Bet. 2001/02:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU14

Demokrati för det nya seklet

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens

proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

och motioner som väckts med anledning av

propositionen. Därutöver behandlas ett stort antal

motioner från allmän motionstid som handlar i

huvudsak om den kommunala demokratin.

Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen

skall godkänna långsiktiga mål för en aktiv

demokratipolitik. Målen avser att valdeltagandet

skall öka, att en ökad andel av medborgarna skall

inneha ett politiskt förtroendeuppdrag, att

medborgarna skall ha bättre möjligheter att delta i

och påverka den politiska processen samt att

medborgarnas möjligheter att påverka den politiska

processen skall bli mer jämlika än de är i dag.

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner målen.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag

till ändringar i kommunallagen (1991:900) och i

lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar.

Förslagen innebär bl.a. att fullmäktige får besluta

att medborgarna får väcka förslag i fullmäktige

(medborgarförslag), att arbetsvillkoren för

förtroendevalda i kommuner och landsting förbättras

och att möjligheterna till brukarinflytande stärks

samt att allmänheten skall ha möjlighet till insyn i

privatägda företag som bedriver kommunal verksamhet

på entreprenad.

Utskottet avstyrker regeringens förslag om

möjlighet till insyn i verksamheten i fristående

skolor utöver vad som föreslagits i en tidigare

proposition om fristående skolor.

De motioner som behandlas i betänkandet, och som

inte är direkt anknutna till förslag i

propositionen, rör i stor utsträckning frågor som

utskottet nyligen behandlat i andra sammanhang (bet.

2001/02:KU13 Författningsfrågor, m.m., 2001/02:KU8

Valfrågor och 2001/02:KU7 Regional samverkan och

statlig länsförvaltning). Det gäller bl.a. frågor om

författningsöversyn, den kommunala självstyrelsen,

olika frågor om rösträtt och valsystemet och om

regionalisering.

Andra motioner rör den kommunala kompetensen,

såsom bestämmelserna om kommunal näringsverksamhet

och om laglighetsprövning samt om möjlighet för

kommunerna att stödja barnomsorg i olika former.

Utskottet behandlar också motioner om kommunernas

organisation och verksamhetsformer. Bland annat

behandlas motioner om obligatorisk miljönämnd,

fristående kommunrevision, direktvalda

kommundelsnämnder och indelningsfrågor. I anslutning

till förslag och uttalanden i propositionen

behandlas motioner om olika former av

demokratiutveckling. Slutligen behandlas också ett

par motioner om stöd till politiska kampanjer och

politiskt arbete.

Utskottet avstyrker huvuddelen av de behandlade

motionerna. Utskottet föreslår dock på en punkt ett

tillkännagivande för regeringen. Det rör frågan om

s.k. folkinitiativ för att åstadkomma en kommunal

folkomröstning. Utskottet anser att den fortsatta

beredningen av frågan i Regeringskanslet bör syfta

till ett förslag av innebörd att folkomröstning

skall hållas om 10 % av de röstberättigade begär

det.

I betänkandet finns 35 reservationer och 10

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål för demokratipolitiken

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om

mål för demokratipolitiken. Därmed avslår

riksdagen motionerna 2001/02:K58 yrkandena 2 och

3, 2001/02:K60 yrkande 4 och 2001/02:K63.

Reservation 1 (m)

2. Genomgripande författningsreform

Riksdagen avslår motion 2001/02:K60 yrkande 5.

Reservation 2 (m, fp)

3. Subsidiaritetsprincipen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K65 yrkande 1.

Reservation 3 (kd)

4. Grundlagsutredning med

underifrånperspektiv

Riksdagen avslår motion 2001/02:K67 yrkande 13.

Reservation 4 (c)

5. Den kommunala självstyrelsen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K58 yrkande

1, 2001/02:K60 yrkande 10, 2001/02:K67 yrkande 9,

2001/02:K230, 2001/02:K248 yrkande 2 och

2001/02:K371 yrkande 33.

Reservation 5 (m, c, fp)

6. Det kommunala skatteutjämningssystemet

Riksdagen avslår motion 2001/02:K60 yrkande 11.

Reservation 6 (m)

7. Domstolarnas ställning

Riksdagen avslår motion 2001/02:K60 yrkandena 7

och 8.

Reservation 7 (m)

8. Regionala självstyrelseorgan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K62 yrkande

7, 2001/02:K67 yrkandena 10–12 samt 2001/02:K371

yrkande 16.

Reservation 8 (c)

Reservation 9 (fp)

9. Åldersgränsen för rösträtt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K62 yrkande

1 och 2001/02:K67 yrkande 3.

Reservation 10 (v, c, fp, mp)

10. Rösträtt för utländska medborgare

Riksdagen avslår motion 2001/02:K66 yrkandena 2

och 3.

Reservation 11 (v, mp)

11. Renodlat personval

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K60 yrkande

13, 2001/02:K62 yrkande 2, 2001/02:K64 och

2001/02:K67 yrkande 6.

Reservation 12 (m, c, fp)

12. Kommunala utjämningsmandat m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:K65 yrkande 2.

Reservation 13 (v, kd)

13. Skilda valdagar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K62 yrkande

3 och 2001/02:K66 yrkande 1.

14. Internetröstning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K60 yrkande

15 och 2001/02:K70 yrkandena 1–5.

Reservation 14 (m)

15. Tillgänglighet till vallokaler

Riksdagen avslår motion 2001/02:K62 yrkande 8.

Reservation 15 (fp)

16. Kommunal näringsverksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K205,

2001/02:K305 yrkandena 1 och 2, 2001/02:K319,

2001/02:K365, 2001/02:K366, 2001/02:Fi296 yrkande

1 samt 2001/02:N312 yrkandena 5 och 6.

Reservation 16 (m, fp)

17. Laglighetsprövning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K271,

2001/02:K305 yrkandena 3 och 4, 2001/02:Fi299

yrkande 4, 2001/02:N312 yrkande 10 och

2001/02:N370 yrkande 3.

Reservation 17 (m, kd, fp)

18. Kommunalt stöd till enskild

verksamhet

Riksdagen avslår motion 2001/02:K290.

19. Tröghetsregel

Riksdagen avslår motion 2001/02:K381 yrkande 8.

Reservation 18 (mp)

20. Ekonomiskt stöd till enskild

barnomsorg

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K233,

2001/02:K324 och 2001/02:K331.

Reservation 19 (m)

Reservation 20 (kd, c, mp)

21. Ekonomiskt stöd till adoption och

insemination

Riksdagen avslår motion 2001/02:K390 yrkandena

1 och 2.

22. Utegångsförbud

Riksdagen avslår motion 2001/02:K284 yrkande

16.

23. Kommunmedlemskap och

laglighetsprövning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K265 och

2001/02:K284 yrkande 1.

24. Ställningstagande till beslut i

kommunala företag

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i kommunallagen (1991:900) såvitt avser 3

kap. 17 §. Därmed avslår riksdagen motionerna

2001/02:K60 yrkande 1 och 2001/02:K65 yrkande 5.

Reservation 21 (m, kd, fp)

25. Insyn i kommunala entreprenader

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i kommunallagen (1991:900) såvitt avser 3

kap. 19 a §. Därmed avslår riksdagen motion

2001/02:K60 yrkande 2.

Reservation 22 (m)

26. Krav vid entreprenadupphandling

Riksdagen avslår motion 2001/02:K59 yrkande 1.

Reservation 23 (v)

27. Omstruktureringar inom den offentliga

sektorn

Riksdagen avslår motion 2001/02:K61.

28. Insyn i fristående skolor

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag

om ändring i skollagen (1985:1100). Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:K60 yrkande

3, 2001/02:K65 yrkande 6 och 2001/02:K66

yrkande 18. Riksdagen avslår vidare motion

2001/02:K59 yrkande 2.

Reservation 24 (s, v)

29. Obligatorisk miljönämnd

Riksdagen avslår motion 2001/02:K262.

Reservation 25 (v, mp)

30. Närvarorätt och öppenhet vid

nämndsammanträden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K289 och

2001/02:K392.

31. Återremiss

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i kommunallagen (1991:900), såvitt avser

5 kap. 36 §. Därmed avslår riksdagen motion

2001/02:K58 yrkandena 4 och 5.

32. Förtroendevaldas valbarhet och

arbetsvillkor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K66

yrkandena 14 och 15, 2001/02:K381 yrkande 9 och

2001/02:K417 yrkande 2.

33. Kommunrevision

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K65 yrkande

7 och 2001/02:K339.

Reservation 26 (m, kd, fp)

34. Direktvalda kommundelsnämnder

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K62 yrkande

4, 2001/02:K341, 2001/02:K371 yrkande 14 och

2001/02:K424 yrkande 5 i denna del.

Reservation 27 (v, c, fp, mp)

35. Kommunala extraval

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K60 yrkande

14, 2001/02:K247 yrkande 1, 2001/02:K368 yrkande

7 och 2001/02:K385.

Reservation 28 (m, fp)

36. Återkallelse av uppdrag

Riksdagen avslår motion 2001/02:K247 yrkande 3.

37. Avgående kommunstyrelse

Riksdagen avslår motion 2001/02:K354.

38. Proportionellt valsätt

Riksdagen avslår motion 2001/02:K356.

39. Kommunal samverkan över

nationsgränser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K67 yrkande

8, 2001/02:K408 yrkandena 1 och 2 och

2001/02:K419.

40. Indelningen i kommuner och landsting

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K60 yrkande

12, 2001/02:K62 yrkande 5 och 2001/02:K371

yrkandena 11–13.

Reservation 29 (s, v) - motiv.

Reservation 30 (c)

41. Indelning i polisdistrikt

Riksdagen avslår motion 2001/02:K9 yrkande 3.

42. Folkinitiativ om folkomröstning

Riksdagen ger som sin mening regeringen till

känna vad utskottet anfört. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K65 yrkande 3,

2001/02:K67 yrkande 5, 2001/02:K247 yrkande 2,

2001/02:K340, 2001/02:K371 yrkande 4 och

2001/02:N364 yrkande 23 och delvis motionerna

2001/02:K66 yrkande 6, 2001/02:K344 yrkande 2 och

2001/02:K368 yrkande 5.

Reservation 31 (s, v)

43. Beslutande folkomröstning

Riksdagen avslår motion 2001/02:K67 yrkande 4.

Reservation 32 (c)

44. Medborgarförslag och

självförvaltningsorgan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K65 yrkande

4, 2001/02:K66 yrkande 5 och 2001/02:K371

yrkandena 6–8.

45. Demokratiska processer och IT

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K347,

2000/01:K397 yrkande 1, 2000/01:K401 yrkande 7,

2001/02:K66 yrkande 12, 2001/02:K67 yrkande 7,

2001/02:K368 yrkande 8, 2001/02:K381 yrkande 7,

2001/02:K389 och 2001/02:K424 yrkande 5 i denna

del och 2001/02:So618 yrkande 15.

Reservation 33 (m, fp)

46. Demokratibokslut m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K66

yrkandena 7–10 och 13, 2001/02:K68, 2001/02:K344

yrkande 1 samt 2001/02:K381 yrkandena 3 och 10.

47. Lokal demokratiutveckling

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K67

yrkandena 1 och 2, 2001/02:K371 yrkande 1,

2001/02:K383 yrkandena 1 och 3–5 och 2001/02:A226

yrkande 4.

48. Organisationsstöd

Riksdagen avslår motion 2001/02:K69.

49. Demokratifrågornas position i skolan

Riksdagen avslår motion 2001/02:K66 yrkande 4.

50. Demokratifolder

Riksdagen avslår motion 2001/02:K66 yrkande 11.

Reservation 34 (mp)

51. Forskningsmedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:K66 yrkande 17.

52. Etik i förvaltningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K65 yrkande 8.

53. Bidrag till politiska kampanjer

Riksdagen avslår motion 2001/02:K66 yrkande 16.

Reservation 35 (mp)

54. Stödet till riksdagsledamöter och

partigrupper

Riksdagen avslår motion 2001/02:K418 yrkandena

1 och 2.

55. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i kommunallagen (1991:900),

b) lag om ändring i lagen (1994:692) om kommunala

folkomröstningar,

i den mån lagförslagen inte omfattas av vad

utskottet föreslagit ovan.

Stockholm den 21 mars 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist

(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats

Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kerstin Kristiansson

Karlstedt (s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson

(v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius

(m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c) och Helena

Bargholtz (fp).

2001/02

KU14

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I den beredning som föregått regeringens proposition

har ingått olika utredningar.

Den mest omfattande av dessa har varit den s.k.

Demokratiutredningen. Denna parlamentariska kommitté

hade regeringens uppdrag att belysa de nya

förutsättningar, problem och möjligheter som det

svenska folkstyret möter inför 2000-talet (dir.

1997:01) och att utreda orsakerna till det sjunkande

valdeltagandet och föreslå åtgärder för att öka

medborgarnas delaktighet och engagemang i det

domokratiska systemet (dir. 1998:100). Inom

utredningens ram producerades en rad småskrifter och

forskarvolymer, vilka tillsammans avsågs utgöra ett

bibliotek för studie i demokrati.

Demokratiutredningen överlämnade i februari 2000

sitt slutbetänkande En uthållig demokrati! Politik

för folkstyrelse på 2000-talet (SOU 2000:1).

En annan parlamentarisk kommitté,

Kommundemokratikommittén, hade regeringens uppdrag

bl.a. att föreslå åtgärder som ökar medborgarnas

möjligheter till insyn och deltagande i den

kommunala demokratin och som stärker den kommunala

representativa demokratins funktionssätt och former

(dir. 1999:98). Kommittén överlämnade i maj 2001

sitt huvudbetänkande Att vara med på riktigt –

demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU

2001:48). Kommittén har härefter fortsatt sitt

arbete med ytterligare uppgifter.

En särskild utredare, Valtekniska utredningen år

2000, hade regeringens uppdrag att göra en teknisk

översyn av vissa delar av valsystemet, bl.a. att se

över bestämmelserna om indelning i valdistrikt,

regelsystemet avseende möjligheterna att

förtidsrösta och att rösta i vallokal och formen för

utlandssvenskars röstning samt föreslå ändringar av

vallagens bestämmelser om valbarhetskrav så att de

står i överensstämmelse med EU:s s.k. valrättsakt

(dir. 2000:10). Utredningen avgav i januari 2001

betänkandet Teknik och administration i

valförfarandet (SOU 2000:125). Huvuddelen av de

frågor som tas upp i det betänkandet har varit uppe

till riksdagsbehandling (prop. 2001/02:53, bet.

2001/02:KU8, rskr. 2001/02:147). I den nu

föreliggande propositionen tar regeringen upp frågan

om Valmyndighetens roll och Internetval.

Frågan om vissa ändringar i lagen (1994:692) om

kommunala folkomröstningar har behandlats i

departementspromemorian Proceduren vid kommunala

folkomröstningar (Ds 2001:33).

Vidare har en samlad utvärdering av de

inflytandeformer – självförvaltning,

brukarinflytande m.m. – som kompletterar det

formella beslutsfattandet i kommuner och landsting

gjorts av statsvetenskapliga institutionen vid

Göteborgs universitet. Resultatet av utvärderingen

och en analys av de juridiska problem som dagens

utformning av brukarinflytandet medför har

presenterats i departementspromemorian Ökade

möjligheter till brukarinflytande (Ds 2001:34).

Regeringen har inhämtat Lagrådets yttrande över

delar av de lagförslag som läggs fram i

propositionen.

I riksdagen har propositionen föranlett 13

följdmotioner. Till ärendet har förts ett fyrtiotal

motioner som väckts under allmän motionstid eller

med anledning av annan proposition.

Konstitutionsutskottet har berett

utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över

propositionen och motioner i den utsträckning de

berör utbildningsutskottets beredningsområde.

Utbildningsutskottets yttrande finns i bilaga 3.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen anger en långsiktig strategi för att

värna och fördjupa folkstyrelsen och presenterar i

detta syfte ett antal mål och handlingslinjer för

demokratipolitiken. Utgångspunkten är att det

medborgerliga deltagandet skall öka och ett

demokratiskt samhälle främjas. Dessutom föreslås

ändringar i kommunallagen (1991:900), skollagen

(1985:1100) och lagen (1994:692) om kommunala folk-

omröstningar. Ändringarna innebär bl.a. att

fullmäktige får besluta att medborgarna får väcka

förslag i fullmäktige (medborgarförslag), att

arbetsvillkoren för förtroendevalda i kommuner och

landsting förbättras och att möjligheterna till

brukarinflytande stärks samt att allmänheten skall

ha möjlighet till insyn i privatägda företag som

bedriver kommunal verksamhet på entreprenad och i

verksamheten i fristående skolor.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2002.

Utskottets överväganden

Mål för demokratipolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag

till långsiktiga mål för demokratipolitiken,

som innebär en ökning av valdeltagandet och

av andelen medborgare som innehar ett

politiskt förtroendeuppdrag samt bättre och

mer jämlika möjligheter att delta i den

politiska processen. Utskottet avstyrker

motioner om avslag på propositionen och nytt

förslag samt om vitalisering av demokratin

efter andra linjer.

Jfr reservation 1 (m).

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna

förslaget att genom en aktiv demokratipolitik

följande långsiktiga mål skall uppnås:

1 Valdeltagandet skall öka väsentligt i de

nationella och kommunala valen liksom i

valet till Europaparlamentet. Ett första

delmål är att valdeltagandet skall öka i

de allmänna valen 2002.

2

3 En ökad andel av medborgarna skall inneha

någon form av politiskt förtroendeuppdrag.

Ett första delmål är att antalet

förtroendevalda i kommuner och landsting

skall öka med 10 000 till år 2010. Antalet

personer som någon gång i livet har

innehaft ett politiskt förtroendeuppdrag

skall också öka.

4

5 Medborgarna skall ha bättre möjligheter än

i dag att delta i och påverka den

politiska processen. Andelen medborgare

som deltar skall också öka.

6

7 Medborgarnas möjligheter att påverka den

politiska processen skall bli mer jämlika

än de är i dag. Andelen ungdomar,

arbetslösa och personer med utländsk

bakgrund som deltar i den politiska

processen skall öka.

8

Regeringen anser att det finns behov av en

sammanhållen och långsiktig strategi för att värna

och fördjupa den svenska folkstyrelsen. I denna bör

ingå åtgärder för att värna den representativa

demokratins traditionella kanaler för inflytande.

Därutöver måste reformarbetet ta sikte på ett

medborgardeltagande också mellan valen. Arbetet bör

också inriktas mot att lyfta fram värdet av samtal

och diskussion i en demokrati.

Regeringen framhåller att det är angeläget att

bedöma effekterna av de mål och åtgärder som anges i

propositionen. Regeringen avser därför att under

2002 ta initiativ till utvecklandet av ett

uppföljningssystem som möjliggör detta. Vidare avser

regeringen att följa annat demokratifrämjande arbete

i kommuner och landsting och att på lämpligt sätt

fortlöpande redovisa den svenska demokratins

utveckling i förhållande till de mål som anges i

propositionen.

Regeringen framhåller också den centrala

valmyndighetens viktiga uppgift att informera

väljarna om de allmänna valen.

I sin diskussion av strategin för att värna och

fördjupa demokratin vill regeringen – i samma anda

som Demokratiutredningen – förespråka en

demokratisyn som innebär att den svenska

representativa demokratin värnas. Detta förutsätter

ett brett medborgerligt deltagande. Deltagandet bör

ske både via traditionella kanaler för inflytande

och via nya kanaler.

Regeringen betonar att de politiska partierna

också i framtiden har en uppgift som huvudinstrument

för den politiska maktutövningen och som bärare av

folkviljan. Enligt Demokratiutredningen finns det

inget demokratiskt acceptabelt alternativ till

detta.

Liksom Demokratiutredningen vill regeringen dock

även betona samtalets och diskussionens betydelse i

demokratin. En grundläggande utgångspunkt för

regeringens demokratisyn är alla människors lika

värde. Alla skall ha lika möjligheter att påverka

såväl sin vardag som samhällsutvecklingen i stort.

Det är först när medborgaren har makt som hans eller

hennes skapande förmåga tas till vara, anger

regeringen. Därför måste alla medborgare ha makt

över sina liv, och för att detta skall vara möjligt

måste medborgaren bl.a. ha del i makten över

samhällsutvecklingen. Det betyder enligt regeringen

att det behövs vägar tillsammans med de

traditionella i vilka medborgarna kan utöva sin

makt, både som individer och som medlemmar i ett

kollektiv och att demokratin i annat fall riskerar

att bli elitistisk.

Regeringen hänvisar till att flera

demokratiutredningar har genomförts för att följa

upp och utvärdera den svenska folkstyrelsen. Det har

dock med tiden blivit allt svårare att reformera med

utgångspunkt i utredningars förslag till förändrad

lagstiftning etc. Bilden av demokratins tillstånd är

enligt regeringen alltför motsägelsefull, och de

förändringar vi står inför i dag djupgående. På

individnivå handlar det bl.a. om förändrade

attityder, beteenden och levnadsvanor. På

strukturell nivå handlar det exempelvis om att vi

blir alltmer beroende av omvärlden och att politiska

beslut fattas på fler arenor och nivåer i samhället.

Hur detta påverkar demokratins förutsättningar och

funktion i framtiden är osäkert.

Det finns i dag enligt regeringen inte något

påtagligt hot mot demokratin som styrelseskick men

däremot mot dess funktionssätt, och det är

bakgrunden till behovet av en sammanhållen och

långsiktig strategi för att värna och fördjupa den

svenska demokratin. Det politiska systemets

legitimitet och förankring måste upprätthållas och

försvaras. En långsiktig strategi betyder enligt

regeringen att det är nödvändigt att

demokratiutveckling kommer att vara ett prioriterat

område för en lång tid framöver.

I propositionen redogörs för en rad åtgärder som

vidtagits och planeras för att stärka demokratin.

Sådana åtgärder redovisas senare i betänkandet.

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 4 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen tillsätter en utredning om ökad makt för

enskilda människor att råda över sitt eget liv.

Motionärerna anser att den svenska folkstyrelsen bör

vitaliseras efter andra linjer än de som anges i

propositionen och vara ett långsiktigt arbete med

början i åtgärder för att stärka enskilda människors

möjligheter att bestämma själva över sin egen

vardag. Motionärerna anser att en samlad prövning

bör göras av vilka uppgifter staten och kommunerna

över huvud taget behöver ta ansvar för.

I motion 2001/02:K58 av Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) föreslås att riksdagen skall avslå

förslaget att godkänna vad regeringen föreslår om

mål för demokratipolitiken (yrkande 2) och begära

att regeringen lägger fram ett nytt förslag till mål

för demokratipolitiken (yrkande 3). Motionären anser

att förslagen i propositionen inte ens kommer i

närheten av en behövlig diskussion om de viktiga

aspekterna på politikens tillgänglighet och

rekryteringsbekymmer. Utrymmet för lokala politiska

beslut måste bli större på de centrala organens

bekostnad, och utrymmet för enskilda beslut måste

bli större på politikens bekostnad. Motionären anser

att regeringen med dessa perspektiv som grund

snarast bör återkomma till riksdagen med förslag

till långsiktiga mål för demokratipolitiken.

Liknande synpunkter framförs i motion 2001/02:K63

av Cristina Husmark Pehrsson (m), där det begärs ett

tillkännagivande för regeringen om människors makt

över den egna vardagen. Motionären anser att

regeringen gör ett allvarligt misstag i

propositionen genom att sätta likhetstecken mellan

ordet demokrati och den representativa demokratin

och därför mena att ett större antal politiker per

automatik kommer att öka demokratin totalt sett.

Regeringen borde i stället enligt motionären börja

med att se vilket ansvar medborgarna själva kan ta

när det gäller vars och ens vardag.

Utskottets ställningstagande

Som regeringen framhåller i propositionen finns det

behov av en sammanhållen och långsiktig strategi för

att värna och fördjupa den svenska folkstyrelsen. I

strategin bör ingå åtgärder för att värna den

representativa demokratins traditionella kanaler för

inflytande och därutöver ta sikte på ett

medborgardeltagande också mellan valen. Arbetet bör,

som regeringen också betonar, även inriktas mot att

lyfta fram värdet av samtal och diskussioner.

Utskottet delar således den bedömning som regeringen

gör och föreslår att riksdagen godkänner vad

regeringen föreslår om mål för demokratipolitiken.

Motion 2001/02:K58 (m) yrkandena 2 och 3 avstyrks

således, liksom motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande 4

och 2001/02:K63 (m).

Författningsfrågor m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om utredning av

en genomgripande författningsreform, av

subsidiaritetsprincipen som vägledande norm

för den demokratiska uppbyggnaden, av en

grundlag som utgår från makt underifrån och

av förstärkt kommunal självstyrelse. Vidare

avstyrker utskottet motionsyrkanden om att

avskaffa det inomkommunala

skatteutjämningssystemet och om förstärkning

av domstolarnas ställning.

Utskottet avstyrker också motioner om

direktvalda regionala styrelseorgan och

regionalisering samt om avskaffande av

landshövdingämbetet och länsstyrelserna i sin

nuvarande roll.

Jfr reservationerna 2 (m och fp), 3 (kd) och

4 (c) om olika aspekter på

författningsöversyn, 5 (m, c, fp) om den

kommunala självstyrelsen, 6 och 7 (m) om det

kommunala skatteutjämningssystemet och

domstolarnas ställning samt 8 (c) och 9 (fp)

om regionalisering.

Motioner

Motionsvis föreslås andra vägar och åtgärder än de

som redovisas i propositionen för att stärka den

demokratiska utvecklingen.

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 5 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen snarast tillsätter en utredning om en

genomgripande författningsreform. Motionärerna

framför tankar om ökad horisontell maktdelning och

anser att uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 §

regeringsformen bör tas bort så att domstolarna ges

större möjligheter att kontrollera lagstiftningens

förenlighet med grundlagen. De pekar vidare på att

en författningsdomstol skulle kunna pröva denna

fråga, avgöra tolkningstvister i fråga om vallag och

övriga lagar som rör det politiska systemets

funktion samt övervaka de mänskliga fri- och

rättigheterna. Alternativt till en särskild

författningsdomstol skulle Högsta domstolen

och/eller Regeringsrätten kunna utöva en

författningsdomstols funktioner. Även den vertikala

maktdelningen bör enligt motionärerna ökas, och

förändringar bör utgöra en del av en mer

genomgripande författningsreform. I samma motion

yrkande 10 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag om ett starkare skydd

för den kommunala självstyrelsen i grundlagen.

I motion 2001/02K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

föreslås vidare (yrkande 11) att riksdagen skall

begära att regeringen lägger fram förslag om att

avskaffa det inomkommunala skatteutjämningssystemet

och att ersätta det med ett statligt finansierat

bidragssystem. I samma motion efterlyses också

förslag som rör domstolarnas ställning. Motionärerna

anser att riksdagen skall begära att regeringen

lägger fram förslag som ger domstolarna befogenhet

att själva besluta om sina egna arbetsordningar

(yrkande 7) samt om att ansvaret för domstolarna

flyttas från regeringen till riksdagen och om att

avskaffa Domstolsverket (yrkande 8).

Den kommunala självstyrelsen tas upp i motion

2001/02:K58 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

yrkande 1. Motionären begär ett tillkännagivande för

regeringen om behovet av att kraftigt förstärka den

kommunala självstyrelsen som ett led i att förnya

demokratin för det nya seklet. Samma motionär begär

i en motion från allmänna motionstiden, motion

2001/02:K248 yrkande 2, ett tillkännagivande om att

en genomgång bör göras av befintlig lagstiftning i

syfte att vidta sådana ändringar som på berörda

områden återupprättar den kommunala självstyrelsen.

I motion 2001/02:K230 av Margareta Cederfelt (m)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om att

kommunerna självständigt skall få disponera

vinstmedel från kommunala bolag utan

regeringsbeslut. Motionären anser att det kommunala

självbestämmandet begränsas av flera regelverk,

vilket minskar möjligheten för kommunerna att själva

aktivt ta ansvar och utveckla sin verksamhet och

nämner som exempel på begränsningar i det kommunala

självstyret den lagändring som genomfördes den 1

juli 1999, innebärande att kommuner som använder

vinstmedel från sina egna bostadsbolag får minskade

generella statsbidrag i motsvarande grad.

I motion 2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om en utredning om subsidiaritetsprincipen i syfte

att göra den till en vägledande norm för den

demokratiska uppbyggnaden. Motionärerna anser att

subsidiaritetsprincipen bör vara styrande

arbetsverktyg även för den nationella nivån i

Sverige, vilket kan åstadkommas genom att

subsidiaritetsprincipen ges en normerande roll. För

detta bör en grundlig genomgång göras av principen.

Regeringen bör låta genomföra nödvändigt

analysarbete.

I motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 13 föreslås att riksdagen hos regeringen

skall begära en utredning med direktiv att se över

hur en grundlag, som utgår från att makten kommer

underifrån, kan utformas. Motionärerna anser att

utgångspunkten bör vara att öka människors

självbestämmande och att en naturlig uppgift är att

åstadkomma en vertikal maktdelning där högre

administrativa nivåer förhindras att detaljstyra och

göra ingrepp i det lokala självstyret. De efterlyser

en omfattande decentraliseringspolitik och

förstärkning av den vertikala maktdelningen i

Sverige.

I samma motion yrkande 9 föreslås att riksdagen

hos regeringen skall begära förslag till ett

förstärkt kommunalt självstyre. Starka och

självständiga kommuner är enligt motionärerna

grunden för en stark lokal demokrati. Därför behövs

utom ett starkare skydd för kommunerna i

regeringsformen också att skyddet mot tillfälliga

majoriteter i kommunfullmäktige bör läggas i

direktdemokrati och att det bör krävas två

tredjedels majoritet i riksdagen för att gå förbi

det kommunala självstyret samt att det måste bli

möjligt för kommuner att få statlig styrning prövad

i domstol.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 33 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om en lagstiftning med utkrävbara

individuella rättigheter och förstärkt kommunalt

självstyre. Motionärerna anser att kommunerna, som

den närmaste representativa arenan, spelar en

särskild roll i det demokratiska systemet och att

den breda representation som finns i kommunerna

innebär många kontaktytor gentemot det civila

samhället. De anser vidare att en väsentlig orsak

till det bristande intresset för lokal politik och

de avhopp som drabbat kommuner runt om i landet får

tillskrivas det faktum att kommunerna under lång tid

blivit alltmer osjälvständiga. Det är svårt att

finna mening i att driva politik som bestäms någon

annanstans. Att stärka demokratin är därför enligt

motionärerna i stor utsträckning en fråga om att

återupprätta det kommunala självstyret. Det

kommunala självstyret bör inte kunna inskränkas

annat än med kommunernas samtycke eller med

hänvisning till de fri- och rättigheter som anges i

regeringsformen. 1999 års författningsutredning bör

därför ges tilläggsdirektiv att utreda hur ett

stärkt kommunalt självstyre kan förverkligas i

grundlagen, och regeringen bör återkomma med förslag

som möjliggör ett stärkt kommunalt självstyre.

Särskilda frågor om regiondemokrati tas upp i

kommittémotioner från c- och fp-ledamöter.

I motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära

förslag till ett regelverk för permanenta,

direktvalda, regionala styrelseorgan (yrkande 10)

samt tillkännage dels att folkomröstning bör hållas

vid ändringar i länsindelningen som ett led i

bildandet av nya regioner (yrkande 11), dels att

såväl landshövdingeämbetet som länsstyrelserna i sin

nuvarande roll bör avvecklas (yrkande 12). Även i

motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 16 begärs ett tillkännagivande om

folkomröstning i samband med länssammanslagning och

länsindelning.

I motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) yrkande 7 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om demokratin i regionerna.

Bakgrund

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade frågor om författningsutredning

och kommunal självstyrelse senast i sitt nyligen

avlämnade betänkande 2001/02:KU13.

Utskottet hänvisade inledningsvis till att det

senast under föregående riksmöte behandlat motioner

som rörde frågor om att den svenska författningen

borde utredas (bet. 2000/01:KU11). Utskottet hade

där redogjort för innehållet i regeringsformen och

bakgrunden till denna samt redovisat de aktuella

utredningar som pågick och som berör skilda delar av

den svenska författningen. Utskottet hänvisade

vidare till att det under föregående riksmöte också

behandlat motioner om förstärkning i grundlag av den

kommunala självstyrelsen (bet. 2000/01:KU12).

Utskottet hade där lämnat en utförlig redovisning av

gällande bestämmelser med förarbeten och redogjort

för sina uttalanden under senare år i olika

riksdagsärenden där frågan om den kommunala

självstyrelsen hade behandlats samt redovisat de

överväganden som gjorts i olika kommittéer och

utredningar under senare tid.

Utskottet hade i sin bedömning av aktuella

motioner om författningsutredning konstaterat att

1999 års författningsutredning ”nyligen” hade

avlämnat ett delbetänkande med förslag om skydd för

miljön och funktionshindrades och andra utsatta

gruppers delaktighet och jämlikhet i samhället och

om skydd för egendom samt om vissa frågor som rör

förhållandet till Europeiska unionen. Utskottet hade

vidare påpekat att utredningen skulle fortsätta sitt

arbete med att bl.a. utreda frågorna om skilda

valdagar och vårval och att se över partibegreppet i

regeringsformen. Utskottet hade vidare hänvisat till

att det i samma betänkande behandlade motioner om

ändringar i regeringsformen som gällde den

nationella nivån och i betänkande 2000/01:KU12

motioner om en närmare reglering i regeringsformen

av den kommunala självstyrelsen. Utskottet hade

ansett att något tillkännagivande om en bred

utredning om regeringsformen inte ”nu” var påkallat

och därmed avstyrkt föreliggande motioner.

Utskottet framhöll i det senaste betänkandet,

2001/02:KU13, att 1999 års författningsutredning

under innevarande vår skall avsluta sitt arbete när

det gäller frågorna om skilda valdagar och vårval

samt i fråga om partibegreppet i regeringsformen.

Därutöver hänvisade utskottet beträffande motioner

om flernivådemokrati och kommunal självstyrelse till

den översyn av uppgifts- och ansvarsfördelningen

mellan staten, kommunerna och landstingen som

regeringen aviserat i proposition 2001/02:7 Regional

samverkan och statlig länsförvaltning. Utskottet

hade i sin behandling av den propositionen med

motioner ansett att motioner med yrkanden om en

översyn, som borde omfatta uppgiftsfördelning mellan

statlig, regional och kommunal nivå, var

tillgodosedda genom den aviserade översynen (bet.

2001/02:KU7).

Utskottet ansåg i betänkande 2001/02:KU13 att det

inte var påkallat att nu göra ett tillkännagivande

till regeringen om en bred författningsutredning.

Utskottet instämde i bedömningen att debatten i

regionfrågan visade att det finns ett behov av att

mer samlat och långsiktigt se över uppgifts- och

ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna i

samhällsorganisationen. Enligt utskottets mening

skulle en sådan översyn, där inriktningen är att

samlat och långsiktigt överväga uppgifts- och

ansvarsfördelningen mellan samhällsorganisationens

olika nivåer, komma att behöva ske i perspektivet av

grundläggande och principiella ställningstaganden

kring fördelning av uppgifter och ansvar. Det borde

också enligt utskottet framhållas att regeringen har

anfört att utgångspunkten för den aviserade

översynen är upprätthållandet av en långtgående

kommunal självstyrelse. Mot denna bakgrund ansåg

utskottet att det kan antas att det i den aviserade

översynen, med sitt grundläggande perspektiv, skulle

komma att finnas utrymme för sådana frågor som

berördes i de aktuella motionerna. Motionerna, som

rörde flernivådemokratin och kommunal självstyrelse,

borde enligt utskottet avslås i berörda delar.

Utskottet behandlade i samma betänkande,

2001/02:KU13, också motionsyrkanden om domstolarnas

ställning. Utskottet redogjorde för gällande ordning

och riksdagens tidigare ställningstaganden till

liknande motionsyrkanden. Utskottet fann inte

anledning att gå ifrån tidigare uttalanden och

hänvisade vidare till att enligt given redovisning

justitieutskottet så sent som i höstas behandlat och

avstyrkt motioner som rört Domstolsverkets

ställning. Utskottet saknade skäl att göra en annan

bedömning och avstyrkte föreliggande motionsyrkande.

Frågan om att ersätta dagens skatteutjämningssystem

mellan kommunerna med ett nytt behandlades av

riksdagen senast i samband med regeringens

budgetförslag för utgiftsområde 25 Allmänna bidrag

och två förslag från regeringens proposition om en

politik för tillväxt och livskraft i hela landet,

dels ett förslag om utjämningssystemet, dels ett

förslag om att inrätta ett bidrag till kommuner och

landsting med minskande befolkning (prop. 2001/02:4,

bet. 2001/02:FiU3, rskr. 2001/02:131–134).

Finansutskottet konstaterade i sitt betänkande

bl.a. att en avveckling av utjämningssystemet skulle

leda till oacceptabla skillnader i ekonomiska

förutsättningar mellan landets kommuner och

landsting och ställde sig bestämt avvisande till

motionärernas krav att avskaffa systemet. Utskottet

ansåg i bjärt kontrast mot motionären att dagens

utjämningssystem är väl förenligt med den kommunala

självstyrelsen och att för många kommuner med låg

skattekraft bidragen från inkomstutjämningen i

själva verket är en förutsättning för att principen

om kommunalt självstyre skall ges ett reellt

innehåll. Utan dessa bidrag vore det enligt

utskottet omöjligt för många kommuner att

upprätthålla en nivå på den kommunala servicen i

paritet med landet i övrigt.

Finansutskottet erinrade vidare om att det

tidigare hade behandlat förslag om att avveckla

dagens utjämningssystem och ersätta det med ett nytt

bidragssystem för kommunsektorn och då konstaterat

att kommuner med hög tillväxt genom förslagen skulle

få större inkomster vilka finansierades av alla

kommuner, inklusive de med lägre tillväxt. Utskottet

hade ställt sig avvisande till detta eftersom det

skulle bryta mot grundprinciperna för

inkomstutjämningen och innebära ökade klyftor mellan

kommunerna.

Finansutskottet ville slå fast att det inte var

aktuellt att ompröva de grundläggande principerna

för det nuvarande systemet som har ett brett stöd

både i den kommunala världen och i riksdagen. I

stället ville utskottet understryka den mycket stora

betydelse som utjämningssystemet har för att skapa

likvärdiga förutsättningar för landets kommuner och

landsting.

Finansutskottet hänvisade vidare till att det

återkommande pekat på att frågan om

utjämningssystemets förenlighet med Sveriges

grundlag eller med grundlagens intentioner prövats

såväl av Lagrådet som av konstitutionsutskottet och

att utskottet vid ett flertal tillfällen uttalat att

det delade konstitutionsutskottets syn att någon

omprövning av systemet från konstitutionella

synpunkter inte var erforderlig.

Finansutskottet pekade också på att

utjämningssystemet var föremål för ett omfattande

utredningsarbete. Två nyligen framlagda

utredningsbetänkanden hade lämnat vissa förslag om

utjämningssystemet och pekat på behovet av en

fortsatt analys av delar av systemet. Regeringen

avsåg att tillsätta en parlamentarisk kommitté för

att se över vissa delar av statsbidrags- och

utjämningssystemet. Utskottet såg ingen anledning

att för närvarande begära ytterligare utredning av

utjämningssystemet.

De två utredningsbetänkanden som finansutskottet

syftar på är betänkandena Förenklad kommunal

utjämning (SOU 2000:120) och Rättvis kommunal

utjämning (SOU 2000:127). Den parlamentariska

kommittén som åsyftas, Kommittén för översyn av det

kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet, har

nu tillsatts (Fi 2001:14, dir. 2001:73).

Frågor om direktvalda regionala styrelseorgan och om

landshövdingeämbetet och länsstyrelsens roll har så

sent som i januari 2002 behandlats av riksdagen

(prop. 2001/02:7, bet. 2001/02:KU7, rskr.

2001/02:138). Riksdagen beslöt därvid att den

pågående försöksverksamheten med direktvalda

regionala självstyrelseorgan skulle fortsätta i

Skåne län och Västra Götalands län till utgången av

år 2006. Denna verksamhet skall – liksom den

verksamhet med regionala samverkansorgan som

riksdagen samtidigt beslutade om – följas upp och

utvärderas. Utskottet delade i sitt betänkande i

princip regeringens uppfattning om formerna för den

fortsatta regionala samverkan. Någon generell

förlängning av den nuvarande försökslagens giltighet

borde därför inte ske, och inte heller borde

försöksverksamheten utvidgas till att omfatta

ytterligare län. Av detta följde enligt utskottet

att något tillkännagivande om förberedelser för

permanentning av den nuvarande försöksverksamheten

inte heller var påkallad. Riksdagen avslog på

förslag av utskottet motioner om sådana

förberedelser.

Riksdagen avslog vidare på konstitutionsutskottets

förslag ett motionsyrkande om att avveckla

landshövdingeämbetet och länsstyrelsen i dess

nuvarande roll. Bostadsutskottet hade i yttrande

uttalat att det enligt utskottet inte finns

anledning att frångå dagens ledningsstruktur samt

påpekat att, när staten fr.o.m. år 2003 utser

länsstyrelsens styrelse, detta kommer att innebära

att större tydlighet skapas kring länsstyrelsens och

därmed också landshövdingens roll.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl för riksdagen att ändra

sina tidigare ställningstaganden i fråga om

författningsöversyn och kommunal självstyrelse samt

andra frågor om den horisontella eller vertikala

maktdelningen. Utskottet avstyrker därmed

motionerna 2001/02:K58 (m) yrkande 1, 2001/02:K60

(m) yrkandena 4, 5, 7, 8 och 10, 2001/02:K63 (m),

2001/02:K65 (kd) yrkande 1, 2001/02:K67 (c)

yrkandena 9 och 13, 2001/02:K230 (m), 2001/02:K248

(m) yrkande 2 och 2001/02:K371 (c) yrkande 33.

Utskottet ser inte skäl att ändra tidigare

ställningstaganden i fråga om det kommunala

skatteutjämningssystemet och avstyrker även motion

2001/02:K60 (m) yrkande 11.

Utskottet avstyrker med hänvisning till tidigare

ställningstagande också motionerna 2001/02:K62 (fp)

yrkande 7, 2001/02:K67 (c) yrkandena 10–12 och

2001/02:K371 yrkande 16, som rör regionala

självstyrelseorgan och regionalisering.

Frågor om val och valdeltagande

Rösträtt och valbarhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om rösträtt för

den som fyller 18 år under det kalenderår då

allmänna val hålls men inte har uppnått den

åldern på valdagen samt – delvis med

hänvisning till pågående beredning inom

Regeringskansliet – motioner om utökad

rösträtt för alla utländska medborgare som är

folkbokförda i landet.

Jfr reservationerna 10 (v, c, fp, mp) och 11 (v och mp).

Motioner

Två motioner rör åldersgränsen för rösträtt.

Motionärerna anser att rösträtten skall inträda det

kalenderår då väljaren fyller 18 år.

Ett tillkännagivande för regeringen om att det

skall vara möjligt att rösta det år som man fyller

18 år begärs i motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson

m.fl. (c) yrkande 3, medan motionärerna i motion

2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) yrkande 1

föreslår att riksdagen skall begära att regeringen

återkommer med förslag om att alla som fyller 18 år

under valåret får delta och kandidera i valen till

kommun, landsting, riksdagen och Europaparlamentet.

Medborgarskapskravet för rösträtt tas upp i motion

2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande 2.

Motionärerna föreslår att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag för att ändra

nuvarande rösträttskriterier från medborgarskap,

unionsmedborgarskap eller viss tids vistelse till

medborgarskap och folkbokföring för icke svenska

medborgare. De anser att alla som bor och verkar i

Sverige bör ges rösträtt på nationell, regional och

kommunal nivå och att rösträtt till riksdag och

kommunfullmäktige även skall omfatta rösträtt i

folkomröstningar. De anser att det saknas saklig

grund för att ha särskilda rösträttsregler för

invandrare från länder utanför EU, Island och Norge

och att inte ge alla i Sverige folkbokförda personer

med utländsk härkomst samma rösträtt som svenska

medborgare. Det avgörande kriteriet bör enligt

motionärerna vara att en person är folkbokförd

(lämpligen sedan en månad före val eller

folkomröstning) i Sverige. I samma motion yrkande 3

begärs ett tillkännagivande för regeringen om

valbarhetskriterier. Motionärerna anser att en

utvidgning av den valbara kretsen kan vara ett

viktigt led i att minska segregationen i samhället

och ge direkta incitament till integration,

delaktighet i samhällsbyggandet och en känsla av

tillhörighet.

Bakgrund

Gällande regler

Bestämmelser om rösträtt vid val till riksdagen

finns i 3 kap. 2 § regeringsformen. Sådan rösträtt

tillkommer den som är svensk medborgare och som är

eller någon gång har varit bosatt i riket. Den som

inte har uppnått 18 års ålder senast på valdagen har

inte rösträtt.

Bestämmelser om rösträtt vid val till landstings-

eller kommunfullmäktige finns i 4 kap. 2–4 §§

kommunallagen (1991:900). Av dessa bestämmelser

framgår att rösträtt vid dessa val har, förutom

röstberättigade vid riksdagsval, medborgare i någon

av Europeiska unionens medlemsstater

(unionsmedborgare) samt medborgare i Island eller

Norge i de kommuner där de är folkbokförda. Andra

utlänningar har rösträtt vid val till landstings-

och kommunfullmäktige om de har varit folkbokförda i

landet tre år i följd före valdagen.

Bestämmelser om rösträtt finns också i vallagen

(1997:157). Enligt 1 kap. 4 § har den som har

rösträtt vid val till riksdagen också rösträtt vid

val till Europaparlamentet. Därtill har

unionsmedborgare, som är folkbokförda i landet och

som vid val till Europaparlamentet inte röstar i

någon annan medlemsstat inom Europeiska unionen,

rösträtt vid ett sådant val i Sverige.

Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga

myndighetsåldern, från 21 till 20 år 1969. Genom

1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern

ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls

bl.a. (prop. 1973:90 s. 162 f.) att

samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i

allmänhet hade större insikter i sociala, politiska

och ekonomiska frågor än tidigare och att en

sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka

till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor

till den politiska aktivitet som hade den

representativa demokratin och dess olika organ som

bas. Det ansågs samtidigt värdefullt att bevara

sambandet mellan rösträttsåldern och

myndighetsåldern, som sänktes till 18 år genom en

ändring i föräldrabalken 1974.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade motioner om rösträtt senast i

sitt nyligen avlämnade betänkande 2001/02:KU13.

Utskottet hänvisade där till den redovisning av

förslag i utredningsbetänkanden under senare år som

rör frågor om åldersgräns för ungas rösträtt samt om

ungas deltagande i politiken som lämnats i

utskottets betänkande 2000/01:KU11 samt

kompletterade med en redovisning för förslag som

lämnats av Kommittén om medborgarskapskrav i dess

betänkande Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning

(SOU 2000:106) och av Kommundemokratikommittén i

dess betänkande Att vara med på riktigt –

demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU

2001:48). Förslaget från Kommittén om

medborgarskapskrav, som Kommundemokratikommittén

instämt i, innebär bl.a. att kravet på folkbokföring

i Sverige under minst tre år för att andra utländska

medborgare än EU-medborgare eller medborgare i

Island eller Norge skall ha rätt att delta i

kommunal- och landstingsval skall tas bort.

Utskottet vidhöll i sitt ställningstagande till

frågan om rösträtt vid riksdagsval för andra än

svenska medborgare sin tidigare bedömning att

sambandet mellan medborgarskap och rösträtt inte bör

brytas. Därutöver var utskottet alltjämt av den

åsikten att sambandet mellan rösträttsålder och

myndighetsålder bör behållas. Utskottet vidhöll

alltså sin tidigare bedömning när det gäller en

sänkning av rösträttsåldern. Utskottet fann vidare

inte skäl att förorda en lagändring så att de som

uppnår rösträttsåldern under år då allmänna val

hålls blir röstberättigade.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan

om rösträttsålder och anser således att sambandet

mellan rösträttsålder och myndighetsålder bör

behållas. Utskottet avstyrker därmed motionerna

2001/02:K62 (fp) yrkande 1 och 2001/02:K67 (c)

yrkande 3.

Utskottet vidhåller även sin tidigare bedömning i

frågan om sambandet mellan medborgarskap och

rösträtt vid riksdagsval och anser således att detta

samband inte bör brytas. Såvitt avser

medborgarskapskravet för rösträtt vid övriga val och

vid folkomröstningar vill utskottet erinra om att

förslaget från Kommittén om medborgarskapskrav att

samtliga utländska medborgare skall ges rösträtt vid

de kommunala valen och vid kommunala

folkomröstningar om de är folkbokförda i kommunen

respektive landstinget och senast på valdagen fyller

18 år har inte resulterat i någon proposition inför

årets val utan bereds enligt uppgift från

Regeringskansliet vidare. Denna beredning bör enligt

utskottets mening avvaktas. Utskottet avstyrker med

det anförda motion 2001/02:K66 (mp) yrkandena 2

och 3.

Renodlat personval

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till att

ytterligare erfarenheter av nuvarande system

bör avvaktas motioner om att procentspärrarna

vid personröstningen skall tas bort.

Jfr reservation 12 (m, c, fp).

Propositionen

Regeringen anser i propositionen (s. 40) att

personvalets potential måste utnyttjas bättre och

hänvisar till att en övervägande del av väljarna,

framför allt de yngre, enligt Rådet för utvärdering

av 1998 års val uppfattar att personvalsreformen är

positiv. Reformen har bl.a. visat sig ha viss

positiv inverkan på annars icke politiskt aktiva.

Enligt regeringens mening skall personvalssystemet,

såsom det nu är utformat, stödjas så att

intentionerna med det uppfylls. Exempelvis bör

informationen om kandidaterna förbättras.

Motioner

Procentspärrarna vid personval tas upp i fyra

motioner.

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 13 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag om införande av ett

rent personvalssystem fr.o.m. riksdagsvalet år 2006.

Motionärerna anser att spärrarna vid personval bör

tas bort helt. Margareta Cederfelt (m) begär i

motion 2001/02:K64 ett tillkännagivande för

regeringen om att dagens spärrar om 5 respektive 8 %

tas bort för att underlätta och uppmuntra

personvalskandidaturer.

I motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 6 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om att avskaffa spärrarna i personval

till riksdag, kommun samt till region eller

landsting. Utvecklingen bör enligt motionärerna inom

en snar framtid leda till att spärrarna helt tas

bort.

I motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om införandet av personval. Motionärerna

anser att de nuvarande spärrgränserna bör tas bort

och att frågan om vilka personer som skall träda in

på partiets mandat skall avgöras av hur många kryss

en kandidat har fått, inte av partiets placering av

honom eller henne på listan.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet har behandlat motioner om att ta bort

procentspärrarna vid personval senast i sina

betänkanden 2001/02:KU8 och 2001/02:KU13. Utskottet

redogjorde i det förstnämnda betänkandet för

gällande regler och för det förslag som Rådet för

utvärdering av 1998 års val lagt fram i

delbetänkandet Personval 1998 – En utvärdering av

personvalsreformen (SOU 1999:136).

Utskottet hänvisade till att det i betänkande

2000/01:KU7 behandlat ett antal motioner med

yrkanden om ändrade regler för personval. Utskottet

ansåg där att ytterligare erfarenheter av systemet

borde avvaktas innan utskottet föreslog några

förändringar och ville därför inte förorda någon

ändring av t.ex. spärrnivåerna. – Utskottet vidhöll

i de båda betänkandena från innevarande riksmöte sin

tidigare bedömning att ytterligare erfarenheter av

systemet bör avvaktas, innan utskottet föreslår

några förändringar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

i frågan om procentspärren vid personval och

avstyrker motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande 13,

2001/02:K62 (fp) yrkande 2, 2001/02:K64 (m) och

2001/02:K67 (c) yrkande 6.

Kommunala utjämningsmandat m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om kommunala

utjämningsmandat och förändring av

kommunernas möjligheter att dela in i

valkretsar.

Jfr reservation 13 (v, kd).

Motion

En utredning kring representativitetsmässiga problem

i valkretsindelade kommuner begärs i motion

2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) yrkande 2.

Motionärerna anser att utjämningsmandat bör införas

eller en förändring göras i kommunernas möjligheter

att indela i valkretsar.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet redogjorde i sitt nyligen avlämnade

betänkande 2001/02:KU8 för gällande regler om

kommunala utjämningsmandat och valkretsindelning.

Utskottet framhöll att det vid flera tillfällen

behandlat motioner med yrkanden om att införa

utjämningsmandat i kommunfullmäktigevalen. Utskottet

hade då ansett bl.a. att man bör hålla fast vid det

system som gäller och att någon ny utredning av

frågan inte heller behövts. Utskottet vidhöll vid

den senaste behandlingen sin tidigare bedömning och

avstyrkte en motion i frågan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan

om införande av utjämningsmandat och om

valkretsindelning. Utskottet avstyrker därmed motion

2001/02:K65 (kd) yrkande 2.

Skilda valdagar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredning motioner om skilda dagar

för val till riksdag och kommunfullmäktige.

Motioner

Skilda dagar för val till riksdag och

kommunfullmäktige önskas i två motioner. Ett

tillkännagivande för regeringen om detta föreslås i

motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 3. I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl.

(mp) yrkande 1 föreslås att riksdagen skall besluta

att införa skilda valdagar till kommunfullmäktige

och riksdag.

Bakgrund

Utskottet behandlade frågan om skilda valdagar

senast i sitt betänkande 2001/02:KU13. Utskottet

hänvisade där till att riksdagen i oktober 1999

gjort ett tillkännagivande till regeringen om

behovet att utreda bl.a. frågan om skilda dagar för

val till riksdagen respektive till landstings- och

kommunfullmäktige samt till att 1999 års

författningsutredning därefter fått i särskilt

uppdrag att utreda bl.a. denna fråga.

Utskottet ansåg – liksom i sitt betänkande

2000/01:KU11 – att resultatet av 1999 års

författningsutrednings arbete borde avvaktas och

avstyrkte föreliggande motioner.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin bedömning att resultatet av

1999 års författningsutrednings arbete bör avvaktas

och avstyrker motionerna 2001/02:K62 (fp) yrkande 3

och 2001/02:K66 (mp) yrkande 1.

Internetröstning och tillgänglighet till

vallokaler

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om möjlighet att

rösta via Internet och en motion om den

möjlighet för fysiskt funktionshindrade att i

vissa fall avge sin röst i anslutning till

vallokal som riksdagen nyligen beslutat om.

Jfr reservationerna 14 (m) och 15 (fp).

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 15 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om möjligheter att genomföra omröstningar

på Internet. Motionärerna anser att någon eller

några kommuner bör ges möjlighet att genomföra

folkomröstning på Internet och att försök med

kommunalval bör göras år 2006 i någon eller några

kommuner.

I motion 2001/02:K70 av Anna Kinberg (m) begärs

ett tillkännagivande för regeringen om elektronisk

röstning i allmänna val (yrkande 1), förslag till

lagändring så att elektronisk poströstning blir

möjlig (yrkande 2), förslag till ändring så att

elektronisk brevröstning blir möjlig (yrkande 3)

samt tillkännagivanden om tillgängligheten och

monopolställningen hos Posten Sverige AB (yrkande 4)

och om försöksverksamhet med elektronisk röstning

(yrkande 5). Motionären anser att inom de

möjligheter som finns att rösta utanför vallokal

röstning borde få ske elektroniskt och att en

möjlighet att avge sin poströst elektroniskt borde

underlätta och effektivisera poströstningen, liksom

möjligheten att avge brevröst elektroniskt borde

underlätta och effektivisera brevröstningen. Posten

AB:s monopol på poströstning bör enligt motionären

brytas upp och fler lokaler kunna arrangera

poströstning samt försöksverksamhet med elektronisk

röstning genomföras i någon kommun.

I motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 8 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om tillgängligheten och demokratin. Motionärerna

hänvisar till förslaget i proposition 2001/02:53 om

möjligheten för en väljare som är fysiskt

funktionshindrad att i vissa fall avge sin röst i

anslutning till vallokalen och anser att den

lösningen inte är bra.

Bakgrund

Bedömning i propositionen

Regeringen bedömer sammanfattningsvis att

utgångspunkten vid användning av informationsteknik

(IT) i allmänna val bör vara att allmänhetens

förtroende upprätthålls genom att valhemligheten och

rättssäkerheten garanteras. Det är enligt regeringen

för tidigt att i dag uttala sig om i vilken

utsträckning IT kan komma att användas vid val.

Ytterligare erfarenheter måste först vinnas.

Regeringen hänvisar bl.a. till att

Demokratiutredningen i sitt slutbetänkande pekat på

att ett elektroniskt röstningsförfarande kan

innebära att valhandlingen tenderar att bli en

opinionsyttring på valdagen och förlora den tyngd,

värdighet och symboliska betydelse som den

traditionella valhandlingen har, men att utredningen

ändå ansåg att försök med Internetbaserat röstande

borde genomföras i någon kommun, alternativt

tekniken utvecklas i samband med ett skolval i någon

eller några skolor.

Regeringen hänvisar vidare till att Valtekniska

utredningen ansett att Internetröstning, innan sådan

prövas i ett val, måste föregås av en omfattande

försöksverksamhet, lämpligen i form av skolval och

att det är först efter en sådan försöksverksamhet

som man kan ta slutlig ställning till om förfarandet

kan tillämpas i ett verkligt val.

Regeringens bedömning är att det i dag inte är

aktuellt med röstning i allmänna val via Internet

utanför vallokal. Det är enligt regeringen viktigt

att valhemligheten kan upprätthållas och att

identifieringen av väljare kan klaras.

Valhemligheten måste vara absolut. Valförfarandet

skall därför vara utformat så att väljaren kan lämna

sin röst utan insyn av annan. Liksom

Demokratiutredningen finner regeringen att det finns

risk att ett elektroniskt röstningsförfarande medför

att valhandlingen förlorar den tyngd, värdighet och

symboliska betydelse som den traditionella

valhandlingen har. IT bör däremot kunna användas för

att underlätta röstning i vallokal och för

röstsammanräkning.

Regeringen har i regleringsbrev gett

Valmyndigheten i uppdrag att följa den svenska och

internationella utvecklingen i fråga om elektronisk

röstning. I förberedelsearbetet inför de allmänna

valen 2002 har regeringen också givit Valmyndigheten

ett flertal uppdrag för att underlätta för väljarna.

Valmyndigheten skall bl.a. senast den 15 februari

2002 och den 15 juni 2002 rapportera till regeringen

om tillgången till vallokaler inför de allmänna

valen 2002. Valmyndigheten skall vidare senast den 1

mars 2002 och den 1 juni 2002 rapportera om Posten

Sverige AB:s förberedelsearbete inför de allmänna

valen 2002 och förberedelsearbetet med

institutionsröstningen.

Regeringen avser också enligt propositionen att

tillsätta en arbetsgrupp inom Regeringskansliet, som

skall följa forskning och utveckling av nya tekniker

och metoder inom IT för att främja en representativ

demokrati med brett medborgerligt deltagande.

Regeringen framhåller att enligt den nationella

handlingsplanen för handikappolitiken skall lokaler

dit allmänheten har tillträde vara tillgängliga för

personer med funktionshinder senast 2010. Regeringen

framhåller vidare som angeläget att kommuner och

landsting så snart som möjligt vidtar åtgärder för

att förbättra tillgängligheten till kommunala

lokaler för politisk verksamhet.

Ändringar i vallagen

Riksdagen har nyligen beslutat om ändringar i

vallagen (prop. 2001/02:53, bet. 2001/02:KU8, rskr.

2001/02:147). Ändringarna innebär bl.a. att en

kommun som avser att som vallokal använda en lokal

som inte är tillgänglig för fysiskt

funktionshindrade först skall samråda med

länsstyrelsen om saken. Kommunen skall ange varför

den gjort bedömningen att någon annan lokal inte kan

användas i stället. Om det är omöjligt att använda

någon lämpligare lokal, skall den som på grund av

ett fysiskt funktionshinder inte kan avge sin röst i

vallokalen i stället kunna göra det utanför lokalen.

I propositionen hade uttalats att poströstningen

borde behållas som huvudregel för röstning som inte

sker i vallokal. Ändringarna innebär att, om en

vallokal inte är tillgänglig för en fysiskt

funktionshindrad väljare, valförrättaren mot

huvudregeln att han eller hon i väljarens närvaro

skall lägga valkuvertet i valurnan får ta emot

väljarens valkuvert utanför vallokalen om det kan

ske under betryggande former.

Utskottets tidigare bedömning

Utskottet behandlade i samband med det nyss nämnda

ärendet om ändringar i vallagen (bet. 2001/02:KU8)

motioner om möjligheter att rösta via Internet.

Utskottet ansåg att det vore av värde att kunna

använda modern teknik även i valsammanhang.

Samtidigt insåg utskottet att ett antal frågor som

bl.a. har med valhemligheten att göra först måste

lösas. Utskottet hänvisade till att frågan om

röstning via Internet bereddes vidare i

Regeringskansliet. Enligt utskottet borde resultatet

av denna beredning avvaktas.

Utskottet behandlade i samma betänkande motioner

om att röstmottagning, som är en myndighetsuppgift,

inte skall hanteras av Posten AB och om att

funktionshindrade inte skall kunna hänvisas till att

lämna sin röst ”på trappan” till den ordinarie

vallokalen. Utskottet påpekade att omkring en

tredjedel av all röstning sker på postkontor och att

det är viktigt att väljarnas möjlighet till

förtidsröstning inte försämras. Även andra

möjligheter till förtidsröstning än röstning på

postkontor måste enligt utskottet övervägas,

särskilt med hänsyn till den förändringsprocess som

Posten AB genomgår. Utskottet ansåg att

poströstningen bör behållas samt att det är

nödvändigt att Posten AB:s ansvar i detta avseende

på olika sätt tydliggörs. Utskottet erinrade om att

den centrala valmyndigheten har det övergripande

ansvaret för att poströstningen genomförs på ett

ändamålsenligt sätt. I den mån Posten AB inte kan

åta sig uppgiften med poströstning i framtiden ansåg

utskottet liksom regeringen att den centrala

valmyndigheten bör anlita kommunerna för detta

ändamål.

Utskottet erinrade om att regeringen avsåg att på

lämpligt sätt låta följa upp och utvärdera 2002 års

val med avseende på bl.a. genomförandet av

förtidsröstningen. Enligt utskottet borde ett

eventuellt förslag till ändrade bestämmelser

föreläggas riksdagen i sådan tid att ett nytt system

kan införas till valet år 2006. En motion om Posten

AB som röstmottagare, där ett nytt system inför

valet 2006 efterlystes, fick enligt utskottet anses

tillgodosedd och avstyrktes.

Utskottet ansåg vidare att målet måste vara att

alla vallokaler skall vara tillgängliga för personer

med fysiska funktionshinder samt att den föreslagna

nya bestämmelsen om användning av vallokaler som

inte är tillgängliga för fysiskt funktionshindrade

gav uttryck för målsättningen att endast lokaler som

är tillgängliga för fysiskt funktionshindrade skall

användas till vallokaler. Om emellertid verkligheten

är sådan att det inte finns någon lokal att tillgå

som är anpassad för fysiskt funktionshindrade

innebar den föreslagna nya bestämmelsen enligt

utskottet en förbättring mot vad som gäller.

Utskottet tillstyrkte regeringens förslag och

avstyrkte en motion om möjligheten för

funktionshindrade att lämna röst.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin nyligen gjorda och ovan

redovisade bedömning om röstning via Internet och

avstyrker motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande 15 och

2001/02:K70 (m) yrkandena 1–5.

Utskottet avstyrker även med hänvisning till sin

nyligen gjorda och ovan redovisade bedömning om

vallokalers tillgänglighet motion 2001/02:K62 (fp)

yrkande 8.

Demokratins princip i kommunallagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

principen om demokrati skall föras in i

kommunallagen.

Propositionen

Regeringen föreslår att det i kommunallagens

inledningsparagraf – 1 kap. 1 § – skall slås fast

att kommuners och landstings verksamhet bygger på

principen om demokrati.

Förslaget innebär, påpekar regeringen, att

kommunallagens inledningsparagraf får en

motsvarighet till stadgandet i regeringsformens

inledningsparagraf om demokrati som grundläggande

princip. Regeringen vill med förslaget betona vikten

av att alla kommuner och landsting särskilt

uppmärksammar vilka effekter olika åtgärder får för

den kommunala demokratin. Regeringen framhåller att

det för medborgarna är av avgörande betydelse att

kommuner och landsting på förhand analyserar hur nya

organisations-, styr- och verksamhetsformer kan

komma att påverka olika gruppers insyn, inflytande

och ansvar.

I sammanhanget pekar regeringen på ett uppdrag som

lämnats till Statskontoret för att skapa ett system

för kontinuerlig nationell uppföljning av väsentliga

nyckeltal vad gäller samtliga kommuners och

landstings organisations-, styr- och

verksamhetsformer liksom väsentliga nyckeltal vad

gäller demokrati och rättssäkerhet i samtliga

kommuner och landsting. En slutredovisning av

uppdraget skall ske i maj 2002. Systemet syftar till

att underlätta för staten att kontinuerligt kunna

följa kommunernas och landstingens förnyelsearbete

och att ge indikationer på utvecklingen när det

gäller demokrati och rättssäkerhet. Förhoppningen är

också att kommunerna och landstinget själva skall

stimuleras att använda uppföljningssystemet som en

del i det egna demokratiutvecklingsarbetet och för

att bl.a. öka kunskapen om förnyelsearbetets

konsekvenser för demokrati och rättssäkerhet.

Bakgrund

Kommunallagen (1991:900) är indelad i tio kapitel.

Inledningsparagrafen innehåller bestämmelserna att

Sverige är indelat i kommuner och landsting samt att

dessa på den kommunala självstyrelsens grund sköter

de angelägenheter som anges i kommunallagen eller i

särskilda föreskrifter. Första kapitlet innehåller

utöver bestämmelserna om indelningen i kommuner och

landsting även en bestämmelse om kommunmedlemskap.

Andra kapitlet innehåller bestämmelser om

kommunernas och landstingens befogenheter. I tredje

kapitlet regleras kommunernas och landstingens

organisation och verksamhetsformer. Bestämmelser om

de förtroendevalda finns i fjärde kapitlet, om

fullmäktige i femte kapitlet, om styrelsen och

övriga nämnder i sjätte kapitlet samt om

medbestämmandeformer i sjunde kapitlet. Åttonde

kapitlet innehåller bestämmelser om ekonomisk

förvaltning. Bestämmelser om revision finns i nionde

kapitlet. Slutligen finns i tionde kapitlet

bestämmelser om laglighetsprövning.

Som grundprinciper för kommunernas kompetens

gäller lokaliseringsprincipen,

likställighetsprincipen och självkostnadsprincipen.

Dessa principer har getts uttryck i 1999 års

kommunallag.

Enligt den allmänna kompetensregeln i 2 kap. 1 §

får kommuner och landsting själva ta hand om sådana

angelägenheter av allmänt intresse som har

anknytning till kommunens eller landstingets område

eller deras medlemmar och som inte skall handhas

enbart av staten, en annan kommun, ett annat

landsting eller någon annan. Paragrafen ger uttryck

bl.a. åt lokaliseringsprincipen.

Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommuner och

landsting behandla sina medlemmar lika, om det inte

finns sakliga skäl för något annat.

Likställighetsprincipen innebär att det inte utan

stöd av speciallag är tillåtet för kommuner och

landsting att särbehandla kommunmedlemmar eller

grupper av kommunmedlemmar på annat än objektiv

grund. Likställighetsprincipen gäller bara gentemot

kommunens eller landstingets egna medlemmar.

Självkostnadsprincipen kommer till uttryck i 8

kap. 3 c §, där det föreskrivs att kommuner och

landsting inte får ta ut högre avgifter än som

svarar mot kostnaderna för de tjänster eller

nyttigheter som kommunen eller landstinget

tillhandahåller.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning i denna del

att principen om demokrati bör föras in i

kommunallagens inledningsparagraf. Förslaget om

ändring i 1 kap. 1 § kommunallagen tillstyrks

således.

Kommunal kompetens

Kommunal näringsverksamhet och

laglighetsprövning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om

inskränkningar i och närmare reglering av

kommunernas möjligheter att bedriva

näringsverksamhet, om förstärkning av

möjligheterna till laglighetsprövning av

sådan verksamhet och om sanktionssystem.

Utskottet avstyrker vidare en motion om

förtydligande av kommuners möjlighet att

stödja enskilt företagande.

Jfr reservationerna 16 (m, fp) och 17 (m, kd,

fp).

Motioner

I motion 2001/02:K271 av Per Unckel m.fl. (m)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till förstärkt möjlighet för

medborgarna att laglighetspröva verksamhet som

bedrivs av kommuner och landsting.

Kommunal verksamhet bör enligt motionärerna

bedrivas i förvaltningsform och bolagsform endast

accepteras som en övergångsform inför en

privatisering. Det framstår som en klar brist att

medborgarna inte har möjlighet att via

laglighetsprövning få prövat om kommunpolitikerna

följer kommunallagen i den verksamhet som

organiseras i bolagsform, och möjligheten att

laglighetspröva kommunala beslut bör utvidgas till

att gälla även beslut och verksamheter i bolag där

kommuner utövar ett bestämmande inflytande. För en

kommuninvånare som vill få till stånd en

laglighetsprövning då en kommun eller ett landsting

bestämmer sig för att i förvaltningsform eller via

bolag gå ut på den öppna marknaden och sälja

tjänster som ligger i kommunallagens utmarker kan

det finnas problem. Det krävs ett formellt kommunalt

beslut att överklaga, och om en kommunal enhet

inleder en försäljningsverksamhet på den öppna

marknaden utan något formellt beslut om saken finns

det inte något beslut att laglighetspröva. Om en

kommun anslår pengar till ett kommunalt bolag som

efter en månad visar sig använda pengarna på ett

otillåtet sätt, kan beslutet inte längre överklagas,

eftersom beslut skall överklagas inom tre veckor

efter det att det har justerats. En kommun kan

vidare inte tvingas att rätta sig efter ett beslut i

ett laglighetsprövningsärende, och om det inte rör

sig om myndighetsutövning finns ingen straffrättslig

eller civilrättslig sanktion att tillgripa mot

kommunen. De påtalade bristerna bör enligt

motionärerna snarast rättas till.

Liknande synpunkter framförs i motion 2001/02:N312

av Per Westerberg m.fl. (m) yrkande 10, där

motionärerna föreslår ett tillkännagivande för

regeringen om ändringar i kommunallagen. Regeringen

bör enligt motionärerna ges i uppdrag att föreslå

förändringar av kommunallagen med följande

utgångspunkter: Medborgarnas möjligheter till

laglighetsprövning av verksamhet som drivs av

kommun, landsting eller kommunala bolag skall

stärkas. Det bör vara möjligt att överklaga

verksamhet oavsett om verksamheten baseras på ett

formellt beslut och oavsett om verksamheten bedrivs

i ett kommunalt bolag eller i en förvaltning. Ett

straffrättsligt sanktionssystem för de fall kommunen

inte rättar ett upphävt beslut bör införas.

Liknande synpunkter framförs också i flera

motioner från enskilda moderata ledamöter. I motion

2001/02:K205 av Rolf Gunnarsson (m) föreslås ett

tillkännagivande för regeringen om kommunal

näringsverksamhet. I motion 2001/02:K305 av Christel

Anderberg (m) föreslås tillkännagivanden för

regeringen om kommunal näringsverksamhet (yrkande

1), om en översyn av 2 kap. 7 och 8 §§ kommunallagen

(yrkande 2), om en översyn av kommunallagens regler

om laglighetsprövning (yrkande 3) samt om sanktioner

vid domstolstrots (yrkande 4). I motion 2001/02:K365

av Cristina Husmark Pehrsson och Ewa Thalén Finné

(m) föreslås ett tillkännagivande för regeringen om

att kommunallagen måste förtydligas så att det klart

framgår vad som gäller för kommunal

näringsverksamhet. I motion 2001/02:K366 av Marietta

de Pourbaix-Lundin (m) föreslås att riksdagen begär

att regeringen lägger fram förslag till ändring i

kommunallagen så att näringsverksamhet inte i någon

form får bedrivas av kommuner och landsting.

I motion 2001/02:N312 av Per Westerberg m.fl. (m)

yrkande 5 föreslås vidare ett tillkännagivande för

regeringen om demokratiproblem till följd av

olämplig verksamhet som bedrivs av myndigheter,

kommunala och statliga organ. Motionärerna anser att

möjligheterna till insyn och till laglighetsprövning

av den verksamhet som skattebetalarna bidrar till är

otillräckliga och att kommunerna genom olika

bolagsbildningar kan kringgå kommunallagens

restriktioner, såsom offentlighetsprincipen och

självkostnadsprincipen. I samma motion yrkande 6

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om en

förtroendeklyfta till följd av olämplig verksamhet

som bedrivs av myndigheter, kommunala och statliga

organ. Motionärerna anför att en väldigt liten del

av svenska folket tycker att stat och kommun skall

investera skattemedel i affärsverksamhet som redan

drivs av privata företag och att den allmänna

uppfattningen är att stat och kommun bör inrikta sig

på annat samt att myndigheters främsta uppgift är

att inspektera, granska eller ge olika tillstånd.

I motion 2001/02:N370 av Alf Svensson m.fl. (kd)

yrkande 3 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändring av

kommunallagen i syfte att underlätta prövning av

kommunal näringsverksamhet. Motionärerna anser att

lagen bör ses över och att det bör göras lättare för

företag att överklaga kommunala beslut om stöd i

olika former till företag – besluten bör kunna

prövas i domstol. Motionärerna anför att det är

mycket svårt att överklaga ett kommunalt beslut som

innebär stöd till en konkurrent, att det är omöjligt

om företaget som drabbas inte är kommunmedlem i

kommunallagens mening och att det över huvud taget

inte går att överklaga om beslutet om stöd fattats

av ett kommunalt bolag.

Samma synpunkter framförs i motion 2001/02:Fi299

av Per Landgren m.fl. (kd) yrkande 4. Motionärerna

föreslår att riksdagen begär att regeringen skall

lägga fram förslag till ändringar av kommunallagen i

syfte att göra det lättare för företag att överklaga

kommunala beslut om stöd i olika former till

företag.

I motion 2001/02:K319 av Mikael Oscarsson (kd)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om en

restriktiv syn på kommunal näringsverksamhet.

Regeringen bör enligt motionären ta initiativ till

en uppföljning och kartläggning av hur kommuner och

landsting följer kommunallagens anda i fråga om

kommunala bolag.

I motion 2001/02:Fi296 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om avveckling av de kommunala bolagen.

Enligt motionärerna skall kommunal verksamhet styras

med full insyn och öppenhet. Bolagen tar enligt

motionärerna i anspråk kommunala resurser som borde

användas till kärnverksamheter, konkurrerar ofta ut

små privata tjänsteföretag och riskerar

skattebetalarnas pengar i vidlyftiga affärer.

Stöd till enskilt företagande

En motion rör möjligheten för kommuner att stödja

enskilt företagande i den egna kommunen. Kjell

Eldensjö (kd) föreslår i motion 2001/02:K290 ett

tillkännagivande för regeringen om lagförtydligande

såvitt avser 1 kap. 1 § och 2 kap. 8 § kommunallagen

om kommuners möjlighet att underlätta för företag i

den egna kommunen. Motionären anser att det i

kommunallagen bör tydliggöras ytterligare vad som

ligger inom det kommunala kompetensområdet och var

gränsen går för begreppet stödja enskilt företag

samt att det i förarbetena bör definieras tydligare

vad som i detta sammanhang menas med uttrycket

”synnerliga skäl” i lagtexten.

Bakgrund

Gällande ordning

Särskilda bestämmelser om näringsverksamhet m.m.

finns i 2 kap. 7 och 8 §§. Enligt 7 § får kommuner

och landsting driva näringsverksamhet, om den drivs

utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla

allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt

medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Allmänintresset är utgångspunkten för bedömningen av

det tillåtna, dvs. att en verksamhet eller en

anläggning är avsedd för medlemmarna i kommunen

eller landstinget. I praktiken finns det inget

hinder för att även andra än dessa utnyttjar

anläggningarna eller tjänsterna. Bestämmelsen om att

verksamheten skall drivas utan vinstsyfte är ett

uttryck för den kommunalrättsliga principen om

förbud mot spekulativa företag. Principen innebär

att en kommun eller ett landsting inte får bedriva

en verksamhet som huvudsakligen syftar till att ge

ekonomisk vinst. Något absolut förbud mot vinst i en

verksamhet finns dock inte. I vilken utsträckning

verksamheten får ge överskott och hur detta skall

användas får bedömas med tillämpning av

självkostnadsprincipen, som finns inskriven i 8 kap.

3 b § kommunallagen.

Kommunerna kan anses ha en oomtvistad rätt att

vara verksamma på en rad områden som vanligen ses

som en del av näringslivet, t.ex. bostadsföretag,

el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk och

trafikföretag. Sådana verksamheter är att anse som

sedvanlig kommunal affärsverksamhet. Den del av

näringslivet, som av tradition är förbehållen den

enskilda företagsamheten, brukar kallas det

egentliga näringslivet. (Se Ingvar Paulsson m.fl.,

Den nya kommunallagen, 1997, s. 106.)

Kommuner och landsting får enligt 3 kap. 16 §

efter beslut av fullmäktige lämna över vården av en

kommunal angelägenhet till ett aktiebolag, ett

handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell

förening, en stiftelse eller en enskild individ. Som

förutsättning gäller att någon särskild ordning inte

har föreskrivits för handhavandet av angelägenheten.

Vården av en angelägenhet som innefattar

myndighetsutövning får överlämnas endast om det

finns stöd för det i lag. Den överlämnade

verksamheten skall falla inom den kommunala

kompetensen.

Enligt 2 kap. 8 § får kommuner och landsting

genomföra åtgärder för att allmänt främja

näringslivet i kommunen eller landstinget, medan

individuellt stöd till enskilda näringsidkare får

lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det.

Kommuner och landsting får i princip endast vidta

åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen

eller landstinget. Sådana åtgärder är bl.a. att

tillhandahålla mark och teknisk service till

företagen. Inget hindrar att en generell

lågprislinje tillämpas vid upplåtelse av mark eller

elkraft, men individuella prisförmåner får inte

förekomma. Generellt sett är det inte en uppgift för

kommunerna eller landstingen att tillhandahålla

näringslivet lokaler. De får emellertid tillgodose

hantverkets och den mindre industrins behov av

lokaler under förutsättning att verksamheten

inriktas på detta företagarkollektiv i allmänhet.

Utanför kompetensen faller individuellt anpassad

lokalhållning åt enstaka industriföretag.

I förarbetena till gällande kommunallag lämnas

vissa exempel på vad som kan anses falla inom

undantagsområdet för stöd till enskilda

näringsidkare. Om en viss verksamhet, trots att den

normalt faller utanför den kommunala kompetensen,

har anknytning till redan befintlig eller erkänd

kommunal verksamhet, kan det te sig opraktiskt eller

verklighetsfrämmande att inte tillåta verksamheten.

När det enskilda initiativet viker eller faller bort

på ett visst serviceområde som normalt hävdas av den

privata företagsamheten kan det uppkomma ett

rättsligt utrymme för kommunala åtgärder som annars

skulle betraktas som otillåtna. Denna kompetensgrund

har särskild betydelse i glesbygdsområden, där

kommunen kan vilja upprätthålla en viss kommersiell

servicenivå i fråga om livsmedelsaffärer eller

bensinstationer. Många kommuner har sett sig

föranlåtna att göra ekonomiska insatser för att

trygga tillgången på hotell i kommunen. Sådana

insatser kan vara kompetensenliga när det står klart

att enskilda företag och personer inte är beredda

att göra de nödvändiga insatserna.

Om synnerliga skäl skulle anses föreligga i ett

enskilt fall måste också Europeiska gemenskapens

regler om stöd till näringslivet beaktas. Dessa

innehåller ett principiellt förbud mot stöd som kan

riskera att snedvrida konkurrensen på den gemensamma

marknaden.

Bestämmelser om kommunernas kompetens finns också

i särskilda kompetensutvidgande lagar, såsom lagen

(1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom

turistväsendet, lagen (1970:663) om vissa kommunala

befogenheter i fråga om sysselsättning för

handikappade och lagen (1993:406) om kommunalt stöd

till boendet samt lagar som gäller för särskilda

förvaltningsgrenar. Bestämmelser finns främst inom

områdena vatten och avlopp, el, det sociala området,

hälso- och sjukvård, skolväsendet, renhållning och

avfallshantering och plan- och byggväsendet.

Bestämmelser om laglighetsprövning av kommunala

beslut finns i 10 kap. kommunallagen. Institutet

laglighetsprövning ersätter det som tidigare

kallades kommunalbesvär.

Kännetecknande för laglighetsprövningen är bl.a.

att de beslut som överklagas endast kan angripas på

de grunder som anges i kommunallagen och att

prövningen är begränsad till lagligheten av ett

beslut. Laglighetsprövningen skiljer sig från

förvaltningsbesvär, som kan avse både laglighets-

och lämplighetsfrågor. Förvaltningsbesvär används i

allmänhet beträffande beslut som har karaktär av

myndighetsutövning.

Varje medlem av en kommun eller ett landsting har

rätt att få lagligheten av kommunens eller

landstingets beslut prövad genom att överklaga dem

hos kammarrätten. Följande beslut får överklagas:

beslut av fullmäktige, beslut av en nämnd eller ett

partssammansatt organ, om beslutet inte är av rent

förberedande eller rent verkställande art, samt de

beslut revisorerna fattar om sin förvaltning i

enlighet med 9 kap. 13 § kommunallagen. – Beslut

fattade av kommunala företag ingår således inte

bland dem som kan överklagas.

Om det i lag eller annan författning finns

särskilda föreskrifter om överklagande gäller inte

föreskrifterna i 10 kap. kommunallagen. Sådana

bestämmelser finns i bl.a. plan- och bygglagen

(1987:10) och vallagen (1972:620).

Ett överklagat beslut skall enligt 10 kap. 8 §

kommunallagen upphävas om det inte har tillkommit i

laga ordning, om beslutet hänför sig till något som

inte är en angelägenhet för kommunen eller

landstinget, om det organ som har fattat beslutet

har överskridit sina befogenheter eller om beslutet

strider mot lag eller annan författning.

När det gäller möjligheterna till sanktioner vid

domstolstrots och lagtrots anförde

konstitutionsutskottet i samband med behandlingen av

förslaget till ny kommunallag (prop. 1990/91:117,

bet. 1990/91:KU38) att det var angeläget att

frågorna om ett sanktionssystem fick sin lösning

snarast och förordade att regeringen på lämpligt

sätt skulle bereda dessa frågor. Vissa

sanktionsmöjligheter har sedan dess införts i lagen

(1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade och i socialtjänstlagen

(2001:453).

Regeringen har aviserat en proposition om åtgärder

mot kommunalt domstolstrots till senare i vår. De

ändringar i kommunallagen som föreslagits i

lagrådsremissen innebär att de kommunala revisorerna

ges vidgade möjligheter att granska ärenden som rör

myndighetsutövning mot enskilda, att ett beslut som

kan överklagas genom laglighetsprövning får

verkställas innan det har vunnit laga kraft om inte

särskilda skäl talar emot det och att beslut om

rättelse av ett redan verkställt beslut skall

meddelas utan oskäligt dröjsmål.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade frågor om kommunal kompetens

senast i sitt betänkande 2000/01:KU6. Utskottet

hänvisade där i huvudsak till tidigare bedömningar i

betänkande 1998/99:KU24.

Denna bedömning avsåg bl.a. frågor om omfattningen

av kommunal affärsverksamhet och om formen för

kommunal verksamhet. Med hänvisning till tidigare

ställningstaganden i hithörande frågor fann

utskottet dels att det inte finns skäl att införa

regler som förbjuder eller begränsar kommunala

företag, dels att den kommunala verksamheten bör

bedrivas i nämndform i största möjliga utsträckning,

dock att det också kan finnas skäl som talar för

bolagsformen. Utskottet fann inte heller skäl att

frångå tidigare ställningstaganden som innebär att

utskottet anser att verksamhetens speciella

förutsättningar och den samlade kommunala nyttan bör

vara utgångspunkten för organisatoriska

överväganden, att det inte fanns skäl att föreslå

ändringar i kommunallagen om inskränkningar i rätten

att bilda bolag eller om avveckling av kommunala

bolag och att det inte behövs några ytterligare

preciseringar av kommunallagens regler om den

kommunala kompetensen beträffande kommunal

näringsverksamhet.

Utskottet behandlade i samma betänkande frågor om

laglighetsprövning av kommunal näringsverksamhet.

Med hänvisning till tidigare uttalanden ansåg

utskottet att bedömningen av huruvida en verksamhet

i ett kommunalt företag ligger inom ramen för den

kommunala kompetensen primärt är en uppgift för

styrelsen samt att härutöver en politisk prövning

sker av ägaren, kommunen eller landstinget, som

genom de av fullmäktige valda ombuden vid

bolagsstämma kan ge styrelsen direktiv om att t.ex.

ändra inriktningen av verksamheten, om den inte

uppfyller vissa formella krav. Utskottet fann att

den beskrivna ordningen i de allra flesta fall

fungerar på ett tillfredsställande sätt, en ordning

som stämmer helt överens med bolagsformens principer

vad gäller styrning av verksamheten och

ansvarsfördelningen. En möjlighet till

laglighetsprövning ansågs strida mot de nyss nämnda

grundläggande villkoren för en verksamhet som

bedrivs i bolagsform.

Med hänsyn till vad utskottet anfört om

laglighetsprövning fann utskottet liksom vid

tidigare behandling av denna fråga att det inte

fanns skäl att ta upp en sakdiskussion om ett

sanktionssystem.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning av frågor

om kommunal näringsverksamhet och laglighetsprövning

och avstyrker därmed motionerna 2001/02:K205 (m),

2001/02:K271 (m), 2001/02:K305 (m) yrkandena 1–4

2001/02:K319 (kd), 2001/02:K365 (m), 2001/02:K366

(m), 2001/02:Fi296 (fp) yrkande 1, 2001/02:Fi299

(kd) yrkande 4, 2001/02:N312 (m) yrkandena 5, 6 och

10 samt 2001/02:N370 (kd) yrkande 3.

Utskottet finner inte heller skäl till att begära

sådant förtydligande som efterlyses i motion

2001/02:K290 (kd). Motionen avstyrks.

Tröghetsregel vid överlåtelse av egendom och

verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående beredning en motion om skärpning av

kraven för överlåtelse av kommunal

verksamhet.

Jfr reservation 18 (mp).

Motion

En motion rör möjligheten att begränsa rätten för

kommuner och landsting att överlåta egendom och

verksamhet. Matz Hammarström m.fl. (mp) föreslår i

motion 2001/02:K381 yrkande 8 att riksdagen skall

begära att regeringen lägger fram förslag till

ändringar i relevant lagstiftning för att skärpa

kraven för utförsäljning av kommunal verksamhet.

Motionärerna framhåller att äldreomsorg och sjukvård

har mycket stor betydelse för kommunens medborgare.

De anser att ett beslut att sälja ut sådan

strategisk verksamhet är av den digniteten att det

bör krävas två likalydande beslut av kommunal-

respektive landstingsfullmäktige med val emellan

eller att beslutet skall fattas med kvalificerad

majoritet. Folkomröstning kan också vara ett

alternativ enligt motionärerna, som också påminner

om propositionen om en stopplag för utförsäljning av

akutsjukhus och Kommundemokratikommitténs betänkande

i frågan.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Som nämnts ovan får kommuner och landsting enligt 3

kap. 16 § kommunallagen efter beslut av fullmäktige

lämna över vården av en kommunal angelägenhet till

ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk

förening, en ideell förening, en stiftelse eller en

enskild individ. Som förutsättning gäller att någon

särskild ordning inte har föreskrivits för

handhavandet av angelägenheten. Vården av en

angelägenhet som innefattar myndighetsutövning får

överlämnas endast om det finns stöd för det i lag.

Den överlämnade verksamheten skall falla inom den

kommunala kompetensen.

Under åren 2001 och 2002 gäller lagen (2000:1440) om

inskränkning i landstingens rätt att överlämna

driften av akutsjukhus till annan. Lagen förbjuder

att uppgiften att ansvara för driften av ett

akutsjukhus överlämnas till den som avser att driva

verksamheten med syfte att skapa vinst åt ägare

eller motsvarande intressent.

Utredningar

Kommundemokratikommittén har haft i uppdrag att

överväga hur avgöranden av långsiktig karaktär och

av stor principiell och ekonomisk betydelse kan

skyddas mot kortsiktigt framhastade beslut samt att

utreda behovet av särskilda bestämmelser för

avgöranden på kommunal nivå av långsiktig karaktär

och av stor principiell och ekonomisk betydelse.

Kommittén har i sitt betänkande Att tänka efter

före – samråd i kommuner och landsting (SOU 2001:89)

gjort bedömningen att det finns flera metoder som

skulle kunna bidra till att skapa rådrum och till

att främja kommun- och landstingsmedlemmarnas

deltagande och den politiska diskussionen inför

avgöranden av långsiktig karaktär och av stor

principiell och ekonomisk betydelse. Det kan handla

dels om särskilda beslutsregler som t.ex. krav på

två beslut med mellanliggande val, två beslut utan

mellanliggande val eller kvalificerad majoritet,

dels om särskilda beredningsregler som t.ex. krav på

samråd eller folkomröstning. Kommittén anför att ett

samråd normalt sker på ett tidigt stadium i

beredningsprocessen och ger medlemmarna bättre

möjligheter att delta på ett djupare och mer

engagerat sätt i beredningsprocessen. De som deltar

i ett samråd kan själva tillföra något mer än att

bara ta ställning till förutbestämda alternativ. Ett

samråd kan riktas inte bara till röstberättigade

kommun- eller landstingsmedlemmar utan även till

barn och ungdomar. Ett krav på samråd framstår

således som den mest ändamålsenliga bestämmelsen.

Kommittén föreslår därför att en bestämmelse om

samråd förs in i kommunallagen.

Kommitténs förslag är under beredning i

Regeringskansliet. Regeringen har i propositionen

ansett det lämpligt att förslaget om

samrådsförfarande hanteras i ett sammanhang med

frågan om ett stärkt folkinitiativ och avser att

återkomma till den frågan i samband med beredningen

av Kommundemokratikommitténs nämnda betänkande.

Vidare har en särskild utredare i uppdrag (dir.

2000:103) att utreda förutsättningarna för att

införa särskilda tröghetsregler vid beslut om stora

förändringar av ägar- eller driftsformer inom vården

samt lämna förslag till sådana regler. Utredaren

skall särskilt beakta intresset av att upprätthålla

en verksamhet som är tillgänglig för alla efter

behov. Utredarens förslag skall syfta till att det

demokratiska inflytandet över beslutsprocessen vid

överlåtelse av driftsansvaret för den offentligt

finansierade vården stärks. Utredaren skall lämna

ett delbetänkande senast den 31 mars 2002.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att i första hand beredningen av

Kommundemokratikommitténs förslag bör avvaktas.

Utskottet avstyrker motion 2001/02:K381 (mp)

yrkande 8.

Ekonomiskt stöd för barn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om sådan ändring

av bestämmelserna om kommunal kompetens som

möjliggör för kommunerna att ge ekonomiskt

stöd i andra former än de nuvarande till

föräldrar för vård av egna barn. Utskottet

avstyrker också en motion om att ge

kommunerna möjlighet att ekonomiskt stödja

adoption och insemination.

Jfr reservationerna 19 (m) och 20 (kd, c,

mp).

Motioner

I flera motioner förs fram förslag om möjlighet för

kommunerna att ge stöd till barnomsorg.

I motion 2001/02:K324 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) föreslås att riksdagen genom en särskild lag

skall besluta att kommunerna skall ha den generella

rätten att fördela sina egenfinansierade

barnomsorgssubventioner på ett rättvist sätt till

varje barn och på ett sådant sätt att föräldrar kan

erhålla den faktiska valfriheten att bedöma och

genomföra den barnomsorg som bäst lämpar sig för det

barn de har ansvar för. Motionärerna hänvisar till

att Regeringsrätten i tidigare beslut (RÅ 1991 ref.

19) ansett att den allmänt vedertagna grundsatsen

när det gäller den kommunala kompetensen är att en

kommun inte utan stöd i lag eller författning får

lämna understöd till enskilda personer och att

bidrag som t.ex. vårdnadsersättning eller barnbidrag

således inte får lämnas av en kommun utan stöd i

speciallagstiftning. Motionärerna anför att

nuvarande barnomsorgssubventioner från kommuner till

föräldrar med barn i daghemsåldern ensidigt gynnar

vissa barn och att det rimliga borde vara att

kommunerna skall ha den generella rätten att fördela

sina egna medel, dvs. den del som inte finansieras

av staten, till barnomsorgssubventioner. Det bör

kunna ske på ett rättvist sätt för varje barn och på

ett sådant sätt att föräldrar kan erhålla den

faktiska valfriheten att bedöma och att genomföra

den barnomsorg som bäst lämpar sig för det barn de

har ansvar för. Motionärerna anser det klart att det

råder en konflikt mellan den princip som

Regeringsrätten åberopat och den

likställighetsprincip som gäller generellt i

kommunal verksamhet.

I motion 2001/02:K331 av Birger Schlaug (mp)

framförs liknande synpunkter och föreslås ett

tillkännagivande för regeringen om ändring av

kommunallagen för att möjliggöra rätten för kommun

att ge ekonomiskt stöd till föräldrar som väljer att

vara hemma hos eget barn.

I motion 2001/02:K233 av Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som

möjliggör att ett antal kommuner på försök får

införa kommunalt vårdnadsbidrag/barnkonto.

Möjlighet för kommuner att ge stöd åt föräldraskap

efterlyses i motion 2001/02:K390 av Birgitta Sellén

(c). Motionären föreslår tillkännagivanden för

regeringen om att ändra kommunallagen så att en

kommun kan ge ekonomisk hjälp till familjer som vill

adoptera barn (yrkande 1) och till familjer som vill

skaffa barn genom insemination (yrkande 2).

Bakgrund

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade frågan om ekonomiskt stöd till

barnomsorg senast i sitt betänkande 2000/01:KU6.

Utskottet hänvisade där i sin bedömning till att

kommunernas skyldigheter i fråga om barnomsorg i

första hand framgår av socialtjänstlagen (1980:620)

och skollagen (1985:1100). Deras möjligheter att

sörja för barnomsorg i vidare omfattning begränsas

av föreskrifterna i kommunallagen (1991:900) om

kommunernas befogenheter. En allmänt vedertagen

grundsats när det gäller den kommunala kompetensen

är, framhöll utskottet, att en kommun inte utan stöd

i lag eller författning får lämna understöd till

enskilda personer. Om kommunernas befogenheter

skulle vidgas i den riktning som motionerna syftade

till, måste det följaktligen till en ändring av

föreskrifterna i kommunallagen eller särskild

lagstiftning. Utskottet påpekade att kommunallagens

bestämmelser om kommunernas befogenheter är

generellt bestämmande för vilka uppgifter kommunerna

kan ta sig an i skilda hänseenden. Dessa

bestämmelser borde enligt utskottet inte ändras utan

ingående överväganden i ett vidare sammanhang.

Utskottet var inte berett att med anledning av vad

som anförts i motionerna förorda några sådana

ändringar. Inte heller fanns det enligt utskottets

mening skäl att överväga särskild lagstiftning för

att vidga kommunernas befogenheter på det sätt som

motionärerna önskade.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga

om stödet till barnomsorg och avstyrker motionerna

2001/02:K233 (m), 2001/02:K324 (kd) och 2001/02:K331

(mp). Utskottet anser att motsvarande skäl kan

anföras i fråga om stöd för adoption och

insemination. Utskottet avstyrker således även

motion 2001/02:K390 (c) yrkandena 1 och 2.

Utegångsförbud

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion som gäller

regler om utegångsförbud för ungdomar.

Motion

I motion 2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 16 föreslås att riksdagen hos regeringen

begär förslag som hindrar kommuner att införa

utegångsförbud för ungdomar. Motionärerna beklagar

att det under senare år förekommit debatt i några

kommuner om att införa utegångsförbud för ungdomar

under en viss tid på dygnet i stället för att

angripa roten till de problem som leder till

skadegörelse och otrygga miljöer.

Bakgrund

Bland de i 2 kap. regeringsformen stadgade

grundläggande fri- och rättigheterna finns

mötesfriheten och demonstrationsfriheten.

Mötesfrihet innebär frihet att anordna och bevista

sammankomst för upplysning, meningsyttring eller

annat liknande syfte eller för framförande av

konstnärligt verk. Demonstrationsfrihet är frihet

att anordna och delta i demonstration på allmän

plats. Medborgarna är vidare gentemot det allmänna

skyddade mot frihetsberövande. De är även i övrigt

tillförsäkrade frihet att förflytta sig inom riket

och att lämna det.

De nämnda friheterna får begränsas i viss

utsträckning. Det får dock ske endast för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som har föranlett den och inte heller

sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den

fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på

grund av politisk, religiös, kulturell eller annan

sådan åskådning.

I ordningslagen (1993:1617) finns vissa möjligheter

för regeringen eller efter regeringens bemyndigande

en kommun att meddela lokala föreskrifter för att

upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig

plats.

Utskottets ställningstagande

Något lagstöd för kommuner att meddela sådana

föreskrifter som avses i motionen finns inte. Därmed

behövs inte heller något sådant tillkännagivande som

motionärerna efterlyser. Utskottet avstyrker motion

2001/02:K284 (c) yrkande 16.

Särskilda frågor om rätten att begära

laglighetsprövning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om översyn av

grunderna för kommunmedlemskap och om rätt

för den som inte har fyllt 18 år att begära

laglighetsprövning.

Motioner

I motion 2001/02:K265 av Åsa Torstensson (c)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om

behovet av en översyn av grunden för vem som är

medlem av en kommun enligt kommunallagen. Hon anför

att de gällande bestämmelserna innebär bl.a. att

många personer är medlemmar i kommuner och landsting

utan att betala någon skatt där och att en av

medlemskapets viktigaste konsekvenser är rätten att

begära laglighetsprövning av kommunala beslut.

Historiskt kan det enligt motionären tyckas

självklart att den som har egendom också har rätt

att påverka och styra utvecklingen i en kommun på

grund av ett ägande i kommunen, men hon ifrågasätter

om lagstiftningen kan anses rättvis och försvarbar

med tanke på 2000-talets förändrade levnadsmönster

och därmed kommunernas ändrade

planeringsförutsättningar med ett ökat

fritidsfastighetsägande och utboägande av mark och

jordbruksfastigheter. Motionären framhåller att det

ligger ett starkt demokratiskt och politiskt ansvar

på invånarna i en kommun att utveckla och ta ansvar

för en samlad helhetssyn på en kommuns utveckling

och alla invånarnas servicebehov, där det handlar om

prioriteringar vad avser både investeringar och

långsiktighet i att klara tillväxt och

utvecklingskrav. Synen hos de åretruntboende på

ansvar och prioriteringar delas inte alltid av

fritidsboende eller utboägande. Byggplaner och

investeringar för utveckling av verksamheter kan i

detta sammanhang vara anledning till skilda åsikter

om vad som är bäst för en kommun. Motionären

efterlyser ett starkare samband mellan medinflytande

och medansvar än vad som gäller i dag och anser

därför att kommunallagens grunder för medlemskap bör

ses över.

I motion 2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om att den bör ta initiativ till att

genomföra förändringar i kommunallagen så att

ungdomar under 18 år ges möjlighet att väcka

kommunalbesvär. De flesta beslut som fattas i

kommunerna berör enligt motionärerna barn och

ungdomar, och förslaget bör ses som ett steg vidare

för att stärka ungdomars medverkan i den

demokratiska processen.

Bakgrund

Bestämmelser om laglighetsprövning av kommunala

beslut finns, som nämnts ovan, i 10 kap.

kommunallagen.

Varje medlem av en kommun eller ett landsting har

rätt att få lagligheten av kommunens eller

landstingets beslut prövad genom att överklaga dem

hos länsrätten. Beslut som får överklagas är bl.a.

beslut av fullmäktige och av en nämnd eller ett

partssammansatt organ, om beslutet inte är av rent

förberedande eller rent verkställande art.

Kommunmedlemskapet regleras i 1 kap.

kommunallagen. Medlem av en kommun är den som är

folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen

eller är taxerad till kommunalskatt där. Medlem av

ett landsting är den som är medlem av en kommun inom

landstinget.

Vid införandet av den nuvarande kommunallagen

diskuterades frågan om kommunmedlemskap och rätten

att anföra vad som då betecknades som kommunalbesvär

(prop. 1990/91:117, bet. 1990/91:KU38). Regeringen

erinrade om att det ursprungliga motivet till att

ägare eller brukare av fast egendom togs upp i

kretsen av kommunmedlemmar var att de borde få utöva

sin rösträtt för egendomen redan innan de blev

taxerade för fastigheten. Sedan den till

fastighetsinnehav knutna rösträtten upphört, hade

detta motiv för att låta innehav av fast egendom

grunda medlemskap förfallit. Trots detta hade

fastighetsinnehav som grund för medlemskap fått

kvarstå i kommunallagstiftningen.

Kommunallagskommittén hade inför 1953 års

kommunallag kommit till den slutsatsen att om

innehavare av fastigheter som inte taxerades till

kommunalskatt skulle uteslutas från medlemskap,

skulle detta drabba stat och landsting i de kommuner

där de innehade fastigheter av olika slag. Frågan

hade diskuterats även inför tillkomsten av 1977 års

kommunallag, men departementschefen hade ansett att

någon ändring inte borde göras.

I förarbetena till den nuvarande kommunallagen

diskuterades frågan om saken kommit i ett annat läge

efter ändringen fr.o.m. 1988 års taxering att

fysiska personer beskattas för all inkomst i

hemortskommunen. Det innebär, påpekade regeringen,

bl.a. att ägare av fritidsfastigheter inte längre

erlägger skatt till den kommun där fastigheten är

belägen men ändå är kommunmedlemmar på grund av

fastighetsinnehavet. Många remissinstanser hade

pekat på det problem som finns för kommuner som har

en omfattande fritidsbebyggelse, och regeringen hade

stor förståelse för dessa problem. Man måste dock

enligt regeringens mening se frågan om

fastighetsinnehav som medlemskapsgrund i ett större

perspektiv. Föremålet för ett fastighetsägande kunde

vara fastigheter med en rad olika funktioner som

permanentbebodda småhus, fritidshus,

hyresfastigheter, industrifastigheter, sjukhus samt

teatrar och liknande samlingslokaler, och som ägare

uppträdde privatpersoner, juridiska personer, stat,

kommun och landsting. Fastigheterna kunde bli

föremål för en rad kommunala beslut. I många fall

kunde dessa överklagas endast genom kommunalbesvär.

Skulle man ta bort fastighetsägandet som en grund

för medlemskap skulle konsekvensen bli att rätten

till kommunalbesvär på dessa områden försvann.

Dessutom kunde det få vissa konsekvenser för

tillämpningen av kommunalrättsliga grundprinciper,

t.ex. likställighetsprincipen och

lokaliseringsprincipen som var svåra att överblicka.

Frågan om man kunde slopa ett medlemskap enbart

grundat på fastighetsinnehav krävde därför

ytterligare överväganden, och regeringen avsåg att

ta initiativ till en sådan översyn.

Ett uppdrag att göra en sådan översyn lämnades

till Lokaldemokratikommittén. Kommittén redovisade

resultatet av sina överväganden i betänkandet Det

kommunala medlemskapet (SOU 1992:72).

Lokaldemokratikommittén bedömde det som möjligt

att slopa fastighetsägandet som självständig grund

för kommunalt medlemskap men att förutsättningen för

en sådan ordning var att vissa rättigheter som har

anknytning till det kommunala medlemskapet behölls

för den kategori fastighetsägare som inte längre

skulle komma att vara medlemmar. Kommittén bedömde

däremot som oacceptabel en ordning där konsekvensen

av att slopa ägande av fast egendom som självständig

grund för kommunalt medlemskap var att

fastighetsägare utan annan anknytning till kommunen

än fastigheten skulle förlora rätten att begära

laglighetsprövning. Kommittén hänvisade därvid till

Europakonventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna och

den i konventionens artikel 6 stadgade rätten för

den enskilde att få sina civila rättigheter och

skyldigheter prövade i opartisk och offentlig

rättegång inför en domstol. Kommittén framhöll att

Europadomstolen hade tolkat konventionen på ett

sådant sätt att det måste finnas en möjlighet till

domstolsprövning även av förvaltningsbeslut och att

man inte kunde utesluta att ett bortfall av rätten

att begära laglighetsprövning för vissa

fastighetsägare i kommunen av Europadomstolen skulle

kunna anses stå i strid med Europakonventionen. Även

av denna anledning fann kommittén det angeläget att

rätten att begära laglighetsprövning skulle bestå

för samtliga fastighetsägare i kommunen. – Kommittén

ansåg också att rätten för fastighetsägare att delta

i folkomröstningar, opinionsundersökningar eller

liknande förfaranden i en fråga som berör

fastigheten skulle kvarstå, liksom rätten att enligt

indelningslagen ansöka om ändrad indelning av kommun

eller landsting.

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt

betänkande 1993/94:KU40 över proposition 1993/94:188

Lokal demokrati en motion om att avskaffa

fastighetsinnehav som grund för kommunmedlemskap.

Utskottet hänvisade till Lokaldemokratikommitténs

översyn och framhöll att regeringen i propositionen

uppgett sig, bl.a. mot bakgrund av remissutfallet,

inte vara beredd att lägga fram något förslag men ha

för avsikt att bereda frågan vidare. – Regeringen

har därefter enligt uppgift från Regeringskansliet

avskrivit ärendet.

Allmänna bestämmelser om möjligheten att vara part i

rättegång finns i rättegångsbalken. Var och en får

vara part i rättegång, men om parten inte råder över

det som tvisten rör eller om den rör en

rättshandling som parten inte själv får ingå, skall

talan föras av den som är partens ställföreträdare.

I ett avgörande av Regeringsrätten 1979 (R 1979

2:43) har den som inte har uppnått myndig ålder

ansetts inte kunna föra kommunalbesvärstalan.

Regeringsrätten påpekade att besvärsskrivelsen hade

undertecknats av två personer med angivande av vars

och ens födelsetid och att uppgifterna visade att

ingen av dem vid tiden för överklagandet av

kommunstyrelsens beslut uppnått myndig ålder. Vid

sådant förhållande och då talan inte förts av deras

förmyndare såsom ställföreträdare hade länsstyrelsen

enligt Regeringsrätten inte bort ta upp besvären

till prövning, och till följd härav undanröjde

Regeringsrätten länsstyrelsens beslut.

Utskottets ställningstagande

Frågan om grunden för kommunmedlemskap har utretts

av Lokaldemokratikommittén utan att det lett till

något förslag till riksdagen. Utskottet anser inte

att det finns skäl att nu begära någon ny utredning

i frågan och avstyrker motion 2001/02:K265 (c).

Utskottet anser inte heller att det finns skäl

till sådana förändringar i kommunallagen som begärs

i motion 2001/02:K284 (c) yrkande 1.

Kommunernas organisation och

verksamhetsformer

Gällande ordning

Kommunernas och landstingens organisation och

verksamhetsformer regleras i 3 kap. kommunallagen.

Kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige

är beslutande församlingar. Dessa församlingar skall

tillsätta kommunstyrelse respektive

landstingsstyrelse samt de nämnder som utöver

styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller

landstingets uppgifter enligt särskilda

författningar och för verksamheten i övrigt. Normalt

skall fullmäktige bestämma nämndernas

verksamhetsområden och inbördes förhållanden.

Fullmäktige får besluta bl.a. att en nämnd skall ha

hand om en eller flera verksamheter i hela kommunen

eller landstinget och att en nämnd skall ha hand om

en eller flera verksamheter för en del av kommunen

eller landstinget.

Fullmäktige får enligt 7 § också tillsätta

fullmäktigeberedningar. En sådan beredning skall

bestå av förtroendevalda.

Fullmäktige skall enligt 3 kap. 9 § kommunallagen

besluta i ärenden som är av principiell beskaffenhet

eller annars av större vikt för kommunen eller

landstinget. Sådana ärenden kan exempelvis gälla mål

och riktlinjer för verksamheten, budget, skatt eller

andra viktiga ekonomiska frågor.

Särskilda bestämmelser om kommunala företag finns i

3 kap. 16–19 §§.

Enligt 16 § får kommuner och landsting efter

beslut av fullmäktige lämna över vården av en

kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild

ordning inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett

handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell

förening, en stiftelse eller en enskild individ.

Vården av en angelägenhet som innefattar

myndighetsutövning får dock överlämnas endast om det

finns stöd för det i lag. Den verksamhet som

överlämnas skall falla inom den kommunala

kompetensen.

Enligt 17 § skall fullmäktige, innan en kommun

eller ett landsting lämnar över vården av en

kommunal angelägenhet till ett aktiebolag där

kommunen eller landstinget bestämmer ensam,

fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,

utse samtliga styrelseledamöter och minst en revisor

samt se till att fullmäktige får yttra sig innan

sådana beslut i verksamheten som är av principiell

beskaffenhet eller annars av större vikt fattas.

Detsamma gäller när kommunen ensam eller landstinget

ensamt bildar en stiftelse för en kommunal

angelägenhet.

Syftet med att fullmäktige skall fastställa

ändamålet med verksamheten är att minimera riskerna

för kompetensöverskridanden. Enligt förarbetena

(prop. 1990/91:117) bör detta ske i bolagsordningen

för aktiebolag, men det är inget uttryckligt krav

att detta sker. Kravet på precisering av

ändamålsbestämmelsen är enligt förarbetena särskilt

starkt om verksamheten ligger nära gränsområdena för

den kommunala kompetensen. Den rättsliga innebörden

av fullmäktiges yttranderätt innan beslut fattas i

verksamheter som är av principiell betydelse eller

annars av större vikt är att aktiebolaget

bolagsrättsligt sett kan fatta ett beslut i strid

mot fullmäktiges yttrande. Fullmäktige kan då med

stöd av 8 kap. 2 § aktiebolagslagen avsätta

styrelsen. Aktiebolaget blir bundet av reglerna om

yttranderätt genom bestämmelser i bolagsordningen

eller genom ägardirektiv som fastställs på

bolagsstämma.

Av 3 kap. 17 § kommunallagen framgår att om en

kommun eller ett landsting med stöd av 16 § lämnar

över vården av en kommunal angelägenhet till ett

aktiebolag där kommunen eller landstinget innehar

samtliga aktier, skall fullmäktige fastställa det

kommunala ändamålet med verksamheten, utse samtliga

styrelseledamöter och se till att få yttra sig innan

sådana beslut i verksamheten som är av principiell

beskaffenhet eller annars av större vikt fattas.

Detta gäller även när kommunen ensam eller

landstinget ensamt bildar en stiftelse för en

kommunal angelägenhet.

Syftet med bestämmelsen i 17 § är att tillförsäkra

kommunerna och landstingen inflytande och kontroll

över de nämnda juridiska personerna.

I 18 § regleras vad som skall gälla när en kommun

eller ett landsting lämnar över en kommunal

angelägenhet till ett bolag eller en förening där

kommunen bestämmer tillsammans med någon annan eller

till en stiftelse. Fullmäktige skall se till att den

juridiska personen blir bunden av villkoren enligt

17 § i den utsträckning som är rimlig med hänsyn

till andelsförhållandena, verksamhetens art och

omständigheterna i övrigt.

Kommuner och landsting samverkar i stor

utsträckning inom både de frivilliga och de

obligatoriska verksamheterna. Samverkan är i regel

frivillig. På vissa områden har lagstiftaren

förutsatt att kommunerna samverkar. Inom ett

begränsat antal områden är samverkan dessutom

obligatorisk. Samverkan sker i första hand om sådant

som inte är att beteckna som myndighetsutövning. Det

handlar i stället i stor utsträckning om kommunal

service.

Ställningstagande till beslut i kommunala

företag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

ändra kommunallagens bestämmelse om att

fullmäktige, om en kommun eller ett landsting

lämnar över vården av en kommunal

angelägenhet till ett helägt aktiebolag eller

en kommunal stiftelse, skall se till att få

yttra sig innan vissa viktiga beslut fattas

till att fullmäktige skall se till att få ta

ställning. Utskottet avstyrker därmed

motioner om avslag i denna del.

Jfr reservation 21 (m, kd, fp).

Propositionen

Regeringen föreslår att fullmäktige, om en kommun

eller ett landsting lämnar över vården av en

kommunal angelägenhet till ett helägt aktiebolag

eller en kommunal stiftelse, skall se till att

fullmäktige får ta ställning innan sådana beslut i

verksamheten som är av principiell beskaffenhet

eller annars av större vikt fattas. – Förslaget tas

in i 3 kap. 17 § kommunallagen.

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 1 föreslås att riksdagen skall avslå

regeringens förslag om ändring i 3 kap. 17 §

kommunallagen. Motionärerna hänvisar till Lagrådets

uttalande att förslaget inte tillför något i sak men

kan leda till missuppfattningen att fullmäktige har

en formell vetorätt och att den nuvarande

formuleringen bör behållas.

Även i motion 2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) yrkande 5 föreslås med hänvisning till

Lagrådets uttalande avslag på regeringens förslag om

ändring i 3 kap. 17 § kommunallagen.

Bakgrund

Lagrådets yttrande

Lagrådet har förordat att den nuvarande

formuleringen med krav på att fullmäktige skall se

till att fullmäktige får yttra sig behålls, med

motivering att den föreslagna lydelsen inte tillför

något i sak och kan föranleda missuppfattningen att

fullmäktige har en formell vetorätt.

Lagrådet har också pekat på att det viktiga för

den som har att lämna information till fullmäktige

om tilltänkta bolags- eller stiftelsebeslut rimligen

är om informationen över huvud taget skall lämnas

och att det för uppgiftslämnaren torde sakna

betydelse om fullmäktige får ”yttra sig” eller ”ta

ställning”.

Skälen för regeringens förslag

Regeringen anser att åtgärder bör vidtas för att

stärka fullmäktiges ställning när det gäller viktiga

beslut som fattas i kommunala företag. Det måste

enligt regeringen finnas en garanti för att

fullmäktige har det avgörande inflytandet över

frågor som är av stor vikt för kommunen eller

landstinget, oavsett om kommunen eller landstinget

väljer att bedriva verksamhet i förvaltningsform

eller i annan form. En lagreglering som innebär att

fullmäktiges godkännande av viktiga beslut i

kommunala bolag skulle krävas riskerar att komma i

konflikt med grundläggande associationsrättsliga

bestämmelser om bolagsstyrelsens och

styrelseledamöternas ansvar. Ett motsvarande krav på

godkännande av beslut av kommunala stiftelser skulle

komma i konflikt med de rättsliga principer som

gäller för stiftelser. Enligt regeringens mening är

det tillräckligt att fullmäktige får en skyldighet

att se till att få ta ställning innan sådana beslut

i verksamheten som är av principiell beskaffenhet

eller annars av större vikt fattas.

Regeringen bemöter Lagrådets kritik genom att dels

hålla med om att ett yttrande av fullmäktige per

definition innefattar någon form av viljeyttring

från fullmäktiges sida och i rent formell mening kan

sägas innefatta ett ställningstagande, dels

framhålla att det från demokratisk synpunkt är

viktigt att det så långt möjligt skapas garantier

för att fullmäktiges yttrande grundas på ett

verkligt ställningstagande i själva sakfrågan.

Regeringens avsikt med den föreslagna nya lydelsen

är just att fästa kommunens eller landstingets

uppmärksamhet på att ett yttrande från fullmäktige

måste vara grundat på tillräckligt noggranna

överväganden rörande de faktiska förhållandena i det

enskilda fallet. Om ett krav på ställningstagande

tas in i lagstiftningen blir effekten också enligt

regeringen att lagstiftningen bättre speglar vad som

redan nu regelmässigt sker i samband med att

fullmäktige tar ställning till beslut i kommunala

bolag som är av principiell beskaffenhet eller

annars av större vikt. Mot denna bakgrund kan

regeringen inte finna att Lagrådets farhågor för att

innebörden av lagändringen skulle kunna

missuppfattas utgör något hinder för att genomföra

den föreslagna ändringen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning om behovet

av att ändra formuleringen i 3 kap. 17 §

kommunallagen. Utskottet tillstyrker således

propositionen i denna del och avstyrker motionerna

2001/02:K60 (m) yrkande 1 och 2001/02:K65 (kd)

yrkande 5.

Insyn i kommunala entreprenader

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

sådan ändring i kommunallagen som ger

allmänheten möjlighet att få insyn i hur en

kommunal angelägenhet sköts, även om

angelägenheten har överlämnats till annan.

Utskottet avstyrker därmed en avslagsmotion

och en motion om omstruktureringar inom den

offentliga sektorn.

Utskottet avstyrker också en motion om att

krav på informationstillgång skall ställas

vid upphandling av entreprenader.

Jfr reservationerna 22 (m) och 23 (v).

Propositionen

Regeringen föreslår att en kommun eller ett

landsting, om kommunen eller landstinget sluter

avtal med någon annan än som avses i 17 och 18 §§

kommunallagen om att denne skall utföra en kommunal

angelägenhet, skall beakta intresset av att genom

avtalet tillförsäkras information som gör det

möjligt för allmänheten att få insyn i hur

angelägenheten utförs. – Förslaget tas in i en ny

paragraf, 3 kap. 19 a § kommunallagen.

Regeringen utgår från att företrädare för den

kommunala sektorn och branschorganisationer i de

flesta fall kan finna gemensamma utgångspunkter för

vilken typ av uppgifter som behövs för att

tillförsäkra allmänheten den insyn som kan anses

vara befogad inom olika verksamhetsområden samt

erinrar om att fullmäktige har möjlighet att utfärda

närmare riktlinjer för hur allmänheten skall

tillförsäkras insyn.

Regeringen avser att följa utvecklingen på området

och vid behov återkomma i frågan.

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 2 yrkas avslag på förslaget om införande av

en ny bestämmelse i 3 kap. 19 a § kommunallagen.

Motionärerna anser att förslaget utgör en olycklig

sammanblandning av regler. De framhåller att företag

skall styras efter principer som gör sådan drift

rationell. Om mera långtgående insyn i en verksamhet

är ett demokratiskt krav skall verksamheten inte

läggas ut på entreprenad.

I motion 2001/02:K61 av Carl-Axel Johansson (m)

begärs ett tillkännagivande för regeringen om

medborgerlig insyn och delaktighet i offentligt

finansierad verksamhet. Enligt motionären är vad som

behövs omstruktureringar inom offentlig sektor med

etableringsfrihet, kundvalsmodeller och

kvalitetssäkringar.

I motion 2001/02:K59 av Kenneth Kvist m.fl. (v)

yrkande 1 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändring av 3

kap. 19 § kommunallagen så att kommuner och

landsting åläggs att i upphandlingen kräva tillgång

till information som möjliggör för kommunen att

säkra medborgarnas insyn i den verksamhet som läggs

ut på entreprenad. Motionärerna anser att

skattefinansierad kommunal verksamhet i huvudsak

skall bedrivas i kommunal regi men att alternativa

driftsformer kan fungera som ett komplement. För att

allmänheten skall kunna få erforderlig insyn i sådan

verksamhet bör det i upphandlingen ingå att kommande

avtal skall innehålla krav på vilken information som

skall lämnas ut på anmodan.

Bakgrund

Gällande regler

Företag i vilka kommuner och landsting utövar ett

rättsligt bestämmande inflytande jämställs med

myndigheter när det gäller handlingsoffentligheten.

Detta följer av 1 kap. 9 § sekretesslagen

(1980:100). I fråga om delägda företag som inte

omfattas av denna bestämmelse gäller enligt 3 kap.

18 § kommunallagen att fullmäktige skall verka för

att allmänheten skall ha rätt att ta del av

handlingar hos företaget enligt de grunder som

gäller för allmänna handlingars offentlighet i 2

kap. tryckfrihetsförordningen och i sekretesslagen.

Detsamma gäller om kommunen eller landstinget

tillsammans med någon annan bildar en stiftelse för

en kommunal angelägenhet.

Det finns inte några bestämmelser som ger

allmänheten en rätt till insyn i privatägda företag

som bedriver kommunal verksamhet på entreprenad.

Företagen är dock oförhindrade att lämna ut

handlingar och uppgifter som inte omfattas av någon

lagstadgad tystnadsplikt som gäller för

verksamheten. De uppgifter om entreprenören och

dennes verksamhet som kommunen eller landstinget

begär in för att kontrollera och följa upp

verksamheten blir i enlighet med

offentlighetsprincipen tillgängliga för allmänheten

hos kommunen eller landstinget. Detta dock under

förutsättning att uppgifterna inte omfattas av

sekretess enligt sekretesslagen.

Innan en kommun eller ett landsting lämnar över

vården av en kommunal angelägenhet till någon annan

än som avses i 17 § skall, som nämnts ovan,

fullmäktige se till att kommunen respektive

landstinget tillförsäkras en möjlighet att

kontrollera och följa upp verksamheten.

De kommunala nämnderna har enligt 6 kap. 7 §

kommunallagen det direkta ansvaret för att

verksamhet som lagts ut på entreprenad kontrolleras

och följs upp. Sådan kontroll och uppföljning kan

exempelvis ske genom att det i entreprenadavtalet

anges att entreprenören skall ge in vissa handlingar

till kommunen eller landstinget. Dessa handlingar

blir allmänna handlingar när de kommit in till

kommunen eller landstinget. Det huvudsakliga syftet

med bestämmelsen om nämndernas ansvar har dock inte

varit att allmänheten skall tillförsäkras insyn i

entreprenadverksamheten.

Skälen för regeringens förslag

Regeringen anser att det från demokratisk synpunkt

finns risker med att delar av den kommunala

verksamheten undandras medborgarnas

grundlagsskyddade rätt till insyn genom att

privatägda företag tillåts driva sådan verksamhet.

Vid olika tillfällen har rests krav på att

offentlighetsprincipen skall tillämpas, eller

åtminstone vara vägledande, i all verksamhet som

utförs för det allmännas räkning och som bekostas av

offentliga medel.

Regeringens utgångspunkt är att allmänhetens

möjligheter till insyn i kommunal verksamhet inte

skall vara beroende av på vilket sätt kommuner och

landsting väljer att låta utföra verksamheten.

Starka skäl talar därför enligt regeringen för att

allmänheten bör tillförsäkras insyn i kommunal

verksamhet som bedrivs på entreprenad. Det skulle

medföra stora svårigheter att söka införa ett krav

på handlingsoffentlighet hos privatägda företag.

Utgångspunkten måste i stället enligt regeringen

vara att allmänheten skall vända sig till kommunen

eller landstinget när den vill utnyttja sin rätt

till insyn i kommunal verksamhet som bedrivs på

entreprenad. Detta innebär att det skall vara

kommunens eller landstingets ansvar att se till att

allmänheten kan få den insyn i verksamheten som är

befogad.

Regeringen påpekar att insyn i kommunal verksamhet

som bedrivs på entreprenad inte kan ha samma

omfattning som insyn i den verksamhet som en kommun

eller ett landsting bedriver i egen regi. Ett

tidigare förslag om insyn i kommunal

entreprenadverksamhet ledde inte till lagstiftning

eftersom regeringen bl.a. befarade att ett krav på

att allmänheten skall ha direkt insyn i privatägda

företag kunde minska intresset hos sådana företag

att träffa entreprenadavtal om kommunal verksamhet.

Därmed skulle möjligheterna att utsätta lämpliga

delar av den kommunala verksamheten för konkurrens

minska (se prop. 1993/94:188 s. 43).

Regeringen framhåller att bestämmelserna om insyn

inte får utformas så att de snedvrider konkurrensen

mellan berörda aktörer. Vid tecknandet av

entreprenadavtalet bör en avvägning göras mellan å

ena sidan allmänhetens intresse av hur verksamheten

bedrivs och å andra sidan entreprenörens intresse av

att inte behöva lämna ut viss information som kan

vara till nackdel för företaget och snedvrida

konkurrensen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning om behovet

av insyn i kommunal verksamhet som överlämnats till

annan. Utskottet tillstyrker således propositionen

såvitt avser den nya paragrafen 3 kap. 19 a §

kommunallagen och avstyrker motion 2001/02:K60 (m)

yrkande 2 och 2001/02:K59 (v) yrkande 1.

Utskottet anser inte heller att något

tillkännagivande om omstruktureringar inom den

offentliga sektorn är påkallad i detta sammanhang

och avstyrker motion 2001/02:K61 (m).

Insyn i fristående skolor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker regeringens förslag till

ändring i skollagen och tillstyrker därmed

avslagsmotioner.

Jfr reservation 24 (s, v).

Propositionen

Regeringen föreslår att regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer skall få meddela

föreskrifter som innebär att huvudmannen för en

fristående skola skall vara skyldig att lämna sådan

information om verksamheten som gör det möjligt för

allmänheten att få insyn i denna. – Förslaget tas in

i 15 kap. 11 § skollagen.

Regeringen avser att följa utvecklingen på området

och vid behov återkomma i frågan om insyn i de

fristående skolorna.

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 3 yrkas avslag på förslaget om ändring i 15

kap. 11 § skollagen. Motionärerna anför att det

redan föreligger en rättighet för kommuner som

bedriver uppföljning och utvärdering att också

inbegripa fristående skolor samt att Skolverkets

skyldighet att utöva tillsyn också av de fristående

skolorna måste vara tillfyllest och kunna ge

allmänheten den insyn som rimligen kan efterfrågas.

Avslag på regeringens förslag om ändring i 15 kap.

11 § skollagen yrkas också i motionerna 2001/02:K65

av Ingvar Svensson m.fl. (kd) yrkande 6 och

2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande 18.

I motion 2001/02:K59 av Kenneth Kvist m.fl. (v)

yrkande 2 föreslås att riksdagen beslutar att

regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

skall meddela föreskrifter som innebär att

huvudmannen för en fristående skola skall vara

skyldig att lämna sådan information om verksamheten

som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i

denna.

Bakgrund

Gällande regler och tidigare framlagt förslag om

ändring i skollagen

Med fristående skolor avses skolor som drivs av

enskilda fysiska eller juridiska personer. En av

Statens skolverk (Skolverket) godkänd fristående

skola som motsvarar grundskolan eller särskolan kan

förklaras berättigad till bidrag från elevens

hemkommun. Detsamma gäller om en godkänd fristående

skola bedriver utbildning som motsvarar

förskoleklassen. Fristående skolor vars utbildning

motsvarar utbildning i gymnasieskolan eller

gymnasiesärskolan kan också förklaras berättigade

till bidrag från elevernas hemkommuner.

Den kommun där den fristående skolan är belägen

har rätt till insyn i verksamheten om skolan får

bidrag av kommunen. Skolorna är vidare skyldiga att

i den utsträckning som kommunen bestämmer delta i

den uppföljning och utvärdering som kommunen gör av

sitt eget skolväsende (2 b kap. 8 §, 9 kap. 11 och

13 §§ skollagen, 1985:1100). Allmänheten har inte

någon lagreglerad rätt till insyn i den verksamhet

som bedrivs i fristående skolor.

Redan i dag lämnar fristående skolor viss

information till Skolverket. Handlingar med sådan

information blir allmänna handlingar hos denna

myndighet. Skolverket får information om den tänkta

skolverksamheten när en ansökan om godkännande eller

förklaring om rätt till bidrag ges in till

myndigheten. Genom sin skyldighet att utöva tillsyn

över bl.a. de fristående skolor som blir godkända

och/eller berättigade till bidrag får Skolverket

också information om verksamheten i skolorna.

Enligt 15 kap. 11 § skollagen får regeringen,

eller den myndighet som regeringen bestämmer,

meddela föreskrifter om skyldighet för en

skolhuvudman att lämna sådana sakuppgifter om

skolverksamheten och sådan verksamhetsredovisning

som behövs för uppföljning och utvärdering av

verksamheten. Regeringen har i förordning

föreskrivit att bl.a. fristående skolor som är

godkända eller berättigade till bidrag är skyldiga

att lämna sådana uppgifter i den utsträckning som

Skolverket föreskriver. Dessa föreskrifter skall

dock begränsas till vad som är behövligt för en

effektiv uppföljning och utvärdering av de mål för

skolverksamheten som har bestämts av riksdagen eller

regeringen.

I proposition 2001/02:35 Fristående skolor har

regeringen föreslagit att – för att öka kontrollen

av och den allmänna insynen i hur offentliga medel

används – regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer skall få meddela föreskrifter

om skyldighet för huvudmannen för en fristående

skola att lämna en ekonomisk redovisning över

verksamheten. Förslaget har behandlats av

utbildningsutskottet, som i sitt betänkande

2001/02:UbU7 föreslår riksdagen att anta det.

Kammardebatt i ärendet är planerad till den 20 mars

2002.

Skälen för regeringens förslag

Regeringen anser att offentlighet och allmänhetens

rätt till insyn bör vara huvudregel i verksamhet som

helt eller delvis finansieras med offentliga medel.

Allmänheten bör tillförsäkras insyn i den verksamhet

som bedrivs i fristående skolor. Regeringen anser

därför att den ändring i skollagen som föreslagits i

proposition 2001/02:35 i syfte att ge allmänheten

insyn i fristående skolors ekonomiska förhållanden

bör vidgas. Informationen bör i första hand lämnas

till den myndighet som har ansvaret för tillsynen

över skolan, dvs. i de allra flesta fall Skolverket.

Det kan dock enligt regeringen i vissa fall vara

lämpligt att informationen lämnas till den kommun

där den fristående skolan är belägen. Den enskilde

medborgaren skall kunna vända sig till kommunen

eller Skolverket för att få tillgång till

informationen.

Regeringen anser att närmare föreskrifter om

vilken information som skall ges in, med stöd av 8

kap. 7 § 6 regeringsformen, bör meddelas av

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer. På samma sätt som vad gäller förslaget om

insyn i kommunala entreprenader bör en avvägning

göras mellan å ena sidan den fristående skolans

intressen och å andra sidan allmänhetens intresse av

hur verksamheten utförs. Regeringen vill särskilt

peka på att den föreslagna uppgiftsskyldigheten

också kommer att omfatta elevernas betyg och att ett

grundläggande krav enligt personuppgiftslagen är att

personuppgifter inte behandlas för något ändamål som

är oförenligt med det för vilket uppgifterna

samlades in. Detta krav gäller naturligtvis också

den information som lämnas över från de fristående

skolorna.

Yttrande från utbildningsutskottet

Utbildningsutskottet hänvisar i sitt yttrande

2001/02:UbU1y till att utskottet i betänkande

2001/02:UbU7 behandlat förslaget att bestämmelsen i

15 kap. 11 § skollagen skall ändras så att

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer skall få meddela föreskrifter om

skyldighet för huvudmannen för en fristående skola

att lämna en ekonomisk redovisning över

verksamheten. Utskottet hade inte haft något att

erinra mot regeringens förslag i denna del utan

ansåg det med hänsyn till att verksamheten vid

fristående skolor helt eller delvis finansieras med

offentliga medel vara rimligt att allmänheten får

möjlighet till insyn hur de offentliga medlen

används. Utskottet föreslog att riksdagen skall anta

regeringens förslag.

Utbildningsutskottet delar i sitt yttrande

uppfattningen som förts fram i motioner att någon

ytterligare lagändring inte bör göras utöver den som

föreslagits i propositionen om fristående skolor och

som utskottet tillstyrkt. Med beaktande av

lägeskommunens rätt till insyn i och Skolverkets

tillsyn av en fristående skolas verksamhet anser

utbildningsutskottet att föreskrifter om skyldighet

att lämna en ekonomisk redovisning över fristående

skolas verksamhet är tillfyllest för att tillgodose

allmänhetens berättigade intresse av insyn.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

utbildningsutskottet. Utskottet tillstyrker således

motionerna 2001/02:K60 yrkande 3, 2001/02:K65

yrkande 6 och 2001/02:K66 yrkande 18 samt avstyrker

regeringens förslag till ändring i skollagen och

motion 2001/02:K59 yrkande 2.

Obligatorisk miljönämnd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om obligatorisk

miljönämnd.

Jfr reservation 25 (v, mp).

Motion

I motion 2001/02:K262 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

att miljönämnderna i kommunerna bör göras

obligatoriska igen. Erfarenheter från kommuner där

miljönämnder bakats ihop med andra nämnder, som

byggnadsnämnd eller teknisk nämnd, är enligt

motionärerna att miljöpolitikerna försvinner.

Motionärerna anser det vara nödvändigt att göra

miljönämnderna obligatoriska för att miljöbalken

skall få avsett genomslag, men också för att den

lokala tillsynsmyndigheten skall få den

självständiga ställning den behöver och för att

arbetet med miljömålen skall kunna bedrivas

engagerat av såväl politiker som tjänstemän lokalt

och bli det forum för miljöengagemang i kommunen som

behövs för att skapa ett ekologiskt hållbart

samhälle.

Gällande ordning med bakgrund

Som redovisats ovan skall kommunfullmäktige

respektive landstingsfullmäktige tillsätta

kommunstyrelse respektive landstingsstyrelse samt de

nämnder som utöver styrelsen behövs för att fullgöra

kommunens eller landstingets uppgifter enligt

särskilda författningar och för verksamheten i

övrigt. Normalt skall fullmäktige bestämma

nämndernas verksamhetsområden och inbördes

förhållanden. Fullmäktige får besluta bl.a. att en

nämnd skall ha hand om en eller flera verksamheter i

hela kommunen eller landstinget och att en nämnd

skall ha hand om en eller flera verksamheter för en

del av kommunen eller landstinget.

Enligt tidigare kommunallag gällde att den

kommunala nämndorganisationen var indelad i en

specialreglerad och en kommunallagsreglerad del.

Vissa specialreglerade nämnder, dvs. sådana där det

i speciallagstiftning fanns särskilda föreskrifter

om nämnderna, var obligatoriska. Det ställdes upp

krav på att det i varje kommun skulle finnas

byggnadsnämnd, miljö- och hälsoskyddsnämnd,

socialnämnd och skolstyrelse. De uppgifter som låg

på nämnderna enligt lagens krav fick inte flyttas

över på någon annan nämnd. Som motiv för den ökade

organisationsfriheten framhölls i förarbetena till

den nuvarande lagen (prop. 1990/91:117 s. 40) bl.a.

att utvecklingen under senare år på det kommunala

verksamhetsfältet har kännetecknats av att gränserna

mellan olika sektorer blivit mindre skarpa och att

behovet av sektorssamverkan således ökat. Vidare

hänvisades till det förändringsarbete som varit

inriktat på att decentralisera den kommunala

verksamheten. Utvecklingen hade enligt regeringens

mening nått det stadiet att alla kommuner och

landsting borde ges möjlighet att organisera sin

verksamhet på ett friare sätt och själva kunna

bestämma hur de ville fördela sina uppgifter på

olika kommunala nämnder. För att åstadkomma en ökad

organisatorisk frihet på det specialreglerade

området borde de återstående kraven på obligatoriska

nämnder slopas. Av lagstiftningen på de skilda

specialområdena borde det i stället framgå att det i

varje kommun skulle finnas ett eller flera ansvariga

politiska organ för respektive verksamhetsområde.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att den friare nämndorganisation som

infördes genom den nuvarande kommunallagen bör bestå

och avstyrker motion 2001/02:K262 (mp).

Fullmäktigeberedning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

även andra än redan förtroendevalda skall

kunna utses till en fullmäktigeberedning.

Propositionen

Regeringen föreslår att fullmäktige skall kunna utse

även andra än redan förtroendevalda till en

fullmäktigeberedning. – Förslagen tas in i 4 kap. 5

§ kommunallagen.

I propositionen framhålls att val till nämnder och

beredningar skall vara proportionella och att

fördelningen av ledamöter i en fullmäktigeberedning

därför kommer att återspegla den partipolitiska

sammansättningen i fullmäktige. På sedvanligt sätt

är det en fråga för de politiska partierna att

avgöra vem de nominerar till uppdraget.

Regeringen föreslår vidare att en

fullmäktigeberednings sammanträden skall hållas inom

stängda dörrar, men att en sådan beredning skall få

besluta att dess sammanträden skall vara offentliga,

om fullmäktige har medgett det. – Förslaget tas in i

3 kap. 7 § kommunallagen.

Gällande ordning

Fullmäktige får enligt 3 kap. 7 § kommunallagen

inrätta fullmäktigeberedningar för beredning av ett

visst ärende eller en viss grupp av ärenden som

skall avgöras av fullmäktige. En sådan beredning

skall bestå av en eller flera förtroendevalda.

En fullmäktigeberedning får väcka ärenden i

fullmäktige, om fullmäktige har föreskrivit det.

Bestämmelsen att en fullmäktigeberedning skall

bestå av förtroendevalda innebär att den inte kan

bestå av andra än ledamöter och ersättare i

fullmäktige och nämnd samt revisorer och

revisorsersättare. Motsvarande begränsning finns

inte när det gäller nämndberedningar.

Som redovisas närmare i följande avsnitt skall

nämnders sammanträden enligt huvudregeln hållas inom

stängda dörrar, men nämnderna får besluta att dess

sammanträden skall vara offentliga, om fullmäktige

har medgett det.

Utskottets ställningstagande

Några invändningar mot regeringens förslag har inte

gjorts motionsvis. Utskottet tillstyrker

propositionen i denna del.

Närvarorätt och öppenhet vid nämndsammanträden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om att en

förtroendevald från ett parti som inte är

representerat i en viss nämnd skall få

närvara vid nämndens sammanträden efter

endast anmälan.

Utskottet avstyrker vidare en motion om en

översyn av reglerna om nämndsammanträdens

offentlighet.

Motioner

I motion 2001/02:K289 av Ingemar Vänerlöv (kd)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om

behovet av att ändra 4 kap. 23 § kommunallagen med

syfte att fördjupa och utveckla den kommunala

demokratin. Motionären påpekar att det ankommer på

fullmäktige att fatta beslut om att en

förtroendevald i ett parti som inte av egen kraft

får representation i en nämnd ändå får närvara vid

nämndens sammanträden. Han anser att stora partier

inte sällan är negativt inställda till möjligheten

för mindre partier att närvara och därför röstar ned

förslag om närvarorätt. Bestämmelsen bör därför

enligt motionären ändras så att endast anmälan till

fullmäktige skall krävas för närvarorätt för den

förtroendevalde från det orepresenterade partiet.

I motion 2001/02:K392 av Carina Hägg (s) föreslås

ett tillkännagivande för regeringen om

nämndsammanträden. Motionären anser att

bestämmelserna för om nämndsammanträden skall vara

öppna eller slutna skall ändras så att huvudregeln

blir att de skall vara öppna och att inför varje

sammanträde får bedömas om det finns skäl för att

sammanträdet inte skall vara öppet. Frågan bör ses

över i lämpligt sammanhang och omfatta ingående

diskussioner och analyser.

Gällande ordning med bakgrund

Bestämmelser om styrelser och nämnder finns i 6 kap.

kommunallagen. En nämnds sammanträden skall enligt

19 a § hållas inom stängda dörrar. Nämnden får dock

besluta att dess sammanträden skall vara offentliga,

om fullmäktige har medgett det. Sammanträdena skall

dock alltid hållas inom stängda dörrar i ärenden om

myndighetsutövning eller där det finns uppgifter som

omfattas av sekretess.

En nämnd får kalla en ledamot eller ersättare i

fullmäktige, en annan nämnd eller beredning, en

anställd hos kommunen eller landstinget eller en

särskild sakkunnig att närvara vid ett sammanträde

för att lämna upplysningar. Nämnden kan besluta att

den som har kallats får delta i överläggningarna men

däremot inte i besluten.

Fullmäktige får enligt 4 kap. 23 § kommunallagen

besluta att en förtroendevald som inte är ledamot

eller ersättare i en viss nämnd skall få närvara vid

nämndens sammanträden och delta i överläggningarna

men inte i besluten. Fullmäktiges beslut om rätt att

närvara och delta i överläggningarna får även

innefatta att den förtroendevalde skall ha rätt att

få sin mening antecknad i protokollet.

I förarbetena till den nuvarande kommunallagen

diskuterades frågan om att ge obligatorisk

närvarorätt för ett parti som har fått mandat i

fullmäktige (prop. 1990/91:117, bet. 1990/91:KU38,

rskr. 1990/91:360). I propositionen framhölls att

det från demokratisk synpunkt var angeläget att de

mindre partierna ges rimliga möjligheter att agera

och att de får både en god information om

verksamheten och insyn i den beredningsprocess som

föregår fullmäktiges handläggning av ärendena.

Vidare framhölls dock att fråga blir om en avvägning

mellan principen om valutslagets betydelse för ett

partis ställning och inflytande och nämnda

minoritetsintresse. Enligt regeringens mening måste

den förstnämnda principen ges företräde framför

minoritetsintresset. Till detta kom vikten av att

upprätthålla fullmäktiges rätt att bestämma om

organisationen och arbetsformerna i den egna

kommunen eller landstinget. Av principiella och av

praktiska skäl samt mot bakgrund av den mycket

starka remissopinionen var regeringen inte beredd

att föreslå en obligatorisk rätt för företrädare för

mindre partier att vara närvarande på sammanträden

med styrelsen, delta i överläggningen och få sin

mening antecknad i protokollet. Regeringen ansåg att

de mindre partiernas intressen borde tillgodoses på

frivillighetens väg efter fullmäktiges egen

bedömning av förhållandena i varje kommun eller

landsting. – Konstitutionsutskottet fann vid sin

behandling av frågan inte anledning att frångå

regeringens bedömning men ville i likhet med vad som

gjorts i propositionen starkt understryka vikten av

att de mindre partiernas intressen av information

och insyn tillgodosågs.

Möjligheten att hålla offentliga nämndsammanträden

infördes den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:188, bet.

1993/94:KU40, rskr. 1993/94:379). I förarbetena (a.

prop. s. 57) påpekades bl.a. att ett införande av

offentliga nämndsammanträden aktualiserar frågan om

vilken inverkan offentligheten har på de

ärendehandlingar som finns tillgängliga vid ett

sammanträde. I vissa nämnder, framför allt de som

ansvarar för specialreglerade uppgifter, handläggs

en stor mängd ärenden av integritetskänslig natur,

och hänsyn måste i dessa fall tas till behovet av

skydd för det allmännas eller enskildas intressen.

Regeringen framhöll att en vidgning av allmänhetens

insyn inte fick innebära ett försämrat skydd för

enskilda människors privatliv.

Som skäl till att fullmäktige skall ta ställning

till frågan om en nämnd skall medges att hålla

offentliga nämndsammanträden pekade regeringen på

två omständigheter. Den ena var att frågan berör

nämndernas verksamhetsformer och att den är av så

principiell beskaffenhet att fullmäktige bör besluta

i frågan. Den andra är att det i fullmäktige ges en

möjlighet till en öppen politisk debatt om

lämpligheten av att en viss nämnd ges rätten att

öppna sina sammanträden. När fullmäktige väl har

medgivit offentlighet ligger det på nämnden att i

sista hand avgöra vilka ärenden som kan handläggas

vid ett offentligt sammanträde. En sådan ordning

stämmer väl med dels den grundläggande

kommunalrättsliga principen att nämnderna själva

bestämmer vilka åhörare man vill ha, dels med en av

grundstenarna i offentlighetsprincipen som innebär

att varje myndighet självständigt och med

tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen som

grund avgör gränserna för allmänhetens tillgång till

det material man förfogar över. Den ger med andra

ord nämnderna det manöverutrymme som

offentlighetsprincipen förutsätter.

Utöver myndighetsutövningsärenden pekades i

propositionen på att det även finns andra ärenden

som inte lämpar sig för hantering vid offentliga

nämndsammanträden. Som sådana nämndes ärenden som

nämnden endast bereder för avgörande av fullmäktige

och i vissa fall av en annan nämnd samt de interna

överläggningarna om nämndernas

budgetframställningar. Regeringen utgick från att

den nämnd som anser att öppna nämndsammanträden är

ett lämpligt sätt att öka allmänhetens insyn också

kommer att bemöda sig om att göra offentligheten så

vid som möjligt.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller den bedömning i frågan om

närvarorätt för representanter för mindre partier

vid nämndsammanträden som gjordes då nuvarande

kommunallag infördes och som redovisats ovan.

Utskottet avstyrker således motion 2001/02:K289

(kd).

Utskottet vill betona vikten av att medborgarna

har största möjliga insyn i och information om den

kommunala verksamheten. Möjligheten att hålla

offentliga nämndsammanträden är av stort värde i

detta sammanhang. Utskottet utgår från att såväl

fullmäktige vid avgörandet av frågan om en nämnd

skall tillåtas hålla offentliga sammanträden som

nämnderna själva vinnlägger sig om att göra

öppenheten så vid som möjligt. Som framhållits

handläggs i vissa nämnder en stor mängd ärenden av

integritetskänslig natur, och risken för att sådana

ärenden av misstag skulle komma att handläggas vid

ett offentligt sammanträde bör beaktas. Av de skäl

som anfördes då möjligheten till offentliga

sammanträden infördes – behovet av skydd för det

allmännas eller enskildas intressen – anser

utskottet att den gällande ordningen bör behållas.

Utskottet avstyrker därmed motion 2001/02:K392 (s).

Återremiss

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

reglera möjligheten till återremiss av

ärenden i kommunallagen. Utskottet avstyrker

en motion om närmare regler om återremissen.

Propositionen

Regeringen föreslår att ett ärende i fullmäktige

skall återremitteras om det begärs av minst en

tredjedel av de närvarande ledamöterna. Enkel

majoritet skall dock krävas om ärendet tidigare

bordlagts eller återremitterats på detta sätt. För

återremiss i fråga om val skall krävas enkel

majoritet. Ett beslut om återremiss skall motiveras.

– Förslaget tas in i 5 kap. 36 § kommunallagen.

Motion

I motion 2001/02:K58 av Marietta de Pourbaix-Lundin

(m) föreslås att riksdagen skall besluta att det är

den minoritet som begär återremiss som skall utforma

de motiv för återremissen som krävs enligt det

tredje nya stycket i 5 kap. 36 § kommunallagen

(yrkande 4) samt att det i fullmäktige

återremitterade ärendet enligt 5 kap. 36 § första

stycket kommunallagen vid återkomsten för beslut

måste innehålla ett tillmötesgående eller

bemötande/kommentarer av de vid återremissen angivna

motiven (yrkande 5).

Bakgrund

Bestämmelser om bordläggning av ärenden i

fullmäktige finns i 5 kap. 36 och 37 §§

kommunallagen. Ett ärende skall bordläggas, om det

begärs av minst en tredjedel av de närvarande

ledamöterna. För bordläggning i vissa frågor krävs

enkel majoritet. Ett bordlagt ärende skall behandlas

på fullmäktiges nästa sammanträde, om fullmäktige

inte beslutar något annat.

Återremiss är inte reglerad i kommunallagen. Om

fullmäktigeledamöterna anser att ett ärende inte är

tillräckligt berett kan de ändå begära att ärendet

återremitteras. En återremiss innebär normalt att

ärendet överlämnas för ytterligare utredning till

den nämnd som lagt fram förslaget. Enligt praxis tar

fullmäktige ställning till ett yrkande om återremiss

före ställningstagandet i sakfrågan. Beslut om

återremiss fattas med enkel majoritet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning i frågan om

återremiss och tillstyrker propositionen i denna

del. Utskottet anser inte att några föreskrifter av

det slag som aktualiseras i motion 2001/02:K58 (m)

yrkandena 4 och 5 behövs, och utskottet avstyrker

motionen.

Förtroendevaldas valbarhet och arbetsvillkor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

att fullmäktige skall kunna besluta att en

förtroendevald som har valts av fullmäktige

och som under mandattiden flyttar trots detta

kan behålla sitt uppdrag. Utskottet

tillstyrker även regeringens förslag om

förbättrade möjligheter till ledigheter och

ersättning för förtroendeuppdrag. Vidare

tillstyrker utskottet ett förslag om en

särskild bestämmelse att kommuner och

landsting skall verka för att förtroendevalda

med funktionshinder skall kunna delta i

ärendehandläggningen på samma sätt som andra

förtroendevalda. Utskottet avstyrker motioner

i dessa ämnen.

Propositionen

Propositionen innehåller ett förslag om valbarhet

och därmed möjligheten för en förtroendevald att

behålla uppdrag vid flyttning samt förslag om

förtroendevaldas arbetsvillkor i olika avseenden.

Förslaget som avser valbarheten är att fullmäktige

skall ges rätt att besluta att en förtroendevald som

valts av fullmäktige och som under mandattiden

upphör att vara valbar får ha kvar sina uppdrag

under återstoden av mandattiden. – Förslaget tas in

i 4 kap. 8 § kommunallagen.

Andra förslag rör rätten till ledighet och

ersättning. Regeringen föreslår att förtroendevalda

skall ha rätt till den ledighet från sina

anställningar som behövs för att de skall kunna

fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid

för möten i kommunala organ, för andra möten som är

nödvändiga för uppdragen, för resor till och från

mötena och för behövlig dygnsvila omedelbart före

eller efter mötena. – Förslaget tas in i 4 kap. 11 §

kommunallagen.

Regeringen föreslår också att av fullmäktige

utsedda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och

lekmannarevisorer eller motsvarande andra revisorer

och deras suppleanter i kommunala företag,

föreningar och stiftelser skall ha samma rätt till

ledighet från sina anställningar som

förtroendevalda. – Förslaget tas in i ett nytt

stycke i 4 kap. 11 § kommunallagen.

Regeringen föreslår vidare att förtroendevalda ges

rätt till skälig ersättning för de arbetsinkomster

och ekonomiska förmåner som de förlorar på grund av

uppdraget. Förtroendevalda med funktionshinder

föreslås ha rätt till skälig ersättning för

resekostnader som uppkommer när de fullgör sina

uppdrag, och förtroendevalda som har barn med behov

av tillsyn föreslås ha rätt till skälig ersättning

för kostnader för barntillsyn som uppkommer när de

fullgör sina uppdrag. – Förslagen tas in i 4 kap.

12, 13 och 14 §§ samt två nya paragrafer 12 a och 12

b §§ kommunallagen.

Regeringen anser att frågan om ändringar i lagen

(1962:381) om allmän försäkring bör bli föremål för

vidare överväganden.

Ett ytterligare förslag avser förtroendevalda med

funktionshinder. Regeringen föreslår att kommuner

och landsting skall verka för att förtroendevalda

med funktionshinder skall kunna delta i

handläggningen av ärenden på samma sätt som andra

förtroendevalda. – Förslaget tas in i en ny paragraf

4 kap. 33 § kommunallagen.

Motioner

Frågor som rör valbarhetsvillkoren tas upp i två

motioner.

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp)

yrkande 15 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om behovet av en översyn av geografiskt

rörliga gruppers möjlighet att åta sig

förtroendeuppdrag. Motionärerna ifrågasätter om inte

valbarhets- och folkbokföringsfrågors komplikationer

för unga, ekonomiskt svagare, studenter och hemlösa

borde ha analyserats samt anser att tillfälliga

bostadslösningar, tillfälliga arbeten, studier,

familjebildning över kommungränser osv. inte bör

hindra människor från att få och fullfölja ett

politiskt uppdrag.

I motion 2001/02:K417 av Hillevi Larsson m.fl. (s)

yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om förändring i kommunallagen så att där

anges att förtroendevalda har rätt till den ledighet

från sina anställningar eller studier som behövs för

uppdragen samt att konsekvensändringar bör göras i

högskoleförordningen och utfärdade föreskrifter till

högskoleförordningen. Motionärerna pekar på att den

enda reglering som finns om studerandes rätt till

ledighet finns i högskoleförordningen (1993:100),

där det i 7 kap. 20 § sägs att en högskola får medge

att den som är antagen till grundläggande

högskoleutbildning vid högskola får fortsätta sina

studier efter studieuppehåll. Studieuppehåll

definieras i föreskrifter av Högskoleverket som ett

uppehåll i studierna som anmälts av studenten.

Högskolans medgivande om att en student får

fortsätta sina studier efter studieuppehåll skall

lämnas för en bestämd tid. Vidare sägs att särskilda

skäl för att få fortsätta studierna efter

studieuppehåll kan vara sociala, medicinska eller

andra särskilda omständigheter. Vilka sådana

särskilda omständigheter kan vara exemplifieras med

bl.a. studentfackliga uppdrag. Om en högskola inte

anser att ett förtroendeuppdrag är en särskild

omständighet för att få studieuppehåll måste

studenten acceptera det. Privata högskolor omfattas

inte av bestämmelserna utan har egna regler. Mot

bakgrund av den skeva ungdomsrepresentationen i

politiska församlingar borde det enligt motionärerna

vara självklart att införa samma regler för

studerande som för arbetstagare vad gäller rätten

att få komma tillbaka efter det att det politiska

uppdraget avslutats.

Två motioner rör arbetsvillkoren för

förtroendevalda.

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp)

yrkande 14 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om förtroendevaldas och politiska

uppdragstagares rätt till ledighet och ekonomisk

ersättning. Motionärerna befarar att rätten till

ledighet för ”andra möten” kan leda till

gränsdragningsproblem och att detta därför bör ses

över vid den av regeringen förutskickade fortlöpande

utvärderingen.

I motion 2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) yrkande 9 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om förbättring av förtroendevaldas

arbetsförhållanden. Motionärerna anför att det skall

ses som en värdefull samhällsinsats att arbeta

politiskt och att det är viktigt att ge i synnerhet

fritidspolitiker bättre villkor för ledighet och

ersättning – att tydliggöra och uppvärdera deras

arbete.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

I 4 kap. kommunallagen finns bestämmelser om

förtroendevalda i kommunerna.

Med förtroendevalda avses i lagen ledamöter och

ersättare i fullmäktige, nämnder och

fullmäktigeberedningar samt revisorer och

revisorsersättare. Vidare avses med förtroendevalda

ledamöter och ersättare i den beslutande

församlingen, förbundsstyrelsen eller annan nämnd,

de beslutande församlingarnas beredningar samt

revisorer och revisorsersättare i ett

kommunalförbund.

Förtroendevalda har rätt till den ledighet från

sina anställningar som behövs för uppdragen. De har

också rätt till skälig ersättning för den

arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner

som de förlorar, när de fullgör sina uppdrag.

Förtroendevalda som fullgör uppdragen på heltid

eller en betydande del av heltid är dock undantagna

från denna rätt till ersättning. Fullmäktige skall

bestämma enligt vilka grunder ersättningen skall

betalas.

Fullmäktige får besluta att förtroendevalda i

skälig omfattning skall få ersättning för

resekostnader och andra utgifter som föranleds av

uppdraget, arvode, pension samt andra ekonomiska

förmåner.

För att ha rösträtt vid val av ledamöter och

ersättare i kommunfullmäktige skall man enligt

kommunallagen vara folkbokförd i kommunen. Den som

har rösträtt är också valbar till fullmäktige. Vid

valen av ledamöter och ersättare i nämnderna samt

valen av revisorer och revisorsersättare är den

valbar som vid tidpunkten för sådant val uppfyller

valbarhetsvillkoren. Om en förtroendevald upphör att

vara valbar, upphör också uppdraget genast.

Tidigare utskottsbedömning

Utskottet behandlade ett motionsyrkande om rätt till

ledighet för studier för riksdagsledamöter och

ersättare för dessa i sitt nyligen avlämnade

betänkande 2001/02:KU13.

Utskottet delade uppfattningen i motionen att den

skeva ungdomsrepresentationen i de politiska

församlingarna är ett problem och hänvisade till att

det i proposition 2001/02:80 framhålls bl.a. att det

har blivit allt svårare att rekrytera ungdomar till

politiska förtroendeuppdrag och att ungdomar trots

ökad utbildningsnivå fortfarande deltar i mindre

utsträckning än medelålders personer i den politiska

verksamheten. Utskottet konstaterade att åtgärder

måste vidtas för att unga människor i ökad

utsträckning skall engageras och ges möjlighet att

engagera sig i politiskt arbete. Utskottet ville

framhålla att bestämmelsen i 4 kap. 6 §

regeringsformen inte innebär någon garanti mot att

arbetsgivare avskedar eller inte återanställer någon

som avbrutit sin anställning för utövande av

riksdagsuppdrag och att bestämmelsen alltså inte

medför någon rätt att få återgå till en anställning

efter att denna avbrutits för ett uppdrag som

riksdagsledamot eller ersättare. Utskottet

konstaterade vidare att föreskrifter på

högskoleområdet innebär att elever kan medges att få

fortsätta studier efter uppehåll om det finns

särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl avgörs,

såsom utskottet har uppfattat det, med ledning av

Högskoleverkets föreskrifter och respektive

högskolas egen praxis. Utskottet var mot denna

bakgrund inte nu berett att förorda någon sådan

ändring av regeringsformen som efterfrågades i

motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

ändringar i kommunallagen avseende förtroendevaldas

valbarhet och arbetsvillkor.

Utskottet konstaterar vidare att regeringens

förslag att fullmäktige skall kunna besluta att en

förtroendevald som valts av fullmäktige och som

under mandattiden upphör att vara valbar, vilket kan

ske om den valda flyttar från kommunen, skall få ha

kvar sina uppdrag under återstoden av mandattiden

innebär en märkbar förbättring för ungdomar och

studerande och andra geografiskt rörliga gruppers

möjlighet att åta sig förtroendeuppdrag. Utskottet

är inte berett att förorda en ytterligare

försvagning mellan valbarhet i form av bosättning i

kommunen och förtroendeuppdrag. Utskottet avstyrker

motion 2001/02:K66 (mp) yrkande 15.

Utskottet anser att den bedömning av möjligheterna

till ledighet från studier för förtroendeuppdrag som

utskottet gjorde i betänkande 2001/02:KU13 äger

giltighet även i fråga om kommunala

förtroendeuppdrag. Utskottet avstyrker motion

2001/02:K417 (s) yrkande 2.

Utskottet utgår från att det gränsdragningsproblem

som anmärks i motion 2001/02:K66 (mp) yrkande 14

uppmärksammas i den uppföljning som regeringen

aviserat, och utskottet anser inte att något

tillkännagivande om detta behövs. Utskottet anser

vidare att motion 2001/02:K381 (mp) yrkande 9 om

förbättring av förtroendevaldas villkor är

tillgodosedd genom regeringens förslag.

Kommunrevision

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om behovet av

fristående kommunrevision.

Jfr reservationerna 26 (m, kd, fp).

Motioner

I motion 2001/02:K339 av Stefan Attefall (kd)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om

behovet av en fristående kommunrevision. Det är

enligt motionären fortfarande ett problem att

revisorerna utses av kommunfullmäktige, samma organ

som utser företrädare för de nämnder och styrelser

som granskas. Inte minst för politikens och

revisionens trovärdighet i allmänhetens ögon är det

viktigt att revisionen i alla aspekter är så

fristående att dess oberoende, trovärdighet och

genomslagskraft inte kan ifrågasättas, framhåller

motionären. Han anser att man som modell för en ny

kommunrevision bör ha den modell som riksdagen

nyligen beslutat om för den statliga revisionen och

som innebär att Riksrevisionsverket slås ihop med

Riksdagens revisorer. En från partierna fristående

kommunrevisor skulle själv utse medarbetare, välja

vad som skall revideras, hur och på vilket sätt.

Kommunrevisorn drar själv slutsatser av sin

granskning och överlämnar sedan sina förslag till

exempelvis en särskild nämnd av förtroendevalda

politiker som drar de politiska slutsatserna av

revisorns rapport. På detta sätt skulle man uppnå en

högre grad av oberoende och minska risken för

misstankar av olika slag beträffande revisionen,

t.ex. som ett redskap för kommunens majoritet eller

opposition. Motionären anse att regeringen bör

tillsätta en utredning som ser över dagens system

med kommunrevision och föreslår nödvändiga

förändringar i lagstiftningen gällande

kommunrevision.

Frågan återkommer i en motion från

Kristdemokraterna, som väckts med anledning av

propositionen. I motion 2001/02:K65 av Ingvar

Svensson m.fl. (kd) yrkande 7 begärs ett

tillkännagivande för regeringen om en utredning om

en oberoende kommunrevision. Utredningen bör föreslå

nödvändiga förändringar i lagstiftningen gällande

kommunrevisionen. Motionärerna hänvisar till att

behovet diskuterades i Demokratiutredningens

slutbetänkande, där vikten av en så fri revision som

möjligt påtalades. Modellen för en ny kommunrevision

kan enligt motionärerna hämtas från den som

riksdagen beslutat för den statliga revisionen.

Bakgrund

Bestämmelser om revision finns i 9 kap.

kommunallagen. Revisorerna omfattas av samma

jävsbestämmelser som gäller förtroendevalda och

anställda. Reglerna om jäv i kommunal revision

skärptes genom en lagändring den 1 januari 2000

(prop. 1998/99:66, bet. 1998/99:KU30, rskr.

1998/99:210). Samtidigt infördes regler om att

revisorerna skall biträdas av sakkunniga, som de

själva väljer och anlitar i den omfattning som

behövs. De sakkunniga skall ha den insikt och

erfarenhet av kommunal verksamhet som fordras för

att kunna fullgöra uppdraget.

Vid riksdagsbehandlingen av den nämnda

lagändringen behandlades också motioner om en

oberoende, professionell revision i kommunerna.

Konstitutionsutskottet delade därvid den uppfattning

som finansutskottet gett uttryck åt i ett yttrande.

Finansutskottet ville understryka den kommunala

verksamhetens särart, som bl.a. tar sig uttryck i

att det är de förtroendevalda som ansvarar för

verksamheten i dess helhet. Mot denna bakgrund ansåg

finansutskottet det viktigt att revisionen inte

minst ses som ett instrument för kommunaldemokratisk

självkontroll. Detta system hade enligt

finansutskottet fungerat tillfredsställande, och

utskottet delade därför regeringens bedömning att

det ”för närvarande” inte fanns skäl att genomföra

en genomgripande förändring i ansvarssystemet.

Med anledning av en motion om en oberoende

revision konstaterade finansutskottet att regeringen

var beredd att överväga behovet av en yrkesmässigt

oberoende revision som komplement till den revision

som skedde av de förtroendevalda revisorerna, om de

i propositionen föreslagna reglerna om sakkunnigt

biträde inte skulle visa sig vara tillräckliga.

Någon åtgärd av det slag som föreslogs i motionen

var därför enligt utskottets mening ”för närvarande”

inte påkallad.

Finansutskottet kunde vidare, med hänsyn till att

utskottet ansåg att systemet med förtroendevalda

revisorer borde bestå, inte utan vidare ställa sig

bakom förslaget i en motion om försöksverksamhet med

en ordning med enbart professionell revision.

Demokratiutredningen framhävde den demokratiska

funktion som den kommunala revisionen har.

Utredningen anförde att förtroendevalda bör granskas

på ett opartiskt sätt och att revisorers oberoende,

trovärdighet och genomslagskraft är av avgörande

betydelse. I offentlig verksamhet bör revisionen stå

så fri som möjligt gentemot de politiska

beslutsfattarna, och utredningen uttalade att i

kommunerna en oberoende revision bör utses av

fullmäktige men under sådana villkor att

revisorernas opartiskhet inte kan ifrågasättas.

Här kan också nämnas att Riksrevisionsverket i

sitt remissyttrande över

Ekonomiförvaltningsutredningens betänkande God

ekonomisk hushållning i kommuner och landsting (SOU

2001:76) ansett att den nuvarande kommunala

revisionen saknar förutsättningar för en oberoende

kontroll av kravet på god ekonomisk hushållning i

kommuner och landsting.

För den statliga revisionens del gäller att

riksdagen har fattat ett principbeslut om att en ny

myndighet under riksdagen, benämnd Riksrevisionen,

skall inrättas (bet. 2000/01:KU8). Myndigheten skall

i enlighet med föreskrifter som meddelas i lag svara

för granskning av i huvudsak den verksamhet som

bedrivs av staten. Regeringen har lagt fram förslag

till nödvändiga ändringar regeringsformen (prop.

2001/02:73). Utskottet kommer att behandla dessa

förslag samt förslag till övriga lagändringar i

denna fråga senare i år.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att de skäl för den nuvarande

ordningen för kommunal revision som konstitutions-

och finansutskotten anförde vid riksmötet 1998/99

alltjämt äger giltighet. Utskottet avstyrker därmed

motionerna 2001/02:K65 (kd) yrkande 7 och

2001/02:K339 (kd).

Direktvalda kommundelsnämnder

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om införande av

direktvalda kommundelsnämnder.

Jfr reservation 27 (v, c, fp, mp).

Motioner

Frågan om direktval till kommundelsnämnder tas upp i

fyra motioner.

I motion 2001/02:K341 av Stefan Attefall (kd)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om att

en försöksverksamhet med direktvalda stads- och

kommundelsnämnder bör möjliggöras.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 14 föreslås ett tillkännagivande om

direktval till kommundelsnämnder. Motionärerna anser

att medborgarnas vilja bör få ett större lokalt

genomslag genom att de kommuner som så önskar skall

kunna inrätta direktvalda kommundelsnämnder.

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkande 5 delvis föreslås ett tillkännagivande

för regeringen om åtgärder för att vitalisera den

lokala demokratin. Motionärerna hänvisar till

förslag av Kommundemokratikommittén och till att

Folkpartiets representant i kommittén reserverat sig

för att det bör öppnas en möjlighet för kommuner som

så önskar att införa direktvalda kommundelsnämnder.

I motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl.

(fp) yrkande 4 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om möjligheten till direktvalda

kommundelsnämnder.

Bakgrund

Utskottet behandlade frågor om kommundelsnämnder och

direktval till sådana nämnder senast i betänkande

2000/01:KU12. Utskottet pekade då på att en

utvärdering av erfarenheterna av kommundelsnämnderna

som organisationsform och deras betydelse för att

öka medborgarnas möjligheter till inflytande i det

lokala samhällslivet ingick i

Kommundemokratikommitténs uppdrag. Utskottet ansåg

att resultatet av kommitténs arbete – liksom

beredningen av Demokratiutredningens betänkande –

borde avvaktas.

Demokratiutredningen ansåg kommundelning vara att

föredra framför fler nivåer. Om kommundelning av

olika skäl inte bedömdes rimlig, borde kommunerna få

införa direktval till kommundelsnämnder för att öka

genomskinligheten och möjligheterna för medborgare

att bestämma vem som skall företräda dem. Oavsett om

man har indirekt eller direkt valds stads- eller

kommundelsnämnder fick enligt utredningen

variationsrikedomen inte bli så stor att

medborgarnas rätt till likvärdig offentlig service

äventyrades.

Kommundemokratikommittén har haft i uppgift att

göra en samlad utvärdering av hur

kommundelsnämnderna, främst ur demokratiska

aspekter, har fungerat under 1980- och 1990-talen.

Kommittén har i sitt betänkande Att vara med på

riktigt – demokratiutveckling i kommuner och

landsting (SOU 2001:48) bedömt att

kommundelsnämnderna överlag hittills inte har

infriat förhoppningarna om en bättre kontakt mellan

väljare och valda men att de däremot haft positiva

demokratiska effekter när det gäller antalet

förtroendevalda, politikerrollen och det lokala

partiarbetet. Kommittén ansåg en fortsatt diskussion

om vilka uppgifter som kommundelsnämnder bör ansvara

för vara betydelsefull och konstaterade att

befintlig lagstiftning inte hindrar att invånarna i

en kommundel röstar om vilka som skall representera

dem i kommundelsnämnden, varefter fullmäktige

konfirmerar detta genom att utse ledamöter och

ersättare i enlighet med valresultatet. Kommittén

pekade på att ett sådant förfarande fordrar bred

enighet i fullmäktige. Kommittén ansåg att denna

möjlighet är tillräcklig och såg i dagsläget inget

behov av ändringar i lagstiftningen i detta

avseende. De demokratiska vinsterna av direktval är

enligt kommittén osäkra och kan sammantaget inte

sägas överväga de nackdelar som en sådan ordning

skulle kunna tänkas innebära. Vidare framhöll

kommittén att det i andra sammanhang kan vara

värdefullt att kommunen fördjupar samarbetet med

lokala utvecklingsgrupper utifrån deras intresse och

förmåga samt utifrån förhållandena i respektive

kommundel.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar Kommundemokratikommitténs bedömning.

Det finns enligt utskottets mening inte nu anledning

att införa direktvalda kommundelsnämnder. Motionerna

2001/02:K62 (fp) yrkande 4, 2001/02:K341 (kd),

2001/02:K371 (c) yrkande 14 och 2001/02:K424 (fp)

yrkande 5 i denna del avstyrks således.

Kommunala extraval och nämndval

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om möjlighet

till kommunala nyval, om begränsad befogenhet

för avgående kommunstyrelse efter val och om

ändring av lagen om proportionellt valsätt.

Jfr reservationerna 28 (m, fp).

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 14 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag om införande av rätt

till nyval i kommunerna.

I motion 2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m)

yrkande 7 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om upplösningsrätt, rullande

mandatperioder samt möjlighet att hålla nyval.

Frågan hänger samman med frågan om skilda valdagar

för kommunal- och riksdagsval, som också tas upp i

motionen, och som behandlas i ett annat betänkande.

Motionärerna anför att kommunerna själva skall få

besluta när val skall hållas och att sedan rullande

mandatperioder med upplösningsrätt tillämpas så att

det finns en möjlighet att lösa knutarna när

politikens valda företrädare kör fast.

Även i motion 2001/02:K247 av Carl G Nilsson (m)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om möjligheten att utlysa kommunalt nyval. I samma

motion yrkande 3 begärs ett tillkännagivande också

om möjligheten att avsätta en kommunal

förtroendevald före nästa val.

I motion 2001/02:K385 av Johan Pehrson (fp) föreslås

ett tillkännagivande för regeringen om att försök

med möjligheten till kommunala nyval bör genomföras

i tio kommuner. Motionären hänvisar till att

Demokratiutredningen i sitt slutbetänkande pekat på

ett kommunalt extravalsinstitut som ett sätt att

vitalisera den kommunala demokratin.

Ett snabbare genomslag av valresultatet i kommunerna

önskas i motion 2001/02:K354 av Urban Ahlin och

Kjell Nordström (s). Motionärerna föreslår ett

tillkännagivande för regeringen om detta. De anser

att kommunallagens bestämmelser bör ändras så att

den avgående kommunstyrelsen endast kan fungera som

expeditionsministär och så att den nyvalda

fullmäktigeförsamlingen skall välja ny styrelse och

nya nämnder vid sitt första möte, som skall kunna

hållas från den 1 oktober.

En fråga om proportionellt val tas upp i motion

2001/02:K356 av Charlotta L Bjälkebring (v).

Motionären föreslår ett tillkännagivande för

regeringen om att lagen om proportionellt valsätt

bör ändras för att säkerställa proportionaliteten.

Hon anför ett exempel från ett fyllnadsval och anser

att intentionen bakom lagen om proportionellt

valsätt bör vara att valteknisk samverkan mellan

partier bör kunna genomföras och, när ingen sådan

samverkan gjorts, garantera att de mandat som

tilldelats ett parti i allmänna val tillfaller

partiet.

Bakgrund

Bestämmelser om mandattider och val till nämnder

Ledamöter och ersättare i fullmäktige väljs för fyra

år räknat normalt fr.o.m. den 1 november valåret, i

Stockholm fr.o.m. den 15 oktober valåret.

Ledamöter och ersättare i styrelsen väljs för fyra

år, räknat fr.o.m. den 1 januari året efter valåret.

Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens

mandattid skall räknas fr.o.m. det sammanträde då

valet förrättas intill det sammanträde då val av

styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall

skall nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid

fullmäktiges första sammanträde. De kommuner och

landsting som så önskar kan alltså låta styrelsen

tillträda tidigare än den 1 januari.

För andra nämnder än styrelsen bestämmer

fullmäktige mandattiden.

Ledamöter och ersättare i en nämnd väljs av

fullmäktige. Om ersättarna inte väljs

proportionellt, skall fullmäktige bestämma i vilken

ordning som de skall tjänstgöra. Val av ledamöterna

skall ske genom en enda valhandling, och motsvarande

gäller beträffande ersättarna.

Om en ledamot i styrelsen eller i en annan nämnd

avgår under mandattiden, skall fyllnadsval hållas.

Om ledamoten har utsetts vid ett proportionellt val,

inträder i stället en ersättare enligt den ordning

som har bestämts för ersättarnas tjänstgöring.

Bestämmelser om proportionella val finns i en

särskild lag, lagen (1992:339) om proportionellt

valsätt. Den gäller proportionella val som förrättas

av kommunfullmäktige, av landstingsfullmäktige, av

styrelsen eller någon annan nämnd i en kommun, ett

landsting eller ett kommunalförbund, av

förbundsfullmäktige eller förbundsdirektionen i

kommunalförbund och av kommunala

indelningsdelegerade.

Ett val skall vara proportionellt, om en viss

andel av de väljande begär det, nämligen minst så

många väljande som motsvarar den kvot som man får om

antalet närvarande ledamöter delas med det antal

personer som valet avser, ökat med 1. Detta

proportionella valsätt kan enligt kommunallagen vara

tillämpligt bl.a. vid val av ledamöter och ersättare

i nämnder och beredningar.

Den proportionella valmetoden tillämpas i

praktiken sällan, men bestämmelserna utgör en

väsentlig grund för de överenskommelser som

partierna regelmässigt träffar om hur mandaten skall

fördelas. Reglerna om proportionella val utgör en

garanti för att en minoritet kan få till stånd

sådana val.

Aktuella utredningsförslag

Demokratiutredningen pekade på extraval som ett sätt

att vitalisera den kommunala demokratin. Liksom i

riksdagen skulle man möjliggöra utlysande av val

under mandatperioden om något avgörande inträffat

som förhindrar att den kommunala eller regionala

styrelsen fungerar tillfredsställande och nya

majoriteter påkallas.

Kommundemokratikommittén har haft i uppgift att

överväga behovet av och formerna för en lagreglerad

möjlighet att besluta om extraval med anledning av

en kommunal indelningsändring. Kommittén har ansett

det önskvärt att det tillskapas en möjlighet till

extraval, så att en beslutad indelningsändring kan

genomföras inom kortare tid än vad som nu är

möjligt. Kommittén har nu genom tilläggsdirektiv

(dir. 2001:75) fått i uppdrag att utreda om det bör

möjliggöras för regeringen att besluta om extraval

vid större indelningsändringar.

1999 års författningsutredning har genom

tilläggsdirektiv (dir. 2000:21) fått i uppdrag att

utreda frågan om skilda valdagar. Utredningen

beräknas avsluta sitt arbete senast den 30 april

2002.

Tidigare utskottsbedömning av frågan om kommunala

extraval

Utskottet behandlade en motion om möjligheten att

förordna om nyval i kommuner och landsting senast i

sitt betänkande 1999/2000:KU13. Utskottet fann ingen

anledning att frångå sin tidigare uttryckta

uppfattning i frågan om möjligheten att genomföra

extraval i kommuner och landsting. Utskottet

hänvisade till att utskottet tidigare i huvudsak

anfört att principen om samlingsstyre och

möjligheten att i vissa situationer entlediga

ledamöterna i nämnderna och välja nya talade mot

införande av ett kommunalt nyvalsinstitut.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser ingen anledning att frångå sin

tidigare bedömning i frågan om extraval i

kommunerna. Utskottet avstyrker därmed motionerna

2001/02:K60 (m) yrkande 14, 2001/02:K247 (m)

yrkandena 1 och 3, 2001/02:K368 (m) yrkande 7 och

2001/02:K385 (fp).

Utskottet ser inte heller skäl att nu föreslå de

förändringar i befogenheter och mandatperioder som

begärs i motion 2001/02:K354 (s).

Enligt utskottets uppfattning är någon ändring av

lagen om proportionellt valsätt som begärs i motion

2001/02:K356 (v) inte påkallad.

Kommunal samverkan över nationsgränser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredning motioner om

kommunalförbund och främjande av annat

samarbete över nationsgränser.

Motioner

I motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 8 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om möjlighet att bedriva kommunalt samarbete över

riksgränserna även i form av kommunalförbund.

I motion 2001/02:K408 av Birgitta Ahlqvist och

Lennart Klockare (s) föreslås att riksdagen gör

tillkännagivanden dels om bildandet av

kommunalförbund eller annan lämplig juridisk person

mellan Haparanda och Torneå kommuner (yrkande 1),

dels om instiftande av försöksprojekt i avvaktan på

att lagen träder i kraft (yrkande 2). Motionärerna

anför att möjligheten till kommunalförbund över

gränserna kräver grundlagsändring, som tar tid, och

att därför försöksprojekt bör inledas. De anför

vidare att den finska regeringen ligger långt framme

med förslag till lagstiftning men avvaktar ett

svenskt ställningstagande.

I motion 2001/02:K419 av Kent Härstedt (s) föreslås

ett tillkännagivande för regeringen om inrättandet

av ett forum för kontinuerlig dialog mellan

beslutsfattare på bägge sidor Öresund. Motionären

anför att det saknas ett gemensamt forum i

Öresundsregionen, där de gemensamma frågorna kan

kanaliseras. Möjligheter bör skapas för att etablera

ett Öresundsparlament eller annat forum, där

riksdagsledamöter och folketingsledamöter samt

regionala och kommunala företrädare i såväl Skåne

som Själland får tillfälle att mötas över gränserna

– lämpligen åtminstone två gånger per år – och

diskutera viktiga gemensamma frågor.

Bakgrund

Kommunalförbund är en offentligrättslig form för

samverkan som kommuner och landsting kan använda. De

flesta kommunalförbunden finns inom

räddningstjänsten, vatten- och avloppsverksamhet,

utbildning och vård/

behandling.

Ett kommunalförbund har kommunalrättslig kompetens

att hantera alla typer av kommunala frågor, t.o.m.

myndighetsutövning. Något särskilt lagstöd krävs

inte.

Bestämmelser om kommunalförbund finns numera i 3

kap. 20–28 §§ kommunallagen.

Utskottet behandlade motioner i frågan om samarbete

över nationsgränsen mellan Haparanda och Torneå

kommuner i sitt betänkande 2000/01:KU12. Utskottet

konstaterade då att arbete pågick inom

Regeringskansliet för att försöka nå en lösning på

den fråga om samarbete över nationsgränser som

motionärerna aktualiserade.

Regeringen har härefter gett en särskild utredare

(Ju 2001:05, dir. 2001:39), Gränskommunutredningen,

i uppdrag att undersöka de rättsliga

förutsättningarna för att svenska kommuner skall

kunna samarbeta med finska och andra utländska

kommuner i gemensamma offentligrättsliga

samarbetsorgan. Utredaren skall lämna förslag till

de författningsändringar och andra åtgärder som kan

behövas. En utgångspunkt för uppdraget skall vara

att det förslag som presenteras inte skall innefatta

ändringar i regeringsformen. Utredaren skall

redovisa resultatet av arbetet för regeringen senast

den 31 maj 2002.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att resultatet av

Gränskommunutredningens arbete, som har betydelse

inte bara för samarbete över nationsgränsen mellan

Haparanda och Torneå, bör avvaktas. Utskottet

avstyrker motionerna 2001/02:K67 (c) yrkande 8,

2001/02:K408 (s) yrkandena 1 och 2 och 2001/02:K419

(s).

Indelningen i kommuner och landsting

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående beredningsarbete motioner om

förfarandet vid förändringar i landstings-

och kommunindelningen.

Jfr reservationerna 29 (s, v) – motiveringen

– och 30 (c).

Motioner

I motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 12 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag om att förbättra

möjligheterna för kommundelningar. Motionärerna

anser att om det finns majoritet för en

kommundelning och inga starka skäl talar emot en

delning skall folkviljan respekteras.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

föreslås tillkännagivanden för regeringen om

kommuninvånares rätt till initiativ till

kommundelning (yrkande 11) och om ökat politiskt

inflytande över kommundelningar (yrkande 12).

Motionärerna anför att kommunens legitimitet är

avgörande för att en deltagardemokrati över huvud

taget skall komma till stånd och att det är

avgörande för att öka närheten och legitimiteten i

kommunbildningar att makten över dessa ligger hos

medborgarna. Kommundelning bör enligt motionärerna

grundas på de närmast berörda människornas vilja,

och det bör praktiskt innebära att en kommundelning

skall beviljas om det i en folkomröstning visar sig

finnas en majoritet för en delning i det område som

kommer att utgöra den nya kommunen. Grundregeln bör

enligt motionärerna vara att en kommundelning skall

beviljas om en majoritet av invånarna i den

kommundel som vill dela kommunen röstar ja till en

delning. Vidare anser motionärerna att frågan om

kommundelningar i första hand bör vara en politisk,

och inte en byråkratisk, bedömning. Detta uppnås

genom att regeringen i stället för Kammarkollegiet

tar ansvar för den inledande bedömningen huruvida en

process skall inledas eller inte.

I samma motion yrkande 13 föreslås att riksdagen

beslutar om sådan ändring av lagen (1979:411) om

ändringar i Sveriges indelning i kommuner och

landsting att indelningsändringar skall beslutas av

riksdagen. Motionärerna anser att det finns skäl att

begränsa regeringens möjligheter att, i strid med

riksdagens vilja, vägra godkänna

indelningsförändringar. Frågan om landets indelning

i kommuner och län bör därför framgent avgöras i

lag, som beslutas av riksdagen. Riksdagen bör enligt

motionärerna utan vidare beredning kunna besluta om

detta.

I motion 2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om kommundelningar. Motionärerna anser att fler

större kommuner bör delas.

En annan aspekt av administrativ indelning tas upp i

motion 2001/02:K9 av Lars Elinderson och Lars

Hjertén (m) yrkande 3. I motionen föreslås ett

tillkännagivande för regeringen om att kommunallagen

och polislagen ändras så att landsting och

polisdistrikt kan omfatta delar av ett län.

Motionärerna anför att sammanslagningen av de tre

tidigare länen till Västra Götalands län har skapat

ett demokratiskt underskott i Västsverige, som är

mest påtagligt när det gäller landstingets

(regionens) verksamhet och inom polisens område.

Regionaliseringen inom dessa områden har medfört

fler besluts- och kontaktnivåer, otydlig

ansvarsfördelning, längre avstånd, försämrad

överskådlighet och sämre service för medborgarna,

samtidigt som primärkommunerna har hamnat vid sidan

av den regionala politiska processen. Indelningen i

landsting och polisdistrikt bör enligt motionärerna

inte behöva följa länsindelningen utan kunna avgöras

från fall till fall.

Bakgrund

Gällande bestämmelser om Sveriges indelning

Enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall grunderna

för ändringar i rikets indelning i kommuner

bestämmas i lag. Förutsättningarna för och

förfarandet vid ändringar av indelningen i kommuner

regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting, indelningslagen.

Enligt 1 kap. 2 § kommunallagen omfattar varje

landsting ett län, om inte något annat är särskilt

föreskrivet.

Beslut om ändring i kommun- och

landstingsindelningen meddelas av regeringen. I

vissa – mera tekniska – situationer får beslut

meddelas av Kammarkollegiet eller, i fråga om

kommuner inom samma län, av länsstyrelsen.

Som förutsättning för att indelningen av landsting

eller kommuner skall få ändras gäller att ändringen

kan antas medföra bestående fördel för ett landsting

respektive en kommun eller en del av ett landsting

respektive en kommun eller andra fördelar från

allmän synpunkt. För att landstingsindelningen skall

få ändras gäller att hinder inte möter mot en

ändring i länsindelningen. Regeringen får meddela de

föreskrifter som behövs för ändringens genomförande.

Både i fråga om kommun- och landstingsändringar

skall en ekonomisk reglering ske. När en del av en

kommun förs över till en annan kommun skall sedan

reglering ske, om en kommunal tillgång eller

förbindelse som kan hänföras till den delen bör

överföras till den andra kommunen eller om det finns

särskilda skäl till reglering.

Frågor om indelningsändringar kan väckas av en

kommun eller medlem av en kommun, som skulle beröras

av ändringen, respektive av ett landsting eller en

medlem av ett landsting som skulle beröras av

ändringen. Regeringen och Kammarkollegiet – i fråga

om kommundelning i vissa fall länsstyrelsen – kan

också ta upp en fråga om indelningsändring på eget

initiativ.

En ansökan om ändring i landstingsindelningen

skall ges in till Kammarkollegiet. Kammarkollegiet

skall göra den utredning som behövs eller uppdra åt

en särskild utredare att göra utredningen.

Utredningen skall omfatta alla omständigheter som

inverkar på frågan. Vid utredningen skall samråd ske

med de landsting som har intresse av frågan. Om den

aktuella indelningsändringen bör föranleda en

ändring också i någon annan indelning, skall

utredningen omfatta även denna ändring.

Om Kammarkollegiets utredning visar att

landstingsindelningen bör ändras, skall ett förslag

upprättas till ändringen samt till den ekonomiska

reglering och de övriga föreskrifter som ändringen

kan ge anledning till. Om även annan indelning

behöver ändras, skall förslag upprättas också till

en sådan ändring.

Om länsindelningen och ändringar i denna indelning

finns inte några bestämmelser vare sig i lag eller

förordning. Regeringsformen förutsätter att Sverige

är indelat i län eftersom den anger att

länsstyrelserna lyder under regeringen (11 kap. 6 §

första stycket).

Regeringen anses i praxis ha rätt att besluta om

mindre ändringar i länsindelningen. Frågor om mera

omfattande ändringar av det område som utgör ett län

anses böra underställas riksdagen, liksom ändringar

av länsnamn och av residensstäder.

Indelningen i län ges publicitet genom

tillkännagivanden från regeringen om länens

indelning i kommuner.

Uppdrag till Kommundemokratikommittén

Kommundemokratikommittén har genom tilläggsdirektiv

den 27 september 2001 fått i uppdrag (dir. 2001:75)

att se över förutsättningarna för och förfarandet

vid ändringar i landstings- och kommunindelningen

samt lämna förslag till behövliga lagändringar.

Översynen skall innefatta följande överväganden:

9 om förfarandet vid ändringar i

länsindelningen bör lagregleras,

10

11 om det bör möjliggöras för regeringen att

besluta om extra val vid större

indelningsändringar, samt

12

13 om regeringen, eller den myndighet som

regeringen bestämmer, skall kunna

föranstalta om folkomröstning i sådana

områden som indirekt berörs av en ansökan

om indelningsändring.

14

Regeringen erinrar i direktiven om att riksdagen

genom indelningslagen har överlåtit på regeringen

att fatta beslut i indelningsfrågor som gäller

kommun- och landstingsindelningen. Principen om

överensstämmelse mellan indelningen i län och

landsting innebär dock att regeringen inte bör

genomföra större förändringar av landsting utan

riksdagens medverkan. Den gällande ordningen innebär

också i praktiken att regeringen kan handlägga en

fråga om ändring i landstingsindelningen på två

olika sätt: antingen som ett lagstiftningsärende

eller som ett förvaltningsärende. Kommittén bör

överväga om detta kan anses utgöra en ändamålsenlig

ordning.

Kommittén skall enligt direktiven göra en översyn

av förutsättningarna för och förfarandet vid

ändringar i landstings- och kommunindelningen samt

lämna förslag till behövliga lagändringar. Kommittén

bör därvid bl.a. överväga om det finns någon

anledning att ha kvar de nuvarande skillnaderna när

det gäller rättsliga villkor för delning av

landsting respektive kommuner.

Om förfarandet vid ändringar i länsindelningen

bedöms böra lagregleras skall förslag lämnas till

sådana regler.

Det står kommittén fritt att även lämna förslag

till övriga författningsändringar som kan behövas.

Kommitténs uppdrag i denna del skall redovisas

senast den 31 mars 2002.

Diskuterade utskottsinitiativ

Inom konstitutionsutskottet pågår för närvarande

diskussioner om ett initiativ till en ändring av

indelningslagen, främst 2 kap., på så sätt att

riksdagen i stället för regeringen skall besluta om

rikets indelning i landsting.

Inom bostadsutskottet har frågan om ett initiativ

att genom lag bestämma rikets indelning i län

bordlagts, sedan utskottet beslutat en lagrådsremiss

och inhämtat Lagrådets yttrande.

Indelning i polisdistrikt

Varje län utgör enligt polislagen (1984:387) ett

polisdistrikt. Regeringen eller den myndighet som

regeringen utser kan bestämma i vad mån en

polismyndighet skall bedriva verksamhet utanför sitt

distrikt. Polisen skall enligt samma lag samarbeta

med åklagarmyndigheterna och med andra myndigheter

och organisationer vilkas verksamhet berör

polisverksamheten, särskilt med myndigheterna inom

socialtjänsten. För ledningen av polismyndigheten

skall det finnas en polisstyrelse. Styrelsen består

av myndighetens chef (polischefen) och andra

ledamöter. Polisstyrelsen får inrätta en eller flera

polisnämnder för att under styrelsen leda

polismyndigheten inom den eller de delar av

polisdistriktet som styrelsen bestämmer.

Justitieutskottet behandlade i sitt betänkande

2000/01:JuU1 en motion om möjlighet till annan

indelning i polisdistrikt än län. Utskottet pekade

på att landets indelning i län inte är direkt

reglerad i lag eller på annat sätt men framgår

indirekt av det tillkännagivande (1998:1349) om

länens indelning i kommuner som regeringen utfärdat.

Utskottet såg inte någon anledning att vidta

åtgärder för att åstadkomma en annan indelning i

polisdistrikt. Det förhållandet att Västra Götalands

län må vara ett stort län medförde enligt utskottet

inte att det fanns skäl att överge länsindelningen

som utgångspunkt för indelningen i polisdistrikt. I

sammanhanget ville utskottet också peka på

polisstyrelsernas möjlighet att dela in distriktet i

polisområden.

Utskottets ställningstagande

Motionerna om förbättrade möjligheter till ändringar

i indelningen i kommuner och landsting hänger enligt

utskottets uppfattning nära samman med de

diskussioner om utskottsinitiativ som redovisats

ovan. I en av motionerna, 2001/02:K371 yrkande 13,

tas upp bl.a. just den fråga om

landstingsindelningen som konstitutionsutskottets

initiativdiskussion gäller. Bedömningen av de andra

frågor som tas upp i motionerna kommer att påverkas

av resultatet av diskussionerna och däri ingående

beredning. Utskottet anser med denna utgångspunkt

att motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande 12,

2001/02:K62 (fp) yrkande 5 och 2001/02:K371 (c)

yrkandena 11, 12 och 13 bör avslås. Det nämnda

yrkandet 13 i motion 2001/02:K371 får i den del som

avser landstingsindelningen anses tillgodosett genom

nämnda diskussioner.

Utskottet finner inte skäl att frångå den bedömning

i frågan om indelningen i polisdistrikt som

justitieutskottet gjort och som redovisats ovan.

Utskottet avstyrker motion 2001/02:K9 (m) yrkande 3.

Direkt medborgarinflytande

Rösträtt i kommunala folkomröstningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

anpassa bestämmelserna om kommunala

folkomröstningar till bestämmelserna i

vallagen. Förslaget innebär bl.a. att den som

har rösträtt i val till fullmäktige också

skall ha rösträtt i kommunala

folkomröstningar, dvs. att EU-medborgare och

medborgare i Island och Norge kan rösta i

sådana omröstningar, även om de inte varit

folkbokförda i landet i tre år.

Propositionen

Regeringen föreslår att den som har rösträtt i val

till fullmäktige också skall ha rösträtt i kommunala

folkomröstningar och att lagen om kommunala

folkomröstningar även i övrigt anpassas till

bestämmelserna i vallagen. – Främst berörs 5 § lagen

(1994:692) om kommunala folkomröstningar.

Gällande ordning

EU-medborgare och medborgare i Island och Norge har

enligt vallagens (1997:157) och kommunallagens

(1991:900) bestämmelser kommunal rösträtt på samma

villkor som svenska medborgare. Övriga medborgare

med utländskt medborgarskap får kommunal rösträtt om

de varit folkbokförda i landet under en

sammanhängande tid av tre år före valdagen.

Rösträtten vid kommunala folkomröstningar regleras i

lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar. För

rösträtt vid folkomröstning i en kommun krävs för

andra än svenska medborgare folkbokföring i Sverige

under de närmaste tre åren före det år då

folkomröstningen hålls.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och

tillstyrker förslaget till ändring i lagen om

kommunala folkomröstningar.

Folkinitiativ om folkomröstning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår ett tillkännagivande om

att den fortsatta beredningen av frågan om

folkinitiativ skall syfta till ett förslag om

att folkomröstning skall hållas om 10 % av de

röstberättigade begär det.

Jfr reservation 31 (s, v).

Propositionen

Propositionen innehåller inte något förslag i fråga

om s.k. folkinitiativ. Regeringen förklarar att den

avser att i samband med beredningen av

Kommundemokratikommitténs betänkande Att tänka efter

före – samråd i kommuner och landsting (SOU 2001:89)

återkomma till frågan om hur folkinitiativet som ett

led i samrådet med medborgarna kan stärkas.

Som bakgrund till sin bedömning påpekar regeringen

i propositionen att, sedan bestämmelsen om

folkinitiativ trädde i kraft 1994, sådana initiativ

har tagits i knappt 70 fall. I endast två av dessa

har fullmäktige beslutat att en folkomröstning skall

genomföras med anledning av ett folkinitiativ, medan

i samtliga övriga fall folkinitiativen av olika skäl

inte har lett till att en folkomröstning hållits.

Enligt regeringens mening är erfarenheterna av

tillämpningen av bestämmelsen om folkinitiativ

nedslående. Reformen har inte medfört att

medborgarnas mer direkta inflytande över den

kommunala dagordningen ökat. För regeringen är det

tydligt att folkinitiativet inte kan behållas i sin

nuvarande utformning och att medborgarnas

möjligheter att få till stånd en folkomröstning

måste stärkas. Detta är också, framhåller

regeringen, en uppfattning som delas av ett flertal

remissinstanser.

När det sedan gäller frågan om på vilket sätt

folkinitiativet bör stärkas anser regeringen att

utredningsförslaget i betänkandet Att vara med på

riktigt (SOU 2001:48) inte är tillräckligt avpassat

för förhållandena i alla kommuner. Regeringen anser

att de reella möjligheterna att få till stånd ett

folkinitiativ med ett krav på att 10 % av de

röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna

skall stå bakom en sådan begäran kan bli mycket

skiftande i större och mindre kommuner och anser

därför att en annan lösning bör väljas. Det

förhållandet att remissinstanserna föreslagit ett

antal alternativa lösningar till hur folkinitiativet

skall kunna stärkas visar enligt regeringens mening

att frågan är komplex.

Regeringen hänvisar till att

Kommundemokratikommittén i betänkandet Att tänka

efter före – samråd i kommuner och landsting (SOU

2001:89) bl.a. föreslagit att om ett beslut i ett

ärende medför långsiktiga effekter och de

förhållanden som rått före beslutet inte kan

återställas utan stora ekonomiska konsekvenser, som

ett led i beredningen av ärendet samråd skall äga

rum med dem som är folkbokförda i kommunen eller

inom landstinget och att ett sådant samråd skall

kunna ske genom folkomröstning.

Motioner

Frågan om möjligheten för kommuninvånare att få till

stånd folkomröstningar tas upp i motioner från flera

partier.

I motion 2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkande 3 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram lagförslag om folkinitiativ

för lokala folkomröstningar med innebörden att

sådant krav som omfattas av minst 10 % av de

röstberättigade i kommun/landstingskommun skall leda

till att folkomröstning genomförs. Ett

tillkännagivande för regeringen om att reglerna

kring lokala folkomröstningar bör ses över i syfte

att öka möjligheten att få sådana omröstningar till

stånd föreslås i motion 2001/02:K340 av Stefan

Attefall (kd).

Ett tillkännagivande om att 10-procentsregeln bör

utvecklas i trappstegsform för storstäder och stora

regioner föreslås i motion 2001/02:K344 av Ulla-

Britt Hagström (kd) yrkande 2. Motionären påpekar

att det i Västra Götaland skulle behövas drygt

120 000 namnunderskrifter, vilket är ytterst svårt

för en folkopinion att uppnå.

En utredning för att belysa förutsättningarna för

ökad direktdemokrati genom beslutande kommunala

folkomröstningar föreslås riksdagen begära i motion

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4.

Motionärerna anser att folkomröstningar är ett

verktyg för påverkan som inte minst har betydelse

för att skapa en diskussion och ger den enskilde

medborgaren större delaktighet samt ger ett tydligt

minoritetsskydd mot omvälvande förändringar med

tveksamt medborgerligt stöd. De hänvisar till att

Demokratiutredningen beskrivit folkomröstning som

ett bra verktyg att öka den lokala självstyrelsen.

Motionärerna i motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson

m.fl. (c) önskar tillkännagivanden för regeringen om

att införa beslutande folkomröstningar på kommunnivå

(yrkande 4) och om att kommunala folkomröstningar

bör komma till stånd om 10 % av kommunens invånare

begär det (yrkande 5).

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp)

yrkande 6 föreslås att riksdagen skall begära att

regeringen lägger fram förslag om krav på

genomförande av en kommunal folkomröstning vid

folkinitiativ på minst 5 %. I en motion från

allmänna motionstiden, motion 2001/02:N364 av

Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) yrkande 23, föreslås

ett tillkännagivande om kommunala folkomröstningar.

Tillkännagivanden för regeringen om kommunala

folkomröstningar begärs också i två motioner från

moderata ledamöter. I motion 2001/02:K247 av Carl G

Nilsson (m) yrkande 2 föreslås, bl.a. med hänvisning

till Demokratiutredningens förslag att det bör bli

svårare för fullmäktige att vägra ordna

folkomröstningar, ett tillkännagivande för

regeringen om lokala folkomröstningar. I motion

2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m) yrkande 5

föreslås ett tillkännagivande om kommunala

folkomröstningar. Motionärerna anser att reglerna

för att hålla folkomröstning till följd av

medborgarinitiativ bör förenklas. Det bör vara

tillräckligt att en viss andel av de röstberättigade

i en kommun ställer sig bakom ett initiativ om

folkomröstning i viss fråga för att en

folkomröstning skall hållas, och det bör finnas

regler om att folkomröstning till följd av

medborgarinitiativ skall hållas inom skälig tid.

Sådana omröstningar bör också kunna vara beslutande

efter beslut i fullmäktige.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Som ett led i beredningen av ett ärende som

fullmäktige skall handlägga får fullmäktige enligt 5

kap. 34 § kommunallagen besluta att synpunkter skall

inhämtas från medlemmar i kommunen eller

landstinget. Det kan ske bl.a. genom folkomröstning.

Föreskrifter om sådana omröstningar finns i lagen om

kommunala folkomröstningar.

Ärenden i fullmäktige får enligt 5 kap. 23 §

kommunallagen väckas av bl.a. en nämnd eller en

ledamot genom motion. Ett ärende om att hålla

folkomröstning i en viss fråga får väckas också av

minst 5 % av de röstberättigade kommun- eller

landstingsmedlemmarna enligt lagen om kommunala

folkomröstningar.

Utredningsförslag

Kommundemokratikommittén föreslog i sitt betänkande

Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i

kommuner och landsting (SOU 2001:48) att ett ärende

om att hålla folkomröstning i en viss fråga skall få

väckas i fullmäktige av minst 10 % av de

röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna.

Fullmäktige skall enligt förslaget besluta att

genomföra folkomröstningen som ett led i beredningen

av ärendet under förutsättning att frågan ryms inom

den kommunala kompetensen och avser ett ärende som

fullmäktige enligt kommunallagen skall handlägga.

Folkomröstningen skall hållas inom skälig tid.

Fullmäktige skall fastställa frågeställning och

svarsalternativ i folkomröstningen.

Utskottets ställningstagande

Som regeringen framhåller är erfarenheterna av

tillämpningen av bestämmelsen om folkinitiativ

nedslående. Initiativet kan inte behållas i sin

nuvarande utformning utan medborgarnas möjligheter

att få till stånd en folkomröstning måste stärkas.

Regeringen har förklarat att den avser att

återkomma i frågan vid beredningen av

Kommundemokratikommitténs betänkande Att tänka efter

före – samråd i kommuner och landsting. Enligt

utskottets mening bör beredningen syfta till att

lägga fram förslag för riksdagen med innebörd att

folkomröstning skall hållas om 10 % av de

röstberättigade i kommunen respektive landstinget

begär det. Utskottet föreslår att riksdagen med

bifall till motionerna 2001/02:K65 (kd) yrkande 3,

2001/02:K67 (c) yrkande 5, 2001/02:K247 (m) yrkande

2, 2001/02:K340 (kd), 2001/02:K371 (c) yrkande 4 och

2001/02:N364 (mp) yrkande 23 samt med anledning av

motionerna 2001/02:K66 (mp) yrkande 6, 2001/02:K344

(kd) yrkande 2 och 2001/02:K368 (m) yrkande 5 som

sin mening ger regeringen det anförda till känna.

Utskottet är däremot inte berett att förorda att

sådana folkomröstningar skall vara beslutande och

avstyrker därmed motion 2001/02:K67 (c) yrkande 4.

Medborgerlig förslagsrätt i fullmäktige

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att

fullmäktige skall kunna besluta om

medborgerlig förslagsrätt i fullmäktige.

Förslagsrätten omfattar inte bara dem som har

rösträtt i kommunen eller landstinget utan

även barn och ungdomar samt medborgare i

andra länder som inte har hunnit få rösträtt.

Utskottet avstyrker motioner, bl.a. en motion

om att regeringen skall lägga fram förslag om

att den medborgerliga förslagsrätten skall

göras obligatorisk för kommunerna och

landstingen.

Propositionen

Regeringen föreslår att fullmäktige skall få besluta

att den som är folkbokförd i kommunen eller i en

kommun inom landstinget skall få väcka ärenden i

fullmäktige (medborgarförslag). Ett medborgarförslag

bör enligt propositionen beredas så att fullmäktige

kan fatta beslut inom ett år från det att

medborgarförslaget väcks. Om fullmäktige beslutar

att införa medborgarförslag skall arbetsordningen

innehålla föreskrifter om hur sådana förslag skall

handläggas. – Förslagen tas in i 5 kap. 23, 33 och

64 §§ kommunallagen.

Regeringen betonar att den föreslagna rätten att

väcka medborgarförslag omfattar alla som är

folkbokförda inom kommunen eller landstinget,

således även barn och ungdomar samt medborgare i

andra länder som ännu inte har hunnit få kommunal

rösträtt.

Regeringen framhåller att utvecklingen av den

lokala demokratin i första hand är en fråga för

kommunerna och landstingen. Det finns inte en

demokratimodell som passar alla utan den lokala

demokratin måste därför utvecklas utifrån lokala

förhållanden och medborgarnas önskemål. Regeringen

framhåller också att det inte finns något som

hindrar att ett beslut om att införa

medborgarförslag avgränsas till en viss

försöksperiod. Om kommunen eller landstingen under

en sådan period finner att det exempelvis uppstår

stora administrativa problem finns naturligtvis

möjlighet för fullmäktige att inte förlänga försöket

eller att eventuellt besluta att det skall avbrytas

i förtid.

Motioner

I motion 2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkande 4 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om utvärdering av användningen av medborgarförslag.

Motionärerna anser att systemet med medborgarförslag

kan vitalisera det demokratiska intresset men också

missbrukas av vissa personer och grupper, t.ex.

kampanjmässigt och i avseenden då man anser sig

felaktigt behandlad. När erfarenheter vunnits efter

några år bör enligt motionärerna en grundlig

utvärdering genomföras.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 6 föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändringar i

kommunallagen som möjliggör för medborgare att väcka

initiativ i kommunfullmäktige. En sådan

påverkansmöjlighet kan enligt motionärerna komma att

motverka ett behov av frekventa folkomröstningar. En

möjlighet är enligt motionärerna att

kommunfullmäktige årligen får en redovisning av

inkomna initiativ och där initiativ som samlat minst

2 % av invånarna bakom sig skall behandlas i

fullmäktige. Initiativrätten skall således omfatta

även barn och ungdomar.

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande

5 föreslås att riksdagen skall begära att regeringen

lägger fram förslag om införande av medborgarförslag

i alla kommuner. Motionärerna anser att

förslagsrätten uttryckligen bör skrivas in i

kommunallagen i stället för att fullmäktige skall få

besluta om det. Förslagsrätten bör vidare enligt

motionärerna även innefatta direktförslag till

nämnder.

Bakgrund

Av 5 kap. 21 § kommunallagen framgår att det är

fullmäktige som avgör vilka, utöver ledamöter, som

skall ha yttranderätt i fullmäktige. I

arbetsordningen skall regleras vilka som har

yttranderätt. Omfattningen av yttranderätten skall

regleras så att demokratiska aspekter på

yttranderätten inte eftersätts. Regeln är enligt

förarbetena inte avsedd att tillämpas så att alla

kommunmedlemmar ges rätt att yttra sig vid

sammanträden (prop. 1990/91:117 s. 181).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte någon erinran mot propositionen i

vad den avser medborgerlig förslagsrätt i

fullmäktige. De föreslagna ändringarna i 5 kap. 23,

33 och 64 §§ kommunallagen tillstyrks. Den under

allmänna motionstiden 2001 väckta motionen

2001/02:K371 (c) yrkande 6 bör härigenom enligt

utskottets uppfattning kunna anses tillgodosedd.

Utskottet utgår från att regeringen kommer att

följa utvecklingen av den medborgerliga

förslagsrätten och anser inte att något särskilt

tillkännagivande om detta behövs. Utskottet

avstyrker därför motion 2001/02:K65 (kd) yrkande 4.

Utskottet anser vidare, liksom regeringen, att

utvecklingen av den lokala demokratin i första hand

är en fråga för kommunerna och landstingen och att

den lokala demokratin därför måste utvecklas utifrån

lokala förhållanden och medborgarnas önskemål. Något

förslag om obligatoriskt införande av

medborgarförslag i alla kommuner, som begärs i

motion 2001/02:K66 (mp) yrkande 5, finns det därför

enligt utskottets uppfattning inte anledning till.

Motionen avstyrks.

Befogenheter för självförvaltningsorgan

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

möjlighet för fullmäktige att delegera

ärenden till självförvaltningsorgan och

avstyrker en motion från allmänna

motionstiden med detta syfte.

Propositionen

Regeringen föreslår att fullmäktige skall få besluta

att nämnder i kommuner och landsting skall få

delegera ärenden till självförvaltningsorgan i samma

omfattning som till anställda. Ärenden som rör

myndighetsutövning mot enskilda och som i övrigt

avses i 6 kap. 34 § skall dock inte få delegeras

till ett självförvaltningsorgan. – Förslaget tas in

i 7 kap. 18 § kommunallagen.

Motion

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

begärs tillkännagivanden för regeringen om att

brukarna skall ha rätt att få sina initiativ

angående självförvaltningsorgan prövade (yrkande 7)

och om en utvärdering av hur 7 kap. 18–22 §§

kommunallagen har fungerat, vad lagstiftningen

inneburit och vilka följder den har fått (yrkande

8). Motionärerna hänvisar till att

Demokratiutredningen sett ett värde i att ta vara på

idéer och engagemang genom att uppmuntra till bl.a.

brukarstyrelser. De anser att det rimligen borde

vara möjligt för kommunala nämnder att delegera

beslutsfattande direkt till ett

självförvaltningsorgan.

Bakgrund

Med brukare avses en medborgare som mera varaktigt

använder en offentlig tjänst som t.ex. en förskola.

Olika former av brukarinflytande har blivit allt

vanligare i den kommunala verksamheten under senare

år.

Genom ändringar i kommunallagen 1994 har kommuner

och landsting givits möjlighet att inrätta s.k.

självförvaltningsorgan inom alla kommunala områden

om inte annat följer av lag eller annan författning.

Ett självförvaltningsorgan skall bestå av

företrädare för brukarna och de anställda vid en

institution. Den överordnade nämnden skall

fastställa organets uppgifter, sammansättning,

arbetsformer och mandattid i en arbetsordning.

Självförvaltningsorgan kan ges i uppdrag att under

en nämnd helt eller delvis ansvara för driften av en

viss anläggning. Med driften av en anläggning

förstås att bestämma över praktiska sysslor vid

institutionen som rör sådant som mathållning,

lokalskötsel inklusive löpande reparationer och

underhåll, lokalanvändning, öppettider och löpande

inköp. Detta är frågor som kommunalrättsligt främst

är att se som rena verkställighetsfrågor. Sådana

frågor kan därför inte bli föremål för överklagande

enligt bestämmelserna om laglighetsprövning i 10

kap. kommunallagen.

Självförvaltningsorgan finns i någon mån inom

barnomsorgen och äldreomsorgen, men främst inom

grund- och gymnasieskolans område. Genom de

tidsbegränsade förordningarna om försöksverksamhet

med lokala styrelser inom grundskolan och den

obligatoriska särskolan (1996:605), samt inom

gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen

(1997:642) har självförvaltningsorgan inom

skolområdet givits delvis andra befogenheter än vad

som följer av kommunallagens bestämmelser. Det rör

sig bl.a. om viss beslutanderätt som annars ankommer

på rektor eller den för skolan ansvariga nämnden.

Försöksverksamheten pågår fram t.o.m. juni 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning om möjligheten

att delegera beslutsfattande till

självförvaltningsorgan och tillstyrker förslaget om

ändring i 7 kap. 18 § kommunallagen. Utskottet anser

att motion 2001/02:K371 (c) yrkandena 7 och 8

härigenom får anses tillgodosedd.

Andra frågor om demokratiutveckling

Demokratiska processer och IT

Utskottets förslag i korthet

Utskottet noterar åtgärder som regeringen har

vidtagit eller avser att vidta och avstyrker

motioner om IT-demokratin och dess

möjligheter.

Jfr reservation 33 (m, fp).

Propositionen

Propositionen innehåller inte något förslag till

riksdagen i detta ämne. Regeringen redovisar däremot

åtgärder som vidtagits eller avses bli vidtagna.

Regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp inom

Regeringskansliet som kan fungera som ett forum för

erfarenhetsutbyte mellan aktörer som är aktiva i

frågor som rör ”e-governance”. Arbetsgruppen skall

fungera som ett forum för erfarenhetsutbyte mellan

aktörer som är aktiva i dessa frågor och följa

forskning och utveckling av nya tekniker och metoder

inom IT för att främja en representativ demokrati

med brett medborgerligt deltagande.

Användningen av informationsteknik i demokratins

tjänst kommer enligt regeringen under de närmaste

åren i hög grad att präglas av försök och

experiment.

I arbetet med att utveckla metoder för att främja

dialog med hjälp av IT är enligt regeringen barn och

ungdomar en viktig målgrupp, och det är viktigt att

information görs tillgänglig i lämpliga former för

att barn och ungdomar i olika åldrar skall kunna

tillgodogöra sig samhällsinformation.

Regeringen pekar vidare på att det under de

senaste åren har kunnat skönjas en utveckling mot

att staten påverkar samhällsutvecklingen på mer

indirekta vägar. I internationell litteratur brukar

detta sammanfattas som en förändring från government

till governance. Det innebär att direkta

styrningsmetoder ersätts av indirekta. Staten kan

genom förhandlingar, kontrakt och partnerskap

samverka med näringslivet, det civila samhället och

lokala självstyrelseorgan. Flera myndigheter deltar

enligt regeringen i en försöksverksamhet med

servicedeklarationer och servicedialog.

Myndigheterna skall informera medborgarna om vad de

kan förvänta sig och kräva av myndighetens service.

Bland annat kommer Internet att användas för att

lämna sådan information. I försöksverksamheten ingår

också att utveckla dialogen med medborgare och

företag för att inhämta synpunkter från dem som är

beroende av myndigheternas service. Användning av

modern teknik kommer att vara ett av sätten att

utveckla denna dialog. Enskilda individer och

företag bör, så långt som det är möjligt, enkelt

kunna hämta och lämna den information som är

relevant i varje enskild situation, oavsett hur

informationsansvaret är fördelat mellan myndigheter

eller mellan stat, kommun och landsting.

Regeringen framhåller att tillgången till

information är en grundförutsättning för demokratin

och redogör för information som finns tillgänglig

via Internet som offentlig statistik, lagar,

förordningar, offentliga utredningar,

regeringspropositioner. Regeringen anser att även

remissvaren på de offentliga utredningarna bör

publiceras på Internet och att i förlängningen

också bör prövas att allmänheten skall kunna lämna

synpunkter på och diskutera utredningsförslag via

regeringens hemsida. De närmare formerna för

publicering av remissvar samt närliggande frågor

kommer att utredas närmare inom Regeringskansliets

förvaltningsavdelning i samband med det

beredningsarbete som pågår för att utröna

förutsättningarna för elektronisk publicering av

uppgifter ur diarieföringssystemet RK-Dia.

Regeringen hänvisar vidare till det

lagstiftningsärende om offentlighetsprincipen och

informationstekniken som riksdagen nyligen behandlat

(prop. 2001/02:70, bet. 2001/02:KU17). I den

propositionen lämnas också en redogörelse för

utvecklingen av IT inom förvaltningen (a. prop.

s. 10).

Regeringen anför att den nya tekniken har en stor

potential när det gäller att vidga medborgarnas

möjligheter att delta i och påverka formuleringar av

problem och att delta i diskussioner före beslut i

folkvalda församlingar. Det har på några håll i

världen prövats mer vetenskapliga former av

informerat deltagande s.k. citizen juries eller

deliberative polls. I Sverige har det på några orter

genomförts rådslag över Internet, bl.a. i Kalix och

i Norrmalms stadsdelsnämnd i Stockholm.

Regeringen anför vidare att den statliga och

kommunala politiken i första hand bör inrikta sig på

att utveckla tekniker och metoder inom IT för att

främja en representativ demokrati med brett

medborgerligt deltagande. Användningen av

informationsteknik i demokratins tjänst kommer

därför under de närmaste åren i hög grad att präglas

av försök och experiment.

Här kan anmärkas att den arbetsgrupp med uppgift att

följa och främja utvecklingen av demokratiska

processer med stöd av IT som regeringen aviserat nu

har tillsatts. Ordförande för gruppen är en av

statssekreterarna i Justitiedepartementet.

Motioner

I motion 2000/01:K347 av Per Unckel m.fl. (m), som

väckts under allmänna motionstiden förra riksmötet,

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av

demokratins och politikens arbetsformer.

Motionärerna pekar på att den tekniska utvecklingen

medfört en ny potential att ge medborgarna

inflytande. Tänkbara förändringar för att öka

inflytandet är enligt motionärerna offentliga

utfrågningar och olika former av debattforum, s.k.

folkinitiativ, samt folkomröstningar och andra

omröstningar. Det är enligt motionärerna möjligt att

dessa förändringar är bäst lämpade att genomföra

försöksvis på lokal nivå och att efterhand utöka

till nationell nivå. Offentliga utfrågningar kan

arrangeras med ett tema, där viktiga frågor som rör

en kommun tas upp och medborgarna kan lämna

synpunkter. Kommunen kan erbjuda invånarna gratis e-

post, gratis koppling till Internet och Usenets

diskussionsgrupper, där sådana grupper kan startas

av kommunen eller av ett visst antal användare.

I motion 2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl. (m)

yrkande 8 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om att använda den nya tekniken för att

genomföra olika rådslag på nätet. Motionärerna anser

att möjligheten att inrätta medborgarpaneler och att

ta hjälp av den nya tekniken till detta bör

undersökas, liksom de möjligheter som den nya

tekniken erbjuder när det är fråga om att hålla

omröstningar eller rådslag på nätet.

I motion 2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c)

yrkande 1 föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

IT-demokratin och dess möjligheter. Motionärerna

anför att Internet har stora möjligheter att

återskapa mötesplatser för att förstärka möjligheten

till delaktighet och inflytande och nämner en

förstärkt offentlighet där handlingar läggs ut på

nätet i större utsträckning, liksom möjligheten att

ge utrymme för lokala medier med lokal bevakning och

debatt.

I motion 2001/02:K67 av Åsa Torstensson m.fl. (c)

yrkande 7 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om IT och dess betydelse för demokratin.

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 5 delvis föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om åtgärder för att vitalisera den lokala

demokratin. Motionärerna anför att nya metoder krävs

för att manifestera politiska åsikter och att den

nya informationstekniken bör kunna utgöra ett

värdefullt komplement till de etablerade kanalerna

när det gäller att locka nya grupper, särskilt

ungdomar, till politiken. Inte bara partierna utan

också offentliga myndigheter och institutioner måste

enligt motionärerna ta till sig

informationstekniken. De välkomnar lokala initiativ

att mer direkt använda Internet som ett

kommunikationsmedel i en opinionsbildnings- och

beslutsfattandeprocess.

I motion 2001/02:So618 av Lars Leijonborg (fp)

m.fl. yrkande 15 begär motionärerna ett

tillkännagivande för regeringen om en parlamentarisk

kommission med syfte att göra en konsekvensanalys av

den pågående IT-utvecklingen och utifrån sin analys

lägga fram förslag på nödvändiga åtgärder.

Motionärerna framhåller här att kravet på IT-

kunskaper gör sig alltmer gällande på olika områden

och att IT också börjar bli ett nyckelord i den

demokratiska processen. De mänskliga och sociala

konsekvenserna glöms enligt motionärerna ofta bort,

som den äldre generationens svårigheter inför ny

teknik, privatekonomiska skillnader och synskadades

och andra funktionshindrades särskilda svårigheter

med informationstillgången. När såväl den offentliga

som den privata tjänstesektorn alltmer hänvisar till

tele- och Internetanvändning och upphör med eller

fördyrar alternativen, handlar det om ett

medborgerligt rättsproblem. Motionärerna framhåller

att det politiska systemet inte kan helt överlåta

IT-utvecklingen till marknaden utan samhälleliga och

sociala mål måste kontinuerligt sättas upp för att

garantera alla medborgares möjligheter att utöva

sina rättigheter och skyldigheter samt leva ett

delaktigt, självbestämmande och oberoende liv.

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande

12 föreslås att riksdagen begär att regeringen

utreder Internetteknikens användning i demokratiska

beslutsprocesser samt uppmuntrar och utvärderar

sådana kommunala initiativ.

I motion 2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om att

möjligheterna att utveckla demokratin med hjälp av

informationstekniken bör utredas. Motionärerna

förespråkar folkomröstningar och möjligheter för

kommunmedborgarna att lämna förslag till

kommunfullmäktige via Internet. Motionärerna

framhåller som exempel det försök med e-demokrati,

information och debatt främst via Internet som

genomförs av Kalix kommun, Kalix rådslag.

Motionärerna, Matz Hammarström m.fl. (mp),

återkommer i denna fråga i motion 2001/02:K381

yrkande 7.

Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja (s) föreslår i

motion 2001/02:K389 ett tillkännagivande för

regeringen om behovet av ett initiativ till en

nationell samling rörande tillgänglig

informationsteknik för funktionshindrade.

Motionärerna anför att den nya informations- och

kommunikationstekniken skapar både nya möjligheter

och risker för nya hinder samt att hindren för

personer med funktionshinder kan bestå av brister i

tillgängligheten. De anför vidare att det för

närvarande pågår ett antal projekt som syftar till

att skapa tillgänglig informationsteknik för

funktionshindrade. Projekten kommer att utvärderas

och kunskapen kommer att utgöra en viktig nationell

kunskapsbas.

Utskottets ställningstagande

Den nya informationstekniken erbjuder stora

möjligheter att utveckla nya demokratiska

arbetsformer. Dessa måste givetvis tas till vara.

Regeringen är enligt vad utskottet uppfattat

medveten om dessa möjligheter och angelägen om att

understödja och främja utvecklingen. Utskottet anser

inte att några sådana tillkännagivanden som begärs i

motionerna 2000/01:K347 (m), 2000/01:K397 (c)

yrkande 1, 2000/01:K401 (mp) yrkande 7, 2001/02:K66

(mp) yrkande 12, 2001/02:K67 (c) yrkande 7,

2001/02:K368 (m) yrkande 8, 2001/02:K381 (mp)

yrkande 7, 2001/02:K389 (s), 2001/02:K424 (fp)

yrkande 5 i denna del och 2001/02:So618 (fp) yrkande

15 behövs, och utskottet avstyrker motionerna.

Demokratibokslut, medborgarpaneler, ungdomsråd

och rekryteringen till förtroendeuppdrag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till de

lagändringar som regeringen föreslagit och

övrigt redovisat demokratiutvecklingsarbete

motioner om insatser för olika grupper.

Utskottet avstyrker även övriga motioner i

denna del.

Propositionen m.m.

Regeringen anser i propositionen att

medborgarpaneler utgör ett värdefullt inslag i den

kommunala demokratin och kan utgöra en kanal för

medborgerligt deltagande.

Regeringen anför att dess långsiktiga målsättning

är att medborgarna skall ha goda möjligheter att

delta i och påverka den politiska processen. Ett

direkt medborgerligt inflytande i dess olika former

måste främst utformas lokalt och underifrån.

Förutsättningarna för det demokratiska samtalet

växlar över landet, och politiken måste ta hänsyn

till detta. Medborgarnas engagemang kan också ta sig

olika former över tiden. Det är därför viktigt att

samtal förs kontinuerligt på lokal nivå om hur

medborgarnas synpunkter kan fångas upp. En

samrådsform kan efter hand visa sig förlegad för

dialog med medborgarna. Det är då enligt regeringen

viktigt att pröva nya former där medborgarna finner

det meningsfullt att engagera sig.

Regeringen påpekar att exempelvis ungdomar deltar

i mindre utsträckning än medelålders personer i

olika politiska aktiviteter. Detta beror inte på att

yngre är mindre intresserade av politik, eller

saknar tilltro till det politiska systemet i större

utsträckning än äldre. Tvärtom hyser ungdomar större

tilltro till det demokratiska systemet än

befolkningen i dess helhet. Det finns olika

anledningar till att ungdomar inte engagerar sig. En

del unga väljer medvetet bort politiska uppdrag,

andra engagerar sig i enfrågerörelser. Oavsett

vilken form av engagemang ungdomar väljer måste man

dock enligt regeringen utveckla metoder för att ta

till vara ungdomarnas engagemang. Regeringen ser som

sin uppgift främst att skapa möjligheter för lokal

utveckling genom att tillhandahålla rättsliga

verktyg. Exempelvis kan lagstiftning kring ideella

föreningar behöva ses över för att underlätta

föreningsengagemang.

I sin redovisning av skolans roll (prop. s. 118)

pekar regeringen på att frågan om elevinflytande i

skolan utreds av Skollagskommittén (dir. 1999:15)

och erinrar också om den försöksverksamhet med

brukarinflytande inom grund- och gymnasieskolan som

redovisats i avsnittet om befogenheter för

självförvaltningsorgan.

Regeringen framhåller betydelsen av folkrörelser,

föreningar, ungdomsorganisationer och liknande

medborgarsammanslutningar som viktiga företrädare

för olika grupper och intressen i samhället. Ett

starkt föreningsliv som ger människor möjligheter

till inflytande och delaktighet utgör enligt

regeringen själva basen i ett demokratiskt samhälle,

och stat, kommuner och landsting underlättar för det

lokala föreningslivet genom olika former av stöd.

Staten har ett ansvar för den demokratiska infra-

strukturen genom att exempelvis bidra till att det

finns ändamålsenliga samlingslokaler tillgängliga.

Olika former av stöd har också utvecklats sedan en

lång tid tillbaka. Stödet till det lokala

föreningslivet behöver kontinuerligt ses över för

att finna de bästa formerna. En sådan översyn bör

ske i samråd med berörda folkrörelser.

Vidare pekar regeringen på att särskilda

utvecklingsavtal inom ramen för regeringens

storstadspolitik har träffats med ett antal

kommuner. I detta arbete har flera nya angreppssätt

utvecklats för att ge de boende i berörda stadsdelar

möjlighet att påverka det lokala utvecklingsarbetet.

Diskussionerna kring medborgarinflytandet har

vitaliserats i de berörda kommunerna.

Även om ett behov av olika former av direkt

medborgerligt inflytande främst aktualiseras på

lokal nivå behöver enligt regeringen samrådsformer

utformas även på nationell och europeisk nivå.

Regeringen har också ett ansvar att själv och

tillsammans med andra aktörer initiera, uppmuntra

och utvärdera olika former av medborgarinitiativ.

Regeringen bedömer att ungdomsråd kan bidra till att

öka ungdomars delaktighet och inflytande och att det

är angeläget att det i den kommunala verksamheten

finns ett ungdomsperspektiv.

Regeringen anför att det i många kommuner finns

ungdomsråd som på olika sätt försöker ta till vara

ungdomars synpunkter på den kommunala verksamheten.

Verksamheten med ungdomsråd innebär att det skapas

en mötesplats för ungdomar och kommunens

förtroendevalda och tjänstemän. I den relation till

kommunen som etableras kan ungdomarna få inblick i

och lära sig om den kommunala verksamheten,

organisationen och beslutsprocessen genom att svara

på remisser, delta i utvärderingar och driva egna

frågor.

Ungdomsråd kan enligt regeringens mening vara ett

värdefullt sätt att i den kommunala demokratin

främja delaktighet och inflytande för unga

människor. Råden bör komma in tidigt i

beslutsprocessen i syfte att ges en reell möjlighet

att påverka, men de kan också spela en betydelsefull

roll för att utvärdera den kommunala verksamheten.

Ungdomsråd kan bidra till att öka ungdomars

inflytande och delaktighet men kan inte utgöra någon

patentlösning på de problem som upplevs med

ungdomars brist på engagemang i kommunala frågor.

Det är ändå viktigt att ta vara på engagemanget och

ge ungdomsråden legitimitet som ett sätt att erhålla

ungdomsperspektiv på olika frågor. De

förtroendevalda bör enligt regeringen be ungdomar i

exempelvis elevråd, ungdomsorganisationer och på

fritidsgårdar om synpunkter.

Regeringen vill dock betona att ungdomsråd, som

inte är utsedda i representativa val, inte

nödvändigtvis speglar alla ungdomars uppfattning i

en viss fråga. Ungdomsråd är därför bara en bland

flera möjliga metoder för att ge ungdomar

inflytande. Det centrala enligt regeringens mening

är att man lokalt försöker upprätthålla ett

ungdomsperspektiv inte bara på de frågor som berör

unga utan även generellt.

Regeringen framhåller vidare i propositionen att

olika medborgarsammanslutningars förutsättningar och

möjligheter att delta i den politiska processen

behöver utvecklas. Regeringen avser därför att

genomföra återkommande s.k. folkrörelseforum för

dialog mellan å ena sidan regeringen och dess

förvaltningsmyndigheter och å andra sidan

företrädare för folkrörelser, föreningar och andra

medborgarsammanslutningar.

Regeringen överväger för närvarande den närmare

utformningen av det fortsatta framtida stödet för

demokratiutveckling.

Regeringen redovisar att den år 2000 initierade

ett långsiktigt utvecklingsarbete för den svenska

demokratin, Tid för Demokrati. Arbetet skall pågå

under tiden 2000–2002. En särskild

demokratidelegation tillsattes för att leda

utvecklingsarbetet. Bakgrunden till projektet var

att regeringen bedömde det som angeläget att ta till

vara medborgarnas engagemang och uppmuntra till

aktivt deltagande i de politiska beslutsprocesserna

– i synnerhet i valen men också i samhällslivet i

övrigt.

Inom ramen för utvecklingsarbetet Tid för

Demokrati genomförs riktade insatser, och

information om utvecklingsarbetet har enligt

regeringen nått stora grupper i samhället, vilket

bl.a. tagit sig uttryck i att drygt 1 000

organisationer hittills sökt stöd för olika former

av demokratiutvecklingsprojekt. Av dessa har 126

beviljats stöd. Bland dem som beviljats stöd för

demokratiprojekt finns kommuner, stiftelser, ideella

föreningar, ungdoms-, invandrar- och folkbildnings-

organisationer m.fl. De projekt som beviljats stöd

uppvisar tillsammans en stor bredd och bidrar med

värdefulla kunskaper och erfarenheter, exempelvis

när det gäller utveckling av lokal demokrati,

förutsättningar för ungdomars engagemang i skola och

föreningsliv, förenings- och

organisationsutveckling, utveckling på IT-området,

nya vägar för lärande om demokratin samt nya former

av mötesplatser och forum för debatt, dialog och

diskussion mellan politiker och medborgare.

Erfarenheterna av arbetet med demokratistöd och

övrigt arbete inom projektet Tid för Demokrati visar

enligt regeringen på ett stort engagemang bland

medborgarna och stora utvecklingsmöjligheter när det

gäller lokal demokrati. För att kunna göra

nödvändiga ställningstaganden kring den närmare

utformningen av det fortsatta stödet till

demokratiutveckling avser regeringen att genomföra

en slututvärdering av projektet, som skall vara

avslutad hösten 2002. Regeringen avser att med

beaktande av resultatet av utvärderingen överväga

hur det fortsatta stödet för demokratiutveckling

skall vara organiserat.

I den nationella handlingsplan för de mänskliga

rättigheterna som regeringen lagt fram för riksdagen

(skr. 2001/02:83) framhåller regeringen att den

avser att fortlöpande följa att lagändringar med

anledning av FN:s konvention om barnets rättigheter

får avsedd effekt. Regeringen avser också att

överlämna en barnskrivelse till riksdagen våren

2002.

I skrivelsen hänvisas (s. 72) till den nationella

strategin för att förverkliga barnkonventionen i

Sverige. Strategin innehåller bl.a. att konventionen

skall vara ett aktivt instrument och genomsyra allt

beslutsfattande i Regeringskansliet som rör barn,

att barnperspektivet i lämplig omfattning skall

finnas med i utredningsdirektiv, att

barnkonsekvensanalyser skall göras vid statliga

beslut som rör barn, att kommuner och landsting bör

inrätta system för att kunna följa hur barnets bästa

förverkligas i det kommunala arbetet samt att barns

och ungdomars inflytande och delaktighet i

samhällsplaneringen skall utvecklas.

Motioner

Två motioner gäller frågan om medborgarpaneler och

demokratibokslut.

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp)

yrkande 7 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om medborgarpaneler och demokratibokslut.

Motionärerna anför att olika gruppers särbehov och

åsikter kan ventileras genom medborgarpaneler och

arenor. De instämmer i regeringens bedömning men

skulle gärna ha sett mer substantiella skrivningar.

Motionärerna anför vidare att demokratibokslut, vari

utvärderas vilka möjligheter kommuninvånarna haft

att ta del av och påverka beslutsprocesser, bör

biläggas övriga bokslut. I motion 2001/02:K381 av

Matz Hammarström m.fl. (mp) yrkande 10 föreslås ett

tillkännagivande för regeringen om demokratibokslut.

Samma två motioner behandlar också ställningen för

ungdomsråd.

Per Lager m.fl. (mp) föreslår i motion 2001/02:K66

yrkande 10 att riksdagen begär att regeringen

utreder förutsättningarna för att införa ungdomsråd

med förslagsrätt till fullmäktige. Motionärerna

anser att för att ungdomsråden skall få ett mer

reellt inflytande bör de utvecklas till rena

ungdomsfullmäktige, valda och fungerande utifrån

samma principer som ett ordinarie, med rätt att få

godtagna motioner behandlade i det ordinarie

fullmäktige. Ett tillkännagivande om ungdomsråd

föreslås också i motion 2001/02:K381 av Matz

Hammarström m.fl. (mp) yrkande 3.

Per Lager m.fl. (mp) tar i motion 2001/02:K66 även

upp en annan aspekt av hänsynen till barn och

ungdomar. I yrkande 8 begärs ett tillkännagivande

för regeringen om barn- och ungdomsperspektiv i

beslutsfattandet på samtliga nivåer. Motionärerna

anför att barns och ungdomars intressen skall

tillgodoses och deras känsla av delaktighet i

samhällsbyggandet stärkas. Motionärerna hänvisar

också till barnkonventionen. I yrkande 9 föreslås

att riksdagen begär att regeringen utreder

förutsättningarna för att införa krav på

barnkonsekvensanalyser i allt beslutsfattande på

samtliga beslutsnivåer.

Frågan om ungdomars delaktighet tas upp i

ytterligare motioner.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om att ungdomars möjligheter till ett aktivt

deltagande i den demokratiska processen bör ökas.

Samhället bör enligt motionärerna se som sin uppgift

att stimulera denna medvetenhet och stärka ungdomar

till engagemang och uppmuntra till kritiskt

tänkande. Ungdomar bör få ett reellt inflytande i

skolan och i kommunen. Genom lokala styrelser som

behandlar t.ex. miljö- och ungdomsfrågor kan många

aktivas kompetens tas till vara. Ett sådant

tillkännagivande begärs också i motion 2001/02:K67

av Åsa Torstensson m.fl. (c) yrkande 2.

Behovet av lokalt demokratiutvecklingsarbete tas

också upp i motioner. I motion 2001/02:A226 av Agne

Hansson m.fl. (c) yrkande 4 föreslås ett

tillkännagivande för regeringen om att stimulera

lokalt utvecklingsarbete. Motionärerna framhåller

att det är viktigt att främja självbestämmande,

frivillig samverkan och kulturell mångfald för

minoriteter samt att det gynnar lokalt självstyre

när människor går samman i lokala utvecklingsgrupper

för att lösa gemensamma problem och att denna

arbetsform utvecklar det demokratiska inflytandet

och ansvarstagandet. I motion 2001/02:K67 av Åsa

Torstensson m.fl. (c) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande för regeringen om ökade möjligheter

för en förbättrad deltagardemokrati. I motionen

förespråkas bl.a. en vardagsdemokrati som kommer

till uttryck genom engagemang i lokalt föreningsliv

och delegering av beslut på kommunal nivå t.ex. till

brukarstyrelser vid skolor och daghem eller till

brukarråd i primärvården.

I motion 2001/02:K383 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

yrkande 1 föreslås att riksdagen begär att

regeringen utformar ett program som stimulerar

demokratiskt utvecklingsarbete. Motionärerna anser

att riksdagen skall göra tillkännagivanden för

regeringen också om att en bredare folklig politisk

representation eftersträvas bl.a. genom att

uppmuntra ideella folkrörelser till ökat engagemang

i samhällsfrågor genom ekonomisk och arbetsmässig

uppmuntran (yrkande 3), om att olika samhällsstöd

skall ha formen av generella bidrag och att modeller

med prestationsersättningar och detaljerade

projektbidrag endast undantagsvis kan komma i fråga

(yrkande 4) och om att den ideella sektorn får vara

sin egen norm och bedömas och behandlas utifrån sin

egen särart (yrkande 5).

Rekryteringen till förtroendeuppdrag berörs särskilt

i tre motioner.

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp)

yrkande 13 begärs ett tillkännagivande för

regeringen om rekryteringen av förtroendevalda och

viljan att åta sig förtroendeuppdrag. Motionärerna

anser att samhället måste verka mer aktivt för

jämställdhet mellan könen, jämställdhet för etniska

och kulturella grupper, enskilda individer, t.ex.

funktionshindrade, och motverka alla former av

diskriminering i näringslivet och på den offentliga

arenan. Det är också viktigt enligt motionärerna att

komma till rätta med skillnader i det politiska

engagemanget hänförliga till utbildning och

arbetsinkomst.

Ulla-Britt Hagström (kd) föreslår i motion

2001/02:K344 yrkande 1 ett tillkännagivande för

regeringen om att kommunallagen bör möjliggöra för

kommunerna att utveckla den demokratiska processen

genom olika metoder. Hon anser att principen om

demokrati bör lyftas in i kommunallagen. Hon påpekar

betydelsen av att alla människor ges möjligheter och

utrymme att bestämma över sina liv och anser det

viktigt att nya förtroendeuppdrag inrättas så att

fler får chansen att delta i beslutsfattande organ.

Hon pekar vidare på att kvinnor, särskilt äldre

kvinnor, kvinnor med utländsk bakgrund och

lågutbildade, är underrepresenterade i den

representativa demokratin och att personer med

funktionshinder möter ett antal svårigheter att

kunna delta i den kommunala demokratin. Ungdomars

delaktighet och inflytande bör stärkas enligt

motionären.

Christina Axelsson m.fl. (s) begär i motion

2001/02:K68 ett tillkännagivande för regeringen om

behovet av insatser för att öka det politiska

engagemanget i grupper som i dag är

underrepresenterade i det politiska livet.

Motionärerna anser att särskilda insatser bör göras

också för att den stora grupp av personer med

utländsk bakgrund som redan bor i vårt land skall

kunna engageras i politiken. Vidare bör en

utveckling av vår demokrati också ta sikte på att ta

till vara de äldre i det politiska arbetet.

Samhället behöver deras kunskaper och erfarenheter.

En motion rör statligt stöd till ideella

organisationer. Magda Ayoub m.fl. (kd, c, fp, mp)

föreslår i motion 2001/02:K69 ett tillkännagivande

för regeringen om vikten av att statligt stöd i form

av organisationsbidrag ges till ideella

organisationer som arbetar för utveckling av den

svenska demokratin i enlighet med riktlinjerna i

propositionen.

Kommundemokratikommitténs bedömning om

demokratiredovisningar

I Kommundemokratikommitténs uppdrag har ingått att

studera de försök som görs med så kallade

demokratibokslut för att vinna erfarenheter för det

fortsatta arbetet för demokrati och rättssäkerhet.

Kommitténs bedömning är att demokratiutvecklingen

i kommuner och landsting kan främjas genom

regelbundna demokratiredovisningar. Sådana

redovisningar innebär att demokratin mäts, granskas

och värderas.

Utskottets ställningstagande

Demokratiutvecklingen i kommuner och landsting bör,

som Kommundemokratikommittén framhållit, kunna

främjas genom regelbundna demokratiredovisningar.

Det bör enligt utskottets uppfattning vara en

angelägenhet för kommunerna själva att ta ställning

till om regelrätta sådana redovisningar eller

bokslut skall införas. Utskottet anser inte att

något tillkännagivande för regeringen är påkallat i

denna fråga och avstyrker motionerna 2001/02:K66

(mp) yrkande 7 och 2001/02:K381 (mp) yrkande 10.

Utskottet anser inte att det finns anledning att ge

ungdomsråd någon särställning i förhållande till

andra medborgarsammanslutningar. Utskottet avstyrker

motionerna 2001/02:K66 (mp) yrkande 10 och 2001/K381

(mp) yrkande 3.

Regeringen har själv framhållit i propositionen

att det är angeläget att det i den kommunala

verksamheten finns ett barn- och ungdomsperspektiv.

Utskottet anser inte heller att något

tillkännagivande till regeringen om behovet av ett

sådant perspektiv och om barnkonsekvensanalyser

behövs. Utskottet avstyrker därmed också yrkandena 8

och 9 i motion 2001/02:K66 (mp).

Utskottet har ovan tillstyrkt förslag om ökade

befogenheter för självförvaltningsorgan och anser

att en positiv inställning till dessa utgör ett

väsentligt inslag i en utveckling mot lokalt

utvecklingsarbete. Regeringen har också redovisat en

rad åtgärder för att stödja sådant

utvecklingsarbete. Enligt utskottets uppfattning

behövs inte något tillkännagivande för regeringen om

förbättring av möjligheterna till lokal utveckling

och deltagardemokrati. Motionerna 2001/02:K67 (c)

yrkande 1, 2001/02:K383 (fp) yrkandena 1 och 3–5

samt 2001/02:A226 (c) yrkande 4 kan därmed anses i

huvudsak tillgodosedda.

Utskottet anser också att värdet av ungdomars

delaktighet i den demokratiska processen har

beaktats i propositionen, och utskottet anser inte

att det behövs något tillkännagivande med anledning

av motionerna 2001/02:K67 (c) yrkande 2 och

2001/02:K371 (c) yrkande 1 heller.

De lagändringar om förtroendevaldas arbetsvillkor

som regeringen har föreslagit och som utskottet har

tillstyrkt bör enligt utskottets uppfattning

tillsammans med övrigt demokratiutvecklingsarbete

som redovisas i propositionen bidra till att

underlätta för personer med olika bakgrund att verka

som förtroendevalda och delta i det politiska

arbetet. Utskottet anser därmed att något

tillkännagivande inte behövs med anledning av

motionerna 2001/02:K66 (mp) yrkande 13, 2001/02:K68

(s) och 2001/02:K344 (kd) yrkande 1.

Utskottet utgår från att regeringen i den

fortsatta utformningen av stödet till

demokratiutveckling även beaktar behovet av stöd

till ideella organisationer. Något tillkännagivande

med anledning av motion 2001/02:K69 (kd, c, fp, mp)

behövs enligt utskottets uppfattning inte.

Demokratisk medvetenhet och kunskap

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsyrkanden om

skolans kursplaner och om en folder om

demokratiprinciper, grundlagar m.m., som

utformas på regeringens uppdrag.

Jfr reservation 34 (mp).

Kunskapsförmedling

Propositionen

EU-kunskap

Regeringen bedömer att den samlade kunskapen om och

förtrogenheten med demokratiskt beslutsfattande i

första hand utgår från demokratiskt beslutsfattande

inom nationalstatens ram. Det är viktigt att öka

kunskapen och medvetenheten om de nya formerna av

beslutsfattande som växer fram i och med det alltmer

komplexa flernivåstyret. Strukturer bör skapas som

ger medborgarna möjlighet till god insyn,

delaktighet och inflytande liksom goda

förutsättningar för ansvarsutkrävande. Regeringens

tillsättande av EU 2004-kommittén och inrättandet av

Expertgruppen för EU-frågor bör ses som ett led i

detta arbete.

Regeringen anser också att en kartläggning bör

genomföras över hur det svenska remissförfarandet i

dag används avseende frågor med EU-anknytning.

Nya forum för internationellt erfarenhetsutbyte

Regeringen anser att Sverige, för att stärka

demokratin i landet och internationellt, bör delta i

och bidra till utvecklingen av forum och processer

för erfarenhetsutbyte och samarbete kring

demokratiutvecklingsfrågor inom EU, Europarådet, FN

och det internationella samfundet i övrigt.

Skolan

Regeringen anser att god kunskap om alla

samhällsnivåer bör ges i skolan. Vid kommande

revidering av grundskolans kursplaner bör betydelsen

av kunskap om de olika nivåerna tydliggöras. Behovet

av kommentarer och referensmaterial för att stödja

sådan undervisning i grundskolan och gymnasieskolan

bör också ses över.

Regeringen redovisar att det i grundskolans och

gymnasieskolans kursplaner för samhällskunskapsämnet

inte finns några uttryckliga mål för elevernas

kunskaper om den kommunala nivån, utan vilka

kunskaper eleverna skall uppnå om denna nivå framgår

i stället indirekt av andra skrivningar. Att

eleverna skall uppnå goda kunskaper om samtliga

nivåer bör enligt regeringen framgå av kursplanerna.

Regeringen anser att politisk verksamhet och debatt

bör främjas i skolan. Det är enligt regeringen

angeläget att skolelever ges återkommande

möjligheter att träffa och diskutera med företrädare

för politiska partier och deras ungdomsförbund.

Regeringen anser att Skolverket bör ges i uppdrag

att undersöka vilka hinder som finns för politiska

partier, ungdomsförbund, folkrörelser och

organisationer att få informera om sin verksamhet i

skolan samt ge exempel på hur sådan verksamhet kan

underlättas.

Introduktionsprogram och svenskundervisning för

personer med utländsk bakgrund

Regeringen bedömer att personer som beviljas

uppehållstillstånd i Sverige genom ett

introduktionsprogram eller på annat sätt bör ges

goda kunskaper om och förståelse för den svenska

demokratin. Regeringen har enligt propositionen

nyligen tillsatt en utredning med uppgift att se

över mottagande av och introduktion för flyktingar.

Utredningen skall bl.a. överväga hur alla nyanlända

invandrare, genom introduktionen eller på annat

sätt, skall kunna få ökad kunskap om och förståelse

för grundläggande normer i det svenska samhället och

det svenska demokratiska systemet. Skolverket bör

ges i uppdrag att se över behovet av

referensmaterial och kommentarer som kan användas i

svenskundervisning för invandrare för att stödja

undervisning som förmedlar kunskaper om och

förståelse för den svenska demokratin.

Motioner

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande

11 begärs ett tillkännagivande för regeringen om

skolans betydelse för en levande, hållbar demokrati.

Motionärerna anser att samtliga kursplaner bör ses

över i syfte att stärka demokratifrågornas position.

Samhällskunskap, specifikt kunskap om våra

grundlagar och mänskliga rättigheter, bör ges stort

utrymme i undervisningen. Historieämnet bör stärkas

för att eleverna skall få en förståelse för

samhällsutvecklingen över tid. Därtill vore det

värdefullt om elevernas insikter om andra länders

styrelseskick ökade för att på så sätt ge ett vidare

perspektiv på det svenska styrelseskicket. Även

sådana studier som disciplinärt faller in under den

antropologiska vetenskapen bör inkluderas.

I samma motion yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande för regeringen om behovet av

lättillgänglig information om grundlagarna,

demokratiska beslutsprocesser och EU. Regeringen bör

enligt motionärerna ges i uppdrag att låta utarbeta

en lättillgänglig folder om demokratiprinciper, våra

grundlagar, innefattande styrelseskicket och

beslutsprocesser samt mänskliga rättigheter.

Materialet bör dessutom innefatta EU:s konstitution

och behörighetskompetens samt beslutsprocesser.

Utskottets ställningstagande

Av propositionen framgår att regeringen anser att

det bör framgå av kursplanerna att eleverna skall

uppnå goda kunskaper om samtliga samhällsnivåer.

Regeringen betonar att skolan har en central roll

för att främja demokratins idéer. Utskottet utgår

från att synpunkter av det slag som framförs i

motion 2001/02:K66 yrkande 11 beaktas vid den

fortsatta utformningen av skolans kursplaner.

Regeringskansliet har liksom riksdagen en tämligen

omfattande informationsverksamhet med framställning

av trycksaker och informationsblad. Utskottet är

inte berett att ställa sig bakom ett uppdrag till

regeringen att låta utarbeta en demokratifolder

enligt motion 2001/02:K66 yrkande 4.

Mångvetenskaplig forskning och

demokratistatistik

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om behovet av

pengar för forskning.

Propositionen

Regeringen anser att mångvetenskaplig forskning om

demokratin bör stimuleras. Regeringen avser enligt

propositionen att tillföra Vetenskapsrådet

5 miljoner kronor från och med 2003. Medlen skall i

första hand användas för att bygga upp ett nätverk

och en nationell plattform där såväl doktorander som

redan etablerade forskare från olika ämnen och

lärosäten kan mötas. Regeringen avser att återkomma

till riksdagen i frågan om finansiering.

Regeringen anser att en översyn och inventering bör

göras av befintlig statistik som rör demokratins

utveckling och funktionssätt i Sverige och att en

sådan översyn bör initieras under år 2002.

Motion

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande

17 begärs ett tillkännagivande om forskning och

statistik. Motionärerna anser att, om det finns ett

behov av nätverks- och plattformsbyggande, kan det

vara lämpligt att medel i första hand går till detta

arbete och att 5 miljoner kronor inte är

tillräckligt för att täcka forskningsbehovet.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har aviserat att den avser att återkomma

till riksdagen i frågan om finansiering av den

omtalade mångvetenskapliga forskningen. Utskottet

anser inte att något tillkännagivande om behovet av

medel bör göras nu, och utskottet avstyrker motion

2001/02:K66 (mp) yrkande 17.

Särskilda frågor

Etik i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om utveckling

av ett offentligt etos och en demokratisk

professionalism.

Motion

I motion 2001/02:K65 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

yrkande 8 begärs ett tillkännagivande för regeringen

om en statlig utredning som utifrån

Demokratiutredningens synsätt utvecklar ”ett

offentligt etos och en demokratisk professionalism”

för den offentliga förvaltningen.

Bakgrund

I Demokratiutredningens betänkande diskuteras

utvecklingen av ett offentligt etos – en demokratisk

professionalism. Utredningen hänvisar till att

statsförvaltningen befinner sig i en miljö av

konflikter mellan mål som var för sig är viktiga. Å

ena sidan skall t.ex. demokratiska värden

förverkligas, såsom politisk demokrati och offentlig

etik. Å andra sidan skall ekonomiska värden skapas,

såsom rationalitet, produktivitet och effektivitet.

Varje offentligt system skall enligt utredningen

vårda denna helhet. Det är ett mångdimensionellt

medborgarperspektiv på sådana angelägenheter som

bedrivs med medborgarnas skattemedel. Demokratiska

värderingar och etiska principer är lika viktiga när

andra aktörer övertar offentligfinansierad

verksamhet. Det gäller exempelvis meddelarfriheten.

För att ansvaret skall hanteras klokt, med

medborgarnas bästa för ögonen, måste enligt

utredningen stora ansträngningar göras för att

utveckla personalens känsla för ett offentligt etos.

Det innebär bl.a. att staten som arbetsgivare

fortlöpande måste värna om att skapa sådana

arbetsförhållanden att statstjänstemännens

integritet och självständighet inte motarbetas utan

tas till vara och uppmuntras. De statsanställda

måste få vara förebilder i fråga om de

medborgardygder som utredningen förespråkat.

Regeringen har i skrivelse 2000/01:151 Regeringens

förvaltningspolitik lämnat en redogörelse för

arbetet med genomförandet av regeringens

förvaltningspolitiska handlingsprogram – En

förvaltning i demokratins tjänst – och en allmän

lägesbeskrivning avseende olika områden.

Regeringen framhåller i ett avsnitt om kompetens

och etik att förvaltningens arbete bärs upp av

statsanställda med hög kompetens och att förmågan

att förverkliga de folkvaldas beslut på ett kunnigt,

opartiskt och rättssäkert sätt är en viktig grund i

förvaltningens arbete. Statsförvaltningen behöver

tjänstemän med god förvaltningskunskap, god förmåga

att kommunicera, integritet, gott omdöme och ett

etiskt förhållningssätt som väcker respekt.

Regeringen erinrar om att Statens kvalitets- och

kompetensråd har i uppdrag bl.a. att verka för en

god förvaltningskultur och etik hos de statliga

myndigheterna. I rådets kompetensanalysmaterial har

rådet därför särskilt betonat vikten av god

förvaltningsetik. I introduktionsprogrammet för

nyanställda handläggare och till viss del i

programmet ”Strategisk chef” ingår avsnitt om

förvaltningsetik. Här skapas tillfällen till

diskussion om och reflektion kring

förvaltningsetiska frågor i anslutning till de

områden och de situationer där sådana frågor kan bli

aktuella. Rådet arbetar vidare med uppdraget för att

kunna erbjuda de statliga myndigheterna material om

förvaltningsetik att använda i andra sammanhang än i

de nämnda programmen.

Utskottet avser att behandla skrivelsen

tillsammans med motioner på området i sitt

betänkande 2001/02:KU24.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar uppfattningen att statsförvaltningen

behöver tjänstemän med god förvaltningskunskap, god

förmåga att kommunicera, integritet, gott omdöme och

– inte minst – ett etiskt förhållningssätt som

väcker respekt. Utskottet anser det dock inte

nödvändigt med en sådan utredning som begärs i

motion 2001/02:K65 (kd) yrkande 8. Utskottet

avstyrker därmed motionen.

Bidrag till politiska kampanjer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående beredning en motion om regler för

redovisning av parti- och

personvalsfinansiering.

Jfr reservation 35 (mp).

Propositionen

Regeringen anser att insynen i hur de politiska

partierna finansierar sin politiska verksamhet bör

förbättras. Också möjligheterna till insyn i

finansieringen av personvalskampanjer bör bli

bättre. Starka skäl talar enligt regeringen för att

insynen i dessa fall regleras genom lagstiftning.

Regeringen avser att återkomma i denna fråga.

Motion

I motion 2001/02:K66 av Per Lager m.fl. (mp) yrkande

16 föreslås att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag om regler för redovisning av

parti- och personvalsfinansiering.

Bakgrund

Utskottet behandlade en motion om personval och

kampanjbidrag i sitt betänkande 2001/02:KU8.

Utskottet redovisade att det i april 2000

träffades en överenskommelse mellan

riksdagspartierna om att redovisningen av partiernas

intäkter skall vara så öppen som möjligt. Det är

enligt överenskommelsen rimligt att väljarna vet hur

partierna finansierar sin verksamhet, samt hur

enskilda kandidater finansierar sina

personkampanjer. Överenskommelsen omfattar

partiernas centrala verksamhet, men lokala och

regionala organisationer samt sidoorganisationer

uppmanas att följa densamma. Beträffande ekonomiskt

stöd från juridiska personer skall belopp och namn

redovisas. När det gäller stöd från enskilda

redovisas det totala beloppet samt antalet

bidragsgivare. Överenskommelsen omfattar all

verksamhet, även sådan som bedrivs i stiftelseform,

bolagsform eller annan form och som kontrolleras av

partiet. Partiernas bokslut skall utformas på sådant

sätt att det så enkelt som möjligt går att utläsa

hur verksamheten finansieras. Enskilda kandidater i

allmänna val förväntas lämna motsvarande

redovisning. Även indirekt stöd, t.ex. i form av

stödannonsering, subventionering av annonskostnader

och personella resurser, skall så långt möjligt

redovisas. Partiernas fastställda bokslut skall

finnas tillgängliga för alla som önskar ta del av

dem. Partiernas ekonomichefer eller motsvarande

skall utveckla gemensamma redovisningsformer som gör

det möjligt att uppfylla ovanstående

överenskommelse.

Utskottet erinrade om att det i betänkande

2000/01:KU17 behandlat motioner i vilka frågan om

kampanjbidrag i samband med personval togs upp.

Utskottet hänvisade då till att Rådet för

utvärdering av 1998 års val ansett att öppenhet och

frivillighet i frågor kring finansiering är ett

bättre sätt att motverka avarter på området än

tvingande reglering och därför föreslagit att

riksdagsledamöterna skulle få möjlighet att redovisa

finansiering av personvalskampanjer i ett offentligt

register. Enligt den överenskommelse som träffats

mellan riksdagspartierna skulle redovisningen av

partiernas intäkter vara så öppen som möjligt.

Överenskommelsen gällde både partiernas och enskilda

kandidaters verksamhet. Utskottet ansåg att

föreliggande motioner härigenom fick anses

tillgodosedda, och de avstyrktes.

Utskottet uttalade i betänkande 2001/02:KU8 att

frågan om finansiering av personvalskampanjer enligt

vad utskottet inhämtat från Regeringskansliet skulle

komma att beredas vidare. Enligt utskottet borde

resultatet av denna beredning avvaktas.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har i propositionen anfört att den anser

att starka skäl talar för att insynen i hur de

politiska partierna finansierar sin politiska

verksamhet bör förbättras och att också

möjligheterna till insyn i finansieringen av

personvalskampanjer bör bli bättre. Regeringen har

meddelat att den avser att återkomma i denna fråga.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning att

resultatet av beredningen i Regeringskansliet bör

avvaktas och avstyrker motion 2001/02:K66 (mp)

yrkande 16.

Stödet till riksdagsledamöter och partigrupper

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om regler som

gör att riksdagsledamöter kan få mer stöd på

hemorten.

Motion

I motion 2001/02:K418 av Kent Härstedt (s) föreslås

att riksdagen dels beslutar att huvuddelen av de

framgent ökande resurserna som avsatts för

ledamotsstöd skall användas i respektive ledamots

valkrets för kontakter och relationer med respektive

parti, medborgare, föreningsliv, myndigheter och

näringsliv samt att riksdagen med utgångspunkt i

Demokratiutredningens rapporter och slutsatser

överväger behovet av ökat stöd lokalt och regionalt

för utökade medborgarkontakter (yrkande 1), dels ger

regeringen till känna att den bör låta utvärdera hur

det nuvarande ledamotsstödet svarar mot

personvalsinslagets ökade krav på ledamöterna

(yrkande 2).

Personvalsinslaget är enligt motionären ett

viktigt steg i rätt riktning, och mycket talar för

att det kommer att ”växa till sig” och alltfler

upptäcka dess möjligheter. Motionären anser att

personvalsinslaget kommer att föda fram ett nytt

slags politiker som kommer att lägga än mer tid och

engagemang på medborgarkontakt och förankring och

att partierna kommer att få lära sig hantera detta.

Erfarenheterna under de år som gått hos flera av de

riksdagsledamöter som via personvalsinslaget blivit

valda är enligt motionären just att banden mellan

medborgare och förtroendevalda stärks. Distansen

minskar och kraven på den förtroendevalde ökar.

Motionären framhåller att förändringarna har

ställt kravet på tillgänglighet på sin spets. Det

förväntas och är självklart att man skall

upprätthålla kontakter med den lokala

partiorganisationen, följa den lokala debatten i

medier, sköta organisationen av besök på föreningar,

myndigheter och näringsliv och samtidigt driva ett

offensivt förändringsarbete i riksdag och

partiorganisation. Till sitt förfogande har en

riksdagsledamot en till två dagar i veckan i sin

valkrets och marginella resurser lokalt och

samtidigt fler dagar och resurser centralt i

riksdagen. Resultatet blir en besvärlig balansgång.

Förändringar krävs för att riksdagsledamöterna skall

kunna svara upp mot medborgarnas rimliga och

rättmätiga förväntningar och samtidigt bidra till

att förtroendet för demokratin återbyggs. Därför

anser motionären att det nu stegvis ökande

ledamotsstödet bör ses över så att huvuddelen av

resurserna hamnar i respektive ledamots valkrets och

att strukturer bör byggas upp för att ha en lokal

medarbetare som kan bistå i kommunikationen med

medborgare, parti, föreningsliv och näringsliv. På

detta sätt har också ledamoten ständigt öron och

ögon i valkretsen som följer den lokala debatten och

kan på detta sätt bättre delta i densamma.

Bakgrund

Statligt stöd till politiska partier som deltagit i

riksdagsval utgår enligt lagen (1972:625) om

statligt stöd till politiska partier som partistöd

och kanslistöd. Partistödet lämnas som mandatbidrag,

282 450 kr. Kanslistöd utgår som grundstöd och

tilläggsstöd. Helt grundstöd utgör 4 928 200 kr.

Bestämmelser om stöd till riksdagsledamöternas och

partigruppernas arbete i riksdagen finns i en

särskild lag, SFS 1999:1209. Stöd lämnas till

partigrupper som basstöd, stöd till kostnader för

politiska sekreterare åt riksdagens ledamöter samt

stöd till kostnader för riksdagsledamöters utrikes

resor. Basstödet består av grundbelopp och

tilläggsbelopp. Grundbeloppet utgör 1 700 000 kr.

Till en partigrupp som företräder ett regeringsparti

utgår ett grundbelopp och till övriga grupper två

grundbelopp. Tilläggsbeloppet utgår med 57 000 kr

per mandat. Stödet till kostnader för politiska

sekreterare åt riksdagens ledamöter är avsett att

bekosta handläggarhjälp åt riksdagens ledamöter.

Stödet beräknas efter normen att det skall täcka

kostnaden för en politisk sekreterare per två

ledamöter. För en politisk sekreterare utbetalas

34 500 kr per månad.

Reglerna i lagen (1999:1209) om stöd till

riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i

riksdagen grundas på arbete som utförts av en

beredningsgrupp som tillsattes av riksdagens

dåvarande förvaltningsstyrelse 1998.

Beredningsgruppen föreslog bl.a. att stödet skulle

kanaliseras via partigrupperna som även skulle ges

arbetsgivaransvaret och att det slutliga målet borde

vara att varje ledamot skulle kunna påräkna en

politisk sekreterarresurs. Enligt förslaget borde

förvaltningsstyrelsen efter år 2002 lägga in en s.k.

kontrollstation där reformens första del följdes upp

och utvärderades.

Förvaltningsstyrelsen ställde sig bakom

beredningsgruppens förslag. Styrelsen avsåg också

att lägga in en s.k. kontrollstation efter år 2002

som beredningsgruppen föreslagit.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i sak

förvaltningsstyrelsens förslag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att den modell för stöd till

riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i

riksdagen som innebär att stödet kanaliseras via

partigrupperna som även ges arbetsgivaransvaret

alltjämt har fog för sig. Utskottet vill dock erinra

om den utvärdering av reformens första del som har

planerats till efter år 2002. Med det anförda

avstyrker utskottet motion 2001/02:K418 (s)

yrkandena 1 och 2.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Mål för demokratipolitiken (punkt 1)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om mål

för demokratipolitiken samt tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna 2001/02:K58 yrkande 3, 2001/02:K60

yrkande 4 och 2001/02:K63 samt avslår motion

2001/02:K58 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att förslagen i propositionen om mål för

demokratipolitiken inte på långt när är tillräckliga

för att komma till rätta med de viktiga aspekter på

politikens tillgänglighet och rekryteringsbekymmer

som behöver diskuteras. Det är enligt vår

uppfattning inte så enkelt att ett större antal

politiker med automatik ökar demokratin totalt sett.

Den svenska folkstyrelsen bör, som anförs i motion

2001/02:K60 (yrkande 4), vitaliseras efter

huvudsakligen andra linjer och vara ett långsiktigt

arbete med början i åtgärder för att stärka enskilda

människors möjligheter att bestämma själva över sin

egen vardag. Demokratimålen handlar om makt och

inflytande, och vi anser att utrymmet för enskilda

beslut måste bli större på politikens bekostnad.

Riksdagen bör ge regeringen det anförda till känna

som sin mening.

2. Genomgripande författningsreform (punkt 2)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K60 yrkande 5.

Ställningstagande

Den svenska författningen bygger på

parlamentarismens principer. I andra politiska

system bygger folkstyret i större utsträckning på

att makten delas.

Maktdelning kan ske på olika sätt. Det kan t.ex.

ske genom att makten delas mellan de politiska

organen och rättsväsendet. Det är den princip som

EU:s och USA:s system bygger på. Maktdelning kan

även ske genom t.ex. tvåkammarsystem i parlamentet.

Det schweiziska politiska systemet har inslag av

både representativ och direkt demokrati. Makten kan

också delas mellan det centrala och det lokala.

Syftet med maktdelning är att förbättra

möjligheterna för ansvarsutkrävande och insyn genom

att olika institutioner självständigt kontrollerar

varandra. Vi anser att maktdelning som princip har

flera fördelar. Bland annat motverkas osund

maktkoncentration, och individen får en starkare

ställning gentemot staten om domstolar och andra

rättstillämpande organ får möjlighet att underkänna

lagstiftning som kränker medborgerliga fri- och

rättigheter.

Ökad maktdelning är enligt vår uppfattning inte

ett nollsummespel där ökad makt för t.ex. domstolar

och rättsliga organ automatiskt innebär att

folkvalda politiker förlorar i makt i motsvarande

mån. Domstolarna är en del av rättsstaten,

demokratins andra sida. Domstolarna agerar på det

mandat som de tilldelats av den offentliga makten,

och mandatet kan tas tillbaka av den politiska

församling som tilldelat dem det.

För att öka inslagen av horisontell maktdelning,

dvs. ökad maktbalans mellan de demokratiska

institutionerna på samma nivå, föreslår vi en

förbättrad normkontroll, dvs. domstolars och andra

offentliga organs rätt och skyldighet att pröva om

normer på olika nivåer är förenliga med överordnade

regler. Det sker lättast genom att

uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF tas bort,

vilket också förespråkades av en enig

Demokratiutredning.

De större möjligheter att kontrollera

lagstiftningens förenlighet med grundlagen som vi

vill ge domstolarna skulle kunna kompletteras med en

särskild författningsdomstol eller genom att ge

Högsta domstolen och/eller Regeringsrätten de

funktioner som en författningsdomstol bör ha.

De förändringar vi nu föreslår bör utgöra en del

av en mera genomgripande författningsreform.

Regeringen bör därför snarast tillsätta en utredning

med detta uppdrag.

3. Subsidiaritetsprincipen (punkt 3)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K65 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi vill betona att den politiska gemenskapen och

auktoriteten är till för det civila samhällets

medlemmar och gemenskaper – inte tvärtom. Dess roll

visavi det civila samhället är rättskipande, regle-

rande, koordinerande och stödjande. För att dessa

verksamheter skall kunna ske på ett sätt som

respekterar människornas naturliga rättigheter och

det civila samhällets legitima självbestämmande,

måste staten låta sig vägledas av

subsidiaritetsprincipen.

Sverige har genom sitt medlemskap i Europeiska

unionen införlivat subsidiaritetsprincipen på den

övernationella nivån. Det kan förefalla inkonsekvent

att inte också applicera den på den nationella

nivån.

Att säga att subsidiaritetsprincipen betyder att

samhällsuppgifter skall lösas på ”lägsta effektiva

nivå” är inte hela sanningen. Snarare är det så att

den socialfilosofiska tradition i vilken principen

formulerats förutsätter och understryker de enskilda

människornas och det civila samhällets gemenskapers

naturliga rättigheter, ”aktörskap”, och legitima

självbestämmande. Principen kan sägas vara en

kompletteringsprincip.

Vad principen innebär är dels att staten har en

skyldighet att stödja där så behövs, dels att detta

stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste

respektera de enskilda människornas rättigheter och

ett samhälles olika gemenskapers egna

kompetensområden. Alla gemenskaper har en stödjande

och kompletterande roll visavi sina medlemmar.

Större gemenskaper har en stödjande och

kompletterande roll visavi mindre gemenskaper – en

naturlig konsekvens av uppfattningen av sam-

hällsgemenskapen såsom uppbyggd ”underifrån och

uppåt”. Ibland måste en ny ”högre” gemenskapsnivå

bildas för att de ”lägre” gemenskapernas gemensamma

bästa skall kunna säkras. Subsidiaritetsprincipen

innebär att en ny gemenskapsnivå skall begränsa sin

verksamhet till just de uppgifter för vilka de

tidigare nivåerna inte var tillräckliga. Det

tänkande för vilket subsidiaritetsprincipen är en

exponent bejakar alltså skapandet av nya, högre

gemenskapsnivåer men ställer sig samtidigt avvisande

till alla centralistiska tendenser, det vill säga

försök att till en högre ”central” nivå överföra

uppgifter som ändamålsenligt kan lösas av de lägre,

mindre gemenskaperna.

Mycket talar, mot ovanstående bakgrund, för att

subsidiaritetsprincipen alltså bör vara ett

styrande arbetsverktyg även för den

nationella nivån i Sverige. En sådan

styrande effekt kan åstadkommas genom att

subsidiaritetsprincipen ges en normerande

roll. En sådan fastställd norm bör dock inte

göras utan en grundlig genomgång av

principen. Regeringen bör alltså tillkalla

en utredning som får till uppgift att

genomföra nödvändigt analysarbete i syfte

att göra den till vägledande norm för den

demokratiska uppbyggnaden.

4. Grundlagsutredning med underifrånperspektiv

(punkt 4)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K67 yrkande 13.

Ställningstagande

Från min utgångspunkt bör utvecklingen gå mot att

Sverige alltmer kommer att bestå av förhållandevis

självständiga regioner genom att makt flyttas

medvetet och konsekvent från riksdagen till

regionala nivåer, såväl i fråga om beslutskompetens

som i makten över resurserna.

Utgångspunkten bör vara att öka människors

självbestämmande. Eftersom makten enligt min mening

inte skall byggas centralt och delegeras nedåt, bör

en princip formuleras om delegation av makt

underifrån. Regioner och staten skall endast fatta

sådana beslut som inte kan hanteras på kommunal

nivå. Ett sådant synsätt innebär också att de lokala

och regionala beslutsnivåerna bör ha större

möjligheter att besluta om egna angelägenheter.

Ytterst bör all makt som riksdagen utövar gå att

härleda ur de frivilliga gemenskapernas vilja att

avstå makt till, i tur och ordning, kommuner,

regioner och riksdag.

Demokrati handlar både om gemensamt agerande och

om att värna såväl minoriteters som enskildas

rättigheter. Det förutsätter en stark rättsstat som

kan hävda dessa rättigheter gentemot tillfälliga

majoriteter i riksdag, regioner och kommuner.

En fördjupning av den folkstyrda demokratin är

enligt min mening nödvändig för att öka

legitimiteten i det demokratiska styrelseskicket.

Följaktligen krävs en omfattande

decentraliseringspolitik och förstärkning av den

vertikala maktdelningen i Sverige.

Mot bakgrund av det anförda behövs, som framhålls

i motion 2001/02:K67, en bred diskussion om hur en

grundlag, som utgår från att all makt skall komma

underifrån, skulle utformas och en utredning, med

syftet att stärka det regionala och lokala

självbestämmandet, om på vilken nivå i

samhällsstrukturen beslutsfattandet, makten och

ansvaret skall ligga.

Riksdagen bör som sin mening ge det anförda

regeringen till känna.

5. Den kommunala självstyrelsen (punkt 5)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson

(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K58 yrkande 1,

2001/02:K60 yrkande 10, 2001/02:K67 yrkande 9,

2001/02:K230, 2001/02:K248 yrkande 2 och

2001/02:K371 yrkande 33.

Ställningstagande

I reservation 2 till utskottets betänkande

2001/02:KU13 framfördes m-, kd-, c- och fp-

synpunkter om flernivådemokrati och kommunal

självstyrelse. Vi vidhåller den bedömning som

gjordes i reservationen och delar således

uppfattningen att nu gällande bestämmelser i

regeringsformen har visat sig otillräckliga för att

skydda den kommunala självstyrelsen. Kommunernas

förutsättningar att själva besluta i kommunala

angelägenheter bör därför enligt vår mening regleras

i grundlag på ett sätt som garanterar kommunerna

möjligheter att sörja för sina invånares intressen

utan opåkallade ingrepp från statens sida. Vi anser

att det är en avgörande demokratifråga att den

offentliga makten utövas så nära medborgarna som

möjligt. Lokala beslutsfattare har en närmare

relation till sina väljare och kan lättare

uppmärksamma deras önskemål. En tydligt förstärkt

kommunal kompetens bör enligt vår mening fastställas

i regeringsformen med ledning av

subsidiaritetsprincipen. Den av regeringen aviserade

översynen av uppgifts- och ansvarsfördelningen

mellan staten, kommunerna och landstingen bör enligt

vår mening ha till uppgift att lägga fram förslag om

en sådan reglering. Översynen bör omfatta frågan om

på vilken nivå – grundlag, lag som beslutas i samma

ordning som riksdagsordningen eller vanlig lag –

olika kompetenser bör regleras.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

6. Det kommunala skatteutjämningssystemet

(punkt 6)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K60 yrkande 11.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att den svenska kommunala

självstyrelsen ger kommunerna en grundlagsfäst rätt

att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter.

Beskattningsrätten är uttryckligen begränsad till

detta. Den har emellertid kraftigt urholkats sedan

det inomkommunala skatteutjämningssystemet infördes

1996 på ett sätt som med varje rimlig tolkning måste

anses strida mot regeringsformens andemening.

Systemet innebär att vissa kommuner och landsting

tvingas att med sin uppburna kommunalskatt lämna

bidrag till skötseln av andra kommuner och

landsting.

En central del av en riktig kommunal självstyrelse

måste enligt vår mening vara att kommunerna själva

får förfoga över sina skatteintäkter. Väljarna måste

kunna se hur deras skattemedel används. Bara då går

det att utkräva ansvar.

Regeringen bör mot bakgrund av det anförda, som

begärs i motion 2001/02:K60, utarbeta och lägga fram

förslag om att avskaffa det inomkommunala

skatteutjämningssystemet och ersätta det med ett

statligt finansierat bidragssystem.

7. Domstolarnas ställning (punkt 7)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K60 yrkandena 7 och 8.

Ställningstagande

Vi anser att domstolarnas konstitutionella ställning

måste stärkas. Till skillnad från polis- och

åklagarväsendet är inte domstolarnas uppgifter

begränsade till att medverka i arbetet med att

uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål. En av

domstolarnas viktigaste uppgifter är att värna de

rättsstatliga principerna. Regeringsformen är enligt

vår uppfattning otydlig när det gäller att

förbehålla riksdagen normgivningsmakten beträffande

rättskipningen och domstolarna, liksom regleringen

av domstolsorganisationen. Domstolarnas

konstitutionella ställning bör stärkas genom att i

regeringsformen ge domstolarna befogenheten att

själva besluta om sina arbetsordningar.

Vi anser också att ansvaret för domstolarna bör

flyttas från regeringen till riksdagen.

Domstolsverket bör därför läggas ned och ersättas av

en ny myndighet som är underställd riksdagen.

Regeringen bör, som begärs i motion 2001/02:K60

yrkandena 7 och 8, lägga fram förslag i de nämnda

avseendena. Riksdagen bör som sin mening ge

regeringen detta till känna.

8. Regionala självstyrelseorgan (punkt 8)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K67 yrkandena 10–12 och

2001/02:K371 yrkande 16 samt delvis motion

2001/02:K62 yrkande 7.

Ställningstagande

Regionerna har enligt min uppfattning kommit för att

stanna. Som en övergångslösning på grund av den

fördröjning som uppstår genom att

riksdagsmajoriteten intagit en avvisande inställning

till regionaliseringen (prop. 2001/02:7, bet.

2001/02:KU7, rskr. 2001/02:138) kommer det att vara

nödvändigt att ytterligare några år tillämpa

försöksverksamheten. Inom ramen för

försöksverksamheten bör enligt min mening nya

regioner få bildas. Alla län som vill bilda regioner

och ta över statligt ansvar regionalt bör få göra

det. Försöksverksamheten bör kompletteras med ett

tydligt utpekande av färdriktningen som ger nya och

etablerade regioner möjlighet att planera

verksamheten längre än en mandatperiod.

Jag anser att målsättningen bör vara att hela

Sverige på sikt skall bestå av regioner och att de

statliga funktioner som i dag tas över av regionerna

kan avvecklas på statlig nivå.

Utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen

i Sverige bör alltså vara följande.

1. Ett permanent regelverk bör finnas så att de

regioner som så vill kan välja

regionfullmäktige i valet 2006 och börja verka

från 1/1 2007.

2.

3. Alla regioner bör ha ett direktvalt

regionfullmäktige med beskattningsrätt.

4.

5. Regionerna bör ta över även landstingens

uppgifter. Det skall endast finnas ett

politiskt tillsatt organ på regional nivå.

6.

7. Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga

om infrastrukturplaner, tillväxtplaner och

fördelning av utvecklingsmedel, dvs. besluten

bör inte villkoras med godkännande av

regeringen eller statliga myndigheter.

8.

9. De i regionen ingående kommunerna bör vara

oförhindrade att öka regionens kompetens genom

att avstå egen kompetens.

10.

11. Regeringsformen, liksom kommunallagen,

vallagen och indelningslagen, bör ses över för

att erkänna regionbildningarna som en

självständig politisk nivå.

12.

Som anförs i motion 2001/02:K67 bör riksdagen begära förslag

från regeringen till en permanent lösning i enlighet

med vad som ovan anförts.

Jag vill också framhålla att eventuella beslut om

sammanslagning eller delning av län som ett led i

regionaliseringen måste grundas på invånarnas

önskemål. En sammanslagning utan folkligt stöd

riskerar att leda till ökad misstro och misstankar

om toppstyrning snarare än att öka känslan av

delaktighet i beslutsfattandet. Ändringar i

länsindelningen som ett led i bildandet av nya

regioner bör därför föregås av en folkomröstning.

Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

En lösning som den redovisade bör i sig, som också

anförs i motion 2001/02:K67, leda till att

länsstyrelsers och landshövdingars roll ses över. I

ett regionaliserat Sverige ser jag inget behov av

den typ av samlad statlig regional närvaro som

länsstyrelserna utgör. De statliga verksamheter som

har regional närvaro bör däremot naturligtvis

samordna sig och samarbeta. Såväl

landshövdingeämbetet som länsstyrelserna bör därför

i sin nuvarande roll avvecklas. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

9. Regionala självstyrelseorgan (punkt 8)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K62 yrkande 7 och delvis

motion 2001/02:K67 yrkande 10 samt avslår motionerna

2001/02:K67 yrkandena 11 och 12 och 2001/02:K371

yrkande 16.

Ställningstagande

Jag anser att medborgarnas inflytande på den

regionala nivån bör stärkas genom direktvalda

regionfullmäktige. På sikt bör de ersätta

landstingen och dessutom ta över betydande delar av

länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans

uppgifter. Ett folkvalt regionalt organ med

regionala politiker som beslutar om regionala frågor

gör beslutsgången öppnare och det politiska ansvaret

tydligare. Regionfullmäktige skall ha

beskattningsrätt och ansvara för akutsjukvård,

regional planering och utveckling, kommunikationer

samt vissa utbildnings-, kultur- och miljöfrågor.

Mitt ställningstagande grundar sig på tre

väsentliga argument. För det förs-ta: Det skall

vara enkelt att utkräva politiskt ansvar av den

offentliga makten. Direktvalda politiker uppfyller

det kravet bättre än både centralt utsedda

tjänstemän och indirekt valda kommunpolitiker. För

det andra: Det är nödvändigt att ha en rationellare

beslutsstruktur på länsplanet. I dag råder en

”regional röra”. Flera regionala instanser –

länsstyrelser, landsting, kommunalförbund m.m. – har

överlappande uppgifter. Det leder till ineffektivt

dubbelarbete i form av både höga administrativa

kostnader och samordningsproblem som kan medföra ett

icke optimalt utnyttjande av offentliga resurser.

För det tredje: Den svenska demokratin i sin helhet

måste stärkas och ges en tydligare medborgerlig

förankring. Tyngdpunkten i det demokratiska systemet

måste förflyttas nedåt, bort från en centralmakt som

befinner sig långt från medborgarna ned till

beslutsfattare som finns närmare de enskilda

människorna.

Det beslut som riksdagen fattade i höstas om

regionala samverkansorgan (prop. 2001/02:7, bet.

2001/02:KU7, rskr. 2001/02:138) var en rejäl

besvikelse och innebär återfall i ett centralistiskt

betraktelsesätt på politiken och

samhällsutvecklingen. Jag anser att det finns goda

skäl att redan nu ge signalen att

försöksverksamheten med förändrad regional

ansvarsfördelning i de län som tillämpar systemet

med direktvalda regionala organ skall permanentas.

Regeringen bör, som begärs i motion K62 (fp), lägga

fram förslag som möjliggör en sådan permanentning.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Jag anser att frågan om avskaffande av

landshövdingeämbetet bör anstå, och jag anser inte

heller att något generellt uttalande bör göras om

folkomröstning i samband med ändringar i

länsindelningen som ett led i regionalisering.

10. Åldersgränsen för rösträtt (punkt 9)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per

Lager (mp), Åsa Torstensson (c) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K62 yrkande 1 och

2001/02:K67 yrkande 3.

Ställningstagande

Under förutsättning att rösträttsåldern också i

fortsättningen är 18 år bör, enligt vår mening,

rätten att rösta i allmänna val inträda det

kalenderår då väljaren uppnår rösträttsåldern.

Regeringen bör därför, i enlighet med vad som anförs

i motionerna 2001/01:K62 yrkande 1 och 2001/02:K67

yrkande 3, återkomma till riksdagen med förslag till

en sådan lagändring.

11. Rösträtt för utländska medborgare

(punkt 10)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per

Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K66 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Vi delar uppfattningen i motion 2001/02:K66

(yrkandena 2 och 3) att riksdagen bör begära att

regeringen lägger fram förslag till en ändring som

innebär att också utländska medborgare med hemvist i

Sverige skall ges rätt att rösta i val på nationell,

regional och kommunal nivå och att rösträtt till

riksdag och kommunfullmäktige även skall omfatta

rösträtt i folkomröstningar. Med rösträtten bör, som

nu, följa valbarhet. Det är enligt vår uppfattning

angeläget att en flykting som fått

uppehållstillstånd och levt en tid här i landet

skall ha möjlighet att kunna påverka den politik som

bedrivs här. Som anförs i den nämnda motionen

motverkar den gällande ordningen den invandrades

möjlighet att integreras i sin omgivning. Därmed

förstärks också de tendenser till utanförskap som

ändå ligger i själva flykting- eller

invandrarskapet. Vilket krav på hemvist som i

enlighet med vad som nu anförts bör uppställas för

utländska medborgares rösträtt i riksdagsval kan

enligt vår mening lämpligen övervägas i anslutning

till den beredning som nu sker med anledning av

förslaget från Kommittén om medborgarskapskrav på

slopat treårskrav för rösträtt i kommunala val och

folkomröstningar. Vad som nu har anförts bör med

bifall till yrkandena 2 och 3 i den nämnda motionen

ges regeringen till känna.

12. Renodlat personval (punkt 11)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson

(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K60 yrkande 13,

2001/02:K62 yrkande 2, 2001/02:K64 och 2001/02:K67

yrkande 6.

Ställningstagande

Det är angeläget att stärka personvalsinslaget i de

svenska valen. Procentspärrarna för att

personröstningen skall få genomslag bör därför, som

anförs i motionerna 2001/02:K60, 2001/02:K62,

2001/02:K64 och 2001/02:K67, avskaffas. Enligt vår

uppfattning bör därför regeringen utreda och

därefter lämna förslag på nödvändiga åtgärder för

att ett rent personvalssystem skall kunna införas

fr.o.m. valet år 2006.

13. Kommunala utjämningsmandat m.m. (punkt 12)

av Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Mats

Einarsson (v) och Björn von der Esch (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K65 yrkande 2.

Ställningstagande

Nuvarande system i de större kommunerna inbjuder

enligt vår uppfattning till manipulation med

valkretsindelningar och/eller antalet mandat i

kommunfullmäktige. Ett alternativ till den nuvarande

situationen är att införa utjämningsmandat i

valkretsindelade kommuner. Ett annat sätt är att

förändra kommunernas möjligheter att indela i

valkretsar. Vidare kan begränsningar i det nuvarande

systemet övervägas.

Regeringen bör se till att olägenheterna med det

nuvarande systemet granskas av en utredning, som

därefter kan föreslå åtgärder för att neutralisera

dessa olägenheter.

Riksdagen bör ge regeringen det anförda till känna

som sin mening.

14. Internetröstning (punkt 14)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K60 yrkande 15 och

2001/02:K70 yrkandena 1–3 och 5 samt avslår motion

2001/02:K70 yrkande 4.

Ställningstagande

Den nya tekniken erbjuder nya och ökade möjligheter

för människor att delta i den demokratiska

processen. Den nya tekniken kan inte ersätta det

traditionella röstningsförfarandet men bör ses som

ett värdefullt komplement till detta. En utredning

bör därför göras om hur dessa möjligheter kan komma

till bred användning. Ett exempel är att utveckla

möjligheterna att rösta via Internet.

Som ett led i denna utredning och som en

förberedelse för mer heltäckande möjligheter bör

någon eller några kommuner ges möjlighet att

genomföra folkomröstning på Internet och försök med

kommunalval på Internet genomföras år 2006 i någon

eller några kommuner.

Utredningen bör omfatta möjligheterna att använda

den nya tekniken vid poströstning och vid

brevröstning.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

15. Tillgänglighet till vallokaler (punkt 15)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K62 yrkande 8.

Ställningstagande

Jag anser att den nyligen beslutade lösningen på

problemet att funktionshindrade som inte kan ta sig

in i vallokalen, nämligen att de skall kunna lämna

sin röst omedelbart utanför vallokalen till någon av

valförrättarna, visserligen är en förbättring

jämfört med tidigare, men att målet måste vara att

alla människor skall behandlas lika på valdagen.

Vallagen bör därför ge tydligt uttryck åt att

vallokaler skall vara tillgängliga för personer med

funktionshinder. Regeringen bör, som anförs i motion

2001/02:K62 (fp) yrkande 8, återkomma med lagförslag

där detta beaktas.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen det

anförda till känna.

16. Kommunal näringsverksamhet (punkt 16)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K205, 2001/02:K305

yrkandena 1 och 2, 2001/02:K319, 2001/02:Fi296

yrkande 1 och 2001/02:N312 yrkandena 5 och 6 samt

delvis motionerna 2001/02:K365 och 2001/02:K366.

Ställningstagande

Det är enligt vår mening högst otillfredsställande

att kommuner och landsting under senare år utökat

sin näringsverksamhet till områden som inte kan

anses ligga inom deras formella kompetens och

naturliga verksamhetsområden. En konsekvens av denna

utveckling är att konkurrensen mellan privata

företag och kommunala företag som uppträder på samma

marknad snedvrids till de privata företagens

nackdel. En grund för denna snedvridning är att

kommunernas och landstingens risktagande är lågt

eller obefintligt till följd av möjligheten att

balansera eventuella underskott i verksamheten med

skattemedel. En verksamhet som i många fall erhåller

kapitaltillskott från ägaren och garanteras täckning

av förluster med kommunala medel kan enligt

utskottets mening inte förväntas vara effektiv. Det

medför att kommunala medel riskerar att användas på

ett för skattebetalarna otillfredsställande sätt.

Lagregleringen av den kommunala kompetensen kan,

som framgår av vad som redovisats i det föregående,

framstå som relativt klar och tydlig. Enligt vår

mening räcker regelverket dock inte till för att

hindra att kommuner och landsting ger sig in på

affärsmässig verksamhet, som inte ligger inom vad

som kan anses vara en naturlig kommunal uppgift.

Konsekvenserna av detta är starkt negativa såväl för

privata företag, som konkurrerar med kommunala

företag, som för kommunmedlemmarna.

Kommunala bolag kan skapa problem beträffande

demokratin, ekonomin och konkurrensen gentemot

privata företag. Vi vill särskilt fästa

uppmärksamheten på att ett stort inslag av bolag i

den kommunala verksamheten gör det svårare för

kommunmedlemmarna att överblicka hela verksamheten,

vilket är en klar nackdel från demokrati- och

insynssynpunkt. Vi anser att det är angeläget att

göra en översyn av kommunallagen i syfte att

undanröja de problem som här redovisats.

Mot denna bakgrund bör riksdagen begära att

regeringen lägger fram förslag till sådana ändringar

i kommunallagen som syftar till att minska

omfattningen av näringsverksamheten i kommuner och

landsting. Detta bör riksdagen ge regeringen till

känna som sin mening.

17. Laglighetsprövning (punkt 17)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K271, 2001/02:K305

yrkandena 3 och 4, 2001/02:Fi299 yrkande 4,

2001/02:N312 yrkande 10 och 2001/02:N370 yrkande 3.

Ställningstagande

I motionerna framhålls att laglighetsprövning av en

kommunal verksamhets kompetensenlighet endast kan

ske i direkt anslutning till kommunens, t.ex.

fullmäktiges, beslut om att en verksamhet skall

bedrivas på visst sätt. En verksamhet kan inte

överklagas. Det innebär bl.a. att tiden för att

överklaga ett beslut om anslag kan hinna gå ut innan

den verksamhet utformas som anslaget avser.

Det är inte heller möjligt att få en

laglighetsprövning till stånd av beslut som fattas

av kommunala bolag. Än mindre kan verksamheten i

kommunala bolag laglighetsprövas. Några sanktioner

för det fall då kommunen inte rättar ett upphävt

beslut finns inte.

Den angivna ordningen är enligt vår mening inte

tillfredsställande. Reglerna i kommunallagen för

laglighetsprövning bör därför ändras så att det blir

möjligt för förvaltningsdomstolarna att pröva

kompetensenligheten i verksamhet som kommunala

företag bedriver och lagligheten av beslut som

fattats av kommunala bolag. Vidare bör ett

straffrättsligt sanktionssystem införas. Regeringen

bör låta se över reglerna och återkomma till

riksdagen med förslag.

Det anförda bör riksdagen ge regeringen till känna

som sin mening.

18. Tröghetsregel (punkt 19)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K381 yrkande 8.

Ställningstagande

Jag vill framhålla att äldreomsorg och sjukvård har

mycket stor betydelse för kommunens medborgare. Ett

beslut att sälja ut sådan strategisk verksamhet är

av den digniteten att det bör krävas två likalydande

beslut av kommunal- eller landstingsfullmäktige med

val emellan eller kvalificerad majoritet.

Folkomröstning kan vara ett alternativ till detta

förfarande.

Regeringen bör lägga fram förslag till ändringar i

relevant lagstiftning som skapar den

demokratigaranti som begärs i motion 2001/02:K381.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta

till känna.

19. Ekonomiskt stöd till enskild barnomsorg

(punkt 20)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K233 samt delvis motionerna

2001/02:K324 och 2001/02:K331.

Ställningstagande

Diskussioner om hur ett neutralt stöd till

barnfamiljerna skall utformas präglas ofta av

ideologiska förtecken. Med barnens bästa som

utgångspunkt bör det enligt vår uppfattning i de

allra flesta fall vara föräldrarna som vet vad som

är bäst för just deras barn.

För en fortsatt familjepolitisk debatt vore det

intressant och berikande att se hur rätten för en

kommun att införa kommunalt vårdnadsbidrag för barn

skulle påverka föräldrarnas val, efterfrågan av

olika typer av barnomsorg, familjernas

försörjningsförmåga och förvärvsfrekvens.

Vi anser att en möjlighet för kommunerna att

införa vårdnadsbidrag eller barnkonto i ett första

skede bör vända sig till föräldrar med barn i

åldrarna 1–3 år och avse försöksverksamhet i ett

antal kommuner. Försökskommunerna bör givetvis få

statsbidrag motsvarande det som kommuner som inför

maxtaxa får.

Regeringen bör utarbeta förslag till de

lagändringar som behövs för att en sådan

försöksverksamhet som vi förespråkar skall kunna

genomföras i ett antal kommuner. Riksdagen bör som

sin mening ge regeringen detta till känna.

20. Ekonomiskt stöd till enskild barnomsorg

(punkt 20)

av Ingvar Svensson (kd), Björn von der Esch (kd),

Per Lager (mp) och Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K324 och 2001/02:K331

samt delvis motion 2001/02:K233.

Ställningstagande

Nuvarande barnomsorgssubventioner från kommuner till

föräldrar med barn i daghemsåldern gynnar ensidigt

vissa barn. Det rimliga borde vara att kommunerna

skall ha den generella rätten att fördela sina egna

barnomsorgssubventioner på ett rättvist sätt till

varje barn och på ett sådant sätt att föräldrar kan

erhålla den faktiska valfriheten att bedöma och att

genomföra den barnomsorg som bäst lämpar sig för det

barn de har ansvar för. I en sådan rätt bör kunna

ligga möjligheten att exempelvis ge föräldrar som

väljer att vårda sina barn i det egna hemmet

ersättning som kommunala dagbarnvårdare. En rätt för

kommunerna att erbjuda föräldrar valfrihet ligger i

linje med principen om den kommunala självstyrelsen.

För att vidga den kommunala kompetensen på det sätt

utskottet förordar bör regeringen lägga fram förslag

till relevant lagstiftning.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen det

anförda till känna.

21. Ställningstagande till beslut i kommunala

företag (punkt 24)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i kommunallagen (1991:900), såvitt avser 3

kap. 17 §. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2001/02:K60 yrkande 1 och 2001/02:K65 yrkande 5.

Ställningstagande

Som Lagrådet har anfört tillför regeringens förslag

till ändring i bestämmelsen inte något nytt i sak

men kan leda till missuppfattningen att fullmäktige

har en formell vetorätt. Den föreslagna ändrade

ordalydelsen är således olämplig. Förslaget bör

därför, som anförs i motionerna 2001/02:K60 yrkande

1 och 2001/02:K65 yrkande 5, avslås.

22. Insyn i kommunala entreprenader (punkt 25)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i kommunallagen (1991:900), såvitt avser 3

kap. 19 a §. Därmed bifaller riksdagen motion

2001/02:K60 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att regeringens förslag i denna del utgör

en olycklig sammanblandning av regler. Företag skall

styras efter principer som gör drift i sådan form

rationell. Avtal bör i dessa fall träffas om hur

förhållandet mellan entreprenören och kommunen skall

ordnas. Om däremot en mera långtgående insyn i en

verksamhet är ett demokratiskt krav, skall

verksamheten enligt vår mening inte läggas ut på

entreprenad. Regeringens förslag bör därför avslås i

denna del.

23. Krav vid entreprenadupphandling (punkt 26)

av Kenneth Kvist (v) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 23. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K59 yrkande 1.

Ställningstagande

När kommunal verksamhet överlåts på

entreprenadföretag, sker enligt vår uppfattning en

urholkning av demokratin, eftersom delar av den

kommunala verksamheten då undandras medborgarnas

grundlagsskyddade rätt till insyn. Regeringen säger

sig ha som utgångspunkt att allmänhetens möjlighet

till insyn inte skall vara beroende av på vilket

sätt kommuner och landsting väljer att låta utföra

verksamheten, men förslaget till lagändring innebär

inte någon förpliktelse för kommunen eller någon

rättighet för den enskilde medborgaren. Förslaget

innebär knappast någon förbättring i jämförelse med

förhållandena i dagsläget.

Vi anser att skattefinansierad kommunal verksamhet

i huvudsak skall bedrivas i kommunal regi och att

det är enda sättet att garantera medborgarna insyn

enligt offentlighetsprincipen. Alternativa

driftsformer kan emellertid fungera som komplement.

För att garantera medborgarna insyn i sådan

verksamhet behövs mer verksamma lagändringar än de

regeringen föreslår. Kommuner och landsting bör

åläggas att i upphandlingen av entreprenader se till

att tillgång kommer att ges till information som

möjliggör för kommunen respektive landstinget att

säkra medborgarnas insyn i den verksamhet som läggs

ut på entreprenad. Avtalen skall innehålla krav på

vilken information som skall lämnas ut på anmodan.

Allmänheten skall garanteras insyn i verksamheten

och kunna vända sig till kommunen respektive

landstinget för att få ut information. Kommunen

respektive landstinget skall alltså vara den som har

ansvaret gentemot medborgarna för den kommunala

verksamheten, oavsett om verksamheten bedrivs i

kommunal eller alternativ regi.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag som tillgodoser de synpunkter vi har

framfört. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen

detta till känna.

24. Insyn i fristående skolor (punkt 28)

av Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt

(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ändrar beslutet den 7 mars 2002 (rskr.

2001/02:184) såvitt gäller lagen om ändring i

skollagen (1985:1100) och beslutar att 15 kap. 11 §

sistnämnda lag skall ha den i proposition 2001/02:80

föreslagna lydelsen. Därmed avslår riksdagen

motionerna 2001/02:K59 yrkande 2, 2001/02:K60

yrkande 3, 2001/02:K65 yrkande 6 och 2001/02:K66

yrkande 18.

Ställningstagande

Som anförs i propositionen bör offentlighet och

allmänhetens rätt till insyn vara huvudregel i

verksamhet som helt eller delvis finansieras med

offentliga medel. Allmänheten bör därför

tillförsäkras insyn i den verksamhet som bedrivs i

fristående skolor utöver vad som föreslagits i

ärendet om fristående skolor (prop. 2001/02:35, bet.

2001/02:UbU7).

Den ändring i skollagen, som föreslås i den

proposition som nu behandlas, bör alltså antas.

25. Obligatorisk miljönämnd (punkt 29)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per

Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 25. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K262.

Ställningstagande

Erfarenheterna från de kommuner där

miljönämndsuppgifter slagits samman med andra

uppgifter, såsom uppgifter för byggnadsnämnd eller

teknisk nämnd, visar enligt vår uppfattning att

miljöfrågorna försvinner, tillsammans med

miljöpolitiker och miljöengagerade tjänstemän.

Miljönämnden som tillsynsmyndighet får inte heller

den fria och oberoende ställning som den måste ha

för att kunna granska även den kommunala

verksamheten.

Regeringen bör med hänsyn till det anförda

återkomma till riksdagen med ett förslag till de

lagändringar som krävs för att miljönämnderna åter

skall bli obligatoriska. Därmed tillgodoses motion

2001/02:K262.

26. Kommunrevision (punkt 33)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger

René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch

(kd), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 26. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K65 yrkande 7 och

2001/02:K339.

Ställningstagande

För en levande demokrati krävs kontrollsystem och

genomskinlighet i det offentliga beslutsfattandet.

En fungerande, trovärdig och effektiv revision är

därför av största vikt. På den kommunala nivån, där

en stor del av den offentliga verksamheten utförs,

har revisionen en central betydelse. Revisorerna är

kommunfullmäktiges kontrollinstrument beträffande

den kommunala verksamheten.

Vi vill betona vikten av revisorernas oberoende.

Oberoendet måste gälla i förhållande till granskande

nämnder, och revisorerna måste fullgöra sitt uppdrag

självständigt. Även efter de ändringar i

kommunallagens bestämmelser om revision som började

gälla år 2000 är det ett problem att revisionen

utses av kommunfullmäktige, samma organ som utser

företrädare i de nämnder och styrelser som granskas.

Inte minst för politikens och revisionens

trovärdighet i allmänhetens ögon är det enligt vår

mening viktigt att revisionen i alla aspekter är så

fristående att dess oberoende, trovärdighet och

genomslagskraft inte kan ifrågasättas.

Som modell för en ny kommunrevision bör enligt vår

uppfattning användas den modell som riksdagen

nyligen beslutat om för den statliga revisionen. En

sådan från partierna fristående kommunrevisor skulle

själv utse medarbetare, välja vad som ska revideras,

hur och på vilket sätt. Kommunrevisorn skulle själv

dra slutsatser av sin granskning och sedan överlämna

sina förslag till exempelvis en särskild nämnd av

förtroendevalda politiker som drar de politiska

slutsatserna av revisorns rapport. På detta sätt

skulle man uppnå en högre grad av oberoende och

minska risken för misstankar av olika slag

beträffande revisionen, t.ex. som ett redskap för

kommunens majoritet eller opposition.

En utredning bör tillsättas som ser över dagens

system med kommunrevision utifrån ovanstående

aspekter. Utredningen bör föreslå nödvändiga

förändringar i lagstiftningen gällande

kommunrevisionen.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening ger

regeringen det anförda till känna.

27. Direktvalda kommundelsnämnder (punkt 34)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per

Lager (mp), Åsa Torstensson (c) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 27. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:K62 yrkande 4,

2001/02:K371 yrkande 14 och 2001/02:K424 yrkande 5 i

denna del samt delvis motion 2001/02:K341.

Ställningstagande

Vi anser inte att den möjlighet som

Kommundemokratikommittén pekat på för invånarna i en

kommundel att påverka vilka som skall representera

dem i en kommundelsnämnd är tillräcklig. Genom att

göra det möjligt för kommunerna att låta direktvälja

kommundelsnämnder skulle den politiska diskussionen

inför val kunna vitaliseras. Positiv dynamik skulle

kunna uppstå. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag som gör att de kommuner som så

önskar skall kunna inrätta direktvalda

kommundelsnämnder.

28. Kommunala extraval (punkt 35)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 35 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 28. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:K60 yrkande 14,

2001/02:K247 yrkande 1, 2001/02:K368 yrkande 7 och

2001/02:K385.

Ställningstagande

Vi anser att en rätt för kommunerna att utlysa

extraval skulle vitalisera den kommunala demokratin.

Som en förberedelse till en sådan ordning i hela

landet skulle försöksvis en sådan möjlighet kunna

införas för ett antal kommuner, exempelvis tio.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag till relevant lagstiftning.

29. Indelningen i kommuner och landsting

(punkt 40 – motiv.)

av Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt

(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).

Ställningstagande

Vi anser att utskottets ställningstagande under

punkt 40 borde ha följande lydelse.

Kommundemokratikommittén har efter ett

tillkännagivande av riksdagen i uppdrag att se över

förutsättningarna för och förfarandet vid ändringar

i landstings- och kommunindelningen samt lämna

förslag till eventuella lagändringar. Vi anser att

resultatet av kommitténs arbete måste avvaktas och

avstyrker därför motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande

12, 2001/02:K62 (fp) yrkande 5 och 2001/02:K371 (c)

yrkandena 11–13.

30. Indelningen i kommuner och landsting

(punkt 40)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 40

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 30. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2001/02:K60 yrkande 12,

2001/02:K62 yrkande 5 och 2001/02:K371 yrkandena

11–13.

Ställningstagande

Syftet med yrkandena 11–13 i motion 2001/2001:K371

är att öka kommuninvånarnas och det politiska

inflytandet över ändringar i kommundelningen.

Grundregeln bör vara att en kommundelning skall

beviljas om en majoritet av invånarna i den

kommundel som vill dela kommunen röstar ja till

delning. Det finns också skäl att begränsa

regeringens möjligheter att i strid med riksdagens

vilja vägra godkänna indelningsförändringar. Frågan

om landets indelning i kommuner borde därför avgöras

i lag, som beslutas av riksdagen, och inte av

regeringen.

Jag anser att regeringen bör återkomma med

lagsförslag som ger kommuninvånare och riksdag ökat

inflytande på indelningsförändringar.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

31. Folkinitiativ om folkomröstning (punkt 42)

av Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),

Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt

(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 42 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K65 yrkande 3,

2001/02:K66 yrkande 6, 2001/02:K67 yrkande 5,

2001/02:K247 yrkande 2, 2001/02:K340, 2001/02:K344

yrkande 2, 2001/02:K368 yrkande 5, 2001/02:K371

yrkande 4 och 2001/02:N364 yrkande 23.

Ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att

beredningen av Kommundemokratikommitténs betänkande

Att tänka efter före – samråd i kommuner och

landsting bör avvaktas. Utskottet avstyrker därmed

motionerna 2001/02:K65 (kd) yrkande 3, 2001/02:K66

(mp) yrkande 6, 2001/02:K67 (c) yrkandena 4 och 5,

2001/02:K247 (m) yrkande 2, 2001/02:K340 (kd),

2001/02:K344 (kd) yrkande 2, 2001/02:K368 (m)

yrkande 5, 2001/02:K371 (c) yrkande 4 och

2001/02:N364 (mp) yrkande 23.

32. Beslutande folkomröstning (punkt 43)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 43

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 32. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K67 yrkande 4.

Ställningstagande

För att öka inslaget av direktdemokrati på

kommunnivå bör, som anförs i motion 2001/02:K67,

beslutande kommunala folkomröstningar införas.

Regeringens fortsatta beredning av frågan om

kommunala folkomröstningar bör därför leda fram till

ett förslag om sådana omröstningar.

Riksdagen bör ge regeringen det anförda till känna

som sin mening.

33. Demokratiska processer och IT (punkt 45)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena

Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 45 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 33. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2000/01:K347, 2000/01:K397

yrkande 1, 2000/01:K401 yrkande 7, 2001/02:K66

yrkande 12, 2001/02:K67 yrkande 7, 2001/02:K368

yrkande 8, 2001/02:K381 yrkande 7, 2001/02:K389 och

2001/02:K424 yrkande 5 i denna del samt delvis

motion 2001/02:So618 yrkande 15.

Ställningstagande

Vi anser det vara viktigt att de möjligheter som den

nya tekniken erbjuder tas till vara för att ordna

offentliga utfrågningar, olika former av

debattforum, s.k. folkinitiativ samt olika

omröstningar och rådslag. Vi anser att riksdagen bör

ge regeringen till känna att den bör verka aktivt

för en sådan utveckling.

34. Demokratifolder (punkt 50)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 50

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 34. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K66 yrkande 11.

Ställningstagande

Jag anser att det finns ett stort behov av

lättillgänglig information om grundlagarna,

demokratiska beslutsprocesser och EU. Regeringen bör

ha ett ansvar för att fylla detta behov. Som anförs

i motion 2001/02:K66 bör därför regeringen låta

utarbeta en lättillgänglig folder om

demokratiprinciper och våra grundlagar innefattande

styrelseskicket och beslutsprocesser och mänskliga

rättigheter. Materialet bör innefatta EU:s

konstitution, behörighetskompetens och

beslutsprocesser.

Riksdagen bör ge regeringen det anförda till känna

som sin mening.

35. Bidrag till politiska kampanjer (punkt 53)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 53

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 35. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:K66 yrkande 16.

Ställningstagande

Med ett ökat inslag av personval i valsystemet ökar

riskerna för missbruk när det gäller kampanjbidrag

till politiker.

Sverige har inte ens minimibestämmelser om

offentlig redovisning och bidragstak som fallet är i

USA. För att förhindra oegentligheter såsom

förekomsten av dolda politikerköp anser jag att

regler för kampanjfinansiering bör tas fram.

Demokratin undermineras både i sak och i

allmänhetens ögon om systemet inte aktivt förhindrar

att ekonomiska intressen köper politikers eller

partiers stöd och röst. Regeringen bör lägga fram

förslag till ett heltäckande regelverk för att

förhindra bidragsmissbruk eller andra finansiella

oegentligheter.

Jag föreslår att riksdagen med bifall till motion

2001/02:K66 yrkande 16 som sin mening ger regeringen

det anförda till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Tidigare behandlade frågor

av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch

(kd).

Utskottet har tidigare under detta riksmöte i skilda

betänkanden behandlat behovet av

författningsöversyn, den kommunala självstyrelsen,

renodlade personval och regionala

självstyrelseorgan. I dessa betänkanden behandlas

kd-motioner i de olika frågorna, och vi har

reserverat oss till förmån för dessa motioner. Vi

anser inte att det finns anledning att nu upprepa de

kristdemokratiska ståndpunkterna i dessa frågor och

avstår därför från att reservera oss.

2. Skilda valdagar (punkt 13)

av Helena Bargholtz (fp) och Per Lager (mp).

Vi anser frågan om skilda dagar för val till

riksdagen och till landsting och kommunfullmäktige

vara av stor vikt för demokratin. Vi delar

emellertid utskottets uppfattning att resultatet av

1999 års författningsutrednings arbete bör avvaktas

och avstår därför från att reservera oss.

3. Insyn i fristående skolor (punkt 28)

av Kenneth Kvist (v) och Mats Einarsson (v).

Den av regeringen föreslagna ändringen i 15 kap. 11

§ skollagen som avser att ge allmänheten bättre

insyn i de fristående skolornas verksamhet är ett

steg i rätt riktning. Dock innebär lagförslaget

endast att det ges en möjlighet för regeringen eller

den myndighet regeringen bestämmer att meddela

föreskrifter som innebär att fristående skolor blir

skyldiga att lämna sådan information om

verksamheten. Lagförslaget innebär inte någon

garanti att sådana föreskrifter verkligen kommer

till stånd. Därför borde, enligt vår uppfattning,

lagen ha utformats så som föreslås i motion

2001/02:K59 yrkande 2. Dock utgår vi från att

lagförslagets bemyndigande kommer att användas på

avsett sätt, och för att inte onödigtvis splittra

arbetarrörelsens båda partier i en fråga där vi i

huvudsak är ense avstår vi från att reservera oss

till förmån för den nämnda motionen.

4. Förtroendevaldas valbarhet och arbetsvillkor

(punkt 32)

av Per Lager (mp).

I motion 2001/02:K66 framhålls behovet av en översyn

av möjligheterna för personer i geografiskt rörliga

grupper att åta sig förtroendeuppdrag. I dessa

grupper ingår unga, ekonomiskt svagare, studenter

och hemlösa. Jag anser att de hinder som tillfälliga

bostadslösningar, tillfälliga arbeten, studier,

familjebildning över kommungränser m.m. utgör för

människor att få och fullfölja förtroendeuppdrag

borde analyseras närmare.

I samma motion framhålls också risken för att den

rätt till ledighet för ”andra möten” som föreslås

kan leda till gränsdragningsproblem.

Jag utgår från att de nämnda aspekterna beaktas i

den uppföljning som regeringen aviserar i

propositionen och anser inte att jag nu behöver

reservera mig.

5. Kommunrevision (punkt 33)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik

Aurelius (m).

Vi anser att en försöksverksamhet med en

professionell och helt oberoende revision bör

startas i ett antal kommuner och landsting.

Därigenom kan erfarenhet fås av hur en sådan ordning

skulle fungera i jämförelse med den förtroendeledda

modellen. Om försöksverksamheten blir framgångsrik,

bör övervägas att införa en generell möjlighet att

ge kommuner och landsting frihet att välja att

införa en oberoende kommunal revision.

6. Indelningen i kommuner och landsting (punkt

40)

av Helena Bargholtz (fp).

Jag anser att flera större kommuner bör delas. Med

fler kommuner minskar avståndet mellan väljare och

valda, och fler medborgare får chansen att ta på sig

förtroendeuppdrag.

7. Indelning i polisdistrikt (punkt 41)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Moderata samlingspartiet motsatte sig bildandet av

regionen Västra Götaland. Ett skäl för vårt

ställningstagande var att regionen är för stor för

att kunna fungera på ett demokratiskt och i övrigt

tillfredsställande sätt. Bland annat har

polisdistriktet en omfattning som är unik för

Sverige. Att dela upp distriktet i självständiga

polisområden, vilket berörs i betänkandet, är en

möjlighet att decentralisera polisens arbete. Vår

uppfattning är att det bör utredas hur polislagen

kan ändras så att det blir möjligt att inrätta

polisdistrikt utan kravet att varje län skall utgöra

ett polisdistrikt.

8. Folkinitiativ om folkomröstning (punkt 42)

av Per Lager (mp).

De regler för att främja möjligheterna för

medlemmarna i kommuner och landsting att få till

stånd folkomröstning som utskottet förordar är

enligt min mening ett steg i rätt riktning. Även om

jag skulle förespråka att den andel av de

röstberättigade som skall krävas för att en

folkomröstning skall vara obligatorisk bestäms till

5 %, avstår jag därför nu från att reservera mig.

9. Medborgarförslag och självförvaltningsorgan

(punkt 44)

av Per Lager (mp).

Jag anser att medborgarnas rätt att väcka ärenden i

fullmäktige borde skrivas in direkt i kommunallagen

och inte vara beroende av att fullmäktige beslutar

om sådan rätt. Jag anser också att det vore lämpligt

att medborgarna i frågor där nämnderna har

beslutanderätt får väcka medborgarförslag direkt i

nämnderna. Därigenom undviks en onödig omgång i

fullmäktige. Regeringens förslag innebär dock en

förbättring, och jag avser att följa utvecklingen

till följd av förslaget. Jag avstår därför från att

reservera mig.

10. Lokal demokratiutveckling (punkt 47)

av Åsa Torstensson (c).

Regeringen har, som utskottet framhåller, redovisat

en rad åtgärder för att stödja lokalt

utvecklingsarbete. Det lokala utvecklingsarbetet med

inriktning på ett brett medborgardeltagande, från

ungdomar och andra, utgör enligt min mening grunden

för demokratins utveckling över huvud taget.

Jag kommer att noga följa den vidare utvecklingen

och avstår nu från att reservera mig.

Övrigt

Tre av de motionsyrkanden som har väckts med

anledning av propositionen avser utskottet att

behandla i andra betänkanden, där tidigare väckta

yrkanden av liknande slag enligt utskottets

ärendeplan har lagts in.

Det gäller två yrkanden i motion 2001/02:K60,

nämligen yrkande 6 om att Europakonventionen skall

ges ställning av grundlag och yrkande 9 om ett nytt

förfarande vid utnämningar av högre statliga

tjänstemän. Yrkande 6 avses bli behandlat i

utskottets betänkande 2001/02:KU15 om fri- och

rättighetsskyddsfrågor och yrkande 9 i betänkande

2001/02:KU24 om frågor om statlig förvaltning.

Det gäller vidare ett yrkande i motion

2001/02:K62, yrkande 6, om ett mer demokratiskt EU,

som avses bli behandlat i ett betänkande om EU-

frågor.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:80 föreslår regeringen att

riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i kommunallagen (1991:900),

2. lag om ändring i skollagen (1985:1100),

3. lag om ändring i lagen (1994:692) om kommunala

folkomröstningar,