Bet. 2001/02:FÖU10

Försvarsutskottets betänkande

2001/02:FÖU10

Samhällets säkerhet och beredskap

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande

regeringens proposition 2001/02:158

Samhällets säkerhet och beredskap och den

del av proposition 2001/02:10 Fortsatt

förnyelse av totalförsvaret som rör

informationssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer samt tillhörande

motioner.

Utskottet föreslår att riksdagen

godkänner regeringens förslag om mål för

politikområdet Skydd och beredskap mot

olyckor och svåra påfrestningar, om att

inrätta en ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred

och vid höjd beredskap den 1 juli 2002

och om beslutanderätten i frågor om

utbildning av personal för kommunal

räddningstjänst och sotningsväsende.

Utskottet föreslår också att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1982:821) om transport

av farligt gods, lag om ändring i plan-

och bygglagen (1987:10) och lag om

ändring i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763).

Utskottet har inget principiellt att

invända mot vad regeringen i

propositionen anför om vilka verksamheter

utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap

mot sårbarhet, när det gäller höjd

beredskap inom det civila försvaret och

svåra påfrestningar på samhället i fred,

bör finansiera. Utskottet anser alltså

att anslag som anvisas för höjd beredskap

också skall kunna användas för insatser

som stärker beredskapen vid svåra

påfrestningar på samhället i fred.

I frågan som rör ett gemensamt

radiokommunikationssystem kan utskottet

konstatera att den av statsrådet Mona

Sahlin utsedda förhandlingsmannen i

konkreta punkter föreslagit ett

tillvägagångssätt i den fortsatta

hanteringen av denna fråga. Utskottet

utgår ifrån att regeringen nu aktivt

arbetar vidare utifrån

förhandlingsmannens förslag. Utskottet

förutsätter att inriktningen fortsatt

skall vara att få till stånd ett

landstäckande gemensamt system för

radiokommunikation. Vad utskottet anfört

om ett gemensamt

radiokommunikationssystem bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet understryker på nytt vikten av

samordning och tvärsektoriella lösningar

för hela samhällets skydd mot

informationsoperationer. Utskottet kan

konstatera att det pågår en mycket snabb

utveckling när det gäller frågor om hur

samhällsviktig infrastruktur skall kunna

skyddas mot informationsoperationer. De

åtgärder som regeringen redovisar får ses

som steg på vägen i en

utvecklingsprocess. Regeringen bör därför

om ett par år följa upp erfarenheterna av

den nya strategin och ordningen och göra

en övergripande översyn av verksamheten

samt redovisa denna för riksdagen.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns elva reservationer

och tre särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål för politikområdet

Skydd och beredskap mot olyckor och

svåra påfrestningar

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om mål för politikområdet

Skydd och beredskap mot olyckor och

svåra påfrestningar. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:158

punkt 4.

2. Investeringar inom

utgiftsområde 6

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21

yrkande 1.

3. Regelsystemet i det nya

krishanteringssystemet

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fö2 yrkande 2 och 2001/02:Fö19

yrkande 2.

Reservation 1 (m)

4. Ändring i plan- och

bygglagen

Riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i plan- och

bygglagen (1987:10). Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:158

punkt 2.

5. En ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen

mot svåra påfrestningar på samhället i

fred och vid höjd beredskap

Riksdagen godkänner regeringens

förslag att inrätta en ny myndighet

med planeringsuppgifter för

beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och vid höjd

beredskap den 1 juli 2002. Därmed

bifaller riksdagen regeringens

proposition 2001/02:158 punkt 5.

6. Krisberedskapsmyndighetens

uppgifter m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fö18 yrkande 2, 2001/02:Fö19

yrkande 5, 2001/02:Fö20 yrkandena 3

och 4, 2001/02:Fö22, 2001/02: Fö217

samt 2001/02:Fö271.

Reservation 2 (m)

Reservation 3 (kd)

Reservation 4 (fp)

7. Erfarenheter i fråga om

krishantering

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fö19 yrkande 1 och 2001/02:

Fö261.

8.Regeringskansliets roll m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fö18 yrkande 1, 2001/02:Fö19

yrkande 3 och 2001/02:Fö20 yrkandena 1

och 2.

Reservation 5 (m, kd, fp)

9. Länsstyrelsernas resurser

m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö19

yrkandena 4 och 8.

10. Finansiering av civila

internationella insatser

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21

yrkande 2.

11. Polisverksamhet och

beredskapspoliser m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fö18 yrkande 3 och

2001/02:Fö19 yrkande 6.

12. Hälso- och sjukvården

Riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763). Därmed

bifaller riksdagen proposition

2001/02: 158 punkt 3 och avslår motion

2001/02:Fö19 yrkandena 11 och 12.

Reservation 6 (kd)

13. Elförsörjning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö19

yrkandena 9 och 10.

Reservation 7 (kd, mp)

14. Gemensamt system för

radiokommunikation

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad

utskottet anfört om ett gemensamt

system för radiokommunikation. Därmed

avslår riksdagen motion 2001/02:Fö19

yrkande 7.

15. Skydd mot

informationsoperationer

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Fö2 yrkande 5, 2001/02:Fö10

yrkandena 8 och 9, 2001/02:Fö12

yrkande 9, 2001/02:Fö18 yrkande 4,

2001/02:Fö20 yrkandena 5-8 samt

2001/02:Fö208.

Reservation 8 (fp)

16. Försörjning med vatten

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö19

yrkande 13.

17. Information vid katastrofer

till människor med utländsk bakgrund

Riksdagen avslår motion

2001/02:Fö241.

18. Huvudmannaskapet för

Statens räddningsverks skolor

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21

yrkandena 3 och 4.

Reservation 9 (v)

19. Utbildningsbehov på

högskolenivå för samhällets säkerhet

och beredskap m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21

yrkandena 5 och 6.

Reservation 10 (v, mp)

20. Utbildningsfrågor för den

kommunala räddningstjänsten m.m.

Riksdagen godkänner regeringens

förslag i fråga om beslutanderätten i

frågor om utbildning av personal för

kommunal räddningstjänst och

sotningsväsende. Därmed bifaller

riksdagen regeringens proposition

2001/02:158 punkt 6 och avslår motion

2001/02:Fö21 yrkandena 7 och 8.

21. Rekrytering av

deltidsanställda brandmän

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21

yrkande 9.

Reservation 11 (v, mp)

22. Vissa ändringar i lagen om

transport av farligt gods

Riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1982:821) om

transport av farligt gods. Därmed

bifaller riksdagen proposition

2001/02:158 punkt 1.

Stockholm den 14 maj 2002

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Henrik Landerholm (m), Tone

Tingsgård (s), Christer Skoog (s), Karin

Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke

Carnerö (kd), Olle Lindström (m), Ola

Rask (s), Rolf Gunnarsson (m), Berndt

Sköldestig (s), Margareta Viklund (kd),

Anna Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp),

Erik Arthur Egervärn (c), Runar

Patriksson (fp), Kurt Kvarnström (s) och

Charlotta L Bjälkebring (v).

2001/02

FöU10

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottet behandlar i detta betänkande

regeringens proposition (prop.

2001/02:158) Samhällets säkerhet och

beredskap och del av propositionen (prop.

2001/02:10) Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret (avsnittet om

informationssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer) jämte

tillhörande motioner.

Utskottet har som ett led i sin beredning

fått föredragningar av företrädare för

Överstyrelsen för civil beredskap och

Rikspolisstyrelsen. Utskottet har

härutöver i vissa frågor inhämtat

sakupplysningar från Regeringskansliet

och berörda myndigheter.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisar regeringen

ett planeringssystem för beredskapen vid

svåra påfrestningar på samhället i fred

samt vid höjd beredskap. Vidare lämnas en

redogörelse för hur strukturen för

krishanteringen i samhället skall

förstärkas. Regeringen föreslår att en ny

myndighet med planeringsuppgifter vid

höjd beredskap och vid svåra

påfrestningar på samhället i fred skall

inrättas. Ett nytt politikområde - Skydd

och beredskap mot olyckor och svåra

påfrestningar - introduceras för att

säkerställa att en tillräcklig

förebyggande verksamhet bedrivs och att

en tillräcklig krishanteringsförmåga

estadkoms. Ett förändrat

finansieringssystem för svåra

påfrestningar på samhället i fred och

höjd beredskap beskrivs.

Ansvarsförhållanden gällande

krishantering, planering och vidtagande

av åtgärder för att möta svåra

påfrestningar på samhället i fred och

inför höjd beredskap preciseras. Dessutom

presenteras en strategi och

organisatorisk struktur för

informationssäkerheten i samhället.

Utskottets överväganden

Politiska utgångspunkter m.m.

Regeringen

Inledningsvis framhåller regeringen bl.a.

att sårbarheten i vårt samhälle kan öka i

takt med utvecklingen och därmed också

osäkerheten. Informationssy-stem

kollapsar, elsystem slås ut,

översvämningar lamslår stora delar av ett

land, viktiga kommunikationssystem slutar

att fungera eller epidemier utbryter. Den

gemensamma miljön utsätts för

påfrestningar och infrastrukturen möter

nya utmaningar. Terroristangrepp är ett

reellt hot. Naturkatastrofer och väpnade

konflikter avlöser varandra i vår

omvärld.

För att få ett säkrare samhälle krävs

att samhällets aktörer arbetar gemensamt

och mot samma mål. Regeringen arbetar

kontinuerligt för att öka säkerheten och

minska sårbarheten och för att alla

berörda i vårt samhälle skall ha ett

gemensamt mål. Under det senaste

decenniet har fokus alltmer flyttats från

den relativt stabila hotsituationen under

det kalla kriget till en situation

präglad av turbulens där olyckor och

svåra påfrestningar på samhället i fred

starkt påverkar vår världsuppfattning.

Beredskapen mot hot som i huvudsak

skall mötas av det svenska totalförsvaret

beskrevs i höstens försvarsbeslut. Syftet

med denna proposition är att skapa en

bättre samlad förmåga att möta andra

extraordinära händelser.

Efter denna inledning redovisar

regeringen de politiska utgångspunkterna

för det nya planeringssystemet för

beredskapen vid svåra påfrestningar på

samhället i fred samt vid höjd beredskap.

De politiska utgångspunkterna är

följande.

· Lokal krishanteringsförmåga -

grunden för samhällets krishantering.

·

· Behovet av samverkan.

·

· Vidgat användningsområde för

anslagen inom verksamhetsområdet det

civila försvaret.

·

· Utökade möjligheter för

Försvarsmakten att stödja andra

myndigheter.

·

· Samverkansområden - bättre

beredskap.

·

· Ny struktur för

informationssäkerhetsarbetet.

·

· Ny myndighet för krishantering.

·

· Ökad internationalisering.

·

· Det civila försvarets

inriktning.

·

Regeringen betonar vidare också

betydelsen av samhällets basförmåga, som

utgörs av den grundläggande robusthet och

beredskap som finns inbyggd i samhället.

Regeringen framhåller vidare bl.a. att

grunden för det civila försvaret är

samhällets fredstida robusthet och

flexibilitet. Med utgångspunkt i denna

grund vidtas de civila försvarsåtgärder

som krävs för att kunna möta de ökade

krav som kan uppstå vid ett väpnat

angrepp.

Vid planering och utformning av

beredskapsåtgärder skall aktörer inom

respektive område eller verksamhet

säkerställa en samordnings- och

samverkansförmåga. Inom det civila

försvaret skall det alltid finnas en

tillräckligt hög grundförmåga för att

möjliggöra handlingsfrihet att hantera

förändrade förutsättningar i framtiden

samt kunna motstå hot om och begränsade

insatser mot civila funktioner eller

infrastruktur i form av sabotage eller

begränsat användande av fjärrstridsmedel.

En tillräckligt hög grundförmåga skall

också finnas för att bidra till

samhällets totala motståndsförmåga mot

informations-operationer och för att

kunna stödja Försvarsmakten.

I det inledande avsnittet tar också

regeringen upp begreppet helhetssyn, som

regeringen i proposition (prop.

2001/02:10) Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret har angivit kan ges

åtminstone tre olika tolkningar. För att

ge en tydligare vägledning i planeringen

kan tolkningarna i vissa avseenden behöva

utvecklas. Det gäller dels vilket ansvar

som olika aktörer skall ha för att

beredskapsåtgärder vidtas inför olika

slag av hot, dels finansieringen av

åtgärder. Helhetssynsprincipen måste

också ha ett samband med

ansvarsprincipen. Mot bakgrund av detta

utvecklar regeringen i propositionen

tillämpningen av helhetssynen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

politiska utgångspunkter m.m.

Politikområden och utgiftsområde

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen

godkänner regeringens förslag om mål

för politikområdet Skydd och beredskap

mot olyckor och svåra påfrestningar.

Regeringen

Regeringen bedömer att ett nytt

politikområde bör inrättas som omfattar

beredskap och förmåga vid olyckor och

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Regeringen föreslår att målet för

politikområdet benämnt Skydd och

beredskap mot olyckor och svåra

påfrestningar skall vara att

· minska risken för konsekvenserna

av olyckor och svåra påfrestningar på

samhället och

·

· minska lidande och

skadeverkningar av olyckor och

katastrofer i andra länder.

·

Målet skall ersätta det av riksdagen 1997

beslutade målet för beredskapen mot svåra

påfrestningar på samhället i fred samt

det av riksdagen 2000 beslutade målet för

politikområdet Skydd mot olyckor.

Skälen för regeringens bedömning och

förslag är att förbättra helhetssynen i

planeringen. Införandet av det nya

politikområdet är ett sätt att betona

under-ifrånperspektivet i den civila

beredskapsplaneringen och sammanhanget

mellan förmåga att hantera vanligt

förekommande olyckor och förmåga att

hantera mer extrema situationer.

Ett viktigt syfte med att skapa det nya

politikområdet är att säkerställa att

tillräcklig förebyggande verksamhet

bedrivs och att tillräcklig

krishanteringsförmåga åstadkoms i

händelse av att en svår påfrestning på

samhället i fred inträffar. En god

nationell krishanteringsförmåga ger också

en god grund för svensk medverkan i

internationella

krishanteringssituationer. Genom att höja

förmågan inför fredstida extrema

situationer ökas också grundförmågan att

motstå ett väpnat angrepp, och en god

grund skapas för de åtgärder som

eventuellt kan behöva genomföras under en

anpassningsperiod.

Regeringen anser att väl genomförda

förebyggande insatser medför såväl

minskat lidande som bättre

samhällsekonomisk användning av

resurserna. Den förebyggande verksamheten

utgör därför en viktig del i ambitionen

att minska risken för och konsekvenserna

av en svår påfrestning på samhället i

fred.

Det nya planeringssystemet som

redovisas i denna proposition kommer att

medföra en ökad samordning av planeringen

och åtgärder för svåra påfrestningar på

samhället i fred och för höjd beredskap.

Det finns emellertid också skäl för att

skapa bättre samordning mellan förmågan

inom nämnda områden och samhällets

förmåga vid vanligt förekommande olyckor,

dvs. de krav som dagligen ställs på

samhället då det gäller både förebyggande

åtgärder och krishantering. Härigenom

förstärks både helhetssyn och

underifrånperspektiv.

Regeringen avser föreskriva att

politikområdet indelas i

verksamhetsområdena skydd mot olyckor och

svåra påfrestningar. Verksamhetsområdet

skydd mot olyckor bör även i

fortsättningen avgränsas till att avse

verksamhet som i dag bedrivs inom

utgiftsområde 6 Totalförsvar.

Regeringen bedömer också att

politikområdet Försvarspolitik i

fortsättningen bör benämnas

politikområdet Totalförsvar och att

Utgiftsområde 6 Totalförsvar i

fortsättningen bör benämnas Försvar samt

beredskap mot sårbarhet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

politikområden och utgiftsområde.

Utskottet tillstyrker således att

riksdagen godkänner regeringens förslag

om mål för politikområdet Skydd och

beredskap mot olyckor och svåra

påfrestningar.

Ekonomiska utgångspunkter

Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap

mot sårbarhet

Utskottets bedömning och förslag i

korthet

Utskottet anser att anslag som anvisas

för höjd beredskap också skall kunna

användas för insatser som stärker

beredskapen vid svåra påfrestningar på

samhället i fred.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Fö21 (v) yrkande 1.

Regeringen

Regeringen bedömer att investeringar inom

det civila försvaret, den verksamhet som

Statens räddningsverk bedriver inom

verksamhetsområdet skydd mot olyckor och

Kustbevakningens verksamhet bör

finansieras över utgiftsområde 6 Försvar

samt beredskap mot sårbarhet. Åtgärder

för att motstå svåra påfrestningar på

samhället i fred bör i huvudsak

finansieras över andra utgiftsområden.

Ofta innebär åtgärder för att förbättra

förmågan vid höjd beredskap samtidigt en

förbättring av förmågan vid en svår

påfrestning på samhället i fred.

Övnings- och utbildningsinsatser på

nationell, regional och lokal nivå för

att förstärka den områdesvisa

samordningen och samverkan vid svåra

påfrestningar på samhället i fred bör i

ökad utsträckning kunna finansieras över

utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap

mot sårbarhet. Vidare bör åtgärder för

att förstärka skyddet mot nukleära,

biologiska och kemiska hot samt för att

vka samhällets informationssäkerhet och

skydd mot IT-relaterade hot kunna

finansieras inom utgiftsområdet.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

vad försvarsutskottet angav i betänkandet

(bet. 2001/02:FöU2) Försvarsbeslut för

2002-2004. Utskottet anförde då bl.a. att

det är rimligt att de resurser som

anvisas för att bygga upp en beredskap

inför krig och krigsfara även skall kunna

få användas för att förebygga särskilt

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Utskottet framhöll att detta dock inte

innebär att resurser för investeringar

för svåra påfrestningar på samhället i

fred som i dag i första hand anvisas för

detta behov och därmed finansieras över

andra utgiftsområden skall finansieras

över utgiftsområde 6 Totalförsvar. Detta

är en viktig utgångspunkt för regeringens

bedömning.

I syfte att förbättra samhällets

resursanvändning bör åtgärder inom

beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och höjd beredskap

samordnas både vad avser verksamhet och

finansiering. Regeringen anser således

att utgiftsområde 6 Försvar samt

beredskap mot sårbarhet, när det gäller

höjd beredskap inom det civila försvaret

och svåra påfrestningar på samhället i

fred, bör finansiera

· investeringar avseende svåra

påfrestningar på samhället i fred som

samtidigt i hög grad stärker förmågan vid

höjd beredskap,

·

· övnings- och

utbildningsverksamhet som syftar till att

ge samhället tillräcklig

krishanteringsförmåga på lokal, regional

och nationell nivå för såväl svåra

påfrestningar på samhället i fred som

höjd beredskap,

·

· investeringar för höjd beredskap

samt

·

· viss internationell

fredsfrämjande och humanitär verksamhet.

·

Inom politikområdet Skydd och beredskap

mot olyckor och svåra påfrestningar bör

utgiftsområdet även fortsättningsvis

finansiera den verksamhet som Statens

räddningsverk bedriver inom

verksamhetsområdet skydd mot olyckor samt

Kustbevakningens verksamhet. Åtgärder

inom verksamhetsområdet svåra

påfrestningar bör liksom i dag i huvudsak

finansieras över andra utgiftsområden om

inte investeringen avser de områden som

anges ovan. I dessa fall finansieras

åtgärden över verksamhetsområdet det

civila försvaret.

Ambitionen är att de principer för

finansiering inom verksamhetsområdena

svåra påfrestningar och civilt försvar

även kommer att medföra en

produktivitetsökning avseende resultatet

av vidtagna åtgärder, dvs. en ökad grad

av robusthet och beredskap i förhållande

till mängden vidtagna åtgärder. Av detta

följer att de sammanlagda utgifterna för

ovan beskrivna åtgärder beräknas att

rymmas inom nu givna ramar för

utgiftsområdet.

Motion

I kommittémotion Fö21 (v) av Berit

Jóhannesson m.fl. framhålls att det i

många sammanhang har påtalats att de

åtgärder som görs i syfte att göra det

civila samhället och dess infrastruktur

robust också positivt påverkar vår

förmåga att möta den mest påfrestande

situationen - väpnat angrepp. Reger-

ingens uttalande om att resurserna skall

utformas efter behovet av höjd beredskap,

anser motionärerna vara ett steg bakåt i

diskussionen. Regeringens förslag - som

citeras i motionen - menar motionärerna

är otydliga.

Riksdagen bör därför uttala att de

anslag som tidigare anvisats för höjd

beredskap också skall kunna användas för

insatser som stärker samhällets beredskap

mot svåra påfrestningar då detta

väsentligen ökar förmågan att klara

ålagda uppgifter under höjd beredskap. En

möjlig förstärkning av denna innebörd

vore att betona att utgiftsområdets

resurser skall kunna användas för att

stärka samhällets säkerhet och beredskap

i vid mening, så länge som det är

säkerhetspolitiskt motiverade åtgärder

(yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att en viktig

utgångspunkt i regeringens bedömning för

hur investeringar inom utgiftsområde 6

skall finansieras är utskottets uttalande

i denna fråga hösten 2001 (bet.

2001/02:FöU2 s. 27), som också återges

ovan.

Utskottet har därför inget principiellt

att invända mot vad regeringen i

propositionen anför om vilka verksamheter

utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap

mot sårbarhet, när det gäller höjd

beredskap inom det civila försvaret och

svåra påfrestningar på samhället i fred,

bör finansiera.

För att förbättra samhällets

resursanvändning bör således åtgärder

inom beredskapen mot svåra påfrestningar

på samhället i fred och höjd beredskap

samordnas både vad avser verksamhet och

finansiering. Utskottet anser alltså att

anslag som anvisas för höjd beredskap

också skall kunna användas för insatser

som stärker beredskapen vid svåra

påfrestningar på samhället i fred.

Utskottet ser positivt på att

ambitionen är att de principer för

finansiering inom verksamhetsområdena

svåra påfrestningar och civilt försvar

även kommer att medföra en

produktivitetsökning avseende resultatet

av vidtagna åtgärder.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan

anfört torde kommittémotion Fö21 (v)

yrkande 1 bli tillgodosett och avstyrks

därför av utskottet.

Ny anslagsstruktur för det civila

försvaret

Regeringen

Regeringen bedömer att verksamhetsområdet

det civila försvaret bör finansieras från

ett anslag. Vidare bör den föreslagna

Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen

för psykologiskt försvars

förvaltningsutgifter finansieras över ett

anslag för respektive myndighet.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att den planeringsstruktur som nu skapas

måste, för att kunna upprätthålla en

tillräcklig förmåga oavsett hotbild, vara

mer flexibel än den tidigare

funktionsindelningen. Det gäller såväl

själva indelningen av de i propositionen

beskrivna samverkansområdena som deras

finansiering.

Regeringens förslag till anslag för det

civila försvaret kommer i

budgetpropositionen för 2003 att ha sin

utgångspunkt i det planeringsunderlag som

Överstyrelsen för civil beredskap

utarbetat i samverkan med berörda

myndigheter och andra organ. I

fortsättningen kommer den i propositionen

redovisade Krisberedskapsmyndigheten att

lämna motsvarande underlag avseende

resursfördelningen per samverkansområde

och verksamhet som avses bedrivas av

myndigheter inom respektive

samverkansområde. Myndigheter och

kommuner kommer att delta i processen

genom att lämna förslag till verksamhet

som man avser att bedriva inom ett

samverkansområde. Förslagen vägs sedan

samman av Krisberedskapsmyndigheten i det

planeringsunderlag som skall lämnas till

regeringen.

I samverkansområdena ingår ett stort

antal myndigheter som tillsammans bidrar

till att kravet på förmåga tillgodoses.

Samtidigt är de olika områdena i viss mån

beroende av varandra. Det måste därför

vara möjligt att även under löpande

budgetår göra avvägningar såväl inom som

mellan respektive område. Regeringen

anser därför att verksamhetsområdet det

civila försvaret bör finansieras över ett

anslag.

När det gäller de avgifter som tas ut

inom elförsörjnings- och

telekommunikationsområdet och som

redovisas mot inkomsttitel på

statsbudgeten anvisas i dag motsvarande

belopp på anslag som disponeras av

Affärsverket svenska kraftnät respektive

Post- och telestyrelsen. Regeringen anser

att dessa myndigheter även i

fortsättningen bör disponera belopp

motsvarande avgiftsuttaget inom ramen för

det nya anslaget.

Genom att det inte kommer att finnas

någon myndighet motsvarande en

funktionsansvarig myndighet kommer det

att till stor del vara en uppgift för

Krisberedskapsmyndigheten att mot

bakgrund av regeringens beslutade

planeringsförutsättningar betala ut

belopp till de olika myndigheterna som

skall bedriva verksamhet inom respektive

samverkansområde. Detta hindrar inte att

regeringen genom villkor och

beloppsgränser kan öronmärka belopp för

särskilt prioriterade verksamheter eller

angelägna projekt. Det är enligt

regeringen angeläget att

Krisberedskapsmyndigheten ges möjligheter

att bli den mycket väsentliga del av den

nya krishanteringsstrukturen som avsetts.

Myndighetens här angivna befogenhet att

påverka resursfördelningen är en sådan

möjlighet.

Ansvarsfördelningen mellan

Krisberedskapsmyndigheten och andra

berörda myndigheter skall vara tydlig.

Berörda myndigheter skall i god tid ges

tydliga och rimliga

planeringsförutsättningar.

Utöver det nya anslaget för det civila

försvaret bör för

Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen

för psykologiskt försvar anvisas var sitt

anslag avseende utgifter för

myndigheternas förvaltning.

Mot bakgrund av ovanstående avser

regeringen således i budgetpropositionen

för 2003 föreslå riksdagen att anvisa tre

anslag inom det civila försvaret i

stället för nuvarande tio.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om en ny

anslagsstruktur för det civila försvaret.

Ersättning till kommuner och landsting

Regeringen

Regeringen avser att under 2002 besluta

om förhandling med Svenska

Kommunförbundet om ersättningen till

kommunerna mot bakgrund av att de

regionala mål- och riskanalyserna för

planeringen av verksamhet vid höjd

beredskap skall ses över samt mot

bakgrund av behovet av planering vid

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Förhandlingen skall beakta förslagen från

Utredningen om kommuners och landstings

beslutsfattande vid extraordinära

fredstida händelser i samhället avseende

riskplanering och den fortsatta

beredningen av dessa och ske i enlighet

med den kommunala finansieringsprincipen.

Utredningens förslag ligger i linje med

förslaget från Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

ersättning till kommuner och landsting.

En struktur vid fredstida krishantering

och för civilt försvar

Myndigheternas ansvar m.m.

Utskottets bedömning och förslag i

korthet

Utskottet anser att det fortsatta

arbetet när det gäller lagstiftningen

på området bör genomföras sektorsvis

för att på så sätt säkerställa

kvaliteten i den helhetssyn som skall

prägla arbetet. Utskottet ser det som

angeläget att få en samlad

författningsmässig lösning presenterad

av ansvarsförhållandena m.m. vid en

svår påfrestning på samhället i fred.

Utskottet, som är väl medvetet om att

frågan är komplex och behöver grundligt

övervägas, förutsätter dock att

regeringen nu vidtar vissa

författningsmässiga åtgärder utifrån

ett helhetsperspektiv när det gäller

ansvar, skyldigheter och befogenheter

vid svåra påfrestningar på samhället i

fred.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Fö2 (m) yrkande 2 och Fö19

(kd) yrkande 2.

Regeringen

Regeringen bedömer att alla statliga

myndigheter bör, i syfte att stärka

krishanteringsförmågan, analysera om det

finns sådan sårbarhet eller sådana risker

inom myndighetens ansvarsområde som

mycket allvarligt kan nedsätta förmågan

hos verksamheten inom området.

Samtliga statliga myndigheter bör vara

skyldiga att i sin verksamhet beakta

totalförsvarets krav. De bör även planera

för att under höjd beredskap kunna

fortsätta verksamheten så långt det är

möjligt med hänsyn till personaltillgång

och övriga förhållanden. Regeringen anser

att det finns skäl att peka ut ett antal

statliga myndigheter som skall åläggas

ett särskilt ansvar för att vidta de

förberedelser som behövs för att möta

svåra påfrestningar på samhället i fred

och inför höjd beredskap.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att varje statlig myndighet bör för att

stärka sin krishanteringsförmåga ha till

uppgift att genomföra en analys av den

sårbarhet eller de risker som kan finnas

inom myndighetens ansvarsområde och som

mycket allvarligt kan nedsätta förmågan

hos verksamheten inom området

(sårbarhetsanalys). Analysen bör årligen

uppdateras och redovisas till

Regeringskansliet. Sårbarhetsanalysen

skall avse sådana tillstånd som kan

uppstå när en eller flera händelser

utvecklar sig eller trappas upp till att

omfatta flera delar av samhället.

Tillståndet skall vara av en sådan

omfattning att det uppstår allvarliga

störningar i viktiga samhällsfunktioner

som kräver att insatser från flera olika

myndigheter och organ samordnas för att

man skall kunna hantera situationen och

därmed begränsa konsekvenserna.

Regeringen anser att ett antal

samverkansområden bör fastställas. Inom

dessa områden bör myndigheter pekas ut

och ges ett särskilt ansvar i vissa

situationer. Ansvaret kan innefatta att

planera och vidta de förberedande

åtgärder som krävs för att minska risken

för att en svår påfrestning uppkommer

samt för att kunna hantera en sådan

situation om den ändå skulle inträffa.

Myndigheterna kan även få till uppgift

att genomföra de förberedelse- och

anpassningsåtgärder som krävs för att

verksamheten helt eller delvis skall

kunna upprätthållas vid höjd beredskap.

En utpekad myndighet, nedan benämnd

samverkansmyndighet, bör alltså kunna

tilldelas ett särskilt ansvar vad gäller

svåra påfrestningar och/eller vid höjd

beredskap. Några myndigheter kan få ett

särskilt ansvar vid svåra påfrestningar,

andra enbart vid höjd beredskap och vissa

vid såväl svåra påfrestningar som vid

höjd beredskap.

Regeringen anser att ingen myndighet

skall pekas ut som ansvarig för den

övergripande planeringen inom respektive

område. De utpekade myndigheterna bör ha

ett gemensamt ansvar för att säkerställa

planeringen inom området.

Samverkansmyndigheter, som särskilt

pekas ut, bör ha ansvar för att planera

och vidta förberedelser för att förebygga

svåra påfrestningar på samhället i fred

och i det fall de inträffar begränsa

deras verkningar. Myndigheterna bör

samverka med andra berörda myndigheter,

landsting, kommuner, sammanslutningar och

näringslivet. De bör även ta initiativ

till forsknings- och utvecklingsinsatser

inom verksamhetsområdet. Om en svår

påfrestning inträffar bör de hålla

regeringen informerad om

händelseutvecklingen.

Samtliga statliga myndigheter bör vara

skyldiga att i sin verksamhet beakta

totalförsvarets krav. De bör även planera

för att under höjd beredskap kunna

fortsätta verksamheten så långt det är

möjligt med hänsyn till personaltillgång

och övriga förhållanden. Planeringen bör

ske i samverkan med andra berörda

myndigheter, landsting, kommuner,

sammanslutningar och näringsidkare.

Regeringen anser att vad som ovan har

anförts om myndigheters ansvar och

skyldigheter bör regleras i en förordning

som omfattar såväl fredstida kriser som

höjd beredskap för att understryka vikten

av en helhetssyn i planeringen. I en

bilaga till förordningen bör anges vilka

samverkansområden som skall finnas och

vilka myndigheter som skall ingå i

respektive samverkansområde. Närmare

föreskrifter för verkställigheten av

förordningens bestämmelser bör den nya

Krisberedskapsmyndigheten få utfärda.

Nuvarande funktionsindelning upphör

därmed att gälla från halvårsskiftet

2002.

Motioner

I två kommittémotioner - Fö2 (m) yrkande

2 av Henrik Landerholm m.fl. och Fö19

(kd) yrkande 2 av Åke Carnerö m.fl. tas

frågor upp som rör regelsy-stemet i det

nya krishanteringssystemet.

I motion Fö2 (m) framhålls att den

utveckling som vi har sett under de

senaste åren och som vi ser framför oss

gör emellertid gränsen mellan det

fredstida behovet av resurser som kan

användas vid olika fredstida

påfrestningar och de

totalförsvarsresurser som anskaffas för

krigsfara och krig är på väg att suddas

ut. Inte bara av det skälet att det

alltid är svårt att förutsäga om en

händelse är en begränsad påfrestning

eller om den är ett första steg i en mer

allvarlig påfrestning på samhället som

innebär krigsfara eller att krig

utbryter.

Nuvarande regelsystem medger emellertid

inte en smidig övergång mellan

påfrestningar på det fredstida samhället

och den situation som uppkommer vid

krigsfara eller i krig. Det är därför

nödvändigt att utveckla och förtydliga

regelsystemet så att en smidig övergång

kan ske samtidigt som alla

samhällsresurser effektivt kan utnyttjas

då samhället och dess medborgare utsätts

för påfrestningar. Denna utveckling och

förtydligande av regelsystemet är

särskilt nödvändigt för kommuner och

länsstyrelser.

I motion Fö19 (kd) framhålls att ett

sammanhållet krishanteringssystem utifrån

en helhetssyn som baseras på

områdesansvaret hos kommuner,

länsstyrelser och regering bör stärka

samhällets förmåga att hantera kriser som

berör många samhällssektorer. De olika

myndigheterna måste därför få det mandat

och de resurser som krävs för att kunna

genomföra ett effektivt säkerhets- och

beredskapsarbete. Det är därför viktigt

att i lagar och förordningar konkretisera

de förändringar som krävs för att

förverkliga det nya

krishanteringssystemet. Kristdemokraterna

anser att regeringen skall återkomma till

riksdagen med ett konkret och heltäckande

förslag på de lag- och regelförändringar

som krävs i sammanhanget.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har behandlat frågan om ansvar

och befogenheter vid en svår påfrestning

vid flera tillfällen och då bl.a.

understrukit det angelägna i att

skyndsamt åtgärda oklarheter i

ledningskedjans ansvarsförhållanden vid

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Vid utskottets senaste behandling av

denna fråga (bet. 2000/01:FöU5 s. 9-10)

anfördes bl.a. att regeringen i mars

1999, bl.a. mot bakgrund av utskottets

tidigare uttalanden i denna fråga,

beslutat att Regeringskansliet

departementsvis skall utföra en genomgång

av behov av åtgärder och

författningsreglering inom de områden som

kan bli berörda vid en svår påfrestning.

I propositionen redovisar nu regeringen

bakgrunden till de s.k.

sektorsgenomgångarna och anför bl.a. att

införandet av en övergripande

lagstiftning, som ger myndigheter

befogenheter i fredstida kriser som inte

är att betrakta som olyckshändelser i

räddningstjänstlagens mening, har

diskuterats vid olika tillfällen. En del

av de situationer som då avsetts omfattar

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Enligt vad regeringen också redovisar i

propositionen ger inte regeringsformen

utrymme för någon form av generell

fullmaktslagstiftning som även omfattar

fredstida förhållanden.

Utskottet anser att det fortsatta

arbetet när det gäller lagstiftningen på

området bör genomföras sektorsvis för att

på så sätt säkerställa kvaliteten i den

helhetssyn som skall prägla arbetet.

Utskottet vill i sammanhanget också

peka på den särskilde utredarens förslag

i betänkandet Extraordinära händelser i

kommuner och landsting (SOU 2001:105). I

betänkandet föreslås att en särskild lag

skall stiftas om förfarandet, kompetens

m.m. i kommuner och landsting vid

extraordinära händelser. Enligt den

föreslagna lagen skall en särskild

krisledningsnämnd, som kan utgöras av

kommunstyrelsen, träda i funktion vid

extraordinära händelser.

Krisledningsnämnden får överta

verksamhetsområden eller delar därav från

andra nämnder i den utsträckning som

fullmäktige har beslutat för nämnden.

Betänkandet remissbehandlas för

närvarande.

Utskottet instämmer i regeringens

bedömning att samtliga statliga

myndigheter bör vara skyldiga att i sin

verksamhet beakta totalförsvarets krav.

Det finns således skäl att peka ut ett

antal statliga myndigheter som skall

åläggas ett särskilt ansvar för att vidta

de förberedelser som behövs för att möta

svåra påfrestningar på samhället i fred

och inför höjd beredskap.

Utskottet ser därför mycket positivt på

att regeringen anser att myndigheters

ansvar och skyldigheter bör regleras i en

förordning som omfattar såväl fredstida

kriser som höjd beredskap för att

understryka vikten av en helhetssyn i

planeringen.

Utskottet anser att de frågor som

motionärerna pekar på alltjämt är mycket

viktiga. Utskottet ser det som angeläget

att få en samlad författningsmässig

lösning presenterad av

ansvarsförhållandena m.m. vid en svår

påfrestning på samhället i fred.

Utskottet, som är väl medvetet om att

frågan är komplex och behöver övervägas

grundligt, förutsätter dock att

regeringen nu vidtar vissa

författningsmässiga åtgärder utifrån ett

helhetsperspektiv när det gäller ansvar,

skyldigheter och befogenheter vid svåra

påfrestningar på samhället i fred.

Något uttalande från riksdagens sida

utöver vad utskottet ovan anfört anser

utskottet därför inte vara påkallat.

Kommittémotionerna Fö2 (m) yrkande 2 och

Fö19 (kd) yrkande 2 avstyrks av

utskottet.

Samverkansområden

Regeringen

Regeringen bedömer för att möjliggöra en

effektiv planering av särskilt viktiga

verksamheter avseende svåra påfrestningar

på samhället i fred respektive vid höjd

beredskap att dessa verksamheter bör

delas in i samverkansområden. Indelningen

av myndigheterna i samverkansområden bör

ske utifrån en bedömning av det inbördes

sambandet mellan deras verksamheter. De

utpekade områdena och myndigheterna bör

kunna ändras över tiden med hänsyn till

samhällsutvecklingen och förändringen av

de risker som samhället kan tänkas

utsättas för.

Skälen för regeringen bedömning är att

regeringen anser att vissa statliga

myndigheter inom de olika

samverkansområdena bör åläggas ett

särskilt ansvar.

Regeringen anser att en indelning i

samverkansområden bör vara flexibel i den

meningen att nya områden skall kunna

tillföras eller att ett område skall

kunna utgå om samhällsutvecklingen och

förhållandena förändrats i något

avseende. Detsamma bör gälla för de

myndigheter som ingår i ett samverk-

ansområde. Indelningen i områden skall

inte innebära en begränsning utan

samverkan mellan de olika områdena kommer

självfallet att behöva ske. Särskilt

gäller detta den samplanering som krävs

av sjukvårdens insatser vid spridning av

t.ex. allvarliga smittämnen och giftiga

kemikalier.

Regeringen anser att det för närvarande

bör finnas en planering inom följande

områden:

· teknisk infrastruktur,

·

· transporter,

·

· spridning av allvarliga

smittämnen, giftiga kemikalier och

radioaktiva ämnen,

·

· ekonomisk säkerhet,

·

· områdesvis samordning, samverkan

och information samt

·

· skydd, undsättning och vård.

·

De fyra första områdena kan sägas

kännetecknas av att det är områden som är

särskilt känsliga för störningar och där

störningarna medför stora konsekvenser

för samhället.

De två sista områdena blir i stort sett

alltid berörda vid en svår påfrestning

och vid höjd beredskap. Därför bör det

inom dessa områden finnas en förmåga att

samverka i en krissituation. När det

gäller räddningstjänst, hälso- och

sjukvård samt polisverksamhet utgör de

grundläggande verksamheter för att minska

konsekvenserna för samhället om en svår

fredstida påfrestning skulle inträffa och

vid höjd beredskap.

Verksamheten inom de föreslagna

samverkansområdena skall ersätta den

planering som hittills har skett inom

ramen för det civila försvarets

funktionsindelning. Den skall också

ersätta den särskilda planeringen

avseende svåra påfrestningar på samhället

i fred.

Den förordning om myndigheternas ansvar

som regeringen avser att utfärda skall

endast reglera de statliga myndigheternas

verksamhet. För att lösa sina uppgifter

måste myndigheterna samverka med berörda

kommunala organ, sammanslutningar och

näringsidkare. I detta arbete är det

viktigt att ta till vara de resurser som

finns inom näringslivet och de frivilliga

försvarsorganisationerna.

Frivilliga insatser är uttryck för

folkligt engagemang och utgör en viktig

del av samhällets beredskap. Den

frivilliga verksamheten är ett nödvändigt

inslag i samhällets beredskap. För att

skapa en bättre krishanteringsförmåga,

och framför allt för att skapa ett robust

och motståndskraftigt samhälle, bör såsom

regeringen tidigare har nämnt denna typ

av engagemang uppmuntras och tas till

vara i det reformerade

krishanteringssystemet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

samverkansområden.

Ny myndighet med planeringsuppgifter för

beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och vid höjd beredskap

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen

godkänner regeringens förslag att

inrätta en ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred

och vid höjd beredskap den 1 juli 2002.

Utskottet föreslår också att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om

ändring i plan- och bygglagen

(1987:10).

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Fö18 (m) yrkande 2, Fö19

(kd) yrkande 5, Fö20 (fp) yrkandena 3

och 4, Fö22 (s, c), Fö217 (kd) samt

Fö271 (s).

Regeringen

Regeringen föreslår att en ny myndighet

med samordnande planeringsuppgifter vad

avser beredskapen mot svåra påfrestningar

på samhället i fred och vid höjd

beredskap skall inrättas den 1 juli 2002.

Regeringen anser att den nya myndigheten

bör ha namnet Krisberedskapsmyndigheten.

Regeringen föreslår också att

Överstyrelsen för civil beredskap inte

längre skall ha möjlighet att med stöd av

13 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)

överklaga beslut om lov eller

förhandsbesked inom skydds- eller

säkerhetsområden.

Krisberedskapsmyndigheten skall i stället

ha motsvarande möjlighet att överklaga

beslut.

I propositionen anger regeringen som skäl

för förslaget om att inrätta en ny

myndighet att riksdagen hösten 2001

beslutade med anledning av regeringens

förslag att Överstyrelsen för civil

beredskap skall läggas ned den 30 juni

2002 (prop. 2001/02:10, bet.

2001/02:FöU2, rskr. 2001/02:91).

Riksdagen gav regeringen som sin mening

till känna att det bör vara en uppgift

för riksdagen att besluta om inrättandet

av den nya planeringsmyndigheten. Av

utskottets betänkande framgår att

utskottet såg det som utomordentligt

angeläget att den nya

planeringsmyndigheten kan börja sin

verksamhet i omedelbar anslutning till

att Överstyrelsen för civil beredskap

läggs ned.

Som skäl för förslaget att ändra i plan-

och bygglagen anför regeringen bl.a. att

eftersom Överstyrelsen för civil

beredskap skall läggas ned måste

myndigheten tas bort från 13 kap. 7 §

lagen.

Krisberedskapsmyndigheten skall ha

samordnande planeringsuppgifter för

beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred och civilt försvar.

Regeringen anser därför att den nya

myndigheten bör ha möjlighet att

överklaga beslut om lov eller

förhandsbesked inom skydds- eller

säkerhetsområden. Förslaget om ändring i

plan- och bygglagen medför inte några

kostnadskonsekvenser. Lagändringen skall

träda i kraft den 1 juli 2002.

Regeringen anser att

Krisberedskapsmyndighetens uppgift bör

vara att verka för en samordning i

planeringen vad gäller

verksamhetsområdena svåra påfrestningar

och det civila försvaret. Regeringen

anser att den nya

Krisberedskapsmyndigheten skall

lokaliseras till Stockholm. Regeringen

tar därmed fasta på vad försvarsutskottet

uttalade i yttrandet 1999/2000:FöU4y.

Verksamheten vid den enhet som

Överstyrelsen har fått regeringens

uppdrag att organisera i Sollefteå bör

ingå i Krisberedskapsmyndigheten fr.o.m.

den 1 juli 2002 och även fortsättningsvis

bedrivas i Sollefteå. Utredaren skall

enligt direktiven överväga om ytterligare

funktioner skall överföras från

Stockholmsregionen till Sollefteå.

I propositionen redovisar regeringen

sin syn på vilka uppgifter som den nya

myndigheten bör ha. I det följande

återges ett sammandrag av dessa.

Krisberedskapsmyndigheten bör i nära

samarbete och tillsammans med ansvariga

samhällsorgan verka för att stärka och

samordna samhällets krishantering, bl.a.

genom analys av omvärldsutvecklingen. Den

bör också på begäran kunna ge stöd till

ansvariga myndigheter om en allvarlig

kris uppstår. Gränsdragningen mellan

Krisberedskapsmyndigheten och övriga

myndigheters ansvar skall emellertid vara

tydlig.

Krisberedskapsmyndigheten bör svara för

övergripande analyser av

samhällsutveckling, omvärldsförhållanden,

beroendeförhållanden mellan viktiga

samhällsfunktioner och deras sårbarhet,

övergripande sektoranalyser i samverkan

med berörda myndigheter samt övergripande

samordning av forsknings- och

utvecklingsarbete.

Krisberedskapsmyndigheten bör särskilt

verka för att med bibehållande av

ansvarsprincipen stärka

krishanteringsförmågan hos länsstyrelser

och kommuner. Myndigheten bör ha förmåga

att vid en svår påfrestning på samhället

i fred kunna bistå Regeringskansliet med

främst områdesvisa lägesredovisningar, om

Regeringskansliet så begär.

Krisberedskapsmyndigheten bör i sitt

arbete tillvarata kompetens som redan

finns inom andra myndigheter och

organisationer. Myndigheten skall

exempelvis inte bygga upp en egen

forskningsresurs utan utnyttja befintliga

resurser vid t.ex. universitet, högskolor

och andra forskningsinstitut samt

myndigheter.

Krisberedskapsmyndigheten bör ha en

beredskap för att kunna stödja

Regeringskansliet vad avser

internationellt arbete, bl.a. i frågor

rörande EU:s krishantering, i de

avseenden uppgifterna omfattar

Krisberedskapsmyndighetens nationella

ansvarsområden. Krisberedskapsmyndigheten

bör även inom ramen för sitt

ansvarsområde kunna ha uppgifter inom

EU:s område Civil protection.

Krisberedskapsmyndigheten bör vidare ha

en förmåga att stödja Regeringskansliet i

det löpande PFF-arbetet.

Krisberedskapsmyndigheten bör ha ett

särskilt ansvar för att samordna de

uppdrag och det organisationsstöd som ges

till de frivilliga

försvarsorganisationerna för de behov av

frivillig personal som föreligger inom

det civila försvaret och under en svår

påfrestning på samhället i fred.

Uppdragen skall ges av

Krisberedskapsmyndigheten till de

frivilliga försvarsorganisationerna i

nära samverkan med ansvariga myndigheter.

Krisberedskapsmyndigheten bör ha ett

sammanhållande myndighetsansvar för

samhällets informationssäkerhet.

Till Krisberedskapsmyndigheten bör

knytas ett råd för samverkan med

näringslivet. Rådet bör vara sammansatt

på ett sådant sätt och ha sådana

uppgifter att det blir en väsentlig

faktor i myndighetens arbete med att

utveckla samverkansformer mellan

offentlig sektor och näringsliv på

området. Myndigheter som ingår i

samverkansområden bör utveckla samarbetet

med näringslivet inom sina respektive

ansvarsområden.

Regeringen anser att

Krisberedskapsmyndigheten bör ha

uppgifter inom informationsberedskapen.

Den verksamhet som Styrelsen för

psykologiskt försvar bedriver för att

skapa förutsättningar för en god förmåga

att säkerställa en konkret och

fullständig myndighetsinformation bör

därför överföras till

Krisberedskapsmyndigheten. Detsamma bör

gälla Styrelsens nuvarande uppgift att

bedriva och medverka i utbildning.

Styrelsen för psykologiskt försvar

kommer i fortsättningen att bedriva

verksamhet inom främst områdena

massmedieberedskap och

totalförsvarsinformation. Därutöver skall

Styrelsen för psykologiskt försvar

fullgöra reger-ingens informationsuppdrag

med anknytning till M/S Estonias

förlisning.

Motioner

I kommittémotion Fö18 (m) av Henrik

Landerholm m.fl. anser motionärerna att

inrättandet av en ny planeringsmyndighet

för att ersätta ÖCB är en rimlig

utveckling. Myndigheten bör vara en

renodlad stabsmyndighet, och man bör

överväga att inordna den i

Regeringskansliet. Avvägning och ledning

av myndigheter är enligt vår uppfattning

ett ansvar som bör tas av den regering

som i enlighet med regeringsformen har

att styra riket. Det mest angelägna är

att det sker en samordning av

ledningsfunktionerna och att ledningen

har en klar utformning som i sin tur får

genomslag på länsnivå och kommunal nivå

(yrkande 2).

I kommittémotion Fö20 (fp) av Runar

Patriksson och Eva Flyborg anser

motionärerna att det är av stor vikt att

den kommande Krisberedskapsmyndigheten

får hela den bredd som Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen förutsatte.

Folkpartiet liberalerna anser i likhet

med Svenska Kommunförbundet dessutom att

det är olyckligt att inte ta steget fullt

ut och lägga ned inte bara Överstyrelsen

för civil beredskap utan även Styrelsen

för psykologiskt försvar och Statens

räddningsverk, som likaså i tillämpliga

delar kan ersättas med den nya

Krisberedskapsmyndigheten. Det skulle

minska revirtänkande och revirbevakande

och leda till förbättrad

kostnadseffektivitet. Folkpartiet

liberalerna vidhåller denna uppfattning,

vilken riksdagen bör ge regeringen till

känna (yrkandena 3 och 4).

I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. framhåller motionärerna att en

effektiv informationsförmedling blir

avgörande för om myndigheterna lyckas

lösa planerade åtgärder vid kriser och i

krig. Informationsverksamheten måste

därför prioriteras högt inom det nya

krishanteringssystemet och det civila

försvaret. I en alltmer komplex

samhällsutveckling blir det i framtiden

troligen än viktigare att kartlägga och

analysera opinioner. Styrelsen för

psykologiskt försvar (SPF) har genom

återkommande opinionsundersökningar sedan

starten 1952 förmedlat medborgarnas syn

inom områdena säkerhetspolitik och

försvar. Med tanke på en breddad hotbild

finns det behov av att utröna

medborgarnas inställning i en rad

samhällsfrågor. Kristdemokraterna anser

därför att SPF som fristående från

Krisberedskapsmyndigheten även i

fortsättningen bör bedriva forskning inom

områdena opinionsanalys, förtroende och

trovärdighet samt massmedier (yrkande 5).

I kommittémotion Fö271 (s) av Jan

Björkman m.fl. efterfrågas en bättre

samordning av räddningsinsatser på

nationell nivå. I motionen anförs att

Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB)

flera gånger har tagit initiativ till att

försöka samordna olika myndigheter, men

utan framgång. Livsmedelsverket ansvarar

för att dricksvattnet har en

tillfredsställande kvalitet. ÖCB svarar

för bidragsgivning till reservanordningar

för kommunalteknisk försörjning. Statens

räddningsverk har ett ansvar för vatten

för att släcka bränder. Ingen har ett

samlat ansvar.

Det går att hitta en rad andra exempel

på den bristfälliga eller obefintliga

samordningen vid översvämningar eller

andra typer av naturkatastrofer eller

allvarliga olyckor som drabbar många

människor. Regeringen bör därför ta

initiativ i syfte att få en bättre

samordning på nationell nivå och där det

totala ansvaret läggs hos en myndighet.

I motion Fö217 (kd) av Yvonne Andersson

anförs att EU har som syfte att verka

fredsbevarande. Det är inte likgiltigt

vilken strategi som väljs och vilka

ställningstaganden som görs i EU i

samband med en katastrof. Det torde

därför vara i allra högsta grad

väsentligt att grundligt överväga vilka

gemensamma principer som bör vara

vägledande när en katastrof av något slag

drabbar EU.

Det är hög tid att såväl inom landet

som i EU-sammanhang diskutera vilka

principer som skall vara vägledande vid

katastrofer. Vi måste till exempel komma

överrens om vad som skall gälla på

internationellt vatten.

I flerpartimotion Fö22 (s, c) av Hans

Stenberg och Birgitta Sellén anförs att

det i propositionen föreslås inrättande

av en ny Krisberedskapsmyndighet. I

propositionen föreslås att den nya

myndigheten skall lokaliseras till

Stockholm. Detta aktualiserar på nytt den

stora koncentrationen av myndigheter till

Stockholmsregionen. Enligt tidigare

riksdagsbeslut skall det alltid prövas om

nya myndigheter kan lokaliseras utanför

Stockholmsområdet. I de fall statliga

myndigheter tidigare lokaliserats utanför

storstadsregionerna har det i de allra

flesta fall visat sig vara mycket

lyckosamt. De ökade resekostnader som kan

uppstå i sådana fall uppvägs mer än väl

av de vinster som uppstår i form av

billigare lokalkostnader och lägre

personalomsättning.

Propositionen aktualiserar än en gång

behovet av en ordentlig översyn av vilka

statliga myndigheter som kan lokaliseras

utanför huvudstadsregionen. Regeringen

bör därför göra en genomgripande

genomgång av vilka statliga myndigheter

som kan lokaliseras utanför

Stockholmsregionen. En sådan översyn bör

omfatta både nya och befintliga

verksamheter.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av yrkandet i motion Fö18

(m) om att Krisberedskapsmyndigheten bör

vara en renodlad stabsmyndighet och att

överväganden bör göras att inordna den i

Regeringskansliet vill utskottet anföra

följande.

I propositionen redovisar regeringen

sin syn på hur Krisberedskapsmyndighetens

roll och verksamhet skall utformas. Som

utskottet ser det ligger denna syn väl i

linje med vad riksdag och regeringen

tidigare uttalat om utformningen av den

nya strukturen för samhällets

krishantering.

Av propositionen framgår också bl.a.

att Krisberedskapsmyndigheten särskilt

skall verka för att med bibehållande av

ansvarsprincipen stärka

krishanteringsförmågan hos länsstyrelser

och kommuner. Myndigheten bör ha förmåga

att vid en svår påfrestning på samhället

i fred kunna bistå Regeringskansliet med

främst områdesvisa lägesredovisningar, om

Regeringskansliet så begär.

Enligt utskottets mening kommer den nya

myndigheten att få en nyckelroll i den

samordnande planeringen vad gäller

verksamhetsområdena svåra påfrestningar

och det civila försvaret. I en sådan roll

är naturligtvis samordning av

ledningsfunktionerna central och torde få

genomslag på sätt som efterfrågas i

motionen.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan

anfört avstyrker utskottet kommittémotion

Fö18 (m) yrkande 2.

Med anledning av motion Fö20 (fp) yrkande

4 om att lägga ned Överstyrelsen för

civil beredskap, Styrelsen för

psykologiskt försvar och Statens

räddningsverk vill utskottet framhålla

att i november 2001 (bet. 2001/02:FöU2 s.

28-29) behandlade utskottet ett

likalydande yrkande.

Utskottet avstyrkte yrkandet med

hänvisning till att utskottet inte haft

något att invända mot regeringens förslag

om att lägga ned Överstyrelsen för civil

beredskap den 30 juni 2002 och att en ny

myndighet inrättas med samordnande

planeringsuppgifter vad avser beredskap

både mot svåra påfrestningar på samhället

i fred och för civilt försvar. Utskottet

ansåg sig därför bl.a. inte kunna

tillstyrka yrkandet om att även Styrelsen

för psykologiskt försvar och Statens

räddningsverk läggs ned för att av dessa

och Överstyrelsen för civil beredskap

bilda en ny myndighet.

Utskottet har inte heller denna gång

något att invända mot regeringens förslag

utan tillstyrker vad regeringen i

propositionen föreslår om inrättandet av

Krisberedskapsmyndigheten. Utskottet

avstyrker således kommittémotion Fö20

(fp) yrkandena 3 och 4.

I motion Fö19 (kd) tas frågan om en

effektiv informationsförmedling upp.

Utskottet delar motionärernas uppfattning

om att informationsberedskapen är en

mycket viktig verksamhet inom det nya

krishanteringssystemet och det civila

försvaret. Utskottet utgår därför ifrån

att det är mot den bakgrunden som

regeringen anser att

Krisberedskapsmyndigheten bör ha

uppgifter inom informationsberedskapen.

Utskottet delar denna syn och anser att

den verksamhet som Styrelsen för

psykologiskt försvar bedriver för att

skapa förutsättningar för en god förmåga

att säkerställa en konkret och

fullständig myndighetsinformation bör

överföras till Krisberedskapsmyndigheten.

Utskottet bedömer att en överföring av

uppgifter i enlighet med var reger-ingen

förordar i propositionen torde leda till

en effektiv informationsförmedling inom

det nya krishanteringssystemet och det

civila försvaret. Utskottet avstyrker

sålunda kommittémotion Fö19 (kd) yrkande

5.

Med anledning av yrkandet i motion Fö271

(s) en bättre samordning av

räddningsinsatser på nationell nivå vill

utskottet framhålla att den nya

Krisberedskapsmyndighetens uppgift bl.a.

bör vara att verka för en samordning i

planeringen vad gäller

verksamhetsområdena svåra påfrestningar

och det civila försvaret. Vidare framgår

det att myndigheten bör i nära samarbete

och tillsammans med ansvariga

samhällsorgan verka för att stärka och

samordna samhällets krishantering, bl.a.

genom analys av omvärldsutvecklingen. Den

bör också på begäran kunna ge stöd till

ansvariga myndigheter om en allvarlig

kris uppstår.

Som utskottet ser det kommer

Krisberedskapsmyndighetens uppgifter att

ligga i linje med vad som efterfrågas i

motionen. Motion Fö271 (s) avstyrks

sålunda av utskottet.

Med anledning av yrkandet i Fö217 (kd)

vill utskottet anföra följande.

Räddningstjänstfrågorna inom EU har

samordnats sedan Sverige blev medlem i EU

år 1995. Efter ett rådsbeslut år 1999

inrättades ett femårigt handlingsprogram

för räddningstjänstfrågor till och med år

2004. Handlingsprogrammet, som bl.a.

bereds och handläggs av Kommittén för

räddningstjänst, omfattar områden såsom

information till allmänheten,

förebyggande arbete, katastrofmedicin,

expertutbyte m.m. Ett resultat av

genomförandet av handlingsprogrammet är

bl.a. införandet av det gemensamma

larmnumret 112.

I september år 2000 lade Europeiska

kommissionen fram ett förslag till

mekanism för att underlätta ett förstärkt

samarbete vid biståndsinsatser inom

räddningstjänsten. Mekanismen som består

av fem delar har nu antagits av rådet och

träder i kraft år 2002. Som exempel kan

utskottet nämna att en del utgör ett

övervaknings- och informationscentrum

inom kommissionen för att följa

händelseutvecklingen och tillhandahålla

information, en annan del arbetar med ett

utbildningsprogram för att förbättra

krishanteringsförmågan samt samarbetet

och kunskapsspridningen mellan

insatsstyrkorna och ytterligare en del

med ett gemensamt system för

kommunikation mellan medlemsstaternas

räddningstjänstmyndigheter och berörda

enheter inom kommissionen i

nödsituationer.

Utskottet bedömer att de frågor som

motionären pekar på torde ligga inom

ramen för det samarbete som nu startats

upp inom EU på räddningstjänstområdet.

Utskottet avstyrker därför motion Fö217

(kd).

I motion Fö22 (s, c) tas frågan om den

nya Krisberedskapsmyndighetens

lokalisering upp. Utskottet vill

framhålla att utskottet i ett yttrande

(1999/2000:FöU4y) till näringsutskottet

uttalat sig i frågan om Överstyrelsen för

civil beredskaps lokalisering (ÖCB).

Utskottet uttalade därvid bl.a. att

frågan om ÖCB:s lokalisering noga

övervägts och att regeringen i denna

fråga beaktar vad statsmakterna tidigare

uttalat. Vidare att utskottet vid flera

tillfällen avvisat en omlokalisering av

ÖCB med hänsyn till förutsättningarna att

kunna utföra sina uppgifter. En

omlokalisering av viktiga myndigheter

inom det civila försvaret är - i likhet

med inom det militära försvaret - av

central betydelse för riksdagen.

Utskottet utgick därför ifrån att en

sådan fråga kommer att bli föremål för

riksdagens överväganden och beslut.

Utskottet kan nu konstatera att

regeringen anser att den nya

Krisberedskapsmyndigheten skall

lokaliseras till Stockholm. Regeringen

tar därmed fasta på vad utskottet

tidigare uttalat i denna fråga.

Utskottet vill därtill erinra om att

riksdagen lagt fast vissa principer när

det gäller statliga myndigheters

lokalisering (bet. 1999/2000:NU10 och

bet. 2001/02:NU4). Utskottet finner inte

anledning att initiera en omprövning av

dessa principer.

Mot bakgrund av det ovan anförda

avstyrker utskottet motion Fö22 (s, c).

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om en

struktur vid fredstida krishantering och

för civilt försvar. Utskottet föreslår

att riksdagen godkänner regeringens

förslag att inrätta en ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred

och vid höjd beredskap den 1 juli 2002.

Utskottet föreslår också att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om

ändring i plan- och bygglagen (1987:10).

Planeringsprocessen

Regeringen

Målformuleringarna för de olika

samverkansområdena skall vara formulerade

på likartat sätt i syfte att åstadkomma

tillräcklig förmåga antingen i händelse

av en svår påfrestning eller höjd

beredskap. Målen bör omfatta

krishanteringssystemets förmåga,

grundförmågan inom viktiga områden och

det inbördes beroendet mellan

verksamheter.

Planeringsprocessen för samhällets

säkerhets- och beredskapsarbete bör bestå

av följande fyra grundkomponenter:

· kunskapsuppbyggnad,

·

· målformulerings- och

inriktningsprocess,

·

· resursstyrning samt

·

· uppföljning och utvärdering.

·

Inom varje grundkomponent skall

verksamheten präglas av både ett

hotmässigt och ett geografiskt (lokalt,

regionalt och centralt)

underifrånperspektiv. Detta skapar i

kombination med indelningen i

samverkansområden en god förutsättning

för ett säkerhets- och beredskapsarbete

präglat av helhetssyn.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

planeringsprocessen.

Samverkan mellan offentlig sektor och

näringsliv

Regeringen

Regeringen bedömer att det finns ett

gemensamt intresse av att utveckla ett

samarbete mellan det offentliga livet och

näringslivet i syfte att bl.a. bygga en

säker infrastruktur. Åtgärder för att

förbättra robustheten i samhället inför

ett väpnat angrepp har i Sverige sedan

lång tid betraktats som en kollektiv

nytta. Åtgärderna har därför finansierats

av staten inom ramen för

totalförsvarsplaneringen. Till stor del

har dessa åtgärder också gett en

avkastning i form av ökad robusthet för

fredstida störningar.

Regeringen anser att en utvecklad

samverkan mellan offentlig sektor och

näringsliv är en viktig del av den nya

strukturen för krishantering. En sådan

samverkan synliggör komplexa

interaktioner och samberoenden mellan

samhällsviktiga infrastruktursystem och

mellan dessa och samhället i övrigt.

Vidare möjliggörs identifiering och

initiering av nätverk som genom aktiva

åtgärder kan medverka till att öka

säkerheten i infrastrukturen och minska

sårbarheten.

Samverkan mellan offentlig sektor och

näringsliv bör etableras inte bara på

central nivå utan även på regional och

lokal nivå. Inom vissa områden finns i

dag ett etablerat samarbete rörande

totalförsvaret mellan offentlig

förvaltning (centrala statliga

myndigheter, länsstyrelser och kommuner)

och näringslivet. Regeringen anser att

myndigheter inom varje samverkansområde

bör utveckla ett samarbete med

näringslivet.

Genom att bidra i framtagandet av

beslutsunderlag för statsmakterna får

både offentlig sektor och näringsliv

inflytande över processen att utveckla en

robust infrastruktur i hela samhället.

Detta gäller bl.a. FoU-insatser,

utbildningsinsatser, statliga och privata

investeringar i infrastruktur som

positivt påverkar aktörerna i nätverket

och traditionella näringspolitiska

satsningar som inordnas i dessa

strukturer.

För näringslivets del kan härutöver

medverkan i aktuella områdesanalyser,

analyser av sårbarheter och riskanalyser

skapa bättre underlag för beslut som rör

den egna verksamheten. Det är enligt

regeringen viktigt att i detta sammanhang

betona att en mycket stor del av den

viktiga infrastrukturen är en del av

näringslivet och att investeringar på

detta område därför har stor betydelse

för hela samhällets robusthet mot

störningar. Näringslivet har också

självklart ett stort eget intresse av att

den egna infrastrukturen är så litet

känslig som möjligt för störningar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

samverkan mellan offentlig sektor och

näringsliv.

Krishantering

Samhällets krishanteringsförmåga bör,

enligt regeringens bedömning, bygga på en

krishanteringsstruktur med sektors- och

områdesansvar. Förmåga till

tvärsektoriell samordning bör

säkerställas. Samhällets

krishanteringsförmåga vid svåra

påfrestningar på samhället i fred bör ha

sin utgångspunkt i den reguljära

verksamheten som också ligger till grund

för verksamhet under höjd beredskap.

I avsnittet om krishantering redovisar

regeringen vissa viktigare utgångspunkter

när det gäller vilka krav som bör ställas

på samhällets krishanteringsförmåga i

fråga om främst svåra påfrestningar på

samhället i fred. Regeringen anser att

detta är det område där det finns stort

behov av att förbättra förmågan. En

förstärkt förmåga i detta avseende medför

också positiva effekter för förmågan

under höjd beredskap.

Erfarenheter i fråga om krishantering

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Fö19 (kd) yrkande 1 och

Fö261 (s).

Regeringen

Regeringen bedömer att det är viktigt att

erfarenheterna av inträffade nationella

och internationella kriser tas till vara

vid uppbyggnaden av samhällets

krishanteringsförmåga. För att skapa och

upprätthålla en god förmåga till

krishantering krävs såväl utbildning som

regelbundna övningar.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att en erfarenhet från inträffade kriser,

såväl internationellt som i Sverige, är

att det är väsentligt att människorna har

ett förtroende för det demokratiska

systemets förmåga att kunna hantera det

inträffade. Det är också viktigt att

såväl landets högsta ledning som övriga

verksamhetsansvariga förmår att förmedla

budskapet att samhället bryr sig om det

inträffade och de berörda.

Regeringen anser att det är viktigt att

det skapas ett system för ett

systematiskt och strukturerat lärande av

inträffade nationella och internationella

kriser. Regeringen anser därför att det

är väsentligt att en kontinuerlig övnings-

och utbildningsverksamhet bedrivs.

Övning och utbildning på detta område

skall syfta till att förstärka

samordningsförmågan, förmåga att klara

såväl väntade som oväntade

krissituationer samt förmåga till att

lära av erfarenheter som gjorts i samband

med tidigare kriser och av andra aktörer.

Motioner

I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. framhålls att om

säkerhetsmedvetandet ökar bland

medborgarna läggs en god grund för ett

säkrare samhälle. Att agera på rätt sätt

vid olyckor, katastrofer och störningar i

viktiga infrastruktursystem kan få stor

betydelse för konsekvenserna av det

inträffade. Olika vägar bör därför prövas

för att förbättra medvetenheten inför

svåra påfrestningar på samhället hos

befolkningen. En utredning om vardagens

hot och risker bör tillsättas med syfte

att bilda utgångspunkt för kunskapslyft

och informationsspridning om de olyckor

och påfrestningar vi kan utsättas för i

det fredstida samhället och hur olyckor

kan förhindras. Skolan och

frivilligorganisationerna har en viktig

roll när det gäller utbildning och

information i dessa frågor (yrkande 1).

I motion Fö261 (s) av Torgny Danielsson

och Marina Pettersson framhålls att det i

flera länder i Europa och i alla de

nordiska länderna, utom Sverige, finns

nationella, högspecialiserade grupper som

ansvarar för de psykologiska insatserna

vid katastrofer.

I Sverige finns många lokala

krisgrupper hos myndigheter och

verksamheter. Få av dem har lyckligtvis

behövt träda i funktion. Deras kompetens

bygger därför i huvudsak på andras

erfarenheter. En nationell grupp skulle

kunna utnyttja den kompetens som redan

finns i Sverige och stärka samarbetet med

övriga länders katastrofexpertis till

nytta för oss alla. Ett tänkbart

organisatoriskt hemvist skulle kunna vara

i Statens räddningsverk.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av kommittémotion Fö19 (kd)

yrkande 1 kan utskottet anföra följande.

När utskottet behandlade ett liknande

yrkande i betänkande (bet.

1999/2000:FöU5) redovisades det då

pågående arbete inom området. Det framkom

bl.a. att arbetet med Statens

räddningsverks handlingsprogram för att

stärka den enskilda människans förmåga

att hantera olyckor fortskrider i

samarbete med frivilligorganisationer och

samverkande myndigheter. Detta arbete

skall enligt regleringsbrev redovisas

kontinuerligt till Regeringskansliet.

Utskottet kan nu konstatera att av

Räddningsverkets årsredovisning för år

2000 framgår att målet för allmänhetens

säkerhet är att genom forsknings- och

utvecklingsverksamhet bygga upp en grund

för arbetet med att sprida sådan kunskap

som kan bidra till att den enskilde

bättre kan ta sitt ansvar och tillvarata

sin möjligheter att genom egna åtgärder

bidra till att skyddet mot olyckor i

samhället stärks.

Det framgår också att Räddningsverket

skall redovisa genomförd forsknings- och

utvecklingsverksamhet inom området samt

genomförda aktiviteter riktade mot den

enskilde. Det pågående arbetet med att

utveckla en portal på Internet med

säkerhetsinformation riktad till

allmänheten skall särskilt redovisas. Av

årsredovisningen framgår att en redaktion

för den myndighetsgemensamma portalen på

Internet med adress www.skyddsnätet.nu

har bildats.

En forskningsgrupp om allmänhetens

säkerhetsbeteende har publicerats -

Säkerhet och risker i vardagen - en

studie av uppfattningar, värderingar och

beteenden hos allmänheten i Sverige.

Som utskottet ser det pågår ett

omfattande och värdefullt arbete med

informations- och kunskapsspridning om

vilka olyckor och påfrestningar som den

enskilda människan kan utsättas för och

hur sådana olyckor kan förhindras.

Utskottet anser därför att behov inte

föreligger för en utredning om vardagens

hot och risker i enlighet med vad som

efterfrågas i motionen. Kommittémotion

Fö19 (kd) yrkande 1 avstyrks därför av

utskottet.

Med anledning av motion Fö261 (s) vill

utskottet erinra om att ett liknande

yrkande behandlades utförligt av

utskottet i betänkande (bet. 2000/01:FöU8

s. 13-14).

Utskottet, som hänvisar till den

utförliga redogörelse som då gjordes,

bedömde att det bedrevs en rad olika

aktiviteter inom området för psykiskt och

socialt omhändertagande vid svåra olyckor

och katastrofer i enlighet med vad som

efterfrågades i den då aktuella motionen.

Med anledning av nu väckta yrkande vill

utskottet hänvisa till tidigare

uttalanden i denna fråga och samtidigt

också erinra om att regeringen i

propositionen föreslår att det i hälso-

och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) skall

föreskrivas att landstingen har ett

planeringsansvar för den

katastrofmedicinska beredskapen. I HSL

skall vidare föreskrivas att regeringen,

eller den myndighet regeringen bestämmer,

har rätt att meddela särskilda

föreskrifter om hälso- och sjukvårdslagen

i fredstid om det ur ett nationellt

perspektiv finns behov av

katastrofmedicinska insatser.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan

anfört avstyrks motion Fö261 (s).

Information

Regeringen

För att kunna hantera en svår påfrestning

på samhället i fred bedömer reger-ingen

att det krävs väl inarbetade rutiner och

planer för informationshantering samt att

olika organs information samordnas för

att minska risken för dubbla budskap och

tvetydig information. Det är av stor

betydelse att utbildning och övningar

genomförs på området.

Skälen för regeringens bedömning är att

såväl inhemska som internationella

erfarenheter pekar på

informationshanteringens betydelsefulla

roll vid en kris. Informationsfrågorna

kan sägas bestå av två delar, dels

information inom och mellan berörda

myndigheter och andra aktörer som deltar

i krishanteringen, dels information utåt

till allmänheten och massmedier.

Regeringen anser att en god

informationsberedskap innefattar planer

och personalresurser inte minst i form av

erfaren, utbildad och övad personal samt

tekniska hjälpmedel så att

informationsverksamheten snabbt kan

påbörjas då en kris inträffar och sedan

fortgå under lång tid och med hög

belastning. Det är även av stor vikt att

myndigheters och andra organs information

samordnas i en planläggning som minskar

risken för att dubbla budskap och

svårbegriplig eller tvetydig information

förmedlas till mottagarna. Regeringen

anser att det är av stor betydelse att

utbildning och övningar om

krishanteringsinformation genomförs för

de politiker och tjänstemän som kan komma

att medverka vid hanteringen av en kris.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

information. Utskottet vill också hänvisa

till vad utskottet ovan i denna fråga

anfört i avsnittet Ny myndighet med

planeringsuppgifter för beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred

och vid höjd beredskap.

Nationell nivå - Regeringskansliets roll

Utskottets bedömning och förslag i

korthet

Utskottet, ser det som utomordentligt

angeläget att den handlingsplan för

olika aktiviteter som redovisas i

propositionen snarast kommer till

stånd, så att ansvar och roller kan

identifieras.

Det är genom att upprätthålla en övad

och samkörd beredskap som

krishanteringsförmågan i

Regeringskansliet säkerställs.

Utskottet avvisar inrättandet av ett

särskilt krishanteringsorgan inom

Regeringskansliet.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Fö18 (m) yrkande 1, Fö19

(kd) yrkande 3 och Fö20 (fp) yrkandena

1 och 2.

Regeringen

Enligt regeringens bedömning bör

Regeringskansliets förmåga att hantera

extrema fredstida situationer förstärkas.

Särskilt samordningsförmågan och

informationsberedskapen bör förbättras.

Utbildnings- och övningsverksamheten bör

utökas väsentligt. Vidare bör bl.a.

frågor om telekommunikationer och IT-

stöd, lokaler, reservkraft samt

underrättelse- och delgivningsfunktionen

ägnas särskild uppmärksamhet.

Som skäl för sin bedömning anger

regeringen bl.a. vad försvarsutskottet

framhöll i betänkandet (bet.

2001/02:FöU2) Försvarsbeslut för

2002-2004 om att det, enligt utskottet,

kunde finnas vissa fördelar med ett

särskilt krishanteringsorgan i

Regeringskansliet i enlighet med

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

förslag. Utskottet konstaterade att det

bör vara en uppgift för reger-ingen att

organisera arbetet i Regeringskansliet så

att det på bästa sätt täcker in ett

rimligt spektrum av

krishanteringssituationer. Utskottet

framhöll att det är viktigt att

beslutsfattare och deras medarbetare har

rätt kompetens för de situationer som kan

inträffa och också är mentalt förberedda.

Härav följer enligt utskottet att

regelbundna seminarier om hot och

hotutvecklingar, även med de verkliga

beslutsfattarna, är utomordentligt

viktiga. Utskottet skulle välkomna en

sådan ökad utbildningsverksamhet.

Med anledning av försvarsutskottets

uttalande om att arbetet i Reger-

ingskansliet bör organiseras så att det

täcker in ett rimligt spektrum

krishanteringssituationer anför

regeringen bl.a. att en viktig

utgångspunkt har varit vilka antaganden

som kan göras i fråga om de mer konkreta

kraven på Reger-ingskansliet i en

allvarlig krissituation. Den största

skillnaden jämfört med ett normalläge är

att det ställs högre krav på att

Regeringskansliet håller sig

kontinuerligt informerat om och kan tolka

händelseutvecklingen. Regeringskansliet

skall kunna hantera

informationsverksamheten på ett sätt som

inger förtroende och vid behov snabbt

kunna ta fram beslutsunderlag till

regeringen.

Viktiga komponenter i

krishanteringssystemet är tidig

förvarning, larm, fördelning av ansvar,

lägesredovisning, analys, information

till allmänheten, medier och andra

grupper samt efterbearbetning. Det är

också viktigt att systemet när det gäller

former och regler är känt och accepterat

av de nyckelpersoner inom

Regeringskansliet som i första hand skall

svara för krishanteringen.

Statsrådsberedningen har en central roll

i en allvarlig krissituation.

En viktig utgångspunkt i arbetet med

att förbättra krishanteringsförmågan är

att det finns ett sammanhang mellan

regeringens beredskapsplanering för olika

extrema situationer i fred och för höjd

beredskap inklusive situationer där

insatser från Försvarsmakten krävs.

Med dessa utgångspunkter som grund har

en handlingsplan utarbetats för ett antal

aktiviteter i Regeringskansliet under

våren 2002. De kommer bl.a. att avse

precisering av ansvar och roller,

väsentligt utökad och utvecklad

utbildnings- och övningsverksamhet,

åtgärder för att förbättra

informationsberedskapen, åtgärder för att

förbättra telekommunikationer och IT-

stöd, åtgärder för att förbättra den

lokalmässiga beredskapen, åtgärder för

att åstadkomma en tillräcklig elsäkerhet

och en översyn av systemet för spridning

av underrättelser och information.

Särskild vikt kommer att läggas vid att

utveckla utbildnings- och

övningsverksamheten. De här redovisade

åtgärderna kommer enligt regeringen att

medföra en sådan väsentligt förbättrad

krishanteringsförmåga inom Reger-

ingskansliet som det enligt

försvarsutskottet är angeläget att

åstadkomma.

Motioner

I tre kommittémotioner Fö18 (m) yrkande 1

av Henrik Landerholm m.fl., Fö19 (kd)

yrkande 3 av Åke Carnerö m.fl. och Fö20

(fp) yrkande 2 av Runar Patriksson och

Eva Flyborg förslås inrättandet av ett

nationellt krishanteringsorgan.

I motion Fö18 (m) framhålls att enligt

regeringsformen är det regeringen som

styr riket. Därför anser motionärerna att

det bör inrättas en nationell

krishanteringsfunktion i

Regeringskansliet. Även i länsstyrelser

och kommuner bör motsvarande

krishanteringsfunktioner inrättas. De bör

vara bemannade med uppgift att bygga upp

de nätverk som erfordras för att kunna

organisera erforderliga

krishanteringsgrupper. Dessa grupper

sätts samman efter de behov som uppkommer

när en för samhället allvarlig händelse

inträffar. Beroende på

händelseutvecklingen skall de kunna

kompletteras med ledningskompetens från

skilda samhällsfunktioner.

Krishanteringsfunktionerna bör också ha

ansvar för samordning av planering

rörande ledning och nyttjande av

samhällsresurser vid händelser som på ett

allvarligt sätt kan komma att påverka

människors säkerhet och samhällets vitala

funktioner.

I motion Fö19 (kd) hänvisar

Kristdemokraterna till Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen (SOU 2001:41) som

utförligt redogjort för ett förslag till

nationellt krishanteringsorgan. Enligt

utredningen skall Krishanteringsorganet

under regeringen samordna de insatser som

kan krävas på nationell nivå under

allvarliga kriser som kan drabba landet.

Det är framförallt samordningen av ett

flertal krisaktörers agerande i en

komplex och för samhället mycket

allvarlig situation som måste stärkas.

Sårbarhetsutredningen påpekar även att

det finns ett sådant organ i de flesta

västeuropeiska länder. Kristdemokraterna

anser att regeringen bör inrätta ett

krishanteringsorgan för

samordningsuppgifter på nationell nivå.

I motion Fö20 (fp) framhåller

motionärerna att behovet av en nationell

krishanteringsfunktion inom

Regeringskansliet står ännu mera klart i

dag. I nu föreliggande proposition

kvarstår regeringen vid sin tidigare

avvisande uppfattning och redovisar i

stället behov av övning och utbildning

inom Reger-ingskansliet.

Enligt regeringsformen är det

regeringen som beslutar om

Regeringskansliets organisation. I detta

sammanhang handlar det emellertid inte

enbart om lämpligaste arbetsform, utan

också om att nationen tillförsäkras bästa

möjliga ledningsfunktioner vid allvarliga

hot mot vår fredstida säkerhet. Riksdagen

bör därför ge regeringen till känna att

den inte delar regeringens avvisande

hållning till förslaget om en nationell

krishanteringsfunktion.

I kommittémotion Fö20 (fp) framhålls

också att Folkpartiet liberalerna i allt

väsentligt ställer sig bakom både den

tvärsektoriella helhetssyn och de förslag

till ny struktur för att hantera

sårbarheten vid svåra påfrestningar på

det fredstida samhället, som Sårbarhets-

och säkerhetsutredningen föreslog och som

Försvarsberedningen ställt sig bakom.

Motionärerna beklagar med skärpa att

revirtänkande från berörda myndigheter

och inom Regeringskansliet gjort att

regeringen inte haft handlingskraft att

förelägga riksdagen erforderliga förslag

till beslut på ett tidigare stadium.

Fortfarande fattas en rad pusselbitar,

trots att ett fullgott beslutsunderlag

sedan länge funnits hos regeringen

(yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Utskottet behandlade liknande

motionsyrkanden i november 2001 (bet.

2001/02:FöU2 s. 71-72).

Utskottet anförde då i ett

tillkännagivande till regeringen bl.a.

att utskottet i likhet med motionärerna

kunde se vissa fördelar med ett särskilt

krishanteringsorgan i Regeringskansliet i

enlighet med Sårbarhets- och

säkerhetsutredningens förslag. Ett sådant

organ skulle i förväg kunna planera och

öva för att få fram bästa möjliga

information för regeringens agerande och

beslutsfattande. Samverkan och ledning i

en kris skulle härigenom kunna bli

effektivare. Samtidigt ansåg dock

utskottet att varje kris har sina egna

förutsättningar. Det ligger i själva

krisens natur att den som regel kommer

överraskande, i tiden och till sitt

innehåll. Spännvidden i vad som kan

inträffa är sålunda mycket stor. Det kan

sålunda ligga fördelar i att mer

flexibelt kunna bilda

krishanteringsgrupper som sammansätts

efter behov och förstärks med

erforderliga experter från berörda

myndigheter. Utskottet erinrade i detta

sammanhang om att det sedan en tid

etablerats en samordningsfunktion för

säkerhetspolitiska underrättelsefrågor i

Regeringskansliet. Denna borde enligt

utskottet vara lämpad att behandla vissa

frågor av det slag som nu aktualiserats.

Utskottet framhöll också bl.a. att en

allvarlig kris omedelbart blir en fråga

som regeringen måste hantera. Uppgiften

att styra riket i en allvarlig kris kan

inte överlämnas till något särskilt

krisorgan. Detta ledde utskottet till

slutsatsen att den organisatoriska frågan

kanske inte är den viktigaste. Enligt vad

utskottet då anförde är det viktigare att

det finns ett aktuellt regelverk som är

anpassat till, och täcker in, det slags

kriser som skall kunna hanteras. Lika

viktigt är det att beslutsfattare och

deras medarbetare har rätt kompetens för

de situationer som kan inträffa och också

är mentalt förberedda. Härav följer att

regelbundna seminarier om hot och

hotutvecklingar samt övningar, även med

de verkliga beslutsfattarna, är

utomordentligt viktiga. Utskottet skulle

välkomna en sådan utökad

utbildningsverksamhet.

Utskottet ansåg också att det borde

ankomma på regeringen att organisera

arbetet i Regeringskansliet så att det på

bästa sätt täcker in ett rimligt spektrum

av krishanteringssituationer.

Utskottet kan nu konstatera att

regeringen väl hörsammat utskottets

tillkännagivande i denna fråga och

redovisar nu i propositionen bl.a. att en

viktig utgångspunkt för att täcka in ett

rimligt spektrum av

krishanteringssituationer har varit vilka

antaganden som kan göras i fråga om de

mer konkreta kraven på Regeringskansliet

i en allvarlig situation. En annan viktig

utgångspunkt i arbetet med att förbättra

krishanteringsförmågan, som redovisas i

propositionen, är att det finns ett

sammanhang mellan regeringens

beredskapsplanering för olika extrema

situationer i fred och för höjd beredskap

inklusive situationer där insatser från

Försvarsmakten krävs.

I sammanhanget vill utskottet också

peka på vad regeringen i propositionen

framhåller om att inrättandet av ett

krishanteringsorgan i enlighet med

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

förslag skulle medföra vissa

konstitutionella problem. Det gäller

bl.a. förslaget att

krishanteringsorganet, som en del av

Regeringskansliet, i vissa fall skulle

kunna fatta beslut som riktar sig till

det övriga samhället, efter bemyndigande

av regeringen.

Utskottet anser i likhet med regeringen

att det är viktigt att systemet när det

gäller former och regler är känt och

accepterat av de nyckelpersoner inom

Regeringskansliet som i första hand skall

svara för krishanteringen. Utskottet

bedömer också att Statsrådsberedningen

får en central roll i en allvarlig

krissituation.

Utskottet ser positivt på den

handlingsplan som regeringen utarbetat

för ett antal aktiviteter under våren

2002. Enligt vad regeringen redovisar

kommer aktiviteterna bl.a. att omfatta en

precisering av ansvar och roller,

väsentligt utökad och utvecklad

utbildnings- och övningsverksamhet,

åtgärder för att förbättra

informationsberedskapen, åtgärder för att

förbättra telekommunikationer och IT-

stöd, åtgärder för att förbättra den

lokalmässiga beredskapen, åtgärder för

att åstadkomma en tillräcklig elsäkerhet

och en översyn av sy-stemet för spridning

av underrättelser och information.

Utskottet, ser det som utomordentligt

angeläget att dessa aktiviteter snarast

kommer till stånd, så att ansvar och

roller kan identifieras. Det är genom att

upprätthålla en övad och samkörd

beredskap som krishanteringsförmågan i

Regeringskansliet säkerställs.

Utskottet, som därmed bl.a. avvisar

inrättandet av ett särskilt

krishanteringsorgan inom

Regeringskansliet, redovisar således en

annan uppfattning än vad som yrkas i

kommittémotionerna Fö18 (m) yrkande 1,

Fö19 (kd) yrkande 3 och Fö20 (fp) yrkande

2 i denna fråga. Detsamma gäller yrkande

1 i motion Fö20 (fp). Motionerna Fö18 (m)

yrkande 1, Fö19 (kd) yrkande 3 och Fö20

(fp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför av

utskottet.

Länsstyrelsernas ansvar vid en svår

påfrestning på samhället i fred och i

krig

Utskottets bedömning och förslag i

korthet

Utskottet utgår ifrån att

länsstyrelserna tilldelas erforderliga

resurser så att deras viktiga uppgifter

som åläggs dem i det nya

krishanteringssystemet kan fullföljas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Fö19 (kd) yrkandena 4 och 8.

Regeringen

Enligt regeringens bedömning bör

länsstyrelserna göra risk- och sårbarhets-

analyser med inriktning på alla de

förhållanden som kan ge upphov till en

allvarlig krissituation inom länet. En

väsentlig uppgift bör också vara att i en

krissituation samordna statliga

myndigheters åtgärder inom länet och i

förhållande till berörda kommuner. Ett

sådant ansvar bör författningsregleras. I

samband med planerings-, utbildnings- och

övningsverksamhet bör länsstyrelserna

beakta behovet av samverkan över

länsgränserna i en krissituation.

Härigenom får länsstyrelserna ett

områdesansvar också för andra allvarliga

krissituationer än höjd beredskap.

Skälen för regeringens bedömning är

bl.a. att länsstyrelserna bör samordna

planeringen beträffande kommunernas,

landstingens och statliga aktörers

åtgärder inför en kris samt bör ha en

samordningsroll under krisen. Vidare bör

länsstyrelserna följa upp kommunernas

verksamhet. Länsstyrelsen bör i

normalfallet inte ha direkta

beslutsbefogenheter vad gäller

krishantering, om inte regeringen så

beslutar i enskilda fall. Om en

krissituation berör flera län och en

samordning behövs, bör regeringen kunna

besluta att en länsstyrelse tar över

samordningsuppgifterna i det geografiska

område som berörs.

Syftet med ett reformerat

krishanteringssystem är att det kan verka

vid olika typer av påfrestningar och över

hela hotskalan fred-kris-krig. Syftet med

ett områdesansvar är också att åstadkomma

en sektorsövergripande samordning och ett

effektivare resursutnyttjande i varje

given situation. Detta förutsätter bl.a.

att ansvar och befogenheter tydliggörs

samt att krav på planeringsförberedelser

utformas på ett enhetligt sätt.

För att kunna lösa komplexa

händelseförlopp krävs en helhetssyn,

såväl i förberedande och förebyggande

arbete som under akuta skeden.

Helhetssynen omfattar även skedet efter

det akuta skedet, ett uppbyggnadsskede

och återställningsskede.

Till skillnad från det områdesansvar

som beskrivs utifrån bestämmelserna om

civilt försvar och räddningstjänst saknas

för närvarande tydliga bestämmelser i

händelse av en svår påfrestning på

samhället i fred. Det är därför

väsentligt att länsstyrelsen även ges ett

tydligt ansvar för att på ett likartat

sätt kunna hantera allvarliga

krissituationer som inte är höjd

beredskap. Regeringen avser att definiera

detta ansvar i instruktionen för

länsstyrelserna.

Det bör åligga länsstyrelserna att

upprätta risk- och sårbarhetsanalyser i

samråd med Försvarsmakten och berörda

regionala myndigheter liksom med andra

länsstyrelser samt kommunerna och andra

regionala organ. Länsstyrelsen bör vidare

tillhandahålla underlag till stöd för

kommunerna i deras roll som

områdesansvariga på lokal nivå samt

årligen följa upp kommunernas risk- och

sårbarhetsplanering och utvärdera den.

Regeringen anser vidare att

länsstyrelsen i egenskap av

områdesansvarig myndighet på regional

nivå bör kunna vidta de

planeringsförberedelser som krävs för att

kunna fullgöra den samordningsroll som

följer av områdesansvaret. Med dessa

förutsättningar ökar möjligheten för

berörda beslutsfattare att fatta riktiga

beslut under en kris. Områdesansvaret för

länsstyrelsen innebär också att på

begäran från nationell nivå kunna

rapportera om förhållandet i länet i

samband med en kris. Det förutsätter dock

att länsstyrelsen och andra aktörer,

främst kommuner, har vidtagit

förberedelser i form av metoder, rutiner,

samband och ledningsstöd. Aktuella

aktiviteter på området är t.ex.

CeSam som avser central samordning av

ledningsorganisationen i Uppsala län och

GotSam som handlar om samutnyttjande av

resurserna vid hantering av allvarliga

olyckor och samhälleliga kristillstånd på

Gotland. Regeringen avser följa hur CeSam

och GotSam utvecklas.

Vissa problem kan uppstå på grund av

att länet som geografiskt område är för

litet eller av andra skäl är mindre

lämpligt som avgränsningsområde för de

insatser som krävs för att hantera en

viss krissituation. I flertalet fall

torde sådana problem kunna lösas genom

samverkan mellan berörda länsstyrelser,

dvs. varje länsstyrelse fattar de beslut

och vidtar de åtgärder som krävs inom det

egna länet efter överläggningar med

övriga berörda länsstyrelser. Om detta

inte är tillräckligt bör regeringen kunna

utse en länsstyrelse att fungera som

samordnande organ i en viss situation.

Detta bör kunna ske utan att

beslutsbefogenheter överförs från en

länsstyrelse till en annan.

Motion

I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. anförs att länsstyrelsen enligt

länsstyrelseinstruktionen har ett

tvärsektoriellt ansvar vad gäller hälsa,

säkerhet och totalförsvar och skall

bevaka dessa aspekter i

samhällsplaneringen. Det utvidgade

områdesansvaret för länsstyrelsen i det

nya krishanteringssystemet kommer att

kräva utökade resurser bland annat för

risk- och sårbarhetsplanering.

Neddragningar av länsstyrelsernas

resurser för totalförsvarsverksamhet

under senare år har medfört att

förutsättningarna för att hantera

allvarliga kriser kan variera mycket

mellan olika länsstyrelser.

Kristdemokraterna anser därför att det är

nödvändigt att analysera vilka resurser

som krävs för att länsstyrelserna skall

kunna genomföra de uppgifter som åläggs

dem genom det nya krishanteringssystemet

(yrkande 4).

I samma motion framhåller

Kristdemokraterna att det civila

försvarets grundförmåga vilar på

samhällets fredstida och normala

robusthet, insatsberedskap samt lednings-

och handlingsförmåga. Ett av målen för

det civila försvaret och för utformningen

av resurserna är att stärka samhällets

förmåga att förebygga och hantera svåra

påfrestningar på samhället i fred. Den

civil-militära samverkan måste övas

kontinuerligt på olika nivåer för att

skapa väl fungerande rutiner vid

gemensamma insatser. Kristdemokraterna

anser att en bred samverkan mellan

länsstyrelse och militärdistrikt måste

innehålla de personella resurser som

säkerställer en god krishanteringsförmåga

längs hela hotskalan (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare behandlat frågor

som rör beredskapsverksamheten vid

länsstyrelserna. Utskottet har därvid

framfört farhågor om länsstyrelsernas

besparingsåtgärder får till följd att

länsstyrelsernas viktiga uppgifter inom

totalförsvaret inte kan fullföljas (bet.

1996/97:FöU1 s. 171 och bet. 1998/99:

FöU1 s. 74).

Som framgår av propositionen blir en

väsentlig uppgift för länsstyrelserna att

i en krissituation samordna statliga

myndigheters åtgärder inom länet och i

förhållande till berörda kommuner.

Utskottet anser i likhet med regeringen

att ett sådant ansvar bör regleras i

instruktionen för länsstyrelserna.

Regeringen anser också att

länsstyrelserna i egenskap av

områdesansvarig myndighet på regional

nivå bör kunna vidta de

planeringsförberedelser som krävs för att

kunna fullgöra den samordningsroll som

följer av områdesansvaret.

Utskottet utgår ifrån att

länsstyrelserna tilldelas erforderliga

resurser så att deras viktiga uppgifter

som åläggs dem i det nya

krishanteringssystemet kan fullföljas.

Mot bakgrund av vad utskottet nu uttalat

avstyrks kommittémotion Fö19 (kd) yrkande

4.

Med anledning av yrkande 8 samma motion

vill utskottet framhålla att syftet med

ett reformerat krishanteringssystem är

att det kan verka vid olika typer av

påfrestningar och över hela hotskalan

fred-kris-krig. Syftet med ett

områdesansvar är också att åstadkomma en

sektorsövergripande samordning och ett

effektivare resursutnyttjande i varje

given situation. För att kunna lösa

komplexa händelseförlopp krävs en

helhetssyn, såväl i förberedande och

förebyggande arbete som under akuta

skeden. Enligt propositionen bör det

åläggas länsstyrelserna att upprätta risk-

och sårbarhetsanalyser i samråd med

Försvarsmakten och berörda regionala

myndigheter liksom med andra

länsstyrelser samt kommunerna och andra

regionala organ.

Utskottet ser den civil-militära

samverkan, som motionärerna pekar på, som

en naturlig och självklar del i de

planeringsförberedelser som krävs för att

länsstyrelserna skall kunna fullgöra den

samordningsroll som följer av

områdesansvaret. Något uttalande

därutöver anser utskottet inte vara

påkallat. Kommittémotion Fö19 (kd)

yrkande 8 avstyrks av utskottet.

Kommuners och landstings beslutsfattande

vid extraordinära händelser

Regeringen

En sådan extraordinär händelse kan i

vissa situationer vara av så stor

omfattning att det kan betecknas som en

svår påfrestning på samhället i fred.

Sådana händelser kan beröra en region,

några kommuner eller bara en kommun.

Kännetecknande för sådana händelser är

att kommunen eller landstinget ställs

inför en svår akut ledningsuppgift. Om en

sådan händelse inträffar, är det viktigt

att kommunen eller landstinget har

planerat hur verksamheten skall bedrivas

samt har en beredskap att hantera

långdragna krisförlopp.

Kommunallagen innehåller i dag inga

bestämmelser för hantering av

extraordinära fredstida händelser. Det

finns inte heller någon särskild lag som

behandlar kommunernas och landstingens

agerande vid sådana händelser.

Bestämmelser rörande kommunernas och

landstingens ledning och organisation vid

höjd beredskap finns i lagen (1994:1720)

om civilt försvar. I lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna

under krig eller krigsfara m.m. ges

kommuner vissa möjligheter att fatta

beslut utan iakttagande av alla

formföreskrifter som gäller under normala

förhållanden. Kommunstyrelsen har då en

central roll och har befogenhet att genom

ställföreträdarskap fatta beslut i frågor

som normalt ankommer på fullmäktige.

Ställs en kommun eller ett landsting

inför en extraordinär händelse är det

viktigt att kommunens eller landstingets

ledning har möjlighet att skyndsamt

besluta om de åtgärder som situationen

kräver. För att inte åtgärder av akut

karaktär skall försenas bör kommunen

eller landstinget ha lagliga möjligheter

att fatta nödvändiga beslut för att så

långt som möjligt minska konsekvenserna

av det inträffade för kommunens eller

landstingets invånare.

En särskild utredare har i betänkandet

Extraordinära händelser i kommuner och

landsting (SOU 2001:105), föreslagit att

en särskild lag skall stiftas om

förfarandet, kompetens m.m. i kommuner

och landsting vid extraordinära

händelser. Enligt den föreslagna lagen

skall en särskild krisledningsnämnd, som

kan utgöras av kommunstyrelsen, träda i

funktion vid extraordinära händelser.

Krisledningsnämnden får överta

verksamhetsområden eller delar därav från

andra nämnder i den utsträckning som

fullmäktige har beslutat för nämnden.

Utredaren föreslår även att kommuner

och landsting skall åläggas ett

planeringsansvar för extraordinära

händelser. Fullmäktige skall minst en

gång per mandatperiod fastställa en plan

för hur extraordinära händelser skall

hanteras i kommunen. Vidare föreslås att

kommuner och landsting skall ges rätt att

under vissa omständigheter kunna bistå

andra kommuner och enskilda

kommunmedlemmar i samband med

extraordinära händelser. Utredarens

förslag till ny lag om förfarande,

kompetens m.m. hos kommuner och landsting

vid extraordinära händelser i fredstid

avses gälla vid alla sådana händelser som

ligger mellan normaltillstånd och höjd

beredskap, dvs. även då det råder ett

tillstånd av s.k. svår påfrestning som

kan beröra en hel region. Den föreslagna

lagen skall inte tillämpas vid höjd

beredskap. Betänkandet remissbehandlas

för närvarande.

Regeringen avser att inom kort

återkomma till frågan om planeringsansvar

och organisation för kommuner och

landsting vid extraordinära händelser.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

kommuners och landstings beslutsfattande

vid extraordinära händelser. Utskottet

följer frågan om planeringsansvar och

organisation för kommuner och landsting

vid extraordinära händelser med intresse

och emotser regeringens avisering att

inom kort återkomma till riksdagen i

denna fråga.

Försvarsmaktens stöd till civil

verksamhet

Regeringen

Enligt regeringens bedömning bör de

författningsmässiga grunderna för

Försvarsmaktens möjlighet att lämna stöd

till civil verksamhet förtydligas för att

ge förutsättningar för ett bättre

utnyttjande av Försvarsmaktens resurser.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att Försvarsmakten har stor kompetens och

förmåga när det gäller stöd till

samhället i fred. Denna kompetens och de

resurser som Försvarsmakten har bör så

långt som möjligt komma samhället i

vvrigt till godo. Med utgångspunkt från

en vidgad säkerhetssyn bör en helhetssyn

prägla samhällets satsningar och åtgärder

för att förebygga och hantera hot och

risker såväl i fred som i krig.

Den reglering som i dag styr

Försvarsmaktens stöd till samhället i

fred har dock på vissa håll ibland

uppfattats som svår att tillämpa och

motsägelsefull i förhållande till

allmänna uttalanden från regeringen och

riksdagen. Särskilt vid situationer som

inte är att hänföra till räddningstjänst

har regeringen funnit att det finns ett

behov av mer generella bestämmelser som

innebär att Försvarsmakten vid behov bör

kunna utöka sitt stöd till civil

verksamhet.

Det författningsförslag som Utredningen

om Försvarsmaktens stöd till andra

myndigheter m.m. (dir. 2000:87) anvisar

ger möjligheter till detta och innebär

att ett klarare och mera entydigt

regelsystem skapas på området, vilket ger

förutsättningar för ett bättre

resursutnyttjande. Förslaget innebär, som

framgått ovan, bl.a. att Försvarsmakten

ges möjlighet att stödja samhället med

alla sina resurser och att stöd skall

kunna ges såväl till statliga myndigheter

och kommuner som till enskilda. I likhet

med flertalet remissinstanser ser

regeringen positivt på utredningens

förslag. Regeringen avser därför att

genomföra ett förtydligande av de

författningsmässiga grunderna som ligger

i linje med huvuddragen i detta. Detta

kommer att ske i en ny förordning om

Försvarsmaktens stöd till civil

verksamhet.

Som utredningen funnit bör stödet vara

beroende av vissa generella

förutsättningar, bl.a. att det begärda

stödet kan anses vara till nytta för

samhället, att Försvarsmakten har

tillgång till lämpliga resurser och att

uppgiften inte allvarligt hindrar

Försvarsmaktens ordinarie verksamhet

eller myndighetens medverkan enligt

räddningstjänstlagen. Vidare får

Försvarsmaktens personal inte sättas in i

situationer där det finns risk för att

den, då stöd lämnas, kan komma att bruka

tvång eller våld mot enskilda. Däremot

kan Försvarsmaktens personal medverka i

en insats även om det finns risk för att

den som begär stöd, i allmänhet polisen,

kommer att bruka tvång eller våld under

insatsen. Regeringen delar också

utredningens uppfattning att vid begäran

om stöd är det Försvarsmakten som skall

bestämma om stöd skall lämnas eller inte.

Liksom gäller för närvarande skall även

fortsättningsvis en skyldighet att lämna

stöd föreligga vid räddningstjänst och

enligt det s.k. nödhelikoptersy-stemet.

En av de mest centrala begränsningarna

som vunnit allmän anslutning i fråga om

Försvarsmaktens verksamhet i fredstid är

just att man inte skall sätta in väpnad

trupp mot den egna befolkningen eller

andra civila. Försvarsmakten, som i

övrigt delar de synpunkter och slutsatser

som utredningen redovisat, har emellertid

framfört att det bör finnas möjligheter

att ge Försvarsmakten uppgifter i vissa

extraordinära situationer, såsom t.ex.

terroristattacker.

Därvid har Försvarsmakten anfört att

det bör införas en

författningsbestämmelse som möjliggör för

regeringen att - i vissa för nationen

mycket allvarliga och extraordinära

situationer - som en sista utväg kunna

bruka landets militära resurser när de

civila inte längre ensamma räcker till.

Ett sådant förfarande förutsätter att

författningen ges i form av lag.

Utredningen har tagit upp frågan om

möjligheten att i extrema situationer

använda sig av militär personal och

utrustning för åtgärder som skulle kunna

innebära en våldsanvändning mot civila.

Utredningen anför att en sådan

våldsanvändning måste regleras i lag,

sannolikt genom ett bemyndigande från

riksdagen till regeringen att sätta in

militära resurser i vissa extraordinära

situationer. Ett sådant bemyndigande

skulle dock, enligt utredningen, kräva en

grundlagsändring. Med hänsyn till detta

och till att ett sådant bemyndigande

skulle innebära en väsentlig förändring

av hur regeringen får använda

Försvarsmakten, drar utredningen

slutsatsen att ett sådant

författningsförslag måste föregås av

överväganden på politisk nivå.

Försvarsmaktens remissyttrande rör

frågan om fördelning av beslutanderätten

mellan riksdag och regering, vilket är en

stor och komplex fråga som utredningen

enligt sina direktiv inte haft mandat att

se över. Regeringen har inte möjlighet

att med det underlag som nu föreligger

göra några överväganden i detta avseende.

I sammanhanget bör dock nämnas att

regeringen den 20 december 2001 beslutat

att en särskild utredare skall tillkallas

med uppgift att bl.a. kartlägga och

analysera myndigheternas och de övriga

offentliga organens samlade beredskap och

förmåga att förhindra, bekämpa och i

övrigt hantera omfattande

terroristattentat och andra liknande

extraordinära händelser i Sverige (dir.

2001:120). Till sitt förfogande har

utredaren fått en referensgrupp med

representanter för riksdagspartierna.

Utredarens överväganden och slutsatser

kan sedan utgöra en utgångspunkt för

eventuella ytterligare åtgärder från

regeringens sida i frågan.

Konkurrensverket har påpekat att det är

mycket viktigt att det stöd som

Försvarsmakten ger till myndigheter,

kommuner och enskilda sker på ett

konkurrensneutralt sätt. Även

Luftfartsverket har betonat att

konkurrensfrågan är viktig i

sammanhanget. Affärsverket svenska

kraftnät menar däremot att det är viktigt

att hålla regelverken om stöd från

Försvarsmakten i akuta situationer rena

från krav på upphandling i konkurrens.

Såsom utredningen påpekat bedriver

Försvarsmakten normalt sett inte

kommersiell verksamhet på

konkurrensutsatta marknader. Undantag

förekommer dock. Ett sådant är

Försvarsmaktens sjuktransportverksamhet

med helikopter för sjukvårdshuvudmännen.

Den typen av verksamhet omfattas av

gällande konkurrensregler och vad som i

övrigt skall gälla för offentliga

aktörers agerande på konkurrensutsatta

marknader, vilket myndigheten då måste

beakta. Regeringen anser inte att det

finns skäl att ändra detta. I den mån

Försvarsmakten lämnar stöd till icke-

statlig verksamhet skall huvudregeln

därför vara att konkurrensbestämmelserna

skall iakttas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

Försvarsmaktens stöd till civil

verksamhet.

Forskning och utveckling

Regeringen

Regeringen anser att forskningen inom

civilt försvar och svåra påfrestningar på

samhället i fred bör utvecklas genom att

en långsiktig forskningsstrategi för den

sektorsövergripande och den sektorsvisa

forskningen utarbetas.

En viktig del i framtagandet av en

forskningsstrategi är att tydliggöra och

utarbeta formerna för planering,

uppföljning och utvärdering av

forskningen. En annan viktig del är att

regeringen får en samordnad bild av de

forskningsinsatser som myndigheterna

bedriver. Strategin skall bl.a. utgöra

underlag för politiska prioriteringar och

hur resurserna skall fördelas.

Den framtida forskningen bör därför

utformas utifrån behovet av att skapa ett

tydligare samband mellan forskningen och

planeringen för det civila försvarets

utveckling och utvecklingen av

beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred. Vidare bör strategin

redovisa metoder för utvärdering av

forskningen och skapa bättre

förutsättningar för att tidigt kunna

identifiera och värdera alternativa

vägval i de olika forskningsprocesserna.

Detta i sin tur bör också kunna

underlätta kunskaps- och

kompetensuppbyggnad inom berörda

myndigheter eller hos andra aktörer.

Områden som enligt regeringen särskilt

bör prioriteras är forskning om

sårbarheten i infrastruktursystemen,

krishantering, IT-säkerhet, NBC, EU:s

civila krishantering och nya

säkerhetspolitiska hot. Forskningen bör

genomföras både i form av

sektorövergripande forskning och inom

ramen för sektorforskningen.

Internationella samarbetsprojekt bör

uppmuntras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

forskning och utveckling.

Vissa frågor om civilt internationellt

fredsfrämjande, förtroendeskapande och

humanitär verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Fö21 (v) yrkande 2.

Regeringen

Enligt regeringens bedömning bör akuta

internationella civila insatser av

förtroendeskapande, humanitära och

säkerhetsfrämjande skäl även kunna

genomföras på andra grunder än

biståndsmässiga och finansieras över

särskilt anslag via utgiftsområde 6

Försvar samt beredskap mot sårbarhet.

Statens räddningsverk bör ha fortsatt

beredskap att genomföra externt

finansierade katastrofinsatser i andra

länder. Verksamheten bör karaktäriseras

av flexibilitet samt samverkan såväl

nationellt mellan berörda myndigheter som

internationellt med andra länder och med

FN och EU. Regeringen bedömer vidare att

Sverige bör ha fortsatt förmåga att

stödja FN och i fortsättningen även EU

med civila resurser vid katastrofer och

krishanteringsinsatser. Särskild

inriktning vad gäller FN bör vara

utveckling av logistiskt stöd, så kallade

insatspaket. Statens räddningsverk bör

vidare med kort varsel på begäran kunna

sända experter till katastrofområden med

syfte att aktivt samla in information om

situationen samt att om så önskas biträda

ansvarig ledning med expertis på plats.

Som skäl för regeringens bedömning

anförs bl.a. att genomförandet av

internationella insatser stärker den

nationella förmågan till krishantering

genom den kunskap som återförs till

Sverige. Akuta internationella civila

insatser kan även ses som ett

säkerhetspolitiskt redskap för att skapa

en säkrare situation för Sverige på lång

sikt. Med dagens system kan Statens

räddningsverk och andra myndigheter inte

genomföra insatser med svensk

finansiering i andra länder än de som är

kategoriserade som biståndsmottagande

länder av Sida. Länder som inte faller

under denna kategori får själva stå för

stödjande länders insatskostnader.

Regeringen anser att det under vissa

omständigheter är angeläget att kunna

erbjuda välutvecklade länder stöd. Med

hänsyn till variationen på de insatser

som kan tänkas vara möjliga är det

viktigt att det nya systemet för att inom

kort tid bistå andra länder ges stor

flexibilitet.

Inriktningen är numera också att skapa

mer komplexa system inom hjälp- och

katastrofområdet, så kallade insatspaket,

för att möta behov från olika FN-organ. I

proposition (1999/2000:30) Det nya

försvaret redovisar regeringen att

insatspaketen skall kunna utnyttjas för

att stödja FN-organen med olika tjänster

som exempelvis sök- och räddningsstyrkor,

expertis vid kemikalieolyckor,

vattenrening, transportteam, logistik,

sambandsteam m.m. Regeringen ser en

viktig uppgift i att utveckla

stödresurserna till FN-organens

administrativa förmåga. Det är enligt

regeringen viktigt att

könsrollsperspektiv uppmärksammas och

beaktas inom ramen för hela den civila

internationella fredsfrämjande,

förtroendeskapande och humanitära

verksamheten.

Inledande återuppbyggnadsinsatser bör

kunna genomföras av Räddningsverket i

samband med katastrofer förutsatt att

verket redan är på plats i och med den

akuta fasen av katastrofen. Målet för

återuppbyggnadsinsatsen skall vara att

uppgifterna så fort som möjligt skall tas

över av lokal kompetens. Däremot skall

Räddningsverket normalt inte syssla med

långsiktiga återuppbyggnadsinsatser.

Räddningsverkets hjälpinsatser

genomförs på uppdrag av antingen Sida

eller olika FN-organ (UNHCR, UNOCHA,

UNWFP). Finansieringen av insatser sker

också genom dessa uppdragsgivare, dvs.

med myndighetsexterna medel. Beredskapen

för att kunna genomföra insatserna

finansieras däremot över Räddningsverkets

anslag. Denna beredskap avser resurser i

form av materiel och personal,

utbildningar och övningar. Tidigare

krävdes regeringsbeslut för

Räddningsverkets samtliga internationella

insatser. Då erfarenheten visat att det

ofta krävs ett mycket snabbt

beslutsfattande vid akuta katastrofer har

regeringen i instruktionen för Statens

räddningsverk delegerat rätten att fatta

beslut om akuta katastrofinsatser till

exempel vid jordbävningar. En

förutsättning är att Regeringskansliet

har informerats. För mindre akuta

insatser såsom återuppbyggnadsinsatser

krävs fortfarande regeringsbeslut.

Bland annat mot bakgrund av de

erfarenheter som gjorts beträffande

Räddningsverket kan det bli aktuellt att

överväga att ge också andra civila

statliga myndigheter rätt att delta i

internationella insatser.

I fråga om ammunitions- och minröjning

pågår arbete med att ta fram en samlad

svensk syn på ammunitions- och

minröjningsområdet inom Reger-

ingskansliet. Arbetet syftar till att

beskriva och förklara regeringens

inriktning och målet med den svenska

verksamheten inom området. Den samlade

synen kan på detta sätt bidra till att

säkerställa att de statliga aktörer som

hanterar frågorna arbetar mot samma mål

och har samma vision.

I arbetet med att ta fram en samlad syn

kommer främst frågor rörande ammunitions-

och minröjning att hanteras, men även det

svenska agerandet avseende

internationellt samarbete rörande

minfrågor liksom svenska aktörers

ansvarsområden och förhållande till

varandra kommer att ingå. Regeringen

avser att fatta beslut i frågan under

våren 2002 och avser att hålla riksdagen

informerad om arbetet.

Motion

I kommittémotion Fö21 (v) av Berit

Jóhannesson anförs att regeringen i

propositionen skriver att det kan bli

aktuellt att överväga att ge andra civila

statliga myndigheter än Statens

räddningsverk rätt att delta i

internationella insatser. Vänsterpartiet

ser positivt på regeringens intentioner i

detta fall. Det är mycket betydelsefullt

att även andra myndigheter kan använda

det civila försvarets ekonomiska

planeringsram till förebyggande och

civila internationella insatser i syfte

att stävja en konflikt för att undvika

att denna urartar till en väpnad

konflikt. Riksdagen bör därför uppdra åt

regeringen att tillse att även andra

statliga myndigheter ges finansiellt stöd

via det civila försvarets ekonomiska

planeringsram till förtroendeskapande och

förebyggande civila internationella

insatser (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av kommittémotion Fö21 (v)

yrkande 2 vill utskottet bl.a. hänvisa

till den redogörelse som regeringen

lämnat i propositionen i frågor som tas

upp i motionen.

I propositionen anför regeringen bl.a.

att Statens räddningsverks hjälpinsatser

genomförs på uppdrag av antingen Sida

eller olika FN-organ (UNHCR, UNOCHA,

UNWFP). Finansieringen av insatser sker

också genom dessa uppdragsgivare, dvs.

med myndighetsexterna medel. Beredskapen

för att kunna genomföra insatserna

finansieras däremot över Räddningsverkets

anslag. Denna beredskap avser resurser i

form av materiel och personal,

utbildningar och övningar. Tidigare

krävdes regeringsbeslut för

Räddningsverkets samtliga internationella

insatser. Då erfarenheten visat att det

ofta krävs ett mycket snabbt

beslutsfattande vid akuta katastrofer har

regeringen i instruktionen för Statens

räddningsverk delegerat rätten att fatta

beslut om akuta katastrofinsatser till

exempel vid jordbävningar.

I propositionen anför också regeringen

bl.a. att internationella fredsfrämjande

och humanitära insatser som utförs med

hjälp av det civila försvaret bör kunna

finansieras över utgiftsområde 6 Försvar

samt beredskap mot sårbarhet. Regeringen

anser vidare att utgiftsområdet bör kunna

finansiera åtgärder som avser Sveriges

möjligheter att med civila resurser

stötta andra länder som befinner sig i

tillstånd av svår påfrestning på

samhället i fred.

Utskottet bejakar att regeringen - mot

bakgrund av de erfarenheter som gjorts

beträffande Räddningsverket - överväger

att också ge andra civila statliga

myndigheter rätt att delta i

internationella insatser. Utskottet ser

också positivt på att regeringen

delegerat beslutanderätten till

Räddningsverket vid akuta

katastrofsinsatser. Detta torde ge

Räddningsverket bättre möjligheter att

snabbt agera i en katastrofsituation.

Som utskottet ser det ligger utskottets

uttalande i linje med vad som yrkas i

motion Fö21 (v), varför motionen i denna

del i huvudsak torde bli tillgodosedd.

Kommittémotion Fö21 (v) yrkande 2

avstyrks därför av utskottet.

Redovisning av prioriterade områden för

beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred

Regeringen lämnar inledningsvis en

bakgrundsbeskrivning till avsnittet om

prioriterade områden för beredskapen mot

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Efter denna beskrivning lämnas i

propositionen en utförlig redovisning av

bl.a. läget för beredskapen, behov av

åtgärder, ansvarsförhållanden och

utveckling för de prioriterade områdena

för beredskapen mot svåra påfrestningar

på samhället i fred. Utskottet, som tagit

del av denna intressanta redovisning,

behandlar i det följande redovisningen i

sammandrag.

Bakgrund

Regeringen beslutade den 4 mars 1999 att

berörda departement inom Reger-

ingskansliet skall genomföra en

sektorsvis genomgång av behovet av

åtgärder och en översyn av

författningsreglering m.m. inom de

områden som kan bli berörda vid svåra

påfrestningar på samhället i fred. Den

redovisning som i denna proposition

lämnas om bl.a. författningsändringar är

ett viktigt resultat av dessa

genomgångar. Den avser i första hand de

hittills prioriterade områdena men också

områdena transporter samt kulturarvet,

trossamfunden och begravningsverksamhet.

Totalförsvar är enligt 1 § lagen

(1992:1403) om totalförsvar och höjd

beredskap den verksamhet som behövs för

att förbereda Sverige för krig. Under

högsta beredskap är totalförsvar all

samhällsverksamhet som då skall bedrivas.

I regeringsformens trettonde kapitel

finns särskilda bestämmelser för

beslutsfattandet för krig och krigsfara.

Bestämmelserna faller ytterst tillbaka på

ett förslag lämnat av

Författningsutredningen (SOU 1963:16-17).

Förslaget omfattade dock inte bara krig

och krigsfara utan även "andra

utomordentliga förhållanden". Såväl

Grundlagberedningen (SOU 1972:15) som

regering och riksdag tog emellertid

avstånd från förslaget i denna del. Det

behov av snabbhet i beslutsprocessen som

kunde föreligga borde, ansågs det,

"tillgodoses inom ramen för den vanliga

kompetensregleringen" (prop. 1973:90 s.

444).

I samband med olyckor eller i andra

situationer kan det ibland vara

nödvändigt för samhället att ingripa mot

den enskildes vilja. På väl avgränsade

områden finns det därför lagstiftning som

ger de ansvariga myndigheterna

befogenheter att vid behov agera mot

privatpersoners och företags intressen.

Exempel på sådana bestämmelser där

samhället ges möjlighet att använda

privat egendom, ta till olika former av

tvångsmedel etc. finns i räddningstjänst-

och smittskyddslagstiftningen.

Frågan om man skall införa en

övergripande lagstiftning, som ger

myndigheter befogenheter i fredstida

kriser som inte är att betrakta som

olyckshändelser i räddningstjänstlagens

mening, har diskuterats vid olika

tillfällen. En del av de situationer som

då avsetts omfattar svåra påfrestningar

på samhället i fred. Regeringen anser att

det fortsatta arbetet när det gäller

lagstiftning på området, på sätt som sker

i dag, bör genomföras sektorsvis. En

helhetssyn bör prägla arbetet och samma

ansvariga myndighet bör därför i största

möjliga mån hantera olika former av

kriser. Såsom ovan nämnts ger inte heller

reger-ingsformen utrymme för någon form

av generell fullmaktslagstiftning som

även omfattar fredstida förhållanden.

Kommunal räddningstjänst, hälso- och

sjukvård samt polisverksamhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring

i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Utskottet föreslår vidare att riksdagen

avslår motionerna Fö18 (m) yrkande 3

och Fö19 (kd) yrkandena 6, 11 och 12.

Regeringen

Regeringen föreslår att det i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763, HSL) skall

föreskrivas att landstingen har ett

planeringsansvar för den

katastrofmedicinska beredskapen. I HSL

skall vidare föreskrivas att regeringen,

eller den myndighet regeringen bestämmer,

har rätt att meddela särskilda

föreskrifter om hälso- och sjukvården i

fredstid om det ur ett nationellt

perspektiv finns behov av

katastrofmedicinska insatser.

Skälen för regeringens förslag är bl.a.

att det i dag saknas bestämmelser som

ålägger landstingen att ha en speciell

medicinsk katastrofberedskap. I 7-8 §§

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

finns visserligen bestämmelser om att

landstingen skall planera sin hälso- och

sjukvård med utgångspunkt från

befolkningens behov samt att de i

planeringen och utvecklingen av hälso-

och sjukvården skall samverka med

samhällsorgan, organisationer och privata

vårdgivare. I detta ligger dock inte

uttryckligen en skyldighet för

landstingen att ha sådana resurser eller

sådan beredskap att dessa kan hantera

svåra påfrestningar under fredstida

förhållanden. Det saknas således

bestämmelser som ålägger landstingen att

ha en katastrofplanering.

Det är vidare angeläget att vid extrema

situationer kunna prioritera resurser

mellan olika landsting. I dag finns inte

denna möjlighet i fredstid. HSL

innehåller i 33 § en bestämmelse om att

regeringen bemyndigas att meddela

särskilda föreskrifter om hälso- och

sjukvården i krig, vid krigsfara eller

under sådana utomordentliga förhållanden

som är föranledda av att det är krig

utanför Sveriges gränser eller av att

Sverige har varit i krig eller krigsfara.

Bestämmelsen tar således inte sikte på

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Mot bakgrund av vad som ovan har nämnts

anser regeringen att det i HSL också

skall införas ett bemyndigande som ger

regeringen, eller den myndighet

regeringen bestämmer, rätt att meddela

särskilda föreskrifter för landstingens

handlingsberedskap ur ett nationellt

katastrofmedicinskt perspektiv.

Regeringen bedömer sammanfattningsvis att

hälso- och sjukvården, polis-verksamheten

och räddningstjänsten har både betydande

resurser och en hög grundberedskap att

utgå ifrån vid en svår påfrestning på

samhället i fred.

Regeringen redovisar avslutningsvis att

sedan den 1 oktober 1999 kan

beredskapspoliser som slutit avtal med

Rikspolisstyrelsen, efter regeringens

medgivande, kallas in till tjänstgöring

då samhället har utsatts för eller

riskerar att utsättas för särskilt svåra

och påfrestande situationer från ordnings-

och säkerhetssynpunkt. Det rör sig om

extrema och allvarliga situationer av

närmast nationell omfattning där polisens

vanliga personella resurser inte räcker

till. De situationer som avses är sådana

där det krävs att insatser från flera

olika myndigheter och organ samordnas för

att kunna hantera situationen.

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i

samband med Europeiska rådets möte i

Göteborg den 14-16 juni 2001 tillkallade

regeringen den 20 juni 2001 en kommitté

(dir. 2001:60) för att se över polisens

möjligheter att förebygga och bekämpa

allvarliga ordningsstörningar. I

uppdraget ingår att överväga om det finns

anledning att utvidga möjligheterna att

använda beredskapspoliser i fredstid.

Kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag

senast den 31 maj 2002.

Motioner

I kommittémotion Fö18 (m) av Henrik

Landerholm m.fl. pekar motionärerna på

ett antal faktorer som påverkar

polismyndigheternas möjligheter att var

för sig eller samlat inom en myndighet

göra effektiva insatser.

Moderata samlingspartiet anser att det

är grundläggande i all operativ och

taktisk verksamhet att det finns ett

fungerande kommunikationssystem, såväl

fast som mobilt. Det är också av stor

betydelse att detta kommunikationssy-stem

medger samverkan inom den statliga och

kommunala räddningstjänsten. Polis,

sjukvård, tull, Kustbevakningen,

Försvarsmakten och sjöräddningen måste ha

väl fungerande kommunikationer vid akuta

kriser. Moderata samlingspartiet anser

det därför vara av stor vikt att ett

sådant kommunikationssystem snarast

anskaffas.

Motionärerna anser också att

minskningen av antalet beredskapspoliser

inte är tillfredsställande.

Beredskapspoliser kan användas för vissa

ändamål och därmed frigöra resurser för

ordinarie polisarbete. Detta är inte

minst viktigt då vi gång på gång påminns

om att våra poliser inte räcker till. Det

är därför viktigt att beredskapspoliser

vid behov kan tas i anspråk inom en

enskild myndighet.

Erfarenheterna från händelserna i

Göteborg 2001 pekar på behovet av en

samlad och samordnad operativ och taktisk

ledning inte bara inom en polismyndighet

utan även mellan polismyndigheter

(yrkande 3).

I kommittémotion Fö19 (kd) tar

Kristdemokraterna bl.a. upp behovet av

skydd av samhällsviktiga anläggningar.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har utbildat ca

1 500 totalförsvarspliktiga till den

särskilda beredskapspolisorganisationen.

En ändring i förordningen om

beredskapspolisen har inneburit att

polisen har möjlighet att tillföra

beredskapspolismän vid polismyndigheterna

även i fred förutsatt att de ingått avtal

med RPS. Dessa kan då tjänstgöra när

samhället har utsatts för eller riskerar

att utsättas för svåra situationer från

ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Mot bakgrund av hotbildsförändringar

och den ökande sårbarheten i det

fredstida samhället vad gäller

elförsörjning, telekommunikationer och

datasystem kan det komma att finnas ett

stort behov av bevakning och skydd av

vitala anläggningar och civila objekt.

Kristdemokraterna anser därför att en

kartläggning bör göras av behovet av det

framtida skyddet och bevakningen av

samhällsviktig verksamhet (yrkande 6).

I samma motion Fö19 (kd) pekar

Kristdemokraterna också på att eftersom

hälso- och sjukvården blir alltmer

tekniskt beroende ökar sårbarheten i

händelse av elavbrott. Socialstyrelsen

lämnar som funktionsansvarig myndighet

för hälso- och sjukvården inom det civila

försvaret bidrag för att höja sjukhusens

tekniska försörjningssäkerhet. Det gäller

förutom reservkraft även vatten- och

värmeförsörjning. För att

patientsäkerheten inte skall äventyras

anser motionärerna att fortsatta resurser

måste avsättas som säkerställer

sjukhusens reservförsörjning (yrkande

11).

I motionen Fö19 (kd) pekar

Kristdemokraterna även på de senaste

decenniernas utveckling, som medfört en

väsentlig ökning av samhällets

specialisering och komplexitet.

Störningar inom ett område kan få svåra

konsekvenser på många andra områden.

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

i kris och krig måste därför planeras

noga. Det är av stor vikt att klargöra

vilka krav som kan komma att ställas på

socialtjänsten vid allvarliga störningar

i viktiga samhällsfunktioner.

Ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten

och hälso- och sjukvården måste även

klaras ut. Motionärerna kräver därför en

grundläggande analys av de nya hotens

konsekvenser för socialtjänsten och hälso-

och sjukvården (yrkande 12).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av kommittémotion Fö18 (m)

yrkande 3, som tar upp frågor rörande

kommunikation, ledning och

beredskapspoliser inom polisen, vill

utskottet inledningsvis anföra följande

när det gäller polisens

kommunikationssystem.

Frågan om ett gemensamt system för

radiokommunikation behandlades utförligt

av utskottet senast i november 2001 (bet.

2001/02:FöU1 s. 96-98). Utskottet

uttryckte därvidlag sin förståelse för

vad justitieutskottet i ett yttrande

(yttr. 2001/02:JuU2y) framhöll om att

polisen måste ges möjlighet att på egen

hand utveckla ett nytt

radiokommunikationssystem i

storstadslänen.

Av propositionen framgår nu att

Rikspolisstyrelsen har beslutat att

polisen skall inleda ett projekt för att

anskaffa ett nytt nationellt

kommunikationssy-stem. Den första delen

av systemutbyggnaden avser storstadslänen

eftersom polisen inte förfogar över

dagens frekvenser för radiokommunikation

där efter 2003. Systemet skall byggas så

att det kan utvecklas till ett

landstäckande gemensamt system för hela

public safety-sektorn. Det måste även

kunna klara de högt ställda kraven på

tillgänglighet, funktionalitet och

säkerhet.

Frågan om ett gemensamt

radiokommunikationssystem behandlas mer

utförligt av utskottet under avsnittet

Telekommunikationer.

När det gäller behovet av en samlad och

samordnad operativ och taktisk ledning

inom polisen kan utskottet konstatera att

polisens organisation och

arbetsförhållanden behandlades av

justitieutskottet i mars 2002 (bet.

2001/02:JuU13). Enligt vad

justitieutskottet inhämtat pågår ett

arbete internt inom Rikspolisstyrelsen

med hur man kan skapa en mer rationell

organisation inom polisen.

Rikspolisstyrelsen har för avsikt att

återkomma till regeringen i frågan under

hösten 2002.

Frågan om beredskapspoliser tas också

upp i motion Fö18 (m) yrkande 3 och

berörs i motion Fö19 (kd) yrkande 6 när

det gäller skyddet av samhällsviktiga

anläggningar. Utskottet vill med

anledning av dessa yrkanden bl.a. erinra

om vad utskottet uttalade i november 2001

(bet. 2001/02:FöU2 s. 21-22) med

anledning av väckta motioner i liknande

frågor.

Utskottet framhöll då det ytterst

angelägna i att vidareutveckla formerna

för effektiv hantering av

sårbarhetsproblemen i samhällsviktiga

system och redovisade att ökade resurser

kommer att behöva satsas på

sårbarhetsreducerande åtgärder inom bl.a.

områdena elförsörjning och

telekommunikationer.

Av propositionen framgår nu att sedan

den 1 oktober 1999 kan beredskaps-poliser

som slutit avtal med Rikspolisstyrelsen,

efter regeringens medgivande, kallas in

till tjänstgöring då samhället har

utsatts för eller riskerar att utsättas

för särskilt svåra och påfrestande

situationer från ordnings- och

säkerhetssynpunkt. Det rör sig om extrema

och allvarliga situationer av närmast

nationell omfattning där polisens vanliga

personella resurser inte räcker till. De

situationer som avses är sådana där det

krävs att insatser från flera olika

myndigheter och organ samordnas för att

kunna hantera situationen.

Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i

samband med Europeiska rådets möte i

Göteborg den 14-16 juni 2001 tillkallade

regeringen den 20 juni 2001 en kommitté

(dir. 2001:60) för att se över polisens

möjligheter att förebygga och bekämpa

allvarliga ordningsstörningar. I

uppdraget ingår att överväga om det finns

anledning att utvidga möjligheterna att

använda beredskapspoliser i fredstid.

Kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag

senast den 31 maj 2002.

Utskottet utgår ifrån att frågor av det

slag som tas upp i motionerna Fö18 (m)

och Fö19 (kd) rörande bl.a.

ianspråktagande av beredskapspoliser för

olika fredstida ändamål, såsom bl.a.

skydd och bevakning av samhällsviktig

verksamhet, kommer att bli föremål för

överväganden i denna kommitté.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan

redogjort för avstyrks kommittémotionerna

Fö18 (m) yrkande 3 och Fö19 (kd) yrkande

6.

Med anledning av kommittémotion Fö19 (kd)

yrkandena 11 och 12 kan utskottet

konstatera att regeringen i propositionen

föreslår en ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Ändringen

innebär att det i HSL före-skrivs att

landstingen skall ha ett planeringsansvar

för den katastrofmedicinska beredskapen.

I HSL skall vidare föreskrivas att

regeringen, eller den myndighet

regeringen bestämmer, har rätt att

meddela särskilda föreskrifter om hälso-

och sjukvården i fredstid om det ur ett

nationellt perspektiv finns behov av

katastrofmedicinska insatser.

När det gäller sjukhusens

reservförsörjning som också

Kristdemokraterna tar upp i motion Fö19

(kd) redovisar regeringen i propositionen

bl.a. att mot bakgrund av

elförsörjningens avgörande betydelse för

samhällets funktion avser regeringen att

noga följa hur sårbarheten i elsystemet

utvecklas och vid behov pröva om det bör

införas regler om leveranssäkerhet i

fredstid. En fråga som särskilt bör

studeras är metoder för att stimulera

inrättande av reservkraft hos

samhällsviktiga funktioner. Med

utgångspunkt i denna fördjupade

beskrivning avser regeringen att överväga

förslag till de eventuella kompletterande

regler som kan behövas.

Utskottet, som vid ett flertal

tillfällen slagit fast betydelsen av en

robust och flexibel infrastruktur, där

bl.a. förmågan inom elförsörjningen

särskilt framhållits, ser med

tillfredsställelse på att regeringen i

propositionen sammanfattningsvis bedömer

att hälso- och sjukvården har både

betydande resurser och en hög

grundberedskap att utgå ifrån vid en svår

påfrestning på samhället i fred. Några

särskilda initiativ i enlighet med vad

som yrkas i motionen anser utskottet

därför inte vara påkallat.

Utskottet avstyrker med det ovan

anförda kommittémotion Fö19 (kd)

yrkandena 11 och 12.

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

kommunal räddningstjänst, hälso- och

sjukvård samt polisverksamhet. Således

föreslår utskottet att riksdagen

godkänner regeringens förslag att det i

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL)

skall föreskrivas att landstingen har ett

planeringsansvar för den

katastrofmedicinska beredskapen.

Utskottet tillstyrker också att det i HSL

skall föreskrivas att regeringen, eller

den myndighet regeringen bestämmer, har

rätt att meddela särskilda föreskrifter

om hälso- och sjukvården i fredstid om

det ur ett nationellt perspektiv finns

behov av katastrofmedicinska insatser.

Terrorism

Regeringen

Regeringen bedömer att Sverige står i

stort väl rustat i kampen mot terrorism.

Genom Säkerhetspolisens arbete finns det

en god överblick över olika

terroristorganisationers verksamhet.

Hotbilden när det gäller internationell

terrorism riktad mot Sverige bedöms för

närvarande som låg. Polisväsendet har på

både lokal och nationell nivå planer för

polisinsatser vid särskilda händelser,

t.ex. terroristangrepp.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att Säkerhetspolisen bedömer att vare sig

de i Sverige boende med

terroristanknytning, utländska

terrornätverk eller de inhemska grupper

som har deltagit i träning utomlands har

för avsikt att genomföra terrordåd i

landet.

Beträffande hotet från inhemska

extremistmiljöer gör Säkerhetspolisen

bedömningen att det finns aktörer med

avsikt att angripa det svenska

statsskicket, men att deras förmåga i de

sammanhangen är så begränsad att det inte

går att tala om ett hot mot det

demokratiska styrelseskicket. Däremot kan

inhemska extremistmiljöer utgöra ett hot

mot rikets inre säkerhet i termer av

deras avsikt och förmåga att genom våld

eller hot om våld försöka påverka statens

företrädare och genom att angripa

enskilda individers medborgerliga fri-

och rättigheter. Säkerhetspolisen bedömer

att den generella hotbilden från såväl

transnationella grupper som inhemska

extremistgrupper vad gäller

terrorattentat mot svenska intressen är

låg.

Den 20 december 2001 beslutade

regeringen att tillkalla en särskild

utredare med uppgift att se över

samhällets beredskap och förmåga inför

omfattande terroristattentat och andra

liknande extraordinära händelser i

Sverige. Till sitt förfogande har

utredaren en referensgrupp med

representanter för riksdagspartierna.

Uppdraget skall redovisas senast den

31 december 2002.

En särskild fråga är hur beredskapen

vid en terroristattack med nukleära,

biologiska eller kemiska vapen (N-, B-

och C-vapen) fungerar. En sådan attack

ställer särskilda krav på polisen och en

rad andra myndigheter. Reger-ingen gav i

maj 1998 en särskild utredare i uppdrag

att göra en översyn av Sveriges förmåga

när det gäller skydd mot N-, B- och C-

vapen. Den särskilde utredaren redovisade

sitt uppdrag i mars 1999 (Ds 1999:13).

Utredaren konstaterade att

polisverksamheten fyller en viktig roll i

detta sammanhang. Av rapporten framgår

dessutom att det finns vissa svagheter i

beredskapen och att förmågan på NBC-

området behöver förstärkas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

terrorism.

Elförsörjning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Fö19 (kd) yrkandena 9 och 10.

Regeringen

Regeringen gör följande bedömningar när

det gäller elförsörjningen.

· Under normala förhållanden har

Sverige ett säkert elsystem. Samhällets

ökade elberoende och elsystemets

känslighet för extrema väderförhållanden

och organiserade våldsangrepp innebär

dock att ytterligare åtgärder bör vidtas

för att öka elsystemets uthållighet.

·

· Regeringen avser att under det

kommande året inleda ett särskilt

översyns- och utvärderingsarbete vad

gäller elförsörjningen. Den nuvarande

myndighetsorganisationen är

ändamålsenlig, men en kartläggning och

beskrivning av beredskapsmyndigheternas

samordning och samverkan bör göras.

·

· Möjligheterna att fastställa

prioriteringsordningar vid leverans av el

bör undersökas vidare.

·

Regeringen anför som skäl för sina

bedömningar bl.a. att ansvarsfördelningen

inom elförsörjningen är sådan att det är

en uppgift för elföretagen att vidta de

åtgärder som krävs för att hålla en god

leveranssäkerhet i fred. Det ingår i

Svenska kraftnäts uppgifter som

systemansvarig att reducera risken för

tekniska störningar i elförsörjningen.

Enligt regeringens bedömning finns ett

tydligt samband mellan de

beredskapsåtgärder som vidtas för

situationer med höjd beredskap och

åtgärdsbehovet för situationer med svåra

störningar i fredstid. Ett införande av

särskilda regler om leveranssäkerhet i

fredstid innebär vidare ett avsteg från

de principer som kännetecknar den

avreglerade elmarknaden. Mot bakgrund av

elförsörjningens avgörande betydelse för

samhällets funktion avser emellertid

regeringen att noga följa hur sårbarheten

i elsystemet utvecklas och vid behov

pröva om det bör införas regler om

leveranssäkerhet i fredstid.

En fråga som särskilt bör studeras är

metoder för att stimulera inrättande av

reservkraft hos samhällsviktiga

funktioner. Med utgångspunkt i denna

fördjupade beskrivning avser regeringen

att överväga förslag till de eventuella

kompletterande regler som kan behövas.

När det gäller överförings- och

distributionssystemet anför regeringen

bl.a. att robustheten bör ökas genom att

identifiera svaga länkar och beroenden

som kan finnas i de tekniska

funktionskedjorna och åtgärda dem. Därmed

kan riskerna minskas för att samtidiga

följdfel leder till omfattande

systemstörningar. Andra åtgärder bör vara

att ytterligare öka redundansen, dvs. att

minska konsekvenserna om enskilda

komponenter måste kopplas bort vid fel.

Vissa lokalnät har under senare år

varit utsatta för omfattande och

långvariga elavbrott. Sedan föregående

vinter har ett flertal insatser gjorts

för att förbättra såväl beredskapen för

att hantera stora lokala elavbrott som

informationsinsatser till kunderna.

Branschorganisationen Svensk energi har

tagit fram branschpraxis för

informationsverksamhet i samband med

större störningar och för förebyggande

informationsinsatser inför framtida

störningar i elförsörjningen.

Branschen arbetar också med

storstörningssamverkan. Det finns i dag

sju samverkansområden som geografiskt

omfattar hela Sverige. Nätföretagen inom

varje samverkansområde kommer att

samarbeta för att snabbare kunna åtgärda

fel vid strömavbrott. Även Svenska

kraftnät medverkar i detta samarbete.

Inom ramen för storstörningssamverkan

kommer nätföretagen i förhand överens om

vilka resurser som finns till hands, hur

dessa skall utnyttjas och vilka

ersättningar som skall utgå för

utnyttjandet av dessa resurser. Om en

storstörning inträffar sammankallas

direkt en ledningsgrupp som samordnar

arbetet. Branschens målsättning är att

ingen enskild nätkund skall vara utan

tillgång till el under mer än 24 timmar.

För att klara målet kommer elnätföretagen

att se över leveranssäkerheten i

befintliga nät, särskilt där det finns

oisolerad ledning i icke trädsäkra

områden. Flera elnätföretag har också

avsatt extra medel för åtgärder inom

områden med svagare nät eller där nätet

är extra utsatt för störningar.

Regeringen ser positivt på dessa

insatser.

En ny struktur för samverkan mellan

elnätföretagen och samordning av

reparationsresurser vid svåra störningar

är som nämnts under etablering. Reger-

ingen har erfarit att Svenska kraftnät

avser att verka för att denna struktur

för samverkan vid fredstida störningar

skall utvecklas till att även kunna

nyttjas vid höjd beredskap och därmed

ersätta den nuvarande

krigsorganisationen. I detta syfte kommer

övningar i krisledning att genomföras med

de olika samverkansenheterna. Svenska

kraftnät kommer också att vidta åtgärder

för att säkra samverkansenheternas

uthållighet, ledningsplatser och

kommunikationsmöjligheter i krig.

Vidare har regeringen beslutat att

Svenska kraftnät skall undersöka

möjligheterna för vissa investeringar i

teknisk utrustning i syfte att kunna

förbättra förmågan att i en krissituation

eller vid svåra störningar i elsystemet

styra knappa eltillgångar till

prioriterade användare.

För att öka möjligheterna att nyttja

den som har utbildats med stöd av

totalförsvarsplikten till reparatör i

beredskapsorganisationen organiseras

mobila reparationsenheter. Enheterna

bemannas med totalförsvarspliktiga och

med arbetsledare från de

entreprenadföretag som normalt sköter

elföretagens anläggningar. För att öka

antalet arbetsledare utbildas montörer

som normalt arbetar på regionala och

lokala nät för arbeten i stamnätet.

Reparationsenheterna ges sådan kompetens

att de även kan medverka vid

internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser. För att säkra

personal för sådana insatser har

frivilliga avtal slutits med såväl fast

anställda montörer som med personer som

under sin totalförsvarsplikttjänstgöring

utbildat sig till reparatörer. Svenska

kraftnät anser att motsvarande avtal även

bör slutas för att säkra personal för

insatser vid svåra störningar i fredstid.

Som tidigare nämnts avser regeringen

att ge Svenska kraftnät i uppdrag att

återkomma med en fördjupad beskrivning av

förslag och en redovisning av vilka

åtgärder som myndigheten kan vidta på

eget initiativ och vilka hinder som i

förekommande fall föreligger. Regeringen

avser, som ovan nämnts, att ge Svenska

kraftnät i uppdrag att bl.a. studera

metoder för inrättande av reservkraft hos

samhällsviktiga funktioner.

Beträffande elförsörjningens beroende av

tele- och radiokommunikationer anför

regeringen bl.a. att det i dagsläget inte

finns något gemensamt mobilradiosystem

för elföretagen. Det finns svårigheter

att med nuvarande

kommunikationsmöjligheter styra

reparationsenheter på fältet vid svåra

störningar i elsystemet. Svenska kraftnät

studerar tillsammans med branschföretagen

möjligheterna att utveckla ett för

elbranschen gemensamt mobilradiosystem.

Regeringen bevakar utvecklingen inom

detta område.

Beträffande möjligheterna att fastställa

prioriteringsordningar vid leverans av el

anför regeringen att frågan om att skapa

möjligheter för att styra knappa

eltillgångar till prioriterade användare

har tidigare uppmärksammats utan att det

skapats erforderlig klarhet när det

gäller såväl tekniska som juridiska

förutsättningar. Regeringen konstaterar i

likhet med bl.a. Energimyndigheten att

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen inte

har analyserat behovet av

författningsändringar i ellagen om

möjligheter att fastställa prioriterings-

ordningar för leverans av el på ett mer

djupgående sätt. Regeringen kommer därför

att tillse att frågan om möjligheter att

fastställa prioriteringsordningar

undersöks vidare.

Motion

I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. framhålls att elavbrotten, som kan

orsaka omfattande störningar i

samhällsfunktionerna och ekonomiska

förluster hos kunderna, beror bland annat

på brister i det förebyggande skogliga

underhållet utmed de så kallade

ledningsgatorna.

I föreskrifterna för vegetation i

ledningsgator finns märkligt nog inte

några krav på avstånd mellan friledning

och vegetation vid sidan. Helt trädsäkra

ledningsgator skulle innebära alltför

stora intrång för markägare men

standarden på det förebyggande

underhållet bör förbättras. Mot bakgrund

av elförsörjningens betydelse för

samhällets funktion anser

Kristdemokraterna att det finns skäl att

utarbeta vilka kvalitetskrav som

Energimyndigheten bör ställa angående

ledningsgator i samband med

nätkoncessioner för att öka elsystemets

robusthet vid storm eller snöoväder

(yrkande 9).

I samma motion påpekar

Kristdemokraterna att regeringen anför

att det allvarligaste hotet mot

elförsörjningen i fredstid är extrema

väderförhållanden samt sabotage mot

vitala delar av elsystemet. För att så

snabbt som möjligt komma i gång med

reparationsarbetet vid omfattande skador

och störningar på elnäten krävs en god

fredstida beredskap. Kristdemokraterna

anser därför att det bör övervägas att

inrätta beredskapsstyrkor på central

eller regional nivå för att söka förkorta

elavbrottstiderna (yrkande 10).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av kommittémotion Fö19 (kd)

yrkandena 9 och 10 vill utskottet hänvisa

till den utförliga redogörelse i

betänkandet (bet. 2000/01: FöU5 s. 27-30)

om bl.a. de olika utredningsinitiativ som

regeringen vidtagit i syfte att bl.a.

minska sårbarheten och driftsstörningar i

elsystemen. När utskottet senast

behandlade denna viktiga fråga i november

2001 (bet. 2001/02:FöU2 s. 127-128)

redovisade utskottet de utredningar inom

området som avslutats och anförde bl.a.

att utskottet med stort intresse tagit

del av slutresultaten av dessa.

Av propositionen framgår nu att när det

gäller överförings- och

distributionssystemet bör bl.a.

robustheten ökas genom att svaga länkar

och beroenden som kan finnas i de

tekniska funktionskedjorna identifieras

och åtgärdas.

Regeringen anför att vissa lokalnät

under senare år varit utsatta för

omfattande och långvariga elavbrott.

Sedan föregående vinter har ett flertal

insatser gjorts för att förbättra såväl

beredskapen för att hantera stora lokala

elavbrott som informationsinsatser till

kunderna. Branschen arbetar också med

storstörningssamverkan. Det finns i dag

sju samverkansområden som geografiskt

omfattar hela Sverige. Om en storstörning

inträffar sammankallas direkt en

ledningsgrupp som samordnar arbetet.

Branschens målsättning är att ingen

enskild nätkund skall vara utan tillgång

till el under mer än 24 timmar. För att

klara målet kommer elnätföretagen att se

över leveranssäkerheten i befintliga nät,

särskilt där det finns oisolerad ledning

i icke trädsäkra områden. Flera

elnätföretag har också avsatt extra medel

för åtgärder inom områden med svagare nät

eller där nätet är extra utsatt för

störningar. Utskottet ser liksom

regeringen positivt på dessa insatser.

För att öka möjligheterna att nyttja

den som har utbildats med stöd av

totalförsvarsplikten till reparatör i

beredskapsorganisationen organiseras

mobila reparationsenheter, framgår det av

propositionen. Enheterna bemannas med

totalförsvarspliktiga och med

arbetsledare från de entreprenadföretag

som normalt sköter elföretagens

anläggningar. Reparationsenheterna ges

sådan kompetens att de även kan medverka

vid internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser. För att säkra

personal för sådana insatser har

frivilliga avtal slutits med såväl fast

anställda montörer som med personer som

under sin totalförsvarsplikttjänstgöring

utbildat sig till reparatörer. Svenska

kraftnät anser att motsvarande avtal även

bör slutas för att säkra personal för

insatser vid svåra störningar i fredstid.

Det framgår också av propositionen att

regeringen avser att ge Svenska kraftnät

i uppdrag att återkomma med en fördjupad

beskrivning av förslag och en redovisning

av vilka åtgärder som myndigheten kan

vidta på eget initiativ och vilka hinder

som i förekommande fall föreligger.

Utskottet har med stort intresse tagit

del av den redovisning som regeringen

lämnar i propositionen om

elförsörjningen. Utskottet utgår ifrån

att åtgärder nu kommer att vidtas som

leder till en säkerställd robusthet och

flexibilitet i de samhällsviktiga

infrastruktursystemen - inte minst

elförsörjningen - i enlighet med vad

utskottet länge efterfrågat.

Som utskottet ser det har regeringen

väl uppmärksammat de frågor som tas upp i

motionen. Något särskilt uttalande med

anledning av yrkandena i motionen anser

utskottet därför inte vara påkallat.

Kommittémotion Fö19 (kd) yrkandena 9 och

10 avstyrks av utskottet.

Telekommunikationer

Utskottets bedömning och förslag i

korthet

Utskottet utgår ifrån att regeringen nu

aktivt arbetar vidare med frågan om ett

gemensamt system för radiokommunikation

utifrån den av regeringen utsedda

förhandlingsmannens förslag.

Utskottet förutsätter att inriktningen

fortsatt skall vara att få till stånd

ett landstäckande gemensamt system för

radiokommunikation.

Vad utskottet anfört om ett gemensamt

system för radiokommunikation bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Fö19 (kd) yrkande 7.

Regeringen

Regeringen bedömer att robusta

telekommunikationer bör åstadkommas genom

långsiktigt och metodiskt förebyggande

arbete. Det är väsentligt att analysera

hur den förändrade hotbilden i samhället

och utbyggnaden av teleinfrastrukturen

påverkar behovet av insatser inom

telekommunikationsområdet samt att

fortlöpande vidta erforderliga åtgärder

för att säkerställa att infrastrukturen

blir robust och säker.

Regeringen anför som skäl för sin

bedömning bl.a. följande. Mot bakgrund av

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

förslag (SOU 2001:4) har regeringen

uppdragit åt Post- och telestyrelsen att

genomföra en risk- och sårbarhetsanalys

inom telekommunikationsområdet. Post- och

telestyrelsen skall utifrån denna analys

redovisa en strategi för hur arbetet med

åtgärder för att minska konsekvenserna av

svåra påfrestningar på samhället i fred

och med att öka beredskapen inför höjd

beredskap och krig skall bedrivas.

Strategin skall avse åren 2003-2005.

Uppdraget skall slutrapporteras senast

den 1 april 2003.

Regeringen har vidare uppdragit åt Post-

och telestyrelsen att utreda behovet av

och föreslå de författningsändringar

vilka dels säkerställer att

telekommunikationerna kan fungera i

händelse av en svår påfrestning på

samhället i fred, dels möjliggör för

samhället att ställa krav på

grundläggande säkerhet i

teleinfrastrukturen i syfte att minska

konsekvenserna av en svår påfrestning om

en sådan skulle inträffa. Post- och

telestyrelsen kommer att redovisa sin

utredning den 15 mars 2002. Regeringen

avser att senare återkomma till riksdagen

i denna fråga.

Regeringens bedömning av läget för

beredskapen är sammanfattningsvis att

telefunktionens förmåga att motstå svåra

påfrestningar på samhället i fred delvis

är godtagbar. Regeringen bedömer att

förmågan inte är godtagbar vad gäller

elförsörjning, skydd mot IT-angrepp,

Internetinfrastruktur och prioritet av

telefoni.

I propositionen lämnas en redovisning av

radiokommunikationssystemet för

samhällsviktiga användare, det s.k. TETRA-

systemet (Terrestrial Trunked Radio).

Regeringen bedömer att det i nuläget

saknas förutsättningar för finansiering

av ett fullt utbyggt gemensamt och

landstäckande radiokommunikationssystem

baserat på TETRA-standard eller

likvärdigt. Regeringen anser dock att

inriktningen fortsatt skall vara att söka

få till stånd ett nationellt sy-stem.

Systemet kommer att börja byggas i mindre

skala med inriktning att successivt bli

ett landstäckande system.

Det finns behov av att skapa en

tydligare bild av hur och när tänkbara

användare av ett nationellt system är

intresserade av att ansluta sig till

detta. Regeringen bemyndigade därför den

8 november 2001 statsrådet Mona Sahlin

att utse en förhandlingsman för ett

nationellt radiokommunikationssystem

baserat på TETRA-standard.

Förhandlingsmannen skall i dialog med

tänkbara användare bilda sig en

uppfattning om hur, när och till vilken

kostnad dessa användare kan och vill

ansluta sig till ett nationellt system.

Baserat på detta skall förhandlingsmannen

redogöra för intresset för systemet hos

dessa tänkbara användare och lämna

förslag på möjlig utbyggnadsordning och

takt för systemet. Förhandlingsmannen

skall även presentera tänkbara modeller

för finansiering utifrån intresserade

användares vilja att finansiera den

föreslagna utbyggnaden.

Förhandlingsmannens uppdrag skall

redovisas till regeringen den 1 april

2002.

Rikspolisstyrelsen har beslutat att

polisen skall inleda ett projekt för att

anskaffa ett nytt nationellt

kommunikationssystem. Den första delen av

system-utbyggnaden avser storstadslänen

eftersom polisen inte förfogar över

dagens frekvenser för radiokommunikation

där efter 2003. Systemet skall byggas så

att det kan utvecklas till ett

landstäckande gemensamt system för hela

public safety-sektorn. Det måste även

kunna klara de högt ställda kraven på

tillgänglighet, funktionalitet och

säkerhet. Regeringens förhandlingsman och

Rikspolisstyrelsen skall hålla varandra

ömsesidigt informerade rörande

engagemanget av andra systemanvändare.

En utbyggnad av ett nytt

radiokommunikationssystem kommer att leda

till en ökad trygghet för medborgare

eftersom kommunikationen mellan

myndigheter och andra aktörer förbättras.

Säkerheten uppstår i första hand som en

effekt av att många användare kan använda

sig av samma system för kommunikation. I

TETRA-standarden finns även möjlighet

till säkerhetslösningar som kan ge en

bättre generell tillförlitlighet i

kommunikationen jämfört med dagens

system. Nya system kommer dock att

baseras på befintlig infrastruktur vilket

leder till att de svagheter som finns i

den nuvarande infrastrukturen även kommer

att leda till sårbarhet i ett nytt

system.

Regeringen redovisar också uppdrag som

initierats för att minska konsekvenserna

av ett elavbrott i telekommunikationerna.

Regeringen anför att de allvarligaste

hoten mot telekommunikationerna i fred är

långvariga avbrott i landets

elförsörjning orsakade av svåra

väderförhållanden eller omfattande

sabotage- och terroristangrepp.

Telekommunikationerna kan inte helt

förlita sig på samhällets elförsörjning

utan måste ha egen reservkraft. Större

telestationer har i dag fast installerade

dieselgeneratorer med drivmedel för ca

tre dygn vid svåra avbrott i

eltillförseln i fredstid. Mindre

teleanläggningar nära abonnenterna

(utflyttade abonnentsteg för fast

telefoni och basstationer för mobil

telefoni) har endast en batterireserv för

i allmänhet 3-4 timmars drift, vilket i

regel täcker den tid under vilken de

normala och mest frekventa elavbrott i

fredstid varar. Post- och telestyrelsen

har anskaffat drygt 1 600 mindre elverk

till Telia, Tele2, Europolitan,

Telenordia och Banverket telenät. Enligt

avtalet kan Post- och telestyrelsen vid

behov avgöra hur aggregaten skall

utnyttjas.

Regeringen uppdrog år 2000 åt Post- och

telestyrelsen att redovisa de åtgärder

som myndigheten vidtagit och planerar att

vidta för att telefunktionen skall ha

tillgång till en säker elförsörjning i

kris och krig. Myndigheten skulle därvid

också redogöra för villkor för anskaffade

reservkraftaggregat och förutsättningar

för att vid behov omfördela de aggregat

som teleoperatörer erhållit genom Post-

och telestyrelsen. Uppdraget redovisades

till regeringen den 1 november 2001. Av

redovisningen framgår att ett nära

samarbete utvecklats mellan Post- och

telestyrelsen och Affärsverket svenska

kraftnät samt flera dominerande

elnätföretag, dels som en följd av ovan

nämnda uppdrag, dels som en följd av Post-

och telestyrelsens uppdrag att biträda

Svenska kraftnät i det uppdrag som verket

erhöll år 2000 om analys av ömsesidiga

beroendeförhållanden mellan el och tele.

En gemensam övning med såväl elnätföretag

som teleoperatörer har genomförts för

första gången under 2001.

Nya lösningar och samarbetsformer

behöver utvecklas för att

telekommunikationerna skall ha tillgång

till en säker elförsörjning vid långa

teleavbrott. Det finns ett behov av ökad

samverkan med elföretagen vilket i första

hand omfattar förebyggande åtgärder och

planering. Det är regeringens bedömning

att förutsättningarna för ökad samverkan

bl.a. skapas genom det nya

samverkansområdet Teknisk infrastruktur.

Post- och telestyrelsen avser att

initiera en försöksvis samplanering och

utbyggnad av någon eller några platser

som erfarenhetsmässigt drabbats av

återkommande elbortfall. Försöket skall

ge konkret underlag till hur förändringar

av gällande regelverk bör utformas.

Vidare avser Post- och telestyrelsen att

utveckla ett strukturerat samarbete

mellan viktiga teleoperatörer och

elfunktionen för att ta till vara

elfunktionens intressen i samband med

ombyggnader och nyetablering av nät.

Detta samarbete bör fortsätta och Post-

och telestyrelsen skall i

årsredovisningen för budgetåret 2002

redovisa en strategi för samplanering

mellan berörda myndigheter avseende

beroenden mellan el- och telesystem vid

omfattande och långa elavbrott.

Motion

I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. anför motionärerna bl.a. följande.

För att Sverige skall få en bättre

katastrofberedskap är det viktigt för

medborgarnas trygghet att den statliga

och kommunala räddningstjänsten, polisen,

sjukvården, tullen, Kustbevakningen och

Försvarsmakten har väl fungerande

kommunikationer vid akuta insatser.

Kristdemokraterna anser att regeringen

snarast bör utarbeta ett förslag till

upphandling av ett nationellt

radiokommunikationssystem baserat på

TETRA-standard. Kristdemokraterna delar

reger-ingens syn att ett bra radiosamband

är av stor betydelse för samarbetet

mellan inblandade myndigheter vid

särskilda händelser.

Erfarenheterna visar att goda

möjligheter till kommunikation är en

avgörande faktor för en framgångsrik

insats. Ytterst handlar det om människors

säkerhet och ett nationellt TETRA-nät

kommer att öka möjligheterna att rädda

liv (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Regeringen lämnar i propositionen en

redovisning av telekommunikationsområdet,

som utskottet med intresse tagit del av.

Utskottet noterar därvid att regeringens

sammanfattande bedömning av läget för

beredskapen är att telefunktionens

förmåga att motstå svåra påfrestningar på

samhället i fred delvis är godtagbar.

Utskottet noterar vidare att regeringen

bedömer att förmågan inte är godtagbar

vad gäller elförsörjning, skydd mot IT-

angrepp, Internetinfrastruktur och

prioritet av telefoni.

En redovisning av

radiokommunikationssystemet för

samhällsviktiga användare, det s.k. TETRA-

systemet (Terrestrial Trunked Radio)

lämnas också i propositionen. Utskottet,

som berett denna fråga vid ett flertal

tillfällen, kan konstatera att regeringen

vidtagit vissa åtgärder sedan utskottet i

november 2001 senast behandlade denna

fråga (bet. 2001/02:FöU1 s. 95-98).

Av propositionen framgår att regeringen

den 8 november 2001 bemyndigade

statsrådet Mona Sahlin att utse en

förhandlingsman för ett nationellt

radiokommunikationssystem baserat på s.k.

TETRA-standard. Förhandlingsmannen skall

i dialog med tänkbara användare bilda sig

en uppfattning om hur, när och till

vilken kostnad dessa användare kan och

vill ansluta sig till ett nationellt

system.

Förhandlingsmannen har den 27 mars 2002

överlämnat rapporten Ett nät för trygghet

till statsrådet Mona Sahlin. Av rapporten

framgår bl.a. att det inte råder någon

tvekan om att önskan om ett gemensamt,

rikstäckande nät är starkt. Det framgår

också att om regeringen nu vill samla och

aktivera de potentiella användarna måste

regeringen på ett tydligt sätt markera

sin politiska vilja att skapa ett

nationellt nät. Detta får trovärdighet

bara om regeringen också förklarar sig

beredd att stå som ekonomisk garant,

framhålls i rapporten.

I rapporten sammanfattas

förhandlingsmannens förslag i följande

sex punkter.

· Regeringen gör tillsammans med

kommun- och landstingsförbunden ett

uttalande om önskvärdheten av ett basnät

för trygghet och säkerhet med TETRA eller

likvärdig standard.

·

· Regeringen uppdrar till

Rikspolisstyrelsen (RPS) att förbereda

upphandling i Skåne för ett rikstäckande,

allmänt basnät. RPS åläggs samverka med

andra intresserade användare inför

utformandet av upphandlingsuppdraget.

·

· Regeringen beslutar våren 2002

om en kommitté som skall överta polis-ens

ansvar för basnätet. Ett uppdrag bör

också läggas ut våren 2002 för att starta

uppbyggnaden av kommittén. Den bör vara i

funktion i början av hösten 2002.

·

· Regeringen beslutar om

direktfinansiering via budgeten eller

lånefinansi-ering av basnätet. Polisen

måste redan för år 2003 få den första

etappen direktfinansierad eller få en

utökad låneram och bemyndiganden för

denna.

·

· Regeringen ger direktiv till

sina myndigheter att vid byte av

trygghetssystem övergå till detta

gemensamma nät.

·

· Regeringen beslutar att bidrag

till säkerhetssystem i kommuner och

landsting fortsättningsvis skall gälla

anslutning till det nya nätet.

·

Utskottet vill med anledning av

kommittémotion Fö19 (kd) yrkande 7

framhålla att riksdagen i ett

tillkännagivande till regeringen den 6

december 2001 (bet. 2001/02:FöU1, rskr.

2001/02:skr. 87-90) bl.a. framhållit att

det system som Rikspolisstyrelsen nu

börjat utveckla skall byggas på ett

sådant sätt och med så hög kvalitet att

förutsättningarna finns att det på sikt

kan utvecklas till ett landstäckande

gemensamt system för andra

samhällsviktiga verksamheter, såsom

kommunal och statlig räddningstjänst,

kustbevakning, tull, hälso- och sjukvård,

Försvarsmaktens verksamhet, SOS

alarmering, m.fl.

Utskottet kan konstatera att den av

regeringen utsedda förhandlingsmannen i

konkreta punkter föreslagit ett

tillvägagångssätt i den fortsatta

hanteringen av frågan om anskaffning av

ett nationellt radiokommunikationssy-

stem. Utskottet utgår ifrån att

regeringen nu aktivt arbetar vidare med

frågan utifrån förhandlingsmannens

förslag.

Utskottet kan ha viss förståelse för

att regeringen bedömer att det i nuläget

saknas förutsättningar för finansiering

av ett fullt utbyggt gemensamt och

landstäckande radiokommunikationssystem

baserat på TETRA-standard eller

likvärdigt. Utskottet förutsätter att

inriktningen fortsatt skall vara att få

till stånd ett landstäckande gemensamt

system för radiokommunikation.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan

anfört avstyrks kommittémotion Fö19 (kd)

yrkande 7.

Skydd mot informationsoperationer1

Utskottets bedömning och förslag i

korthet

Utskottet understryker på nytt vikten

av samordning och tvärsektoriella

lösningar för hela samhället när det

gäller skyddet mot

informationsoperationer.

Utskottet kan konstatera att det pågår

en mycket snabb utveckling när det

gäller frågor om hur samhällsviktig

infrastruktur skall kunna skyddas mot

informationsoperationer. De åtgärder

som regeringen redovisar får ses som

steg på vägen i en utvecklingsprocess.

Reger-ingen bör därför om ett par år

följa upp erfarenheterna av den nya

strategin och ordningen och göra en

övergripande översyn av verksamheten

samt redovisa denna för riksdagen.

Utskottet föreslår att motionerna Fö2

(m) yrkande 5, Fö10 (fp) yrkandena 8

och 9, Fö12 (v) yrkande 9, Fö18 (m)

yrkande 4, Fö20 (fp) yrkandena 5-8 samt

Fö208 (m) avslås av riksdagen.

Proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse

av totalförsvaret

Regeringen bedömer i proposition

2001/02:10 Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret att IT-säkerhet är av

avgörande betydelse för hantering av

informa-tionsoperationer. En övergripande

strategi för samhällets hantering av

informationssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer bör därför

utarbetas. Vidare bör

· den nya planeringsmyndigheten

inom det civila försvaret ges ett

sammanhållande myndighetsansvar för

samhällets IT-säkerhet,

·

· de av Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen samt

Försvarsberedningen föreslagna

övergripande omvärldsanalyserna

genomföras,

·

· en funktion för IT-

incidenthantering inrättas,

·

· en funktion för teknikkompetens

inom IT-säkerhetsområdet inrättas samt

·

· ett system för evaluering och

certifiering byggas upp.

·

Därutöver är det angeläget att

· svenska internationella

åtaganden och multilaterala

överenskommelser inom verksamhetsområdet

utvecklas,

·

· Sverige verkar för att

internationella skyddssystem etableras

och aktivt stöder arbetet med att

åstadkomma internationella avtal och

regler för att öka skyddet mot

informationsoperationer och då framför

allt de IT-relaterade hoten samt

·

· ett nationellt harmoniserat

regelverk upprättas för att säkerställa

överblick och samordning av olika regler

och för att skapa sammanhållna och

entydiga regler avseende

informationssäkerhet.

·

Regeringen framhåller att möjligheterna

att störa eller sabotera samhällsviktig

infrastruktur har fått ökad uppmärksamhet

i takt med att system och funktioner blir

alltmer beroende av informationsteknik

(IT). Då de tekniska systemen blir

alltmer komplexa och ömsesidigt beroende

får de således en allt större betydelse

för säkerheten i samhället. Sammantaget

medför dessa omständigheter att

samhällets totala sårbarhet ökar

samtidigt som oönskade ingrepp i ett

enskilt IT-system kan få återverkningar

på stora delar av samhället.

Informationsoperationer riktade mot

infrastrukturen skulle enligt regeringen

kunna få allvarliga konsekvenser för

samhället om inte hoten möts med

ändamålsenliga skyddsåtgärder.

Säkerhetsfrågorna bör enligt regeringen

beaktas som en naturlig och grundläggande

komponent vid utveckling inom IT-området.

Säkerhetsfunktioner bör så långt möjligt

byggas in i system från början.

Informationssäkerheten bör ha en

tvärsektoriell förankring, då möjliga

angreppspunkter finns inom de flesta

sektorer och risken för spridning till

andra är stor. Regeringen anser att

säkerhetskravet på informationssamhället

medför att en övergripande strategi för

samhällets hantering av

informationssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer bör utarbetas.

I takt med att osäkerheten om var och

hur hot och störningar kan komma att

uppstå ökar enligt regeringen behovet av

en samordnande instans som har förmågan

till överblick och kunskap om hur

incidenter skall hanteras tillsammans med

mandat att vidta förebyggande åtgärder.

Regeringen anser i likhet med

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen och

Försvarsberedningen att den nya

planeringsmyndigheten inom det civila

försvaret bör ges ett sammanhållande

myndighetsansvar för samhällets IT-

säkerhet och att övergripande

omvärldsanalyser bör genomföras.

Regeringen anser att Sårbarhets- och

säkerhetsutredningens förslag rörande en

funktion för IT-incidenthantering bör

genomföras.

Regeringen anser att Sårbarhets- och

säkerhetsutredningens förslag att det

skall inrättas en funktion för

teknikkompetens inom IT-säkerhet bör

genomföras.

Regeringen anser att Sårbarhets- och

säkerhetsutredningens förslag att bygga

upp ett system för evaluering och

certifiering bör genomföras. Vidare anser

regeringen att det är angeläget att

Sverige fortsätter samarbetet som syftar

till ett ömsesidigt erkännande av IT-

säkerhetscertifikatet, Common Criteria

Recognition Arrangement (CCRA).

Lagstiftningen behöver enligt

regeringen ses över för att denna skall

medge införandet av aktiv IT-kontroll och

etablering av en IT-incidenthanterings-

funktion.

Regeringen anmäler att den i flera

frågor avser att återkomma till riksdagen

under våren 2002.

Proposition 2001/02:158 Samhällets

säkerhet och beredskap

Regeringen hänvisar till att den i

propositionen Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret (prop. 2001/02:10)

aviserade att den avsåg att återkomma med

en organisatorisk struktur för IT-

säkerhetsarbetet i Sverige. I

propositionen Samhällets säkerhet och

beredskap redovisas nu en sådan

organisatorisk struktur. Strukturen

innebär att Sveriges beredskap inom

informationssäkerhetsområdet förbättras.

Som ett led i detta anser regeringen att

Försvarets radioanstalt bör ges ansvar

för teknikkompetens,

Krisberedskapsmyndigheten få ansvar för

övergripande omvärldsanalys och

Försvarets materielverk få ansvar för ett

system för certifiering och evaluering.

En IT-incidentfunktion bör också

inrättas. Regeringen avser att utvärdera

den organisatoriska strukturen om två år.

Regeringen avser också att genomföra en

översyn av de författningar som berörs av

informationssäkerhetsfrågorna.

Målet bör enligt regeringen vara att

upprätthålla en hög informationssäkerhet

i hela samhället som innebär att man

skall kunna förhindra eller hantera

störningar i samhällsviktig verksamhet.

Strategin för att uppnå detta mål bör

liksom övrig krishantering i samhället

utgå från ansvarsprincipen,

likhetsprincipen och närhetsprincipen.

Principiellt gäller att den som

ansvarar för

informationsbehandlingssystem även

ansvarar för att systemet har den

säkerhet som krävs för att systemet skall

fungera tillfredsställande. En viktig

roll för staten är därför att se till

hela samhällets behov av

informationssäkerhet och vidta de

åtgärder som rimligen inte kan åvila den

enskilda systemägaren.

För att förhindra allvarliga

informationsattacker mot Sverige bör

enligt regeringen underrättelse- och

säkerhetstjänsternas arbete förstärkas.

Enligt regeringen behöver

lagstiftningsåtgärder genomföras mot

bakgrund av de åtgärder som redovisas i

propositionen. Därutöver är det av vikt

att vidta åtgärder av organisatorisk

natur.

Regeringen framhåller att i enlighet

med vad den redovisade i propositionen

Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

(prop. 2001/02:10) avser regeringen att

inrätta fyra verksamhetsområden i syfte

att förbättra informationssäkerheten.

Dessa är omvärldsanalys, IT-

incidenthantering, teknikkompetens samt

ett system för evaluering och

certifiering.

För att snabbt kunna stärka

informationssäkerheten anser regeringen

att de nya uppgifterna bör fördelas på de

myndigheter som i dag har närliggande

verksamhet. Efter den utvärdering som

regeringen avser att göra efter två år

kan andra organisatoriska lösningar inom

informationssäkerhetsområdet bedömas vara

lämpliga. Regeringen utesluter inte att

det kan finnas andra verksamheter inom

informationssäkerhetsområdet som då också

kan behöva ses över.

Med anledning av de frågor som

framkommit i remissyttranden över

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

betänkande (SOU 2001:41) och under

beredningsarbetet avser regeringen att

låta genomföra en översyn av

författningar som berör

informationssäkerhetsfrågorna.

Regeringen anser att det i

Krisberedskapsmyndighetens sammanhållande

myndighetsansvar för samhällets

informationssäkerhet bör ingå att följa

upp och utvärdera informationssäkerheten

i samhället och årligen lämna en samlad

bedömning till regeringen. Det

sammanhållande myndighetsansvaret innebär

inga förändringar i nuvarande

ansvarsfördelning mellan olika

myndigheter i

informationssäkerhetsfrågor.

Krisberedskapsmyndigheten bör inte svara

för sådan omvärldsanalys som faller inom

andra myndigheters ansvars-områden.

Därutöver bör Krisberedskapsmyndigheten

ges ansvar för att se till att det

utvecklas ett samarbete mellan offentlig

sektor och näringsliv inom

informationssäkerhetsområdet.

Regeringen anser att Post- och

telestyrelsen bör få i uppgift att

ansvara för hantering av uppgifter om IT-

incidenter. Regeringen finner det

angeläget att en verksamhet med en

särskild funktion för IT-incidenter

påbörjas. Post- och telestyrelsen har

genom att utreda förutsättningarna för

denna uppgift hög beredskap för att

relativt snabbt kunna bygga upp

verksamheten. Regeringen finner att Post-

och telestyrelsen med sin beredskap inför

uppgiften har bäst förutsättningar att

vara ansvarig. Uppgiften till Post- och

telestyrelsen skall utformas så att den

inte inskränker på det nuvarande ansvar

som andra myndigheter har.

Regeringen har för avsikt att låta

utreda behovet av författningsändringar,

bl.a. för att klargöra gränsdragningen

mellan berörda aktörer och

sekretessfrågor kring funktionen.

Nuvarande sekretesslagstiftning medger

inte någon rapporteringsplikt. Enligt

regeringens bedömning bör därför

rapporteringen vara frivillig. Varje

myndighet har i samband med

inrapportering att sekre-tesspröva det

material som lämnas in.

Post- och telestyrelsen bör stödja

myndigheterna genom information och

rådgivning. System för att fånga

information om inträffade incidenter samt

för informationsutbyte mellan

myndigheterna och Post- och telestyrelsen

bör utvecklas. Systemet bör utformas så

att det blir möjligt att snabbt kunna

sprida information om nya problem som kan

störa IT-system. För att kontinuerligt

förbättra det förebyggande arbetet skall

Post- och telestyrelsen även sammanställa

statistik. Fortsatt utredning är

nödvändig för att Post- och telestyrelsen

även skall kunna hantera anslutningen av

andra intressenter.

Regeringen anser att Försvarets

radioanstalt bör ges ansvaret för att

tillhandahålla teknikkompetens inom

informationssäkerhetsområdet. Det finns

enligt regeringen starka skäl som talar

för att det inom den statliga sfären

skall finnas en hög teknisk kompetens för

avancerat stöd i

informationssäkerhetsfrågor.

Förtroendefrågan är central i dessa

sammanhang. Inom Försvarets radioanstalt

finns ett högt utvecklat

säkerhetstänkande, varför denna myndighet

är väl lämpad att anförtros uppgiften.

Försvarets radioanstalt bör bl.a. kunna

· stödja insatser vid nationella

kriser med IT-inslag,

·

· medverka till identifieringen av

inblandade aktörer vid hot mot

samhällsviktiga system,

·

· genomföra aktiv IT-kontroll och

·

· ge annat tekniskt stöd inom

informationssäkerhetsområdet.

·

Regeringen anser att Försvarets

materielverk bör få i uppgift att bygga

upp ett system för evaluering och

certifiering av IT-säkerhetsprodukter.

Regeringen hänvisar till att den i

proposition 2001/02:10 framhåller att

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

förslag att bygga upp ett system för

evaluering och certifiering bör

genomföras. Vidare anser regeringen att

det är angeläget att Sverige fortsätter

det internationella samarbetet som syftar

till ett ömsesidigt erkännande av IT-

säkerhetscertifikatet. Regeringen anser

att det inom den offentliga förvaltningen

är Försvarets materielverk med sin

erfarenhet inom detta område som är den

mest lämpliga myndigheten att bygga upp

ett system för evaluering och

certifiering.

Inom ramen för certifieringssystemet bör

Försvarets materielverk kunna

· licensiera evalueringsföretag

efter de principer som tillämpas i CCRA,

·

· ge stöd och råd vid utnyttjande

av standarden Common Criteria för

kravspecifikation,

·

· utöva tillsyn av de

evalueringsföretag som man har knutit

till sig vad gäller kompetens och metodik

i samverkan med SWEDAC,

·

· godkänna nya evalueringsuppdrag

till evalueringsföretagen i syfte att

säkerställa en rimlig balans mellan

ambitionsnivå, produktens komplexitet,

bedömd erforderlig tid och resursåtgång,

·

· följa upp pågående

evalueringsuppdrag,

·

· granska evalueringsrapporter,

·

· utge certifikat samt

·

· medverka i internationell

samverkan i syfte att säkerställa och

vidmakthålla erkännande av svenska

certifikat och att effektivisera

metodiken för evaluering.

·

Att certifiera säkerhetsprodukter som är

evaluerade kräver enligt regeringen

resurser och kompetens. Försvarets

materielverk bör ha goda förutsättningar

att skapa detta system. Även andra

organisationer skall ha möjlighet att

skapa evaluerings- och

certifieringssystem, och dessa skall

verka i konkurrens.

Mot bakgrund av

informationssäkerhetsfrågornas globala

natur är det, som anförts bl.a. i

proposition 2001/02:10, enligt regeringen

viktigt att delta i det internationella

samarbetet kring dessa frågor.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets

kommittémotion Fö2 (m) av Henrik

Landerholm m.fl. framhålls att säkerheten

kring IT-frågorna måste lyftas fram på

ett bättre sätt än vad som sker i dag.

Förutom behovet av att studera kopplingen

mellan el, tele och IT när det gäller

ömsesidigt beroende av funktionalitet

finns det anledning att särskilt beakta

konsekvenserna av störningar och angrepp

på samhällsviktiga IT-system och IT-

relaterade verksamheter.

Ett effektivt IT-säkerhetsarbete

förutsätter att man noga följer

utvecklingen i omvärlden och analyserar

dess konsekvenser för IT-säkerheten.

Ansvaret för driftsäkerhet och skydd

måste klargöras. Förslaget om ett

sammanhållande organ samt en övergripande

strategi för hantering av IT-säkerhet får

motionärernas stöd. Det finns anledning

att understryka att även några av de

förslag från Försvarsberedningen som inte

återfinns i propositionen bör övervägas.

Det handlar bl.a. om en central

statistikenhet för samverkan med

näringslivet som bl.a. Svenskt Näringsliv

ställt sig positivt till. Det krävs också

enligt motionärernas mening en koppling

mellan incidenthanteringsfunktionen och

rättsväsendet.

Riksdagen bör enligt motionärerna

tillkännage för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om IT-säkerhet

(yrkande 5).

I Folkpartiet liberalernas kommittémotion

Fö10 (fp) av Runar Patriksson och Eva

Flyborg framhåller motionärerna att de

tillstyrker att en övergripande strategi

för samhällets hantering av IT-säkerhet

och skydd mot informationsansvar

skyndsamt fastställes med en tydlig

ansvars- och rollfördelning. Den måste

bygga på ett tvärsektoriellt synsätt och

en nära samverkan mellan privat och

offentlig sektor.

Motionärerna tillstyrker förslaget att

den nya planeringsmyndigheten ges ett

sammanhållande myndighetsansvar för

samhällets IT-säkerhet, som kan utgöra

ett viktigt stöd till Regeringskansliet

för att åstadkomma en snabb

implementering av angelägna förslag.

En nödvändig grund för

planeringsmyndigheten är att kunna följa

utvecklingen med hjälp av

omvärldsanalyser som får stöd av civila

och militära underrättelse- och

säkerhetsfunktioner.

Motionärerna tillstyrker vidare

skapandet av en funktion för IT-incident-

hantering för att i realtid eller nära

realtid kunna spåra ursprung till ett

dataangrepp, se till att attacker mot

datasystem avstyrs och upphör samt stödja

återställande av systemen vid större

attacker liksom kvalificerad

incidentanalys. Det är angeläget med ett

väl fungerande samarbete mellan denna

incidenthanteringsfunktion och

motsvarande privata, då näringslivet ofta

är måltavla för denna typ av intrång.

Eftersom det kan vara svårt att

omedelbart spåra karaktären på källan och

därmed fastställa handlingsvägar för att

uppnå resultat, måste polisiära

funktioner och övriga rättsfunktioner

vara knutna till IT-incidenthanteringen.

För att skapa underlag till en

helhetsbild gällande hot, aktörer,

tillvägagångssätt och teknik bör en

central funktion för bearbetning av

statistik över incidenter inrättas. Det

är av stor vikt att denna

statistikfunktion har en nära och

omfattande samverkan med svenskt

näringsliv.

Riksdagen bör enligt motionärerna ge

regeringen till känna att den bör

återkomma till riksdagen med förslag till

struktur för samhällets hantering av IT-

säkerhet och informationsoperationer

(yrkande 9) och vad i motionen anförs om

en helhetssyn på samhällets hantering av

informationssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer (yrkande 8).

I Vänsterpartiets kommittémotion Fö12 (v)

av Berit Jóhannesson m.fl. hänvisar

motionärerna till att regeringen i frågan

om IT-säkerheten säger: "IT-säkerheten är

av avgörande betydelse för hantering av

informations-operationer. En övergripande

strategi för samhällets hantering av

informa-tionssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer bör därför

utarbetas."

Motionärerna delar denna syn. Men

regeringen nämner inte när den avser att

återkomma till riksdagen i denna fråga.

Riksdagen bör därför enligt motionärerna

ge regeringen i uppdrag att återkomma med

strategifrågor i samband med de andra IT-

frågorna under våren (yrkande 9).

I Moderata samlingspartiets

kommittémotion Fö18 (m) framhåller

motionärerna att de anser att

utgångspunkten för regeringens strategi

om informationssäkerhet bör vara att

varje företag, organisation och myndighet

ansvarar för att den egna

informationsbehandlingen sker med

betryggande säkerhet. När det gäller

säkerhet i samhällsviktiga funktioner bör

riksdag och regering ansvara för den

övergripande strategin och erforderlig

samordning. Denna bör även omfatta

arbetet med utvecklingen av

informationssäkerhet i samhället. Det är

regeringen som skall fastställa en samlad

handlingsplan för åtgärder inom området.

Handlingsplanen skall redovisas löpande

och en gång om året redovisas för

riksdagen.

Motionärerna anser att det är fel av

regeringen att delegera ansvaret inom IT-

säkerhetsområdet till

Krisberedskapsmyndigheten. Inte minst av

det skälet att några förslag till

erforderliga förändringar i författningen

som ger myndigheten rätt att utfärda

tvingande anvisningar inte finns.

Tvingande anvisningar är enligt

motionärerna ett regeringsansvar som inte

får delegeras.

Motionärerna föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

informationssäkerhet (yrkande 4).

I Folkpartiet liberalernas kommittémotion

Fö20 (fp) av Runar Patriksson och Eva

Flyborg påpekas att Folkpartiet

liberalerna sedan länge har tillstyrkt

att en övergripande strategi för

samhällets hantering av IT-säkerhet och

skydd mot informationsoperationer

fastställes med en tydlig ansvars- och

rollfördelning. Den måste bygga på en

helhetssyn baserad på ett tvärsektoriellt

synsätt och en nära samverkan mellan

privat och offentlig sektor (yrkande5).

Det ser ut som en tanke, menar

motionärerna, att regeringen nu i sin

proposition utan närmare motivering

överger det väl inarbetade och

definierade begreppet skydd mot

informationsoperationer för det luddigare

och mer intetsägande skydd av

samhällsviktiga IT-beroende system.

Informationsoperationer är enligt

motionärerna det övergripande begreppet.

Motionärerna föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en

struktur på samhällets hantering av

informationssäkerhet och skydd mot

informationsoperationer (yrkande 6).

Motionärerna anser att den nya

Krisberedskapsmyndigheten bör ges ett

sammanhållande myndighetsansvar för

samhällets IT-säkerhet, som kan utgöra

ett viktigt stöd till Regeringskansliet

för att åstadkomma en snabb im-

plementering av angelägna förslag. Dit

hör framför allt att ansvara för

sektorövergripande frågor.

En nödvändig grund för detta arbete

inom Krisberedskapsmyndigheten är att

kunna följa utvecklingen med hjälp av

omvärldsanalyser som får stöd av civila

och militära underrättelse- och

säkerhetsfunktioner.

Det är enligt motionärerna viktigt att

det övergripande ansvaret för skydd mot

informationsoperationer får en tydlig

organisatorisk inplacering inom den nya

Krisberedskapsmyndigheten. Detta bör

riksdagen ge regeringen till känna

(yrkande 7).

Motionärerna tillstyrker skapandet av

en funktion för IT-incidenthantering med

placering vid Post- och telestyrelsen

(PTS). Det är angeläget med ett väl

fungerande samarbete mellan denna

incidenthanteringsfunktion och

motsvarande privata, då näringslivet ofta

är måltavla för denna typ av intrång. För

att skapa underlag till en helhetsbild

gällande hot, aktörer, tillvägagångssätt

och teknik bör en central funktion för

bearbetning av statistik för incidenter

inrättas. Det är av stor vikt att denna

statistikfunktion har en nära och

omfattande samverkan med svenskt

näringsliv. Här finns en uttalad

beredskap hos näringslivet att medverka.

Motionärerna föreslår att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett

fungerande samarbete med näringslivet

rörande IT-säkerhet och skydd mot

informationsoperationer (yrkande 8).

I motion Fö208 (m) av Margareta Cederfelt

och Cristina Husmark Pehrsson anförs att

om främmande länder eller

antidemokratiska organisationer vill

erövra Sverige är det fullt möjligt att

de väljer att använda IT som vapen eller

som stöd för andra aktioner.

I syfte att öka Sveriges beredskap vid

eventuella hotsituationer behöver

försvaret reformeras och utvecklas. Detta

kan enligt motionärerna ske genom att

försvaret satsar på att utveckla IT-

säkerheten ur ett nationellt perspektiv.

Utskottets ställningstagande

I sitt yttrande (1995/96:FöU4y) över 1996

års IT-proposition till trafikutskottet

framhöll försvarsutskottet att det

saknades ett uttalat samlat ansvar på

departements- eller myndighetsnivå för

sårbarhets- och säkerhetsaspekterna om

informationstekniken. Ett betydande antal

myndigheter inom staten har viktiga

uppgifter och stor kompetens inom IT-

säkerhetsområdet - var och en dock inom

sitt speciella ansvarsområde. Ingen

myndighet har emellertid av regeringen

getts ett sammanhållet ansvar för

helheten och för att ha en samlad

överblick inom området. Försvarsutskottet

anförde mot denna bakgrund följande:

Utskottet anser för sin del att den av

regeringen aviserade arbetsgruppen för

att följa hot- och

sårbarhetsaspekterna är otillräcklig

med hänsyn till de krav som numera bör

ställas, dels mot bakgrund av vad

riksdagen uttalat under 1987/88 års

riksmöte, dels mot bakgrund av den

vidgade hotbilden och den betydelse

som samhällets infrastruktur har både

i fred, kriser och i krig - särskilt

lednings- och informationssystemen.

Reger-ingen har anledning att inför

propositionen om 1996 års

försvarsbeslut på nytt överväga

frågorna om informationsteknikens

särskilda betydelse för totalförsvaret

och hur en hög säkerhet för denna

skall ordnas redan i fred. Utskottet

har vidare inhämtat att regeringen

under hösten 1996 avser att genom en

proposition lämna riksdagen förslag i

anledning av Hot- och riskutredningens

förslag. Med hänsyn till ämnets

särskilda betydelse förordar utskottet

emellertid att riksdagen ger

regeringen i uppdrag att organisera

ett mer samlande och samordnande

ansvar för IT-säkerhets-frågorna än

för närvarande. I det sammanhanget bör

behovet av att koordinera Sveriges

medverkan i det internationella IT-

säkerhetsarbetet beaktas. Utskottet

anser vidare att regeringen bör

återkomma till riksdagen med en

utvecklad strategi på IT-

säkerhetsområdet, där regeringen

preciserar statens ansvar och anger

hur säkerhetsarbetet inordnas i det

nationella handlingsprogrammet för IT

samt hur säkerhetsarbetet bör

organiseras. Vad utskottet nu har

anfört bör riksdagen som sin mening ge

reger-ingen till känna.

Trafikutskottet delade försvarsutskottets

uppfattning att informationstekniken har

genomgripande effekter på samhällets

säkerhet och sårbarhet. Enligt

trafikutskottets uppfattning borde därför

riksdagen som sin mening ge reger-ingen

till känna vad försvarsutskottet i sitt

yttrande anfört dels om organisationen av

ett mer samlande och samordnande ansvar

för IT-säkerhetsfrågorna, dels om att

regeringen bör återkomma till riksdagen

med en utvecklad strategi på området.

I sitt yttrande (1999/2000:FöU5y) över

propositionen Ett informationssamhälle

för alla (prop. 1999/20:86) framhöll

utskottet - på nytt - att hotet mot

informationssamhället har fått ökad

betydelse i takt med att samhällsviktiga

system och funktioner blir beroende av

informationsteknik. Den internationella

utvecklingen inom området har tydligt

visat att hela samhället berörs - inte

bara den offentliga förvaltningen. Hela

samhällets beroende och dess sårbarhet

har därför även en stor säkerhetspolitisk

betydelse. Utgångspunkten för beredskap

och skyddsåtgärder är inte primärt knuten

till skyddet av Sve-riges territorium

utan i högre grad till behovet att skydda

svenska intressen och nationella

tillgångar, t.ex. en funktionssäker

samhällsviktig infrastruktur, såväl i

fred som i kris och krig. En nationell

samordning och ett sektorsövergripande

ansvar för planering och exekutiva

åtgärder blir därmed nödvändigt.

Utskottet framhöll vidare att det

delade regeringens uppfattning att

ansvaret för informationssäkerheten även

fortsättningsvis skall ligga hos de

myndigheter, företag och organisationer

som har det normala verksamhetsansvaret.

Informationssäkerheten kan inte betraktas

som något annat än en normal del av

verksamheten. Denna ordning är emellertid

inte tillräcklig. Tvärsektoriella hot

kräver tvärsektoriella lösningar.

Ansvarsfrågorna i ett mer nationellt

perspektiv måste nu äntligen klaras ut.

Det var utskottets mening att den

utredare som nu arbetar måste lämna

förslag till hur en tvärsektoriell

samordning för IT-säkerhet och skydd mot

informationskrigföring i Sverige bör

utformas.

Utskottet erinrade om riksdagens

tidigare tillkännagivande i frågan (bet.

1995/96:TU19). Försvarsutskottet utgick

således från att regeringen snarast

därefter skulle återkomma till riksdagen

med förslag som redovisar de konkreta

åtgärder - och eventuella

författningsförslag - som behövs för ett

mer samlat ansvarstagande för Sveriges

informationssäkerhet än hittills.

De förslag som Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen i sitt betänkande

(SOU 2001:41) har lämnat i avsnittet

Strategi för ökad IT-säkerhet och skydd

mot informationsoperationer har efter

remissbehandling utgjort underlag för

regeringens bedömning av dessa frågor i

propositionerna Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret (prop. 2001/02:10) och

Samhällets säkerhet och beredskap (prop.

2001/02:158). Sårbarhets- och

säkerhetsutredningen har fortlöpande i

sitt arbete lämnat information till den

parlamentariskt sammansatta

Försvarsberedningen. Försvarsberedningen

har i sin rapport Ny struktur för ökad

säkerhet - nätverksförsvar och

krishantering (Ds 2001:44) lämnat sin syn

på frågor om IT-säkerhet och skydd mot

informationsoperationer. Regeringens

bedömanden överensstämmer i huvudsak med

Försvarsberedningens.

Enligt utskottet kan

informationsoperationer riktade mot hela

samhällets infrastruktur få allvarliga

konsekvenser om den inte skyddas med

säkerhetsåtgärder. Informationssäkerheten

har därvid en stor betydelse. Utskottet

understryker ånyo vikten av samordning

och tvärsektoriella lösningar för hela

samhället - inte bara för

statsförvaltningen - när det gäller

skyddet mot informationsoperationer.

Utskottet anser att målet när det

gäller den övergripande strategin bör

vara att skapa en hög säkerhet för alla

funktioner i samhället som innebär att

störningar i viktig verksamhet skall

förhindras eller kunna hanteras.

När det gäller informationssäkerheten i

samhället anser utskottet att principen

bör vara att den som har ansvar för ett

informationssystem även bör svara för

säkerheten i det. Staten har en viktig

roll att se till hela samhällets behov av

informationssäkerhet och vidta de

åtgärder som inte den enskilde

systemägaren rimligen kan göra.

Enligt utskottet behöver det för den

tvärsektoriella samordningen på nationell

nivå inrättas funktioner för övergripande

omvärldsanalys, IT-incident-hantering,

teknikkompetens samt system för

granskning av IT-produkter (evaluering)

och för att fastställa

granskningsresultaten (certifiering).

Krisberedskapsmyndigheten är lämpad att

få ansvar för övergripande tvärsektoriell

samordning och omvärldsanalys. Utskottet

delar regeringens uppfattning att det är

viktigt att myndigheten i sitt arbete får

stöd av myndigheter som har underrättelse-

och säkerhetsfunktioner. En betydelsefull

uppgift för Krisberedskapsmyndigheten

blir att utveckla ett nära samarbete

mellan offentlig sektor och näringsliv

inom informationssäkerhetsområdet.

Post- och telestyrelsen bör få ansvar

för funktionen för IT-incident-hantering.

Enligt regeringen medger inte nuvarande

sekretesslagstiftning rapporteringsplikt

till Post- och telestyrelsen när det

gäller IT-incidenter. Utskottet anser det

angeläget att föreskrifter utarbetas för

system där statlig verksamhet åläggs att

rapportera IT-incidenter. En viktig

uppgift för myndigheten blir att

sammanställa statistikuppgifter över

inkomna rapporter för att skapa underlag

för en helhetsbild. Uppgifterna skall

också kunna fungera som en

varningsfunktion som kan utnyttjas för

att slå larm till berörda. Utskottet

anser också att annan offentlig

verksamhet på sikt bör inordnas i ett

system med incidentrapportering. Även ett

nära samarbete med näringslivet bör

eftersträvas inom funktionen. Vidare bör

samverkansformer utvecklas mellan Post-

och telestyrelsen och bl.a. polisen.

Det är enligt utskottet viktigt att det

finns en statlig myndighet som kan ge

kvalificerat stöd i

informationssäkerhetsfrågor. Försvarets

radioanstalt har lämplig kunskap och

lämpligt säkerhetsmedvetande för att få

ansvar för att tillhandahålla

teknikkompetens inom den offentliga

sektorn.

Försvarets materielverk är en lämplig

myndighet att tilldelas ansvar för att

bygga upp ett system för utvärdering av

säkerheten i IT-produkter och

fastställande av granskningsresultaten.

Utskottet kan konstatera att det pågår

en mycket snabb utveckling när det gäller

frågor om hur samhällsviktig

infrastruktur skall kunna skyddas mot

informationsoperationer. De åtgärder som

regeringen redovisar får därför ses som

steg på vägen i en utvecklingsprocess.

Regeringen bör när den beskrivna

strategin och strukturen etablerats och

verkat ett par år utvärdera denna och

göra en övergripande översyn och därefter

lämna en redovisning av hur den då ser på

dessa frågor. I det sammanhanget är det

viktigt att ansvarsgränserna till

polisens brottsförebyggande och

brottsbekämpande uppgifter närmare

klarläggs.

I olika motioner aktualiseras frågor av

det slag som utskottet övervägt.

Utskottet anser därför att det inte

behövs ytterligare uttalanden, varför

motionerna Fö2 (m) yrkande 5, Fö10 (fp)

yrkandena 8 och 9, Fö12 (v) yrkande 9,

Fö18 (m) yrkande 4, Fö20 (fp) yrkandena

5-8 samt Fö208 (m) avstyrks av utskottet.

Beredskap mot nukleära, biologiska och

kemiska risker och hot

Regeringen

Regeringen bedömer att det är angeläget

att samhället stärker förmågan att möta

nukleära, biologiska och kemiska (NBC)

risker och hot. En förbättrad samordning

och samverkan mellan berörda myndigheter

samt genomförande av särskilda

utbildnings- och övningsinsatser är

viktiga förutsättningar för att uppnå och

säkerställa en tillräcklig förmåga.

Operativt ansvariga instanser bör ha

möjlighet till säker och snabb tillgång

till experter inom NBC-området. Det

arbete som påbörjats för att förbättra

expertberedskapen bör påskyndas.

Sverige bör aktivt bidra till bättre

internationell samordning av arbetet med

att möta NBC-hot liksom till effektivare

samutnyttjande av nationella resurser vid

gemensamma insatser, såväl inom som utom

EU.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att terroristattackerna mot USA den

11 september 2001 visar att målmedvetna,

ideologiskt sammanhållna och

välmotiverade organisationer kan planera

och utföra terroraktioner som kan få

stora konsekvenser. Den efterföljande

spridningen av mjältbrandssporer via

postförsändelser samt det stora antal

mjältbrandshot i form av brev

innehållande pulver med misstänkt

mjältbrand har påtagligt ökat

medvetenheten i många länder om riskerna

för nukleära, biologiska och kemiska hot.

En följd av detta är att åtgärderna för

att höja samhällets beredskap mot sådana

hot och risker har påskyndats och givits

en högre ambition. Regeringen anser att

de särskilda åtgärder som vidtagits i

Sverige bör fullföljas. De initiativ till

förbättrat skydd och samordning liksom

det utökade samarbetet vad gäller

riskvärdering, beredskap och skydd mot

NBC-terrorism som inletts inom EU och de

nordiska länderna bör enligt regeringen

också fortsatt prioriteras.

Terroristbekämpning är i Sverige en

polisiär uppgift. Terroristattackerna mot

USA den 11 september 2001 indikerar att

en framgångsrik bekämpning av terrorism

inte kan genomföras utan en effektiv

mellanstatlig samordning och samverkan.

De ansträngningar som inletts med att

förbättra internationell samordning av

polisunderrättelseverksamhet och annan

underrättelseverksamhet, beredskap samt

skydd inom NBC-terroristområdet bör

därför fullföljas. Det är också viktigt

att kunna använda sig av resurser och

kompetens inom totalförsvaret.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

beredskap mot nukleära, biologiska och

kemiska risker och hot.

Allvarlig smitta

Regeringen

Regeringen bedömer att det finns en bra

beredskap i landet för att klara av

vanliga epidemiologiska situationer och

tillfälliga toppbelastningar av

smittsamma sjukdomar. Behov finns dock av

en förbättrad samordning och samverkan

mellan berörda myndigheter när det gäller

hantering av riktigt stora utbrott av

smittsamma sjukdomar hos djur och

människor oavsett om utbrottet är en

följd av avsiktlig smittspridning med

biologiska stridsmedel eller inte.

Som skäl för regeringens bedömning anges

bl.a. att som en följd av fallen med

mjältbrand i USA efter händelserna den

11 september 2001 har uppmärksamheten

kring och behovet av beredskap mot

sällsynta och farliga biologiska

smittämnen aktualiserats ytterligare. I

Sverige har, vid utgången av januari

2002, ca 400 försändelser med misstänkt

mjältbrandssmitta skickats till

Smittskyddsinstitutet och till

Totalförsvarets forskningsinstitut för

analys. Inte någon av de försändelser som

har analyserats har visat sig innehålla

mjältbrandssmitta. Regeringen bedömer att

mjältbrandshoten i Sverige har kunnat

hanteras på ett tillfredsställande sätt

genom god myndighetssamverkan och snabbt

gripbara analysresurser.

Mot bakgrund av slutsatserna i den i

juni 2000 av regeringen tillsatta AgNBC-

gruppens rapport och händelserna under

hösten 2001 har regeringen den 8 november

2001 uppdragit åt Socialstyrelsen att i

samverkan med Smittskyddsinstitutet,

Totalförsvarets forskningsinstitut,

Landstingsförbundet och

Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen

utreda och lämna förslag dels på en

organiserad beredskap med

expertfunktioner inom området biologiska

stridsmedel som stöd för sjukhusens

infektionskliniker och

smittskyddsläkarorganisationen, dels på

en organiserad beredskap som stöd till

Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen vid

hot om bioterrorism samt på i övrigt

lämpliga åtgärder inom Socialstyrelsens

verksamhetsområde för att höja

beredskapen inom bl.a. B-området.

Uppdraget skall redovisas senast den

15 april 2002.

Regeringen har också den 20 december

2001 tillkallat en särskild utredare med

uppgift att kartlägga och analysera

myndigheternas och de övriga offentliga

organens samlade beredskap och förmåga

att förhindra, bekämpa och i övrigt

hantera omfattande terroristattentat och

andra likartade extraordinära händelser i

Sverige.

För att kunna höja beredskapen och

förbättra samordningen och samverkan

mellan berörda myndigheter inför ett

stort utbrott av en smittsam sjukdom

eller en terrorhandling med biologiska

stridsmedel bedömer regeringen att

myndigheterna bör sträva efter att

upprätta gemensamma beredskapsplaner.

Även utbildnings- och

övningsmöjligheterna för de inblandade

myndigheterna bör utökas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

allvarlig smitta.

Nedfall av radioaktiva ämnen

Regeringen

Regeringen bedömer att beredskapen i

landet mot olyckor i svenska och

utländska kärntekniska anläggningar är i

huvudsak tillfredsställande. Beredskapen

mot olyckor i utlandet samt mot inhemska

olyckor med nationell omfattning bör

utvecklas. Ansvariga myndigheter har ett

gott samarbete som kontinuerligt

utvecklats och förbättrats. Samarbetet

med länderna i vår närhet har också

förbättrat beredskapen och minskat risken

för olyckor. Den utveckling som pågår i

samverkan mellan Statens

strålskyddsinstitut, Statens kärnkraft-

inspektion och andra beredskapsaktörer,

inklusive förbättring av mätförmågan, bör

fortsätta.

Som skäl för regeringens bedömning anförs

bl.a. att efter Tjernobylolyckan gjordes

stora insatser för att förstärka

beredskapen mot radiologiska olyckor i

landet. Nu, drygt 15 år senare, finns

dock ett visst behov av att modernisera

och utveckla mätresurserna. Det finns

också vissa tecken på att

kompetensförsörjningen inom området på

sikt försvagas.

Regeringen anför vidare att den svenska

beredskapen mot radiologiska olyckor är i

huvudsak inriktad mot att lindra

konsekvenser av olyckor vid svenska

kärnkraftverk, framför allt i berörda

län. Beredskapen bygger på ett

långtgående samarbete mellan berörda

myndigheter. Organisatoriskt sett har vi

en tillfredsställande beredskap när det

gäller närområdena kring svenska

kärnkraftverk. Beredskapen mot

konsekvenser i Sverige av utländska

olyckor är mer begränsad, och när det

gäller terroristhandlingar inom det

nukleära området är den svenska

beredskapen att hantera radiologiska

konsekvenser låg, sett i ett

internationellt perspektiv.

För att minska risken för radioaktivt

nedfall över Sverige från

kärnkraftsanläggningar i vår närhet är

det viktigt att Sverige verkar för att

kärnkraftverken även i närliggande länder

har en så hög säkerhet som möjligt. Vid

sidan av de framgångsrika bilaterala

insatserna genom Statens

kärnkraftinspektions och Statens

strålskyddsinstituts arbete bidrar

Sverige även till internationella

insatser genom Europeiska

utvecklingsbankens (EBRD) fonder.

Regeringen bedömer också att området är

väl reglerat och har tydliga

ansvarsförhållanden. Det finns därför

inget behov av väsentliga

författningsändringar.

Regeringen bedömer dock att det kan

finnas behov av att vissa bemyndiganden i

djurskydds- och foderlagstiftningen i

samband med nedfall av radioaktiva

nedfall över jordbruksmark ses över så

att regeringen, eller efter reger-ingens

bemyndigande Jordbruksverket, skall kunna

meddela föreskrifter som avviker från de

annars gällande.

Regeringen anser också att en översyn

bör göras när det gäller regeringens

bemyndigande till Jordbruksverket att

utfärda föreskrifter om gödselhantering

och växtodling i händelse av en svår

påfrestning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

nedfall av radioaktiva ämnen.

Kemikalieolyckor, transport av farligt

gods och större olyckor till sjöss med

allvarligare utsläpp som följd

Regeringen

Regeringens bedömning för området är

följande.

Regeringen anser att beredskapen är

godtagbar mot olyckor vid transport av

farligt gods och kemikalieolyckor i

stationära anläggningar liksom olyckor

till sjöss som kräver sjöräddnings- och

miljöräddningsinsatser. Regeringen anser

att ett kontinuerligt utvecklingsarbete

bör bedrivas som syftar till att anpassa

lagstiftningen till den tekniska

utvecklingen och höja kompetensen och

därmed säkerhetsnivåerna inom dessa

verksamheter.

Som skäl för regeringens bedömning anförs

bl.a. att under 2001 har Europeiska

kommissionen informerat Rådet om förslag

till ändringar av det s.k. Seveso II-

direktivet. Sammanfattningsvis innebär

förslagen bl.a. att direktivet skall

omfatta utvinning av mineraler från malm

och avfallsdammar som används i samband

med gruvdrift. Mot bakgrund av

fyrverkerifabriksolyckan i Enschede i

Nederländerna har kommissionen också

föreslagit att tröskelvärden såvitt avser

ämnen med explosiva egenskaper ändras så

att fler fyrverkerifabriker kommer att

omfattas av direktivet. Syftet med

förslaget om ändring av direktivet är att

förebygga olyckor och begränsa

skadeverkningar vid allvarliga

olyckshändelser där farliga ämnen ingår

och därmed begränsa följderna av olyckor

för människor och miljö. Beredning av

kommissionens förslag pågår för

närvarande inom Regeringskansliet.

Europeiska kommissionen har mot

bakgrund av explosionen vid en

kemikaliefabrik i Toulouse i september

2001, initierat en översyn inom EU:s

medlemsstater. Översynen omfattar en

grundlig inventering av industriella

riskanläggningar, liknande den i

Toulouse, med potential till katastrofala

effekter på samhället. Inom en nära

framtid kommer kommissionen att försöka

öka samarbetet med medlemsstaterna för

att utveckla rättsliga och andra metoder

för uppföljning av olyckor på områdena

kontroll över den fysiska planeringen,

harmonisering av allmänna

riskbedömningsmetoder och kartläggning av

risker samt information till allmänheten.

Regeringen bedömer att det finns en hög

beredskap och en god förmåga att hantera

allvarliga olyckor till sjöss, såväl

avseende sjö- som miljöräddning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

kemikalieolyckor, transport av farligt

gods och större olyckor till sjöss med

allvarligare utsläpp som följd.

Försörjning med vatten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2001/02:Fö19 (kd) yrkande 13.

Regeringen

Under avsnittet Allmänt om området

bedömer regeringen att försörjningen med

dricksvatten är känslig för störningar.

Sabotage, likaväl som oavsiktliga

händelser, kan snabbt få stora

konsekvenser, både vad gäller kvalitet

och distribution av vattnet.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att många kommuner uppvisar stora brister

när det gäller att hantera olika typer av

hot mot vattenförsörjningen. Ett antal

kommuner saknar exempelvis fortfarande

reservel till sitt största vattenverk,

och antalet reservvattentäkter är

generellt sett för litet. Förmågan att

förhindra sabotage mot

vattenförsörjningen är heller inte

tillfredsställande.

Det behövs mycket små insatser för att

skada vattenförsörjningen så att

leveranserna bryts eller vattnet

förorenas. Försörjningen med vatten är

också beroende av att det finns tillgång

till el, tele och IT. Denna sårbarhet gör

försörjningen med vatten känslig även för

terrorism och sabotage.

Förmågan att upprätthålla försörjningen

med dricksvatten under ostörda

förhållanden är enligt regeringens mening

godtagbar i hela landet. Stora läckor i

distributionsnätet kan ofta åtgärdas inom

några timmar eller ett dygn. Beredskapen

kan därför anses vara god.

Långvariga elavbrott är den viktigaste

faktorn som kan störa vattenförsörjningen

i ett större geografiskt område, då

vattenförsörjningen ofta är helt beroende

av elkraft för uppfodring, beredning och

för att hålla dricksvattennäten

trycksatta.

Förmågan att förhindra eller i tid

upptäcka sabotage med biologiska och

kemiska stridsmedel bedöms i dagsläget

inte som godtagbar. Liksom vid andra

mycket snabba förändringar av råvatten-

eller dricksvattenkvaliteten såsom

olyckor eller naturkatastrofer, kommer

analyssvaren inte att vara lika avgörande

som vid andra störningar. Det tar ofta

två till fyra dygn innan ett vattenburet

sjukdomsutbrott kan härledas till

dricksvattnet, och till det skall läggas

ett till två dygns väntan på

analysresultat. Vid ett enstaka sabotage

riktat mot dricksvatten kan därför

smittan spridas långt innan den hinner

upptäckas. Förebyggande åtgärder för att

skydda vattentäkter och anläggningar är

därför av mycket stor vikt.

Under avsnittet Åtgärder inom området

bedömer regeringen att kommunerna bör

skapa en grundförmåga att försvåra och

avvärja spridning av främst biologiska

stridsmedel och andra sjukdomsalstrande

mikroorganismer via dricksvattnet.

Livsmedelsverket ger kommunerna stöd i

detta arbete, bl.a. i form av ett

riskanalysprojekt där ett antal kommuner

fått starthjälp för att öka sin beredskap

för svåra påfrestningar. Regeringen anser

att det är angeläget att detta arbete

fortsätter.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att kommunerna har, med stöd av

Livsmedelsverket, en nyckelroll när det

gäller planeringen för att klara svåra

påfrestningar. Kommunerna är också

ansvariga på lokal nivå för att

livsmedels- och dricksvattenkvaliteten

upprätthålls. Deras tillsyn på området

bygger på Livsmedelsverkets bestämmelser

och råd m.m. Livsmedelsverkets påbörjade

informations- och utbildningsåtgärder är

därför av stor vikt för att kommunerna i

sin tillsyns- och producentroll på

livsmedels- och dricksvattenområdet i

högre grad skall kunna inkludera

säkerhetsfrågor.

Åtgärder behövs för att avhjälpa

bristen på reservvattentäkter för

särskilt utsatta vattentäkter och för att

öka andelen skyddsområden för landets

vattentäkter. Naturvårdsverket kommer att

bedriva utbildningsverksamhet inom detta

område under 2002. Också

Livsmedelsverkets insatser får stor

betydelse för att stimulera till effekter

på området, främst genom information och

kunskapsspridning på temadagar och i

riskanalysprojektet.

Livsmedelsverket har också påtalat att

det finns ett behov av en genomgång av

några kommuners uppbyggnad och val av

lösningar för IT-försörjningen inom

dricksvattenområdet. Genomgången bör

innefatta värdering av risk för intrång

och leda fram till information och

rekommendationer till kommunerna om hur

sårbarheten kan minimeras.

Motion

I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö

m.fl. framhålls att vatten är vårt

viktigaste livsmedel. Sverige

representerar tillsammans med de närmaste

grannländerna en ovanligt gynnad region

när det gäller tillgången och kvaliteten

på färskvatten. Samhällets

vattenförsörjning kräver dock en rad

beredskapsåtgärder, och antalet

vattenmyndigheter är stort.

Livsmedelsverkets riskanalysprojekt har

visat på brister i beredskap och

handlingsplaner som rör fredstida

händelser inom kommunerna. För att öka

robustheten i dricksvattenförsörjningen

anser Kristdemokraterna att

Livsmedelsverkets stöd till kommunerna

bör förstärkas så att sårbarheten kan

minimeras (yrkande 13).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan instämma i de synpunkter

som framförs i kommittémotion Fö19 (kd)

om att vatten är vårt viktigaste

livsmedel och att sårbarheten i

dricksvattenförsörjningen måste

minimeras. Utskottet kan dock konstatera

att enligt regeringens mening är förmågan

att upprätthålla försörjningen med

dricksvatten under ostörda förhållanden

godtagbar i hela landet. Stora läckor i

dis-tributionsnätet kan ofta åtgärdas

inom några timmar eller ett dygn.

Beredskapen kan därför anses vara god.

Utskottet vill erinra om att kommunerna

är ansvariga på lokal nivå för att

livsmedels- och dricksvattenkvaliteten

upprätthålls. Deras tillsyn på området

bygger på Livsmedelsverkets bestämmelser

och råd m.m. Livsmedelsverket har påtalat

att det finns ett behov av en genomgång

av några kommuners uppbyggnad och val av

lösningar för IT-försörjningen inom

dricksvattenområdet. Som framgår av

propositionen bör denna genomgång

innefatta värdering av risk för intrång

och leda fram till information och

rekommendationer till kommunerna om hur

sårbarheten kan minimeras.

Som utskottet ser det torde resultatet

av denna genomgång till huvudsaklig del

kunna tillgodose yrkande 13 i motion Fö19

(kd). Kommittémotion Fö19 (kd) yrkande 13

avstyrks därför av utskottet.

Naturolyckor och dammsäkerhet

Regeringen

Regeringen bedömer att det behövs ökade

insatser inom dammsäkerhetsområdet.

Regeringen avser därför att låta tillse

att Affärsverket svenska kraftnät får

utökade uppgifter.

Som skäl för regeringens bedömning anges

bl.a. att det är viktigt att i

samhällsplaneringen ta hänsyn till risker

bl.a. genom att utveckla ett

riskanalysverktyg. Länsstyrelserna

redovisade den 1 oktober 2001 regionala

analyser för risker, hot och sårbarheter.

Länsstyrelserna har angett att dessa

analyser skall betraktas som

riskinventeringar och att de avser att

utveckla analyserna, vilka omfattar även

dammsäkerhet och naturolyckor. Arbetet

med att kartlägga riskerna är en viktig

del av det förebyggande arbetet.

Boverket redovisade den 14 september

2001 en rapport om hur kommunernas

översiktsplaner hanterar risker för

översvämningar. Av rapporten framgår att

inga byggnader som kommit till skada har

beviljats bygglov under den senaste

tioårsperioden. Samtidigt visar Boverkets

undersökningar att kommunerna utnyttjar

mycket skiftande underlag för att

redovisa risker i översiktsplaneringen

och att man i mycket liten utsträckning

använder modern teknik, t.ex. geografiska

informationssystem, i samband med att man

tar fram underlag för planeringen.

Regeringen avser att ge Boverket i

uppdrag att i samråd med bl.a. Svenska

Kommunförbundet lämna kommunerna

information om de erfarenheter som

dragits i samband med verkets arbete med

att ta fram rapporten om hur

översvämningar hanteras i

översiktsplaneringen.

Frågor om tillstånd för att bygga i

vatten och annan vattenreglering prövas

av miljödomstolarna. Den prövning

domstolarna skall göra innebär en

avvägning mellan många olika faktorer,

bl.a. risken för översvämningar. Med

anledning av översvämningarna under

sommaren och hösten 2000 har även frågan

om vattendomarna och deras betydelse för

de höga vattenflödena diskuterats liksom

frågan om möjligheter att inom ramen för

befintlig lagstiftning ompröva domarna.

Regeringen har därför gett

Miljöbalkskommittén (M 1999:03) ett

tilläggsdirektiv (dir. 2001:25) med

inriktning på att kommittén på grundval

av relevanta vattendomar skall utreda

behovet av ändringar i miljöbalken.

Kommittén skall redovisa ett

principförslag senast den 1 juli 2002.

Sveriges meteorologiska och

hydrologiska institut gjorde en

sammanställning av erfarenheterna av de

kraftiga regnen och översvämningarna

under sommaren 2000 och en bedömning av

träffsäkerheten och kvaliteten på

prognoser och varningar under den berörda

perioden. Enligt Sveriges meteorologiska

och hydrologiska instituts redovisning

har prognoser och varningar haft stor

träffsäkerhet under perioden. Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut

avser emellertid att förstärka

beredskapen för att bättre kunna förutse

och hantera extrema vädersituationer.

Flera slags åtgärder vidtas

kontinuerligt i syfte att minska riskerna

för dammbrott och översvämningar. Ägarna

till dammar skall identifiera och värdera

riskerna samt vidta åtgärder som

eliminerar eller begränsar dessa medan

länsstyrelserna utövar tillsyn. Svenska

kraftnät har analyserat de höga flödena

och översvämningarna under sommaren och

hösten 2000 samt vintern 2001. Bland

annat konstaterades att översvämningarna

inte medförde några stora dammras, men

ett flertal problem, skador och

incidenter inträffade. Sy-stemet med

samordningsgrupper vid höga flöden

fungerade mycket väl under

översvämningarna i södra Norrland.

Svenska kraftnät har framfört att detta

bör utvecklas vidare och även införas för

de vattendrag som inte har denna

samverkansform.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har

bedömt orsakerna till dammhaveriet vid

Bolidens koppargruva i Aitik i september

2000. I rapporten till regeringen

föreslås bl.a. att möjligheterna att

skärpa tillsynen över de dammar, såväl

vattenkrafts- som gruvdammar, som tillhör

de högsta konsekvensklasserna bör utredas

vidare.

Regeringen har beslutat att Svenska

kraftnät skall verka för att rutiner för

tillsyn, uppföljning och rapportering av

dammsäkerheten skall utvecklas och

implementeras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

naturolyckor och dammsäkerhet.

Transporter

Regeringen

Regeringen bedömer att det finns skäl att

dndra inriktningen för beredskaps-

verksamheten inom transportsektorn. Den

framtida inriktningen bör utgå från en

bredare syn på hot och risker och i högre

utsträckning än i dag inriktas mot

analyser och förebyggande arbete, dels

för att minska riskerna för störningar i

samhällsviktiga transportsystem, dels för

att minska konsekvenserna genom att

lämpliga åtgärder är förberedda och kan

vidtas vid svåra påfrestningar i fred.

Som skäl för regeringens bedömning anförs

bl.a. att Sverige är ett land beroende av

såväl fungerande utrikeshandel som

inhemska transportsystem. Vid en svår

påfrestning i fred, en internationell

konflikt eller vid ett eventuellt angrepp

uppstår med stor sannolikhet störningar i

transportsektorn, vilka kan ha påtagliga

effekter och ekonomiska konsekvenser för

samhället. Sårbarheten i

transportsystemen bedöms

sammanfattningsvis ha ökat, bl.a. mot

bakgrund av ett ökat el-, tele- och IT-

beroende som innebär högre

störningskänslighet. Vidare har

trafikutvecklingen medfört en större

trängsel inom transportsystemen, vilket i

högre utsträckning än tidigare medfört

att konsekvenser av störningar blir

stora. Händelser i omvärlden som t.ex.

terroristattacken mot USA den

11 september 2001 illustrerar risker med

- och konsekvenser för -

transportsystemen samt de stora

ekonomiska följdeffekter som kan uppstå

vid en svår påfrestning i fred.

Regeringen anför vidare att den

framtida inriktningen bör utgå från en

bredare syn på hot och risker och i högre

utsträckning än i dag inriktas mot

analyser och förebyggande arbete, dels

för att minska riskerna för störningar i

samhällsviktiga transportsystem som

omfattar godstransporter,

varudistribution och persontransporter,

dels för att minska konsekvenserna genom

att lämpliga åtgärder är förberedda och

kan vidtas vid svåra påfrestningar i

fred.

Det finns behov av nya och aktuella

analyser för att, mot bakgrund av det

säkerhetspolitiska läget, den nya

inriktningen för samhällets beredskap vid

svåra påfrestningar i fred och den

pågående utvecklingen inom

transportområdet, bedöma samhällets behov

av transportresurser vid olika typer av

krissituationer. Det finns behov av att

utveckla bättre metoder för att bedöma

hot, risker, inbördes beroenden och

analysera konsekvenser vid olika

krisscenarier. Det gäller bl.a.

beroendeförhållanden inom

transportområdet, beroendeförhållanden

gentemot andra infrastrukturområden och

analyser av ekonomiska konsekvenser för

samhälle och näringsliv vid olika

krissituationer.

Mot bakgrund av att transporter kommer

att utgöra ett nytt samverkansområde med

verksamhet som bör ges en förändrad

inriktning än tidigare anser regeringen

att det finns skäl för en djupare

prövning. I prövningen bör bl.a. ingå

rimlighetsbedömningar i syfte att

identifiera lämpliga nivåer för vad som

bedöms vara acceptabla

transportkapaciteter vid olika

krissituationer. Det är i sammanhanget

också viktigt att pröva om nuvarande

regler, bl.a. i lagen om näringsidkares

skyldighet att delta i

totalförsvarsplaneringen, aktuella

förordningar och befintliga avtal i

tillräcklig utsträckning säkerställer att

samhället har transportresurser att

tillgå vid olika typer av svåra

påfrestningar i fred och vid höjd

beredskap. Det finns sannolikt behov av

ändringar och kompletteringar av

relevanta lagar, förordningar och

omförhandling av befintliga avtal mellan

staten och näringslivet. Det kan även

finnas behov av att upprätta nya avtal.

Regeringen bedömer också när det gäller

tillsynsorganisationen inom tra-

fikområdet att pågående utredningar inom

området bör inväntas. När utredningarna

lämnat sina förslag finns förutsättningar

att göra en prövning ur ett bredare

perspektiv.

Som skäl för regeringens bedömning anförs

bl.a. att den pågående

Tillsynsutredningen (Ju 2000:06) nyligen

har lämnat sitt första betänkande, vilket

bl.a. ger en bred översikt av den

statliga tillsynen, analyserar tillsynens

begrepp och roll samt pekar på insatser

och områden som bör utredas vidare. I

nästa fas skall utredaren enligt

direktiven bl.a. lämna förslag till hur

den statliga tillsynen kan göras

tydligare och effektivare. Utöver

Tillsynsutredningen pågår en

järnvägsutredning (N 2001:09) som avser

att lägga förslag avseende

Järnvägsinspektionens roll och

organisation. Vidare utreds en eventuell

vägtrafikinspektion (N 2001:16).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

transporter.

Radio och TV m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2001/02:Fö241 (s).

Regeringen

Regeringen bedömer att public service-

företagens beredskapsplanering är god och

den verksamhet som bedrivs fungerar väl

och svarar mot ställda krav. Det är

angeläget av beredskapsskäl att göra

vissa investeringar inom etermedieområdet

för att säkerställa utsändning av radio

och TV.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att riksdagen i juni 2001 fattade beslut

om nya riktlinjer för en radio och TV i

allmänhetens tjänst (prop. 2000/01:94,

bet. 2000/01:KrU8, rskr. 2000/01:268). Av

propositionen framgår att public service-

företagens beredskapsplanering är god och

att den verksamhet som bedrivs fungerar

väl och på ett ändamålsenligt sätt svarar

mot de ställda kraven på området. De

beredskapskrav som ställts på företagen i

de tidigare sändningstillstånden kvarstår

därför i oförändrad form i nu gällande

sändningstillstånd. Dock är vissa

investeringar inom etermedieområdet av

beredskapsskäl mycket angelägna att göra

för att säkerställa handlingsfriheten om

störningar av radio- och TV-sändningar

skulle inträffa.

När det gäller myndighetsmeddelanden

framgår det av sändningstillstånden för

Sveriges Radio AB och Sveriges Television

AB att de två programbolagen, i enlighet

med 3 kap. 2 § 15 radio- och TV-lagen

(1996:844), är skyldiga att kostnadsfritt

sända meddelanden som är av vikt för

allmänheten om en myndighet begär det.

För att berörda människor i en akut

situation skall nås av information har

Statens räddningsverk sedan flera år

överenskommelser med Sveriges Radio AB,

Sveriges Television AB, TV 4 AB och

Radioutgivareföreningen, som företräder

de privata lokalradiostationerna.

Räddningsverket har slutit nya avtal för

perioden 2002-2004.

Styrelsen för psykologiskt försvar

bedriver sedan hösten 1998 tillsammans

med Radioutgivareföreningen ett projekt

som skall göra det möjligt att via

samtliga lokalradiostationer, även om de

är obemannade, sända viktiga meddelanden

vid allvarliga händelser i samhället.

Systemet grundar sig på RDS-teknik (Radio

Data System) och innebär att en

utrustning installeras hos varje

radiostation. Sveriges Radio AB kan sedan

centralt genom en särskild signal sända

meddelande som automatiskt bryter

pågående lokal radiosändning. Meddelandet

till allmänheten utformas av Sveriges

Radio AB. Lokalradiostationerna har genom

Radioutgivareföreningen förklarat sig

villiga att installera utrustningen.

Provdrift kommer att ske under våren

2002. RDS-systemet beräknas vara i drift

1 juli 2002.

Regeringen bedömer att public service-

företagens beredskap är god samt att den

verksamhet som bedrivs i dag fungerar väl

och på ett ändamålsenligt sätt svarar mot

de uppställda kraven. Den tekniska

utvecklingen går emellertid snabbt, och

det finns därför anledning att noga

bevaka de eventuella förändringar av

läget för beredskapen som den tekniska

utvecklingen på medieområdet kan föra med

sig.

I avsnittet Radio och TV m.m. redovisar

också regeringen sin syn på kulturarvet,

trossamfunden och begravningsverksamheten

under svåra påfrestningar på samhället i

fred och under höjd beredskap.

Regeringen anför därvid

sammanfattningsvis att skyddet av

kulturarvet, trossamfundens verksamhet

och begravningsverksamheten är av stor

betydelse under svåra påfrestningar på

samhället i fred och under höjd

beredskap.

Kulturarvet, bl.a. kulturhistoriskt

värdefulla byggnader och miljöer samt

arkiv, är en grundläggande del av vår

kulturella helhet och identitet. Det

speglar samhällets utveckling och

människornas historia. Regeringen anser

att det är av stor vikt att kulturarvet i

så stor utsträckning som möjligt kan

skyddas under höjd beredskap och vid

svåra påfrestningar på samhället i fred.

Trossamfundens kunskaper och

erfarenheter när det gäller krishantering

är betydelsefulla i krissituationer. Mot

denna bakgrund har Överstyrelsen för

civil beredskap till uppgift att, enligt

1 b § förordningen (1988:1122) med

instruktion för Överstyrelsen för civil

beredskap, leda och samordna

trossamfundens medverkan inom det civila

försvaret. Det finns vid Överstyrelsen

för civil beredskap ett särskilt råd för

trossamfundens beredskapsfrågor. Som

framgår av propositionen bör

Krisberedskapsmyndigheten ha ett

övergripande ansvar för att

trossamfundens kunnande och insatser

uppmärksammas och tas till vara i

krishantering.

Begravningsverksamheten är en viktig

samhällsuppgift och det är av avgörande

betydelse att verksamheten kan bedrivas

även i en krissituation. Svenska kyrkans

församlingar och kyrkliga samfälligheter

är huvudmän för den helt övervägande

delen av begravningsverksamheten i

landet, 2 kap. Begravnings-lagen

(1990:1144). Regeringen får dock för

särskilda fall besluta att en kommun i

stället skall vara huvudman. Sådana

beslut har meddelats beträffande

Stockholms och Tranås kommuner. En

huvudman för begravningsverksamheten är

skyldig att vidta de

beredskapsförberedelser som behövs för

att verksamheten skall kunna bedrivas

även under höjd beredskap, 8 kap. 3 §

begravningslagen och 2 kap. 1 § lagen

(1994:1720) om civilt försvar.

Motion

I motion Fö241 (s) av Cinnika Beiming och

Ingemar Josefsson framhålls vikten av att

se över informationsberedskapen vid

katastrofer för människor med utländsk

bakgrund. Motionärerna tycker att det är

bra att riksdag och regering

uppmärksammat public service-företagens

särskilda ansvar för språkliga och

etniska minoriteters intressen, men anser

att det inte är tillräckligt.

I Sverige bor många människor med

utländsk bakgrund och med annat hemspråk

än svenska. Dessutom vistas många

människor i landet, till exempel turister

och gästarbetare. För dem är inte de

svenska medierna, TV och radio, de

naturliga informationskällorna. Enligt

motionärernas mening bör regeringen se

över vilka moderna kommunikationsmedel

som kan användas för denna typ av

information.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av yrkandet i motion Fö241

(s) om informationsberedskapen vid

katastrofer för människor med utländsk

bakgrund vill utskottet anföra följande.

Utskottet behandlade ett liknande

yrkande i april 2001 (bet. 2000/01:

FöU8). Utskottet anförde då bl.a. att

riksdagen behandlade proposition

(2000/01:94) Radio och TV i allmänhetens

tjänst 2002-2005, vari bl.a. denna fråga

tas upp. Propositionens förslag, som

riksdagen sedermera biföll, rörde bl.a.

de villkor och riktlinjer som skall gälla

under kommande tillståndsperiod för den

radio- och TV-verksamhet i allmänhetens

tjänst som bedrivs av Sveriges Television

AB, Sveriges Radio AB och Sveriges

Utbildningsradio AB. I propositionen

framhöll regeringen att public service-

företagen har ett särskilt ansvar för att

kunna sända vid katastrofer eller andra

svåra påfrestningar på samhället.

Erfarenheterna har visat att det är

viktigt att olika språkgrupper kan nås av

information vid sådana händelser.

Programföretagen bör ta hänsyn till detta

när man planerar för beredskapen inför

sådana situationer.

Utskottet har inte haft anledning att

ompröva sitt då gjorda ställningstagande

med anledning av yrkandet i motionen.

Utskottet kan därför även nu instämma i

vad motionärerna framför i sin motion om

det angelägna i att kunna informera

medborgare med utländsk bakgrund vid

katastrofer och ännu en gång konstatera

att regeringen uppmärksammat dessa frågor

genom att programföretagen skall beakta

språkliga och etniska minoriteters

intressen och att insatserna på detta

område skall öka.

Mot bakgrund av det ovan anförda

avstyrker utskottet motion Fö241 (s).

Ekonomiska kriser

Regeringen

Regeringen bedömer att planeringen av den

ekonomiska politiken inför

krissituationer och svåra

samhällspåfrestningar bör utgå från att

ansvaret för att uppnå målen för den

ekonomiska politiken vilar på generella

åtgärder inom finans-, penning- och

utrikeshandelspolitiken. Regelverket bör

syfta till att främja viktiga

försörjningsmål. Några omfattande

reglerande åtgärder i samhällsekonomin

förutsätts inte komma i fråga förrän i

ett sent skede i en krissituation.

Som skäl för regeringens bedömning anförs

bl.a. att handelsutbytet med omvärlden är

av vital betydelse för Sveriges

försörjning. Det är ett starkt svenskt

intresse att i en krissituation så länge

som möjligt upprätthålla en fri och öppen

utrikeshandel utan särskild

krisreglering.

Möjligheten att med någon form av

valutareglering hålla växelkursen på en

annan nivå än den som motsvarar

marknadernas värdering är liten i dagens

värld av fria och stora kapitalflöden.

Sveriges val att inte delta i EMU innebär

en egen nationell valutapolitik.

Regeringens grundhållning är att

valutaregler-ing bör undvikas så långt

som möjligt.

Breda ransoneringar och prisregleringar

av varor som används av hushåll och

företag kräver omfattande administration

för att fungera. En organisation

upprätthålls dock inte permanent utan får

byggas upp vid behov. Samtidigt skapar

regleringar som hindrar marknadens

prismekanism att fungera stora

effektivitetsförluster i samhällsekonomin

på grund av att de stör allokeringen av

varor och tjänster. Därför bör de

tillgripas endast om varumarknaderna inte

längre klarar att tillfredsställa

grundläggande försörjningsbehov.

Regeringens bedömningar innebär att

nationella regleringar kommer att sättas

i kraft avsevärt senare i en

krissituation än vad som antagits under

de senaste decennierna och då införas med

en mer begränsad tillämpning. Det innebär

att den allmänna ekonomiska politiken,

som syftar till att stabilisera

samhällsekonomin, att motverka en

ogynnsam inkomstfördelning och att få

till stånd välfungerande, effektiva

marknader, kommer att bedrivas utan stöd

av de traditionella

regleringsinstrumenten allt längre in i

en krissituation. Ett större ansvar vilar

därmed på generella åtgärder för att

uppnå de ekonomisk-politiska och

försörjningsmässiga målen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

ekonomiska kriser.

Massflykt av personer som söker skydd i

Sverige

Regeringen

Regeringen sammanfattar att

Migrationsverket har en god kapacitet och

flexibilitet för mottagande av

asylsökande/skyddsbehövande. Verkets

förmåga att klara det första mottagandet

kan dock under vissa omständigheter vara

otillräcklig.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

massflykt av personer som söker skydd i

Sverige.

Postbefordran

Regeringen

Regeringen bedömer att mot bakgrund av de

incidenter som efter terrorattacken i USA

den 11 september 2001 inträffat på flera

av Posten AB:s (Posten)

sorteringsterminaler finns anledning att

se över postlagen (1993:1684) i syfte att

säkerställa att postbefordran kan fungera

tillfredsställande även vid en svår

påfrestning på samhället i fred.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a.

att några av Postens

postsorteringsterminaler vid ett flertal

tillfällen under hösten 2001

tillfälligtvis har stängts, då Posten

hittat pulver i anslutning till

sorteringsterminalerna och därför

undersökt misstänkt spridning av

mjältbrandssmitta. Detta har fått till

följd att försändelser inte kunnat

befordras över natt, utan fördröjningar

har uppstått. Regeringen bedömer att

postbefordran utgör en samhällsviktig

service. Det finns därför anledning att

överväga i vilken utsträckning det måste

säkerställas att den fungerar

tillfredsställande även i händelse av en

svår påfrestning.

Post- och telestyrelsen har under

hösten 2001 initierat en översyn av

postlagen (1993:1684). Post- och

telestyrelsen avser att inom ramen för

denna översyn integrera en bedömning av

behov av regleringsförändringar i syfte

att säkerställa att postbefordran

fungerar tillfredsställande i händelse av

en svår påfrestning. Regeringen kommer

att bereda Post- och telestyrelsens

förslag till eventuella

författningsförändringar och avser att

återkomma till riksdagen i denna fråga

senare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

postbefordran.

Utbildning inom politikområdet Skydd och

beredskap mot olyckor och svåra

påfrestningar

Huvudmannaskapet för Statens

räddningsverks skolor m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2001/02:Fö21 (v) yrkandena 3-6.

Regeringen

Regeringen bedömer att förutsättningar

bör skapas för att utveckla risk- och

säkerhetsutbildningar. Ett särskilt

beslutsorgan, Centrum för risk- och

säkerhetsutbildning, bör bildas inom

Statens räddningsverk. Verksamheten hos

centrumet bör omfatta den verksamhet som

i dag bedrivs vid Räddningsverkets

skolor. Organisationsförändringen bör

genomföras den 1 januari 2003.

Centrum för risk- och

säkerhetsutbildning bör ansvara för att

genomföra utbildning för kommunal

räddningstjänstpersonal samt även erbjuda

utbildningar för behov hos kommuner eller

andra avnämare för att kunna hantera

störningar i samhällsviktig verksamhet.

Utbildningen bör bedrivas så att den ger

de kunskaper som behövs för ett effektivt

risk- och säkerhetsarbete i kommuner,

myndigheter, organisationer och

näringsliv.

Avnämarna av utbildningen bör ha ett

stort inflytande över verksamheten.

Centrumet bör därför ledas av en styrelse

som bör utses av regeringen och bestå av

företrädare för beställare och andra

utbildningsanordnare. Generaldirektören

bör vara ordförande i styrelsen.

Som skäl för regeringens bedömning

framhålls att regeringen vill åstadkomma

ett bättre utnyttjande av

Räddningsverkets skolor och skapa

möjligheter att bedriva utbildningar som

täcker in ett bredare sårbarhets- och

säkerhets-perspektiv. Regeringen anser i

likhet med de flesta remissinstanser att

utbildningen bör bedrivas i statlig regi.

Regeringen bedömer att de nya kraven

och behoven av utbildning föranleder en

ny organisation och styrning av

utbildningsverksamheten. Regeringen

väljer att inte föreslå en ny statlig

myndighet utan anser att det finns goda

möjligheter att bättre kunna nyttja

resurserna inom skolorna även med

Räddningsverket som fortsatt huvudman för

skolverksamheten. Emellertid bör ett

särskilt beslutsorgan, Centrum för risk-

och säkerhetsutbildning, bildas inom

Räddningsverkets organisation för att

förbättra möjligheten att anpassa

utbildningen efter de behov som

intressenterna för fram. Regeringen

kommer genom centrumets styrelse att

eftersträva ett stort inflytande från

avnämarna, dvs. kommuner och andra

utbildningsanordnare.

Regeringen finner att de argument som

framförts om det olämpliga i att inordna

tillsyn och utbildning i samma myndighet

tillgodoses med denna lösning. Det är

emellertid viktigt att betona att den

tillsyn som Räddningsverket bedriver inom

kommunal räddningstjänst främst avser att

stödja länsstyrelserna i deras tillsyn

och inte bör jämställas med

granskningsinriktad tillsyn, som är

grundad på lag.

Regeringen ser denna lösning som en

möjlighet att öka övriga intressenters

inflytande över utbildningsutvecklingen.

Detta får emellertid inte inverka på

möjligheterna att genomföra den planerade

reformen av den kommunala

räddningstjänstens utbildning.

Regeringen anser att

utbildningsverksamheten bör ha en egen

styrelse som fattar beslut om

utbildningsplaner, budget m.m.

Motion

I kommittémotion Fö21 (v) av Berit

Jóhannesson m.fl. anförs att

Vänsterpartiet ställer sig bakom

ambitionerna att bättre tillgodose de

kommunala behoven och en ny utbildning

för den kommunala räddningstjänsten.

Däremot delar inte partiet regeringens

förslag till organisatorisk lösning. I

motionen hänvisas till Svenska

kommunförbundets remissvar, vari - enligt

motionärerna - viktiga ståndpunkter

påtalats. Vänsterpartiet delar också

Sårbarhets- och säkerhetsutredningens och

utredaren för översyn av

huvudmannaskapets syn och ställer sig

bakom deras förslag. Vänsterpartiet anser

att de viktiga synpunkter som

Kommunförbundet, det vill säga

representanten för dem som är den

huvudsakliga avnämaren av utbildningarna,

bättre kan tillfredsställas inom denna

organisationsform än den av regeringen

föreslagna. Riksdagen bör enligt

motionärerna avslå regeringens förslag

till huvudmannaskap för Räddningsverkets

skolor (yrkande 3). Motionärerna yrkar

också att riksdagen bör föreslår

regeringen att i samband med

budgetpropositionen återkomma med förslag

till organisatorisk lösning i enlighet

med Sårbarhets- och säkerhetsutredningens

och utredaren för översyn av

huvudmannaskapets förslag (yrkande 4).

I samma motion anförs också att den

breddade hotbilden och den förebyggande

civila krishanteringen också

internationellt kräver utbildad personal.

Kompetensförsörjningen för området

sårbarhet och säkerhet både nationellt

och internationellt behöver förstärkas

genom nya utbildningsinsatser på

högskolenivå. Man kan inte rekrytera och

utbilda endast för officersyrket utan

måste även uppmärksamma behoven för de

civila karriärerna inom detta fält. Även

ungdomsstudenter måste stimuleras till

och förberedas för karriärer inom dessa

sektorer. Dessa utbildningar kan

genomföras på Försvarshögskolan och/eller

andra universitet och högskolor som

omfattar utbildningsdelar som innehåller

freds- och konfliktutbildningar och andra

för området relevanta utbildningar.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

genomföra en utredning med syfte att

analysera utbildningsbehoven på

högskolenivå för samhällets säkerhet och

beredskap och internationell förebyggande

civil krishantering och utforma

kursplaner för detta (yrkande 5).

Riksdagen bör föreslå att regeringen

också får i uppdrag att föreslå en

långsiktig finansiering av dessa

utbildningsåtgärder inom och för

samhällets säkerhet och beredskap

(yrkande 6).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av Vänsterpartiets yrkanden

i kommittémotion Fö21 (v) som bl.a. rör

huvudmannaskapet för Statens

räddningsverks skolor vill utskottet

anföra följande.

Som framgår av propositionen vill

regeringen åstadkomma ett bättre

utnyttjande av Räddningsverkets skolor

och skapa möjligheter att bedriva

utbildningar som täcker in ett bredare

sårbarhets- och säkerhetsperspektiv.

Utskottet ser mycket positivt på detta

arbete och anser i likhet med regeringen

och de flesta remissinstanser att

utbildningen bör bedrivas i statlig regi.

Utskottet har heller inget att invända

mot att Räddningsverket är fortsatt

huvudman för skolverksamheten eller mot

att ett särskilt beslutsorgan inom

Räddningsverkets organisation inrättas

för den nya utbildningen. Det särskilda

beslutsorganet - Centrum för risk- och

säkerhetsutbildning - får bättre

möjligheter att anpassa utbildningen

efter de behov som intressenterna för

fram. Utskottet sätter därför stort värde

på att regeringen genom centrumets

styrelse kommer att eftersträva ett stort

inflytande från avnämarna, dvs. kommuner

och andra utbildningsanordnare.

Utskottet anser att den lösning som

regeringen förordar i propositionen för

den nya risk- och säkerhetsutbildningen

är väl avvägd och bl.a. ger möjlighet för

intressenterna att få ett ökat inflytande

över utbildningsutvecklingen. Utskottet

stöder därför regeringens förslag och

avstyrker kommittémotion Fö21 (v)

yrkandena 3 och 4.

När det gäller yrkandena i

Vänsterpartiets motion Fö21 (v) om

utbildningsbehovet på högskolenivå för

bl.a. samhällets säkerhet och beredskap

ser utskottet den av regeringen nu

föreslagna utbildningen inom

politikområdet Skydd och beredskap mot

olyckor och svåra påfrestningar som ett

första steg för att stärka

kompetensförsörjningen på området.

Utskottet kan instämma i vad

motionärerna framför om betydelsen av

utbildning inom krishanteringsområdet.

Utskottet anser dock att det i dag inte

föreligger något behov av att ge

regeringen i uppdrag att genomföra en

utredning med syfte att analysera

utbildningsbehoven på högskolenivå för

samhällets säkerhet och beredskap och

internationellt förebyggande civil

krishantering m.m. Av detta följer att

utskottet inte heller kan förorda en

översyn av en långsiktig finansiering av

dessa utbildningsåtgärder.

Kommittémotion Fö21 (v) yrkandena 5 och

6 avstyrks därför av utskottet.

Breddad utbildning för den kommunala

räddningstjänsten m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen

godkänner regeringens förslag i fråga

om beslutanderätten i frågor om

utbildning av personal för kommunal

räddningstjänst och sotningsväsende.

Utskottet förslår att riksdagen avslår

motion Fö21 (v) yrkandena 7 och 8.

Regeringen

Regeringen föreslår att det skall vara en

uppgift för regeringen att besluta i

frågor om utbildning av personal för

kommunal räddningstjänst och

sotningsväsende.

Regeringen bedömer att ett nytt

utbildningssystem bör inrättas för den

kommunala räddningstjänsten. Det nya

utbildningssystemet skall tillgodose

kommunernas behov av kompetens för att

genomföra räddningsinsatser, utöva

räddningsledning, tillsyn och

olycksförebyggande åtgärder samt för att

genomföra verksamhetsutveckling för skydd

mot olyckor i en trygg och säker kommun.

Personal för räddningsinsatser med olika

anställningsformer skall ha en likvärdig

utbildning i fråga om räddningsinsatser

och grundläggande räddningsledning.

Statens räddningsverk bör få i uppdrag

att införa det nya utbildningssy-stemet.

Utbildningen bör från och med den

1 januari 2003 bedrivas inom Centrum för

risk- och säkerhetsutbildning.

Som skäl för regeringens förslag och

bedömning anförs följande.

Sedan den 1 juli 1986 är Statens

räddningsverk central myndighet för

befolkningsskyddet och räddningstjänsten

i fred och krig (prop. 1984/85:161, bet.

FöU:12, rskr. 1984/85:389).

Räddningsverket skall även planera och

genomföra utbildning och övning inom

verksamhetsområdet.

Riksdagen beslutade vidare om

riktlinjer för utbildningen av personal

för räddningstjänsten och

sotningsväsendet. Riktlinjerna gäller

utbildning av bl.a. skorstensfejare,

heltidsanställda brandmän, brandförmän

och brandmästare samt utbildningen av

deltidsanställda brandmän och

befälsutbildningen för dessa.

Utbildningen skulle planeras och utföras

av Statens räddningsverk främst vid

civilförsvarets utbildnings- och

förrådsanläggningar (CUFA), senare

Räddningsverkets skolor, nu lokaliserade

i Revinge, Rosersberg, Skövde och Sandö.

Riktlinjerna är mycket detaljerade och

har kommit till uttryck i vissa

bestämmelser i

räddningstjänstförordningen (1986:1107).

Sedan nuvarande utbildningssystem

infördes har utvecklingen i samhället

förändrats. Högre krav ställs på tekniskt

kunnande och synen på vad en räddningsman

skall prestera har blivit annorlunda.

Nuvarande yrkesutbildning är i huvudsak

inriktad på arbetet med att förbereda och

genomföra räddningsinsatser. Kommunerna

har emellertid i dag behov av en bredare

kompetens som även kan arbeta med bl.a.

olycksförebyggande frågor i kommunen. Det

har vidare påtalats att kopplingarna

mellan utbildning och forskning är

alltför svaga. Med ett centralt

antagningssystem kan myndigheten genom

riktade insatser eftersträva att bryta

det traditionella mönstret inom en mycket

mansdominerad yrkeskår. Det nya systemet

skall även eftersträva att utveckla

möjligheterna till individuell

kompetensutveckling och förbättra

möjligheterna till vidareutbildning och

fortbildning.

Enligt regeringens mening bör det vara

en uppgift för regeringen att besluta i

frågor om den utbildning som det här är

fråga om. Statens räddningsverk bör få i

uppdrag att införa det nya

utbildningssystemet.

Regeringen avser att återkomma till

riksdagen i budgetpropositionen för 2003

i fråga om utbildningens finansiering. I

detta sammanhang avser reger-ingen också

att behandla frågan om utbildningarna

skall vara studiemedelsberättigande.

Eventuella merkostnader för

utbildningssystemet inklusive

studiemedelsberättigande bör finansieras

inom ramen för myndighetens befintliga

resurser inom utgiftsområde 6 Försvar

samt beredskap mot sårbarhet.

Motion

I kommittémotion Fö21 (v) av Berit

Jóhannesson m.fl. framhålls att

Vänsterpartiet vid flera tillfällen har

påtalat svårigheten för personer med

utländsk bakgrund att bli brandmän. Även

kvinnor har haft svårt att komma in i

detta yrke. Regeringen skriver att det

centrala uttagningssystemet kan, genom

riktade insatser, eftersträva att bryta

det traditionella mönstret inom en mycket

mansdominerad yrkeskår.

Vänsterpartiet håller med om detta.

Räddningsverket bör därför få ett direkt

uppdrag att med riktade åtgärder bryta

det traditionella mönstret. Men det

behövs också kunskap om genusperspektiv

inom kåren. Därför bör utbildningen också

inkludera kunskap i genusperspektivet.

Antagningstesten bör också ses över så

att dessa inte i onödan utesluter

kvinnor. Riksdagen bör ge regeringen i

uppgift att uppdra åt berörd myndighet

att med riktade åtgärder öka andelen

kvinnor och personer med utländsk

bakgrund inom brandmannayrket (yrkande

7). Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag

att tillse att berörd myndighet

inkluderar genuskunskap i den nya

brandmannautbildningen (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av kommittémotion Fö21 (v)

vill utskottet inledningsvis erinra om

att frågan om rekrytering till

brandmannayrket av personer med utländsk

bakgrund behandlades av utskottet i mars

2002 (bet. 2001/02:FöU4).

Utskottet redovisade då bl.a. att

utredningsuppdraget om en reformerad

räddningstjänstlagstiftning (dir.

1999:94) nyligen överlämnats till

regeringen (SOU 2002:10). I uppdraget har

bl.a. ingått att lämna förslag om

räddningstjänstpersonalens kompetens och

utbildning. För denna del av uppdraget

uppdrogs samma dag åt Statens

räddningsverk och Svenska Kommunförbundet

att se över den kommunala

rädningstjänstutbildningen. Utskottet har

erfarit att en särskild utredningsgrupp

den 3 december 2001 redovisat ett förslag

i denna fråga och att ärendet nu bereds i

Regeringskansliet.

Utskottet kan också återigen erinra om

att regeringen i propositionen

(2001/02:10 s. 184) Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret uppmärksammat frågor som

tas upp i Vänsterpartiets motion när det

gäller Försvarsmaktens

personalförsörjning. Utskottet kan därvid

glädjande nog konstatera att regeringen

anser att etnisk och kulturell mångfald

bör betraktas som en förutsättning för

Försvarsmaktens personalförsörjning och

för myndighetens förankring i samhället

som helhet.

När utskottet vid riksmötet 1997/98

behandlade frågan om att förbättra

rekryteringen av kvinnliga brandmän till

kommunal räddningstjänst (bet.

1997/98:FöU4) redogjorde utskottet för

ett regeringsuppdrag i denna fråga till

Räddningsverket. Uppdraget innebar att

Räddningsverket efter samråd med berörda

myndigheter och organisationer skulle

verka för att underlätta rekryteringen av

kvinnor till kommunal räddningstjänst.

Utskottet har nu erfarit att en

handledning (dnr 072-452-2000) Stöd vid

rekrytering av brandmän framtagits av

Räddningsverket i samverkan med Svenska

kommunförbundet, Brandmännens

riksförbund, Svenska

kommunalarbetarförbundet,

Jämställdhetsombudsmannen och

Arbetslivsinstitutet.

Som utskottet ser det har de frågor som

tas upp i Vänsterpartiets motion

uppmärksammats av regeringen och åtgärder

vidtagits av Räddningsverket i enlighet

med vad som efterfrågas i motionen.

Utskottet bedömer mot den bakgrunden att

yrkandena i motionen till huvudsaklig del

torde vara tillgodosedda. Kommittémotion

Fö21 (v) yrkandena 7 och 8 avstyrks

därför av utskottet.

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen anför om

breddad utbildning för den kommunala

räddningstjänsten. Således tillstyrker

utskottet regeringens förslag att det

skall vara en uppgift för regeringen att

besluta i frågor om utbildning av

personal för kommunal räddningstjänst och

sotningsväsende.

Allmänt om vidtagna åtgärder inom

verksamhetsområdet skydd mot olyckor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Fö21 (v) yrkande 9.

Regeringen

Regeringen uppdrog den 28 juni 2001 åt

Räddningsverket att redovisa

förhållandena för deltidsanställda

brandmän vad avser rekrytering,

ersättning, utbildning och arbetsvillkor.

Räddningsverket redovisade den 1 november

2001 en rapport som framhåller

deltidssystemets stora betydelse för

samhällets räddningstjänstberedskap samt

angelägenheten i att genom fördjupade

studier och kompletterande utredningar

komma fram till åtgärder som kommer till

rätta med de rekryteringssvårigheter som

föreligger.

Av för närvarande närmare 19 000 personer

anställda i kommunal räddningstjänst är

drygt 60 % deltidsanställda brandmän och

befäl. Det har i Räddningsverkets

lägesredovisning framkommit att 65 % av

kommunerna som har deltidsanställd

personal har angett att de har problem

att rekrytera deltidsbrandmän. Underlaget

som Räddningsverket redovisar har inte

givit några tydliga förklaringar till

rekryteringsproblemen. Regeringen avser

att uppdra åt Räddningsverket att

utveckla det redovisade underlaget för

att få en tydligare bild av orsakerna

till rekryteringssvårigheterna.

Utredningen om översyn av

räddningstjänstlagen lämnade den

24 januari 2002 slutbetänkandet

Reformerad räddningstjänstlagstiftning

(SOU 2002:10). Betänkandet

remissbehandlas fram till den 29 april

2002. Utredningens förslag innebär

förändringar av lagen vad gäller

disposition, förtydligande av

ansvarsförhållanden samt minskad

detaljreglering. Den nya lagstiftningen

föreslås bygga på nationella mål som ger

större utrymme för kommunerna att planera

efter lokala förutsättningar men ändå

behålla en nationell nivå som trygghet

för den enskilde. Regeringen avser att

återkomma till riksdagen med förslag om

ny räddningstjänstlag.

För att bättre kunna analysera vilka

åtgärder som bör prioriteras inom

räddningstjänstområdet har betydande

insatser genomförts inom statistik- och

analysområdet. Härigenom har kunskaper om

olycksorsaker och olycksförlopp

förbättrats. Sedan 1996 skrivs efter

varje kommunal räddningsinsats en

insatsrapport som utgör underlag för

olycksstatistiken. Denna statistik

publiceras årligen i en rapport från

Räddningsverket som även beskriver

beredskapssituationen i kommunen. Det är

emellertid endast olyckor som leder till

räddningstjänstinsatser som täcks av

denna statistik. Regeringen har uppdragit

åt Statens räddningsverk att i samverkan

med berörda myndigheter och

organisationer påbörja uppbyggnaden av en

nationell resurs i Karlskoga för

olycksuppföljning och statistikföring så

att en samlad bedömning av

olycksutvecklingen och säkerhetsarbetet i

Sverige kan möjliggöras.

Motion

I kommittémotion Fö21 (v) av Berit

Jóhannesson m.fl. framhålls att det är

uppenbara problem med att rekrytera

deltidsbrandmän. Regeringen vill därför

uppdra åt Räddningsverket att ta fram

underlag för att få en tydligare bild av

orsakerna till detta. Motionärerna anser

detta vara bra. En av orsakerna kan vara

att många arbetsplatser i dag har en så

liten personalstyrka att det är svårt att

avvara personer som tjänstgör som

deltidsbrandmän. Vänsterpartiet menar att

den nya tiden kräver nya lösningar för

att ge fler möjlighet att ställa upp som

deltidsbrandmän.

I motionen ges exempel på projekt som

initierats i syfte att öka rekryteringen

av deltidsbrandmän. Motionärerna menar

att det säkert finns fler initiativ runt

om i landet som har till syfte att

förbättra rekryteringen. Räddningsverket

bör därför kartlägga och sprida dessa

idéer för att förbättra rekryteringen.

Riksdagen bör ge regeringen i uppgift att

i uppdrag till berörd myndighet vad

gäller att kartlägga orsakerna till

rekryteringsproblemen också kartlägga de

idéer till lösningar som finns (yrkande

9).

Utskottets ställningstagande

När utskottet behandlade frågan om

rekryteringen av deltidsanställda

brandmän i mars 2002 (bet. 2001/02:FöU4)

framkom att regeringen i juni 2001 gett

Räddningsverket i uppdrag att göra en

bedömning av framtida behov av

deltidsanställda brandmän och redovisa en

analys av framtida rekryteringsproblem.

Räddningsverket skall även lämna förslag

till förändringar för att underlätta

rekryteringen. Regeringen har också i

regleringsbrev för år 2001 uppdragit åt

Räddningsverket att redovisa en

utvärdering av den försöksutbildning av

deltidsbrandmän som genomförts under år

2001. Utvärderingen skall redovisas

senast den 1 mars 2002.

Som utskottet även nu ser det har

regeringen uppmärksammat de problem som

motionärerna pekar på och bereder därför

frågan inom Regeringskansliet. Utskottet

bedömer i dag liksom i mars 2002 att den

beredning som nu pågår borde kunna ge det

underlag som behövs för att bl.a. se om

behov finns av ytterligare ekonomiska

incitament för att trygga bemanningen

framöver i enlighet med vad som

efterfrågas i motionen. Resultatet av

denna beredning bör därför, enligt

utskottets mening, avvaktas.

Kommittémotion Fö21 (v) yrkande 9

avstyrks av utskottet.

Vissa ändringar i lagen om transport av

farligt gods

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag att definitionen av

begreppet avsändare utgår ur lagen

(1982:821) om transport av farligt gods

och flyttas till förordningen

(1982:923) om transport av farligt

gods, där den anpassas till gällande EG-

direktiv på området.

Regeringen

Regeringen föreslår att definitionen av

begreppet avsändare utgår ur lagen

(1982:821) om transport av farligt gods

och flyttas till förordningen (1982:923)

om transport av farligt gods, där den

anpassas till gällande EG-direktiv på

området. Till följd av avsändarbegreppets

förändring justeras lagens bestämmelser

om vem som är skyldig att ha

säkerhetsrådgivare.

I propositionen lämnas en

författningskommentar som säger att

paragrafen har ändrats på så sätt att

begreppet avsändare har fått utgå. I

stället anges att den som till någon

annan lämnar farligt gods för transport

eller som för egen räkning transporterar

sådant gods skall ha säkerhetsrådgivare.

Ändringen är en konsekvens av den nya

definitionen av avsändare vid

landtransporter som följer av EG-

direktiven på området. Någon ändring i

jämförelse med vad som gäller i dag är

inte avsedd. Även om avsändarbegreppet

ändras skall således någon förändring

beträffande vem som är skyldig att ha

säkerhetsrådgivare inte ske.

Som skäl för regeringens förslag anförs

bl.a. följande.

Den som är avsändare av farligt gods är

en mycket viktig länk i transportkedjan,

bl.a. eftersom avsändaren skall lämna

uppgifter om det farliga godset. I

samband med att bestämmelserna om

säkerhetsrådgivare år 1999 fördes in i

lagen om transport av farligt gods,

flyttades definitionen av begreppet

avsändare över från förordningen om

transport av farligt gods till lagen.

Skälen för överflyttningen var, såsom de

utvecklades i prop. 1998/99:49, bl.a. att

lagen i vissa sammanhang kritiserats för

att avsändarens ansvar inte betonats

tillräckligt och att termen nu skulle

användas i lagen i samband med

skyldigheten att ha säkerhetsrådgivare.

Enligt lagens 3 a § skall med avsändare i

lagen förstås den som till någon annan

lämnar farligt gods för transport eller

som för egen räkning transporterar sådant

gods. Med att vara avsändare följer vissa

förpliktelser. I lagen ställs krav på att

avsändaren skall ha säkerhetsrådgivare

och enligt förordningen har avsändaren

t.ex. att tillhandahålla

transporthandlingar och skriftliga

instruktioner om inte annat är särskilt

föreskrivet. Ytterligare skyldigheter för

avsändaren beskrivs i Statens

räddningsverks föreskrifter.

Lagens definition av avsändare stämmer

nu, sedan tillkomsten av de nya

internationella bestämmelser som

regeringen redovisar i propositionen,

endast delvis överens med den definition

som finns i RID- och ADR-direktiven.

Enligt direktiven gäller nämligen numera

särskilda regler när en transport utförs

i enlighet med ett transportavtal. Den

svenska regleringen på området måste

därför anpassas till direktiven.

Förändringen av avsändarbegreppet medför

vidare att en justering av 10 a § i

lagen, som anger vem som är skyldig att

ha säkerhetsrådgivare, bör ske. I den

bestämmelsen bör begreppet avsändare utgå

ur lagtexten. Lagen kommer därefter inte

att innehålla någon bestämmelse som

särskilt reglerar avsändarens

skyldigheter. Begreppet avsändare bör

därför i enlighet med Lagrådets synpunkt

definieras i förordningen om transport av

farligt gods.

En säkerhetsrådgivare skall under

företagsledningens ansvar tillse att

åtgärder vidtas så att transporter och

därmed sammanhängande lastning och

lossning kan ske under bästa möjliga

säkerhetsförhållanden.

Säkerhetsrådgivardirektivet har i Sverige

genomförts bl.a. genom vissa bestämmelser

i lagen om transport av farligt gods.

Enligt lagens 10 a § skall den som

bedriver verksamhet där det ingår att

utföra transporter enligt lagen eller att

vara avsändare vid sådana transporter ha

säkerhetsrådgivare.

Till följd av den förändrade

definitionen av avsändarbegreppet bör

även en ändring ske av bestämmelsen om

vem som skall ha säkerhetsrådgivare.

Detta eftersom den nya definitionen av

avsändare i fråga om vissa transportslag

avser den som är avsändare enligt ett

transportavtal. Denna aktör behöver dock

inte vara den faktiska avsändaren, och

det är inte säkert att han eller hon på

något sätt hanterar godset. Kravet på att

ha säkerhetsrådgivare bör emellertid även

fortsättningsvis gälla den som rent

faktiskt lämnar godset för transport

eller som för egen eller annans räkning

transporterar det.

Någon förändring av vem som är skyldig

att ha säkerhetsrådgivare skall således

inte ske, trots att avsändarbegreppet

ändras. På grund härav bör begreppet

avsändare utgå ur bestämmelsen, som i

denna del i stället bör utformas så att

den som till någon annan lämnar farligt

gods för transport eller som för egen

räkning transporterar sådant gods skall

ha skyldighet att ha säkerhetsrådgivare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen i propositionen föreslår om

att definitionen av begreppet avsändare

utgår ur lagen (1982:821) om transport av

farligt gods och flyttas till

förordningen (1982:923) om transport av

farligt gods, där den anpassas till

gällande EG-direktiv på området.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges

inom parentes vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas

i avsnittet.

1.Regelsystemet i det nya

krishanteringssystemet (punkt 3) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström,

Rolf Gunnarsson och Anna

Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 3 borde ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:Fö2 yrkande 2 och avslår

motion 2001/02:Fö19 yrkande 2.

Ställningstagande

Den tidigare gränsen mellan det fredstida

behovet och behovet vid krigsfara och i

krig suddas successivt ut. Den

ominriktning som nu sker av

totalförsvaret har bl.a. som mål att öka

förmågan att, såväl i fred som vid

krigsfara och krig, ständigt kunna

utnyttja befintliga samhällsresurser vid

olika påfrestningar på samhället.

Moderata samlingspartiet anser att

nuvarande regelsystem inte medger en

smidig övergång mellan påfrestningar på

det fredstida samhället och de

påfrestningar som uppkommer vid krigsfara

eller i krig.

Regelsystemet bör således utvecklas och

förtydligas i takt med den ominriktning

som nu sker. Övergången från

fredssamhället måste kunna ske smidigt så

att samhällets resurser kan utnyttjas på

ett optimalt sätt vid påfrestningar på

samhället och dess medborgare. För

kommuner och länsstyrelser är detta

särskilt viktigt. Det är därför

nödvändigt att regeringen vidtar

erforderliga åtgärder så att målen för

ominriktningen av totalförsvaret kan

uppfyllas.

2.Krisberedskapsmyndighetens uppgifter

m.m. (punkt 6) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström,

Rolf Gunnarsson och Anna

Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:Fö18 yrkande 2 och avslår

motionerna 2001/02:Fö19 yrkande 5,

2001/02:Fö20 yrkandena 3 och 4,

2001/02:Fö22, 2001/02:Fö217 samt

2001/02:Fö271.

Ställningstagande

Moderata samlingspartiet anser att

avvägning mellan och ledning av

myndigheter är ett regeringsansvar.

Därmed bör Krisberedskapsmyndigheten

utformas som en renodlad stabsmyndighet.

Det bör också enligt vår mening övervägas

att inordna den som en stabsfunktion i

Regeringskansliet. Inte minst av det

skälet att en samordning av ledningen

mellan länsstyrelser och kommuner samt

Regeringskansliet är ett regeringsansvar.

3.Krisberedskapsmyndighetens uppgifter

m.m. (punkt 6) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund

(båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:Fö19 yrkande 5 och avslår

motionerna 2001/02:Fö18 yrkande 2,

2001/02:Fö20 yrkandena 3 och 4,

2001/02:Fö22, 2001/02:Fö217 samt

2001/02:Fö271.

Ställningstagande

Under senare år har det kommit att

framstå som tydligt att inhämtning, han-

tering, analys, presentation och

utvärdering av information blivit en

fundamental kompetens inom allehanda

samhällsområden. Detta gäller även inom

säkerhets- och försvarspolitiken.

Exempelvis är information och

underrättelsetjänst avgörande instrument

i kampen mot terrorism. I detta ligger

också ett grundläggande behov av

kompetens att hantera och fördela

information i kristider.

Informationsberedskap är förmågan att

snabbt, konkret och fullständigt kunna

informera egen personal, medier och

medborgare vid olika kriser. En effektiv

informationsförmedling blir avgörande för

om myndigheterna lyckas lösa planerade

åtgärder vid kriser och i krig.

Informationsverksamheten måste därför

prioriteras högt inom det nya

krishanteringssystemet och det civila

försvaret.

I en alltmer komplex samhällsutveckling

blir det i framtiden troligen än

viktigare att kartlägga och analysera

samhällsopinioner. Styrelsen för

psykologiskt försvar (SPF) har genom

återkommande opinionsundersökningar sedan

starten 1952 förmedlat medborgarnas syn

inom områdena säkerhetspolitik och

försvar. Regeringen anför i propositionen

att "det är väsentligt att människorna

har ett förtroende för det demokratiska

systemets förmåga att kunna hantera det

inträffade". Med tanke på en breddad

hotbild finns det behov av att utröna

medborgarnas inställning i en rad

samhällsfrågor. Kristdemokraterna anser

därför att SPF som fristående från

Krisberedskapsmyndigheten även i

fortsättningen bör bedriva forskning inom

områdena opinionsanalys, förtroende och

trovärdighet samt massmedier.

4.Krisberedskapsmyndighetens uppgifter

m.m. (punkt 6) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 4. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:Fö20 yrkandena 3 och 4 och

avslår motionerna 2001/02:Fö18 yrkande 2,

2001/02:Fö19 yrkande 5, 2001/02:Fö22,

2001/02:Fö217 samt 2001/02:Fö271.

Ställningstagande

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen

föreslog att Överstyrelsen för civil

beredskap (ÖCB) och Styrelsen för

psykologiskt försvar (SPF) skulle läggas

ned och ersättas med den nu föreslagna

nya Krisberedskapsmyndigheten på

nationell nivå, med inriktning på

sårbarhets- och säkerhetsproblem av stor

betydelse för samhället samt framtagning

av ett samlat planeringsunderlag för

avvägningen av de särskilda medel som

krävs för att skapa förmåga att hantera

mycket allvarliga kriser i samhället.