringen vill försvåra för berörda

fackförbund att skapa en rimlig trygghet för sina medlemmar.

Även Vänsterpartiet anser i sin motion A9 att frågan är löst

genom huvudavtalet mellan LO och SAF. Inom de tre LO-förbund som

står utanför huvudavtalet finns ett stort antal små företag. De

blockader som förekommer gäller i regel företag som ibland har

arbetskraft. De fackliga organisationerna måste kunna skydda

sina medlemmar med kollektivavtal under hela anställningstiden.

En arbetstagare som kommer till en arbetsplats där avtal saknas

har inget försäkringsskydd. Ända sedan 1930-talet har det vidare

varit en princip att samhället inte skall reglera skyldigheten

till fredsplikt i icke kollektivavtalsreglerade förhållanden.

Regeringens lagförslag bör därför avslås enligt Vänsterpartiet.

Avslag på propositionen i denna del yrkas även av Annika

Åhnberg (-) i motion A7.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion

1992/93:A715 att rätten att blockera icke anslutna enmans- och

familjeföretag bör tas bort.

Ulf Melin och Göte Jonsson (m) anser i motion 1992/93:A711 att

förbud bör gälla mot blockader som avser företag där ingen

anställd är fackligt ansluten. Om både arbetsgivare och

anställda väljer att stå utanför organisationerna bör

arbetsgivaren inte kunna tvingas att teckna kollektivavtal.

Motsvarande yrkande framställs i motion 1992/93:A726 av Filip

Fridolfsson m.fl. (m, fp, c, kds).

Roland Lében (kds) vill enligt motion A11 att homosexuella

sambor inte skall omfattas av det sambo-begrepp som

förbudsregeln vilar på. Förbudet att vidta stridsåtgärder skall

alltså inte gälla i det fall att homosexuella sambor äger och

driver företag utan utomstående anställda.

Utskottets överväganden

Enligt utskottet är inte rimligt att en

arbetstagarorganisation skall få anordna stridsåtgärder mot ett

företag när syftet är att uppnå ett kollektivavtal som i

praktiken inte direkt kommer att reglera arbetsvillkoren för

någon. Om åtgärden riktas mot ett familjeföretag skulle

kollektivavtalet inte reglera arbetsvillkoren för någon utanför

företagarens egen familj. Familjeföretagen måste ha rätt att

utan inblandning få bestämma vilka inbördes relationer och

förhållanden som skall råda mellan de familjemedlemmar som

arbetar i företaget. Utskottet vill i sammanhanget peka på att

annan arbetsrättslig lagstiftning ger uttryck för samma princip

-- LAS omfattar inte arbetstagare som tillhör arbetsgivarens

familj. Som framhålls i propositionen fyller stridsåtgärder som

syftar till att träffa kollektivavtal med sådana företag inte

något rimligt fackligt syfte.

Av det anförda följer att utskottet ansluter sig till de

tankar som ligger bakom den föreslagna förbudsregeln.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör gällande att frågan

i själva verket redan är löst genom att parterna för större

delen av LO-området är bundna av huvudavtalet SAF-LO som

förbjuder stridsåtgärder riktade mot enmans- och familjeföretag.

Utskottet kan inte dela detta synsätt. De tre förbund som inte

undertecknat avtalet avser nämligen just sådana branscher där

enmans- och familjeföretag är vanligt förekommande.

Socialdemokraterna framför att de berörda förbunden kräver

avtal med företag som brukar ha anställda för att därmed

förvissa sig om att förbundens medlemmar skall omfattas av

kollektivavtalets försäkringsskydd.

Med den ovan angivna utgångspunkten att stridsåtgärder mot

företag utan anställda, utöver familjemedlemmar, inte fyller

något rimligt fackligt syfte kan frågan ställas om ett förbud

skall gälla även i det fall att företaget inte har, men brukar

ha, anställda. Utskottets inställning i denna fråga är att en

förbudsregel måste knyta an till faktiska förhållanden. Det

avgörande måste således vara att företaget inte har några

utomstående anställda när frågan om att genomdriva kravet på

kollektivavtal genom stridsåtgärder aktualiseras. Som framhålls

i propositionen kan intresset av att företaget har ett gällande

kollektivavtal den dag det till äventyrs önskar anställa någon

utomstående inte uppväga den skada och det intrång som

stridsåtgärder utgör. Den fackliga organisation som på det sätt

som beskrivs i Socialdemokraternas motion vill förvissa sig om

att förbundens medlemmar skall omfattas av avtalets

försäkringsskydd får alltså, om arbetsgivaren inte gått med på

att teckna avtal, avvakta med eventuella stridsåtgärder till

dess att någon utomstående anställts.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de

motionsyrkanden som avser avslag på propositionen i denna del,

dvs. A7, A8 och A9.

När det gäller vilka kategorier företag som bör omfattas av

förbudet finns motionsförslag om både en mera omfattande och om

en mindre omfattande förbudsregel.

I m-motionerna 1992/93:A711 resp. 1992/93:A726 föreslås ett

förbud som även innefattar företag med utomstående anställda, i

det fall att dessa inte är fackligt organiserade.

Motion A11 (kds) förespråkar däremot ett mera inskränkt förbud

genom att det inte skall avse företag som drivs av homosexuella

sambor.

Enligt utskottets mening är det, som också framhålls i

propositionen, viktigt att förbudsregeln inte ges ett vidare

tillämpningsområde än som är absolut nödvändigt. Till detta

kommer att regeln bör göras så enkel och tydlig som möjligt, så

att minsta möjliga tveksamhet råder om dess tillämplighet. Att

t.ex. utröna om en viss anställd är medlem i en facklig

organisation eller inte låter sig inte göras helt lätt. Bl.a. av

dessa skäl kan utskottet inte ställa sig bakom att även företag

med oorganiserade arbetstagare skulle skyddas. De nu berörda

m-motionerna avstyrks således.

Att även företag som drivs av homosexuella sambor bör omfattas

av förbudet, följer enligt utskottets mening av den grundsyn som

statsmakterna intagit beträffande sådana sambor, nämligen att

samlevnad mellan personer av samma kön från samhällets synpunkt

är en fullt acceptabel samlevnadsform. Genom lagen om

homosexuella sambor likställs sådana sambor i flera avseenden

med andra sambor. Utskottet ansluter sig således till

propositionen även i detta hänseende och avstyrker därmed motion

A11 i motsvarande del.

Ett företag som drabbats av stridsåtgärder bör enligt

propositionen ha rätt till skadestånd av alla som deltagit,

alltså även av dem som deltagit i sympatiåtgärder.

Utskottet vill tillägga att enligt de allmänna reglerna i MBL

kan skadestånd inte åläggas en enskild arbetstagare som deltagit

i en stridsåtgärd om en organisation som är bunden av

kollektivavtal, eller överordnad organisation, har anordnat

eller föranlett den olovliga stridsåtgärden (59 § MBL).

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i

den nu berörda delen. Utskottets ställningstagande innebär att

motion 1992/93:A715 får anses tillgodosedd.

Andra förslag som rör medbestämmandelagen

Förenings- och förhandlingsrätten

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anser i partiets motion

1992/93:A715 att medbestämmandet måste flyttas från centrala

fackliga organisationer till enskilda arbetstagare.

Bestämmanderätten över verksamheten i ett företag bör ligga

hos dem som är bäst lämpade att fatta beslut, sägs det i

motionen.

Utskottet vill med anledning av detta yrkande framhålla att en

allmän utgångspunkt för ARK:s direktiv när det gäller

medbestämmandet är att kontakterna mellan företrädare för

arbetsgivare och arbetstagare så långt som möjligt bör äga rum

lokalt mellan personer som har verklig kännedom om förhållanden

av betydelse för de diskussioner som förs. Den enskilde

arbetstagaren får enligt direktiven på det sättet möjlighet att

göra sin röst hörd i förhandlingssammanhang. Utskottet, som

därmed kan konstatera att motionen ligger i linje med

utredningsdirektiven, anser att utredningsarbetet bör avvaktas.

Vänsterpartiet anser i sin motion 1991/92:A707 för det första

att förenings- och förhandlingsrätten enligt

medbestämmandelagen bör utsträckas till att också avse

arbetssökande. Motionärerna vill därmed förhindra att

arbetsgivare diskriminerar arbetssökande som är fackligt

organiserade. En förhandlingsrätt för den fackliga

organisationen för arbetssökande är angelägen också för

möjligheten att påverka ingångslönen, anförs det i motionen.

När det gäller förhandlingsskyldigheten enligt 11 § MBL anser

Vänsterpartiet att den bör avse "viktigare beslut och

förändring". Många beslut kan enligt motionen vara viktiga för

den fackliga organisationen utan att för den skull innebära en

viktigare förändring.

Motsvarande yrkanden avseende MBL behandlades och avstyrktes

av utskottet i betänkandet 1990/91:AU6. När det gäller frågorna

om förhandlingsrätten för arbetssökande och

förhandlingsskyldighetens omfattning enligt 11 § MBL ansåg

utskottet att någon åtgärd med anledning av motionen inte var

motiverad. Utskottet kan nu konstatera att bestämmelserna om

förhandlings- och informationsrätten hör till de frågor som ARK

bör ägna särskild uppmärksamhet.

Någon åtgärd med anledning av dessa motionsyrkanden kan med

hänvisning till detta inte anses påkallad. De avstyrks därför.

Inflytande för anställda vid företagsförvärv

I Socialdemokraternas partimotion 1991/92:A225 begär partiet

att riksdagen skall godkänna en lag om inflytande vid

företagsförvärv. Förslaget är hämtat från en

departementspromemoria, Ds 1991:34, Informations- och

förhandlingsrätt för anställda vid vissa förvärv av aktier.

Detta förslag bygger i sin tur på Ägarutredningens betänkande

(SOU 1990:1) Företagsförvärv i svenskt näringsliv. Förslaget i

promemorian tar sikte på situationer, i vilka någon (köparen)

lämnar ett offentligt erbjudande om förvärv av aktierna i ett

s.k. aktiemarknadsbolag (målbolaget).

Den arbetsrättsliga bakgrunden till förslaget är att varken

den som köper aktierna i ett företag eller aktieägarna i det

företag vars aktier förvärvas har några skyldigheter enligt

medbestämmandelagen mot arbetstagarorganisationerna i det

företag som förvärvet avser. Medbestämmandelagens regler bygger

på förekomsten av ett anställningsförhållande. I lagens mening

sker inte någon förändring i det förvärvade bolaget genom att

detta övergår till ny ägare. En annan sak är att överlåtelsen

kan följas av beslut om förändring av det förvärvade bolagets

verksamhet, som åtminstone formellt fattas av detta bolags

ledningsorgan. I det fallet inträder förhandlingsskyldighet

gentemot arbetstagarorganisationerna i det bolaget.

Lagförslaget går i korthet ut på att målbolaget så snart som

det fått kännedom om det offentliga erbjudandet skall informera

arbetstagarorganisationen i bolaget om erbjudandet. Köparen

skall på begäran av organisationen lämna upplysningar om sitt

syfte med förvärvet och sina planer beträffande bl.a.

verksamheten, lokaliseringsorten, organisationen och

sysselsättningen. Organisationen skall slutligen ha rätt till

förhandling med målbolaget i frågan om styrelsen skall uttala

sig om erbjudandet, och, om uttalande skall göras, innehållet i

detta.

Enligt vad som framgår av förra årets budgetproposition

(1991/92:100 bil. 11 s. 24) har EG-kommissionen lagt fram ett

förslag till ett trettonde bolagsrättsdirektiv. Detta avser

företagsköp som sker genom offentliga erbjudanden om förvärv av

aktier eller andra värdepapper som omsätts på en organiserad

marknad (s.k. take-overs). I förslaget uppställs bl.a. en rad

informationsregler. I denna budgetproposition konstateras att de

förslag som lagts fram i departementspromemorian i stort

sammanfaller med EG-kommissionens förslag. Enligt

arbetsmarknadsministerns mening bör resultatet av EG:s arbete på

området avvaktas. Han anför att han därför inte avser att nu

lägga fram något förslag om de anställdas rätt till information

och förhandling vid offentligt förvärvserbjudande.

Utskottet kan för sin del konstatera att frågan om vad ett

eventuellt trettonde bolagsrättsdirektiv i EG kan kräva i form

av anpassning i svensk lag omfattas av aktiebolagskommitténs (Ju

1990:08) uppdrag. Enligt utskottets mening bör detta

utredningsarbete inte föregripas.

På anförda grunder avstyrks det nu berörda motionsyrkandet.

Fredsplikt genom tyst reglering

I sin motion 1991/92:A707 framför Vänsterpartiet att

fredsplikt bör gälla endast i frågor som uttryckligen är

reglerade i kollektivavtal. Partiet anser det inte godtagbart

att fredsplikt på ett helt oförutsebart sätt kan utsträckas

genom s.k. tyst reglering i kollektivavtal.

När det gäller frågan om fredsplikten vid s.k. tyst reglering

kan utskottet notera att reglerna om konfliktåtgärder är

aktualiserade inom regeringskansliet på grundval av den s.k.

Löneförhandlingsutredningens betänkande (SOU 1991:13)

Spelreglerna på arbetsmarknaden.

Av det skälet saknas enligt utskottets mening anledning för

riksdagen att ta något initiativ till lagändringar. Motion A707

avstyrks därför i motsvarande del.

Övrig lagstiftning

Propositionen

Till följd av förslaget om arbetsgivarens skyldighet att

informera om anställningsvillkoren enligt en ny bestämmelse i

anställningsskyddslagen föreslås följdändringar i lagen om

privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Kravet på

skriftligt anställningsavtal föreslås bli borttaget, vilket i

sin tur föranleder följdändringar i den lagen.

Förslagen beträffande anställningsskyddslagen och

medbestämmandelagen föranleder även ändringsförslag i den

arbetsrättsliga beredskapslagen.

Motionerna

Socialdemokraterna yrkar i sin motion A8 avslag på förslaget

om ändringar i den arbetsrättsliga beredskapslagen.

Utskottets överväganden

Utskottet tillstyrker de nu berörda lagförslagen liksom de

delar av lagförslagen som inte behandlats i det föregående med

den ändringen att 22 § i punkt 3 i bilagan till den

arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) skall ha motsvarande

lydelse som i det av utskottet framlagda förslaget till 22 §

lagen om anställningsskydd.

På grund av ändringarna i 2 § lagen om anställningsskydd måste

följdändringar göras i 4 kap. 7 §, 8 kap. 3 § och 16 kap. 7 §

lagen (1976:600) om offentlig anställning. Med utnyttjande av

sin initiativrätt enligt 3 kap. 7 § riksdagsordningen föreslår

utskottet att dessa ändringar genomförs. Lagförslag läggs fram i

utskottets hemställan.

Av det anförda följer att motion A8 avstyrks i den berörda

delen.

Motionsförslag om förtroendemannalagen

Reglerna i förtroendemannalagen skall enligt ARK:s direktiv

övervägas från flera utgångspunkter. Enligt direktiven är det

viktigt att förtroendemannalagen är anpassad till reglerna om

medbestämmande och styrelserepresentation. ARK skall överväga

hur förändringarna som den föreslår i dessa lagar skall påverka

bestämmelserna i förtroendemannalagen. Begreppet facklig

verksamhet skall analyseras. Lagens ledighetsregler har enligt

direktiven ett så nära samband med reglerna om

arbetstagarinflytande att översynen av dem också bör höra till

uppgifterna för utredningen. Ledighetslagstiftningen skall

annars ses över i ett annat sammanhang.

Vänsterpartiet begär i sin motion 1991/92:A707 ändringar i

förtroendemannalagen i tre hänseenden vad gäller ledighet för

fackliga uppdrag.

Partiet anser att lagen bör ändras så att den främjar att de

fackliga uppdragen i ökad utsträckning utförs på deltid.

Därigenom skulle specialisering och klyftor mellan förtroendemän

och medlemmar undvikas, sägs det i motionen. Dessutom bör

deltidsanställda vid behov få rätt att utöka sin

sysselsättningsgrad genom fackligt arbete, under förutsättning

att det ryms inom det tidsmått som anges i lagen. I motionen

begärs även en lagändring så att förtroendemännen får rätt till

koncernfackligt arbete på betald arbetstid. Även internationella

koncerner bör innefattas enligt motionen. När det gäller rätten

till ledighet med bibehållna anställningsförmåner anser

Vänsterpartiet att den bör regleras på motsvarande sätt som

skyddsombudets rätt till ledighet enligt arbetsmiljölagen.

I frågan om fackligt arbete på deltid har utskottet tidigare

uttalat att en regel av det slag som efterlyses i motionen torde

innebära en begränsning av den rätt till ledighet som gäller i

dag. Den principiella utgångspunkten för utskottet har varit att

ansvaret för eventuella problem av det slag som påtalas i

motionen bör åvila arbetstagarna och de fackliga

organisationerna. Förslaget om rätt för arbetstagaren att utöka

sin sysselsättningsgrad för att utföra fackligt arbete har

avvisats eftersom utskottet sett det som främmande att lösa

saken lagstiftningsvägen. I dessa frågor har utskottet samma

uppfattning i dag.

Av vad som nyss sagts framgår att frågan om ledighet för bl.a.

koncernfackligt arbete kan antas ingå i ARK:s överväganden,

liksom den allmänna omfattningen av förtroendemannens rätt till

ledighet. Utskottet vill i sammanhanget påpeka, med anledning av

kravet på att jämställa förtroendemän med skyddsombud, att

arbetsmiljölagen inte ger skyddsombudet obegränsad rätt till

ledighet. Denna rätt är beroende av uppdragets art och anges i 6

kap. 5 § arbetsmiljölagen så, att skyddsombudet "har rätt till

den ledighet som fordras för uppdraget".

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

Vänsterpartiets nu behandlade yrkanden i motion 1991/92:A707.

Lisbeth Staaf-Igelström och Bo Finnkvist (s) begär i motion

1991/92:A713 en lagreglering av koncernfackligt samarbete

över nationsgränserna. Motionärerna pekar på de svenska

företagens allt större investeringar utomlands, vilket medför

att beslut fattas långt från de berörda människorna. De fackliga

företrädarna har mycket svårt att genomföra sitt arbete på ett

rimligt sätt. Det är en självklar rättighet för de anställda att

erhålla samma möjligheter till insyn och inflytande över

företagens verksamhet på såväl nationellt som internationellt

plan, sägs det motionen.

Med anledning av denna motion kan utskottet konstatera att det

pågår arbete inom EG avseende en reglering av koncernfackligt

samarbete. Enligt direktiven till ARK bör kommittén följa

utvecklingen inom EG på det arbetsrättsliga området och ta

ställning till vilka anpassningar av den svenska arbetsrättsliga

lagstiftningen som krävs. Med hänsyn till detta saknas det

enligt utskottets mening anledning till någon särskild åtgärd

från riksdagens sida på grund av motionen.

Claus Zaar m.fl. (nyd) begär i motion 1991/92:A720 en

utredning av förutsättningarna för att alla kostnader för

facklig ledighet skall bäras av de fackliga organisationerna.

I arbetet med att få ett bättre konkurrensläge och en

gynnsam ekonomisk utveckling är den omfattande fackliga

ledigheten en viktig del enligt motionärerna. Om det ekonomiska

ansvaret för den fackliga ledigheten läggs på organisationerna

leder det till ett effektivt arbete som är till nytta för den

fackliga verksamheten.

Det ekonomiska ansvaret för den fackliga verksamheten har

enligt utskottets mening ett nära samband med den tidigare

berörda frågan om omfattningen av ledighet för fackliga uppdrag.

Denna fråga ingår i ARK:s uppdrag. Det finns därför enligt

utskottets mening inte anledning att initiera något

utredningsarbete av det slag som begärs i motionen. Denna

avstyrks således.

Slutligen behandlas i detta avsnitt motion 1991/92:A723 av

Bertil Måbrink m.fl. (v) som rör fackliga rättigheter i ett

internationellt perspektiv. Enligt motionen kränks nästan

överallt i u-världen rätten att bilda fria och självständiga

fackföreningar. Det växande antalet frizoner runt om i världen

är ett allvarligt hot mot de grundläggande fackliga

rättigheterna. I motionen tas också frågan om gästarbetarnas

situation upp. I länder kring Persiska viken, där fackföreningar

är förbjudna, finns det enligt motionen fem miljoner

gästarbetare. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

Sverige skall verka för förbättrad efterlevnad av de fackliga

rättigheterna och då särskilt uppmärksamma förhållandena i

frizonerna och gästarbetarnas villkor.

Utskottet vill med anledning av motionen hänvisa till det

arbete som utförs inom Internationella arbetsorganisationen

(ILO). De industriella frizonerna (Export processing zones)

ägnas särskild uppmärksamhet genom att en expertkommitté av

framstående jurister årligen granskar efterlevnaden av

ratificerade konventioner i förhållande till frizonerna. Det är

att notera i sammanhanget att frizonerna inte är undantagna från

konventionernas tillämpningsområde. Konvention nr 87 om

föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten och nr 98 om

organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten hör

till de ILO-konventioner som har den högsta anslutningsgraden.

ILO har även engagerat sig för gästarbetarna. Stora resurser har

avsatts för utbildning i tredje världen, inte minst utbildning

av återvändande gästarbetare från Mellanöstern och Kuwait.

Det arbete som förekommer inom ILO bör enligt utskottets

mening kunna tjäna det syfte som motionärerna anger. Något

uttalande därutöver med anledning av motionen är inte påkallat.

Den avstyrks därför av utskottet.

Etnisk diskriminering

I fyra motioner begärs lagstiftning mot etnisk

diskriminering på arbetsmarknaden.

Sådan lagstiftning begärs i Vänsterpartiets båda motioner

1991/92:A707 om demokratiska rättigheter och jämställdhet i

arbetslivet m.m. resp. 1991/92:Sf629 om invandrarpolitiken.

Motsvarande yrkande framställs i två enskilda motioner om rasism

och främlingsfientlighet, 1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck

m.fl. (s), och 1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v).

Utskottet kan med anledning av dessa yrkanden konstatera att

regeringen aviserat en proposition med förslag till lag mot

etnisk diskriminering i arbetslivet, baserat på ett betänkande

(SOU 1992:96) av Utredningen för åtgärder mot etnisk

diskriminering. Någon åtgärd med anledning av dessa motioner är

därmed inte påkallad. De avstyrks således av utskottet.

Övriga frågor

Utskottet tar i detta avsnitt upp tre motioner som avser den

offentliga sektorn.

I motion 1991/92:A710 av Britt Bohlin m.fl. (s) begärs en

ändring i lagen om offentlig anställning (LOA) så att möjlighet

ges att förbjuda anställdas direkt konkurrerande verksamhet,

om detta skadar huvudarbetsgivarens intressen. Motionen syftar

på läkare, som vid sidan av ordinarie anställning i landsting

bedriver privat vårdverksamhet. Standarden på den offentliga

sjukvården kan försämras, om läkarna på sin "fritid" behandlar

ett stort antal patienter, sägs det i motionen.

Utskottet konstaterar med anledning av motionen att frågan om

rätten för läkare att utföra bisysslor vanligen inte torde vara

reglerade i LOA, som enligt 1 kap. 5 § endast omfattar

landstingsanställd personal vars anställning är statligt

reglerad. I sammanhanget kan dessutom konstateras att

LOA-utredningen, till vilken utskottet strax återkommer,

föreslagit att LOA endast skall avse arbetstagare hos staten. En

proposition med förslag till förändringar i LOA är aviserad av

regeringen. Vidare kan noteras att en bestämmelse av det slag

som motionärerna efterlyser finns i kollektivavtal mellan

Landstingsförbundet och berörda arbetstagarorganisationer.

Enligt den bestämmelse som reglerar bisysslor, kan en

arbetsgivare meddela förbud mot bisysslan om arbetsgivaren

finner att bisysslan inverkar hindrande för arbetsuppgifterna

eller att den kan påverka arbetstagarens handläggning av ärenden

i sitt arbete i anställningen.

Utskottet anser med hänvisning till detta att någon åtgärd

inte kan anses påkallad med anledning av motionen, som således

avstyrks.

Charlotte Cederschiöld (m) anser i motion 1991/92:A705 att en

domares rätt att utöva sitt ämbete skall prövas av allmän

domstol och inte av Arbetsdomstolen. Frågan om domares

skiljande från tjänsten lämpar sig med hänsyn till

regeringsformens skydd för domare inte för avgörande i en

korporativistiskt sammansatt domstol som Arbetsdomstolen, sägs

det i motionen.

Ett motsvarande yrkande har tidigare behandlats av

arbetsmarknadsutskottet (1991/92:AU3). Utskottet utgick då från

att frågan skulle övervägas av LOA-utredningen och ansåg därför

att den inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet kan nu konstatera att regeringen tillkallat en

särskild utredare för att kartlägga behovet av att stärka

domarnas ställning och att lämna förslag till inriktning av det

fortsatta utredningsarbetet. Enligt direktiven (dir. 1993:47)

skall även frågan om domares skiljande från tjänsten omfattas av

utredningsuppdraget. Utredaren skall därvid gå in på frågan om

den rätt till domstolsprövning som grundlagen garanterar domaren

bäst tillgodoses genom en rätt att väcka talan vid

Arbetsdomstolen eller tingsrätt, eller om överklaganderegler är

ett bättre alternativ. Utredningsuppdraget skall enligt

direktiven vara redovisat före utgången av juni månad 1994.

Med detta konstaterande anser utskottet att även den nu väckta

motionen bör avslås i avvaktan på den vidare behandlingen av

frågan.

Statens ansvarsnämnd bör avskaffas och ämbetsmannaansvaret

överflyttas till domstol, anser Lars Andersson m.fl. (nyd) i

motion 1991/92:Ju625. För att få en opartisk prövning av ärenden

om avstängning, disciplinansvar och avskedande av vissa högre

statliga tjänstemän bör enligt motionen prövningen överflyttas

från den partssammansatta Ansvarsnämnden till domstolarna.

Frågan om Statens ansvarsnämnd och vilka uppgifter nämnden

skall ha, bl.a. i fråga om den personkrets som skall omfattas,

har övervägts av LOA-utredningen. Något förslag om att avskaffa

nämnden har inte framlagts, men utskottet utgår från att man,

mot bakgrund av grundtankarna i förslaget, i den kommande

propositionen även kommer in på den mera övergripande

frågeställningen om Ansvarsnämnden och dess roll. Motionen bör

därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

S.k. fallskärmsavtal

Det har på senare tid förts en allmän diskussion om de olika

förmåner som förekommer i näringslivet, i organisationer och

inom offentlig verksamhet i form av pensionsersättningar, avtal

om avgångsvederlag och liknande förmåner till personer i ledande

ställning. Debatten har fokuserats kring de s.k.

fallskärmsavtalen för chefspersoner och personer med

förtroendeposter i de numera statligt ägda bankerna och i de

banker som ansökt om bankstöd. Utskottet behandlar i det

följande ett antal motioner i frågan från den allmänna

motionstiden.

Motionerna

Några motioner tar upp frågan om en offentlig redovisning av

fallskärmsavtal. Rolf L Nilsson m.fl. (v) föreslår i motion

1992/93:N278 att riksdagen beslutar att alla organisationer

som får stöd av staten offentligt skall redovisa fallskärmsavtal

och trygghetsavtal. Ett tillkännagivande om att det bör ske en

offentlig redovisning av vilka förmåner som skall utgå för

personer i ledande befattning i såväl privat som offentlig

verksamhet framställs i motion 1992/93:A704 av Hugo Bergdahl

(fp). I motion 1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)

anser man att frågan om att offentliggöra fallskärmsavtal skall

utredas.

Några motionärer anser att fallskärmsavtalen bör bli föremål

för prövning enligt avtalslagens generalklausul. I andra

motioner föreslås att företeelsen med fallskärmsavtal skall

utredas resp. regleras. I ytterligare andra yrkanden begärs

särskild lagstiftning som förbjuder den aktuella typen av avtal.

Sålunda begär Bengt Silfverstrand och Ingvar Björk (s) i motion

1992/93:A721 ett tillkännagivande om att en

"oskälighetsprövning" bör göras med stöd av generalklausulen i

avtalslagen varvid oskäliga avtal bör ogiltigförklaras eller

jämkas.

I motion 1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begärs

att riksdagen beslutar om att en utredning tillsätts med uppgift

att föreslå åtgärder mot företeelsen fallskärmsavtal (yrkande 1)

och att en utredning ser över förutsättningarna att med

utgångspunkt från 36 § avtalslagen ogiltigförklara

fallskärmsavtal genom särskild lagstiftning (yrkande 2).

Motionärerna vill också ha särskild lagstiftning som förbjuder

fallskärmsavtal inom statlig verksamhet (yrkande 3), inom

företag som helt eller delvis ägs av staten (yrkande 4) och inom

kommun och landsting (yrkande 5).

Även i motion A722 Bert Karlsson (nyd) vill motionären ha

lagstiftning mot fallskärmsavtal eller andra former av generösa

förmåner för ledande befattningshavare inom offentlig

verksamhet.

Utskottets överväganden

Näringsutskottet behandlade i samband med anslagen till

Finansinspektionen och Bankstödsnämnden våren 1993 motioner med

likartade yrkanden som de nu föreliggande yrkandena. Motionerna

i näringsutskottet gällde bl.a. att bankstödet skall villkoras

av en offentlig redovisning av fallskärmsavtal samt frågan om

lagstiftning mot fallskärmsavtal och frågan om jämkning av

föreliggande avtal. Näringsutskottet avslog motionerna i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1992/93:NU24 med hänvisning bl.a.

till att resultaten av vissa initiativ borde avvaktas. Utskottet

hänvisade till att statsrådet Bo Lundgren i skrivelse till

ledningarna för Nordbanken, Securum och Gota Bank redovisat

riktlinjer för anställningsvillkor för ledningen i statligt ägda

kreditinstitut m.fl.

Näringsutskottet konstaterade också att Redovisningskommittén

(Ju 1991:07) genom tilläggsdirektiv (1993:06) fått i uppdrag att

överväga om det behövs särskilda redovisningsregler för

pensionsersättningar, avtal om avgångsvederlag och liknande

förmåner för styrelseledamöter, verkställande direktören och

andra personer i ett företags ledning.

Näringsutskottet hänvisade slutligen till pågående

överväganden inom bl.a. Stockholms fondbörs, Studieförbundet

Näringsliv och Samhälle och Näringslivets börskommitté.

Även lagutskottet behandlade under våren 1993 motionsyrkanden

om införande av en skyldighet för företag att i årsredovisningen

ta in uppgifter om pensioner, fallskärmsavtal och andra förmåner

för personer med ledande ställning i företagen. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU31 välkomnade utskottet

att regeringen genom tilläggsdirektiv givit

Redovisningskommittén i uppdrag att överväga om det behövdes

särskilda redovisningsregler för den aktuella typen av

ersättningar. Enligt lagutskottets mening var det aktualiserade

spörsmålet angeläget och utskottet förutsatte att frågan

behandlades skyndsamt. Någon riksdagens åtgärd med anledning av

motionerna bedömde emellertid utskottet inte vara påkallad.

Finansdepartementet uppdrog i december 1992 åt f.d.

regeringsrådet Bengt Hamdahl att granska anställningsavtalen,

avtalen om avgångsvederlag och eventuella andra med

anställningen sammanhängande avtal mellan Nordbanken och tre av

bankens förutvarande verkställande direktörer. Granskningen

avsåg en bedömning av möjligheterna att få avtalen om

avgångsvederlag eller delar av avtalen ogiltigförklarade eller

enskilda avtalsvillkor jämkade. Hamdahl redovisade sina

slutsatser i en skrivelse till departementet i april 1993. I

skrivelsen anförde utredaren att han bedömde att en talan från

bankens sida om att, med stöd av avtalslagens bestämmelser om

rättshandlingars ogiltighet, få avtalen jämkade eller

ogiltigförklarade skulle ha små utsikter att vinna bifall. I

skrivelsen framhölls vidare bl.a. följande.

Sammanfattningsvis har min genomgång av både

anställningsavtalen och avtalen om avgångsvederlag m.m. visat

att de senare avtalen fått ett för de förutvarande anställda

förmånligt innehåll. Samtidigt har det klarlagts att banken

ingått de sistnämnda avtalen efter överväganden som gjorts med

kännedom om vad som kunde åberopas mot de förutvarande anställda

med stöd av anställningsavtalen och eljest efter att regelrätta

förhandlingar ägt rum med åtminstone två av dem. Banken kan

knappast anses ha varit en underlägsen part i

avtalsförhållandet. Senare inträffade omständigheter, främst

uppdagandet av ytterligare stora kreditförluster i banken under

direktörernas anställningstid och en svårighet för allmänna

opinionen att acceptera ersättningarna till dem, är inte av det

slag som den avtalsrättsliga lagstiftningen godtar som

förhållanden som skulle kunna ge banken möjligheter att frigöra

sig från avtalen.

Finansdepartementet har i april 1993 uppdragit åt advokat Otto

Rydbeck att kartlägga de närmare omständigheterna kring

slutandet av avtal om avgångsvederlag med de tre förutvarande

direktörerna i Nordbanken. Uppdraget har även innefattat frågan

om det finns anledning att väcka skadeståndstalan enligt regler

i bankrörelselagen mot styrelseledamöter i Nordbanken. Rydbeck

har under hösten 1993 avlämnat en rapport till departementet.

Finansdepartementet har, som nämnts, i februari 1993 utfärdat

riktlinjer för anställningsvillkor för ledningen i statligt ägda

kreditinstitut m.fl. Riktlinjerna innbär bl.a. följande. I lönen

skall ingå kompensation för avsaknad av anställningstrygghet.

Den sammanlagda tiden av uppsägningstid och tid för

avgångsvederlag skall inte överstiga 24 månader. Om

oegentligheter, som kan föranleda brottsansvar eller

skadeståndsskyldighet, upptäcks före eller under

vederlagsperioden har arbetsgivaren rätt att hålla inne

vederlaget eller en del av det till dess en rättslig prövning

skett eller en överenskommelse träffats. Om lön eller annan

ersättning erhålls under vederlagsperioden skall avräkning ske

mot vederlaget. Lön och andra anställningsvillkor för den

verkställande direktören och övriga i ledningen bör redovisas i

årsberättelsen. Redan ingångna avtal skall följas. Avtal som

emellertid uppenbart går utöver riktlinjerna skall omförhandlas.

Inom den statliga verksamheten i övrigt förekommer

avgångsvederlag och liknande förmåner av nu åsyftat slag endast

i begränsad omfattning. De högsta statliga cheferna,

generaldirektörer och landshövdingar m.fl. och även statsråden,

kan få s.k. förordnandepension. Den s.k. LOA-utredningen (C

1989:07) har i sitt betänkande SOU 1992:60 Enklare regler för

statsanställda föreslagit förändringar av anställningsskyddet

m.m. för arbetstagare med verksledande eller jämförlig ställning

hos staten. Såvitt framgår av regeringens lagrådsremiss om

ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. kommer dock

anställningsskyddet för den nu aktuella gruppen att i sak

behållas oförändrat. Regeringens proposition i ämnet väntas

föreläggas riksdagen inom kort.

Utskottet bedömer mot den nu redovisade bakgrunden att

någon riksdagens åtgärd med anledning av de aktuella

motionsyrkandena nu inte är påkallad. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1992/93:N278, 1992/93:A704, 1992/93:A721,

1992/93:A722 och 1992/93:A723, i förekommande fall i motsvarande

delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A6 och 1993/94:A7

yrkande 1,

2. beträffande inriktningen av arbetsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 17 och

1991/92:A707 yrkande 1,

res. 1 (s)

men. (v) - delvis

3. beträffande det fortsatta utrednings- och

beredningsarbetet

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 2,

4. beträffande arbetstagare som inte omfattas av

kollektivavtalet

att riksdagen avslår motion 1993/94:A13 yrkande 3,

res. 2 (nyd)

5. beträffande översynens inriktning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A455 yrkande 13,

1991/92:A716 och 1992/93:A725,

6. beträffande behovet av facklig verksamhet i framtiden

att riksdagen avslår motion 1991/92:A813 yrkande 4,

7. beträffande allmänt skydd mot diskriminering m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A719 och 1993/94:A7

yrkande 10,

8. beträffande diskriminering på grund av politisk

uppfattning

att riksdagen avslår motion 1991/92:A724,

men. (v) - delvis

9. beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkande 6, 1993/94:A8

yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 1 och

1993/94:A13 yrkande 1 antar 5 § i det enligt bilaga 1 genom

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om

anställningsskydd,

res. 3 (s)

res. 4 (nyd)

10. beträffande den längsta tiden för provanställning

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del,

med anledning av motion 1992/93:A703 och med avslag på

motionerna 1991/92:A261 yrkande 2, 1992/93:A715 yrkande 6,

1993/94:A7 yrkande 7, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del,

1993/94:A9 yrkande 2 och 1993/94:A13 yrkande 2 antar 6 § i det

genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen om anställningsskydd,

res. 5 (s)

res. 6 (nyd)

11. beträffande inskränkningar av möjligheterna till

provanställning

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 4,

men. (v) - delvis

12. beträffande möjligheten att kombinera provanställning

och visstidsanställning

att riksdagen avslår motion 1993/94:A10 yrkande 1,

13. beträffande regleringen i kollektivavtal av

tidsbegränsad anställning och provanställning

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkande 9, 1993/94:A8

yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 3 och

1993/94:A14 antar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till det

genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen om anställningsskydd med den ändringen

att ordet "dess" på två ställen skall ersättas med "deras",

res. 7 (s)

14. beträffande information om anställningsvillkor

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med avslag på motionerna 1993/94:A9 yrkande 4 och

1993/94:A12 yrkande 1 antar 6 a § i det genom propositionen

enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen om anställningsskydd,

men. (v) - delvis

15. beträffande månadsregeln

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med anledning av motionerna 1991/92:A704, 1991/92:A717 och

1992/93:A715 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1993/94:A8

yrkandena 2 och 3, 1993/94:A9 yrkande 5 och 1993/94:A13

yrkandena 4 och 5 antar 7 och 18 §§ i det genom propositionen

enligt bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen om anställningsskydd,

res. 8 (s)

res. 9 (nyd)

men. (v) - delvis

16. beträffande turordning vid uppsägning på grund av

arbetsbrist

att riksdagen med anledning av dels propositionen i

motsvarande del, dels motionerna 1992/93:A715 yrkande 4 och

1993/94:A11 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:A7

yrkande 2, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9

yrkande 6, 1993/94:A13 yrkandena 6 och 7 och 1993/94:A15

yrkandena 1--3,

dels godkänner vad utskottet anfört, dels antar 22 §

i det genom propositionen enligt bilaga 1 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om anställningsskydd med

den ändringen att första meningen i paragrafens tredje stycke

skall ha följande lydelse:

"Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den

turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två

arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild

betydelse för den fortsatta driften.",

res. 10 (s)

res. 11 (nyd)

17. beträffande beräkning av anställningstid

att riksdagen avslår motion 1993/94:A15 yrkande 4,

18. beträffande turordningskretsarna på det statliga

området

att riksdagen avslår motion 1993/94:A10 yrkande 2,

19. beträffande kollektivavtalsregleringen på den kommunala

sektorn

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A444 yrkande 8 och

1992/93:A710,

20. beträffande anställningsskydd och inflytande vid

företagsöverlåtelse

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A7 yrkande 3,

1993/94:A8 yrkandena 5 och 8, 1993/94:A9 yrkande 8 och

1993/94:A12 yrkande 2,

res. 12 (s)

21. beträffande saklig grund för uppsägning m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 6, 7, 13

och 21,

men. (v) - delvis

22. beträffande vikariatsanställning

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 3,

men. (v) - delvis

23. beträffande driftsenhetsbegreppet

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 14,

men. (v) - delvis

24. beträffande återanställningsrätt m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkandena 9, 10,

15 och 16 samt 1992/93:A701,

men. (v) - delvis

25. beträffande företrädesrätt för deltidsanställda m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A201, 1991/92:A225

yrkande 14, 1991/92:A243, 1991/92:A435 yrkande 7, 1991/92:A708

yrkande 2, 1991/92:A813 yrkande 1, 1992/93:A815 yrkande 3,

1993/94:A8 yrkande 4 och 1993/94:A25 yrkande 7,

res. 13 (s)

men. (v) - delvis

26. beträffande permittering

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A706, 1992/93:A713,

1992/93:A718 och 1992/93:A720,

res. 14 (nyd)

27. beträffande turordningslistor som rör föräldralediga

resp. äldre

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 5 och

1993/94:A9 yrkande 7,

men. (v) - delvis

28. beträffande 39 § anställningsskyddslagen

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 8 och

1993/94:A9 yrkande 9,

29. beträffande ogiltigförklaring av uppsägning m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 11, 12, 17

och 19,

men. (v) - delvis

30. beträffande skadestånd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkandena 18, 20

och 37 samt 1993/94:A11 yrkande 3,

men. (v) - delvis

31. beträffande den fackliga vetorätten

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

och med anledning av motion 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande

del samt med avslag på motionerna 1993/94:A7 yrkandena 4 och 5,

1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del, 1993/94:A9 yrkande 10,

1991/92:Ju832 yrkande 19 och 1992/93:Ju817 yrkande 15

dels beslutar att 38--40 §§ och rubriken närmast före 38 §

lagen om medbestämmande i arbetslivet skall upphöra att gälla,

dels antar 57 och 69 §§ i det genom propositionen enligt

bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om

medbestämmande i arbetslivet,

res. 15 (s)

32. beträffande blockader mot enmans- eller familjeföretag

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del,

med anledning av motion 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande del

och med avslag på motionerna 1992/93:A711, 1992/93:A726,

1993/94:A7 yrkande 8, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del,

1993/94:A9 yrkande 11 och 1993/94:A11 yrkande 2 antar 41, 41 a,

41 b och 45 §§ i det genom propositionen enligt bilaga 1

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om

medbestämmande i arbetslivet,

res. 16 (s)

33. beträffande bestämmanderätten över verksamheten

att riksdagen avslår motion 1992/93:A715 yrkande 3,

res. 17 (nyd)

34. beträffande förenings- och förhandlingsrätten

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 35 och 36,

men. (v) - delvis

35. beträffande inflytande för anställda vid

företagsförvärv

att riksdagen avslår motion 1991/92:A225 yrkande 19,

res. 18 (s)

36. beträffande fredsplikt genom tyst reglering

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 38,

men. (v) - delvis

37. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen

dels med anledning av propositionen i motsvarande del och

med avslag på motion 1993/94:A8 yrkande 7 antar de genom

propositionen enligt bilaga 1 framlagda lagförslagen, i den

mån de inte omfattas av vad som hemställts under 1--36 ovan, med

den ändringen att 22 § tredje stycket första meningen i punkt 3

i bilagan till arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262) skall ha

följande lydelse:

"Innan turordningen fastställs får arbetsgivaren inom den

turordningskrets där arbetsbristen finns undanta två

arbetstagare som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild

betydelse för den fortsatta driften."

dels antar lagförslaget i bilaga 2,

res. 19 (s)

38. beträffande ledighet för fackliga uppdrag

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkandena 28--30,

men. (v) - delvis

39. beträffande koncernfackligt samarbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:A713,

res. 20 (s)

40. beträffande kostnader för facklig ledighet

att riksdagen avslår motion 1991/92:A720,

res. 21 (nyd)

41. beträffande fackliga rättigheter i ett internationellt

perspektiv

att riksdagen avslår motion 1991/92:A723,

men. (v) - delvis

42. beträffande etnisk diskriminering på arbetsmarknaden

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 22,

1991/92:Sf606 yrkande 2, 1991/92:Sf628 yrkande 6 och

1991/92:Sf629 yrkande 5,

43. beträffande konkurrerande verksamhet

att riksdagen avslår motion 1991/92:A710,

44. beträffande domares skiljande från tjänsten

att riksdagen avslår motion 1991/92:A705,

45. beträffande Ansvarsnämnden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju625 yrkande 2,

res. 22 (nyd)

46. beträffande fallskärmsavtal

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A704, 1992/93:A721

yrkande 1, 1992/93:A722 yrkande 3, 1992/93:A723 yrkandena 1--6

och 1992/93:N278 yrkande 4.

res. 23 (nyd)

Stockholm den 25 november 1993

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Anders G Högmark (m), Marianne Andersson (c), Lahja Exner

(s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald

Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s),

Isa Halvarsson (fp), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Nils

Nordh (s) och Bengt-Ola Ryttar (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

Reservationer

1. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Syftet med" och på s. 24 slutar med "1991/92:A707 i

berörda delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den svenska modellen skall utvecklas, inte

avvecklas. Spelreglerna på arbetsmarknaden är viktiga både för

företagen och för de anställda. Syftet med lagstiftningen är att

skapa en rimlig balans mellan parterna och stödja utvecklingen

mot ett mera demokratiskt arbetsliv. Det är en viktig uppgift

för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal ge de

arbetsrättsliga reglerna en sådan utformning att de fungerar väl

i praktiken och blir så enkla och effektiva som möjligt.

Lagstiftningen bör på olika sätt stimulera parterna att träffa

sådana uppgörelser. Hänsyn måste därvid tas till de förändrade

förutsättningar för inflytande som den ökade

internationaliseringen och utvecklingen av företagsformer

innebär.

Utskottet anser mot den här bakgrunden att det är

grundläggande att slå vakt om den fria förhandlingsrätten och

rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Kollektivavtalen måste

värnas som bärare av de anställdas rättigheter och skyldigheter

och som ett instrument för samarbete mellan parterna. Det är

angeläget att öka den enskildes inflytande över den egna

arbetssituationen, öka det fackliga inflytandet vid

företagsöverlåtelser och i koncerner, samt slå fast att de

arbetsrättsliga reglerna skall gälla oberoende av hur

arbetsgivaren väljer att organisera sin verksamhet. Antalet

tillfälliga anställningar bör snarare minska än öka, vilket blir

resultatet av regeringens förslag.

Enligt utskottets mening bör riksdagen nu lagstifta om ett

utökat inflytande för de anställda vid företagsförvärv i

enlighet med förslagen i departementspromemorian Ds 1991:34

Informations- och förhandlingsrätt för anställda vid vissa

förvärv av aktier. Utskottet återkommer i betänkandet till

frågan.

Genom de förändringar i LAS och MBL som nu föreligger

fullföjer enligt utskottets mening regeringen sin strategi för

att försvaga löntagarnas ställning på arbetsmarknaden och stärka

arbetsgivarnas inflytande. Syftet är att det skall bli lättare

för arbetsgivare att nå bl.a. sina lönepolitiska målsättningar.

Det gäller exempelvis målsättningar om ökad lönespridning och

lägre ingångslöner. Det gäller också arbetsgivarnas önskan att

fritt få leda och fördela arbetet och fritt få anställa och

avskeda personal. Det är för utskottet uppenbart att regeringen

vill försvaga löntagarnas organisationer ekonomiskt och försvåra

organisationsarbetet. Utskottet avvisar därför den av regeringen

föreslagna inriktningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Utskottet sympatiserar i allt väsentligt med de synpunkter som

förs fram i motion 1993/94:A6. Av formella skäl avstår utskottet

från att tillstyrka motionen. Motionerna 1991/92:A707 och

1993/94:A7 i motsvarande delar avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande inriktningen av arbetsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 17

och med avslag på motion 1991/92:A707 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet (mom. 4)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Med anledning" och slutar med "berörda delen" bort

ha följande lydelse:

Utskottet menar att regeringen i förslaget inte berör

kärnfrågan om det starka anställningsskyddet kan ha medfört

hinder för arbetslösa att ta sig in på arbetsmarknaden.

Regeringens förslag tar heller inte hänsyn till de arbetstagare

som inte omfattas av kollektivavtal. Dessa frågor bör riksdagen

enligt utskottets mening, med bifall till motion 1993/94:A13, ge

regeringen i uppdrag att utreda.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande arbetstagare som inte omfattas av

kollektivavtalet

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A13 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Som påpekas" och på s. 27 slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är gällande regler i LAS om

visstidsanställning vid arbetsanhopning och om uppsägning fullt

tillräckliga för att en arbetsgivare skall klara av en ökning av

produktionen, även om den varar mer än sex månader. Dessutom kan

parterna träffa avtal om andra regler. Regeringens förslag i

ifrågavarande del bör med anledning av motionerna 1993/94:A8,

1993/94:A9 och 1993/94:A7 i motsvarande delar avslås. Även

motion 1993/94:A13 i motsvarande del bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande

6, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande

1 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motion

1993/94:A13 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Som påpekas" och på s. 27 slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet är av den uppfattningen att sex månaders visstids-

och provanställning är en för kort tid för att företagare skall

våga nyanställa personal. Företagarna väljer i stället att öka

övertidsuttaget. Det är en av anledningarna till att uttaget av

övertid skenat i väg och i dag motsvarar ca 50 000

arbetstillfällen. Uskottet menar att det finns skäl att som

föreslås i motion 1993/94:A13 gå längre än vad regeringen

föreslagit och öka den tillåtna tiden för visstidsanställningar

till 18 månader. Övriga motionsförslag avvisas.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A13 yrkande 1

samt med avslag på propositionen i motsvarande del och

motionerna 1993/94:A7 yrkande 6, 1993/94:A8 yrkande 1 i

motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Den längsta tiden för provanställning (mom. 10)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "En bakgrund" och på s. 29 slutar med "utskottets

ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Enligt gällande bestämmelser är det tillåtet att provanställa

arbetstagare under högst sex månader. En arbetsgivare som vill

undersöka om en ung arbetstagare passar på arbetsplatsen kan

dessutom göra det utan kostnad genom en ungdomspraktikplats.

Dagens höga arbetslöshet innebär att alla lediga arbeten samlar

mängder av sökande. Utskottet menar således att en arbetsgivare

har större möjlighet än någonsin att välja ut den person som har

förutsättningar att klara arbetet. Den föreslagna utökningen av

provanställningstiden till tolv månader kan befaras endast öka

otryggheten för fler arbetstagare. Utskottet noterar också att

regeringen på denna punkt går avsevärt längre än vad ARK

föreslagit.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande den längsta tiden för provanställning

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande

7, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande

2 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och

motionerna 1991/92:A261 yrkande 2, 1992/93:A703, 1992/93:A715

yrkande 6 och 1993/94:A13 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Den längsta tiden för provanställning (mom. 10)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "En bakgrund" och på s. 29 slutar med "utskottets

ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Regeringen har enligt utskottets mening inte gått tillräckligt

långt när man stannat för att förlänga den längsta tillåtna

provanställningstiden till 12 månader. Enligt utskottets

bedömning är 18 månader en rimligare provanställningstid.

Utskottet tillstyrker därför förslagen i motion 1993/94:A13,

1991/92:A261 och 1992/93:A715 i motsvarande delar. Övriga

motioner i motsvarande delar avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande den längsta tiden för provanställning

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A261 yrkande

2, 1992/93:A715 yrkande 6 och 1993/94:A13 yrkande 2 samt med

avslag på propositionen i motsvarande del och motionerna

1992/93:A703, 1993/94:A7 yrkande 7, 1993/94:A8 yrkande 1 i

motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning

och provanställning (mom. 13)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "De förlängda" och på s. 31 slutar med "A14 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte acceptera den i propositionen föreslagna

övergångsbestämmelsen innebärande att de kollektivavtal som

träffats mellan arbetsmarknadens parter skall anses ogiltiga i

den del de strider mot de föreslagna tidsgränserna för

visstidsanställning vid arbetsanhopning och provanställning.

Enligt utskottets mening strider förslaget, på det sätt Lagrådet

anfört, mot normala principer för lagstiftning i Sverige.

Förfarandet rubbar de förutsättningar som gällde när

kollektivavtalen ingicks. Vid förhandlingarna fick arbetstagarna

avstå från andra förmåner för att uppnå det som gäller i dag.

Utskottet anser att ingrepp av det här slaget i träffade

kollektivavtal står i strid med ILO:s konventioner om förenings-

och förhandlingsrätt. Regeringens motivering för åtgärden att

motsvarande övergångsregler användes vid MBL:s ikraftträdande är

inte korrekt. De kollektivavtal som gällde vid det tillfället

reglerade inte de helt nya företeelser i form av

inflytandeförhandlingar och rätt till information som infördes

genom MBL. De avtal som nu enligt propositionen delvis skall

upphävas reglerar däremot exakt de frågor som lagändringen

gäller. Utskottet noterar slutligen att ARK för sin del ansett

att den aktuella åtgärden inte kunde genomföras. Regeringens

förslag i denna del bör med anledning av motionerna 1993/94:A8,

1993/94:A7 och 1993/94:A9 i motsvarande delar avslås. Även

motion 1993/94:A14 i motsvarande del bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande regleringen i kollektivavtal av

tidsbegränsad anställning och provanställning

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande

9, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande

3 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motion

1993/94:A14 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Månadsregeln (mom. 15)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "I fråga" och slutar med "av månadsregeln" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att vid uppsägningar som grundar sig på

arbetstagarens personliga förhållanden och vid avskedanden är

det viktigt att åtgärden vidtas så snabbt som möjligt. En

arbetstagare skall inte behöva sväva i ovisshet under en längre

tid utan att veta om han skall bli uppsagd eller inte. Det är

mot den bakgrunden man skall se månadsregeln i LAS. En

förlängning av den aktuella fristen till två månader innebär i

realiteten, med hänsyn till att underrättelse om ifrågasatt

uppsägning skall lämnas minst en månad före uppsägningen, att

arbetsgivaren har tre månader på sig att ta ställning till om

arbetstagaren skall sägas upp eller inte. Utskottet kan godta

regeringens förslag i den delen. Utskottet kan däremot bara

acceptera förslaget om en s.k. arbetsgivarventil som innebär att

tidsfristen i vissa fall skall kunna vara ännu längre, under

förutsättning att arbetstagaren helt frivilligt bevisligen har

medgivit en förlängning och att fristen är begränsad till viss

kortare tid. Ett allmänt undantag vid synnerliga skäl kan

utskottet emellertid inte acceptera. Utskottet tillstyrker den

lydelse av bestämmelserna i 7 och 18 §§ LAS som föreslås i

motion 1993/94:A8. Utskottet avstyrker bifall till övriga

motioner.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande månadsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A8 yrkandena 2

och 3 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och

motionerna 1991/92:A704, 1991/92:A717, 1992/93:A715 yrkande 2,

1993/94:A9 yrkande 5 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 antar

följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 7 och 18 §§ skall ha nedan angivna

lydelse

7 §

Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt

grundad. En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt

att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete

hos sig. Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig

till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på

omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än

två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om

någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före

tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda

uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer

än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på

arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med

underrättelsen eller uppsägningen.

18 §

Avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina

åligganden mot arbetsgivaren. Avskedande får inte grundas enbart

på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer

än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller,

om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före

tidpunkten för avskedandet. Arbetsgivaren får dock grunda

avskedandet enbart på omständigheter som han har känt till mer

än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på

arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med

underrättelsen eller avskedandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994

9. Månadsregeln (mom. 15)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 35 slutar med "av

månadsregeln" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad Arbetsdomstolen och SAF

anfört i sina remissvar till ARK:s betänkande att den s.k.

månadsregeln helt skall avskaffas. Tidsfristen bör i vart fall

inte vara kortare än sex månader. Utskottet tillstyrker således

motionerna 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 och 1992/93:A715

yrkande 2. Vad utskottet således anfört bör ges regeringen till

känna. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande månadsregeln

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A715 yrkande

2 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5 samt med avslag på

propositionen i motsvarande del och motionerna 1991/92:A704,

1991/92:A717, 1993/94:A8 yrkandena 2 och 3 och 1993/94:A9

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (mom.

16)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "Reglerna om " och på s. 40 slutar med "utskottets

hemställan" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att syftet när LAS infördes år 1974

var att man av rättssäkerhetsskäl ville förhindra godtyckliga

uppsägningar samt att svaga grupper stöttes ut från

arbetsmarknaden. Lagen innehåller därför krav på saklig grund

när uppsägningen grundar sig på arbetstagarens personliga

förhållanden. Vid arbetsbrist däremot är det arbetsgivaren ensam

som bestämmer om det föreligger arbetsbrist eller inte.

Turordningsreglerna vid arbetsbrist innebär att arbetsgivaren

inte fritt får välja vilka som skall sägas upp.

Turordningsreglerna fungerar härigenom som ett skydd mot att en

arbetsgivare försöker kringgå kravet på saklig grund för

uppsägning av personliga skäl genom att påstå att det föreligger

arbetsbrist. Enligt utskottets mening innebär förslaget att

arbetsgivaren skall få undanta två arbetstagare från

turordningslistan att anställningsskyddet i små företag

försvinner. Det nuvarande systemet fungerar enligt utskottets

uppfattning också tillfredsställande, vilket en enkät som

utförts på uppdrag av SAF bland småföretagare visat. Det saknas

således enligt utskottets mening skäl att försämra

anställningsskyddet. Utskottet tillstyrker motion 1993/94:A8 i

motsvarande del. Motionerna 1993/94:A7 och 1993/94:A9 i

motsvarande delar får anses tillgodosedda med det anförda.

Utskottet avstyrker övriga motionsförslag.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande turordning vid uppsägning på grund av

arbetsbrist

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande

2, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande

6 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och

motionerna 1992/93:A715 yrkande 4, 1993/94:A11 yrkande 1,

1993/94:A13 yrkandena 6 och 7 och 1993/94:A15 yrkandena 1--3 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist (mom.

16)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "Reglerna om" och på s. 40 slutar med "utskottets

hemställan" bort ha följande lydelse:

Utskottet menar att regeringens förslag att endast undanta två

personer vid fastställande av turordningskretsen är ett slag i

luften som inte kommer att leda till ökade nyanställningar. En

reform på detta område måste syfta till att förmå framför allt

småföretagarna att våga satsa på expansion och nyföretagande.

Det är den enda vägen för att skapa nya arbeten. Enligt

utskottets mening bör inte småföretagarnas entreprenörsanda över

huvud taget begränsas med några turordningsregler. Alla företag

med mindre än 25 anställda bör därför undantas från

turordningsreglerna i LAS. Företag med fler än 25 anställda

måste också motiveras till nyanställningar, och utskottet

förordar ARK:s förslag om en frikvot på 20 % av de anställda.

Utskottet tillstyrker således bifall till motion 1993/94:A13 i

motsvarande delar. Motion 1992/93:A715 i berörd del får anses

tillgodosedd med det anförda. Övriga motionsförslag avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande turordning vid uppsägning på grund av

arbetsbrist

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A715 yrkande

4 och 1993/94:A13 yrkandena 6 och 7 samt med avslag på

propositionen i motsvarande del och motionerna 1993/94:A7

yrkande 2, 1993/94:A8 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A9

yrkande 6, 1993/94:A11 yrkande 1 och 1993/94:A15 yrkandena 1--3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Anställningsskydd och inflytande vid företagsöverlåtelse

(mom. 20)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Genom arbetsrättskommitténs" och slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Sverige har genom EES-avtalet åtagit sig att följa

EG-direktivet 77/187/EEG om skydd för arbetstagares rättigheter

vid överlåtelse av företag. Riksdagen antog vid behandlingen av

den s.k. EES-propositionen att svensk lagstiftning uppfyllde

direktivets krav utan särskilda lagstiftningsåtgärder.

Arbetsrättskommittén har emellertid kommit fram till att detta

antagande inte var korrekt. Begreppet företagsöverlåtelse har i

svensk rätt en snävare innebörd än vad som följer av direktivet.

I direktivet innefattas i överlåtelsebegreppet också situationer

då en arbetsgivare lämnar ut på entreprenad hela eller delar av

den verksamhet han själv drivit. Samma sak gäller när en

uppdragsgivare byter en entreprenör mot en annan. Även

privatisering av statlig eller kommunal verksamhet omfattas av

direktivet. Utskottet menar att ett införlivande av direktivet

med svensk rätt är nödvändigt för att svara upp mot kraven i

EES-avtalet. I annat fall kan Sverige göras ansvarigt för att

bryta mot detta avtal, vilket är oacceptabelt. Dessutom utgör

EG-rätten i detta avseende en klar höjning av ambitionsnivån i

lagen om anställningsskydd, vilket utskottet anser vara en

värdefull effekt av ambitionerna att stärka den sociala

dimensionen av ett närmande till EG. Riksdagen bör därför enligt

utskottets mening nu besluta om nödvändiga förändringar av LAS

för att uppfylla direktivets minimiregler. Det bör ske i

enlighet med förslaget i motion 1993/94:A8 genom att det i lagen

införs två nya paragrafer, 1 a § och 3 a §. När det gäller de

delar av direktivet som medför förändringar i MBL anser

utskottet att regeringen bör återkomma till riksdagen med de

förslag som krävs för att genomföra de delarna av direktivet.

Motionerna 1993/94:A7, 1993/94:A9 och 1993/94:A12 i motsvarande

delar får anses tillgodosedda med detta.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande anställningsskydd och inflytande vid

företagsöverlåtelse

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande

3, 1993/94:A8 yrkandena 5 och 8, 1993/94:A9 yrkande 8 och

1993/94:A12 yrkande 2 dels som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört, dels antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 1 a och 3 a §§ skall ha nedan

angivna lydelse

1 a §

Med överlåtelse av företag eller del av företag förstås enligt

denna lag sådan övergång av verksamhet som omfattas av EG-rådets

direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977.

3 a §

Arbetsgivare som avser att överlåta ett företag eller del av

ett företag till en annan arbetsgivare skall senast en månad

före övergången underrätta berörda arbetstagare om den

tilltänkta överlåtelsen. Vid sådan övergång som avses i första

stycket övergår också rättigheter och skyldigheter enligt de

anställningsavtal som gäller vid tidpunkten för övergången på

den nye arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock

gentemot arbetstagaren fortfarande ansvarig för förpliktelser

som hänför sig till tiden före övergången. Vad som i första

stycket sägs gäller dock ej om arbetstagaren senast 14 dagar

före övergången förklarat sig vilja kvarstå i sin anställning

hos överlåtaren. Bestämmelserna i första--tredje stycket gäller

ej vid övergång i samband med konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

13. Företrädesrätt för deltidsanställda m.m. (mom. 25)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46

börjar med "Samtidigt känner" och slutar med "ifrågavarande

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till vad som sägs i motionerna

1993/94:A8, 1993/94:A25, 1991/92:A225, 1991/92:A813,

1991/92:A708, 1991/92:A435, 1992/93:A815, 1991/92:A201 och

1991/92:A243. Många kvinnor främst inom den offentliga sektorn,

hotell- och restaurangbranschen och inom handeln är

deltidsarbetslösa. Det innebär att de söker ett arbete med högre

arbetstidsmått än det de redan har. Orsaken till

deltidsarbetslösheten är ofta det sätt på vilket arbetsgivaren

organiserar arbetet. Genom det förslag till förändring av

arbetslöshetsförsäkring som regeringen lagt fram kommer

problemen för deltidsarbetslösa att bli än större i och med att

möjligheten att få arbetslöshetsersättning drastiskt kommer att

minska. Härtill kommer effekterna av en sänkt ersättningsnivå i

försäkringen. Utskottet konstaterar att arbetsmarknadens parter

inte lyckats lösa problemet med deltidsarbetslöshet, och enligt

utskottets mening är det nu dags att genom lagstiftning ge denna

grupp förtursrätt till de tjänster med högre arbetstidsmått som

blir lediga hos arbetsgivaren. En ny 27 a § med detta innehåll

bör därför införas i LAS.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande

lydelse:

25. beträffande företrädesrätt för deltidsanställda m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A8 yrkande 4 och

med anledning av motionerna 1991/92:A201, 1991/92:A225 yrkande

14, 1991/92:A243, 1991/92:A435 yrkande 7, 1991/92:A708 yrkande

2, 1991/92:A813 yrkande 1, 1992/93:A815 yrkande 3 och

1993/94:A25 yrkande 7 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 27 a § skall ha nedan angiven

lydelse

27 a §

En arbetstagare som är deltidsanställd har förtursrätt till ny

anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning

uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen avser.

Vad som stadgas om företrädesrätt till återanställning skall

härvid i tillämpliga delar tillämpas. Dock gäller att

företrädesrätt till anställning med mer tid uppkommer så snart

arbetstagaren uppfyllt kvalifikationstiden. Företrädesrätten

gäller därefter så länge arbetstagaren är deltidsanställd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

14. Permittering (mom. 26)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48

börjar med "Arbetsrättskommitténs betänkande" och slutar med

"och A720" bort ha följande lydelse:

Kollektivt anställd personal i privat sektor kan permitteras.

Samma grupp i kommunerna kan däremot inte permitteras.

Tjänstemän kan inte permitteras vare sig i privat eller

offentlig sektor. Utskottet menar att i tider då offentlig och

privat sektor skall jämställas och förutsätts konkurrera på lika

villkor bör permitteringsreglerna vara lika. Enligt de nuvarande

bestämmelserna gäller vid beräkning av uppsägningstid att

permitteringstiden inte skall räknas in i uppsägningstiden.

Enligt utskottets mening bör lagen ändras på den punkten.

Riksdagen bör således med anledning av motionerna 1992/93:A706

och 1992/93:A720 begära att regeringen återkommer med förslag

till ändrad lagstiftning i enlighet med vad utskottet ovan

anfört. Motionerna 1992/93:A713 och A718 får anses tillgodosedda

med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande

lydelse:

26. beträffande permittering

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A706,

1992/93:A713, 1992/93:A718 och 1992/93:A720 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Den fackliga vetorätten (mom. 31)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 53

börjar med "Reglerna i" och på s. 54 slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet avvisar regeringens förslag såväl vad gäller att

avskaffa arbetstagarorganisationernas rätt till information och

förhandling enligt MBL när arbetsgivaren avser att anlita en

entreprenör, som vad gäller vetorätten i dessa fall för den

centrala fackliga organisationen. Enligt utskottets mening har

det inte kunnat påvisas några konkreta olägenheter med nuvarande

system eller några fall av missbruk. Utskottet delar inte heller

regeringens uppfattning att den fackliga vetorätten strider mot

EG-rätten. Det kan tvärtom ifrågasättas om ett upphävande av

reglerna står i överensstämmelse med Sveriges åtagande enligt

EES-avtalet. I vissa situationer är nämligen direktivet om

arbetstagarnas rätt till anställningsskydd och inflytande vid

företagsöverlåtelser tillämpligt. Utskottet tillstyrker

motionerna 1993/94:A8, 1991/92:Ju832 och 1992/93:Ju817 i

motsvarande delar. Motionerna 1993/94:A9 och 1993/94:A7 i

motsvarande delar får anses tillgodosedda med det anförda.

Motion 1992/93:A715 i motsvarande del avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande den fackliga vetorätten

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkandena

4 och 5, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del, 1993/94:A9

yrkande 10, 1991/92:Ju832 yrkande 19 och 1992/93:Ju817 yrkande

15 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och motion

1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Blockader mot enmans- eller familjeföretag (mom. 32)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57

börjar med "Enligt utskottet" och på s. 58 slutar med "anses

tillgodosedd" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör regeringens förbudsregel avvisas.

Utskottet menar att frågan redan är löst av arbetsmarknadens

parter för större delen av LO-området genom att huvudavtalet

förbjuder blockader mot enmans- eller familjeföretag.

Arbetsgivarmotparten har gentemot de tre förbund som inte

antagit huvudavtalet -- Byggnadsarbetareförbundet,

Målareförbundet och Transportarbetareförbundet -- inte under de

60 år som huvudavtalet gällt framfört något krav på

avtalsreglering. Utmärkande för de tre branscherna är att det är

mycket vanligt att företag ibland har anställda och ibland inte.

Utskottet anser att det är av stor vikt att de berörda förbunden

med kraft bakom orden kan kräva avtal med företag som brukar ha

anställda för att tillförsäkra medlemmarna det försäkringsskydd

som kollektivavtalet innefattar. Utskottet finner det betänkligt

att regeringen vill försvåra för fackförbund att skapa en rimlig

trygghet för sina medlemmar. Det är också betänkligt att

regeringen föreslår ingrepp i den fackliga konflikträtten utan

att det finns några allvarliga problem eller viktiga

samhällsintressen som behöver försvaras. Utskottet tillstyrker

mot denna bakgrund bifall till motion 1993/94:A8 i motsvarande

del. Motionerna 1993/94:A9 och 1993/94:A7 i motsvarande delar

får anses tillgodosedda med det anförda. Utskottet avstyrker

motionerna 1992/93:A715, 1992/93:A711, 1992/93:A726 och

1993/94:A11 i berört hänseende.

dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande

lydelse:

32. beträffande blockader mot enmans- eller familjeföretag

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A7 yrkande

8, 1993/94:A8 yrkande 6 i motsvarande del och 1993/94:A9 yrkande

11 samt med avslag på propositionen i motsvarande del och

motionerna 1992/93:A711, 1992/93:A715 yrkande 5 i motsvarande

del, 1992/93:A726 och 1993/94:A11 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Bestämmanderätten över verksamheten (mom. 33)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "bör avvaktas" bort

ha följande lydelse:

Medbestämmandet i arbetslivet bör enligt utskottets mening

flytta från det centrala facket till de enskilda arbetstagarna.

MBL ger de lokala representanterna och särskilt de enskilda

arbetstagarna för lite inflytande. För övrigt är det företagaren

som bär ansvaret och som tar de ekonomiska riskerna.

Bestämmanderätten över den operativa verksamheten i ett företag

bör som utskottet ser det, inte minst av hänsyn till de

anställda, självfallet ligga hos dem som är bäst lämpade att

fatta bra beslut. Detta bör riksdagen med anledning av motion

1992/93:A715 i motsvarande del ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande

lydelse:

33. beträffande bestämmanderätten över verksamheten

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A715 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Inflytande för anställda vid företagsförvärv (mom. 35)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "berörda

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget

att frågan om de anställdas inflytande vid den typ av

företagsförvärv som det här är fråga om får en lösning --

oavsett om Sverige blir medlem i EU eller inte. Det finns därför

enligt utskottets mening anledning att införa en lagstiftning

redan nu. Utskottet tillstyrker därför det berörda

motionsyrkandet.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande

lydelse:

35. beträffande inflytande för anställda vid

företagsförvärv

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 19

antar följande

Förslag till

Lag om informations- och förhandlingsrätt för anställda

vid vissa förvärv av aktier

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag syftar till att genom information och förhandling ge

de anställda insyn i och inflytande på vissa förvärv av aktier.

2 §

Lagen skall tillämpas när någon (köparen) offentligt erbjuder

aktieägare i ett aktiemarknadsbolag (målbolaget) att på

generellt angivna villkor överlåta sina aktier till köparen.

3 §

Ett avtal som innebär att de anställdas rättigheter enligt

denna lag upphävs eller inskränks är ogiltigt i den delen. Utan

hinder av första stycket får genom kollektivavtal göras

avvikelse från föreskriftena i 4, 6 och 7 §§.

Rätt till information

4 §

Målbolaget skall så snart det fått kännedom om erbjudandet

underrätta arbetstagarorganisation i förhållande till vilken det

är eller brukar vara bundet av kollektivavtal om detta.

Målbolaget skall dessutom ge arbetstagarorganisationen tillfälle

att ta del av handlingar som åtföljer erbjudandet.

5 §

Köparen skall på begäran av sådan arbetstagarorganisation hos

målbolaget som avses i 4 § lämna upplysningar om sitt syfte med

förvärvet och sina planer beträffande

1. verksamheten

2. lokaliseringsorten,

3. organisationen,

4. sysselsättningen, eller

5. annat förhållande som är av särskild vikt för de anställda.

Förhandlingsrätt

6 §

Målbolaget skall så snart som möjligt på eget initiativ

förhandla med arbetstagarorganisation som avses i 4 § om

huruvida styrelsen skall uttala sig om erbjudandet samt, om

uttalande skall göras, innehållet i detta.

Om parterna inte enas om annat, skall sammanträdet för

förhandlingen hållas inom tre dagar efter det att

arbetstagarorganisationen har fått del av

förhandlingsframställningen. Det ankommer i övrigt på parterna

att bestämma tid och plats för förhandlingssammanträde.

I fråga om förhandling enligt denna paragraf skall

föreskrifterna i 15 §, 16 § tredje stycket samt 17 § lagen

(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet tillämpas.

Tystnadsplikt

7 §

Målbolaget eller köparen har rätt till förhandling med den

berörda arbetstagarorganisationen om tystnadsplikt rörande den

information som skall lämnas. I sådana fall tillämpas 21 § andra

och tredje styckena lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet. Den som med tystnadsplikt har mottagit information

för arbetstagarorganisationens räkning får trots tystnadsplikten

föra informationen vidare till en ledamot i styrelsen för

organisationen. I ett sådant fall gäller tystnadsplikten även

för styrelseledamoten.

Skadestånd

8 §

Bryter målbolaget eller köparen mot denna lag skall ersättning

betalas för den skada som uppkommer. Arbetstagarorganisation

svarar för den skada som uppkommer om en företrädare för

organisationen eller ledamot av dess styrelse bryter mot den

tystnadsplikt som avses i 7 § eller obehörigen utnyttjar

kunskaper som företrädaren eller styrelseledamoten har fått

under sådan tystnadsplikt. I ett sådant fall följer inte ansvar

enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Om det är skäligt kan skadestånd enligt första eller andra

stycket sättas ned eller helt falla bort.

9 §

Den som vill kräva skadestånd enligt denna lag skall

underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra månader från det

skadan inträffade. Om det inom den tiden har begärts förhandling

om anspråket enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas

inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I

annat fall skall talan väckas inom åtta månader från det skadan

inträffade.

Om underrättelse inte lämnas eller talan inte väcks inom den

tid som anges i första stycket, har parten förlorat sin rätt

till talan.

10 §

Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt (1974:371) om

rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

19. Lagförslagen i övrigt (mom. 37)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "berörda

delen" bort ha följande lydelse:

Av skäl som utskottet framfört ovan kan utskottet inte biträda

följdändringarna beträffande den arbetsrättsliga beredskapslagen

(1987:1262). Utskottet tillstyrker således motion 1993/94:A8 i

motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande

lydelse:

37. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A8 yrkande 7

avslår propositionen i motsvarande del,

20. Koncernfackligt samarbete (mom. 39)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62

börjar med "Med anledning" och slutar med "av motionen" bort ha

följande lydelse:

Fackliga företrädare i internationella koncerner har mycket

små möjligheter att diskutera gemensamma frågor och strategier

med fackliga organisationer utomlands. Enligt utskottets mening

är det helt oacceptabelt att de fackliga företrädarna i dessa

koncerner inte kan sköta sina uppdrag på ett rimligt sätt.

Arbetstagarna bör självklart ha samma möjligheter till insyn

och inflytande i företag med internationell verksamhet som i

rent nationella företag. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag till lagstiftning i frågan. Detta bör med

anledning av motion 1991/92:A713 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande koncernfackligt samarbete

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A713 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Kostnader för facklig ledighet (mom. 40)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63

börjar med "Det ekonomiska" och slutar med "avstyrks således"

bort ha följande lydelse:

Flera ekonomer har i debatten påtalat den låga

produktivitetsutvecklingen. Enligt utskottets mening måste

situationen förbättras om företagen skall kunna konkurrera och

landet få en positiv ekonomisk utveckling. En viktig faktor i

ett sådant förändringsarbete är den omfattande fackliga ledighet

som tillkommit under senare år. Utskottet är av den

uppfattningen att det ekonomiska ansvaret för sådan ledighet bör

bäras av de fackliga organisationerna. Detta skulle gagna

effektiviteten i arbetet och på så sätt gynna den fackliga

verksamheten. Förutsättningarna för en sådan ordning bör

utredas. Detta bör med anledning av motion 1991/92:A720 ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande

lydelse:

40. beträffande kostnader för facklig ledighet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A720 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Ansvarsnämnden (mom. 45)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Frågan om" och slutar med "riksdagens sida" bort ha

följande lydelse:

Statens ansvarsnämnd som har till uppgift att pröva

avstängning, disciplinansvar samt avskedande för vissa högre

statliga tjänstemän enligt lagen (1976:600) om offentlig

anställning är en partssammansatt nämnd med politiska förtecken.

För att få till stånd en opartisk prövning i dessa ärenden bör

enligt utskottets mening Ansvarsnämnden avskaffas och prövningen

ske i allmän domstol efter anmälan av åklagare. Regeringen bör

med anledning av motion 1991/92:Ju625 i berörd del återkomma

till riksdagen med förslag till ändring i lagen om offentlig

anställning i enlighet med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande

lydelse:

45. beträffande Ansvarsnämnden

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju625 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Fallskärmsavtal (mom. 46)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68

börjar med "Utskottet bedömer" och slutar med "motsvarande

delar" bort ha följande lydelse:

I stat, organisationer och näringsliv förekommer s.k.

fallskärmsavtal för chefer, styrelseledamöter och andra ledande

befattningshavare. Fallskärmsavtalen är ofta mycket förmånliga

med olika former av ersättningar, pensioner, pensionsutfästelser

och andra förmåner som kan vara tidsbegränsade eller på livstid.

Genom fallskärmsavtalen har personer som uppenbarligen har

medverkat till skada för enskilda individer, arbetsgivare och

samhället i övrigt, kommit att erhålla mycket stora belöningar i

stället för att straffas, vilket för de flesta ter sig som det

naturliga. Nordbanken, statens egen bank, är ett exempel på en

bank där fallskärmsavtal förekommer. Regeringen har förklarat

att det inte finns några möjligheter att få avtalen i Nordbanken

ogiltigförklarade eller jämkade med nuvarande lagstiftning.

Enligt utskottets mening kan det inte accepteras att sådana

otillständiga avtal kvarstår. Frågan måste utredas och det måste

skapas effektiva regler så att man kan komma åt fallskärmsavtal.

Ingångna avtal måste offentliggöras. Fallskärmsavtal bör vidare

förbjudas i offentlig verksamhet och i statliga bolag. Detta bör

riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A723 och

1992/93:A722 i motsvarande del ge regeringen till känna. Övriga

motioner får anses tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande

lydelse:

46. beträffande fallskärmsavtal

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A704,

1992/93:A721 yrkande 1, 1992/93:A722 yrkande 3, 1992/93:A723

yrkandena 1--6 och 1992/93:N278 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad anställning

och provanställning (mom. 13)

Anders G Högmark, Charlotte Cederschiöld och Kent Olsson (alla

m) anför:

Regeringen föreslår att den längsta tillåtna tiden för

visstidsanställning vid arbetsanhopning och vid provanställning

förlängs från sex till tolv månader. Reglerna skall även i

fortsättningen kunna frångås genom kollektivavtal. Regeringens

förslag innebär vidare att de kollektivavtalsbestämmelser skall

undanröjas som vid lagens ikraftträdande tillåter kortare

anställningstider. Om avtalet tillkommit före lagens

ikraftträdande i syfte att göra avvikelse från den nya lydelsen

skall dock avtalet gälla.

ARK framhåller i sitt betänkande (SOU 1993:32) Ny

anställningsskyddslag att det inom huvuddelen av LO-området, och

med säkerhet även inom andra förbundsområden, i gällande

kollektivavtal finns betydande inskränkningar i

provanställningsrätten i förhållande till nuvarande regler.

Beträffande visstidsanställning vid arbetsanhopning är bilden

enligt kommittén likartad. Kollektivavtalen innehåller förutom

kortare tillåtna anställningstider än sex månader flera

avtalsbestämmelser som hindrar eller försvårar för arbetsgivare

att provanställa eller att anställa vid arbetsanhopning.

Vi anser att det är alldeles nödvändigt att de förändringar

som regeringen nu föreslår verkligen får genomslag på hela

arbetsmarknaden. En väl fungerande arbetsmarknad förutsätter att

en arbetssökande genom en tillräckligt lång provanställning får

visa sin förmåga och kompetens inte minst när det är fråga om

komplicerad teknisk utrustning eller andra komplexa

arbetsuppgifter. Detta är särskilt värdefullt för ungdomar som

är oprövade på arbetsmarknaden eller för dem som har någon form

av arbetshinder. Utökade möjligheter att anställa vid

arbetsanhopning är särskilt viktiga i den

omstruktureringsprocess som under lång tid kommer att råda i

näringslivet och i delar av den offentliga sektorn, då osäkerhet

om omfattningen och inriktningen av den fortsatta verksamheten

kan utgöra ett hinder för nyanställningar. Redan i dagsläget

skulle utökade möjligheter i detta hänseende kunna leda till att

det stora övertidsuttaget inom vissa företag och branscher

omvandlades till nya visstidsanställningar.

Vi anser att det, inte minst mot bakgrund av det rådande

arbetsmarknadsläget, hade varit nödvändigt att utforma den

aktuella övergångsbestämmelsen så att alla bestämmelser i

kollektivavtal som innebär begränsningar i förhållande till

lagens regler om visstidsanställning vid arbetsanhopning och vid

provanställning skulle ha förlorat sin verkan så som framgår av

motion 1993/94:A14 (m).

Det föreliggande förslaget till beslut har vi dock inte ansett

att vi bör motsätta oss men vi utgår från att regeringen

återkommer till riksdagen om ytterligare lagändringar med

anledning av ARK:s betänkande. Skulle det visa sig att den nu

föreslagna lagändringen i fråga om provanställningar och

anställningar vid arbetstoppar inte har fått avsedd effekt,

utgår vi ifrån att regeringen också återkommer till frågan om

undanröjande av återstående hindrande kollektivavtal.

2. Beräkning av anställningstid, turordningskretsarna på det

statliga området och kollektivavtalsregleringen på den kommunala

sektorn (mom. 17, 18 och 19)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nord och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:

Av skäl som utvecklats i reservationen under mom. 16 avvisar

vi en förändring av turordningsprinciperna i LAS vid uppsägning

på grund av arbetsbrist så att en arbetsgivare skall kunna göra

avsteg från reglerna genom att undanta två personer.

3. Saklig grund för uppsägning m.m. (mom. 21)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:

LAS har varit i kraft under snart 20 år, och lagen har kommit

att få ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Vi anser

att följande grundläggande principer i LAS också i

fortsättningen skall vara gällande. Arbetstagare eller andra

uppdragstagare skall omfattas av ett särskilt skydd eftersom de

annars riskerar att bli utlämnade till arbets-/uppdragsgivarens

godtycke. För att en arbetstagare skall kunna sägas upp eller

avskedas på grund av personliga skäl skall arbetsgivaren agera

någorlunda snabbt, och det skall finnas saklig grund för

åtgärden. Turordningsprincipen -- sist in--först ut -- ska

tillämpas vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, eftersom den

är rättvis och neutral när det gäller att få nya anställningar.

Undantag från principen skall kunna ske för anställda med

särskild kompetens på samma grunder som för närvarande.

Arbetsgivaren måste vidare som den ytterst ekonomiskt ansvarige

för företaget ha rätt att avgöra hur många anställda det skall

vara. Arbetsbrist bör därför anses utgöra saklig grund för

uppsägning.

4. Återanställningsrätt m.m. (mom. 24)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:

ARK har föreslagit en utvidgning av arbetsgivarens skyldighet

att återanställa en arbetstagare. Skyldigheten skall enligt

kommitténs förslag avse arbetsgivarens hela verksamhet på den

ort där arbetstagaren tidigare var anställd. Vi delar vidare det

synsätt som förs fram i motion 1992/93:A701 av Kurt Ove

Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) beträffande frågan om

företrädesrätt vid återanställning i samband med att verksamhet

flyttas från ett dotterbolag till ett annat inom en koncern.

Frågan om återanställningsrätten är genom ARK:s betänkande

aktualiserad inom regeringskansliet. Vi avvaktar det fortsatta

beredningsarbetet.

5. Lagförslagen i övrigt (mom. 37)

Ingela Thalén, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit

Andnor, Nils Nordh och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:

Vi är emot privat arbetsförmedling och vill därför inte

medverka till de följdändringar i lagen om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft som lagförslaget

innebär.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson(v) anför:

Till en början instämmer jag i de reservationer som de

socialdemokratiska ledamöterna i utskottet avgivit beträffande

visstidsanställning vid arbetsanhopning, den längsta tiden för

provanställning, regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad

anställning och provanställning, turordning vid uppsägning på

grund av arbetsbrist, den fackliga vetorätten, blockader mot

enmans- eller familjeföretag samt beträffande inflytande för

anställda vid företagsförvärv.

När det gäller inriktningen av arbetsrätten bör enligt min

mening de demokratiska villkoren i arbetslivet förbättras --

inte försämras. Vänsterpartiet avvisar därför flertalet av de

föreslagna förändringarna i LAS och MBL eftersom de syftar till

att ytterligare begränsa inflytandet i arbetslivet för

arbetstagarna och deras fackliga organisationer.

Åtgärder måste vidtas mot diskriminering på grund av

politisk uppfattning. Frågan om att inrätta en sådan

tillfällig statlig kommission som sägs i motion 1991/92:A724 (v)

bör utredas.

För närvarande finns inga inskränkningar av möjligheterna

till provanställning på icke kollektivavtalsreglerade områden

bortsett från tidsgränsen. Anställningsformen bör enligt min

mening begränsas genom en ändring i LAS. Provanställning bör

vara tillåten bara om den anställde är oprövad inom

befattningsområdet. Det bör också införas två veckors

uppsägningstid för den här kategorin.

Förslaget att arbetsgivaren skriftligen skall lämna

arbetstagaren information om anställningsvillkoren är i och

för sig bra. Informationen bör dock lämnas i samband med att

anställningsavtalet ingås och inte som regeringen föreslår

senast en månad efter det att arbetet påbörjats.

Månadsregeln är viktig för att en arbetstagare som gjort

sig skyldig till en förseelse inte skall behöva sväva i ovisshet

om eventuella konsekvenser för anställningsförhållandet. Motiven

som anförs för att förlänga tidsfristen anser jag vara dunkla

och motsägelsefulla. Den föreslagna regeln kommer dessutom med

säkerhet att leda till ett stort antal tvister.

I Vänsterpartiets motion 1991/92:A707 Demokratiska rättigheter

och jämställdhet i arbetslivet m.m. redovisar vi vad gäller

frågan om saklig grund för uppsägning m.m. att det bör

införas ett förbud mot uppsägning eller avskedande på grund av

deltagande i olovlig stridsåtgärd. Partiet anser vidare att

arbetsgivarens rätt att omplacera en arbetstagare bör vara mer

inskränkt än vad som följer av den s.k. bastubadardomen (AD

1978:89). Arbetsgivarens skyldighet att omplacera en

arbetstagare vid sjukdom och handikapp bör å andra sidan

utvidgas. Vid arbetsbristsituationer menar vi slutligen att

arbetsgivarens omplaceringsskyldighet bör utsträckas till att

gälla inom hela koncernen.

I den nämnda partimotionen A707 kritiserar vi vad gäller

vikariatsanställning den innebörd som vikariatsbegreppet

fått i praxis. Vi anser att missbruket med evighetsvikarier

måste upphöra. Vi är också kritiska till innebörden av

driftsenhetsbegreppet i LAS. För att anställningsskyddet

inte skall bli illusoriskt bör driftsenheten inte vara enbart

geografiskt bestämd utan också organisatoriskt.

I motionen behandlas också frågan om återanställningsrätt.

Denna rätt bör enligt vår mening utsträckas till att gälla hela

arbetsgivarens verksamhet och inte endast den driftsenhet där

den uppsagde arbetat. Arbetsgivaren måste också genom

lagstiftning hindras att "handplocka" de anställda som han

önskar överta i samband med ett företagsköp. Regeln om att

arbetstagarens anspråk på återanställning skall anmälas leder

ofta till rättsförluster och bör därför slopas. Vi menar

slutligen att återanställningsrätten bör stödjas genom ett

förbud att lägga ut arbetsuppgifter på icke anställd personal

under den tid då företrädesrätten gäller.

När det gäller företrädesrätt för deltidsanställda menar

jag att deltidstjänster bör undvikas och att det bör krävas att

deltidsarbetande får förtursrätt till tjänster med fler timmar.

Härigenom borde risken för ett "evigt" deltidsstämplande inom

arbetslöshetsförsäkringen kunna undvikas.

Riksdagen borde enligt min mening nu fatta besluta när det

gäller turordningslistor som rör föräldralediga resp. äldre.

För att förhindra diskriminering av föräldralediga när sådana

listor görs upp bör det alltid krävas godkännande av central

arbetstagarorganisation. För att förhindra "svartpensioneringar"

bör detsamma gälla när s.k. lagturlistor görs upp.

Enligt min mening bör en ogiltigförklaring av uppsägning

kunna ske när uppsägningen strider mot turordningsreglerna.

Enligt nuvarande regler kan endast skadestånd komma i fråga.

Preskriptionsfristen vid ogiltigförklaring och ogiltighetstalan

bör vidare förlängas. Dessutom bör uppsägningstiderna förlängas

för äldre arbetstagare.

När det gäller reglerna i LAS om sanktioner menar jag i

enlighet med partiets nämnda motion A707 att de skadestånd

som döms ut mot arbetsgivaren bör vara progressiva och stå i

relation till företagets omsättning. Allmänna skadestånd till

enskilda bör vidare vara skattefria.

I partiets nämnda motion A707 för vi fram förslag om att

förenings- och förhandlingsrätten enligt MBL bör utsträckas

till att också avse arbetssökande. Vi vill därigenom bl.a.

förhindra diskriminering av sökande som är fackligt

organiserade. Förhandlingsskyldigheten i 11 § MBL bör gälla

"viktigare beslut och förändring" i stället för enbart

"viktigare förändring".

Fredsplikt enligt 41 § MBL bör endast gälla frågor som

uttryckligen är reglerade i kollektivavtal. Jag tycker det är

dags att man genom en lagändring försöker komma till rätta med

att fredsplikten i dag kan utsträckas på ett helt oförutsebart

sätt genom s.k. tyst reglering i kollektivavtal.

När det gäller ledighet för fackliga uppdrag menar jag att

de fackliga uppdragen i ökad utsträckning bör utföras på deltid.

Förtroendemannalagen bör också ändras så att förtroendemännen

kan utföra koncernfackligt arbete på betald arbetstid.

Förtroendemännens ledighet bör regleras i enlighet med vad som

gäller för skyddsombuden.

Vad slutligen gäller fackliga rättigheter i ett

internationellt perspektiv anser jag i likhet med motionärerna

i motion 1991/92:A723 (v) att Sverige bör verka för att de

fackliga rättigheterna respekteras i världen och att då särskild

uppmärksamhet ägnas åt förhållandena i frizonerna och

gästarbetarnas villkor.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2, 8, 11, 14, 15, 21--25, 27, 29, 30, 34, 36, 38 och 41 borde ha

hemställt:

2. beträffande inriktningen av arbetsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 1

och med avslag på motion 1991/92:A225 yrkande 17 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

8. beträffande diskriminering på grund av politisk

uppfattning

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A724 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

11. beträffande inskränkningar av möjligheterna till

provanställning

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

14. beträffande information om anställningsvillkor

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A9 yrkande 4

och 1993/94:A12 yrkande 1 samt med avslag på propositionen i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

15. beträffande månadsregeln

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A9 yrkande 5 och

med avslag på propositionen i motsvarande del samt motionerna

1991/92:A704, 1991/92:A717 och 1992/93:A715 yrkande 2,

1993/94:A8 yrkandena 2 och 3 och 1993/94:A13 yrkandena 4 och 5

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

21. beträffande saklig grund för uppsägning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena

6, 7, 13 och 21 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

22. beträffande vikariatsanställning

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

23. beträffande driftsenhetsbegreppet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

24. beträffande återanställningsrätt m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A707

yrkandena 9, 10, 15 och 16 samt 1992/93:A701 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

25. beträffande företrädesrätt för deltidsanställda m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A201,

1991/92:A225 yrkande 14, 1991/92:A243, 1991/92:A435 yrkande 7,

1991/92:A708 yrkande 2, 1991/92:A813 yrkande 1, 1992/93:A815

yrkande 3, 1993/94:A8 yrkande 4 och 1993/94:A25 yrkande 7 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

27. beträffande turordningslistor som rör föräldralediga

resp. äldre

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:A707 yrkande

5 och 1993/94:A9 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts,

29. beträffande ogiltigförklaring av uppsägning m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena

11, 12, 17 och 19 som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

30. beträffande skadestånd m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena

18, 20 och 37 och med avslag på motion 1993/94:A11 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

34. beträffande förenings- och förhandlingsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena

35 och 36 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

36. beträffande fredsplikt genom tyst reglering

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkande 38

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

38. beträffande ledighet för fackliga uppdrag

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A707 yrkandena

28--30 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts,

41. beträffande fackliga rättigheter i ett internationellt

perspektiv

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A723 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 §, 8 kap. 3 § och 16 kap.

7 § lagen (1976:600) om offentlig anställning1 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 7 §

Förordnanden, som har Förordnanden, som har

tidsbegränsats i strid mot tidsbegränsats i strid mot

4 § första stycket lagen 4 § första stycket lagen

(1982:80) om (1982:80) om

anställningsskydd eller mot anställningsskydd eller mot

ett sådant kollektivavtal ett sådant kollektivavtal

som avses i 2 § andra som avses i 2 § tredje

stycket samma lag, skall på stycket samma lag, skall på

talan av arbetstagaren talan av arbetstagaren

förklaras gälla utan förklaras gälla utan

tidsbegränsning. tidsbegränsning.

I fråga om arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig

ställning får förordnanden tidsbegränsas enligt vad regeringen

bestämmer.

8 kap. 3 §

Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall

på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig.

Vid tvist om giltigheten av Vid tvist om giltigheten av

uppsägning enligt första uppsägning enligt första

stycket tillämpas 34 § stycket tillämpas 34 §

andra och tredje styckena, 37 andra och tredje styckena, 37

§, 40 § första och §, 40 § första och

tredje styckena samt 42 § tredje styckena samt 42 §

lagen (1982:80) om lagen (1982:80) om

anställningsskydd. I anställningsskydd. I

fråga om avvikelser i fråga om avvikelser i

kollektivavtal från vad som kollektivavtal från vad som

sägs i 40 § första sägs i 40 § första

och tredje styckena lagen om och tredje styckena lagen om

anställningsskydd anställningsskydd

tillämpas 2 § andra tillämpas 2 § tredje

stycket samma lag. stycket samma lag.

16 kap. 7 §

Bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen

(1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet

i ärenden om uppsägning, disciplinansvar, avskedande,

avstängning eller läkarundersökning bryter mot någon av följande

bestämmelser:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. 14 kap. 1 eller 3--9 §,

2. 15 kap. 3, 4 eller 7 §,

3. föreskrifter enligt 13 kap. 4 § om handläggning av ärende

om avstängning eller läkarundersökning,

4. föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 §.

I fråga om avvikelser i I fråga om avvikelser i

kollektivavtal från vad som kollektivavtal från vad som

sägs i 41 § lagen om sägs i 41 § lagen om

anställningsskydd anställningsskydd

tillämpas 2 § andra tillämpas 2 § tredje

stycket samma lag. stycket samma lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994

1 Lagen omtryckt 1991:600

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Utskottet 13

Bakgrund 13

Frågan om översyn av arbetsrätten 14

Delbetänkande från ARK 16

Fortsatt utredningarbete 17

Dispositionen av betänkandet 17

Inriktningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen 18

Propositionen 18

Motionerna 18

Utskottets överväganden 22

Förslag som rör lagen om anställningsskydd 25

Visstidsanställning vid arbetsanhopning 25

Propositionen 25

Motionerna 26

Utskottets överväganden 26

Provanställning 27

Propositionen 27

Motionerna 27

Utskottets överväganden 28

Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad

anställning och provanställning 29

Propositionen 29

Motionerna 30

Utskottets överväganden 30

Information om anställningsvillkor 32

Propositionen 32

Motionerna 32

Utskottets överväganden 33

Månadsregeln 33

Propositionen 33

Motionerna 34

Utskottets överväganden 34

Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist 35

Propositionen 35

Motionerna 37

Utskottets överväganden 38

Andra motionsförslag som rör anställningsskyddslagen 41

Anställningsskydd och inflytande vid

företagsöverlåtelse 41

Utskottets överväganden 42

Saklig grund för uppsägning m.m. 42

Utskottets överväganden 42

Vikariatsanställning 43

Utskottets överväganden 43

Driftsenhetsbegreppet 44

Utskottets överväganden 44

Återanställningsrätt 44

Utskottets överväganden 45

Företrädesrätt för deltidsanställda 45

Motionerna 45

Utskottets överväganden 46

Permittering 47

Motionerna 47

Utskottets överväganden 47

Turordningslistor som rör föräldralediga resp.

äldre 48

39 § anställningsskyddslagen 49

Ogiltigförklaring av uppsägning, uppsägningtider

m.m. 49

Skadestånd 50

Förslag som rör medbestämmandelagen 51

Den fackliga vetorätten 51

Propositionen 51

Motionerna 53

Utskottets överväganden 53

Blockader mot enmans- eller familjeföretag 54

Propositionen 54

Motionerna 56

Utskottets överväganden 57

Andra förslag som rör medbestämmandelagen 59

Förenings- och förhandlingsrätten 59

Inflytande för anställda vid företagsförvärv 59

Fredsplikt genom tyst reglering 60

Övrig lagstiftning 61

Propositionen 61

Utskottets överväganden 61

Motionsförslag om förtroendemannalagen 61

Etnisk diskriminering 63

Övriga frågor 64

S.k. fallskärmsavtal 65

Motionerna65

Utskottets överväganden66

Hemställan 68

Reservationer

1. Inriktningen av arbetsrätten (mom. 2), ( s) 74

2. Arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtalet

(mom. 4), (nyd) 75

3. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9),

(s) 75

4. Visstidsanställning vid arbetsanhopning (mom. 9),

(nyd) 76

5. Längsta tid för provanställning (mom. 10), (s) 76

6. Längsta tid för provanställning (mom. 10), (nyd) 77

7. Regleringen i kollektivavtal av tidsbegränsad

anställning och provanställning (mom. 13), (s) 77

8. Månadsregeln (mom. 15), (8) 78

9. Månadsregeln (mom. 15), (nyd) 79

10. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

(mom. 16), (s) 80

11. Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

(mom. 16), (nyd) 81

12. Anställningsskydd och inflytande vid

företagsöverlåtelse (mom. 20), (s) 81

13. Företrädesrätt för deltidsanställda m.m. (mom. 25),

(s) 83

14. Permittering (mom. 26), (nyd) 84

15. Den fackliga vetorätten (mom. 31), (s) 84

16. Blockader mot enmans- eller familjeföretag (mom. 32),

(s) 85

17. Bestämmanderätten över verksamheten (mom. 33),

(nyd) 86

18. Inflytande för anställda vid företagsförvärv (mom.

35), (s) 86

19. Lagförslagen i övrigt (mom. 37), (s) 88

20. Koncernfackligt samarbete (mom. 39), (s) 89

21. Kostnader för facklig ledighet (mom. 40), (nyd) 89

22. Ansvarsnämnden (mom. 45), (nyd) 90

23. Fallskärmsavtal (mom. 46), (nyd) 90

Särskilda yttranden92

Meningsyttring av suppleant 95

Bilagor

1. Propositionens lagförslag 99

2. Av utskottet framlagt lagförslag 120