Bet. 2001/02:AU6

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2001/02:AU6

Arbetsrätt

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:97 Lag om förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Genom

lagen genomförs två EG-direktiv, vilka i sin tur

syftar till att genomföra två ramavtal om s.k.

atypiska arbetstagare som träffats mellan de

branschövergripande organisationerna på Europanivå.

Ramavtalen avser deltidsarbete respektive

visstidsarbete. Den föreslagna lagen, som är

tvingande, förbjuder diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med

tidsbegränsad anställning i fråga om löne- och

andra anställningsvillkor. Till form och innehåll

anknyter lagen till jämställdhetslagen och de andra

lagarna med förbud mot diskriminering i arbetslivet.

I propositionen föreslås ändringar av följdkaraktär

i lagen om rättegången i arbetstvister och i

sekretesslagen.

Tre motioner har väckts med anledning av

propositionen. I två av dem yrkas avslag på

propositionen.

Utskottet godtar lagförslagen med viss mindre

justering. Utskottet föreslår därutöver att förbuds-

och påföljdsbestämmelserna i den nya lagen skall

ingå bland de regler som en arbetsgivare enligt

utstationeringslagen (1999:678) skall tillämpa

oavsett vilken lag som annars gäller för

anställningsförhållandet.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.

I betänkandet föreslås också att riksdagen

godkänner Internationella arbetsorganisationens

(ILO) konvention (nr 175) om deltidsarbete.

Utskottet behandlar i betänkandet även drygt 150

motionsförslag väckta huvudsakligen under den

allmänna motionstiden hösten 2001. Motionerna gäller

förutom deltidsarbete och visstidsanställningar

bl.a. frågor om lönebildningen, stridsåtgärder,

medicinska kontroller, anställningsskydd och

inflytande vid strukturförändringar och turordningen

vid uppsägning. I ärendet behandlas även frågor om

arbetstid och ledighet från anställningen. Samtliga

motioner avstyrks, främst med hänvisning till

pågående utredningsarbete m.m.

Totalt har det avgetts 40 reservationer i ärendet

bl.a. rörande allmänna frågor om arbetsrätten (m, v

resp. fp), lönebildningen (m resp. kd),

stridsåtgärder (m+kd+c+fp) och till stöd för att

avskaffa turordningsundantaget i lagen om

anställningsskydd (s+v).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på proposition 2001/02:97

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A3 yrkande

1 och 2001/02:A5 yrkande 1.

Reservation 1 (kd)

Reservation 2 (fp)

2. Övrig lagstiftning mot diskriminering

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A3 yrkande

2, 2001/02:A4 yrkande 2 och 2001/02:A5 yrkandena

2 och 3.

Reservation 3 (m)

Reservation 4 (kd)

Reservation 5 (fp)

3. Information och lagstiftning

Riksdagen avslår motion 2001/02:A5 yrkande 4.

Reservation 6 (fp)

4. Antagande av lagförslag

Riksdagen antar

dels regeringens förslag enligt bilaga 2 till

a) lag om förbud mot diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare

med tidsbegränsad anställning, med den ändringen

i lagförslagets 2 § att orden “den normala”

utgår,

b) lag om ändring i lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister,

c) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

varmed riksdagen delvis bifaller propositionen i

dessa delar,

dels utskottets förslag enligt bilaga 3 till

d) lag om ändring i lagen (1999:678) om

utstationering av arbetstagare.

5. Godkännande av ILO-konventionen om

deltidsarbete

Riksdagen godkänner, med bifall till

propositionen i denna del, Internationella

arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175)

om deltidsarbete. Därmed avslås motion 2001/02:A4

yrkande 1.

Reservation 7 (m)

6. Ändringar i fråga om deltidsarbete och

tidsbegränsade anställningar

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A810

yrkande 3, 2001/02:A220 yrkandena 4 och 5,

2001/02:A232, 2001/02:A233, 2001/02:A252,

2001/02:A262, 2001/02:A264, 2001/02:A273,

2001/02:A290, 2001/02:A316 yrkandena 5–7,

2001/02:A328, 2001/02:A338, 2001/02:A365,

2001/02:A372, 2001/02:A373, 2001/02:A374 och

2001/02:So503 yrkande 2.

Reservation 8 (v)

7. Allmänna frågor om arbetsrätten

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A236

yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237 yrkandena 1 och

2, 2001/02:A314 yrkandena 2 och 3, 2001/02:A349

yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7, 2001/02:A389 yrkande

25, 2001/02:Kr425 yrkande 3 samt 2001/02:N267

yrkande 17 i denna del.

Reservation 9 (m)

Reservation 10 (v)

Reservation 11 (fp)

8. Lönebildningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A219

yrkandena 1–5, 2001/02:A234 och 2001/02:A367

yrkandena 22–24.

Reservation 12 (m)

Reservation 13 (kd)

9. Chefslöner m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A226

yrkandena 1–5 samt 2000/01:A601 yrkandena 1 och

2.

Reservation 14 (v)

10. Stridsåtgärder

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A219

yrkandena 7 och 8, 2001/02:A349 yrkande 5 i denna

del, 2001/02:A367 yrkandena 31 och 32 samt

2001/02:N267 yrkande 17 i denna del.

Reservation 15 (m, kd, c, fp)

11. Integritet i arbetslivet

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A723

yrkande 13, 2001/02:A238, 2001/02:A245,

2001/02:A316 yrkande 1, 2001/02:A327,

2001/02:A354 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A378 samt

2001/02:Ju388 yrkande 10.

Reservation 16 (v)

12. Yttrandefrihet för privatanställda

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A224

yrkandena 1 och 2, 2001/02:A385 yrkande 4 samt

2001/02:Ju388 yrkandena 8 och 9.

Reservation 17 (v)

Reservation 18 (mp)

13. Fackligt tolkningsföreträde

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A349

yrkande 5 i denna del och 2001/02:N267 yrkande 17

i denna del.

Reservation 19 (m)

14. Vetoreglerna

Riksdagen avslår motion 2001/02:A349 yrkande 5

i denna del och 2001/02:A316 yrkande 13.

Reservation 20 (m, fp)

Reservation 21 (v)

15. Rättsläget vid företagsnedläggningar

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A217

yrkandena 1 och 2, 2001/02:A218 yrkandena 1–6,

2001/02:A249, 2001/02:A266 yrkandena 1 och 2,

2001/02:A270, 2001/02:A274, 2001/02:A302,

2001/02:A306 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A316

yrkandena 8 och 10–12.

Reservation 22 (v)

16. Sakliggrundbegreppet

Riksdagen avslår motion 2001/02:A316 yrkande 9.

Reservation 23 (v)

17. Kränkande behandling

Riksdagen avslår motion 2001/02:A305 yrkandena

1 och 2.

18. Turordningsundantag

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A276,

2001/02:A316 yrkande 2 och 2001/02:A345.

Reservation 24 (s, v)

19. Generellt turordningsundantag

Riksdagen avslår motion 2001/02:A367 yrkande

27.

20. Uppsägning av föräldralediga m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:A346.

21. Återanställningsrätt m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A316

yrkande 3 och 2001/02:A367 yrkandena 28–30.

Reservation 25 (m, kd, fp)

Reservation 26 (v, mp)

22. Centralt godkännande

Riksdagen avslår motion 2001/02:A316 yrkande 4.

Reservation 27 (v)

23. Stuverimonopolet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A280,

2001/02:T253 yrkandena 3 och 4, 2001/02:T463

yrkande 16 samt 2001/02:T468 yrkande 4.

Reservation 28 (m, fp)

24. Arbetsrätten och sjöfarten

Riksdagen avslår motion 2001/02:T253 yrkande

11.

Reservation 29 (m)

25. Försäkringsskydd

Riksdagen avslår motion 2001/02:A355.

26. Flexibel arbetstid,

arbetstidsförkortning, övertid, semester,

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A203,

2001/02:A204 yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12,

2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A229

yrkande 10, 2001/02:A230, 2001/02:A246 yrkande 4,

2001/02:A255, 2001/02:A288, 2001/02:A316 yrkande

18, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A389 yrkande

26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf392 yrkande

15, 2001/02:Sf393 yrkande 8, 2001/02:Sf395

yrkande 1, 2001/02:So498 yrkande 12,

2001/02:So637 yrkande 15 och 2001/02:N261 yrkande

3.

Reservation 30 (m)

Reservation 31 (v)

Reservation 32 (kd)

Reservation 33 (fp)

Reservation 34 (mp)

27. Tilläggsdirektiv till

arbetstidsutredningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:A267 yrkande 1.

28. Avskaffande av gällande

arbetstidsreglering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A228

yrkande 5, 2001/02:A248 yrkandena 1–3,

2001/02:A318 yrkandena 1–5 och 2001/02:N322.

Reservation 35 (m)

29. Tre års tjänstledighet

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf392 yrkande

14 .

Reservation 36 (kd)

30. Förstärkt skydd för föräldralediga

Riksdagen avslår motion 2001/02:A211 yrkande

10.

31. Arbetsgivares ekonomiska stöd till

föräldralediga

Riksdagen avslår motion 2001/02:A212 yrkande

12.

Reservation 37 (c)

32. Ledighet för närståendevård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So609 yrkande

6.

Reservation 38 (kd)

33. Ledighet för frivilligt

försvarsarbete

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A272 och

2001/02:Fö229.

Reservation 39 (fp)

34. Ledighet för att pröva annat arbete

Riksdagen avslår motion 2001/02:A216.

Reservation 40 (v)

35. Ledighet för att bedriva

näringsverksamhet

Riksdagen avslår motion 2001/02:A207.

36. Semesterlönegrundande frånvaro vid

studier

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A253,

2001/02:A287, 2001/02:A301, 2001/02:A339 och

2001/02:A361.

Stockholm den 9 april 2002

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-

Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta

Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling

(s), Stefan Attefall (kd), Laila Bjurling (s),

Patrik Norinder (m), Kristina Zakrisson (s), Maria

Larsson (kd), Henrik Westman (m), Anders Karlsson

(s), Anna Kinberg (m), Cinnika Beiming (s), Carlinge

Wisberg (v), Kerstin-Maria Stalin (mp) och Runar

Patriksson (fp).

2001/02

AU6

Redogörelse för ärendet

I detta ärende behandlar arbetsmarknadsutskottet

dels regeringens proposition 2001/02:97 Lag om

förbud mot diskriminering av deltidsarbetande

arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad

anställning, m.m., och motioner som väckts med

anledning av propositionen, dels motioner som rör

andra frågor med arbetsrättslig anknytning.

Flertalet av de fristående motionerna är väckta

under den allmänna motionstiden 2001. Dessa motioner

återges i det följande utan angivande av årtal

(2001/02).

Propositionens och motionernas yrkanden återfinns

i bilaga till betänkandet.

Utskottets överväganden

Proposition 2001/02:97 Lag om förbud

mot diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad

anställning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet godtar regeringens förslag till lag

om förbud mot diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning

med viss mindre justering. Utskottet föreslår

att riksdagen antar ett av utskottet framlagt

förslag till följdändring i den s.k.

utstationeringslagen. ILO:s konvention (nr

175) bör godkännas av riksdagen. Utskottet

avstyrker motioner om avslag på

propositionen.

Jämför reservationerna 1 (kd), 2 (fp), 3 (m),

4 (kd), 5 (fp), 6 (fp) och 7 (m).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller dels ett förslag om en ny

lag om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande

arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad

anställning med följdlagstiftning, dels ett förslag

om godkännande av ILO:s konvention (nr 175) om

deltidsarbete.

Bakgrunden till den nya lagen är tre förslag från

Europeiska kommissionen 1990 om s.k. atypiska

arbetstagare. Ett av direktivförslagen om

kompletterande åtgärder för att främja förbättringar

av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för sådana

arbetstagare antogs av rådet året därpå. De två

övriga förslagen som gällde förbättring av

arbetsvillkoren för deltids- resp. visstidsarbete

diskuterades i rådet vid flera tillfällen under

perioden 1990–1994 utan att det ledde till resultat.

I stället inleddes förhandlingar mellan

arbetsmarknadsorganisationerna på europanivå. Det nu

framlagda lagförslaget grundar sig på de två

ramavtal som dessa förhandlingar ledde fram till och

som sedan genomfördes med rådsbeslut enligt avtalet

om socialpolitik. Ramavtalet om deltidsarbete

träffades den 6 juni 1997 och antogs som direktiv

den 15 december samma år medan ramavtalet om

visstidsarbete träffades den 18 mars 1999 och antogs

som direktiv den 28 juni samma år.

De båda direktivens förbud mot diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med

tidsbegränsade anställningar genomförs genom en

särskild tvingande lag som till form och innehåll

anknyter till jämställdhetslagen och de andra

lagarna med förbud mot diskriminering i arbetslivet.

Reglerna skall skydda deltidsarbetande arbetstagare

och arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Med

deltidsarbetande arbetstagare skall enligt

lagtextens definition avses en arbetstagare vars

normala arbetstid under en vecka eller en annan

period kortare än ett år understiger den normala

arbetstiden för en jämförbar arbetstagare som enligt

lag eller avtal anses arbeta heltid. Förbudet mot

diskriminering skall gälla i fråga om löne- eller

andra anställningsvillkor. Det skall omfatta både

direkt och indirekt diskriminering.

Förbudet mot direkt diskriminering innebär att en

arbetsgivare inte får missgynna personer som skyddas

av lagen genom att tillämpa mindre förmånliga löne-

eller andra anställningsvillkor än arbetsgivaren

tillämpar eller skulle ha tillämpat för andra

arbetstagare som arbetar heltid eller har en

tillsvidareanställning och som kan anses befinna sig

i en likartad situation, om inte arbetsgivaren visar

att missgynnandet saknar samband med den

missgynnades deltidsarbete eller tidsbegränsade

anställning. Förbudet skall dock inte gälla om

tillämpningen av villkoren är berättigad av sakliga

skäl. Förbudet mot indirekt diskriminering innebär

att en arbetsgivare inte får missgynna sådana

arbetstagare genom att tillämpa löne- eller andra

anställningsvillkor som framstår som neutrala men

som i praktiken särskilt missgynnar dessa kategorier

arbetstagare. Detta skall dock inte gälla om

tillämpningen av villkoren kan motiveras av ett

berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga

för att uppnå målet.

I fråga om bevisningen vid direkt diskriminering

skall det åligga den som anser sig diskriminerad att

lägga fram fakta som ger anledning att anta att det

förekommit direkt diskriminering. Om så sker övergår

bevisbördan på arbetsgivaren som skall visa att

missgynnandet inte har samband med att arbetstagaren

arbetar deltid eller har en tidsbegränsad

anställning.

Påföljder vid överträdelse av

diskrimineringsförbudet är ogiltighet eller jämkning

av avtal och skadestånd. Tvister som rör förbudet

skall handläggas enligt lagen om rättegången i

arbetstvister. I fråga om preskription görs en

hänvisning till medbestämmandelagen. Någon särskild

tillsynsordning för frågor som rör lagen föreslås

inte.

I propositionen hänvisas till förarbetena till

jämställdhetslagen och till 1999 års tre lagar mot

diskriminering.

Propositionen innehåller förslag om följdändringar

i lagen om rättegången i arbetstvister och i

sekretesslagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2002.

I propositionen föreslås också att riksdagen

godkänner ILO:s konvention (nr 175) om

deltidsarbete. Konventionen och den anknytande

rekommendationen (nr 182) antogs av ILO:s beslutande

församling, Internationella arbetskonferensen, år

1994. Riksdagen informerades om de båda instrumenten

i en skrivelse år 1996, då regeringen gjorde

bedömningen att Sverige inte borde tillträda

konventionen eftersom Sverige inte ansågs uppfylla

konventionens bestämmelser om att alla

deltidsarbetande skall garanteras en grundlön som

inte är lägre än för jämförbara heltidsarbetande.

Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna (skr.

1995/96:158, 1996/97:AU3). I och med den nu

föreslagna lagen anser regeringen att de eventuella

hinder mot ratifikation som tidigare funnits är

undanröjda.

Motionerna

Kristdemokraterna, i motion A3, och Folkpartiet, i

motion A5, yrkar avslag på propositionen i dess

helhet, medan Moderaterna i motion A4 yrkar avslag

på förslaget om godkännande av ILO-konventionen.

Dessa tre partier för också fram mer allmänna

synpunkter på den svenska lagstiftningen mot

diskriminering. Moderaterna framför även allmänna

synpunkter på EU-regleringen.

Moderaterna konstaterar i motion A4 att Sverige är

skyldigt att genomföra de två direktiv som

lagförslaget grundar sig på. Den lagtekniska

utformningen godtas. Av principiella skäl bör

bestämmelser som rör obligatoriska och grundläggande

villkor på arbetsmarknaden anges i lag och inte

överlåtas till intresseorganisationer. Moderaterna

anser emellertid att frågan inte är av den

gränsöverskridande art att den borde ha behandlats

på unionsnivå. Enligt den s.k.

subsidiaritetsprincipen bör frågor om

anställningsvillkor för olika kategorier anställda

ha avgjorts självständigt på nationell nivå, vilket

understryks ytterligare av de mycket olika

förutsättningar som råder i medlemsstaterna. I

flertalet EU-länder anses det angeläget att öka

möjligheterna till deltidsarbete av hänsyn till

barnfamiljerna, medan skattetrycket i Sverige gör

att få familjer klarar sin försörjning utan att alla

arbetar heltid. Detta leder till att den utbredda

deltidsarbetslösheten blir ett problem. Moderaterna

anser också att vi får en allt mer komplicerad och

oöverskådlig lagstiftning mot diskriminering med en

blandning av civilrättslig och straffrättslig

lagstiftning med olika diskrimineringsgrunder och

olika räckvidd. Särskilt rörig är enligt Moderaterna

den arbetsrättsliga lagstiftningen som gör det svårt

inte minst för de små företagen. All lagstiftning

borde sammanföras i en gemensam lag om mänskliga

rättigheter och de olika ombudsmannaämbetena borde

sammanföras till en enda myndighet (yrk. 2).

Moderaterna anser det vara tillräckligt att Sverige

införlivar de två EG-direktiven med den svenska

lagstiftningen. ILO-konventionen tillför inget

ytterligare, varför Sverige även framgent bör avstå

från att tillträda konventionen (yrk. 1).

Enligt Kristdemokraterna i motion A3 är det

angeläget med ett gott skydd för gruppen

deltidsarbetande. Partiet har en grundläggande

positiv syn på deltidsarbetet när det är självvalt

och passar den enskildes livssituation.

Deltidsarbete är en möjlighet att få livssituationen

att gå ihop, och med partiets förslag om

barnomsorgskonto ökar valfriheten för

småbarnsföräldrar. Möjligheten till deltidsarbete

måste vara reell, så att den som går ner i arbetstid

inte behöver riskera sämre anställningsvillkor.

Därför är det nödvändigt med ett skydd i lag, men i

stället för att anta det nu framlagda förslaget

borde frågan beredas av den pågående utredningen om

ett vidgat skydd mot diskriminering. Partiet

ansluter sig till de synpunkter som framförts av

Lagrådet. Syftet med lagförslaget är att ge vissa

grupper av anställda en starkare arbetsrättslig

ställning, inte att ge skydd mot särbehandling på

grund av den anställdes person eller personliga

egenskaper. Även om det alltså inte handlar om

diskriminering i strikt mening är det troligt att en

samlad bedömning av diskriminerings- och

särbehandlingsfrågor i arbetslivet skulle göra lagen

enklare att förstå för företagarna. Dessutom leder

lagförslaget till ökade kostnader. Även frågan hur

tryggheten kan ökas för deltids- och

visstidsanställda utan att det får drastiska följder

för arbetsgivarna borde besvaras innan beslut fattas

(yrk. 1 och 2).

Folkpartiet säger sig i motion A5 ha svårt att

stödja förslagen i propositionen även om frågorna om

de deltidsarbetandes och visstidsanställdas

ställning är intressanta och måste uppmärksammas

mer. Diskrimineringslagstiftning är inte den rätta

metoden. Partiet hänvisar till Lagrådets uppfattning

att det inte är fråga om särbehandling på grund av

den anställdes person eller personliga egenskaper.

Med det nu framlagda förslaget skulle lagstiftningen

bli alltmer komplex och svåröverskådlig (yrk. 1).

Risken finns att lagarna förlorar i tyngd om de blir

för många. De borde därför samlas i en lag (yrk. 2).

Den pågående utredningen om en samlad lagstiftning

mot diskriminering borde kunna ta upp även denna

fråga (yrk. 3). Alla problem med diskriminering kan

inte lösas enbart genom lagstiftning. Som ett sätt

att komma åt problemen borde lagarna kompletteras

med informationskampanjer (yrk. 4).

Fråga om avslag på propositionen m.m.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att de

förslag som läggs fram i propositionen i första

hand är betingade av kravet att Sverige skall

genomföra de båda EG-direktiven på ett fullgott

sätt. Direktiven innehåller förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning i fråga

om anställningsvillkoren. Som regeringen konstaterar

finns det i dag inga svenska regler som uttryckligen

ger ett skydd mot sådan diskriminering. Å andra

sidan finns inga diskriminerande bestämmelser i lag

eller annan författning. Däremot kan det inte

uteslutas att det finns diskriminerande bestämmelser

i kollektivavtal eller enskilda avtal. För att

genomföra diskrimineringsförbuden genom

kollektivavtal krävs att parterna uttrycker en vilja

att förhandla om detta. Att parterna inte uttryckt

någon sådan vilja bekräftas enligt regeringen genom

remissvaren. Utskottet delar regeringens uppfattning

att lagstiftning nu är det enda möjliga

alternativet.

Redan av detta skäl avvisar utskottet

motionsförslagen om att avslå propositionen för att

i stället hänskjuta frågan till en utredning.

Som framgått genomförs förbudet mot diskriminering

genom en särskild tvingande lag som till form och

innehåll anknyter till jämställdhetslagen och de

andra lagarna med förbud mot diskriminering i

arbetslivet. Detta kritiseras av Kristdemokraterna

och Folkpartiet som hänvisar till vad Lagrådet sagt

i denna fråga. Lagrådets synpunkter innebär i

korthet att den nu föreslagna lagen kan anses vara

av ett annat slag än de lagar som varit förebild för

den, eftersom det inte är fråga om särbehandling på

grund av den anställdes person eller personliga

egenskaper. Syftet är i stället att ge vissa grupper

av anställda en starkare arbetsrättslig ställning.

Lagrådet anser att begreppet diskriminering ges en

onödigt vidsträckt innebörd som med tiden kan komma

att urvattnas och inte längre på samma sätt som nu

associeras med handlingar som framstår som moraliskt

förkastliga. Ett principiellt förbud mot

diskriminering på grund av kön, ras, etniskt

ursprung m.m. är en viktig del av skyddet för de

mänskliga rättigheterna. För att markera skillnaden

gentemot de tidigare lagarna förordar Lagrådet ett

mera lågmält språkbruk, och föreslår att ordet

diskriminering byts ut mot ”särbehandling” i lagens

rubrik och paragrafer.

Utskottet kan liksom regeringen hålla med om att

den nya lagen inte knyter an till frågor om

mänskliga rättigheter på samma sätt som

jämställdhetslagen och 1999 års lagar med förbud mot

diskriminering. För att inte urvattnas bör begreppet

diskriminering reserveras för allvarliga former av

särbehandling och annan icke godtagbar behandling.

Det är dock samtidigt ett faktum att de båda EG-

direktiven och de bakomliggande ramavtalen utgår

från diskrimineringsbegreppet och principen om icke-

diskriminering. Det är detta synsätt som

arbetsmarknadens parter på Europanivå och EG gett

uttryck för, och som regeringen noterar har ingen

remissinstans invänt mot att termen används. Det

skulle också vara svårt att finna ett alternativt

begrepp – t.ex. det av Lagrådet förordade uttrycket

särbehandling – om man som regeringen även vill

täcka in indirekt diskriminering, dvs. effekten av

en formell likabehandling.

Ett starkt skäl att använda sig av just begreppet

diskriminering är att man på det sättet lättare kan

anknyta till den befintliga lagstiftningens

systematik och terminologi. Man kan då vinna i

överskådlighet och lättillgänglighet, dvs. just det

som motionerna efterlyser.

Utskottet delar alltså regeringens uppfattning att

lagen bör bygga på begreppet diskriminering och

anknyta till de arbetsrättsliga lagar som redan

finns på området. Utskottet vill betona att det är

fråga om ett lagtekniskt begrepp. Fortfarande kan

det finnas anledning att i andra sammanhang göra

åtskillnad mellan sådan lagstiftning som syftar till

att ge skydd för de mänskliga rättigheterna och

annan lagstiftning som mera allmänt syftar till

likabehandling och individuell rättvisa eller till

att stärka skyddet för en viss kategori

arbetstagare. Att utskottet ställer sig bakom

regeringens bedömning att begreppet diskriminering

bör användas i denna lag har än mindre något att

göra med den betydelse som ordet kan ha i ett mer

allmänt språkbruk.

Utskottet anser alltså att lagstiftningen bör

genomföras nu.

Det innebär att utskottet avstyrker de motioner i

vilka det yrkas avslag på propositionen, dvs. A3

yrkande 1 (kd) och A5 yrkande 1 (fp).

Utskottet kan hålla med motionärerna om behovet av

en större överskådlighet avseende

diskrimineringslagstiftningen, vilket skulle kunna

skapas genom en samordning av

diskrimineringslagarna. Den föreslagna lagen har

dock inte ett sådant samband med den fråga om en

sammanhållen diskrimineringslagstiftning som

omfattas av Diskrimineringsutredningens uppdrag

(dir. 2002:11) att det finns skäl att låta även

frågan om diskriminering av deltidsarbetande och

visstidsanställda omfattas av utredningen. I det

uppdraget står frågor om likabehandling och

mänskliga rättigheter i centrum. Det handlar om

sådan diskriminering som direkt eller indirekt

kränker principen om alla människors lika värde. I

uppdraget ingår också frågan om hur tillsynen av

dessa lagar skall utformas och om en samordning

eller sammanslagning av några eller samtliga

ombudsmän bör ske liksom den konstitutionella frågan

om ombudsmännen skall vara underställda regeringen

eller riksdagen. Förslagen i den nu behandlade

propositionen ligger vid sidan av detta.

En annan sak är att det i framtiden skulle kunna

finnas skäl att överväga en lagteknisk anpassning av

den nu föreslagna lagen till den lagstiftning som

blir resultatet av Diskrimineringsutredningens

uppdrag.

När det till sist gäller Moderaternas uppfattning

att frågan om skydd för deltidsarbetande och

visstidsanställda inte borde ha behandlats på EU-

nivå delar utskottet den bedömning som ligger till

grund för respektive direktiv. Målen för direktiven

kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av

medlemsstaterna utan uppnås bättre på

gemenskapsnivå.

Med detta avstyrker utskottet motionerna A3

yrkande och 2 (kd), A4 yrkande 2 (m) och A5

yrkandena 2 och 3 (fp).

Utskottet vill sist i detta avsnitt kommentera

Folkpartiets synpunkter på information som

komplement till lagstiftningen. För utskottet står

det klart att alla problem med diskriminering på

arbetsmarknaden inte löses enbart genom

lagstiftning. Å andra sidan lär de inte heller lösas

genom enbart information eller genom

informationskampanjer. Information är viktigt, men

det kan inte vara riksdagens sak att närmare

bestämma hur regeringen, myndigheterna eller andra

skall informera om ny lagstiftning. Motion A5

yrkande 4 (fp) avstyrks i den mån den inte

tillgodosetts genom det anförda.

Utformningen av lagförslaget

Det kan först konstateras att det i motionerna inte

har gjorts några invändningar mot utformningen av

lagförslaget som sådant, bortsett från användandet

av begreppet diskriminering.

I det följande kommenterar utskottet några delar

av lagförslaget.

Definitionen av deltidsarbetande och

heltidsarbetande m.m.

I lagens 2 § ges en definition av begreppet

deltidsarbetande arbetstagare. Med deltidsarbetande

arbetstagare avses enligt denna bestämmelse en

arbetstagare vars normala arbetstid under en vecka

eller annan period kortare än ett år understiger den

normala arbetstiden för en jämförbar arbetstagare

som enligt lag eller avtal anses arbeta heltid.

Definitionen innebär att det först efter en

jämförelse med någon annan – en heltidsarbetande

arbetstagare – är möjligt att fastslå vem som är

deltidsarbetande. Jämförelsen utgår alltså från den

deltidsarbetandes normala arbetstid. Enligt

propositionen avses i första hand den genomsnittliga

arbetstid som en arbetsgivare kommit överens om med

arbetstagaren. Den kan följa av avtal eller ha stöd

i någon författning, t.ex. någon av

ledighetslagarna. Frånvaro vid enstaka tillfällen

påverkar inte bedömningen och inte heller hel

tjänstledighet under en period. En arbetstagare som

däremot är partiellt tjänstledig en tid anses arbeta

deltid under den perioden. Den heltidsarbetande

jämförelsepersonen anges i författningskommentaren

till denna paragraf som en anställd som arbetar

heltid. Om inte annat avtalats betraktas den som har

en enligt arbetstidslagen ordinarie arbetstid som

uppgår till 40 timmar per vecka som

heltidsarbetande.

I 3 § återfinns förbudet mot direkt

diskriminering. I förhållande till deltidsarbetande

arbetstagare innebär förbudet att en arbetsgivare

inte får missgynna en sådan arbetstagare genom att

tillämpa mindre förmånliga löne- eller andra

anställningsvillkor än arbetsgivaren tillämpar eller

skulle ha tillämpat för en arbetstagare i en

likartad situation som arbetar heltid.

I propositionen hänvisas till direktivet

(ramavtalet) som preciserar vad som skall avses med

en jämförbar heltidsarbetande. Utskottet kan notera

att det här inte är fråga om att avgöra vad som är

den normala arbetstiden för denna heltidsarbetande,

dvs. vilken arbetstid den enskilde i praktiken har,

utan vad som enligt avtal eller lag skall anses vara

heltid för denna jämförelseperson, som för övrigt

också kan vara en hypotetisk jämförelseperson.

För att klargöra detta anser utskottet att orden

”den normala” (arbetstiden för en jämförbar

arbetstagare som enligt avtal eller lag anses arbeta

heltid) bör strykas i förslaget till 2 §.

Förslag om detta läggs fram i utskottets

hemställan.

Kriteriet missgynnande och

proportionalitetsprincipen

Diskrimineringsförbudet avser missgynnande

tillämpning av löne- eller andra

anställningsvillkor. Kriteriet missgynnande finns

även i de övriga antidiskrimineringslagarna och

innebär att en arbetstagare försätts i ett sämre

läge. En tillämpning av löne- eller

anställningsvillkor som är mindre förmånlig skall

anses som missgynnande om den kan sägas medföra en

skada eller en nackdel för arbetstagaren. I

författningskommentaren (s. 63) anges att

behandlingen skall vara mindre förmånlig jämfört med

hur en person med ett annat arbetstidsmått

respektive med en tillsvidareanställning behandlas

eller skulle ha behandlats i en likartad situation.

Det sägs ingenting om hur kriteriet missgynnande

skall förstås i förhållande till den omständigheten

att de personer som skall jämföras har olika

arbetstidsmått eller annars arbetar i olika

omfattning. Detta får givetvis inte tolkas så att

personer med olika arbetstidsmått, allt annat lika,

skall ha samma lön och anställningsvillkor i övrigt.

Tvärtom hänvisar de båda ramavtalen till principen

om tidsproportionalitet. I ramavtalet om

deltidsarbete anges i det avsnitt som avser

principen om icke-diskriminering i klausul 4.2 att

principen om tidsproportionalitet skall tillämpas

när det är lämpligt. Motsvarande bestämmelse i

ramavtalet om visstidsarbete, klausul 4.2., anger

att proportionalitetsprincipen (pro rata

temporisprincipen) skall tillämpas i förekommande

fall. Det är alltså genom att, när det är på sin

plats, tillämpa proportionalitet som diskriminering

undviks.

Bevisfrågor

Liksom i de övriga arbetsrättsliga

diskrimineringslagarna är diskrimineringsförbudet

uppbyggt så att den som anser sig diskriminerad

skall lägga fram fakta som ger anledning att anta

att det förekommit direkt eller indirekt

diskriminering. Vid direkt diskriminering omfattar

detta att ett missgynnande föreligger och att det är

fråga om en likartad situation. Jämförelsen, som

alltså kan avse en hypotetisk eller fiktiv

jämförelseperson, skall leda till slutsatsen att

personer med olika arbetstidsmått eller

anställningsformer har behandlats olika trots att de

befunnit sig i en likartad situation. Om

arbetstagaren lyckas med detta skall det i ett nästa

steg avgöras om det finns ett samband mellan

missgynnandet och deltidsarbetet eller den

tidsbegränsade anställningen.

Med anledning av vad som sägs på s. 44 i

propositionen vill utskottet framhålla att 3 §

enligt sin ordalydelse kräver att arbetsgivaren

skall visa att missgynnandet saknar samband med

deltidsarbetet eller visstidsanställningen. Även

enligt de övriga arbetsrättsliga

diskrimineringslagarna skall arbetsgivaren visa

avsaknaden av samband med det som skall motverkas.

Uttrycket samband med, till skillnad från ”beror på”

i jämställdhetslagen i dess äldre lydelse eller ”på

grund av” i 1994 års lag mot etnisk diskriminering,

har valts för att markera att det kan finnas flera

orsaker till arbetsgivarens handlande.

Sysselsättningsgraden eller anställningsformen

behöver alltså inte vara det enda eller avgörande

skälet för handlandet (prop. s. 40).

Likaledes med anledning av vad som sägs på s. 44 i

propositionen vill utskottet betona att det vid

indirekt diskriminering inte på samma sätt blir

fråga om att ta ställning till vilket samband som

kan finnas mellan missgynnandet och deltidsarbetet

eller visstidsanställningen. Frågan är i stället

vilken effekt en tillämpning av i och för sig

neutrala villkor får. Om villkoren i praktiken

särskilt missgynnar deltidsarbetande eller

visstidsanställda skall indirekt diskriminering

anses föreligga. I ett andra steg blir

frågeställningen vid indirekt diskriminering om

tillämpningen kan godtas trots att den får

missgynnande effekter för deltidsarbetande och

visstidsanställda.

Lagförslaget i övrigt

Med det som ovan anförts i fråga om lagförslagets 2

§ och de i övrigt gjorda förtydligandena av

lagförslagets innebörd anser utskottet att

propositionens förslag till lag om förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning bör

godtas.

Följdlagstiftning m.m.

Den nya lagen föranleder ändringar i lagen

(1974:371) om rättegången i arbetstvister (LRA) och

i sekretesslagen (1980:100). Ändringen i LRA innebär

att den nya lagen jämställs med de övriga

arbetsrättsliga diskrimineringslagarna när det

gäller möjligheten att hänskjuta tvister till

skiljemän. Bindande avtal skall inte kunna träffas

före tvistens uppkomst om att tvisten skall avgöras

av skiljemän utan rätt för parterna att klandra

skiljedomen.

Utskottet noterar att den s.k.

utstationeringslagen (1999:678) i 5 § föreskriver

att en arbetsgivare, oavsett vilken lag som annars

gäller för anställningsförhållandet, skall tillämpa

vissa arbetsrättsliga regler. Det gäller bl.a.

förbuden mot diskriminering i jämställdhetslagen och

i 1999 års diskrimineringslagar. Något motsvarande

förslag har inte lagts fram i den nu behandlade

propositionen. Enligt utskottets mening finns det

ingen anledning att i detta hänseende göra

åtskillnad mellan de olika arbetsrättsliga

diskrimineringslagarna. Utskottet anser därför att

förbuds- och påföljdsreglerna i 2–7 §§ i det nu

framlagda förslaget om lag om förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning bör vara

sådana regler som arbetsgivaren skall tillämpa

enligt utstationeringslagen.

Förslag om detta läggs fram i utskottets

hemställan.

ILO-konventionen om deltidsarbete

Utskottet delar regeringens uppfattning att

eventuella hinder mot att ratificera ILO-

konventionen (nr 175) om deltidsarbete har

undanröjts genom det nu framlagda lagförslaget. Den

bör därför godkännas av riksdagen. Att konventionen

måhända, som Moderaterna uttrycker det, inte

”tillför något ytterligare i frågan” är enligt

utskottet inget skäl att inte tillträda

konventionen. Motion A4 yrkande 1 (m) avstyrks

därför.

Övriga frågor om deltidsarbete och

tidsbegränsade anställningar

Utskottetts förslag i korthet

Främst med hänvisning till pågående

utredningsarbete m.m. avstyrker utskottet

motionsförslag utan direkt beröring med

lagförslagen i proposition 97 som rör frågor

om deltids- och heltidsarbete och om

tidsbegränsade anställningar.

Jämför reservation 8 (v).

Motioner

Vänsterpartiet framhåller i sin motion A316 att

antalet fasta arbeten visserligen ökat under de

senaste åren, men i ett längre perspektiv har de

tillfälliga arbetena blivit fler. Många har en

otrygg anställningssituation, och värst utsatta är

behovs- och timanställda, oftast kvinnor i offentlig

sektor. Med tillfällig anställning följer

svårigheter att få bostad och liten möjlighet att ta

lån och att vara kreditvärdig. Timanställda har

svårigheter att klara vardagliga rutiner som att gå

till tandläkaren på bokad tid. Lagändringarna 1996,

som innebär att vikarier som arbetat tre år under en

femårsperiod blir fast anställda, har visat sig

otillräckliga för t.ex. behovs- och timanställda och

objektsanställda personliga assistenter. Dessutom

infördes ytterligare en osäker anställningsform,

överenskommen visstidsanställning. Vänsterpartiet

anser för det första att tillsvidareanställning på

heltid skall vara norm. Undantag skall kunna göras

genom kollektivavtal om det finns sakliga skäl (yrk.

5). För det andra bör alla former av

visstidsanställningar efter en sammanlagd tid av 18

månader inom ramen för en treårsperiod övergå till

tillsvidareanställning (yrk. 6). För det tredje bör

riksdagen besluta att avskaffa anställningsformen

överenskommen visstidsanställning (yrk. 7).

En kommittémotion om vårdpersonalen, So503 av

Chatrine Pålsson m.fl. (kd), uttrycker förvåning

över att vårdkommissionens mål att halvera

deltidsarbetslösheten hittills bara lett till en

marginell minskning. Många vårdanställda skulle

vilja ha en heltidstjänst, men förvägras detta trots

att det finns ett uppenbart personalbehov. Om

situationen inte förbättras måste regeringen

överväga åtgärder (yrk. 2).

Miljöpartiet framhåller i sin arbetstidsmotion A220

att tillfällighetsanställningar ökar stressen.

Nästan alla, inklusive ungdomarna, föredrar fast

anställning med den trygghet som det innebär.

Miljöpartiet vill att regeringen utreder hur den

ökade användningen av tillfällighetsanställningar

skall kunna minskas (yrk. 4). Partiet anser också

att det sociala trygghetssystemet måste ses över så

att personer med oklara, tillfälliga anställningar

omfattas av samma trygghet som fast anställda vid

arbetslöshet och sjukdom (yrk. 5).

Frågor om heltids- och deltidsarbete och om

tidsbegränsade anställningar tas också upp i ett

antal enskilda s-motioner.

Christina Axelsson m.fl. (s) anser i motion

2000/01:A810 att lagen om anställningsskydd bör ses

över. Grunden skall vara heltid medan deltidsarbete

skall vara en rättighet. När behov av ny personal

uppstår skall i första hand de deltidsanställda

erbjudas högre sysselsättningsgrad (yrk. 3). Annika

Nilsson och Kent Härstedt (båda s) anser i motion

A232 att det är viktigt att ansträngningarna att

minska deltidsarbetslösheten inte bara riktas mot

vårdsektorn. Framför allt är det dock angeläget att

man även sätter tryck på arbetsgivarna, t.ex. genom

differentierade arbetsgivaravgifter. Inger

Segelström m.fl. (s) anser i motion A252 att heltid

bör vara norm och deltid en möjlighet. Med en

heltidstjänst i botten kan kvinnan själv välja

deltid med rätt att gå upp på heltid igen. Detta

skall regleras genom kollektivavtal. Motsvarande

krav framställs i motion A273 av Anders Ygeman m.fl.

(s). I motion A262 anser Ann-Marie Fagerström (s)

att deltidstjänster i den offentliga sektorn skall

göras om till heltidstjänster med möjlighet att söka

partiell tjänstledighet. Lennart Axelsson m.fl. (s)

hänvisar i motion A264 till ett antal rapporter och

till arbetsmarknadsstatistik som visar på en

omfattande deltidsarbetslöshet och en kraftig ökning

av tidsbegränsade anställningar. Några ytterligare

utredningar om detta behövs inte enligt

motionärerna, som anser att regeringen bör vidta de

åtgärder som behövs för att komma till rätta med

missförhållandena. Marie Granlund m.fl. (s) pekar i

motion A328 på förhållandena inom handeln med korta

arbetstider och stor del tillfälligt anlitad

personal. Inom kommuner och landsting har

vårdkommissionen endast åstadkommit en marginellt

minskad deltidsarbetslöshet. Enligt motionärerna

framstår det därför som om det endast är genom

lagstiftning som målet kan nås om heltidsanställning

som rättighet och deltidsanställning som möjlighet.

Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) påtalar i motion A338

bl.a. komplikationerna med att gå upp från ett

deltids- till ett heltidsarbete till följd av olika

slag av marginaleffekter, vilket leder till att

kvinnor tvingas ta arbeten som det inte går att

försörja sig på. Det behövs lagstiftning som innebär

att heltid är normen på arbetsmarknaden med

möjlighet att gå ned i arbetstid. Avsteg från

huvudregeln skall kunna göras genom centralt

kollektivavtal. En utredning behöver ta ett

helhetsgrepp på deltidsproblematiken. Även Lisbeth

Staaf-Igelström (s), i motion A374, anser att

heltidsanställning måste bli en rättighet och deltid

en möjlighet, vilket kan regleras genom lagstiftning

eller kollektivavtal.

Märta Johansson och Mona Berglund Nilsson (båda s)

pekar i motion A233 på att otrygga

anställningsförhållanden kan påverka

familjebildningen. Lagen bör ändras så att

möjligheterna till tidsbegränsade anställningar

minskar. I motion A290 av Raimo Pärssinen och Per-

Olof Svensson (båda s) efterlyser motionärerna en

utredning om på vilket sätt anställningstryggheten

kan stärkas för de korttidsanställda, vilket är

viktigt inte minst för viljan och möjligheten att

bilda familj och skaffa barn. I motion A372 inriktar

sig Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) på projekt- och

objektsanställningar och s.k. behovsanställningar

och timanställningar. Motionärerna konstaterar att

1996 års lagändring om omvandling till fast

anställning inte gäller sådana anställningsformer.

De anser att det behövs en översyn av lagstiftningen

för att komma till rätta med den försämring av

villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet

sådana anställningar innebär. Även i motion A373 tar

Lena Sandlin-Hedman (s), nu som ensam motionär, upp

det ökade bruket av behovsanställningar. En översyn

av lagstiftningen behövs. Enligt motion A365 av

Krister Örnfjäder (s) måste lagarna förbättras.

Dagens otrygga situation yttrar sig bland annat i

ett minskat barnafödande bland unga.

Utskottets ställningstagande

I de ovan redovisade motionerna tas frågorna om hel-

och deltidsarbete respektive tidsbegränsade

anställningar upp från en mängd olika

utgångspunkter. Genomgående vill man stärka

tryggheten för de anställda eller i varje fall

förbättra möjligheten att tillmötesgå önskemål om

heltidsarbete. Utskottet ställer sig bakom dessa

utgångspunkter. Saken har också en

jämställdhetsaspekt. Kvinnor arbetar deltid i högre

grad än män, och de återfinns också i tidsbegränsade

anställningar i större utsträckning än männen.

Som framhålls i proposition 97 är det samtidigt

givet att möjligheten till deltidsarbete kan ha ett

värde i vissa situationer. För en del arbetstagare

kan det vara ett starkt önskemål att ha flexibilitet

i fråga om arbetstidens omfattning. Det kan vara

ett mått på livskvalitet och individuell frihet. För

personer som studerar, för föräldrar med små barn

eller för den som inte vill eller orkar arbeta

heltid kan deltidsarbete vara en lösning. Utskottet

kan här notera, vilket också påpekas i motioner som

väckts med anledning av propositionen, att

ramavtalet om deltidsarbete har en delvis annan

utgångspunkt. Om direktivet handlar om att stödja

utvecklingen av arbetstillfällen på deltid är

problemet i Sverige inte att för få arbetar deltid.

Målet är att minska den ofrivilliga deltiden, inte

att stimulera att fler får deltidsarbete.

Större trygghet i anställningen påverkar

livskvaliteten för den enskilde. Med ökad trygghet

ökar också möjligheterna att planera både

privatlivet och arbetslivet. Att arbetstagaren har

en bättre kontroll över den egna situationen kan

också vara till gagn för arbetsgivaren. Resultatet i

verksamheten kan förbättras, vilket i förlängningen

också är till gagn för samhället i stort. I en

tidsbegränsad anställning minskar möjligheterna att

blicka framåt och planera. Utan fast anställning kan

det vara svårare att få bostad eller banklån.

Även intresset av ökad mångfald i arbetslivet

skulle kunna gynnas av en minskad andel

tidsbegränsade anställningar. Personer med annat

etniskt ursprung än majoritetsbefolkningen är

nämligen överrepresenterade i den typen av

anställningar.

Utskottet håller med regeringen om att reglerna

måste ha en ändamålsenlig utformning. De måste

spegla en rimlig avvägning mellan arbetstagarnas

behov av goda ekonomiska villkor och trygghet i

anställningen och arbetsgivarnas behov av att

kontinuerligt kunna anpassa organisation och

arbetsstyrka efter ändrade förutsättningar och

behov. Önskemål om trygghet och kontinuitet i

anställningsförhållandet skall vägas mot intresset

av flexibilitet. Hur avvägningarna bör göras kan

skifta efter omständigheterna i det enskilda fallet,

men framför allt kan utfallet av

intresseavvägningarna ändras över tiden.

Utskottet delar den uppfattning som regeringen

uttrycker i propositionen. Strävan skall vara att

alla som så önskar skall ha möjlighet att arbeta

heltid och i en tillsvidareanställning. Det nyss

behandlade lagförslaget är i första hand betingat av

kravet att Sverige skall genomföra de båda EG-

direktiven på ett fullgott sätt. Därutöver kan det

finnas anledning att överväga om även sådana regler

som i och för sig uppfyller EG-rättens krav är

utformade på det bästa sättet.

När det gäller deltidsarbetslösheten har

regeringen i slutet av förra året uppdragit åt

Arbetsmiljöverket (AV) att bilda en styrgrupp för

frågor om deltidsarbetslöshet. I gruppen skall ingå

företrädare för Arbetslivsinstitutet (ALI),

Jämställdhetsombudsmannen (JämO),

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Svenska ESF-rådet.

Uppgiften skall vara att påverka de omständigheter

som hindrar dem som arbetar deltid och som vill

arbeta mer att få den önskade arbetstiden.

Jämställdhetsperspektivet skall genomsyra alla

områdena. En viktig del skall vara utbildning av

deltidsarbetslösa. Det skall också genomföras

forskning om mekanismerna bakom deltidsarbetslöshet.

Medel har avsatts för att stödja att heltidsarbete

blir en norm och deltid en möjlighet.

Utskottet vill också uppmärksamma det uppdrag som

AMS fick i januari 2000 att verka för en halvering

av deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg.

Enligt en rapport från AMS i november 2001 var

minskningen begränsad under år 2000, men under år

2001 fortsatte deltidsarbetslösheten att sjunka. I

slutet av november 2001 hade deltidsarbetslösheten

sjunkit med 36 % jämfört med två år tidigare.

Orsaken till de goda resultaten är enligt AMS

efterfrågan på arbetskraft i kombination med ett

intensivare arbete från arbetsförmedlingarnas sida

än tidigare med de deltidsarbetslösa i samverkan med

arbetsgivare och fackliga organisationer. En annan

viktig orsak är enligt AMS-rapporten en ökande

medvetenhet hos de kommunala arbetsgivarna om

behovet av att se över arbetsorganisationerna så att

ofrivilligt deltidsarbete kan undvikas. Minskningar

hade skett i alla län. En uppföljning av dem som

lämnat deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg

under maj–september 2001 visade att 32 % hade

avanmälts på arbetsförmedlingen därför att de hade

arbete och inte längre var i behov av förmedlingens

service.

Det skall också nämnas att ALI har regeringens

uppdrag att se över den arbetsrättsliga

lagstiftningen i olika avseenden. Uppdraget går

tillbaka till ett förslag av utskottet om en sådan

översyn (1999/2000:AU5). En bakgrund till utskottets

förslag var utvecklingen mot kortare och lösare

anställningsformer på bekostnad av fasta

heltidstjänster. Bland de frågor som översynen

enligt regeringsuppdraget skall omfatta särskilt

finns de tidsbegränsade anställningarna. En

kartläggning skall ske av utvecklingen med en ökande

andel tidsbegränsade anställningar under 1990-talet.

I uppdraget ingår även att bedöma om det är möjligt

att minska skillnaderna i anställningstrygghet och

anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar

och tidsbegränsade anställningar för att

anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på

trygghet och förutsägbarhet för de anställda och

vilka effekter detta skulle kunna få för företagens

utveckling. Uppdraget till ALI har efter ett

regeringsbeslut förlängts till den 31 oktober 2002.

I genomförandet av översynen skall en redovisning

göras för relevant forskning om förändringarna på

svensk och internationell arbetsmarknad liksom för

relevanta utländska erfarenheter. En analys skall

också göras av EG-rättens påverkan på den svenska

arbetsrätten.

Utskottet kan med det ovan redovisade konstatera

att arbete pågår som i stora delar ligger i linje

med de förslag och synpunkter som framförs i de ovan

redovisade motionerna och som också överensstämmer

med utskottets uppfattning. Det finns ingen

anledning att föregripa resultatet av detta arbete.

Utskottet har dessutom under hand erfarit att

regeringen bereder frågan om vilka möjligheter det

finns att stärka rätten till heltidsarbete och avser

att återkomma till riksdagen i denna fråga.

Med det anförda avstyrks motionerna 2000/01:A810

yrkande 3 (s), A220 yrkandena 4 och 5 (mp), A232

(s), A233 (s), A252 (s), A262 (s), A264 (s), A273

(s), A290 (s), A316 yrkandena 5–7 (v), A328 (s),

A338 (s), A365 (s), A372 (s), A373 (s), A374 (s) och

So503 yrkande 2 (kd).

Allmänna frågor om arbetsrätten

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet behandlas allmänna frågor om

förändringar i arbetsrätten. Utskottet, som

konstaterar att det pågår en översyn av

arbetsrätten, avstyrker de berörda

motionerna.

Jämför reservationerna 9 (m), 10 (v) och 11

(fp).

Motioner

Moderaterna för fram allmänna synpunkter på

arbetsrätten i kommittémotionen A349. Den

traditionella, storskaliga industriproduktionen

ersätts av en mer individanpassad företagsamhet. Nya

relationer suddar ut gränserna mellan anställda,

uppdragstagare och ägare. Medarbetarna får större

ansvar och befogenheter samtidigt som kraven på

kunskap och kompetens ökar. Det arbetsrättsliga

regelverket är anpassat till gårdagens arbetsmarknad

och blir därmed ett hinder för tillkomsten av nya

arbeten. En ny arbetsrätt måste enligt Moderaterna

utgå från att det är den enskilde som skall vara

bärare av arbetets rättigheter. Fackliga

organisationers rätt att företräda arbetstagarna

skall grundas på uppdrag, inte på tvingande

lagstiftning (yrk. 1). En fungerande arbetsmarknad

måste bygga på avtalsfrihet och rättstrygghet.

Frågor om hur, när och för vilken ersättning ett

visst arbete utförs skall i första hand avgöras av

den som vill ha arbetet utfört och av den som kan

och vill utföra det. Vid oenighet skall parternas

rättigheter skyddas. Oskäliga avtal eller

uppsägningar skall kunna hävas. Fria avtal skall

alltså utgå från den enskilde och företaget (yrk.

2). En arbetsgivare skall inte kunna tillämpa ett

kollektivavtal på andra än dem som omfattas av

avtalet, dvs. medlemmarna i organisationen. En sådan

regel måste vara tvingande. Medlemskap skall alltså

krävas för att organisationens kollektivavtal skall

gälla. Verklig avtalsfrihet förutsätter också frihet

om vad som avtalas, t.ex. om anställningsform och

arbetstid (yrk. 3). En verklig föreningsfrihet måste

vara både positiv och negativ. Positiv

föreningsfrihet innebär att man skall ha rätt att

organisera sig och förhandla lokalt utan att bli

överkörd av andra organisationer. Negativ

föreningsfrihet innebär att människor skall slippa

att vara med i en förening. Den som lämnar en

förening eller en icke-medlem skall inte påtvingas

organisationens avtal, och den arbetsgivare som

kommer överens med sina anställda utan

kollektivavtal skall inte behöva utsättas för

stridsåtgärder (yrk. 4). Slutligen framför

Moderaterna att en fri arbetsmarknad inte får hämmas

på EU-nivå, exempelvis i form av unionsomfattande

kollektivavtal eller fackliga regler. Svenska

företrädare i EU måste verka för att besluten fattas

så nära medborgarna som möjligt (yrk. 7).

Catharina Elmsäter-Svärd (m) förordar i motion A237

en översyn av arbetsrätten (yrk. 1) som utgår från

motsvarande principer (yrk. 2).

I kommittémotion Kr425 om ungdomsfrågor framför

Moderaterna att reglerna på arbetsmarknaden måste

utgå från den enskilde. Enbart de grundläggande

rättigheterna skall regleras i lag.

Turordningsreglerna är ett av problemen för

ungdomarna eftersom redan anställda gynnas. Det

undantag som gäller från förra årsskiftet är ett

första steg mot en arbetsrätt som är anpassad till

dagens arbetsmarknad (yrk. 3).

Vänsterpartiet anser i motion A314 att uppdraget

till ALI skall kompletteras med ett krav på

könsperspektiv i analys och förslag (yrk. 2) och att

de förändrade turordningsreglerna skall utredas

särskilt (yrk. 3).

Folkpartiet yrkar i kommittémotion A389 att det

tillsätts en parlamentarisk utredning med uppdraget

att föreslå en arbetsrätt som är anpassad till 2000-

talet. Dagens regelverk är skapat för 1970-talets

behov, då utgångspunkten var att en anställd stannar

hos samma arbetsgivare i hela sitt yrkesverksamma

liv. I huvudsak är det i avtal mellan parterna som

frågorna skall lösas. Lagstiftning skall användas

bara när det är uppenbart att nuvarande regler inte

fungerar som tänkt. Till det som måste ändras hör

vetoreglerna vid entreprenader och den s.k. Lex

Britannia. Utredningen borde också studera hur de

nya anställningsformerna kan passas in i det

arbetsrättsliga systemet (yrk. 25). – Enligt en

näringspolitisk motion, N267 av Eva Flyborg m.fl.

(fp), bör arbetsrätten reformeras bl.a. när det

gäller rätten till ersättning för ledighet vid

facklig verksamhet (yrk. 17 i denna del).

I en enskild motion, A236 av Carl Erik Hedlund

(m), föreslås att man skapar en ”frizon” för företag

med upp till tio anställda som under en begränsad

tid undantas från delar av arbetsrättens regler

(yrk. 1). Eftersom ett sådant undantag skulle kunna

skapa tröskeleffekter är det viktigt med en översyn

av de delar av lagen som hindrar expansion av

sysselsättningen (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

En bakgrund till kraven på förändringar av

arbetsrätten är den utveckling som skett på

arbetsmarknaden sedan flertalet av de

arbetsrättsliga lagarna kom till under 1970-talet.

Detta var också en bakgrund till att utskottet våren

2000 i betänkandet 1999/2000:AU5 ansåg att det fanns

skäl att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen.

I enlighet med detta gav regeringen i juli samma år

det förutnämnda översynsuppdraget till ALI. Syftet

är att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen så

att den fyller kraven på trygghet och inflytande för

de anställda inom ramen för en flexibel och effektiv

arbetsmarknad. Principer för arbetsrättens framtida

utveckling skall belysas. Utvecklingstendenser på

arbetsmarknaden genom avtal på olika nivåer och i

olika branscher skall beaktas.

Utöver frågan om tidsbegränsade anställningar, som

berörts i det föregående, skall översynen särskilt

omfatta följande:

· Arbetstagare och arbetsgivare; i denna del

omfattar uppdraget främst en kartläggning av

förekomsten av uppdragstagare som utför arbete

som traditionellt utförts av arbetstagare, en

analys av skälen till denna utveckling och om den

påverkar synen på vem som skall anses som

arbetstagare liksom vilken betydelse denna

utveckling har haft för arbetsmarknadens

flexibilitet och effektivitet.

·

· Samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare;

uppdraget skall här inriktas på att förtydliga

och utveckla arbetsgivares och arbetstagares

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter enligt

anställningsavtalet, bland det som skall

uppmärksammas är förekomsten och tillämpningen av

konkurrens- och sekretessklausuler. Utskottet

återkommer nedan till denna del av uppdraget.

·

· Anställningsskydd; i uppdraget ingår här att göra

en bedömning av om den strikta uppdelningen

mellan uppsägningar på grund av arbetsbrist och

uppsägningar på grund av omständigheter som

hänför sig till arbetstagaren personligen är

ändamålsenlig.

·

En granskning skall göras av gällande svensk

arbetsrätt. Relevant forskning skall redovisas

avseende förändringar på svensk och internationell

arbetsmarknad liksom för relevanta utländska

erfarenheter. En analys skall också göras av i

vilken omfattning och på vilket sätt EG:s regelverk

och Sveriges internationella åtaganden påverkat och

kommer att påverka den svenska arbetsrätten.

Enligt ett tilläggsuppdrag skall utredningen även

överväga behovet av ett förstärkt skydd för

föräldralediga.

Till översynen, som alltså utförs av ALI under

professor Niklas Bruuns ledning, har knutits en

extern och en intern referensgrupp. Som framgått

ovan skall uppdraget vara avslutat den 31 oktober

2002.

Med anledning av Moderaternas allmänna inställning

att arbetsrätten skall utgå från den enskilde som

också skall vara bärare av arbetets rättigheter kan

utskottet peka på att det i ALI:s uppdrag ingår att

analysera om eventuella förändringar av arbetsrätten

bör ske genom lagstiftning eller genom avtal för att

den arbetsrättsliga regleringen skall uppfylla

kraven på trygghet och inflytande för de anställda.

Det kan dock enligt utskottets mening aldrig bli

fråga om att låta regleringen av förhållandena helt

och hållet ske mellan den enskilde arbetsgivaren och

arbetstagaren/arbetssökanden. Arbetsrätten måste

fortfarande i grundläggande hänseenden utformas

genom lagstiftning som ger skydd åt den svagare

parten, arbetstagaren. För utskottet råder det inget

tvivel om att den arbetsrätt som Moderaterna

förespråkar skulle leda till försämringar för

arbetstagarna. Och om Moderaterna, när de talar om

risken för att en fri arbetsmarknad skall hämmas EU-

nivå genom unionsomfattande kollektivavtal eller

fackliga regler, menar att de vill ha en

arbetsmarknad där verksamhetens krav på effektivitet

skall beaktas i första hand finns det all anledning

att ställa sig avvisande. Regleringar på

arbetsmarknaden måste enligt utskottets mening

alltid utgå från en avvägning av vad som är rimligt

med hänsyn till verksamhetens krav och de anställdas

krav på trygghet och inflytande. Det skulle dessutom

vara olyckligt om regeringens möjligheter att

påverka en kommande EG-lagstiftning begränsades på

det sätt Moderaterna föreslår.

Utskottet har svårt att förstå Moderaternas

förslag om tvingande lag för att förhindra att

kollektivavtal tillämpas på andra än dem som

omfattas av avtalet, dvs. medlemmar i

organisationen. Medbestämmandelagen anger nämligen

inte annat än att kollektivavtalet binder just

avtalsparterna och medlemmarna i organisationen (26

§). En annan sak är att det som regel ingår i

kollektivavtalen att arbetsgivaren skall tillämpa

avtalet även på anställda som inte är medlemmar,

eftersom kollektivavtalet är tänkt att vara

heltäckande på arbetsplatsen. Denna skyldighet för

arbetsgivaren gäller enbart i förhållande till

avtalsmotparten, dvs. den avtalsslutande

organisationen. Om parterna hindrades att avtala på

detta sätt skulle det i praktiken innebära en

inskränkning av avtalsfriheten, något som

Moderaterna i andra sammanhang säger sig vara emot.

Det skall också påpekas att man på flera håll i

Europa går längre i generell reglering av

förhållandena när man tillämpar systemet med s.k.

allmängiltigförklaring av kollektivavtalen.

Även Folkpartiet har en restriktiv inställning

till lagstiftning och menar att det i huvudsak är

genom avtal som frågorna skall lösas. Utskottet får

intrycket att även Folkpartiet underskattar behovet

av lagregler till skydd för den svagare parten i

anställningsförhållandet.

När det till sist gäller Vänsterpartiets förslag

om tilläggsuppdrag till ALI om att översynen av

arbetsrätten skall kompletteras med ett krav på

könsperspektiv i analys och förslag kan utskottet

konstatera att perspektivet kön och arbete finns med

i översynen i den interna referensgrupp som är

knuten till utredningen genom docenten Lena Gonäs.

Med anledning av kravet att utredningen även skall

granska de ändrade turordningsreglerna vill

utskottet peka på det tilläggsuppdrag beträffande

skyddet för föräldralediga som regeringen lämnade

ALI i oktober 2001 mot bakgrund av utskottets

betänkande 2000/01:AU9. Utskottet utgår från att

turordningsreglerna kan komma in i den delen av

uppdraget.

Utskottet återkommer nedan bl.a. till frågor om

stridsåtgärder, vetoreglerna i medbestämmandelagen

och turordningsreglerna i lagen om

anställningsskydd.

Utskottet kan avslutningsvis konstatera att ALI

har ett ganska vittomfattande uppdrag. Det är fråga

om att balansera kraven på trygghet och inflytande

för de anställda mot strävan efter en flexibel och

effektiv arbetsmarknad och att finna lösningar som

på längre sikt kan utgöra en hållbar grund för en

rättvis reglering av förhållandena i arbetslivet.

Uppdraget skall som nämnts redovisas i höst.

Utskottet anser inte att detta arbete skall

föregripas. De nu behandlade motionerna A236

yrkandena 1 och 2 (m), A237 yrkandena 1 och 2 (m),

A314 yrkandena 2 och 3 (v), A349 yrkandena 1, 2, 3,

4 och 7 (m), A389 yrkande 25 (fp), Kr425 yrkande 3

(m) och N267 yrkande 17 i denna del avstyrks (fp).

Lönebildningen

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet behandlas motioner om

lönebildningen. Utskottet avstyrker

motionerna.

Jämför reservationerna 12 (m) och 13 (kd).

Motioner

I sin kommittémotion Lokal lönebildning, A219,

lägger Moderaterna fram ett antal förslag som gäller

lönebildningen. Motionärerna konstaterar att 30 år

av destruktiv kombination av inflation i löner och

priser visserligen brutits under de senaste 10 åren,

men att lönebildningen ändå saknar nödvändig

flexibilitet och anpassningsförmåga. Den bidrar inte

tillräckligt till att skapa balans på

arbetsmarknaden och till att underlätta företagens

rekrytering. Det finns dessutom ett utbrett missnöje

inom flera yrkesgrupper. Trots relativt sett höga

arbetskraftskostnader betalar sig långa studier

dåligt i Sverige. Många akademiska yrken ger en

lägre ekonomisk standard än industriarbete när

skatt, nödvändiga fasta utgifter och

studiemedelsavgift har betalats. Lönen skall

bestämmas i lokala förhandlingar så nära den

enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner

belönar mer direkt de anställdas kunskaper och

arbetsresultat (yrk. 1). Det skall alltid löna sig

med utbildning och förbättrade kunskaper. Med en mer

individuell lönesättning blir den enskildes kunskap

och kompetens den dominerande faktorn, vilket också

motverkar ”lön efter kön” (yrk. 4). Det skall

alltid löna sig att arbeta. De höga

reservationslönerna måste sänkas, vilket betyder att

den enskilde inte får uppfatta det som mer lönsamt

att inte arbeta än att arbeta (yrk. 5).

Statsmakterna kan inte undandra sig ansvaret för

reservationslönerna eller för lönebildningen i

övrigt genom att hänvisa till parterna, utan skall

ansvara för den övergripande miljön genom den

ekonomiska politiken i stort, och genom bl.a.

skatte-, närings-, utbildnings- och

arbetsmarknadspolitiken (yrk. 2). Moderaterna

föreslår – förutom en allmän obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring, ett yrkande som behandlas i

betänkande 2001/02:AU5 – att en inkomstskattereform

genomförs med successivt avvecklad statsskatt, höjt

grundavdrag i två steg och införande av

förvärvsavdrag (yrk. 3). – I motionen föreslås också

ändringar av konfliktreglerna. Utskottet återkommer

till detta nedan.

I den enskilda motionen A234 av Bertil Person (m)

framförs att det måste löna sig att utbilda sig.

Kristdemokraterna lägger fram sin syn på

lönebildningen i motion A367. I motionen beskrivs

fyra s.k. tillväxtfällor: 1) Låg andel anställda

inom den privata sektorn, vilket leder till svag

dynamik. 2) Låg rörlighet, vilket leder till

flaskhalsar och orsakas av höga skattekilar och

sammanpressad lönestruktur. Lönebildningen bör

bättre avspegla tillgång och efterfrågan på

arbetskraft. 3) Utbildning lönar sig dåligt, vilket

försämrar den framtida konkurrenskraften. Större

hänsyn bör tas till kompetens, kunnande, prestation

och ansvar. Därför bör lönebildningen i ökad

utsträckning ske lokalt och vara individuellt

inriktad. Detta kräver dock observans på den

ojämlikhet som kan uppstå. 4) Anställningströsklarna

är för höga. Ersättningen från a-kassan och

marginaleffekter vid låga inkomster gör att det inte

lönar sig för den enskilde att ta ett arbete.

Relativt höga ingångslöner och hög skatt tillsammans

med vissa arbetsrättsliga regler gör att företagen

drar sig för att anställa personer med låg

utbildning. – En rad punkter måste enligt

Kristdemokraterna ingå i den ekonomisk-politiska

miljön för att en god lönebildning skall främjas:

Stabila ramar utan statlig inkomstpolitik, sänkt

skatt på arbete, obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring med högre grad av

egenfinansiering, framtida vinstdelningssystem för

de anställda, bättre premiering av utbildning och

vid rekrytering till bristyrken, möjlighet att sluta

enskilda avtal utan hänsyn till gällande

kollektivavtal och ökad flexibilitet i fråga om

ungdomslönerna (yrk. 22). Kristdemokraterna tar

också upp Medlingsinstitutets uppgifter och roll i

lönebildningen. Det är endast parterna som kan

utveckla löneformer och anställningsvillkor som är

anpassade till arbetsmarknaden. Därför får inte

inrättandet av institutet leda till statlig

inkomstpolitik. Det är viktigt att

Medlingsinstitutet har den nödvändiga kompetensen

för att arbeta med jämställdhetsfrågor och mot annan

form av diskriminering. Samverkan eller

samlokalisering med t.ex. Kammarkollegiet borde

kunna övervägas för att minska de administrativa

kostnaderna (yrk. 23). Medlingsinstitutets uppgift

att se till att lönestatistiken finns tillgänglig på

ett bra sätt är angelägen, men SCB bör enligt

motionen alltjämt vara huvudansvarig eftersom den

myndigheten har fler avnämare och eftersom det

annars kan uppstå problem med samordningen av den

ekonomiska statistiken i övrigt (yrk. 24).

Några bakgrundsuppgifter

Det statliga Medlingsinstitutet (MI) tillskapades år

2000 efter förslag i regeringens proposition

Lönebildning för full sysselsättning

(prop.1999/2000:32, AU5). Syftet var att främja en

lönebildning i samhällsekonomisk balans som tål de

påfrestningar som en långvarigt ökad

arbetskraftsefterfrågan medför så att det blir

möjligt att kombinera höjda reallöner med låg

arbetslöshet och stabila priser. MI:s uppgift skall

vara att medla i arbetstvister och att verka för en

väl fungerande lönebildning. Samtidigt genomfördes

vissa förändringar av de s.k. fredspliktsreglerna i

medbestämmandelagen. Varseltiden för stridsåtgärder

förlängdes, och MI fick möjlighet att under vissa

omständigheter skjuta upp varslade stridsåtgärder i

högst 14 dagar. En underlåtenhet att varsla kan

föranleda varselavgift till staten, och en part som

vidtar en stridsåtgärd i strid mot MI:s beslut kan

tvingas betala en förhöjd varselavgift. I

propositionen redovisade regeringen också sina

bedömningar i fråga om eventuella inskränkningar i

övrigt i konflikträtten. I enlighet med förslag av

en utskottsmajoritet bestående av m, kd, c, fp och

mp återinfördes det förbud mot blockader av enmans-

och familjeföretag som hade gällt under 1994.

Propositionen innehöll – förutom de

institutionella ramar som gavs genom förslaget om

att inrätta MI och ändringarna i fredspliktsreglerna

– allmänna överväganden om lönebildningen, vad som

kännetecknar en lönebildning i samhällsekonomisk

balans och om statens respektive parternas ansvar

vid lönebildningen. De motioner som väcktes avsåg

också båda dessa aspekter på lönebildningen.

Liknande motioner väcktes under den allmänna

motionstiden hösten 2000 och behandlades i förra

årets betänkande 2000/01:AU7 Vissa arbetsrättsliga

frågor liksom under den allmänna motionstiden 2001,

vilka utskottet nu tar ställning till.

Innan utskottet kommer in på dessa motioner, kan

det konstateras att MI för någon månad sedan lämnade

sin första rapport om löneutvecklingen och de

faktorer som har betydelse för löneutvecklingen i

enlighet med sitt uppdrag enligt

lönebildningspropositionen. Syftet med rapporten är

att tillhandahålla ett faktaunderlag för riksdagen,

regeringen och arbetsmarknadens parter. Rapporten

skall dessutom kunna bidra med underlag för den

samhällsekonomiska debatten. MI har valt att låta

denna första årliga rapport ge

bakgrundsbeskrivningar, definitioner av statistiska

begrepp och avtalskonstruktioner ett visst utrymme.

I rapporten konstateras bl.a. följande

- Förutsättningarna för lönebildningen har under de

senaste åren förändrats dels genom det lagfästa

prisstabilitetsmålet, dels genom parternas

samarbetsavtal om lönebildningen på flera viktiga

avtalsområden; det råder dessutom bred enighet om

att den konkurrensutsatta sektorn bör ha en

lönenormerande roll och att löneutvecklingen inom

denna sektor bör gå i takt med den i

konkurrentländerna.

-

· Under år 2001 genomfördes ändringar i den

arbetsrättsliga lagstiftningen som påverkat

avtalsförhandlingarna eller kan antas göra detta;

i fråga om ändringarna i jämställdhetslagen

konstateras att lagen inte lett till några

påtagliga ändringar i förbundsavtalen.

Förskjutningar i det relativa löneläget på ett

övergripande plan kan enligt MI ske enbart genom

att kvinnodominerade förbund får större

löneökningar än andra. Deltids- och

visstidsdirektiven har medfört ändringar och

anpassningar, bl.a. i avtalen på det kommunala

området. Det konstateras också att uppdraget till

2001 års arbetstidskommitté föranlett vissa

regleringar i kollektivavtalen.

·

· Arbetskraftskostnadsutvecklingen i Sverige har

under åren 1999–2001 överstigit den i EU med

ungefär 1 procentenhet årligen. Utvecklingen

under 2001 antyder att kostnaderna åter börjar

öka i snabbare takt än i konkurrentländerna.

·

I övrigt innehåller rapporten en redogörelse för de

träffade samarbetsavtalen, för avtalsrörelsen och

för konfliktbenägenheten – som varit betydligt lägre

än under perioden 1993–1997 – för avtalsperiodens

längd, för avtal som träffats om

arbetstidsförkortning efter olika modeller och om

det avtalade löneutrymmet inom de olika sektorerna

av arbetsmarknaden. Det konstateras att

utgångspunkten inom många avtalsområden, såväl inom

privat som offentlig sektor, är att de lokala

parterna skall enas om löneutrymmets storlek. Om

enighet inte kan uppnås gäller för flertalet områden

en s.k. stupstock som fastställer löneutrymmets

storlek. I många fall är utrymmet angivet som ett

”lägstutrymme”. Många avtal ger dessutom formellt

sett de lokala parterna full frihet att överenskomma

om löneutrymmets fördelning på individer. Även här

finns olika stupstocksregler som vid oenighet anger

hur mycket lönerna skall höjas och ett visst minsta

belopp för varje individ.

Utskottets ställningstagande

Liksom när utskottet de senaste gångerna behandlat

motioner om lönebildningen kan det konstateras att

Moderaterna och Kristdemokraterna från delvis

likartade utgångspunkter kritiserar den svenska

lönebildningen för att brista i flexibilitet och

anpassningsförmåga, för att belöna utbildning för

dåligt, försvåra rekrytering m.m. De anser också att

lönen i högre grad skall bestämmas lokalt. Båda

partierna vill dessutom sänka skatten på arbete och

genomföra förändringar på det ekonomisk-politiska

området i stort.

En viktig utgångspunkt för förslagen i

lönebildningspropositionen, och som utskottet och

riksdagen ställde sig bakom, är att inte begränsa

parternas ansvar för avtalslösningar. I detta ligger

även ansvaret för fördelningen av löneutrymmet. I

vilken grad utbildning, förkovran, goda

arbetsinsatser m.m. skall premieras eller hur

flexibla ungdomslönerna skall vara måste vara

parternas sak att avgöra. Inte heller bör riksdagen

uttala sig om på vilken nivå lönerna skall

bestämmas, även om utskottet kan konstatera att

utvecklingen går i den riktning som motionärerna

förordar.

När det gäller MI:s roll har utskottet ingen annan

uppfattning än Kristdemokraterna. Institutet och

dess verksamhet får självfallet inte leda till

statlig inkomstpolitik. Som institutets uppgifter

preciserats finns dock enligt utskottets mening

ingen risk för detta.

I enlighet med vad som angavs i

lönebildningspropositionen skulle MI överta ansvaret

för den officiella lönestatistiken, och så skedde

från den 1 januari 2001. Utskottet ser fördelar med

denna ordning genom att MI på det sättet fått ett

samlat ansvar att följa och analysera svensk

lönebildning och en funktion som inte motsvaras av

någon tidigare verksamhet vid en myndighet.

Utskottet kan därför inte hålla med

Kristdemokraterna om att SCB bör förbli

huvudansvarig myndighet.

Vad slutligen gäller Kristdemokraternas betoning

av att det hos MI måste finnas kompetens i

jämställdhetsfrågor m.m. kan utskottet notera att

jämställdheten fått ett särskilt utrymme i

myndighetens verksamhet och att frågorna redovisas i

årsrapporten. MI har enligt sitt regleringsbrev för

2002 fått ett särskilt uppdrag att vid sina

överläggningar med arbetsmarknadens parter om

kommande och pågående avtalsförhandlingar fästa

uppmärksamhet på vikten av att de centrala

kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de

lokala parternas arbete med att åstadkomma

jämställda löner. Utskottet har ingen anledning att

betvivla MI:s kompetens för uppgifterna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu

behandlade förslagen bör avslås.

Det gäller motionerna A219 yrkandena 1–5 (m), A234

(m) och A367 yrkandena 22–24 (kd).

Chefslöner m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas två motioner som

gäller frågor om chefslöner inom staten,

ersättning för sidouppdrag och förslag om en

utredning om löneutvecklingen m.m. Motionerna

avstyrks.

Jämför reservation 14 (v).

Motioner

I motion 2000/01:A226 framför Vänsterpartiet

synpunkter på löner och avgångsvederlag till chefer

m.m. Det är orimligt att bevilja fantasilöner och

omotiverat höga avgångsvederlag för ledande personer

och samtidigt begära att löntagarna ensidigt skall

visa samhällsansvar och hålla tillbaka sina

lönekrav. Lönebildningen måste ses i ljuset av

växande samhällsklyftor. Den rikaste tiondelen av

hushållen har enligt SCB ökat sina inkomster med 10

% under perioden 1993–1998, medan lönerna i den

lägsta inkomstdecilen bara ökade med 2,4 %.

Vänsterpartiet vill att regeringen tillsätter en

låg- och höginkomstutredning för att bl.a. ta reda

på vilka grupper som fått det bättre och vilka som

fått det sämre på den avreglerade penning- och

kreditmarknaden och till följd av börsuppgången

(yrk. 1). Staten kan vara en pådrivare genom att

föra en lönepolitik som skapar legitimitet och genom

att föregå med gott exempel. Statsministerns lön bör

vara tak för ledande offentliga befattningshavare

(yrk. 2). Att toppcheferna skulle ha en särskilt

utsatt ställning som motiverar stora avgångsvederlag

är överdrivet. ”Fallskärmarna” bör ses över och

stramas upp, t.ex. genom att knyta an till reglerna

i LAS eller till riksdagsledamöternas villkor (yrk.

3). Ersättningen för sidouppdrag i styrelser,

utredningar m.m. bör reducera lönen i motsvarande

grad. Om uppdraget innebär att man representerar sin

myndighet eller sitt bolag skall grundlönen också

reduceras (yrk. 4). Arvodena i statliga styrelser är

förhållandevis höga. Det skapar inte förtroende om

politikerna beslutar om höga ersättningsnivåer.

Arvoden för sådana uppdrag bör sänkas (yrk. 5).

I motion 2000/01:A601 anser Marie Engström (v) att

en översyn bör göras i syfte att sänka de statliga

arvodena (yrk. 1). Enligt motionären är det dock

viktigt att alla skall ha möjlighet att ta ett

politiskt uppdrag utan att drabbas av minskad

inkomst. Arvodena måste inom rimlig gräns motsvara

ersättning för förlorad arbetsförtjänst (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Som anges i motionen har utskottet behandlat

liknande yrkanden i betänkande 1997/98:AU7.

Utskottet redogjorde för vad som gäller i fråga om

löner för de tjänstemän som ingår i regeringens s.k.

frikrets enligt chefslöneavtalet. De är inte

garanterade några löneförhöjningar, men det är

brukligt att lönerna revideras i anslutning till

kollektivavtalen. Särskilda regler gäller enligt

förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner.

Avgångsvederlag betalas i högst 24 månader för

personer under 55 år om arbetstagaren haft en

chefsanställning i minst sex år. Avgångsvederlaget

utgörs av den pensionsgrundande lönen i

chefsanställningen. Det skall minskas med inkomst av

anställning i annat arbete.

I betänkandet redovisades också regeringens

riktlinjer vad gäller chefer i statliga bolag. Lönen

skall vara konkurrenskraftig men inte ledande i

jämförelse med lönerna i motsvarande privatägda

företag. För företagsledare som verkar inom

monopolföretag och vars verksamhet finansieras över

statsbudgeten bör lönen sättas efter en jämförelse

med löner inom icke konkurrensutsatta marknader och

statliga verk. En företagsledande person skall i

normalfallet inte uppbära ytterligare ersättning om

denne har styrelseuppdrag i andra bolag inom samma

koncern. Vid uppsägning från bolagets sida kan en

avgångsersättning utges på motsvarande högst 24

månadslöner. Den skall reduceras vid ny anställning

eller vid inkomst från annan förvärvsverksamhet.

I fråga om uppfattningen att statsministerns lön

skall vara tak för löner inom den statliga sektorn

kan utskottet liksom i det nyssnämnda betänkandet

konstatera att det absoluta flertalet av

myndighetscheferna har löner som är betydligt lägre

än statsministerns.

Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att

staten bör vara ett föredöme och ha en lönepolitik

som uppfattas som legitim. Det finns också skäl att

reagera mot överdrifter i vissa anställningsavtal.

Liksom i det nyssnämnda betänkandet vill utskottet

framhålla att det inte kan uteslutas att det finns

fall där det är rimligt att avtala om bättre

förmåner än vad som gäller för en majoritet av

cheferna på en viss nivå.

Vad gäller ersättning för uppdrag i statliga

styrelser, nämnder m.m. kan utskottet hänvisa till

förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i

statliga styrelser, nämnder och råd m.m. För

ordförande och vice ordförande beslutar regeringen

särskilt om ersättning. Det är stor variation i

ersättningsnivåer. De lägsta ersättningarna till

ordförande ligger på omkring 5 000 kr per år, och de

högsta på omkring 100 000 kr per år. Till övriga

ledamöter betalas ersättning per sammanträdesdag med

mellan 400 och 1 800 kr. Ersättning betalas inte

till den som är anställd vid myndigheten. Inte

heller betalas ersättning till en anställd för

uppdrag som ledamot eller ersättare i nämnd, råd,

delegation eller motsvarande som är knuten till den

myndigheten där han eller hon är anställd. För

uppdrag som ledamot i en kommitté som tillkallats på

grund av ett regeringsbeslut gäller enligt

kommittéförordningen (1998:1474) om ersättning för

kommittéuppdrag att regeringen bestämmer

ersättningen till ordföranden särskilt. Andra

ledamöter, sakkunniga och experter får dagarvode med

350 kronor per sammanträdesdag.

Utskottet vill åter framhålla att uppdrag av detta

slag från arbetstagarens eller uppdragstagarens

synvinkel innebär ett särskilt ansvar och i

allmänhet även ett merarbete. I de fall någon

särskild ersättning inte utges kan man anta att

uppdraget ändå beaktas när lönen i anställningen

bestäms. Den ordning som Vänsterpartiet förordar

förutsätter att man kan konstatera att uppdraget

ingår i de ordinarie arbetsuppgifterna. Det kan vara

svårt att dra en gräns mellan vad som är arbete i

anställningen och arbete i sidouppdraget. Till detta

kommer att systemet skulle kunna leda till

lönediskussioner allteftersom sidouppdrag tillkommer

eller avslutas. Utskottet håller fast vid att det

väsentliga måste vara att löner och andra

ersättningar inom den statliga sektorn ligger på en

rimlig nivå.

Från tid till annan kommer frågor upp i den

allmänna debatten om anställningsvillkor, andra

förmåner, s.k. fallskärmar och pensionsvillkor med

anledning av vissa uppmärksammade fall i det privata

näringslivet. Statsmakternas förväntningar om

måttfullhet i lönebildningen i stort måste

självfallet också avspeglas i fråga om de högsta

chefernas förmåner. Detta ger anledning att betona

att även det privata näringslivet har ett

samhällsansvar på detta område. Överdrifter av olika

slag kan leda till ökade krav från bredare

löntagargrupper, vilket i sin tur skapar

kompensationskrav som i slutändan kan gå ut över

samhällsekonomin i stort.

I sammanhanget vill utskottet också peka på de nya

regler som trädde i kraft vid årsskiftet om

offentliganställdas bisysslor (prop. 2000/01:147,

AU2). Reglerna innebär att kontrollsystemet för s.k.

förtroendeskadliga bisysslor skärptes, förtydligades

och gjordes mer öppna. Arbetsgivaren skall på

lämpligt sätt informera de anställda om vilka slags

förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten, och

den offentliganställda skall på arbetsgivarens

begäran lämna de uppgifter som behövs för att

arbetsgivaren skall kunna bedöma tillåtligheten av

arbetstagarens bisysslor. Det infördes även en

möjlighet för arbetsgivaren att genom ett särskilt

beslut förbjuda bisysslan i fråga.

Vad slutligen gäller kravet i motion 2000/01:A226

om en utredning om löneutvecklingen kan utskottet

hänvisa till det mycket väl utvecklade

statistiksystemet i Sverige och till den omfattande

forskning som finns i Sverige för att följa

fördelningen av ekonomiska resurser. SCB genomför

årligen undersökningar av hushållens disponibla

inkomster (HINK) vilka redovisas i särskilda

statistikmeddelanden. HINK används också till

omfattande fördelningsforskning vid olika

institutioner i landet och vid uppdrag till

myndigheter och organisationer. Genom statistiken

följs fördelningen av taxerade inkomster, skatter,

bidrag och transfereringar. SCB följer också

fördelning med hjälp av undersökningen om

levnadsförhållanden (ULF). Även OECD genomför

studier av inkomstfördelningens utveckling i

medlemsländerna. Fördelningspolitiska analyser ingår

sedan mer än tio år tillbaka rutinmässigt i

regeringens beslutsunderlag vid viktiga

regeländringar i skatte- och transfereringssystemet.

Beräkningarna omfattar utfallet för olika grupper

samt olika sammanfattande mått på

inkomstspridningen. De omfattar också budget- och

marginaleffekter. Regeringen följer och analyserar

också inkomstfördelningen och utvecklingen för olika

grupper och redovisar resultaten till riksdagen i

särskilda fördelningspolitiska redogörelser. Nämnas

bör också målet om en halvering av antalet

socialbidragsberoende mellan åren 1999 och 2004 och

den årliga avstämning av målet som regeringen

redovisar i budgetpropositionen. Det mätbara målet,

att minska socialbidragen, är en del i arbetet för

välfärd och rättvisa.

Utskottet anser liksom Vänsterpartiet att det är

viktigt att analysera fördelningen av den ekonomiska

välfärden och att denna analys breddas och

fördjupas. Med hänvisning till vad som redovisats

ovan om statistik och forskning på området anser

utskottet däremot inte att det finns skäl för

riksdagen att lämna ett särskilt uppdrag till

regeringen att tillsätta en utredning.

Sammanfattningsvis avstyrker

utskottet de nu behandlade

motionerna 2000/01:A226 yrkandena

1–5 och 2000/01:A601 yrkandena 1 och

2.

Stridsåtgärder

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motionsförslag om

att förbjuda sympatiåtgärder och om att

införa ett krav på att stridsåtgärder skall

vara proportionerliga. Motionerna avstyrks.

Jämför reservation 15 (m, kd, c, fp).

Motioner

Moderaterna vill, i motion A349, ta bort rätten till

fackliga sympatiåtgärder mot småföretag som inte

tecknar kollektivavtal (yrk. 5 i denna del). Enligt

partiets motion A219 om lönebildningen är

konfliktreglerna i flera avseenden förlegade. Dagens

ekonomi är mycket mer integrerad och sårbar än

gårdagens. Ett fåtal nyckelpersoner i strejk kan

lamslå hela samhällssektorer. Omfattande

stridsåtgärder kan vidtas för att uppnå endast

begränsade fördelar. Det bör därför införas en regel

om proportionalitet som avser såväl primär- som

svarsåtgärder. En stridsåtgärds omfattning skall stå

i proportion både till den skada som drabbar

motparten och till syftet med åtgärden (yrk. 7).

Dessutom bör rätten till sympatiåtgärder avskaffas.

Konflikträtten grundas normalt på att det inte finns

något avtal mellan parterna. Det är inte rimligt att

helt utanförstående parter, som kanske har träffat

kollektivavtal efter stridsåtgärder i de egna

förhandlingarna, sedan helt oförskyllt skall drabbas

av sympatiåtgärder på grund av en intressekonflikt

vid ett helt annat företag (yrk. 8).

Kristdemokraterna efterlyser i motion A367 en

rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter vid

konflikter och jämför med förhållandena i några

europeiska länder. Ett proportionalitetskrav bör

införas vid förhandlingar om nytt kollektivavtal och

vid blockad och andra stridsåtgärder för att förmå

ett företag att ansluta sig till ett redan tecknat

avtal. Proportionaliteten bör avgöras med

utgångspunkt i åtgärden och den skada den orsakar.

Mycket omfattande åtgärder som riktas mot

oorganiserade företag kan också strida mot den

negativa föreningsrätten, varför ett krav på

proportionalitet skulle stärka skyddet för den

rätten (yrk. 31). Partiet anser att det är svårt att

rättsligt motivera rätten till sympatiåtgärder,

eftersom de stridande parterna då redan är bundna av

avtal. Till det kommer att den tekniska utvecklingen

gör företagen extremt känsliga när arbetstagare med

den rätta tekniska kompetensen tas ut i strejk.

Sympatiåtgärder bör därför inte tillåtas (yrk. 32).

I motion N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp) förordas att

konfliktreglerna bör skärpas, bl.a. genom ett

proportionalitetskrav (yrk. 17 i denna del).

Utskottets ställningstagande

Rätten till fackliga sympatiåtgärder berördes i

anslutning till behandlingen av

lönebildningspropositionen (prop. 1999/2000:32, AU5)

liksom i förra årets betänkande om arbetsrättsliga

frågor (2002/01:AU7). Frågan hade tagits upp av den

utredning om ett förstärkt förlikningsmannainstitut

som föregick propositionen. Utredningen ansåg inte

att sympatiåtgärder borde förbjudas, eftersom dessa

är en del i en nordisk tradition och en väsentlig

grundval för kollektivavtalssystemet. En sådan

inskränkning skulle också kunna komma i konflikt med

internationella förpliktelser. Utskottet instämde i

denna bedömning, men konstaterade samtidigt att

propositionens förslag om förlängd varseltid och

möjlighet att skjuta upp varslade stridsåtgärder

skulle kunna innebära vissa begränsningar av

möjligheten till sympatiåtgärder. Utskottet har

ingen annan uppfattning i dag.

Även frågan om det skall ställas ett krav på

stridsåtgärders proportionalitet hade ingått i den

ovannämnda utredningen, som lade fram ett sådant

förslag. Förslaget tog sikte på tre olika

situationer och motiverades med att det borde skapas

en rimligare balans mellan parterna. Vid

remissbehandlingen mötte dock förslaget invändningar

av många olika slag, bl.a. skulle sådana regler

kunna försvåra, fördyra och försena

förhandlingsprocessen och de skulle kunna bli

svårtillämpade. Regeringen avstod från att lägga

fram ett förslag. Utskottet fann vid sin behandling

av lönebildningspropositionen att starka skäl talar

mot proportionalitetsregler. Utskottet står fast vid

detta.

Det anförda innebär att de nu behandlade

motionerna A219 yrkandena 7 och 8 (m), A349 yrkande

5 i denna del (m), A367 yrkandena 31 och 32 (kd)

samt N267 yrkande 17 i denna del avstyrks (fp).

Medicinska kontroller, integritet,

meddelarfrihet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner

som gäller olika integritetsfrågor såsom

medicinska kontroller i arbetslivet liksom

frågan om yttrande- och meddelarfrihet för

privatanställda. Motionerna avstyrks med

hänvisning till pågående beredningsarbete.

Jämför reservationerna 16 (v), 17 (v) och 18

(mp).

Motioner

Vänsterpartiet menar i motion 1999/2000:A723 att

medicinska kontroller används i det privata

näringslivet utan regler och gemensamma normer. Det

är ett stort intrång, men respekten för individen

får inget stöd i svensk lag när det gäller

privatanställda. Det måste finnas en genomtänkt

strategi mot alkohol och narkotika på arbetsplatsen

så att inte kontroller används för att sortera ut

andra personer med hälsoproblem. Enligt partiet

måste man lagreglera vad som skall kunna

kontrolleras, vem som skall kontrollera och hur svar

skall kunna användas och av vem. I avvaktan på

lagstiftning måste användningen regleras i avtal

mellan parterna (yrk. 13). Enligt partiets motion

A316 bör, i avvaktan på lagstiftning, enbart

medicinska kontroller som har stöd i kollektivavtal

godtas (yrk. 1).

I en annan partimotion med rubriken Integritet,

Ju388, tar Vänsterpartiet bl.a. upp frågor om

integritet i arbetslivet. I motionen nämns som

exempel att vissa arbetsgivare kräver utdrag ur

brottsregister, kreditupplysning och information

från kronofogden. Ibland kan detta vara befogat, men

användandet i dag visar enligt motionen på en

tendens som inte är tillfredsställande. Utöver det

som omfattas av en sittande utredning bör en översyn

göras av gällande lagstiftning på området (yrk. 10).

En annan fråga som berörs är meddelarfriheten och

det särskilda problem som uppstår när verksamhet som

tidigare bedrivits i offentlig regi privatiseras.

Den generella grundlagsfästa meddelarfriheten

ersätts då med en långtgående tystnadsplikt. Privat

verksamhet får på det sättet konkurrensfördelar.

Enligt partiet är de förslag som presenterats i

utredningen Ds 2001:9 inte tillräckligt långtgående.

En lag skall utgå från principen att

meddelarfriheten och efterforskningsförbudet så

långt som möjligt skall vara desamma som för

offentliganställda (yrk. 8). Vänsterpartiet anser

dessutom att det behövs ett lagreglerat skydd för

meddelarfrihet på privata arbetsplatser i allmänhet,

inte bara i verksamhet som är offentligfinansierad.

En utredning bör tillsättas med uppdrag att ange

förutsättningarna för detta (yrk. 9).

Britt-Marie Lindkvist och Anders Bengtsson (s) pekar

i motion A238 på ett antal frågeställningar i

samband med drogtesterna, såsom vem som har rätt

till resultatet, hur det skall användas, vad som

händer vid försäljning av företaget m.m. Rättsläget

är oklart, och regeringen bör komma med förslag till

förändringar av detta otillfredsställande läge.

Ronny Olander m.fl. (s) konstaterar i motion A327

att det i dag förekommer att företag genomför

drogtester utan att det finns regler för det och

utan insyn i verksamheten. Den enskilde har inget

val. Den anställde som nekar kan bli uppsagd, den

arbetssökande som nekar får inte arbetet.

Motionärerna föreslår lagstiftning för att

säkerställa rättssäkerheten för den enskilde.

I en annan enskild motion, A354 av Ingemar Josefsson

och Sylvia Lindgren (s), framhåller motionärerna att

de alltmer förekommande drogtesterna är

otillförlitliga och kan visa positiva resultat utan

att den testade behöver vara missbrukare. Dessutom

ger testerna mer information, t.ex. om sjuklighet,

än vad de uttryckligen syftar till, vilket är starkt

integritetskränkande. Området lämpar sig inte för

kollektivavtal eftersom det är fråga om intrång i

den personliga integriteten. De avtal som träffas är

genomgående till nackdel för arbetstagarparten, och

det är dessutom osäkert vilken rättslig ställning

avtalet har i en tvist. Motionärerna föreslår

lagstiftning av motsvarande slag som gäller inom den

offentliga sektorn (yrk. 1). De vill också initiera

ett program mot drogmissbruk i arbetslivet (yrk. 2).

Frågan om registerutdrag tas upp i en enskild

motion, A245 av Anders Ygeman (s). Enligt motionen

blir det allt vanligare att arbetsgivare kräver

utdrag ur kriminalregistret vid nyanställning, t.ex.

som paket- och postsorterare. Det kan få den

orimliga konsekvensen att en person inte får ett

sökt arbete till följd av brott som begåtts kanske

20 år tidigare. Motionären anser att denna typ av

integritetskränkningar måste stoppas genom ändrad

lagstiftning.

Motion A378 av Carina Hägg (s) tar upp frågan om

psykologiska tester vid anställning. Regeringen bör

ta initiativ till att integritetsaspekten

uppmärksammas bättre än i dag, anser motionären.

Barbro Feltzing och Kerstin-Maria Stalin (mp) menar

i motion A224 att rädslan för att framföra kritik på

arbetsplatsen är ett stort och växande problem. De

som har tidsbegränsade anställningar har svårast att

säga ifrån. När privata företag nu allt mer tar över

verksamhet som tidigare bedrivits i offentlig regi

gäller inte längre den yttrandefrihet som finns inom

den offentliga verksamheten. Motionärerna anser att

det lagförslag som lades fram i

departementspromemorian Ds 2001:9 bör genomföras

(yrk. 1). De föreslår också en utredning om en

ändring i medbestämmandelagen som ger anställda hos

privata arbetsgivare ökad yttrandefrihet (yrk. 2). –

Motsvarande förslag finns också i Barbro Feltzings

(mp) motion A385 (yrk. 4).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av de nu berörda motionerna om

medicinska kontroller m.m. kan utskottet konstatera

följande.

Helt nyligen överlämnade Utredningen om personlig

integritet i arbetslivet sitt slutbetänkande till

regeringen. I betänkandet (SOU 2002:18) föreslås en

helt ny lag, lag om skydd för den personliga

integriteten (LIA). Utredningen har gjort en

genomgång av gällande rätt och konstaterar att det

inte finns någon samlad reglering till skydd för den

personliga integriteten i arbetslivet och inte

heller någon lagstiftning som utformats med hänsyn

till den tekniska och medicinska utvecklingen. De

frågor som utredningen framför allt inriktat sig på

är risker för kränkningar av arbetstagarnas

personliga integritet i samband med dels

användningen av informationsteknik i arbetslivet,

dels arbetsgivarens kontroller av arbetstagarnas

hälsa eller droganvändning. LIA tar sin utgångspunkt

i personuppgiftslagen (PUL). I korthet bygger

lagförslaget på att de personuppgifter som samlas in

måste vara adekvata och relevanta i förhållande till

ändamålen med behandlingen. Ändamålen skall vara

särskilda, uttryckligt angivna och berättigade, och

personuppgifter får inte behandlas för något ändamål

som är oförenligt med det för vilket uppgifterna

samlas in.

Mera konkret innebär lagförslaget bl.a. följande

- Förbud för arbetsgivaren att avsiktligt ta del av

en arbetstagares privata e-post eller andra

elektroniska uppgifter utom vid samtycke eller

när det är nödvändigt för arbetsgivarens

verksamhet.

-

- Förbud att behandla personuppgifter om

arbetstagarens eller arbetssökandens hälsa eller

droganvändning utom när det är nödvändigt för att

bedöma om arbetstagaren är lämpad för uppgifter i

arbetsgivarens verksamheten eller, om

arbetstagaren begärt det, för att bedöma rätten

till förmåner.

-

· Hälsoundersökningar och drogtester får bara

utföras av personal inom hälso- och sjukvården

eller under överinseende av sådan personal;

drogtesterna måste dessutom analyseras på visst

föreskrivet sätt.

·

- Förbud för arbetsgivaren att behandla

personuppgifter om arbetstagarens eller

arbetssökandens lagöverträdelser utom när det är

nödvändigt för att bedöma tillförlitligheten med

hänsyn till säkerheten för det allmänna eller för

arbetsgivarens verksamhet; arbetsgivaren skall

inte rutinmässigt kunna ställa krav på att

arbetstagaren eller arbetssökanden företer

registerutdrag före en anställning.

-

· Personlighetstester får göras bara med

arbetstagarens samtycke; testerna måste utföras

på betryggande sätt.

·

- Regler ges om förvaring, information om och

skyldighet att korrigera felaktiga

personuppgifter och om tystnadsplikt för den som

behandlar uppgifterna.

-

· Överträdelser sanktioneras genom straff och

skadestånd.

·

· Tvister, utom de som avser straffpåföljd eller

överklagande av vissa beslut, skall handläggas

enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

·

Utredningens förslag skall nu remissbehandlas.

Utskottet kan med detta konstatera att flertalet av

de aspekter på frågan om medicinska kontroller,

drogtester, registerutdrag m.m. som tas upp i

motionerna också har tagits upp av utredningen.

Förslagen i utredningsbetänkandet ligger i linje med

motionerna. Även frågan om möjligheten och

lämpligheten att reglera drogtester m.m. i

kollektivavtal har berörts av utredningen, som

framhåller att parternas ansvar och engagemang

behövs för att lagen skall kunna ge arbetstagare och

arbetssökande det avsedda integritetsskyddet. Den

föreslagna lagen innehåller flera regler där det

enligt utredningen inte på förhand är givet hur de

skall tillämpas på en arbetsplats. Avsikten är då

att parterna med lagen som grund skall kunna träffa

kollektivavtal som preciserar vad som skall gälla

med hänsyn till de förhållanden som råder på

arbetsplatsen. Avtalen får dock inte stå i strid med

lagen utan bara precisera den.

Utskottet anser att beredningen av utredningens

förslag bör avvaktas, och avstyrker därför de i

detta sammanhang behandlade motionerna

1999/2000:A723 yrkande 13 (v), A238 (s), A245 (s),

A316 yrkande 1 (v), A327 (s), A354 yrkandena 1 och 2

(s), A378 (s) och Ju388 yrkande 10 (v).

De motionsyrkande som rör yttrande- och

meddelarfrihet föranleder utskottet att först nämna

att Demokratiutredningen (SOU 2000:1) ansåg det

angeläget att utvidga och förstärka meddelarskyddet

så att det även gäller för privatanställda.

I promemorian Yttrandefrihet för privatanställda

(Ds 2001:9) redovisas ett utredningsuppdrag som

avser frågan om yttrande- och meddelarfrihet för

anställda i verksamheter med anknytning till det

allmänna. Promemorian innehåller ett lagförslag, lag

om skydd för privatanställdas yttrandefrihet. Syftet

skall vara att skydda arbetstagare hos andra

arbetsgivare än myndigheter och andra allmänna organ

mot åtgärder från arbetsgivaren för att de utnyttjat

tryck- och yttrandefriheten. Lagen skall omfatta

privatanställdas utnyttjande av tryck- och

yttrandefrihet i fråga om åsikter och upplysningar

om sådan verksamhet som bedrivs

- av myndigheter och andra allmänna organ

- av privata företag med verksamheter som har

allmänna handlingar, t.ex. därför att de sysslar med

myndighetsutövning

- av kommunala företag som har allmänna handlingar

- avseende sådan driftsentreprenad som har

upphandlats av myndigheter och andra allmänna organ,

och

- avseende förskoleverksamhet, skolbarnomsorg och

utbildning för barn och ungdom enligt skollagen,

hälso- och sjukvård och tandvård som bedrivs av

privata rättssubjekt och för detta tar emot bidrag

eller annan ersättning från det allmänna.

Ett skadeståndssanktionerat förbud föreslås mot

arbetsgivare att ingripa mot en arbetstagare som

utnyttjat sin tryck- och yttrandefrihet. Vissa

undantag skall gälla, bl.a. för företagshemligheter,

uppgifter om enskildas personliga eller privata

ekonomiska förhållanden och för hemliga affärs- och

driftsförhållanden i övrigt. Arbetsgivaren får inte

heller efterforska vem som har utnyttjat tryck- och

yttrandefriheten. Sådan efterforskning föreslås bli

straffad med böter eller fängelse.

Om en arbetsgivare får kännedom om att en

arbetstagare anser sig ha blivit trakasserad av en

annan anställd på grund av ett utnyttjande av tryck-

och yttrandefriheten inträder en skyldighet att

utreda saken och i förekommande fall vidta skäliga

åtgärder för att förhindra trakasserierna.

Det föreslås även en regel om att myndigheter och

andra inte får ingripa mot någon för att en

arbetstagare utnyttjat sina rättigheter enligt

lagen. De skall också i samband med upphandling av

driftsentreprenad upplysa om lagen.

Tvister, utom brott mot efterforskningsförbudet,

skall handläggas enligt lagen om rättegången i

arbetstvister.

Promemorian har remissbehandlats, men då mött

kritik. Enligt vad utskottet erfarit har frågan dock

inte avförts från dagordningen utan övervägs vidare

inom Regeringskansliet.

Som framgått är Vänsterpartiets uppfattning att

promemorians förslag inte är tillräckligt

långtgående, medan miljöpartisterna i motion A224

anser att förslagen bör genomföras.

Utskottet anser inte att det finns skäl att i

nuläget uttala sig om hur avvägningarna bör göras

mellan arbetstagarnas intresse av att utan risk för

ingripanden kunna yttra sig eller avslöja uppgifter

som rör arbetsgivarens verksamhet och arbetsgivarens

anspråk på skydd för verksamheten och tystnadsplikt.

I sammanhanget skall observeras att det förutnämnda

översynsuppdraget till ALI också omfattar frågan om

lojalitet i anställningsförhållandet. Uppdraget rör

den ömsesidiga lojaliteten i en vid bemärkelse. Det

är fråga om att förtydliga och utveckla

arbetsgivares och arbetstagares ömsesidiga

rättigheter och skyldigheter enligt

anställningsavtalet. Bland annat skall förekomsten

och tillämpningen av konkurrens- och

sekretessklausuler uppmärksammas. Utskottet ser det

som en fördel om dessa mycket svåra avvägningsfrågor

får bedömas i ett sammanhang.

Övervägandena med anledning av den nyssnämnda

promemorian och resultatet av ALI:s uppdrag bör

alltså avvaktas.

Av detta skäl avstyrks de nu behandlade motionerna

A224 yrkandena 1 och 2 (mp), A385 yrkande 4 (mp) och

Ju388 yrkandena 8 och 9 (v).

Tolkningsföreträde och facklig

vetorätt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner

om medbestämmandelagens regler om

tolkningsföreträde och vetorätt. Motionerna

avstyrks.

Jämför reservationerna 19 (m), 20 (m, fp) och

21 (v).

Motioner

Enligt Moderaternas motion A349 måste det fackliga

tolkningsföreträdet tas bort eftersom det gynnar

centrala organisationer på bekostnad av människorna

på arbetsplatsen. Vetorätten mot entreprenader

drabbar småföretagare och gör människor arbetslösa

(yrk. 5 i denna del).

Vänsterpartiet för fram ett antal förslag som gäller

arbetsrätten i motionen A316 Demokrati på

arbetsplatsen. Bland annat tar partiet upp

vetorätten enligt 38–40 §§ medbestämmandelagen.

Reglerna bör ändras så att vetorätten kan användas

även i det fall att arbetsgivaren inte förhandlat

enligt 38 §. Rätten att utöva veto bör ligga på den

nivå som organisationen själv beslutar. Hänvisningen

i 39 § till den centrala organisationen bör därför

tas bort. Skadestånd bör inte förekomma om den

fackliga organisationen använt vetorätten på ett

rimligt sätt med hänsyn till den information som

fanns vid det tillfället, även om det senare skulle

visa sig att organisationen inte fick rätt i sak.

Ett hot om skadestånd kan medföra att organisationen

måste ha så bred marginal för sitt handlande att de

få rättigheter som arbetsrätten ger inte kan

utnyttjas. För att lägga in veto krävs att företaget

verkar på ett sätt som strider mot s.k. god sed på

arbetsmarknaden. Avsaknad av kollektivavtal anses

inte i sig strida mot det alltför vaga begreppet god

sed. En icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare kan

dock på ett helt annat sätt än ett företag med

kollektivavtal ensidigt förändra löne- och

anställningsvillkor. För att det i praktiken skall

vara möjligt att ingripa mot ett företag som ägnar

sig åt social dumpning anser Vänsterpartiet att

avsaknad av kollektivavtal i sig skall kunna utgöra

grund för facklig vetorätt. Regeringen bör lägga

fram förslag till ändring av medbestämmandelagen i

enlighet med det ovanstående (yrk. 13)

Enligt en näringspolitisk motion, N267 av Eva

Flyborg m.fl. (fp), bör arbetsrätten reformeras

bl.a. när det gäller det fackliga

tolkningsföreträdet som bör slopas (yrk. 17 i denna

del).

Utskottets ställningstagande

Medbestämmandelagen har regler om fackligt

tolkningsföreträde i tvister om vissa kollektivavtal

om medbestämmande eller disciplinpåföljd (33 §) och

i tvister om arbetsskyldighet (34 §) och om lön

eller annan ersättning till en medlem i

arbetstagarorganisationen (35 §). Reglerna har något

olika konstruktion, men ett gemensamt syfte är att

ange vilkendera av parternas mening som skall gälla

i en rättstillämpningsfråga medan tvist pågår. Innan

dessa regler infördes genom medbestämmandelagen

kunde en arbetsgivare vid tvist genomdriva sin

uppfattning. Det skall observeras att det inte är

fråga om någon allmän regel om tolkningsföreträde

för arbetstagarparten. Reglerna har från tid till

annan kritiserats bl.a. för att vara komplicerade

och svårtillgängliga. Nya arbetsrättskommittén

behandlade frågan men lade inte fram något förslag

till lagändring (SOU 1982:60). Den av

fyrpartiregeringen tillsatta 1992 års

arbetsrättskommitté skulle enligt sina direktiv ta

upp frågan, men det var då inte fråga om annat än

att föreslå regler som var lättare att tillämpa.

Kommittén lades ned hösten 1994 efter det

socialdemokratiska regeringsövertagandet, och något

förslag blev inte framlagt.

Utskottet anser att reglerna om fackligt

tolkningsföreträde är ett viktigt inslag för att

stärka arbetstagarsidans ställning i rättstvister.

Utskottet har ingen förståelse för Moderaternas

synpunkt att tolkningsföreträdet skulle gynna

organisationerna på bekostnad av människorna på

arbetsplatsen. Rätten till tolkningsföreträde

tillkommer visserligen den avtalsslutande

organisationen och utövas i första hand av den

lokala arbetstagarorganisationen, men utskottet har

svårt att se hur ett tolkningsföreträde rent

praktiskt skulle kunna fungera utan koppling till

organisationerna. Reglerna har ett samband med

tvisteförhandlingssystemet och anger vad som skall

gälla fram till dess att tvisten avgjorts eller, i

en tvist om ersättning, i det fall att arbetsgivaren

inte påkallar förhandling eller väcker talan. Ett

felaktigt utövat tolkningsföreträde kan leda till

skadeståndsskyldighet för organisationen.

Enligt utskottets mening finns det inget skäl att

ändra reglerna och än mindre att upphäva dem.

Motionerna A349 yrkande 5 i denna del (m) och N267

yrkande 17 i denna del (fp) avstyrks.

Reglerna om facklig vetorätt kritiseras från två

håll. Moderaterna anser att vetorätten drabbar

småföretag och gör människor arbetslösa, medan

Vänsterpartiet i olika hänseenden vill förstärka

vetorätten.

En bakgrund till vetoreglerna i

medbestämmandelagen är den debatt som fördes i

mitten av 1970-talet om det som brukade kallas för

kringgående av arbetstagarbegreppet eller den grå

arbetskraften. I korthet innebär vetoreglerna att en

arbetsgivare som vill låta någon icke anställd

utföra ett visst arbete för hans räkning eller i

hans verksamhet skall förhandla med den

kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisation vars

avtal gäller för arbetet i fråga (38 §

medbestämmandelagen). Vissa undantag gäller från

förhandlingsskyldigheten, bl.a. om det är fråga om

ett arbete som är av kortvarig och tillfällig natur.

Vetot utövas genom att den centrala organisationen

efter en sådan förhandling förklarar att den

tilltänkta åtgärden kan antas medföra att lag eller

kollektivavtal kommer att åsidosättas eller att

åtgärden på annat sätt strider mot vad som är

allmänt godtaget inom avtalsområdet. Om

organisationen gör detta, får åtgärden inte beslutas

eller verkställas av arbetsgivaren (39 §). Om det är

fråga om offentlig upphandling får endast vissa

angivna omständigheter läggas till grund för en

vetoförklaring. Reglerna kan sägas innebära att

arbetstagarparten efter förhandlingen och under

vissa angivna omständigheter kan förbjuda

arbetsgivaren att genomföra sina planer.

Bestämmelserna är skadeståndssanktionerade.

Fyrpartiregeringen upphävde vetoreglerna, som inte

gällde under år 1994. De återinfördes med tillägget

i fråga om offentlig upphandling genom den

socialdemokratiska regeringens s.k.

återställningsproposition hösten 1994.

Utskottet finner ingen grund för Moderaternas

allmänt hållna påstående om vetorättens skadliga

verkningar, och avstyrker därför motion A349 yrkande

5 i denna del (m).

Utskottet övergår nu till Vänsterpartiets förslag om

skärpningar av vetoreglerna.

En vetoförklaring skall som framgått ha föregåtts

av en förhandling. Syftet med denna förhandling är

bl.a. att skapa förutsättningar för att bedöma om

vetorätten skall utnyttjas. Vid förhandlingen kan

också villkoren för att godta åtgärden diskuteras. I

de fall arbetsgivaren inte behöver ta initiativ till

förhandling därför att en undantagssituation

föreligger, kan arbetstagarorganisationen ändå

begära förhandling. Skyldigheten för arbetsgivaren

att förhandla är skadeståndssanktionerad. I lagens

förarbeten sägs det att en försummelse att förhandla

är ett allvarligt brott mot lagen. Om saken är sådan

att det måste antas att arbetstagarorganisationen

skulle ha inlagt veto mot det sätt på vilket

arbetsgivaren faktiskt har anlitat annan arbetskraft

bör detta inverka höjande på skadeståndsbeloppet.

Utskottet kan också notera att Arbetsdomstolen ett

par gånger har utdömt kraftiga skadeståndsbelopp i

sådana fall. Bland annat med tanke på den betydelse

förhandlingen har för bedömningen av om ett veto är

befogat är utskottet inte berett att förorda att

veto skall kunna utövas utan föregående förhandling.

Med anledning av Vänsterpartiets uppfattning att

rätten att utöva vetot bör ligga på den nivå som

organisationen själv bestämmer kan utskottet först

konstatera att reglerna enligt 4 §

medbestämmandelagen är dispositiva. Om den berörda

arbetstagarorganisationen saknar den sedvanliga

uppbyggnaden med lokal och central nivå tillkommer

vetorätten den organisation på arbetstagarsidan som

har slutit eller brukar sluta kollektivavtal som

binder arbetsgivaren.

Utskottet kan inte heller ansluta sig till

Vänsterpartiets förslag om begränsning av

skadeståndsskyldigheten för en

arbetstagarorganisation som utövat veto på felaktigt

sätt. Redan med nuvarande ordning har organisationen

en viss marginal för sin bedömning av om det finns

grund för ett veto. Organisationen drabbas av

skadestånd först om den saknat fog för sin

ståndpunkt. Det är inte tillräckligt att

organisationen har gjort en felbedömning. Med

uttrycket sakna fog avses nämligen enligt

Arbetsdomstolens praxis fall där det har varit fråga

om rent ovidkommande syften med vetot eller där

organisationen har gjort sig skyldig till en

kvalificerad felbedömning av omständigheterna eller

rättsläget. Att även arbetstagarorganisationen i

vissa speciella fall skall kunna drabbas av

skadeståndsansvar är enligt utskottets mening

viktigt för balansen i reglerna.

När det slutligen gäller frågan om vilka

omständigheter som skall kunna läggas till grund för

ett veto anger lagen att åtgärden skall kunna antas

medföra ”att lag eller kollektivavtal för arbetet

åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad

som är allmänt godtaget inom parternas

avtalsområde”. Här bortses från de speciella

reglerna vid offentlig upphandling. Utskottet håller

med Vänsterpartiet om att s.k. social dumpning måste

motverkas, men ser det som principiellt tveksamt

bl.a. av konkurrensskäl att redan den omständigheten

att kollektivavtal saknas skulle vara tillräcklig

grund för veto. Det är viktigt att framhålla att

vetorätten enligt förarbetena inte får användas för

att avstänga företag som arbetar under allmänt

godtagna förhållanden.

Utskottet kan sammanfattningsvis inte ställa sig

bakom de förslag till förändringar av vetoreglerna

som läggs fram i motion A316 yrkande 13 (v), som

alltså avstyrks.

Frågor om anställningsskydd och

inflytande vid strukturförändringar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt olika

motionsförslag om anställningsskydd och

inflytande vid strukturförändringar bl.a. i

förhållande till övriga EU-länder. Utskottet,

som konstaterar att frågan är uppmärksammad

genom ett uppdrag till AMS, avstyrker

motionerna.

Jämför reservation 22 (v).

Motioner

Ett antal motioner tar från olika utgångspunkter upp

frågor med anknytning till omstrukturering och

nedläggning av företag. Flertalet av motionerna

hänvisar till företagsnedläggningar m.m. i Sverige

under senare tid.

Vänsterpartiet hävdar i motion A316 att kraven på de

enskilda företagen inte är speciellt hårda i Sverige

jämfört med kraven i andra länder i Europa. Partiet

anser det uppenbart att löntagarnas rättigheter

måste stärkas, och nämner Frankrike som ett

intressant exempel eftersom det där finns förslag på

lagstiftning som innebär att ett företag som vill

lägga ned produktionen måste kunna motivera detta

socialt och samhällsekonomiskt. Om företaget inte

kan lämna en godtagbar motivering skall regeringen

kunna stoppa eller fördröja nedläggningen (yrk. 8).

Det är dessutom viktigt att förebygga att människor

hamnar i svåra situationer om arbetet försvinner.

Arbetsgivarnas sociala ansvar måste öka, och

resurser måste fonderas under en längre tid. De som

drabbas behöver stöd oavsett om de arbetat i ett

lönsamt eller olönsamt företag. Den i dag lägsta

nivån – lagstiftad uppsägningstid eller lönegaranti

– måste höjas. En obligatorisk

omställningsförsäkring bör införas på områden där

trygghetsavtal eller omställningsavtal saknas.

Tilläggsdirektiv av denna innebörd bör ges till

utredningen Omställningsavtal (dir. 2000:55) (yrk.

10). Denna utredning bör också få tilläggsdirektiv i

fråga om någon form av förtidspension till äldre

personer som har några få år kvar till ålderspension

eller som är arbetslösa och bor på orter med svag

och ensidig arbetsmarknad (yrk. 11). Slutligen anser

Vänsterpartiet att den varselavgift om 100 – 500 kr

per anställd som enligt främjandelagen kan tas ut om

ett företag försummat att varsla bör höjas så att

den överstiger den genomsnittliga lönekostnaden för

en löntagare. Annars blir det lönsamt att underlåta

att varsla (yrk. 12).

Inger Lundberg m.fl. (s) anser i motion A218 att

statliga aktörer inom närings- och

arbetsmarknadspolitiken borde kunna spela en större

roll för att öka företagens vakenhet och kompetens

för omvärldsbevakning (yrk. 1). Det finns också skäl

att analysera om staten genom lagstiftning eller på

annat sätt kan medverka till att också de anställda

får möjlighet att utnyttja experthjälp för att

analysera ett företags långsiktiga

utvecklingsmöjligheter (yrk. 2). Kompetenta fackliga

ledare kan spela en viktig roll. Staten bör därför

förstärka sitt stöd till utbildning av fackliga

ledamöter i bolagsstyrelser (yrk. 3). Huvudansvaret

för konsekvenserna av olika strukturbeslut måste

ligga hos företagen. Man måste analysera på vilket

sätt företagen på de drabbade orterna tagit sitt

ansvar för att utbilda de anställda och skaffa nya

jobb (yrk. 4). En sund strukturpolitik kräver att de

fackliga organisationerna har goda förutsättningar

att agera internationellt. Erfarenheterna

understryker behovet av en rätt till

styrelserepresentation inom hela EU (yrk. 5). Det

finns starka skäl att se över användningen av EU-

medel till företag som etablerar sig i andra EU-

länders stödområden. Enligt motionärerna blir det

direkt stötande om svenska skattebetalare skall

bidra till att svenska företag flyttas från t.ex.

Bergslagen till ett stödområde i ett annat land. En

översyn krävs av nuvarande regler (yrk. 6).

Elisebeht Markström m.fl. (s) vill enligt motion

A249 att främjandelagen ses över i tre hänseenden.

Alternativet för arbetsgivaren att hänvisa till

primärförhandling enligt medbestämmandelagen i

stället för att varsla länsarbetsnämnden bör

preciseras när det gäller tidpunkten för

förhandlingen. Arbetsgivaren bör vid en tidigare

tidpunkt komplettera varslet med uppgift om vilka

arbetstagare som berörs. Vitesnivåerna för en

arbetsgivare som försummar att varsla är inte

tillräckligt höga för att vara effektiva.

Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s)

beskriver i sin motion A306 hur strukturomvandlingen

till viss del ändrat karaktär genom den

globaliserade ekonomin. Det handlar inte sällan om

att flytta ett företag utomlands av snäva

kostnadsskäl. Motionärerna framhåller att sådan

lagstiftning som ökar kostnaderna vid

företagsnedläggningar kan få negativa verkningar och

bli till nackdel för Sverige i den internationella

konkurrensen. En framkomlig väg skulle i stället

kunna vara ett generellt trepartssystem där

strukturomvandlingens kostnader bärs solidariskt av

anställda, arbetsgivare och staten i form av

statssubventionerade omställningsavtal och/eller

omställningsförsäkring (yrk. 1). Motionärerna anser

också att den sociala dialogen mellan företag,

myndigheter och anställda i samband med

strukturomvandlingen bör stärkas genom lagstiftning

(yrk. 2).

I motion A274 av Hillevi Larsson och Britt-Marie

Lindkvist (båda s) hänvisar motionärerna till en

OECD-sammanställning av 27 länders regler om

anställningsskydd vid företagsnedläggning. En

tredjedel av länderna har sammantaget ett starkare

skydd för de anställda på de tre områden som

undersökts. Enligt motionen bör regeringen se över

gällande regler så att Sverige inte har sämre skydd

än de bästa OECD-länderna.

I två i det närmaste likalydande motioner av Peter

Pedersen m.fl. (v), A217 (yrk. 1 och 2) och A302,

framför motionärerna att företag i Sverige till

begränsade kostnader, jämfört med förhållandena i

andra länder, kan lägga ned lönsamma företag eller

enheter. Regeringen bör återkomma med lagförslag som

tydliggör och skärper företagets ansvar mot de

anställda. En förvärvslagstiftning bör övervägas som

ger de anställda rätt att för en symbolisk summa ta

över ett företag eller en enhet som skall läggas

ned.

Sven-Erik Sjöstrand (v) efterlyser en rättvisare

lagstiftning för löntagarna i motion A266.

Regeringen bör återkomma med förslag om en

förbättrad arbetsrätt vid företagsköp och

företagsnedläggningar (yrk. 1). Skadeståndsreglerna

bör ses över så att de inte gynnar arbetsgivaren

(yrk. 2).

Utskottet tar i detta sammanhang också upp en

motion, A270 av Carina Hägg (s), som tar sikte på

s.k. kulturkrockar vid företagsetablering. Enligt

motionären bör regeringen initiera en kartläggning

av de problem som har uppstått i samband med

utländska företags etablering i Sverige t.ex. när

det gäller information till och inflytande för de

anställda.

Utskottets ställningstagande

Under senare tid har några omfattande

driftsinskränkningar och även nedläggningar av hela

verksamheter väckt stor uppmärksamhet. En särskild

anledning till den efterföljande debatten har varit

att verksamheterna flyttat till andra länder i syfte

att finna ökade rationaliseringsvinster. Det har

också hävdats att verksamheter har flyttats med

hjälp av EU-medel. En driftsinskränkning eller en

nedläggning som har lett till arbetslöshet på det

ena stället men ett sysselsättningstillskott på det

andra har i debatten beskrivits som att

arbetslösheten flyttas runt i Europa. En annan åsikt

som framförts är att det är för lätt och för

billigt att säga upp personal i Sverige. Just denna

omständighet skulle leda till att företagen i valet

mellan olika tänkbara alternativ lägger ned enheter

i Sverige.

Flertalet av de ovan redovisade motionerna har

liknande utgångspunkter. De skiljer sig dock åt i

förslagen till lösning. Medan Vänsterpartiet, de

enskilda v-motionärerna och några av de enskilda

socialdemokratiska motionärerna på olika sätt vill

öka kraven på arbetsgivarna, framhåller andra s-

motionärer att ökade sådana krav kan få negativa

verkningar och bli till nackdel för Sverige i den

internationella konkurrensen.

Utskottet vill för sin del framföra följande. Det

är självfallet mycket bekymmersamt om verksamheter

som skapar sysselsättning och som enligt normala

företagsekonomiska bedömningar framstår som

bärkraftiga och utvecklingsbara läggs ned och

överförs till andra länder. Än mer påtagligt blir

detta om olika former av EU-stöd finns med i bilden

som ett mer eller mindre avgörande skäl för

företagets beslut. Medbestämmandelagens regler om

förhandling och information ger arbetstagarsidan

rätt till inflytande i dessa frågor, men den

allmänna utgångspunkten i svensk arbetsrätt är att

arbetsgivarens företagsekonomiska överväganden inte

kan överprövas. Det är alltså ytterst arbetsgivarens

bedömning som avgör om verksamheten skall läggas ned

eller flyttas, helt eller delvis. Skyddet för de

anställdas trygghet finns främst i lagen om

anställningsskydd (LAS) genom reglerna om

uppsägningstid och uppsägningslön, turordning och

företrädesrätt. Även de regler i LAS och

medbestämmandelagen som föranletts av EG:s s.k.

överlåtelsedirektiv har betydelse i sammanhanget. Av

särskilt intresse är även de s.k. omställnings-

eller trygghetsavtalen.

De arbetsrättsliga reglerna skall inte ses

isolerade från den svenska aktiva

arbetsmarknadspolitiken och dess roll i

strukturomvandlingen. Uppgiften för

arbetsmarknadspolitiken är att medverka till att

underlätta och stimulera omställning och därigenom

öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I

sammanhanget bör också främjandelagen (1974:13)

uppmärksammas. Där finns regler som ålägger

arbetsgivare att varsla arbetsmarknadsmyndigheten

vid driftsinskränkningar.

Mot bakgrund av ett ökat antal varsel vid

driftsinskränkningar har regeringen ansett att det

bör kartläggas vilka regler som finns i andra länder

inom EU om arbetsgivarens ansvar vid

företagsnedläggelser. Regeringen gav därför i

december förra året i uppdrag till AMS att i

samverkan med Arbetslivsinstitutet kartlägga

rättsläget i EU:s medlemsstater vad gäller

arbetsgivarens ansvar vid företagsnedläggningar

(N2001/10920/A). Kartläggningen skall omfatta såväl

offentligrättslig som civilrättslig reglering. Vad

gäller den offentligrättsliga regleringen skall

myndigheternas tillsyns- och tillståndsuppgifter

belysas. I den civilrättsliga delen skall

uppskovsmekanismer, turordningsregler och olika

former av kompensationer för personer som hotas av

uppsägning belysas. En beskrivning skall också göras

av arbetsmarknadsparternas roll vid

företagsnedläggningar med tyngdpunkt på avtal och

sociala planer i form av kompetensutveckling.

Uppdraget skall redovisas inom kort, senast den 1

maj 2002.

Utskottet värdesätter att detta uppdrag har

lämnats. Det är angeläget att inför fortsatta

överväganden förfoga över ett faktaunderlag om hur

det ser ut i övriga delar av EU.

I sammanhanget finns det också skäl att notera det

uppdrag som lämnades i augusti 2000 till en särskild

utredare att bl.a. se över effekterna av s.k.

omställningsavtal (dir. 2000:55). Som framgått anser

Vänsterpartiet att utredningen bör få

tilläggsdirektiv att utreda en obligatorisk

omställningsförsäkring på områden där trygghetsavtal

eller omställningsavtal saknas. Detta uppdrag skall,

efter förlängning, redovisas den 30 juni 2002 (dir.

2001:62).

Utskottet anser att dessa utredningar bör

slutföras i enlighet med sina uppdrag. Det finns

därför skäl att avvakta närmare ställningstaganden.

Utskottet, som förutsätter att regeringen återkommer

till riksdagen i frågan, avstyrker motionerna A217

yrkandena 1 och 2 (v), A218 yrkandena 1–6 (s), A249

(s), A266 yrkandena 1 och 2 (v), A270 (s), A274 (s),

A302 (v), A306 yrkandena 1 och 2 (s) samt A316

yrkandena 8 och 10–12 (v).

Sakliggrundbegreppet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker i detta avsnitt

motionsförslag som bl.a. gäller frågan om

saklig grund för uppsägning.

Jämför reservation 23 (v).

Motioner

Vänsterpartiet framför i sin motion A316 att kravet

på sakliga skäl vid uppsägning eller avskedande kan

variera över tid beroende på ändrade värderingar,

ett förändrat näringsliv och strukturomvandling med

kommersialisering av vård och skola m.m. Eftersom en

uppsägning av personliga skäl är ett hårt straff

måste graden av misskötsel vara verkligt grov för

att uppsägning skall kunna tillgripas. Dagens

rättstillämpning måste också ändras i fråga om

möjligheterna att avskeda en person. Mindre

drastiska och alternativa påföljder måste kunna

användas (yrk. 9).

I detta sammanhang tar utskottet även upp motion

A305 av Tasso Stafilidis m.fl. (v). Enligt

motionärerna är det inte helt ovanligt att

offentliganställda som har till uppgift att behandla

och hjälpa andra inte uppträder respektfullt.

Exempelvis kan patienter bemötas med förlöjligande

från läkarens sida när patienten ställer frågor om

olika behandlingar. Detta är inte acceptabelt.

Medvetenheten och kunskapen om kränkande behandling

inom offentlig verksamhet måste öka (yrk. 1).

Sanktioner måste införas för anställda i offentlig

verksamhet som begår kränkande handlingar i arbetet

(yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer med Vänsterpartiet att en

uppsägning eller ett avskedande är ett hårt straff

för den drabbade. Det är en av anledningarna till

att en arbetsgivare måste reagera genom att påtala

försummelser och eventuellt varna arbetstagaren för

att ytterligare förseelser kan leda till uppsägning.

Att mera preciserat ange vad som skall krävas för

att det skall finnas grund för en uppsägning eller

ett avskedande är inte möjligt, bl.a. därför att

förhållandena varierar så kraftigt och därför att

utvecklingen och ändrade värderingar kan påverka

bedömningen. Saken måste utvecklas i

rättstillämpningen med utgångspunkt i LAS

förarbeten. Utskottet avstyrker motion A316 yrkande

9 (v).

Med anledning av motion A305 vill utskottet först

uttala sin förhoppning om att kränkande behandling

av det slag som motionen beskriver hör till de

absoluta undantagen, även om det inte helt kan

uteslutas att det förekommer. Höga krav på ett

korrekt och bra bemötande skall enligt utskottets

mening ställas på offentliganställda, alldeles

särskilt om det är fråga om bemötande av personer

som befinner sig i en svår och utsatt situation.

Utskottet har ingen annan uppfattning än

motionärerna när det gäller vikten av att öka

kunskapen och medvetenheten om detta. Anställda som

gör sig skyldiga till kränkande behandling eller

olämpligt uppträdande på annat sätt kan drabbas av

olika slag av påföljder, ytterst uppsägning eller, i

särskilt allvarliga fall, avskedande. Även

straffrättsliga påföljder kan förekomma. Utskottet

avstyrker motion A305 yrkandena 1 och 2.

Turordning vid uppsägning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag om att

upphäva turordningsundantaget i lagen om

anställningsskydd för småföretag avseende

högst två arbetstagare.

Jämför reservation 24 (s, v).

Motioner

Vänsterpartiet yrkar i motion A316 att det

turordningsundantag i 22 § lagen om

anställningsskydd som trädde i kraft den 1 januari

2001 upphävs. Arbetstagare på mindre arbetsplatser

har fått en än mer otrygg anställning, och det är

till största delen kvinnor som missgynnas (yrk. 2).

Som framgått ovan föreslår partiet också att det

ovannämnda uppdraget till ALI kompletteras med en

översyn av de förändrade turordningsreglerna.

I motion A367 förklarar Kristdemokraterna att

turordningsundantaget byggde på en kompromiss.

Partiet hade helst sett att regeln om undantag för

två nyckelpersoner hade varit generell för alla

företag (yrk. 27).

I två enskilda socialdemokratiska motioner, A276 av

Catherine Persson (s) och A345 av Carina Adolfsson

Elgestam m.fl. (s), yrkas att turordningsregeln

återställs till vad som gällde före den 1 januari

2001.

I motion A346 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s)

framhåller motionärerna att turordningsundantaget

för två personer kan missgynna anställda som är

gravida och föräldralediga. För arbetsgivaren är det

ekonomiskt mer fördelaktigt att säga upp en

föräldraledig eftersom föräldraförsäkringen i

praktiken betalar lönen under uppsägningstiden.

Motionärerna föreslår en ändring i lagen om

anställningsskydd av innebörd att en uppsägning av

en föräldraledig inte träder i kraft förrän vid

återkomsten i arbete efter ledigheten.

Utskottets ställningstagande

Efter förslag av arbetsmarknadsutskottet i

betänkandet 2000/01:AU4 Undantag från turordningen

m.m. infördes från den 1 januari 2001 en

undantagsregel från den annars gällande principen om

sist in–först ut vid bestämmande av turordningen vid

uppsägning på grund av arbetsbrist. Regeln innebär

att en arbetsgivare med högst tio arbetstagare får

undanta högst två arbetstagare som enligt

arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse

för den fortsatta verksamheten. Den eller de

personer som undantas har företräde till fortsatt

anställning. Bakom förslaget stod en majoritet

bestående av företrädare för Moderaterna,

Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och

Miljöpartiet.

Ett förslag från Vänsterpartiet om att upphäva

undantagsregeln avstyrktes av utskottet för snart

ett år sedan i betänkande 2000/01:AU10.

Lagändringen antogs av en riksdagsmajoritet och

trädde alltså i kraft för drygt ett år sedan. Den

nya regeln skapar enligt utskottets mening den

nödvändiga balansen mellan särskilt de mindre

företagens behov att tillgodose sin

kunskapsförsörjning och de anställdas behov av

anställningstrygghet. Möjligheten att göra undantag

är ett av flera sätt att stimulera både

småföretagandet som sådant och de små företagens

möjligheter att behålla personer med särskilt

kompetens i företaget. Det finns enligt utskottets

mening inga skäl att upphäva undantagsregeln.

Motionerna A276 (s), A316 yrkande 2 (v) och A345 (s)

avstyrks därför.

Kristdemokraternas upplysning att partiet hellre

hade sett att turordningsundantaget för två personer

var generellt och partiets begäran om ett

tillkännagivande till regeringen om ett sådant

generellt undantag föranleder inget särskilt

uttalande från utskottets sida. Motion A367 yrkande

27 (kd) avstyrks alltså.

Med anledning av förslaget i motion A346 att en

uppsägning av en föräldraledig inte skall träda i

kraft förrän vid återkomsten i arbete efter

ledigheten vill utskottet peka på det tidigare

nämnda tilläggsuppdraget till ALI att överväga

behovet av en förstärkning av skyddet för

arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet i

samband med föräldraskap. Utskottet utgår från att

även det förslag som motionen avser skall kunna

övervägas av utredningen. Motion A346 (s) avstyrks i

den mån den inte kan anses tillgodosedd med det

anförda.

Återanställningsrätt, längsta tid

för visstidsanställning m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas bl.a.

motionsförslag om tidsgränsen för rätt till

återanställning. Motionerna avstyrks.

Jämför reservationerna 25 (m, kd, c) och 26

(v, mp).

Motioner

I motion A316 föreslår Vänsterpartiet att

tidsgränsen för rätt till återanställning åter blir

12 månader i stället för som i dag 9 månader. Regeln

är viktig för att förhindra att arbetsgivaren

använder sig av övertalighetsargument för att göra

sig av med anställda, t.ex. en kvinna som blivit

gravid (yrk. 3). Vid företagskriser kan lokala

fackföreningar ha en svag förhandlingsposition.

Därför bör avtal om turordningslistor som berör

gravida och föräldralediga godkännas av den centrala

fackliga organisationen. Regeringen bör återkomma

med ett sådant lagförslag (yrk. 4).

Kristdemokraterna anser för sin del i motion A367

gränsen för återanställningsrätt borde vara 6

månader i stället för nuvarande 9 månader för viss

arbetskraft, t.ex. personer under 55 år (yrk. 29).

Partiet anser också att tiden för provanställning

bör förlängas till 12 månader från nuvarande 6

månader. Detta skulle öka företagens benägenhet att

nyanställa i stället för att använda övertid vid

exempelvis en konjunkturuppgång (yrk. 28).

Visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas

upp till två år (yrk. 30).

Utskottets ställningstagande

Liksom när likartade yrkanden behandlades i

föregående års arbetsrättsliga betänkande

2000/01:AU7 finns anledning att hänvisa till ALI:s

förutnämnda uppdrag, som bland andra frågor särskilt

avser de tidsbegränsade anställningarna. Även frågan

om återanställningsrätten och förslaget om centralt

godkännande av turordningslistor när gravida och

föräldralediga är berörda bör kunna omfattas av

uppdraget, framför allt i den del som avser ett

förstärkt skydd för föräldralediga. Detta arbete bör

inte föregripas. Utskottet avstyrker därför de nu

berörda motionerna A316 yrkandena 3 och 4 (v) samt

A367 yrkandena 28–30 (kd).

Stuverimonopolet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag som rör

det s.k. stuverimonopolet och vissa andra

arbetsrättsliga frågor med anknytning till

sjöfarten.

Jämför reservation 28 (m, fp) och 29 (m).

Moderaterna framhåller i kommittémotion T253 att

skråväsendet i form av stuverimonopol fortlever i

många hamnar, vilket leder till dyra

stuveriorganisationer och orationella

hanteringsmetoder. Motionärerna menar att monopolet

förutom på den s.k. listningen baseras dels på en

föråldrad förordning om hamnverksamhet, dels på ILO-

konventionen 137. En anpassning måste ske till

moderna krav (yrk. 3), och tolkningen av

konventionen måste ändras så att fackliga

kompetenstvister omöjliggörs (yrk. 4). I motionen

framhålls också att svensk rederinäring varit utsatt

för konflikter och konflikthot i stor utsträckning

under senare år, vilket drabbar rederierna och

svensk industri på ett orimligt sätt. Den

arbetsrättsliga lagstiftningen måste ändras i

följande hänseenden. Möjligheten till

sympatiblockader bör begränsas. Den s.k. lex

Britannia, som ger svenska fackliga organisationer

vidsträckta internationella befogenheter, måste

upphävas. EU-reglerna för företagsövergångar

undantar skepp, vilket också bör gälla i den svenska

lagstiftningen. De speciella reglerna inom sjöfarten

om sjuklön, arbetstid och semester bör anpassas till

de generella bestämmelserna på svensk arbetsmarknad

(yrk. 11). Även i två enskilda moderata motioner,

A280 av Kent Olsson (m) och T468 av Roy Hansson (m),

yrkas att stuverimonopolet avskaffas (yrk 4).

Även Folkpartiet, i kommittémotion T463, anser att

stuverimonopolet bör avvecklas genom att Sverige

säger upp ILO-konventionen (yrk. 16).

Utskottets ställningstagande

Motionskrav som rör ILO-konventionen 137 och det

s.k. stuverimonopolet har prövats av utskottet vid

ett flertal tillfällen, senast i betänkande

2000/01:AU7. Utskottet har konstaterat att det är

flera företeelser som brukar hänföras till

stuverimonopolet – dit hör den s.k. listningen som

är en förteckning i stuveriavtalet över de

stuveribolag som omfattas av kollektivavtalet, ILO-

konventionen nr 137, LO:s organisationsplan liksom

kommunernas bestämmanderätt över hamnverksamheten –

och att det inte synes finnas någon enhetlig

precisering av innebörden eller av grunden för att

ett sådant monopol skulle föreligga. Utskottet har

också hänvisat till ett uttalande av den svenska

ILO-kommittén 1996 enligt vilket det inte finns

någon bestämmelse i konventionen som skulle kunna

åberopas som ett rättsligt stöd för ett

stuverimonopol. Dessutom har utskottet konstaterat

att det som enligt motionärerna skulle stödja

existensen av ett monopol rör mellanhavanden mellan

parterna på arbetsmarknaden eller interna

organisationsförhållanden. Motionerna har avstyrkts

på dessa grunder.

Utskottet vill återigen hänvisa till det nu sagda.

Tilläggas kan att EU-kommissionen har lagt fram ett

förslag till hamndirektiv som syftar till att

garantera en mer systematisk tillämpning av

fördragets bestämmelser, alltså fri etableringsrätt

och fri rörlighet för personer, varor och tjänster.

Med det anförda avstyrks motionerna A280 (m), T253

yrkandena 3 och 4 (m), T463 yrkande 16 (fp) och T468

yrkande 4 (m).

När det sedan gäller frågorna om stridsåtgärder

m.m. kan utskottet konstatera att motsvarande

yrkanden också behandlades och avstyrktes i det

nyssnämnda betänkandet. Utskottet kan i denna del

även hänvisa till avsnittet om stridsåtgärder ovan.

I fråga om personalövergångar pekade utskottet på

det principiella ställningstagandet när reglerna

infördes, nämligen principen att svensk

arbetsrättslig lagstiftning bör vara så generell som

möjligt, vilket ledde till att sjögående fartyg kom

att omfattas. Utskottet gör ingen annan bedömning i

dag. Inte heller motsvarande yrkanden beträffande

vissa anställningsförmåner biträddes. I den delen

finns det inte heller anledning till något annat

ställningstagande. Med detta avstyrker utskottet

motion 2001/02:T253 yrkande 11 (m).

Övrig fråga

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsförslag som

avser försäkringsskydd för personer som

fortsätter att arbeta mellan 65 och 67 år.

Motion

Motion A355 av Margareta Sandgren och Carina Hägg

(s) anknyter till de lagändringar som genomfördes

från den 1 september 2001 om rätt att arbeta till 67

års ålder. För att man skall kunna fortsätta att

arbeta fordras att försäkringar och andra regler

gäller så att även arbetstagare mellan 65 och 67 år

får ett fullgott försäkringsskydd, sägs det i

motionen.

Utskottets ställningstagande

I samband med förslaget om rätt att arbeta till 67

års ålder (prop. 2000/01:78, AU10) gjorde

regeringen en genomgång av gällande åldersgränser i

socialförsäkringssystemet. Viss anpassning gjordes i

lagen om arbetsskadeförsäkring, men i övrigt var

bedömningen att några ändringar inte behövdes. Det

gällde reglerna för sjukpenning,

rehabiliteringsersättning och förtidspension. Inte

heller i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och de

arbetsmarknadspolitiska insatserna föreslogs några

ändrade åldersgränser. Utskottet delade regeringens

bedömningar och har inte någon annan uppfattning i

dag. Motion A355 (s) avstyrks.

Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,

övertid, semester m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal

motioner som tar upp frågor kring arbetstid,

semester, m.m. Utskottet avstyrker samtliga

motioner med hänvisning bl.a. till pågående

utredningsarbete. Jämför reservationerna 30

(m), 31 (v), 32 (kd), 33 (fp), 34 (mp) och 35

(m).

Motioner

Moderaterna avvisar i motion A318 lagstiftning om

kortare arbetstid. Sverige har internationellt sett

redan i dag en mycket låg faktisk arbetstid. En

generell arbetstidsförkortning skulle få negativa

följder för samhällsekonomin och näringslivet och

skulle urholka välståndet och förutsättningarna för

framtida välfärd. Partiet menar att det inte finns

något samband mellan arbetstidens längd och

arbetslöshet. Dessutom skulle kortare arbetstid inte

ge några positiva effekter på hälsan för de flesta

enskilda arbetstagare. En arbetstidsförkortning

skulle inte heller öka jämställdheten; detta görs

inte med hjälp av politiska åtgärder utan är en

fråga om förändring av attityder (yrk. 3).

Moderaterna anser att den nuvarande

arbetstidslagen bör upphävas. I stället bör

arbetsmiljölagen ange de grundläggande indispositiva

regler som behövs till skydd för människors liv och

hälsa (yrk. 1). Människor har olika önskemål när det

gäller arbetstid. Arbetstidens omfattning och

förläggning avgörs därför bäst av de enskilda

arbetstagarna och arbetsgivarna själva genom

kollektiva och individuella avtal (yrk. 2). Att

genom politiska beslut och centrala avtal styra

vardagen för den enskilda människan och familjen är

enligt Moderaterna omöjligt när behoven ser så olika

ut. I stället bör politiken utformas så att enskilda

människor och familjer själva kan utforma sin vardag

(yrk. 4 och 5).

Även i motion A228 framför Moderaterna sin syn på

en generell arbetstidsförkortning och menar att det

genom att avskaffa normen för veckoarbetstid blir

möjligt att tillfredsställa önskemålen hos dem som

vill kunna jobba mer, mindre eller annorlunda än i

dag (yrk. 5).

Reglerna på arbetsmarknaden måste anpassas till

turistnäringens speciella karaktär, anser

Moderaterna i motion N261. Dagens regelsystem hämmar

turistnäringen och försvårar en effektiv

personalplanering. För att skapa förmånligare

villkor och öka produktiviteten behövs flexiblare

arbetstidsregler, vilket även öppnar för varaktiga

anställningsformer (yrk. 3).

Sten Tolgfors (m) framför i motion A248 (yrk. 1–3) i

huvudsak samma synpunkter som i de ovan redovisade

moderata kommittémotionerna.

Vänsterpartiet föreslår i motion So498 att en

utredning tillsätts med uppgift att se över vilka

konsekvenser arbetstidens längd och förläggning får

på folkhälsan. De ökade hälsoproblemen till följd av

stress är ett tydligt fenomen inom den offentliga

sektorn med ett alltmer begränsat inflytande för de

anställda över arbetssituationen. Kommuner och

landsting måste tillsammans med anställda, fack och

företagshälsovård se över och åtgärda problemen

(yrk. 12).

I motion A316 menar Vänsterpartiet att den dolda

övertiden har stor påverkan på människors hälsa och

välbefinnande. En ändring i arbetstidslagen som

innebär en höjning av övertidsavgiften skulle

innebära att övertidsreglerna skulle efterlevas. För

arbetsgivare med stor betalningsförmåga bör avgiften

vara särskilt hög (yrk. 18).

Vidare anser Vänsterpartiet i motion A267 att

Långtidsutredningens antagande om en

sysselsättningsgrad på 79 % fram till år 2015 är för

negativt. Partiet menar att det genom en

omfördelning av arbetstiderna och ökade resurser

till den offentliga sektorn är möjligt att räkna med

en högre sysselsättningsgrad i framtiden. Därför

borde den pågående arbetstidsutredningen få ett

tilläggsdirektiv om att göra nya kalkyler för

försörjningsbalansen som utgår från en

sysselsättningsgrad på 85 % och en högre

produktivitet i offentlig tjänsteproduktion (yrk.

1).

Kristdemokraterna menar i motionerna A211 (yrk. 12)

och A367 (yrk. 20) att en generell

arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle

skada Sveriges konkurrenskraft allvarligt. Att

förkorta arbetstiden generellt kan inte förordas

vare sig för den enskilda individen eller som ett

sätt att minska arbetslösheten.

Arbetstidslagstiftningen måste utformas så att

arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning

lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov

och önskemål. Arbetstiden måste kunna variera

kraftigt med utgångspunkt i den aktuella

livssituationen, och den skall ses ur ett

livscykelperspektiv.

Behovet av ökad flexibilitet i arbetslivet

framhålls också i motion A246. Kristdemokraterna ser

positivt på regler som skapar goda förutsättningar

för parterna att i kollektivavtal finna väl

balanserade lösningar mellan verksamhetens och de

anställdas krav. Flexiblare arbetstider gynnar såväl

arbetstagare som arbetsgivare. Partiet menar också

att ett tillägg bör göras i 10 § andra stycket

semesterlagen med innebörden att betald semester

utöver fyra veckor per år skall kunna tas ut som

arbetstidsförkortning (yrk. 4).

Även i motion Sf392 förespråkar Kristdemokraterna

flexiblare arbetstider och anser att arbetet skall

organiseras så att situationen för småbarnsföräldrar

underlättas och att det blir möjligt med frivillig

arbetsdelning och/eller tjänstledighet (yrk. 15).

I motion A204 begär Kristdemokraterna att

regeringen lägger fram förslag om en lagstadgad rätt

att gå ned i arbetstid efter 61 års ålder. Den

enskilda individen måste ha möjlighet att påverka

hur övergången skall ske från arbetsliv till

pensionärsliv. Övergången måste ha inslag av större

flexibilitet så att människor kan trappa ned

successivt. Rätten att arbeta i mindre omfattning

skulle möjliggöra för fler att delta i arbetslivet

under längre tid. Staten skulle dock inte skjuta

till förlorad pension, vilket blir följden av att

man arbetar mindre (yrk. 4).

Folkpartiet framhåller i motionerna A229 (yrk. 10)

och A389 (yrk. 26) att partiet inte är främmande för

att det stiftas en ny arbetstidslag, men betonar att

en sådan måste utformas så att den uppmuntrar till

flexibilitet och så att man kommer bort från en

lagstadgad normalarbetstid. Lagen skall innebära att

arbetstiden kan bestämmas genom en överenskommelse

mellan den enskilda arbetstagaren och arbetsgivaren

utifrån deras behov och önskemål. Det är individen

själv som tillsammans med sin arbetsgivare skall

avgöra hur mycket han eller hon vill arbeta. Vikten

av den enskildes möjlighet att, med hänsyn till

verksamhetens krav, bestämma över sin arbetstid

framförs också i motion So637 (yrk. 15). Sådana

möjligheter ökar genom en liberal arbetstidsreform.

I motion Sf395 (yrk. 1) förordar Folkpartiet en

blocköverskridande överenskommelse i syfte att

minska stressen i samhället. Genom ett

handlingsprogram skall individen ges större makt

över sitt eget liv. Programmet omfattar fyra

punkter: 1. Makt över sin egen arbetstid 2. Makt

över sin egen kompetensutveckling 3. Makt över

familjens totala tid och 4. Makt över den egna

arbetsmiljön.

I fråga om makt över arbetstiden menar Folkpartiet

att den anställdes inflytande över var, när och hur

det egna arbetet utförs måste öka. Detta är

avgörande för möjligheterna att kunna hantera över-

och underbelastning utan att man drabbas av negativ

stress. Att med lagstiftning tvinga fram en generell

arbetstidsförkortning är ingen framkomlig väg, anser

partiet. Däremot bör lagen ändras så att det blir

lättare att förhandla om förkortad och mer flexibel

arbetstid. En förändring måste också göra det

möjligt för alla dem som jobbar ofrivillig deltid

att öka sin arbetstid.

Miljöpartiet förordar i motionerna A220 (yrk. 7),

A392 (yrk. 3) och Sf393 (yrk. 8) att

normalarbetstiden per vecka genom lagstiftning sänks

till 35 timmar i ett första steg. Arbetstiden bör

därefter förkortas till 30 veckotimmar. Lagen bör på

samma sätt som i dag vara dispositiv. Partiet menar

att en lagstiftad arbetstidsförkortning medför att

heltidsnormen sänks för hela arbetsmarknaden och

inte bara för vissa privilegierade grupper. En

sänkning av arbetstiden till 30 eller 35 veckotimmar

skulle kraftigt öka människors möjligheter att orka

arbeta. Arbetstidsförkortning främjar också

jämställdheten i och med att den ger män ökade

möjligheter att ta ansvar för hem och familj, anser

Miljöpartiet. Taket för allmän övertid bör enligt

motion A220 reduceras från 200 timmar per år till

100 timmar (yrk. 6). Partiet betonar i samma motion

att löntagarinflytandet över arbetstidens

förläggning bör öka. Samtliga på en arbetsplats bör

få möjlighet att påverka arbetstidens förläggning

under året liksom arbetsmiljön och arbetets

utförande (yrk. 3).

I motion A230 av Inger Segelström m.fl. (s)

framställs krav på att en lagstiftad

arbetstidsförkortning genomförs snarast.

Motionärerna hänvisar till s-kvinnornas mångåriga

kamp för en generell arbetstidsförkortning där

individen har möjlighet att avgöra hur arbetstiden

skall förläggas.

Raimo Pärssinen och Per-Olof Svensson (s) anser i

motion A288 att föräldraförsäkringen bör

kompletteras med en arbetstidsförkortning som

ytterligare underlättar för småbarnsfamiljer att

kombinera ett aktivt krävande arbetsliv med ett bra

familjeliv.

Enligt Hillevi Larsson (s) i motion A255 bör en

förändring genomföras i arbetstidslagen så att det

införs ett samordningsansvar för arbetsgivare

beträffande arbetstiden i de fall då en arbetstagare

har mer än en arbetsgivare.

Helena Bargholtz och Ulf Nilsson (fp) anser i motion

A203 att de svenska helgdagarna (söndagar

undantagna) inte är förenliga med dagens

mångkulturella och mångreligiösa samhälle. Var och

en borde få välja hur man vill disponera dessa

dagar. Därför föreslår motionärerna att en utredning

om ”röddagskonto” tillsätts för att se över

möjligheterna att fritt disponera över de nuvarande

helgdagarna.

I motion N322 riktar Anna Kinberg (m) kritik mot

lagstiftning som reglerar människors liv till vissa

tider på dygnet. Regleringar som begränsar arbets-

och öppettider bör tas bort (yrk. 1 och 2).

Några bakgrundsuppgifter

Tidigare utredningar

Arbetstidsfrågan har sedan mitten av 1980-talet

varit föremål för utredningar vid ett flertal

tillfällen. Här följer en kort genomgång av de olika

utredningarna.

1987 års arbetstidskommitté hade till uppgift att

analysera konsekvenserna av olika arbetstidsformer

och arbetstidsmönster. Kommitténs betänkande (SOU

1989:53) innehåller beskrivningar, kartläggningar

och analyser samt ett resonemang om den framtida

arbetstidspolitiken. I den delen ansåg kommittén att

en för hela arbetsmarknaden likartad norm för

heltidsarbete borde införas. Normen skulle utgöras

av den samlade årsarbetstiden, inklusive semester.

Kommittén lämnade inga lagförslag.

En utredning om flexibla arbetstidsregler m.m.

tillsattes 1991 med syfte att undersöka om mer

flexibla regler för arbetstid och semester borde

införas i svensk lagstiftning. I utredningens

betänkande (SOU 1992:27) föreslogs en gemensam lag

om arbetstid och semester. Utredningen förordade ett

årsarbetstidsmått och att den nya lagen i stor

utsträckning skulle vara dispositiv. Arbetstidens

förläggning skulle regleras i kollektivavtal. Den

del av semesterledigheten som översteg fyra veckor

skulle få disponeras fritt av arbetstagaren.

Utredningens förslag har inte lett till några

lagändringar.

1995 års arbetstidskommittés främsta uppgift var att

bedöma de långsiktiga konsekvenserna av alternativa

arbetstidsförkortningar och arbetstidsmönster på

produktionen, produktiviteten, sysselsättningen,

konkurrenskraften, arbetsorganisationen och

välfärden. I sitt betänkande (SOU 1996:145) föreslog

kommittén en ny arbetstidslag och ändringar av

semesterlagen och av föräldraledighetslagen.

Lagförslaget utgick ifrån skyddsaspekten i EG:s

arbetstidsdirektiv. Kommitténs förslag innehöll

bl.a. en rekommendation till arbetsmarknadens parter

att träffa kollektivavtal om arbetstidens omfattning

och förläggning. Avtalen borde syfta till att

arbetstidsförhållandena anpassas till verksamhetens

krav och till arbetstagarens önskemål och behov.

Arbetstidskommitténs förslag har inte lett till

några lagändringar.

En arbetsgrupp fick i januari 1999 i uppdrag att

fördjupa underlaget i arbetstidsfrågor. Synpunkter

skulle löpande inhämtas från arbetsmarknadens

parter. I sina bedömningar och förslag skulle

arbetsgruppen fästa vikt vid att de inte försvårar

för parterna att lösa arbetstidsfrågan i

kollektivavtal. Arbetsgruppens rapport Kortare

arbetstid – för och emot (Ds 2000:22) innehåller

inga förslag utan är inriktad på att beskriva och

analysera de möjligheter och konsekvenser som är

förknippade med förändrade arbetstider.

Kommittén för nya arbetstids- och

semesterregler

I december 2000 tillsattes en ny parlamentarisk

kommitté (dir. 2000:97) med uppdrag att göra en

översyn av arbetstidslagen, semesterlagen och övrig

ledighetslagstiftning. Representanter för

arbetsmarknadens parter har knutits till kommittén.

Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler

(Knas) skall

- lämna förslag till en ny arbetstidsreglering som

ger den enskilda arbetstagaren ett större

inflytande över arbetstidens förläggning men

samtidigt ger en god flexibilitet i produktionen,

-

- se över genomförandet av EG:s arbetstidsdirektiv

och föreslå ett tydligare genomförande av

direktivet i svensk lag,

-

- pröva olika vägar till förkortning av arbetstiden

och ge förslag på hur dessa skulle kunna

genomföras,

-

- se över regleringen av övertidsarbete,

-

- lämna förslag till en ändring av semesterlagen

som ger arbetstagaren rätt att ta ut semester

överstigande fyra veckor och sparad semester som

del av dag. Semesterlagen skall också ses över i

förenklingssyfte, framför allt med målet att göra

lagen lättare att tillämpa för små företag,

-

- pröva möjligheten att i förenklingssyfte, framför

allt för små företag, slå samman eller samordna

utformningen av arbetstidslagen, semesterlagen

och övriga ledighetslagar,

-

- bedöma konsekvenserna av sina förslag för de

offentliga finanserna och samhällsekonomin. Även

de företagsekonomiska konsekvenserna skall

belysas, särskilt för små företag,

-

- analysera förslagens konsekvenser för

jämställdheten, arbetsmiljön,

arbetsorganisationen och arbetstagarnas hälsa

liksom tillgången på arbetskraft.

-

Kommittén har enligt sitt uppdrag redovisat frågan

om förläggning av semester överstigande fyra veckor

och sparad semester som del av dag. Uppdraget om

semesterlagen i övrigt samt eventuella förslag om

förkortningar av och inflytandet över arbetstiden

skall redovisas senast den 1 juni 2002. Senast den 1

mars 2003 skall kommittén redovisa återstående delar

av uppdraget.

Kommittén överlämnade i september 2001 ett

delbetänkande Timsemester – ett diskussionsunderlag

(SOU 2001:69) som tar upp frågan om förläggning av

semester överstigande fyra veckor och sparad

semester som del av dag. I delbetänkandet

konstaterar kommittén att det i semesterlagen går

att införa en rätt för arbetstagare att ta ut

semester överstigande fyra veckor och sparad

semester som del av dag. Man kommer också fram till

att lagens bestämmelser i övrigt i princip skulle

kunna tillämpas på semester som del av dag. En

förändring av lagen aktualiserar dock frågor om

inflytande och om lagens tillämpbarhet. Dessa frågor

hänger samman med kommitténs uppdrag i övrigt som

skall redovisas i juni 2002. Kommittén väljer därför

att vänta med ett författningsförslag om semester

som del av dag till dess övriga överväganden

redovisas i juni 2002.

Utöver detta delbetänkande har kommittén gett ut

ett antal skrifter för att belysa några olika

aspekter på arbetstidsfrågan. Genom att ta upp några

av de vanligaste frågeställningarna i

arbetstidsdiskussionen, på ett lite mer

lättillgängligt och kortfattat sätt än vad som är

brukligt i statliga utredningar, hoppas kommittén

att skrifterna skall stimulera till en bred

samhällelig diskussion. För innehållet i skrifterna

svarar författaren. Kommittén har inte tagit

ställning till innehållet.

De hittills utgivna skrifterna är:

1. Arbetstiden – lag eller avtal (SOU 2001:91) som

tar upp frågan om arbetstiden bäst hanteras av

staten i lag eller av arbetsmarknadens parter i

avtal.

2. Arbetstiden – pengarna eller livet (SOU 2002:6)

som tar upp frågan om konsekvenserna av en minskning

av arbetstiden för anställda, företag och samhälle.

3. Arbetstiden – kortare arbetstid eller mer ledigt

(SOU 2002:12) som tar upp frågan om på vilket sätt

minskningar av arbetstiden skett i ett längre

perspektiv. Med detta som utgångspunkt redovisas de

huvudalternativ som i dag finns när det gäller att

minska arbetstiden.

4. Arbetstiden – internationell jämförelse av

arbetstid (SOU 2002:22). I den görs en jämförelse av

arbetstidens längd i olika länder. För tre av de

undersökta länderna görs också en fördjupad

undersökning av arbetstidsförhållandena, särskilt

med avseende på genomförda arbetstidsförkortningar.

Utskottets ställningstagande

De motioner som behandlas i detta avsnitt omfattar

en rad olika aspekter på arbetstider. Som framgår

ovan skall Kommittén för nya arbetstids- och

semesterregler belysa och lägga fram förslag på

många områden och också analysera konsekvenserna för

olika parter. Utskottet kan liksom i ett tidigare

betänkande rörande dessa frågor (bet. 2000/01:AU9)

konstatera att flera av de synpunkter som förs fram

i parti- och kommittémotioner och i ett antal

enskilda motioner helt eller delvis sammanfaller med

den inriktning av arbetstidspolitiken som

utredningsdirektiven ger uttryck för. Utskottet

ställer sig positivt till vad som anförs i

direktiven om att en arbetstidsreglering som innebär

ett stärkt inflytande över arbetstiden för individen

kan bidra till minskad stress och bättre

förutsättningar för jämställdhet. Här kan också

nämnas att frågor om jämställdhet respektive ohälsa

i arbetslivet nyligen har behandlats i utskottets

betänkanden 2001/02:AU3 och 2001/02:AU4.

Utskottet är i dagsläget inte berett att ta närmare

ställning till hur en framtida arbetstidsreglering

bör utformas utan anser att det är angeläget att

avvakta slutsatserna från utredningen. Detsamma

gäller frågan om arbetstidens längd där utskottet

kan konstatera att kommittén har till uppgift att

pröva olika vägar till förkortning och lägga fram

förslag om hur ett genomförande skulle kunna ske.

När det gäller semesterfrågor har kommittén kommit

med ett delbetänkande, men då kommittén inte lagt

fram det slutliga förslaget om semester som del av

dag finns det enligt utskottets uppfattning skäl att

avvakta utredningens slutsatser.

Frågan om samordningsansvar liksom frågan om

”röddagskonto”, som tas upp i två enskilda motioner,

är båda komplicerade och kräver överväganden av vitt

skilda slag. Utskottet är inte i nuläget berett att

ställa sig bakom dessa förslag.

Motionerna A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd), A211

yrkande 12 (kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7 (mp),

A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4 (kd),

A255 (s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A367

yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26 (fp), A392 yrkande

3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd), Sf393 yrkande 8 (mp),

Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v), So637

yrkande 15 (fp), N261 yrkande 3 (m) avstyrks i den

mån de inte kan anses vara tillgodosedda med vad

utskottet anfört.

Riksdagen ställde sig 1998 bakom målet om att den

reguljärt sysselsatta andelen av befolkningen mellan

20 och 64 år skall uppgå till minst 80 % under år

2004. I betänkande 2001/02:AU1 uttryckte utskottet

sitt fulla stöd för målet om full sysselsättning och

delmålet om 80 %. Detta mål ligger fast. Uppgiften

att från vissa utgångspunkter ta fram nya kalkyler

för försörjningsbalansen fram till 2015 ligger

enligt utskottets mening utanför det som Kommittén

för nya arbetstids- och semesterregler bör utreda

och lägga förslag om. Med det anförda avstyrker

utskottet motion A267 yrkande 1 (v).

I motionerna A318 (m), N322 (m), A228 (m) och A248

(m) förespråkas, med lite olika motiveringar, ett

avskaffande av gällande arbetstidsreglering.

Utskottet behandlade motsvarande förslag för ett år

sedan i betänkande 2000/01:AU9 och framhöll då

behovet av en lagreglering för att upprätthålla en

rimlig balans mellan arbetsgivarens och

arbetstagarens önskemål i frågor rörande arbetstid.

Detta gäller såväl arbetstidens längd som

förläggning och andra frågor. Utskottet erinrade då

också om de rättigheter i fråga om arbetstid som

följer av EG-rätten och som Sverige som nation är

skyldigt att se till att arbetstagarna

tillförsäkras. Utskottet finner inte i dag anledning

till annan bedömning, varför motionerna A228 yrkande

5 (m), A248 yrkandena 1–3 (m), A318 yrkandena 1–5

(m) och N322 (m) avstyrks.

Ledighetslagstiftning m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal

motioner som avser frågor om

ledighetslagstiftning m.m. Utskottet

avstyrker samtliga motioner. Jämför

reservationerna 36 (kd), 37 (c), 38 (kd), 39

(fp) och 40 (v).

Motioner

Kristdemokraterna hänvisar i motion A211 (yrk. 10)

till det som EU:s ministerråd enats om när det

gäller anställdas rätt att återuppta sitt arbete

utan försämrade villkor efter föräldraledighet och

möjligheterna att tillgodoräkna sig de förbättringar

som arbetskamraterna erhållit under tiden. Partiet

menar att föräldraledigheten i dag kan vägas in som

skäl för förändring av tjänsten och att detta inte

är förenligt med de nya EU-reglerna. Därför ser man

fram emot en skärpning av den svenska lagen i detta

avseende. I motion Sf392 (yrk. 14) framhålls också

föräldrars rätt att återvända till sitt arbete.

Partiet kräver en lagstadgad rätt till tre års

tjänstledighet i samband med barns födelse.

Kristdemokraterna förordar vidare i motion So609

(yrk. 6) att det skall finnas en lagreglerad rätt

till tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av

anhöriga. En sådan tjänstledighet bör ges under

kortare perioder, exempelvis tre månader, eftersom

det inte går att förutse hur stort vårdbehovet

kommer att vara. På sikt borde man kunna diskutera

möjligheten att minska sin arbetstid för att vårda

anhöriga.

Centerpartiet anser i motion A212 (yrk. 12) att en

lag borde finnas som gör det omöjligt för facken att

inskränka företagens möjlighet att teckna

tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen. De

initiativ som har tagits av större företag för att

ge de föräldralediga högre ersättning måste ses som

positiva och uppmuntras.

I ett antal enskilda socialdemokratiska motioner,

nämligen A253 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s),

A287 av Ann-Kristine Johansson (s), A301 av

Christina Nenes och Göte Wahlström (s), A339 av Lena

Sandlin-Hedman och Agneta Brendt (s) och A361 av Jan

Björkman m.fl. (s), framförs synpunkter på de

ändringar i 17 § 4 semesterlagen som gjordes i

samband med införandet av det nya

studiestödssystemet den 1 juli 2001. Motionärerna

vill att en ändring görs i lagen så att frånvaro vid

studier också i framtiden skall vara

semesterlönegrundande.

Enligt Eva Flyborg (fp) i motion A272 bör det med

tanke på behovet av frivilliga

försvarsorganisationer finnas en lagstadgad rätt

till ledighet för deltagande i utbildning och

tjänstgöring inom frivilligförsvaret. Liknande

synpunkter framförs i motion Fö229 av Carina Hägg

(s) som föreslår att reglerna om ledighet i

frivilliga försvarsorganisationer ses över i syfte

att öka möjligheterna till sådana ledigheter.

Carlinge Wisberg (v) anser i motion A216 att en

anställd skall ha rätt att under viss tid vara

tjänstledig för att kunna pröva ett annat arbete.

Detta skulle främja den personliga utvecklingen och

möjligheterna att trivas med sitt jobb och därmed

öka produktiviteten.

Kenneth Johansson (c) menar i motion A207 att rätten

till tjänstledighet för att starta eget företag

skall vara lika generös som rätten till ledighet

enligt studieledighetslagen. Detta skulle främja

nyföretagandet.

Några bakgrundsuppgifter

De lagar som räknas som s.k. ledighetslagar är bl.a.

föräldraledighetslagen, semesterlagen,

studieledighetslagen, sia-lagen (rätt till ledighet

för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m.), sfi-

ledighetslagen (rätt till ledighet för

svenskundervisning för invandrare), lagen om rätt

till ledighet för att bedriva näringsverksamhet och

närståendevårdslagen. Utöver dessa finns

ledighetsbestämmelser i ett stort antal lagar, bl.a.

förtroendemannalagen, medbestämmandelagen,

arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd och

lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete. I

regeringsformen och kommunallagen finns regler som

gäller ledighet för politiskt uppdrag. I

sammanhanget kan också nämnas lagen om

totalförsvarsplikt, som innehåller regler med förbud

mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare som

fullgör sina skyldigheter enligt lagen, och

räddningstjänstlagen som har regler om tjänsteplikt.

År 1998 antogs den senaste ledighetslagen, lagen

om rätt till ledighet av trängande familjeskäl.

Genom en ändring i föräldraledighetslagen infördes

från och med den 1 augusti 2000 en regel om

två veckors obligatorisk mammaledighet.

Rätten för en arbetstagare att vara ledig från

arbete vid sjukdom är inte reglerad i lag.

Vid sidan av lagregleringen finns kompletterande

ledighetsregler även i kollektivavtal. Rätt till

ledighet kan också följa av tjänstereglementen,

enskilda avtal och sedvänja.

Utskottets ställningstagande

Föräldraledighet

Utskottet har vid ett flertal tillfällen i

betänkanden betonat vikten av att skapa gynnsammare

förutsättningar för att arbetstagare skall kunna

förena arbete och föräldraskap. Senast i betänkande

2001/02:AU3 uttryckte utskottet sin oro för en del

företags negativa inställning till föräldraledighet

och påpekade att det behövs insatser på en rad olika

områden för att underlätta kombinationen barn och

förvärvsarbete. Utskottet såg positivt på det

uppdrag som JämO fått av regeringen i dessa frågor.

Socialförsäkringsutskottet behandlade våren 2001

proposition 2000/01:44 om föräldraförsäkring och

föräldraledighet (bet. 2000/01:SfU10).

Arbetsmarknadsutskottet lämnade i ett yttrande

(2000/01:AU1y) till socialförsäkringsutskottet sina

synpunkter på propositionens förslag.

Riksdagen beslutade i enlighet med

socialförsäkringsutskottets förslag när det gällde

vissa ändringar i lagen om allmän försäkring och

föräldraledighetslagen. Syftet med förändringarna

var att ytterligare förbättra föräldrars möjligheter

att kombinera familj och arbete. Beslutet innebar

att föräldraförsäkringen och föräldraledigheten

byggdes ut. Föräldrapenningen förlängdes och

motsvarande rätt till ledighet infördes i

föräldraledighetslagen. Ytterligare en förmånsnivå

infördes i föräldraförsäkringen, och ny förmån

infördes motsvarande pappans särskilda dagar i

samband med barns födelse eller adoption. Andra

förändringar gällde bl.a. rätten till tillfällig

föräldrapenning och föräldrars rätt till

kontaktdagar. Beslutet innebar också att en

arbetstagare ges ett större inflytande över

förläggningen av delledighet. Vid förkortning av

arbetstiden skall ledigheten även få förläggas till

en eller vissa av arbetsveckans dagar. Om

arbetsgivaren och arbetstagaren inte kommer överens

om hur ledigheten skall tas ut vid förkortad

arbetstid, skall arbetsgivaren förlägga ledigheten

på det sätt som arbetstagaren önskar. Detta gäller

under förutsättning att verksamheten hos

arbetsgivaren kan fortgå utan påtaglig störning.

Arbetsgivaren får inte utan arbetstagarens samtycke

förlägga ledigheten på annat sätt än att sprida den

över arbetsveckans samtliga dagar, dela upp

ledigheten under arbetsdagen eller förlägga den till

någon annan tid än arbetsdagens början eller slut.

Förlängningen av föräldrapenningen och en ny

förmånsnivå inom föräldraförsäkringen samt

motsvarande ändringar i föräldraledigheten trädde i

kraft den 1 januari 2002 och de övriga ändringarna

den 1 juli 2001.

Utskottet kan konstatera att de lagändringar som

gjorts ytterligare underlättar föräldrars

möjligheter att kombinera familj och arbete. En väl

utbyggd föräldraförsäkring ger goda förutsättningar

för barnfamiljerna att utforma sin situation på

bästa sätt.

När det gäller Kristdemokraternas förslag i motion

Sf392 om tre års tjänstledighet har utskottet vid

ett flertal tillfällen och senast i betänkande

2000/01:AU9 behandlat motsvarande yrkande. Såvitt

utskottet känner till finns det inte i dagsläget

någon utredning bl.a. om vilka effekter som en

utvidgad föräldraledighet skulle kunna få t.ex. för

de mindre företagen, hur vikariatsfrågan skulle

lösas vid upprepade långa ledigheter, vilken

inverkan föräldraledigheten skulle ha på lön m.m.

Utskottet finner att avsaknaden av en sådan

utredning eller analys är skäl nog att avstyrka

förslaget om en så kraftig förlängning av föräldrars

rätt till ledighet. Med hänvisning till det anförda

avstyrker utskottet motion Sf392 yrkande 14 (kd).

Utskottet konstaterade i betänkande 2000/01:AU9

att det förekommer att arbetsgivare försvårar för

föräldrar att utnyttja rätten till ledighet enligt

föräldraledighetslagen och föreslog ett

tillkännagivande i denna del. Regeringen fick efter

beslut i riksdagen (rskr. 2000/01:179) i uppdrag att

överväga om det finns behov av att förstärka skyddet

för de arbetstagare som väljer att utnyttja sin rätt

till ledighet i samband med föräldraskap. Enligt

tillkännagivandet borde förändringar i

föräldraledighetslagen och LAS i första hand

övervägas. Som framgått ovan fick

Arbetslivsinstitutet (ALI) enligt ett

regeringsbeslut i oktober 2001 ett tilläggsuppdrag

till myndighetens uppdrag att se över den

arbetsrättsliga lagstiftningen i vissa avseenden.

ALI:s uppdrag skall redovisas senast den 31 oktober

2002. Utskottet förutsätter att gällande EU-regler

beaktas. Här kan också nämnas att JämO initierat en

kampanj ”barn OCH jobb: nio månader…” där det ingår

att finna brister i svensk lagstiftning vad gäller

skydd för gravida och föräldralediga. I avvaktan på

utredningens slutsatser avstyrker utskottet motion

A211 yrkande 10 (kd) i den mån den inte kan anses

tillgodosedd med vad utskottet anfört.

Vad avser Centerpartiets förslag i motion A212 om

att lagstifta bort möjligheten för facken att

inskränka företagens möjlighet att teckna

tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen vill

utskottet hänvisa till behandlingen av motsvarande

synpunkter i betänkande 2001/02:AU3 där utskottet

noterar att JämO gjort visst kartläggningsarbete när

det gäller förekomsten av ekonomiska incitament från

arbetsgivare för föräldraledighet. Utskottet anser

liksom i nyss nämnda betänkande att det skulle vara

av intresse att ta del av ytterligare undersökningar

i denna fråga. Utskottet utgår från att regeringen

kommer att följa dessa frågor och, om så är

erforderligt, återkomma med förslag till

förändringar. Med det ovan anförda avstyrker

utskottet motion A212 yrkande 12 (c).

Ledighet för närståendevård

I den s.k. närståendevårdslagen (1988:1465) finns

regler om ersättning och ledighet för

närståendevård. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser

om rätt till ledighet för arbetstagare som vårdar en

svårt sjuk närstående person. Arbetstagaren har rätt

till hel ledighet från arbetet under den tid som han

eller hon uppbär ersättning enligt lagen och till

förkortning av arbetstiden till hälften eller tre

fjärdedelar under tid med halv eller fjärdedels

ersättning. Ersättning, och därmed ledighet, medges

för högst 60 dagar sammanlagt för varje person som

vårdas. Vid vård av närstående som hivsmittats inom

den svenska hälso- och sjukvården har vårdaren rätt

till högst 240 dagars ledighet.

Som framgår av denna redogörelse finns det i dag

en rätt till ledighet och ersättning vid

närståendevård. Utskottet är inte berett att ställa

sig bakom motion So609 yrkande 6 (kd).

Ledighet för frivilligt försvarsarbete

Frågan om rätt till ledighet för frivilligt

försvarsarbete tas upp i motion Fö229 (s) och A272

(fp). Utskottet har vid flera tillfällen och senast

i betänkande 2000/01:AU9 behandlat motsvarande

fråga. Utskottet uttryckte då sitt stöd för

motionärens uppfattning om värdet av

frivilliginsatser inom totalförsvaret men ansåg

samtidigt att detta inte ensamt motiverade nya

ledighetsregler. Utskottet hänvisade till att

gällande lagstiftning ger vissa rättigheter – så kan

t.ex. studieledighetslagen åberopas när det gäller

utbildning. Den nyssnämnda lagen innebär skydd även

för personer som inte omfattas av lagen om

totalförsvarsplikt och innebär i praktiken även en

rätt till ledighet vid viss utbildning. Utskottet

gör liksom tidigare bedömningen att arbetsgivare

normalt har en välvillig inställning till

framställningar om ledighet för frivillig

försvarsverksamhet. Som sägs i proposition

2001/02:159 Frivillig försvarsverksamhet inom

totalförsvaret bör frågan om ledighet från ordinarie

arbetsplats då en frivillig tas i anspråk för andra

insatser i fred än räddningstjänst ofta kunna lösas

genom avtal eller överenskommelser mellan den

frivillige och arbetsgivaren. Utskottet vidhåller

sin uppfattning att avsaknaden av regler inte heller

kan anses vara till påtaglig nackdel för de

frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet och

avstyrker därmed motionerna Fö229 (s) och A272 (fp).

Ledighet för att pröva annat arbete

När det gäller förslaget i motion A216 (v) om rätt

till ledighet för att pröva annat arbete behandlade

utskottet motsvarande yrkande i betänkande

2000/01:AU9. Utskottet anslöt sig då till

motionärernas positiva syn på behovet av ökad

rörlighet på arbetsmarknaden och konstaterade att

det för detta ändamål finns särskilda

arbetsmarknadspolitiska insatser. Möjligheterna för

en anställd att vara ledig från arbetet för olika

ändamål är ganska omfattande. Utskottet framhöll att

arbetstagaren och arbetsgivaren i det praktiska

livet ofta lyckas träffa överenskommelse om önskad

ledighet. En hänvisning gjordes också till att det i

direktiven för Kommittén för nya arbetstids- och

semesterregler ingår att i förenklingssyfte slå

samman eller samordna utformningen av

arbetstidslagen, semesterlagen och övriga

ledighetslagar. I den mån kommittén finner

sammanslagning eller samordning lämplig skall

kommittén föreslå hur lagstiftningen bör utformas.

Utskottet har inte ändrat uppfattning och avstyrker

därmed motion A216 (v).

Ledighet för att bedriva näringsverksamhet

I motion A207 föreslås att rätten till

tjänstledighet för att bedriva näringsverksamhet

skall vara lika generös som rätten till ledighet

enligt studieledighetslagen. Lagen (1997:1293) om

rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet

innebär att den som varit anställd hos en

arbetsgivare antingen de senaste sex månaderna eller

sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren

har rätt att ta ledigt under en sammanhängande

period om högst sex månader för att starta ett

företag. I det betänkande (1997/98:AU4) där

lagförslaget behandlades tog utskottet ställning

till yrkanden om längre ledighet för att bedriva

näringsverksamhet. Utskottet höll då med om att ett

halvår kan vara en kort tid för att pröva bärkraften

hos en affärsidé men att en längre ledighet skulle

kunna skapa problem för arbetsgivaren. Detta skulle

också kunna bli följden av en så omfattande

tjänstledighet som motionären förespråkar. Utskottet

avstyrker med det anförda motion A207 (c).

Semesterlönegrundande frånvaro vid studier

Den ändring av semesterlagens regler om

semesterlönegrundande frånvaro som trädde i kraft

den 1 juli 2001 genomfördes som en konsekvens av den

nya studiestödslag som trädde i kraft vid samma

datum. Studiestödsformerna korttidsstudiestöd och

vuxenstudiestöd enligt 1973 års studiestödslag har

avskaffats. Därför togs de också bort i

semesterlagens förteckning över

semesterlönegrundande frånvaro. Ingen förändring

genomfördes när det gäller särskilt

utbildningsbidrag som därför fortfarande är

semesterlönegrundande eftersom detta studiestöd inte

omfattades av studiestödsreformen. I det reformerade

studiestödssystemet har personer som tidigare skulle

ha haft vuxenstudiestöd i stället möjlighet att få

studiemedel med högre bidragsdel. Studiemedel är

inte semesterlönegrundande men heller inte

skattepliktiga. Korttidsstuderande kan få bidrag

enligt förordningen (2001:362) om bidrag till

korttidsstudier. Inte heller dessa bidrag är

skattepliktiga.

Studiestödsreformen innebar alltså att de

studiestöd som tidigare varit skattepliktiga och

kopplade till inkomst slopades, och i stället

infördes ett samordnat studiemedel som är

skattefritt och pensionsgrundande för alla. Rätt

till semesterersättning upphörde därför.

I proposition 2001/02:161 Rekryteringsbidrag vid

vuxenstudier föreslår regeringen att det särskilda

utbildningsbidraget från och med den 1 januari 2003

ersätts med ett rekryteringsbidrag och att

semesterlagen ändras i enlighet med detta. Utskottet

är inte berett att verka för en ändring av 17 §

semesterlagen på det sätt som motionärerna föreslår.

Utskottet vill dock påminna om att Kommittén för nya

arbetstids- och semesterregler har i uppdrag att i

förenklingssyfte se över semesterlagens regler om

semesterlönegrundande frånvaro med bevarande av

arbetstagarnas materiella förmåner. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 juni 2002. Med det ovan

anförda avstyrker utskottet motionerna A253 (s),

A287 (s), A301 (s), A339 (s) och A361 (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Avslag på proposition 2001/02:97 (punkt 1)

(kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:97 med den

motivering som framförs under Ställningstagande i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A3 yrkande 1 och 2001/02:A5 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi Kristdemokrater vänder oss mot synen på 40

timmars arbetsvecka som en naturlag. Vi har en

grundläggande positiv syn på deltidsarbete när den

anställningsformen är självvald och passar den

enskilda individen. Arbetstagaren skall ha goda

möjligheter att påverka förläggningen av

arbetstiden, och arbetsvillkoren skall vara

likvärdiga dem som gäller för heltidsanställda.

Genom barnomsorgskonto ökar valfriheten så att

småbarnsföräldrar kan välja att arbeta deltid.

Möjligheten att gå ned i arbetstid efter 61 års

ålder bör lagstadgas. Mot denna bakgrund ser vi det

som positivt att stärka det lagstadgade skyddet för

deltidsarbetandes löne- och anställningsvillkor.

Det finns dock anledning att kritisera det av

regeringen framlagda lagförslaget. Vi anser att

Lagrådets kritik om att begreppet diskriminering

används i sammanhanget är berättigad. Som Lagrådet

påpekat finns en risk att begreppet diskriminering

urvattnas. I stället bör begreppet särbehandling

eller liknande användas. Vi anser därför att frågan

bör hänskjutas till den pågående utredningen om ett

vidgat skydd för diskriminering i arbetslivet så att

en mer samlad bedömning kan göras och lagarna kan

samordnas.

Det finns även andra skäl till att ställa sig

kritisk till lagförslaget. Som det nu ser ut leder

det till ökade kostnader för de kommunala och

landstingskommunala arbetsgivarna. I propositionen

finns inga överväganden om detta.

Av dessa skäl anser vi att propositionen bör

avslås, vilket innebär att motion 2001/02:A3 yrkande

1 (kd) bör bifallas av riksdagen. Vårt

ställningstagande innebär att även förslaget i

motion 2001/02:A5 yrkande 1 (fp) blir tillgodosett.

2. Avslag på proposition 2001/02:97

(punkt 1) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:97 med den

motivering som framförs under Ställningstagande i

reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A3 yrkande 1 och 2001/02:A5 yrkande 1.

Ställningstagande

Enligt Folkpartiets utgångspunkt är det en

självklarhet att var och en har rätt att bli bemött

med respekt för den hon är. Alla former av fördomar

och diskriminering bör bekämpas. Folkpartiet har

också genom åren varit drivande i kampen mot

diskriminering. Exempelvis infördes

jämställdhetslagen efter ett liberalt initiativ år

1980. De tre lagar mot diskriminering som infördes

år 1999 hade också partiets stöd.

Folkpartiet har dock svårt att stödja det nu

framlagda lagförslaget. Genom propositionen införs

en ny princip. Som framhållits av Lagrådet skulle

denna lag vara av annat slag än de tidigare

diskrimineringslagarna då det inte är fråga om den

anställdes person eller personliga egenskaper. Flera

remissinstanser har dessutom avstyrkt lagstiftning.

Frågorna om de deltidsarbetandes och

visstidsanställdas situation på arbetsmarknaden är

inte ointressant utan måste uppmärksammas mer, men

diskrimineringslagstiftning är inte den rätta

metoden.

Därför bör den nu framlagda propositionen avslås

av riksdagen. Detta innebär att motion A5 yrkande 1

(fp) bör bifallas, vilket också innebär att motion

A3 yrkande 1 (kd) tillgodoses.

3. Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.

(punkt 2) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A4 yrkande 2 samt avslår motionerna

2001/02:A3 yrkande 2 samt 2001/02:A5 yrkandena 2 och

3.

Ställningstagande

Sverige är skyldigt att genomföra de båda

direktiven. Vi godtar regeringens bedömning att det

inte finns förutsättningar att införliva de båda

direktiven avtalsvägen utan att detta bör ske genom

lagstiftning. Vi godtar också den lagtekniska

utformningen. Samtidigt konstaterar vi att Sverige

med den nya lagen får ytterligare en i en lång rad

av delvis parallella och delvis överlappande lagar

mot diskriminering. Det blir en allt mer komplicerad

och oöverskådlig blandning av civilrättslig och

straffrättslig lagstiftning med skiftande

diskrimineringsgrunder och olika räckvidd. Särskilt

rörig är den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det har

blivit allt svårare inte minst för de små företagen

att överblicka de olika lagarnas bestämmelser.

Situationen är djupt otillfredsställande och

understryker vår uppfattning att all lagstiftning

mot diskriminering borde sammanföras i en gemensam

lag om mänskliga rättigheter. De olika

ombudsmannamyndigheterna som har inrättats för att

övervaka lagarna borde också läggas samman till en

enda myndighet.

Vi tillstyrker med hänvisning till detta motion A4

yrkande 2 (m) och avstyrker motionerna A3 yrkande 2

(kd) och A5 yrkandena 2 och 3 (fp) i den mån de inte

kan anses tillgodosedda med det anförda.

4. Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.

(punkt 2) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A3 yrkande 2 samt avslår motionerna

2001/02:A4 yrkande 2 och 2001/02:A5 yrkandena 2 och

3.

Ställningstagande

Som framgått av vår reservation ovan anser vi att

frågan om ett skydd för deltidsarbetande och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning bör

hänskjutas till den pågående utredningen om ett

vidgat skydd mot diskriminering. Det är troligt att

en mer samlad bedömning av diskriminerings- och

särbehandlingsfrågor i arbetslivet kan göra en lag

lättare att förstå för företagarna som skall

efterleva lagstiftningen. Speciellt svårt är det för

småföretagen att hela tiden få nya lagar att

förhålla sig till. De har varken tid eller råd att

anpassa organisationen till nya lagar och

regleringar. Risken är stor för missförstånd som kan

få allvarliga följder.

Utredningen om ett vidgat skydd mot diskriminering

bör komma med ett helhetsförslag avseende de fyra

EG-direktiv som avser särbehandling och

diskriminering, dvs. direktivet om likabehandling av

personer oavsett ras eller etniskt ursprung, om

inrättandet av en allmän ram för likabehandling i

arbetslivet, om ramavtal om deltidsarbete resp.

direktivet om ramavtal om visstidsarbete.

Det anförda innebär att vi anser att motion A3

yrkande 2 (kd) bör bifallas av riksdagen. Övriga i

sammanhanget behandlade motioner avstyrks i den mån

de inte kan anses tillgodosedda med det anförda.

5. Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.

(punkt 2) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A5 yrkandena 2 och 3 samt avslår motionerna

2001/02:A3 yrkande 2 och 2001/02:A4 yrkande 2.

Ställningstagande

Det finns redan flera lagar som behandlar olika

former av diskriminering på arbetsmarknaden. Det är

lätt att inse att lagstiftningen med det nya

lagförslaget blir alltmer komplex och

svåröverskådlig. Risken finns också att lagarna

förlorar i tyngd när de blir många. Som Folkpartiet

framhållit tidigare bör man överväga att samla alla

bestämmelser mot diskriminering i en lag. Eftersom

frågan nu är föremål för utredning anser vi att den

i propositionen föreslagna lagen borde tas upp i

denna utredning.

Det anförda innebär att jag anser att motion A5

yrkandena 2 och 3 (fp) bör bifallas av riksdagen.

Motionerna A3 yrkande 2 (kd) och A4 yrkande 2 (m)

bör avslås i den mån de inte kan anses tillgodosedda

med det anförda.

6. Information och lagstiftning (punkt 3) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A5 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt min mening är det olyckligt om regeringen

tror att alla problem med diskriminering på

arbetsmarknaden enbart löses genom lagstiftning. I

många fall kan delar av ett problem lösas genom

information. Lagarna borde därför kompletteras med

informationskampanjer för att också på denna väg

komma åt diskrimineringsproblemen. Detta bör ges

regeringen tillkänna.

Det anförda innebär att motion A5 yrkande 4

(fp) bör bifallas av riksdagen.

7. Godkännande av ILO-konventionen om

deltidsarbete (punkt 5) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår förslaget i proposition 2001/02:97

om godkännande av Internationella

arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175) om

deltidsarbete. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A4 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen anser att de hinder som tidigare

förelegat för en svensk ratificering av ILO-

konventionen om deltidsarbete nu är undanröjda och

föreslår att riksdagen godkänner konventionen.

Enligt vår uppfattning är det tillfyllest att

Sverige införlivar de två EG-direktiven genom den

föreslagna lagstiftningen. ILO-konventionen tillför

inget ytterligare i frågan. Vi förordar att Sverige

även framgent avstår från att tillträda

konventionen.

Vi anser alltså att propositionen skall avslås i

denna del, vilket innebär att vi tillstyrker motion

A4 yrkande 1 (m).

8. Ändringar i fråga om deltidsarbete och

tidsbegränsade anställningar (punkt 6) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A316 yrkandena 5–7 samt avslår motionerna

2000/01:A810 yrkande 3, 2001/02:A220 yrkandena 4 och

5, 2001/02:A232, 2001/02:A233, 2001/02:A252,

2001/02:A262, 2001/02:A264, 2001/02:A273,

2001/02:A290, 2001/02:A328, 2001/02:A338,

2001/02:A365, 2001/02:A372, 2001/02:A373,

2001/02:A374 och 2001/02:So503 yrkande 2.

Ställningstagande

Under de senaste åren har antalet fasta jobb ökat.

Sett ur ett längre perspektiv har dock de

tillfälliga jobben blivit fler, och många människor

har en otrygg anställningssituation. Värst utsatta

är de behovs- eller timanställda. Det är oftast

kvinnor i den offentliga sektorn men även i privat

sektor.

Det finns en mängd beskrivningar av hur människor

med tillfälliga anställningar drabbas: Svärigheter

att få bostad och liten möjlighet att ta lån och att

vara kreditvärdig. De timanställda har än svårare

att klara vardagliga saker som de flesta anser som

naturliga, t.ex. att gå till tandläkaren på bokad

tid.

Utredningen som Arbetslivsinstitutet gör skall

visserligen kartlägga förekomsten av tidsbegränsade

anställningar, men utredningen har inget uttalat

uppdrag att komma med förslag hur dessa

anställningar skall begränsas.

Vänsterpartiet anser att grunden måste vara fasta

heltidsjobb. Undantag skall sedan kunna göras genom

kollektivavtal, men enbart om det finns sakliga

skäl.

De förändringar som genomfördes år 1996 för att

angripa missbruket av vikarier har, vilket

Vänsterpartiet befarade, visat sig otillräckliga.

Utvecklingen har visat att lagen inte är tillräcklig

för att komma åt missbruket med

visstidsanställningar.

Trots att många har haft en otrygg

anställningssituation infördes år 1996 ytterligare

en osäker anställningsform, ÖVA, överenskommen

visstidsanställning. Skillnaden mellan ÖVA och andra

former av visstidsanställningar är att det inte

behövs några sakliga skäl för att inrätta en

överenskommen visstidsanställning. Den tillgodoser

inte någon särskild person eller något särskilt

behov. Grunden för att införa ÖVA var att ge

arbetsgivaren större makt över anställningsformen.

Den motiverades med sysselsättningsskäl. Av de

utvärderingar som gjorts framgår att de äldre

formerna av tidsbegränsade anställningar är fullt

tillräckliga. Vänsterpartiet anser att ÖVA måste

avskaffas.

Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör alla former

av visstidsanställningar efter 18 månader inom ramen

av en treårsperiod övergå i en

tillsvidareanställning. Detta är nödvändigt för att

fånga in den sämsta formen av anställning, nämligen

behovs- och timanställning. Många kvinnor inom

kommunsektorn har denna anställningsform, och

ytterligare exempel är objektsanställda personliga

assistenter. Diskrimineringen av kvinnor är mycket

tydlig på denna punkt. Riksdagen får inte vara

overksam.

Det anförda innebär att vi anser att motion A316

yrkandena 5–7 (v) bör bifallas. De övriga i

sammanhanget berörda motionerna bör avslås.

9. Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7)

(m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A349 yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7 samt

2001/02:Kr425 yrkande 3 samt avslår motionerna

2001/02:A236 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237

yrkandena 1 och 2, 2001/02:A314 yrkandena 2 och 3,

2001/02:A389 yrkande 25 och 2001/02:N267 yrkande 17

i denna del.

Ställningstagande

Den traditionella, storskaliga produktionen ersätts

i snabb takt av en mer individanpassad

företagsamhet. Synen på anställning förändras och

nya relationer suddar ut invanda gränser mellan

anställda, uppdragstagare och ägare. Medarbetarna

ges större ansvar och befogenheter samtidigt som

kraven på kunskap och kompetens ökar. Den svenska

arbetsrättsliga lagstiftningen har inte utvecklats i

samma takt utan är anpassad till gårdagens

arbetsmarknad som var präglad av industrisamhället.

Den blir därmed ett ökande hinder för tillkomsten av

nya jobb. Lagstiftningen måste moderniseras.

Utgångspunkten skall vara att det är den enskilde

som är bärare av arbetets rättigheter. De fackliga

organisationerna skall företräda arbetstagarna på

grundval av deras uppdrag, inte till följd av

tvingande regler. Dagens lagstiftning tar ställning

för organisationerna, vilket innebär att individerna

kommer i kläm. Bestämmelser om avtalsområden, rätt

för centrala organisationer att bestämma vilket

kollektivavtal som skall gälla på arbetsplatsen och

den fackliga vetorätten mot entreprenader är exempel

på hur lagen bestämmer över företagens och de

anställdas huvuden hur de skall bedriva

verksamheten.

Vi vänder oss mot påståendena att våra förslag

skulle försämra för arbetstagarna. Självklart skall

det arbetsrättsliga regelverket syfta till att

trygga den enskildes ställning på arbetsmarknaden. I

detta behövs en bättre balans mellan fackliga

privilegier och den enskildes förenings- och

avtalsfrihet än i den nu gällande lagstiftningen.

Dagens lagstiftning skyddar genom t.ex.

turordningsregler och tillsvidarekontrakt dem som

har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden på

bekostnad av dem som inte ännu lyckats göra det.

Turordningsreglerna blir ett särskilt problem för

ungdomar. Vid en konjunkturnedgång blir muren mellan

de fast anställda och de andra än större. De icke-

etablerade kastas ut i arbetslöshet, trots att deras

kompetens kanske hade behövts för viktiga

arbetsuppgifter.

En fungerande arbetsmarknad skall stå på två ben:

Avtalsfrihet och rättstrygghet. Fria avtal skall

utgå från individer och företag. En arbetsgivare

skall inte vara skyldig att tillämpa

kollektivavtalet på andra arbetstagare än dem som

omfattas av avtalet, dvs. medlemmarna i

organisationen.

En verklig föreningsfrihet måste vara både positiv

och negativ. Båda måste stärkas. I den positiva

föreningsfriheten måste ingå rätten att organisera

sig och förhandla lokalt. Människor måste ges

möjlighet att välja mellan olika avtal, även

individuella sådana. Den negativa föreningsfriheten

avser rätten att slippa vara med i en förening.

Medlemskap skall krävas i den fackliga organisation

som vill att den enskilde skall omfattas av dess

kollektivavtal.

Det är viktigt att en fri arbetsmarknad inte

hämmas på EU-nivå, till exempel i form av

unionsomfattande kollektivavtal eller fackliga

regler. Detta står i strid inte bara med de

principer som vi framfört ovan, utan även med den

viktiga subsidiaritetsprincipen. Svenska företrädare

i EU:s instanser måste verka för att besluten fattas

så nära medborgarna som möjligt.

Vi tillstyrker med det anförda motionerna A349

yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7 (m) och Kr425 yrkande 3

(m). Motionerna A389 yrkande 25 (fp), A236 yrkandena

1 och 2 (m), A237 yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks i

den mån de inte får anses tillgodosedda med det

anförda. Motionerna A314 yrkandena 2 och 3 (v) och

N267 yrkande 17 i denna del avstyrks.

10. Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7)

(v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A314 yrkandena 2 och 3 samt avslår

motionerna 2001/02:A349 yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7,

2001/02:A236 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237

yrkandena 1 och 2, 2001/02:A389 yrkande 25,

2001/02:Kr425 yrkande 3 samt 2001/02:N267 yrkande 17

i denna del.

Ställningstagande

Vänsterpartiet har under många år krävt att

arbetsrätten förbättras och föreslagit att de nya

förutsättningarna i arbetslivet skall utredas. Detta

har hörsammats av riksdagen. Arbetslivsinstitutet

har fått i uppdrag att utreda detta. Syftet med

uppdraget är att ”försäkra sig om att lagstiftningen

uppfyller kraven på trygghet och inflytande för de

anställda inom ramen för en flexibel och effektiv

arbetsmarknad”.

Frågor om anställningsform och anställningsvillkor

gäller makt och maktlöshet med en tydlig

könsdimension. Enligt Vänsterpartiets mening är det

anmärkningsvärt att det i uppdraget inte nämns något

om att översynen skall belysa situationen utifrån

ett könsperspektiv. Vänsterpartiet anser att

uppdraget bör kompletteras dels i detta hänseende,

dels med en uppmaning om att de förändrade

turordningsreglerna skall utredas särskilt.

Detta innebär att vi anser att motion A314

yrkandena 2 och 3 (v) bör bifallas av riksdagen.

Övriga i sammanhanget behandlade motioner bör

avslås.

11. Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7)

(fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A389 yrkande 25 och 2001/02:N267 yrkande 17

i denna del samt avslår motionerna 2001/02:A236

yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237 yrkandena 1 och 2,

2001/02:A314 yrkandena 2 och 3, 2001/02:A349

yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7 samt 2001/02:Kr425

yrkande 3.

Ställningstagande

För varje år som går blir det allt mer nödvändigt

och uppenbart att lagarna måste förändras och

moderniseras. Det är inte möjligt att ha en

lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov

och arbetsmarknad eftersom utgångspunkten på den

tiden var att en anställd arbetade hos samma

arbetsgivare genom hela sitt yrkesverksamma liv.

Dagens arbetsrättsliga lagstiftning bidrar till

att cementera arbetslösheten på en högre nivå än

nödvändigt och den skapar problem med

lönebildningen. Lagstiftningen skall ses som ett

instrument för att skapa balans mellan arbetsgivare

och arbetstagare på arbetsmarknaden. Den nuvarande

lagstiftningen kom till därför att man ansåg att den

anställde hade en svag position i förhållande till

arbetsgivaren. Det var riktigt då, och gäller

fortfarande. Vad som har gått snett är att

organisationerna både på arbetstagar- och

arbetsgivarsidan inte sökt eller faktiskt nått en

bättre ordning för lönebildningen och ett större

inflytande för den enskilde arbetstagaren och

arbetsgivaren.

Det är ändå viktigt att påpeka att det i huvudsak

är i avtal mellan arbetsmarknadens parter som

frågorna skall lösas. Lagstiftning skall användas

endast i de fall som det är uppenbart att nuvarande

regler inte fungerar som tänkt.

De förändringar som fyrpartiregeringen genomförde

och som gällde under år 1994 var välbehövliga.

Beslutet av den socialdemokratiska regeringen att

upphäva dem var förödande för företagsamheten.

Dessbättre har en del hänt med lagstiftningen

under senare år genom initiativ från de borgerliga

partierna. Vi syftar på förbudet mot blockader mot

enmans- och familjeföretag och

turordningsundantaget för småföretag avseende högst

två arbetstagare.

En fortsatt reformering brådskar dock, inte minst

mot bakgrund av att arbetsmarknaden hela tiden

förändras och att fler får andra anställningsformer

än fast anställning. Konkret anser vi bl.a.

vetomöjligheterna vid entreprenader bör tas bort och

att den s.k. lex Britannia bör slopas.

En parlamentarisk utredning bör tillsättas

skyndsamt för att lägga fram förslag om en

arbetsrätt som är anpassad till 2000-talets

arbetsmarknad. Bland det som bör studeras är hur man

kan få in de nya anställningsformerna i det

arbetsrättsliga systemet.

Det anförda innebär att vi anser att motion A389

yrkande 25 (fp) bör tillstyrkas. Övriga i

sammanhanget behandlade motioner avstyrks i den mån

de inte kan anses tillgodosedda med det anförda.

12. Lönebildningen (punkt 8) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A219 yrkandena 1–5 samt avslår motionerna

2001/02:A234 och 2001/02:A367 yrkandena 22–24.

Ställningstagande

Alla som arbetar heltid skall kunna leva på sin lön

och alla arbetstagare skall kunna känna att de kan

påverka sin lön. Så är inte fallet i Sverige. Det

finns ett utbrett missnöje med den nuvarande

lönebildningen.

Lönebildningen måste bli friare. Den nödvändiga

flexibiliteten och anpassningsförmågan saknas. I

alltför liten utsträckning bidrar lönebildningen

till att skapa balans på arbetsmarknaden och till

att underlätta företagens rekrytering.

Trots relativt sett höga arbetskraftskostnader

betalar sig långa studier dåligt i Sverige. Samtliga

undersökta akademiska yrken hade en lägre ekonomisk

standard än industriarbetarna när skatt, nödvändiga

fasta utgifter och studiemedelsavgiften betalats.

Lönebildningen skall bestämmas genom lokala

förhandlingar så nära den enskildes verklighet som

möjligt eftersom individuella löner mera direkt

belönar de anställdas kunskaper och

arbetsresultatet. Detta motverkar också ”lön efter

kön”.

Det går dock inte lägga hela ansvaret för

lönebildningen på parterna. En mängd faktorer

påverkar löneutvecklingen. I alla avgörande

hänseenden bestämmer staten förutsättningarna genom

sin ekonomiska politik i stort och genom bl.a.

skatte-, närings-, utbildnings- och

arbetsmarknadspolitiken och genom utformningen av

lagar och regler.

Vi anser att politiken bör läggas om i följande

riktning.

· En inkomstskattereform genom successivt avvecklad

inkomstskatt och höjt grundavdrag i två steg

·

· En successiv avveckling av statsskatten, som är

att betrakta som en skatt på utbildning och

kunskap

·

· Införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring

som innebär att alla som uppfyller

arbetsvillkoret omfattas; ersättning utges under

högst 300 dagar med återkvalificering endast

genom arbete.

·

Det anförda innebär att vi tillstyrker motion A219

yrkandena 1–5 (m) samt avslår motionerna A234 (m)

och A367 yrkandena 22–24 (kd) i den mån de inte

anses tillgodosedda med det anförda.

13. Lönebildningen (punkt 8) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A367 yrkandena 22–24 samt avslår motionerna

2001/02:A219 yrkandena 1–5 och 2001/02:A234.

Ställningstagande

Under de senaste 20 åren har den svenska

lönebildningen inte fungerat tillfredsställande.

Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra

viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta

dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu

är den vägen stängd och låginflationspolitiken

etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera

bättre och leda till avtal i paritet med

konkurrentländernas om vi skall få ned

arbetslösheten.

Enligt vår uppfattning finns det fyra tillväxtfällor

på den svenska arbetsmarknaden.

· Den första tillväxtfällan är den i internationell

jämförelse låga andelen anställda inom den

privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik

på arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver

möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

·

1 Den andra tillväxtfällan är den låga

rörligheten på arbetsmarknaden som

resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken

till detta är bl.a. de höga skattekilarna

samt den sammanpressade lönestrukturen.

Exempelvis har många offentligt anställda

akademiker lägre livslöner än personer

inom den privata sektorn som har

gymnasieutbildning som högsta

utbildningsnivå. För en fungerande

arbetsmarknad och ett bra

näringslivsklimat krävs att lönebildningen

bättre avspeglar tillgång och efterfrågan

på arbetskraften.

2

· Den tredje tillväxtfällan är det faktum att

utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är

förödande för vår framtida konkurrenskraft.

Svenska akademiker har internationellt sett

betydligt lägre löner än motsvarande grupper i

Västeuropa. Det gäller för akademiker både i

privat och offentlig tjänst. Lönebildningen bör

på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till

löntagarens kompetens och kunnande, den

prestation som utförs och det ansvar

arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också

stimulera den enskilde till lärande,

ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I

praktiken innebär dessa hänsynstaganden att

lönebildningen i större utsträckning bör ske på

det lokala planet och vara mera individuellt

inriktad. Samtidigt bör man i en mer individuellt

inriktad lönebildning vara ytterst observant på

den ojämlika situation som kan uppstå vid en

löneförhandling mellan en arbetsgivare och en

enskild individ. Arbetstagarorganisationer har

därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

·

· Den fjärde tillväxtfällan är de höga

anställningströsklarna, både för företag och

individer. Detta gäller inte minst rekrytering av

lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet.

För individen gör ersättningar från

arbetslöshetsförsäkringen samt marginaleffekter

att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig

jämfört med alternativet att inte arbeta. För

företagen innebär relativt höga ingångslöner och

hög skatt på arbete tillsammans med vissa

arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för

att anställa personer med låg utbildning och

liten erfarenhet i relation till det som

efterfrågas.

·

Enligt vår uppfattning kan man inte bara titta på

den totala lönenivåns utveckling utan man måste även

beakta lönebildningens roll för att skapa dynamik

och flexibilitet och därmed sysselsättning och

tillväxt.

För att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö

som främjar en god lönebildning krävs det en

strategi i vilken följande punkter måste ingå.

· De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen

skall vara stabila och främja ett ansvarsfullt

beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de

enskilda företagen och de anställda. Statlig

inkomstpolitik avvisas.

·

- För att uppmuntra arbete, utbildning,

kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste

skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis

genom höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag.

Maximal marginalskatt skall vara 50 % i enlighet

med skattereformen 1990/91.

-

· Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom

relativt blygsamma medlemsavgifter,

arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter men framför

allt över statsbudgeten. Försäkringen bör vara

obligatorisk och i större utsträckning än i dag

finansieras genom avgifter från de försäkrade.

När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när

den sjunker minskar de. En sådan modell ger

incitament för en bättre fungerande lönebildning.

Löntagarna kompenseras genom sänkta

inkomstskatter.

·

· Ett vinstdelningssystem för de anställda bör

införas. Ett sådant system skapar en god och

flexibel koppling mellan företagens vinster och

de anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter

bör inte tas ut på ersättning från ett

vinstdelningssystem.

·

· För att utbildning skall premieras bättre och

bristyrken skall kunna locka till sig arbetskraft

måste lönebildningen ge utrymme för en bättre

löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur

det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade

möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom

branscher med relativt låga ingångslöner. Fler

sådana arbeten ökar möjligheten för många att

komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för

låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.

·

· Lagregleringen av kollektivavtalen bör ses över

för att öka den enskildes rättigheter och främja

en bättre fungerande lönebildning. Bland annat

borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta

avtal med arbetsgivare utan hänsyn till gällande

kollektivavtal underlättas. Riskerna för att

enskilda arbetstagare utnyttjas otillbörligt

genom att hamna i en underlägsen position,

exempelvis vid hög arbetslöshet, måste beaktas i

denna översyn. Lagstiftning om att stridsåtgärder

skall vara proportionerliga bör införas. Vi

återkommer till detta i en efterföljande

reservation

·

· Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad

flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom.

Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan vara

ett verksamt sätt att få fler unga i arbete.

Detta bör i första hand lösas avtalsvägen.

·

Enligt vår uppfattning är det arbetsmarknadens

parter som har det direkta ansvaret för

lönebildningen. Staten kan dock genom lagstiftning

och institutionella ramar skapa förutsättningar för

en bättre lönebildning. Vi anser därför att

utvecklingen av den tidigare

förlikningsmannaexpeditionen till ett

medlingsinstitut kan vara något positivt.

Vi anser också att Medlingsinstitutet i sitt

arbete bl.a. bör verka för samordnade avtalsperioder

och ge råd och stöd till arbetsmarknadens parter för

att främja en samhällsekonomiskt sund lönebildning.

Vid konflikter skall Medlingsinstitutet kunna agera

som medlare, genom att i samråd med parterna utse

medlare som har förtroende hos de berörda.

En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se

till att statistik om löner finns tillgänglig på ett

relevant sätt.

Det är endast arbetsmarknadens parter som kan

utveckla löneformer och anställningsvillkor som är

anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad

med dess snabba omvandlingstakt. Inrättandet av

Medlingsinstitutet får därför inte leda till statlig

inkomstpolitik. Även fortsättningsvis är det

arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för

lönebildningen.

Slutligen anser vi att Medlingsinstitutet bör ha

nödvändig kompetens för att arbeta med

jämställdhetsfrågor samt övriga

diskrimineringsformer när det gäller lönebildning.

Detta är ett bra incitament för att fortsätta

arbetet med att undanröja osakliga löneskillnader

mellan kvinnor och män liksom på andra områden där

lönesättningen sker på ett diskriminerande sätt.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om lönebildningen. Detta innebär att

riksdagen bör bifalla motion A367 yrkandena 22–24

(kd) och avslå motionerna A219 yrkandena 1–5 (m) och

A234 (m).

14. Chefslöner m.m. (punkt 9) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2000/01:A226 yrkandena 1–5 samt 2000/01:A601

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Vänsterpartiet har vid flera tillfällen påtalat det

orimliga i att bevilja fantasilöner och att ge

omotiverat höga avgångsvederlag för ledande personer

i både privat och offentlig tjänst. Det är orimligt

att begära att löntagarna ensidigt skall visa

samhällsansvar och hålla tillbaka sina lönekrav när

storföretagens chefer beviljas skyhöga löner, bonus

och fallskärmsavtal och när en del chefer i statliga

verk och bolag fått fantasilöner och höga

avgångsvederlag. Om det upplevs som om ett litet

brödraskap belönar varandra med olika förmåner blir

det svårt att hålla ihop samhället.

Lönebildningen måste ses i ljuset av ökade

samhällsklyftor. Den rikaste tiondelen av hushållen

ökade under 1990-talet sina disponibla inkomster med

betydligt mer än de med de lägsta inkomsterna. Den

rikaste tiondelen disponerade 22,5 % av de totala

disponibla inkomsterna.

Vänsterpartiet anser att det bör tillsättas en

låg- och höginkomstutredning med syftet att

undersöka vilka grupper som fått det bättre och

vilka som fått det sämre till följd av avregleringen

av penning- och kreditmarknaden och på grund av

börsuppgången. Utredningen bör även belysa vad som

ligger bakom att den disponibla inkomsten minskat

för låginkomsttagare och varför den ökat för

höginkomsttagarna. En granskning bör ske av förmåner

och privilegier bland ekonomiska och politiska

makthavare.

Vänsterpartiet anser att staten som arbetsgivare

bör vara en pådrivare genom att skapa legitimitet

för viktiga verksamheter och ett bra samhällsklimat.

Statsministerns lön bör vara tak för ledande

offentliga befattningshavare eftersom det uppdraget

rimligen bör ses om statens viktigaste. Detta tak

borde också kunna vara moralisk norm för kommuner,

landsting och privata företag.

Vänsterpartiet anser även att de trygghetspaket,

”fallskärmar”, som finns skall ses över och stramas

upp, t.ex. genom att anknytas till lagen om

anställningsskydd eller till riksdagsledamöternas

villkor.

Påståendet att toppchefer har en särskilt utsatt

ställning som skulle motivera stora avgångsvederlag

anser vi vara starkt överdrivet. Risken är snarare

att överdådiga avgångsvederlag gör vissa toppchefer

ekonomiskt oberoende för återstående arbetsliv.

Avgångsvederlag skall vara en rimlig

omställningsförsäkring, inte en garanterad hög

levnadsstandard livet ut.

En annan fråga gäller ersättningen för olika slag

av sidouppdrag. Vänsterpartiet anser att sådana

uppdrag bör reducera lönen i motsvarande grad. Lön

och förmåner skall bestämmas efter det arbete som

förväntas ingå. Om uppdraget innebär att den egna

myndigheten eller bolaget representeras skall

grundlönen reduceras motsvarande arvodet.

Vänsterpartiet anser också att arvodena för

uppdrag i statliga styrelser i dag är förhållandevis

höga. Nivån bör sänkas.

Det anförda innebär att vi tillstyrker motion

2000/01:A226 yrkandena 1–5 (v). Motion 2000/01:A601

yrkandena 1 och 2 (v) får anses tillgodosedd med det

anförda.

15. Stridsåtgärder (punkt 10) (m, kd, c, fp)

av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),

Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m), Maria

Larsson (kd), Henrik Westman (m), Anna Kinberg

(m) och Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 15. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A219 yrkandena 7 och 8, 2001/02:A349 yrkande

5 i denna del, 2001/02:A367 yrkandena 31 och 32 samt

2001/02:N267 yrkande 17 i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör det införas ett

proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten

till stridsåtgärder som kostar litet för den egna

organisationen men orsakar stor skada för motparten

och tredje man. Det skall inte vara möjligt att ta

ut nyckelgrupper i strejk och vidta s.k.

nålsticksåtgärder om detta vållar motparten eller

tredje man stor skada. Kravet på proportionalitet

bör gälla såväl vid primärkonflikter som vid

svarsåtgärder och både vid konflikter som syftar

till ett nytt avtal och vid sådana som syftar till

ett s.k. hängavtal. Det skulle innebära ett visst

skydd för den s.k. negativa föreningsrätten.

Vi kan konstatera att strejkrätten är mer

begränsad i flera europeiska länder än vad den är i

Sverige. I exempelvis Tyskland måste facket ta

hänsyn till de ekonomiska skadeverkningarna av en

strejk.

Vi anser att även sympatiåtgärder bör förbjudas.

Enligt vår uppfattning är det svårt att rättsligt

motivera rätten till sympatiåtgärder. Den rätten

försvaras i dag bara av den fackliga sidan som

uppfattar rätten till sympatiåtgärder som en del av

kollektivavtalssystemet. Den egentliga grunden för

rätten till stridsåtgärder – att träffa

kollektivavtal – finns inte vid sympatiåtgärder. Det

behöver inte heller förekomma någon som helst

intressegemenskap mellan den part som vidtar

sympatiåtgärden och den part i primärkonflikten som

sympatiåtgärden avser att stödja. Det kan t.o.m.

vara så att en part som har träffat kollektivavtal

efter stridsåtgärder i de egna förhandlingarna sedan

också drabbas av sympatiåtgärder. Ett annat skäl för

ett förbud mot sympatiåtgärder är den ökade

sårbarheten hos företagen till följd av den tekniska

utvecklingen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi har framfört om att

införa ett proportionalitetskrav och att förbjuda

sympatiåtgärder. Det innebär att riksdagen bör

bifalla motionerna A219 yrkandena 7 och 8 (m), A349

yrkande 5 i denna del (m), A367 yrkandena 31 och 32

(kd) samt N267 yrkande 17 i denna del (fp).

16. Integritet i arbetslivet (punkt 11) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motionerna

1999/2000:A723 yrkande 13 och 2001/02:A316 yrkande 1

samt avslår motionerna 2001/02:A238, 2001/02:A245,

2001/02:A327, 2001/02:A354 yrkandena 1 och 2,

2001/02:A378 samt 2001/02:Ju388 yrkande 10.

Ställningstagande

Vänsterpartiet anser att det finns anledning att

ifrågasätta att man i det privata näringslivet i dag

i allt större utsträckning använder sig av

medicinska kontroller. Detta sker helt utan stöd av

lag, kollektivavtal, andra regler eller gemensamma

normer. Detta är djupt otillfredsställande.

Kontroller av detta slag är ett stort intrång i det

privata livet. Vi har efterlyst en strategi för hur

arbetet mot alkohol och narkotika måste utvecklas.

När kontroller som hotar integriteten är nödvändiga

måste det finnas en genomtänkt kedja av åtgärder så

att man vet vad som skall kontrolleras, vem som

skall kontrollera, hur svar skall användas och av

vem. Löntagarnas personliga integritet måste

garanteras så långt som möjligt.

Vi kan nu konstatera att en utredning om personlig

integritet i arbetslivet har presenterat sitt

förslag om en ny lag. Vi välkomnar en lag på området

men utan att i detta sammanhang binda oss för den

närmare utformningen. Eftersom en reglering är

ytterst angelägen, förutsätter vi att regeringen

snarast efter sedvanlig beredning återkommer med ett

lagförslag.

Oavsett vad som nyss sagts anser vi att det finns

anledning att vara kritisk till vissa delar av

förslaget. Dess anknytning till personuppgiftslagen

(PUL) kan göra lagen svårtillämpad och därmed mindre

effektiv. Skyddet för den personliga integriteten

måste ha hög dignitet. Utrymmet för undantag måste

vara mycket begränsat.

Det anförda innebär att vi anser att motionerna

1999/2000:A723 yrkande 13 (v) och A316 yrkande 1 (v)

bör bifallas. Övriga i sammanhanget behandlade

motioner avstyrks.

17. Yttrandefrihet för privatanställda m.m.

(punkt 12) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:Ju388 yrkandena 8 och 9 samt avslår

motionerna 2001/02:A224 yrkandena 1 och 2 samt

2001/02:A385 yrkande 4.

Ställningstagande

Ett särskilt problem som uppmärksammats av

Vänsterpartiet är när verksamhet som tidigare

bedrivits i offentlig regi privatiseras. Den

generella grundlagsfästa meddelarfriheten ersätts då

med en långtgående tystnadsplikt. Detta innebär

bl.a. att privat verksamhet får konkurrensfördelar

på bekostnad av arbetstagarens möjlighet att meddela

sig när det exempelvis gäller missförhållanden på

arbetsplatsen.

Frågorna har berörts i en utredning, Ds 2001:9.

Detta förslag har mött viss kritik vid

remissförfarandet.

Enligt Vänsterpartiets mening är det lagförslag

som presenterats i utredningen inte tillräckligt

långtgående. En lag om skydd för meddelarfrihet i

offentligfinansierad verksamhet i privat regi skall

bygga på principen att denna så långt som möjligt

skall vara densamma som för offentliganställda. Om

så erfordras kan lagstiftningen kompletteras med

regler som skyddar verkliga företagshemligheter.

Man bör dessutom gå ett steg längre. Ett skydd

behövs för meddelarfriheten på privata arbetsplatser

i allmänhet, inte bara i verksamhet som är

offentligfinansierad. Vänsterpartiet anser att en

utredning bör ges i uppdrag att även utreda

förutsättningarna för anställda i helt privat regi

att få utöva sina grundlagsskyddade rättigheter.

Även här bör lagen kunna kompletteras med regler för

vad som skall anses som företagshemligheter.

Det anförda innebär att vi anser att riksdagen bör

bifalla motion Ju388 yrkandena 8 och 9 (v).

Motionerna A224 yrkandena 1 och 2 (mp) samt A385

yrkande 4 (mp) bör avslås.

18. Yttrandefrihet för privatanställda m.m.

(punkt 12) (mp)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 18. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A224 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A385

yrkande 4 samt avslår motion 2001/02:Ju388 yrkandena

8 och 9.

Ställningstagande

Ett stort och växande arbetsmiljöproblem är rädslan

för att framföra kritik på arbetsplatsen. Tystnaden

har brett ut sig. Många arbetsgivare kräver i dag

tystnad och lojalitet av medarbetarna. Inte bara

privata arbetsgivare utan också kommuner och

landsting finns bland dem som anser att lojalitet

betyder att inte kritisera sin arbetsgivare. Mest

markant är detta inom den offentliga sektorn.

Rädslan att framföra kritik gör att människor känner

sig stressade och pressade.

Klimatet har blivit hårdare med ökad konkurrens

och stramare ekonomi. Massarbetslösheten under 1990-

talet har gjort att arbetsgivarna haft stor tillgång

till arbetskraft och kunnat välja och vraka ur

arbetslöshetskön.

Som framhålls i motion A224 (mp) uppger i dag 3 av

10 statstjänstemän att det är känsligt att framföra

kritik mot arbetsgivaren. En enkätstudie bland 300

anställda inom LO-förbunden Fastighets och Livs

visar att 26 respektive 23 % säger att de drar sig

för att säga vad de tycker om arbetsmiljön och

arbetsvillkoren.

Yttrandefriheten är lagskyddad, men undersökningar

visar att det trots att lagen finns inte är så. En

rapport från SKTF redovisar intervjuer med 1 400

personer anställda inom landsting, kommuner och

kyrkan. Inom kyrkan vågar 6 av 10 inte framföra

öppen kritik.

Rädslan att kritisera sägs vara störst bland

kvinnor och äldre arbetstagare och bland

administrativ personal. Nästan varannan kommunalt

anställd vågar inte öppet ge kritik, och så många

som 15 % avstår från kritik av rädsla för att

förlora jobbet eller för att vålla problem på

arbetsplatsen. Man håller hellre tyst om

oegentligheter än säger ifrån.

De som har tidsbegränsade anställningar har

svårast att säga ifrån. Hellre godtar man en dålig

arbetsmiljö än inga lönelyft eller inget arbete

alls. Enligt en studie inom Arbetslivsinstitutet

vill många tillfälligt anställda ha fast arbete, och

därför tiger de om missförhållanden. Ju osäkrare

ställning en anställd har, desto svårare blir det

att framföra kritik.

Yttrande- och meddelarfriheten är grundlagsfäst,

men gäller enbart i förhållande till staten. När nu

privata företag tar över allt mer av den verksamhet

som tidigare drevs i offentlig regi gäller inte

längre dessa friheter. Den privata arbetsgivaren har

rätt att kräva lojalitet mot mål och metoder. Den

som yttrar sig offentligt riskerar disciplinära

åtgärder eller i värsta fall uppsägning.

Vi anser att det borde införas en ny regel i

medbestämmandelagen. Dessutom borde även personalen

hos privata arbetsgivare omfattas av en ökad

yttrandefrihet.

Efter flera motioner och interpellationer från oss

i Miljöpartiet utreddes frågan om ökad

yttrandefrihet. I departementspromemorian Ds 2001:9

läggs det fram förslag om en ny lag till skydd för

privatanställdas yttrandefrihet. Genom detta förslag

skulle problem av det slag som vi har beskrivit här

ovan kunna åtgärdas. Det skulle fortfarande vara

fritt att inom den privata industrin avtala om

tystnadsplikt för de anställda. Vi anser att denna

promemoria bör ligga till grund för ny lagstiftning.

Regeringen bör återkomma med förslag om en sådan

lag och om ändringar i medbestämmandelagen i

enlighet med vad vi beskrivit ovan.

Detta innebär att jag tillstyrker motionerna A224

(mp) yrkandena 1 och 2 samt A385 yrkande 4 (mp).

Motion Ju388 yrkandena 8 och 9 (v) avstyrks.

19. Fackligt tolkningsföreträde (punkt 13) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 19. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A349 yrkande 5 i denna del och 2001/02:N267

yrkande 17 i denna del.

Ställningstagande

I enlighet med vad vi har utvecklat i vår

reservation nr 9 ovan om den enskilde som bärare av

arbetets rättigheter och om fria enskilda avtal

anser vi att sådana regler måste tas bort som gynnar

centrala organisationer på bekostnad av människorna

på arbetsplatsen. Dit hör det fackliga

tolkningsföreträdet vid vissa arbetsrättsliga

tvister. Dessa regler bör alltså upphävas. Detta

innebär att vi anser att motion A349 yrkande 5 i

denna del (m) bör bifallas liksom motion N267

yrkande 17 i denna del (fp).

20. Vetoreglerna (punkt 14) (m, fp)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m), Anna Kinberg (m) och Runar

Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 20. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A349 yrkande 5 i denna del och avslår motion

2001/02:A316 yrkande 13.

Ställningstagande

Den fackliga vetorätten mot anlitande av

entreprenörer bör avskaffas. Den kan kritiseras av

flera skäl. Det är principiellt felaktigt att de

fackliga organisationerna getts långtgående

befogenheter att vaka över hur lagregler efterlevs.

Den som drabbas av reglerna har ingen möjlighet att

bemöta anklagelserna, och han eller hon kan inte få

en vetoförklaring rättsligt prövad. Reglerna fyller

därför inte befogade krav på rättssäkerhet, och

hindrar i stället sund konkurrens och försvårar

nyetablering av företag.

Vi anser att motion A349 yrkande 5 i denna del (m)

bör tillstyrkas. Vårt ställningstagande innebär att

motion A316 yrkande 13 (v) bör avslås.

21. Vetoreglerna (punkt 14) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 21. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A316 yrkande 13 och avslår motion

2001/02:A349 yrkande 5 i denna del.

Ställningstagande

Vetoreglerna har en viktig funktion. De ger

möjlighet att granska om en entreprenör är seriös

och uppfyller gällande normer i samhället. De är

också ett sätt att motverka ekonomisk brottslighet.

Emellertid borde reglerna förbättras i ett antal

hänseenden.

Förutsättningen för att kunna utnyttja vetorätten

är att det har hållits en förhandling mellan

arbetsgivaren och den fackliga organisationen. Om

arbetsgivaren struntar i detta kan vetorätten inte

utövas, utan organisationen blir hänvisad att begära

skadestånd. Det finns då inte några möjligheter att

komma åt ett oseriöst entreprenadföretag via

vetorätten. Arbetsgivaren skall inte ha fördel av

att låta bli att förhandla. Vänsterpartiet anser

därför att organisationen skall kunna använda sig av

vetorätten även om det inte har hållits någon

förhandling.

Variationen i strukturen i de fackliga

organisationerna är stor, vissa har få stora

arbetsplatser, andra har många små. Vänsterpartiet

anser att vetorätten skall ligga på den nivå som den

fackliga organisationen själv beslutar. Hänvisningen

i 39 § till centrala arbetstagarorganisationer bör

därför utgå.

Vetorätten utövas under hot om skadestånd för den

fackliga organisationen. Ett skadestånd är rimligt

om organisationen medvetet grovt missbrukar

vetorätten eller är grovt oaktsam. Har däremot

organisationen använt sin vetorätt på ett rimligt

sätt med tanke på den information som fanns vid

tillfället skall inte skadestånd kunna komma i

fråga. Detta bör gälla även om den fackliga

organisationen i ett senare skede inte skulle få

rätt i sak. Om organisationen har ett hot om

skadestånd hängande över sig blir det svårt att

utnyttja de få konkreta rättigheter som arbetsrätten

ger arbetstagarsidan. Organisationen tvingas att ha

en alltför bred marginal för sitt handlande.

Avsaknad av kollektivavtal anses inte i sig strida

mot ”god sed” på arbetsmarknaden. Detta innebär att

det kan vara lättare att lägga in veto mot ett

företag som har kollektivavtal, om detta har brutit

mot avtalet vid upprepade tillfällen, än mot ett

företag helt utan kollektivavtal. Vänsterpartiet

anser att begreppet god sed är alltför vagt om det

skall vara möjligt att ingripa mot s.k. social

dumpning. Om ett företag har skrivit under ett

kollektivavtal finns en garanti för att rätt lön

betalas ut och att den enskilde omfattas av

försäkringar. Ett företag utan kollektivavtal kan

däremot på ett helt annat sätt ensidigt ändra löne-

och anställningsvillkor. Dessutom innebär ”den

svenska modellen” att lönevillkoren bestäms i avtal

och inte i lagar. Det är då viktigt att slå vakt om

parternas ansvar för löne- och arbetsvillkor.

Vi anser att 38–40 §§ medbestämmandelagen bör

ändras i enlighet med detta. Regeringen bör ges i

uppdrag att återkomma med ett sådant lagförslag.

Det anförda innebär att vi tillstyrker motion A316

yrkande 13 (v). Moderaternas motion A349 yrkande 5 i

denna del bör avslås.

22. Rättsläget vid företagsnedläggningar m.m.

(punkt 15) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 22. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A266 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A316

yrkandena 8 och 10–12 samt avslår motionerna

2001/02:A217 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A218

yrkandena 1–6, 2001/02:A249, 2001/02:A270,

2001/02:A274, 2001/02:A302 samt 2001/02:A306

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Som Vänsterpartiet konstaterat i sin motion A316

pågår det en ständig omvandling av arbetslivet och

näringslivet. Omvandling, nedläggning eller

förflyttning av verksamheter är konkreta resultat av

detta.

Utvecklingen genom produkt- och teknikbyten,

branschers omvandling, nya utbildningskrav och nya

sätt att organisera arbetet kan och bör inte

stoppas, men den bör styras. Strukturomvandlingar

har i Sverige inte setts som något negativt. Företag

med hög produktivitet och därmed god

lönebetalningsförmåga har utvecklats. Detta är

viktigt för att skapa en bred skattebas som kan

finansiera offentliga satsningar på infrastruktur,

kultur, utbildning, vård och omsorg.

Åtgärder vid enskilda företags nedskärningar och

nedläggningsbeslut bekostas främst via

skattebetalarna kollektivt. Däremot är kraven på de

enskilda företagen inte särskilt hårda i Sverige

jämfört med hur det är i andra länder i Europa.

Enligt Vänsterpartiets mening är det uppenbart att

löntagarnas rättigheter måste stärkas. Ett arbete

måste påbörjas för att via lagstiftning stärka

löntagarnas rättigheter vid företagsnedläggelser,

t.ex. efter den modell som föreslagits i Frankrike.

Tanken är att ett företag som vill lägga ned

produktionen måste kunna motivera detta med hänsyn

till ett bredare socialt och samhällsekonomiskt

perspektiv. Det räcker således inte att vinsten är

högre någon annanstans. Om en godtagbar motivering

inte lämnas skall regeringen kunna stoppa eller

fördröja nedläggningen. Riksdagen bör hos regeringen

begära förslag om detta.

Det anförda innebär att motionerna A266 yrkandena

1 och 2 (v) och A316 yrkandena 8 och 10–12 (v)

tillstyrks. Övriga i sammanhanget behandlade

motioner avstyrks i den mån de inte kan anses

tillgodosedda genom det anförda.

23. Sakliggrundbegreppet (punkt 16) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 23. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A316 yrkande 9.

Ställningstagande

Begreppet saklig grund är centralt i lagen om

anställningsskydd. Vad som bedöms vara sakliga skäl

kan variera över tiden beroende på ändrade

värderingar och ett förändrat näringsliv. Samma

lagstiftning kan uttolkas på olika sätt beroende på

strukturomvandling, kommersialisering av vård och

skola, nya styrsystem med starka företagskulturer

där likriktning av värderingar eftersträvas m.m.

Lagstiftaren måste vara medveten om att lagars

innehåll och rättsverkan på detta sätt kan förändras

och luckras upp.

Att bli uppsagd av personliga skäl är ett hårt

straff. Det har hänt att löntagare avskedats på

grund av mindre förseelser och att detta har

accepterats av Arbetsdomstolen. Enligt vår mening

måste graden av misskötsel vara verkligt grov för

att en uppsägning skall kunna tillgripas. Dagens

rättstillämpning bör skärpas i fråga om när det

skall vara möjligt att avskeda en person. Mindre

drastiska och alternativa påföljder måste kunna

tillgripas i stället för avskedande.

Vänsterpartiet anser att regeringen bör komma

tillbaka med ett förslag om skärpning av kraven i

fråga om när det skall finnas saklig grund för

uppsägning av personliga skäl.

Det anförda innebär att vi anser att riksdagen bör

bifalla motion A316 yrkande 9 (v).

24. Turordningsundantag (punkt 18) (s, v)

av Sven-Erik Österberg (s), Hans Andersson (v),

Björn Kaaling (s), Laila Bjurling (s), Kristina

Zakrisson (s), Anders Karlsson (s), Cinnika

Beiming (s) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 24. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A276, 2001/02:A316 yrkande 2 och

2001/02:A345.

Ställningstagande

Vi vill inledningsvis peka på att lagen om

anställningsskydd är en skyddslagstiftning till gagn

för den svagare parten i ett

anställningsförhållande. För att upprätthålla

respekten för kravet på saklig grund vid uppsägning

och för att objektivitet och rättssäkerhet iakttas

när beslut skall fattas som kan få ingående

konsekvenser för den enskilde är det viktigt att

minimera utrymmet för godtycke i beslutsprocessen.

Metoden att i förhandlingar mellan arbetsgivaren och

arbetstagarnas organisationer diskutera

turordningen, och när så bedöms som lämpligt göra de

avvikelser som för båda sidor framstår som den bästa

lösningen, är väl etablerad på arbetsmarknaden. På

det sättet kan frågan om att undanta någon från

turordningen avgöras av de lokala parterna som är de

som känner förhållandena på arbetsplatsen bäst. Det

godtycke som ensidiga arbetsgivarbeslut kan innebära

undergräver rättssäkerheten för den enskilde och

missgynnar påtagligt den svagare parten.

Maktbalansen mellan de lokala parterna har

förskjutits till arbetsgivarens fördel.

Att arbetstagarsidan dessutom fråntagits

möjligheten till rättslig överprövning av

arbetsgivarens ensidiga beslut om undantag innebär

en ytterligare förstärkning av arbetsgivarens

ställning på bekostnad av de anställdas

rättstrygghet. Syftet med den

diskrimineringslagstiftning som genomförts under

senare år är att öka mångfalden i arbetslivet och

öka tryggheten för utsatta grupper. Arbetsgivarens

rätt att helt efter eget huvud förfoga över

turordningsundantagen ökar risken för

diskriminering, och detta även om beslutet senare

kan prövas enligt diskrimineringslagstiftningen.

Den kritik som vi framförde när

turordningsundantaget infördes har visat sig

befogad. Det finns nu tecken som tyder på att

undantagsregeln tillämpas på ett sätt som inte kan

godtas och att reglerna särskilt drabbar gravida och

föräldralediga. Detta var en bakgrund till

utskottets förslag förra våren om ett

tillkännagivande om behovet av att förstärka skyddet

för föräldralediga.

Ett ytterligare skäl till att vara kritisk mot

undantagsregeln är de tröskeleffekter som kan uppstå

med den utformning som undantaget fått. Det är av

största vikt att regler konstrueras så att de inte i

onödan skapar etablerings- och tillväxthinder för

små företag. En gränsregel väcker dessutom ett antal

frågor, som det skulle kunna bli tvist om.

Regeln bör alltså upphävas och ersättas med vad

som gällde före den 1 januari 2001. Utskottet

förutsätter att regeringen snarast återkommer med

ett sådant lagförslag. Vad vi här har anfört bör ges

regeringen till känna. Det innebär att vi

tillstyrker motionerna A276 (s), A316 yrkande 2 (v)

och A345 (s).

25. Återanställningsrätt m.m. (punkt 21) (m,

kd, fp)

av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),

Patrik Norinder (m), Maria Larsson (kd), Henrik

Westman (m), Anna Kinberg (m) och Runar

Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 25. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A367 yrkandena 28–30 och avslår motion

2001/02:A316 yrkande 3.

Ställningstagande

Under fyrpartiregeringen åren 1991–1994 genomfördes

en rad förändringar av arbetsrätten för att

underlätta en mer flexibel arbetsmarknad och

möjliggöra en anpassning till de förhållanden under

vilka de mindre företagen lever. Dessa regler

upphävdes dock av den socialdemokratiska regeringen.

I vissa delar har reglerna sedan åter ändrats, men

enligt vår mening på ett otillräckligt sätt.

När det gäller frågan om provanställning anser vi

att de ökade kraven i produktionen gör det svårare

att bedöma hur en arbetstagare fungerar i arbetet.

För att en provanställning skall kunna fylla sin

funktion måste prövotiden vara så lång att den ger

tillräcklig möjlighet för en sådan bedömning. Med de

nuvarande maximala sex månaderna finns en risk att

arbetsgivarna inte vågar låta provanställningen

övergå i en fast anställning utan i stället avbryter

anställningsförhållandet. En längre tid skulle också

öka företagens benägenhet att nyanställa i stället

för att nyttja övertid vid exempelvis en

konjunkturuppgång. Vi anser därför att man bör

förlänga prövotiden till tolv månader.

Vi anser också att skyldigheten att återanställa

bör ändras till sex månader från nuvarande nio

månader för viss arbetskraft, till exempel för

personer under 55 år.

Visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning

får enligt anställningsskyddslagen avse sammanlagt

högst sex månader under två år. Denna korta tid kan

enligt vår uppfattning leda till att arbetsgivare

ser sig tvungna att välja att öka övertidsuttaget i

stället för att nyanställa. Det är inte rimligt att

kräva att ett företag som får ett tillfälligt behov

av arbetskraft som varar längre än sex månader skall

tillsvidareanställa den nödvändiga personalen för

att kort tid därefter säga upp den på grund av

arbetsbrist. Med för korta tidsgränser kan det också

bli nödvändigt för arbetsgivaren att byta ut den

visstidsanställda arbetsstyrkan efter sex månader.

Detta gäller framför allt i de mindre företagen. Vi

anser därför att man bör pröva att införa en

tidsgräns på upp till två år.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har framfört om en tiden för provanställning, tiden

för återanställning och om förlängning av

tidsgränserna för visstidsanställningar. Detta

innebär att riksdagen bör bifalla motion A367

yrkandena 28–30 (kd). Motion A316 yrkandena 3 och 4

(v) bör avslås.

26. Återanställningsrätt m.m. (punkt 21) (v,

mp)

av Hans Andersson (v), Carlinge Wisberg (v) och

Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 26. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A316 yrkande 3 samt avslår motion

2001/02:A367 yrkandena 28–30.

Ställningstagande

Återanställningsrätten har försämrats. Den är viktig

för att förhindra fingerade uppsägningar. Med

argumentet övertalighet sägs en person upp, men

snart anställs en annan. En arbetsgivare som vill

bli av med en anställd utan att ha saklig grund för

uppsägning kan använda sig av

övertalighetsargumentet. Det kan gälla en kvinna som

blivit gravid.

Vi anser att den tidigare gränsen skall

återinföras. Återanställningsrätten bör alltså åter

gälla i tolv månader. Det innebär att vi anser att

motion A316 yrkande 3 (v) bör bifallas av riksdagen.

Motion A367 yrkandena 28–30 bör avslås.

27. Centralt godkännande (punkt 22) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 27. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A316 yrkande 4.

Ställningstagande

Alarmerande rapporter kommer om att föräldralediga

och gravida löntagare sätts åt sidan när

turordningslistor fastställs vid uppsägningar.

Ärendena ökar hos JämO. Låga födelsetal är mot denna

bakgrund ingenting att förvånas över. Försämringarna

av arbetsrätten och bristande bevakning och

tillämpning av den gällande lagen drabbar många

kvinnor.

Vid företagskriser har de lokala fackföreningarna

en svag förhandlingsposition. Enligt Vänsterpartiets

mening bör undantag från lagen vid turordningen

prövas av den centrala fackliga organisationen.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag som

innebär att avvikelse från lagens turordningsregler

som berör gravida och föräldralediga skall godkännas

av den centrala fackliga organisationen.

Det anförda innebär att vi anser att motion A316

yrkande 4 (v) bör bifallas av riksdagen.

28. Stuverimonopolet m.m. (punkt 23) (m, fp)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m), Anna Kinberg (m) och Runar

Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 28. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A280, 2001/02:T253 yrkandena 3 och 4,

2001/02:T463 yrkande 16 samt 2001/02:T468 yrkande

4.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att skråväsendet fortlever i

hamnarna i form av det s.k. stuverimonopolet, vilket

leder till dyra stuveriorganisationer och

orationella hanteringsmetoder. Det har bl.a. inte

varit möjligt att införa automatiserad

lasthantering. Stuverimonopolet baseras till stor

del på den s.k. listningen, dvs. förbud för andra

företag än de som Transportarbetareförbundet

godkänt, att utföra stuveriarbete i hamnarna.

Listningen utgör ett klart konkurrenshinder. Förutom

den s.k. listningen baseras stuverimonopolet dels på

en föråldrad förordning om hamnverksamhet, dels på

ILO-konvention nr 137. Vi kan också konstatera att

det inom EU numera finns krav på att hamnverksamhet

skall konkurrensutsättas. Flera uppmärksammade

domar, bl.a. mot hamnen i Genua, har medfört att

stuverimonopolen har upphört i vissa europeiska

hamnar.

Enligt vår mening bör man därför snarast avveckla

det svenska stuverimonopolet och anpassa

hamnverksamheten till EU:s konkurrensregler.

Vi föreslår alltså att riksdagen med anledning av

motionerna A280 (m), T253 yrkandena 3 och 4 (m),

T463 yrkande 16 (fp) och T468 yrkande 4 (m)

tillkännager för regeringen vad vi har framfört om

stuverimonopolets avvecklande, vilket innebär att

motionerna tillstyrks.

29. Arbetsrätten och sjöfarten (punkt 24) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 29. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:T253 yrkande 11.

Ställningstagande

Svensk rederinäring har under senare år utsatts för

konflikter och konflikthot i stor omfattning. Dessa

har drabbat såväl rederierna som svensk industri på

ett orimligt sätt. Enligt vår uppfattning måste

därför den arbetsrättsliga lagstiftningen ändras.

Som framgår av reservationer ovan anser vi att

möjligheterna till sympatiblockader måste begränsas.

Den s.k. lex Britannia, som ger svenska fackliga

organisationer vidsträckta internationella

befogenheter, måste upphävas.

När det gäller reglerna i LAS om

personalövergångar vid överlåtelse av verksamhet

skiljer sig den svenska lagstiftningen, som omfattar

skepp, från det s.k. övergångsdirektivet (rådets

direktiv 77/187/EEG). Direktivet är till skillnad

från vad som gäller enligt den svenska

lagstiftningen inte tillämpligt på sjögående fartyg.

Eftersom den svenska lagstiftningen därigenom kommer

i konflikt med EU-reglerna anser vi att de svenska

reglerna bör ändras.

Vi kan också konstatera att det finns speciella

arbetsrättsliga regler som gäller för sjöfarten,

exempelvis bestämmelser som sjuklön och arbetstid.

Dessa bestämmelser har historiska orsaker men

saknar i dag betydelse. Vi anser därför att reglerna

bör anpassas till vad som allmänt gäller på svensk

arbetsmarknad.

Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad vi

har anfört om sjöfarten och den svenska

arbetsrätten. Det innebär att riksdagen bör bifalla

motion T253 yrkande 11 (m).

30. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,

övertid, semester, m.m. (punkt 26) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 30. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:N261 yrkande 3 samt avslår motionerna

2001/02:A203, 2001/02:A204 yrkande 4, 2001/02:A211

yrkande 12, 2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7,

2001/02:A229 yrkande 10, 2001/02:A230, 2001/02:A246

yrkande 4, 2001/02:A255, 2001/02:A288, 2001/02:A316

yrkande 18, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A389

yrkande 26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf392

yrkande 15, 2001/02:Sf393 yrkande 8, 2001/02:Sf395

yrkande 1, 2001/02:So498 yrkande 12 samt

2001/02:So637 yrkande 15.

Ställningstagande

Vi utvecklar i reservation 35 vår syn på hur frågor

om arbetstidens längd och förläggning bör lösas.

Olika verksamheter kräver olika lösningar.

Turistnäringen är en sådan verksamhet.

Reglerna på arbetsmarknaden är inte anpassade till

turistnäringens speciella karaktär. Verksamheten är

starkt säsongsstyrd vilket framkallar problem för

företag och anställda. Turistnäringen har sin

tyngdpunkt under semestertider, helger och på

obekväm arbetstid, kvällar och nätter vilket också

leder till att personalomsättningen är hög. Höga

personalomkostnader innebär färre anställda och fler

visstidsanställningar. Många små turistföretagare

kan inte heller leva enbart på sin verksamhet utan

har ofta ett deltidsarbete vid sidan om. För att

skapa förmånligare villkor och öka produktiviteten

anser vi att det behövs flexiblare arbetstidsregler,

vilket även öppnar för varaktiga anställningsformer.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motion N261 yrkande 3 (m) och med

avslag på motionerna A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd),

A211 yrkande 12 (kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7

(mp), A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4

(kd), A255 (s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A367

yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26 (fp), A392 yrkande

3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd), Sf393 yrkande 8 (mp),

Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v) och So637

yrkande 15 (fp) bör tillkännage för regeringen som

sin mening vad vi har anfört om anpassning av

reglerna på arbetsmarknaden till turistnäringens

speciella karaktär.

31. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,

övertid, semester, m.m. (punkt 26) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 31. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A316 yrkande 18 och 2001/02:So498 yrkande 12

samt avslår motionerna 2001/02:A203, 2001/02:A204

yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12, 2001/02:A220

yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A229 yrkande 10,

2001/02:A230, 2001/02:A246 yrkande 4, 2001/02:A255,

2001/02:A288, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A389

yrkande 26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf392

yrkande 15, 2001/02:Sf393 yrkande 8, 2001/02:Sf395

yrkande 1, 2001/02:So637 yrkande 15 och 2001/02:N261

yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att arbetstidens längd även

fortsättningsvis skall regleras via

skyddslagstiftning i kombination med kollektivavtal.

En avreglering ger arbetsgivaren gratis flexibilitet

när det gäller arbetstider. En sänkning av normen

för vad som skall räknas som heltidsarbete är en

viktig reform för jämställdheten mellan könen. En

kortare arbetstid skulle bidra till ökad hälsa och

minskad stress eftersom den underlättar

kombinationen arbete – familj och ger mer tid för

återhämtning.

De hälsoproblem som framför allt ökar och som är

mycket oroande är den negativa stress som har sin

grund i maktlöshet. Detta är ett vanligt fenomen,

företrädesvis inom vårdens och omsorgens

yrkesgrupper. Kommuner och landsting är stora

arbetsgivare och dessa måste tillsammans med de

anställda, fack och företagshälsovård identifiera

och åtgärda problemen. Mer delaktighet och stärkt

inflytande över planering och arbetsorganisation är

avgörande.

Vänsterpartiet anser att en särskild utredning bör

tillsättas för att se över vilka konsekvenser

arbetstidens längd och förläggning får på

folkhälsan.

Den dolda övertiden är ytterligare en faktor som

påverkar de anställdas hälsa och välbefinnande.

Flera rapporter visar att den dolda övertiden har

uppgått till lika många timmar som den tillåtna.

Enligt arbetstidslagen kan övertidsavgifter tas ut

om en arbetsgivare överträtt 8 § eller 9 § i lagen.

Vanligast är överträdelse av 8 §, där antalet

tillåtna allmänna övertidstimmar regleras. De

anställda och samhället i stort har intresse av att

övertidsreglerna följs, så att sjuktalen kan minska.

En viktig signal är därför att höja

övertidsavgiften. För arbetsgivare med stor

betalningsförmåga bör avgiften vara särskilt hög.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motionerna A316 yrkande 18 (v) och

So498 yrkande 12 (v) och med avslag på motionerna

A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd), A211 yrkande 12

(kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7 (mp), A229 yrkande

10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4 (kd), A255 (s),

A288 (s), A367 yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26

(fp), A392 yrkande 3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd),

Sf393 yrkande 8 (mp), Sf395 yrkande 1 (fp), So637

yrkande 15 (fp) och N261 yrkande 3 (m) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi

ovan anfört.

32. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,

övertid, semester, m.m. (punkt 26) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 32. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A204 yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12,

2001/02:A246 yrkande 4, 2001/02:A367 yrkande 20 och

2001/02:Sf392 yrkande 15 samt avslår motionerna

2001/02:A203, 2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7,

2001/02:A229 yrkande 10, 2001/02:A230, 2001/02:A255,

2001/02:A288, 2001/02:A316 yrkande 18, 2001/02:A389

yrkande 26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf393

yrkande 8, 2001/02:Sf395 yrkande 1, 2001/02:So498

yrkande 12, 2001/02:So637 yrkande 15 och

2001/02:N261 yrkande 3 (m).

Ställningstagande

Människor har olika behov under olika perioder av

livet. Arbetstiden måste betraktas ur ett

livscykelperspektiv. Utgångspunkten skall vara att

arbetslivet går att förena med att vara förälder,

odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv, driva

eget företag vid sidan om en anställning osv. Vi

tror inte att en generell arbetstidsförkortning

skulle lösa de problem som i dag finns på

arbetsmarknaden. Den kan varken lösa de problem som

den enskilde individen har eller bidra till att lösa

problematiken med arbetslöshet och ökad ohälsa. Vi

är i stället övertygade om att arbetsmarknadens

parter är i stånd att hantera frågan och hitta

fungerande flexibla lösningar. Avtal bör, enligt vår

mening, slutas på lokal nivå med hänsynstagande till

den enskilde individens behov, parat med rimliga

förutsättningar för företagande. En generell

arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle

allvarligt skada Sveriges konkurrenskraft då den är

omöjlig att genomföra med motsvarande

effektiviseringar.

Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort

medinflytande för personalen. En av de allra

viktigaste faktorerna i medinflytandet är att få

möjlighet att påverka omfattning och förläggning av

sina egna arbetstider. Detta är således ytterligare

ett skäl för att arbetstidslagstiftningen bör

utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad

utsträckning får möjlighet att lokalt fastställa

arbetstiden efter sina behov och önskemål. Det är

positivt för arbetstagaren att, utifrån

verksamhetens behov, få möjlighet att förlägga

arbetstiden på ett sätt som gör det möjligt att

kombinera arbete med exempelvis studier, tid med

barnen eller fritidsaktiviteter. Även arbetsgivaren

gynnas av flexiblare arbetstider. Entydiga

utredningar visar att arbetstagare som får ett

större inflytande över hur arbetstiden skall

förläggas känner ett större engagemang och

ansvarstagande för verksamheten. Ett ökat utrymme

för självvalda arbetstider ger också en positiv

inverkan på arbetsmiljön. Det är viktigt att det

skapas gynnsamma förutsättningar så att det blir

möjligt att kombinera familj och yrkesliv. Ett

fungerande familjeliv ökar prestationsförmågan på

jobbet, vilket är en vinst för såväl arbetsgivare

som familj.

För att öka individens frihet föreslår vi också

att 10 § andra stycket semesterlagen ändras så att

den semester som överstiger fyra veckor skall kunna

förläggas efter den enskilde arbetstagarens önskemål

och verksamhetens behov. Sådan ledighet skall bli

möjlig att ta ut också som arbetstidsförkortning per

dag, per vecka eller per månad, eller att spara till

en riktigt lång semester.

Möjligheterna till ett långvarigt deltagande i

arbetslivet kommer att bli allt viktigare i

framtiden. Vi närmar oss en situation med

arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder

till stora påfrestningar på välfärdssystemen. Därför

anser vi att övergången från arbetsliv till

pensionärsliv måste vara mer flexibel och att det

därför bör införas en lagstadgad rätt att gå ner i

arbetstid efter 61 års ålder.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motionerna A204 yrkande 4 (kd),

A211 yrkande 12 (kd), A246 yrkande 4 (kd), A367

yrkande 20 (kd) och Sf392 yrkande 15 (kd) och med

avslag på motionerna A203 (fp), A220 yrkandena 3, 6

och 7 (mp), A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A255

(s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A389 yrkande 26

(fp), A392 yrkande 3 (mp), Sf393 yrkande 8 (mp),

Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v), So637

yrkande 15 (fp) och N261 yrkande 3 (m) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har

anfört om flexibilitet.

33. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,

övertid, semester, m.m. (punkt 26) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 26

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 33. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A229 yrkande 10, 2001/02:A389 yrkande 26,

2001/02:Sf395 yrkande 1 och 2001/02:So637 yrkande 15

samt avslår motionerna 2001/02:A203, 2001/02:A204

yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12, 2001/02:A220

yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A230, 2001/02:A246

yrkande 4, 2001/02:A255, 2001/02:A288, 2001/02:A316

yrkande 18, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A392

yrkande 3, 2001/02:Sf392 yrkande 15, 2001/02:Sf393

yrkande 8, 2001/02:So498 yrkande 12 och 2001/02:N261

yrkande 3.

Ställningstagande

Stress och utbrändhet är ett av de snabbast växande

problemen i dagens samhälle. För att minska och på

sikt kunna få bort dessa problem krävs en politisk

uppgörelse över blockgränsen. Folkpartiet föreslår

därför ett handlingsprogram i fyra punkter som tar

sin utgångspunkt i själva definitionen av stress.

Stress växer ur upplevelsen av maktlöshet. Det är

kombinationen av hårt arbete och känslan av att inte

ha kontroll över sin livssituation som bränner ut

människor. Handlingsprogrammet handlar om att ge

individen större makt över sitt eget liv. Enligt de

fyra punkterna skall individen ges 1. makt över sin

egen arbetstid, 2. makt över sin egen

kompetensutveckling, 3. makt över familjens totala

tid och 4. makt över den egna arbetsmiljön.

I fråga om individens makt över sin egen arbetstid

anser Folkpartiet att den anställdes inflytande över

var, när och hur det egna arbetet utförs måste öka.

Detta är centralt för att kunna hantera över- och

underbelastning utan att drabbas av negativ stress.

Möjligheterna för den enskilde att, med hänsyn till

verksamhetens krav, bestämma över sin arbetstid ökar

genom en liberal arbetstidsreform.

Förkortad arbetstid genom lagstiftning är en fråga

som under lång tid har diskuterats livligt. De

främsta förespråkarna för minskad arbetstid finns

bland regeringens stödpartier och bland fristående

debattörer. Många förespråkar en

arbetstidsförkortning som ett sätt att kunna dela på

de arbeten som finns. De tror nämligen att det inte

går att skapa ytterligare arbetstillfällen.

Språkrören för dessa idéer reser samtidigt krav på

att staten bör stifta lagar som talar om hur mycket

vi skall arbeta, och det skall alltså vara mindre än

i dag.

Att med lagstiftning tvinga alla anställda och

förhandlande parter till en generell förkortning av

arbetstiden är dock enligt Folkpartiets uppfattning

ingen framkomlig väg. Folkpartiet är inte främmande

för att det stiftas en ny arbetstidslag, men den bör

uppmuntra till flexibilitet och komma bort från en

lagstadgad normalarbetstid. Lagen skall i stället

utgå från att arbetstiden bestäms genom en

överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren

och arbetsgivaren. Bara då kan båda parternas behov

och önskemål om arbetstid tillgodoses. Det är

individen själv som tillsammans med sin arbetsgivare

skall komma fram till hur mycket man vill arbeta,

när det skall ske och var.

Med hänsyn till det anförda anser jag att

riksdagen med anledning av motionerna A229 yrkande

10 (fp), A389 yrkande 26 (fp), Sf395 yrkande 1(fp)

och So637 yrkande 15 (fp) samt med avslag på

motionerna A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd), A211

yrkande 12 (kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7 (mp),

A230 (s), A246 yrkande 4 (kd), A255 (s), A288 (s),

A316 yrkande 18 (v), A367 yrkande 20 (kd), A392

yrkande 3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd), Sf393 yrkande

8 (mp), So498 yrkande 12 (v) och N261 yrkande 3 (m)

bör tillkännage för regeringen som sin mening vad

jag har anfört om flexibel arbetstid och

arbetstidslagen.

34. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,

övertid, semester, m.m. (punkt 26) (mp)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 26

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 34. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A392

yrkande 3 samt 2001/02:Sf393 yrkande 8 samt avslår

motionerna 2001/02:A203, 2001/02:A204 yrkande 4,

2001/02:A211 yrkande 12, 2001/02:A229 yrkande 10,

2001/02:A230, 2001/02:A246 yrkande 4, 2001/02:A255,

2001/02:A288, 2001/02:A316 yrkande 18, 2001/02:A367

yrkande 20, 2001/02:A389 yrkande 26, 2001/02:Sf392

yrkande 15, 2001/02:Sf395 yrkande 1, 2001/02:So498

yrkande 12, 2001/02:So637 yrkande 15 och

2001/02:N261 yrkande 3.

Ställningstagande

Det är svårt att få företagen att förändra

arbetsmiljöförhållandena frivilligt. Det är i det

sammanhanget som en lagstiftad arbetstidsförkortning

är motiverad. Arbetstidsförkortningen är också en

välfärdsreform, motiverad av jämställdhetsskäl, för

människors hälsa och livskvalitet. Det handlar om

att sänka normalarbetstiden. En sänkt arbetstid till

30 eller 35 veckoarbetstimmar skulle kraftigt öka

människors möjligheter att orka arbeta. Det är

viktigt att genomföra en arbetstidsförkortning av

flera anledningar:

· För att människor skall orka utnyttja sin fritid

när de är lediga.

·

- För att människor skall orka arbeta fram till

pensionering.

-

· För att människor skall få mer tid för socialt

liv och engagera sig i samhället utanför

familjen.

·

- För att minska arbetslösheten och den stress som

de arbetslösa utsätts för.

-

- För jämställdheten. Det skulle ge männen större

möjligheter att ta ökat ansvar för hemmet och

familjen.

-

- För att minska stressen, antalet arbetsskador och

sjukskrivningar.

-

Vi i Miljöpartiet föreslår inte någon tvingande

lagstiftning, utan vill använda dagens dispositiva

lagstiftning där normalarbetstiden sänks från 40

timmar till 35 timmar i en första etapp och

sedermera till 30 timmar. En generell lagstiftad

arbetstidsförkortning är rättvis. Den sänker

heltidsnormen för hela arbetsmarknaden och inte

endast för vissa privilegierade grupper.

Övertidsuttaget skall också begränsas från dagens

200 timmar/år till 100 timmar/år.

Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel

mellan staten och parterna på arbetsmarknaden, i ett

övergripande kontrakt mellan dessa parter, som ger

ramarna för arbetstiden. Att ändra dagens

normalarbetstid centralt, istället för att överlåta

den eventuella sänkningen till andra intressenter,

är viktigt eftersom allt färre arbetsplatser

omfattas av kollektivavtal. Andelen småföretag i

Sverige ökar, och med det också antalet

arbetsplatser som saknar kollektivavtal.

Detaljerna kan fastställas i avtal såsom

arbetstidens förläggning, lönen etc. Det behövs

alltså en kombination av ramlagstiftning och avtal

enligt vår uppfattning.

Jag vill också betona att löntagarinflytandet över

arbetstidens förläggning bör öka. Samtliga på en

arbetsplats bör få möjlighet att påverka

arbetstidens förläggning under året liksom

arbetsmiljön och arbetets utförande.

Med hänsyn till det anförda anser jag att

riksdagen med anledning av motionerna A220 yrkandena

3, 6 och 7 (mp), A392 yrkande 3 (mp) och Sf393

yrkande 8 (mp) och med avslag på motionerna A203

(fp), A204 yrkande 4 (kd), A211 yrkande 12 (kd),

A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4 (kd),

A255 (s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A367

yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26 (fp), Sf392 yrkande

15 (kd), Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v),

So637 yrkande 15 (fp) och N261 yrkande 3 (m) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad jag

ovan anfört.

35. Avskaffande av gällande arbetstidsreglering

(punkt 28) (m)

av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),

Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 35. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2001/02:A228 yrkande 5, 2001/02:A248 yrkandena 1–3

och 2001/02:A318 yrkandena 1–5 samt avslår motion

2001/02:N322.

Ställningstagande

Sedan en tid förs en intensiv debatt i Sverige om

att sänka arbetstiden till 30 timmar. Visserligen

finns det en lagstadgad norm om 40-timmarsvecka, men

om man ser till hur lång tid vi faktiskt är på

jobbet och räknar bort all ledighet för sjukdom,

semester, föräldraledighet, studieledighet m.m. så

är den genomsnittliga arbetstiden inte mer än ca 30

timmar. Vid en jämförelse med andra jämförbara

länder visar det sig att Sverige, efter Norge, har

den kortaste arbetstiden av alla. Trots att 30-

timmarsveckan således i praktiken redan är införd i

Sverige pågår det en debatt om att lagstifta om

kortare arbetstid. Vi avvisar bestämt en sådan

lagändring.

Vi förordar en annan politik som syftar till att

flytta makten över arbetstiden från politikerna till

de enskilda arbetstagarna och deras arbetsgivare.

Forskningen och den mångfald av

attitydundersökningar som gjorts visar entydigt att

det inte finns något arbetstidsmått som passar alla.

Människor är olika och prioriterar olika. En och

samma individ har olika önskemål och behov under

olika skeden i livet. Den bästa möjligheten att få

människor nöjdare med sina arbetstider är därför att

öka flexibiliteten och ge utrymme för individuella

lösningar. Genom att ta bort normen för

veckoarbetstid och låta enskilda arbetstagare

förhandla själva om sin arbetstid, tillgodoser vi

önskemålen hos dem som vill jobba mer, mindre eller

annorlunda än i dag. Med sådana lösningar kan också

olika verksamheters behov av t.ex. säsongsanpassad

eller kundanpassad arbetstid tillgodoses på ett

bättre sätt. Att genom politiska beslut och centrala

avtal styra vardagen för den enskilda människan och

familjen är omöjligt när behoven ser så olika ut. I

stället bör politiken utformas så att enskilda

människor och familjer själva kan utforma sin

vardag.

Vi vill öka individens makt över den egna

arbetstiden på två sätt. För det första anser vi att

det är dags att upphäva arbetstidslagen. Arbetstiden

liksom andra anställningsförhållanden skall i

stället regleras genom individuella avtal mellan

arbetsgivaren och den anställde. Härigenom skapas

mer flexibla arbetstidslösningar. Det skapar

förutsättningar för det moderna arbetslivet som är

bättre anpassade både till de enskilda

arbetstagarnas olika önskemål och behov och till

verksamheternas olika krav. Gärna kortare arbetstid,

men det skall vara den enskildes val efter

överenskommelse med arbetsgivaren. De grundläggande

regler som behövs rörande arbetstid för skydd av

människors hälsa, liksom de rättigheter som följer

av EU:s arbetstidsdirektiv, bör i stället ingå i

arbetsmiljölagen och vara indispositiva.

För det andra föreslår vi kraftigt sänkt skatt på

arbete. Om individen får sänkt skatt ges han eller

hon möjlighet att själv välja hur lång arbetstiden

skall vara. Den som exempelvis vill arbeta deltid

får råd till detta.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motionerna A228 yrkande 5 (m), A248

yrkandena 1–3 (m), A318 yrkandena 1–5 (m) och med

avslag på motion N322 (m) bör tillkännage för

regeringen som sin mening vad vi har anfört om

arbetstidslagen.

36. Tre års tjänstledighet (punkt 29) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 36. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:Sf392 yrkande 14.

Ställningstagande

En förutsättning för att både kvinnor och män skall

ha möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll och

samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen

är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv,

alltså stora möjligheter för kvinnor och män att

förena föräldraskap och arbetsliv på ett bra sätt.

Att vara förälder, att vårda och fostra barn, bör

betraktas som en kompetenshöjning och en viktig

samhällsuppgift. Mycket tyder på att en ökad

förvärvsfrekvens och ett högre tempo i arbetslivet

försvårar kombinationen med föräldraskap. Det kan få

allvarliga konsekvenser i framtiden om det inte

skapas möjligheter för barn att födas och för vuxna

att vara föräldrar. Det beslut som riksdagen fattade

förra året om en ny förmånsnivå i

föräldraförsäkringen tillgodoser på ett bättre sätt

arbetstagarens möjlighet att välja på vilket sätt

han eller hon skall kombinera arbetsliv och

föräldraskap. Vi anser dock att denna flexibilitet

bör finnas kvar även när föräldraförsäkringen

upphört. En lösning för att underlätta för

föräldrarna att i mycket större utsträckning välja

hur man vill disponera sin tid med barnen även efter

det första året vore att införa ett

barnomsorgskonto. Vi anser också att det bör införas

en rätt i lag till tre års tjänstledighet (hel eller

deltid) för nyblivna föräldrar. Föräldrarna skall ha

möjlighet att dela upp ledigheten mellan sig om båda

arbetar eller studerar. Den som varit tjänstledig

skall ha rätt att återvända till sitt arbete.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motion Sf392 yrkande 14 (kd) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har

anfört om rätt till tre års tjänstledighet i samband

med föräldraskap.

37. Arbetsgivares ekonomiska stöd till

föräldralediga (punkt 31) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 31

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 37. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A212 yrkande 12.

Ställningstagande

Möjligheterna att kombinera barn och förvärvsarbete

måste förbättras. En reformering av den svenska

familjepolitiken borde göras, i syfte att skapa

valfrihet vad gäller barnomsorg och

föräldraledighet.

I föräldraförsäkringen finns fällor som är

orättfärdiga och som låser fast kvinnor och män i

respektive könsroll. I större företag blir det allt

vanligare att man ser det som en positiv erfarenhet

att män har varit föräldralediga. För att underlätta

detta har dessa företag tecknat egna

tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen för

att garantera att deras anställda får möjlighet till

en högre ersättning när de är föräldralediga. Detta

måste ses som positivt och uppmuntras. Tyvärr har

det förekommit motstånd från en del fackliga

organisationer mot denna lösning, vilket har

förhindrat att sådana tilläggsförsäkringar tecknas.

Jag anser att det bör finnas lagstiftning som

omöjliggör för fackliga organisationer att förhindra

denna typ av tilläggsförsäkring.

Med hänsyn till det anförda anser jag att

riksdagen med anledning av motion A212 yrkande 12

(c) bör tillkännage för regeringen som sin mening

vad jag har anfört om att lagstifta bort möjligheten

för facken att inskränka företagens möjlighet att

teckna tilläggsförsäkringar till

föräldraförsäkringen.

38. Ledighet för närståendevård (punkt 32) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 32 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 38. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:So609 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att det skall finnas en utökad rätt till

tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av

anhöriga. Det bör införas en möjlighet för anhöriga

att utöver nuvarande sex månader vara tjänstlediga

för vård av anhörig. Tjänstledigheten bör endast ges

under kortare perioder, exempelvis tre månader i

taget, eftersom man inte i förväg kan veta hur stort

vårdbehovet kommer att vara. På sikt borde man kunna

diskutera möjligheten att minska sin arbetstid för

att vårda anhöriga.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motion So609 yrkande 6 (kd) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har

anfört om ledighet för närståendevård.

39. Ledighet för frivilligt försvarsarbete

(punkt 33) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 39. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A272 och avslår motion 2001/02:Fö229.

Ställningstagande

De frivilliga försvarsorganisationerna, inte minst

bland kvinnorna, är av utomordentligt stor betydelse

för vårt försvar och deras betydelse lär inte bli

mindre efter omorganisationen av totalförsvaret.

Möjligheten att få ledigt vid frivillig

försvarsverksamhet, t.ex. vid grund-, repetitions-

och kompletteringsutbildningar borde vara densamma

för värnpliktig och frivillig personal. Med tanke på

behovet av frivilliga försvarsorganisationer bör

frågan om ledighet för utbildning och tjänstgöring

inom frivilligförsvaret snarast få en lösning.

Med hänvisning till det anförda anser jag att

riksdagen med anledning av motion A272 (fp) och med

avslag på motion Fö229 (s), i den mån den inte kan

anses vara tillgodosedd, bör tillkännage för

regeringen som sin mening vad jag har anfört om rätt

till ledighet för frivilligt försvarsarbete.

40. Ledighet för att pröva annat arbete

(punkt 34) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 40. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:A216.

Ställningstagande

I Ds 2001:28 om långsiktig verksamhetsutveckling ur

ett arbetsmiljöperspektiv refereras till en

undersökning som visar att 25 % av de anställda har

ett arbete de inte önskar. En annan undersökning

visar att 36 % av de fast anställda och hela 62 % av

de visstidsanställda upplever anställningen

negativt. Att en arbetstagare inte trivs med sitt

arbete påverkar i de flesta fall inte bara

förhållandena på arbetsplatsen, utan får ofta

återverkningar på hela livssituationen. Vantrivsel

med arbetet medför också i längden ökad sjukfrånvaro

och ökade kostnader för samhällsekonomin.

Därför är det mycket viktigt att undvika att

enskilda individer blir tvingade att stanna på en

arbetsplats där de inte trivs. Om rörligheten bland

dessa och andra arbetstagare skall kunna öka krävs

att deras trygghet förbättras. Om fler människor får

möjligheten att pröva på ett nytt arbete skulle fler

hamna på rätt plats. Med ett arbete som man trivs

med ökar självkänslan och viljan att utveckla sig.

Ökad trivsel ger ökad produktivitet och förbättrad

psykosocial arbetsmiljö. Trygghet i arbetslivet är

produktivt.

Av den orsaken anser vi att anställda skall ha

rätt till tjänstledighet för att kunna pröva ett

nytt arbete och en ny arbetsgivare. Med den trygghet

som den gamla anställningen ger skulle fler våga

pröva på det nya och okända.

En ökad yrkes- och anställningsmässig rörlighet är

som påpekats ovan inte bara positiv för den enskilde

utan även för samhällsekonomin, bl.a. då antalet

sjukskrivningar minskar. En rätt till tjänstledighet

enligt vårt förslag innebär samtidigt att det skapas

utrymme för en positiv form av rörlighet på

arbetsmarknaden, en rörlighet som sker på människors

och inte marknadens villkor.

På samma sätt som det i dag finns möjlighet till

ledighet för att starta eget bör det i framtiden bli

möjligt att även pröva ett annat arbete.

Vi anser därför att regeringen bör ges i uppdrag

att återkomma med förslag om rätt till ledighet för

att pröva ett annat arbete.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motion A216 (v) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har

anfört om möjligheterna till ledighet för att pröva

annat arbete.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken

anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

Avslag på propositionen 2001/02:97 (punkt 1)

(c)

av Margareta Andersson (c).

Jag vill framföra följande med anledning av det nu

behandlade förslaget till lag om förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning.

Centerpartiet anser att det är synnerligen viktigt

att diskriminering motverkas, men lagstiftning på

området måste utformas så att enskilda företag inte

får större problem än nödvändigt med tillämpningen.

Centerpartiet har alltsedan förslag lades fram år

1999 om tre nya diskrimineringslagar varit kritiskt

till att inte försök har gjorts att sammanföra

diskrimineringsförbuden i en enda lag.

Vi i Centerpartiet motsätter oss inte det nu

framlagda lagförslaget, men med tanke på

risken för en allt mer svåröverskådlig och

komplicerad lagstiftning är det positivt att

en utredning har i uppdrag att överväga

möjligheten att införa en generell

lagstiftning mot diskriminering som omfattar

alla eller flertalet diskrimineringsgrunder.

Det finns också behov av ett samlat

ombudsmannaämbete med riksdagen som

huvudman. Ett sådan samlad lagstiftning

skulle innebära en väsentlig förenkling för

medborgarna.

Ändringar i fråga om deltidsarbete och

tidsbegränsade anställningar (punkt 6) (mp)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Som framhållits i Miljöpartiets motion A220 Kortare

arbetstid har andelen anställda med tillfälliga

arbeten ökat under 1990-talet från 10,2 till 14,9 %.

I dag är 15 % tillfälligt anställda. Många

arbetsgivare ser detta som något positivt – den som

inte orkar kan lätt bytas ut. Rädslan breder ut sig,

den som ställer krav får gå.

Nästan alla människor tycker att

anställningstrygghet är viktigt. Det gäller även för

ungdomar när de blir tillfrågade om vad som är

viktigt när de blivit 25 år. Nästan alla föredrar

fast anställning framför tillfälliga

anställningsformer eller att ha eget företag. Trots

detta tycks myten om att vi skulle föredra en

flexibel arbetsmarknad med tillfälliga anställningar

svår att spräcka.

Mot bakgrund av detta anser vi i Miljöpartiet att

regeringen borde utreda hur bruket av

tillfällighetsanställningar skall kunna minska. För

dem som ändå kommer att vara tidsbegränsat anställda

behövs förändringar för att motverka den stress som

utsattheten innebär. Enligt vår uppfattning måste de

sociala trygghetssystemen ses över så att personer

med oklara, tillfälliga anställningsförhållanden

omfattas av samma trygghet som fast anställda vid

arbetslöshet och sjukdom.

Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v)

Stora förändringar har under de senare decennierna

skett på arbetsmarknaden och i företagsstrukturen

bl.a. på grund av internationaliseringen,

avregleringar, ny informationsteknik, organisations-

och ledningsstrategiförändringar och en allt större

snabbhet i besluten. Ett slags "just in time"-

arbetsliv har utvecklats. Detta har tillsammans med

bristen på inflytande resulterat i förslitning,

ohälsa och otrygghet.

Arbetsrättens uppgift är att garantera inflytande

och trygghet för de anställda. Detta har successivt

underminerats. När företagen snabbt kan flytta och

när globala företagsköp omstrukturerar hela

branscher förlorar såväl individen och facket som

den politiska demokratin inflytande. Trots allt tal

om personalen som den avgörande resursen och

humankapitalets strategiska betydelse har i

praktiken idén om delaktighet och företagsdemokrati

försvagats.

Om detta har vi i Vänsterpartiet motionerat,

vilket har resulterat i olika utredningar och

arbetsgrupper om yttrande- och meddelarfrihet,

integritet, bemanningsföretag, anställningskontrakt,

heltidsrättigheter, uppsägningsrätter vid stora

företagsflyttar, omställningsförsäkring m.m., frågor

som behandlas i olika reservationer. Många

utredningar och analyser har dock försenats, och

några har lagt fram otillräckliga förslag. Vi saknar

ett samlat grepp med ett helhetsperspektiv som med

samhällsmakten i fokus föreslår reformer som

återställer och utvidgar de demokratiska anspråken

på arbetsplatsen. Det skulle inte minst handla om

förstärkta rättigheter och inflytande över de

företagsbeslut som har väsentlig betydelse för

verksamhet och de anställdas situation. Sett i

ljuset av det senaste decenniets utveckling blev

medbestämmandelagens paragraf 32 en papperstiger.

Vi i Vänsterpartiet menar att Näringsdepartementet

inte med konsekvens och styrka har drivit dessa

avgörande frågor. Tvärtom har man varit valhänt och

sen med att komma igång med det nödvändiga arbetet.

Vi har inte kunnat uppfatta en förståelse för

behovet av förändringar av arbetsrätten. Bristen på

samlat ideologiskt perspektiv och på ett

företagsdemokratiskt reforminitiativ har varit

påtaglig. Vänsterpartiet anser att det är en

strategisk uppgift för nästa mandatperiod att

återkomma med en genomgripande demokratireform inom

detta område som förstärker de anställdas trygghet

och inflytande i ett i grunden förändrat arbetsliv.

I sak handlar det om förstärkt självbestämmande, en

starkare ställning för kollektivavtalet,

tolkningsföreträde och vetorätt för de anställda och

de fackliga organisationerna. Det är med en sådan

delaktighet och förstärkt demokrati som en modern

marknadsekonomi kan bli stark och konkurrenskraftig

framöver.

Försäkringsskydd (punkt 25) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Vänsterpartiet är oroligt för det nya

pensionssystemets effekter. Stora grupper löntagare

med dåliga anställningsvillkor riskerar att få en

låg pension. Det missgynnar lågavlönade kvinnor med

tunga och slitsamma arbeten som skulle behöva en

bättre pension. Verkligheten är att många inte orkar

arbeta fram till 65 år.

Vi konstaterar att riksdagens beslut förra våren

leder till att det kommer att finnas ett antal olika

åldersgränser på arbetsmarknadsområdet och inom

socialförsäkringssystemet, vilket kan ge godtyckliga

och diskriminerande effekter. Som exempel kan vi

nämna att en lönebidragsanställd i och för sig får

ett anställningsskydd fram till 67 års ålder, men

förutsättningen för anställningen i form av

lönebidrag kommer att vara i högsta grad osäker.

Begreppet ”arbetsmarknadspolitiskt motiverat”

föranleder motsvarande osäkerhet. Detta kommer i

praktiken att gå ut över personer med svag ställning

på arbetsmarknaden och med otillräcklig pension i

det nya pensionssystemet.

Tilläggsdirektiv till arbetstidsutredningen

(punkt 27) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Vi anser att Långtidsutredningens antagande om en

sysselsättningsgrad på 79 % år 2015 är för negativt.

Det är, anser vi, möjligt att öka graden av

sysselsättning ytterligare. Detta kan bl.a.

åstadkommas genom att sänka normen för

normalarbetstiden per vecka. Dessutom finns det

anledning att se över beräkningsgrunderna för

produktiviteten i offentlig verksamhet. Sannolikt

underskattas också effektiviteten i offentliga

verksamheter i dagens nationalräkenskaper. En mer

korrekt bedömning av produktiviteten återspeglas i

en mer rättvisande uppskattning av relativpriset på

offentliga tjänster under kommande decennier.

Nyckeln till offentlig välfärd och sänkt

arbetstidsnorm är att öppna arbetsmarknaden för den

grupp i arbetsför ålder som efter 1990-talets kris

har hamnat utanför arbetskraften.

Mot denna bakgrund anser vi att det funnits skäl

att överväga möjligheten att ta fram nya kalkyler

för försörjningsbalansen fram till år 2015. Vi

beklagar att detta inte gjorts i tid så att

arbetstidsutredningen kunnat analysera scenariot ur

detta perspektiv.

Förstärkt skydd för föräldralediga (punkt

30) (kd, mp)

av Stefan Attefall (kd), Maria Larsson (kd) och

Kerstin-Maria Stalin (mp).

Alla typer av hinder eller diskriminering som män

eller kvinnor utsätts för under tiden för

föräldraledighet eller efter återvändandet till

arbetet måste med all tydlighet bekämpas. EU:s

ministerråd har enats om att garantera rätten för en

anställd att återuppta sitt arbete utan försämrade

villkor när man varit föräldraledig. Man skall också

få tillgodoräkna sig förbättringar som

arbetskamraterna fått under tiden. Det kan gälla

generella lönehöjningar eller utbildningar. Idag kan

föräldraledigheten vägas in som skäl för förändring

av tjänsten, vilket inte är förenligt med de nya EU-

reglerna. Vi ser positivt på det tilläggsuppdrag som

Arbetslivsinstitutet fått att överväga om det finns

behov av att förstärka skyddet för de arbetstagare

som väljer att utnyttja sin rätt till ledighet i

samband med föräldraskap. Vi förväntar oss snarast

ett lagförslag till riksdagen som stärker

arbetstagarnas ställning i detta avseende.

bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

2001/02:97:

1. Regeringen föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare

och arbetstagare med tidsbegränsad anställning.

2. Regeringen föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1974:371) om rättegången i arbetstvister.

3. Regeringen föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100).

4. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner

Internationella arbetsorganisationens (ILO)

konvention (nr 175) om deltidsarbete.

Följdmotioner

2001/02:A3 av Stefan Attefall m.fl. (kd):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:97.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att frågan om

förbud mot diskriminering av deltidsarbetande

arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad

anställning m.m. skall beredas av Utredningen om

ett vidgat skydd mot diskriminering.

2001/02:A4 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om

godkännande av Internationella

Arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175) om

deltidsarbete.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den oöverskådliga

lagstiftningen i diskrimineringsfrågor.

2001/02:A5 av Elver Jonsson m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:97.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

samla all diskrimineringslagstiftning i en lag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att frågan om

förbud mot diskriminering av deltidsarbetande och

arbetstagare med tidsbegränsad anställning bereds

vidare i utredningen om ett utvidgat skydd mot

diskriminering.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

informationskampanjer i samband med lagstiftning

mot diskriminering.

Motion från allmänna motionstiden

1999/2000

1999/2000:A723 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om medicinska

kontroller.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01

2000/01:A226 av Johan Lönnroth m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning enligt vad i motionen anförs om

löneutveckling under 1980- och 1990-talen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

statsministerns lön skall vara tak för ledande

offentliga befattningshavare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

avgångsvederlagen måste ses över och stramas upp.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ta fram

riktlinjer för att få bort orimliga sidoinkomster.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att nivåerna för

arvoden i statliga styrelser bör sänkas.

2000/01:A601 av Marie Engström (v):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag om generell sänkning av arvoden för

uppdrag i statliga styrelser.

2. Riksdagen begär att regeringen genomför en

översyn av regelverket för arvoden i statliga

styrelser i syfte att inom rimlig gräns låta

arvodena motsvara ersättning för förlorad

arbetsförtjänst.

2000/01:A810 av Christina Axelsson m.fl. (s):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över LAS så

att lagen kan innehålla skrivningar som slår fast

att heltidsarbete är en rättighet – deltidsarbete

en möjlighet.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02

2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att anställda i offentligfinansierad

verksamhet som överförts till privat regi skall

jämställas med offentligt anställda vad beträffar

meddelarfrihet och efterforskningsförbud i

enlighet med det i motionen anförda.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en utredning skall tillsättas för att

utreda möjligheterna att tillförsäkra alla

arbetstagare rätt till meddelarfrihet och att alla

arbetsgivare skall omfattas av

efterforskningsförbudet, oavsett arbetsgivare och

anställningsform.

10. Riksdagen beslutar att en översyn över frågan om

registerutdrag vid anställningsförfarande skall

genomföras i enlighet med det i motionen anförda.

2001/02:Fö229 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ledighet i frivilliga

försvarsorganisationer.

2001/02:Sf392 av Alf Svensson m.fl. (kd):

14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring enligt vad i motionen anförs

om rätten till tre års tjänstledighet i samband

med barns födelse.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om flexibel

arbetstid.

2001/02:Sf393 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att ett verkningsfullt sätt att komma åt

ohälsan hos befolkningen är att i framtiden införa

en normalarbetstidsförkortning med ett första steg

till 35 veckoarbetstimmar.

2001/02:Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om en ny arbetstidslag i syfte att

underlätta förhandlingar om förkortad och mer

flexibel arbetstid.

2001/02:So498 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

utreda arbetstidens längd och förläggning.

2001/02:So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om minskad

deltidsarbetslöshet.

2001/02:So609 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten till

tjänstledighet för vård av anhöriga.

2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den enskildes

möjligheter att själv bestämma över sin arbetstid

skall öka genom en liberal arbetstidsreform.

2001/02:Kr425 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en förändrad

arbetsrätt.

2001/02:T253 av Per-Richard Molén m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stuveriverksamhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ILO-konvention

137.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen

anförs om sjöfarten och den svenska

arbetsmarknaden.

2001/02:T463 av Kenth Skårvik m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

avveckla stuverimonopolet.

2001/02:T468 av Roy Hansson (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av

stuverimonopolet för att möjliggöra sänkta

fraktkostnader.

2001/02:N261 av Per Westerberg m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till anpassning av reglerna på

arbetsmarknaden till turistnäringens speciella

karaktär.

2001/02:N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

reformering av arbetsrätten.

2001/02:N322 av Anna Kinberg (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om fria

öppettider.

2. Riksdagen beslutar att avskaffa alla regler som

begränsar arbets- och öppettider.

2001/02:A203 av Helena Bargholtz och Ulf Nilsson

(fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utredning om

röddagskonto.

2001/02:A204 av Maria Larsson m.fl. (kd):

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om införande av lagstadgad rätt att gå ner

i arbetstid efter 61 års ålder.

2001/02:A207 av Kenneth Johansson (c):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lag om arbetstagares rätt till tjänstledighet

för att starta eget företag i enlighet med vad i

motionen anförs.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av svensk lagstiftning i

enlighet med det som ministerrådet kommit fram

till avseende föräldraledighet och rätten att

återta sin tjänst utan försämrade villkor, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid

och arbetstagarens möjlighet att påverka

arbetstidens förläggning.

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att lagstifta

bort möjligheten för facket att inskränka

företagens möjlighet att teckna

tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen.

2001/02:A216 av Carlinge Wisberg (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om löntagares rätt till

ledighet för att pröva annat arbete.

2001/02:A217 av Peter Pedersen m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till

riksdagen med förslag till nya lagar eller

revidering av befintliga lagar för att tydliggöra

regelverket vid nedläggning av företag eller

företagsenhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

överväga en förvärvslagstiftning som ger de

anställda rätt att ta över ett företag eller en

enhet som skall läggas ned.

2001/02:A218 av Inger Lundberg m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

staten inom ramen för arbetsmarknads- och

näringspolitiken stimulerar företagens vakenhet

och kompetens för omvärldsbevakning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

lagstiftning eller andra åtgärder från statens

sida för att stärka de anställdas möjligheter att

anlita expertkompetens för att analysera ett

företags långsiktiga förutsättningar på marknaden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökat statligt stöd

till utbildning av fackliga ledamöter i

bolagsstyrelser.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

analys av hur företag vid nedläggning/kraftig

neddragning tagit sitt ansvar för de anställdas

vidareutbildning och jobben på berörda orter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige med

kraft måste driva kraven på de anställdas rätt

till styrelserepresentation i EU.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige måste

kräva en översyn av nuvarande regler om stöd till

företag som flyttar jobb från ett EU-land till ett

annat.

2001/02:A219 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av att

lönebildningen sker så decentraliserat som

möjligt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om statsmakternas

ansvar för lönebildningens funktionssätt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behoven av en

modern inkomstskattereform för att underlätta

lönebildningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av belöning

av utbildning och kunskap.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behoven av att

arbete alltid skall löna sig.

7. Riksdagen beslutar att införa regel om

proportionalitet i medbestämmandelagen i enlighet

med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen beslutar att avskaffa rätten till

sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2001/02:A220 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökat

löntagarinflytande över arbetstidens förläggning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

utreda hur användandet av

tillfällighetsanställningar i samhället kan

minskas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning och

översyn av trygghetssystemen för

tillfällighetsanställda.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sänkt övertidstak

till 100 timmar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sänkt arbetstid

till 35 timmar i ett första steg.

2001/02:A224 av Barbro Feltzing och Kerstin-Maria

Stalin (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

departementspromemorian 2001:9 om yttrandefrihet

läggs till grund för en proposition för att komma

till rätta med tystnaden på våra arbetsplatser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning om en

ändring i medbestämmandelagen.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

5. Riksdagen beslutar att avskaffa normen för

veckoarbetstid.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om en ny arbetstidslag i syfte att

underlätta förhandlingar om förkortad och mer

flexibel arbetstid.

2001/02:A230 av Inger Segelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om kortare arbetstid.

2001/02:A232 av Annika Nilsson och Kent Härstedt

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om deltidsarbeten.

2001/02:A233 av Märta Johansson och Mona Berglund

Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om att lagstiftningen om

tidsbegränsade anställningsformer bör ändras så att

möjligheterna till tidsbegränsade anställningar

minskar.

2001/02:A234 av Bertil Persson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att det måste löna sig att

utbilda sig.

2001/02:A236 av Carl Erik Hedlund (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett för små

företag tidsbegränsat undantag från delar av

arbetsmarknadslagstiftningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

arbetsmarknadslagstiftningen.

2001/02:A237 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om en allmän

översyn av arbetsrätten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om de synpunkter

som lagts på de allmänna principer som bör läggas

till grund för översynen.

2001/02:A238 av Britt-Marie Lindkvist och Anders

Bengtsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om drogtester i arbetslivet.

2001/02:A245 av Anders Ygeman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skyddandet av den

personliga integriteten vid anställningar.

2001/02:A246 av Maria Larsson m.fl. (kd):

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till flexibel arbetstid och förändring i

semesterlagen med möjlighet till förkortad

arbetstid.

2001/02:A248 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om politiskt

beslutad förkortning av arbetstiden.

2. Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen,

i enlighet med vad som i motionen anförs.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att var och en

själv skall kunna avgöra hur mycket han eller hon

vill arbeta.

2001/02:A249 av Elisebeht Markström m.fl. (s):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i lagen om vissa anställningsfrämjande

åtgärder.

2001/02:A252 av Inger Segelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om lag om heltid som

rättighet och deltid som möjlighet i avtal.

2001/02:A253 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en förändring av

semesterlönegrundande frånvaro.

2001/02:A255 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att en förändring bör genomföras i arbetstidslagen

så att ett samordningsansvar av arbetstiden mellan

arbetsgivare införs i de fall då en arbetstagare har

mer än en arbetsgivare.

2001/02:A262 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att deltidstjänster i

offentlig sektor blir heltidstjänster.

2001/02:A264 av Lennart Axelsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om anställda med osäkra

anställningsformer och otillräckliga

tjänstgöringsgrader.

2001/02:A266 av Sven-Erik Sjöstrand (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förbättrad

arbetsrätt vid företagsuppköp/försäljningar,

uppsägningar och nedläggningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

skadeståndsreglerna inom arbetsrätten.

2001/02:A267 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tilläggsdirektiv

till Arbetstidsutredningen om nya kalkyler för

försörjningsbalansen fram till 2015, med

utgångspunkt från andra antaganden om

sysselsättningsgrad och produktivitet i offentlig

tjänsteproduktion.

2001/02:A270 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en kartläggning av problem

i samband med utländska företags etablering i

Sverige.

2001/02:A272 av Eva Flyborg (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lagstadgad rätt till

ledighet för deltagande i utbildning och

tjänstgöring inom frivilligförsvaret.

2001/02:A273 av Anders Ygeman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om heltid som rättighet

och deltid som möjlighet.

2001/02:A274 av Hillevi Larsson och Britt-Marie

Lindkvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om anställningstrygghet

vid företagsnedläggning.

2001/02:A276 av Catherine Persson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att 22 § LAS, vad

gäller turordningsregler vid uppsägning, skall

ändras till den tidigare lydelse som gällde före den

1 januari 2001.

2001/02:A280 av Kent Olsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att avskaffa

stuverimonopolet.

2001/02:A287 av Ann-Kristine Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om semesterlönegrundande

frånvaro vid studier.

2001/02:A288 av Raimo Pärssinen och Per-Olof

Svensson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i

motionen anförs om arbetstidsförkortning.

2001/02:A290 av Raimo Pärssinen och Per-Olof

Svensson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda på vilket sätt

anställningstryggheten kan stärkas för de

korttidsanställda.

2001/02:A301 av Christina Nenes och Göte Wahlström

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs vad gäller

semesterlönegrundande studier för vuxenstuderande.

2001/02:A302 av Peter Pedersen m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen i enlighet med vad i

motionen anförs lägger fram förslag till nya lagar

och/eller revidering av befintliga lagar för att

tydliggöra regelverket vid nedläggning av företag

eller företagsenhet.

2001/02:A305 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öka

medvetenheten och kunskapen om kränkande

behandling inom offentlig verksamhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

sanktion för personer anställda i offentlig

verksamhet som begår kränkande handlingar i

arbetet.

2001/02:A306 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander

(s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda ett

generellt trepartssystem för att öka de anställdas

trygghet i samband med strukturförändringar i

arbetslivet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stärka

dialogen mellan företag, myndigheter och anställda

i samband med strukturomvandlingar.

2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att uppdraget till Arbetslivsinstitutet om

en översyn av arbetsrättslagstiftningen

kompletteras med krav på könsperspektiv i analys

och förslag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att uppdraget till Arbetslivsinstitutet om

en översyn av arbetsrättslagstiftningen

kompletteras med att konsekvenserna av de

förändrade turordningsreglerna särskilt skall

utredas.

2001/02:A316 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att medicinska

kontroller enbart kan användas med stöd av

kollektivavtal.

2. Riksdagen beslutar upphäva beslutet att

arbetsgivare i företag med färre än tio anställda

ensidigt kan undanta två personer från

turordningslista vid uppsägning.

3. Riksdagen beslutar att återanställningsrätten

skall vara tolv månader enligt lagen om

anställningsskydd.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i lagen om anställningsskydd

så att central facklig organisation skall godkänna

avsteg från turordningslista vid uppsägning som

berör gravida och föräldralediga.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring enligt vad i motionen anförs

så att tillsvidareanställning på heltid skall vara

norm i arbetslivet.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en ändring enligt vad i motionen

anförs att visstidsanställningar med en sammanlagd

tid över 18 månader inom ramen av en treårsperiod

övergår i tillsvidareanställning.

7. Riksdagen beslutar avskaffa överenskommen

visstidsanställning.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en ändring enligt vad i motionen

anförs som syftar till stärkt löntagarinflytande

vid kollektiva uppsägningar och

företagsnedläggningar.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en ändring enligt vad i motionen

anförs om saklig-grund-begreppet, vilken skall

stärka löntagarnas ställning.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om obligatorisk

omställningsförsäkring.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att äldreavgång

inom ramen för omställningsavtal/försäkring

utreds.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i 17 § lagen om vissa

anställningsfrämjande åtgärder enligt vad i

motionen anförs om höjda varselavgifter.

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i medbestämmandelagen

angående facklig vetorätt enligt vad i motionen

anförs.

18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i arbetstidslagen så att

övertidsavgiften höjs enligt vad i motionen

anförs.

2001/02:A318 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att upphäva

nuvarande arbetstidslag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om individuella

arbetstidsavtal.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en lagstadgad

arbetstidsförkortning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge makten över

vardagen till den enskilde.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att låta människor

bestämma själva.

2001/02:A327 av Ronny Olander m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om behovet av lagstiftning

om droger i arbetslivet.

2001/02:A328 av Marie Granlund m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om deltidsanställning.

2001/02:A338 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om heltidsarbete.

2001/02:A339 av Lena Sandlin-Hedman och Agneta

Brendt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att se över

17:4 § i semesterlagen.

2001/02:A345 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att ta initiativ till att

återställa LAS vad gäller turordningsreglerna.

2001/02:A346 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förändring i lagen om

anställningsskydd.

2001/02:A349 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en moderniserad, förenklad och

individualiserad arbetsrättslig lagstiftning i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fri

förhandlingsrätt om arbetsvillkor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillämpning av

kollektivavtal.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den positiva och

negativa föreningsfriheten på arbetslivsområdet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vetorätt och

stridsåtgärder mot företagare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den svenska

arbetsrättsliga hållningen i EU.

2001/02:A354 av Ingemar Josefsson och Sylvia

Lindgren (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att samma

restriktiva lagstiftning mot medicinska

tvångstester som gäller inom den offentliga

sektorn också skall gälla inom den privata.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att initiera ett

samlat program för vilka insatser som kan behövas

för att förebygga drogmissbruk i arbetslivet.

2001/02:A355 av Margareta Sandgren och Carina Hägg

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att arbetstagare

mellan 65 och 67 år erhåller ett fullgott

försäkringsskydd.

2001/02:A361 av Jan Björkman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om semesterlönegrundande

frånvaro vid studier.

2001/02:A365 av Krister Örnfjäder (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs vad gäller lagarna på

arbetsmarknaden vid tillfälliga anställningar.

2001/02:A367 av Stefan Attefall m.fl. (kd):

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arbetstiden.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lönebildningen.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

Medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i

lönebildningen.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ansvaret för

lönestatistiken.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att undantaget

från turordningsreglerna för två nyckelpersoner

skall vara generella för alla företag.

28. Riksdagen beslutar att möjligheten till

provanställning förlängs till tolv månader.

29. Riksdagen beslutar att ändra tiden för

arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex

månader.

30. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid

arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.

31. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall

vara proportionerliga.

32. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall

tillåtas som instrument vid

arbetsmarknadskonflikter.

2001/02:A372 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder mot ofrivilliga

tillfälliga anställningar.

2001/02:A373 av Lena Sandlin-Hedman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn över

lagen för att komma till rätta med den försämring av

villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet

behovsanställningar innebär.

2001/02:A374 av Lisbeth Staaf-Igelström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om rätten till heltidsarbete.

2001/02:A378 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om integritetsskydd vid

psykologiska tester vid anställning.

2001/02:A385 av Barbro Feltzing (mp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stärka

yttrande- och meddelarfriheten.

2001/02:A389 av Elver Jonsson m.fl. (fp):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

parlamentarisk utredning skyndsamt bör tillsättas

för att lägga fram förslag om en arbetsrätt som är

anpassad till 2000-talets arbetsmarknad.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arbetstidslagen.

2001/02:A392 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

arbetstidsförkortning som ett jämställdhetsverktyg.

BILAGA 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om förbud mot

diskriminering av deltidsarbetande

arbetstagare och arbetstagare med

tidsbegränsad anställning

Härigenom föreskrivs[1] följande.

Lagens ändamål

1 § Denna lag har till ändamål att motverka

diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare

och arbetstagare med tidsbegränsad anställning

när det gäller löne- och andra

anställningsvillkor.

Definition

2 § Med deltidsarbetande arbetstagare avses en

arbetstagare vars normala arbetstid under en

vecka eller en annan period kortare än ett år

understiger den normala arbetstiden för en

jämförbar arbetstagare som enligt avtal eller lag

anses arbeta heltid.

Förbud mot diskriminering

Direkt diskriminering

3 § En arbetsgivare får inte missgynna en

deltidsarbetande arbetstagare eller en

arbetstagare med tidsbegränsad anställning genom

att tillämpa mindre förmånliga löne- eller andra

anställningsvillkor än arbetsgivaren tillämpar

eller skulle ha tillämpat för arbetstagare i en

likartad situation som arbetar heltid respektive

har en tillsvidareanställning, om inte

arbetsgivaren visar att missgynnandet saknar

samband med den missgynnades deltidsarbete eller

tidsbegränsade anställning.

Förbudet gäller inte om tillämpningen av

villkoren är berättigad av sakliga skäl.

**FOOTNOTES**

[1]: Jfr rådets direktiv 97/81/EG av den 15

december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete

undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 14,

20.1.1998, s. 14. Celex 397L0081) samt rådets

direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om

ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS,

UNICE och CEEP (EGT L 175, 10.7.1999, s. 43.

Celex 31999L0070).

Indirekt diskriminering

4 § En arbetsgivare får inte missgynna en

deltidsarbetande arbetstagare eller en

arbetstagare med tidsbegränsad anställning genom

att tillämpa löne- eller andra

anställningsvillkor som framstår som neutrala men

som i praktiken särskilt missgynnar

deltidsarbetande eller arbetstagare med

tidsbegränsad anställning. Detta gäller dock inte

om tillämpningen av villkoren kan motiveras av

ett berättigat mål och medlen är lämpliga och

nödvändiga för att uppnå målet.

Påföljder

Ogiltighet m.m.

5 § Ett avtal är ogiltigt i den utsträckning

det föreskriver eller medger sådan diskriminering

som är förbjuden enligt denna lag.

6 § Om en arbetstagare diskrimineras genom en

bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren på

något sätt som är förbjudet enligt denna lag,

skall bestämmelsen jämkas eller förklaras ogiltig

om arbetstagaren begär det. Har bestämmelsen

sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen

kan krävas att detta i övrigt skall gälla med

oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i

annat hänseende eller i sin helhet förklaras

ogiltigt.

Om en arbetstagare diskrimineras på något sätt

som är förbjudet enligt denna lag genom att

arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar en

annan sådan rättshandling, skall rättshandlingen

förklaras ogiltig om arbetstagaren begär det.

Första och andra styckena gäller inte om 5 § är

tillämplig.

Skadestånd

7 § Om en arbetstagare diskrimineras genom att

arbetsgivaren bryter mot förbuden i 3 eller 4 §,

skall arbetsgivaren betala skadestånd till

arbetstagaren för den förlust som uppkommer och

för den kränkning som diskrimineringen innebär.

Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned

eller helt falla bort.

Rättegången

8 § Mål enligt denna lag skall handläggas

enligt lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister.

9 § När någon för talan enligt denna lag skall

64–66 och 68 §§ lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet tillämpas med den

skillnaden att den tidsfrist som anges i 66 §

första stycket första meningen skall vara två

månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Förslag till lag om ändring i lagen

(1974:371) om rättegången i

arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1974:371)

om rättegången i arbetstvister skall ha följande

lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

1 kap.

3 §[2]

-----------------------------------------------------

Tvist som skall Tvist som skall

handläggas enligt denna handläggas enligt denna

lag får i stället genom lag får i stället genom

avtal hänskjutas till av- avtal hänskjutas till av-

görande av skiljemän. görande av skiljemän.

Detta gäller dock inte Detta gäller dock inte

fall som avses i 31 § fall som avses i 31 §

första eller tredje första eller tredje

stycket lagen (1976:580) stycket lagen (1976:580)

om medbestämmande i om medbestämmande i

arbetslivet. Inte heller arbetslivet. Inte heller

får avtal som före tvis- får avtal som före tvis-

tens uppkomst träffats om tens uppkomst träffats om

att tvisten skall avgöras att tvisten skall avgöras

av skiljemän utan av skiljemän utan

förbehåll om rätt för förbehåll om rätt för

parterna att klandra parterna att klandra

skiljedomen, göras skiljedomen, göras

gällande i tvist om gällande i tvist om

föreningsrätt eller i föreningsrätt eller i

tvist enligt tvist enligt

1. jämställdhetslagen 1. jämställdhetslagen

(1991:433), (1991:433),

2. lagen (1999:130) om 2. lagen (1999:130) om

åtgärder mot etnisk åtgärder mot etnisk

diskriminering i diskriminering i

arbetslivet, arbetslivet,

3. lagen (1999:132) om 3. lagen (1999:132) om

förbud mot diskriminering förbud mot diskriminering

i arbetslivet av personer i arbetslivet av personer

med funktionshinder, med funktionshinder,

eller

4. lagen (1999:133) om

4. lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering

förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av

i arbetslivet på grund av sexuell läggning, eller

sexuell läggning.

5. lagen (2002:000) om

förbud mot diskriminering

av deltidsarbetande

arbetstagare och

arbetstagare med

tidsbegränsad

anställning.

-----------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 §

sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

9 kap.

20 §[3]

-----------------------------------------------------

Sekretess gäller hos Sekretess gäller hos

domstol, för uppgift om domstol, för uppgift om

enskilds personliga eller enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden ekonomiska förhållanden

om det kan antas att den om det kan antas att den

enskilde eller någon enskilde eller någon

närstående till den närstående till den

enskilde lider avsevärd enskilde lider avsevärd

skada eller betydande men skada eller betydande men

om uppgiften röjs, om uppgiften röjs,

1. i mål om 1. i mål om

kollektivavtal, kollektivavtal,

2. i mål om 2. i mål om

tillämpningen av lagen tillämpningen av lagen

(1982:80) om (1982:80) om anställ-

anställningsskydd, lagen ningsskydd, lagen

(1976:580) om (1976:580) om

medbestämmande i medbestämmande i arbets-

arbetslivet, 31–33 §§ livet, 31–33 §§ lagen

lagen (1994:260) om (1994:260) om offentlig

offentlig anställning, anställning, 4–11 §§

4–11 §§ lagen (1994:261) lagen (1994:261) om

om fullmaktsanställning, fullmaktsanställning,

15–28 §§ 15–28 §§ jäm-

jämställdhetslagen ställdhetslagen

(1991:433), 8–20 §§ lagen (1991:433), 8–20 §§ lagen

(1999:130) om åtgärder (1999:130) om åtgärder

mot etnisk diskriminering mot etnisk diskriminering

i arbetslivet, 3–16 §§ i arbetslivet, 3–16 §§

lagen (1999:132) om lagen (1999:132) om

förbud mot diskriminering förbud mot diskriminering

i arbetslivet av personer i arbetslivet av personer

med funktionshinder, med funktionshinder,

3–15 §§ lagen (1999:133) 3–15 §§ lagen (1999:133)

om förbud mot om förbud mot

diskriminering i diskriminering i

arbetslivet på grund av arbetslivet på grund av

sexuell läggning och 6–11 sexuell läggning, 6–11

§§ samt 13 § lagen och 13 §§ lagen

(2001:1286) om (2001:1286) om

likabehandling av likabehandling av

studenter i högskolan. studenter i högskolan

samt 3–7 §§ lagen