Bet. 2001/02:JUU24

Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU24

Snabbare lagföring

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:147 Snabbare lagföring och en

motion som har väckts med anledning av

propositionen. Förslagen i propositionen syftar till

att dels förkorta genomströmningstiderna i brottmål

genom att åklagarens rätt att bl.a. utfärda stämning

och inhämta personalia utvidgas, dels åstadkomma en

mer effektiv brottsutredande verksamhet genom att

bl.a. utvidga möjligheterna till hämtning till

förhör och införa en möjlighet att under

förundersökningen kalla en person till förhör vid

påföljd av vite. I motionen yrkas avslag på

sistnämnda förslag. Lagändringarna föreslås träda i

kraft den 1 juli 2002.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker

motionen.

I ärendet finns en reservation och ett särskilt

yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Vitesföreläggande

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 6

a och 6 b §§. Därmed avslår riksdagen motion

2001/02:Ju28.

Reservation 1 (m)

2. Rättegångsbalken i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken i den mån det inte

omfattas av utskottets förslag ovan, dock med den

ändringen att ordet "viten" i 45 kap. 16 § sista

stycket rättegångsbalken ersätts med ordet

"vite".

3. Personutredning

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m.

Stockholm den 7 maj 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström

(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ann-

Marie Fagerström (s), Jeppe Johnsson (m), Morgan

Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Anita Sidén

(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan

Pehrson (fp), Göran Norlander (s) och Rolf

Åbjörnsson (kd).

2001/02

JuU24

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 7 december 2000 att

tillkalla en beredning med uppgift att verka för

rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för

beredningen är att undersöka möjligheterna att med

bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och

kvaliteten i rättsväsendets arbete. När det gäller

lagföring av brott skall beredningen särskilt

undersöka möjligheterna att förkorta den

genomsnittliga genomströmningstiden från

brottsanmälan till dom och straffverkställighet.

Beredningen skall också särskilt överväga på vilket

sätt brottsutredningsverksamheten kan förbättras.

Beredningen, som har antagit namnet Beredningen

för rättsväsendets utveckling, har till regeringen

överlämnat delbetänkandet Snabbare lagföring 1 (

Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59).

Delbetänkandet har remissbehandlats. Remissvaren och

en remissammanställning finns tillgängliga i

Justitiedepartementet (dnr Ju2001/5337).

Lagrådet har i sitt yttrande framfört några

synpunkter avseende förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken. Regeringen har i stort följt

Lagrådets synpunkter.

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att förkorta genomströmningstiderna i brottmål

föreslås i propositionen att åklagarens behörighet

att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling

utvidgas och att åklagaren, innan talan har väckts

vid domstol, får inhämta sådant yttrande från den

lokala kriminalvårdsmyndigheten som avses i 1 §

lagen (1991:2041) om särskild personutredning i

brottmål, m.m. Rättens uppdrag till åklagaren att

utfärda stämning och att kalla till huvudförhandling

skall ges i samråd med den berörda åklagaren eller

åklagarmyndigheten.

I syfte att åstadkomma en mer effektiv

brottsutredande verksamhet föreslås vidare att den

som skall höras under en förundersökning skall kunna

kallas till förhöret vid påföljd av vite och att

möjligheten att tillgripa hämtning till förhör skall

utvidgas. Beslut om att en kallelse skall förenas

med vite får enligt förslaget fattas av

undersökningsledaren eller av en polisman som får

leda förhöret. En fråga om utdömande av vitet prövas

av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett

vite har möjlighet att begära rättens prövning av

detta beslut. Den längsta tillåtna väglängden för

hämtning till ett förhör under en förundersökning

föreslås öka från fem mil till tio mil. Om det är av

synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum

skall hämtning få ske oavsett väglängden.

Utskottets överväganden

Snabbare lagföring

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen dels

bifaller propositionen, med en språklig

justering i 45 kap. 16 § sista stycket

rättegångsbalken, dels avslår ett

motionsyrkande om avslag på propositionen

såvitt avser förslaget om vite under

förundersökningen. Jämför reservation

1 (m).

Inledning

Rättsväsendet skall sörja för medborgarnas

rättstrygghet och rättssäkerhet. Det innebär bl.a.

att brott skall utredas och leda till lagföring så

snabbt och effektivt som möjligt utan att

rättssäkerhetskraven åsidosätts.

I syfte att säkerställa att rättsväsendet kan

svara upp mot högt ställda krav på snabbhet,

effektivitet och rättssäkerhet bedrivs ett

omfattande utvecklingsarbete inom rättsväsendet.

Reformarbetet skall utgå från ett

medborgarperspektiv och en helhetssyn på

verksamheten. Medborgarperspektivet innebär att det

alltid är nyttan för den enskilde medborgaren som

skall stå i fokus vid tilltänkta förändringar och

reformer. Helhetssynen innebär bl.a. att

konsekvenser för samtliga myndigheter måste beaktas

inför tilltänkta reformer och förändringar.

Under senare år har en omfattande granskning av

rättsväsendets myndigheter utförts.

I rapporten Brottmålskedjan - i Sverige och andra

länder (RRV 1999:30) framhålls betydelsen av bl.a.

rollfördelning, parallellitet i handläggningen och

prioriteringsordning. Riksrevisionsverket

konstaterar att erfarenheterna från olika

försöksverksamheter visar att ökad parallellitet

leder till minskade kostnader och till högre

kvalitet, t.ex. avseende kvaliteten i vittnens

utsagor.

Beredningen för rättsväsendets utveckling anger

att det i en inte obetydlig omfattning förekommer

att den som kallas till ett förhör under

förundersökningen över huvud taget inte hör av sig

till polisen och att polisen därför inte alltid kan

utnyttja sin tid på ett effektivt sätt (SOU 2001:59

s. 90-93).

Stämning och kallelse till huvudförhandling

Allmänt åtal väcks enligt huvudregeln i 45 kap. 1 §

rättegångsbalken genom att åklagaren ger in en

skriftlig stämningsansökan till tingsrätten.

Domstolen utfärdar sedan, under förutsättning att

stämningsansökningen uppfyller uppställda krav,

stämning och kallar den tilltalade till förhandling.

Rätten får dock, i den omfattning som finnes

lämplig, uppdra åt åklagaren att utfärda stämning

och kalla den tilltalade till förhandling (45 kap. 1

och 16 §§ rättegångsbalken).

Åtal anses väckt när stämningsansökningen inkom

till rätten eller, om åklagaren utfärdat stämning,

när denna delgavs den tilltalade.

Enligt förarbetena till rättegångsbalken kan

systemet med åklagarstämning tillämpas beträffande

t.ex. alla ordningsförseelser och beträffande vissa

andra grupper av brott när den misstänkte erkänt

gärningen eller det av annat skäl finns anledning

att anta att förberedande åtgärder inte behövs (NJA

II 1943

s. 564).

I propositionen föreslås att åklagarens behörighet

att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling

utvidgas. När rätten vill ge åklagare uppdrag att

utfärda stämning och kalla till huvudförhandling

skall det ske i samråd med den berörda åklagaren

eller åklagarmyndigheten. En åklagare som utfärdar

stämning skall ge in ett exemplar av stämningen till

rätten och åtal skall anses väckt när detta exemplar

har kommit in till rätten. De viten som åklagaren

förelagt i kallelser till en huvudförhandling prövas

av allmän domstol.

Vad gäller rollfördelningen mellan domstol och

åklagare anför regeringen att den inte kan se några

principiella hinder mot den föreslagna utvidgade

tillämpningen av systemet med åklagarstämningar.

Systemet är fakultativt och det kommer fortfarande

att vara domstolens uppgift att, vid behov i samråd

med åklagaren, planera den dömande verksamheten och

prioritera målen.

Angående frågan om gränserna för åklagarens

behörighet att utfärda stämning m.m. finner

regeringen sammanfattningsvis det vara svårt att

finna exempel på fall där en användning av systemet

med åklagarstämning skulle vara utesluten. Avgörande

för tillämpningen är i stället

effektivitetsfrågorna. Särskilt när frågor om

offentlig försvarare, målsägandebiträde eller

bevisning från den tilltalades sida kan bli aktuella

är det förmodligen svårt att uppnå det eftersträvade

målet med en snabbare genomströmning av brottmålen.

Mycket talar för att systemet kommer att användas i

någon större omfattning endast när det gäller

relativt enkla mål. Regeringen ser det under alla

omständigheter som viktigt att söka undanröja varje

onödigt hinder när det gäller att åstadkomma en

snabbare hantering.

Personutredningar

Domstolen har en skyldighet att se till att det

finns utredning om den tilltalades

levnadsomständigheter och om de personliga

förhållanden som kan vara av betydelse vid

bedömningen av påföljdsfrågan, om det är fråga om

att döma till annan påföljd än böter eller det

annars finns särskild anledning (se 46 kap. 9 §

rättegångsbalken). De former av personutredning som

är vanligast förekommande är yttrande från frivården

enligt 1 § lagen (1991:2041) om personutredning i

brottmål, m.m. (personutredningslagen), upplysningar

från socialnämnd, läkarintyg enligt 7 §

personutredningslagen och rättspsykiatrisk

undersökning.

Enligt 1 § personutredningslagen fattar rätten

beslut om att inhämta en personutredning. I fråga om

misstänkta som inte fyllt 18 år finns redan

bestämmelser om rätt för åklagare att under

förundersökningen inhämta personalia (se bl.a. 10 §

lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare). Beslut om att inhämta läkarintyg

enligt 7 § personutredningslagen fattas av rätten.

I propositionen föreslås att åklagare under

förundersökningen skall få inhämta yttrande enligt 1

§ personutredningslagen. Åklagarens behörighet skall

sträcka sig fram till dess att åtal har väckts.

Rätten skall fortfarande ha rätt att inhämta

yttranden enligt 1 § personutredningslagen och skall

fortfarande ha ensam beslutanderätt när det gäller

läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen och

rättspsykiatriska undersökningar.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. att

det kan medföra tidsvinster i lagföringen.

Vite under förundersökningen

Det finns inga bestämmelser om vite vid förhör under

förundersökningen som sker hos polisen. Detta

innebär att kallelser till sådana förhör inte kan

förenas med vite.

I propositionen föreslås att den som skall höras

under förundersökningen skall kunna kallas till

förhöret vid påföljd av vite. Beslut om att en

kallelse skall förenas med vite får fattas av

undersökningsledaren eller av en polisman som får

leda förhöret. En fråga om utdömande av vite prövas

av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett

vite kan begära rättens prövning av detta beslut.

Vitesbestämmelsen är fakultativ. Vite får normalt

inte föreläggas om avståndet mellan förhörsplatsen

och den plats där den kallade har sin bostad

överstiger 10 mil.

Regeringen gör sammanfattningsvis bedömningen att

vitesförelägganden i en hel del fall kan ha större

nackdelar än fördelar när det gäller förhör under

förundersökningen, men att det också förekommer en

hel del fall där sådana förelägganden bör kunna

bidra till en snabbare lagföring och där nackdelarna

är mindre framträdande. Vitesförelägganden skall

endast användas i de fall det är motiverat.

I motion Ju28 yrkas avslag på propositionens

förslag i denna del. I motionen tas i första hand

sikte på olika frågor om förhållandet mellan polisen

och allmänheten samt om olika nackdelar med

vitesförelägganden under förundersökningen.

Väglängden för hämtning till förhör

Regler om hämtning till förhör under

förundersökningen finns i 23 kap. 7 §

rättegångsbalken. Väglängden mellan förhörsplatsen

och den plats där den som skall hämtas bor eller

uppehåller sig får inte överskrida 50 kilometer.

Särskilda regler gäller för den som är anhållen

eller häktad.

Närmare bestämmelser om hämtning finns i 6 §

förundersökningskungörelsen (1947:948). Hämtning av

någon som inte är misstänkt för brott bör endast ske

om det finns särskilda skäl.

I propositionen föreslås att den längsta tillåtna

väglängden för hämtning till ett förhör under

förundersökningen ökas från 5 till 10 mil. Om det är

av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger

rum skall hämtning få ske oavsett väglängden.

Enligt regeringen är en möjlighet att företa

hämtningar till förhör över längre sträckor

otvivelaktigt ägnad att effektivisera vissa

förundersökningar. Hämtning till förhör av den som

skall höras som vittne eller annars utan att vara

misstänkt för brott bör äga rum endast när det

föreligger särskild vikt för en sådan åtgärd.

Utskottets ställningstaganden

En rimlig handläggningstid främjar såväl kvaliteten

som rättssäkerheten i brottsutredningsverksamheten.

Utskottet har tidigare uttalat att det rent allmänt

får anses vara påkallat med ett krav på snabbhet i

brottmålsförfarandet (se bet. 2000/01:Ju32 s. 9). En

snabbare handläggning främjar de kriminalpolitiska

målen och är även viktig ur ett

brottsofferperspektiv.

Värdet av effektivitet och kvalitet i

rättsväsendets arbete får inte medföra att den

enskildes rättssäkerhet försämras eller att de krav

och åligganden som ställs på den enskilde inte står

i proportion till värdet av föreslagna åtgärder.

Enligt utskottets bedömning är regeringens förslag

så avvägda att de förenar kraven på effektivitet,

kvalitet och rättssäkerhet.

Förslaget med en utvidgad möjlighet för åklagare

att utfärda stämning och kalla till

huvudförhandling, som är en fakultativ bestämmelse,

ökar möjligheterna att enligt rättegångsbalken

anpassa handläggningen av brottmål till såväl lokala

förhållanden som till målens komplexitet. Det är

viktigt att försöka undanröja varje onödigt hinder

när det gäller att åstadkomma en snabbare lagföring.

Som regeringen anfört kan frågor om förordnanden av

försvarare och målsägandebiträden, när åklagare

skall utfärda stämning och kalla till

huvudförhandling, lösas av rätten och åklagare i

samråd. Enligt utskottets uppfattning talar mycket

för att åklagarens utvidgade möjlighet att utfärda

stämning kommer att användas huvudsakligen i enkla

fall, där det som regel inte är aktuellt att

förordna vare sig försvarare eller

målsägandebiträde.

Den föreslagna möjligheten för åklagare att, innan

åtal är väckt, inhämta yttranden enligt 1 §

personutredningslagen kan i vissa fall leda till

tidsvinster och bör genomföras.

Att förundersökningar kan bedrivas effektivt och

avslutas så fort som möjligt är av central betydelse

för att brottsutredningsverksamheten skall kunna ske

på ett effektivt och rättssäkert sätt. En snabb och

rättssäker brottsutredningsverksamhet är ett av

flera medel för att upprätthålla människors

förtroende för rättsväsendet. Den föreslagna

möjligheten att under förundersökningen kalla till

förhör vid påföljd av vite kan bidra till att

förundersökningar avslutas inom rimlig tid.

Undersökningsledaren eller den polisman som skall

hålla förhöret har möjlighet att välja det

tvångsmedel som är lämpligast och minst ingripande

för att uppnå syftet med kallelsen, nämligen att

förhöret kan hållas och förundersökningen avslutas

så snabbt som möjligt. Vid användningen av

viteshotet kommer de allmänna principerna för

tvångsmedelsanvändning att gälla. Det innebär att

legalitets-, ändamåls- och

proportionalitetsprinciperna skall tillämpas. Enligt

utskottets mening bör, som regeringen anmärkt,

viteshotet inte användas mot någon som inte är

misstänkt för brott och som inte har obstruerat.

Utskottet förutsätter att stor möda läggs ned på hur

kallelser till förhör under förundersökningen, där

hot om vitespåföljd används, utformas. Utskottet

tillstyrker propositionen i denna del och avstyrker

motion Ju28.

För att ytterligare effektivisera

förundersökningsarbetet bör, som regeringen

föreslagit, den tillåtna längsta längden för

hämtning till förhör ökas från 5 till 10 mil. De

nyss nämnda allmänna principerna vid all

tvångsmedelsanvändning är tillämpliga även vid

beslut om hämtning. Särskilda regler gäller vid

hämtning till förhör under förundersökningen av den

som skall höras som vittne eller annars utan att

vara misstänkt för brott.

Vad som nu anförts innebär att utskottet

tillstyrker propositionen, dock med en språklig

justering i förslaget till 45 kap. 16 § sista

stycket rättegångsbalken, och avstyrker motion

2001/02:Ju28.

Reservation

1. Vitesföreläggande (punkt 1)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),

Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 6 a

och 6 b §§. Därmed bifaller riksdagen motion

2001/02:Ju28.

Ställningstagande

Förhållandet mellan polisen och allmänheten vilar på

förtroende och respekt.

Vitesförelägganden leder ofta till bryderier och

olustkänslor hos måls-äganden och vittnen. Många

personer vittnar om att de känner sig onödigt

utsatta när de beordras att inställa sig till en

domstolsförhandling vid äventyr av vite. Detta

problem berörs inte i propositionen.

En del av de personer som vitesförelägganden

riktas mot låter sig inte bekommas av detta på grund

av sin ekonomiska situation eller sin livsföring i

övrigt.

Regeringens förslag förväntas inte få någon

särskild praktisk betydelse utan kan snarare komma

att leda till merarbete för polis och domstolar. Ett

antal remissinstanser har ställt sig tveksamma till

om förslagets nackdelar övervägs av dess eventuella

fördelar.

Regeringen anmärker att vitesförelägganden i en

del fall kan ha fler nackdelar än fördelar. Vi delar

denna bedömning och anser att förslaget skall

avslås.

Särskilt yttrande

Åklagarstämning

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Rolf Åbjörnsson

(kd).

Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att

åklagares behörighet att utfärda stämning och kalla

till huvudförhandling skall utvidgas. Syftet med

förslaget är att minska de totala

genomströmningstiderna för brottmålen.

Kristdemokraterna välkomnar regeringens ambition

att få en snabbare lagföring till stånd. Vi ser dock

vissa risker med regeringens förslag. Även om

systemet med den utvidgade åklagarbehörigheten skall

vara fakultativt anser vi att det på sikt finns en

risk att få en ojämn praxis i Sverige, särskilt som

regeringen i propositionen anför att det är

angeläget att skapa möjligheter att anpassa

förfarandet till lokala förhållanden. Vi vill även

uppmärksamma att det föreligger viss risk för en

förändring av den grundläggande principen om

rollfördelningen mellan domstolen och åklagaren. Den

tilltalades tilltro till domstolens opartiskhet får

inte reduceras därför att gränsen mellan domstolens

och åklagarens uppgifter kan komma att bli otydlig.

Kristdemokraterna förutsätter att regeringen

följer utvecklingen på området och vidtar adekvata

åtgärder om missförhållanden skulle uppstå.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:147 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken och

2. lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m.

Följdmotion

2001/02:Ju28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen avslår förslaget om att kallelse till

förundersökning skall kunna förenas med vite i

enlighet med vad som anförs i motionen.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag