Prop. 2001/02:147

Regeringens proposition

2001/02:147

Snabbare lagföring

Prop.

2001/02:147

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 mars 2002

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

För att förkorta genomströmningstiderna i brottmål föreslås att åklagarens

behörighet att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling utvidgas och att

åklagaren, innan talan har väckts vid domstol, får inhämta sådant yttrande från

den lokala kriminalvårdsmyndigheten som avses i 1 § lagen (1991:2041) om

särskild personutredning i brottmål, m.m. Rättens uppdrag till åklagaren att

utfärda stämning och att kalla till huvudförhandling skall ges i samråd med den

berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten.

I syfte att åstadkomma en mer effektiv brottsutredande verksamhet föreslås

vidare att den som skall höras under en förundersökning skall kunna kallas till

förhöret vid påföljd av vite och att möjligheten att tillgripa hämtning till

förhör skall utvidgas. Beslut om att en kallelse skall förenas med vite får

enligt förslaget fattas av undersökningsledaren eller av en polisman som får

leda förhöret. En fråga om utdömande av vitet prövas av åklagaren. Den som har

förpliktats att betala ett vite har möjlighet att begära rättens prövning av

detta beslut. Den längsta tillåtna väglängden för hämtning till ett förhör under

en förundersökning föreslås öka från fem mil till tio mil. Om det är av

synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum skall hämtning få ske

oavsett väglängden.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 3

2 Lagtext 4

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 4

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m. 8

3 Ärendet och dess beredning 10

4 Utgångspunkter 10

4.1 Inledning 10

4.2 Snabbare genomströmning 11

4.3 Den brottsutredande verksamheten 13

5 Stämning och kallelse till huvudförhandling 13

5.1 Nuvarande ordning 13

5.2 Överväganden 14

6 Personutredningar 19

6.1 Nuvarande ordning 19

6.2 Överväganden 20

7 Vitesföreläggande vid kallelse till förhör under förundersök-

ningen 23

7.1 Nuvarande ordning 23

7.2 Överväganden 25

8 Väglängden för hämtning till förhör 30

8.1 Nuvarande ordning 30

8.2 Överväganden 31

9 Ikraftträdande m.m. 33

10 Ekonomiska konsekvenser 33

11 Författningskommentar 34

11.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 34

11.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m. 38

Bilaga 1 Författningsförslag i delbetänkandet Snabbare lagföring (

Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59) 39

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

delbetänkandet Snabbare lagföring 1 ( Några förslag till förenklingar (SOU

2001:59) 43

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 44

Bilaga 4 Lagrådets yttrande 50

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2002 53

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken och

2. lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål,

m.m.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 23 kap. 7 § samt 45 kap. 1 och 16 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 23 kap. 6 a och b §§ av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.

6 a §

Den som skall höras under förundersökningen får vid vite kallas att infinna sig

vid förhöret, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda

fallet. Vite får inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller om

väglängden till den plats där förhöret skall hållas överstiger tio mil från den

plats där den kallade har sin bostad eller stadigvarande uppehåller sig och det

inte är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum.

Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av

undersökningsledaren eller av en polisman som får leda förhöret.

Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite föreläggas i samband med

kallelse till förhör en senare dag.

6 b §

Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § prövas av

åklagaren.

Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre veckor från det att han

eller hon fick del av beslutet begära rättens prövning av detta. Begäran om

sådan prövning skall göras hos åklagaren, som med eget yttrande skall överlämna

ärendet till rätten.

Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom den angivna tiden, får

åklagarens beslut verkställas enligt utsökningsbalken.

7 §1

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen

och överstiger ej väglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret, och

den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, femtio

kilometer, må han hämtas till förhöret.

Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till

ett förhör får hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas på en plats

inom en väglängd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad

eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en väglängd av femtio

kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om

undersökningen avser brott, varå fängelse kan följa, och det skäligen kan

befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse

skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil

från den plats där förhör skall hållas hämtas till förhöret, om undersökningen

avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att

han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med

anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt

försvåra utredningen.

När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum, får hämtning

enligt första eller andra stycket ske oavsett väglängden.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats, som

bestämts för förhöret.

Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller annars utan att

vara misstänkt för brott, bör äga rum endast när det föreligger skäl av särskild

vikt för en sådan åtgärd.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han eller hon inställas på

den plats som bestämts för förhöret.

45 kap.

1 §

Vill åklagaren väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om

stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes

lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot

den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt när stämningsansökan kom in till

rätten.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om

åklagaren utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten uppdra åt

åklagare att utfärda stämning. I sådant fall skall åklagaren i samband med att

stämning utfärdas ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt

när detta exemplar kom in till rätten.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan står

under åtal.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller

hon redan står under åtal.

16 §2

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om

stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss, av

åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis

han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje

särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den tilltalades

erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej kommer att av

den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i stämningen kalla

den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de

föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren

äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om

målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse

för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen

delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas rätten.

En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som i 4 § anges om

stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss,

av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis

som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas

med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den

tilltalades erkännande eller någon annan omständighet finner att det är

uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om det är lämpligt,

får åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de

föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren

får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.

Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift

om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar

betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan

stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana

kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts, skall de med

bevis om delgivning ges in till rätten.

Frågor om utdömande av viten som förelagts i en kallelse med stöd av tredje

stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning

i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om särskild personutredning i

brottmål, m.m.

dels att 1- 2 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i 3(6 och 9 §§ ordet frivårdsmyndigheten skall bytas ut mot den lokala

kriminalvårdsmyndigheten.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en

särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder

som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall

rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå

finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utredningen på annat

sätt.

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en

särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder

som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt

brottslighet, skall ett yttrande inhämtas från den lokala

kriminalvårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå

finns tillgänglig för rätten eller om den inhämtas på annat sätt.

2 §

Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall meddelas så snart det

lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut meddelas endast

under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars

finns sannolika skäl för misstanken att han har begått brottet.

Ett beslut att inhämta yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten

meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av

åklagaren. Beslutet skall meddelas så snart det lämpligen kan ske.

Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast

under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars

finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.

7 §

Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg

om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra meningen. Om rätten

särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medicinska

förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård

utan särskild utskrivningsprövning.

Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg

om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra stycket. Om rätten

särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medicinska

förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård

utan särskild utskrivningsprövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om

avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge utlåtande över en

rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett sådant intyg som avses

i första stycket andra meningen.

En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för

läkarundersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte inte

inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall komma

till undersökningen.

En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för

läkarundersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte inte

inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han eller hon

skall komma till undersökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2.2

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 7 december 2000 att tillkalla en beredning med uppgift

att verka för rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för beredningen är att

undersöka möjligheterna att med bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och

kvaliteten i rättsväsendets arbete. När det gäller lagföring av brott skall

beredningen särskilt undersöka möjligheterna att förkorta den genomsnittliga

genomströmningstiden från brottsanmälan till dom och straffverkställighet.

Beredningen skall också särskilt överväga på vilket sätt

brottsutredningsverksamheten kan förbättras. Beredningen skall vidare

uppmärksamma frågor om myndigheters lokalisering. I beredningens uppgift ingår

även att överväga frågor om utbildning, kompetensutveckling och

personalrörlighet inom rättsväsendet. Beredningen skall bedriva arbetet i nära

samverkan med berörda myndigheter inom rättsväsendet och därvid ta hänsyn till

det utvecklingsarbete som pågår. Delbetänkanden skall presenteras av beredningen

efter hand som olika frågor behandlas. Beredningen skall före utgången av år

2003 redovisa det aktuella läget inom rättsväsendet för de frågor som omfattas

av utredningen och en plan för det fortsatta arbetet.

Beredningen, som har antagit namnet Beredningen för rättsväsendets utveckling

(BRU), har till regeringen överlämnat delbetänkandet Snabbare lagföring 1 (

Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59). Beredningens lagförslag finns i

bilaga 1. Delbetänkandet har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en förteckning

över remissinstanserna. Remissvaren och en remissammanställning finns

tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2001/5337).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 februari 2002 att inhämta Lagrådets yttrande över de

lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet

har framfört några synpunkter när det gäller förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken. Regeringen har i stort följt Lagrådets yttrande. Regeringen

återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 5.2, 7.2 och 8.2.

4 Utgångspunkter

4.1 Inledning

Rättsväsendet skall sörja för medborgarnas rättstrygghet och rättssäkerhet. Häri

ligger bl.a. krav på att brott skall utredas och leda till lagföring så snabbt

och effektivt som möjligt utan att rättssäkerhetskraven åsidosätts.

I syfte att säkerställa att rättsväsendet kan svara upp mot högt ställda krav på

snabbhet, effektivitet och rättssäkerhet bedrivs ett omfattande

utvecklingsarbete inom rättsväsendet. Reformarbetet skall utgå från ett

medborgarperspektiv och en helhetssyn på verksamheten inom rättsväsendet.

Medborgarperspektivet innebär att det alltid är nyttan för den enskilde

medborgaren av tilltänkta förändringar och reformer som skall stå i fokus.

Helhetssynen innebär bl.a. att konsekvenserna för samtliga myndigheter av

tilltänkta reformer och förändringar måste beaktas.

Det är enligt regeringens bedömning angeläget att förkorta

genomströmningstiderna från brottsanmälan till dom. En rimlig handläggningstid

främjar såväl kvalitet som rättssäkerhet i brottsutredningsverksamheten. Om inte

brott utreds och gärningsmän lagförs inom rimlig tid riskerar exempelvis

avgörande bevis försvinna och vittnen glömma viktiga detaljer. En snabbare

handläggning är också viktig från kriminalpolitiska utgångspunkter. Tydligheten

i samhällets reaktioner på brott gagnas av att dom och straffverkställighet kan

ske snabbt efter att ett brott har begåtts. En snabbare handläggning är också

viktig ur ett brottsofferperspektiv. Åtgärder för att korta handläggningstiderna

för brottmål är således av stor vikt för att nå en högre kvalitet i

rättsskipningen och för att stärka medborgarnas tilltro till rättsväsendet.

För att nå en ökad snabbhet och effektivitet krävs bl.a. en utvecklad

myndighetssamverkan. Samverkan skall ske med respekt för den grundläggande

rollfördelningen mellan rättsväsendets myndigheter. Runt om i landet har

försöksprojekt pågått som syftar till att korta de totala

genomströmningstiderna. Ett av flera medel som man i projekten har använt har

varit att öka parallelliteten i handläggningen (se vidare nedan avsnitt 4.2).

Värdet av ökad effektivitet och kvalitet i rättsväsendets arbete får inte

medföra att den enskildes rättssäkerhet försämras eller att de krav och

åligganden som ställs på enskilda inte står i proportion till värdet av

åtgärderna. Som närmare framgår av redogörelsen för regeringens förslag i

kommande avsnitt anser regeringen att kraven på effektiviteten, kvalitet och

rättssäkerhet väl har kunnat förenas.

4.2 Snabbare genomströmning

Granskning av rättsväsendets myndigheter

Under senare år har en omfattande granskning ägt rum av rättsväsendets

myndigheter.

I rapporten Brottmålskedjan ( i Sverige och andra länder (RRV 1999:30)

kartlägger och analyserar RRV olika problemområden inom den s.k.

brottmålskedjan. I framställningen betonas aktiviteter och samverkan mellan

huvudaktörerna i denna kedja. Man framhåller bl.a. betydelsen av rollfördelning,

samlokalisering, parallellitet i handläggningen och prioriteringsordning.

I rapporten redovisas olika försöksverksamheter där man försöker få aktiviteter

hos de olika aktörerna att äga rum delvis parallellt. Det innebär att nästa

aktör i brottmålsförfarandet påbörjar handläggningen innan den tidigare aktören

är helt klar med sin del. RRV konstaterar att erfarenheterna från dessa försök

visar att ökad parallellitet leder till minskade kostnader och till högre

kvalitet, t.ex. i form av högre kvalitet i utsagor från vittnen.

I rapporten Brottmålskedjan ( rättsadministrativ analys med internationella

jämförelser (RRV 2001:3) redovisas bl.a. hur lång tid det tar för rättssystemet

att hantera några vanligt förekommande brottmålsärenden med en misstänkt

gärningsman från brottsanmälan till dom i tingsrätt. RRV framhåller i sin

rapport att en stor del av genomströmningstiderna egentligen består av

liggetider (s. 20).

JO genomför sedan hösten 1999 en granskning av den brottsutredande verksamheten

vid olika polismyndigheter i landet. Granskningen, som sker i form av

inspektioner, avser bl.a. polisens handläggningstider i denna verksamhet. Vid

samtliga hittillsvarande inspektioner där beslut meddelats har JO konstaterat

att handläggningstiderna när det gäller utredningsverksamheten är

anmärkningsvärt långa.

Den redovisade granskningen ger stöd åt uppfattningen att de totala

genomströmningstiderna när det gäller hanteringen av brottmål generellt sett är

för långa och att åtgärder behöver vidtas för att förfarandet vid rättsväsendets

myndigheter skall bli snabbare.

Försöksverksamhet

Runt om i landet pågår en rad försöksprojekt som syftar till att förkorta de

totala genomströmningstiderna från brottsanmälan till dom. Syftet skall uppnås

genom i första hand ett ökat samarbete inom rättsväsendet på de orter där

projekten pågår. I de flesta projekt finns en målsättning om att tiden mellan

brottsanmälan och dom skall vara cirka fyra veckor. De första projekten startade

för cirka två år sedan i Handen (SL-projektet) och i Jönköping

(KLÖS-projektet). Dessa projekt är numera avslutade men på dessa orter arbetar

man fortfarande på det sätt som utvecklades i projekten.

I projekten valdes vissa brottstyper ut för den snabbare handläggningen.

SL-projektet i Handen koncentrerade sig på brottstypen våld mot kvinnor. I

KLÖS-projektet koncentrerade man sig inledningsvis på bl.a. enklare

misshandelsbrott, enklare stöldbrott och viss trafikbrottslighet. Efter en tid

bestämdes dock att det inte skulle finnas någon begränsning vad gällde brottstyp

i det sistnämnda projektet. Samtliga brott som lämpade sig för en snabb

handläggning kunde således ingå i projektet. Inte i något av projekten handlades

dock mål med häktade eller ungdomsmål.

Ett av flera medel som man använde för att minska genomströmningstiderna var att

öka parallelliteten i handläggningen. I Handen innebar det att åklagaren redan

under förundersökningen beslutade att inhämta viss personutredning i de fall då

sådan erfordrades. Det rörde sig om yttranden från den lokala

kriminalvårdsmyndigheten enligt bestämmelsen i 1 § lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m.

Man gjorde också en översyn av rollfördelningen mellan framför allt polis och

åklagare men även mellan åklagare och domstol. När det gäller rollfördelningen

mellan polis och åklagare lät man i Jönköping åklagaren inträda som

förundersökningsledare i samtliga brottsutredningar som handlades inom ramen för

projektet. I Handenprojektet innebar översynen av rollfördelningen inte bara

att åklagare beslutade om viss personutredning utan också att åklagaren gavs

behörighet att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling. Tingsrätten

upplät en särskild dag per vecka för sådana förhandlingar.

I båda projekten infördes också särskilda tidsfrister för

brottsutredningsförfarandet och för när huvudförhandling skulle äga rum. I

Handen bestämdes tiden för brottsutredningsförfarandet till fyra dagar från

brott till beslut i åtalsfrågan. Redan veckan efter det att åtalsbeslut fattats

skulle huvudförhandling äga rum. Det kan nämnas att i Handen polisen var aktiv

för att få tilltalade, målsäganden och vittnen att komma till

huvudförhandlingen. Det innebar att polisen redan under förundersökningen talade

om för berörda vilken dag en huvudförhandling kunde beräknas äga rum.

En positiv effekt - vid sidan av minskade genomströmningstider - uppges för

t.ex. domstolarnas del ha varit att antalet inställda huvudförhandlingar

minskat. Vad gäller Handenprojektet har det sedan projektet pågått en tid

konstaterats att det skett en minskning i antalet anmälda fall av misshandel

riktad mot kvinnor inom domkretsen. Bland dem som deltagit i projektet finns

uppfattningen att detta har sin grund i att samhällets reaktion på brottet

kommit snabbare.

4.3 Den brottsutredande verksamheten

Det anmäls årligen drygt en miljon brott i Sverige. Uppklarningsprocenten för

samtliga brott år 1998 var 27 procent. Samma år uppgick uppklaringsprocenten

för brott mot brottsbalken till 20 procent. Andelen uppklarade brott har minskat

successivt, främst sedan början av 1980-talet. Det har dock skett en tydlig

förbättring under de senaste två åren.

Det totala antalet ärenden som redovisades från polisen till åklagare minskade

med 9 procent mellan åren 1998 och 1999. Betydande minskningar i denna del

gällde för kategorierna tillgrepps- och skadegörelsebrott, våldsbrott, ekobrott

och övriga brott. Endast 14 procent av polisens ärenden överlämnas nu till

åklagare mot 26 procent vid mitten av 1990-talet. Drygt en miljon ärenden lades

ned eller skrevs av under år 1998 på grund av att spaningsuppslag saknades eller

spaningarna inte gett något resultat.

Polisen har uppgivit att det är svårt att få personer som kallas till förhör

under en förundersökning att inställa sig till förhöret. Som ett sätt att komma

till rätta med detta har framförts att sanktionssystemet vid utevaro borde

effektiviseras.

5 Stämning och kallelse till huvudförhandling

5.1 Nuvarande ordning

Ett allmänt åtal väcks i allmänhet genom att åklagaren ger in en skriftlig

stämningsansökan till tingsrätten. Det är sedan domstolens sak att utfärda

stämning och delge den tilltalade stämningen. Enligt undantagsregler i 45 kap. 1

och 16 §§ RB får dock rätten i lämplig omfattning uppdra åt åklagare att

utfärda stämning. I det fallet anses åtalet väckt när åklagaren har delgett den

tilltalade stämningen. En stämning som utfärdas av åklagaren skall innehålla

samma uppgifter som en stämningsansökan. Detta innebär att åklagaren skall lämna

uppgifter bl.a. om den brottsliga gärningen och de bevis som åberopas.

I stämningen skall åklagaren normalt förelägga den tilltalade att inom en viss

tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppge de bevis som han eller hon vill

åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med varje bevis. Om

det är lämpligt får åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till

huvudförhandlingen. Om åklagaren sätter ut ett mål till huvudförhandling, skall

han eller hon iaktta de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelas

av rätten. Åklagaren får också ombesörja kallelser av vittnen och andra till

förhandlingen. Sedan stämningen har delgetts skall den med bevis om delgivningen

omedelbart sändas till rätten.

Enligt förarbetena till rättegångsbalken (se NJA II 1943 s. 564) kan systemet

med åklagarstämning tillämpas t.ex. beträffande alla ordningsförseelser och

beträffande vissa andra grupper av brott då den misstänkte erkänt gärningen

eller det av annat skäl finns anledning anta att förberedande åtgärder inte

behövs.

5.2 Överväganden

Regeringens förslag: Åklagares behörighet att utfärda stämning och kalla till

huvudförhandling utvidgas. När rätten vill ge åklagare i uppdrag att utfärda

stämning och att kalla till huvudförhandling skall det ske i samråd med den

berörda åklagaren eller åklagarmyndigheten. En åklagare som utfärdar stämning

skall ge in ett exemplar av stämningen till rätten och åtal skall anses väckt

när detta exemplar har kommit in till rätten. Frågor om utdömande av sådana

viten som åklagaren förelagt i kallelser prövas av allmän domstol.

Beredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Beredningen

föreslår att kravet på att åklagaren undertecknar stämningen tas bort så att

även andra anställda inom åklagarväsendet än åklagare skall kunna ges i uppdrag

att utfärda stämning sedan en åklagare har beslutat om sådan.

Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt

förslagen eller förklarat att man inte har någon erinran mot att de genomförs.

Förslagen avstyrks av Mora och Örebro tingsrätter, Helsingborgs tingsrätt

(majoriteten), Ekobrottsmyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

universitet samt Statstjänstemannaförbundet (ST-Domstol och ST-Åklagarväsendet).

Flera remissinstanser är tveksamma till om förslagen innebär några

effektivitetsvinster. Några menar att förfarandet med åklagarstämningar är

möjligt att använda endast i enklare mål och/eller inom vissa delar av landet.

Prioriterings- och resursfrågor berörs också i en del remissyttranden. Flera

remissinstanser, bl.a. JO, JK, Riksåklagaren (RÅ) och fakultetsnämnden, berör

principiella frågor om förhållandet mellan domstol och åklagare och vad en

förändring kan komma att få för betydelse för tilltalades tilltro till

domstolarnas opartiskhet. JO och fakultetsnämnden anser att de fall i vilka

åklagarstämningar inte skall få användas bör anges i lag.

Skälen för regeringens förslag

Åklagarens behörighet att utfärda stämning

I syfte att minska de totala genomströmningstiderna i brottmål föreslår

beredningen att åklagares behörighet att utfärda stämning och kallelse till

huvudförhandling utvidgas. De bestämmelser i 45 kap. RB som reglerar dessa

frågor bör enligt beredningen inte längre betraktas som undantagsregler. I

beredningsförslaget behålls den nuvarande ordningen enligt vilken det är rätten

som skall ge åklagaren i uppdrag att utfärda stämning. Uppdraget skall dock

enligt beredningsförslaget lämnas av rätten i samråd med åklagaren. Förslaget

läggs fram mot bakgrund bl.a. av de goda erfarenheterna från försöksprojekten

som pågått i olika delar av landet (jfr avsnitt 4.1). Tanken med förslaget är

att öppna möjligheter till att anpassa förfarandet till de lokala förhållandena.

Det bör enligt beredningen ankomma på lokala åklagarkammare och tingsrätt att

gemensamt komma överens om den närmare utformningen just på deras ort.

Beredningen tror att systemet med åklagarstämning i fortsättningen bör kunna

tillämpas i stor utsträckning. Beredningen lämnar en mängd synpunkter på hur ett

system med åklagarstämning kan och bör utformas i praktiken.

Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt, är odelat positiva till

beredningsförslaget. Några remissinstanser tar tillfället i akt att redovisa sin

uppfattning om hur man kan få ett system med åklagarstämning att fungera väl.

Det gäller t.ex. Handens tingsrätt som under flera år har utvecklat ett sådant

system (SL-projektet). Andra domstolar som inom ramen för det gällande

regelsystemet försökt att åstadkomma snabbförfaranden i brottmål har lämnat

praktiskt värdefulla synpunkter på andra lösningar. Det gäller bl.a. Jönköpings

tingsrätt (KLÖS-projektet) och Karlstads tingsrätt (KLIV-projektet). Det är dock

även många remissinstanser som ställer sig tveksamma till om man verkligen kan

nå några effektivitetsvinster genom systemet med åklagarstämning och om inte

eventuella vinster i snabbhet huvudsakligen endast återspeglar omprioriteringar

som har skett.

Några remissinstanser är kritiska till förslaget med åklagarstämningar med

hänvisning till att det förändrar rollfördelningen mellan domstol och åklagare.

Vilka roller som domstolarna och åklagarna bör ha styrs av en mängd olika

faktorer. Vissa krav är oeftergivliga. Systemet måste sålunda garantera

rättssäkerheten och vara ägnat att sörja för tilltro till domstolarnas

opartiskhet. Några av remissinstanserna menar att de tilltalades förtroende kan

minska genom att åklagarna inte längre bestämmer endast vilka som skall svara

vid domstol och för vad de skall svara utan också vid vilken tidpunkt de skall

göra detta. RÅ anser att gränsen mellan domstolens uppgifter och åklagarens kan

komma att bli otydlig. Regeringen anser dock inte att det föreligger någon

beaktansvärd risk att åklagaren skulle få ett alltför stort inflytande över

rättegången. Det normala är visserligen att åklagaren endast ger in en

stämningsansökan och att rätten innan stämning utfärdas skall göra en prövning

av om det föreligger ett rättegångshinder som skall föranleda avvisning. Denna

prövning kommer, när åklagaren har utfärdat stämning, inte att ske förrän efter

det att stämningen har utfärdats och antagligen även delgetts. Detta är dock

enligt regeringens uppfattning inte något avgörande hinder mot systemet med

åklagarstämningar. Antalet omedelbart avvisade stämningsansökningar är för

övrigt vid allmänt åtal försvinnande litet. Att den ena av två parter i samråd

med domstolen bestämmer tidpunkten strider inte mot den vedertagna principen om

"equality of arms".

När det gäller frågor om hur tilltalade uppfattar frågor av nu berört slag kan

man endast spekulera. Regeringen betraktar farhågor av den art som vissa

remissinstanser har gett uttryck för som överdrivna. Risken för att den

tilltalades tilltro till domstolarnas opartiskhet sjunker torde inte vara mindre

i de fall där domstolen enligt den nuvarande huvudregeln i rättegångsbalken

utfärdar stämning. En tilltalad som inte är bevandrad inom processrätten kan

nämligen lätt få uppfattningen att domstolen när den utfärdar sin stämning

preliminärt har ställt sig bakom åklagarens framställning. Som Domstolsverket

anfört finns det redan i andra länder en utveckling som innebär att parterna

görs ansvariga för förberedande åtgärder inför domstolens behandling av saken.

En sådan utveckling kan ses som en ytterligare markering av domstolens

opartiskhet. Självfallet måste dock, särskilt i fall där åklagarstämningar sker,

såväl åklagaren som rätten vara tydliga i sina upplysningar till den tilltalade

och andra om vart dessa skall vända sig med eventuella framställningar eller

påpekanden om t.ex. förhinder.

Regeringen kan inte se några principiella hinder mot en utvidgad tillämpning av

systemet med åklagarstämningar i enlighet med beredningsförslaget. Det är enligt

regeringen angeläget att skapa möjligheter att anpassa förfarandet till lokala

förhållanden. Viktigt i sammanhanget är att systemet är fakultativt. Ingen

domstol skall påtvingas någon lösning och det kommer fortfarande att vara

domstolens uppgift att, i viss utsträckning i samråd med åklagare, planera den

dömande verksamheten och prioritera målen på ett riktigt sätt. Lagrådet påpekar

i sitt yttrande att det är oklart på vilket sätt det föreslagna samrådet är

tänkt att ske eller vilken betydelse den enskilde åklagarens inställning till

uppdraget har. Enligt Lagrådet kan, när det inte endast är fråga om uppdrag i

ett konkret mål, en lämplig ordning vara att rätten skall samråda med den

åklagarmyndighet där åklagarna tjänstgör innan beslut fattas i saken, varvid

myndigheten efter delegation torde kunna representeras av t.ex. chefen för en

åklagarkammare. Därefter kan uppdrag ges åt åklagare med den avgränsning av

kretsen som kan finnas lämplig.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det i sådana fall som inte endast rör

konkreta mål är lämpligt att samråd sker mellan rätten och

åklagarorganisationen. Regeringen godtar därför Lagrådets förslag att i den

aktuella bestämmelsen ange att rätten skall besluta i samråd med den berörda

åklagaren eller åklagarmyndigheten. En annan sak är att en löpande dialog mellan

rätten och berörda åklagare ofta torde vara påkallad för att kunna anpassa

tillämpningen av systemet med åklagarstämningar efter ändrade förhållanden och

nya situationer.

Effektiviteten av ett system med åklagarstämningar är långtifrån någon

självklarhet. Remissyttrandena ger klara belägg för att det inte går att

åstadkomma någon enhetlig ordning för tillämpningen över hela landet av ett

sådant system. Förutsättningarna växlar från tingsrätt till tingsrätt beroende

på målsammansättning, geografiska förhållanden och mycket annat. För att man

skall få brottmål handlagda snabbare behöver man parallella och flexibla

regelsystem som kompletterar varandra och kan utnyttjas på olika sätt på olika

orter. Regeringen ser mycket positivt på de lokala initiativ av skiftande slag

som utvecklats i syfte att förkorta handläggningstiderna i brottmål och bedömer

att arbetet med att lösa frågor i syfte att åstadkomma optimala lösningar

fortfarande kan sägas befinna sig i en utvecklingsfas. Beredningens överväganden

och den remissbehandling som nu har förekommit ger ett gott underlag för det

fortsatta arbetet.

Gränserna för åklagarens behörighet att utfärda stämning, m.m.

Ett system med åklagarstämning aktualiserar också frågor om gränserna för

systemets tillämplighet. Åklagarsidan kan givetvis aldrig tillåtas att blanda

sig i frågor om hur den tilltalade skall vara företrädd i rättegången.

Offentliga försvarare måste således alltid förordnas av rätten och åklagarsidan

skall inte kunna påverka valet. Detta medför dock principiellt sett inte något

hinder mot åklagarstämning ens i det fallet att det är klart att en offentlig

försvarare kommer att behöva förordnas. Beredningen anser att det dock kan

utgöra ett praktiskt hinder och menar att systemet med åklagarstämning inte bör

tillämpas i de fall där den misstänkte begär att en viss person skall förordnas

som offentlig försvarare. Några remissinstanser ställer sig bakom

beredningsuttalandena på den punkten och några av dem menar till och med att man

skall lagfästa ett förbud mot åklagarstämning när en offentlig försvarare skall

förordnas. Det är dock samtidigt flera remissinstanser, bl.a. flera hovrätter,

Handens tingsrätt och Domstolsverket, som menar att de praktiska problem som

beredningen pekar på utan större svårighet kan lösas. Regeringen kan inte finna

att det föreligger tillräckliga skäl att ställa upp något formellt hinder mot

åklagarstämning för det fallet att ett försvararförordnande kan bli aktuellt.

Detta gäller även om den tilltalade angett att han vid huvudförhandlingen vill

företrädas av en viss advokat som försvarare. I stället kan det enligt

regeringen överlämnas åt rätten att i samråd med åklagaren dra upp riktlinjer

för hur de praktiska frågorna med försvararförordnanden skall lösas. För de fall

där den misstänkte skall biträdas av en försvarare vid huvudförhandlingen utan

att han eller hon under förundersökningen har pekat ut någon viss advokat måste,

som Lagrådet påpekat, beaktas att kallelsen inte får ske så att advokaturvalet

blir alltför begränsat. På större orter bör några problem dock knappast behöva

uppstå. Delvis samma frågor kan uppstå när det finns ett behov av

målsägandebiträde. Även i dessa fall anser regeringen att frågorna kan lösas av

rätten och åklagaren i samråd.

Beredningen anser vidare att åklagarstämningar inte bör förekomma om det i målet

förekommer ett sådant tvångsmedel som innebär att rätten har att bevaka att

åtal väcks inom viss tid. Som exempel kan nämnas det fallet att rätten har

beslutat om häktning och kvarstad. Vid t.ex. häktning måste rätten också bevaka

att det väckta åtalet är sådant att tvångsåtgärden skall bestå. Enligt de

nuvarande reglerna anses i huvudfallet ett allmänt åtal vara väckt när

åklagarens stämningsansökan kommer in till rätten, medan vid åklagarstämning

åtalet anses väckt när stämningen delges den tilltalade. Delgivningen verkställs

genom åklagaren och rätten har ingen möjlighet att omedelbart konstatera att

delgivning har skett. Beredningen menar att det inte finns några sakliga skäl

för att ha skilda lösningar för de båda fallen. Beredningen föreslår därför att

åklagaren i samband med att en åklagarstämning utfärdas skall ge in ett exemplar

av den till rätten och att åtalet skall anses vara väckt när detta exemplar har

kommit in till rätten. Remissinstanserna har allmänt godtagit det förslaget och

även regeringen anser att det bör genomföras. Därmed kommer frågan om

användande av åklagarstämning efter ett av rätten beslutat tvångsmedel i ett

nytt läge. I den mån rätten kan bygga upp rutiner som medför att det blir lika

enkelt att bevaka att en åklagarstämning ges in som det med nuvarande regler är

att bevaka att en stämningsansökan kommer in bör det, som flera remissinstanser

har påpekat, i dessa fall inte föreligga något hinder mot en åklagarstämning.

Bestämmelser om att åtal skall väckas inom viss tid finns också i 29 § lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Med anledning av

dessa regler bör enligt beredningen även ungdomsmål vara undantagna från

åklagarstämning. Det är emellertid att märka att rätten i normala fall inte

annat än i efterhand kan kontrollera om åklagaren iakttagit de särskilda

reglerna om tidsfrister för ungdomsmål. Denna efterhandskontroll blir,

åtminstone om tidpunkten för väckande av ett åtal genom åklagarstämning bestäms

på det av beredningen föreslagna sättet, lika effektiv som om åtal väcks på

vanligt sätt.

Ett ytterligare exempel beredningen ger på fall i vilka man inte bör använda

åklagarstämning är att rätten skall grunda sin behörighet på någon av de

fakultativa forumreglerna i 19 kap. 1, 3 och 6 §§ RB. Fallen är inte vanliga och

det är en självklarhet att rätten inte ger åklagaren möjlighet att stämma i de

fall där rätten kan komma att behöva besluta om avvisning på grund av en

forumbrist.

Sammanfattningsvis har regeringen svårt att finna exempel på fall där en

användning av systemet med åklagarstämning skall vara utesluten. Avgörande för

användningen är i stället effektivitetsfrågorna. Särskilt för sådana fall där

frågor om offentliga försvarare, målsägandebiträden eller bevisning från den

tilltalades sida kan bli aktuella är det nog svårt att uppnå det eftersträvade

målet med en snabbare genomströmning av brottmålen. Med ett fakultativt system

där rätten fritt beslutar i samråd med åklagarna om systemets användning är det

dock knappast någon risk att inte effektivitetsfrågorna blir tillräckligt

beaktade. Mycket talar för att systemet kommer att i större utsträckning

användas endast när det gäller relativt enkla fall. Regeringen ser det under

alla omständigheter som viktigt att söka undanröja varje onödigt hinder när det

gäller att åstadkomma en snabbare hantering.

Skall andra än åklagare kunna ges i uppdrag att utfärda stämning?

Beredningen förslår att även andra anställda inom åklagarväsendet än åklagare

skall kunna ges i uppdrag att utfärda stämning sedan en åklagare har beslutat om

stämning. Även uppgiften att underteckna och expediera kallelser och

förelägganden skall enligt beredningens förslag kunna skötas av andra anställda

än åklagare. Beredningen förslår dock ingen ändring i den nuvarande regeln att

de stämningsansökningar som vid allmänt åtal ges in till rätten skall vara

undertecknade av åklagaren.

Det nu berörda förslaget har av remissinstanserna lämnats utan erinran.

Förebilden till förslaget har beredningen hämtat från vissa regler i

tingsrättsinstruktionen som ger domstolsbiträden möjlighet att utfärda stämning

sedan en lagfaren domare beslutat om stämning och som ger dem möjlighet att

också underteckna och expediera kallelser m.m. En stämning utfärdad av domstolen

utgör ett föreläggande att svara på det som sägs i en stämningsansökan.

Beslutet om att domstolen skall utfärda stämning är i sig mycket kort. En vid en

åklagarmyndighet utfärdad stämning är av ett annat slag, eftersom den i sig

upptar även det som annars finns i stämningsansökningen. Man kan därmed inte nå

samma vinster av en delegering och en sådan är också förenad med vissa risker

för att det uppstår fel. Regeringen menar därför att endast uppgiften att

underteckna och expediera kallelser bör kunna skötas av andra anställda än

åklagare. I den delen behövs det emellertid enligt regeringen ingen lagändring,

eftersom den av beredningen förordade ordningen redan tydligt framgår av den

nuvarande lydelsen av 45 kap. 16 § RB enligt vilken åklagaren skall "ombesörja"

kallelser och förelägganden.

Utdömande av vite

I den stämning och de kallelser till rätten som åklagaren utfärdar med stöd av

46 kap. 15 § RB skall regelmässigt ingå förelägganden att inställa sig till en

huvudförhandling vid påföljd av vite. Åklagaren har att kontrollera att stämning

och kallelser som har utfärdats av honom eller henne har delgetts den

tilltalade och övriga kallade samt att därefter ge in kallelser och

delgivningsbevis till rätten. Av 6 § andra stycket viteslagen följer att det

ankommer på åklagaren att pröva om vitet skall dömas ut, om den kallade inte

inställer sig. Beredningen anser att en fråga om vitesutdömande i stället bör

prövas av rätten som har att pröva alla andra sådana frågor när det gäller

underlåtenhet att inställa sig till en huvudförhandling. Förslaget kommer till

uttryck genom att det i 45 kap. 16 § RB tas in en bestämmelse om rättens

vitesutdömande. Bestämmelsen tar över viteslagens bestämmelse. Regeringen anser

att beredningens förslag, som har godtagits av remissinstanserna, bör

genomföras.

6 Personutredningar

6.1 Nuvarande ordning

Domstolen har en skyldighet att se till att det finns utredning om den

tilltalades levnadsomständigheter och om de personliga förhållanden som kan vara

av betydelse för bedömningen av påföljdsfrågan, om det är fråga om att döma

till annan påföljd än böter eller det annars finns särskild anledning (jfr 35

kap. 6 §, 45 kap. 12 § och 46 kap. 9 § RB). De former av personutredning som är

vanligast förekommande är yttrande från frivården, läkarintyg, upplysningar från

socialnämnden och rättspsykiatrisk undersökning.

Viss utredning om den tilltalades person skall ingå i

förundersökningsprotokollet och således infordras redan under förundersökningen

(4, 21 och 21 a §§ förundersökningskungörelsen, 1947:948). Det gäller t.ex.

uppgift om den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden, yrke eller

anställning samt bostadsort.

Yttrande från frivården, upplysningar från socialnämnd samt läkarintyg regleras

i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

I lagens 1 § föreskrivs att när det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan

eller annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga

förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon

avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall rätten inhämta yttrande från

frivårdsmyndigheten. Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den

utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller rätten inhämtar

utredningen på annat sätt.

Av 2 § i lagen framgår att ett beslut att inhämta yttrande från

frivårdsmyndigheten skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt

åtal inte har väckts, får beslut meddelas endast under förutsättning att den

misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för

misstanken att han eller hon har begått brottet.

I 6 § finns bestämmelser om upplysningar från socialnämnd. Enligt paragrafen

skall socialnämnden på begäran lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå

de åtgärder som nämnden anser behövs för att främja hans eller hennes anpassning

i samhället. Behörig att begära upplysningar är rätten, åklagare och

frivårdsmyndighet.

När det gäller ungdomsmålen finns en särskild bestämmelse såvitt avser yttrande

från frivården i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare (LUL). I fråga om den som inte fyllt 18 år får åklagaren enligt

10 § LUL, innan talan har väckts vid domstol, inhämta yttrande enligt 1 § lagen

om särskild personutredning i brottmål, m.m. Syftet med bestämmelsen, som

infördes i och med 1995 års ungdomsmålsreform, var att få till stånd en snabbare

handläggning genom att förundersökning och personutredning kan bedrivas

parallellt (prop. 1994/95:12 s. 70 ff.).

Genom en omorganisation inom kriminalvården år 1998 ersattes

frivårdsmyndigheterna med lokala kriminalvårdsmyndigheter. Frivårdens verksamhet

bedrivs numera av de lokala kriminalvårdsmyndigheterna.

6.2 Överväganden

Regeringens förslag: Åklagare skall under förundersökningen få inhämta sådant

yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten som avses i 1 § lagen

(1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Beredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förutom att beredningens

förslag inte innefattar någon begränsning för åklagare att inhämta yttrande från

frivården efter det att åtal väckts.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker

beredningsförslaget eller lämnar detta utan erinran. Förslaget avstyrks av Mora

tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten. Helsingborgs tingsrätt (majoriteten),

Hudiksvalls tingsrätt och Sveriges advokatsamfund är tveksamma till om förslaget

leder till några effektivitetsvinster.

Skälen för regeringens förslag

Behörighet för åklagaren att inhämta personutredning

Beredningen föreslår att åklagare skall få behörighet att fatta beslut om att

inhämta yttrande från frivården. Som skäl anges bl.a. att det från flera håll

framförts att inhämtande av personutredningar utgör en flaskhals när det gäller

tingsrätternas genomströmningstider och att det i försöksprojektet som bedrivits

i Handen (jfr avsnitt 4.1) visat sig att ett tidigt beslut om personutredning

leder till en snabbare genomströmning. Beredningen anser därför att bestämmelsen

som gör det möjligt att inhämta personutredning redan under förundersökningen

bör komma till användning i långt större omfattning än vad som för närvarande är

fallet. Det bästa sättet att åstadkomma detta är enligt beredningen att ge

åklagaren behörighet att fatta beslut om att inhämta yttrande från frivården. I

projektet i Handen var det regelmässigt åklagaren som beslutade om att

personutredning skulle inhämtas.

Regeringen konstaterar att nästan alla remissinstanser har godtagit

beredningsförslaget.

Utan tvivel är det så att ett tidigt beslut om personutredning har en positiv

effekt när det gäller genomströmningstiden. Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt

remissyttrande även påpekat att ett tidigt beslut om personutredning innebär att

klienten oftast är mer motiverad för att diskutera sin situation samt att de

åtgärder som kan bli aktuella blir mer adekvata om de vidtas i anslutning till

brottet. Även i Handenprojektet är erfarenheten från frivårdens sida att man

upplever det lättare att få de misstänkta att medverka till personutredningen,

om den kan genomföras nära den händelse som är föremål för en brottsutredning.

Det gäller oavsett om brottet är erkänt eller förnekat. Enligt uppgift är det

snarare så att de misstänkta upplever det som positivt att personutredning och

brottsutredning bedrivs parallellt.

Om man bortser från erkända fall är sannolika skäl den misstankegrad som fordras

för att yttrande skall få inhämtas från den lokala kriminalvårdsmyndigheten

under förundersökningen. Denna misstankegrad är välkänd för åklagarna och

motsvarar den som enligt huvudregeln fordras för att anhålla en person (24 kap.

6 § första stycket RB jfr 24 kap. 1 § RB). I ungdomsmålen får åklagarna redan

inhämta yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten. I dessa mål gäller

dessutom att åklagaren innan beslut fattas i åtalsfrågan i regel skall inhämta

yttrande från socialnämnden (10 och 11 §§ LUL). Uppgiften att inhämta viss

personutredning förekommer även inför t.ex. ett beslut om åtalsunderlåtelse med

stöd av 20 kap. 7 § första stycket 4 RB. Det är således inte en helt ny

arbetsuppgift som skulle åläggas åklagarna.

Som Riksåklagaren påpekat i sitt remissyttrande kan tidsvinsten komma att

variera beroende på om det är polisen eller åklagaren som är

förundersökningsledare i ärendet. I de ärenden där polisen är

förundersökningsledare kommer beslut om inhämtande av personutredning att fattas

först i nära anslutning till att åtal väcks. Regeringen anser dock att varje

tidsvinst, oavsett om den är begränsad, är av godo ur ett medborgarperspektiv.

Det finns ytterligare fördelar med att åklagaren ges behörighet att besluta om

viss personutredning. Om åklagaren hämtar in den aktuella personutredningen och

denna kommer in till åklagaren innan han eller hon har meddelat beslut i

åtalsfrågan, kommer det sannolikt att innebära att åklagarna i större omfattning

än i dag kan utfärda strafföreläggande med villkorlig dom som påföljd. En

anledning till att det inte sker i dag har nämligen uppgetts vara att det i

avsaknad av personutredning ibland råder osäkerhet om förutsättningarna för

villkorlig dom är uppfyllda.

Förslaget innebär inte att det övergripande ansvaret för att det finns ett

tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan flyttas från rätten till

åklagarna. Ansvaret skall fortfarande ytterst åligga rätten. Förslaget tar inte

heller sikte på de former av personutredningar som är mest ingripande från

integritetssynpunkt för den enskilde. Rätten skall således alltjämt ensam ha

beslutanderätt när det gäller läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild

personutredning i brottmål, m.m. och rättspsykiatriska undersökningar.

Förslaget innebär inte heller att rätten fråntas sin beslutanderätt när det

gäller att införskaffa yttranden från den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Om

åklagaren skulle vara tveksam till om yttrande skall inhämtas, skall han eller

hon kunna vända sig till rätten med en begäran om att viss utredning skall

inhämtas. Motsvarande gäller för övrigt redan i dag i ungdomsmålen (prop.

1994/95:12 s. 71 f). Det kan också inträffa att åklagaren bedömer att ett

yttrande inte behöver inhämtas, men att rätten har en annan uppfattning i den

frågan när målet väl kommer in dit. Självfallet skall rätten då kunna besluta om

sådan personutredning.

Med hänsyn till vad som ovan anförts finner regeringen att beredningens förslag

att åklagaren skall ha behörighet att inhämta yttrande från den lokala

kriminalvårdsmyndigheten enligt 1 § lagen om särskild personutredning i

brottmål, m.m. bör genomföras.

Tidpunkten för åklagarbeslut

I beredningens förslag finns det inte någon begränsning i tiden vad gäller

åklagarens behörighet att inhämta yttrande från frivården. Regeringen anser dock

att åklagarens behörighet att inhämta yttrande bör begränsas till tiden innan

talan har väckts vid domstol. När åtal redan väckts finns inte någon tidsvinst

att göra och oklarhet kan uppkomma om det är rätten eller åklagaren som skall

inhämta ett yttrande.

I vilka fall bör åklagaren inhämta personutredning?

En personutredning med anledning av misstanke om brott innebär normalt ett

förhållandevis stort intrång i den enskildes integritet. JK har i sitt

remissyttrande framfört farhågor att en konsekvens av att tidpunkten för

personutredning förläggs till förundersökningen kan bli att det genomförs ett

större antal onödiga personutredningar än vad som för närvarande är fallet. Mora

tingsrätt och Ekobrottsmyndigheten framför liknande synpunkter. En sådan

utveckling skulle naturligtvis vara olycklig inte minst från

integritetssynpunkt. Regeringen har dock svårt att tro att förslaget kommer att

leda till någon beaktansvärd ökning av antalet onödiga personutredningar.

Åklagaren måste självfallet i varje enskilt fall noggrant överväga om inhämtande

av yttrande från frivården är nödvändigt för att avgöra påföljdsfrågan eller om

det annars behövs en särskild utredning om den misstänktes personliga

förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon

avhåller sig från fortsatt brottslighet. Yttrande från den lokala

kriminalvårdsmyndigheten enligt 1 § lagen om särskild personutredning i

brottmål, m.m., skall således inte rutinmässigt inhämtas av åklagare under

förundersökningen i alla mål där det kan vara fråga om att döma till annan

påföljd än böter och förutsättningarna enligt 2 § är uppfyllda.

Rätten bör även i fortsättningen besluta om yttranden från frivården i de fall

den misstänkte begärs häktad. Det framstår som naturligt att åklagaren då

avvaktar med att besluta om personutredning och framställer ett yrkande om sådan

utredning vid häktningsförhandlingen, om han eller hon anser att behov av

personutredning föreligger.

Överprövning av åklagarens beslut

Beredningen har övervägt om det skall vara möjligt för den misstänkte att få ett

av åklagaren meddelat beslut om att inhämta yttrande från frivården prövat i

domstol och kommit fram till att det inte behöver finnas en sådan möjlighet till

domstolsprövning. Beredningen har hänvisat till vad som tidigare uttalats i

förarbetena till 10 § LUL. Där konstaterades att det inte var nödvändigt att

införa en sådan möjlighet till domstolsprövning. I stället framhölls att det

inte fanns något hinder mot att den unge begär överprövning av åklagarens

ställningstagande hos högre åklagare enligt de allmänna regler som gäller om

detta (prop. 1994/95:12 s. 72). Regeringen ställer sig bakom beredningens

uppfattning.

Behörighet för polismyndigheten att inhämta personutredning

Regeringen anser i likhet med beredningen att polismyndighet inte bör ges

behörighet att besluta om sådana personutredningar som nu är aktuella. En sådan

ordning skulle kunna medföra en ökad risk för att personutredningar infordras i

onödan.

7 Vitesföreläggande vid kallelse till förhör under förundersökningen

7.1 Nuvarande ordning

Den som i ett brottmål skall inställa sig vid en domstol föreläggs i allmänhet

att göra detta vid påföljd av vite. Regler om detta finns i rättegångsbalken.

Balkens bestämmelser kompletteras av allmänna bestämmelser som finns i lagen

(1985:206) om viten (viteslagen). Viten för inställelser till en

domstolsförhandling brukar avse en till två tusen kronor. Vid underlåtenhet att

iaktta ett vitessanktionerat föreläggande dömer domstolen ut vitet, helt eller

delvis. Om det är sannolikt att den kallade har laga förfall, dvs. en giltig

ursäkt för att inte inställa sig, får dock enligt 32 kap. 6 och 8 §§ RB något

vite inte dömas ut. Utdömda viten tillfaller staten. Om betalning inte sker kan

under vissa förutsättningar vitet förvandlas till fängelse.

Under en förundersökning i brottmål får enligt 23 kap. 6 § RB förhör hållas med

var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen. Ett

förhör skall enligt 5 § förundersökningskungörelsen hållas på tid och plats som

kan antas medföra minsta olägenhet för den som skall höras, om inte därigenom

förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens

arbete avsevärt försvåras. Förhöret skall också i övrigt anordnas så att onödig

tidsspillan för den hörde undviks. I allmänhet hålls ett förhör på en

polisstation. För vissa fall är dock ett telefonförhör tillräckligt och i en del

fall kan enligt 8 § förundersökningskungörelsen förhöret ersättas av en

skriftlig berättelse från den som har upplysningar att lämna. Den som skall

höras bör enligt 5 § förundersökningskungörelsen, om det kan ske och det inte

bedöms som olämpligt med hänsyn till utredningen, kallas i god tid till

förhöret. I de allra flesta fall sker kallelsen per telefon eller genom ett

lösbrev. Det finns inga bestämmelser om vite vid kallelse till ett

förundersökningsförhör, om man bortser från de mycket speciella och ovanliga

fall där under förundersökningen ett förhör hålls inför domstol. Avsaknaden av

bestämmelser innebär att något vite inte får föreläggas. I stället för vite

finns en möjlighet i vissa fall att framtvinga ett förhör genom hämtning (se

närmare avsnitt 8).

Den som hörs under en förundersökning i brottmål har enligt kungörelsen

(1969:590) om ersättning vid förundersökning i brottmål i normala fall rätt till

ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan. Någon ersättning utgår dock

inte, om den hörde har försökt att avvika eller på annat sätt undandra sig

förundersökning eller på annat sätt försvåra sakens utredning, om den hörde

genom att falskeligen anmäla sig själv eller på annat sätt uppsåtligen föranlett

förhöret utan att det funnits anledning till det, om den hörde är skyldig till

brottet eller medverkat till detta eller om det i övrigt med hänsyn till den

hördes förhållande till saken inte är skäligt att ersättning utgår.

Till skillnad mot vad som gäller vid t.ex. förhör i domstol äger förhör under en

förundersökning rum på skilda platser. Det är inte helt ovanligt att förhör

äger rum i den hördes bostad. I sådant fall brukar förhörsledaren och den som

skall höras först ha kommit överens om en lämplig tidpunkt för förhöret. Många

gånger sker förhör per telefon. Inte i något av dessa fall utfärdas någon

kallelse. Det normala är dock att den som skall höras och som inte är anhållen

eller häktad kallas att infinna sig på en polisstation.

7.2

Överväganden

Regeringens förslag: Den som skall höras under en förundersökning skall kunna

kallas till förhöret vid påföljd av vite. Beslut om att en kallelse skall

förenas med vite får fattas av undersökningsledaren eller av en polisman som får

leda förhöret. En fråga om utdömande av vitet skall prövas av åklagaren. Den

som har förpliktats att betala ett vite kan begära rättens prövning av detta

beslut.

Beredningens förslag: Beredningen föreslår att även den som skall leda förhöret

utan att vara polisman skall ha möjlighet att förelägga vite och att viten skall

dömas ut av tingsrätt. I övrigt överensstämmer regeringens förslag med

beredningens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker beredningsförslaget

eller lämnar detta utan erinran. Förslaget avstyrks dock av Hovrätten över Skåne

och Blekinge, Ekobrottsmyndigheten, Sveriges domareförbund och Sveriges

advokatsamfund. Riksåklagaren och Brottsoffermyndigheten avstyrker förslaget

såvitt gäller målsägande och vittnen. JK och Karlstads tingsrätt ifrågasätter om

fördelarna med förslaget överväger de nackdelar som uppstår. Såväl RPS som BRÅ

framhåller att vite måste föreläggas med återhållsamhet. JO och Sveriges

advokatsamfund anser att endast åklagare och polismän skall ha möjlighet att

besluta om vitesföreläggande. En kammare vid Ekobrottsmyndigheten menar att

vitesföreläggande skall få användas även utanför tillämpningsområdet för

hämtningsreglerna.

Svea hovrätt, Göteborgs och Östersunds tingsrätter samt Domstolsverket menar att

åklagare bör ha rätt att döma ut ett förelagt vite. Helsingborgs tingsrätt

(majoriteten) ifrågasätter om det inte bör vara förvaltningsdomstolarna som

beslutar om ett vitesutdömande. Jönköpings tingsrätt anser att lagen (1996:242)

om handläggning av domstolsärenden bör vara tillämplig i tingsrätten när det

gäller utdömande av ett vite. Även Göteborgs tingsrätt tar upp frågan om

ärendelagen bör vara tillämplig.

Skälen för regeringens förslag

Möjligheten att kalla vid vite under förundersökningen

Beredningen anger att det i inte obetydlig omfattning förekommer att den som

kallas till ett förundersökningsförhör över huvud taget inte hör av sig till

polisen och att polisen därför inte alltid kan utnyttja sin tid på ett effektivt

sätt. Beredningen menar mot den bakgrunden att möjligheten att använda

vitesförelägganden kan medföra att de som kallas till förhör under en

förundersökning i större utsträckning följer kallelsen. Beredningen hänvisar i

det hänseendet till prop. 1986/87:89 s. 123 där det hävdas att vitessanktionen

utgör den praktiskt mest viktiga sanktionen i fråga om skyldigheten att infinna

sig vid en domstolsförhandling. Beredningen föreslår mot den nu angivna

bakgrunden att den som kallas för att höras under en förundersökning skall kunna

föreläggas att infinna sig vid påföljd av vite, men bara om det är lämpligt med

hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Något föreläggande skall

inte utfärdas om förhöret avses ske per telefon eller om kallelsen till förhör

avser längre avstånd än att hämtning till förhöret får ske. Beredningen betonar

att avsikten med förslaget är att öppna möjligheten till ytterligare ett

sanktionsmedel när det gäller att få personer att inställa sig till ett

förundersökningsförhör och att förslaget inte på något sätt innebär att det

skall vara obligatoriskt med vitesföreläggande. Frågan om vite skall enligt

beredningen övervägas i varje enskilt fall.

Det torde inte vara ovanligt att den som har kallats till ett

förundersökningsförhör underlåter att inställa sig eller att ens höra av sig

till den som skall hålla förhöret. Varje underlåtenhet av det slaget kan

givetvis leda till en bristande effektivitet i polisarbetet. Vitesförelägganden

är ett av de remedier man kan tänka sig att använda för att komma till rätta med

detta (se även avsnitt 8.2 om ökade möjligheter till hämtning). Den

remisskritik som riktas mot förslaget går ut på att förslaget inte kommer att få

någon större praktisk betydelse, att förslaget kan försämra förhållandet mellan

polisen och allmänheten samt att förslaget kan leda till praktiska problem och

merarbete hos såväl polisen som hos domstolarna.

Enligt de nu gällande reglerna sker kallelser till polisförhör enkelt och

formlöst. Någon sanktion anges inte i samband med kallelsen. Bakom varje

kallelse ligger dock ett outtalat hot om hämtning. Av 23 kap. 7 § RB framgår

sålunda att hämtning till förhör kan ske om den som kallats har uteblivit utan

giltig orsak och väglängden inte överstiger den för hämtning maximala. Som

angavs vid en reform år 1969 (se NJA II 1969 s. 682) bör kallelse till förhör på

längre avstånd än att hämtning får ske inte förekomma annat än undantagsvis och

när kallelse sker i ett sådant fall bör den som skall höras upplysas om att han

eller hon inte är skyldig att inställa sig till förhöret. Några remissinstanser

menar att hotet om hämtning får ses som ett starkare påtryckningsmedel än

viteshotet och att viteshotet därför är onödigt. Regeringen delar inte den

uppfattningen. I domstolarna torde det vara en allmän erfarenhet att de

nuvarande reglerna om att t.ex. en tilltalad skall föreläggas ett vite har ett

starkt berättigande trots att det även finns regler om hämtning av tilltalade.

Regeringen ser det som positivt ifall viteshotet skulle leda till att man i en

del fall undgick hämtning av en förhörsperson. Att en förundersökning i enstaka

fall kan komma att ta längre tid därför att man först prövar ett

vitesföreläggande och först därefter tar till hämtning är en konsekvens som kan

godtas.

Några remissinstanser menar att polisförhör ganska ofta gäller personer som till

följd av sin ekonomiska situation är vitesimmuna och att vitesförelägganden i

sådana fall är overksamma. Viteshotet är som sanktionsmedel inte effektivt mot

alla. Även här finns det emellertid anledning att dra paralleller med

domstolssituationen. En vitessanktion i en domstolskallelse är långtifrån alltid

onyttig när den kallade är medellös. I sammanhanget bör också påpekas att

utdömda viten kan komma att förvandlas till fängelse.

Något mer substans ligger det enligt regeringen i den kritik mot

beredningsförslaget som tar sikte på förhållandet mellan polisen och enskilda.

Polisarbetet är beroende av ett förtroendefullt förhållande till allmänheten.

Personer som har blivit utsatta för ett viteshot eller kanske till och med

drabbats av att behöva utge ett vite kanske inte vid senare tillfällen är lika

villiga att ge sig till känna, meddela polisen uppgifter, etc. Personer som

känner sig vara för hårt behandlade av myndigheter kan också komma att sprida

sin uppfattning till andra. Vitesförelägganden kan alltså, om de används

felaktigt, på sikt komma att motverka sitt syfte.

Sett ur ett medborgarperspektiv är det enligt regeringen viktigt att ett

vitesföreläggande helst inte ges i andra fall än där det finns grund för

antagande att den kallade inte annars kommer att lojalt uppfylla sina

skyldigheter under förundersökningen. När det gäller domstolsförhandlingar

kallas visserligen målsägande och vittnen redan första gången vid vite, men

situationen är inte jämförbar med den som brukar råda under en förundersökning.

Att någon uteblir från en domstolsförhandling får nämligen ofta till följd att

förhandlingen behöver ställas in till stor olägenhet för andra som har infunnit

sig och inte sällan med betydande kostnadskonsekvenser. Liknande situationer

uppstår sällan när det gäller förhör under en förundersökning. Polisens

nuvarande verksamhet utvisar också att många kallade hörsammar kallelsen.

Särskilt i fråga om målsägande men även för de flesta vittnen och andra som inte

kan sägas vara misstänkta för brott bör därmed gälla att en första kallelse i

de allra flesta fall bör ges utan vitesföreläggande och att viteshotet sätts in

först efter en bristande uppfyllelse av den första kallelsen. Lika med

beredningen anser regeringen att vite inte bör föreläggas om förhör avses ske

per telefon. Det kan endast i rena undantagsfall vara tillräckligt för ett

viteshot att målsäganden eller vittnet inte kunnat anträffas för telefonförhör.

Situationen blir emellertid en annan, om en telefonkontakt har etablerats och

den som skall höras därvid t.ex. har vägrat att yttra sig. Regeringen menar att

en begränsning av vitesmöjligheten enligt det som har sagts ligger i de

förutsättningar för vitesanvändning som beredningen har ställt upp.

Otvivelaktigt är det en del problem förenade med vitesförelägganden. Främst är

att märka att enligt 2 § viteslagen ett vitesföreläggande alltid skall delges

adressaten. En delgivning sker enligt reglerna i delgivningslagen (1970:428).

Detta innebär att man i ett vitesfall inte kan skicka en kallelse med vanligt

lösbrev som man vanligen gör enligt nuvarande regler. Det skall dock även sägas

att dagens regler anses innebära att en kallelse måste kunna bevisas för att en

underlåtenhet att följa den skall kunna föranleda ett beslut om hämtning enligt

23 kap. 7 § första stycket RB. Delgivningen av vitesföreläggandet skapar alltså

grunden för det enda alternativa tvångsmedlet.

Om man inför en möjlighet att förelägga vite vid kallelse till förhör under

förundersökningen, kommer det också att föra med sig en viss ökad administration

inom framför allt polisen. Merarbetet för polisen måste vägas mot de positiva

effekter som en sådan möjlighet kan skapa när det gäller att effektivisera vissa

förundersökningar. Regeringen kan inte dela de farhågor som några

remissinstanser anfört om att denna möjlighet leder till en ökad byråkratisering

och onödig omgång. Snarare skulle regeringen vilja framhålla förslagets

betydelse för en flexibel ordning enligt vilken just det tvångsmedel kan

användas som behövs för det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att vitesförelägganden i en

hel del fall kan ha större nackdelar än fördelar när det gäller

förundersökningsförhör men att det också förekommer en hel del fall där sådana

förelägganden bör kunna bidra till en snabbare lagföring och där nackdelarna är

mindre framträdande. Regeringen anser att de av beredningen angivna

förutsättningarna för vitesförelägganden är väl avvägda och ägnade att leda till

att sådana förelägganden kommer att ges endast i de fall där det är motiverat.

Förslaget bör därför genomföras.

Begränsningar i användningen av vitesföreläggande

För skyldigheten för vittnen och andra att inställa sig till

domstolsförhandlingar gäller i princip inga begränsningar i fråga om den

väglängd som ett vittne eller annan kan behöva tillryggalägga vid påföljd av

vite. En kammare vid Ekobrottsmyndigheten menar att det inte heller i fråga om

viteskallelser till förhör under en förundersökning bör finnas regler om maximal

väglängd. Ett domstolsförhör bör enligt grundläggande processprinciper helst

ske i ett sammanhang på ett ställe med alla som skall höras i målet. Något

motsvarande gäller dock inte i fråga om förundersökningsförhör. Särskilt med

tanke på att det i ett och samma ärende kan bli fråga om flera förhör med samme

person under en förundersökning anser regeringen att anknytningen till den

maximala väglängden för hämtning är ofrånkomlig. Lagrådet har i detta sammanhang

i sitt yttrande föreslagit att den plats från vilken väglängden skall mätas

skall vara den där den kallade har sin bostad. Regeringen kan ansluta sig till

att utgångspunkten för väglängdens beräkning preciseras i lagtexten. En

begränsning till bostadsbegreppet kan dock komma att bli svårtolkad, t.ex. när

den kallade har flera bostäder eller stadigvarande uppehåller sig i någon annans

bostad. Enligt regeringens uppfattning bör man därför som utgångspunkt för

beräkningen välja samma konstruktion som den vilken förekommer i 23 kap. 7 § i

fråga om hämtning och anpassa den till vitesföreläggande. Utgångspunkten för

beräkningen bör därför lämpligen bli den plats där den kallade har sin bostad

eller stadigvarande uppehåller sig.

För användningen av en vitesmöjlighet kommer de allmänna principerna för

tvångsmedelsanvändning att gälla. Sålunda kommer legalitets-, ändamåls-, behovs-

och proportionalitetsprinciperna att behöva tillämpas. Av dessa är särskilt de

två sistnämnda av praktisk betydelse. Behovsprincipen innebär att en myndighet

får använda tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre

ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Enligt proportionalitetsprincipen skall

en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig

proportion till det som står att vinna med åtgärden.

När det gäller unga personer är möjligheterna att förelägga vite begränsade. Av

2 § andra stycket viteslagen framgår sålunda att vite inte får föreläggas, om

adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig förmåga att följa

föreläggandet. I en nyligen framlagd proposition (prop. 2001/02:111 Kallelser av

barn och ungdomar till domstolssammanträde, m.m.) föreslår regeringen att

rättegångsbalkens bestämmelser om att den som skall kallas till domstol i vissa

fall skall föreläggas vite inte gäller den som inte har fyllt 15 år. I samma

proposition föreslås även att kallelser till ungdomar som har fyllt 15 men inte

18 år inte skall förenas med vite, om den unge inte kan infinna sig utan

medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård

och fostran. Möjligheterna att förelägga vite i en kallelse till ett

förundersökningsförhör bör inte vara mer omfattande. De föreslagna reglerna om

kallelse vid vite till domstolssammanträde bör därför tillämpas analogt. Så

länge vitesregler är fakultativa och alltså inte obligatoriska behövs det för

dem dock inga uttryckliga undantagsregler av det slag som tas upp i den angivna

propositionen.

Meddelande av vitesföreläggande

Beredningen föreslår att ett beslut om vitesföreläggande skall få meddelas av

undersökningsledaren eller av någon annan som får leda förhöret. Några

remissinstanser menar att endast åklagare och polismän och alltså inte s.k.

civilanställda skall kunna besluta. Regeringen delar dessa instansers

uppfattning med hänsyn till att vitesfrågan i en del fall kan vara mindre lätt

att bedöma.

En remissinstans menar att det av ett vitesföreläggande bör framgå att vitet

avser inställelsen och inte skyldigheten att uttala sig. Regeringen kan dock

inte se att avsaknaden i ett föreläggande av en uttrycklig förklaring i det

hänseendet skulle kunna ge upphov till någon risk för missförstånd. Självklart

får dock ett föreläggande aldrig ges en vilseledande utformning.

Utdömande av vite

En ideal användning av den fakultativa vitesmöjligheten skulle innebära att

vitesföreläggande gavs endast i de fall där vitet faktiskt framtvingar att

kallelsen följs. Därmed skulle viten aldrig behöva dömas ut. Självklart kan man

dock aldrig nå det ideala tillståndet. Man måste alltså räkna med att det i en

del fall uppstår ett behov av att döma ut vitet. Dömer man inte ut ett försuttet

vite riskerar man att vitessystemet blir tandlöst.

Som huvudregel gäller enligt viteslagen att frågor om utdömande av vite prövas

av länsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet.

Frågor om utdömande av viten som har förelagts någon till fullgörande av en

skyldighet i rättegång eller i ett annat motsvarande förfarande prövas dock utan

någon särskild ansökan av den myndighet som har utfärdat föreläggandet. Det

finns också speciella regler enligt vilka förvaltningsmyndigheter har möjlighet

att döma ut viten som de själva har förelagt. Som exempel gällande

inställelseviten kan här nämnas de regler i 2 kap. 10 ( 12 §§ utsökningsbalken

som ger kronofogdemyndighet möjlighet att såväl förelägga som döma ut sådana

viten. Andra exempel erbjuder åtskilliga bestämmelser i lagen (1973:188) om

arrendenämnder och hyresnämnder. Det är till och med tveksamt om det finns

bestämmelser enligt vilka en förvaltningsmyndighet kan förelägga

inställelseviten utan att myndigheten också kan döma ut vitet.

Beredningen föreslår att viten skall dömas ut av tingsrätterna. Flera

remissinstanser menar dock att i stället åklagaren skall kunna besluta om

utdömande. Som nämnts är huvudregeln enligt viteslagen att utdömandet av ett

vite är en domstolsuppgift även när vitet har förelagts av en

förvaltningsmyndighet. Man får emellertid en betydligt smidigare ordning, om man

låter uppgiften ligga i första hand på åklagarmyndigheten med rätt för den

enskilde att få beslutet prövat i domstol. Ett utdömande av ett inställelsevite

kräver generellt stor snabbhet för att vitessanktionen skall fungera väl.

Åklagarna får också anses vara väl kompetenta att själva pröva frågor om

vitesutdömande. Dessutom är att märka att ett vite i en kallelse till ett

förundersökningsförhör i allmänhet kommer att ha förelagts av en polisman. Mot

denna bakgrund bör man enligt regeringen välja åklagaralternativet. I

sammanhanget bör 9 § första stycket viteslagen observeras. Den bestämmelsen

innebär att ett vite inte får dömas ut sedan ändamålet med vitet har förlorat

sin betydelse. Om ett förhör kan genomföras efter hämtning men innan åklagaren

har dömt ut ett försuttet vite, förfaller sålunda frågan om utdömandet.

Med hänsyn till den koppling som ett vitesutdömande i de aktuella fallen har

till brottmålsfrågor i allmänhet och kan ha till ett aktuellt brottmål anser

regeringen att åklagarens beslut bör kunna prövas av tingsrätten. En begäran om

sådan prövning bör göras hos åklagaren, som med eget yttrande överlämnar

ärendet till tingsrätten.

Lagrådet har pekat på möjligheten att låta domstolshandläggningen ske enligt

ärendelagen. Det har emellertid nackdelar att på det sättet koppla samman

rättegångsbalken och ärendelagen. Vidare har tingsrätten att pröva många andra

frågor som uppstår under förundersökningen och i de fallen sker handläggningen i

domstolen enligt rättegångsbalken. Enligt regeringens uppfattning bör man välja

samma lösning för de fall där rätten prövar åklagarens beslut att utdöma vite.

Mot bakgrund av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna kan det inte komma i fråga att neka den som har

förpliktats att betala vitet muntlig förhandling om han eller hon begär sådan.

Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt.

Den omständigheten att frågan om utdömande av ett försuttet vite är under

prövning hindrar inte att undersökningsledaren beslutar om hämtning till förhör

av den som har försuttit vitet.

8 Väglängden för hämtning till förhör

8.1 Nuvarande ordning

Regler om hämtning till ett förundersökningsförhör finns i 23 kap. 7 § RB. I

normalfallet gäller som förutsättning att den som skall höras först har kallats

till ett förhör men utan giltig ursäkt uteblivit. Hämtning får ske utan

föregående kallelse, om undersökningen avser ett brott för vilket det kan följa

fängelse och det skäligen kan befaras att den som skall höras inte skulle följa

en kallelse eller med anledning av en sådan skulle genom undanröjande av bevis

eller på annat sätt försvåra utredningen. Väglängden mellan förhörsplatsen och

den plats där den som skall hämtas bor eller uppehåller sig får inte överstiga

50 kilometer. Särskilda regler gäller för den som är anhållen eller häktad.

Närmare bestämmelser om hämtning finns i 6 § förundersökningskungörelsen. En

fråga om hämtning skall i allmänhet avgöras av undersökningsledaren. Hämtning av

någon som inte är misstänkt för brott bör ske endast när det föreligger

särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att förhöret inte eller endast med avsevärd

svårighet kan hållas på den plats där den som skall höras befinner sig eller

att ett vittne behöver inställa sig på en viss plats för konfrontation eller på

brottsplatsen för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller för

rekonstruktionsförsök. Ett annat skäl kan vara att det med hänsyn till brottets

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt krävs särskild skyndsamhet.

8.2 Överväganden

Regeringens förslag: Den längsta tillåtna väglängden för hämtning till ett

förhör under en förundersökning ökas från fem mil till tio mil. Om det är av

synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum skall dessutom hämtning få

ske oavsett väglängden.

Beredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Brottsoffermyndigheten motsätter sig en reform såvitt gäller

målsägande och vittnen. I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt förslaget

eller lämnat detta utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Beredningen föreslår att den maximala väglängden

för hämtning ökas från 50 till 100 kilometer. Som skäl anger beredningen bl.a.

att många av landets invånare numera bor mer än 50 kilometer från närmaste

polisstation och är mer rörliga än på 1960-talet då den maximala väglängden för

hämtning senast tilläts att öka. Beredningen föreslår också att hämtning, om det

är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum, skall kunna ske

även när väglängden är mer än 100 km. Beredningen motiverar det förslaget med

att det finns utredningar som bedrivs under ökad tidspress och som gäller

allvarlig brottslighet och där det finns en risk för att bevisläget skulle komma

att försämras väsentligt, om utredningen skulle fördröjas av att hämtning till

förhör inte kan ske.

Regeringen konstaterar att remissinstanserna allmänt har godtagit

beredningsförslaget även om en remissinstans gjort ett undantag för hämtning av

målsägande och vittnen.

Otvivelaktigt är en möjlighet att företa hämtningar till förhör över längre

sträckor ägnad att effektivisera vissa förundersökningar. Hämtningar är inte så

vanligt förekommande, men reglerna om hämtning har också en mer allmän

betydelse. Som angavs vid en reform år 1969 (se NJA II 1969 s. 682) bör sålunda

kallelse till förhör på längre avstånd än att hämtning får ske inte förekomma

annat än undantagsvis och när kallelse sker i ett sådant fall bör den som skall

höras upplysas om att han eller hon inte är skyldig att inställa sig till

förhöret. En indirekt men viktig effekt av förslaget är att det tvingar en del

av dem som med krav på fysisk närvaro skall höras under en förundersökning och

som bor eller uppehåller sig mer än fem mil från det tänkta förhörsstället att

frivilligt resa till det stället för att undgå risken av att bli hämtade av

polis. Med dagens kommunikationsmedel bör en sådan resa endast i undantagsfall

behöva orsaka dem några mera betydande problem. Eventuella olägenheter kan i

allmänhet kompenseras genom de bestämmelser om ersättning för resa, uppehälle

och tidsspillan som finns genom den i avsnitt 7 anmärkta kungörelsen (1969:590)

om ersättning vid förundersökning i brottmål. Om den hörde har försökt att

försvåra sakens utredning eller det finns en skälig anledning till misstanke att

han eller hon är skyldig till brottet, finns dock ingen sådan ersättningsrätt.

Den som har hämtats till förhöret kan dock även i sådant fall få ersättning för

hemresan, om han eller hon saknar medel till den.

Det finns givetvis också en viktig integritetsaspekt i sammanhanget. Denna

gäller främst tvångshämtning som sådan, men självklart kan även vägsträckans

längd vara av betydelse genom att denna generellt sett påverkar

frihetsberövandets varaktighet. Särskilt när det är fråga om hämtningar över

längre sträckor är det därför viktigt att regelverket tillåter hämtning endast

när det finns ett mycket starkt behov av åtgärden.

För att hämtning skall kunna beslutas, skall enligt den nuvarande lydelsen av 23

kap. 7 § RB vissa förutsättningar vara uppfyllda. Även flera allmänna principer

för användningen av tvångsmedel motverkar att hämtning sker på alltför långa

avstånd när det inte är motiverat. Av dessa principer, som har berörts redan i

avsnitt 7.2, finns det här skäl att åter nämna proportionalitetsprincipen och

behovsprincipen. Också den i det avsnittet anmärkta regeln i 5 §

förundersökningskungörelsen om att en förundersökning bör bedrivas så att ingen

i onödan får vidkännas olägenhet har betydelse. De nu angivna reglerna och

principerna skapar sammantagna tillräckligt goda förutsättningar för att man

utifrån dem skall kunna tillåta att hämtningar sker trots att vägsträckan uppgår

till tio mil.

För att hämtning skall kunna ske utan hänsyn till väglängden måste emellertid

ställas högre krav. Den av beredningen föreslagna förutsättningen är att det

skall vara av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum. Som

beredningen påpekar återfinns uttrycket "synnerlig vikt" i 27 kap. 20 § RB som

handlar om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Beredningen, som

redovisar de uttalanden som gjordes när den paragrafen kom till (prop.

1988/89:124 s. 123 f.), menar att uttalandena bör ha sin giltighet även i det

sammanhang som nu är aktuellt. Beredningen påpekar att uttrycket synnerlig vikt

är valt för att markera en restriktivitet vid tillämpningen. Det innebär att man

beträffande ett förhör till vilket hämtning på längre avstånd än tio mil

övervägs måste göra den bedömningen att bl.a. utredningsläget gör förhöret

nödvändigt och att utredningen i princip inte kan föras framåt med, för den

enskilde, mindre ingripande åtgärder. Det sistnämnda uttrycks för övrigt även

genom behovsprincipen. En mindre ingripande åtgärd kan t.ex. vara att hämtning

sker inom den begränsade väglängden tio mil. Det bör således alltid övervägas om

förhörsledaren i stället för att hämta en person på ett avstånd som överstiger

tio mil kan hålla förhöret på en plats närmare den plats där den som skall höras

har sin bostad eller uppehåller sig.

Regeringen menar i likhet med beredningen att man med kravet på "synnerlig vikt

för utredningen" kan tillåta hämtning även om väglängden överstiger tio mil.

I fråga om utsträckta möjligheter till hämtning av speciellt målsägande och

vittnen kan man dock hysa viss tveksamhet till beredningsförslaget. Självklart

bör sådana personer inte tvångshämtas utan goda skäl (jfr det som har anförts i

avsnittet om vitesförelägganden). Regeringen gör emellertid den bedömningen att

målsägande och vittnen erbjuds ett tillfredsställande skydd mot olämpliga

hämtningar genom de redan gällande reglerna i 6 § förundersökningskungörelsen om

begränsning i vissa fall av möjligheterna till hämtning.

Mot den nu angivna bakgrunden finner regeringen att beredningens förslag om

utvidgade möjligheter till hämtning bör genomföras. Förslaget bör enligt

regeringen medföra att kallelser till förhör på längre avstånd än tio mil inte

utfärdas annat än undantagsvis och att när kallelse sker utan att det finns en

möjlighet till hämtning den som skall höras upplyses om att han eller hon inte

är skyldig att inställa sig till förhöret (jfr det tidigare angivna uttalandet

från år 1969). Lagrådet har i sitt yttrande framfört att man nu bör ta

tillfället i akt att föra över bestämmelsen i 6 § andra stycket

förundersökningskungörelsen till 23 kap. 7 § RB. Som Lagrådet anför lär

bestämmelsen i förundersökningskungörelsen statsrättsligt försvara sin plats

endast med stöd av punkt 6 i övergångsbestämmelserna till 1974 års

regeringsform. Lagrådet anser att den exemplifiering som finns i 6 §

förundersökningskungörelsen möjligen kan stå kvar i kungörelsen som en

verkställighetsföreskrift. Med hänsyn till Lagrådets uttalande föreslår

regeringen en uttrycklig bestämmelse i 23 kap. 7 § RB till skydd mot olämpliga

hämtningar av målsägande och vittnen. Hämtning till förhör av den som skall

höras som vittne eller annars utan att vara misstänkt för brott, bör således äga

rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd.

9 Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli 2002.

Beredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har pekat på att Polisen behöver en viss

tid efter det att riksdagen beslutat om en reform för att ta fram nya blanketter

och informera personalen. Remissinstanserna i övrigt har lämnat förslaget utan

synpunkt.

Skälen för regeringens förslag: De nya reglerna om åklagarstämning,

personutredning, vitesföreläggande och hämtning är angelägna och bör träda i

kraft så snart som möjligt. Regeringen anser därför att de bör träda i kraft

redan den 1 juli 2002.

De nya reglerna bör kunna tillämpas även i förundersökningar som pågår vid

ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse behöver inte införas.

10 Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen får inte några budgetkonsekvenser.

Beredningens bedömning: Överstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har lämnat förslaget

utan synpunkt. Göteborgs och Östersunds tingsrätter ställer sig tveksamma till

om förslagen kommer att minska tingsrättens kostnader. ST-Domstol har gett

uttryck för liknande synpunkter. Domstolsverket anser att en rad projekt måste

startas lokalt för att se till att de möjligheter utnyttjas som nu skapas för

samverkan mellan polis, åklagare och domstol.

Skälen för regeringens bedömning: Ur effektivitetssynpunkt innebär förslagen

fördelar för hela rättsväsendet. Förslagen bör leda till att fler brott kan

utredas och beivras.

Förslaget om utvidgad behörighet för åklagare att utfärda stämning och kalla

till huvudförhandling kan medföra vissa ekonomiska konsekvenser för domstolarna

och åklagarmyndigheterna. Utnyttjar en domstol möjligheten att till åklagare

överlämna uppgiften att stämma och kalla till huvudförhandling kommer

kostnaderna för detta att flyttas från domstolen till åklagarmyndigheten. Det

kan föranleda behov av en översyn av resursfördelningen mellan domstolarna och

åklagarmyndigheterna. En närmare bedömning av hur resursfördelningen skall se ut

kan dock enligt regeringens bedömning inte göras förrän det inleds en utökad

verksamhet med åklagarstämningar. Sammantaget för rättsväsendet i sin helhet

torde förslaget inte innebära några kostnadsökningar.

Förslaget om vitesföreläggande kan medföra några nya mål i domstolarna om

prövning av beslut om utdömande av vite. Något behov av resursförstärkningar

till följd av detta föreligger inte utan eventuellt merarbete bör kunna hanteras

inom anslagsramen.

11 Författningskommentar

11.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 6 a §

Paragrafen, som är ny, ger möjlighet till vitesföreläggande vid kallelse till

förhör under förundersökningen. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.

Enligt första stycket får kallelse till förhör förenas med vite om det är

lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I princip

gäller bestämmelserna oavsett om den som kallas till förhöret är misstänkt,

målsägande eller vittne. Viteshotet bör dock inte användas mot någon som inte är

misstänkt och som inte har obstruerat (jfr avsnitt 7.2). I första stycket sägs

också uttryckligen att vite inte får föreläggas, om förhöret avses ske per

telefon. Viteshotet får inte heller användas om väglängden till den plats där

förhöret skall hållas överstiger tio mil från den plats där den kallade har sin

bostad eller stadigvarande uppehåller sig och det inte är av synnerlig vikt för

utredningen att förhöret äger rum.

Vitesföreläggande skall inte heller användas om den som skall höras är häktad

eller anhållen eller på liknande sätt omhändertagen. Detsamma gäller när

förhöret äger rum i den hördes bostad. Möjligheten att kalla förhörspersoner som

är under 18 år vid påföljd av vite har behandlats i avsnitt 7.2.

Den som har beslutat om vitesföreläggandet skall bestämma vitesbeloppets

storlek. Beloppet bestäms utifrån de allmänna riktlinjer som anges i 3 §

viteslagen. Beloppets storlek skall framgå av föreläggandet. En kallelse av nu

aktuellt slag skall delges. Det innebär att den kallelse som innehåller ett

vitesföreläggande skall ges till känna på något av de sätt som anges i

delgivningslagen.

Av andra stycket framgår att undersökningsledaren eller en polisman som får leda

det aktuella förhöret är behörig att besluta om att en kallelse skall förses

med ett vitesföreläggande. Det naturliga är att det är förhörsledaren som

beslutar. Att den som skall höras normalt bör kallas i god tid framgår av 7 §

förundersökningskungörelsen.

Skyldigheten att infinna sig i enlighet med en kallelse avser alltid en

personlig inställelse. Om en person som har kallats att infinna sig vid ett

förhör uteblir kan enligt tredje stycket ett nytt vite föreläggas i en kallelse

till en senare dag. Vitesbeloppets storlek kan då sättas högre än i det första

föreläggandet.

23 kap. 6 b §

Paragrafen, som är ny, avser frågan om utdömande av ett vite som förelagts

enligt 6 a §. Paragrafen behandlas i avsnitt 7.

Av paragrafens första stycke framgår att frågan om utdömande av ett enligt 6 a §

förelagt och senare försuttet vite skall prövas av åklagaren. Detta gäller

oavsett om det är åklagaren själv eller en polisman som har förelagt vitet.

Den som av åklagaren har förpliktats att betala vitet kan enligt andra stycket

begära rättens prövning av åklagarens beslut. Fristen för detta är tre veckor

från det att han eller hon fick del av beslutet. Det är inget krav att den

förpliktade formellt delges åklagarens beslut, men för att vitessanktionen skall

verka är det viktigt att den enskilde får del av beslutet att vitet har dömts

ut och att nya, kanske hårdare sanktioner väntar. En begäran om rättens prövning

skall göras hos åklagaren, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till

rätten. I tingsrätten handlägges frågan om vitesutdömandet som ett s.k.

RB-ärende. De allmänna reglerna i rättegångsbalken om laga domstol och domförhet

gäller. Om den som förpliktats att betala vitet begär det, skall rätten hålla

en förhandling i ärendet.

Tingsrättens beslut kan överklagas (49 kap. 3 § första stycket RB).

Vid prövningen av frågan om ett vite skall dömas ut bör bestämmelserna om

skäligt rådrum och om laga förfall i 32 kap. 1 § respektive 32 kap. 6 §

tillämpas analogt (jfr Gärde, m.fl. Nya rättegångsbalken, s. 434). Bestämmelser

om vad som utgör laga förfall finns i 32 kap. 8 § RB.

Av tredje stycket framgår att åklagarens beslut verkställs enligt

utsökningsbalken. Av 3 kap. utsökningsbalken följer att rättens beslut får

verkställas.

23 kap. 7 §

Paragrafen reglerar frågor om hämtning till förhör under förundersökningen. De

föreslagna ändringarna behandlas i avsnitt 8.

I de två första styckena görs en ändring när det gäller den maximala väglängden

för hämtning till förhör under en förundersökning. Väglängden utökas från

nuvarande femtio kilometer till tio mil. Möjligheten att få en inställelse till

stånd genom ett vitesföreläggande enligt 23 kap. 6 a § får med hänsyn till

proportionalitetsprincipen betydelse vid tillämpningen av första stycket. Om det

finns skäl till antagande att omständigheterna inte påfordrar mer än ett

vitesföreläggande, skall sålunda ett sådant föreläggande väljas.

Till paragrafen har lagts ett nytt tredje stycke. Där föreskrivs att hämtning

till förhör enligt första eller andra stycket får ske oavsett väglängden, om det

är av synnerlig vikt att förhöret äger rum. I första hand skall andra

möjligheter att genomföra förhöret övervägas, t.ex. att förhörsledaren beger sig

till en plats som ligger mindre än tio mil från den plats där den som skall

hämtas har sin bostad eller uppehåller sig. Förutsättningarna för att tillämpa

det tredje stycket är uppfyllda inte bara när förhöret i sig är av synnerlig

vikt för utredningen utan också i fall då förhöret - oavsett det förväntade

resultatet av förhöret - är nödvändigt för att utredningen skall kunna föras

vidare eller slutföras.

Fjärde stycket, som är nytt, är hämtat från 6 § andra stycket

förundersökningskungörelsen och innehåller begränsningar när det gäller

möjligheten till hämtning av målsägande och vittnen. Hämtning får äga rum endast

när det föreligger skäl av särskild vikt för sådan åtgärd. Exempel på sådana

skäl framgår av 6 § andra stycket förundersökningskungörelsen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär.

45 kap. 1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtals väckande. De föreslagna ändringarna

behandlas i avsnitt 5.

Den tidigare regleringen i första stycket om att rätten får ge åklagaren i

uppdrag att själv utfärda stämning är flyttad till andra stycket. Andra meningen

i första stycket om när åtal skall anses väckt i sådana fall då åklagaren

väcker åtal återfanns tidigare i andra stycket och är i sak oförändrad. I första

stycket har också gjorts en del språkliga justeringar.

Enligt andra stycket skall ett uppdrag från rätten till åklagaren att själv

utfärda stämning ges i samråd med den berörda åklagaren eller

åklagarmyndigheten. Avsikten är att även omfattningen av uppdraget till

åklagaren skall bli föremål för samråd. Rättens uppdrag bör företrädesvis

utformas som ett generellt förordnande att utfärda stämning. Detta får förses

med de undantag och begränsningar som bedöms nödvändiga. Ett uppdrag till

åklagaren att utfärda stämning bör även innefatta att ombesörja kallelser till

huvudförhandling i målet (se vidare 45 kap. 16 §).

När åklagaren utfärdar stämning skall enligt andra stycket åtal anses väckt när

ett exemplar av stämningen kom in till rätten. Det är en förändring i

förhållande till gällande rätt såtillvida att tidpunkten för åtals väckande i

sådana fall då åklagare utfärdar stämning för flertalet situationer har flyttats

bakåt i tiden.

En föreskrift om vid vilken tidpunkt åklagaren till rätten skall ge in ett

exemplar av den stämning som han eller hon har utfärdat återfinns för närvarande

i 45 kap. 16 § fjärde stycket RB. Den har flyttats till andra stycket i

förevarande paragraf. I sak innebär förändringen i denna del att åklagaren skall

ge in ett exemplar av stämningen till rätten redan i samband med att åklagaren

utfärdar stämning och inte längre först vid den senare tidpunkten när stämningen

delgivits den tilltalade. Ändringen hänger samman med att tidpunkten för åtals

väckande i fall av åklagarstämning har ändrats.

Tredje stycket innehåller ändringar endast av språklig karaktär.

45 kap. 16 §

Paragrafen behandlar stämning som utfärdas av åklagare. De föreslagna

ändringarna behandlas i avsnitt 5.

I första till tredje styckena har endast gjorts språkliga justeringar. Ett

uppdrag till åklagaren att utfärda stämning bör, som angetts i kommentaren till

45 kap. 1 §, normalt även innefatta ett uppdrag att utfärda samtliga kallelser

till huvudförhandlingen i målet. Snabbheten i förfarandet med åklagarstämning

uppnås huvudsakligen på detta sätt. Det finns även en kostnadsaspekt. Att en och

samma handling innehåller såväl en stämning mot den tilltalade som en kallelse

till huvudförhandling spar kostnader för delgivning.

Lämplighetsrekvisitet i andra stycket är avsett att markera att åklagaren innan

han eller hon tar in en kallelse i stämningen mot den tilltalade bör beakta

bl.a. behovet av förberedande åtgärder inför huvudförhandlingen. Åklagaren, till

skillnad mot rätten, har inte behörighet att besluta om samtliga sådana

åtgärder. Förslaget om att åklagaren skall få behörighet att besluta om att

inhämta viss personutredning (se avsnitt 6.2) innebär att det införs en

möjlighet för åklagaren att besluta om en vanligt förekommande förberedande

åtgärd. Det förslaget innebär i praktiken väsentligt ökade möjligheter att

uppdra åt åklagare att utfärda stämning mot den tilltalade.

I bestämmelsen i tredje stycket att åklagaren får ombesörja sådana kallelser och

förelägganden som avses i 15 § ligger att han eller hon kan delegera arbetet

med kallelserna och föreläggandena till biträdespersonal.

Fjärde stycket har ändrats som en följd av ändringen i 1 § andra stycket att ett

exemplar av stämningen skall ges in till rätten redan i samband med att

åklagaren utfärdar stämningen. Sista meningen i fjärde stycket är ny och innebär

en kodifiering av vad som redan anses gälla. Sedan sådana kallelser och

förelägganden som avses i tredje stycket delgivits skall de således med bevis om

det ges in till rätten.

Femte stycket är nytt och reglerar vem som skall vara behörig att pröva frågor

om utdömande av sådana viten som har förelagts av åklagaren i kallelser till

huvudförhandling. Sådana frågor skall prövas av rätten. Bestämmelserna i 32 kap.

RB om skäligt rådrum och laga förfall är analogt tillämpliga när det gäller

frister och terminer som har bestämts av annan myndighet än domstol. Någon

särskild reglering av dessa frågor behövs således inte av den anledningen att

det är åklagaren som har kallat till huvudförhandling.

11.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i

brottmål, m.m.

1 §

Paragrafen behandlar förutsättningarna för att ett yttrande från den lokala

kriminalvårdsmyndigheten skall inhämtas. De föreslagna ändringarna behandlas i

avsnitt 6.

Paragrafens första och andra stycken ändras så att paragrafen enbart reglerar

förutsättningarna för att inhämta yttrande från den lokala

kriminalvårdsmyndigheten, inte vem som är behörig att inhämta ett sådant

yttrande.

2 §

Paragrafen behandlar när ett yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten

skall inhämtas och förutsättningarna för att inhämta ett sådant yttrande innan

allmänt åtal har väckts. De föreslagna ändringarna behandlas närmare i avsnitt

6.

I paragrafens första stycke anges vem som har behörighet att meddela ett beslut

att inhämta yttrande från den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Förutom rätten

ges även åklagaren behörighet att besluta om sådant yttrande innan talan har

väckts vid domstol. För ett sådant beslut under förundersökningen skall, som

framgår av paragrafens andra stycke, alltjämt fordras att den misstänkte har

erkänt gärningen eller att det annars finns sannolika skäl för misstanken att

han eller hon har begått brottet. I det sistnämnda hänseendet är det således

inte någon förändring i förhållande till gällande rätt. Beslutet bör meddelas så

snart det lämpligen kan ske.

Som framgår har rätten kvar sin behörighet att inhämta nu aktuella yttranden. Om

åklagaren skulle vara tveksam till om yttrande skall inhämtas skall han eller

hon kunna vända sig till rätten med en begäran om att yttrande skall inhämtas. I

de fall när den misstänkte begärs häktad framstår det också som naturligt att

åklagaren, om han eller hon anser att behov av personutredning föreligger, vid

häktningsförhandlingen begär att rätten inhämtar sådan utredning. Om åklagaren

under förundersökningen har bedömt att yttrande inte behöver inhämtas finns det

inget hinder mot att rätten, när målet väl kommer in dit, beslutar om

personutredning.

7 §

Paragrafen behandlar rättens möjlighet att förordna en läkare att avge

läkarintyg om en misstänkt.

Paragrafens första stycke ändras till följd av att 2 § erhållit ett nytt andra

stycke.

I tredje stycket görs endast en språklig justering.

Författningsförslag i delbetänkandet Snabbare lagföring ( Några förslag till

förenklingar (SOU 2001:59)

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 23 kap. 7 §, 45 kap. 1 och 16 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 23 kap. 6 a-c §§ av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.

6 a §

Den som skall höras under förundersökningen får vid vite kallas att infinna sig

vid förhöret.

Vitesföreläggande enligt första stycket får användas bara om det är lämpligt med

hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Föreläggande får aldrig ske

om förhöret avses ske per telefon eller om kallelsen till förhör avser längre

avstånd än att hämtning får ske enligt 7 §.

Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av

undersökningsledaren eller av

någon annan som får leda förhöret.

6 b §

Uteblir den som har kallats enligt 6 a § får nytt vite föreläggas, om förhöret

äger rum en senare dag.

6 c §

Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § prövas av

tingsrätten i den ort där vitet har utfärdats. Ansökan görs av den myndighet som

har beslutat om föreläggandet.

7 §

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen

och överstiger ej väglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret, och

den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, femtio

kilometer, må han hämtas till förhöret.

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen

och överstiger ej väglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret och den,

där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, ett hundra

kilometer, får han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en väglängd av femtio

kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om

undersökningen avser brott, varå fängelse kan följa, och det skäligen kan

befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse

skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en väglängd av ett

hundra kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,

om undersökningen avser brott, på vilket fängelse kan följa, och det skäligen

kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller att han i anledning av

kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra

utredningen.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum, får hämtning

enligt första och andra styckena ske oavsett väglängden.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats, som

bestämts för förhöret.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas på den plats,

som bestämts för förhöret.

45 kap.

1 §

Vill åklagaren väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om

stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes

lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot

den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt då stämningsansökan kom in till

rätten.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om

åklagaren utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Rätten får i samråd med åklagaren uppdra åt denne att själv utfärda stämning. I

sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett

exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in

till rätten.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan står

under åtal.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han redan

står under åtal.

16 §

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om

stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad som föreskrivs i 4 § om

stämningsansökan.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss, av

åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis

han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje

särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den tilltalades

erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej kommer att av

den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i stämningen kalla

den tilltalade till huvudförhandling.

I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom viss, av

åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis som

han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje

särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den tilltalades

erkännande eller någon annan omständighet finner att det är uppenbart att bevis

inte kommer att anges av den tilltalade. Om det är lämpligt, får åklagaren i

stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de

föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren

äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

När åklagare sätter ut ett mål till huvudförhandling, skall han följa de

föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten. Åklagaren

får utfärda sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om

målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse

för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen

delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas rätten.

Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift

om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar

betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan

stämningen delgivits skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana

kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgivits, skall de med

bevis om delgivning ges in till rätten.

Frågor om utdömande av viten som förelagts i en kallelse med stöd av tredje

stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:2041) om särskild person-utredning i

brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en

särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder

som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall

rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en

särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder

som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall

åklagaren eller rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå

finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utredningen på annat

sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över delbetänkandet Snabbare

lagföring 1 ( Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59)

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göta

hovrätt, Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Mora tingsrätt, Jönköpings

tingsrätt, Örebro tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,

Karlstads tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Luleå

tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,

Kriminalvårdsstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet,

Brottsoffermyndigheten, Riksrevisionsverket, Tullverket, Juridiska

fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

domareförbund, Nämndemännens riksförbund, ST-domstol, ST-ÅV, Svenska

polisförbundet.

Svenska kommunförbundet, TCO, SACO och LO har avstått från att yttra sig.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 23 kap. 7 § samt 45 kap. 1 och 16 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i balken skall införas två nya paragrafer, 23 kap. 6 a och b §§ av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.

6 a §

Den som skall höras under förundersökningen får vid vite kallas att infinna sig

vid förhöret, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda

fallet. Vite får inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller om

väglängden till den plats förhöret skall hållas överstiger tio mil och det inte

är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum.

Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av

undersökningsledaren eller av en polisman som får leda förhöret.

Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite föreläggas i samband med

kallelse till förhör en senare dag.

6 b §

Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § prövas av

åklagaren.

Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre veckor från det att han

eller hon fick del av beslutet begära rättens prövning av detta. Begäran om

sådan prövning skall göras hos åklagaren, som i så fall skall överlämna ärendet

till rätten.

Innan rätten fattar beslut skall åklagaren ges tillfälle att yttra sig.

Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom den angivna tiden, får

åklagarens beslut verkställas enligt utsökningsbalken.

7 §1

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen

och överstiger ej väglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret, och

den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, femtio

kilometer, må han hämtas till förhöret.

Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till

ett förhör får hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas på en plats

inom en väglängd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad

eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en väglängd av femtio

kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om

undersökningen avser brott, varå fängelse kan följa, och det skäligen kan

befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse

skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil

från den plats där förhör skall hållas hämtas till förhöret, om undersökningen

avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att

han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med

anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt

försvåra utredningen.

När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum, får hämtning

enligt första eller andra stycket ske oavsett väglängden.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats, som

bestämts för förhöret.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han eller hon inställas på

den plats som bestämts för förhöret.

45 kap.

1 §

Vill åklagaren väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om

stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes

lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot

den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt när stämningsansökan kom in till

rätten.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om

åklagaren utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Rätten får i samråd med åklagaren uppdra åt åklagaren att utfärda stämning. I

sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas ge in ett

exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt när detta exemplar kom in

till rätten.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan står

under åtal.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller

hon redan står under åtal.

16 §2

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om

stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss, av

åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis

han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje

särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den tilltalades

erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej kommer att av

den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i stämningen kalla

den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de

föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren

äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om

målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse

för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen

delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas rätten.

En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det innehåll som anges i 4 § om

stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade att inom en viss,

av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten ange de bevis

som han eller hon vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas

med varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på grund av den

tilltalades erkännande eller någon annan omständighet finner att det är

uppenbart att bevis inte kommer att anges av den tilltalade. Om det är lämpligt,

får åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall följa de

föreskrifter om tiden för huvudförhandling som meddelats av rätten. Åklagaren

får ombesörja sådana kallelser och förelägganden som avses i 15 §.

Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den tilltalade. Uppgift

om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar

betydelse för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Sedan

stämningen delgetts skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana

kallelser och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts, skall de med

bevis om delgivning ges in till rätten.

Frågor om utdömande av viten som förelagts i en kallelse med stöd av tredje

stycket prövas av rätten utan särskild ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 7 §§ lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en

särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder

som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall

rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå

finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utredningen på annat

sätt.

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en

särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder

som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt

brottslighet, skall ett yttrande inhämtas från frivårdsmyndigheten.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå

finns tillgänglig för rätten eller om den inhämtas på annat sätt.

2 §

Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall meddelas så snart det

lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut meddelas endast

under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars

finns sannolika skäl för misstanken att han har begått brottet.

Ett beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten meddelas av rätten.

Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av åklagaren. Beslutet skall

meddelas så snart det lämpligen kan ske.

Om åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under

förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns

sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.

7 §

Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg

om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra meningen. Om rätten

särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medicinska

förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård

utan särskild utskrivnings-prövning.

Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg

om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra stycket. Om rätten

särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medicinska

förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård

utan särskild utskrivningsprövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om

avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge utlåtande över en

rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett sådant intyg som avses

i första stycket andra meningen.

En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för

läkarundersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte inte

inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall komma

till undersökningen.

En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för

läkarundersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte inte

inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han eller hon

skall komma till undersökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2002-02-22

Närvarande: f.d. hovrättspresidenten Bo Broomé, justitierådet Nina Pripp,

regeringsrådet Göran Schäder.

Enligt en lagrådsremiss den 14 februari 2002 (Justitiedepartementet) har

regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken och

2. lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål,

m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Åsa Nord.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Allmänt

Det är givetvis även enligt Lagrådets mening angeläget att bringa ner den inte

sällan långa omloppstiden för brottsutredningar och brottmål. En rimlig

handläggningstid är i sig ett rättssäkerhetskrav. Effektivitet får dock inte

köpas till priset av att man underminerar en ordning som skall garantera en

sorgfällig och såvitt möjligt likformig prövning och bevara förtroendet för de

rättsvårdande myndigheterna.

Det får antas att de åtgärder som föreslås i remissen för att påskynda

brottmålsförfarandet i vid mening får effekt, låt vara att denna är svår att

gradera. Den oro som under remissbehandlingen har yppats för att tilltron till

domstolarna som helt oavhängiga organ skulle försvagas kan inte negligeras - det

gäller här närmast behörigheten för åklagare att utfärda stämning och kalla

till förhandling. Lagrådets bedömning är emellertid att invändningarna inte har

sådan avgörande tyngd att man behöver tveka om att genomföra den nu föreslagna

lagstiftningen.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 6 a §

I paragrafen har införts nya bestämmelser om möjligheten att vid vite kalla till

förhör under förundersökningen. Enligt första stycket skall vite inte få

föreläggas om "väglängden till den plats förhöret skall hållas överstiger tio

mil". Till skillnad mot regleringen i 7 § om förutsättningarna för hämtning till

förhör är det inte i det nu aktuella stycket angivet från vilken plats

väglängden skall mätas. Lagrådet föreslår att den andra meningen kompletteras

enligt följande: "Vite --- telefon eller om väglängden till den plats där

förhöret skall hållas överstiger tio mil från den plats där den kallade har sin

bostad och det --- rum."

23 kap. 6 b §

Den som av åklagaren förpliktats att betala ett vite kan enligt andra stycket

begära rättens prövning av detta. En begäran om rättens prövning skall göras hos

åklagaren, som i så fall skall överlämna ärendet till rätten. Innan rätten

fattar beslut skall åklagaren enligt tredje stycket ges tillfälle att yttra sig.

Några andra regler om hur rätten skall handlägga ärendet föreslås inte.

Lagrådet vill i det sammanhanget väcka frågan om det inte vore en lämpligare

ordning att åklagaren med eget yttrande skall överlämna ärendet till rätten.

Rättsvårdsärenden som skall tas upp av en tingsrätt handläggs antingen enligt

lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) eller enligt rättegångsbalken.

Regeringen uttalar i författningskommentaren till paragrafen att frågan om

vitesutdömandet i tingsrätten skall handläggas som ett s.k. RB-ärende, dvs

enligt rättegångsbalken.

Beträffande andra ärenden som handläggs enligt rättegångsbalken innehåller

balken ofta närmare bestämmelser om hur dessa ärenden skall handläggas, t.ex.

vad gäller muntlig förhandling. Reglerna om hur rätten skall handlägga

vitesärenden kan mot denna bakgrund framstå som ofullständiga.

Lagrådet vill som ett alternativ till en utförligare reglering i

rättegångsbalken peka på möjligheten att göra ärendelagen tillämplig. Den lagen

innehåller nämligen en färdig handläggningsordning som torde uppfylla de

rättsäkerhetskrav som behöver ställas på hanteringen av vitesärenden.

23 kap. 7 §

I remissen uttalas viss tveksamhet inför att utsträcka möjligheterna till

hämtning också beträffande målsägande och vittnen. Enligt regeringen erbjuds

emellertid dessa personer ett tillfredsställande skydd mot olämpliga hämtningar

genom redan gällande regler i 6 § i 1947 års förundersökningskungörelse. I denna

föreskrivs sålunda att hämtning av den som inte är misstänkt för brott bör ske

endast när det finns särskilda skäl. Sådana skäl exemplifieras i paragrafen.

Enligt Lagrådets mening bör man nu ta tillfället i akt att föra över den nämnda

bestämmelsen till 23 kap. 7 § rättegångsbalken från förundersökningskungörelsen,

där den statsrättsligt lär försvara sin plats endast med stöd av punkt 6 i

övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform. Möjligen kan

exemplifieringen stå kvar i kungörelsen såsom en verkställighetsföreskrift.

45 kap. 1 §

I remissen föreslås att rätten skall få i samråd med åklagaren uppdra åt denne

att utfärda stämning. Om uppdraget inte lämnas i ett konkret mål, torde det bli

fråga om ett i administrativ ordning fattat beslut från rättens sida.

Med nuvarande bestämmelser får rätten lämna "åklagare" ett uppdrag av det nu

aktuella slaget i den omfattning som finnes lämplig. Bestämmelsen ger utrymme

för att ett uppdrag kan lämnas till en eller flera åklagare. Den föreslagna

lydelsen, som anger "åklagaren" som adressat, är närmast att uppfatta så att

rätten före sitt beslut måste samråda med den eller de åklagare till vilka

uppdrag avses bli lämnat. Det är oklart på vilket sätt det föreslagna samrådet

är tänkt att ske eller vilken betydelse den enskilde åklagarens inställning till

uppdraget har. Från rättens sida torde det vara frågan om att ge en behörighet

till en eller flera åklagare att utfärda stämning och inte att tilldela

åklagaren ett uppdrag i sedvanlig mening. Det är orealistiskt att rätten alltid

skulle samråda med varje berörd åklagare före sitt beslut. Samtidigt får dock

beaktas att det uppdrag som lämnas skall relateras till en eller flera åklagare

eller till kategorier av åklagare. När det inte endast är frågan om uppdrag i

ett konkret mål kan en lämplig ordning vara att rätten skall samråda med den

åklagarmyndighet där åklagarna tjänstgör innan beslut fattas i saken, varvid

myndigheten efter delegation torde kunna representeras av t.ex. chefen för en

åklagarkammare. Därefter kan uppdrag ges åt åklagare med den avgränsning av

kretsen som kan finnas lämplig. Första stycket första meningen kan förslagsvis

ges följande lydelse: "Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller

åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning.".

Det anges med rätta i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen att åklagarsidan

aldrig skall kunna påverka valet av offentlig försvarare för den tilltalade

genom sitt agerande i samband med åklagarstämning. Regeringen anser dock inte

att det finns tillräckliga skäl att ställa upp formella hinder mot

åklagarstämning när ett försvararförordnande blir aktuellt. Lagrådet kan godta

denna ståndpunkt.

I motiveringen behandlas främst det fallet att den misstänkte har begärt att en

viss person skall förordnas som offentlig försvarare. Lagrådet vill fästa

uppmärksamheten på situationen då den misstänkte inte har uttalat preferens för

någon viss advokat. Det finns anledning att varna för att en åklagarstämning med

kallelse till viss huvudförhandlingsdag i så fall tillåts begränsa advokatvalet

till dem som är tillgängliga den aktuella dagen. Detsamma gäller förordnande av

lämplig person som målsägandebiträde.

Förslaget om ändring i lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2002

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,

Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,

Engqvist, Rosengren, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström, Karlsson, Sommestad

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2001/02:147 Snabbare lagföring

1 Senaste lydelse 1969:588.

2 Senaste lydelse 1994:420.

1 Senaste lydelse 1969:588.

2 Senaste lydelse 1994:420.

53

1

Prop. 2001/02:147

Bilaga 1

Prop. 2001/02:147

Prop. 2001/02:147

Prop. 2001/02:147

Bilaga 1

Prop. 2001/02:

52

53

Prop. 2001/02:147

Bilaga 2

Prop. 2001/02:147

Bilaga 3

Prop. 2001/02:147

Bilaga 3

Prop. 2001/02:147

Bilaga 4

Prop. 2001/02:147

Bilaga 4

Prop. 2001/02:147