Bet. 2001/02:LU33

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU33

Ändringar i konsumentköplagen

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:134 Ändringar i

konsumentköplagen.

I propositionen föreslås ändringar i

konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen och

marknadsföringslagen i syfte att i svensk rätt

genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv

1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter

rörande försäljning av konsumentvaror och härmed

förknippade garantier, det s.k.

konsumentköpsdirektivet.

Vidare föreslås införandet av en ny bestämmelse i

konsumentköplagen som innebär att en köpare vid köp

som omfattas av denna lag får sakrättsligt skydd mot

säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet. För

sådant skydd skall alltså inte längre krävas att

köparen har fått varan i sin besittning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2002.

Ingen motion har väckts med anledning av

propositionen, och utskottet tillstyrker att

förslagen genomförs.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Ändringar i konsumentköplagen, m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716).

Stockholm den 16 maj 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Marianne Carlström (s), Rune

Berglund (s), Karin Jeppsson (s), Henrik S Järrel

(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),

Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana

Maria Narti (fp), Petra Gardos (m) och Jan Orrenius

(kd).

2001/02

LU33

Utskottets överväganden

Genomförande av

konsumentköpsdirektivet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag

såvitt gäller genomförandet av

Europaparlamentets och rådets direktiv

1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa

aspekter rörande försäljning av

konsumentvaror och härmed förknippade

garantier (konsumentköpsdirektivet).

Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog

den 25 maj 1999 direktiv 1999/44/EG om vissa

aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och

härmed förknippade garantier

(konsumentköpsdirektivet). I direktivet finns

bestämmelser om bl.a. säljarens skyldighet att

leverera varor som är avtalsenliga och konsumentens

rättigheter i händelse av bristande avtalsenlighet.

Direktivet, som omfattas av avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), trädde i

kraft den 7 juli 1999 och skulle ha varit genomfört

i medlemsstaternas lagstiftning senast den 1 januari

2002.

Under förhandlingarna som föregick

konsumentköpsdirektivets antagande behandlades

direktivförslagen i en av Justitiedepartementet

tillkallad samrådsgrupp med företrädare för

myndigheter och organisationer. Vidare hölls

överläggningar med företrädare för berörda

departement i Danmark, Finland, Island och Norge

såväl under förhandlingarna som inför genomförandet

av direktivet. Nordiska ministerrådets rapport

Implementering af direktiv om visse aspekter af

forbrugerkøb og garantier i forbindelse hermed - sed

ud fra et nordisk forbrugerbeskyttelseperspektiv

(TemaNord 2000:612) beaktades därvid.

Direktivet behandlades även vid ett i oktober 2001

av kommissionen anordnat möte för sakkunniga i

medlemsstaternas regeringskanslier. Vid mötet

utbyttes erfarenheter av arbetet med att genomföra

direktivet och diskuterades tolkningen av vissa

bestämmelser.

Som ett led i arbetet att genomföra direktivet har

inom Justitiedepartementet utarbetats

departementspromemorian (Ds 2001:55) Ändringar i

konsumentköplagen - genomförande av EG:s

konsumentköpsdirektiv. Promemorian har

remissbehandlats och ligger till grund för

propositionen såvitt nu är i fråga.

För att genomföra konsumentköpsdirektivet i svensk

rätt föreslår regeringen - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till ändringar i konsumentköplagen

(1990:932), konsumenttjänstlagen (1985:716) och

marknadsföringslagen (1995:450).

Regeringens förslag återfinns i bilaga 1 och

lagförslagen i bilaga 2.

Ingen motion har väckts med anledning av

propositionen i denna del.

Direktivets huvudsakliga innehåll

Syftet med konsumentköpsdirektivet är att tillnärma

medlemsstaternas lagar och andra författningar i

vissa avseenden när det gäller konsumentköp och

härmed förknippade garantier och att säkerställa en

enhetlig miniminivå för konsumentskyddet på den inre

marknaden (artikel 1.1). Direktivet är tillämpligt

när en fysisk eller juridisk person inom ramen för

närings- eller yrkesverksamhet säljer lösa saker

till en konsument. Med konsument avses enligt

direktivet en fysisk person som handlar för ändamål

som ligger utanför hans yrkes- eller

näringsverksamhet. Direktivet är inte tillämpligt på

varor som säljs exekutivt eller på annat sätt

tvångsvis på grund av lag. Det är inte heller

tillämpligt på vatten och gas som inte säljs i

begränsad volym eller bestämd kvantitet eller på

elektricitet.

I direktivet finns bestämmelser om säljarens

skyldighet att leverera avtalsenliga varor (artikel

2), konsumentens rättigheter vid bristande

avtalsenlighet (artikel 3), säljarens regressrätt

mot annan i tidigare säljled (artikel 4), säljarens

ansvarstid och konsumentens reklamationsskyldighet

(artikel 5) samt garantier (artikel 6).

Direktivet innehåller vidare bestämmelser om att

reglerna skall vara tvingande till konsumentens

förmån (artikel 7.1), att konsumenten inte får

berövas det skydd som direktivet ger genom att lagen

i en icke-medlemsstat görs till tillämplig rätt med

avseende på avtalet (artikel 7.2), att konsumentens

rättigheter enligt direktivet skall kunna utövas

utan att det påverkar andra rättigheter som

konsumenten har enligt nationell lag (artikel 8.1),

och om att direktivet är ett s.k. minimidirektiv

(artikel 8.2).

Av det nu redovisade framgår att direktivet, till

skillnad från konsumentköplagen, inte innehåller

bestämmelser om tid och plats för avlämnande av

varan, risken för varan, säljarens dröjsmål,

konsumentens rätt att hålla inne betalningen,

skadestånd vid fel på varan, priset och tidpunkten

för betalning, avbeställning, köparens dröjsmål,

verkningar av hävning och bortfall av rätt till

hävning, konsumentens rätt att vända sig till

näringsidkare i tidigare säljled och frågan om när

ett meddelande skall anses ha kommit fram.

Direktivet och dess genomförande i svensk rätt

I propositionen erinrar regeringen om att ett

direktiv, enligt artikel 249 i EG-fördraget, är

bindande för medlemsstaterna med avseende på det

resultat som skall uppnås, men överlåter åt

medlemsstaterna att bestämma form och

tillvägagångssätt för genomförandet. Staterna är

således inte bundna av direktivets terminologi och

systematik, om väl det avsedda resultatet uppnås med

en annan terminologi och systematik. Vid

genomförandet av konsumentköpsdirektivet bör, enligt

vad som anförs i propositionen, utgångspunkten vara

att i möjligaste mån ansluta sig till den

terminologi och systematik som redan finns, framför

allt i konsumentköplagen men även i

konsumenttjänstlagen. Vidare bör man, menar

regeringen, söka att lösa frågor som övervägts

tidigare vid genomförandet av direktiv på

närliggande områden på samma sätt som i dessa

tidigare sammanhang.

I propositionen framhålls att direktivets karaktär

av minimireglering ger goda förutsättningar att

genomföra direktivet på ett sätt som står i samklang

med svenska allmänna köprättsliga principer och som

går väl att förena med den civilrättsliga

lagstiftningen i övrigt. Det ger även möjlighet att

genomföra direktivet så att dess konsumentskydd

säkert blir uppfyllt, samtidigt som nu gällande

skydd inte urholkas.

Ytterligare en utgångspunkt för direktivets

genomförande bör, anförs det i propositionen, vara

att hålla fast vid den enligt regeringens

uppfattning rådande balansen mellan köpare och

säljare och att inte annat än i undantagsfall göra

mer omfattande lagändringar än vad som direktivet

kräver.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse

för konsumentköpsdirektivets viktigare delar och

regeringens förslag och bedömningar vad gäller

direktivets genomförande i svensk rätt.

En central del av det som utgör direktivets

konsumentskydd är säljarens skyldighet att till

konsumenten leverera avtalsenliga varor (artikel

2.1). För att förenkla tillämpningen av principen om

avtalsenlighet anges i direktivet att varor skall

presumeras vara avtalsenliga om de uppfyller vissa i

direktivet närmare angivna kriterier (artikel 2.2).

Sålunda skall en vara anses vara avtalsenlig om den

a) stämmer överens med den beskrivning som

säljaren har lämnat och har samma egenskaper som den

vara som säljaren har förevisat konsumenten som prov

eller modell,

b) är lämplig för det särskilda ändamål för vilket

konsumenten behöver den och som han har informerat

säljaren om vid tidpunkten för avtalets ingående och

som säljaren har godtagit,

c) är lämplig för de ändamål för vilka varor av

samma slag vanligen används, och

d) är av den kvalitet och ha de prestanda som

varor av samma slag vanligen har och som konsumenten

rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varans art

och med beaktande av de offentliga uttalanden om

varans särskilda egenskaper som kan ha gjorts av

säljaren, tillverkaren eller företrädare för denne.

Om det saknas särskilda avtalsvillkor skall alltså

denna presumtionsregel användas för att avgöra om

varan i fråga kan anses stämma överens med vad som

följer av avtalet.

Motsvarande bestämmelser finns i huvudsak i 16 §

konsumentköplagen. Enligt paragrafens första stycke

gäller att en vara i fråga om art, mängd, kvalitet,

andra egenskaper och förpackning skall stämma

överens med vad som följer av avtalet. Om inte annat

följer av avtalet, skall varan enligt 16 § andra

stycket

1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av

samma slag i allmänhet används,

2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket

köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren

vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål

och köparen har haft rimlig anledning att förlita

sig på säljarens sakkunskap och bedömning,

3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till

genom att lägga fram prov eller modell, och

4. vara förpackad på vanligt eller annars

försvarligt sätt, om förpackning behövs för att

bevara eller skydda varan.

Avviker en vara från vad som är avtalat eller, i

avsaknad av avtal, från någon av de i punkt 1-4

angivna minimireglerna, skall den enligt 16 § tredje

stycket 1 anses felaktig. Därutöver finns i 16 §

tredje stycket 3 en supplerande bestämmelse om att

varan skall anses felaktig också om den i något

annat avseende avviker från vad som köparen med fog

kunnat förutsätta. Därtill kommer att det i 19 §

finns särskilda regler om felbedömningen för det

fall köparen har förlitat sig på felaktig

marknadsföring.

I propositionen konstaterar regeringen att såväl

konsumentköplagen som konsumentköpsdirektivet ger

uttryck för principen att säljaren är skyldig att

leverera avtalsenliga varor. Utgångspunkten för

felbedömningen bör, enligt vad som anförs i

propositionen, även fortsättningsvis vara vad

parterna kommit överens om i avtalet. Först om

avtalet inte ger besked om hur varan skall vara

beskaffad, bör allmänna regler om varans

beskaffenhet komma till användning. Behov av någon

lagstiftningsåtgärd med anledning av artikel 2.1

föreligger mot denna bakgrund inte enligt

regeringens uppfattning.

Presumtionsregeln i artikel 2.2 anger således när

en vara skall anses vara avtalsenlig, medan

motsvarande bestämmelse i 16 § andra stycket

konsumentköplagen anger när en vara skall anses vara

felaktig. Enligt regeringens bedömning torde denna

skillnad i systematik inte medföra någon skillnad i

sak. Inte heller kan direktivet, anförs det i

propositionen, anses hindra att konsumentköplagens

allmänna bestämmelser om varans beskaffenhet även i

fortsättningen utformas som minimiregler.

När det gäller de i artikel 2.2 a-d närmare

angivna kriterierna för när en vara skall anses

avtalsenlig konstateras i propositionen att dessa

kriterier i allt väsentligt antingen motsvaras av

vad som redan gäller enligt konsumentköplagen eller

att svensk rätt ger konsumenten ett starkare skydd

än vad som krävs i direktivet. I klarhetens intresse

och för att garantera ett korrekt genomförande av

direktivet föreslås dock en komplettering i 16 §

andra stycket konsumentköplagen som innebär att

varan - utöver att ha de egenskaper som säljaren har

hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell

- också skall stämma överens med den beskrivning av

varan som säljaren har lämnat.

En annan central del av direktivets konsumentskydd

utgörs av de rättigheter vid bristande

avtalsenlighet som konsumenten skall kunna göra

gällande mot näringsidkaren. Om en vara inte är

avtalsenlig, skall konsumenten ha rätt att i första

hand få varan reparerad eller utbytt. Detta skall

ske utan kostnad och inom rimlig tid och utan

väsentlig olägenhet för konsumenten. I andra hand

har konsumenten rätt att kräva ett lämpligt

prisavdrag eller att häva avtalet (artikel 3.2 och

3.3). Hävning får dock inte ske om felet är ringa

(artikel 3.6).

Av 22 § konsumentköplagen följer att köparen,

under vissa förutsättningar som anges i 23-29 §§,

bl.a. kan kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag

eller hävning av köpet om varan är felaktig. I

propositionen gör regeringen bedömningen att de

rättigheter som anges i artikel 3.2 motsvarar vad

som redan gäller enligt påföljdskatalogen i 22 §

konsumentköplagen och att direktivet i detta

avseende således inte kräver någon lagändring. För

att på ett korrekt sätt genomföra direktivets

bestämmelser i fråga om de närmare förutsättningarna

för att konsumenten skall kunna göra gällande

påföljderna avhjälpande och omleverans föreslås dock

vissa ändringar i 26 och 27 §§ konsumentköplagen.

Vidare föreslås en ändring i 28 § som rör

förutsättningarna för prisavdrag och hävning.

Av artikel 3.1 följer att det alltid är säljaren som

har det direkta ansvaret gentemot köparen för att

varan är avtalsenlig. I artikel 4 finns dock

bestämmelser om säljarens regressrätt som ger

säljaren rätt att i sin tur rikta anspråk mot

tillverkaren, en säljare i tidigare säljled eller

någon annan mellanhand i avtalskedjan som är

ansvarig för att varan är felaktig. Frågan om mot

vem eller vilka säljaren kan vända sig regressvis -

och på vilket sätt detta kan ske - skall, enligt

direktivet, avgöras enligt nationell lag.

I propositionen konstateras att det av

grundläggande avtalsrättliga principer redan i dag

följer att en säljare kan rikta anspråk mot sin

avtalspart bakåt i en avtalskedja. Eftersom det i

direktivet överlämnats åt medlemsstaterna att fritt

avgöra mot vem eller vilka den slutliga säljaren

skall få vända sig med sitt anspråk, krävs därför

ingen lagstiftningsåtgärd med anledning av artikel

4. Det saknas vidare, anförs det i propositionen,

anledning att nu likväl överväga lagstiftning i

frågan.

Enligt svensk köprätt är reklamation en

förutsättning för att en köpare skall ha rätt att

göra gällande påföljder på grund av fel i varan.

Därvid blir två tidsfrister av betydelse. För det

första skall reklamation ske inom viss tid efter det

att felet upptäckts eller borde ha upptäckts. Vidare

krävs - för det andra - att reklamationen sker inom

viss tid efter det att köparen tagit emot varan. Den

senare tidsfristen är således en preskriptionsfrist.

Av 23 § första stycket konsumentköplagen följer

att köparen inte får åberopa att varan är felaktig

om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom

skälig tid efter det att felet märkts eller borde ha

märkts. Av tredje stycket i samma paragraf framgår

att preskriptionsfristen uppgår till två år, räknat

från den tidpunkt då köparen har tagit emot varan,

om annat inte följer av en garanti eller liknande

utfästelse. Motsvarande gäller även enligt 17 §

konsumenttjänstlagen (1985:716).

I artikel 5.1 föreskrivs att säljaren skall anses

ansvarig när den bristande avtalsenligheten visar

sig inom två år efter leveransen av varan. Om de

påföljder som anges i artikel 3.2, dvs. reparation,

utbyte, prisavdrag och hävning, enligt nationell

rätt är föremål för en preskriptionsfrist, får den

fristen inte löpa ut inom två år från tidpunkten för

leveransen. Medlemsstaterna får bestämma att

konsumenten, för att vara bevarad vid sin rätt att

åberopa att varan är felaktig, måste lämna säljaren

meddelande om felet inom viss tid. En sådan

reklamationsfrist får enligt artikel 5.2 inte vara

kortare än två månader från det att konsumenten

upptäckte felet.

Regeringen konstaterar att direktivets

reklamationsfrist om två månader räknat från den

tidpunkt då felet upptäcktes i allmänhet måste anses

vara mer konsumentvänlig än vad som följer av

konsumentköplagens krav på att reklamation skall ske

inom skälig tid efter det att felet märkts eller

borde ha märkts. I propositionen föreslås därför en

bestämmelse av den innebörden att en reklamation

alltid skall anses ha skett i rätt tid om det sker

två månader efter det att köparen märkt felet. Den

föreslagna bestämmelsen medger dock att reklamation

sker inom en längre tid efter det att köparen märkt

eller borde ha märkt felet om tiden i det enskilda

fallet anses vara skälig. Motsvarande ändringar

föreslås även i konsumenttjänstlagen.

När det gäller preskriptionstiden på två år gör

regeringen bedömningen att genomförandet av

direktivet i detta avseende inte kräver någon

ändring i svensk rätt. Enligt vad som redovisas i

propositionen bereds dock inom Regeringskansliet för

närvarande frågan huruvida preskriptionsfristen

likväl bör förlängas av andra skäl än direktivet.

Artikel 5.3 innehåller en bevisregel som tar sikte

på det fall att ett fel - i praktiken en

funktionssvikt - visar sig i varan redan efter en

relativt kort tid av normal användning. Enligt

artikeln skall, om motsatsen inte bevisas, en

bristande avtalsenlighet som visar sig inom sex

månader från leveransen av varan presumeras ha

funnits vid tidpunkten för leveransen, utom när

denna presumtion är oförenlig med varans eller den

bristande avtalsenlighetens art.

I konsumentköplagen finns i dag ingen motsvarande

reglering. I stället är det i princip köparen som

har bevisbördan för att en vara är felaktig och att

felet fanns redan vid den för felbedömningen

relevanta tidpunkten, dvs. avlämnandet. I

rättspraxis har visserligen köparens bevisbörda

tillämpats förhållandevis generöst mot köparen.

Sålunda har det exempelvis ansetts tillräckligt för

att beviskravet skall anses vara uppfyllt att

köparen gör mer sannolikt att felet funnits redan

vid avlämnandet än att det berott på någon senare

inträffad omständighet (jfr rättsfallet NJA 1991 s.

481). Även med beaktande av denna för konsumenten

fördelaktiga tillämpning av beviskravet är det dock,

enligt regeringens bedömning, tydligt att artikel

5.3 kräver en ändring i konsumentköplagen. I

propositionen föreslås därför en ny paragraf av

innebörd att ett fel som visar sig inom sex månader

efter det att varan avlämnades skall anses ha

funnits vid tidpunkten för avlämnandet, om inte

annat visas eller om detta är oförenligt med varans

eller felets art.

I artikel 6 finns bestämmelser om garantier. Med en

garanti avses i direktivet varje utfästelse som en

säljare eller tillverkare utan extra kostnad gör

till konsumenten och som innebär att han skall

återbetala det betalade priset eller byta ut,

reparera eller på något annat sätt befatta sig med

konsumentvaran, om den inte motsvarar

specifikationerna i garantibeviset eller i reklam

som rör varan (artikel 1.2 e). En garanti skall vara

juridiskt bindande för den som utfärdar den och

alltid innehålla viss information. Sålunda skall det

tydligt förklaras vad garantin omfattar och vad som

erfordras för att konsumenten skall kunna göra

garantin gällande. Därutöver skall det anges att

konsumenten har vissa rättigheter enligt den

tillämpliga nationella lagen och att dessa

rättigheter inte påverkas av vad som stadgas i

garantin (artikel 6.2 och 6.3). För det fall en

garanti inte skulle uppfylla de krav som uppställs i

direktivet skall den i och för sig alltjämt vara

giltig. Konsumenten skall således kunna åberopa sig

på den, vilket framgår av artikel 6.5.

I konsumentköplagen finns inte någon definition av

garantibegreppet. Verkan av garantier och liknande

utfästelser regleras dock i 21 §. Enligt denna

bestämmelse skall fel i varan anses föreligga om den

under garantitiden försämras i det avseende som

utfästelsen omfattar, såvida inte näringsidkaren gör

sannolikt att varans försämring beror på

olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller

vanvård, onormalt brukande eller något annat

liknande förhållande på köparens sida.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att det

saknas anledning att i konsumentköplagen införa

någon definition av begreppet garanti och att svensk

rätt får anses uppfylla direktivets krav i artikel

6.1 om att en garanti skall juridiskt binda den som

ger garantin. Någon lagstiftningsåtgärd krävs därför

inte i dessa avseenden. Däremot föreslås, för att

genomföra artiklarna 6.2 och 6.3, ändringar i

marknadsföringslagen som innebär att en

näringsidkare som vid marknadsföringen erbjudit en

garanti eller liknande utfästelse skall lämna

köparen viss närmare angiven information samt att

utfästelsen och informationen skall lämnas i en

handling eller annan varaktig form. En näringsidkare

som åsidosätter dessa skyldigheter skall, enligt

förslaget, kunna drabbas av skadeståndssanktion, men

inte marknadsstörningsavgift.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att lagstiftningen inom

EU:s medlemsländer vad gäller köp av konsumentvaror

uppvisar en splittrad bild i en rad frågor,

exempelvis påföljder vid fel i varan, garantier samt

reklamations- och preskriptionsfrister. Antagandet

av konsumentköpsdirektivet med dess minimiregler på

en förhållandevis hög skyddsnivå måste därför,

enligt utskottets mening, ses som ett viktigt steg i

strävan att förverkliga den inre marknaden, även för

konsumenterna i den vardagliga handeln. Som

framhålls i propositionen kommer nämligen ett mer

likartat regelverk på området att göra det lättare

för konsumenterna att dra största möjliga nytta av

den inre marknaden. Samtidigt underlättar det för

näringsidkarna att sälja sina varor i hela EU,

vilket i sin tur kan ge upphov till en ökad

konkurrens och ett ökat utbud.

Konsumentköpsdirektivet kan således, när det är

genomfört i hela unionen, antas komma att bli av

stor betydelse för den framtida handeln inom EU.

De i propositionen framlagda lagförslagen och

redovisade bedömningarna bygger, enligt utskottets

uppfattning, på ett omsorgsfullt utrednings- och

beredningsarbete och ger uttryck för en väl avvägd

balans mellan de olika intressen som gör sig

gällande på området. I det sammanhanget vill

utskottet särskilt framhålla sin tillfredsställelse

över att regeringen, i samarbete med övriga nordiska

länder, under förhandlingsarbetet lyckats påverka

direktivets slutliga utformning i en sådan riktning

att det kommit att ligga väl i linje med den

nordiska köprätten och att en nordisk rättslikhet på

området kunnat upprätthållas.

Någon motion har inte väckts med anledning av

propositionen i denna del, och utskottet kan för sin

del inte finna annat än att de föreslagna

lagändringarna innebär att Sverige kommer att

uppfylla vad som krävs i direktivet.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna i 13 a

och 29 §§ marknadsföringslagen (lagförslag 3)

föreslås även ändras i proposition 2001/02:150 Lag

om elektronisk handel och andra

informationssamhällets tjänster, m.m. Denna

proposition kommer att behandlas av utskottet senare

under våren 2002 i betänkande 2001/02:LU29. Enligt

utskottets mening bör de i detta ärende föreslagna

ändringarna i marknadsföringslagen av

författningstekniska skäl inte beslutas nu utan

samordnas med lagförslagen i betänkande

2001/02:LU29. Lagförslag nr 3 bör därför, ehuru

utskottet i sak ställer sig bakom propositionen

också i denna del, utgå.

Köparens skydd mot säljarens

borgenärer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

en ny bestämmelse i konsumentköplagen. Den

föreslagna bestämmelsen innebär att en

köpare, vid köp som omfattas av

konsumentköplagen, får sakrättsligt skydd mot

säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet.

Något krav på besittningsövergång för att

erhålla sådant skydd skall således inte

längre gälla.

Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande

inte bara mellan parterna i ett rättsförhållande

utan också mot utomstående personer, dvs. tredje

man. Som exempel på sådana rättigheter kan nämnas

äganderätt till fast och lös egendom samt panträtt

och andra säkerhetsrätter. Den viktigaste delen av

det sakrättsliga regelsystemet avser under vilka

förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har

skydd mot tredje man på motsatt sida vid överlåtelse

eller upplåtelse av en rättighet. Betydelsen av de

sakrättsliga reglerna är stor, särskilt när det

gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda

sitt anspråk mot den andra partens borgenärer vid

utmätning eller konkurs som riktas sig mot den

sistnämnde. Förvärvarens sakrättsliga skydd vid

utmätning och konkurs hos motparten brukar kallas

separationsrätt.

I svensk lagstiftning finns inte någon allmän

bestämmelse om när äganderätten går över från

säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom

och köparen därmed blir sakrättsligt skyddad.

Tidpunkten för äganderättens övergång har ansetts

kunna bestämmas enligt två principer. Den ena,

avtalsprincipen, innebär att äganderätten övergår

till köparen i och med avtalet. Den andra,

traditionsprincipen, innebär att äganderätten går

över först genom tradition, dvs. då egendomen

överlämnats till köparen, som därmed fått den i sin

besittning. Med uttrycket besittning avses i dessa

sammanhang inte att någon har en viss rättighet till

t.ex. ett föremål, utan enbart det faktiska

förhållandet att någon - med eller utan rätt -

innehar någonting.

Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag eller

något senare ansågs avtalsprincipen gälla som en

allmän grundsats vid köp av lös egendom. Genom

tillkomsten av förordningen (1835:25 s. 3) angående

vad som iakttagas bör vid handel med lösören, vilka

köparen låter i säljarens vård kvarbliva ändrades

rättsläget när det gällde sådan lös egendom som

brukar betecknas lösören eller lösa saker, dvs. i

princip olika flyttbara saker som fordon, maskiner,

möbler, råmaterial och varor. År 1845 ersattes 1835

års förordning med en ny förordning i ämnet. Denna

författning är alltjämt gällande och har sedan år

1977 rubriken lag (1845:50 s. 1) om handel med

lösören som köparen låter i säljarens vård

kvarbliva. Liksom 1835 års förordning var lagen

ursprungligen tillämplig endast vid utmätning men

utvidgades år 1907 till att också gälla vid konkurs.

Reglerna i förordningen och lagen innebär att den

som köper en lös sak, men låter den stanna kvar hos

säljaren måste iaktta vissa formföreskrifter för att

egendom skall kunna skyddas mot att utmätas för

säljarens skuld och, vid säljarens konkurs, från att

räknas in bland konkursboets tillgångar.

De nämnda reglerna om s.k. lösöreköp kom i

rättspraxis att motsatsvis tolkas så att köp av lösa

saker som inte sker enligt formföreskrifterna kan

ges sakrättsligt skydd först sedan egendomen kommit

i köparens besittning.

Även vid rättshandlingar utanför lösöreköpslagens

tillämpningsområde har traditionsprincipen stor

betydelse. En gåva av lös sak är enligt lagen

(1936:83) angående vissa utfästelser om gåva inte

giltig mot givarens borgenärer förrän det

bortskänkta kommit i gåvotagarens besittning. Vid

förvärv av löpande skuldebrev kräver

skuldebrevslagen (1936:81) besittningsöverföring för

uppnående av sakrättsligt skydd. Vidare förutsätter

en giltig pantsättning av lös sak att det pantsatta

kommit i panthavarens besittning (10 kap. 1 §

handelsbalken).

Besittningens betydelse för frågan om när

äganderätten övergår har också kommit till uttryck i

utsökningsbalken. Enligt 4 kap. 18 §

utsökningsbalken skall nämligen den som har lös

egendom i sin besittning antas vara ägare till den,

om det inte framgår att egendomen tillhör någon

annan. Presumtionen medför att egendom i någons

besittning i allmänhet kan mätas ut för dennes

skuld. Reglerna i utsökningsbalken kan på detta sätt

sägas vara en spegelbild av vad som gäller vid

förvärv av lös egendom. Den omständigheten att en

person har fått besittning till en sak har alltså

stor betydelse för hans eller hennes möjligheter att

skydda sina rättigheter vid utmätning eller konkurs

på motpartens sida.

Även i andra avseenden har emellertid besittningen

betydande rättsverkningar. Vid förvärv av egendom

från en person som saknar rätt att förfoga över den

blir förvärvaren skyddad mot den rätte ägarens

anspråk på att få tillbaka egendomen, om förvärvaren

var i god tro och fått egendomen i sin besittning.

Bestämmelser om detta finns i lagen (1986:796) om

godtrosförvärv av lösöre. Vid kolliderande

upplåtelser av rättigheter till viss lös egendom,

t.ex. då samma sak säljs till två personer eller då

den ene förvärvar äganderätten och den andre får

panträtt i egendomen, gäller att den som först får

egendomen i sin besittning har bättre rätt till den,

under förutsättning att han eller hon var i god tro.

Utredningen om konsumenträttsliga frågor

Frågor rörande besittningens betydelse i svensk rätt

var föremål för utskottets överväganden vid ett

flertal tillfällen i slutet av 1980-talet och i

början av 1990-talet med anledning av motioner med

krav på ett förstärkt sakrättsligt konsumentskydd

vid säljarens insolvens och konkurs och krav på en

samlad översyn av den svenska sakrätten (se bl.a.

bet. LU 1987/88:1, bet. 1989/90:LU5, bet.

1989/90:LU35 och bet. 1991/92:LU7).

När frågan behandlades hösten 1992 i det av

riksdagen godkända betänkandet 1992/93:LU2 anförde

utskottet att det måste krävas tungt vägande skäl

för att frångå gällande ordning i svensk rätt vad

gäller besittningsövergångens betydelse och

konstaterade att sådana skäl då inte förelåg.

Utskottet uteslöt dock inte att det på särskilda

rättsområden kunde finnas anledning att överväga om

kravet på besittningsöverföring för skydd mot

säljarens borgenärer alltjämt borde upprätthållas

och förutsatte att frågan om att ersätta

lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen

praktiskt hanterbara bestämmelser skulle komma att

tas upp till närmare överväganden inom

Regeringskansliet.

Regeringen tillkallade i oktober 1993 en särskild

utredare med uppgift att göra en utvärdering och

översyn av vissa frågor med anknytning till

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (dir.

1993:101). Utredningen antog namnet Utredningen om

konsumenträttsliga frågor. I uppdraget ingick bl.a.

att överväga behovet av ett förstärkt sakrättsligt

konsumentskydd vid säljarens insolvens. Om ett

sådant behov förelåg skulle utredningen överväga om

ett förbättrat skydd kunde skapas genom bestämmelser

om avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp.

Utredningen hade även i uppdrag att bl.a. överväga

frågor rörande preskriptionstiden för konsumentens

rätt att göra gällande fel i en vara eller tjänst,

konsumentens rätt att avbeställa en köpt vara eller

en avtalad tjänst, omfattningen av näringsidkarens

produktansvar och vissa avvikelser mellan

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

Utredningen redovisade sitt uppdrag i februari

1995 i betänkandet (SOU 1995:11) Nya

konsumentregler. I betänkandet konstaterade

utredningen att det fanns ett behov av att förstärka

det rättsliga skyddet för konsumenter vid säljarens

insolvens. Efter att ha övervägt och förkastat vissa

andra alternativ, bl.a. en modernisering av

lösöreköplagen, förordade utredningen att

traditionskravet skulle avskaffas vid köp enligt

konsumentköplagen och att köparen i dessa fall

skulle vara skyddad mot säljarens borgenärer redan i

och med köpeavtalet. Utredningen föreslog därutöver

införandet av en ny bestämmelse i konkurslagen

(1987:672) med den innebörden att

återvinningsfristen beträffande köp och byte enligt

konsumentköplagen skulle börja löpa först när varan

kommit i köparens besittning.

Utredningen berörde även frågan om en generell

övergång till avtalsprincipen vid överlåtelse av

lösa saker, dvs. även för kommersiella köp, och drog

slutsatsen att detta endast skulle medföra ett fåtal

följdändringar och begränsade verkningar även i

övrigt. Något förslag i detta avseende lades dock

inte fram, eftersom frågan inte ingick i

utredningens uppdrag.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen - efter hörande

av Lagrådet - att riksdagen skall anta det i

propositionen framlagda förslaget till en ny

bestämmelse, 49 §, i konsumentköplagen (1990:932).

Regeringens förslag återges i bilaga 1 och

lagförslaget i bilaga 2. Ingen motion har väckts med

anledning av propositionen i denna del.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att

rättsläget vad gäller konsumentens skydd mot

säljarens borgenärer inte är helt tillfredsställande

och att det är svårt att motivera att konsumentens

intresse att få ut den vara som han har köpt och

betalat skall få vika för övriga borgenärers, dvs. i

praktiken främst institutionella kreditgivares,

intresse av att få utdelning för sina

penningfordringar. Det är vidare, menar regeringen,

lätt att invända mot att näringsidkarens

fordringsborgenärer inte gärna enbart av det skälet

att varan har lämnats kvar hos säljaren kan anses ha

ett tillräckligt befogat anspråk på att få

tillgodogöra sig en såld vara som näringsidkaren har

erhållit betalning för och således få tillgodogöra

sig såväl köpeskillingen som varan. I stället

framstår det som naturligt att ge en bättre

ställning åt konsumenten, vars anspråk är riktade

mot en betalad och individualiserad vara. Enligt

regeringens uppfattning finns det således goda skäl

för att konsumentens intresse att få ut sin vara

skall ges försteg och att traditionskravet alltså

skall överges vid konsumentköp.

Det kan visserligen, anförs det i propositionen,

resas vissa invändningar också mot ett till

konsumentköp begränsat övergivande av

traditionsprincipen. Dessa invändningar är dock,

enligt regeringens uppfattning, inte tillräckligt

tungt vägande. I propositionen föreslås därför att

det skall införas en ny bestämmelse i

konsumentköplagen som innebär att köparen vid köp

enligt konsumentköplagen skall vara skyddad mot

säljarens borgenärer redan i och med köpeavtalet.

Det skall således fortsättningsvis inte krävas att

köparen får varan i sin besittning. En förutsättning

för att köparen skall kunna åtnjuta ett sådant skydd

är dock, enligt förslaget, att den köpta egendomen

är individualiserad, dvs. att det vidtagits åtgärder

så att det framgår att varan är avsedd för köparen.

Till skillnad från Utredningen om konsumenträttsliga

frågor gör regeringen den bedömningen att det inte

föreligger tillräckligt behov av en särskild

bestämmelse vad gäller utgångspunkten för

återvinningsfristen i konkurs vid köp som omfattas

av konsumentköplagen. Någon sådan bestämmelse

föreslås därför inte.

Som redovisats i det föregående fann Utredningen

om konsumenträttsliga frågor att en generell

övergång till avtalsprincipen endast torde medföra

ett fåtal följdändringar och begränsade verkningar

även i övrigt. Regeringen gör dock i propositionen

den bedömningen att det inte finns tillräckligt stöd

för en sådan generell reform och att det för

närvarande inte heller är motiverat att överväga

saken.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att traditionsprincipen

sedan lång tid tillbaka är av grundläggande

betydelse för svensk rätt. Det är således ett

utmärkande drag inom civilrätten att stor betydelse

tillmäts det förhållandet att viss egendom finns i

någons besittning. Som närmare redovisats i det

föregående gäller detta inte bara inom köprätten

utan också inom en rad andra rättsområden. En

generell övergång från traditionsprincipen till

avtalsprincipen bör, mot den bakgrunden, kräva tungt

vägande skäl och att påtagliga samhällsekonomiska

fördelar står att vinna med en sådan övergång.

Utskottet delar regeringens bedömning att det inte

föreligger tillräckligt stöd för en sådan

genomgripande reform eller skäl att för närvarande

närmare överväga frågan.

I likhet med regeringen anser utskottet däremot

att traditionsprincipen bör kunna överges när det

gäller köp enligt konsumentköplagen. Som framhålls i

propositionen kom nämligen kravet på

besittningsövergång för erhållande av sakrättsligt

skydd till i en tid då de ekonomiska förhållandena i

samhället var helt andra än i dag. Sålunda kan det

vid den tiden ha framstått som mer naturligt att för

borgenärsskydd uppställa krav på att besittningen

till den sålda varan skulle ha frångått säljaren och

övergått till köparen. Med den rörlighet och

omsättning som numera råder när det gäller

konsumentköp har de bakomliggande förhållandena helt

ändrats och, som påpekas i propositionen, är det då

inte ändamålsenligt med ett krav på

besittningsövergång.

Som närmare utvecklas i propositionen föreligger

vidare från konsumentskyddsaspekt ett behov av att

stärka den rättsliga ställningen för konsumenterna

vid säljarens insolvens och konkurs. Visserligen

kan, som regeringen också påpekar, vissa

invändningar riktas även mot den föreslagna mer

begränsade övergången till avtalsprincipen. Bland

annat gäller detta risken för skentransaktioner och

gränsdragningsproblem mellan köp som faller inom

respektive utanför konsumentköplagens

tillämpningsområde. I likhet med regeringen gör dock

utskottet den bedömningen att dessa invändningar

inte väger över de fördelar som står att vinna med

en övergång till avtalsprincipen i fråga om

konsumentköp.

Med det anförda ställer sig utskottet bakom

propositionen också i denna del och föreslår att

riksdagen skall anta lagförslaget.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:134 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet

- att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716).

Lagförslagen finns i bilaga 2 till betänkandet.

BILAGA 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

konsumentköplagen (1990:932)

2 Förslag till lag om ändring i

konsumenttjänstlagen (1985:716)