Bet. 2002/03:AU3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2002/03:AU3

FN-konventionen mot kvinnodiskriminering,jämställdhetsfrågor och andra diskrimineringsfrågorm.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens proposition

2002/03:19 Konventionen mot kvinnodiskriminering och

frågan om ett individuellt klagomålsförfarande.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner 1999 års

fakultativa protokoll till FN:s konvention om

avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Genom protokollet ges enskilda individer eller

grupper av individer som anser sig ha utsatts för

kränkning möjlighet att göra en framställan till den

särskilda kommitté som har till uppgift att övervaka

efterlevnaden av konventionen.

I betänkandet behandlas också ca 70 motionsförslag

från den allmänna motionstiden hösten 2002 som rör

jämställdhetsfrågor och andra diskrimineringsfrågor

m.m. I motionerna finns en rad olika förslag som rör

jämställdheten på arbetsmarknaden och i

näringslivet, jämställdhetsaspekter vid offentligt

utredningsarbete, mansrollen och familjen,

lönediskriminering, s.k. jämställdhetsmärkning,

frågor om mångfald och etnisk diskriminering och

frågor som rör diskriminering på grund av ålder och

på grund av funktionshinder. Även frågor som rör

homo-, bi- och transsexuella behandlas. Motionerna

avser även antidiskrimineringslagstiftningen på

dessa områden och förslag förs fram om lagstiftning

till skydd för ytterligare grupper. Det finns även

motioner som efterlyser en sammanhållen lagstiftning

mot diskriminering.

Utskottet, som konstaterar dels att regeringen har

aviserat en proposition med lagförslag som ersätter

delar av den nuvarande lagstiftningen, dels att en

utredning har i uppdrag att bland många andra frågor

överväga en sammanhållen lagstiftning mot

diskriminering, avstyrker motionerna.

När det gäller frågan om forum i processer om

diskriminering i arbetslivet föreslår utskottet ett

tillkännagivande till regeringen av innebörd att den

nyssnämnda utredningen noga bör överväga de olika

förslag som har förts fram i denna fråga. Regeringen

bör tillse att så sker.

I ärendet finns 26 reservationer som avgivits av

företrädarna för Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna,

Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet de

gröna.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. FN-konventionen mot

kvinnodiskriminering

Riksdagen godkänner 1999 års fakultativa

protokoll till Förenta nationernas (FN)

konvention om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2002/03:19.

2. Allmänna frågor om jämställdhet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A215

yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A241 yrkande 11

(fp), 2002/03:A242 yrkande 2 (kd) samt

2002/03:A315 yrkande 13 (m).

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (kd)

3. Forskningen på jämställdhetsområdet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A365 yrkande 1

i denna del (v).

4. Jämställdhetsaspekter vid offentligt

utredningsarbete m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:A319 yrkandena

1 och 2 (v).

5. Analys av skillnader i uttag av

föräldraledighet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkandena

14 och 26 (kd).

Reservation 4 (kd)

6. Männens roll i jämställdhetsarbetet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A322 yrkandena

1, 3 och 8 (mp).

7. Allmänt om jämställda löner och

lönediskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A215

yrkande 3 (s), 2002/03:A241 yrkande 9 (fp),

2002/03:A242 yrkande 20 (kd), 2002/03:A275 (s),

2002/03:A365 yrkande 1 i denna del (v) samt

2002/03:A366 yrkandena 10 och 11 (c).

Reservation 5 (kd, c)

Reservation 6 (fp)

8. Jämställdhetslagen m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkandena

13 och 15 (kd).

Reservation 7 (kd)

9. Utvärdering av ändringarna i

jämställdhetslagen

Riksdagen avslår motion 2002/03:A300 yrkande 2

(v).

10. Skadestånd i jämställdhetsmål

Riksdagen avslår motion 2002/03:A366 yrkande 9

(c).

Reservation 8 (fp, c)

11. Frågor om planerade graviditeter

Riksdagen avslår motion 2002/03:A360 (s).

12. Jämställdhetsmärkning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A237 (mp),

2002/03:A241 yrkande 13 (fp) och 2002/03:A242

yrkande 22 (kd).

Reservation 9 (fp)

Reservation 10 (mp)

13. Allmänna frågor om mångfald och etnisk

diskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A203

yrkandena 1-3 (fp), 2002/03:A354 (s),

2002/03:Ju249 yrkande 22 (c), 2002/03:Sf289

yrkandena 23 och 24 (mp), 2002/03:Sf332 yrkande

25 (m) samt 2002/03:Sf334 yrkande 42 (kd).

Reservation 11 (fp, kd, c)

Reservation 12 (m)

14. Tvärkulturell kompetens

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf289

yrkande 25 (mp) och 2002/03:Sf336 yrkande 14 (v).

Reservation 13 (v)

15. Allmänna frågor om lagen om åtgärder

mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf226 yrkande

27 i denna del (fp).

Reservation 14 (fp)

16. Lagreglerat aktivt arbete för

mångfald

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K433

yrkande 5 (s), 2002/03:Sf289 yrkande 21 (mp) och

2002/03:Sf336 yrkande 13 (v).

Reservation 15 (mp)

17. Mångfaldsplaner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf334 yrkande

44 (kd).

Reservation 16 (kd)

18. Positiv särbehandling

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf226

yrkande 28 (fp), 2002/03:Sf289 yrkande 22 (mp),

2002/03:Sf332 yrkande 26 (m) och 2002/03:Sf336

yrkande 15 (v).

Reservation 17 (m)

Reservation 18 (fp)

19. Talerätt i Nämnden mot diskriminering

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf336 yrkande

12 (v).

20. Sammanhållen lagstiftning mot

diskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A241

yrkande 14 (fp), 2002/03:L249 yrkande 12 (fp) och

2002/03:Sf226 yrkande 27 i denna del (fp).

Reservation 19 (fp, c)

21. Diskriminering på grund av ålder

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A213

yrkande 1 (kd), 2002/03:A224 yrkande 1 (kd),

2002/03:A239 yrkande 34 (c), 2002/03:A337 yrkande

3 (mp) samt 2002/03:So358 yrkandena 1 och 2 (fp).

Reservation 20 (fp, kd, c)

22. Diskriminering på grund av

funktionshinder

Riksdagen avslår motion 2002/03:So457 yrkande 2

(kd).

Reservation 21 (kd)

23. Kunskaper om HBT-personers

livsvillkor

Riksdagen avslår motion 2002/03:L249 yrkande 19

(fp).

Reservation 22 (fp)

24. Diskrimineringslagstiftning beträffande

transsexuella m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:A317 yrkandena

4 och 5 (fp, s, v, c, mp).

Reservation 23 (fp, c, mp)

25. Övriga frågor om diskriminering

Riksdagen avslår motion 2002/03:A328 (s).

26. Forum i diskrimineringstvister

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts om en belysning av de

olika förslag som förts fram i frågan om forum i

diskrimineringstvister. Riksdagen avslår

motionerna 2002/03:A241 yrkande 10 (fp),

2002/03:A366 yrkande 7 (c) och 2002/03:Sf289

yrkande 7 (mp).

27. Underlag vid överväganden om

forumfrågan

Riksdagen avslår motion 2002/03:A300 yrkande 1

(v).

28. Rättegångskostnaderna i

diskrimineringsmål

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf336 yrkande

16 (v).

Reservation 24 (v)

29. Grupptalan på jämställdhetsområdet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A300

yrkande 3 (v) och 2002/03:A366 yrkande 8 (c).

Reservation 25 (c)

30. Sekretess i samband med anmälningar om

diskriminering

Riksdagen avslår motion 2002/03:A317 yrkande 3

(fp, s, v, c, mp).

Reservation 26 (fp, mp)

Stockholm den 6 februari 2003

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders

Karlsson (s), Laila Bjurling (s), Erik Ullenhag

(fp), Christer Skoog (s), Sonja Fransson (s),

Camilla Sköld Jansson (v), Cinnika Beiming (s),

Patrik Norinder (m), Lars Lilja (s), Tina Acketoft

(fp), Berit Högman (s), Henrik Westman (m), Britta

Lejon (s), Ulf Holm (mp), Tobias Billström (m),

Claes Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

2002/03

AU3

Redogörelse för ärendet

I detta ärende behandlas regeringens proposition

2002/03:19 Konventionen mot kvinnodiskriminering och

frågan om ett individuellt klagomålsförfarande.

I ärendet behandlas också de motioner som väckts

under den allmänna motionstiden hösten 2002 som rör

jämställdhet, diskriminering och mångfaldsfrågor.

Motionerna avser såväl mer allmänt hållna förslag

och synpunkter som frågor som rör lagstiftningen på

området.

Motionerna anges i den löpande framställningen

utan angivande av årtal, 2002/03.

Utskottets överväganden

FN:s konvention om avskaffande av

all slags diskriminering av kvinnor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

1999 års fakultativa protokoll till FN:s

konvention om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor, vilket innebär en

möjlighet till ett individuellt

klagomålsförfarande. Därmed tillstyrks

proposition 2002/03:19.

Propositionen

FN har sedan organisationen grundades arbetat med

att förbättra kvinnors ställning och bekämpa

diskriminering. Detta arbete resulterade i december

1979 i att FN:s generalförsamling antog konventionen

om avskaffande av all slags diskriminering av

kvinnor (konventionen mot kvinnodiskriminering).

Efter riksdagens godkännande av konventionen

ratificerades den av Sverige 1980. Konventionen

trädde i kraft den 3 september 1981.

Konventionen mot kvinnodiskriminering skapades som

ett komplement till de redan existerande

grundläggande FN-konventionerna. Den syftar till att

säkerställa att kvinnors rättigheter respekteras

genom att förbudet mot diskriminering av kvinnor

förtydligas och förstärks.

Ett grundläggande krav på de stater som anslutit

sig till konventionen är att införa principen om

jämställdhet mellan kvinnor och män i sina

rättssystem, bl.a. genom att upphäva alla

författningar som kan innebära diskriminering av

kvinnor och att införa lagstiftning som förbjuder

sådan diskriminering. Konventionsstaterna skall även

vidta lämpliga åtgärder på bl.a. de politiska,

sociala, ekonomiska och kulturella områdena för att

säkerställa jämställdheten mellan könen.

Konventionsstaterna skall vart fjärde år

rapportera till FN om vad som gjorts för att

genomföra konventionens bestämmelser. En beskrivning

skall lämnas av lagstiftning och andra rättsliga,

administrativa eller övriga åtgärder som vidtagits

och av de framsteg som har gjorts. Rapporterna

granskas av en särskild kommitté som årligen

rapporterar till FN:s generalförsamling om sin

verksamhet.

I flera internationella konventioner såsom FN-

konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter finns förfaranden som ger individer

klagorätt. Efter initiativ vid världskonferensen för

mänskliga rättigheter 1993 antog FN:s

generalförsamling 1999 ett fakultativt protokoll

(tilläggsprotokoll) till konventionen mot

kvinnodiskriminering. Genom protokollet får enskilda

individer eller grupper av individer möjlighet att

göra en framställan till kommittén med anledning av

en kränkning av de rättigheter som nämns i

konventionen. Kommittén får också möjlighet att göra

undersökningar på eget initiativ.

Sverige och flertalet EU-länder undertecknade

protokollet i december 1999.

I sina överväganden konstaterar regeringen att det

finns flera olika internationella system dit den

enskilde kan vända sig, vilket kan skapa problem

genom att olika rättspraxis kan uppkomma i fråga om

kränkning av samma rättighet. Detta problem är dock

relativt litet och bör inte hindra ett godkännande

av protokollet.

Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas

att antalet klagomål blir relativt stort. Eventuella

ökade kostnader bedöms dock vara begränsade och bör

enligt regeringen kunna hanteras inom befintliga

anslag.

Regeringen anser att tilläggsprotokollet har en

utformning som kan godtas. Även om överenskommelsen

inte förutsätter några ändringar av svensk lag är

den enligt regeringens bedömning av större vikt.

Tilläggsprotokollet skall därför enligt 10 kap. 2 §

regeringsformen godkännas av riksdagen.

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner 1999

års fakultativa protokoll till FN:s konvention om

avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Utskottets ställningstagande

Inga motioner har väckts med anledning av

propositionen.

Utskottet tillstyrker propositionen och föreslår

att riksdagen godkänner 1999 års fakultativa

protokoll till Förenta nationernas (FN) konvention

om avskaffande av all slags diskriminering av

kvinnor.

Allmänna frågor om jämställdhet

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med

allmänt hållna förslag och synpunkter på

jämställdhetsfrågorna. Utskottet konstaterar

att det är nödvändigt att integrera ett

jämställdhetsperspektiv i alla

politikområden. Arbete pågår på bred front,

och olika förslag är att vänta. Motionerna

avstyrks med hänvisning till detta. Jämför

reservationerna 1 (m), 2 (fp) och 3 (kd).

Vissa bakgrundsuppgifter

Sedan 1988 har könsfördelningen i statliga

myndighetsstyrelser på central och regional nivå

redovisats årligen för att ge riksdagen möjlighet

att följa utvecklingen. Bakgrunden är de mål för

kvinnorepresentationen i statliga organ som

riksdagen beslutade om med anledning av

propositionen Jämställdhetspolitiken inför 90-talet

(prop. 1987/88:105, bet. 1987/88:AU17). I det

sammanhanget beslutades om etappmål för andelen

kvinnliga ledamöter i de statliga

lekmannastyrelserna - 30 % 1992, 40 % 1995 - och som

slutmål 50 % 1998. Slutmålet uppnåddes inte.

Regeringen angav i stället att slutmålet skulle

ligga fast och vara uppnått senast 2001 (skr.

1999/2000:24, bet. 1999/2000:AU6). Enligt den

redovisning som lämnats i budgetpropositionen för

2003 (prop. 2002/03:1 utg. omr. 14, bil. 2) och som

avser förhållandena per den 31 december 2001 uppgick

andelen kvinnor i de statliga lekmannastyrelserna

till 47 %, vilket innebär att målet inte uppnåtts. I

budgetpropositionen redovisas också att de

genomsnittligt mest jämställda styrelserna finns

under Utbildnings- och Kulturdepartementen med 49 %

kvinnor. Högst andel kvinnliga ledamöter finns under

Socialdepartementet, 54 %, och högst andel män under

Försvarsdepartementet, 60 %. Totalt sett är knappt

16 % av de 230 nämnderna och styrelserna jämnt

könsfördelade. Andelen styrelser med kvinnor som

ordförande uppgår till strax under 33 %, vilket är

en ökning med knappt 5 procentenheter sedan

föregående år. Styrelserna under

Utrikesdepartementet har lägst andel kvinnliga

ordförande, 20 %. Slutligen visar redovisningen att

kvinnorna utgör 47 % av de ordinarie ledamöterna i

de regionala myndigheternas styrelser. Andelen är

högst inom försäkringskassorna och

länsarbetsnämnderna.

Motsvarande redovisning finns inte beträffande

myndighetscheferna, men enligt tillgängliga

uppgifter är 31 % av dem kvinnor. Av de

myndighetschefer som utnämndes 2001 var 22,5 %

kvinnor. Motsvarande siffra 2002 var 44,8 %.

När det gäller kvinnliga chefer i näringslivet kan

följande redovisas.

Enligt en rapport (SOU 1997:135) till regeringen

var andelen kvinnor 3,4 % bland de ordinarie

styrelseledamöterna i börsnoterade företag 1996, en

ökning från 1,4 % 1993.

I mars 2002 gav regeringen i uppdrag till docenten

Anna Wahl att som särskild utredare kartlägga

kvinnors deltagande på lednings- och styrelsenivå i

svenskt näringsliv (dir. 2002:19). Utredaren skall

följa upp en tidigare utredning, Mäns

föreställningar om kvinnor och chefskap (SOU

1994:3), som visade att 72 % av de privata

företagens styrelser vid den tidpunkten bestod av

enbart män och att 56 % av företagen hade

ledningsgrupper bestående av enbart män. Den

tidigare utredningen visade också att drygt 40 % av

företagen inte bedrev något organiserat

jämställdhetsarbete. I den nya utredningen skall en

sammanfattning göras av kunskapsläget i fråga om de

hinder och strukturer som styr utvecklingen mot

bakgrund av befintlig forskning på området.

Utredaren skall göra en samlad analys och föreslå

åtgärder för att öka kvinnors representation på

ledande poster i svenskt näringsliv. I november 2002

knöts en referensgrupp med företrädare för

näringslivet till utredningen. Uppdraget skall vara

slutfört den 8 mars i år.

Frågor som gäller de associationsrättsliga

aspekterna på kvinnorepresentation i bolagsstyrelser

bereds i lagutskottet. Med anledning av motioner med

förslag om lagreglering på området har lagutskottet

under hösten 2002 inhämtat yttanden från ett antal

organisationer, däribland Svenskt Näringsliv och de

centrala arbetstagarorganisationerna. I detta

sammanhang kan också hänvisas till en PM som

upprättats inom Justitiedepartementet och som avser

frågan om ett krav på att i bolagens årsredovisning

ange fördelningen mellan män och kvinnor i ledande

befattningar (Ju2002/4635/L1). En proposition,

Redovisning av könsfördelningen i företagsledningar,

är aviserad till den 18 mars i år.

Motioner

Moderaternas utgångspunkt är enligt motion A315 att

varje människa har lika värde och därför skall ha

samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

Denna utgångspunkt har betydelse för partiets syn på

jämställdhet. I motionen vänder sig partiet mot

socialdemokrater och vänsterpartister som har som

huvudtes att jämställdhet är en fråga om fördelning

av resurser och makt och att kvinnan är underordnad

mannen. Det är uttryck för en cynisk människosyn att

konsekvent utgå från att kvinnan är ett offer som

behöver staten som beskyddare. Att kvotera in en

kvinna bara för att hon är kvinna är lika fel som

att ge en man ett arbete enbart därför att han är

man. Matematisk omfördelning är inte rättvisa och

leder inte till verklig jämställdhet. Om attityder

skall förändras måste kvinnor och goda exempel

synliggöras. Moderaterna påpekar att FN riktat

kritik mot den ojämna könsfördelningen inom statlig

förvaltning i Sverige samtidigt som det kommer

rapporter om att löneskillnaderna mellan män och

kvinnor ökat inom delar av Regeringskansliet.

Moderaterna begär att regeringen tillsätter en

utredning om effekterna av den egna arbetsplanen för

jämställdhet inom den offentliga förvaltningen (yrk.

13).

Folkpartiet tar upp den bristande jämställdheten i

näringslivet i motion A241. Enligt EU-statistik är

bara 6,2 % av toppcheferna i Sverige kvinnor, vilket

är betydligt mindre än i t.ex. Italien och

Frankrike. Få kvinnor i näringslivets maktpositioner

innebär sämre villkor för kvinnor och är också ett

hot mot svensk konkurrenskraft. Eftersom

näringslivet och fackförbunden inte lyckats lösa

detta dilemma är det dags att använda politiken. Nya

strukturer behövs för att utveckla det svenska

näringslivet. Det krävs en aktiv opinionsbildning

kring vikten av mångfald inom ledarskapskulturen.

Partiet vill ha ett utökat samarbete med börsbolagen

och andra berörda för att finna lösningar på

problemet men också för att öka medvetenheten hos

allmänheten om situationen (yrk. 11).

Jämställdhet är en fråga om demokrati, säger

Kristdemokraterna i motion A242. Kvinnor och män

skall ha samma rättigheter och möjligheter att

påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är

det viktigt att män och kvinnor finns representerade

i någorlunda lika delar i alla beslutande

församlingar. Även om Sverige har världens mest

jämställda parlament är männen fortfarande i klar

majoritet i många beslutande församlingar. Den

politiska ledningen måste vara ett föredöme, vilket

gör det extra viktigt att regeringen själv uppfyller

målen. Enligt Kristdemokraterna brister det bl.a. i

fråga om utnämningen av myndighetschefer och

ambassadörer. Även Kristdemokraterna hänvisar till

den nyssnämnda FN-rapporten. Regeringen bör få i

uppdrag att kartlägga vilka faktorer som hämmar

kvinnor att ta på sig ledningsansvar (yrk. 2).

I motion A365 Kvinnors arbetsmarknad hänvisar

Vänsterpartiet till Kvinnomaktutredningen från 1998

som beskrivs som en enorm kunskapskälla. För att

jämställdhetsarbetet skall gå framåt är det

avgörande att de berörda utgår från denna kunskap.

Regeringen bör med den samlade kunskapen i

utredningen som bakgrund skapa en kommunikationsplan

för spridning av kunskap om kvinnors och mäns

tillgång till ekonomisk makt och resurser (yrk. 1

delvis).

I en enskild motion, A215 av Christina Axelsson och

Ann-Kristine Johansson (båda s), betonas vikten av

att det finns en stark arbetsrättslagstiftning som

slår fast kvinnors och mäns lika värde och rätt till

lika villkor och behandling på arbetsmarknaden (yrk.

1). Eftersom den könsuppdelade arbetsmarknaden är en

stor anledning till löneskillnaderna mellan kvinnor

och män är det angeläget att bryta den

könssegregerade arbetsmarknaden (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är

att kvinnor och män skall ha samma möjligheter,

rättigheter och skyldigheter inom livets alla

områden. Det förutsätter en jämn fördelning av makt

och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt

oberoende, lika villkor i fråga om företagande,

arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i

arbetet. En stark arbetsrättslig lagstiftning är

nödvändig. Målet innebär också tillgång till

utbildning och möjligheter till utveckling av

personliga ambitioner, intressen och talanger, ett

delat ansvar för hem och barn och frihet från

könsrelaterat våld. Ett jämställdhetsperspektiv

skall genomsyra alla delar av politiken. Insatser

kan krävas på en rad samhällsområden.

Sverige har nått långt på jämställdhetsområdet

jämfört med många andra länder. Kvinnorna har en god

representation i politiska beslutande organ.

Kvinnornas andel i arbetskraften är nästan lika stor

som männens. Arbetslösheten är lägre bland kvinnor

än bland män. Kvinnor har i genomsnitt längre

utbildning. Men trots många framsteg återstår mycket

att göra inom alla politikområden innan de uppsatta

målen har nåtts.

Utskottet utgår från att det finns en bred

politisk samstämmighet om målet att kvinnor och män

skall ha samma möjligheter, rättigheter och

skyldigheter. Utskottet utgår också från att det

finns en bred enighet om att både

attitydförändringar och goda exempel behövs för att

åstadkomma full jämställdhet.

Det Moderaterna vänder sig mot är att jämställdhet

enbart skulle vara en fråga om fördelning av makt

och resurser och att kvinnan skulle vara underordnad

mannen. Kvinnan får enligt Moderaterna inte ses som

ett offer som behöver statens beskydd.

Utskottet anser inte heller att kvinnan skall

beskrivas som ett offer, men en korrekt

verklighetsbeskrivning som stöds av forskningen

visar att det fortfarande finns strukturer i

samhället och i arbetslivet som ger kvinnor sämre

betalt, sämre utvecklingsmöjligheter och mindre makt

att påverka i jämförelse med män. Man kan inte

betrakta könsdiskriminering som ett problem som

enbart drabbar individer. För att finna effektiva

metoder att undanröja hindren för jämställdhet måste

man ha kunskap om att sambandet mellan kön och

undervärdering ibland medför att grupper snarare än

individer är drabbade. Jämställdhetspolitiken

handlar i stor utsträckning om att finna verktygen

och metoderna för att ändra på dessa strukturer.

Moderaterna vänder sig också mot kvotering som

metod i jämställdhetsarbetet och mot det som

beskrivs som matematisk omfördelning. Om denna

inställning skall förstås så att partiet generellt

är emot möjligheten att i jämställdhetssyfte ge

företräde till en person av underrepresenterat kön

kan utskottet bara konstatera att man därmed inte

godkänner de principer som både den svenska

grundlagen och jämställdhetslagstiftningen bygger på

och som också under vissa förutsättningar är

godtagna i EG-rätten. Man kan också fråga sig om

Moderaterna är emot att det uppställs mål i

politiken t.ex. om andelen kvinnliga ledamöter i

statliga myndighetsstyrelser och emot de metoder som

tillämpas för att nå dessa mål. - Utskottet

återkommer till frågan om s.k. positiv särbehandling

i avsnittet Lagen om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet.

Utskottet håller med motionärerna om att det krävs

ytterligare ansträngningar för att förbättra

jämställdheten i statsförvaltningen. Detsamma gäller

kvinnors inflytande i näringslivet. De synpunkter

från FN som nämns i några av motionerna har lämnats

av den kommitté som verkar enligt konventionen mot

kvinnodiskriminering (CEDAW, Convention on the

Elimination of All forms of Discrimination Against

Women) som berörs i inledningsavsnittet. Enligt

konventionen skall medlemsstaterna vart fjärde år

rapportera om vilka nationella åtgärder som görs för

att främja jämställdhet och förhindra diskriminering

av kvinnor. Sedan Sverige presenterat de fjärde och

femte rapporterna inför kommittén utfärdade

kommittén i juli 2001 ett antal skriftliga

kommentarer med rekommendationer om vilka insatser

och åtgärder som behövde göras. Sverige fick beröm

för de framsteg som gjorts och görs för att främja

jämställdheten. På en del punkter var kommittén dock

bekymrad, och dit hörde den låga

kvinnorepresentationen framför allt i den privata

sektorn och särskilt i beslutsfattande positioner.

Kommittén påpekade också att kvinnorepresentationen

fortsätter att vara låg i de centrala statliga

styrelserna och i de statligt ägda bolagen. Detsamma

gällde representationen i vissa andra typer av

beslutsorgan.

Utskottet kan också hålla med motionärerna om att

regeringen och statsförvaltningen måste vara goda

föredömen i jämställdhetsarbetet. Det är självklart

att regeringen har en viktig roll som

opinionsbildare. Med anledning av det som sägs om en

alltför låg representation i de statliga styrelserna

finns det dock skäl att hänvisa till de siffror som

redovisats ovan. Som framgår av redovisningen är

regeringen på väg att nå det uppsatta målet om 50 %.

Vid utgången av 2001 var andelen kvinnor i de

statliga lekmannastyrelserna 47 %.

En bakgrund till den allt högre andelen kvinnor är

de rutiner som tillämpas vid utnämningar. Krav

ställs på att två namnförslag ges vid alla

nomineringar, en kvinna och en man. Statistiken

visar också att en allt större del av

myndighetscheferna är kvinnor. Den nuvarande siffran

31 % kan jämföras med förhållandena 1990, då endast

3 % av dem var kvinnor.

När det särskilt gäller utrikesförvaltningen kan

utskottet, med anledning av vad som framförs i en

motion, konstatera att andelen kvinnliga chefer ökar

successivt; för närvarande är ca 19 % av cheferna

för utlandsmyndigheterna kvinnor. Vägen till en

ytterligare ökad andel kvinnliga chefer går bl.a.

via en jämställd basrekrytering och ett aktivt

befordringsarbete.

Utskottet kan tillägga att det naturligtvis hade

varit önskvärt om fler politikområden kunde visa upp

en jämn könsfördelning i myndighetsstyrelserna. Om

ansträngningarna fortsätts inom alla departement att

åstadkomma jämställda styrelser bör även detta vara

möjligt att nå.

Utskottet kan här också nämna att Riksdagens

revisorer, på förslag av utskottet, för närvarande

granskar jämställdhetsarbetet i riksdagförvaltningen

och i Regeringskansliet. Detta är en illustration av

vilken vikt utskottet tillmäter att de offentliga

arbetsgivarna, och allra helst dessa två, verkligen

lever upp till de krav som ställs på aktivt

jämställdhetsarbete.

De siffror som redovisas ovan under Vissa

bakgrundsuppgifter visar att det är en lång väg kvar

till det verkligt jämställda samhället. Särskilt när

det gäller att få en mer balanserad könsfördelning

på de ledande posterna i näringslivet återstår

mycket att göra. Enligt tillgänglig statistik hamnar

Sverige i EU:s bottenskikt i detta avseende. Frågan

uppmärksammas på flera fronter och på flera olika

sätt. Utskottet kan hänvisa till den utredning,

Kvinnor på ledande poster i näringslivet, som nämns

i det inledande avsnittet som skall redovisa sitt

uppdrag den 8 mars. I utredningsuppdraget ingår

bl.a. att belysa den allmänna situationen och

arbetsförhållandena för kvinnliga chefer mot

bakgrund av den tillgängliga forskningen och att

genom intervjuer undersöka förändringsmönster och

förändringsvilja i detta avseende. Utredaren skall

göra en samlad analys av de hinder och strukturer

som styr utvecklingen och föreslå åtgärder för att

öka representationen.

Här skall också nämnas att regeringen för ett år

sedan avsatte resurser för ett projekt, Jämnt på

toppen, för att påskynda processen mot ett mer

jämställt näringsliv. Medlen, 1,1 miljoner kronor,

skall kunna användas för att anordna seminarier på

temat Kvinnor och män, makt och ledarskap.

Utskottet kan också nämna att regeringen i dagarna

aviserat en proposition, Redovisning av

könsfördelningen i företagsledningar, som skall

avlämnas i mars. En bakgrund är den ovannämnda

promemorian (Ju2002/4635/L1) från

Justitiedepartementet. Tanken är att ett

synliggörande av förhållandena fyller en viktig

funktion i jämställdhetsarbetet och att ett sätt att

åstadkomma detta är att i årsredovisningen kräva en

uppgift om könsfördelningen i företagsledningen.

Motsvarande gäller redan i dag i fråga om

könsfördelningen bland de anställda.

Minst lika viktigt för att åstadkomma förbättring

är att dessa frågor diskuteras inom näringslivet och

att man där söker metoder för att uppnå en jämnare

könsfördelning. Utskottet ser med glädje på vissa

initiativ i den vägen. Det kan handla om

nomineringsförfaranden, investeringskriterier m.m. I

sammanhanget kan också metoden med

jämställdhetsmärkning ha betydelse. Utskottet

återkommer till denna fråga nedan.

Sammanfattningsvis kan utskottet i delar ansluta

sig till den problembeskrivning som finns i

motionerna A315, A241 och A242. Mycket återstår att

göra på många områden. De brister som finns visar på

nödvändigheten av att integrera ett

jämställdhetsperspektiv i alla politikområden. Som

framgått ovan, och som kommer att framgå av den

fortsatta framställningen, pågår arbete på bred

front, och olika förslag är att vänta. Utskottet ser

inget skäl att föreslå något tillkännagivande med

anledning av de nu behandlade motionerna. Motionerna

A215 yrkandena 1 och 2 (s), A241 yrkande 11 (fp),

A242 yrkande 2 (kd) och A315 yrkande 13 (m) avstyrks

därmed.

När det sedan gäller frågan hur forskningen på

jämställdhetsområdet skall kunna tas till vara vill

utskottet framföra följande. Utskottet har här ingen

annan uppfattning än Vänsterpartiet.

Kvinnomaktutredningen (slutbetänkande SOU 1998:6,

därutöver 13 volymer forskningsrapporter som

publicerats i SOU-serien) är en mycket viktig

kunskapskälla. Utredningen var framför allt en

forskningsutredning med uppdraget att ge en samlad

bild av fördelningen av ekonomisk makt och

ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.

Utredningen lämnade ett förslag liknande det som

finns i Vänsterpartiets motion om en

kommunikationsplan för spridning av forskningen från

utredningen och en aktiv spridning av kunskaper om

kvinnors och mäns tillgång till ekonomisk makt och

ekonomiska resurser. Där återfinns även

motionsförslaget att regeringen skall ta initiativ

till ett partsgemensamt organ som skall verka för en

genomtänkt, könsneutral lokal lönesättning, som

utskottet återkommer till senare i framställningen.

Med anledning av förslaget om en kommunikationsplan

kan utskottet konstatera att regeringen i nära

anslutning till att utredningen avslutades tog fram

en sammanfattande broschyr på svenska och engelska.

Landshövdingarna fick dessutom medel för att anordna

konferenser runt om i landet på temat makt, ekonomi

och kön. Det anordnades också särskilda

forskarkonferenser. Med anledning av förslaget om

spridning av kunskaperna från Kvinnomaktutredningen

vill utskottet till sist framhålla att

slutbetänkandet Ty makten är din... Myten om det

rationella arbetslivet och det jämställda Sverige

(SOU 1998:6) i sig är väl ämnat för spridning. Det

innehåller en relativt lättillgänglig sammanfattning

av utredningens olika delar och förslag.

Med det anförda avstyrks motion A365 yrkande 1 i

denna del (v).

Jämställdhetsaspekter vid offentligt

utredningsarbete m.m.

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av en motion uttalar utskottet

att det är viktigt med ordentliga

konsekvensbeskrivningar vad avser

jämställdheten i det offentliga

utredningsarbetet. Utskottet konstaterar att

Statsrådsberedningen har gett ut nya

anvisningar för att säkerställa detta.

Motionen avstyrks.

Vissa bakgrundsuppgifter

Tidigare gällde det s.k. generella

jämställdhetsdirektivet (dir. 1994:124). Det

föreskrev att alla förslag som lades fram av

kommittéer och särskilda utredare skulle föregås av

en analys och innehålla en redovisning av de

jämställdhetspolitiska effekterna. Om kommittén

eller utredaren bedömde att en sådan analys och

redovisning inte skulle kunna göras på ett

meningsfullt sätt till följd av utredningsuppdragets

eller ämnets karaktär skulle detta anges och

särskilt motiveras.

Direktivet upphävdes från den 1 januari 1999. I

stället infördes regler i en ny kommittéförordning

(SFS 1998:1474) som innebär att om förslagen i ett

betänkande har betydelse för bl.a. jämställdheten

mellan kvinnor och män skall konsekvenserna i det

avseendet anges i betänkandet (15 §). I

kommittéförordningen anges också (16 §) att

regeringen i utredningsuppdraget närmare skall ange

vilka konsekvensbeskrivningar som skall finnas i ett

betänkande.

I den s.k. kommittéhandboken (Ds 2000:1), som

riktar sig till kommittéordförande, särskilda

utredare, kommittésekreterare m.fl., finns en

vägledning och en checklista för hur kommittéerna

skall kunna beakta konsekvenserna för jämställdheten

av sina förslag.

På regeringens uppdrag verkade en arbetsgrupp för

metodutveckling i jämställdhetsarbete mellan åren

1997 och 2001. Arbetsgruppen lämnade en slutrapport

(Ds 2001:64) för drygt ett år sedan. I rapporten

berörs kommittéförordningen och en jämförelse görs

med det tidigare generella jämställdhetsdirektivet.

Arbetsgruppen gör bedömningen att det mest effektiva

är att förordningen kombineras med en specifik

problematisering av jämställdhetsfrågorna i varje

kommittédirektiv. I rapporten diskuteras också

frågan om en förstärkt institutionalisering på

jämställdhetsområdet.

På integrationsområdet finns en förordning (SFS

1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för

genomförandet av integrationspolitiken. Sedan 1999

föreskriver förordningen att myndigheterna

fortlöpande skall beakta samhällets etniska och

kulturella mångfald både när de utformar sin

verksamhet och när de bedriver den. Myndigheterna

skall verka för lika rättigheter och möjligheter för

alla oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. I sin

verksamhet skall de särskilt motverka alla former av

etnisk diskriminering. Förordningen innehåller också

regler om samråd med Integrationsverket i vissa

sammanhang.

Motion

I kommittémotionen A319 efterlyser Vänsterpartiet en

stödfunktion för jämställdhetsarbetet och en ny

jämställdhetsförordning. Motionen hänvisar till den

ordning som gällde före 1999. Dessförinnan krävdes

av samtliga utredningar att de skulle analysera

såväl det rådande läget när det gällde

jämställdheten inom det egna området som

jämställdhetskonsekvenserna av de egna förslagen.

För att kunna frångå detta måste utredaren särskilt

ange och motivera skälen till att riktlinjerna inte

kunde uppfyllas. Jämställdhetsdirektivet utgick

enligt motionen från ett könsperspektiv och tog även

upp det faktum att informella strukturer kan bidra

till att förstärka en ojämn maktfördelning och

segregering mellan könen. Kommittéförordningen

däremot låter den enskilda kommittén eller utredaren

avgöra om förslagen kommer att påverka

jämställdheten eller inte. Med feministiska

utgångspunkter är den fråga som skall ställas inte

om utan hur kvinnor och män påverkas. Den nuvarande

kommittéförordningen innebär dessutom en risk för

att jämställdhetsperspektivet försvinner i mängden

av hänsynstaganden. Institutionaliseringen på

jämställdhetsområdet bör stärkas med en ny myndighet

i enlighet med det förslag som framförts av den

ovannämnda arbetsgruppen (yrk. 1). I anslutning till

detta bör även en ny jämställdhetsförordning

beslutas liknande den som finns på

integrationsområdet (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan helt hålla med Vänsterpartiet om

betydelsen av att kommittéernas betänkanden

innehåller ordentliga konsekvensbeskrivningar. Detta

är nödvändigt för att underlaget för olika reformer

skall blir fullödigt. Konstitutionsutskottet har

tidigare i olika sammanhang berört frågan och

uttalat att ambitionen självfallet skall vara att

jämställdhetsaspekterna får större genomslag med de

nya vägar som prövas (bet. 1998/99:KU26).

Konstitutionsutskottet har då bl.a. syftat på den

nya upplagan av Kommittéhandboken (Ds 2000:1). Det

avsnitt i handboken som avser konsekvensanalyserna

för jämställdheten är relativt utförligt. Den

innehåller som nämnts ovan en checklista och ett

antal kontrollfrågor men också belysande exempel på

hur de frågor som en kommitté skall ta ställning

till kan behöva varieras och preciseras med hänsyn

till vad utredningsuppdraget gäller. I en reviderad

version (2002-03-20) av en PM från

Statsrådsberedningen, Hur kommittédirektiv utformas,

finns ett inledande avsnitt om grundläggande

kvalitetskrav som anger att direktiven skall peka på

behovet av konsekvensbeskrivningar när det inte står

klart ändå. I promemorian sägs också att

erfarenheterna av de tidigare s.k. generella

kommittédirektiven talar för att man bör vara

försiktig med att använda standardfraser. Strävan

bör i stället vara att förmedla en mer precis och

situationsanpassad vägledning. Ett sätt att

säkerställa behovet av konsekvensbeskrivningar som

promemorian pekar på är att skriva in en skyldighet

för kommittén att samråda med t.ex. en annan

myndighet eller en intresseorganisation.

Mot bakgrund av det som här redovisats har

utskottet något svårt att ansluta sig till

Vänsterpartiets kritik mot att det inte finns en

absolut skyldighet att göra en konsekvensanalys och

till farhågorna att jämställdhetsaspekterna skall

försvinna i en lång rad av olika hänsynstaganden.

Metoden att ge en mer preciserad vägledning för vad

som förväntas av kommittén bör vara ett lika

effektivt sätt att säkerställa att

jämställdhetsperspektivet beaktas. En sådan metod

ligger också i linje med vad den ovannämnda

arbetsgruppen för metodutveckling i

jämställdhetsarbetet förordade. Utskottet noterar

slutligen att konstitutionsutskottet i flera

sammanhang utgått från att regeringen så långt som

möjligt kommer att redovisa vilka resultat arbetet

med jämställdhetskonsekvenserna har givit.

Frågan om förstärkt institutionalisering på

jämställdhetsområdet har som nämnts diskuterats i

arbetsgruppen för metodutveckling i

jämställdhetsarbetet. Gruppen konstaterade att de

resurser som finns i dag för t.ex. kontinuerlig

metodutveckling och för insamling och överföring av

erfarenheter är tämligen begränsade, kanske t.o.m.

minskande. Gruppen ansåg inte att det i dagsläget

fanns underlag för att fatta något beslut om en ny

myndighet, men såg tillräckliga skäl för att utreda

frågan. Av budgetpropositionen framgår att ett

projekt sattes i gång inom Regeringskansliet förra

våren som syftar till att stärka förutsättningarna

för jämställdhetsintegrering. Målet är att ta fram

en strategi med förslag till förbättringar av

styrningen, utbildningsinsatser, metoder och

stödfunktioner. Det övervägs också hur ett köns- och

jämställdhetsperspektiv mera strukturerat skall

integreras i den samlade politiken och hur den bör

redovisas inom ramen för budgetprocessen. Regeringen

avser att återkomma till riksdagen i slutet av maj

med en skrivelse om jämställdhetspolitiken. Där

skall en redovisning lämnas för vad som gjorts för

ökad jämställdhet men skrivelsen skall också

innehålla en handlingsplan för regeringens fortsatta

arbete med jämställdhetspolitiken. Utskottet har

under hand erfarit att det finns planer på att i

skrivelsen ta upp frågan om en förstärkt

institutionalisering.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion

A319 yrkandena 1 och 2 (v).

Jämställdheten, mansrollen och

familjen

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som gäller

arbetsliv, män och föräldraskap,

föräldraförsäkringen, mansrollen och

jämställdheten och frågor om mäns våld.

Utskottet redovisar vissa uppgifter om uttag

av föräldrapenning. Utskottet konstaterar att

frågan om männens roll i jämställdhetsarbetet

är prioriterad i politiken. Motionerna

avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående

projekt. Jämför reservation 4 (kd).

Vissa bakgrundsuppgifter

I syfte att förbättra föräldrars möjligheter att

kombinera familj och arbete infördes en ytterligare

pappa/mammamånad från den 1 januari 2002. Det skedde

genom att föräldrapenningen förlängdes med 30 dagar

samtidigt som sammanlagt 60 dagar med

föräldrapenning reserverades för vardera föräldern.

Det genomfördes också ändringar i

föräldraledighetslagen. Vid förkortning av

arbetstiden får ledigheten även förläggas till en

eller vissa av veckans dagar. Dessutom vidgades

möjligheterna för arbetstagaren att få sina önskemål

om förläggningen tillgodosedda.

I förra årets betänkande Jämställdhet m.m.

(2001/02:AU3) finns en redovisning över utredningar

m.m. som rör barnafödande, föräldraledighetsuttag

m.m.

Ur redovisningen kan nämnas rapporten

Barnafödandet i fokus - Från befolkningspolitik till

ett barnvänligt samhälle (Ds 2001:57) som innehåller

en sammanfattning av faktorer som enligt svensk och

utländsk forskning påverkar barnafödandet, t.ex.

· att fruktsamheten är högre i länder där

barnafödande och förvärvsarbete kan kombineras,

·

· att jämställdheten är viktig för barnafödandet

och att barnafödande har en påtagligt negativ

inverkan på hur kvinnors inkomster utvecklas,

·

· att tecken finns på att toleransen mot

barnafödande och mot barn har minskat på den

svenska arbetsmarknaden och att intoleransen i

första hand drabbar kvinnor,

·

· och att den kraftiga ökningen av tillfälliga

arbeten har medfört negativa effekter på

barnafödandet.

·

I förra årets betänkande redovisades också ett

särskilt projekt i försäkringskassorna i tre län där

man studerat vilka faktorer som påverkar mäns uttag

av föräldrapenning. Resultaten visade att det är

fler faktorer än ekonomin som styr hur föräldrarna

delar på ledigheten.

Här kan också nämnas projektet Män och

jämställdhet som bedrivits på

jämställdhetsministerns uppdrag sedan 1999. Syftet

har varit att öka kunskaperna om vilka hinder som

finns och vilka ytterligare insatser som behövs för

att öka mäns deltagande i jämställdhetsarbetet. En

referensgrupp med representanter för bl.a. politiska

partier, arbetsmarknadens parter och forskarvärlden

har varit knuten till projektet. En slutrapport av

Tomas Wetterberg, Vill man ha jämställdhet?,

lämnades i april förra året. I projektet har man

försökt finna svaren på varför så få män deltar i

jämställdhetsarbetet, varför så få män söker sig

till yrken som i dag är kvinnodominerade och varför

män tar ut så lite föräldraledighet. I rapporten

söker man också svaren på varför det forfarande är

många män som misshandlar den kvinna de lever med.

Den innehåller en rad förslag till åtgärder på en

mängd områden, bl.a. utvidgad föräldrautbildning på

mödravårdscentraler/familjecentraler, utvidgat antal

pappadagar, förlängd föräldrapenning och insatser

riktade mot män som misshandlar kvinnor.

Slutligen kan här nämnas att Folkhälsoinstitutet i

juni 2001 fick i uppdrag av regeringen att samla in,

analysera och sprida kunskap om hur föräldrastöd av

olika slag kan utformas för att göra verklig nytta.

Projektet skall pågå t.o.m. juni 2004.

Motioner

Enligt Kristdemokraterna i motion A242 måste

politiker, arbetsgivare och fackföreningar

tillsammans finna former för ett mer barnvänligt

arbetsliv mot bakgrund av att det föds allt färre

barn i Sverige. Arbetslivet skall också göra ett

aktivt föräldraskap möjligt. Föräldraskapet skall

betraktas som kompetenshöjande och som en viktig

samhällsuppgift. Det gäller att förbättra

situationen för barnen och minska stressen för

föräldrarna. Ett viktigt inslag är en generös

föräldraförsäkring, möjlighet till föräldraledighet

i minst tre år med barnomsorgskonto och tillgång

till god barnomsorg av olika slag. Regeringen bör ta

initiativ till en kampanj tillsammans med

arbetsmarknadsparterna på detta område som inledning

till ett mer långsiktigt arbete (yrk. 14).

I samma motion, A242, konstaterar

Kristdemokraterna att få pappor är hemma längre tid

med sina barn än den lagstadgade pappamånaden. En

jämnare fördelning skulle ge många positiva effekter

för familjestabiliteten och jämställdheten och leda

till en förbättrad kontakt mellan papporna och deras

barn. Det bör dock inte ske genom att lagstifta om

ytterligare pappamånader, eftersom målet skall vara

att pappor väljer att vara hemma med sina barn, inte

tvingas till det. Statistiken visar att uttaget av

pappaledighet varierar över landet. Därför bör

studier göras av det varierande uttaget för att

identifiera vilka faktorer som stimulerar ett ökat

uttag (yrk. 26).

I en enskild motion, A322 av Lars Ångström m.fl.

(mp), betonas att jämställdhetsarbetet även måste

bedrivas av män. Mansrollen måste undersökas,

analyseras och förändras. Våldtäkt, misshandel av

kvinnor, våldspornografi, sexhandel m.m. är inte

bara en kvinnofråga utan även en mansfråga och en

samhällsfråga. Jämställdhet är alltså en mansfråga

(yrk. 1). Mäns våld får inte mötas med tystnad från

andra män så att det till slut blir ett tyst

medgivande. Det är viktigt att fler män tar avstånd

från de våldsamma männens beteende (yrk. 3).

Motionärerna tar också upp frågan om hur män

påverkas av skilsmässor. Att de många gånger drabbas

hårdare beror på att de har ett sämre socialt

nätverk och sämre kontakt med barnen. Alltfler

hamnar också i ekonomiska svårigheter på grund av

underhållsskyldigheten. Detta gör att många män som

vill vara bra pappor ändå hamnar i en omöjlig

situation (yrk. 8).

Utskottets ställningstagande

Den svenska jämställdhetspolitiken utgår från att

kvinnor och män skall ha samma möjligheter,

rättigheter och skyldigheter inom livets alla

områden. Det innebär ett delat ansvar för hem och

barn. Det innebär också frihet från könsrelaterat

våld. Arbetsmarknaden och arbetslivet är centrala

områden för jämställdhetspolitiken. Möjligheten att

kombinera arbete och familjeliv är en förutsättning

för verklig jämställdhet.

Traditionellt har jämställdhetsfrågorna engagerat

kvinnor, medan männen har saknats. För att

jämställdhetsmålen skall kunna nås krävs en vilja

till förändring och en aktiv medverkan från både

kvinnor och män. Av detta skäl är männens roll i

jämställdhetsarbetet en prioriterad fråga i svensk

jämställdhetspolitik. Medel har beviljats för att

öka pappornas uttag av föräldraledighet, för att öka

andelen män inom skola och barnomsorg och för att

stödja män som arbetar mot våld.

Regeringen har låtit göra analyser av människors

vardagsliv under den senaste tioårsperioden. Några

slutsatser som kan dras är att kvinnor och män har

blivit mer lika i sin tidsanvändning de senaste tio

åren men att kvinnor fortfarande utför den största

delen av det obetalda hemarbetet medan männen utför

den största delen av det betalda marknadsarbetet,

att tiden till produktiva verksamheter (summan av

betalt och obetalt arbete) minskar, att männen sett

över veckans samtliga dagar minskat sin tid med

förvärvsarbete med en halvtimme per dag, att

småbarnspapporna arbetar mindre i dag än för tio år

sedan, att kvinnor och män fortfarande utför lika

mycket arbete totalt sett och att både män och

kvinnor har fått ökad fri tid.

Föräldraförsäkringen är ett betydelsefullt medel

för att göra det möjligt för föräldrar att kombinera

förvärvsarbete och föräldraskap. Att öka männens

uttag av föräldrapenningen är ett uttalat mål för

politiken.

Riksförsäkringsverket (RFV) gör regelbundet

mätningar av hur föräldrar fördelar uttaget av

föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.

Statistiken ger t.ex. svar på hur stor andel män som

tar ut föräldrapenning, hur uttaget av

föräldrapenning fördelar sig under året och vem av

föräldrarna som är hemma när barnet är sjukt.

Genomgående är att kvinnorna i större utsträckning

än männen är hemma med barnen.

År 2002 var männens andel av uttagna

föräldrapenningdagar 15,5 %. Motsvarande siffra för

2001 var 13,8 %. Går man tillbaka till 1992 kan man

se att andelen män som tog ut föräldrapenningdagar

då var 8,6 %.

År 2002 var männens andel av personer som tog ut

föräldrapenningdagar 41,6 %. Motsvarande siffror för

2001 och 1992 var 39,9 % respektive 26,9 %.

Det finns också tydliga säsongsvariationer. Både

kvinnor och män tar ut mer föräldrapenning under

sommarmånaderna och under december månad.

Statistiken visar också att den tillfälliga

föräldrapenningen (pappadagar, vård av barn, LSS-

kontaktdagar och kontaktdagar för 6-11-åringar) i

högre grad utnyttjas av kvinnor. Männens andel 2002

av uttagna dagar var 43,5 % att jämföra med året

dessförinnan då andelen var 42,7 %. Största delen av

dagarna med tillfällig föräldrapenning används för

vård av barn och merparten av dessa dagar tas ut av

kvinnor.

Andelen män som utnyttjat möjligheten att ta ut

ledighet i samband med barns födelse eller adoption

minskade under senare delen av 1990-talet men har de

senaste åren ökat. En faktor som påverkar uttaget av

faderns särskilda dagar är antalet födda barn.

I tabellen nedan redovisas länsvis fördelade

uppgifter om männens andel av föräldrapenningdagar.

---------------------------------------

Männens andel av uttagna

föräldrapenningdagar

--------------------------------------

2002 2001

--------------------------------------

Samtliga län 15,5 13,8

--------------------------------------

Stockholms län 16 14,1

--------------------------------------

Uppsala län 17,5 15,4

--------------------------------------

Södermanlands län 15,6 14,3

--------------------------------------

Östergötlands län 15,9 14

--------------------------------------

Jönköpings län 13,9 12,4

--------------------------------------

Kronobergs län 14,4 13,1

--------------------------------------

Kalmar län 14,6 12,9

--------------------------------------

Gotlands län 16,4 15,4

--------------------------------------

Blekinge län 14,5 13,6

--------------------------------------

Skåne län 14,1 12,5

--------------------------------------

Hallands län 14 13

--------------------------------------

Västra Götalands län 15,3 13,5

--------------------------------------

Värmlands län 15,2 13,4

--------------------------------------

Örebro län 16,4 15,1

--------------------------------------

Västmanlands län 15,2 14,2

--------------------------------------

Dalarnas län 15,9 14,8

--------------------------------------

Gävleborgs län 15,4 14,1

--------------------------------------

Västernorrlands län 15,8 13,5

--------------------------------------

Jämtlands län 17,3 15,7

--------------------------------------

Västerbottens län 19,2 17,4

--------------------------------------

Norrbottens län 16,5 14,3

--------------------------------------

Källa: RFV

Som framgår skiljer det år 2002 mer än 5

procentenheter mellan länet med det högsta uttaget,

Västerbottens län, och länet med det lägsta uttaget,

Jönköpings län. Skillnaderna har ökat från

föregående år.

Vilka faktorer som påverkar männens uttag av

föräldrapenning har analyserats i studien Spelade

pappamånaden någon roll? - pappornas uttag av

föräldrapenning (RFV analyserar, 2002:14). Man har

följt familjer med barn födda 1993 och 1996 under en

period av fyra år och bl.a. undersökt hur pappornas

uttag av föräldrapenning förändrades under

perioderna. Man har också undersökt vilka pappor som

inte tog ut någon föräldrapenning alls och vilka

pappor som tog ut mycket respektive lite

föräldrapenning. Studien visar att andelen pappor

som tog ut föräldrapenning ökade mellan perioderna.

Däremot minskade deras genomsnittliga tid med

föräldrapenning något. Enligt RFV har införandet av

pappamånaden ökat fädernas uttag av föräldrapenning

samtidigt som sänkningen av ersättningsnivån

sannolikt minskat uttaget av längre perioder.

Studien visar också att pappor med eftergymnasial

utbildning och relativt sett högre inkomster i

större utsträckning utnyttjade föräldrapenning.

Pappor i familjer där mammorna hade eftergymnasial

utbildning tog också i större utsträckning ut

föräldrapenning. Pappor som inte tog ut

föräldrapenning hade i högre grad förgymnasial

utbildning, de fick mer arbetsmarknadsstöd och de

hade fler månader med socialbidrag. Likaså var en

större andel av dessa fäder födda utomlands jämfört

med genomsnittet. Gruppen som inte tog ut

föräldrapenning är dock heterogen eftersom även

fäder som har inkomster över taket i

föräldraförsäkringen ingår i den

RFV:s långsiktiga arbete med att öka mäns

användande av föräldrapenningen inkluderar

informationskampanjer via försäkringskassor och

mödravårdscentraler riktade till föräldrarna,

utskick av påminnelsebrev till pappor med

föräldrapenningdagar kvar samt utbildningsinsatser

för föräldrapenninghandläggare.

I detta sammanhang kan också nämnas en

undersökning utförd av TCO som visar att lönen

påverkas olika för kvinnor och män som har barn.

Denna "barneffekt" är för kvinnor klart negativ men

för gifta eller sammanboende män positiv. Oavsett

ålder, sektor i arbetslivet och utbildningsnivå har

gifta eller sammanboende män med barn högre lön - 5

% - än andra män. För kvinnor är bilden den

motsatta. Gifta eller sammanboende kvinnor med barn

har drygt 7 % lägre lön än kvinnor utan barn.

Utskottet håller med Kristdemokraterna om att man

måste finna former för ett mer barnvänligt arbetsliv

och detta även om, glädjande nog, födelsetalen i

Sverige nu vänder uppåt. Utskottet håller också helt

med Kristdemokraterna om att en jämnare fördelning

av tiden med barnen skulle ge flera positiva

effekter. En ökad delaktighet från männen har stor

betydelse för jämställdheten i hemmet och i

arbetslivet. Man kan dock ha olika uppfattningar om

hur detta skall åstadkommas. Utskottet anser till

skillnad från Kristdemokraterna att den metod som

hittills valts är den rätta, nämligen en generös

föräldraförsäkring i kombination med regler om

föräldraledighet, där man reserverar en del av

ersättningsdagarna för varje förälder. Det visade

sig att införandet av den första s.k. pappa-

respektive mammamånaden 1995 ökade pappornas

nyttjande av föräldrapenningen.

Utskottet kan instämma med Kristdemokraterna att

det behövs kännedom om vilka faktorer som stimulerar

ett ökat uttag av föräldraledighet. Som framgått

finns redan vissa kunskaper på detta område. Det kan

finnas anledning till ytterligare och djupare

analyser, men enligt utskottets mening finns inget

skäl för riksdagen att bestämma om, hur, när och av

vem sådana undersökningar bör göras. Inte heller

finns det skäl för riksdagen att uttala sig om någon

kampanj bör genomföras.

Med det anförda avstyrks motion A242 yrkandena 14

och 26 (kd).

Med anledning av motion A322 vill utskottet hänvisa

till vad som sagts ovan om att männens roll i

jämställdhetsarbetet är en prioriterad fråga i

politiken. Frihet från könsrelaterat våld är en del

av jämställdhetspolitiken. Utskottet vill också

hänvisa till det som redovisats ovan om projekt m.m.

på detta område. Syftet med projektet Män och

jämställdhet har varit att öka kunskaperna om vilka

hinder som finns och vilka ytterligare insatser som

behövs för att öka mäns medverkan i

jämställdhetsarbetet. Enligt vad som redovisas i

budgetpropositionen skall en uppföljning nu göras

som inriktas på mäns våld, i synnerhet mäns våld mot

kvinnor. Utskottet kan här slutligen nämna att

Sverige fick beröm i den ovannämnda FN-rapporten för

det aktiva arbetet med att involvera män och pojkar

i jämställdhetsarbetet.

Några åtgärder kan inte anses påkallade av motion

A322 (mp), som därför avstyrks i berörda delar

(yrkandena 1, 3 och 8).

Allmänt om jämställda löner och

lönediskriminering

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med

allmänna frågor om löneskillnader mellan män

och kvinnor och om könssegregeringen på

arbetsmarknaden. Viss lönestatistik

redovisas. Enligt utskottet är lösningen inte

att bryta upp de s.k. offentliga monopolen

utan att ge parterna verktyg för att i

förhandlingar och avtal åstadkomma mer

jämställda löner. Utskottet välkomnar att

regeringen avser att låta en utredare

analysera den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Jämför reservationerna 5 (kd, c) och 6 (fp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Av SCB:s lönestatistiska årsbok för 2001 framgår att

den genomsnittliga månadslönen för hela

arbetsmarknaden det året var 21 300 kr. Kvinnornas

genomsnittliga månadslön var 19 200 kr och männens

23 300 kr. Kvinnornas lön i förhållande till männens

var 82 %, vilket inte är någon förändring från

föregående år.

Om man ser till skillnaden mellan offentlig och

privat sektor var den genomsnittliga månadslönen i

den offentliga sektorn 19 800 kr och i den privata

22 100 kr. Kvinnornas lön i förhållande till männens

var 82 % i den offentliga sektorn och 84 % i den

privata sektorn.

Den största yrkesgruppen på den svenska

arbetsmarknaden är vård- och omsorgspersonal med 423

200 anställda, vilket motsvarar 12 % av det totala

antalet anställda. Den genomsnittliga månadslönen i

gruppen är 16 700 kr, vilket också är den lägsta

lönen bland de tio största yrkesgrupperna.

De största löneskillnaderna mellan kvinnor och män

återfinns ofta i yrkesgrupper med jämn

könsfördelning (minst 40 och högst 60 % av

respektive kön inom gruppen) eller med hög andel

män. I kvinnodominerade grupper är lönerna relativt

låga både för kvinnor och män.

Av Jämställdhetsombudsmannens (JämO) regleringsbrev

för 2003 framgår att myndigheten, inom målet att

tillse att jämställdhetslagen och

likabehandlingslagen för högskolan efterföljs av

arbetsgivare och högskolor, bl.a. skall redovisa

tillgängliga metoder för könsneutral lönesättning

och lönekartläggning. År 1999 startade JämO

projektet Lönelots som sedan 2001 ingår som en del i

myndighetens ordinarie verksamhet. Projektet

omfattar lönebildningen i dess helhet med metoder

både för arbetsvärdering och för bedömning av

individens kvalifikationer, eftersom praktiskt taget

hela arbetsmarknaden numera tillämpar individuell

lönesättning. JämO tillhandahåller skrifter och

material om arbetsvärdering och lönebildning.

Dessutom erbjuder myndigheten rådgivning och

utbildning i lönefrågor.

I Medlingsinstitutets uppdrag ingår, enligt

myndighetens instruktion (SFS 2000:258), att

inhämta, sammanställa och tolka statistik som är av

betydelse för lönebildningen. Medlingsinstitutet

skall enligt instruktionen även analysera

löneutvecklingen från ett jämställdhetsperspektiv

och följa frågan om diskriminering i lönesättningen

på andra grunder än kön. Av Medlingsinstitutets

regleringsbrev för 2003 framgår att institutet vid

sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om

kommande och pågående avtalsförhandlingar skall

fästa uppmärksamhet på vikten av att de centrala

kollektivavtalen konstrueras så, att avtalen främjar

de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett

jämställdhetsperspektiv. Medlingsinstitutet skall

samråda med JämO i samband med genomförandet av

uppdraget. Uppdraget skall avrapporteras till

regeringen (Näringsdepartementet) i december 2003.

Motioner

Folkpartiet beskriver lönerna som en huvudfråga för

jämställdheten i motion A241. Kvinnor tjänar i

genomsnitt 82 % av vad männen gör och

löneskillnaderna har inte minskat. Det krävs enligt

partiet två centrala förändringar: fler kvinnor på

ledande befattningar och en allmän press uppåt på

lönerna inom de kvinnodominerade yrkena inom skola,

vård och omsorg. De mönster som skapar segregationen

på arbetsmarknaden måste bekämpas. Den stelbenta

strukturen inom den offentliga sektorn håller

lönerna nere, vilket får livslånga konsekvenser för

kvinnorna i form av minskat utrymme för sparande,

möjlighet att äga sin bostad m.m. Om monopolen bryts

och det blir fler arbetsgivare ökar möjligheterna

för den arbetssökande/anställda att påverka

arbetstid, arbetsvillkor och lön. Folkpartiets

strategi för att bekämpa de orättvisa

löneskillnaderna bygger på tre fundament: 1) Höjning

av de kvinnodominerade yrkenas status. Med fler

arbetsgivare ökar konkurrensen om arbetstagarna och

underbetald vårdpersonal kan ställa krav på högre

löner. 2) Avskaffande av den direkta

lönediskrimineringen genom ändamålsenliga metoder

som lönestatistik och bättre och tydligare modeller

för arbetsvärdering. 3) Medvetet och genomtänkt

arbete för att rekrytera fler chefer inom både

privat och offentlig sektor (yrk. 9).

Kristdemokraterna konstaterar i motion A242 att

inkomsterna fördelar sig mycket olika mellan män och

kvinnor och att skillnaderna ökar ju längre tid man

arbetat. Skillnaderna är något större mellan män och

kvinnor i den offentliga sektorn än i den privata.

Många olika faktorer styr löneutvecklingen såsom

tillgång och efterfrågan, löneläge på orten och

individuella prestationer. Det har också betydelse

att kvinnor ofta söker sig till ett begränsat antal

yrken och arbetsplatser, vilket pressar ned lönen.

Det är viktigt att de offentliga monopolen bryts så

att de anställda inom dessa yrken kan välja mellan

olika arbetsgivare. Lönen avspeglar dock också

värderingar. Kristdemokraterna anser att JämO bör få

i förnyad uppgift att i samarbete med

arbetsmarknadens parter hitta ett accepterat och

fungerande arbetsvärderingsinstrument som kan ge

vägledning för så objektiva värderingar som möjligt.

Det är enligt motionen av största vikt att parterna

involveras i det fortsatta arbetet med att finna

redskap att undanröja lönediskrimineringen (yrk.

20).

Vänsterpartiet hänför sig i motion A365 till

Kvinnomaktutredningens förslag. Regeringen bör ta

initiativ till ett partsgemensamt organ med uppgift

att verka för en genomtänkt icke-diskriminerande

lokal lönesättning (yrk. 1 delvis).

Centerpartiet påtalar i kommittémotion A366 att

Sverige inte kommit tillrätta med löneklyftan. Att

kvinnor tjänar mindre än män leder till skillnader i

konsumtionsförmåga och till bristande jämställdhet i

familjelivet. Rättvisa löner är en nyckelfråga, men

arbetet för detta visar inga entydiga framgångar.

Den segregerade arbetsmarknaden bidrar ytterligare

till löneklyftan mellan män och kvinnor. Med större

konkurrens inom exempelvis vårdsektorn skapas det

alternativa arbetsmarknader för personalen,

mestadels kvinnor, vilket kan leda till en

rättvisare lönesättning. Det krävs nu flera steg för

att bredda kvinnornas arbetsmarknad genom möjlighet

för de anställda att överta offentlig verksamhet och

genom att förbättra möjligheterna att få F-

skattsedel. Det är också viktigt att de s.k. mjuka

yrkena uppvärderas. Regeringen bör utforma en

långsiktig plan för detta (yrk. 10 och 11).

I en enskild motion, A215 av Christina Axelsson och

Ann-Kristine Johansson (båda s), betonar

motionärerna att statliga och kommunala

förvaltningar, verk och bolag bör vara föregångare

när det gäller att finna former för könsneutrala

lönesystem som ger kvinnor och män lika lön för lika

eller likvärdigt arbete (yrk. 3).

I en annan enskild motion, A275 av Birgitta Ahlqvist

och Carina Hägg (båda s), sägs det att

lönediskrimineringen fortsätter att vara ett av de

allvarligaste jämställdhetsproblemen inte bara inom

EU utan också på den svenska arbetsmarknaden.

Regeringen måste diskutera fram effektiva lösningar,

t.ex. genom att stärka Medlingsinstitutets roll i

lönebildningen och i samarbetet med JämO.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis något beröra de olika

begreppen lön och inkomst eftersom det i skilda

sammanhang ofta görs en sammanblandning. SCB har i

sin lönestatistiska årsbok för 2001 beskrivit

skillnaden mellan dessa begrepp. Lön är den

ersättning som en person får för utfört arbete och

den uttrycks för en given tidsenhet, t.ex. kronor

per timme eller månad. För att underlätta jämförelse

räknas tim- och deltidslöner om till heltidslön.

Inkomst är ett vidare begrepp än lön. Förutom

inkomst av arbete ingår även bl.a. kapitalinkomster

och transfereringar som bostadsbidrag,

föräldrapenning och studiemedel. Inkomsten påverkas

av om en person arbetar hel- eller deltid, övertid

eller är frånvarande. Oftast redovisas inkomsten i

form av årsinkomst.

Detta innebär att skillnaden mellan en persons lön

och hennes inkomst kan vara mycket stor. Enligt SCB

är det viktigt att vara medveten om denna skillnad

inte minst när jämförelser görs mellan kvinnor och

män. En kvinna och en man kan ha exakt samma lön men

om någon av dem t.ex. arbetar deltid eller är hemma

ofta för vård av sjukt barn kan deras inkomster

skilja sig avsevärt. Inkomstskillnader mellan

kvinnor och män uppstår alltså redan som en effekt

av att kvinnor oftare än män arbetar deltid och

oftare är frånvarande på grund av vård av barn.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är mindre än

inkomstskillnaderna.

En större andel, drygt hälften, av de

offentliganställda kvinnorna arbetar deltid än av de

privatanställda kvinnorna, knappt 40 %. Motsvarande

siffror för männen är ca 20 respektive ca 10 %. När

man gör jämförelser av inkomstskillnader mellan

kvinnor och män inom respektive sektor har dessa

förhållanden en inverkan.

Den lönestatistik som SCB producerar och som

Medlingsinstitutet ansvarar för ger möjlighet att

jämföra löner på många olika områden. En viktig

fråga som statistiken ger svar på är just hur

löneskillnaden mellan kvinnor och män ser ut.

Statistiken för 2001 visar att den skillnaden

fortfarande är stor. Kvinnor tjänar genomsnittligt

betydligt mindre än män. För hela arbetsmarknaden är

- som redovisats ovan - kvinnors lön i förhållande

till mäns lön 82 %. Ser man till offentlig

respektive privat sektor blir motsvarande siffror 82

% respektive 84 %. När SCB i sina beräkningar tar

hänsyn till skillnader i ålder, utbildning,

arbetstid och sektor mellan kvinnor och män

(standardvägning) blir kvinnornas lön som andel av

männens 92 % för hela arbetsmarknaden, 96 % för den

offentliga sektorn och 90 % för den privata.

Skillnaden är ofta störst i yrkesgrupper där

könsfördelningen är jämn eller där andelen män är

hög. Statistiken visar också att betydligt fler män

än kvinnor finns bland dem som har de högsta

lönerna.

Ytterligare information som kan utläsas ur

statistiken är bl.a. hur löneskillnaderna varierar

mellan regionerna. Stockholm har den största

löneskillnaden mellan könen. Kvinnors lön i

förhållande till mäns är där 79 % att jämföra med

t.ex. övre Norrland där motsvarande siffra är 86 %.

Här finns yrkessammansättningen i de olika

regionerna med som en förklaring.

I detta sammanhang kan också nämnas det EU-

projekt, European Project on Equal Pay (PEP), som

samordnas av JämO. Förutom Sverige ingår Danmark,

Norge och Österrike som transnationella parter. EU-

kommissionen, den svenska regeringen och de

transnationella parterna finansierar tillsammans

projektet. Projektets mål är att minska lönegapet

mellan kvinnor och män. Genom att sprida metoder och

verktyg för könsneutrala lönesystem vill projektet

nå arbetsgivare och fackliga organisationer i privat

och offentlig sektor och hjälpa dem att sätta i gång

arbetet med att ta fram könsneutrala lönesystem.

Projektet inleddes i början av 2002 och kommer att

avslutas våren 2003.

Utskottet vill för sin del framföra följande.

Att åstadkomma mer jämställda löner och att komma

till rätta med de s.k. osakliga löneskillnaderna är

av hög politisk prioritet. Mycket återstår att göra.

Utskottet kan ge Folkpartiet rätt i att det krävs en

allmän press uppåt på de kvinnodominerade yrkena

inom skola, vård och omsorg. Statusen måste höjas.

Utskottet kan också hålla med Kristdemokraterna om

att det är många faktorer som styr löneutvecklingen

och instämma i Centerpartiets beskrivning av vad

löneklyftorna leder till. Könsuppdelningen på

arbetsmarknaden är ett stort problem i sammanhanget.

Man måste bekämpa de mönster som skapar denna

segregation. Fortfarande är utbildnings- och

yrkesvalen i hög grad könsbundna liksom många

arbetsgivares val av arbetskraft, vilket också går

igen i de arbetsmarknadspolitiska programmen.

Utskottet kan konstatera att EU i sina

rekommendationer med anledning av handlingsplanen

för ökad sysselsättning har rekommenderat Sverige

att göra mer. Även CEDAW var bekymrat över de

osakliga löneskillnaderna och den könssegregerade

arbetsmarknaden i den ovan berörda FN-rapporten.

Utskottet har erfarit att regeringen inom kort

kommer att tillsätta en särskild utredare som skall

analysera den könssegregerade arbetsmarknaden.

Enligt uppgift skall utredaren arbeta med ett

helhetsperspektiv och utvärdera de åtgärder som

vidtagits inom olika politikområden och eventuellt

föreslå ytterligare åtgärder. Utskottet välkomnar en

sådan utredning.

Utskottet kan däremot inte som vissa av partierna

se att konkurrensutsättning och ett brytande av de

s.k. offentliga monopolen är den givna vägen mot mer

jämställda löner. I stället handlar det om att ge

parterna verktyg för att i förhandlingar och avtal

åstadkomma mer jämställda löner. Det har skett genom

de nya reglerna om lönekartläggning och löneanalys i

jämställdhetslagen. Utskottet har tidigare i detta

betänkande beskrivit de uppgifter som JämO och

Medlingsinstitutet har på området. Lagreglerna har

ännu inte varit i kraft så länge att de kan väntas

ha fått fullt genomslag. Det nästa steget är, när

reglerna varit i kraft i tre år, en första

utvärdering. Enligt vad statsministern angivit i

regeringsförklaringen skall utfallet av

lagskärpningen analyseras noga, och om så krävs

skall lagen kunna skärpas ytterligare. Utskottet

återkommer till denna fråga i nästa avsnitt.

Med anledning av Vänsterpartiets förslag om ett

organ som verkar för en icke-diskriminerande lokal

lönesättning vill utskottet hänvisa till att en

bärande tanke i jämställdhetslagens regler mot

osakliga löneskillnader är att lagreglerna skall

stödja parternas egna ansträngningar att uppnå

resultat genom samverkan på arbetsplatsen, i

jämställdhetsarbetet och i löneförhandlingarna.

Parternas eget engagemang i förhandlingar och

kollektivavtal är förutsättningen för att resultat

skall uppnås den vägen. Att ansvaret i första hand

vilar på parterna utesluter inte att det finns behov

av en mer samlad kunskap på området. Här kommer JämO

in i bilden. En av ombudsmannens särskilda

arbetsuppgifter är just att utveckla och sprida

metoder för könsneutral lönesättning så att osakliga

löneskillnader mellan kvinnor och män avskaffas.

Inom myndigheten bedrivs som nämnts projektet

Lönelots, som arbetar med metodutveckling,

utbildning och opinionsbildning. Vänsterpartiets

önskemål om ett organ som verkar för icke-

diskriminerande lönesättning och som kan erbjuda

hjälp och utbildning får därför anses redan vara

till stor del tillgodosett. I sammanhanget finns

också skäl att uppmärksamma Medlingsinstitutets

uppdrag i fråga om jämställdhet i lönebildningen.

Utskottet kan slutligen ansluta sig till vad som

sägs i motion A215 om vikten av att de offentliga

arbetsgivarna och de offentligägda företagen bör

vara föregångare i arbetet för jämställda löner.

Likaså kan utskottet instämma med motion A275 att

man måste finna effektiva lösningar. Som framgår av

redovisningen ovan har lönediskrimineringsfrågan hög

prioritet. I den tidigare omnämnda skrivelsen om

jämställdhetspolitiken som skall avlämnas senare i

år skall regeringen också lämna fram en

handlingsplan för det fortsatta arbetet.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att

det pågår arbete med att sprida metoder och verktyg

för att åstadkomma mer jämställda löner.

Bakomliggande faktorer, som den könssegregerade

arbetsmarknaden, skall analyseras. Effekterna av

skärpningarna av jämställdhetslagen kommer att

utvärderas om ytterligare någon tid. Någon anledning

för riksdagen att ta några initiativ på området

finns därför inte. Motionerna A215 yrkande 3 (s),

A241 yrkande 9 (fp), A242 yrkande 20 (kd), A275 (s),

A365 yrkande 1 i denna del (v) och A366 yrkandena

10 och 11 (c) avstyrks.

Jämställdhetslagen m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med

anknytning till jämställdhetslagen. Det

gäller bl.a. betydelsen av

jämställdhetsplanerna och reglerna om

lönekartläggning, den särskilda bestämmelsen

om möjligheten att förena förvärvsarbete och

föräldraskap och skadestånden i

jämställdhetsmål. Utskottet behandlar också

en motion om att arbetsgivare skall förbjudas

att ställa frågor om planerade graviditeter.

Utskottet, som konstaterar att de ändringar i

lagen som genomfördes för ett par år sedan

kommer att utvärderas, avstyrker motionerna.

Jämför reservationerna 7 (kd) och 8 (fp, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Jämställdhetslagen (1991:433) innehåller förutom en

samverkansregel två grupper av materiella regler,

aktiva åtgärder och förbud mot diskriminering. I den

förra gruppen av regler finns en bestämmelse (5 §)

som anger att arbetsgivaren skall underlätta för

både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena

förvärvsarbete och föräldraskap.

Lagen skärptes med verkan fr.o.m. den 1 januari

2001 efter förslag i proposition 1999/2000:143.

Lagens diskrimineringsförbud samordnades med övrig

lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet när

det gäller skyddsnivå, terminologi och struktur.

Diskrimineringsförbudet utvidgades till att omfatta

arbetssökande under hela anställningsförfarandet och

gäller även om inte något anställningsbeslut

fattats. De tidigare presumtionsreglerna avskaffades

liksom de bevisregler som innebar att arbetsgivarens

syfte kunde få betydelse vid prövningen. De ersattes

av en enhetlig bevisregel enligt EG:s

bevisbördedirektiv.

En definition av begreppet likvärdigt arbete

fördes in i lagen. Bedömningen skall göras efter

kriterier som kunskap och färdigheter, ansvar och

ansträngning.

Det infördes en ny bestämmelse om s.k.

lönekartläggning. Syftet skall vara att upptäcka,

åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och

andra arbetsvillkor. Arbetsgivaren skall varje år

kartlägga och analysera bestämmelser och praxis om

löner och andra anställningsvillkor liksom

löneskillnader mellan kvinnor och män som utför

arbete som är att betrakta som lika eller

likvärdigt.

Arbetsgivaren skall bedöma om de löneskillnader

som förekommer har direkt eller indirekt samband med

kön.

Resultatet av kartläggningen och analysen skall

varje år redovisas i en handlingsplan för jämställda

löner. I planen skall arbetsgivaren ange vilka

lönejusteringar och andra åtgärder som behövs för

att uppnå lika lön för lika och likvärdigt arbete.

Planen skall innehålla en kostnadsberäkning och ange

inom vilken tid lönejusteringarna skall vara

genomförda. Skyldigheten att upprätta en plan gäller

inte arbetsgivare som vid senaste kalenderårsskifte

sysselsatte färre än tio arbetstagare.

Det anges i lagen att arbetsgivare och

arbetstagare skall samverka för jämställdhet i

arbetslivet och främja lika möjligheter till

löneutveckling för kvinnor och män. För att

kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer

skall kunna samverka med arbetsgivaren vid

kartläggning och analys och vid upprättandet av

handlingsplanen har de rätt att av arbetsgivaren få

den information som de behöver för ändamålet.

Tystnadsplikt gäller för information om lön eller

andra förhållanden som rör en enskild arbetstagare.

Lagändringarna innebar också att JämO kan få

tillträde till arbetsplatser för att kunna göra

undersökningar av betydelse för ombudsmannens

tillsyn enligt lagen.

En central arbetstagarorganisation i förhållande

till vilken arbetsgivaren är bunden av

kollektivavtal ges rätt att i vissa fall göra

framställning om vitesföreläggande inför

Jämställdhetsnämnden. Ett sådant föreläggande skall

också kunna riktas mot staten som arbetsgivare.

Regler om rätt till föräldraledighet finns i

föräldraledighetslagen (1995:584). I den lagen finns

också regler om skydd för den som begär eller

utnyttjar sin rätt till föräldraledighet. Sådant

skydd kan även följa av anställningsskyddslagen

(LAS) eller under vissa förutsättningar av

jämställdhetslagen.

Frågan om skydd för gravida och föräldralediga

arbetstagare har genom ett tilläggsuppdrag omfattats

av den uppgift som Arbetslivsinstitutet haft att se

över den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget

redovisades i sin helhet i en departementspromemoria

(Ds 2002:56) i slutet av oktober 2002. I promemorian

läggs det fram ett förslag om utvidgat skydd för

föräldralediga. Ett särskilt förbud mot att

diskriminera föräldralediga införs i

föräldraledighetslagen. Utredningen föreslår också

en ändring i lagen om anställningsskydd (LAS) som

innebär att uppsägningstiden för en föräldraledig

arbetstagare som blir uppsagd på grund av

arbetsbrist skall börja löpa först när arbetstagaren

helt eller delvis återupptar sitt arbete.

Jämställdhetslagen utgår i vissa delar från EG-

rätten. Flera avgöranden i EG-domstolen rör gravida

och föräldralediga. En dom, Mål C-109/00 Tele

Danmark, har föranlett vissa slutsatser i den

svenska Integritetsutredningen, SOU 2002:18, om

behovet av att införa ett förbud för arbetsgivare

att fråga en arbetssökande kvinna om graviditet och

sammanhängande frågor.

Motioner

Kristdemokraterna tar upp frågan om

jämställdhetsplanernas betydelse och funktion i

motion A242. Partiet konstaterar att endast knappt

25 % av de privata företagen med fler än tio

anställda har en jämställdhetsplan, trots att lagen

krävt detta i mer än tio år. Inom den offentliga

sektorn är motsvarande tal 75 %. Ändå är

löneskillnaderna mellan män och kvinnor störst där.

Kristdemokraterna hänvisar till de nya lagreglerna

som kräver en analys av löneskillnader och en

handlingsplan för att komma till rätta med dem. För

att se att det inte bara skulle bli en

skrivbordsprodukt borde man först ha prövat sådana

regler på försök inom den offentliga sektorn. Enligt

partiet åligger det i första hand arbetsmarknadens

parter att i löneförhandlingar beakta

likalöneprincipen, eftersom parterna har de största

möjligheterna att utjämna orättfärdiga

löneskillnader. Att lagstiftning genomförts betyder

att parterna inte tagit sitt ansvar. Enligt

Kristdemokraterna bör jämställdhetsplanens betydelse

och funktion i arbetet för jämställdhet utvärderas

med en särskild belysning av lagstiftningens kontra

eldsjälarnas betydelse för framgång (yrk. 13). I

samma motion förordar partiet en ändring av 5 §

jämställdhetslagen. Lagen måste skärpas så att den

blir ett användbart skydd för kvinnor och män som

blir diskriminerade under sin föräldraledighet (yrk.

15).

Även Vänsterpartiet hänför sig i motion A300 till de

skärpningar av jämställdhetslagen som genomfördes

från den 1 januari 2001 och som enligt motionen ännu

inte hunnit ge återspeglingar fullt ut. I samarbetet

mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet

ingår att en arbetsgrupp skall göra en översyn av

lagen till år 2004 och att en utredning också skall

göras om den s.k. Kanadamodellen. Det är enligt

Vänsterpartiet avgörande att man i detta arbete

anlägger ett feministiskt perspektiv och

angreppssätt och att kunskapen från den befintliga

feministiska forskningen tillvaratas (yrk. 2).

Centerpartiet förordar i kommittémotion A366 en

kraftig höjning av skadestånden i jämställdhetsmål.

Med dagens relativt blygsamma skadeståndsbelopp

lönar det sig för arbetsgivaren att fortsätta att

diskriminera. Det krävs nya riktlinjer till

domstolarna om denna sak. Tillsammans med regler om

grupptalan (jämför nedan) skulle detta skapa ett

verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar

jämställdhetslagen på allvar (yrk. 9).

I en enskild motion, A360 av Mikael Damberg m.fl.

(s), föreslås ett förbud för arbetsgivare att i

samband med anställningsintervjuer ställa frågor om

planerade graviditeter. Ett förbud mot sådana

kränkande frågor skulle överensstämma med den

svenska familjepolitiska traditionen och skulle

också motverka diskriminering eftersom många

arbetsgivare drar sig för att anställa kvinnor i

fertil ålder.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill till en början framhålla att det är

bekymmersamt att det fortfarande är så många

arbetsgivare som inte lever upp till lagens krav på

jämställdhetsplaner. Utskottet har i flera

sammanhang uttryckt sina tankar om nyttan och värdet

med att arbeta med jämställdhetsplaner. Planerna är

inget självändamål, utan ett sätt att driva arbetet

framåt. Fortfarande är dock huvudvägen för att lösa

problemet med de osakliga löneskillnaderna det

arbete som utförs av arbetsmarknadens parter i

löneförhandlingar och genom kollektivavtal.

Utskottet kan där instämma med Kristdemokraterna.

Att "eldsjälarna" kan bidra till att göra arbetet

framgångsrikt är närmast en självklarhet, men

erfarenheterna har visat att bara entusiasm inte

räcker. Den del av planarbetet som handlar om

kartläggning och analys av löneskillnader skall

enligt utskottets mening ses som ett stöd för dem

som vill prioritera arbetet med att få bort de

osakliga löneskillnaderna. Utskottet kan i och för

sig hålla med om att det vore intressant att belysa

värdet av olika sätt att bedriva jämställdhetsarbete

på det sätt som Kristdemokraterna föreslår. Det kan

däremot inte anses påkallat med något

tillkännagivande om den saken.

Ett motsvarande yrkande av Kristdemokraterna om 5 §

jämställdhetslagen har tidigare behandlats av

utskottet (bet. 2001/02:AU3). Regeln är till sin

karaktär framåtsyftande och avser att underlätta och

stimulera till föräldraledighet. Den grundar däremot

i princip inte några rättigheter för enskilda. En

arbetsgivare som inte uppfyller regeln kan

vitesföreläggas. Skyddet för kvinnor och män som är

föräldralediga eller avser att utnyttja sin rätt

till föräldraledighet tillgodoses i första hand

genom föräldraledighetslagen. Som framgått under

Vissa bakgrundsuppgifter har det lagts fram ett

förslag om förstärkta rättigheter för

föräldralediga.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrks

motion A242 yrkandena 13 och 15 (kd).

Som redan framgått aviserade regeringen en

utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen

redan när lagförslagen lades fram våren 2000. En

utvärdering av effekterna är enligt utskottets

mening mycket angelägen, men med hänsyn till den tid

som lagen medger för lönekorrigeringar bör

utvärderingen rimligen vänta till dess att lagen

varit i kraft i tre år. Med anledning av

Vänsterpartiets synpunkter på perspektiv och

angreppssätt m.m. i utvärderingen vill utskottet

peka på att en utgångspunkt för lagstiftningen är

kopplingen mellan kön och undervärdering och att det

gäller att ändra de strukturer som vidmakthåller att

kvinnor och "kvinnligt arbete" nedvärderas eller

osynliggörs. Utan att uttala sig om hur

utvärderingsarbetet bör genomföras - detta får

ankomma på regeringen - anser utskottet att man bör

kunna utgå från att denna bakgrund beaktas i den

kommande utvärderingen. Motion A300 yrkande 2 (v)

avstyrks.

I fråga om nivån på skadestånden i

jämställdhetsmål kan utskottet konstatera att lagen

i vissa delar utgår från EG-rättens allmänna

principer. Detta innebär att ett brott mot

diskrimineringslagstiftningen skall ses som en

allvarlig kränkning. Enligt den bedömning som

gjordes i propositionen med förslaget om de

förutnämnda lagändringarna borde detta i

rättstillämpningen leda till högre skadeståndsnivåer

än vad som är vanligt i andra arbetsrättsliga

tvister (prop. 1999/2000:143, s. 58). Den praxis som

finns på området är begränsad. Utskottet utgår från

att detta är en sak som i förekommande fall bör

kunna uppmärksammans i den kommande utvärderingen.

Med detta avstyrks motion A366 yrkande 9 (c).

Mikael Damberg m.fl. (s) tar upp en angelägen

fråga i motion A360. Skall en arbetsgivare förbjudas

att i samband med anställningsintervjuer ställa

frågor om planerade graviditeter? Frågan har

diskuterats både i Utredningen om personlig

integritet i arbetslivet (SOU 2002:18) och i

Arbetslivsinstitutets utredning av arbetsrätten (Ds

2002:56) bl.a. mot bakgrund av det tidigare nämnda

avgörandet i EG-domstolen (Tele Danmark). Ofta

tillfrågas även JämO om en arbetsgivare har rätt att

ställa sådana frågor. Det kan konstateras att det i

dag inte finns något uttryckligt förbud mot frågor

om barn och familj. Sådana frågor skulle dock i

vissa fall kunna vara ett brott mot

jämställdhetslagen, t.ex. om frågan bara ställs till

kvinnliga sökande. Av det skälet avråder JämO

arbetsgivare från den typen av frågor. På JämO:s

hemsida ges också råd om hur en arbetssökande bör

besvara frågor av detta slag, nämligen med en

motfråga om varför frågan ställs. Där konstateras

också att en arbetssökande inte har någon skyldighet

att berätta om påbörjade eller planerade

graviditeter. I Integritetsutredningen (s. 76) görs

bedömningen att det mot bakgrund av det rådande

rättsläget inte behövs något frågeförbud av detta

slag.

Utskottet har viss sympati för tanken på en

uttrycklig förbudsregel men ser också stora

svårigheter med att utforma och avgränsa en sådan

bestämmelse. De situationer som man framför allt

skulle vilja komma åt täcks dessutom av den redan

befintliga lagstiftningen. Utskottet är därför inte

för närvarande berett att ansluta sig till motionens

förslag, men förutsätter att regeringen överväger

frågan om förhållandena skulle påkalla det. Motion

A360 (s) avstyrks därmed.

Jämställdhetsmärkning

Utskottets förslag i korthet

De motioner som behandlas i detta avsnitt

innehåller förslag och synpunkter på s.k.

jämställdhetsmärkning, exempelvis vilka

kriterier som skulle kunna användas.

Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning

till den beredning som skall ske sedan FRIJA-

utredningens förslag remissbehandlats. Jämför

reservationerna 9 (fp) och 10 (mp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Tankar om att införa ett system för märkning av

företag ur jämställdhetssynpunkt framfördes av

Kvinnomaktutredningen 1998.

I augusti 1998 lades rapporten

Jämställdhetsmärkning, konsumentmakt för ett

jämställt samhälle (Ds 1998:49) fram. Studien

resulterade i en rekommendation om att införa ett

system med frivillig jämställdhetsmärkning av

företag och organisationer.

I februari 1999 bemyndigade regeringen statsrådet

Margareta Winberg att tillsätta en särskild utredare

för att utreda frågan om frivillig

jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster

(dir. 1999:13).

Utredningen lämnade i början av 2001

delbetänkandet Reglerna kring och inställningen till

frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och

tjänster (SOU 2001:9) och våren 2002 sitt

slutbetänkande Märk - värdig jämställdhet (SOU

2002:30).

Utredningen har genomfört en analys av och ger

även förslag om de kriterier som skall ligga till

grund för jämställdhetsmärkning av livsmedel,

läkemedel, möbler, kontorsredskap, verktyg,

maskiner, produkter inom bilindustrin, banktjänster,

försäkringstjänster, hotelltjänster och

restaurangtjänster. Utredningen lämnar även förslag

om sådana kriterier som man menar skall ligga till

grund för att en verksamhet skall kunna bli

certifierad i jämställdhetshänseende.

Utredningen anser att ett frivilligt system för

jämställdhetsmärkning måste ställa krav både på den

enskilda verksamhetens jämställdhetsarbete och på

det som produceras respektive levereras vid

verksamheten - tvåstegsmodellen. Det första steget i

modellen består av de generella

jämställdhetskriterierna som ställer krav på såväl

det interna som det externa jämställdhetsarbetet vid

verksamheten. Det andra steget utgörs av specifika

jämställdhetskriterier som är särskilt anpassade

till de olika produkterna och/eller tjänsterna.

Även de verksamheter som inte producerar något

föreslås få möjlighet att bli certifierade i

jämställdhetshänseende. Certifiering skall även

kunna användas i föreningslivet. Utredningen

konstaterar att en sådan certifiering skulle kunna

bli ett konkurrensmedel och att det i sin tur borde

kunna leda till att kraven på att införliva

jämställdhet i samhällslivets olika områden kommer

att öka.

Enligt utredningen finns det i dag en stor

osäkerhet om vad som menas med jämställdhet. Det

tyder på att det finns ett behov av regler som både

beskriver och ringar in området. Utredningen

föreslår att ramarna för det frivilliga systemet för

jämställdhetsmärkning skall regleras genom en lag

för frivillig jämställdhetsmärkning.

Rätten att jämställdhetsmärka en produkt/tjänst

eller att bli certifierad i jämställdhetshänseende

bör konstrueras som en absolut rättighet. Mot

bakgrund av att regleringen inte bör göras mer

ingripande än nödvändigt menar utredningen att en

ramlag kan ge det skydd som behövs för att ge

jämställdhetsmärkningen en etablerad ställning som

är likvärdig med miljömärkningens på marknaden. De

preciserade kriterierna bör utformas av en nämnd för

jämställdhetsmärkning som liknar nämnden för

miljömärkning.

Systemet för frivillig jämställdhetsmärkning skall

enligt förslaget göras oberoende av andra

märkesordningar, detta för att jämställdhetsfrågorna

inte skall komma i skymundan. Däremot föreslår

utredningen att systemet hanteras av SIS

Miljömärkning AB som har ett väl inarbetat system

för hur frågor om märkning kan skötas.

Motioner

Med utgångspunkten att det brister i fråga om

jämställdhet i näringslivet anser Folkpartiet i

motion A241 att man måste använda sig av politiken

för att skapa nya strukturer och utveckla det

svenska näringslivet. Ett sätt är genom

jämställdhetsmärkning. Aktiva konsumenter kan

påverka mer kraftfullt och med färre oönskade

effekter än lagar och regler. Partiet hänvisar till

FRIJA-utredningens modeller för

jämställdhetsmärkning och certifiering av produkter,

tjänster och organisationer (yrk. 13).

Kristdemokraterna anser i motion A242 att ett

kvalitetskriterium för jämställdhet i företag skulle

kunna bli ett verksamt marknadsföringsverktyg. Det

är viktigt att kriterierna inriktas mer på människan

än på produkten. Den nu arbetande utredningen borde

få i tilläggsdirektiv att också ha personalpolicy

och policy vid föräldraledighet som kriterium för

jämställdhetsmärkning (yrk. 22).

I Miljöpartiets kommittémotion A237 sägs det att en

jämställd arbetsplats och en produktion med

jämställdhetshänsyn ger goda vinster och att en

jämställdhetsmärkning ger ökad kvalitet. En

arbetsgrupp som är sammansatt av både kvinnor och

män blir mer kreativ och effektiv. Delbetänkandet om

frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och

tjänster är ett steg i rätt riktning, anser

Miljöpartiet, men en kommande proposition bör även

innehålla förslag om jämställdhetsmärkning av

företag och reklam. Till exempel kunde en bra

föräldrapolicy vara ett krav för att ett företag

skulle få kalla sig jämställt.

Utskottets ställningstagande

FRIJA-utredningens förslag har remissbehandlats.

Enligt vad utskottet erfarit görs nu en

sammanställning av remissvaren. Utskottet utgår från

att frågeställningar av det slag som tas upp i

motionerna kommer att ingå i regeringens fortsatta

överväganden. Detta arbete bör inte föregripas.

Utskottet avstyrker därför de nu behandlade

motionerna A237 (mp), A241 yrkande 13 (fp) och A242

yrkande 22 (kd).

Allmänna frågor om mångfald och

etnisk diskriminering

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med

synpunkter och förslag som gäller mångfald

och etnisk diskriminering. Utskottet

redovisar pågående utredningsarbete om

diskriminering, annat arbete på

integrationsområdet och det ansvar som bl.a.

myndigheterna har när det gäller integration

och mångfald. Utskottet framhåller att det

behövs en bredd av åtgärder. Ansvaret ligger

inte bara på det offentliga utan också på

enskilda. Motionerna avstyrks. Jämför

reservationerna 11 (fp, kd, c), 12 (m) och 13

(v).

Vissa bakgrundsuppgifter

För närvarande finns fem arbetsrättsliga lagar med

uttryckliga förbudsregler mot diskriminering:

· jämställdhetslagen (1991:433),

·

· lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet,

·

· lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i

arbetslivet av personer med funktionshinder,

·

· lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning,

·

· lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av

deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare

med tidsbegränsad anställning.

·

Dessutom finns en lag (2001:1286) om likabehandling

av studenter i högskolan.

EU:s s.k. diskrimineringspaket antogs av EU:s

ministerråd 2000. Det består bl.a. av två direktiv

som syftar till att främja likabehandling och

motverka diskriminering. Det är direktiv 2000/43/EG

om genomförande av principen om likabehandling av

personer oavsett deras ras eller etniska ursprung

och direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän

ram för likabehandling i arbetslivet. Det

förstnämnda direktivet behandlar diskriminering dels

i arbetslivet i vid mening, dels på andra

samhällsområden som t.ex. olika typer av sociala

förmåner. Det senare direktivet behandlar

arbetslivet i vid mening och omfattar

diskrimineringsgrunderna religion eller övertygelse,

funktionshinder, ålder och sexuell läggning.

I december tillsattes en utredning (dir. 2000:106)

med uppgiften att lämna förslag till hur EU-

direktiven skall genomföras i Sverige. Uppdraget

redovisades i maj 2002 i betänkandet Ett utvidgat

skydd mot diskriminering (SOU 2002:43). Utredaren,

rådmannen Marianne Tejning, lade fram förslag till

tre nya lagar med förbud mot diskriminering som

skall ersätta lagarna enligt 2-4 ovan och som skall

gälla även på de övriga samhällsområden som omfattas

av direktiven. Diskrimineringsgrunderna skall vara

a) etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse,

b) funktionshinder respektive c) sexuell läggning.

Enligt förslaget skall lagarna träda i kraft den 1

juli 2003. - Det var från början avsett att denna

utredning även skulle lämna förslag om skydd mot

diskriminering på grund av ålder. Denna del av

uppdraget har i stället genom regeringsbeslut i

januari 2002 överförts till en ny parlamentariskt

sammansatt diskrimineringsutredning.

Den nya diskrimineringsutredningen - i

fortsättningen benämnd 2002 års

diskrimineringsutredning - skall enligt sina

direktiv (dir. 2002:11) överväga en rad frågor.

Ordförande i utredningen är hovrättslagmannen Göran

Ewerlöf. Bakgrunden är här, liksom i den nyssnämnda

utredningen, EU:s s.k. diskrimineringspaket.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 december

2004.

2002 års diskrimineringsutredning har bl.a.

uppdraget att överväga en gemensam lagstiftning mot

diskriminering som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden. En

samordning eller sammanslagning av några eller

samtliga statliga ombudsmän skall övervägas liksom

frågan om den eller de framtida

ombudsmannainstitutionerna skall vara underställda

regeringen eller riksdagen. Utredningen skall också

överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål

skall utformas.

Den del av 2002 års utredning som särskilt avser

etnisk diskriminering tar upp frågan om regler om

positiv särbehandling på grund av etnisk

tillhörighet bör införas i arbetslivet, om det finns

skäl att ersätta straffbestämmelsen om olaga

diskriminering med någon annan typ av reglering och

om det finns skäl att utmönstra termen ras ur olika

författningar. Det ingår också att se över

ansvarsområdet och uppgifterna för Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering och att överväga behovet av

något eller några särskilda organ med de uppgifter

som Nämnden mot diskriminering har i dag och i vilka

former en sådan verksamhet i så fall skall bedrivas.

Motioner

Enligt Moderaterna i kommittémotion Sf332 har alla

människor rätt att ses som individer och bedömas

efter sina erfarenheter, kvalifikationer och

ambitioner. Alla avvikelser från detta är

diskriminering, vare sig den av politiker anses vara

positiv eller negativ. En tydlig indikation på att

det förekommer diskriminering på grund av hudfärg är

att internationellt adopterade personer tjänar

mindre, har lägre inkomster och oftare är utan

arbete än kontrollgrupper. De adopterade personerna

kan språket och kulturen, varför dessa faktorer inte

kan vara en förklaring till att de har svårt att få

arbete. För att åstadkomma likabehandling finns bara

en väg, nämligen ett tålmodigt och långsiktigt

opinionsarbete i attityd- och värderingsfrågor. Men

det handlar också om ledarskap. Staten har inte

föregått med gott exempel utan har varit allra sämst

på att anställa invandrare. Det är politiskt fel att

reducera människor till delar av kvotgrupper eller

att ovanifrån placera in dem i kollektiv. Människors

ursprung är inte en egenskap eller en färdighet och

skall inte vara en relevant faktor vid anställning.

Målet skall var det motsatta; människors ursprung

skall beaktas så lite som möjligt (yrk. 25).

Kristdemokraterna framför i motion Sf334 att

diskriminering är ett övergrepp mot en människa som

dessutom medför ett ekonomiskt problem både för den

drabbade och för samhället i stort. De fackliga

organisationerna har ett ansvar på området, men alla

arbetstagare är inte fackligt anslutna. Därför är

det viktigt att kunskapen om diskriminering är

allmängiltig bland arbetstagare. Det är allas ansvar

att motarbeta och förhindra diskriminering och

mobbning på arbetsplatserna (yrk. 42).

Vänsterpartiet framhåller i sin motion Sf336 att det

är nödvändigt att varje människa, i skolan eller på

arbetsplatsen, varje dag möter världen som den

faktiskt ser ut. Det förutsätter tvärkulturell

kompetens hos utbildningssamordnare och

arbetsgivare. Den som talar fler språk än

majoritetsspråket har stora fördelar av detta i sitt

arbete. Partiet anser därför att tvärkulturell

kompetens liksom flerspråkighet skall räknas som

merit vid alla offentliga anställningar (yrk. 14).

Centerpartiet anser i kommittémotion Ju249 att de

offentliga arbetsgivarna bör vara föredömen i

mångfaldsarbetet och med attitydförändringar för att

möta problemet med brott mot minoriteter. Företag

och organisationer bör se över sina rutiner t.ex.

vid nyrekrytering och ta bort inbyggda hinder som

leder till diskriminering (yrk. 22).

Miljöpartiet anser i motion Sf289 att arbetsgivarna

bör ha strategier, mångfaldsplaner och

personalpolicy som utgår från mångfalden. Regeringen

bör verka för att utländska examina behandlas

rättvist på arbetsmarknaden (yrk. 23).

Arbetsförmedlingarna bör öka sin kompetens om det

mångkulturella samhället (yrk. 24). Flerspråkighet

och kunskap om fler kulturer skall ses som en merit

vid anställning (yrk. 25).

I den enskilda motionen A354 av Marie Granlund (s)

betonas vikten av forskning kring mångfald eftersom

mångfalden inte tas till vara i det svenska närings-

och arbetslivet. Förmågan att ta till vara

mångfalden är avgörande för samhällsekonomin.

Angelägna forskningsområden är hur bakgrundsfaktorer

som kön, etnicitet, funktionshinder och social

bakgrund sammantaget påverkar individens möjligheter

till rekrytering och befordran och hur sådana

olikheter påverkar arbetsgruppers prestationsförmåga

m.m.

I en annan enskild motion, A203 av Cecilia Nilsson

Wigström (fp), sägs det att integrationspolitikens

största misslyckande är att så få människor som

kommer hit släpps in på arbetsmarknaden. Anledningen

är stelbenta regler och diskriminering och att den

offentliga sektorn är dålig på att anställa

invandrare. Bristen på mångfald är till skada för

kvaliteten. Därför bör fler människor med utländsk

bakgrund rekryteras till den offentliga sektorn

(yrk. 2). Mångfaldsplaner må vara bra, anför

motionären, men kunskap är det centrala. Chefer i

den offentliga sektorn bör utbildas i

mångfaldsfrågor (yrk. 1), och detta

utbildningsuppdrag bör ges till Integrationsverket

(yrk. 3).

Utskottets ställningstagande

Alla som bor i Sverige skall oavsett etniskt

ursprung har lika rättigheter, skyldigheter och

möjligheter. Detta ligger till grund för den

generella politikens inriktning.

I skrivelsen om integrationspolitik för 2000-talet

(skr. 2001/02:129) finns en redovisning av hur

inriktningen på integrationspolitiken skall

fortsätta och utvecklas inom olika samhällsområden,

bl.a. inom arbetsmarknadspolitiken. I skrivelsen

framhålls att det också är viktigt att anlägga ett

könsperspektiv på frågorna. Den långsiktiga

inriktningen på arbetet med att förebygga och

motverka rasism m.m. har lagts fast genom en

nationell handlingsplan mot rasism,

främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering

(skr. 2000/01:59).

De motioner som behandlas i detta avsnitt

innehåller i stora delar synpunkter som utskottet

kan instämma i. Etnisk diskriminering är en

kränkning av mänskliga rättigheter, men förekommer

dessvärre på den svenska arbetsmarknaden. Mångfalden

måste öka till nytta för kvaliteten i olika

verksamheter och för att skapa mer dynamiska och

kreativa arbetsmiljöer. Vår framtid är beroende av

att vi använder den stora reserv av arbetslösa

människor med rötterna i andra länder som redan

finns i Sverige. Aktivt opinionsarbete, goda exempel

och goda förebilder är viktigt för att ändra

attityder, men det behövs även andra insatser. Ökade

kunskaper och insikter är nödvändiga, liksom

förbättrade rutiner och effektiva verktyg.

Alla statliga myndigheter är i sin verksamhet

skyldiga att beakta integrationsperspektivet. Flera

myndigheter som har stor betydelse för

integrationspolitiken har fått särskilda uppdrag för

att verksamheten i högre grad skall utformas efter

samhällets etniska mångfald. Detta gäller bl.a.

myndigheter inom arbetsmarknads- och

utbildningsområdet.

På den regionala nivån bedriver framför allt

länsstyrelserna ett aktivt integrationsbefrämjande

arbete. Här kan nämnas att länsstyrelserna i

Stockholms, Skåne och Västra Götalands län sedan

1999 har särskilda medel för sådan verksamhet.

Integrationsverket har regeringens uppdrag att följa

hur myndigheternas verksamhet utvecklas och påverkas

av de integrationspolitiska målen.

För att få bättre kunskap och underlag för

insatser som kan öka invandrares delaktighet i

samhället har en särskild utredare fått i uppdrag

att beskriva och analysera fördelningen av makt och

inflytande inom olika samhällsområden ur ett

integrationspolitiskt perspektiv (dir. 2000:57).

Utredaren skall bl.a. undersöka i vilken

utsträckning skillnader i makt och inflytande kan

förklaras av kön och social bakgrund. En

undersökning skall också göras i vilken mån

skillnaderna är relaterade till strukturella

förhållanden i samhället eller till det

förhållningssätt samhällets institutioner har till

personer med olika etnisk bakgrund och i vilken mån

andra förklaringsfaktorer spelar in. Ett

slutbetänkande skall lämnas senast vid utgången av

2004.

En viktig uppgift för Integrationsverket är att

stimulera arbetsgivare inom privat och offentlig

verksamhet att främja den etniska mångfalden i

arbetslivet. Integrationsverket har fått särskilda

medel för att driva på utvecklingen.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, har

viktiga uppgifter på området. En prioriterad uppgift

är att öka arbetsgivarnas kunskap om vilka krav

lagen ställer på dem för att förebygga och förhindra

diskriminering och etniska trakasserier på

arbetsplatsen. DO har numera också uppgifter på

högskolans område.

AMS har haft i uppdrag att moverka diskriminering

i arbetsförmedlingens verksamhet. En bakgrund till

uppdraget är departementspromemorian Alla lika olika

- mångfald i arbetslivet (Ds 2000:69). Uppdraget har

redovisats till regeringen i oktober 2002. Det har i

första hand tagit sikte på diskriminering på grund

av etnisk tillhörighet, sexuell läggning och

funktionshinder men kunde även omfatta

diskriminering på grund av kön. I uppdraget ingick

bl.a. att se till att personalen inom AMV har

kunskaper om mekanismerna bakom diskriminering, om

reglerna på området och om mångfaldsfrågor. Av

redovisningen framgår t.ex. att det har utarbetats

en webbaserad mångfaldsutbildning och att det vid

samtliga länsarbetsnämnder kommer att finnas

personer med uppgift att vara sakkunniga i

diskrimineringsfrågor.

Utskottet kan helt och hållet instämma i att de

offentliga arbetsgivarna bör vara föredömen på

området. Myndigheternas uppgift att fortlöpande

beakta samhällets etniska mångfald när verksamheten

utformas och bedrivs innebär också att den etniska

mångfalden bland de anställda måste beaktas. Lagen

om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

ställer krav på att arbetsgivare bedriver ett

målinriktat arbete för att aktivt främja etnisk

mångfald i arbetslivet. Som utskottet redovisat

tidigare har regeringen hösten 1999 uppdragit åt

samtliga myndigheter som lyder under regeringen att

upprätta handlingsplaner för att främja etnisk

mångfald bland de anställda.

De statliga myndigheternas redovisning visar att

alltfler myndigheter har upprättat handlingsplaner

för mångfald, och ytterligare ett antal har

redovisat att de planerar andra aktiva åtgärder.

Enligt budgetpropositionen (utg. omr. 8) skall en

uppföljning göras av hur myndigheterna påverkats och

utvecklats av mångfaldsarbetet. Det kan också nämnas

att Integrationsverket i samråd med DO har sökt

främja kommunernas mångfaldsarbete. En kartläggning

visar att var femte kommun har en mångfaldspolicy

och att drygt var tionde har en handlingsplan för

att främja etnisk mångfald bland de anställda. För

att stimulera utvecklingen har Integrationsverket

anordnat utbildningar om mångfald som

verksamhetsstrategi.

När det särskilt gäller invandrade akademiker har

Integrationsverket i sin delrapport Etnisk mångfald

på frammarsch kommit fram till att det finns både

individuella och strukturella hinder i vägen till

ett kvalificerat arbete. Individuella hinder som

bristande kunskaper i svenska förvandlas ofta till

ett strukturellt hinder när arbetsgivares krav på

språkkunskaper blir orimligt höga eller irrelevanta.

I detta sammanhang kan utskottet notera att

regeringen givit Statens kvalitets- och kompetensråd

i uppdrag att utarbeta ett förslag till

preparandutbildning för invandrade akademiker.

Syftet är att förbereda deltagarna på att arbeta som

handläggare i statsförvaltningen.

Inom ramen för det tidigare nämnda uppdraget till

Integrationsverket att stimulera etnisk och

kulturell mångfald inom arbetslivet bl.a. för

personer med akademisk utbildning har verket

initierat och tillsammans med kommuner,

arbetsförmedlingar m.fl. gett stöd till olika

projekt i syfte att matcha arbetsgivares

personalbehov med arbetslösa invandrare. Verket har

också genomfört en informationssatsning för att

inspirera arbetsgivare att se mångfald som en

möjlighet såväl för personal- och

kompetensförsörjning som för utveckling och

konkurrenskraft. Enligt vad som redovisas i

budgetpropositionen för 2003 (utg. omr. 8) är syftet

på längre sikt att öka arbetsgivarnas benägenhet att

anställa invandrare.

Utskottet kan också notera att en utredare har

haft i uppdrag att utveckla metoder och modeller för

validering av utländsk yrkeskompetens på gymnasial

nivå. Utredaren avlämnade ett betänkande hösten 2001

(SOU 2001:78). En proposition om validering är

aviserad till den 21 mars i år.

I dagarna har regeringen beslutat att inrätta en

arbetsgrupp som skall undersöka hur näringslivets

engagemang i arbetet för att integrera invandrare på

arbetsmarknaden bättre kan tas till vara. Gruppen

skall peka på goda exempel inom näringslivet på

insatser mot etnisk diskriminering.

Slutligen skall nämnas att det i lagen om

offentlig upphandling numera har gjorts tydligt att

upphandlande enheter får ställa särskilda

kontraktsvillkor, exempelvis s.k.

antidiskrimineringsklausuler.

Här skall också nämnas att Integrationsverket och

DO har haft en aktiv roll med att ge stöd åt ett

antal lokala s.k. antidiskrimineringsbyråer och att

särskilt ekonomiskt stöd har avsatts för detta

ändamål.

Utskottet vill för sin del framhålla följande.

Redovisningen ovan visar enligt utskottets mening

på bredden av åtgärder som behövs och som utförs på

detta område. Ansvaret för att åstadkomma

förändringar ligger dock inte bara på det offentliga

utan också på enskilda arbetsgivare och deras

organisationer, på de fackliga organisationerna och

på de enskilda människorna.

En stor del av det pågående och utförda arbetet

som redovisats ovan svarar väl mot flera av de

synpunkter som förs fram i motionerna i detta

avsnitt. Någon åtgärd kan inte anses påkallad från

riksdagens sida. Motionerna A203 yrkandena 1-3 (fp),

A354 (s), Ju249 yrkande 22 (c), Sf289 yrkandena 23

och 24 (mp), Sf332 yrkande 25 (m) och Sf334 yrkande

42 (kd) avstyrks därför.

När det gäller den särskilda frågan om

tvärkulturell kompetens liksom flerspråkighet anser

utskottet liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet att

sådana meriter kan vara värdefulla i både offentliga

och andra anställningar. Enligt utskottets mening är

det dock inte riksdagens sak att bestämma vilket

meritvärde olika slag av erfarenhet och kompetens

skall ges vid anställning. Motionerna Sf289 yrkande

25 (mp) och Sf336 yrkande 14 (v) avstyrks.

Lagen om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av ett motionskrav bl.a. om

översyn av den nuvarande lagstiftningen

konstaterar utskottet dels att en proposition

är aviserad med ett förslag som ersätter den

nuvarande lagen, dels att en utredning har i

uppdrag att överväga en sammanhållen

lagstiftning mot diskriminering. Motionen

avstyrks. I avsnittet behandlas också

motioner som rör lagreglerat aktivt arbete

för mångfald, mångfaldsplaner och frågor om

positiv särbehandling. Även dessa motioner

avstyrks. Jämför reservationerna 14 (fp), 15

(mp), 16 (kd), 17 (m) och 18 (fp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet trädde i kraft den 1

maj 1999 och ersatte 1994 års lag mot etnisk

diskriminering. Lagen har till ändamål att oavsett

etnisk tillhörighet främja lika rättigheter i fråga

om arbete, anställningsvillkor och andra

arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.

Lagen föreskriver också (2 §) att arbetsgivare och

arbetstagare skall samverka för att främja etnisk

mångfald i arbetslivet. Lagen innehåller regler (4-7

§§) om aktiva åtgärder och målinriktat arbete för

att främja etnisk mångfald i arbetslivet och om

förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet (8-11

§§). Förbudet mot diskriminering är i huvudsak

uppbyggt på samma sätt som i lagen (1999:132) om

förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer

med funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud

mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning. Sedan 2001 överensstämmer i princip även

jämställdhetslagens (1991:433) diskrimineringsförbud

i sin uppbyggnad med 1999 års lagar. En skillnad är

dock att 1999 års lagar saknar en motsvarighet till

jämställdhetslagens uttryckliga undantag från

diskrimineringsförbudet för sådana beslut som är ett

led i strävanden att främja jämställdhet i

arbetslivet.

I lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i

arbetslivet finns också regler om förbud mot vissa

repressalier och en skyldighet för arbetsgivare att

utreda och vidta åtgärder mot trakasserier (12 och

13 §§). Påföljderna vid brott mot 8-13 §§ är

ogiltighet och skadestånd. Dessa tvister handläggs

enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) skall

se till att lagen följs och kan föra talan för en

enskild arbetstagare eller arbetssökande.

En arbetsgivare som inte följer föreskrifterna om

aktiva åtgärder kan bli vitesförelagd av Nämnden mot

diskriminering att fullgöra sina skyldigheter.

Framställning om sådant vitesföreläggande kan göras

av DO eller, i det fall att DO inte vill göra det,

av en central kollektivavtalsbunden

arbetstagarorganisation.

Som redovisats ovan i avsnittet Allmänna frågor om

mångfald och etnisk diskriminering har det lagts

fram ett förslag om en lag som från den 1 juli i år

skall ersätta 1999 års lag om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet. Lagförslaget har ett

bredare tillämpningsområde än den nu gällande lagen

genom att det även skall gälla vid arbetsförmedling,

vid start eller bedrivande av näringsverksamhet, vid

yrkesutövning och vid medlemskap och medverkan i

arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer

och yrkesorganisationer. Av redovisningen ovan

framgår även att vissa frågor som rör etnisk

diskriminering ingår i 2002 års

diskrimineringsutredning.

Motioner

Allmänna frågor om lagen om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet

Folkpartiet anser i motion Sf226 att den nya lagen

är ett steg framåt men att den inte har åstadkommit

dramatiska förändringar i arbetslivets struktur. När

lagen nu börjar bli känd ökar antalet anmälningar

och klagomål till DO och de fackliga

organisationerna. DO en liten myndighet som riskerar

att förlamas av strömmen av anmälningar. Lösningen

kan ligga i ett nätverk av organisationer på

gräsrotsnivå. Enligt Folkpartiet är det också

angeläget att se över om inte den nuvarande

diskrimineringslagstiftningen inklusive

sanktionsmöjligheterna kan skärpas (yrk. 27 i denna

del).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av denna motion kan utskottet liksom

Folkpartiet konstatera att anmälningarna och

klagomålen till DO om etnisk diskriminering i

arbetslivet ökar. DO har fått förstärkta resurser.

Utskottet kan också liksom Folkpartiet se som en

modell att det skapas nätverk av organisationer på

gräsrotsnivå. Regeringen har anslagit resurser för

att utveckla och stimulera försök med lokal

antidiskrimineringsverksamhet. Integrationsverket

och DO har en aktiv roll med att ge råd och stöd

till ett antal lokala s.k.

antidiskrimineringsbyråer. Minst lika viktigt är

dock att de fackliga organisationerna tar sitt

ansvar på området, särskilt när frågorna har

arbetslivsanknytning. Där finns kunskapen om den

arbetsrättsliga lagstiftningen, traditionen att i

första hand försöka lösa uppkomna problem i

förhandlingar med motparten och vanan vid

arbetsrättsliga processer. Med anledning av det som

sägs om en översyn av diskrimineringslagstiftningen

och sanktionsmöjligheterna vill utskottet hänvisa

dels till den proposition som är aviserad till mars

månad, dels till det uppdrag som 2002 års

diskrimineringsutredning har. Dessa

ställningstaganden bör inte föregripas. Utskottet

avstyrker motion Sf226 yrkande 27 i denna del (fp).

Lagreglerat aktivt arbete för mångfald

Kristdemokraterna hänvisar i sin kommittémotion

Sf334 till det uppdrag som regeringen givit alla

myndigheter att upprätta handlingsplaner för att

främja etnisk mångfald bland sina anställda. Enligt

motionen hade endast 33 % av samtliga myndigheter

färdigställt en sådan handlingsplan 2000. Enbart två

av dem hade utförligt redovisat vad de gjort för att

få fler anställda med invandrarbakgrund medan tre

inte hade redovisat några åtgärder alls. Partiet

hänvisar till att det enligt budgetpropositionens

redovisning inte har skett någon positiv förändring.

Regeringen bör verka för att arbetet med att

upprätta handlingsplanerna påskyndas (yrk. 44).

Vänsterpartiet framhåller i motion Sf336 att

mångfaldsplaner är ett viktigt redskap för mångfald

i arbetslivet. Alla större arbetsplatser borde på

sikt bli skyldiga att upprätta sådana planer.

Regeringens uppdrag till myndigheterna att inkomma

med planer är en bra början, men det är önskvärt att

även kommuner och landsting liksom privata

arbetsgivare med fler än 25 anställda omfattas av

detta. Lagen bör ändras så att dessa arbetsgivare

åläggs att upprätta planer (yrk. 13).

Miljöpartiet anser i motion Sf289 att

mångfaldsplaner skall krävas av alla arbetsgivare

med fler än tio anställda (yrk. 21).

I den enskilda motionen av Anders Bengtsson m.fl.

(s), K433, framhålls vikten av att kommunerna tar

ett större ansvar för integrationsfrågorna. För att

bli förebilder bör alla kommuner upprätta

mångfaldsplaner med konkreta mål som följs upp

kontinuerligt (yrk. 5).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ovan redovisat vissa uppgifter ur

budgetpropositionen om förekomsten av

mångfaldsplaner och annat aktivt arbete för ökad

mångfald. Det hade varit önskvärt att betydligt fler

offentliga arbetsgivare verkligen bedrev ett aktivt

och målinriktat mångfaldsarbete. Med sådana åtgärder

kan ett mångfaldstänkande föras in i arbetslivet,

vilket kan bidra till att den etniska mångfalden i

samhället speglas även där. Liksom Vänsterpartiet

anser utskottet att uppdraget till myndigheterna att

inkomma med planer är en bra början. Utskottet är

däremot inte berett att i nuläget ställa sig bakom

motionskraven om regler som anger att vissa

kategorier arbetsgivare skall vara skyldiga att

upprätta mångfaldsplaner. Utskottet vill i stället

hänvisa till de förväntningar som uttalades i

förarbetena till lagen om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet om att parterna

gemensamt utformar åtgärdsprogram. Motionerna K433

yrkande 5 (s), Sf289 yrkande 21 (mp) och Sf336

yrkande 13 (v) avstyrks.

Utskottet hade alltså gärna sett att fler

myndigheter hade upprättat mångfaldsplaner. Det hade

också varit bra om planerna mer utförligt hade

redovisat vilka ansträngningar som gjorts. Utskottet

förutsätter att regeringen verkar för att arbetet

med handlingsplanerna påskyndas utan något särskilt

uttalande från riksdagens sida. Motion Sf334 yrkande

44 (kd) avstyrks.

Positiv särbehandling

Moderaterna vänder sig i kommittémotion Sf332 mot

kvotering och positiv särbehandling. Det är

teoretiskt fråga om olika saker, men båda för med

sig att vissa personer diskrimineras när deras

erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå

tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som

tagits fram för att gynna andra människor i en

politiskt definierad grupp. Även om den grupp som

gynnas kan anses vara underrepresenterad eller

felbehandlad innebär kvotering att ännu ett fel

begås. Lösningen på problemet att en grupp människor

felbehandlas är med andra ord inte att en annan

grupp felbehandlas. Kvotering är diskriminerande och

skapar växande spänningar mellan människor (yrk.

26).

Folkpartiet säger nej till särbehandling på grund av

etnicitet i sin motion Sf226. Det är enligt motionen

ett faktum att det i dag förekommer en förödande

negativ särbehandling av personer med

invandrarbakgrund. Att s.k. positiv särbehandling är

det effektiva botemedlet är dock inte säkert. Enligt

Folkpartiet finns det flera principiella och

praktiska argument mot att införa sådana lagregler.

Risken är en kategorisering av individer efter

etnisk tillhörighet, vilket skulle befästa redan

existerande fördomar. Grupptillhörighet skulle bli

en merit i stället för den enskildes individuella

meriter. Det skulle också bli praktiska

avgränsningsproblem som kan leda till krångel och

obehag eftersom arbetsgivaren måste ha sökandens

etniska bakgrund klar för sig. I stället för att

utgå från ett diskrimineringsperspektiv måste

inriktningen vara att fler kan se möjligheterna.

Staten skulle kunna visa vägen genom egna

integrationsplaner. Än viktigare är att förändra de

strukturer som i dag hindrar hundratusentals gamla

och nya svenskar att komma in på arbetsmarknaden i

allmänhet och efter kompetens i synnerhet. Utom på

en avgränsad del av arbetsmarknaden råder full

frihet att anställa så länge som ingen

diskrimineras. Lagregler om positiv särbehandling

skulle kunna bli ett slag i luften (yrk. 28).

Vänsterpartiet anser enligt motion Sf336 att

begreppet positiv särbehandling även

fortsättningsvis bör förbehållas förhållandet mellan

könen. När det gäller etnisk diskriminering bör man

använda begreppet positiv likabehandling. En

myndighet eller ett företag som i sin

jämställdhetsplan och/eller mångfaldsplan angivit

att positiv särbehandling och positiv likabehandling

tillämpas skulle vid rekrytering först kunna

konstatera vilket kön som är underrepresenterat och

därefter, vid lika meriter, tillämpa positiv

likabehandling i förhållande till en sökande som

tillhör "majoritetssamhället" och en sökande av

annat etniskt ursprung. Det förutsätts att

arbetsgivaren och den fackliga organisationen enats

om vad som skall anses vara tillräckliga meriter.

Regeringen bör lägga fram ett lagförslag så att

myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner

ha positiv likabehandling som ett mål för sitt

rekryteringsbehov (yrk. 15).

Miljöpartiet anser i kommittémotion Sf289 att den

som tillhör den underrepresenterade gruppen skall

anställas vid likvärdiga meriter (yrk. 22).

Utskottets ställningstagande

När regler mot diskriminering diskuteras ställs i

allmänhet samtidigt frågan om några undantag skall

vara möjliga. Ett särskilt fall av undantag är

sådana som motiveras av ett önskemål om att ge

företräde till personer som tillhör en viss grupp.

Frågan blir då om ett företräde på den grunden

strider mot likabehandlings- eller

antidiskrimineringsprincipen. Diskussionen kan utgå

från vitt skilda utgångspunkter - politiska,

ideologiska, juridiska eller andra tankegångar. Den

kan föras i termer av omvänd diskriminering, positiv

diskriminering, positiv särbehandling, kvotering,

positiv likabehandling m.m. Vad som skall hänföras

till undantag blir beroende av hur huvudprincipen

bestäms. Huvudprincipen kan formuleras så att den i

praktiken inte är uttryck för en formell

likabehandlingsprincip. Ett diskrimineringsförbud

kan t.ex. vara utformat så att det endast ger skydd

för minoriteter eller för en på visst sätt avgränsad

grupp. Förbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen mot

lagstiftning som innebär att en medborgare

missgynnas därför att han med hänsyn till etniskt

ursprung m.m. tillhör en minoritet är av detta slag.

1999 års lagar skiljer sig i detta hänseende från

varandra. Medan förbuden mot diskriminering på

etnisk grund och på grund av sexuell läggning kan

sägas ge skydd åt alla oavsett etnisk tillhörighet

respektive sexuell läggning innebär förbudet mot

diskriminering på grund av funktionshinder endast

ett skydd för personer med funktionshinder.

Även preciseringen av ett förbud skulle kunna

utesluta att viss särbehandling skall betraktas som

diskriminerande. Kända exempel är i fråga om

könsdiskriminering ett krav på att endast manliga

modeller skall visa herrkläder och från området för

etnisk diskriminering att endast mörkhyade personer

kan tänkas som huvudrollsinnehavare i en uppsättning

av Porgy and Bess. Enligt ett sätt att resonera

befinner sig kvinnan och mannen som söker

fotomodellarbetet inte i en situation där

likabehandlingsprincipen är tillämplig, lika lite

som den mörkhyade sångaren och den blonde blåögde

sångaren gör det. Med detta synsätt skulle det

därför inte vara fråga om diskriminering. EG-rättens

diskrimineringsbegrepp utgår i fall av direkt

diskriminering från en jämförelse mellan personer

som befinner sig i en "likartad" eller "jämförbar"

situation, och den svenska lagstiftningen utgår från

motsvarande terminologi.

Andra kända och möjligen mer komplicerade exempel

är hur man skall se på krav på svenskt medborgarskap

vid säkerhetsklassade tjänster, företräde på grund

av s.k. dubbel kulturkompetens, hänsyn till vissa

äldres önskemål om att endast ta emot hemtjänst av

kvinnlig personal eller religiösa samfunds önskemål

om att endast anställa personer som är anhängare av

läran. I samtliga fall är det fråga om sådant som

ligger de olika diskrimineringsgrunderna nära. På

motsvarande sätt som i exemplen i det föregående

stycket skulle kravet på svenskt medborgarskap,

dubbel kulturkompetens, kvinnligt kön eller viss

religiös övertygelse i vissa fall kunna ses som en

förutsättning för arbetet som utesluter att den som

inte motsvarar kravet kan anses befinna sig i en

likartad situation. Det rör sig då om det som i den

EG-rättsliga terminologin anges som "verkliga och

avgörande yrkeskrav".

Med detta sätt att resonera - så sker i den

förutnämnda utredningen SOU 2002:43 - blir det inte

nödvändigt att formulera undantag t.ex. av

innebörden att likabehandlingsprincipen får vika när

särskilt tunga skäl talar för det. Utredarens

förslag till förbudsregler i fråga om direkt

diskriminering innehåller därför inga undantag för

"ideellt eller annat särskilt intresse", vilket

däremot finns i 1999 års lagar. Utredaren menar att

flera av de exempel som i förarbetena till dessa

lagar beskrivs som undantag i stället kan hänföras

till kriteriet likartad/jämförbar situation. Åter

andra exempel på undantag i 1999 års förarbeten har

enligt utredaren inte med diskrimineringsgrunden att

göra. Utskottet återkommer strax till detta.

I övrigt bygger utredarens förslag på

diskrimineringsförbud av liknande slag som i 1999

års lagar, alltså ett förbud mot direkt

diskriminering som är byggt på kriterierna

"missgynnande" och "likartad/jämförbar situation"

och med kravet att det skall finnas ett "samband"

mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden

(etnisk tillhörighet, funktionshinder etc.). Det

skall alltså krävas att de personer som jämförs

befinner sig i en likartad/jämförbar situation och

att det finns ett samband mellan missgynnandet och

diskrimineringsgrunden.

För att undvika tankefel är det viktigt att rent

systematiskt se varje diskrimineringsgrund för sig.

Följande exempel ges som illustration, utan att

utskottet för den skull uttalar sig om det

berättigade i resonemanget. En svensk kvinna och en

man med ett annat etniskt ursprung söker samma

arbete, som avser hemtjänst till en speciell grupp

äldre som av kulturbetingade skäl har svårt att

acceptera män i den uppgiften. Kvinnan får arbetet.

Mannen, som har lång erfarenhet av hemtjänst, anser

sig diskriminerad på grund av kön. Arbetsgivaren

skulle då kunna tänkas invända att mannen och

kvinnan inte var i likartad/jämförbar situation; det

var ett verkligt och avgörande yrkeskrav att vara

kvinna. Om mannen i stället hävdar att han blivit

diskriminerad på grund av sitt etniska ursprung

skulle arbetsgivaren kunna göra samma invändning,

dvs. att könstillhörigheten var ett yrkeskrav som

mannen inte uppfyllde. I detta fall kan man också

tänka sig en annan invändning från arbetsgivaren,

nämligen att urvalet inte hade något samband med

mannens etniska ursprung. Med den utformning lagarna

har i dag är ytterligare en invändning tänkbar.

Arbetsgivaren skulle kunna hävda att det var fråga

om en sådan intressekonflikt som enligt nuvarande

lagstiftning motiverar undantag, alltså att

anställningen av kvinnan var berättigad av ett

ideellt eller annat särskilt intresse som

uppenbarligen är viktigare än intresset att

förhindra etnisk diskriminering i arbetslivet. Den

nuvarande lagstiftningen öppnar alltså för olika

typer av invändningar, som beroende på hur

argumentationen förs kan hänföras till det ena eller

andra slaget.

Vissa ytterligare typsituationer beskrivs ibland

som ett undantag, t.ex. anställningsbeslut som

grundar sig på företrädesrättsreglerna i lagen om

anställningsskydd. Enligt den nyssnämnda utredningen

skall sådant inte alls hänföras till diskriminering

eftersom det inte finns något samband mellan

särbehandlingen och diskrimineringsgrunden. Ett

motsvarande fall skulle kunna vara ett företräde

till anställning av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Såväl den tidigare som den nuvarande

jämställdhetslagen skiljer sig åt i ett hänseende

från 1999 års lagar. Jämställdhetslagen innehåller

ett uttryckligt undantag från principen om

likabehandling. Undantag är nämligen tillåtet om det

är "ett led i strävanden att främja jämställdhet i

arbetslivet". Regeringsformen har motsvarande

undantag från det principiella förbudet mot

könsdiskriminering. Jämställdhetslagen medger alltså

att kön, dvs. det som är diskrimineringsgrunden i

lagen, i vissa situationer är ett godtagbart skäl

för särbehandling. Lagen kräver inte att den person

som får företräde på grund av sitt kön har några

särskilda kvalifikationer för arbetet. Det blir

alltså svårt att hänföra det till kriteriet

"likartad/jämförbar situation".

Som redovisats under Vissa bakgrundsuppgifter ovan

ingår det i uppdraget för 2002 års

diskrimineringsutredning att ta ställning till om

det bör införas regler om positiv särbehandling på

grund av etnisk tillhörighet.

Frågan om positiv särbehandling diskuterades i

förarbetena till 1999 års lagar. Lagstiftarens

inställning, som avvek från de bakomliggande

utredningsförslagen, var att lagarna inte borde

innehålla uttryckliga sådana regler.

Arbetsmarknadsutskottet kommenterade saken och

pekade på att det i speciella situationer skulle

vara möjligt att välja en särskild sökande som

tillhör en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Det

skulle då, med lagens terminologi, inte finnas ett

samband mellan särbehandlingen och

diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet.

Alternativt skulle särbehandlingen kunna motiveras

av ett ideellt eller annat särskilt intresse. Skälet

till arbetsgivarens val skulle då i stället vara

arbetsmarknadspolitiskt. Utskottet kommenterade

också i mera allmänna ordalag svårigheterna med att

utforma uttryckliga regler om positiv särbehandling.

De i detta sammanhang berörda motionerna

illustrerar väl de olika problem som är förknippade

med regler om positiv särbehandling. Som utskottet

uppfattar Moderaternas motion ger den uttryck för

ett mer eller mindre kategoriskt avståndstagande

från tankar på att beslut skulle få styras av något

annat än en bedömning av den enskilda individens

faktiska förutsättningar eller i varje fall inte av

en persons etniska bakgrund. Om det betyder att

partiet även tar avstånd från positiv särbehandling

som ett medel i jämställdhetspolitiken är oklart.

Utskottet kan här påminna om att såväl vår egen

grundlag som EG-rätten ger visst utrymme åt sådan

särbehandling i jämställdhetssyfte.

Även Folkpartiets motion uttrycker tveksamhet mot

att positiv särbehandling skulle vara rätt metod.

Principiella och praktiska argument åberopas mot

sådana lagregler.

Miljöpartiet intar en ståndpunkt som tvärtom

innebär att den etniska bakgrunden i vissa fall

skall vara utslagsgivande, nämligen när

arbetsgivaren står i valet mellan personer som kan

anses ha likvärdiga meriter. Denna ståndpunkt

innebär något annat och mer långtgående än den

princip som jämställdhetslagen bygger på när lagen

ger arbetsgivare en möjlighet att i vissa fall

tillämpa positiv särbehandling. Som utskottet

uppfattar Miljöpartiets förslag skulle det

förutsätta att arbetsgivare måste skilja ut de

personer som kan anses ha likvärdiga meriter och

bland dem välja en person ur den underrepresenterade

gruppen. Motionen ger inte svar på hur valet skulle

göras om det inom den gruppen fanns representanter

från olika minoritetsgrupper och om principen skulle

tillämpas även i det fall att det bland sökande med

likvärdiga meriter fanns personer t.ex. av

underrepresenterat kön, med funktionshinder eller

tillhörande en sexuell minoritet.

Om man med likabehandling menar att i varje

situation den person undantagslöst skall ha

företräde som har de i någon mening bästa meriterna

säger man samtidigt att den personen "har rätt till"

arbetet. Detsamma gäller om normen i stället är att

en viss person inom en grupp med likvärdiga meriter

skall ha företräde. Det innebär en inskränkning av

den principiellt sett fria anställningsrätt som

svensk arbetsrättslig lagstiftning alltjämt utgår

från. Man medger i sådant fall inte arbetsgivaren

att i valet mellan två sökande låta t.ex.

arbetsmarknadspolitiska hänsyn eller

jämställdhetsskäl fälla utslaget.

Vänsterpartiet för resonemanget i termer av

positiv likabehandling och beskriver hur

jämställdhetsintresset skulle kunna förhålla sig

till intresset av etnisk mångfald. Motionen visar

enligt utskottets mening hur komplexa dessa frågor

är.

Utskottet kan sammanfattningsvis inte ansluta sig

till de resonemang som innebär ett kategoriskt

avvisande av tankar om positiv särbehandling. Att

frågan är komplicerad och kräver ingående

överväganden framstår som klart. Utskottet välkomnar

därför att frågan omfattas av 2002 års

diskrimineringsutredning.

Med det anförda avstyrks motionerna Sf226 yrkande

28 (fp), Sf289 yrkande 22 (mp), Sf332 yrkande 26 (m)

och Sf336 yrkande 15 (v).

Talerätt i Nämnden mot diskriminering

Enligt Vänsterpartiet i motion Sf336 har 1999 års

lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i

arbetslivet inte verkat tillräckligt länge för att

kunna utvärderas. Nämnden mot diskriminering har en

viktig roll enligt partiet. Vänsterpartiet står fast

vid sin tidigare uppfattning att en facklig

organisation som har kollektivavtal med sin

arbetsgivare skall kunna vända sig till nämnden för

att stödja sina medlemmar utan att gå via DO. Lagen

bör ändras i enlighet med detta (yrk. 12).

Utskottets ställningstagande

Ett motsvarande krav från Vänsterpartiet behandlades

i förra årets betänkande 2001/02:AU3. Frågan gäller

rätten för fackliga organisationer att föra talan om

vite i nämnden mot arbetsgivare som inte följer

föreskrifterna om aktiva åtgärder. Denna möjlighet

infördes från den 1 januari 2001. En motsvarande

ordning gäller som för vitesförelägganden enligt

jämställdhetslagen. Vad partiet vänder sig mot är

att den fackliga organisationens talerätt i nämnden

är subsidiär i förhållande till DO:s talerätt,

vilket innebär att organisationen har talerätt

endast i de fall DO förklarat sig inte vilja göra en

framställning. Skälet är att tillsynsansvaret enligt

lagen i första hand ligger på ombudsmannen.

Utskottet anser att den gällande ordningen har goda

skäl för sig, men kan samtidigt konstatera att 2002

års diskrimineringsutredning också skall göra en mer

allmän översyn av lagstiftningen mot diskriminering

i arbetslivet och se över eventuella brister. Skulle

det finnas belägg för att den nuvarande ordningen

innebär nackdelar i den praktiska tillämpningen

utgår utskottet från att utredningen överväger

behövliga ändringar. I uppdraget ingår för övrigt

även att analysera vilken funktion

Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering

fyller och om det finns något behov av att behålla

särskilda organ med de uppgifter nämnderna har i

dag. Utskottet avstyrker motion Sf336 yrkande 12

(v).

Sammanhållen lagstiftning mot

diskriminering

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av motionsyrkanden som förordar

att dagens diskrimineringslagar ersätts av en

sammanhållen lagstiftning mot diskriminering

hänvisar utskottet till den utredning som nu

pågår och har i uppdrag bl.a. att överväga en

sådan lagstiftning. Motionerna avstyrks.

Jämför reservation 19 (fp, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Den förutnämnda 2002 års diskrimineringsutredning

skall enligt sina direktiv (dir. 2002:11) En

sammanhållen diskrimineringslagstiftning bl.a.

överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering

som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Frågan

om en samordnad lagstiftning hade diskuterats redan

i samband med riksdagsbehandlingen av 1999 års tre

lagar mot diskriminering. Enligt

arbetsmarknadsutskottet borde i första hand en

samordning ske av lagstiftningen mot etnisk

diskriminering, diskriminering på grund av

funktionshinder och på grund av sexuell läggning.

Utskottets uppfattning var dock att lagarna borde få

verka någon tid innan frågan utreddes. I en kommande

utredning borde man enligt utskottet också kunna

överväga för- och nackdelarna med att låta

jämställdhetslagstiftningen ingå i en sådan

samordning (1998/99:AU4). Med anledning av motioner

om att vissa ombudsmän under regeringen borde slås

samman till en ombudsmannainstitution och att en

sådan myndighet borde vara en myndighet under

riksdagen har konstitutionsutskottet föreslagit en

utredning för att undersöka om det finns

förutsättningar för detta (2000/01:KU3). I det

sammanhanget uttalade konstitutionsutskottet att

frågan om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste

ses i ljuset av de uppgifter som ombudsmännen

tilldelas. - Uppdraget att överväga en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning ligger nu alltså i den

parlamentariskt sammansatta 2002 års

diskrimineringsutredning. Uppdraget skall som nämnts

tidigare redovisas senast den 1 december 2004.

Motioner

Folkpartiet, som i sin motion Sf226 En ny

integrationspolitik vill ha en översyn av

möjligheten att skärpa

diskrimineringslagstiftningen, anser att dagens

diskrimineringslagar bör samlas i en lag som

innefattar alla former av diskriminering (yrk. 27 i

denna del). Motsvarande förslag finns i partiets

motioner L249 Sexuellt likaberättigande (yrk. 12)

och A241 En liberal jämställdhetspolitik (yrk. 14).

I motionerna framhålls att de metoder som används

även i framtiden bör kunna vara olika beroende på

vilka uttryck diskrimineringen tar sig.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av Folkpartiets motioner vill

utskottet hänvisa till att frågan om en sammanhållen

lagstiftning omfattas av 2002 års

diskrimineringsutredning. I direktiven (dir.

2002:11) uttalas att skyddet mot diskriminering i

princip bör vara lika för de olika

diskrimineringsgrunderna, dock med beaktande av de

särskilda förutsättningar som gäller för olika

samhällsområden. Det sägs också att en samordnad

diskrimineringslagstiftning skulle kunna skapa en

större överskådlighet och därmed lättare få

genomslag. Med detta kan utskottet konstatera att

Folkpartiets synpunkter väsentligen får anses

tillgodosedda. Motionerna A241 yrkande 14 (fp), L249

yrkande 12 (fp) och Sf226 yrkande 27 i denna del

(fp) avstyrks.

Diskriminering på grund av ålder

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av ett antal motionsförslag om

skydd mot diskriminering på grund av ålder

hänvisar utskottet till den utredning som nu

pågår och bl.a. har i uppdrag att överväga

denna fråga. Motionerna avstyrks. Jämför

reservation 20 (fp, kd, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Av redovisningen ovan i avsnittet Allmänna frågor om

mångfald och etnisk diskriminering framgår att det i

uppdraget (dir. 2002:11) för 2002 års

diskrimineringsutredning ingår att överväga en

gemensam lagstiftning som omfattar alla eller

flertalet diskrimineringsgrunder och

samhällsområden. Där ingår även att undersöka

behovet av en lagstiftning som skyddar mot

diskriminering på grund av ålder även på andra

samhällsområden än arbetslivet i den mening som

avses i direktivet om likabehandling i arbetslivet.

Även frågan om tillsynen över efterlevnaden av

sådana regler skall övervägas.

Motioner

Folkpartiet anser i motion So358 att det är viktigt

att man i arbetslivet uppskattar den tillgång som

livserfarenhet parad med kunskap innebär. Men

intresset att anställa äldre är tyvärr mycket lågt,

näringslivet satsar hellre på yngre. För att klara

sjukvård, omsorg och goda pensioner måste vi arbeta

längre. Mot den bakgrunden behövs det enligt

Folkpartiet lagstiftning mot åldersdiskriminering i

arbetslivet (yrk. 1). Det behövs också en nationell

handlingsplan för att undanröja de hinder som finns

på arbetsmarknaden för äldres möjligheter att arbeta

(yrk. 2).

Kristdemokraterna framför i sin kommittémotion A224

att forskningen inte ser några entydiga samband

mellan ålder och prestationsförmåga. Faktiska

åldersförändringar kompenseras oftast genom ett mer

rationellt arbetssätt med erfarenhet som bas.

Lojalitet och engagemang skapar stabilitet på

arbetsplatsen. Människor som har balans mellan

arbete och privatliv är mest produktiva. Många äldre

anser att deras kompetens och erfarenhet inte

tillräckligt tas till vara. Äldre har också svårt

att komma tillbaka till arbetslivet efter

långtidssjukskrivning eller långtidsarbetslöshet.

Kristdemokraterna anser att

diskrimineringslagstiftningen så snabbt som möjligt

bör utökas till att omfatta förbud mot

diskriminering av äldre (yrk. 1).

Med delvis likartade argument framförs motsvarande

yrkande i en enskild kd-motion, A213 av Sven Brus

och Kenneth Lantz (båda kd), som också pekar på att

de äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens

behövs alltmer i samhället (yrk. 1).

Centerpartiet framhåller i kommittémotion A239 att

många äldre i dag har en besvärlig situation på

arbetsmarknaden. Livserfarenheten är stor medan den

formella utbildningsnivån kan vara lägre, vilket

inte behöver vara detsamma som t.ex. mindre

kunskaper eller mindre benägenhet till förändring.

Ändå förekommer det åldersdiskriminering, ibland mer

eller mindre öppet exempelvis i platsannonser.

Regeringen bör återkomma med förslag hur EU:s

lagstiftning kan genomföras inom alla områden av det

svenska arbetslivet (yrk. 34).

Ulf Holm och Barbro Feltzing (båda mp) vänder sig i

motion A337 mot att det fortfarande är fullt lagligt

med åldersdiskriminering. Det är ett brott mot

mänskliga rättigheter. Dessutom har de

diskriminerande företagen mycket att förlora på att

inte anställa äldre. Det finns inga strategier i

Sverige för att komma till rätta med problemet,

vilket är allvarligt. Regeringen bör följa det

brittiska exemplet och införa en uppförandekod för

svenska arbetsgivare (yrk. 3).

Utskottets ställningstagande

En del av EU:s s.k. diskrimineringspaket är

direktivet om inrättande av en allmän ram för

likabehandling i arbetslivet. Detta direktiv (ibland

benämnt arbetslivsdirektivet) behandlar

arbetslivsområdet i vid mening och omfattar bl.a.

diskrimineringsgrunden ålder. Frågan om genomförande

av detta direktiv omfattas av uppdraget för 2002 års

diskrimineringsutredning. Utredningen skall lämna

förslag till hur direktivets bestämmelser om

åldersdiskriminering skall genomföras i Sverige.

Eftersom det inte finns någon ombudsman eller

motsvarande organ som har till uppgift att bevaka

frågor om åldersdiskriminering finns det enligt

utredningsdirektiven även anledning att överväga hur

tillsynen över efterlevnaden av förbudet skall

utövas.

Utskottet instämmer i motionernas beskrivning av

värdet på arbetsmarknaden av de äldre med deras

kunskaper och erfarenheter. Att denna tillgång inte

alltid tas till vara som den borde råder det inga

tvivel om. Detta är en sak som också framhålls i

EU:s sysselsättningsriktlinjer när det anges att

medlemsstaterna skall utforma en politik för s.k.

aktivt åldrande. För att klara välfärden och

pensionerna måste vi, som Folkpartiet framhåller,

arbeta längre. Detta är också en anledning till att

det har införts en rätt att arbeta till 67 års

ålder.

Utskottet välkomnar att frågan om lagstiftning mot

åldersdiskriminering utreds. Det finns dock skäl att

framhålla att diskrimineringsgrunden avser just

ålder, inte en viss ålder. Som sägs i direktiven

till utredningen kan det i många fall finnas fullt

godtagbara skäl till att personer behandlas olika

beroende på ålder. Det är därför troligt att ett

förbud måste förses med en rad undantag. Med

anledning av vad som sägs i motion A337 om en

uppförandekod för svenska arbetsgivare kan utskottet

konstatera att EG-direktiven torde kräva reglering

genom lagstiftning. En lagreglering utesluter

självfallet inte värdet av uppförandekoder.

Med hänvisning till det anförda avstyrks

motionerna A213 yrkande 1 (kd), A224 yrkande 1 (kd),

A239 yrkande 34 (c), A337 yrkande 3 (mp) och So358

yrkandena 1 och 2 (fp).

Diskriminering på grund av

funktionshinder

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av ett motionsförslag om att

utreda om bristande tillgänglighet kan vara

diskriminering konstaterar utskottet att den

frågan omfattas av en nu pågående utredning.

Motionen avstyrks. Jämför reservation 21

(kd).

Vissa bakgrundsuppgifter

I avsnittet ovan, Allmänna frågor om mångfald och

etnisk diskriminering, lämnas vissa uppgifter om

utredningsarbete. I maj 2002 lämnades ett förslag om

en lag som från den 1 juli i år skall ersätta 1999

års lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet

av personer med funktionshinder. Lagen skall enligt

förslaget ha ett bredare tillämpningsområde än den

nu gällande lagen. Ovan har också en redovisning

lämnats för uppdraget (dir. 2002:11) för 2002 års

diskrimineringsutredning. I det uppdraget ingår att

överväga om det bör införas ett skydd mot

missgynnande av personer med funktionshinder på

grund av bristande tillgänglighet på andra

samhällsområden än i arbetslivet och högskolan.

Motioner

Kristdemokraterna framhåller i motion So457 att

handikappolitiken syftar till att skapa ett

likvärdigt medborgarskap för funktionshindrade. En

uppgift i det arbetet är att åtgärda bristande

tillgänglighet i samhället, t.ex. inom skolan. Plan-

och bygglagen anger att man skall bygga

lättillgängligt. Som en yttersta ram vill

Kristdemokraterna ha en lagstiftning som slår fast

att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Partiet anser att utredningen som ser över

diskrimineringslagstiftningen bör få ett

tilläggsdirektiv att utreda om bristande

tillgänglighet kan vara diskriminering (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Som framgått av redovisningen under Vissa

bakgrundsuppgifter ingår det i uppdraget för 2002

års diskrimineringsutredning att överväga ett skydd

mot diskriminering som har sin grund i bristande

tillgänglighet. I direktiven konstateras att

diskriminering av personer med funktionshinder

skiljer sig från diskriminering på andra grunder

framför allt i ett väsentligt avseende. För personer

med funktionshinder är det ofta bristen på

tillgänglighet som är grunden för missgynnandet. En

person med funktionshinder utestängs många gånger

från en lokal, en tjänst eller en verksamhet bl.a.

till följd av den fysiska miljöns utformning och

användbarhet, icke anpassad information och

bristande service. I direktiven sägs att det är en

grundläggande utgångspunkt för den svenska

handikappolitiken att personer med funktionshinder

skall ha samma möjlighet till delaktighet i

samhället som andra människor. Det är viktigt att de

speciella förutsättningar som gäller för de olika

diskrimineringsgrunderna beaktas i

diskrimineringslagstiftningen. Enligt regeringens

mening innebär detta i fråga om

diskrimineringsgrunden funktionshinder att

utgångspunkten skall vara att det finns en

lagstiftning som skyddar mot sådant missgynnande som

har sin grund i bristande tillgänglighet såväl i

arbetslivet och högskolan som på andra

samhällsområden.

Utskottet kan med detta konstatera att motionen i

det väsentliga får anses tillgodosedd. Motion So457

yrkande 2 (kd) avstyrks.

Frågor om homo-, bi- och

transsexuella (HBT-frågor)

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av motionsförslag som rör homo-

, bi- och transsexuella hänvisar utskottet

dels till att Arbetslivsinstitutet och

Folkhälsoinstitutet har fått uppdrag på detta

område, dels till att frågan omfattas av en

pågående utredning på diskrimineringsområdet.

Motionerna avstyrks. Jämför reservationerna

22 (fp) och 23 (fp, c, mp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Det ovan redovisade uppdraget (dir. 2002:11) för

2002 års diskrimineringsutredning omfattar frågan om

skydd mot diskriminering av alla s.k. transpersoner.

Utredningen skall göra en kartläggning och analys av

behovet av och formerna för en reglering av ett

sådant förbud. Ett ställningstagande skall göras i

frågan om vilken personkrets som skall omfattas av

ett eventuellt förbud, hur ett förbud lämpligen kan

avgränsas och sanktioneras och hur det skall

förhålla sig till förbudet mot könsdiskriminering.

I december 2002 gav regeringen (N2001/9996/ARM) i

uppdrag till Arbetslivsinstitutet att genomföra en

undersökning av förhållandena i arbetslivet, framför

allt avseende upplevd diskriminering, arbetsvillkor

och arbetsmiljöaspekter för homo- och bisexuella

personer. Uppdraget skall genomföras i samråd med

Arbetsmiljöverket, Ombudsmannen mot diskriminering

på grund av sexuell läggning (HomO), Statens

folkhälsoinstitut och Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande. Arbetslivsinstitutet skall lämna

förslag till åtgärder som kan förbättra

arbetsförhållandena för homo- och bisexuella

personer.

Samtidigt fick Statens folkhälsoinstitut uppdraget

(Ju2002/8733/U) att följa upp och analysera hälso-

och livssituationen hos homo- och bisexuella och hos

transpersoner. Förhållandena för unga homo- och

bisexuella personer och för transpersoner skall

studeras särskilt.

Motioner

I Folkpartiets motion L249 framhålls att arbetet

inom den offentliga sektorn skall genomsyras av

jämställdhet, jämlikhet och respekt för den

enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner

eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla

människor negativt efter t.ex. kön, ålder, social

ställning, etnisk tillhörighet, sexuell läggning,

könsidentitet eller liknande. Inom ramen för den

löpande utbildningen av anställda bör frågan om att

motverka diskriminering uppmärksammas särskilt.

Partiet begär ett tillkännagivande om vikten av att

öka insikterna om homosexuellas, bisexuellas och

transpersoners livsvillkor inom vissa nyckelsektorer

inom den offentliga sektorn, bl.a. rättsväsendet,

utbildningen, hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten (yrk. 19).

Flerpartimotionen A317 av Birgitta Ohlsson m.fl.

(fp, s, v, c, mp) tar upp arbetsmarknadsfrågor för

homosexuella, bisexuella och transpersoner. Enligt

motionen har s.k. transpersoner ett svagt rättsligt

skydd. Transsexuella har skydd mot diskriminering

eftersom det är fråga om könsidentitet, medan

däremot transvestiter och övriga transpersoner

faller utanför. Motionärerna framhåller att sexuell

läggning och könsidentitet är olika om än

näraliggande begrepp. Lekmän gör ofta

sammanblandningar, vilket skulle kunna motverkas

genom att man lät transpersonerna omfattas av lagen

om förbud mot diskriminering på grund av sexuell

läggning. Motionärerna förutsätter att frågan blir

belyst i översynen av diskrimineringslagstiftningen

(yrk. 4). De anser också dels att den svenska

lagstiftningen snarast bör anpassas så att den fullt

ut omfattar skyddet för transsexuella enligt

Europaparlamentets rekommendation 1117 (1989), dels

att EG-domstolens dom i mål C 13/94, som gäller

uppsägning av en transsexuell person, bör genomföras

i den svenska lagstiftningen (yrk. 5).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av Folkpartiets motion kan utskottet

hänvisa till att det ovan nämnda uppdraget till

Arbetslivsinstitutet har som bakgrund att det i dag

inte finns mycket kunskap om omfattningen av upplevd

diskriminering på grund av sexuell läggning i

arbetslivet och vilka effekter fördomar,

diskriminering och kränkande behandling på grund av

sexuell läggning har på levnadsförhållanden,

arbetsvillkor, arbetsmiljö etc. Det sägs i

utredningsuppdraget att undersökningen särskilt bör

uppmärksamma homo- och bisexuella mäns respektive

kvinnors eventuellt olika upplevelser av och

reaktioner på diskriminering och andra kränkningar i

arbetslivet på grund av sexuell läggning.

Arbetslivsinstitutet skall också lämna förslag till

åtgärder som kan förbättra arbetsförhållandena för

homo- och bisexuella personer. Resultatet av

uppdraget, som skall redovisas senast i slutet av

maj 2004, bör enligt utskottets bedömning kunna ge

ett kunskapsunderlag för att öka insikterna bl.a.

inom den offentliga sektorn. Även uppdraget till

Folkhälsoinstitutet bör kunna tjäna detta syfte. I

uppdraget framhålls vikten av ökade kunskaper bl.a.

när det gäller hälsosituationen för unga homo- och

bisexuella och transpersoner och i fråga om likheter

och skillnader mellan mäns och kvinnors situation.

Något tillkännagivande kan mot bakgrund av detta

inte anses påkallat på grund av motion L249 yrkande

19 (fp).

Med anledning av vad som sägs i motion A317 om

transpersoner och om vad som bör belysas i 2002 års

diskrimineringsutredning kan utskottet hänvisa till

utredningens direktiv. Med transpersoner brukar man

enligt direktiven avse transvestiter, transsexuella

och andra personer som har en könsidentitet eller

ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig

från vad som enligt stereotypa eller utbredda

föreställningar kan förväntas beroende på deras

biologiska kön. Det konstateras att transsexualism

både inom EG-rätten och i svensk rätt ansetts vara

en fråga om könstillhörighet och inte om sexuell

läggning. Transsexuella personer skulle därmed redan

i dag ha ett skydd genom jämställdhetslagen och

lagen om likabehandling av studenter inom högskolan.

Detta skydd omfattar emellertid inte några andra

transpersoner. Detta är bakgrunden till utredningens

uppdrag som redovisas ovan. Utskottet kan också

konstatera att det förutnämnda uppdraget till

Folkhälsoinstitutet även avser transpersoner.

Utskottet anser att man bör kunna utgå från att

frågan blir belyst i 2002 års

diskrimineringsutredning på det sätt som

motionärerna förutsätter. Man kan också utgå från

att de förslag som övervägs motsvarar de krav som

EG-rätten ställer; i direktiven ingår uttryckligen

att beakta i sammanhanget relevanta internationella

konventioner. Något särskilt uttalande från

riksdagen i dessa frågor kan därför inte anses

påkallat. Motion A317 yrkandena 4 och 5 (fp, s, v,

c, mp) avstyrks.

Övriga frågor om diskriminering

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av en motion som framhåller

vikten av informationsinsatser på

diskrimineringsområdet hänvisar utskottet

till de möjligheter som finns att få stöd för

sådant och till de kunskaper som kan fås

t.ex. via Integrationsverket. Motionen

avstyrks.

Motion

I motion A328 av Elisebeht Markström m. fl. (s)

anser motionärerna att 1999 års lagar mot

diskriminering ännu inte fått fullt genomslag.

Fortfarande diskrimineras många på arbetsplatserna.

Motionärerna välkomnar ett beslut av LO-kongressen

att utbilda fackligt förtroendevalda i

diskrimineringsfrågor. De framhåller att detta

beslut måste stödjas av en offensiv

informationsinsats utanför arbetsplatserna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan liksom motionärerna välkomna att

fackligt förtroendevalda utbildas i

diskrimineringsfrågor. Sådan utbildning är många

gånger en förutsättning för att de fackliga

organisationerna skall kunna spela den roll som är

tänkt när det gäller att motverka diskriminering och

verka för ökad mångfald i arbetslivet.

Organisationer som verkar för att främja integration

kan få statligt stöd. Enligt vad som redovisas i

budgetpropositionen för 2003 har det gjorts en

översyn över hur det antirasistiska arbetet på sikt

bäst kan bedrivas (Ds 2002:26). Utskottet kan även

hänvisa till den kunskapsbank som Integrationsverket

har byggt upp i form av en hemsida

(www.sverigemotrasism.nu). Där finns information om

erfarenheter och metoder som kan användas i arbetet

mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk

diskriminering. Utskottet avstyrker motion A328 (s).

Rättegången i diskrimineringstvister

m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas vissa frågor som

rör rättegången i diskrimineringstvister. Det

gäller bl.a. om sådana tvister skall avgöras

i Arbetsdomstolen eller i allmän domstol,

frågan om rättegångskostnader i sådana mål

och om möjligheten till grupptalan.

Utskottet, som konstaterar att den första

frågan ingår i en pågående utredning,

föreslår ett tillkännagivande av innebörd att

de olika förslag som förts fram i frågan om

forum i diskrimineringstvister noga övervägs

i denna utredning. Motionerna avstyrks.

Jämför reservationerna 24 (v), 25 (c) och 26

(fp, mp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Enligt samtliga fem nu gällande lagar som innehåller

regler med förbud mot diskriminering i arbetslivet -

jämställdhetslagen, lagen om åtgärder mot etnisk

diskriminering i arbetslivet, lagen om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med

funktionshinder, lagen om förbud mot diskriminering

i arbetslivet på grund av sexuell läggning och lagen

om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande

arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad

anställning - gäller att mål om tillämpningen av

diskrimineringsförbudsreglerna skall handläggas

enligt lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister (arbetstvistlagen, LRA). Det innebär

något förenklat att talan förs vid Arbetsdomstolen

(AD) som första och enda domstol om talan väcks av

en arbetstagarorganisation för en medlems räkning

eller av någon av de statliga ombudsmän som har

tillsynsuppgifter enligt de nämnda lagarna. I övriga

fall väcks talan vid tingsrätt. Tingsrättens dom kan

överklagas till AD. Att arbetstvistlagen är

tillämplig betyder att rättegången som huvudregel

skall föregås av tvisteförhandlingar enligt

medbestämmandelagen i det fall att talan väcks av en

arbetstagarorganisation för en medlems räkning.

Tvister enligt lagen om likabehandling av

studenter i högskolan (2001:1286) handläggs som

civilrättsliga tvister i allmänhet, dvs. i tingsrätt

med fullföljd till hovrätt och i sista hand till

Högsta domstolen.

I uppdraget för 2002 års diskrimineringsutredning

(dir. 2002:11) ingår att överväga hur

domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall

utformas. I direktiven till utredningen anges att

det i samband med att lagstiftningen mot

diskriminering ses över finns skäl att även se över

om utformningen av domstolsprocessen i mål om

diskriminering i arbetslivet bör ändras.

Sedan den 1 januari 2003 gäller en ny lag, lagen

om grupprättegång. Den innebär ett komplement till

det vanliga rättegångsförfarandet i allmän domstol.

Motivet är att det i det moderna samhället inträffar

händelser som ger upphov till att många personer kan

rikta likadana eller likartade anspråk mot någon

annan, s.k. gruppanspråk. Varje enskilt anspråk kan

ha ett mindre ekonomiskt värde. Möjligheten till

grupptalan syftar till att på ett övergripande och

generellt sätt komma till rätta med vissa brister i

det processuella rättsskyddet. Med grupptalan avses

att någon utan rättegångsfullmakt för talan för

medlemmarna i en grupp. En dom i processen gäller

för och mot alla som ingår i gruppen. Grupptalan kan

förekomma bl.a. på konsument- och miljörättens

områden. Några regler om grupprättegång på

jämställdhetsområdet ingick inte i reformen.

Motioner

Allmän domstol eller AD m.m.?

Folkpartiet tar upp forumfrågan i sin motion om

jämställdhet, A241. Parterna, dvs. fack och

arbetsgivare, har ett stort ansvar för den rådande

lönesituationen och har därmed ett gemensamt

intresse i att försvara de avtal som resulterat i

den nuvarande lönestrukturen, sägs det i motionen.

Jämställdhetslagen bör ses över, och rättegångar i

diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna

domstolar (yrk. 10).

Vänsterpartiet knyter i motion A300 an till den

nyssnämnda kommittén för en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning. I sitt arbete bör

kommittén ta fasta på den kritik som en samlad

feministisk forskning visat avseende AD och

diskrimineringsärenden. Enligt partiet är det av

stor vikt att denna kompetens knyts till kommittén

(yrk. 1).

Centerpartiet hävdar i sin kommittémotion A366 att

försöken att använda jämställdhetslagen och AD för

att åstadkomma en rättvisare lönesättning inte har

lett till några avgörande genombrott. Centerpartiet

vill stärka de rättsliga instrumenten för att komma

åt lönediskrimineringen bl.a. genom att flytta målen

till allmän domstol. AD:s korporativa konstruktion

med ledamöter från arbetsgivar- och arbetstagarsidan

innebär en risk för att processerna blir en del av

parternas förhandlingsspel. En majoritet av

ledamöterna består av företrädare för de parter som

tidigare förhandlat fram kollektivavtalen, vilket

gör det direkt olämpligt att de även skall ha

tolkningsföreträde. Ett domslut som innebär att en

part fälls för könsdiskriminering skulle kunna

underminera avtalens trovärdighet. Med en prövning i

allmän domstol skulle möjligheterna till en rättvis

jämförelse öka (yrk. 7).

Miljöpartiet anser i motion Sf289 att tvister om

diskriminering på arbetsmarknaden i framtiden bör

avgöras i de allmänna domstolarna i stället för i AD

(yrk. 7).

Utskottets ställningstagande

Som framgått omfattas frågan om domstolsprocessen i

diskrimineringsmål av 2002 års

diskrimineringsutredning. Utskottet kan konstatera

att denna fråga har varit livligt debatterad, inte

minst i arbetsrättsliga sammanhang. Det har

framförts kritik mot att diskrimineringsmål,

särskilt de som gäller lönediskriminering, har

avgjorts av en domstol där arbetsmarknadens parter

utgör majoritet. I direktiven redovisas de förslag

som diskuterats, t.ex. att diskrimineringsmål borde

avgöras av AD i en annan sammansättning eller att

sådana mål borde prövas av allmän domstol. Utskottet

kan konstatera att ett överflyttande av

diskrimineringsmål med arbetsrättslig anknytning

till allmän domstol väcker flera frågor. En fråga är

hur man bör se på mål som egentligen rör

diskriminering eller annan kränkning av

grundläggande rättigheter men där annan lagstiftning

åberopas, t.ex. lagen om anställningsskydd som kan

ge skydd mot diskriminering. En annan fråga är hur

det mellan parterna gällande

tvisteförhandlingssystemet skulle förhålla sig till

en annan processordning än den som är den vanliga i

tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett

överflyttande av målen till allmän domstol reser

även andra frågor av både praktisk och principiell

art.

Utskottet anser det värdefullt att frågan blir

belyst i utredningen. Utredningens resultat bör inte

föregripas, men utskottet anser att utredningen noga

bör överväga de olika förslag som har förts fram i

denna fråga. Regeringen bör tillse att så sker. Vad

utskottet nu har anfört bör ges regeringen till

känna. Motionerna A241 yrkande 10 (fp), A366 yrkande

7 (c) och Sf289 yrkande 7 (mp) avstyrks i den mån de

inte får anses tillgodosedda med vad utskottet

anfört.

Vad sedan gäller Vänsterpartiets synpunkter på

behovet av kunskap om den feministiska forskningen

när forumfrågan övervägs i 2002 års

diskrimineringsutredning vill utskottet hänvisa till

de ovan berörda riktlinjerna för hur

jämställdhetsaspekterna skall beaktas och analyseras

i det offentliga utredningsarbetet. Till

utredningen, som är parlamentariskt sammansatt, har

det knutits en lång rad experter, däribland t.ex.

JämO. Utskottet anser att utredningens

sammansättning borgar för att frågorna får en

allsidig belysning. Motion A300 yrkande 1 (v)

avstyrks.

Övriga frågor med anknytning till processen i

diskrimineringstvister

Vänsterpartiet framhåller i motion Sf336 att

ansvaret för rättegångskostnaderna allvarligt kan

försvåra för den som diskriminerats. Det kan bli en

processavhållande faktor för den som inte är medlem

i en facklig organisation eller som inte har stöd av

organisationen eller DO. Enligt partiet har reglerna

i arbetstvistlagen om kvittning av kostnaderna en

alltför begränsad räckvidd. En utredning bör få i

uppdrag att undersöka hur reglerna kan ändras för

att lösa problemet (yrk. 16).

I motion A300 anser Vänsterpartiet - och ansluter

sig då till förslagen i betänkandet "Grupprättegång"

(SOU 1994:151) - att möjligheten till grupptalan bör

införas i jämställdhetsmål, antingen av en

gruppmedlem eller av en organisation eller som

offentlig grupptalan via JämO. Grupptalan stärker

den enskildes situation eftersom den enskilda

personen inte behöver riskera trakasserier. Det är

också ett bättre alternativ än pilotmål eftersom

grupptalan normalt medför samma rättsverkningar för

samtliga gruppmedlemmar. Det finns redan tillräcklig

kunskap om detta och därför finns inga skäl att

avvakta vidare. Riksdagen bör besluta om en regel om

grupptalan enligt den ovannämnda utredningens

förslag (yrk. 3).

Även Centerpartiet vill enligt kommittémotion A366

införa regler om grupptalan i lönediskrimineringsmål

som ett bland andra sätt att stärka de rättsliga

instrumenten. De rättsfall som prövats i AD och som

resulterat i att kvinnliga löntagare fått rätt har i

alltför låg grad utvidgats till att gälla alla i

motsvarande situation eller yrkesgrupp. Lagstiftning

om grupptalan skulle på ett kraftfullt sätt

förstärka möjligheten till att generalisera

rättsliga framgångar i arbetet för lika lön (yrk.

8).

Enligt flerpartimotionen A317 av Birgitta Ohlsson

m.fl. (fp, s, v, c, mp) finns det ofta ett motstånd

mot att vara öppen med sin sexuella läggning

och/eller könstillhörighet. Det faktum att många

inte vill röja detta innebär i förlängningen att det

finns fog för att anta att frekvensen av anmälningar

om diskriminering är låg. Risken för ett stort

mörkertal är överhängande. Motionärerna anser att

anmälarens identitet bör kunna hållas hemlig i

största möjliga utsträckning från det att en anmälan

görs till dess att utredningen avslutas (yrk. 3).

Utskottets ställningstagande

En motsvarande motion från Vänsterpartiet om

rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål

behandlades i förra årets betänkande 2001/02:AU3.

Motionen avstyrktes. Efter en redogörelse för

gällande regler om fördelning av

rättegångskostnaderna i arbetstvister - dessa ger

ett större utrymme än vanliga rättegångsregler för

att göra undantag från principen att den som

förlorat målet, "tappande part", skall ersätta

motpartens rättegångskostnader - uttalade utskottet

att det vore olyckligt om reglerna om

rättegångskostnader faktiskt avhöll enskilda

personer från att väcka en befogad talan. Såvitt

utskottet kände till fanns ingen närmare belysning

av denna fråga, men frågan borde enligt utskottet

kunna tas upp inom ramen för 2002 års

diskrimineringsutredning. Utskottet kan nu

konstatera att frågan om fördelningen av

rättegångskostnaderna behandlas i betänkandet Ett

utvidgat skydd mot diskriminering (SOU 2002:43), som

berörts ovan. Betänkandet innehåller lagförslag med

diskrimineringsförbud där vissa delar utgör

arbetstvister medan andra delar är vanliga civilmål

som skall behandlas i allmän domstol. Utredarens

förslag innebär att motsvarande

rättegångskostnadsregler som i arbetstvisterna skall

kunna tillämpas i de diskrimineringsmål som

handläggs som vanliga civilmål, dvs. den ordning som

Vänsterpartiet är kritiskt mot. Utskottet står fast

vid vad som sades i det tidigare betänkandet och

avstyrker därmed motion Sf336 yrkande 16 (v).

Vad sedan gäller frågan om grupptalan på

jämställdhetsområdet kan utskottet konstatera att

frågan diskuterats i propositionen med förslag till

lag om grupprättegång (prop. 2001/02:107, s.

131-133). I propositionen redovisar regeringen sin

bedömning att anledningen att det förekommer löne-

och annan diskriminering i arbetslivet endast i

begränsad utsträckning kan förklaras med bristande

materiell lagstiftning. Det förs ett resonemang om

varför jämställdhetslagens förbudsregler inte slagit

igenom med full kraft. En orsak antas vara att

förbudet har gett upphov till processer i endast

relativt få fall. Det brister enligt propositionen i

regelsystemets kompensatoriska, handlingsdirigerande

och prejudicerande funktioner. Att regeringen inte

lägger fram något förslag om grupptalan på detta

område motiveras bl.a. med att organisationerna

redan i dag har möjlighet att enligt lagen om

rättegången i arbetstvister föra talan för sina

medlemmars räkning. Denna möjlighet är inte

begränsad till enstaka medlemmar. Organisationen kan

teoretiskt föra talan för samtliga medlemmar

samtidigt. Regeringen anser att det finns skäl att

avvakta effekterna av de ändringar i

jämställdhetslagen som trädde i kraft den 1 januari

2001 innan frågan om grupptalan förs vidare på

jämställdhetens område. Regeringen anför också att

en utvärdering av rättsutvecklingen i övrigt och EG-

rättens påverkan på jämställdhetsområdet kan vara

befogad. Det kan enligt propositionen också finnas

anledning att överväga ett samlat grepp på

grupptalan inom arbetsrättens område; då avses

främst 1999 års diskrimineringslagstiftning.

Regeringen hänvisar också till att det i

utredningsuppdraget för 2002 års

diskrimineringsutredning ingår att överväga hur

domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall

utformas. Det framhålls att eventuella fortsatta

överväganden bör ske i samråd med arbetsmarknadens

parter. Utskottet, som noterar att propositionen i

den här delen inte föranledde några motioner, kan

ansluta sig till regeringens bedömningar. Utskottet

avstyrker därmed motionerna A300 yrkande 3 (v) och

A366 yrkande 8 (c).

När det slutligen gäller sekretessen i samband med

anmälningar om diskriminering vill utskottet

framföra följande.

Även frågor om sekretess ingår i 2002 års

diskrimineringsutredning. Som en del av hur frågorna

om tillsynen över lagstiftningen skall utformas -

här ingår att överväga och analysera konsekvenserna

av en sammanslagning av några eller samtliga

ombudsmän - skall utredningen även överväga hur

sekretesskyddet skall utformas hos den eller de

ombudsmannainstitutioner som föreslås, både vad

gäller skaderekvisit och sekretesskyddet i övrigt.

Utskottet kan i sammanhanget även notera att vissa

ändringar i sekretesslagen kommer att träda i kraft

den 1 mars i år. Sekretessen utvidgas till skydd för

enskildas personliga förhållanden hos bl.a. JämO,

DO, Handikappombudsmannen och HomO. Sekretessen

skall gälla i ärenden som rör rådgivning åt

enskilda.

Med hänvisning till vad som nu redovisats avstyrks

motion A317 yrkande 3 (fp, s, v, c, mp).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Allmänna frågor om jämställdhet (punkt 2)

(m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och

Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A315 yrkande 13 (m) och avslår motionerna

2002/03:A215 yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A241

yrkande 11 (fp) och 2002/03:A242 yrkande 2 (kd).

Ställningstagande

Moderaternas jämställdhetsideal är frihet för alla

individer. Kvinnor likaväl som män skall ses som

kapabla att fatta sina egna beslut om vad de vill

göra i livet och möta respekt för sina val även om

de anses okonventionella. Kvinnor skall inte behöva

känna att de måste vara det ena eller det andra

beroende på vad omvärlden dikterar. Frihet ger

jämställdhet för alla.

Jämställdheten utgår från alla människors lika

värde och varje människas respekt för sin person,

sina val och sina känslor. Det är en fråga om

rättvisa att ingen skall särbehandlas negativt på

grund av sitt kön eller av andra orsaker. All form

av diskriminering och generalisering måste

motverkas. Människor har rätt att betraktas som

individer och inte som delar av en viss grupp som

godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.

Den socialdemokratiska regeringen tilltror inte

individen förmåga att själv fatta beslut och veta

sitt eget bästa. Regeringen har länge suttit fast i

den sociala ingenjörskonsten. Man talar i termer av

fördelning av makt och resurser och framhåller

kvinnan som svag för att sedan hävda att bara staten

kan ge henne styrka genom särskilda åtgärder i form

av projekt och positiv särbehandling. Ingenstans

finns beskrivningen av den starka, självständiga

kvinnan med makt över sin egen situation. Detta är

uttryck för en cynisk människosyn.

Trots regeringens hårda profilering av Sverige som

föregångsland får landet internationell kritik på

många punkter. EU-kommissionen kritiserar Sverige

för den könssegregerade arbetsmarknaden. FN påtalar

allvarliga brister särskilt vad gäller

löneskillnader och bristande kvinnlig representation

inom privat sektor, på universiteten, inom

utrikesförvaltningen och i domstolsväsendet.

En modern jämställdhetspolitik förutsätter enligt

vår uppfattning att både kvinnor och män är

självständiga. Den kanske viktigaste formen av

oberoende är att kunna leva på sin lön. Utan

ekonomiskt oberoende kan man inte uppnå ett

jämställt samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar

vi oberoende från staten eller maken eller oberoende

från andra yttre förhållanden som traditionellt sett

beslutat över enskilda människors ekonomiska

situation.

Kvinnornas arbetsmarknad är i hög grad reglerad av

politiker. Mer än hälften av kvinnorna, 53 %,

arbetar inom den offentliga sektorn medan bara 20 %

av männen gör det. Kvinnorna blir hänvisade till

staten eller kommunerna som arbetsgivare.

Genomsnittslönen är låg och anspänningen i arbetet

hög. Lönerna är dessutom lägre än de manliga

kollegernas och lönegapet har vidgats ytterligare.

Utredningar visar att kvinnornas löner inte rör

sig upp mot männens nivåer trots att de nått samma

utbildningsnivå som männen och fått samma

arbetslivserfarenhet. Sverige är inte längre Europas

mest jämställda land när det gäller löner. Sverige

tillhör dessutom det fåtal länder där skillnaderna

ökar. En viktig anledning till löneskillnaderna är

den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor som

arbetar inom vården, undervisningen och omsorgen

lyder under offentliga monopol. Så länge kvinnor

binds i låglöneyrken utan egentlig kontroll över sin

arbetssituation eller valmöjlighet mellan olika

arbetsgivare kommer de aldrig att vara jämställda.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn har

motiverats med att kvinnor skulle få möjlighet att

ha både arbete och familj utan att behöva välja.

Detta innebär i praktiken dels att det har lagts en

dubbel börda på många kvinnor, dels att det indirekt

sägs att kvinnor inte klarar sig på en öppen

arbetsmarknad. Kvinnor stressar och får dåligt

samvete. Särskilt påtagliga är problemen för

ensamstående mammor. Att de svenska kvinnorna väljer

att kombinera barn och arbete har också lett till

att kvinnor i barnafödande ålder har blivit

oattraktiva på arbetsmarknaden och fått svårare att

hävda sig. En politik som tvingar kvinnor att vara

yrkesarbetande föräldrar med barnen på dagis är lika

felkonstruerad som en politik där kvinnor skall "stå

vid spisen och föda barn".

Vi vänder oss mot att man använder sig av

kvotering och positiv särbehandling även om vi

naturligtvis är medvetna om att detta under vissa

förutsättningar är möjligt enligt lagstiftningen.

När en kvinna kvoteras in bara därför att hon är

kvinna begås samma fel som när en man får arbetet

bara därför att han är man. En orättvisa ersätts av

en annan och segregeringen består. Matematisk

omfördelning är inte rättvisa och leder inte till

verklig jämställdhet. Samtidigt är det ett faktum

att där kvotering tillämpas är också

könsfördelningen matematiskt korrekt, men där så

inte sker är det ojämnt mellan kvinnor och män. FN

har som nämnts kritiserat Sverige för den ojämna

könsfördelningen inom statlig förvaltning. Samtidigt

kommer rapporter om att löneskillnaderna mellan

kvinnor och män ökat kraftigt inom de delar av

Regeringskansliet där jämställdhetsministern är

eller har varit verksam.

Politiken skall inte skapa levnadsmönster för

någon enda individ. Vi moderater anser att

politikens uppgift i stället är att skapa

möjligheter för det fria valet. Attitydförändringar

kräver synliggörande av kvinnor och goda exempel,

inte kvotering. Vi förordar att regeringen

tillsätter en utredning om effekterna av den egna

arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga

förvaltningen.

Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna.

Det innebär att vi tillstyrker motion A315 yrkande

13 (m) samtidigt som motionerna A215 yrkandena 1 och

2 (s), A241 yrkande 11 (fp) och A242 yrkande 2 (kd)

avstyrks.

2. Allmänna frågor om jämställdhet (punkt 2)

(fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A241 yrkande 11 (fp) samt avslår motionerna

2002/03:A215 yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A242

yrkande 2 (kd) och 2002/03:A315 yrkande 13 (m).

Ställningstagande

Vi i Folkpartiet anser att det fortfarande är mycket

lång väg att gå innan vi får något som liknar

jämställdhet i näringslivet. Få kvinnor i

maktpositioner ger sämre villkor för kvinnor och för

de män som inte heller passar in i den norm som de

tilldelats i kraft av sitt kön. Den bristande

jämställdheten i bolagsstyrelserna är också ett hot

mot svensk konkurrenskraft. Det är enligt vår mening

ett oförsvarligt slöseri med intellektuellt kapital

att de personer som skall fatta strategiskt viktiga

beslut bara rekryteras ur den halva av befolkningen

som är män. Eftersom näringslivet och fackförbunden

bevisligen inte lyckats lösa dilemmat är det dags

att använda politiken och skapa nya strukturer för

att ta oss in i det moderna samhället och utveckla

det svenska näringslivet.

Näringslivet kan bli mer jämställt med aktiv

opinionsbildning, med krav på att större företag i

årsredovisningen presenterar den egna

jämställdhetssituationen och genom att införa

jämställdhetsmärkning.

Under flera decennier har det talats om problemet

att så få kvinnor finns representerade i

börsbolagsstyrelser. Utredningar har lagts på hög,

men konkreta åtgärdsförslag och resultat har

uteblivit. Vi i Folkpartiet kommer därför att ta

initiativ till en aktiv opinionsbildning kring

vikten av mångfald inom ledarskapskulturen. Vi vill

ha ett utökat samarbete med börsbolag och andra

berörda organisationer och representanter för att

hitta lösningar på problemet. Vi tänker också belysa

dagens situation inom näringslivet genom olika

aktiviteter för att på det sättet få upp

allmänhetens medvetenhet om den skeva situationen.

Ett exempel är ett projekt inom Studieförbundet

Näringsliv och Samhälle som har till syfte att öka

andelen kvinnor på ledande poster. Det handlar bl.a.

om att arbeta för att chefsutvecklingsprogram och

rekryteringsprocesser utvecklas så att kvinnors

behov särskilt lyfts fram. Kvinnliga kandidater bör

målmedvetet övervägas för styrelseposter. Målet

skall vara att avsevärt öka kvinnorepresentationen.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna.

Det anförda innebär att motion A241 yrkande 11

(fp) tillstyrks samtidigt som motionerna A215

yrkandena 1 och 2 (s), A242 yrkande 2 (kd) och A315

yrkande 13 (m) avstyrks.

3. Allmänna frågor om jämställdhet (punkt 2)

(kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A242 yrkande 2 (kd) och avslår motionerna

2002/03:A215 yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A241

yrkande 11 (fp) samt 2002/03:A315 yrkande 13 (m).

Ställningstagande

Enligt Kristdemokraternas uppfattning är

jämställdhet en fråga om demokrati. Kvinnor och män

skall ha samma rättigheter och möjligheter att

påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är

det viktigt att män och kvinnor finns representerade

i någorlunda lika delar i alla beslutande

församlingar. I Sverige kan vi glädjas över världens

mest jämställda parlament med 45,3 % kvinnor. Men

fortfarande är männen i klar majoritet i många

beslutande församlingar. Forskningen visar att den

erfarenhet som mannen respektive kvinnan har också

inverkar på de politiska besluten. En jämn

representation är alltså ett viktigt mål för att

skapa förutsättningar för bättre beslut som

innefattar både mäns och kvinnors kompetens,

perspektiv och prioriteringar.

Det är glädjande att kvinnorepresentationen ökat i

de politiska församlingarna. Alla partier har ansvar

för att den utvecklingen fortsätter. Alla politiska

partier har en skyldighet att lyfta fram kvinnor för

att kunna uppnå en ökad jämställdhet. Det är också

viktigt att den politiska ledningen i ett land är

ett föredöme i jämställdhetsfrågor; handling måste

överensstämma med ord, i annat fall förlorar

politiken och politikerna i trovärdighet.

Jämställdhetsministern kritiserar ofta

näringslivet för att det finns för få kvinnor på

beslutande poster. Det gör det extra viktigt att

regeringen månar om måluppfyllelse för egen del.

Enligt statistik som Jämställdhetsrådet för

transporter och IT tagit fram är ledningarna för

Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,

Luftfartsverket och länstrafikens huvudmän bedövande

överrepresenterade av män, detta trots att det inom

transportsektorn fattas beslut som berör stora delar

av samhällsplaneringen. Detta är ett underbetyg åt

ett demokratiskt land med en regering som har ökad

jämställdhet som ett högt prioriterat mål och som

framhåller Sverige som världens mest jämställda

land. Även vid tillsättning av ambassadörer har

regeringen valt att inte tillämpa sina egna

doktriner. Av de 90 ambassadörer som är stationerade

runtom i världen är endast 18 kvinnor. När

regeringen kritiserades för att endast ett fåtal av

nyutnämnda ambassadörer var kvinnor, svarade

utrikesminister Anna Lindh att det inte fanns

tillräckligt många kompetenta kvinnor att utse.

Detta är ett skamligt underkännande av alla

välmeriterade kvinnor.

Kristdemokraterna vill även peka på den kritik som

FN riktat mot Sverige bl.a. för att det finns så få

kvinnor på höga poster såväl inom offentlig som

privat sektor. Faktorer som hämmar kvinnor att ta på

sig ledningsansvar bör kartläggas för att kunna

elimineras. Regeringen bör ges i uppdrag att göra en

sådan kartläggning.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion A242 yrkande 2 (kd)

tillstyrks samtidigt som motionerna A215 yrkandena 1

och 2 (s), A241 yrkande 11 (fp) samt A315 yrkande 13

(m) avstyrks.

4. Analys av skillnader i uttag av

föräldraledighet (punkt 5) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A242 yrkandena 14 och 26 (kd).

Ställningstagande

Att det föds få barn i Sverige är en varningssignal,

även om det är glädjande att siffrorna vänt uppåt

under senare tid. Kristdemokraterna menar att

politiker, arbetsgivare och fackföreningar

tillsammans måste arbeta fram former för ett mer

barnvänligt arbetsliv. Utgångspunkten skall vara att

förbättra situationen för barnen och minska

föräldrarnas stress. En generös föräldraförsäkring,

möjlighet till föräldraledigt i minst tre år med

barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av

olika slag, som kan väljas efter barnets och

föräldrarnas önskemål, är viktiga inslag för

kombinationen föräldraskap/arbetsliv.

Vi kristdemokrater anser att regeringen bör ta

initiativ till en nationell kampanj för ett

barnvänligt arbetsliv som inledning till ett mer

långsiktigt arbete. Som arbetsgivare bör den

offentliga sektorn vara ett gott föredöme och gå

före i arbetet att på olika sätt uppmuntra manliga

anställda att ta ledigt med sina barn. Det

förbättrar också på sikt kvinnors ställning på

arbetsmarknaden om vård av barn verkligen blir båda

föräldrarnas självklara val. Stat och kommun bör

tillsammans med näringslivet och de fackliga

organisationerna ta sin opinionsbildande roll på

allvar för att kraftfullt förändra andelen

föräldralediga pappor och synen på föräldraledighet.

Många upplever i dag att om man skaffar sig barn

så kan det utgöra ett alltför starkt hinder för

karriär och självförverkligande. Detta kan också

vara en förklaringsfaktor till de låga födelsetalen

och till att kvinnor väntar längre med att skaffa

barn. Många unga kvinnor är positiva till jobb och

karriär och skjuter familjebildandet framför sig.

En undersökning från Jusek om "Karriär på lika

villkor" visar att dessa förhållanden och synsätt

även återspeglas i arbetslivet. Kvinnor tvingas ofta

välja mellan familj och att bli chef. Bland de

kvinnor på chefsbefattning som deltog i studien var

29 % barnlösa. Motsvarande siffra bland män är 14 %.

Det är också dubbelt så vanligt att manliga chefer

har tre barn eller fler. Var tredje kvinna ansåg att

hon missat en lönehöjning eller en befordran under

sin föräldraledighet. Bland männen som tagit ut

föräldraledighet var det endast var tjugonde som

ansåg att det påverkat lönen eller

befordringschanserna i negativ riktning.

Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är

uttaget av föräldraledighet. 44 % av männen hade

inte tagit ut någon föräldraledighet alls jämfört

med 15 % av kvinnorna. Bland cheferna hade 48 % av

männen inte ens tagit ut pappamånaden. 33 % av de

kvinnliga cheferna hade tagit ut huvuddelen av

dagarna för vård av sjukt barn jämfört med 4 % av

deras manliga kolleger. I undersökningen drar Jusek

den slutsatsen att uttaget av föräldraledighet och

ansvaret för barnen är av avgörande betydelse för

karriärutvecklingen och en förklaring till de stora

löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Undersökningar visar att många mammor och pappor

skulle vilja ägna mer tid åt barnen främst när de är

små. Det är samhällets uppgift att stödja deras

möjligheter till detta. En jämnare fördelning mellan

förvärvsarbete och vård av barn skulle medföra många

positiva effekter när det gäller ökad

familjestabilitet, jämställdhet och inte minst när

det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och

barn.

RFV:s statistik visar att uttaget av

föräldraledighet varierar över landet. Pappor i

storstäderna är sämst medan papporna i Laxå kommun

tar mest föräldraledigt. För barnets utveckling är

det viktigt att stimulera pappan att ta ut mer av

föräldraledigheten. Det är dock självklart att

mamman och pappan själva skall besluta om vem som

skall vara barnledig under vilken period.

Målet måste vara att pappor skall vilja och välja

att vara hemma med sina barn, inte att de skall

tvingas till att ta ut tiden. Kristdemokraterna

anser att studier bör göras av det varierande

uttaget av pappaledighet över landet för att

identifiera stimulerande faktorer för ett ökat

uttag.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion A242 yrkandena 14 och

26 (kd) tillstyrks.

5. Allmänt om jämställda löner och

lönediskriminering (punkt 7) (kd, c)

av Claes Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2002/03:A242 yrkande 20 (kd) samt 2002/03:A366

yrkandena 10 och 11 (c) och avslår motionerna

2002/03:A215 yrkande 3 (s), 2002/03:A241 yrkande 9

(fp), 2002/03:A275 (s) och 2002/03:A365 yrkande 1 i

denna del (v).

Ställningstagande

Trots att Sverige kommit långt i sitt

jämställdhetsarbete så har man inte kommit till

rätta med löneklyftan mellan kvinnor och män.

Inkomsterna fördelar sig mycket olika mellan man och

kvinna och skillnaderna bara ökar ju längre tid man

arbetat. Fortfarande tjänar kvinnor 18 % mindre än

män. Arbetet för ökad jämställdhet i lönesättningen

visar inte på några entydiga framgångar, och

lönegapet tycks inte minska.

Att åstadkomma rättvisa löner mellan kvinnor och

män är enligt vår uppfattning en nyckelfråga i

arbetet för att förbättra jämställdheten.

Orsakerna till att kvinnor i genomsnitt tjänar

mindre än män är komplexa där, förutom värderingar

och individuella prestationer, faktorer som

arbetstid, utbildning, yrkesval och position samt

arbetsmarknad spelar en stor roll. Men även rensat

på dessa faktorer, som i sig återspeglar en djup,

strukturell ojämlikhet, kvarstår en

lönediskriminering på uppemot 8 %.

Den segregerade arbetsmarknaden bidrar ytterligare

till löneklyftan. De genomsnittliga löneskillnaderna

är större mellan män och kvinnor i offentlig sektor

jämfört med privat. Kvinnor söker sig ofta till ett

begränsat antal yrken och arbetsplatser, vilket

leder till ett utbudsöverskott som pressar ned

lönen. Detta har hittills särskilt gällt vård och

omsorg. Dessutom finns där nästan bara en köpare,

nämligen den offentliga sektorn. Bemanningsföretagen

har förändrat situationen något. Det är av största

vikt att de offentliga monopolen bryts upp så att

vård- och omsorgssektorn därigenom kan utvecklas

bättre. Med en större konkurrens inom vårdsektorn

skapas alternativa arbetsmarknader för personalen,

mestadels kvinnor, och en rättvisare lönesättning

kan på det sättet komma till stånd. Tyvärr har

regeringen återkommande försvårat möjligheten för

denna konkurrens. Flera steg krävs nu för att bredda

kvinnors arbetsmarknad så att de i större grad kan

välja mellan privat och offentlig arbetsgivare.

Det faktum att personalen inom den offentliga

sektorn är hårt ansatt av besparingar gör att

attityden gentemot dessa yrken försämras. I

förlängningen försvårar detta rekrytering av

personal ytterligare. Det är därför angeläget att de

s.k. mjuka yrkena uppvärderas på den svenska

arbetsmarknaden för att säkra den välfärd vi alla

eftersträvar. Regeringen bör utforma en långsiktig

plan för att uppvärdera kvinnodominerade yrken.

Det är alltså av största vikt att undanröja

osakligt motiverade löneskillnader. Detta är en

grannlaga uppgift med högsta prioritet.

Arbetsvärdering är en metodik där arbetsuppgifter

jämförs. JämO bör ges i förnyad uppgift att i

samarbete med arbetsmarknadens parter hitta ett

accepterat och väl fungerande

arbetsvärderingsinstrument som kan ge vägledning för

så objektiva värderingar som möjligt, även om

fullständig objektivitet naturligtvis aldrig helt

går att uppnå.

Arbetsdomstolens domar visar att hittills prövade

arbetsvärderingsinstrument varit otillräckliga. Det

är av största vikt att arbetsmarknadens parter

involveras i det fortsatta arbetet med att finna

redskap för att undanröja lönediskriminering.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motionerna A242 yrkande 20

(kd) samt A366 yrkandena 10 och 11 (c) tillstyrks

samtidigt som motionerna A215 yrkande 3 (s), A241

yrkande 9 (fp), A275 (s) och A365 yrkande 1 i denna

del (v) avstyrks.

6. Allmänt om jämställda löner och

lönediskriminering (punkt 7) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A241 yrkande 9 (fp) och avslår motionerna

2002/03:A215 yrkande 3 (s), 2002/03:A242 yrkande 20

(kd), 2002/03:A275 (s), 2002/03:A365 yrkande 1 i

denna del (v) samt 2002/03:A366 yrkandena 10 och 11

(c).

Ställningstagande

Enligt Folkpartiets uppfattning är lönefrågan en

huvudfråga för jämställdheten. Löneskillnaderna har

inte minskat. Två centrala förändringar måste ske -

fler kvinnor på ledande befattningar och en allmän

press uppåt på lönerna i de kvinnodominerade yrkena

inom skola, vård och omsorg. Den stora kraften måste

sättas in i bekämpandet av de mönster som skapar

segregationen på arbetsmarknaden.

En betydande del av löneskillnaderna kan förklaras

sakligt av att kvinnorna arbetar färre timmar än vad

män gör. Men det faktum att kvinnor i högre grad än

män väljer att arbeta mindre än heltid är ofta ett

uttryck för att traditionella könsroller lever kvar.

Den offentliga sektorn har alltför ofta organiserat

arbetet efter tankemönstret att personalen har

huvudansvaret för hem och barn och att

förvärvsarbetet måste anpassas efter detta. Det

främsta sättet att tvinga fram förändringar är att

verksamheterna inom kommuner och landsting utsätts

för konkurrens.

De många kvinnor som arbetar inom den offentliga

sektorn ser till att välfärden fungerar, men de får

långt ifrån den lön de förtjänar. Den stelbenta

strukturen håller lönerna nere. De orättvisa lönerna

får livslånga konsekvenser för kvinnorna i form av

minskat utrymme för sparande, för möjligheten att

äga bostaden och för möjligheten att få krediter,

vilket slutligen påverkar pensionerna negativt.

Fler alternativ inom den offentliga sektorn gör

det möjligt för kvinnor att byta arbetsplats och att

starta eget i kvinnodominerade branscher. Med mer än

en arbetsgivare ökar också möjligheterna att påverka

arbetstid, arbetsvillkor och lön. Att bryta

monopolen handlar om att ifrågasätta gamla

socialistiska påståenden om att det inte får "löna

sig" att vårda andra. Detta synsätt leder till att

stora yrkesgrupper, t.ex. sjuksköterskor, berövas

möjligheten att välja arbetsgivare, att konkurrera

med sin specialistkompetens eller att tillsammans

med kolleger starta egen verksamhet på vettiga

ekonomiska villkor. Genom konkurrens mellan

arbetsgivarna kan lönenivåerna höjas, vilket kan

illustreras med sjuksköterskornas situation. När

kommuner och landsting anlitade bemanningsföretag

började lönenivåerna att stiga.

Strategin för att bekämpa de orättvisa

löneskillnaderna mellan kvinnor och män bör enligt

vår uppfattning bygga på tre fundament.

Könssegregeringen måste brytas, de kvinnliga

yrkenas status måste höjas och lönediskrimineringen

måste övervinnas. Det behövs ändamålsenliga metoder

såsom lönestatistik och bättre och tydligare

modeller för arbetsvärdering. På det sättet kan

diskriminerande löneskillnader göras synliga. Att

föra talan i domstol kan vara ett värdefullt verktyg

i ett enskilt fall, men hittills har det inte gett

några imponerande resultat för lönesituationen. Vi

anser därför att jämställdhetslagen bör ses över.

Fler kvinnor måste bli chefer. Ett medvetet och

genomtänkt arbete för att rekrytera chefer inom både

den privata och offentliga sektorn är en

nyckelfaktor för att minska löneskillnaderna.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion A241 yrkande 9 (fp)

tillstyrks samtidigt som motionerna A215 yrkande 3

(s), A242 yrkande 20 (kd), A275 (s), A365 yrkande 1

i denna del (v) och A366 yrkandena 10 och 11 (c)

avstyrks.

7. Jämställdhetslagen m.m. (punkt 8) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A242 yrkandena 13 och 15 (kd).

Ställningstagande

Sedan 1992 har arbetsgivare haft skyldighet att

upprätta en årlig jämställdhetsplan med

lönekartläggning. Enligt de lagändringar som trädde

i kraft den 1 januari 2001 skall planen kompletteras

med en analys av löneskillnader och en handlingsplan

för att komma till rätta med de osakliga

löneskillnaderna. Kristdemokraterna ansåg att

försöksverksamhet först skulle genomföras inom

offentlig sektor för att påvisa att en sådan

lagstiftning inte bara skulle bli en

skrivbordsprodukt med ökad administrativ börda. Det

har dessvärre visat sig att endast knappt 25 % av de

privata företagen med mer än 10 anställda har en

jämställdhetsplan, vilket varit en skyldighet sedan

tio år tillbaka. Inom offentlig sektor är

motsvarande siffra 75 %. Ändå är det där som

löneskillnaderna är störst mellan kvinnor och män.

Kristdemokraterna menar att det i första hand

åligger arbetsmarknadens parter att i

löneförhandlingar och genom kollektivavtal särskilt

beakta likalöneprincipen för lika och likvärdigt

arbete. Att lagstiftning genomförts betyder att

parterna inte tagit sitt ansvar för att motverka de

osakliga löneskillnaderna. Hos parterna ligger de

största möjligheterna att utjämna orättfärdiga

löneskillnader. Ansvaret vilar på såväl arbetsgivare

som arbetstagarorganisationer att se till att

jämställdhetsplanerna blir verkningsfulla instrument

i verksamheten. Kristdemokraterna anser att

jämställdhetsplanens betydelse och funktion i

arbetet för jämställdhet bör utvärderas.

Lagstiftningens roll kontra eldsjälarnas betydelse

för framgång bör särskilt belysas.

5 § jämställdhetslagen anger att arbetsgivare

skall uppmuntra föräldraledighet och underlätta den.

Detta är en generell bestämmelse och några

sanktionsmöjligheter finns inte. Prejudicerande

domar saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett

enda fall har drivits av JämO, där en kvinna ansåg

sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade

att hon var gravid. Domen blev inte fällande då

inget skriftligt dokument kunde styrka att kvinnan

verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna

menar att lagen måste skärpas så att den blir ett

användbart skydd för kvinnor och män som under

föräldraledighet blir diskriminerade i något

avseende. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med ett lagförslag.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion A242 yrkandena 13 och

15 (kd) tillstyrks.

8. Skadestånd i jämställdhetsmål (punkt 10)

(fp, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp) och

Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A366 yrkande 9 (c).

Ställningstagande

Vi vill ha ett antal skärpningar i lagstiftningen

för att samhället mer kraftfullt skall kunna

motverka lönediskriminering. En sådan skärpning är

att höja skadeståndsbeloppen. Eftersom

skadeståndsbeloppen i svensk rättspraxis är relativt

blygsamma, lönar det sig för arbetsgivaren att

fortsätta lönediskriminera. Även om talan väcks i en

del tvister tjänar arbetsgivarna mycket mer på att

betala för låga löner till tusentals anställda än

vad de enstaka skadestånden kostar. Därför behövs

det ny lagstiftning som medför att

skadeståndsbeloppen i jämställdhetsmål höjs rejält.

I kombination med grupptalan skulle höjda

skadeståndsbelopp kunna skapa ett verksamt hot mot

arbetsgivare som inte tar jämställdhetslagen på

allvar.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen

med anledning av motion A366 yrkande 9 (c) bör

tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har

anfört om att höja skadeståndsbeloppen i

jämställdhetsmål.

9. Jämställdhetsmärkning (punkt 12) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A241 yrkande 13 (fp) samt avslår motionerna

2002/03:A237 (mp) och 2002/03:A242 yrkande 22 (kd).

Ställningstagande

Folkpartiet anser att man måste använda sig av

politiken för att skapa nya strukturer och utveckla

det svenska näringslivet. En del i detta är

jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster.

Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och

med färre oönskade bieffekter än vad lagar och

regler någonsin kan göra. Detta visar inte minst

erfarenheterna av miljömärkning. FRIJA-utredningen

(SOU 2002:30) har föreslagit modeller för

jämställdhetsmärkning och certifiering av produkter,

tjänster och organisationer. Folkpartiet är positivt

till denna princip.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion A241 yrkande 13 (fp)

tillstyrks samtidigt som motionerna A237 (mp) och

A242 yrkande 22 (kd) avstyrks i den mån de inte får

anses tillgodosedda med vad som anförts.

10. Jämställdhetsmärkning (punkt 12) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A237 (mp) samt avslår motionerna

2002/03:A241 yrkande 13 (fp) och 2002/03:A242

yrkande 22 (kd).

Ställningstagande

Kvalitets- och miljöcertifiering har fungerat och

givit goda resultat. Fler och fler företag anpassar

sin produktion för kvalitetsmärkning eftersom det

visar sig att det där finns en vinst att hämta.

Forskning har visat att kvinnor och män ofta har

olika sätt att tänka, kommunicera och analysera

problem. Därför blir en arbetsgrupp som består av

båda könen mer kreativ och effektiv. Näringslivet

bör få upp ögonen för att en jämställd arbetsplats

och en produktion med jämställdhetshänsyn ger goda

vinster och att en jämställdhetsmärkning ger ökad

kvalitet i företaget.

Vi i Miljöpartiet de gröna anser att det

delbetänkande som presenterats är ett första steg i

rätt riktning. Vi anser dock att en kommande

proposition även bör innehålla förslag om möjlighet

att jämställdhetsmärka företag och reklam. Reklamen

omsluter oss dagligen, nästan varje timme, på olika

sätt genom tidningar, reklampelare och framför allt

i våra TV-kanaler. Vad det gäller att

jämställdhetsmärka företag bör t.ex. en bra

föräldrapolicy kunna vara ett krav för att ett

företag skall få kalla sig jämställt.

Med hänsyn till det ovan anförda anser jag att

riksdagen bör bifalla motion A237 (mp). Motionerna

A241 yrkande 13 (fp) och A242 yrkande 22 (kd)

avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda

med vad som anförts.

11.Allmänna frågor om mångfald och etnisk

diskriminering (punkt 13) (fp, kd, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp), Claes

Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2002/03:Ju249 yrkande 22 (c) och 2002/03:Sf334

yrkande 42 (kd) samt avslår motionerna 2002/03:A203

yrkandena 1-3 (fp), 2002/03:A354 (s), 2002/03:Sf289

yrkandena 23 och 24 (mp) samt 2002/03:Sf332 yrkande

25 (m).

Ställningstagande

Diskriminering är ett övergrepp gentemot en

människa. Det är oerhört tragiskt när personer med

stor potential inte får komma till sin fulla rätt.

Dessutom innebär diskriminering i arbetslivet ett

ekonomiskt problem för såväl den enskilde som

samhället i stort.

Antalet anmälningar till Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering (DO) har ökat avsevärt de senaste

åren. Att det existerar outnyttjade tillgångar på

arbetsmarknaden och att dessa förblir outnyttjade på

grund av diskriminering vittnar även flera

utredningar om.

Fackföreningar har ett ansvar för att kontrollera

och övervaka sina medlemmars intressen och se till

att diskriminering bekämpas. Arbetsmarknaden har

dock utvecklats på ett sätt som medfört att långt

ifrån alla arbetstagare i dag är fackanslutna. Det

är därför viktigt att kunskapen om diskriminering

inte bara är facklig utan allmängiltig bland

arbetstagare. Vi anser att det är allas gemensamma

ansvar att motarbeta och förhindra att

diskriminering och mobbning förekommer på

arbetsplatserna.

Ett sätt att möta problemet är djupgående arbete

med attitydförändring. De offentliga arbetsgivarna

bör vara ett föredöme i mångfaldsarbetet. Företag

och organisationer bör därför se över sina rutiner i

syfte att öka mångfalden. Det kan t.ex. handla om

att ändra rutiner vid nyrekrytering eller om var

lediga tjänster utannonseras. Allt som hindrar

mångfaldsarbetet måste identifieras och undanröjas.

Företagen bör se över sina rutiner och ta bort

inbyggda hinder som leder till diskriminering av

minoriteter.

Vad vi här har anfört bör ges regeringen till

känna. Det innebär att vi tillstyrker motionerna

Ju249 yrkande 22 (c) och Sf334 yrkande 42 (kd).

Motionerna A203 yrkandena 1-3 (fp), A354 (s), Sf289

yrkandena 23 och 24 (mp) samt Sf332 yrkande 25 (m)

avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda

med vad utskottet anfört.

12.Allmänna frågor om mångfald och etnisk

diskriminering (punkt 13) (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och

Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf332 yrkande 25 (m) samt avslår motionerna

2002/03:A203 yrkandena 1-3 (fp), 2002/03:A354 (s),

2002/03:Ju249 yrkande 22 (c), 2002/03:Sf289

yrkandena 23 och 24 (mp) samt 2002/03:Sf334 yrkande

42 (kd).

Ställningstagande

Tiotusentals människor i Sverige lever under helt

andra ekonomiska och sociala omständigheter än vad

som vore möjligt. Det är ett problem för de

offentliga budgetarna, men det är i första hand ett

högst verkligt problem i många människors vardag.

Regeringen beskriver ofta problemet som "etnisk

segregation". Vi moderater menar att problemet

snarare borde definieras som "ofrivillig

segregation". Det styrs huvudsakligen av

kunskapsbrist, socialt utanförskap och maktlöshet,

alldeles oavsett vilket ursprung människor har. Det

finns också faktorer som bristande språkkunskaper

och etnisk diskriminering, som höjer trösklarna för

mångas delaktighet. I mångt och mycket är orsakerna

till utanförskapet generella hinder för social

rörlighet. Sådana hinder ger störst effekt för

människor som är nya på arbetsmarknaden och i

landet. Om man betraktar den ofrivilliga

segregationen som en social situation blir den

möjlig att förändra men också mer komplicerad att

beskriva politiskt. Vi moderater anser att många av

regeringens åtgärder bygger på motsatsen, nämligen

en förenklad beskrivning som utgår från ursprung,

vilket växlas över i riktade insatser.

De variabler som styr utanförskapet och den

ofrivilliga segregationen är gemensamma för hela

samhället. Det handlar om arbetslöshet, liten eller

ingen egen inkomst, bidragsberoende,

fastlåsningseffekter, bristande kunskaper,

maktlöshet och isolering. Tusentals svenskar

befinner sig i precis samma utanförskap som många

invandrare gör. Språket skiljer, men inte alltid så

mycket som vi tror eftersom många infödda svenskar

också är alldeles för dåliga på sitt eget språk. Vi

moderater anser inte att man kan utgå från att

utländskt ursprung automatiskt ger utanförskap.

Många som staten betraktar som invandrare uppfattas

som helt och hållet svenskar av allmänheten. De är

fullt integrerade, de har arbete och familj.

Grunden för att samhället skall hålla ihop är att

samma krav och möjligheter, så långt som det bara är

möjligt, skall gälla för alla människor. Alla har vi

ansvar för oss själva och för att försörja oss

själva, vi har ansvar för demokratin och dess

grundläggande värden och för respekten för lagar och

andra människors lika värde och rättigheter. Så få

politiska särlösningar som möjligt skall användas,

särskilt om de utgår från ursprung. Systemen skall

vara generella och så flexibla att de kan anpassas

efter allas behov.

Kombinationen av en arbetsrätt som gör det

riskfyllt att anställa, en privat

hushållstjänstesektor som är stängd för nya arbeten

och en stel ekonomisk struktur gör att många

människor döms till ekonomiskt utanförstående. Detta

drabbar särskilt dem som är nya på arbetsmarknaden.

Till detta måste läggas att det finns förutfattade

meningar om människor med annan bakgrund och, inte

minst, bristfälliga språkkunskaper och problem att

få utländska examina accepterade i Sverige. År 2000

var arbetslösheten fyra gånger högre bland

utlandsfödda än bland infödda medborgare. Bara

Nederländerna hade en större andel invandrade

utanför arbetsmarknaden än Sverige. Den offentliga

sektorn, i synnerhet staten, är sämst på att

anställa invandrare.

Enligt vår uppfattning måste mycket göras för att

öppna arbetsmarknaden för de människor som i dag

stängs ute. Det krävs en helt annan politik för att

stärka Sveriges konkurrenskraft och

förutsättningarna för företagande och arbete. De som

har svårast att få och behålla ett arbete när de

ekonomiska tiderna hårdnar är de som är nya på

arbetsmarknaden. Omvänt gäller att ju fler arbeten

som skapas, desto fler av arbetsmarknadens nya får

arbete.

Även om huvudvägen är den generella politiken

skall det inte förnekas att det förekommer

diskriminering. Att människor särbehandlas negativt

eller diskrimineras på arbetsmarknaden är

oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt

slöseri. En indikation på att det förekommer

diskriminering på grund av hudfärg är en

undersökning som visat att internationellt

adopterade tjänar mindre, har lägre utbildning och

oftare är utan arbete än kontrollgrupperna. Dessa

personer kan språket och kulturen. Sådana faktorer,

som annars används för att förklara problemet, gör

sig alltså inte gällande här.

För att åstadkomma att människor betraktas som

enskilda individer oavsett ursprung finns i grunden

bara en väg: ett tålmodigt och långsiktigt

opinionsarbete. Detta är en attityd- och

värderingsfråga. Men det handlar också om ledarskap.

Staten har inte varit något gott exempel.

Som vi ser det borde det vara ekonomiskt

rationellt för både myndigheter och många företag

att i en alltmer internationaliserad värld och ett

alltmer internationaliserat svenskt samhälle ha

människor anställda med kännedom om olika språk och

kulturer. Dessutom är sådana kunskaper viktiga i

verksamheten. Språklig och kulturell kunskap berikar

och kan uppfordra till kreativitet och nytänkande.

Det är däremot fel att politiskt reducera människor

till delar av kvotgrupper eller ovanifrån placera in

dem i kollektiv.

I vår reservation nr 17 återkommer vi till frågan

om s.k. positiv särbehandling.

Moderaterna tar avstånd från diskriminering på

etnisk eller annan grund. Alla människor har rätt

att ses som individer och bedömas efter sina

erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla

avvikelser från detta är diskriminering, vare sig

den av politiker anses vara positiv eller negativ.

Vad vi här har anfört bör ges regeringen till

känna. Det innebär att vi tillstyrker motion Sf332

yrkande 25 (m) medan motionerna A203 yrkandena 1-3

(fp), A354 (s), Ju249 yrkande 22 (c), Sf289

yrkandena 23 och 24 (mp) och Sf334 yrkande 42 (kd)

avstyrks.

13.Tvärkulturell kompetens (punkt 14) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf336 yrkande 14 (v) och avslår motion

2002/03:Sf289 yrkande 25 (mp).

Ställningstagande

Enligt Vänsterpartiets uppfattning måste

flerspråkighet ses som en merit. Det är nödvändigt

att varje människa, på skola eller arbetsplats,

dagligen möter världen som den faktiskt ser ut.

Detta kräver tvärkulturell kompetens hos

utbildningsanordnare och arbetsgivare. Den som talar

fler språk än majoritetsspråket har också stor

fördel av detta i sitt arbete. Dessutom blir det

allt viktigare för företag och myndigheter att ha

flerspråkiga anställda. Tvärkulturell kompetens

skall, liksom flerspråkighet, räknas som merit vid

alla offentliga anställningar. Riksdagen bör ge

regeringen detta till känna.

Det anförda innebär att jag anser att motion Sf336

yrkande 14 (v) bör bifallas. Motion Sf289 yrkande 25

(mp) avstyrks i den mån den inte kan anses

tillgodosedd med det anförda.

14.Allmänna frågor om lagen om åtgärder mot

etnisk diskriminering i arbetslivet

(punkt 15) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf226 yrkande 27 i denna del (fp).

Ställningstagande

Integrationspolitiken skall främst syfta till att

bryta de strukturer som hindrar människor av alla

kategorier att delta på arbetsmarknaden och att ha

makten över sitt liv. Men parallellt med detta måste

människor som drabbas av diskriminering därför att

de tillhör en viss etnisk grupp, har en speciell tro

eller på annat sätt avviker från majoritetsnormer få

möjlighet till upprättelse.

Den nuvarande lagstiftningen mot diskriminering i

arbetslivet infördes med stöd från Folkpartiet.

Lagen är ett stort steg framåt mot en effektivare

och mer rättssäker lagstiftning mot diskriminering.

Ändå har lagen inte åstadkommit några dramatiska

förändringar i arbetslivets strukturer.

En ny situation har uppstått under senare tid:

Anmälningarna och klagomålen till DO och till

fackföreningarna ökar. Lagen börjar bli känd och de

diskriminerade börjar kräva sin rätt, vilket

återspeglas i antalet förlikningar. DO är

fortfarande en liten myndighet som trots

förstärkningar riskerar att bli förlamad av den

ström av anmälningar som kommer in.

Lösningen på detta kan enligt vår mening ligga i

att det utvecklas ett nätverk av organisationer på

gräsrotsnivå som arbetar för att försvara

invandrarnas och de arbetslösas mänskliga

rättigheter. Det är viktigt att en plattform skapas

för engagerade och kompetenta arbetsgrupper från

invandrarbefolkningen. Om utlandsfödda bosatta i

landet har praktiska möjligheter att organisera sig

och försvara sin egna intressen, om de har tillgång

till ekonomiska resurser och regelverk som bildar en

realistisk plattform för konsekvent och kontinuerlig

aktivitet, då kan grupper som tidigare varit utsatta

för diskriminering, trakasserier eller hot få makt

över sina liv.

Enligt vår uppfattning är det även angeläget att

se över om inte den nuvarande

diskrimineringslagstiftningen, inklusive

sanktionsmöjligheterna, kan skärpas.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion Sf226 yrkande 27 i

denna del (fp) tillstyrks.

15.Lagreglerat aktivt arbete för mångfald

(punkt 16) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 15. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf289 yrkande 21 (mp) och avslår motionerna

2002/03:K433 yrkande 5 (s) och 2002/03:Sf336 yrkande

13 (v).

Ställningstagande

Arbetsgivarna bör ha strategier, mångfaldsplaner och

personalpolicy som utgår ifrån mångfalden.

Miljöpartiet de gröna anser att det av alla

arbetsgivare med fler än tio anställda skall krävas

mångfaldsplaner, där såväl rekryteringspolicy som

strategier mot diskriminering ingår som två viktiga

delar.

Jag tillstyrker därmed Miljöpartiets motion Sf289

yrkande 21 (mp). Motionerna K433 yrkande 5 (s) och

Sf336 yrkande 13 (v) avstyrks.

16.Mångfaldsplaner (punkt 17) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf334 yrkande 44 (kd).

Ställningstagande

Den lag som trädde i kraft den 1 maj 1999 kräver att

alla arbetsgivare bedriver ett aktivt arbete för

etnisk mångfald och mot diskriminering. Staten har

ett särskilt ansvar som föredöme i detta hänseende.

Regeringen har uppdragit åt samtliga myndigheter att

upprätta handlingsplaner för att främja etnisk

mångfald bland sina anställda. År 2000 hade endast

33 % av samtliga myndigheter färdigställt en sådan

handlingsplan. Av dessa tjugotal myndigheter var det

bara två, Riksskatteverket och Integrationsverket,

som utförligt hade redovisat vad de gjort för att

anställa fler med invandrarbakgrund. Högskoleverket,

Riksrevisionsverket och Naturvårdsverket hade inga

åtgärder att redovisa. Av budgetpropositionens

redovisning att döma har ingen förändring skett i

positiv bemärkelse. Jag anser att regeringen bör

verka för att arbetet med att upprätta

handlingsplanerna påskyndas.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion Sf334 yrkande 44 (kd)

tillstyrks.

17.Positiv särbehandling (punkt 18) (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och

Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf332 yrkande 26 (m) samt avslår motionerna

2002/03:Sf226 yrkande 28 (fp), 2002/03:Sf289 yrkande

22 (mp) och 2002/03:Sf336 yrkande 15 (v).

Ställningstagande

Utgångspunkten för Moderaterna är att alla människor

har rätt att ses som individer och bedömas efter sin

erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner.

Avvikelser från detta är diskriminering, och detta

oavsett om avvikelsen av politiker anses vara

positiv eller negativ. Det är fel att politiskt

reducera människor till delar av kvotgrupper eller

ovanifrån placera in dem i kollektiv. Det spelar

ingen roll om detta sker med aldrig så goda

avsikter. Att införa regler om positiv särbehandling

är det klassiska receptet för nya motsättningar och

växande spänningar mellan människor. Regeringen

aviserar inte bara regler om detta, utan vill också

att myndigheter skall redovisa det etniska

ursprunget hos de anställda i syfte att samhällets

etniska sammansättning skall återspeglas.

Regeringens tal om positiv särbehandling är i själva

verket ett uttryck för uppgivenhet.

Vi anser det kontraproduktivt att legitimera att

människors ursprung, helt skilt från individens

förmåga och taget för sig, skulle vara en relevant

faktor vid anställning. Om argumentet kan användas

åt ena hållet kan det missbrukas åt det andra

hållet. Uttryckt med andra ord: Om ursprunget

legitimeras som en faktor värd att uppmärksamma vid

anställning kommer detta sannolikt att ske både

genom öppen positiv och dold negativ särbehandling.

Enligt vår uppfattning måste målet vara det

motsatta, nämligen att ursprunget skall beaktas så

lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap eller

en färdighet.

Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika

saker även om de i praktiken ofta hänger ihop. Så

kallad positiv särbehandling är en metod att främja

en viss grupps representation inom en given grupp.

Kvotering är ett kvantitativt mått på hur stor andel

en viss grupp skall utgöra inom den större gruppen.

Både kvotering och positiv särbehandling för med

sig att vissa människor diskrimineras när deras

erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå

tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som

tagits fram för att gynna andra människor som

tillhör en politiskt definierad grupp. Även om den

grupp som avses bli gynnad kan anses vara

underrepresenterad eller felbehandlad på

arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, så innebär

kvotering att ännu ett fel begås. Att människor i

den ena gruppen felbehandlas gör det inte rätt att

felbehandla människor i en annan grupp.

Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna.

Det innebär att vi tillstyrker motion Sf332 yrkande

26 (m). Motionerna Sf226 yrkande 28 (fp), Sf289

yrkande 22 (mp) och Sf336 yrkande 15 (v) avstyrks.

18.Positiv särbehandling (punkt 18) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 18. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf226 yrkande 28 (fp) samt avslår motionerna

2002/03:Sf289 yrkande 22 (mp), 2002/03:Sf332 yrkande

26 (m) och 2002/03:Sf336 yrkande 15 (v).

Ställningstagande

Det förslag om positiv särbehandling på grund av

etnicitet som bl.a. integrationsminister Mona Sahlin

har fört fram har som syfte att motverka den

negativa särbehandling som ofta drabbar invandrare

vid rekrytering. Deras kompetens och utbildning

nonchaleras eller nedvärderas. Att en förödande

negativ särbehandling ofta förekommer i nutidens

Sverige behöver inte längre bevisas enligt vår

uppfattning. Civilingenjörer, ekonomer och forskare

städar, säljer biljetter och kör taxi. Alla

statistiska redovisningar visar att arbetslösheten

fortfarande är betydligt större bland utomlands

födda än bland personer födda i Sverige av svenska

föräldrar.

Frågan är dock om en motsatt sort av särbehandling

- en s.k. positiv särbehandling - är ett effektivt

verktyg. Detta är enligt vår uppfattning långt ifrån

säkert. Vad arbetslivet behöver är inte olika

modeller för möten med folk med rötter i olika

kulturer, utan samma behandling, samma sätt att

utforma möten med alla slags människor bosatta i

landet.

Det finns flera principiella och praktiska

argument mot att införa regler om positiv

särbehandling på grund av etnicitet. Ur principiell

synvinkel skulle en lagstiftning riskera att

kategorisera individer utifrån etnisk tillhörighet

och därmed befästa redan existerande fördomar mot

invandrare. Lagen skulle göra grupptillhörighet till

en merit, i stället för att utgå från den enskildes

individuella meriter. Praktiskt är det mycket svårt

att se hur en sådan lagstiftning skulle kunna

fungera. Avgränsningsproblemen är stora. Var går

gränsen mellan att vara invandrare och att vara

svensk? Skall en person med utländsk bakgrund som

levt i Sverige i 30 år särbehandlas framför en 30-

årig svensk trots liknande meriter? Arbetsgivaren

måste dessutom ha den etniska bakgrunden hos två

sökande klar för sig om en person, med stöd av

lagen, skall ges förtur till ett jobb. Ett sådant

förfarande riskerar inte bara att bli krångligt,

utan även rätt obehagligt.

Genom att reglera principen om positiv

särbehandling på grund av etnisk tillhörighet i lag

utgår man dessutom från ett

diskrimineringsperspektiv. Det är inte önskvärt. I

stället måste vi arbeta för att fler kan se

möjligheterna. Det är bra för företag,

organisationer och myndigheter att anställa

invandrare. Inte ens med en djupgående utredning är

det säkert att det går att finna någon effektiv

lagstiftning.

I stället skulle staten med sin egen

personalpolitik själv kunna visa vägen och utarbeta

t.ex. egna integrationsplaner. Viktigast är dock att

förändra de strukturer som i dag hindrar

hundratusentals gamla och nya svenskar från att

komma in på arbetsmarknaden i allmänhet och efter

sin kompetens i synnerhet. Det handlar om skatter

som hindrar arbete, om arbetsrättsregler och

lönebildning. Det kan gälla byråkrati och politiskt

styrda organisationer som gör människor till

maktlösa klienter i stället för myndiga medborgare.

Folkpartiet liberalerna sätter således inte någon

större tro till en lagstiftning om positiv

särbehandling på grund av etnicitet. Det finns

endast en avgränsad del av arbetsmarknaden som har

strikta regler om vem som skall anställas. Annars

råder full anställningsfrihet med den inskränkningen

att ingen får diskrimineras - varken kvinnor,

invandrare, homosexuella eller funktionshindrade. En

lag som ger rätt till positiv särbehandling på grund

av etnicitet riskerar således att bli ett slag i

luften utanför de områden där det i dag råder -

eller borde råda - "meritokrati".

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion Sf226 yrkande 28 (fp)

tillstyrks samtidigt som motionerna Sf289 yrkande 22

(mp), Sf332 yrkande 26 (m) och Sf336 yrkande 15 (v)

avstyrks.

19.Sammanhållen lagstiftning mot diskriminering

(punkt 20)

(fp, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp) och

Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 19. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2002/03:A241 yrkande 14 (fp), 2002/03:L249 yrkande

12 (fp) och 2002/03:Sf226 yrkande 27 i denna del

(fp).

Ställningstagande

Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet

som infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet

liberalerna. Dock återstår brister. Lagstiftningen

har splittrats upp på en lång rad olika lagar som

endast delvis är samordnade. Lagarna spretar och är

svåröverskådliga, vilket gör dem ineffektiva.

Exempelvis är arbetsgivaren skyldig att förebygga

trakasserier på grund av etnisk tillhörighet men

inte på grund av sexuell läggning. En samordnad

lagstiftning skulle kunna skapa en större

överskådlighet och därmed bli ett effektivare

instrument i kampen mot diskriminering.

Det är alltså enligt vår mening nödvändigt att

samla alla dagens diskrimineringslagar i enbart en

lag som innefattar alla former av diskriminering. De

metoder som används skall dock även i framtiden

kunna vara olika beroende på vilka uttryck

diskrimineringen tar sig. Vi anser dessutom att

diskrimineringslagstiftningen inte bara skall

omfatta arbetslivet.

Många olika ombudsmannamyndigheter delar på

ansvaret att motverka diskriminering. Att slå ihop

flera ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet

vore en riktig åtgärd. Sammanslagningen bör avse

Jämställdhetsombudsmannen (JämO),

Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot

diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Vad som här har anförts om en sammanhållen

lagstiftning mot diskriminering bör ges regeringen

till känna. Det innebär att motionerna A241 yrkande

14 (fp), L249 yrkande 12 (fp) och Sf226 yrkande 27 i

denna del (fp) tillstyrks.

20.Diskriminering på grund av ålder (punkt 21)

(fp, kd, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp), Claes

Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 20. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2002/03:A213 yrkande 1 (kd), 2002/03:A224 yrkande 1

(kd), 2002/03:A239 yrkande 34 (c) samt 2002/03:So358

yrkandena 1 och 2 (fp) och avslår motion

2002/03:A337 yrkande 3 (mp).

Ställningstagande

Det är viktigt att man på många håll lär sig att

uppskatta den tillgång det är med kunskap parad med

livserfarenhet. Det gäller vårdsektorn, men också de

andra delarna av arbetslivet. Fortsatt välfärd

kräver ett yrkesliv som gör att fler äldre känner

att de vill och kan fortsätta att arbeta efter

55-60-årsåldern. På arbetsgivarsidan är intresset

för att anställa äldre tyvärr mycket lågt,

näringslivet satsar hellre på yngre och har ofta

svårt att värdera kunskaper och erfarenheter hos dem

som varit med länge men ändå har krafterna kvar.

Samtidigt ser vi att ett av de stora hoten mot den

framtida välfärden är att relationstalet

yrkesarbetande/pensionärer blir för lågt. Vi behöver

helt enkelt arbeta längre för att kunna klara

sjukvård, omsorg och goda pensioner.

För att möjliggöra för de äldre som så önskar att

stanna kvar längre på arbetsmarknaden krävs

förändringar i lagar och regelverk men också en

attitydförändring i det offentliga samhället och i

företagsvärlden.

Äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens

gör dem i själva verket till skickliga och

konkurrenskraftiga yrkesutövare. Deras lojalitet och

engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen.

Många äldre har dock i dag en besvärlig situation

på arbetsmarknaden. De har också stora svårigheter

att komma tillbaka till arbetslivet efter perioder

av långtidssjukskrivning eller arbetslöshet.

Diskrimineringen är påtaglig trots att det i EU:s

diskrimineringslagstiftning uttryckligen påpekas att

ålder är ett av de områden där diskriminering inte

får förekomma. Diskrimineringen kan dessutom

förekomma mer eller mindre öppet, exempelvis i

platsannonser.

Det behövs mot den här bakgrunden lagstiftning mot

åldersdiskriminering i arbetslivet. De nuvarande

diskrimineringslagarna bör därför utökas till att

omfatta förbud mot diskriminering av äldre.

Regeringen bör återkomma med förslag till en sådan

lagstiftning så snabbt som möjligt. Det behövs också

en nationell handlingsplan för att undanröja de

hinder som finns på arbetsmarknaden för äldres

möjligheter att arbeta.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motionerna A213 yrkande 1

(kd), A224 yrkande 1 (kd), A239 yrkande 34 (c) och

So358 yrkandena 1 och 2 (fp) tillstyrks samtidigt

som motion A337 yrkande 3 (mp) avstyrks.

21.Diskriminering på grund av funktionshinder

(punkt 22) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 21. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:So457 yrkande 2 (kd).

Ställningstagande

Handikappolitiken syftar till att skapa ett

likvärdigt medborgarskap för funktionshindrade. En

uppgift i det arbetet är att åtgärda bristande

tillgänglighet i samhället. Det finns en rad exempel

på att allmänna lokaler eller servicefunktioner inte

uppfyller minimala krav på tillgänglighet för

rörelsehindrade: lokaler där kommunfullmäktige

håller sina sammanträden, skolor och bankomater. Sex

av tio kommuner saknar program för tillgänglighet.

Många saknar minimal anpassning för rörelsehindrade.

Fortfarande saknas ett handikappolitiskt

handlingsprogram i hälften av landets kommuner. Det

byggs fortfarande otillgängligt och därmed

oanvändbart för funktionshindrade i Sverige. Plan-

och bygglagen (1987:10) anger att man skall bygga

lättillgängligt för handikappade personer. Det krävs

förtydliganden i bygglagen, vilket bör utredas

snarast. Som yttersta ram i arbetet med att

förbättra tillgängligheten för funktionshindrade

vill Kristdemokraterna ha en lagstiftning som slår

fast att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Den utredning som skall se över

diskrimineringslagstiftningen bör få ett

tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande

tillgänglighet i samhället är diskriminering.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion So457 yrkande 2 (kd)

tillstyrks.

22.Kunskaper om HBT-personers livsvillkor

(punkt 23) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 22. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:L249 yrkande 19 (fp).

Ställningstagande

Som sägs i Folkpartiets motion L249 skall arbetet

inom den offentliga sektorn genomsyras av

jämställdhet, jämlikhet och respekt för den

enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner

eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla

människor negativt beroende på kön, ålder, social

ställning, etnisk eller religiös tillhörighet,

funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet

eller liknande. Ökad medvetenhet samt aktiva

satsningar på kunskap och utbildning är

nyckelfaktorer för att säkerställa att negativ

särbehandling inte förekommer. Inom ramen för den

löpande utbildningen av anställda bör därför frågan

om att motverka diskriminering uppmärksammas

särskilt. Att öka insikterna om homosexuellas,

bisexuellas och transpersoners livsvillkor är extra

viktigt inom vissa nyckelsektorer inom den

offentliga sektorn, bl.a. rättsväsendet,

utbildningen, hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion L249 yrkande 19 (fp)

tillstyrks.

23.Diskrimineringslagstiftning beträffande

transsexuella m.m. (punkt 24) (fp, c, mp)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp), Ulf

Holm (mp) och Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 23. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A317 yrkandena 4 och 5 (fp, s, v, c, mp).

Ställningstagande

Transpersoner har ett svagt rättsligt skydd.

Transsexualism handlar om könsidentitet och faller

därmed under JämO:s ansvarsområde. Transvestiter och

övriga transpersoner omfattas däremot inte eftersom

det enbart är personer med juridiskt kön som ingår i

JämO:s ansvarsområde.

Vi vill framhålla att sexuell läggning och

könsidentitet i sig är olika begrepp. Inte desto

mindre anser vi att begreppen är närliggande och att

det ofta lekmannamässigt görs sammanblandningar

mellan dem. Ett sätt att motverka denna

sammanblandning och att verka i enlighet med vår

inställning är att införliva transpersoner i lagen

om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund

av sexuell läggning. Det är enligt vår mening mer

lämpligt att frågor om diskriminering i arbetslivet

vad gäller transpersoner behandlas av samma

myndighet, Ombudsmannen mot diskriminering på grund

av sexuell läggning, HomO.

Vi förutsätter att denna fråga kommer att belysas

av den parlamentariska kommitté som skall göra en

samlad översyn av diskrimineringslagstiftningen,

däribland frågan om diskrimineringsskydd för

transpersoner.

Vi anser också att svensk lagstiftning snarast bör

anpassas så att den på alla punkter omfattar det

skydd för transsexuella som uttalas i

Europaparlamentets Recommendation 1117 (1989) On the

condition of transsexuals och Resolution on

discrimination against transsexuals. Här ingår bl.a.

ett tydligt lagstadgat förbud mot diskriminering i

arbetslivet. Vi vill i sammanhanget även påminna om

EG-domstolens dom i mål C-13/94 om uppsägning av en

transsexuell person. Domstolen konstaterade i målet

att uppsägning av en transsexuell på grund av dennes

könsbyte strider mot förbudet mot könsdiskriminering

i unionens likabehandlingsdirektiv.

Sammanfattningsvis anser vi att regeringen bör

återkomma med ett förslag som innebär att såväl

rekommendationen som domen införlivas i svensk

lagstiftning.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion A317 yrkandena 4 och 5

(fp, s, v, c, mp) tillstyrks.

24.Rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål

(punkt 28) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 28

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 24. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf336 yrkande 16 (v).

Ställningstagande

Vänsterpartiet anser att man bör uppmärksamma en

faktor som allvarligt kan försvåra för den som

diskriminerats i en anställningssituation att

använda sig av lagstiftningen. Det är reglerna om

ansvaret för rättegångskostnader. För den som inte

är medlem i en facklig organisation, eller som inte

har stöd av sin organisation eller av DO, måste

risken att få stå för motpartens rättegångskostnader

vara en mycket starkt processavhållande faktor.

Reglerna om kvittning av rättegångskostnader i

arbetstvistlagen har enligt vår uppfattning alldeles

för begränsad räckvidd för att ha någon betydelse i

detta sammanhang. Vänsterpartiet anser att en

utredning bör få i uppdrag att undersöka hur

reglerna för ansvaret för rättegångskostnaderna i

diskrimineringsmål bör ändras för att lösa detta

problem.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till

känna. Det innebär att motion Sf336 yrkande 16 (v)

tillstyrks.

25.Grupptalan på jämställdhetsområdet

(punkt 29) (c)

av Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 29

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 25. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A366 yrkande 8 (c) och avslår motion

2002/03:A300 yrkande 3 (v).

Ställningstagande

De tvister som prövats i Arbetsdomstolen och som

resulterat i att kvinnliga löntagare har fått rätt

har i alltför liten grad utvidgats till att gälla

alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. I

Kanada har arbetet för lika lön haft stora

framgångar genom möjligheten till grupptalan, dvs.

att personer med likartade fall kan ansluta sig till

en talan som en individ eller organisation har

väckt. Om svensk lagstiftning tillät grupptalan i

lönediskrimineringsmål skulle det på ett mycket

kraftfullt sätt förstärka möjligheten att

generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika

lön.

Med hänsyn till det anförda anser jag att

riksdagen med anledning av motion A366 yrkande 8 (c)

bör tillkännage för regeringen som sin mening vad

jag har anfört om att införa en möjlighet till

grupptalan i lönediskrimineringsmål. Motion A300

yrkande 3 (v) avstyrks i den mån den inte får anses

tillgodosedd genom det anförda.

26.Sekretess i samband med anmälningar om

diskriminering (punkt 30) (fp, mp)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp) och Ulf

Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 26. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A317 yrkande 3 (fp, s, v, c, mp).

Ställningstagande

Ett problem vid anmälan av fall av diskriminering

vad gäller sexuell läggning och könstillhörighet är

att det ofta finns ett motstånd hos HBT-personer mot

att vara öppna med sin sexuella läggning eller

könstillhörighet. Det faktum att många HBT-personer

inte vill riskera att röja sin sexuella läggning

eller könstillhörighet vid en anmälan om

diskriminering innebär i förlängningen att det finns

fog för antagandet att anmälningsfrekvensen av

ärenden blir låg. Risken är därför överhängande att

det kommer att finnas ett stort mörkertal av ärenden

som aldrig blir föremål för prövning. Det är av den

anledningen viktigt att se över hela processen från

anmälan till utredningens avslut så att anmälarens

identitet kan behållas hemlig i största möjliga

utsträckning.

Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som

sin mening. Vi tillstyrker därför motion A317

yrkande 3 (fp, s, v, c, mp).

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Männens roll i jämställdhetsarbetet (punkt

6) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Miljöpartiet de gröna anser att jämställdhetsarbetet

bör föras av både kvinnor och män. Under hela

jämställdhetens historia har kampen för jämlikhet

mellan könen förts nästan uteslutande av kvinnor.

Männens deltagande i jämställdhetsarbetet har varit

undantag snarare än regel. Ofta är det kvinnor som

med kraft reagerar mot det rent fysiskt mest tydliga

uttrycket för kvinnoförtryck: våldspornografi,

sexhandel och kvinnomisshandel. Men mäns våld mot

kvinnor är inte bara en kvinnofråga, utan även en

mansfråga, och det är i ännu högre grad en

samhällsfråga. Miljöpartiet vill att riksdagen

tillkännager för regeringen att jämställdhet i allra

högsta grad är en mansfråga. Den dag männen på

allvar sätter sig in i vad jämställdhet verkligen

handlar om, kan kvinnor och män tillsammans driva

arbetet framåt.

Män utövar våld mot barn, mot kvinnor och mot

andra män. Både forskning och olika sorters

handlingsprogram måste inriktas på detta faktum. Män

som slår måste ändra sitt beteende. Därför behövs en

bred diskussion på alla nivåer i samhället för att

på sikt kunna arbeta med att förändra detta. Mäns

utövande av våld är ett symtom på manlig

överordning. Detta måste brytas. Det behövs också

fler män som ställer sig upp och förkastar andra

mäns våldsamma beteende. Tystnaden från män om mäns

våld mot kvinnor blir till slut ett tyst medgivande.

En skilsmässa är en komplicerad process för alla

inblandade. Att män många gånger drabbas hårdare

framför allt emotionellt - medan kvinnor drabbas

ekonomiskt - har ofta sin förklaring i att mannen

valt bort nära relationer med sina barn men även med

andra människor än sin partner. Därmed har män

oftare sämre socialt och nära nätverk och sämre

kontakt med sina barn. När samhället sedan erbjuder

stöd i form av samarbetssamtal eller liknande består

hjälpen ofta av kvinnor som hjälpare. Män behöver

också andra män som hjälpare för att kunna ta sig

igenom skilsmässoprocessen. Alltfler män hamnar

också i ekonomiska svårigheter efter en skilsmässa

på grund av underhållssituationen. De ekonomiska

problemen gör att många av de män som vill vara en

bra pappa hamnar i en näst intill omöjlig situation.

De har inte råd att ha barnen boende hos sig och

inte heller att bo i en lägenhet som är så stor att

barnen kan bo där flera dagar i sträck.

2. Diskrimineringslagstiftning beträffande

transsexuella m.m. (punkt 24) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett

sexuell läggning eller könsidentitet. Tyvärr finns

det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella,

bisexuella och transpersoner, vilket bl.a. tar sig

uttryck i form av trakasserier, våld och

diskriminering. Det finns även brister i

lagstiftningen. Homosexuella och bisexuella är män

och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk

bakgrund, religion och politisk uppfattning. De

kommer från olika samhällsklasser, från städer och

från landsbygd. Det enda som skiljer dem från

heterosexuella är att de har förmågan att älska och

känna sexuell attraktion till någon av samma kön.

Fortfarande diskriminerar lagstiftningen

homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Transpersoner är individer vars könsidentitet eller

könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer

sig från normen för det kön som registrerats för dem

vid födseln. Det är bl.a. transsexuella och

transvestiter. Transpersoner har ett svagt rättsligt

skydd. Transsexuella har skydd i arbetslivet mot

diskriminering och ingår i JämO:s ansvarsområde

eftersom det handlar om könsidentitet. Transvestiter

och övriga transpersoner faller däremot utanför då

det enbart är personer med juridiskt kön som ingår i

JämO:s ansvarsområde.

Sexuell läggning och könsidentitet är i sig olika

begrepp, men det görs sammanblandningar mellan dem.

Ett sätt att motverka detta är att införliva

transpersoner i lagen om förbud mot diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning.

Frågor om diskriminering i arbetslivet vad gäller

transpersoner bör behandlas av samma myndighet,

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell

läggning, HomO. Vänsterpartiet förutsätter att denna

fråga kommer att belysas av den nyligen tillsatta

parlamentariska kommitté som skall göra en samlad

översyn av diskrimineringslagstiftningen, däribland

frågan om diskrimineringsskydd för transpersoner.

Partiet anser också att svensk lagstiftning snarast

bör anpassas så att den på alla punkter omfattar det

skydd för transsexuella som uttalas i

Europaparlamentets Recommendation 1117 (1989) On the

condition of transsexuals och Resolution on

discrimination against transsexuals. Även EG-

domstolens dom i mål C-13/94 om uppsägning av en

transsexuell person bör införlivas med svensk

lagstiftning. Domstolen konstaterade i målet att

uppsägning av en transsexuell på grund av dennes

könsbyte strider mot förbudet mot könsdiskriminering

i unionens likabehandlingsdirektiv.

Vi i Vänsterpartiet anser att det är av största

vikt att 2002 års diskrimineringsutredning grundligt

utreder dessa frågor och överväger hur en reglering

kan utformas.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Proposition 2002/03:19

I proposition 2002/03:19 föreslår regeringen att

riksdagen godkänner 1999 års fakultativa protokoll

till Förenta nationernas (FN) konvention om

avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03:K433 av Anders Bengtsson m.fl. (s):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av att

alla kommuner upprättar handlingsplaner för

mångfald och mot etnisk diskriminering, vars mål

kontinuerligt följs upp och revideras.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att företag bör se

över sina rutiner och ta bort inbyggda hinder som

leder till diskriminering gentemot minoriteter.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en sammanhållen

lagstiftning mot diskriminering.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kunskapen om

homosexuellas, bisexuellas och transpersoners

situation hos nyckelgrupper inom den offentliga

sektorn.

2002/03:Sf226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att se

över möjligheten att skärpa

diskrimineringslagstiftningen, inklusive

sanktionsmöjligheterna i densamma.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en lag

om positiv särbehandling på grund av etnicitet.

2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

7. Riksdagen beslutar om att tvister om

diskriminering på arbetsmarknaden avgörs i

allmänna domstolar i stället för i

Arbetsdomstolen.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare

med mer än tio anställda skall ha mångfaldsplaner,

där såväl rekryteringspolicy som strategier mot

diskriminering ingår som två viktiga komplement.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vid likvärdiga

meriter skall en person ur en underrepresenterad

grupp anställas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för att

utländska examina behandlas rättvist av

arbetsmarknaden.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för att

arbetsförmedlingarna ökar sin kompetens om det

mångkulturella samhället.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att flerspråkighet

och kunskap om fler kulturer skall ses som en

merit vid anställningar.

2002/03:Sf332 av Sten Tolgfors m.fl. (m):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att diskriminering

på etnisk eller annan grund inte är acceptabelt.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om positiv

särbehandling och kvotering.

2002/03:Sf334 av Sven Brus m.fl. (kd):

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om etnisk

diskriminering i arbetslivet.

44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om handlingsplaner

för etnisk mångfald som skall upprättas av

myndigheterna.

2002/03:Sf336 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagen mot etnisk

diskriminering i arbetslivet så att facklig

organisation ges talerätt till Nämnden mot

diskriminering.

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring som innebär att kommuner,

landsting och större privata arbetsgivare åläggs

att upprätta mångfaldsplaner.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tvärkulturell

kompetens liksom flerspråkighet skall räknas som

merit vid alla offentliga anställningar.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagen om etnisk

diskriminering så att myndigheter ges möjlighet

att i sina mångfaldsplaner ange positiv

likabehandling som ett mål för myndighetens

rekryteringsbehov.

16. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning som ser över hur reglerna för ansvaret

för rättegångskostnader i diskrimineringsmål kan

ändras i syfte att undanröja risken att

kostnadsansvaret utgör en processavhållande

faktor.

2002/03:So358 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag till lagstiftning mot åldersdiskriminering

i arbetslivet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nationell

handlingsplan för att undanröja hinder för äldres

möjligheter att arbeta.

2002/03:So457 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utredningen

kring diskrimineringslagstiftningen bör få ett

tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande

tillgänglighet kan vara diskriminerande.

2002/03:A203 av Cecilia Nilsson Wigström (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att chefer i offentlig sektor bör utbildas

i mångfaldsfrågor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att fler människor med utländsk bakgrund

bör rekryteras till den offentliga sektorn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Integrationsverket bör ges i uppdrag

att utbilda chefer i offentlig sektor i

mångfaldsfrågor.

2002/03:A213 av Sven Brus och Kenneth Lantz (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om diskriminering på

grund av hög ålder.

2002/03:A215 av Christina Axelsson och Ann-Kristine

Johansson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att det

finns en stark arbetsrättslagstiftning som slår

fast kvinnors och mäns lika värde, villkor och

behandling på arbetsmarknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

åtgärder för att bryta den könssegregerade

arbetsmarknaden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att statliga och

kommunala förvaltningar samt verk och bolag bör

vara föregångare vad gäller att finna former för

könsneutrala lönesystem som ger kvinnor och män

lika lön för lika eller likvärdigt arbete.

2002/03:A224 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av förbud

mot diskriminering av äldre i arbetslivet.

2002/03:A237 av Barbro Feltzing m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att förslag om

jämställdhetsmärkning av företag och reklam ingår i

kommande proposition på området.

2002/03:A239 av Margareta Andersson m.fl. (c):

34. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning

gällande arbetslivet kan implementeras i svensk

lagstiftning inom alla områden som rör det svenska

arbetslivet.

2002/03:A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

lönediskrimineringen måste brytas.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna

domstolar i stället för den partssammansatta

Arbetsdomstolen (AD).

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om aktiv

opinionsbildning i näringslivet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett

jämställdhetsmärkningssystem.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en sammanhållen

lagstiftning mot diskriminering.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

kartläggande av de faktorer som kan hämma kvinnor

att ta ett ledningsansvar med anledning av FN:s

rapport om jämställdhetsläget i Sverige.

13. Riksdagen begär att regeringen utvärderar

jämställdhetslagens betydelse och funktion, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att initiera en

nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av 5 § jämställdhetslagen, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att JämO bör ges i

uppdrag att i samarbete med arbetsmarknadens

parter hitta ett väl fungerande

arbetsvärderingsinstrument.

22. Riksdagen begär att regeringen ger

tilläggsdirektiv till Utredningen för

jämställdhetsmärkning, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

kartläggning av regionala skillnader av uttag av

pappaledighet med inriktning på att undanröja

hinder för ett ökat uttag.

2002/03:A275 av Birgitta Ahlqvist och Carina Hägg

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lönediskriminering.

2002/03:A300 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om feministisk

kompetens i arbetet i Kommittén för sammanhållen

diskrimineringslagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i

motionen anförs om feministiskt perspektiv och

angreppssätt i utvärdering av jämställdhetslagen.

3. Riksdagen beslutar att införa en särskild regel

om grupprättegång gällande jämställdhetsmål i

Arbetsdomstolen.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

13. Riksdagen begär att regeringen utreder

effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom

den offentliga förvaltningen i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2002/03:A317 av Birgitta Ohlsson m.fl. (fp, s, v, c,

mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sekretess i

handläggningen av diskrimineringsärenden.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagen om

förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund

av sexuell läggning även skall vara tillämplig på

transpersoner.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Europaparlamentets "Recommendation 1117 (1989) On

the condition of transsexuals" och "Resolution on

discrimination against transsexuals" liksom EG-

domstolens dom i mål C-13/94 skall införlivas i

svensk lagstiftning.

2002/03:A319 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av en

stödfunktion för jämställdhetsarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny

jämställdhetsförordning.

2002/03:A322 av Lars Ångström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att jämställdhet i

allra högsta grad också är en mansfråga.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ta avstånd

från de våldsamma männens beteenden.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skilsmässor.

2002/03:A328 av Elisebeht Markström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en offensiv

informationsinsats om diskrimineringslagarna.

2002/03:A337 av Ulf Holm och Barbro Feltzing (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utarbeta en

uppförandekod mot åldersdiskriminering på den

svenska arbetsmarknaden.

2002/03:A354 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av forskning kring

mångfald i arbetslivet.

2002/03:A360 av Mikael Damberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett förbud för arbetsgivare

att ställa frågor rörande planerade graviditeter.

2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om partsgemensamt

organ samt skapandet av en kommunikationsplan för

en aktiv spridning av kunskap om kvinnors och mäns

tillgång till ekonomisk makt och resurser.

2002/03:A366 av Margareta Andersson m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att flytta

lönediskrimineringsmål från Arbetsdomstolen till

allmän domstol.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

möjlighet till grupptalan i

lönediskrimineringsmål.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att höja

skadeståndsbeloppet vid jämställdhetsmål.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om alternativa

arbetsmarknaders betydelse för en rättvis

lönesättning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en långsiktig plan

för uppvärdering av kvinnodominerade yrken.