Bet. 2002/03:NU6

Näringsutskottets betänkande

2002/03:NU6

Lag om elcertifikat, m.m.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker - med vissa modifieringar -

regeringens förslag om att ett elcertifikatssystem

skall införas den 1 maj 2003. Den som producerar

förnybar el skall (kostnadsfritt) tilldelas

elcertifikat av staten. Samtidigt åläggs

elanvändarna en skyldighet att förvärva elcertifikat

i förhållande till elförbrukningen (kvotplikt).

Eftersom det blir ekonomiskt fördelaktigt att

förvärva elcertifikat uppstår en marknad där

elcertifikaten åsätts ett pris. Inkomsterna från

försäljningen av elcertifikaten skall täcka

merkostnaderna för produktion av förnybar el.

Utskottet ser positivt på det föreslagna systemet

och anser att det kommer att skapa möjligheter för

en fortsatt utbyggnad av elproduktionen från

förnybara energikällor, samtidigt som det stimulerar

en marknadsdynamik som främjar kostnadseffektivitet

och teknikutveckling. Enligt utskottets uppfattning

finns det behov av en kraftfull satsning på att

främja investeringar i elproduktion från förnybara

energikällor. Elcertifikatssystemet kommer att ge

långsiktiga och stabila förutsättningar så att

investeringar i förnybar elproduktion genomförs. I

en reservation (m, fp, kd) avvisas regeringens

förslag.

I anslutning till ställningstagandet till

elcertifikatssystemet redovisar utskottet också -

med anledning av motionsyrkanden - sin syn på

energipolitikens inriktning. Denna överensstämmer

med den som riksdagen beslöt om våren 2002 med

anledning av den då aktuella energipolitiska

propositionen, vilken byggde på en överenskommelse

mellan företrädare för Socialdemokraterna,

Vänsterpartiet och Centerpartiet. Beslutet innebar

att det togs ytterligare steg framåt i arbetet för

en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning

samtidigt som det var en bekräftelse på att de

energipolitiska riktlinjerna från 1997 års

uppgörelse låg fast. I reservationer (m, fp; kd; mp)

redovisas respektive partiers uppfattning i frågan.

När det gäller den konkreta utformningen av

elcertifikatssystemet föreslår utskottet några

förändringar. En gäller kvotpliktens omfattning.

Regeringen har föreslagit att el som förbrukas i

tillverkningsprocessen inom den elintensiva

industrin skall undantas från kvotplikt. Enligt

utskottets mening bör även träskiveindustrin

undantas. Vidare föreslår utskottet vissa

förtydliganden avseende vilka näringsgrenar som bör

avses med de i lagen angivna industrigrenarna

cementindustri och gruvindustri.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att

el producerad med användning av vindkraft,

solenergi, vågenergi, geotermisk energi, biobränslen

och viss vattenkraft skall utgöra

certifikatberättigande elproduktion. När det gäller

torv har utskottet kommit till slutsatsen att även

torv bör berättiga till elcertifikat. Skälen för

denna slutsats är miljömässiga. Om torv inte blir

certifikatberättigande kommer torven som bränsle i

kraftvärmeverken att konkurreras ut av kol. Effekten

av en ökad kolanvändning blir ökade miljöstörande

utsläpp. EG-kommissionen har nyligen gjort

bedömningen att elcertifikatssystemet - med den

uppläggning som anges i propositionen - är förenligt

med EG-fördraget. Om torv skall vara

certifikatsberättigande krävs en förnyad prövning av

kommissionen. Enligt utskottets mening bör

regeringen omgående göra en anmälan härom till

kommissionen. Därefter bör regeringen - senast

hösten 2003 i budgetpropositionen för år 2004 -

återkomma till riksdagen med förslag om att torv

skall utgöra elcertifikatsberättigande bränsle.

Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag

till utformning av elcertifikatssystemet. I

propositionen föreslås också följdändringar i vissa

andra lagar, vilka tillstyrks av utskottet. I

reservationer (mp) framförs synpunkter på

utformningen av olika delar av elcertifikatssystemet

och lämnas förslag till förändringar.

I betänkandet behandlas också ett antal

motionsyrkanden från allmänna motionstiden avseende

olika elmarknadsfrågor, vilka samtliga avstyrks av

uskottet - i flertalet fall hänvisas till pågående

utrednings- och beredningsarbeten. Yrkandena följs

upp i reservationer - avseende nättariffers

skälighet och tillsyn (m, fp, kd), leverantörsbyte

(m, fp, kd, mp), leveranssäkerhet (m, fp, kd, mp),

nedsättning av nätavgift för småskalig elproduktion

(m, fp, kd), reformering av elmarknaden (v; mp),

centrum för vindkraftsinformation (kd; mp),

kunskapsläget rörande strålningsrisker (fp) och

förlängning av nätkoncession (v, mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på regeringens förslag om

införande av ett elcertifikatssystem

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N5 yrkande

1, 2002/03:N6 yrkandena 1 och 2, det förstnämnda

i denna del, 2002/03:N8 yrkande 1, 2002/03:N264

yrkande 6 och 2002/03:N301 yrkande 15.

Reservation 1 (m, fp, kd)

Reservation 2 (mp) - motiv.

2. Riktlinjer för energipolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N5

yrkandena 2-5, 2002/03:N6 yrkandena 3 och 4,

2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11, 2002/03:N8

yrkandena 2 och 3, 2002/03:N266 yrkande 10,

2002/03:N338, 2002/03: N339 yrkande 1,

2002/03:N348 yrkandena 2 och 3, 2002/03:N390

yrkande 10 och 2002/03:Bo288 yrkande 2.

Reservation 3 (m, fp)

Reservation 4 (kd)

Reservation 5 (mp)

3. Certifikatberättigande elproduktion och

godkännande av anläggningar

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

elcertifikat såvitt avser 2 kap. 1-3 och 5 §§ och

tillkännager för regeringen som sin mening vad

utskottet anför. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2002/03:40 punkt 1 i denna del och

avslår motion 2002/03:N7 yrkandena 5-9.

Reservation 6 (mp)

4. Kvotplikten

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

elcertifikat såvitt avser 4 kap., dock med den

ändring som framgår av utskottets förslag i

bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis

proposition 2002/03:40 punkt 1 i denna del och

avslår motionerna 2002/03:N7 yrkande 10,

2002/03:N339 yrkande 2, 2002/03:N348 yrkande 1 i

denna del och 2002/03:N374.

Reservation 7 (mp)

5. Kvotpliktsavgifter

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

elcertifikat såvitt avser 5 kap. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 1 i denna

del och avslår motionerna 2002/03:N339 yrkande 3

och 2002/03:N348 yrkande 1 i denna del.

Reservation 8 (mp)

6. Förslagen om elcertifikatssystemet i

övrigt

a) Riksdagen antar regeringens förslag till lag

om elcertifikat i den mån det inte omfattas av

utskottets förslag till riksdagsbeslut i det

föregående. Därmed bifaller riksdagen proposition

2002/03:40 punkt 1 i denna del.

b) Riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i utsökningsbalken. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 2.

c) Riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). Därmed

bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt

3.

d) Riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i sekretesslagen (1980:100).dock med

den ändringen att den av regeringen föreslagna

nya paragrafen i 8 kap. skall betecknas 29 §.

Därmed bifaller riksdagen delvis proposition

2002/03:40 punkt 4.

e) Riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229).

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:40

punkt 6.

f) Riksdagen antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (2001:1227) om

självdeklarationer och kontrolluppgifter. Därmed

bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt

7.

7. Vissa ändringar av bestämmelserna om

nättariffer på stamnätet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997:857) såvitt avser 4 kap.

9 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2002/03:40 punkt 5 i denna del.

8. Undantag från kravet på mätning av

inmatningens fördelning över tiden

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997:857) i den mån det inte

omfattas av utskottets förslag till

riksdagsbeslut i det föregående, dock med den

ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet

bestäms till den 1 maj 2003. Därmed bifaller

riksdagen delvis proposition 2002/03:40 punkt 5 i

denna del och avslår motion 2002/03:N6 yrkande 1

i denna del.

Reservation 9 (m, kd) - villk.

9. Nättariffers skälighet och tillsyn

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N301

yrkande 12 i denna del och 2002/03:N390 yrkande

9.

Reservation 10 (m, fp, kd)

10. Leverantörsbyte

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N264

yrkande 9, 2002/03:N301 yrkande 12 i denna del

och 2002/03:N390 yrkande 8.

Reservation 11 (m, fp, kd, mp)

11. Leveranssäkerhet

Riksdagen avslår motion 2002/03:N378.

Reservation 12 (m, fp, kd, mp)

12. Nedsättning av nätavgift för småskalig

elproduktion

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N301

yrkande 3 och 2002/03: N315.

Reservation 13 (m, fp, kd)

13. Reformering av elmarknaden

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N297 och

2002/03:N298.

Reservation 14 (v)

Reservation 15 (mp)

14. Centrum för vindkraftsinformation

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N206 och

2002/03:N293.

Reservation 16 (kd)

Reservation 17 (mp)

15. Kunskapsläget rörande

strålningsrisker

Riksdagen avslår motion 2002/03:N264 yrkande

11.

Reservation 18 (fp)

16. Förlängning av nätkoncession

Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo237 yrkandena

2 och 3.

Reservation 19 (v, mp)

Stockholm den 20 mars 2003

På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie

Granlund (s), Mikael Odenberg (m)*, Ingegerd

Saarinen (mp), Nils-Göran Holmqvist (s), Eva Flyborg

(fp)**, Sylvia Lindgren (s), Ann-Marie Fagerström

(s), Maria Larsson (kd)*, Lennart Beijer (v), Ulla

Löfgren (m)*, Anne Ludvigsson (s), Stefan Hagfeldt

(m)*, Lars Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s),

Nyamko Sabuni (fp)**, Per Erik Granström (s) och

Håkan Larsson (c).

* Har avstått från att delta i besluten under

punkterna 3-6.

** Har avstått från att delta i besluten

under punkterna 3-8.

2002/03

NU6

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels proposition 2002/03:40 om elcertifikat för

att främja förnybara energikällor,

dels 4 motioner som väckts med anledning av

propositionen,

dels 16 motioner från allmänna motionstiden.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför

utskottet lämnats av företrädare för

branschorganisationerna Svensk Energi,

Vindkraftsleverantörerna i Sverige och Vindkraftens

Investerare och projektörer, Svenska

Torvproducentföreningen, Trä- och

Möbelindustriförbundet tillsammans med

Skogsindustrierna och företaget Byggelit AB samt

företaget Karlshamns AB. Utskottet har vidare vid

ett besök hos Statens energimyndighet

(Energimyndigheten) i februari 2003 informerats om

bl.a. myndighetens arbete inför införandet av

elcertifikatssystemet. Ett flertal skrivelser har

också inkommit i ärendet.

Bakgrund

Ellagstiftningen

Riksdagen beslöt hösten 1995 om en ny ellagstiftning

(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde

i kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen innebär

att konkurrens införts i handeln med el.

Omregleringen syftade till att skapa en ökad pris-

och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och

lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip

i den nya ellagstiftningen är att det skall vara en

klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och

försäljning av el och å andra sidan överföring av el

(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra

överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten

vid Energimyndigheten.

Hösten 1997 beslöt riksdagen (prop. 1996/97:136,

bet. 1997/98:NU3) att införa en ny ellag, vilken

trädde i kraft den 1 januari 1998. Med den nya

ellagen (1997:857) infördes bl.a. bestämmelser som

syftar till att skapa bättre förutsättningar för en

effektivare tillsyn.

För att även de små elkonsumenterna skall kunna

dra nytta av omregleringen genom sänkta elkostnader

beslöt riksdagen hösten 1999 (prop. 1998/99:137,

bet. 1999/2000:NU4) - efter tidigare initiativ av

näringsutskottet - att fr.o.m. den 1 november 1999

avskaffa kravet på timvis mätning. I stället

infördes en schablonbaserad beräkning på

elmarknaden.

Riksdagsbeslut rörande förnybara energikällor

och handel med elcertifikat

Riksdagen ställde sig våren 2002 bakom det mål för

el producerad med förnybar energi som regeringen

lagt fram i propositionen om samverkan för en trygg,

effektiv och miljövänlig energiförsörjning (prop.

2001/02:143, bet. 2001/02:NU17). Det beslutade målet

innebär att användningen av el från förnybara

energikällor skall öka med 10 TWh från 2002 års nivå

till år 2010. Vidare skall det nationella målet för

el producerad med förnybara energikällor utvärderas

år 2004 i samband med den avstämning som då skall

genomföras av klimatarbetet. Om det då finns

förutsättningar för att ytterligare öka

elproduktionen med förnybara energikällor bedömde

regeringen att en lämplig ambitionsnivå skall vara

att öka den förnybara elproduktionen med 15 TWh från

2002 års nivå till år 2012.

I Europaparlamentets och rådets direktiv

(2001/77/EG) om främjande av elproduktion från

förnybara energikällor på den inre marknaden för el,

vilket trädde i kraft i oktober 2001, finns ett

vägledande mål för hur mycket andelen el från

förnybara energikällor skall öka inom unionen fram

till år 2010. Medlemsstaterna är ålagda att senast

ett år efter direktivets ikraftträdande anta och

offentliggöra en rapport med nationella vägledande

mål för den framtida användningen av el producerad

med förnybara energikällor. Vid upprättandet av de

nationella målen skall hänsyn tas till de

referensvärden som anges i en bilaga till

direktivet. För svensk del har kommissionen angett

som referensvärde att målet för de förnybara

energikällornas bidrag till bruttoelanvändningen

skall vara 60 % år 2010. Beroende på hur

elanvändningen utvecklas skulle detta innebära en

ökning med ungefär 25 TWh från den nuvarande nivån.

Detta är dock inget bindande mål som Sverige tagit

på sig att uppnå.

I sitt ställningstagande anförde utskottet att den

svenska elförsörjningen i ökande utsträckning skall

baseras på förnybar energi. Fastställandet av ett

mål för ökningen av el producerad med förnybara

energikällor ansåg utskottet kan ses som ett

tydliggörande av målet för den svenska

energipolitiken, samtidigt som det är i enlighet med

vad som fastlagts i det aktuella EG-direktivet. När

det gäller nivån för målet konstaterade utskottet

att det är i paritet med den kommentar till det

indikativa målet för Sverige som den svenska

regeringen lämnat i samband med antagandet av det

nyssnämnda EG-direktivet. Utskottets bedömning var

att regeringens förslag var väl avvägt med hänsyn

taget till bl.a. miljömässiga, ekonomiska och

tekniska intressen. Samtidigt konstaterade utskottet

att ambitionsnivån kan höjas, om det visar sig att

det finns förutsättningar för att ytterligare öka

elproduktionen med förnybara energikällor, i samband

med den granskning som skall göras av klimatarbetet

år 2004. Målet kan i detta fall sättas till 15 TWh

fram till år 2012 i förhållande till 2002 års nivå.

I en reservation (m, fp) avstyrktes det föreslagna

målet. Reservanterna anförde att redan för

närvarande svarar förnybara energikällor, i form av

framför allt vattenkraft, för ca 50 % av den totala

elproduktionen i Sverige. De menade att det är bra

om andelen förnybar el kan öka ytterligare, men att

det i så fall bör ske utan olika former av

subventioner till olönsam teknik. I en annan

reservation (mp) anfördes att det föreslagna målet

är för lågt och att det ligger väsentligt under de

krav som ställs i det aktuella EG-direktivet. För

Sveriges del skulle direktivet innebära en ökning av

årsproduktionen av el från förnybara energikällor

med ca 25 TWh, och reservanten ansåg att målet för

ökningen till år 2010 borde fastställas till denna

nivå.

När det gäller handel med elcertifikat beslöt

riksdagen hösten 2000, på regeringens förslag, om

riktlinjer beträffande en ny och mer

marknadsorienterad stödform för elproduktion från

förnybara energikällor (prop. 1999/2000: 134, bet.

2000/01:NU3). Systemet skulle bygga på handel med

elcertifikat, kombinerad med en skyldighet att

inkludera en viss andel förnybar el i elleverans

eller elinköp. Utskottet framhöll bl.a. att det nya

systemet kommer att skapa möjligheter för en

fortsatt utbyggnad av elproduktion från förnybara

energikällor, samtidigt som det kommer att stimulera

en marknadsdynamik som främjar kostnadseffektivitet

och teknikutveckling. I en reservation (m, kd, fp)

uttryckte företrädare för dessa partier starka

betänkligheter mot förslaget och ansåg att riksdagen

inte skall avkrävas principiella ställningstaganden

till förslag som inte är färdigutredda.

Våren 2002 redovisade regeringen i propositionen

om samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143) sina

överväganden om införandet av nämnda system för

handel med elcertifikat i syfte att främja

elproduktion från förnybara energikällor. I

propositionen framhölls att systemet bör bygga på

att producenter av el från förnybara energikällor

tilldelas elcertifikat av staten och att det finns

en kvotplikt. Den el som produceras med hjälp av

vindkraft, solenergi, geotermisk energi, vattenkraft

och vågenergi samt biobränsle är sådan som bör

berättiga anläggningens innehavare till

elcertifikat, sades det i propositionen. Utskottet

konstaterade att den övergripande redogörelsen i

propositionen beträffande införande av ett system

för handel med elcertifikat överensstämde med

utskottets uppfattning i frågan (bet. 2001/02:NU17).

I en reservation (m, kd, fp) förordades att

riksdagen skulle anmoda regeringen att inte lägga

fram ett förslag för handel med elcertifikat i

enlighet med vad som redogjorts för i propositionen.

Genom elcertifikatssystemet osynliggörs

subventionerna till den förnybara elproduktionen

genom att kostnaden flyttas från statsbudgeten

direkt till elkonsumenterna, anförde reservanterna.

I en annan reservation (mp) såg reservanten flera

fördelar med ett stödsystem för förnybara

energikällor som baseras på handel med elcertifikat,

men hon menade att vissa ändringar måste genomföras

i förhållande till vad regeringen redovisat.

Riksdagen beslöt vidare våren 2002 om särskilda

åtgärder för vindkraften (prop. 2001/02:143, bet.

2001/02:NU17). Dessa åtgärder består av tre delar,

nämligen stöd till teknikutveckling och

marknadsintroduktion, ett nationellt planeringsmål

och ett övergångsstöd till vindkraften. För

samverkansprojekt gällande teknikutveckling och

marknadsintroduktion av storskaliga

vindkraftstillämpningar beräknades resursbehovet

till 250 miljoner kronor under en femårsperiod. Det

nationella planeringsmålet för vindkraften

fastställdes till en årlig produktionskapacitet på

10 TWh år 2015. Slutligen ingick i beslutet att den

s.k. miljöbonusen (för närvarande 18,1 öre per kWh)

bör behållas under en övergångsperiod av sju år,

samtidigt som en avtrappning sker. I reservationer

(m, fp; kd; mp) redovisade företrädare för

respektive partier sin syn i frågan.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny lag om

elcertifikat skall införas. Bakgrunden är att

produktion av el med användning av förnybara

energikällor (förnybar el) är mer miljövänlig än om

produktionen sker med användning av konventionella

energikällor, t.ex. fossila bränslen och kärnkraft.

Kostnaderna för att producera förnybar el är

emellertid högre än för övrig el. Lagens syfte är

att främja produktion av förnybar el, så att sådan

el skall kunna hävda sig på elmarknaden.

Elcertifikatssystemet är utformat på följande

sätt. Den som producerar en megawattimme (MWh)

förnybar el tilldelas av staten, utan vederlag, ett

elcertifikat. Elanvändarna åläggs en skyldighet -

kvotplikt - att varje kalenderår förvärva ett antal

elcertifikat i förhållande till elförbrukningen

under kalenderåret. Den elanvändare som efter

utgången av kalenderåret inte kan visa att han

fullgjort sin skyldighet blir tvungen att till

staten betala en kvotplikts-avgift som kommer att

vara högre än kostnaderna för att förvärva

elcertifikat. Eftersom det alltså blir ekonomiskt

fördelaktigt att förvärva elcertifikat kommer det

att uppstå en efterfrågan på dessa. De som

producerar förnybar el kan därmed sälja de

elcertifikat som de blivit tilldelade, varvid

inkomsterna är avsedda att täcka de merkostnader som

uppstår till följd av att förnybara energikällor

används i stället för konventionella.

Elleverantörerna kommer att hantera frågor kring

elcertifikaten för det helt övervägande antalet

elanvändare. Det kommer vidare att bli tillåtet för

alla att handla med elcertifikat. Härigenom uppstår

en marknad, där elcertifikaten åsätts ett pris. Ju

mer en producent kan pressa produktionskostnaderna,

desto större blir skillnaden mellan dessa och

intäkterna från försäljningen av elcertifikat.

Systemet innehåller alltså incitament för

producenterna av förnybar el att vidta

rationaliseringar, vilket på sikt stärker den

förnybara elens konkurrenskraft på marknaden.

Produktion av el som sker med användning av

vindkraft, solenergi, geotermisk energi, viss

vattenkraft och vågenergi samt vissa biobränslen är

sådan produktion som kommer att berättiga

producenten till att bli tilldelad elcertifikat. Den

s.k. kvotplikten skall ökas successivt. Målet är att

användningen av förnybar el skall öka med 10 TWh

till år 2010.

Införandet av elcertifikatssystemet får vissa

konsekvenser för annan lagstiftning. Propositionen

innehåller sålunda förslag till ändringar i

utsökningsbalken, förmånsrättslagen (1970:979),

sekretesslagen (1980:100), inkomstskattelagen

(1999:1229) och lagen (2001:1227) om

självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Propositionen innehåller vidare förslag till två

ändringar i ellagen. Den första innebär en

indragning av möjligheten för producenter av

förnybar el att få undantag från kravet på

fördelning över tiden av inmatad el på elsystemet.

Den andra ändringen innebär att vissa kostnader som

Affärsverket svenska kraftnät har för att delta i

ett europeiskt samarbete i syfte att utveckla den

europeiska elmarknaden får tas ut via

stamnätstariffen.

Utskottets överväganden

Elcertifikatssystemet och

energipolitikens inriktning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör besluta om införande av ett

elcertifikatssystem den 1 maj 2003.

Utskottet anser att systemet kommer att skapa

möjligheter för en fortsatt utbyggnad av

elproduktion från förnybara energikällor,

samtidigt som det stimulerar en

marknadsdynamik som främjar

kostnadseffektivitet och teknikutveckling.

Jämför reservationerna 1 (m, fp, kd) och 2

(mp).

Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om

energipolitikens inriktning. Utskottet

redovisar sin syn i frågan. Jämför

reservationerna 3 (m, fp), 4 (kd) och 5 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår, som redovisats, att det skall

införas en lag om elcertifikat, som skall träda i

kraft den 1 maj 2003. Lagen innebär ett kvotbaserat

system för att främja elproduktion med användning av

förnybara energikällor. Systemet bygger på att

producenterna av sådan el, s.k. förnybar el,

tilldelas elcertifikat av staten och att det finns

en kvotplikt, som innebär en skyldighet för

elanvändare att den 1 april varje år inneha

elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av

el under det föregående kalenderåret. Om kvotplikten

inte fullgörs, skall en kvotpliktsavgift betalas

till staten. Regeringen skall utse två myndigheter

som skall handlägga de frågor som enligt den

föreslagna lagen, eller enligt föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen, skall ligga på

tillsynsmyndigheten respektive

kontoföringsmyndigheten.

Den svenska elmarknaden avreglerades år 1996,

vilket bl.a. möjliggjort för elanvändarna att välja

elleverantör, sägs det i propositionen. Successivt

har även en marknad för förnybar el vuxit fram,

vilket innebär att användarna har erbjudits att köpa

el som producerats med användning av förnybara

energikällor, t.ex. vatten- eller vindkraft. Då

produktionskostnaderna för sådan el som produceras

med användning av förnybara energikällor, om den

storskaliga vattenkraften undantas, ofta är högre än

för el som produceras med kärn- eller fossilkraft,

har efterfrågan på el med sådant ursprung inte varit

tillräckligt stor för att ge elpriser som fullt ut

täcker produktionskostnaderna i dessa anläggningar,

anförs det. Regeringen hänvisar till riksdagens

principbeslut hösten 2000, som nyss redogjorts för,

om riktlinjer för en ny och mer marknadsorienterad

stödform för denna elproduktion (prop.

1999/2000:134, bet. 2000/01:NU3). Systemet skall

enligt riktlinjerna bygga på handel med

elcertifikat, kombinerad med en skyldighet att

inkludera en viss andel förnybar el i elleverans

eller elinköp.

Ett antal remissinstanser har pekat på att det

finns andra system, som lika bra uppfyller syftet

att öka produktionen av förnybar el och som

finansieras på ett annat sätt än det föreslagna,

sägs det i propositionen. En upphandlingsmodell

övervägdes i den interdepartementala arbetsgrupp som

utarbetade promemorian Elproduktion från förnybara

energikällor - ekonomiska förutsättningar och

marknadsmekanismer (Ds 2000:20), vilken låg till

grund för den nyssnämnda propositionen.

Arbetsgruppen fann dock några avgörande nackdelar

med ett sådant system. Med den tänkta tillämpningen,

att utgöra en brygga mellan ett gammalt och nytt

system och senare ett komplement till ett nytt

system, skulle den totala stödbilden bli komplicerad

och svår att överblicka. Modellen skulle vara

nationell och därmed diskriminerande mot

elproduktionen i andra EU-länder, och den skulle

därmed inte kunna anpassas till ett internationellt

system. Slutligen var modellen, som skulle

finansieras över stadsbudgeten, beroende av det

statsfinansiella läget, vilket inte är önskvärt.

Modellen övergavs till förmån för ett kvotbaserat

certifikatssystem, som bättre fyller kraven på

marknadsdynamik, tydlig finansiering, låg

statsfinansiell belastning och möjligheten att

utvecklas internationellt, uppger regeringen.

En annan ansats bygger på att förorenaren betalar.

Den innebär att produktion av el med fossila

bränslen eller kärnkraft beläggs med en skatt

motsvarande de miljö- och riskeffekter som

sammanhänger med sådan produktion. Denna produktion

blir således dyrare och på så sätt skall efterfrågan

styras mot förnybar el. Det faktum att

elproducenterna agerar på en internationell marknad

utgör emellertid ett hinder mot att fullt ut

internalisera de nämnda effekterna, såvida inte

motsvarande internalisering görs i

konkurrentländerna, anför regeringen.

Ett fastprissystem innebär att staten bestämmer

ett fast pris på förnybar el. Därutöver krävs att

någon kategori av marknadsaktörer åläggs att köpa

den på detta sätt producerade kraften. I det senare

avseendet skiljer sig fastprissystemet således inte

från det nu föreslagna systemet, konstaterar

regeringen. Nackdelen med ett fastprissystem är i

första hand att det inte skapar ett tydligt

incitament till kostnadsminskningar hos

producenterna. Därmed riskerar det att hämma

teknikutveckling som pressar produktionskostnaderna,

och det leder allmänt sett till lägre

kostnadseffektivitet och sämre konkurrens. Ett

fastprissystem skulle också vara negativt för

producenternas möjlighet att nå det långsiktiga

målet, att producera el på samma kommersiella

villkor som annan elproduktion, anser regeringen.

Den nu föreslagna stödformen för att främja

produktionen av förnybar el innebär ett nytt

tillvägagångssätt, ett kvotbaserat

certifikatssystem, säger regeringen. Detta innebär

att producenter av förnybar el tilldelas

elcertifikat av staten. Certifikaten är avsedda att

omsättas och kommer att efterfrågas av elanvändare,

som åläggs en kvotplikt, dvs. en skyldighet att den

1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande

till sin förbrukning av el under det föregående

kalenderåret. Systemet förutsätter dock ett

incitament att fullgöra denna kvotplikt. En

kvotpliktsavgift, som skall betalas i det fall ett

tillräckligt antal elcertifikat inte ges in till

staten, fyller en sådan funktion. Systemet innebär

åligganden för den enskilde och ingrepp i dennes

ekonomiska förhållanden. Det krävs således att ett

antal bestämmelser som skall vara styrande för

systemets olika funktioner meddelas genom lag.

Lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1

maj 2003. Certifikaten skall börja tilldelas

elproducenterna vid samma tidpunkt, och kvotplikten

inträder samtidigt. De som hanterar kvotplikten

skall första gången fullgöra denna plikt år 2004.

När det gäller dem som frivilligt väljer att hantera

sin kvotplikt finns en speciallösning som bygger på

att en registrering för att frivilligt hantera

kvotplikten bara kan ske per kalenderår och som

innebär att dessa kommer att kunna registrera sig

första gången senast den 1 oktober 2003, med

avseende på sin kommande förbrukning år 2004. Det

första år som dessa skall fullgöra kvotplikten blir

således år 2005. Det ger marknadens aktörer

möjlighet att informera sig om och anpassa sig till

systemet, säger regeringen.

Ett genomförande av elcertifikatssystemet

förutsätter en anmälan hos Europeiska kommissionen

och att systemet anses vara förenligt med EG-

fördraget, konstaterar regeringen.

Den föreslagna lagen innebär att ett antal

uppgifter skall utföras av två myndigheter, en

tillsynsmyndighet och en kontoförande myndighet.

Regeringen avser att utse Energimyndigheten

respektive Svenska kraftnät att fullgöra dessa

uppgifter.

Motionerna

I tre av de fyra motioner som väckts med anledning

av propositionen yrkas avslag på regeringens förslag

om införande av ett elcertifikatssystem. Detta

ställningstagande är kopplat till respektive

partiers - Moderata samlingspartiet, Folkpartiet

liberalerna och Kristdemokraterna - syn på

energipolitikens inriktning. Av detta skäl redovisas

i detta avsnitt hela innehållet i dessa motioner.

Som en konsekvens tas här också upp motionsyrkanden

från allmänna motionstiden som rör förnybara

energikällor (bl.a. vindkraft), liksom den motion

från Miljöpartiet de gröna som väckts med anledning

av propositionen vad avser de delar som rör den

allmänna inriktningen av energipolitiken. I senare

avsnitt redovisas regeringens förslag till den

konkreta utformningen av elcertifikatssystemet.

I motion 2002/03:N338 (s) från allmänna

motionstiden begärs ett tillkännagivande om

vindkraft. Omställningen av energisystemet till

förnybar energiproduktion utgör ett av de viktigaste

leden i energipolitiken och klimatpolitiken, säger

motionärerna. De anser att Sverige har mycket goda

förutsättningar för att genomföra en kraftig

utbyggnad av såväl vindkraft som bioenergi och att

en satsning på förnybara energikällor skulle skapa

möjligheter för svensk industri att bli

världsledande inom energi- och miljöteknik. Det

tidigare nämnda EG-direktivet innehåller riktvärden

för förnybar energiproduktion för varje medlemsland,

som för Sveriges del skulle innebära en ökning från

49 % år 1997 till 60 % år 2010, säger motionärerna,

som hyser viss oro för om Sverige skall kunna uppnå

detta. Att byta ut fossilt bränsle mot bioenergi i

befintliga anläggningar är ett mycket viktigt led i

att minska utsläppen av växthusgaser, men för att

uppnå energi- och miljömålen måste också ny

produktion av förnybar el tillföras systemet, anför

motionärerna. Stödet till den förnybara energin

måste utformas så att utbyggnad av nya anläggningar

för såväl vindkraft som solenergi och bioenergi kan

ske parallellt med bränslebyte i befintliga

kraftverk. Vindkraften kan ge det energitillskott på

10 TWh som satts som mål, och genom att ge de rätta

förutsättningarna kan Sverige snabbt bygga ut

vindkraften för att producera 10 TWh eller ca 7 % av

elförbrukningen, anser motionärerna.

I motion 2002/03:N6 (m), som väckts med anledning

av propositionen, föreslås att riksdagen skall avslå

regeringens förslag om införande av

elcertifikatssystemet. Riksdagen bör också besluta

att upphäva tidigare fattade principbeslut om

införande av ett system baserat på elcertifikat. I

motionen begärs vidare tillkännagivanden i två

avseenden, nämligen om principer för energipolitiska

stöd och om nationella mål för förnybar

elproduktion. Elavregleringen har inneburit att

stora steg tagits för att marknadsanpassa

energimarknaden och minska den politiska styrningen

inom energiområdet, och den har också öppnat en

möjlighet för kunderna att genom sin upphandling av

el stödja sådan elproduktion som de vill uppmuntra,

säger motionärerna. De bejakar denna möjlighet,

bl.a. genom en fungerande ursprungsmärkning av el,

som i motsvarande mån minskar behovet av särskilda

stödformer till förnybar elproduktion. Staten måste

anpassa sig till de nya förhållanden som gäller på

den reformerade och avreglerade energimarknaden och

inte fortsätta med en energipolitik som är grundad

på planeringsmål och statlig styrning, anför

motionärerna och hänvisar till riksdagsbeslut om

verksamheten i enskilda elproduktionsanläggningar

(Barsebäcksverket) som ett tydligt uttryck för ett

återfall i gammaldags plantänkande. Huvudansvaret

för utveckling och miljöanpassning av

elproduktionsapparaten bör nu, enligt motionärerna,

läggas där det rätteligen hör hemma, nämligen hos

kraftbranschen själv, vilket elmarknadsreformen ger

förutsättningarna för.

Det är olyckligt med statliga bidrag som tenderar

att bara bli en subvention till gammal, befintlig

teknik, anförs det vidare i motionen. Det finns inga

godtagbara skäl för att behålla stora

subventionssystem för produktion av viss el vare sig

i form av traditionella stöd via statsbudgeten eller

genom tvingande subventioner via elcertifikat, anser

motionärerna. De vill koncentrera statens stöd till

de områden där få andra aktörer har möjlighet att ta

ansvar, vilket främst gäller finansiering av

forskning inom energiområdet, särskilt långsiktig

forskning, men också stöd till information och

insatser som minskar sökkostnaderna för

elkonsumenterna eller som påskyndar spridningen av

ny teknik. I den mån stöd utgår bör det även

framgent redovisas öppet i statens budget, sägs det.

I stället för statliga bidrag eller tvingande

certifikatssystem bör ansatsen, enligt motionärerna,

i stället vara att internalisera energiproduktionens

externa kostnader. De menar att detta företrädesvis

gäller fossila bränslen, där miljöpåverkan i mycket

liten utsträckning åsätts ett pris, medan de externa

kostnaderna för vattenkraft och vindkraft anses vara

jämförelsevis låga. Kärnkraftens externa kostnader

är redan internaliserade genom dels den avgift som

tas ut för finansiering av ett slutförvar, dels den

särskilda kärnkraftsbeskattningen, anför

motionärerna. De anser att mycket talar för att ett

system med överlåtbara utsläppsrätter bör

introduceras - utsläppshandel framstår som ett

betydligt mer kostnadseffektivt sätt att minska

koldioxidutsläppen jämfört med ett

certifikatssystem. Det senare främjar heller inte

sänkta utsläpp globalt, eftersom det inte leder till

en gränsöverskridande optimering av

elproduktionssystemet, säger motionärerna.

Ett kvotbaserat certifikatssystem kan sägas utgöra

ett mer marknadsorienterat stöd till förnybar

elproduktion än de traditionella subventionerna över

statsbudgeten, anför motionärerna, som trots detta

anser att det finns en rad skäl som talar emot

systemet. De avvisar därför förslaget i

propositionen och förordar att riksdagen skall

upphäva de principbeslut som riksdagen tidigare har

fattat om införande av ett sådant system. Det

föreslagna systemet med elcertifikat är, enligt

motionärerna, en komplicerad och tekniskt präglad

reglering som förutsätter en betydande

administration med insatser från såväl myndigheter

som aktörerna på elmarknaden - elproducenter,

kvotpliktiga elleverantörer, kvotpliktiga kunder,

kvotpliktig industri, elintensiv industri, vanliga

elkunder, Svenska kraftnät, Energimyndigheten,

Finansinspektionen och Konkurrensverket. Kostnaderna

för denna administration kan komma att bli

betydande, sägs det.

Systemet med elcertifikat innebär att

subventionerna till förnybar elproduktion försvinner

ur statsbudgeten, påpekar motionärerna. De anser att

förslaget därmed utgör ytterligare ett led i det

budgettricksande som regeringen sägs ägna sig åt i

syfte att frigöra utrymme under det av riksdagen

fastställda utgiftstaket. En effekt av

elcertifikatssystemet är att produktionsanläggningar

och investeringar även framgent kommer att vara

beroende av politiska beslut om andelen certifikat

varje år, säger motionärerna. De anser att systemets

långsiktighet och stabilitet därmed kan

ifrågasättas; det blir riskfyllt att investera i nya

anläggningar när ekonomin kan förändras efter något

år eller efter nästa val. De 60 mest elförbrukande

industriföretagen svarar för cirka en fjärdedel av

den totala elförbrukningen, och för att trygga dessa

företags konkurrenskraft och överlevnad föreslår

regeringen att de skall undantas från kvotplikt,

konstaterar motionärerna. De anser att regeringen

borde ha visat att undantagen är förenliga med EU:s

statsstödsregler och vidare att undantagsreglerna

leder till gränsdragningsproblem. Ett exempel på

detta sägs vara träfiberindustrin som bedriver en

elintensiv tillverkningsprocess, utan att för den

skull omfattas av befrielsen från kvotplikt. Ett

ytterligare problem med regeringens förslag är att

det komplicerar marknadsbilden - systemet med

elcertifikat är nationellt samtidigt som elmarknaden

är nordisk eller europeisk - säger motionärerna. De

hänvisar dessutom till att det inom EU och i Sverige

pågår arbete avseende utsläppsrätter och

koldioxidskatter. Det framstår mot den bakgrunden

som utomordentligt märkligt att regeringen nu

föregriper detta arbete genom att införa ett helt

annat system, anser motionärerna.

Förslaget om elcertifikat motiveras delvis med

målet att öka den förnybara elproduktionen med 10

TWh från 2002 års nivå till år 2010, ett mål som har

en grund i det tidigare nämnda EG-direktivet,

konstaterar motionärerna. De anser att det är bra

att EU vill främja den förnybara elproduktionen på

den gemensamma europeiska elmarknaden, inte minst

för att nå ambitionerna i FN:s ramkonvention om

klimatförändringar (Kyotoprotokollet). Däremot menar

de att det är fel att på EU-nivå fatta beslut om

nationella mål för användningen av förnybar el.

Sverige är den EU-stat som redan för närvarande har

den i särklass högsta andelen förnybar el, säger

motionärerna och hänvisar till att andelen förnybar

el (vattenkraft och vindkraft) år 2001 uppgick till

50 % av den totala, inhemska elproduktionen.

Därutöver var ytterligare 44 % av elproduktionen, i

form av kärnkraft, helt fri från utsläpp av svavel,

kväveoxider och koldioxid, framhåller motionärerna.

De menar att endast 6 % av den svenska

elproduktionen därmed genererade några tillskott

till nedsmutsning och klimatförändringar, varför

Sverige kan sägas ha ett av de renaste

elproduktionssystemen i hela världen. I Sverige

härrör de klimatpåverkande utsläppen inte från

elproduktionen, utan från värmeproduktionen och

trafiksektorn, ett förhållande som inte beaktas i

EG-direktivet, säger motionärerna.

Också i motion 2002/03:N301 (m) från allmänna

motionstiden föreslås att beslutet om införande av

ett elcertifikatssystem skall rivas upp.

Motionärerna förespråkar i stället en fortsatt

användning av frivillig certifiering av miljövänlig

elproduktion i syfte att öka elkundernas möjlighet

att själva, och på frivillig väg, välja att köpa

sådan el.

I motion 2002/03:N8 (fp) föreslås att riksdagen

skall avslå regeringens proposition. Vidare begärs

två tillkännagivanden - om en utvärdering av

energipolitiken och energiforskningen samt om handel

med utsläppsrätter. Motionärerna anser att en

rationell energipolitik bäst främjas genom fri

energiproduktion. Staten skall uppställa krav

beträffande hälsa, säkerhet och miljö och

kontrollera att kraven uppfylls samt främja

forskning och utveckling men inte förbjuda någon

specifik teknik för energiproduktion, om den

uppfyller miljö- och säkerhetskrav, anför

motionärerna. De anser att den politiska styrningen

av energiproduktionen måste förändras och att

konsumentstyrning och marknadsekonomi skall råda

inom de ramar miljökraven sätter. Det innebär att

alla typer av produktionsanläggningar för energi

skall tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella

krav på hälsa, miljö och säkerhet. God tillgång på

energi är en förutsättning för välstånd, säger

motionärerna och menar att regeringens energipolitik

allvarligt skadar Sverige. Den förtida avstängningen

av ren och säker kärnkraft har gjort Sverige sårbart

ur elförsörjningssynpunkt, och vid kapacitetstoppar

är Sverige tvingat att importera el från andra

länder, varvid en stor del är producerad i

miljöskadliga, fossileldade anläggningar, anför

motionärerna.

Regeringens nya förslag när det gäller

omställningen av energisystemet är ett införande av

elcertifikat i syfte att främja förnybara

energikällor, konstaterar motionärerna. De anser att

elcertifikatssystemet har en rad oklarheter, t.ex.

följande: Vad är det som gör att just de utpekade

energislagen är bättre än andra? Vad är att betrakta

som grön el? Vad är att anse som biobränsle? Skall

torv räknas som biobränsle? Enligt det föreslagna

systemet krävs att de kvotpliktiga köper certifikat,

och den som inte klarar av detta åläggs att till

staten erlägga en kvotpliktsavgift, en avgift som

skall utgå även om det inte finns någon grön el att

köpa, påpekar motionärerna. De anser att systemet är

administrativt krångligt och kostnaderna höga. Att

köpa elcertifikat är inget fritt val och det ger

ingen grön el per automatik i kontakterna, och i

propositionen ges heller inga klara besked om vilka

problem systemet skall lösa, säger motionärerna. De

menar att det inte utgör någon lösning på

klimatproblemen. Lagrådet har haft starka

invändningar mot ett tidigare förslag om ett

elcertifikatssystem, erinrar motionärerna om. De

hänvisar dessutom till att många tunga

remissinstanser, t.ex. Lantbrukarnas Riksförbund,

Naturskyddsföreningen och Svenska

Bioenergiföreningen, har avstyrkt förslaget och i

stället förordat ett system där förorenaren betalar

och att Landsorganisationen i Sverige är skeptisk

till förslaget, på grund av osäkerhet om den

teoretiska modellen för systemet kan omsättas i

praktiken.

Folkpartiet delar de invändningar som har förts

fram mot elcertifikatssystemet, och motionärerna

anser därför att propositionen bör avslås. Att

Sverige inte har ett energisystem som är förnybart

beror, enligt motionärerna, på statsmakternas

försummelser under flera årtionden - nya energislag

och ny teknik har endast introducerats i liten

skala. De anser att det därför är fel att den

enskilda individen nu skall "straffas" för detta

genom att den som inte köper förnybar el skall

belastas ekonomiskt. De menar också att det är

olyckligt att systemet skall införas så snabbt som

till den 1 maj 2003.

Folkpartiet anser vidare att hela energipolitiken

och energiforskningen bör utvärderas för att förslag

om en ny och radikalt annorlunda energipolitik skall

kunna läggas fram, sägs det. Den hittills förda

politiken anses felaktig, och forskningen avseende

nya energislag har gått i stå. Det är samma

lösningar på energiproblem som diskuteras nu som för

25 år sedan, anför motionärerna. De föreslår därför

att regeringen under två år skall utvärdera och

analysera energipolitiken i dess helhet. På

energiområdet är det viktigt att lyfta fram det

internationella samarbetet, inte minst inom EU,

eftersom utsläpp från energianläggningar inte känner

några nationsgränser, säger motionärerna. De

förordar ett system med handel av utsläppsrätter och

införande av en europeisk koldioxidavgift.

Också i motion 2002/03:N264 (fp) redovisas

Folkpartiets principiella syn på elcertifikaten och

att partiet är motståndare till ett system med

elcertifikat.

En ordentlig utvärdering av en fortsatt satsning

på vindkraften på Gotland måste omgående komma till

stånd för att klargöra lönsamhet och

miljökonsekvenser, föreslås i motion 2002/03:N266

(fp). Skall Gotland bli en ekokommun måste

grundläggande principer bli kretslopp och

hushållning, anför motionären. Hon anser att den

planerade avvecklingen av kärnkraften medför att

energiplaneringen måste inriktas på en växling till

andra energislag och en effektivisering av

elanvändningen. Det är dock tveksamt om en fortsatt

utbyggnad av vindkraftverken bör ske, säger

motionären. Hon anser att vindkraftverken innebär

ett kraftigt och störande ingrepp i landskapsbilden

och att det är oklart om samhällsekonomiska vinster

uppnås vid en fortsatt kraftig satsning på

vindkraft. Det är dock positivt med ytterligare

försök med vindkraftverk placerade till havs, sägs

det.

Avslag på regeringens förslag krävs också i motion

2002/03:N5 (kd). Vidare föreslås tillkännagivanden i

följande avseenden: om riktlinjer för

energipolitiken; om torvens ställning; om ett

fastprissystem för förnybar energi; om handel med

utsläppsrätter. Kristdemokraterna anser att systemet

med elcertifikat inte har en möjlighet - varken på

kort eller lång sikt - att uppfylla de miljömål som

Sverige enligt EG-direktiv skall uppfylla. Det

föreslagna systemet riskerar att slå ut små

elproducenter och att hindra nyinvesteringar i

förnybar energi som för närvarande inte är

kostnadseffektiv, anför motionärerna. De anser att

systemet medför en omfattande byråkrati och belastar

den enskilde konsumenten med oförsvarbart stora

kostnader i förhållande till miljönyttan.

Kristdemokraterna anser att två principer måste

tillämpas för att skapa goda incitament för ett

uthålligt energisystem med en ökad andel förnybar

energi - dels måste ny teknik ges någon form av

initialt stöd, dels måste principen att förorenaren

betalar tillämpas i större utsträckning.

Kristdemokraterna vill därför utreda ett

fastprissystem för förnybar energi.

Klimatfrågan är en av världssamfundets största

framtidsfrågor och dess lösning har ett starkt

samband med energiproduktion, anför motionärerna. De

anser att Sveriges energiförsörjning skall tryggas

genom en långsiktig energipolitik med fasta

spelregler, där inhemska, förnybara energikällor och

bränslen utgör en växande bas. Arbetet med

energieffektiviseringar måste intensifieras, och

Sverige behöver ett nytt energiskattesystem där

skatter och miljöavgifter utformas med hänsyn till

förhållanden i omvärlden, menar motionärerna.

Systemet skall vara långsiktigt och utformas så att

miljöbelastningen minimeras och tillgången till

billig energi framställd under trygga och säkra

förhållanden säkerställs. Målet är ett ekologiskt

uthålligt energisystem utan drastiska

prisförändringar, elbrist eller andra stora

påfrestningar på välfärd och sysselsättning, anför

motionärerna. För att möjliggöra detta krävs stora

satsningar på energiforskning och energiteknisk

utveckling.

Enligt det aktuella EG-direktivet, som frångicks

genom riksdagsbeslut våren 2002, bör Sveriges

förnybara energiproduktion år 2010 öka med

ca 26 TWh, säger motionärerna. De finner det

anmärkningsvärt att regeringen, tillsammans med

Centerpartiet och Vänsterpartiet, har så låg

ambitionsnivå i förhållande till EG-direktivet.

Kristdemokraterna anser inte att det föreslagna

elcertifikatssystemet är en god lösning på

miljöproblemen, vilket är motionärernas främsta

argument för att avslå förslaget. Förslaget leder

sannolikt till att få nya anläggningar för förnybar

elproduktion kommer att etableras före år 2010,

anför motionärerna. De menar att elcertifikaten

åstadkommer byte mellan energislag men att de inte

skapar incitament till nyetableringar. De olika

elproduktionsteknikerna för förnybar energi befinner

sig i olika mognadsfaser och har därför olika

kostnadseffektivitet, säger motionärerna. De anser

att med det föreslagna systemet, där all förnybar

produktion får samma stöd, finns det en uppenbar

risk att biobaserad kraftvärme som är billig att

producera konkurrerar ut övriga förnybara

energitekniker och att det är kontraproduktivt för

miljönyttan. Kristdemokraterna är övertygade om att

framtidens energisystem måste baseras på många olika

tekniker. De föreslagna elcertifikaten omgärdas

också av en omfattande administration och byråkrati,

vilken särskilt kommer att drabba småskaliga

elleverantörer, anför motionärerna vidare. De

befarar att regeringens förslag kommer att medföra

en utslagning av små elleverantörer till förmån för

större. Systemet med elcertifikat innebär också en

risk att stora elbolag tar ut stora vinster genom

höga priser på elcertifikat som konsumenterna

tvingas att köpa, menar motionärerna.

Kristdemokraterna anser att de små kraftverkens

bidrag till eltillförseln är viktig - ca 1 200 små

vattenkraftverk, ca 500 vindkraftverk och vissa

kraftvärmeverk ger omkring 1,5 % av den totala

elproduktionen. För närvarande går utvecklingen inom

vattenkraftssektorn i fel riktning - företag läggs

ned och kunskap går förlorad, anför motionärerna. De

befarar att om denna trend fortsätter kommer Sverige

att vara åskådare när världsmarknaden för småskalig

vattenkraft förbättras. Stabila villkor och en

rimlig prisnivå är avgörande för den småskaliga

produktionen och dess leverantörer, säger

motionärerna. Kristdemokraterna anser att det är

förvånande att regeringen utesluter torven från

certifikatsystemet. Torvens egenskaper står mycket

nära biomassa och biobränsle enligt

Torvproducentföreningens bedömning och torven kan

tillsammans med trädbränsle spela en viktig roll för

att öka andelen biobränslen i kraftvärmeverk, anför

motionärerna. De menar att om torven exkluderas från

certifikatssystemet uppstår en risk för att

kraftvärmeproduktion med torv ersätts med kol.

Regeringen bör därför ompröva torvens ställning som

ett icke förnybart energislag, föreslår

motionärerna. Kristdemokraterna anser att det är

orimligt att elcertifikatssystemet helt skall

betalas av konsumenten på kort sikt. För det

enskilda hushållet försämras ekonomin med åtskilliga

hundralappar per år och dessutom kan en

administrationsavgift på 200-300 kr tillkomma per

konsument och år, anför motionärerna. De anser också

att den omfattande byråkrati som omgärdar reformen

kräver en längre startperiod än vad regeringen har

föreslagit och att elmarknadens aktörer behöver en

längre tid att anpassa sig till de nya

förutsättningarna.

Eftersom de olika elproduktionsteknikerna för

förnybar energi ligger i olika mognadsfaser vill

Kristdemokraterna ha ett system som ger

differentierat, initialt stöd till olika tekniker.

Motionärerna förordar ett fastprissystem för

förnybar el, där staten garanterar ett visst pris

under ett uppbyggnadsskede, varefter priset skall

fasas ut. Kristdemokraterna delar inte regeringens

uppfattning om att ett fastprissystem skulle

motverka en teknikutveckling av förnybara

energikällor, då det inte längre skulle finnas

incitament att sänka kostnaderna. Fördelen med ett

fastprissystem jämfört med elcertifikaten är att det

förra ger möjlighet till prisdifferentiering mellan

olika förnybara energislag och främjar

nyinvesteringar, säger motionärerna. De hänvisar

till att ett fastprissystem för förnybar energi i

andra länder, t.ex. Tyskland, Spanien och Danmark,

har visat sig vara mycket framgångsrikt.

Motionärerna vill att regeringen skall låta utreda

ett fastprissystem för förnybar energi i stället för

det föreslagna elcertifikatssystemet. Kostnaderna

för den enskilde konsumenten blir med stor

sannolikhet betydligt lägre, då ett fastprissystem

inte blir lika administrativt krävande, sägs det.

På längre sikt måste utgångspunkten för all

elproduktion vara att den skall bära sina

miljökostnader i enlighet med principen om att

förorenaren betalar, anför motionärerna. De menar

att ett hållbart system på lång sikt är handel med

utsläppsrätter och att energipolitiken på sikt måste

övergå från subventioner till förnybara energikällor

till att låta miljöfarlig produktion betala. På

såväl nationell som europeisk nivå har system för

handel med utsläppsrätter utretts - i betänkandena

Förslag till svensk klimatstrategi (SOU 2000:23) och

Handla för att uppnå klimatmål (SOU 2000:45) samt i

EG-kommissionens grönbok om handel med

utsläppsrätter för växthusgaser inom EU. Sverige bör

i EU aktivt arbeta för att det kommer till stånd en

europeisk, avreglerad energimarknad, som inkluderar

en gemensam handel med utsläppsrätter, förordar

motionärerna. De anser att ett nationellt eller

nordiskt system i avvaktan på en europeisk marknad

för utsläppsrätter kan prövas.

I motion 2002/03:N390 (kd) redovisas

Kristdemokraternas inställning till vissa tekniker

och energibärare för energiproduktion. Beträffande

torv sägs att Kristdemokraterna anser att den ringa

andel av energiförsörjningen som utgörs av torv är

acceptabel. Biobränslena spelar en viktig roll i

utvecklingen mot ett uthålligt energisystem, anförs

det i motionen. Medan de fossila bränslena olja, kol

och naturgas släpper ut 202-328 tusen ton koldioxid

per TWh är siffran för biobränslen i praktiken noll,

anför motionärerna. Kristdemokraterna ser positivt

på att biobränslenas andel av den totala

energiproduktionen ökas årligen men är kritiska till

den brist på långsiktighet i planeringen som gäller

svensk energipolitik, inklusive vindkraften och

vattenkraften. När det gäller solenergi sägs

slutligen att Kristdemokraterna länge har arbetat

för att stödja forskningen kring solceller, där

Sverige intar en framskjuten position. Vidare ser

motionärerna positivt på fortsatt statligt stöd till

solenergi men anser det vara förödande att

regeringen endast ger besked för två år framåt.

Ett tillkännagivande om åtgärder för att

underlätta för vindkraftsproducenter att komma ut på

elnätet med den kraft som de producerar, begärs i

motion 2002/03:Bo288 (c). Energisystemet måste

ställas om mot mer uthållig elproduktion, och

koldioxidutsläppen måste minska, anför motionären.

Hon anser att vindkraften, som inte kräver några

transporter och inte ger några utsläpp, är en viktig

komponent i denna process. Danmark, Tyskland och

Spanien satsar storskaligt på vindkraften, vilket

har lett till stor industriell utveckling, säger

motionären och anser att Sverige med sina stora

ytor, långa kuster och goda vindförhållanden har

goda förutsättningar. Vindkraften omgärdas dock,

enligt motionären, av krångel och ekonomisk

osäkerhet som gör utbyggnaden vansklig.

Statsmakterna har en uttalad önskan om en snabb

utbyggnad av förnybar energiproduktion, säger

motionären. Hon anser att det är mycket angeläget

att ta till vara det intresse som finns att satsa på

förnybar, miljövänlig och inhemsk energi och nämner

att ett problem kan vara att elnätet inte är

dimensionerat för att ta emot den producerade

kraften.

I motion 2002/03:N7 (mp), som väckts med anledning

av propositionen, begärs tillkännagivanden i

följande fem avseenden: om att det är viktigt att

den kraftutbyggnad som följer av elcertifikaten

åtföljs av ett instrument för att fasa ut minst lika

stor andel fossil kraft och kärnkraft; om att

arbetet med hushållning och effektivisering,

särskilt av elvärmen, skall drivas med betydligt

större kraft än hittills; om att till den föreslagna

lydelsen av definitionen i 1 kap. 2 § lagen om

elcertifikat "förnybar energikälla: en energikälla

som förnyas på naturlig väg" skall fogas "och som är

koldioxidneutral, enligt de definitioner som gäller

för Sveriges redovisning till klimatkonventionen";

om att ambitionsnivån skall höjas, särskilt för år

2010; om att regeringen skall anmoda alla statliga

förvaltningar och verk att köpa grön el, enligt

Naturskyddsföreningens kriterier för Bra miljöval.

Det finns två principiella metoder att förändra

energisystemet så att ohållbara energikällor fasas

ut och mer hållbara fasas in, sägs det i motionen.

Den ena är att staten pekar ut vad som skall bort,

nämligen fossila bränslen och kärnkraft, och att

förorenaren betalar, t.ex. genom miljöskatter eller

genom administrativa styrmedel. I takt med att den

gamla elproduktionen fasas ut, uppstår en

efterfrågestyrd marknad för förnybar kraft. Den

andra metoden är att bestämma vilka förnybara

energikällor staten vill skall förekomma, t.ex.

vindkraft, och driva fram en utbyggnad genom

reglerade priser eller reglerade kvantiteter.

Förslaget om elcertifikat innebär att staten

kommenderar fram ett visst utbud av förnybar el,

vilket motionärerna anser ligger i linje med en

svensk tradition. Den förstnämnda metoden är enligt

Miljöpartiets mening att föredra och detta av

följande skäl: den är effektivare

nationalekonomiskt, den är rättvisare och den står

framför allt i tydligare relation till målet.

Motionärerna anser att mer kärnkraft och fossilkraft

skulle fasas ut genom åtgärder som riktar sig direkt

mot dessa än genom åtgärder som främjar alternativ.

En fördel med koldioxidskatt är också att den slår

hårdast mot de värsta energikällorna, medan

elcertifikatssystemet inte gör någon sådan

åtskillnad, anför motionärerna. De påpekar att

koldioxidskatt hittills inte alls har använts på el,

med motivering att svenska fossileldade kraftföretag

skulle missgynnas i förhållande till konkurrenter i

andra länder. Enligt motionärernas mening har

regeringen dock inte prövat de möjligheter som finns

till gränsjusterad koldioxidskatt eller försökt

samordna sin koldioxidpolitik med Finland, Danmark

och Tyskland. I den framtida handeln med

utsläppsrätter finns det emellertid en möjlighet att

ändra på detta genom att kraftproduktionen tilldelas

en utsläppskvot som är betydligt mindre än utsläppen

de senaste åren, och att denna kvot dessutom skall

krympa för varje år, säger motionärerna. De anser

också att kärnkraftsskatten - av miljöskäl - borde

höjas och att en avveckling av kärnkraften borde

drivas på, t.ex. genom en skärpning av

säkerhetskraven och att kärnkraftsföretagen åläggs

att betala sina egna försäkringskostnader. Att låta

förorenaren betala har fördelen att

sparande/effektivisering värderas lika högt som

förnybar energi, säger motionärerna

sammanfattningsvis.

Eftersom den svenska elförbrukningen är 2,6 gånger

högre per capita än i resten av EU är det klart att

kärnkraften och den fossila elproduktionen inte kan

ersättas med ny el, utan till största delen måste

effektiviseras eller konverteras bort, anför

motionärerna vidare. De anser att statligt stöd till

ny elproduktion utan föregående avveckling av fossil

kraft och kärnkraft tenderar att leda till en

fastlåsning i överkonsumtion. Sverige utmärker sig

för ett extremt slöseri med el, särskilt elvärme,

vilket leder till effekttoppar som i sin tur leder

till extrema priser och risker för försörjningen,

menar motionärerna. Deras förslag till lösning av

detta problem innebär kraftfulla åtgärder för att få

ned elanvändningen i allmänhet och elvärmen i

synnerhet.

Förutom insatser för att motverka ohållbara

energikällor (fossil- och kärnkraft) behövs det

också någon typ av stöd för den förnybara energin,

bl.a. för att undvika extrem ryckighet i elpriserna

i övergången från ohållbar till hållbar

elproduktion, anför motionärerna. De hänvisar till

tidigare energimotioner från Miljöpartiet, i vilka

har preciserats ett mål om 25 TWh ny förnybar el

fram till år 2010. Under förutsättning att det skall

vara stöd till förnybar el, så är, enligt

motionärerna, ett elcertifikatssystem att föredra

framför ett system med fasta priser, eftersom det

förstnämnda innebär ett visst element av

marknadsvärdering.

Elcertifikaten kommer av många att förväxlas med

det existerande systemet med miljömärkt el, förmodar

motionärerna. De uppger att denna typ av el, med

benämningen Bra Miljöval, redan har en avsevärd

omfattning, ca 15 TWh år 2001, dvs. den är mer

omfattande än vad elcertifikatssystemet kommer att

bli under de närmaste åren. Bra miljöval är mycket

bättre än elcertifikat, eftersom det förstnämnda

systemet innebär att 100 % av elen är någorlunda

hållbar, anser motionärerna. De föreslår att

regeringen skall ålägga samtliga statliga

förvaltningar och verk att köpa Bra miljövals-el.

Elcertifikatssystemet är inte det enda, och inte

heller det viktigaste, instrumentet för att ställa

om energisystemet till hållbarhet, säger

motionärerna. De menar dock att

elcertifikatssystemet - med de i motionen redovisade

reservationerna - kan ge ett bidrag till att minska

koldioxidutsläpp och att fasa ut kärnkraften.

I motion 2002/03:N348 (mp) från allmänna

motionstiden föreslås tillkännagivanden i följande

två avseenden: om en utredning av möjligheten av

kompletterande stöd i form av t.ex. kreditgarantier;

om att regeringen snarast skall utreda möjligheten

att koppla avtrappning av miljöbonusen till

prisutvecklingen på certifikatsmarknaden.

Miljöpartiet stöder principen med elcertifikat under

förutsättning att vissa ändringar görs i förslaget

för att säkerställa långsiktigt stabila ekonomiska

förutsättningar för investeringar i t.ex. vindkraft,

sägs det. Regeringen har föreslagit en bibehållen

miljöbonus som trappas ned till noll under sju år,

konstaterar motionärerna men anser att problemet är

att nya investeringar görs med väsentligt längre

tidshorisont än sju år och att en bibehållen

miljöbonus under sju år således är helt verkningslös

om syftet är att dämpa osäkerhet i ett

inledningsskede. Skall en bibehållen miljöbonus ha

någon effekt, måste en eventuell avtrappning kopplas

till prisutvecklingen på elmarknaden och

elcertifikatsmarknaden, anför motionärerna. De

föreslår att även andra möjligheter till

kompletterande stöd, t.ex. genom kreditgarantier,

skyndsamt skall utredas.

Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om mål för

el producerad med förnybara energikällor, anförs det

i motion 2002/03:N339 (mp). Att ställa om det

svenska energisystemet till långsiktigt hållbara

energikällor och komma bort från beroendet av

fossilbränslen och kärnkraft är en av de viktigaste

politiska frågorna, säger motionären. Han menar att

en kraftfull satsning på vindkraft, solenergi och

biobränslen skulle, förutom stora miljövinster, ge

svensk industri en möjlighet att bli världsledande

på teknikområden som har stor tillväxtpotential.

Enligt en FN-rapport kommer 30 % av världens energi

att komma från solen om 30 år, och vindkraft har en

årlig tillväxt på 30 %, säger motionären. Han anser

att den svenska vindkraftsindustrin kan växa, men

att det då krävs en stor hemmamarknad. Systemet med

elcertifikat innebär, enligt motionären, en alltför

låg ambitionsnivå och han befarar att såväl

vindkraft som solenergi kommer att få svårt att

hävda sig. Han hänvisar till utlåtanden från

remissinstanser, enligt vilka systemet kommer att

leda till bränslebyten i befintliga kraftverk men få

nya produktionsanläggningar. Därmed äventyras såväl

målen om minskade utsläpp av växthusgaser som

kärnkraftsavvecklingen, anför motionären.

Vissa kompletterande uppgifter

Ett genomförande av elcertifikatssystemet

förutsätter, som nämnts, en anmälan hos EG-

kommissionen och att systemet anses vara förenligt

med EG-fördraget. Kommissionen har i beslut i

februari 2003 meddelat regeringen att

elcertifikatssystemet delvis inte utgör stöd och

delvis utgör stöd som är förenligt med EG-fördraget.

Kommissionen anser att den förmån som tilldelats

producenter av grön el genom försäljning av

elcertifikat på marknaden inte utgör statligt stöd.

Vidare påpekar kommissionen att garantipriset, som

finns tillgängligt som ett alternativ för

producenter av grön el, utgör statligt stöd till

dessa producenter när det utnyttjas.

När det gäller handel med utsläppsrätter, som

berörs i motionerna, kan noteras att EU:s

miljöministrar har nått en politisk överenskommelse

om en gemensam ståndpunkt avseende ett EG-direktiv

om handel med utsläppsrätter. Direktivet ställer

bl.a. krav på att kraft- och värmeproducerande samt

energiintensiv industri skall inneha tillstånd för

att släppa ut koldioxid. Senast den 1 januari 2005

skall de nationella författningar som är nödvändiga

för att följa direktivet träda i kraft. Regeringen

har tillsatt en parlamentariskt sammansatt

delegation, den s.k. FlexMex2-utredningen (dir.

2001:56), med uppgift att utarbeta ett förslag till

ett svenskt system och ett regelverk för

Kyotoprotokollets flexibla mekanismer, dvs. handel

med utsläppsrätter samt de två projektbaserade

mekanismerna gemensamt genomförande och mekanismen

för ren utveckling. Handel med utsläppsrätter

innebär överlåtelser av utsläppsutrymme mellan

länder utan att överlåtelsen knyts till något visst

konkret projekt. Gemensamt genomförande innebär en

överenskommelse mellan två länder med åtaganden i

Kyotoprotokollet där det ena landet investerar i ett

projekt i det andra landet som resulterar i

utsläppsminskningar som helt eller delvis kan

krediteras investerarlandet. Mekanismen för ren

utveckling liknar gemensamt genomförande men

projektet genomförs i detta fall i ett

utvecklingsland utan något kvantitativt åtagande i

Kyotoprotokollet. Delegationen skall fram till den

31 december 2004 bistå regeringen i utformningen av

kriterier för klimatprojekt inom ramen för gemensamt

genomförande och mekanismen för ren utveckling samt,

på regeringens begäran, löpande yttra sig över

Energimyndighetens förslag till klimatprojekt inom

ramen för gemensamt genomförande och mekanismen för

ren utveckling med utgångspunkt i Kyotoprotokollet

och dess förväntade regler och riktlinjer. Om de

projektbaserade mekanismerna inte kan inkluderas i

ett system för handel med utsläppsrätter skall

delegationen senast den 31 december 2004 lämna

förslag på vilket regelverk och vilka institutioner

som kan behövas för de projektbaserade mekanismerna.

När det gäller utfasning av kärnkraft som berörs i

några motioner kan noteras att regeringen i juni

2002 beslöt om att tillsätta en förhandlingsman

(generaldirektör Bo Bylund) med uppdrag att för

statens del genomföra överläggningar med industrin i

syfte att förbereda en överenskommelse om en

långsiktigt hållbar politik för den fortsatta

kärnkraftsavvecklingen och omställningen av

energisystemet.

Beträffande frågan om hushållning och

effektivisering, särskilt av elvärmen, som tas upp i

en motion kan noteras att i 2002 års energipolitiska

proposition föreslogs insatser motsvarande 200

miljoner kronor årligen under en femårsperiod för

insatser för en effektivare energianvändning (prop.

2001/02: 143, bet. 2001/02:NU17). Häri ingår stöd

till kommunal energirådgivning, insatser för

information, prövning och märkning samt medel för

teknikupphandling. Vidare kan nämnas att Boverket

har getts i uppdrag att utreda förutsättningarna för

att införa förbud mot elvärme i nybyggnation.

Uppdraget skall redovisas den 30 juni 2003.

I en motion refereras till Lagrådets synpunkter på

förslaget om elcertifikatslagen. Lagrådet påpekar i

sitt yttrande (propositionen, bilaga 5) bl.a. att

elcertifikatssystemet erbjuder nya situationer att

bedöma från mer allmänna rättsliga utgångspunkter

för elproducenter och andra på elmarknaden liksom

för myndigheter och domstolar. Lagrådet anför att

även i senare skeden får uppkommande rättsfrågor

till stor del övervägas och lösas i

rättstillämpningen. Mot bakgrund av vad som

framkommit under ärendets beredning bedömer Lagrådet

dock att det knappast finns anledning att befara att

tillämpningsproblemen skall vara av sådant slag att

de inte kan bemästras. Erfarenheterna kan dock snart

visa på komplikationer som för närvarande inte är

tillräckligt skönjbara, säger Lagrådet.

I några motioner tas upp frågan om stöd till

forskning inom energiområdet. I 1997 års

energipolitiska beslut avsattes 5,6 miljarder kronor

för forskningsinsatser under en sjuårsperiod.

Programmet utvärderas för närvarande av en särskild

utredare, direktör Peter Nygårds. Enligt direktiven

(dir. 2001:122) innefattar uppdraget att granska och

utvärdera insatserna inom 1997 års långsiktiga

energipolitiska program och analysera behovet av

förändringar, att lämna förslag till riktlinjer för

den planeringsperiod som inleds år 2003 och att

redovisa insatser som skall leda till en långsiktigt

hållbar energiförsörjning. Vidare skall en fördjupad

analys göras av de resultat som nåtts inom ramen för

det långsiktiga energipolitiska programmet, och

utredaren skall då särskilt granska i vilken

utsträckning omvärldsförändringar har påverkat

förutsättningarna för genomförandet av programmet.

Uppdraget skall vara avslutat senast den 1 juni

2003.

Vid ett besök hos Energimyndigheten i februari

2003 informerades utskottet om myndighetens arbete

inför införandet av elcertifikatssystemet.

Det kan slutligen noteras att regeringen nyligen

fattat beslut om att tillsätta en särskild utredare,

direktör Sten Kjellman, avseende fortsatt utveckling

av el- och naturgasmarknaderna. I uppdraget (dir.

2003:22) ingår följande:

- att följa det pågående arbetet inom EU med att

utforma gemensamma regler för den inre marknaden för

el och naturgas och lämna förslag till lagstiftning

och regelverk i övrigt som krävs för att genomföra

Europeiska gemenskapens reviderade el- och

gasmarknadsdirektiv samt överväga och i förekommande

fall lämna förslag till ändringar som föranleds av

förordningen om gränsöverskridande handel med el,

- att föreslå hur de rapporteringar som krävs i

direktiven skall genomföras,

- att analysera om det finns tänkbara

förbättringar att göra på elmarknaden och

naturgasmarknaden och om så är fallet föreslå

åtgärder för detta,

- att utvärdera hur strukturförändringarna har

påverkat konkurrensen på elmarknaden och belysa

konkurrensen på elmarknaden ur ett nordiskt och

europeiskt perspektiv,

- att analysera hur specifika krav på

elleverantören lämpligen bör utformas,

- att utreda behovet av sanktionssystem mot

nätföretag som inte följer ellagens föreskrifter om

leverantörsbyten,

- att analysera möjligheter till effektivare

tillsyn av anslutningsavgifter,

- att göra en kompletterande analys av frågan om

skärpning av kravet på åtskillnad mellan

elnätsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet,

- att utreda behovet av offentlig upphandling av

anvisad elleverantör,

- att kartlägga konsekvenserna av att bestämmelsen

om att de småskaliga elproducenterna endast skall

betala för den del av nättariffen som motsvarar

årlig kostnad för mätning och rapportering tas bort,

- att bedöma konsekvenserna för resursbehovet för

tillsynen av el- och naturgasmarknaderna av de

förslag som läggs fram.

Uppdraget skall, i den del som avser genomförandet

av el- och gasmarknadsdirektiven och frågan om

skärpning av kravet på åtskillnad mellan

elnätsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet,

redovisas senast den 31 oktober 2003. Övriga frågor

skall redovisas senast den 14 september 2004.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Utskottet behandlar först frågan om avslag på

regeringens förslag om införande av ett

elcertifikatssystem och därefter motionsyrkanden om

energipolitikens inriktning.

Avslag på regeringens förslag om införande av

ett elcertifikatssystem

Riksdagen har, som tidigare redovisats, vid två

tillfällen - hösten 2000 och våren 2002 - tagit

ställning i frågan om införande av ett

elcertifikatssystem. Syftet med systemet är att

främja produktion av förnybar el så att sådan el

skall kunna hävda sig på elmarknaden. Enligt den

överenskommelse om energipolitiken som våren 2002

träffades mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

och Centerpartiet skall energiförsörjningen i ökande

utsträckning baseras på förnybara energikällor.

Utskottet återkommer till frågan om de förnybara

energikällornas ställning i det följande avsnittet

om energipolitikens inriktning.

Utskottet ser mycket positivt på det föreslagna

elcertifikatssystemet och anser att det kommer att

skapa möjligheter för en fortsatt utbyggnad av

elproduktionen från förnybara energikällor,

samtidigt som det stimulerar en marknadsdynamik som

främjar kostnadseffektivitet och teknikutveckling.

Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om

att ett sådant certifikatssystem skall införas den 1

maj 2003. Enligt utskottets uppfattning finns det

behov av en kraftfull satsning för att främja

investeringar i elproduktion från förnybara

energikällor. Elcertifikatssystemet kommer att ge

långsiktiga och stabila förutsättningar så att

investeringar i förnybar elproduktion genomförs.

Systemet kan också, som nämnts, genom sin

marknadsdynamik förväntas stimulera teknikutveckling

och kostnadseffektivitet. Samtidigt stimulerar

systemet en konkurrens mellan olika förnybara

energislag, vilket bör medverka till att

produktionskostnaderna pressas ned.

I de motioner i vilka det yrkas avslag på

förslaget om införande av elcertifikatssystemet

anförs som ett argument att systemet är komplicerat

och administrativt krångligt. Utskottet återkommer

till de olika, konkreta delarna i

elcertifikatssystemet i de följande avsnitten. I

detta sammanhang vill utskottet endast notera att

systemet - genom att vara marknadsnära - innebär ett

relativt nytt sätt att hantera frågan om främjande

av produktion av förnybara energikällor. Som med

alla nya system är det rimligt att anta att det kan

komma att uppstå olika inkörningsproblem. Utskottet

utgår från att regeringen och de berörda

myndigheterna kommer att noga följa utvecklingen och

ta initiativ till de eventuella modifieringar av

systemet som kan komma att behövas. Utskottet vill

därvid understryka att det är angeläget att

regeringen löpande håller riksdagen och utskottet

informerade om hur den praktiska tillämpningen av

systemet fungerar.

Modifieringar av elcertifikatssystemet kan också

komma att aktualiseras i samband med

ställningstaganden och beslut på närliggande

områden. Som redovisats pågår olika utrednings- och

beredningsarbeten på skatte- och miljöområdena.

Detta har också uppmärksammats i de här aktuella

motionerna. Utskottet återkommer till denna fråga i

det följande avsnittet.

Med det anförda avstyrker utskottet de här

aktuella motionerna i berörda delar.

Riktlinjer för energipolitiken

Som tidigare redovisats kopplas ställningstagandena

till det föreslagna elcertifikatssystemet i de här

aktuella motionerna till respektive partiers syn på

energipolitiken och synen på förnybara energikällor.

Utskottet behandlar i detta avsnitt frågan om

riktlinjer för energipolitiken.

Utskottets syn på energipolitikens inriktning

överensstämmer med den som riksdagen beslöt om våren

2002 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02: NU17). I sitt

ställningstagande framhöll utskottet att den

överenskommelse som träffats mellan företrädare för

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet

och som realiserades genom den då aktuella

propositionen innebar ytterligare steg framåt i

arbetet för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning samtidigt som det var en

bekräftelse på att de energipolitiska riktlinjerna

från 1997 års uppgörelse låg fast.

Den svenska energipolitikens mål är enligt

riksdagsbeslutet att på kort och lång sikt trygga

tillgången på el och annan energi på villkor som är

konkurrenskraftiga med dem som gäller i omvärlden i

övrigt. Energipolitiken skall skapa villkoren för en

effektiv och hållbar energianvändning och en

kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg

negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt

underlätta omställningen till ett ekologiskt

samhälle. Vidare skall energipolitiken bidra till

att skapa stabila förutsättningar för ett

konkurrenskraftigt näringsliv och en förnyelse och

utveckling av den svenska industrin. Sveriges

elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem

som baseras på varaktiga, helst inhemska och

förnybara, energikällor samt en effektiv

energianvändning. Kärnkraften skall ersättas med

effektivisering av elanvändningen, konvertering till

förnybara energislag samt miljömässigt acceptabel

elproduktionsteknik. I ökande utsträckning skall

energiförsörjningen baseras på förnybara

energikällor samtidigt som användningen av fossila

bränslen skall hållas på en låg nivå.

I motionerna berörs frågan om synen på förnybara

energikällor och det aktuella EG-direktivet.

Riksdagen har, som tidigare redovisats, beslutat om

ett mål för förnybara energikällor som innebär att

användningen av el från sådana energikällor skall

öka med 10 TWh till år 2010. Detta mål är i paritet

med den kommentar till det indikativa målet för

Sverige som den svenska regeringen lämnat i samband

med antagandet av EG-direktivet. Utskottets

bedömning är att detta mål är väl avvägt med hänsyn

tagen till bl.a. miljömässiga, ekonomiska och

tekniska intressen, och utskottet noterar att den

resulterande ökningstakten motsvarar

genomsnittsnivån för ökning per capita enligt EG-

direktivet. Samtidigt vill utskottet framhålla att

ambitionsnivån kan höjas, om det visar sig att det

finns förutsättningar för att ytterligare öka

elproduktionen med förnybara energikällor, i samband

med den granskning som skall göras av klimatarbetet

år 2004. Målet kan i detta fall sättas till 15 TWh

fram till år 2012 i förhållande till 2002 års nivå.

Olika metoder för att främja utvecklingen av

förnybar energi förs fram i motionerna. I

propositionen redovisar regeringen, som redogjorts

för, sin syn på andra system än elcertifikat -

upphandlingsmodell, system baserat på principen om

att förorenaren betalar och fastprissystem. När det

gäller handel med utsläppsrätter pågår arbete både

på nationell nivå och på EU-nivå. Enligt utskottets

mening innebär elcertifikatssystemet inte något

föregripande av ställningstagande till ett system

med utsläppsrätter.

Frågan om verksamhetsförutsättningarna för

vindkraften berörs bl.a. i motionerna 2002/03:N338

(s) och 2002/03:Bo288 (c). Som redovisats beslöt

riksdagen våren 2002 om särskilda åtgärder för

vindkraften, bestående av tre delar, nämligen stöd

till teknikutveckling och marknadsintroduktion, ett

nationellt planeringsmål innebärande en årlig

produktionskapacitet på 10 TWh år 2015 och ett

övergångsstöd i form av en avtrappad miljöbonus.

Enligt vad utskottet erfarit finns det en oro hos

olika vindkraftsintressenter att det - även med det

föreslagna elcertifikatssystemet - kommer att bli

svårt att hos banksektorn erhålla de lån som

erfordras för att den önskade utbyggnaden av

vindkraft skall komma till stånd. Det är därför

angeläget att regeringen noga följer vilka effekter

elcertifikatssystemet kommer att få för

verksamhetsförutsättningarna för vindkraften, bl.a.

när det gäller den nämnda finansieringsfrågan och

att det finns en beredskap för att vidta åtgärder om

så skulle behövas.

När det gäller förslaget i en motion om att koppla

avtrappning av miljöbonus till prisutvecklingen på

elcertifikatsmarknaden gör regeringen enligt uppgift

bedömningen att miljöbonusen bör behållas under en

övergångsperiod samtidigt som en successiv

nedtrappning sker. Ett system med miljöbonus

förutsätter godkännande från EG-kommissionen. Det

pågår för närvarande en diskussion med kommissionen

om olika möjliga utformningar. Regeringen har därför

i budgetpropositionen för år 2003 (prop. 2002/03:1)

sagt att nivån på miljöbonusen (18,1 öre per kWh)

bibehålls till dess att den exakta utformningen och

kommissionens godkännande av det kompletterande

stödet är klart.

I några motioner berörs frågan om utfasning av

kärnkraften. Utskottet vill härvid erinra om det

arbete som en särskilt tillsatt förhandlingsman

bedriver i syfte att söka nå en långsiktig

överenskommelse med den berörda industrin om den

fortsatta kärnkraftsavvecklingen och omställningen

av energisystemet.

Hushållning och effektivisering, som berörs i

några motioner, är enligt utskottets mening viktiga

inslag i en ansvarsfull energipolitik. I riksdagens

energipolitiska beslut våren 2002 ingick också, som

nämnts, insatser motsvarande 200 miljoner kronor

årligen under en femårsperiod för insatser för en

effektivare energianvändning. Det rör sig om

insatser på områdena energirådgivning, information,

prövning, märkning och teknikupphandling. Utskottet

vill också erinra om Boverkets uppdrag om

förutsättningarna för ett förbud mot elvärme i

nybyggnation som skall avrapporteras den 30 juni

2003.

När det gäller frågan om stöd till forskning inom

energiområdet som tas upp i några motioner vill

utskottet hänvisa till att - som tidigare redovisats

- det sjuåriga forskningsprogram som ingick i 1997

års energipolitiska beslut nu är föremål för en

utvärdering. Redovisning av detta utredningsuppdrag

skall ske senast den 1 juni 2003. Utskottet kan inte

se någon anledning att föregripa detta arbete genom

uttalanden om ytterligare utvärderingar.

Beträffande förslaget i en motion om att statliga

myndigheter skall åläggas att köpa el enligt

kriteriet Bra miljöval kan nämnas att statliga

myndigheter, i likhet med alla andra elanvändare,

kommer att omfattas av kvotplikten (se vidare i det

följande) och därmed vara ålagda att inneha

elcertifikat i förhållande till sin förbrukning. Att

statliga myndigheter dessutom skulle åläggas att

köpa el enligt kriteriet Bra miljöval kan utskottet

inte anse motiverat.

Med det anförda avstryker utskottet samtliga här

aktuella motioner i berörda delar.

Certifikatberättigande elproduktion

och godkännande av anläggningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om att

el producerad med användning av vindkraft,

solenergi, vågenergi, geotermisk energi,

biobränslen och viss vattenkraft skall utgöra

certifikatberättigande elproduktion.

Riksdagen bör också genom ett

tillkännagivande anmoda regeringen att vidta

åtgärder så att även torv, av miljömässiga

skäl, skall vara certifikatberättigande.

Regeringen bör omgående göra en anmälan härom

till EG-kommissionen och återkomma till

riksdagen i frågan i budgetpropositionen för

år 2004. Jämför reservation 6 (mp).

Propositionen

Regeringens förslag avseende huvudprinciper för den

certifikatberättigande elproduktionen innebär att

innehavare av en anläggning där el produceras med

användning av vindkraft, solenergi, vågenergi,

geotermisk energi, biobränslen samt viss vattenkraft

skall vara berättigad att bli tilldelad

elcertifikat. Regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten skall få meddela

föreskrifter om vilka krav som skall ställas på

biobränslen för att produktionen av el skall

berättiga till elcertifikat.

Regeringen gör bedömningen att några ytterligare

miljökrav än de som redan finns i annan lagstiftning

inte bör införas för den certifikatberättigande

elproduktionen.

När det gäller vattenkraften föreslår regeringen

begränsningar som innebär att innehavaren av en

anläggning där el produceras med användning av

vattenkraft skall vara berättigad att bli tilldelad

elcertifikat om produktionen sker i följande typer

av anläggningar:

- en anläggning som är i drift vid utgången av

april 2003 och som har en installerad effekt som

inte är högre än 1 500 kW,

- en anläggning som har tagits ur drift före den 1

juli 2001 och som därefter tagits i drift efter

utgången av år 2002,

- en anläggning som tagits i drift första gången

efter utgången av år 2002.

Om produktionskapaciteten efter lagens

ikraftträdande ökats i en anläggning som var i drift

vid utgången av april 2003 skall den ökade

produktionen av el berättiga innehavaren att bli

tilldelad elcertifikat enligt de föreskrifter som

meddelas av regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten. Om flera småskaliga

anläggningar finns i närheten av varandra och

gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall de

anses som separata anläggningar vid tillämpningen av

lagen.

När det gäller avgränsningen av vilken

elproduktion som skall omfattas av

elcertifikatssystemet, skall det tidigare nämnda EG-

direktivet vara vägledande, sägs det i

propositionen. I dess andra artikel ges en

definition av el som är producerad med förnybara

energikällor, nämligen elektricitet som är

producerad i kraftverk där enbart förnybara

energikällor används. Den andel av elektriciteten

som produceras med förnybara energikällor i

kraftverk som även använder andra energikällor skall

också, enligt direktivet, omfattas av begreppet. I

direktivets definition av förnybara energikällor

ingår vindkraft, solenergi, geotermisk energi,

vattenkraft, vågenergi och biobränslen, som är icke-

fossila energikällor.

Ett självklart villkor för att elproduktionen

skall omfattas av elcertifikatssystemet är, enligt

regeringen, att produktionsanläggningen uppfyller

svenska miljökrav med tillståndsförfarande,

miljöprövning, individuellt fastställda

emissionsvillkor och kontrollprogram och - i

förekommande fall - gällande EG-direktiv. Det finns

inte anledning att i lagen om elcertifikat införa

ytterligare miljökrav, utöver de som följer av det

regelverk som i övrigt gäller vid elproduktion. Det

är viktigt att många producenter och olika förnybara

energislag ges möjlighet att omfattas av systemet.

Dessa omständigheter har bidragit till att

biobränsleanläggningar och all ny vattenkraft skall

omfattas av systemet, även om den nya, storskaliga

vattenkraftens betydelse i sammanhanget inte skall

överskattas, med hänsyn till den omfattande

tillståndsprövning som krävs för att nya

vattenkraftverk skall få byggas. Vid nybyggnad av

vattenkraft ställs krav på en hög ambitionsnivå

avseende miljökonsekvenser. Regeringen vill även

erinra om propositionen om svenska miljömål (prop.

2000/01:30), där det framhålls att det är av vikt

att utbyggnad av vattenkraft inte tillåts skada

värdefulla vattendrag. I den nyssnämnda

propositionen anförs vidare att utbyggnad av

vattenkraft och andra intrång i vattendrag som i

huvudsak är opåverkade inte bör ske.

Vid gränsdragningen av vilken elproduktion som

skall omfattas av elcertifikatssystemet bör två

utgångspunkter sammanvägas och vara avgörande. Såsom

nyss redovisats skall elcertifikatssystemet omfatta

sådan elproduktion som sker med användning av

förnybara energikällor. Därtill bör hänsyn tas till

om elproduktionen är kommersiellt självbärande,

eller om det finns ett stödbehov. En utgångspunkt

vid utformningen av det nya systemet är att detta

skall ersätta nuvarande stödformer. De anläggningar

för produktion av förnybar el som för närvarande är

i drift kan delas in i tre kategorier, nämligen

anläggningar utan investerings- eller driftstöd,

anläggningar med enbart investeringsstöd och

anläggningar med såväl investerings- som driftstöd.

Frågan om vilka krav som skall ställas på de

biobränslen som skall berättiga

produktionsanläggningens innehavare att bli

tilldelad elcertifikat föranleder detaljerade och

tekniskt komplicerade föreskrifter, säger

regeringen. Synen på vilka biobränslen som är

godtagbara i detta sammanhang kan även förändras

över tiden. Regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten bör därför få

meddela föreskrifter härom. Vid framtagandet av

sådana föreskrifter bör grundprincipen vara att all

elproduktion med användning av biomassa skall vara

certifikatberättigande. Regeringen avser att under

våren 2003 föreslå åtgärder för den framtida

inriktningen för avfallspolitiken och det förslaget

avses ligga till grund för bedömningen av om

elproduktion med vissa avfallsfraktioner skall vara

certifikatberättigande eller ej.

Det tidigare nämnda EG-direktivet definierar

biomassa som den biologiskt nedbrytbara fraktionen

av produkter, avfall och rester från jordbruk,

skogsbruk och närstående industrier samt den

biologiskt nedbrytbara fraktionen av industriavfall

och biologiskt avfall. Regeringens bedömning är att

enbart den energi som utvinns ur material med

biologiskt ursprung bör räknas som

certifikatberättigande, förnybar bioenergi.

Ett par remissinstanser har framfört att

elproduktion som sker med användning av torv bör

vara certifikatberättigande, sägs det i

propositionen. Utgångspunkten för regeringens

kommande bedömning blir härvidlag bl.a. EG-

direktivet och Torvutredningens betänkande Uthållig

användning av torv (SOU 2002:100) och dess

remissbehandling.

När det gäller godkännande av anläggningar

föreslår regeringen att en anläggnings innehavare

skriftligen skall ansöka om godkännande av

anläggningen hos Energimyndigheten, innan

tilldelning av elcertifikat får ske. Innehavaren av

en vattenkraftsanläggning får i det enskilda fallet

medges rätt att bli tilldelad elcertifikat under

följande förutsättningar:

- om ett myndighetsbeslut, eller föreskrifter i

annan lag eller förordning, ställer nya krav på hur

verksamheten skall bedrivas eller hur anläggningen

skall vara utformad och detta innebär att

verksamhetens ekonomiska förutsättningar ändras på

ett sådant ingripande sätt att en långsiktigt lönsam

produktion inte kan ske utan det ekonomiska stöd som

elcertifikaten utgör,

- om anläggningens innehavare i annat fall avser

att göra omfattande ombyggnader, eller andra stora

investeringar i anläggningen, och dessa är så

kostsamma att en långsiktigt lönsam produktion inte

kan ske utan det ekonomiska stöd som elcertifikaten

utgör. En sådan rätt får bara medges innehavaren av

en anläggning vars installerade effekt är högst 15

MW.

Motionen

I motion 2002/03:N7 (mp) begärs tillkännagivande i

följande fem avseenden: om att vattenkraft inte

skall berättiga till certifikat; om att torv inte

skall berättiga till certifikat; om att

skogsbränslen endast skall vara

certifikatberättigande om de kommer från s.k. FSC-

märkt skog; om att småskaligt utnyttjande av biogas

skall ingå i definitionen av biobränslen; om att en

precisering av vilka övriga biobränslen som skall

berättiga till certifikat skall underställas

riksdagen. Miljöpartiet motsätter sig varje

utbyggnad av vattenkraft, sägs det. Småskalig

vattenkraft innebär ofta en skada på naturen som är

utan all proportion till nyttan av extra el, anför

motionärerna. I princip har de inga invändningar mot

att effektivisering av befintliga vattenkraftverk

får elcertifikat för tillskottet, men detta kan

endast tillåtas efter ytterligare utredning. I ett

senare skede är det möjligt att certifikaten blir

föremål för gränsöverskridande handel, säger

motionärerna, och då vill de inte att en suddig

skrivning skall leda till en s.k. guldrusch i de

svenska vattendragen.

Torv är ett fossilt bränsle, som enligt OECD, EU

och FN:s klimatpanel (IPCC) avger koldioxid vid

förbränning, konstaterar motionärerna. De påpekar

att torvtäkter dessutom ofta innebär att stora

naturvärden förstörs. Det bör inte vara regeringen,

utan riksdagen, som bestämmer vad som är

biobränslen, anser motionärerna. Enligt

Miljöpartiets mening bör biogas ingå i

elcertifikatssystemet.

Motionärerna instämmer med följande uttalanden av

Naturskyddsföreningen i remissvaret över

Elcertifikatsutredningens betänkande: om att

skogsbränsle som skall ge certifikatberättigande

bara bör få komma från s.k. FSC-certifierat

skogsbruk; om att kraven på returbränsle måste vara

så höga att spridningen av tungmetaller och t.ex.

dioxiner inte ökar till följd av orena bränslen; om

att förbränning av avfall är en lågvärdig form av

återvinning, varför återanvändning och

materialåtervinning bör prioriteras högre. Det finns

en potential för ett ökat biobränsleuttag, inom

ramen för vad naturen tål, men det finns också en

risk för ett miljömässigt förödande uttag av

biomassa, anför motionärerna. De anser att FSC-

certifierad skog (dvs. skog som är miljöcertifierad

enligt det certifieringssystem som tillämpas av den

internationella organisationen Forest Stewardship

Council, FSC) är ett minimikrav på hållbart uttag.

Största delen av den svenska bolagsskogen är FSC-

certifierad, konstaterar motionärerna. De anser att

om FSC-certifierade skogsägare får ett ekonomiskt

försteg genom elcertifikat, bör detta leda till att

ännu mer skog certifieras, såväl i Sverige som i

länder varifrån Sverige kan importera skogsbränsle.

Vissa kompletterande uppgifter

Torvutredningen säger i sitt tidigare nämnda

betänkande beträffande klassificering av torv att

många internationella organ klassificerar torv som

ett fossilt bränsle, men att någon vetenskaplig

grund för detta inte har redovisats. Utredningen

konstaterar att torv inte kan kategoriseras som

fossilt i geologisk mening, eftersom den inte som

kol, olja och naturgas har omvandlats under tryck

och bäddats in i jordskorpan under loppet av

miljoner år. Torvresurserna nybildas kontinuerligt,

till skillnad från de fossila bränslena. Utredningen

anser att energitorven i nationella sammanhang inte

bör inordnas i något klassificeringssystem eller

hänföras till någon viss kategori, såsom

fossilt/icke fossilt eller förnybart/icke förnybart.

I stället bör det tillämpas en helhetssyn anpassad

för det sammanhang som är aktuellt, t.ex. vid

ställningstaganden till ekonomiska styrmedel som

påverkar torvens konkurrenskraft. Utredningen

förordar att torv i kommande förändringar av olika

styrmedel behandlas likvärdigt med trädbränslen, så

att konkurrensrelationerna inte förändras.

Beträffande elcertifikat anser utredningen att både

trädbränslen och torv bör berättiga till sådana.

Remisstiden för Torvutredningens betänkande utgår

den 28 mars 2003.

Företrädare för Svenska Torvproducentföreningen

har inför utskottet framfört sina synpunkter rörande

frågan om huruvida torv bör utgöra

certifkatberättigande bränsle.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag innebär alltså att el producerad

med användning av vindkraft, solenergi, vågenergi,

geotermisk energi, biobränslen och viss vattenkraft

skall utgöra certifikatberättigande elproduktion.

Denna avgränsning tar sin utgångspunkt i det

aktuella EG-direktivet. Utskottet delar regeringens

bedömning att de nämnda energikällorna skall

berättiga till elcertifikat.

När det gäller frågan om huruvida torv skall vara

berättigat till elcertifikat tar regeringen inte

direkt ställning i propositionen utan hänvisar till

bl.a. den förestående beredningen av

Torvutredningens betänkande och den nu pågående

remissbehandlingen av betänkandet.

Utskottet har övervägt frågan och kommit till

slutsatsen att torv bör berättiga till elcertifikat.

Skälen för denna slutsats är miljömässiga. Om torv

inte blir certifikatberättigande kommer torven som

bränsle i kraftvärmeverken att konkurreras ut av

kol. Effekten av en ökad kolanvändning blir ökade

miljöstörande utsläpp. Enligt utskottets bedömning

föreligger ingen risk för att torv skall tränga ut

användningen av biobränslen, eftersom torv inte

utgör något alternativ till biobränslen.

Alternativet till torv är som nämnts ökad

kolanvändning.

EG-kommissionen har, som tidigare redovisats,

nyligen gjort bedömningen att elcertifikatssystemet

- med den uppläggning som anges i propositionen - är

förenligt med EG-fördraget. Om torv skall vara

certifikatberättigande krävs en förnyad prövning av

kommissionen. Enligt utskottets mening bör

regeringen omgående göra en anmälan härom till

kommissionen. Därefter bör regeringen - senast

hösten 2003 i budgetpropositionen för år 2004 -

återkomma till riksdagen med förslag om att torv

skall utgöra elcertifikatsberättigande bränsle.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad

utskottet anfört.

I motion 2002/03:N7 (mp) framförs, som redovisats,

en rad synpunkter på vilka energikällor som skall

vara certifikatberättigande och farhågor för att

icke önskvärda miljöeffekter kommer att uppstå,

t.ex. när det gäller vattenkraft. Enligt utskottets

mening finns det inte fog för dessa farhågor. Som

sägs i propositionen är det självklart att samma

strikta miljökrav - med tillståndsförfarande,

miljöprövning, emissionsvillkor och kontrollprogram

- som gäller för närvarande också skall gälla den

certifikatberättigande elproduktionen.

Det är inte heller lämpligt - som föreslås i

motionen - att riksdagen skulle besluta om

preciserade krav på vilka biobränslen som skall vara

certifikatberättigande. Den modell som regeringen

föreslår och som innebär att regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, Energimyndigheten får

fatta beslut är enligt utskottets mening mer

flexibel och därmed mer ändamålsenlig.

Utskottet avstyrker med det sagda den nyssnämnda

motionen i berörda delar.

Kvotplikten

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör - med vissa ändringar - anta

regeringens förslag avseende kvotplikten.

Utskottet föreslår att även träskiveindustrin

- förutom de i lagen angivna industrigrenarna

inom den elintensiva industrin - skall

undantas från kvotplikten. Vidare föreslår

utskottet vissa förtydliganden avseende vilka

näringsgrenar som bör avses med de i lagen

angivna industrigrenarna cementindustri och

gruvindustri. Jämför reservation 7 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår att det skall införas en

skyldighet för elanvändare eller företrädare för

dessa att senast den 1 april varje år inneha

elcertifikat i förhållande till den egna

förbrukningen av el, en s.k. kvotplikt. Kvotplikten

skall hanteras av följande kategorier:

- elleverantörer, som sålt el till elanvändare som

inte själva hanterar sin kvotplikt,

- elanvändare, som förbrukat el som de själva

producerat, importerat eller köpt direkt från den

nordiska elbörsen,

- elanvändare i den s.k. elintensiva industrin,

- elanvändare som själva vill hantera sin

kvotplikt.

Om flera elleverantörer sålt el till samma

elanvändare, och elanvändaren inte själv skall

hantera kvotplikten för denna el, skall var och en

av leverantörerna hantera kvotplikten för den el de

sålt till elanvändaren. En elleverantör som hanterar

kvotplikten för en elanvändare skall ha rätt att av

elanvändaren ta ut ersättning för den tjänst som

detta innebär. En sådan ersättning skall särskilt

specificeras vid faktureringen till elanvändaren.

Regeringen föreslår vidare att de som skall

hantera kvotplikten skall registreras hos

Energimyndigheten efter egen, skriftlig anmälan.

Elleverantörer, elanvändare som förbrukat el som de

själva producerat, importerat eller köpt från den

nordiska elbörsen samt elanvändare i den s.k.

elintensiva industrin skall anmäla sig för

registrering senast två veckor efter den tidpunkt då

kvotplikten inträtt. Elanvändare i övrigt som själva

vill hantera kvotplikten får anmäla sig för

registrering. En sådan anmälan skall göras senast

den 1 oktober året före det år som kvotplikten avser

och kan gälla ett eller flera kalenderår. Om en

registreringsavgift inte kommit in till myndigheten

senast den 1 oktober skall anmälan om registrering

avvisas. Om en registrering redan skett, skall i

stället registreringen upphävas.

Beträffande kvotpliktiga som underlåtit att anmäla

sig för registrering föreslår regeringen att om

Energimyndigheten har en välgrundad anledning att

anta att någon är en sådan kvotpliktig som självmant

skall anmäla sig för registrering - och denne

underlåtit att göra det - får myndigheten även utan

anmälan registrera denne. Den som berörs av åtgärden

skall beredas tillfälle att yttra sig innan en sådan

registrering sker.

Den som hanterar kvotplikten skall senast den 1

mars varje år lämna en deklaration över den

elförbrukning som skall ligga till grund för

beräkningen av kvotplikten. Även sådan el som

undantas från kvotplikten, s.k. förlustel, frikraft

och hjälpkraft skall deklareras, liksom den el som

förbrukats i tillverkningsprocessen i elintensiv

industri. Deklarationen skall även innehålla en

uppgift om det antal elcertifikat som skall

annulleras på den deklarationsskyldiges

certifikatkonto den 1 april samma år. En elanvändare

som producerar el med användning av förnybara

energikällor för egen förbrukning i en anläggning

vars produktion inte är timmätt skall - om

elanvändaren önskar tillgodoräkna sig den

produktionen för att fullgöra sin kvotplikt -

särskilt ange detta i deklarationen. Deklarationerna

skall inges till Energimyndigheten. Den kvotpliktige

skall vara skyldig att se till att det genom

räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt finns

underlag för denna deklarationsskyldighet. Sådana

handlingar skall bevaras i sju år efter utgången av

det år då deklarationsskyldigheten förelåg.

Om den som är deklarationsskyldig inte lämnar

deklarationen i tid eller om den är ofullständig får

Energimyndigheten förelägga den berörde att lämna

deklaration eller att göra de kompletteringar som

behövs. Myndigheten skall få förelägga den som är

deklarationsskyldig att lämna uppgifter, visa upp

handlingar eller ge in kopior av handlingar som

behövs för att kontrollera att uppgifterna i en

deklaration är riktiga. Ett sådant föreläggande

skall få förenas med vite.

Svenska kraftnät skall den 1 april varje år på ett

certifikatkonto annullera det antal elcertifikat som

kontohavaren angivit i sin deklaration till

Energimyndigheten. En sådan annullering får dock

inte gälla elcertifikat som pantsatts, utmätts,

belagts med kvarstad eller blivit föremål för

betalningssäkring enligt registrering på kontot

eller som överlåtits enligt en preliminär

registrering på kontot. Elanvändare som producerar

el från förnybara energikällor för egen förbrukning

i en anläggning vars produktion inte är timmätt får

fullgöra sin kvotplikt, eller del av den, genom att

tillgodoräkna sig denna produktion.

Regeringen föreslår följande undantag vid

beräkningen av kvotplikten:

- el som matats in på det elektriska nätet i syfte

att upprätthålla nätets funktion, s.k. förlustel,

- el som av en leverantör har levererats till en

förbrukare utan ersättning i enlighet med ett avtal

om intrångsersättning, s.k. frikraft, och där

leveransen sker vid en lägre effekt än 50 kW,

- el som förbrukas i tillverkningsprocessen i

stål- och metallverk, massa- och pappersindustrin,

baskemikalieindustrin, gruvindustrin,

cementindustrin och petroleumraffinaderier,

- el som en elanvändare själv producerat och

förbrukat, om produktionsanläggningens generator har

en märkeffekt om högst 50 kW,

- el som har förbrukats i produktionen av el, s.k.

hjälpkraft.

Beträffande kvotens utveckling över tiden föreslår

regeringen att kvotplikten för en elanvändare skall

omfatta det antal elcertifikat i förhållande till

elanvändarens förbrukning av el som framgår av

följande tabell. Antalet certifikat den kvotpliktige

skall inneha den 1 april varje år bestäms för varje

år till ett visst antal certifikat genom avrundning

till närmaste heltal, dock lägst ett. Om en

elanvändares kvotplikt hanteras av en elleverantör

skall elanvändarens förbrukning av el anses motsvara

den mängd el för vilken elanvändaren fakturerats av

leverantören. Detsamma skall gälla när elanvändaren

själv hanterar sin kvotplikt.

----------------------------------------------------

År för vilket kvotplikt Antal elcertifikat

skall per levererad

fullgöras eller förbrukad MWh

----------------------------------------------------

2003

0,074

2004

0,081

2005

0,104

2006

0,126

2007

0,141

2008

0,153

2009

0,160

2010

0,169

----------------------------------------------------

Regeringen gör bedömningen att en översyn av de

framtida kvotnivåerna bör göras vartannat år med

start år 2004. Med hänsyn till kravet på stabilitet

bör omprövningen vid dessa tillfällen inte omfatta

det nästkommande året. I samband med dessa

omprövningar bör möjligheten övervägas att höja

ambitionsnivån när det gäller målet för den framtida

förnybara elproduktionen. År 2004 utgör också en

kontrollstation för den tidigare nämnda

klimatpropositionen, vilket kan få stor betydelse

för den framtida inriktningen.

Regeringens lämnar också förslag om att en

certifikatberättigad producent under åren 2004-2008

till ett fast pris, garantipris, skall kunna lösa in

de elcertifikat som producenten tilldelats det

föregående kalenderåret. Inlösen skall ske fr.o.m.

den 30 april t.o.m. den 30 juni hos

Energimyndigheten. De priser som skall gälla per

certifikat framgår av följande tabell:

----------------------

År Pris (kr)

----------------------

2004 60

2005 50

2006 40

2007 30

2008 20

----------------------

Motionerna

I motion 2002/03:N374 (s) begärs ett tillkännagivande om

att regeringen skall tillse att hushållen inte drabbas av

kraftigt höjda elkostnader med anledning av

elhandelsföretagens administration av elcertifikaten.

Administration och debitering medför fasta kostnader som

är oberoende av om kunden har stor eller liten

elförbrukning, säger motionärerna. De anser att risken

därmed är uppenbar att de små elanvändarna, såsom

hushållen, kommer att drabbas av kraftiga prishöjningar på

grund av elhandelsföretagens administrationskostnader, som

skall fördelas på förhållandevis få kilowattimmar.

Effekten kan bli att hushållen kommer att betala mer för

administrationen än vad de betalar för elcertifikaten,

befarar motionärerna.

Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om att

eventuella undantag för kvotplikt till elintensiv industri

skall ställas i relation till pågående utredningar -

Skattenedsättningskommittén, FlexMex2-utredningen och den

aviserade förändringen av kraft- och

fjärrvärmebeskattningen, så att den elintensiva industrin

inte får oskäliga skattelättnader, anförs det i motion

2002/03:N7 (mp). Den elintensiva industrin är inget

homogent block, utan innefattar modern och starkt

föråldrad industri, industri som har stora möjligheter att

minska sin elanvändning och industri som har små sådana

möjligheter samt industri med stor betydelse för ekonomi,

sysselsättning och välfärd och industri med dåliga

förutsättningar för överlevnad, säger motionärerna. De

anser att det är just i den elintensiva industrin som

elcertifikaten skulle kunna ge påtagliga effekter. Om

priset stiger med 1 öre per kWh, påverkar det inte

hushållen särskilt mycket, men om priset höjs med 1 öre

per kWh i den elintensiva industrin motsvarar det en

höjning med 5-10 %, anför motionärerna. De menar att det

kommer att leda till en översyn av elförbrukningen, med

goda möjligheter till kostnadsbesparingar. Att undanta

skogsindustrin från kvotplikt anses särskilt omotiverat,

då både tillverkning av kemisk massa och återvinningsmassa

sägs ha goda förutsättningar att ge ett överskott av

certifikatberättigande el. Att undanta

petroleumraffinaderier från kvotplikt står i

motsatsställning till principen om att förorenaren betalar

och gör det svårare för Sverige att klara det klimatmål

som riksdagen antog år 2002, säger motionärerna. De anser

att elcertifikatsfrågan inte kan ses isolerad och att det

inte får bli så att de stora, enligt motionärerna ofta

kraftigt miljöstörande, elförbrukarna får allt billigare

el, medan hushållskunder får allt dyrare el. Det samlade

resultatet av tidigare nämnda pågående utredningsarbeten

bör vara att svensk industri har ungefär samma elpriser

och villkor som konkurrenterna, anför motionärerna.

I motionen berörs också - dock utan formellt yrkande i

saken - frågan om vem som skall hantera kvotplikten.

Motionärerna anser att det bör utredas om nätbolagen i

förenklande syfte kan hantera kvotplikten i stället för,

som regeringen föreslår, elanvändarna. Ett problem med

elcertifikaten är att de är krångliga och kommer att bidra

till att elräkningarna blir ännu svårbegripligare än för

närvarande, möjligen också till att förnybar energi

upplevs som ytterligare ett sätt för elproducenterna att

ta ut högre priser från hushållen, menar motionärerna. De

befarar att krångel och ökade kostnader för administration

av elcertifikaten kan komma att leda till en ytterligare

minskad vilja att byta elleverantör. Nätbolagen bör kunna

hantera elcertifikaten enklare och billigare än

elanvändarna och de står dessutom under Energimyndighetens

tillsyn, anför motionärerna.

I motion 2002/03:N348 (mp) föreslås ett tillkännagivande

om behovet av översyn och justering av kvotnivåer inom

elcertifikatssystemet. Den viktigaste faktorn för att,

inom certifikatssystemets ramar, skapa de stabila

ekonomiska förutsättningar som krävs för att främja

investeringar är att priset på certifikaten hamnar på en

nivå som gör investeringar lönsamma, anför motionärerna.

De anser att det är mycket tveksamt om detta är fallet i

regeringens förslag. Regeringen bör därför omedelbart se

över kvotnivåer och snarast möjligt genomföra de

justeringar som krävs för att investeringar skall komma i

gång, säger motionärerna.

Även i motion 2002/03:N339 (mp) tas frågan om en höjning

av kvotnivåerna upp. Motionären refererar till ett

tidigare påpekande av Miljöpartiet om att kvotnivån i det

föreslagna elcertifikatssystemet ligger väsentligt under

de krav som ställs i det aktuella EG-direktivet. För

Sveriges del innebär EG-direktivet krav på en ökning av

årsproduktionen av el från förnybara energikällor med ca

25 TWh, säger motionären. Han framhåller att de föreslagna

kvoterna ligger runt hälften av detta och anser att en

uppgradering av kvoterna till en nivå som motsvarar EG-

direktivet måste göras snarast.

Vissa kompletterande uppgifter

De i detta avsnitt aktuella motionerna tar upp tre olika

frågor, nämligen undantag från kvotplikten för vissa

elintensiva industrier, risken för höjda elkostnader för

hushållen och kvotnivåerna.

När det gäller den förstnämnda frågan sägs i

propositionen (s. 100) att den s.k. elintensiva industrin,

som omfattar ett sextiotal företag i landet, representerar

en ansenlig del av den totala elförbrukningen.

Elförbrukningen i dessa företag uppgick till ca 39 TWh av

totalt 150 TWh år 2001. Regeringen föreslår att den el som

förbrukas i tillverkningsprocessen i den elintensiva

industrin skall vara helt undantagen från kvotplikt.

Däremot skall den el som dessa företag förbrukar i kontor,

lager och andra utrymmen omfattas av kvotplikten. Mängden

el som förbrukas i tillverkningsprocesserna i den

elintensiva industrin måste dock komma till

Energimyndighetens kännedom, så att myndigheten kan göra

en korrekt bedömning av kvotpliktens storlek i det

enskilda fallet. Eftersom företagen i den elintensiva

industrin kommer i åtnjutande av den fördel som undantaget

innebär, är det rimligt att de får ett ansvar för att

hantera kvotplikten för hela sin förbrukning av el.

Regeringen anser att företagen i den elintensiva industrin

skall hantera kvotplikten för hela sin förbrukning av el.

I propositionen (s. 110) sägs vidare beträffande den

elintensiva industrin att kostnader motsvarande dem som

kvotplikten medför för svenska företag för närvarande

saknas i flertalet av dessa företags konkurrentländer. Att

ålägga dessa branscher kvotplikt skulle kunna få till

följd att de berörda företagen flyttar sin verksamhet till

andra länder, som har ett lägre kostnadstryck och lägre

miljökrav än Sverige. Det är därtill de branscher som

förbrukar mycket el som drabbas hårdast av kvotplikten,

eftersom den baseras på elförbrukningen. Med detta som

utgångspunkt anser regeringen att det är motiverat att

dessa branscher skall undantas. Undantaget bör dock

begränsas till att omfatta endast de processer som är

specifika för dessa företag när det gäller förbrukningen

av el. Således bör endast den el som förbrukas i

tillverkningsprocesserna i dessa företag undantas från

kvotplikten. Regeringen föreslår alltså att den el som

förbrukas i tillverkningsprocessen i den elintensiva

industrin inte skall beaktas vid beräkningen av

kvotplikten. När det gäller sådan förbrukning som hänför

sig till kontor, lager och andra utrymmen skall den,

liksom annan elförbrukning, däremot omfattas av

kvotplikten.

För närvarande sker, som tidigare nämnts, en översyn av

reglerna för nedsättning av energiskatter för vissa

sektorer (dir. 2001:29). Skattenedsättningskommitténs

huvuduppgift är att utreda utformningen av regler för

nedsättning av skatt på energi inom sektorer som är

utsatta för internationell konkurrens. Den skall också

utreda förutsättningarna för en annan avgränsning av

området för energiskattenedsättning för de

konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller för

närvarande. Kommittén väntas slutföra sitt arbete under

våren 2003. När detta arbete har slutförts finns

förutsättningar att göra en helhetsbedömning av de

framtida villkoren för den elintensiva industrin med

avseende på den samlade belastningen av skatter, avgifter

och kvotplikt. En sådan översyn kan göras i samband med

den kontrollstation för klimatpolitiken som skall

genomföras år 2004. Om liknande system införs i andra

länder, och som innebär att industrin där åläggs en

kvotplikt, bör naturligtvis denna kategori inte längre

undantas, säger regeringen.

Till den elintensiva industrin hör företag inom stål-

och metallverk, massa- och pappersindustrin,

baskemikalieindustrin, gruvindustrin, cementindustrin och

petroleumraffinaderier, sägs det i propositionen. För en

närmare definition av vilken industri som i dessa

sammanhang skall anses vara elintensiv har Statistiska

centralbyråns klassificering efter s.k. SNI-koder (svensk

näringsgrensindelning) varit vägledande. Dessa anges i

propositionen vara 131 (järnmalmsgruvor), 132 (andra

metallmalmsgruvor), 2111 (massaindustri), 2112 (pappers-

och pappindustri), 241 (baskemikalieindustri), 271-273

(järn- och stålverk) och 274 och 275 (andra metallverk;

gjuterier), 265 (cementindustri och kalkbruk) samt 232

(petroleumraffinaderier).

Näringsminister Leif Pagrotsky besvarade i januari 2003

en fråga (fr. 2002/03:461) av Ulla Löfgren (m) om vilka

åtgärder näringsministern avser att vidta för att

träfiberindustrin skall undantas från kvotplikten.

Frågeställaren hänvisar till att det i Sverige finns två

företag i träfiberindustrin och att processen för

framställning av träfiberskivor i princip är densamma som

vid framställning av papper. Energiåtgången för

framställning av träfiberskivor är 1 MWh per ton board,

varför industrin anses böra klassificeras som elintensiv.

Om inte träfiberindustrin (med SNI-kod 20203) undantas

från kvotplikten sägs risken vara överhängande att Sverige

blir utan egen tillverkning av board och att därmed flera

arbetstillfällen försvinner. I sitt svar redovisade

näringsministern att en utgångspunkt för det föreslagna

elcertifikatssystemet är att kostnaderna för den

tillkommande elproduktionen skall belasta dem som använder

el. De kostnader som kvotplikten medför för svenska

företag saknas för närvarande i flertalet av dessa

företags konkurrentländer, varför ett åläggande av

kvotplikt för de berörda branscherna skulle kunna få till

följd att företagen flyttar sin verksamhet till andra

länder med ett lägre kostnadstryck, sade näringsministern.

Det angavs därför vara motiverat att undanta vissa

branscher från kvotplikt för den del av elektriciteten som

förbrukas i tillverkningsprocessen. När det gäller de

föreslagna undantagen från kvotplikt redovisade

näringsministern att regeringens förslag bygger dels på

Elcertifikatutredningens betänkande (SOU 2001:77),

departementspromemorian Lag om elcertifikat (Ds 2002:40)

samt remissinstansernas synpunkter och förslag, dels på

det arbete som bedrivs inom Näringsdepartementet rörande

s.k. långsiktiga avtal med energiintensiv industri. Han

sade sig vara medveten om att avgränsningsproblem alltid

kan förekomma och att regeringen avser att noga följa

utvecklingen av det föreslagna certifikatssystemet,

inklusive frågan om industrin och dess kvotplikt. Han

hänvisade också till att i elcertifikatspropositionen

anförs att regeringen, då Skattenedsättningskommittén har

presenterat sitt förslag, avser att göra en

helhetsbedömning av de framtida villkoren för elintensiv

industri med avseende på den samlade belastningen av

skatter, avgifter och kvotplikt. I detta sammanhang kan

givetvis även avgränsningar prövas.

När det gäller den andra frågan som tas upp i ett par av

de här aktuella motionerna - risken för höjda elkostnader

för hushållen - kan noteras att frågan behandlas i

propositionen (s. 97). Där redovisas att

Elcertifikatutredningen övervägde ett antal olika

lösningar, med utgångspunkt att finna en väldefinierad och

relativt begränsad krets av aktörer, som har

förutsättningar att hantera kvotplikten på ett

professionellt sätt. Utredningen har analyserat

möjligheten att låta nätägare, balansansvariga eller

elleverantörer hantera kvotplikten för de elanvändare som

inte själva kommer att göra det. Nätföretagen är enligt

ellagen skyldiga att mäta och rapportera den mängd el som

de tar emot och distribuerar. De har också en

affärsrelation till slutkunderna och skulle därmed kunna

debitera kostnaden för att hantera kvotplikten i samband

med att de fakturerar nätavgiften. Nätföretagen, vilka är

ca 200 till antalet, är emellertid enligt lag förbjudna

att ägna sig åt handel med el, utom för den el som avses

täcka förlusterna i nätet, och de sysslar uteslutande med

transmission och distribution av elektrisk kraft. Någon

särskild kompetens att hantera omsättningen av

elcertifikat torde normalt inte finnas i sådana företag.

Nätföretagen har dessutom ett legalt monopol, vilket

innebär att de avgifter dessa debiterar sina kunder

omfattas av Nätmyndighetens tillsyn. Det vore således inte

lämpligt att utse dem att hantera kvotplikten.

Elleverantörerna är lätta att identifiera och är så

många, ca 130 stycken, att en marknad för elcertifikaten

har förutsättningar att uppstå. De har en vana vid handel

med el, vilken i vissa avseenden liknar handel med

värdepapper. Cirka ett tiotal av dessa har dessutom

Finansinspektionens tillstånd att bedriva

värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse. Elleverantörerna står i ett

avtalsförhållande till elanvändarna, vilket innebär att de

har information om sina kunders förbrukning och en

möjlighet att debitera kostnaden för tjänsten att hantera

elkundernas kvotplikt. Elleverantörerna agerar, till

skillnad från nätföretagen, på en konkurrensutsatt

marknad. Den avgift som elleverantören debiterar kunden

kommer därför att utsättas för konkurrenstryck, varför en

särskild reglering och därav följande tillsyn av priset

kan undvikas. Några avgörande nackdelar med att låta

elleverantörerna hantera kvotplikten har dessutom inte

framkommit. Vid en samlad bedömning delar regeringen

Elcertifikatutredningens slutsats, att det är mest

ändamålsenligt att utforma systemet så att

elleverantörerna skall hantera kvotplikten i den

utsträckning elanvändarna inte själva gör det.

När det slutligen gäller den tredje frågan - höjden på

kvotnivåerna - som tas upp i ett par av de här aktuella

motionerna är enligt Näringsdepartementet de kvotnivåer

som föreslås i regeringens förslag till lag om

elcertifikat baserade på en ambitiös men realistisk

bedömning av hur mycket ny produktionskapacitet som är

möjlig att nå på den tidsperiod det är frågan om, dvs.

åren 2003-2010. I propositionen (s. 115) sägs att den

framtida utvecklingen av såväl elanvändningen som den

förnybara elproduktionen är förknippad med viss osäkerhet.

Regeringen avser därför att noga följa systemets

utveckling och dess effekter på produktionen av förnybar

el. Denna produktion är även beroende av den övriga

utvecklingen på miljöområdet. Regeringen kommer som

tidigare beskrivits att göra en översyn av kvotnivåerna

vartannat år med start år 2004, en översyn som med hänsyn

till kravet på stabilitet inte kommer att omfatta en

justering av kvoterna det nästkommande året. Omprövningen

år 2004 kommer att avse kvotplikten för åren 2006-2010. År

2004 utgör också en kontrollstation för

klimatpropositionen, vilket kan få betydelse för denna

utvärdering. I samband med dessa omprövningar kommer också

möjligheten till en höjning av ambitionsnivån att

övervägas, med syfte att ytterligare öka ambitionen i

införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft, så

att detta kraftslag bidrar på en nivå som är förenlig med

statsmakternas ambition att kraftfullt satsa på

vindkraften, sägs det i propositionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens förslag om

vilka kategorier som skall hantera kvotplikten.

När det gäller det undantag från kvotplikten som skall

gälla för den elintensiva industrin anser utskottet dock

att det behövs vissa justeringar i regeringens förslag.

Dels behöver det göras ett tillägg till den aktuella

bestämmelsen (4 kap. 2 § 3.), dels bör några

förtydliganden av allmän- och specialmotiveringarna i

propositionen göras. I den nyssnämnda bestämmelsen sägs

att vid beräkning av kvotplikten avses inte el som

förbrukats i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk

eller i massa- och pappersindustrin,

baskemikalieindustrin, gruvindustrin, cementindustrin

eller i petroleumraffinaderier.

Det tillägg till bestämmelsen som utskottet anser

behöver göras avser trä-skiveindustrin. Det har nämligen

under utskottets beredningsarbete framkommit att denna

industri arbetar under likartade villkor som massa- och

pappersindustrin vad avser elförbrukning i

tillverkningsprocessen. Träskiveindustrin tillhör samma

förädlingskedja som massa- och pappersindustrin, och

tillverkningsprocesserna är likartade. Företagen inom

träskiveindustrin är också utsatta för ett likartat

konkurrenstryck från företag i andra länder där

motsvarande kvotplikt för närvarande saknas. Utskottet

föreslår sålunda att riksdagen skall göra ett tillägg till

den aktuella bestämmelsen på så sätt att ordet

"träskiveindustrin" läggs till efter orden "massa- och

pappersindustrin". Utskottets förslag framgår av bilaga 3.

Den andra förändringen avser förtydliganden av allmän-

och specialmotiveringarna i propositionen. I dessa sägs

(s. 111 och s. 176) att när det har gällt att bestämma

vilka näringsgrenar som skall omfattas av den aktuella

bestämmelsen har Statistiska centralbyråns klassificering

enligt svensk näringsgrensindelning (SNI) varit

vägledande. I propositionen anges att följande

näringsgrenar skall undantas från kvotplikt (SNI-koder

inom parentes): järnmalmsgruvor (131), andra

metallmalmsgruvor (132), massaindustri (2111), pappers-

och pappindustri (2112), baskemikalieindustri (241), järn-

och stålverk (271-273), andra metallverk samt gjuterier

(274 och 275), cementindustri och kalkbruk (265) samt

petroleumraffinaderier (232).

Utskottets beredning av ärendet har dock givit vid

handen att några näringsgrenar som borde ha angivits i

allmän- och specialmotiveringarna inte har medtagits,

trots att de enligt gängse språkbruk inbegrips i de

industrigrenar som anges i den aktuella bestämmelsen. Det

rör sig om näringsgrenen Kalk, gipssten och dolomit (med

SNI-kod 141.2) som enligt vedertaget språkbruk bör

inräknas under ordet cementindustri i lagtexten. Vidare

gäller det näringsgrenarna Brott för kemiska mineral (143)

och Övrig gruv- och utvinningsindustri (145), som bör

inräknas under ordet gruvindustri i lagtexten. Vid

tillämpningen av den aktuella bestämmelsen bör beaktas vad

utskottet anfört. Beträffande träskiveindustrin som

utskottet föreslår skall tillföras den aktuella

bestämmelsen bör också ett förtydligande göras. Den

aktuella näringsgrenen, benämnd Industri för fanér och

träbaserade skivor, har SNI-koden 202.

Utskottet har också gjort en bedömning av huruvida de

föreslagna förändringarna är av den karaktären att

notifiering till EG-kommissionen erfordras. Eftersom det

inte är fråga om något statligt stöd till företagen inom

de berörda näringsgrenarna anser utskottet att det inte

finns något behov av notifiering.

I detta sammanhang kan nämnas att det i den här aktuella

motionen 2002/03:N7 (mp) har framförts synpunkter på att

de föreslagna undantagen skall begränsas. Utskottet vill

härvid erinra om att det rör sig om en relativt kort

tidsperiod på 1-2 år, innan - som sägs i propositionen -

regering och riksdag kommer att få tillfälle att göra en

helhetsbedömning av de framtida villkoren för den

elintensiva industrin med avseende på belastningen av

skatter, avgifter och kvotplikt. En sådan översyn kan

göras efter remissbehandlingen av

Skattenedsättningskommitténs betänkande, som skall

avlämnas våren 2003, och i samband med 2004 års

kontrollstation för klimatpolitiken.

Beträffande frågan om risken för höjda elkostnader för

hushållen till följd av elcertifikatssystemet, som tas upp

i motionerna 2002/03:N374 (s) och 2002/03:N7 (mp), vill

utskottet erinra om att avgiften för tjänsten att hantera

kvotplikten skall specificeras på kundernas elräkningar.

Detta möjliggör för kunden att ta ställning till om någon

annan elleverantör kan tillhandahålla tjänsten på bättre

villkor. Kostnaden är alltså konkurrensutsatt. Utskottet

har i det föregående framhållit att det är angeläget att

regeringen och de berörda myndigheterna noga följer hur

elcertifikatssystemet kommer att fungera i praktiken.

Skulle problem uppstå av det slag som berörs i motionerna,

utgår utskottet från att regeringen agerar.

När det gäller frågan om höjden på kvotnivåerna, som

berörs i motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339

(mp), anser utskottet att de förslag som regeringen lägger

fram är väl avvägda. Som sägs i propositionen avser

regeringen att noga följa systemets utveckling och dess

effekter på produktionen av förnybar el. Regeringen

aviserar att en översyn av kvotnivåerna skall göras

vartannat år med start år 2004, varvid omprövningen år

2004 kommer att avse åren 2006-2010. År 2004 skall också,

som nämnts, genomföras en uppföljning av klimatpolitiken,

vilket kan få betydelse för utvärderingen. I samband med

dessa omprövningar kommer möjligheten till en höjning av

ambitionsnivån att övervägas, med syfte att öka ambitionen

i införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i här berörd del, dock med den ändring av

den aktuella bestämmelsen och den precisering av vilka

näringsgrenar som skall undantas från kvotplikten som

utskottet föreslagit. De tre här aktuella motionerna

avstyrks samtidigt i berörda delar.

Kvotpliktsavgifter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om

kvotpliktsavgifter. Utskottet finner förslaget väl

avvägt. Jämför reservation 8 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår att den som hanterar kvotplikten skall

till staten betala en särskild avgift, en s.k.

kvotpliktsavgift, i följande fall:

- om den berörde i sin deklaration angivit ett mindre

antal elcertifikat än som omfattas av kvotplikten,

- i annat fall om det antal elcertifikat som omfattas av

kvotplikten enligt en deklaration inte kunnat annulleras

på certifikatkontot.

Avgiften per certifikat som omfattas av kvotplikten och

som skulle ha annullerats föreslås uppgå till 150 % av det

volymvägda medelvärdet av certifikatspriset under perioden

fr.o.m. den 1 april föregående år t.o.m. den 31 mars

påföljande år. För elcertifikat som skulle ha annullerats

åren 2004 och 2005 föreslås kvotpliktsavgifterna uppgå

till högst 175 kr respektive 240 kr per certifikat.

Kvotpliktsavgiften skall utgöra ett incitament att köpa

elcertifikat och att därmed varje år den 1 april inneha

ett tillräckligt antal elcertifikat i förhållande till den

förbrukning av el som kvotplikten beräknas på, säger

regeringen. För att utgöra ett incitament att fullgöra

kvotplikten, bör kvotpliktsavgiften sättas i relation till

certifikatspriset och vara högre än detta pris. För att få

en rättvisande bild av priset på elcertifikaten under hela

det år som föregår tidpunkten då certifikaten skall

annulleras, bör ett volymvägt medelvärde av de belopp som

betalats för alla sålda certifikat under året tillämpas.

Att bestämma kvotpliktsavgiften till 150 % av detta

medelvärde innebär en avvägning mellan syftet att förmå

dem som hanterar kvotplikten att fullgöra sin kvotplikt

och konsumentintresset att certifikatspriset inte tillåts

att skjuta i höjden. Med en kvotpliktsavgift som relateras

till medelvärdet av certifikatspriset blir gränsen

flytande. Därigenom minskas risken för att

kvotpliktsavgiften i sig blir styrande för priset på

elcertifikaten, särskilt för den inledande handeln under

året. En effektiv prisbildning kommer att innebära att

certifikatspriset kommer att följa det jämviktspris som

uppstår mellan utbud och efterfrågan av certifikaten.

Att väsentligt höja eller sänka kvotpliktsavgiften kan

få oväntade och ogynnsamma konsekvenser för andra delar i

certifikatssystemet, anför regeringen. Ett avgiftstak ger

en entydig prisinformation till marknaden, vilket kan

medföra att det blir styrande för prisbildningen på

elcertifikaten, dvs. att priset på certifikaten styrs in

mot taket. Risken för att detta sker torde vara större om

taket ligger nära marginalpriset för elcertifikaten än om

avståndet dem emellan är större. Elcertifikatutredningen

hade föreslagit ett tak på 200 kr per elcertifikat för

perioden 2003-2008. Regeringen anser att det inte finns

några starka skäl att kraftigt avvika från utredningens

förslag. Det nya för systemet innebär dock en ökad

prisrisk för elleverantörerna under det första året, då

priset på certifikaten är helt okänt och det ännu inte

finns någon historisk prisbildning att använda som

utgångspunkt. För att minska denna prisrisk har regeringen

bedömt att en sänkning av taket till 175 kr för år 2004

kan vara rimlig. För att kompensera för denna sänkning

anser regeringen att taket bör uppgå till 240 kr för år

2005. Regeringens bedömning är att dessa förändringar av

taknivån inte skall påverka möjligheten att öka

användningen av förnybar el i en sådan utsträckning att

kvotutvecklingen inte uppfylls. I takt med att kvoten höjs

och certifikatspriset stiger finns dock enligt regeringens

bedömning en ökad risk för att taket med tiden kommer att

vara styrande för prisbildningen på certifikaten. Denna

risk förstärks också av den osäkerhet som råder när det

gäller framtida produktionskostnader för förnybar

elproduktion. Av detta skäl föreslår regeringen att takets

giltighetstid begränsas till åren 2004 och 2005.

Regeringen kommer att noga följa takets prisstyrande

inverkan, och i samband med den omprövning av kvotens

storlek som planeras till år 2004 kommer behovet av en

förlängning och eventuell förändring av takets utformning

att övervägas.

Regeringen föreslår vidare att Energimyndigheten senast

den 1 september varje år skall fatta beslut om eventuell

kvotpliktsavgift. Om Energimyndigheten inte fattat beslut

om kvotpliktsavgift inom den angivna tiden, har

skyldigheten att betala kvotpliktsavgift för det

föregående kalenderårets förbrukning av el förfallit. Om

den som hanterar kvotplikten i sin deklaration lämnat

oriktiga eller vilseledande uppgifter av betydelse för

kvotpliktens omfattning, får Energimyndigheten fatta

beslut om kvotpliktsavgift eller ändra ett tidigare beslut

om kvotpliktsavgift även efter den 1 september. Sådana

beslut skall dock inte få meddelas efter utgången av det

femte året efter det kalenderår då ett korrekt beslut

skulle ha fattats.

Motionerna

I de två motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339

(mp) begärs att riksdagen skall anmoda regeringen att se

över och höja kvotpliktsavgifterna. En viktig faktor för

att, inom elcertifikatssystemets ramar, skapa de stabila

ekonomiska förutsättningar som krävs för att främja

investeringar är att se till att priset på certifikaten

hamnar på en nivå som gör investeringar lönsamma, anför

motionärerna.

Utskottets ställningstagande

Kvotpliktsavgiften skall utgöra ett incitament att köpa

elcertifikat och varje år (den 1 april) inneha ett

tillräckligt antal elcertifikat i förhållande till den

förbrukning av el som kvotplikten beräknas på. Enligt

utskottets mening är regeringens förslag till

kvotpliktsavgifter väl avvägt.

I de två motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339

(mp) förordas en översyn och höjning av

kvotpliktsavgifterna. Som sägs i propositionen avser

regeringen att noga följa de för åren 2004 och 2005

föreslagna pristakens prisstyrande inverkan. I samband med

den tidigare nämnda, planerade omprövningen av kvotens

storlek år 2004 kommer regeringen att överväga behovet av

en förlängning och eventuell förändring av takets

utformning. Något behov av ett uttalande av riksdagen kan

utskottet därmed inte se.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i

här berörd del och avstyrker de båda motionerna i

motsvarande delar.

Förslagen om elcertifikatssystemet i

övrigt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om

elcertifikatssystemet i de delar som inte har

behandlats i det föregående.

Inledning

I detta avsnitt redovisas regeringens förslag och

bedömningar avseende de delar av elcertifikatssystemet som

inte föranlett några motionsyrkanden.

Propositionen

Mätning och rapportering

Regeringens bedömning är att flertalet av de anläggningar

som producerar el med användning av förnybara energikällor

torde vara direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät

och tillämpa timmätning av produktionen. Rapporteringen

till Svenska kraftnät sker dock i samlad form. Därför

behövs det regler för att kunna härleda från vilken

produktionsanläggning elektriciteten kommer och för att

tilldelningen av elcertifikat skall kunna ske löpande.

Regeringen föreslår att innehavare av

certifikatberättigande anläggningar som inte är direkt

anslutna till koncessionspliktiga elnät skall, för att

tilldelas elcertifikat, själva mäta och rapportera mängden

producerad el till Svenska kraftnät. Elproduktionen i

samtliga anläggningar som skall omfattas av

elcertifikatssystemet skall mätas genom s.k. timmätning.

Om endast en del av elproduktionen i en anläggning

berättigar till elcertifikat, skall innehavaren särskilt

beräkna och rapportera sådan elproduktion till Svenska

kraftnät, enligt de bestämmelser som meddelas av

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Energimyndigheten.

Tilldelning av elcertifikat

Regeringen föreslår att Svenska kraftnät skall tilldela en

certifikatberättigad producent ett elcertifikat för varje

uppmätt och till Svenska kraftnät rapporterad MWh el som

producerats i en godkänd anläggning. Varje certifikat

skall åsättas ett identifieringsnummer och en uppgift om

det datum då det tilldelats producenten.

Elcertifikatens rättsliga natur

Regeringen gör bedömningen att elcertifikaten bör bedömas

som finansiella instrument.

Bokförings- och skattefrågor

Regeringen gör bedömningen att bokföringsskyldigheten och

redovisningen av elcertifikat följer av allmänna regler i

bokföringslagen och årsredovisningslagarna tillsammans med

den kompletterande normgivningen. Beskattningen av

elcertifikat kan ske med tillämpning av gällande

bestämmelser.

Regeringen föreslår en ändring i inkomstskattelagen

(1999:1229) med innebörd att en särskild regel införs om

att elcertifikat skall anses utgöra lager för

certifikatberättigade producenter och för näringsidkare

som hanterar kvotplikten. Vidare föreslås en ändring i

lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter med innebörd att en skyldighet införs

för Svenska kraftnät att lämna kontrolluppgift för fysiska

personer och dödsbon om innehav och avyttring av

elcertifikat.

Elcertifikatens giltighetstid

Regeringen föreslår att elcertifikatens giltighetstid inte

skall vara begränsad.

Upprättande av elcertifikatsregistret

Enligt regeringens förslag skall Svenska kraftnät

kontoföra elcertifikat i ett register, ett s.k.

elcertifikatsregister. Kontoföringen skall ske med hjälp

av automatiserad behandling, varför elcertifikaten inte

skall kontoföras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring

av finansiella instrument.

Elcertifikatsregistret skall bestå av konton, s.k.

certifikatkonton, som skall läggas upp för

certifikatberättigade producenter och dem som registrerats

som kvotpliktiga. Övriga får ansöka hos Svenska kraftnät

om ett certifikatkonto. En sådan ansökan skall vara

skriftlig och innehålla uppgifter om sökandens namn,

identifieringsnummer, telefonnummer och postadress. Om en

ansökan inte uppfyller de angivna kraven får Svenska

kraftnät förelägga sökanden att komplettera sin ansökan.

Elcertifikaten skall tilldelas de certifikatberättigade

producenterna genom att certifikaten registreras på

producentens certifikatkonto. Registreringen skall ske

utan oskäligt dröjsmål, sedan rapport om den

certifikatberättigande elproduktionen kommit Svenska

kraftnät till handa från anläggningens innehavare eller

annan som rapporterar för dennes räkning.

Efter ansökan eller underrättelse skall Svenska kraftnät

genast på ett certifikatkonto registrera de uppgifter som

anges i en ansökan eller underrättelse och ange tidpunkten

för registreringen. Om samtliga villkor inte är uppfyllda

skall en preliminär registrering av uppgifterna ske. När

samtliga villkor är uppfyllda skall slutlig registrering

ske.

När ett elcertifikat har överlåtits skall detta

registreras i elcertifikatsregistret efter ansökan från

överlåtaren och de överlåtna certifikaten registreras på

förvärvarens certifikatkonto. Har förvärvaren gjort en

sådan ansökan skall en preliminär registrering av

överlåtelsen göras på överlåtarens konto, och Svenska

kraftnät skall därefter förelägga överlåtaren att yttra

sig över ansökan inom två veckor från det att han fick del

av föreläggandet. Om överlåtaren inom den angivna tiden

inte invänder mot ansökan skall de överlåtna certifikaten

registreras på förvärvarens konto.

Om panträtt har upplåtits i ett elcertifikat skall,

efter ansökan från pantsättaren, pantsättningen

registreras på dennes certifikatkonto. Har panthavaren

ansökt om en sådan registrering skall en preliminär

registrering av pantsättningen göras på pantsättarens

certifikatkonto. Svenska kraftnät skall därefter förelägga

pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor

från det att han fick del av föreläggandet. Om

pantsättaren inom den angivna tiden inte invänder mot

ansökan skall pantsättningen slutligt registreras på

pantsättarens konto. När en pantsättning av ett

elcertifikat har upphört skall efter ansökan från

panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från

pantsättarens konto. Har pantsättaren gjort en sådan

ansökan skall en preliminär registrering om panträttens

upphörande göras på pantsättarens konto. Svenska kraftnät

skall därefter förelägga panthavaren att yttra sig över

ansökan inom två veckor från det att denne fick del av

föreläggandet. Om panthavaren inom den angivna tiden inte

invänder mot ansökan skall registreringen om

pantsättningen tas bort.

Regeringen föreslår också vissa ändringar i

utsökningsbalken och i förmånsrättslagen (1970:979). Har

Svenska kraftnät underrättats om att en innehavare av ett

certifikatkonto gått i konkurs eller att ett elcertifikat

utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för

betalningssäkring skall detta registreras på

certifikatkontot. Om Svenska kraftnät får en underrättelse

om att ett konkursbeslut upphävts, en underrättelse om att

en konkurs avslutats eller en underrättelse om att en

utmätning, kvarstad eller betalningssäkring har upphävts

eller återgått skall registreringen tas bort. Utmätning av

ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad

enligt lagen om elcertifikat skall medföra förmånsrätt

genom registreringen av utmätningen enligt lagen om

elcertifikat. Utmätning av ett elcertifikat eller en

rättighet som är registrerad enligt lagen om elcertifikat

skall säkerställas genom registrering av utmätningen

enligt lagen om elcertifikat. Förmånsrätt skall följa med

panträtt i ett elcertifikat på grund av registrering

enligt lagen om elcertifikat.

En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret

skall göras på formulär som tillhandahålls av Svenska

kraftnät. Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av

sökanden eller dennes ombud. En ansökan som inte uppfyller

dessa krav skall omedelbart avvisas. En ansökan får

signeras och överföras elektroniskt på det sätt som

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Svenska

kraftnät föreskriver.

En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret

skall innehålla uppgifter om följande:

- den registrering som begärs,

- överlåtarens eller pantsättarens namn,

identifieringsnummer och postadress,

- förvärvarens eller panthavarens namn,

identifieringsnummer och postadress,

- de certifikatkonton som berörs av överlåtelsen eller

pantsättningen och, i förekommande fall,

försäljningspriset för certifikaten.

Om en ansökan inte uppfyller de angivna kraven skall

Svenska kraftnät förelägga sökanden att komplettera sin

ansökan.

Svenska kraftnät skall avslå en ansökan om

certifikatkonto eller en ansökan om registrering på ett

certifikatkonto i följande fall:

- om ett föreläggande om komplettering inte efterföljs,

- om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning

mot en ansökan och invändningen inte uppenbarligen saknar

fog,

- om en panthavare gjort invändning mot en ansökan och

invändningen inte uppenbarligen saknar fog,

- om den ansökta registreringen avser överlåtelse av ett

elcertifikat för vilket pantsättning är registrerad,

- om en ansökan om överlåtelse eller pantsättning av ett

elcertifikat står i strid med en mot kontohavaren gällande

inskränkning att förfoga över certifikaten på kontot.

När Svenska kraftnät gjort en registreringsåtgärd på ett

konto skall kontohavaren skriftligen underrättas om

åtgärden. Om ansökan överförts elektroniskt enligt de

föreskrifter som meddelas med stöd av den föreslagna lagen

får även underrättelsen överföras elektroniskt.

En uppgift på ett certifikatkonto skall rättas, om den

innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av

skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende eller till

följd av något tekniskt fel. Den som är berörd av

registreringen skall ges möjlighet att yttra sig, om inte

rättelsen är till förmån för denne eller yttrandet annars

är uppenbart obehövligt.

En innehavare av ett certifikatkonto skall, med de

begränsningar som framgår av kontot, anses ha rätt att

förfoga över de elcertifikat som finns registrerade på

kontot. Har samma elcertifikat överlåtits till flera var

för sig, har den överlåtelse företräde som registrerades

först. Registreringen av överlåtelsen ger dock inte en

överlåtelse företräde framför en tidigare överlåtelse om

förvärvaren, när överlåtelsen registrerades, kände till

eller borde ha känt till den tidigare överlåtelsen. Detta

skall även tillämpas på förvärv genom bodelning, arv,

testamente, bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när

fråga uppkommer om företrädet mellan ett sådant förvärv

och en annan överlåtelse. Har ett elcertifikat i annat

fall överlåtits av någon som inte ägde det, blir

överlåtelsen giltig om certifikatet vid tidpunkten för

överlåtelsen var registrerat på överlåtarens

certifikatkonto och överlåtelsen har registrerats samt

förvärvaren då varken kände till eller borde ha känt till

att överlåtaren inte ägde certifikatet. Detta gäller även

vid överlåtelse från den som ägde elcertifikatet men som

saknade rätt att förfoga över detta genom överlåtelse.

Motsvarande bestämmelser skall tillämpas vid pantsättning

av elcertifikat.

Svenska kraftnät skall vara personuppgiftsansvarigt

enligt personuppgiftslagen (1998:204) för den behandling

av personuppgifter som utförs i elcertifikatsregistret. Om

annat inte följer av den föreslagna lagen eller

föreskrifter som meddelats med stöd av lagen tillämpas

personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter vid

kontoföring av elcertifikat i elcertifikatsregistret. I

fråga om personuppgifter skall registret ha till ändamål

att innehålla uppgifter för verksamhet för vilken staten

eller kommun ansvarar enligt lag eller annan författning

och i följande fall:

- avseende elcertifikat som registrerats i

elcertifikatsregistret,

- som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till

elcertifikatsanknuten information,

- avseende fullgörande av underrättelseskyldighet.

Registret skall även ha till ändamål att tillhandahålla

uppgifter för omsättningen av elcertifikat eller

affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller

enskild verksamhet där certifikatanknuten information

utgör underlag för prövningar eller beslut.

Energimyndigheten skall få ha direktåtkomst till

elcertifikatsregistret.

Svenska kraftnät skall fortlöpande offentliggöra

information om överlåtelser av elcertifikat. Informationen

skall avse tidpunkten för överlåtelsen, antalet överlåtna

certifikat och priset för certifikaten. Svenska kraftnät

skall vidare fortlöpande offentliggöra dels det volymvägda

medelvärdet av priset på elcertifikaten under de närmast

föregående tolv månaderna, dels antalet certifikat som

tilldelats certifikatberättigade producenter under samma

period. Årligen, senast vid januari månads utgång, skall

Svenska kraftnät skriftligen underrätta

certifikatskontohavaren om innehållet på hans

certifikatkonto per den 31 december föregående kalenderår.

Regeringen föreslår vidare en ändring i sekretesslagen

(1980:100), med innebörd att sekretess skall gälla hos

Svenska kraftnät i verksamhet som avser förandet av

elcertifikatsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar

till upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att

kontoinnehavaren lider skada. Svenska kraftnät skall lämna

ut uppgift i elcertifikatsregistret om ställningen på ett

certifikatkonto till Energimyndigheten.

Marknaden för elcertifikat

Regeringen gör bedömningen att den statliga rollen i

certifikatssystemet bör begränsas till att ge

förutsättningar för aktörerna att själva skapa en marknad

för omsättningen av elcertifikat.

Tillsyn och avgifter

Regeringen föreslår att Energimyndigheten skall ha ett

tillsynsansvar när det gäller efterlevnaden av lagen om

elcertifikat och de föreskrifter som meddelas med stöd av

lagen. Denna tillsyn skall inte omfatta Svenska kraftnäts

verksamhet. Myndigheten skall vid sin tillsyn ha rätt att

vid vite begära in uppgifter och handlingar och meddela de

förelägganden vid vite som krävs för att trygga

efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av

tillsynen. Energimyndigheten skall även ha rätt att få

tillträde till produktions-anläggningar, andra lokaler och

områden som hör till sådana anläggningar, om det behövs

för tillsynen. Detta skall dock inte gälla bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för

att utöva sådan tillsyn. En ansökan om godkännande av

anläggning, en anmälan om registrering av den som skall

hantera kvotplikten och deklarationer samt därtill hörande

handlingar får överföras elektroniskt på det sätt som

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Energimyndigheten föreskriver.

Energimyndigheten skall återkalla ett godkännande av en

anläggning om denna inte längre uppfyller

förutsättningarna för ett godkännande eller om ett

godkännande har lämnats på grund av oriktiga eller

vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande och

dessa haft betydelse för innehavarens rätt att tilldelas

elcertifikat. Om elcertifikat har tilldelats anläggningens

innehavare på grund av oriktiga eller vilseledande

uppgifter i en ansökan om godkännande av anläggningen

eller på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter

som lämnats av anläggningens innehavare vid rapportering

av certifikatberättigande elproduktion till Svenska

kraftnät, skall anläggningens innehavare betala en

sanktionsavgift till staten för de elcertifikat som

felaktigt tilldelats innehavaren. Frågor om uttagande av

en sådan avgift skall prövas av Energimyndigheten.

Avgiften skall beräknas på samma sätt som

kvotpliktsavgiften, varvid perioden för beräkning av

certifikatspriset skall vara den tolvmånadersperiod som

föregår dagen för Energimyndighetens beslut. Ett sådant

beslut får inte avse elcertifikat som har tilldelats

anläggningens innehavare mer än två år före

Energimyndighetens beslut. En sådan avgift skall, efter

betalningsuppmaning, få verkställas.

En elanvändare som frivilligt registrerar sig hos

Energimyndigheten skall, senast den 1 oktober året före

det år då kvotplikten skall hanteras, betala en avgift

till myndigheten. Avgiften skall år 2003 uppgå till 300 kr

och därefter till 100 kr per år.

Svenska kraftnät skall ha rätt att ta ut avgifter för

kontoföringen av elcertifikat i elcertifikatsregistret

enligt de föreskrifter som regeringen bestämmer. Rätten

att ta ut avgifter skall dock inte gälla vid en sådan

registrering på ett certifikatkonto som sker vid

tilldelning av elcertifikat eller när elcertifikat

annulleras på ett konto.

Den som hanterar kvotplikten och inte lämnar in en

deklaration till Energimyndigheten den 1 mars, skall

betala en förseningsavgift med 1 000 kr. En

förseningsavgift skall efterges om underlåtenheten att

lämna deklaration i rätt tid framstår som ursäktlig med

hänsyn till omständigheter som den deklarationsskyldige

inte har kunnat råda över eller om det framstår som

uppenbart oskäligt att ta ut den. Beslut om

förseningsavgift skall meddelas av Energimyndigheten.

Avgiften skall, efter betalningsuppmaning, få verkställas.

Koncessionshavare skall vara skyldiga att lämna

uppgifter till Energimyndigheten om överföring av el till

elanvändare som hanterar kvotplikten och som har

registrerat sig hos Energimyndigheten. Ett föreläggande

att lämna sådana uppgifter skall få förenas med vite.

Ansvar

Regeringen föreslår att straffansvar skall införas i

följande fall:

- för den som skall hantera kvotplikten och som

uppsåtligen underlåter att anmäla sig för registrering hos

Energimyndigheten,

- för den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift

om mängden förbrukad eller producerad el i en deklaration

till Energimyndigheten.

Oriktiga uppgifter som uppsåtligen eller av oaktsamhet

lämnats till Svenska kraftnät om priset på elcertifikat

skall också omfattas av sådana bestämmelser. Ringa fall

skall inte föranleda ansvar. Om gärningen är belagd med

straff enligt brottsbalken skall inte dömas till ansvar

enligt den föreslagna lagens bestämmelser. Den som har

åsidosatt ett vitesföreläggande skall inte dömas till

ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Den som lider skada på grund av tekniskt fel i

elcertifikatsregistret skall ha rätt till ersättning av

staten. En sådan ersättning skall sättas ned med skäligt

belopp eller helt falla bort om den skadelidande har

medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta

bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om

den skadelidande på något annat sätt har medverkat till

skadan genom eget vållande. En ägare eller

rättighetshavare som drabbas av skada till följd av ett

beslut om rättelse i elcertifikatsregistret skall ha rätt

till ersättning av staten. Ersättning lämnas dock inte om

den skadelidande med hänsyn till felets art eller andra

omständigheter hade bort inse att fel förekommit.

Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om

skadestånd (48 §) gäller vid behandling av personuppgifter

enligt lagen om elcertifikat.

Överklagande

Regeringen föreslår att Energimyndighetens beslut får

överklagas till allmän förvaltningsdomstol i följande

fall:

- godkännande av anläggningar,

- avvisning av anmälan om registrering eller upphävande

av registrering,

- registrering av kvotpliktiga som underlåtit att

registrera sig,

- uttagande av kvotpliktsavgift,

- begäran att få del av uppgifter och handlingar och

andra förelägganden vid vite,

- återkallelse av ett godkännande,

- uttagande av övriga avgifter.

Svenska kraftnäts beslut får överklagas till allmän

förvaltningsdomstol i följande fall:

- tilldelning av elcertifikat,

- registreringar på ett certifikatkonto,

- avvisning och avslag på ansökan,

- rättelse i elcertifikatsregistret,

- avslag på ansökan om information enligt 26 §

personuppgiftslagen (1998:204),

- annullering av elcertifikat på ett certifikatkonto.

Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till

kammarrätten.

Övergångsbestämmelser

Lagen om elcertifikat föreslås, som tidigare redovisats,

träda i kraft den 1 maj 2003. Om ansökan om godkännande av

produktionsanläggning har inkommit till Energimyndigheten

före den 1 juli 2003 och anläggningen godkänns senare,

skall enligt regeringens förslag anläggningens innehavare

tilldelas elcertifikat fr.o.m. den 1 maj 2003.

Elleverantörer som har gällande avtal med elanvändare som

sträcker sig längre än till den 30 april 2003 skall av en

elanvändare ha rätt att ta ut kostnaden för att hantera

kvotplikten i dennes ställe. Beräkningen av kvotplikten år

2003 skall baseras på åtta tolftedelar av en elanvändares

förbrukning under år 2003.

Myndigheternas uppgifter

Regeringen gör bedömningen att elcertifikatssystemet

ställer delvis nya krav på verksamheten hos

Energimyndigheten och Svenska kraftnät och innebär en

begränsad, tillkommande uppgift för Finansinspektionen.

De tillkommande uppgifter som domstolarna, åklagare och

polisen kommer att få på grund av elcertifikatssystemet

torde enligt regeringen vara begränsade.

Internationalisering av elcertifikatsmarknaden

Regeringen föreslår att kvotplikten endast skall kunna

fullgöras med elcertifikat som utfärdats i enlighet med

lagen om elcertifikat. Regeringen gör dock bedömningen att

det är önskvärt att en harmoniserad internationell marknad

för elproduktion baserad på förnybara energikällor

utvecklas. Sverige avser att verka aktivt inom EU och

Norden för en sådan utveckling.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag rörande

införande av elcertifikatssystemet i de delar som inte har

behandlats i det föregående.

Vissa ändringar i ellagen

Vissa ändringar av bestämmelserna om nättariffer på

stamnätet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag, dock med

den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet

bestäms till den 1 maj 2003.

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen också vissa ändringar

i ellagen (1997:857) som inte har någon koppling till den

föreslagna lagen om elcertifikat. Ett förslag innebär att

Svenska kraftnäts kostnader för att delta i det europeiska

samarbete som syftar till att utveckla och vidmakthålla en

fungerande europeisk marknad för el skall få tas ut via

stamnätstariffen.

Det andra förslaget avser en anpassning av

bestämmelserna om stamnätstariffen till de nya

bestämmelserna om utformning av nättariffer som trädde i

kraft den 1 juli 2002 (prop. 2001/02:56, bet.

2001/02:NU9). I ellagen (4 kap. 9 §) finns bestämmelser om

skälighetsbedömningen av nättariffen på stamnätet. Dessa

bestämmelser är emellertid utformade med utgångspunkt i de

bestämmelser om utformningen av nättariffer som gällde

före den 1 juli 2002. Bestämmelserna om

skälighetsbedömningen bör därför modifieras så att de är

kongruenta med de gällande bestämmelserna om utformningen

av nättariffer, säger regeringen.

Motionen

I motion 2002/03:N6 (m) konstateras att propositionen

innefattar förslag till ändring av ellagen (4 kap. 9 § ) i

syfte att underlätta transitering av el, varigenom Svenska

kraftnät får möjlighet till täckning för vissa samarbets-

och transiteringskostnader via stamnätstariffen.

Motionärerna biträder förslaget.

Vissa kompletterande uppgifter

Ändringarna i ellagen föreslås träda i kraft den 1 april

2003. Samtliga övriga lagförslag i propositionen föreslås

dock, som nämnts, träda i kraft den 1 maj 2003. Tidsplanen

för detta betänkande innebär att riksdagen debatterar

ärendet och fattar beslut den 2 april 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag i här aktuella

delar, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet.

Med hänvisning till vad som nyss redovisats föreslår

utskottet att det här berörda lagförslaget skall träda i

kraft den 1 maj 2003.

Undantag från kravet på mätning av inmatningens

fördelning över tiden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag, dock med

den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet

bestäms till den 1 maj 2003. Jämför reservation 9

(m, kd).

Propositionen

Regeringen föreslår ytterligare en ändring i ellagen, med

innebörd att möjligheten att få dispens från kravet på

mätning av inmatningens fördelning över tiden beträffande

små produktionsanläggningar skall slopas.

I ellagen (3 kap. 10 §) föreskrivs att en

nätkoncessionshavare är skyldig att utföra mätning av dels

den mängd el som överförs på nätkoncessionshavarens nät,

dels den överförda mängdens fördelning över tiden. Med det

sistnämnda avses att mängden överförd el skall mätas med

vissa tidsintervall. Riksdagen beslöt våren 2002, på

regeringens förslag (prop. 2001/02:56, bet. 2001/02: NU9),

att det i ellagen skulle införas en möjlighet för

nätkoncessionshavare att, under vissa förutsättningar, i

det enskilda fallet få undantag från kravet på mätning av

den inmatade elens fördelning över tiden. Den aktuella

bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2003. Endast

nätkoncessionshavare får ansöka om undantag. Ett undantag

får bara avse mätningen i inmatningspunkter där el från

små produktionsanläggningar matas in på elnätet. Som små

anses de produktionsanläggningar som har ett

säkringsabonnemang om högst 200 ampere eller som kan

leverera en effekt om högst 135 kW vid lågspänning. Om

undantag beviljas måste det avse samtliga berörda

inmatningspunkter inom koncessionsområdet. Ärenden om

undantag prövas av Svenska kraftnät. Skälen till att denna

möjlighet till undantag har införts är följande. En

elmätare som bara mäter mängden inmatad el är av enkel

konstruktion och därför ganska billig. En elmätare som

därutöver mäter inmatningens fördelning över tiden är mer

komplicerad och därför dyrare både vad gäller installation

och drift. Dessa kostnader ansågs av regeringen inte stå i

rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i

de små produktionsanläggningarna, varför möjligheten till

undantag infördes.

I den här aktuella propositionen lägger regeringen fram

ett förslag till ett system med elcertifikat med syfte att

främja produktion av el med användning av förnybara

energikällor. Kostnaderna för sådan produktion är högre än

för produktion som sker med användning av traditionella

energikällor. Produktionen av el i de anläggningar som

betecknas som små i mätningshänseende sker till

övervägande del med användning av förnybara energikällor.

Det är sådana anläggningar som kan bli undantagna från

kravet på mätning av inmatningens fördelning över tiden.

Av tekniska skäl måste mätning av inmatningens fördelning

över tiden ske för att innehavaren av en

produktionsanläggning skall kunna tilldelas elcertifikat.

Denna ordning kan få olyckliga konsekvenser, sägs det i

propositionen. Om en nätkoncessionshavare beviljas

undantag blir konsekvensen att samtliga de

produktionsanläggningar som omfattas av undantaget inte

kan bli tilldelade elcertifikat eftersom fördelningen över

tiden av deras inmatning inte mäts. Följden blir att

insatserna för att främja produktion av el med användning

av förnybara energikällor inte får avsedd omfattning. Det

leder också till en snedvridning av konkurrensen mellan

innehavarna av de små produktionsanläggningar som kan bli

respektive innehavarna som inte kan bli tilldelade

elcertifikat. Det som nu sagts lindras dock något av en

bestämmelse i regleringen om undantag. Om en

nätkoncessionshavare har beviljats ett undantag kan en

enskild producent begära hos nätkoncessionshavaren att

fördelningen över tiden av hans inmatning mäts trots det

beviljade undantaget. Nätkoncessionshavaren blir då

skyldig att utföra sådan mätning, men producenten blir

tvungen att betala dels kostnaden för den avancerade

mätutrustning som då krävs och för dess installation, dels

merkostnaden för själva mätningen. Elproducenten kan då

visserligen bli tilldelad elcertifikat men konkurrensen

blir snedvriden på grund av de kostnader som producenten

sålunda blir tvungen att betala. Dessa kostnader drabbar

inte elproducenter som matar in el på ett elnät där

nätkoncessionshavaren inte har beviljats undantag. I

sistnämnda fall tas nämligen dessa kostnader ut via

nättariffen, varigenom samtliga kunder på nätet bidrar

till dessa kostnader. Även i detta fall blir alltså

konkurrensen mellan producenterna snedvriden. De små

producenterna hamnar också i en situation som svårligen

kan accepteras. Vad gäller deras möjlighet att bli

tilldelade elcertifikat eller att bli det utan att själva

behöva betala nämnda kostnader blir de helt beroende av

nätkoncessionshavarens ställningstagande i frågan om han

skall ansöka om undantag eller ej. Detta ställningstagande

kan producenterna inte påverka.

Motionen

I motion 2002/03:N6 (m) yrkas avslag på det här aktuella

förslaget. Elmätutrustning för timvis mätning är dyrare än

utrustning som bara mäter mängden inmatad el, säger

motionärerna. De erinrar om att regeringen våren 2002 i

propositionen om energimarknader i utveckling - bättre

regler och tillsyn (prop. 2001/02:56) ansåg att dessa

merkostnader inte stod i rimlig proportion till den ringa

mängd el som produceras i små produktionsanläggningar.

Därför föreslog regeringen införande av en möjlighet till

dispens från kravet på timmätning för el från sådana

anläggningar, vilket godtogs av riksdagen och möjligheten

att slippa timmätning trädde i kraft den 1 januari 2003

(bet. 2001/02:NU9). Motionärerna motsätter sig, som

tidigare redovisats, förslaget till lag om elcertifikat.

Om riksdagen avvisar regeringens förslag bortfaller

motivet för att återkalla dispensmöjligheten från kravet

på timvis mätning, och riksdagen bör således avslå

regeringens förslag till ändringar i ellagen såvitt avser

mätningen av el, anför motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Ändringarna i ellagen föreslås, som tidigare redovisats,

träda i kraft den 1 april 2003. Samtliga övriga lagförslag

i propositionen föreslås dock, som nämnts, träda i kraft

den 1 maj 2003. Tidsplanen för detta betänkande innebär

att riksdagen debatterar ärendet och fattar beslut den 2

april 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag i här aktuell

del, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet.

Med hänvisning till vad som nyss redovisats föreslår

utskottet att lagförslaget skall träda i kraft den 1 maj

2003. Den här aktuella motionen avstyrks samtidigt i

berörd del.

Nättariffers skälighet och tillsyn

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden rörande

nättariffers skälighet och tillsyn, med hänvisning

till bl.a. den förändring av ellagen som riksdagen

beslöt om våren 2002 i syfte att effektivisera

tillsynen av nätföretagen. Jämför reservation 10

(m, fp, kd).

Motionerna

I motion 2002/03:N301 (m) föreslås ett tillkännagivande om

krav på nätföretagen. Regeringen har, trots att

avregleringen av elmarknaden inleddes i mitten av 1990-

talet, ännu inte agerat för att skärpa kraven på

nätföretagen, säger motionärerna. De finner detta mycket

anmärkningsvärt, med hänvisning till uppskattningar som

visar på att mer än hälften av avregleringens positiva

effekter i form av effektivitetsvinster skulle finnas i

nätledet. I Storbritannien tillämpas s.k. benchmarking-

konkurrens för att öka kraven på effektivisering av

nätföretagen. Modellen, som motionärerna anser skulle

kunna tillämpas i Sverige, går ut på att ett index som

mäter befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan

förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas fram

och används för att mäta effektiviteten hos företagen. De

företag som enligt detta index är effektivare och har

lägre konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god

avsättning på insatt kapital. Bolag som har högre

konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att ge ägarna

avkastning. Motionärerna föreslår att det snarast bör

utredas på vilket sätt denna eller liknande modeller för

att öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna

introduceras i Sverige. Avslutningsvis anför motionärerna

att Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen måste

skärpas.

Ett tillkännagivande om att Energimyndighetens

handläggningstider för koncessionsärenden måste kortas

begärs i motion 2002/03:N390 (kd). Nätavgiften utgör nära

en tredjedel av totalbeloppet på elfakturan, avgiften

skall enligt ellagen vara skälig, och Energimyndigheten

har ansvar för tillsyn av skäligheten i nättariffer och

andra överföringsvillkor, konstaterar motionärerna. För

att täcka statens kostnader för tillsyn av skäligheten i

nät- och elpriser betalar elkonsumenterna en

nätövervakningsavgift. Det finns drygt 200 nätföretag, och

under år 1999 begärde Energimyndigheten förklaringar från

ca 100 operatörer som höjt eller haft tveksamheter i

sina tariffer, säger motionärerna. De uppger att 46

företag som höjt sina avgifter under år 2000 har förelagts

att sänka dem till 1998 års nivå. Energimyndighetens

beslut har regelmässigt överklagats, och inga beslut har

gett utslag i form av fällande dom, påpekar motionärerna.

De menar att allt "talar för att Energimyndigheten är

alltför tandlös". Därför anses det angeläget att

regeringen påskyndar Energimyndighetens utveckling av

former för bedömning av nättarifferna och ger myndigheten

befogenheter att vidta tvingande åtgärder. Under år 2000

varierade handläggningstiderna från 227 dagar för

tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden, säger

motionärerna och finner detta oacceptabelt.

Energimyndigheten måste skapa snabbare rutiner för

handläggning av dessa ärenden, anförs det.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen avslog våren 2002 - i anslutning till behandling

av förslag i proposition 2001/02:56 om ändrade

bestämmelser i ellagen avseende nättariffers skälighet och

tillsyn - motionsyrkanden liknande de här aktuella. I sitt

ställningstagande hänvisade utskottet till de förslag som

regeringen lagt fram i den då aktuella propositionen med

syfte att effektivisera tillsynen (bet. 2001/02:NU9 s.

19). I en reservation (m, kd, fp) följdes de då aktuella

motionsyrkandena upp.

Näringsminister Leif Pagrotsky besvarade i februari 2003

en fråga (fr. 2002/03:444) av Lena Ek (c) om vilka

åtgärder han kommer att vidta för att undersöka vilka

effekter de höga nätavgifter som finns i vissa områden har

i konkurrenshänseende och säkerhetshänseende. I sitt svar

konstaterade näringsministern att avregleringen av

elmarknaden innebär att konkurrens införts i handel och

produktion av el, medan nätverksamheten fortfarande

bedrivs som monopol. Monopolverksamheten är reglerad och

övervakas av nätmyndigheten. Att det förekommer skillnader

i nätavgifter beror på flera faktorer, sade

näringsministern vidare. Hur stor denna skillnad skall

eller bör vara är en fråga för tillsynsmyndigheten.

Hittills har tillsynen av nättarifferna varit mycket

resurskrävande för myndigheten, och en stor del av

besluten har överklagats och ligger i högre instans.

Näringsministern erinrade om det tidigare redovisade

riksdagsbeslutet om ändring av ellagen för att

effektivisera tillsynen av nättariffernas skälighet och

Energimyndighetens nya tillsynsmodell, nätnyttomodellen

(se nedan). Den nya modellen bör effektivisera

Energimyndighetens tillsyn avsevärt och bör resultera i

att oförklarliga skillnader i nätavgifterna försvinner,

menade näringsministern.

I Energimyndighetens nätnyttomodell bedöms

nättariffernas skälighet med beaktande av vissa faktorer,

t.ex. befolkningstäthet och kundtyper, som kan förklara

distributionsområdets kostnadsbild. Denna modell skall

tillämpas på samtliga nätföretag, vilket gör att alla

nätområdens tariffer kan skälighetsbedömas årligen. Den

nya modellen bör, enligt Näringsdepartementets bedömning,

effektivisera Energimyndighetens tillsyn och förkorta

handläggningstiden för tillsynsärenden.

I kommissionens förslag till nytt EG-direktiv om

gemensamma regler för den inre marknaden för el, om vilket

en politisk överenskommelse nåddes den 25 november 2002,

anges vad gäller prövningsärenden att tillståndsmyndighet

som i egenskap av tvistlösande myndighet skall fatta

beslut skall göra detta inom två månader från det att

klagomålet mottagits. Denna tidsfrist får förlängas under

vissa omständigheter. I uppdraget för den nyligen

beslutade utredningen om fortsatt utveckling av el- och

naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, bl.a. att följa

det pågående arbetet inom EU med att utforma gemensamma

regler för den inre marknaden för el och naturgas och

lämna förslag till lagstiftning och regelverk i övrigt som

krävs för att genomföra EU:s reviderade el- och

gasmarknadsdirektiv samt överväga och i förekommande fall

lämna förslag till ändringar som föranleds av förordningen

om gränsöverskridande handel med el. I det arbetet kommer

enligt uppgift handläggningstider för prövningsärenden att

behandlas.

Utskottets ställningstagande

På den svenska elmarknaden verkar produktions- och

handelsföretag i konkurrens, medan nätverksamheten är ett

naturligt monopol. En central del i ellagstiftningen är

mot denna bakgrund regleringen och tillsynen av

nättarifferna, med syfte att tillse att

nätkoncessionshavarna inte tar ut oskäliga vinster. Det

totala elpriset för en konsument består av fyra delar,

nämligen nätavgift, pris på elenergi, elskatt och

mervärdesskatt. Enligt Elkonkurrensutredningens

slutbetänkande, Konkurrens på elmarknaden (SOU 2002:7),

består hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt

sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris och

skatter. Det är således endast en tredjedel av det totala

priset för en konsument som är utsatt för konkurrens,

medan den tredjedel som avser nätavgiften bestäms av en

monopolist. En effektiv reglering och tillsyn av

nättarifferna är således av mycket stor betydelse.

Utskottet anser att den tidigare regleringen och

tillsynen inte hade en tillräckligt effektiv utformning.

Detta låg bakom de förändringar i ellagen som riksdagen

beslöt om våren 2002 och som innebär att skäligheten i

tarifferna skall bedömas utifrån nätföretagets prestation

i stället för som tidigare utifrån företagets kostnader.

Därigenom skapas bättre förutsättningar för

Energimyndigheten att utöva sin tillsyn. Myndigheten har,

som redovisats, tagit fram en modell för bedömning av

nätkoncessionshavarnas tariffer, nätnyttomodellen. Det är

också värt att notera att de nu gällande bestämmelserna

innebär att bevisbördan har flyttats från

Energimyndigheten till nätföretaget. Det är nu företagets

sak att påvisa att en nättariff är skälig i stället för

att, som tidigare, det var myndighetens sak att påvisa

oskälighet.

När det gäller förslag om s.k. benchmarking-konkurrens,

som tas upp i motion 2002/03:N301 (m), kan, enligt

utskottets mening, de nu gällande bestämmelserna ses som

att en form av jämförande konkurrens har införts genom att

det är prestationen i stället för kostnaden som skall

ställas i relation till intäkterna. Även nätnyttomodellen

kan sägas innebära en sorts benchmarking-konkurrens.

Beträffande frågan om långa handläggningstider hos

Energimyndigheten, som tas upp i motion 2002/03:N390 (kd),

kan nätnyttomodellen förväntas komma att effektivisera

Energimyndighetens arbete, och handläggningstiderna för

tillsynsärenden kan därmed komma att minska.

Med det anförda avstyrker utskottet de här aktuella

motionerna i berörda delar.

Leverantörsbyte

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

leverantörsbyte, med hänvisning till ett nyligen

lämnat utredningsuppdrag. Jämför reservation 11

(m, fp, kd, mp).

Motionerna

I tre motioner berörs frågan om leverantörsbyte och

framläggs förslag om införande av ett sanktionssystem för

att påskynda sådana byten. Möjligheterna att införa en

förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav om att inom fem arbetsdagar bekräfta

(eller anmärka på) en anmälan om leverantörsbyte bör

snabbt utredas, anförs det i motion 2002/03:N301 (m). Av

Energimyndighetens rapportering till regeringen framgår

att systemet med schablonberäkning ännu inte fungerar som

avsett och att många kunders leverantörsbyte har tagit

mycket lång tid, säger motionärerna. De anser att

elmarknadsreformens och elmarknadens trovärdighet kan

skadas om inte situationen snabbt förbättras. Regelverket

anger klart och tydligt hur berörda aktörer skall agera

vid ett leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller,

konstaterar motionärerna. De menar att det dock saknas en

naturlig mekanism som gör det lönsamt för nätbolagen att

tillhandahålla den information som är nödvändig för en

fungerande elmarknad i konkurrens och att det är mycket

viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och

rapportering av mätvärden snabbt förbättras. En anmälan om

ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om

anläggningsidentitet, påpekar motionärerna vidare. Enligt

Energimyndighetens rapportering är denna uppgift dock ofta

okänd för kunderna och kan följaktligen inte heller anges

av elleverantören. Motionärerna anser att det är

självklart att anläggningsidentiteten klart och entydigt

skall framgå av nätfakturan till kunden och att eventuellt

nödvändiga kompletteringar av föreskrifter, inklusive

sanktionsmöjligheter, för att säkerställa att så sker

måste genomföras utan dröjsmål.

Riksdagen bör besluta om att införa ett sanktionssystem

för de nätbolag som fördröjer byte av elleverantör, anförs

det i motion 2002/03:N264 (fp). Avregleringen av

elmarknaden har varit bra - det finns nu alternativ för

den enskilda konsumenten när det gäller val av

elleverantör, säger motionärerna. De beklagar att

konkurrensen dock inte fungerar när det gäller nätsidan,

där det gång på gång talas om nätbolag som försenar

leverantörsbyte. Riksdagen har vid två tillfällen uttalat

att ett sanktionssystem för de nätägare som försvårar

leverantörsbyte för den enskilda kunden skall införas,

erinrar motionärerna om. De beklagar att regeringen ännu

inte kommit med något förslag och befarar att denna

senfärdighet kommer att innebära att många elkunder kan få

vänta mycket länge på leverantörsbyte. Det enda regeringen

har förmått åstadkomma är att en ny utredare skall titta

på frågan igen, säger motionärerna. De föreslår att

riksdagen nu skall fatta beslut i frågan och inte lita på

att regeringen skall komma med ett förslag.

Även i motion 2002/03:N390 (kd) begärs att riksdagen

skall anmoda regeringen att låta införa ett

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör.

Kristdemokraterna vill ha väl fungerande energi- och

elmarknader för att främja näringslivets konkurrenskraft

och ge låga kostnader för hushållen, säger motionärerna.

De framhåller att avregleringen initialt har visat sig ge

lägre elpriser och valfrihet för konsumenterna, trots att

reformen genomfördes snabbt och att därför vissa problem

av övergångsnatur uppstod. Konsumenterna drabbas dock

fortfarande av omotiverat höga nätavgifter, anför

motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen har vid två tillfällen uttalat sig om att

regeringen bör utreda och framlägga ett förslag om

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid leverantörsbyten. Riksdagen beslöt

våren 2001, på förslag från ett enhällig utskott, att

anmoda regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna

och formerna för införandet av ett effektivt

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör eller gällande

föreskrifter om angivande av anläggningsidentitet vid

mätrapportering (bet. 2000/01:NU8). I detta sammanhang

anförde utskottet att det är av synnerlig vikt för

elkonsumenterna och för schablonreformens och elmarknadens

trovärdighet att rutinerna kring leverantörsbyten snabbt

förbättras. Enligt utskottet borde regeringen snarast

lägga fram erforderliga förslag till de lagändringar som

krävs för ett snabbt genomförande.

Regeringen har låtit Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå

utreda förutsättningarna för att införa ett

sanktionssystem. Utredningen redovisades till

Näringsdepartementet i september 2001. Samtidigt tillsatte

regeringen Elkonkurrensutredningen med uppdrag att se över

konkurrensen på elmarknaden (dir. 2001:69). I uppdraget

ingick bl.a. att utreda betydelsen av olika hinder för

kundernas rörlighet på marknaden, varvid det betonades att

leverantörsbytesprocessen har fungerat bristfälligt och

att detta kan tänkas ha haft en negativ inverkan på

kundernas rörlighet och därmed på konkurrensen på

elmarknaden. Rapporten från Linklaters Lagerlöf

Advokatbyrå överlämnades till utredningen som underlag för

dess ställningstagande i denna fråga.

Elkonkurrensutredningen avlämnade i november 2001 en

delrapport (Vissa frågor kring kunders rörlighet, m.m.)

vari framför allt problem med leverantörsbyten och hinder

mot hushållskundernas rörlighet på marknaden behandlades.

Utredningen föreslog i rapporten att ett sanktionssystem

riktat mot nätföretagen skall införas, varvid

utgångspunkten skall vara att den enskilde kunden alltid

skall hållas skadeståndslös så länge han gjort vad som

krävs av honom. Om kunden på ett korrekt sätt meddelat den

information som är nödvändig för leverantörsbytet men

bytet ändå inte kommer till stånd vid avsett datum bör

någon form av kompensation utgå till kunden. Vidare

betonades i rapporten betydelsen av att det i systemet för

utbyte av information i samband med leverantörsbyte finns

inbyggt automatiska mottagningsbevis.

Frågan om leverantörsbyte togs ånyo upp av utskottet i

februari 2002 i samband med behandlingen av propositionen

om energimarknader i utveckling (prop. 2001/02:56).

Utskottet påpekade i detta sammanhang (bet. 2001/02:NU9)

att regeringen inte hade hanterat frågan på ett

tillfredsställande sätt och att det i propositionen borde

ha framlagts ett förslag till sanktionssystem. Med

anledning därav förordade utskottet att riksdagen skulle

anmoda regeringen att utan ytterligare tidsspillan lämna

ett av riksdagen tidigare begärt förslag om införande av

ett sanktionssystem vid leverantörsbyte. I en reservation

(s, v) angavs att regeringen borde återkomma till

riksdagen under riksmötet 2002/03 så att bestämmelser kan

träda i kraft så fort som möjligt. Riksdagen följde

utskottet.

I propositionen om samverkan för en trygg, effektiv och

miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143) våren

2002 gjorde regeringen bedömningen att om ett system för

sanktioner mot nätägarna skall införas bör det vara

administrativt lätthanterligt samt inbegripa automatiska

mottagningsbevis som entydigt visar om orsaken till en

försening av ett leverantörsbyte ligger hos nätägaren.

Enligt regeringen förutsätter ett väl fungerande

sanktionssystem att krav kan ställas på såväl elhandlare

som nätföretag bl.a. om tillgång till IT-system som kan

frambringa automatiska mottagningsbevis. Därför bör

införandet av ett sanktionssystem samordnas med införandet

av krav med denna inriktning, menade regeringen.

Möjligheten att på frivillig eller annan väg se till att

kunden får en skälig ersättning för den olägenhet som det

uteblivna leverantörsbytet orsakat bör utredas närmare,

sades det i propositionen. Regeringen deklarerade sin

avsikt att återkomma till riksdagen med ett samlat förslag

under riksmötet 2002/03 med den inriktning som redovisades

i propositionen. Regeringen betonade samtidigt att ett

steg för att underlätta leverantörsbyten nyligen tagits av

Energimyndigheten genom den föreskriftsändring som trädde

i kraft i februari 2002. Ändringen innebär att nätföretag

vid rapporteringen av mätarinställningar till elanvändaren

tydligt skall ange anläggningsidentitet och identitet för

schablonberäkningsområde och endast använda sig av dessa

beteckningar.

Mot bakgrund av att regeringen i propositionen meddelat

sin avsikt att återkomma till riksdagen med ett förslag

under riksmötet 2002/03 fann utskottet att ytterligare ett

riksdagsuttalande i frågan kunde undvaras (bet.

2001/02:NU17). Utskottet framhöll dock att detta i sak

inte förändrade något i förhållande till vad riksdagen

tidigare uttalat. I reservationer (kd, fp; mp) efterlystes

åtgärder för att underlätta elleverantörsbyten. Riksdagen

följde utskottet.

Elkonkurrensutredningens tidigare nämnda förslag har

remissbehandlats, men har enligt Näringsdepartement visat

sig svårt att genomföra. Under beredningen av framtagandet

av ett sanktionssystem har det framkommit att det vid

beslut om sanktionsavgift är svårt att bevisa vem som har

gjort fel. Detta kan leda till en stor administrativ börda

för myndigheter och domstolar. Som tidigare redovisats är

regeringens bedömning att ett system för sanktioner mot

nätägarna bör vara administrativt lätthanterligt och bygga

på automatiska mottagningsbevis som entydigt visar om

orsaken till en försening av ett leverantörsbyte ligger

hos nätägaren. Ett väl fungerande sanktionssystem

förutsätter att krav kan ställas på såväl elhandlare som

nätföretag, bl.a. när det gäller tillgång till IT-system

som kan generera automatiska mottagningsbevis. Införandet

av ett sanktionssystem måste därför samordnas med

införandet av krav med denna inriktning. Möjligheten att

på frivillig eller annan väg se till att kunden får en

skälig ersättning för den olägenhet som det uteblivna

leverantörsbytet orsakar bör, enligt regeringens

bedömning, utredas närmare.

I uppdraget för den tidigare nämnda, nyligen tillsattta

utredningen om fortsatt utveckling av el- och

naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, att utreda

behovet av sanktionssystem mot nätföretag som inte följer

ellagens föreskrifter om leverantörsbyten. Om utredaren

finner att det behövs skall utredaren föreslå formerna för

ett sådant system. Utredaren skall även beakta möjligheten

att på frivillig väg eller på annat sätt se till att

kunden får en skälig ersättning för den olägenhet som det

uteblivna leverantörsbytet orsakat. Utredaren skall härvid

beakta vad som framkommit i betänkandet Konkurrensen på

elmarknaden (SOU 2002:7). Utredaren skall i detta

sammanhang även se över behovet av sanktioner riktade mot

nätägare som inte följer ellagens regler om avläsning av

elmätare. Om utredaren finner att behov finns skall

utredaren föreslå formerna för ett sådant system.

Utredaren skall rapportera sitt arbete i den delen senast

den 14 september 2004.

Regeringen redovisade också i budgetpropositionen för år

2003 att den erfarit att branschen har beslutat att ta ett

tydligt ansvar för att se till att en kund på ett enkelt

sätt skall kunna få ersättning för de olägenheter ett

försenat leverantörsbyte innebär.

Enligt Näringsdepartementet bör också noteras att det

för närvarande finns möjlighet för Energimyndigheten att

döma ut vite om en nätägare inte fullgör sina åtaganden i

enlighet med ellagens bestämmelser.

När det gäller frågan om angivande av

anläggningsidentitet på elfakturan, som berörs i motion

2002/03:N301 (m), kan noteras att reglerna har skärpts

genom en ändring i Energimyndighetens föreskrifter och

allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av

överförd el, vilken trädde i kraft i februari 2002. I

ellagen (7 kap. 3 §) anges att vid all rapportering till

elanvändare i samband med debitering till följd av

avläsning skall anläggningsidentitet och identitet för

schablonberäkningsområdet, områdesidentitet, anges

tydligt. Några andra beteckningar för uppgifterna får inte

användas. I samband med att denna skärpning infördes har

Energimyndigheten även inom ramen för sin tillsyn bevakat

att anläggningsidentitet faktiskt anges på fakturan till

elanvändarna, och i de fall detta inte anges förelagt

nätföretagen att vidta åtgärder. Denna tillsyn pågår

enligt uppgift fortlöpande hos Energimyndigheten.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har, som tidigare redovisats, vid två tillfällen

- våren 2001 och våren 2002 - uttalat sig om att

regeringen bör utreda och framlägga ett förslag om

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid leverantörsbyten. Regeringen har

också i enlighet härmed på olika sätt låtit utreda frågan.

När utskottet senast behandlade frågan om

leverantörsbyte, i maj 2002, pågick remissbehandlingen av

Elkonkurrensutredningens betänkande, i vilket föreslogs

införande av ett sanktionssystem riktat mot nätföretagen.

Enligt remissutfallet är emellertid det föreslagna

systemet administrativt krångligt. Mot denna bakgrund har

regeringen, som nämnts, beslutat att i uppdraget för den

nyligen tillsatta utredningen om fortsatt utveckling av

el- och naturgasmarknaderna skall ingå att utreda behovet

av sanktionssystem mot nätföretag som inte följer ellagens

föreskrifter om leverantörsbyten. Möjligheten att på

frivillig väg hantera problemen vid leverantörsbyten skall

också beaktas av utredaren.

Utskottet kan i och för sig beklaga den fördröjning som

har skett i hanteringen av riksdagens beställning när det

gäller frågan om leverantörsbyten. Samtidigt vill

utskottet dock understryka att det är viktigt att ett

eventuellt nytt sanktionssystem blir så enkelt som möjligt

ur administrativ synpunkt. Om det för att uppnå detta

krävs ytterligare tid för utredningsarbete, är utskottet

berett att acceptera detta. Det kan också vara värt att

seriöst pröva möjligheterna att på frivillig väg lösa

problemen vid leverantörsbyten.

När det gäller frågan om angivande av

anläggningsidentitet på elfakturan som berörs i en av de

här aktuella motionerna noterar utskottet att enligt

Energimyndighetens föreskrifter skall detta göras.

Myndigheten bevakar också enligt uppgift inom ramen för

sin tillsyn att så faktiskt sker.

Med det anförda avstyrker utskottet de

här aktuella motionerna i berörda delar.

Leveranssäkerhet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

leveranssäkerhet. Utskottet hänvisar till

regeringens och ansvariga myndigheters

uppföljningsarbete. Jämför reservation 12 (m, fp,

kd, mp).

Motionen

Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om

leveranssäkerhet i fråga om el, anförs det i motion

2002/03:N378 (s). Elektriciteten är en central del i

människors tillvaro, och elbolagen har ansvar för en säker

leverans, säger motionären. Han påpekar att vid två

tillfällen under de senaste åren har det varit stora

elavbrott vid Järvafältet norr om Stockholm. Strömavbrott

är en del av vardagen i glesbygden, vilket i de flesta

fall beror på dåligt röjda kraftledningsgator och dålig

kvalitet hos ledningarna, påstår motionären. Han anser att

situationen är oacceptabel och att kraftbolagen inte tar

sitt ansvar för att konsumenten skall få den elektricitet

som konsumenten har betalat för. Riksdagen måste därför

ändra lagstiftningen så att säkerhet vid leverans av el

kan garanteras till såväl medborgarna som företagen, anför

motionären.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen avslog våren 2002 motionsyrkanden om

leveranssäkerhet (prop. 2001/02:56, bet. 2001/02:NU9). I

den då aktuella propositionen redovisade regeringen

genomförda och pågående insatser inom elbranschen när det

gäller leveranssäkerhet. Av redovisningen framgick bl.a.

att Svensk Energi har tagit fram en branschpraxis för

informationsverksamhet i samband med större störningar och

för förebyggande informationsinsatser inför framtida

störningar i elförsörjningen. Branschen arbetar också med

s.k. storstörningssamverkan, vilket bl.a. innebär att

nätföretagen kommer att samarbeta för att snabbare kunna

åtgärda fel vid strömavbrott. Branschens målsättning är

att ingen enskild nätkund skall vara utan tillgång till el

under mer än 24 timmar. För att klara detta mål kommer

nätföretagen att se över leveranssäkerheten i befintliga

nät. Regeringen redovisade att Svensk Energi arbetar

vidare med att ta fram en s.k. goodwillersättning som

skall utgå om en kund blir utan elleverans i mer än ett

dygn. Regeringen menade att leveranssäkerheten i de

svenska elnäten vid en internationell jämförelse är mycket

hög.

Regeringen nämnde också att dåvarande generaldirektören

vid Elsäkerhetsverket Jörgen Andersson i februari 2001

hade getts i uppdrag att utreda och föreslå vilka åtgärder

som bör vidtas för att minska antalet elavbrott som

uppkommer till följd av störningar i överförings- och

distributionsnäten och minimera konsekvenserna av sådana

elavbrott. En delredovisning lämnades till regeringen i

juni 2001. Utredningen föreslog bl.a. bättre information

till kunder, medier, kommuner m.fl. före och under avbrott

samt ett mer utvecklat samarbete mellan nätföretagen vid

elleveransstörningar. Sammantaget skulle åtgärderna göra

det möjligt att minska avbrottstiderna och ge kunderna

bättre förutsättningar att klara konsekvenserna av

eventuella avbrott. Vidare föreslog utredningen

standardhöjningar i de delar av elnäten som är

oväderskänsliga samt bidrag till de merkostnader denna

ombyggnad skulle innebära för nätföretagen. Detta stöd

skulle finansieras genom införandet av en

leveranssäkerhetsavgift. Utredningen förordade också att

det infördes en utökad rätt till avbrottsersättning i

ellagen. Elavbrottsutredningen slutredovisade sitt uppdrag

i oktober 2001. Detta skedde i form av en promemoria som

bl.a. innehöll förslag om kvalitetskrav på

nätverksamheten.

Regeringen ansåg vidare att förslag om nya kriterier för

skälighetsbedömningen av nättarifferna och om att

överföringen av el skall vara av god kvalitet, tillsammans

med den s.k. nätnyttomodellen som Energimyndigheten

utformar, kommer att skapa incitament för investeringar i

ökad leveranssäkerhet.

Energimyndigheten gavs i regleringsbrevet för år 2002 i

uppdrag att - efter samråd med Elsäkerhetsverket - följa

de satsningar som gjorts inom elbranschen för att minska

elnätets känslighet för snöoväder och liknande

förhållanden samt för att minska konsekvenserna av

strömavbrott. Ett motsvarande uppdrag gavs även i

Energimyndighetens regleringsbrev för år 2003. Detta skall

redovisas före den 15 maj 2003.

Utskottets inställning till regeringens hantering av

frågor om leveranssäkerhet var att det är rimligt att

kräva att nätföretagen har beredskap för att klara av de

problem som uppstår vid normala snöförhållanden. Enligt

utskottets mening är det även en fördel om elbranschen kan

visa sig mogen att själv hantera leveranssäkerheten, utan

att staten skall behöva vidta tvingande åtgärder.

Samtidigt måste staten ta sitt ansvar och noga följa

utvecklingen. I en reservation (m, kd, fp) anfördes att

det frivilliga initiativ som elbranschen har tagit är

mycket positivt, men reservanterna konstaterade samtidigt

att inte förrän samtliga nätföretag ställer sig bakom

överenskommelsen om nätsäkring och åtagandet om ekonomisk

ersättning kan elkunderna förvänta sig säkrare leveranser.

Regelverket kring ersättningarna måste innehålla enhetliga

garantier och göras känt för alla elkunder. Reservanterna

ansåg att det är mycket viktigt att myndigheterna noga

bevakar effekterna av branschens åtaganden och att

regeringen har beredskap för att snabbt presentera

lagförslag om de frivilliga åtagandena visar sig

otillräckliga.

Energimyndigheten drog följande slutsatser i den

uppföljningsrapport som lämnades till regeringen i maj

2002:

- Nätföretagen har ökat sina insatser och organiserat

sig bättre i arbetet med att förebygga och åtgärda

strömavbrott.

- Investeringarna för att öka leveranssäkerheten på

glesbygdsnätet har ökat, vilket bör leda till minskade

risker för strömavbrott vid snöoväder och andra

väderstörningar.

- Insatserna vid de stora strömavbrotten under den

senaste vintern har förbättrats jämfört med de närmast

föregående åren. En ny form av regionalt samarbete vid

stora störningar har nyttjats för första gången.

- Informationen till de drabbade kunderna synes ha varit

bättre än under tidigare år.

- Nätföretagen har på frivillig väg börjat betala ut

ersättningar i samband med strömavbrott.

Ersättningsnivåerna i denna goodwillersättning är dock

lägre än vad som föreslogs i Elavbrottsutredningen och

betalas ut först efter 24 timmar. I några företag är en

förutsättning för goodwillersättning dock att kunden själv

anmäler elavbrottet.

- De ekonomiska incitamenten för nätföretagen att minska

strömavbrotten kommer att förändras, dels genom företagens

egen goodwillersättning, dels genom den tillsynsmodell av

nätföretagens tariffer som skall tillämpas fr.o.m. år

2003. Detta bör innebära starka motiv för nätföretagen att

förbättra och upprätthålla leveranssäkerheten i

ledningsnäten.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen ansåg i sitt

betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) att det

finns anledning att skärpa de grundläggande kraven på

leveranssäkerhet i elsystemet. I juni 2002 fick Svenska

kraftnät i uppdrag av regeringen att utveckla ytterligare

förslag till åtgärder för att bl.a. öka

leveranssäkerheten. En annan bakgrund till uppdraget var

det stora elavbrottet i Akalla, i norra Stockholm, i maj

2002.

Svenska kraftnät redovisade sitt uppdrag i december 2002

och föreslog då bl.a. att de regionala och lokala

elnätsföretagen skall utveckla en branschrekommendation

med de krav som skall gälla för näten samt att

elnätsföretagen genom denna rekommendation skall göra en

aktuell värdering av elavbrottens ekonomiska konsekvenser.

I Elnätsutredningens delbetänkande Elnätsföretag -

regler och tillsyn (SOU 2000:90) berördes frågan om

elkvalitet. Utredningen påtalade att det förekommer att

kvaliteten på den överförda elen ibland inte kan anses

vara godtagbar, eller att en kund i varje fall

ifrågasätter om kvaliteten är godtagbar. Mot bakgrund av

detta föreslog regeringen våren 2002 i den s.k.

energimarknadspropositionen (prop. 2001/02:56) att en

bestämmelse om att överföring av el skall vara av god

kvalitet skulle införas i ellagen. Riksdagen beslöt i

enlighet med detta (bet. 2001/02:NU9). I den aktuella

bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 juli 2002, anges

även att nätmyndigheten kan bemyndigas att meddela närmare

föreskrifter om god överföringskvalitet. När det gäller

elkvalitet har det även i ellagen (4 kap. 1 §) vad avser

nättariffernas skälighet införts att nätföretagens sätt

att bedriva verksamheten skall påverka det pris som

nätföretagen tar ut.

Med anledning av tillägget i ellagen vad avser att

överföring av el skall vara av god kvalitet har regeringen

i januari 2003 gett Energimyndigheten i uppdrag att vidare

utreda frågan om leveranskvalitet och ta fram förslag till

föreskrifter om god kvalitet på överföring av el. Som en

del av uppdraget skall bl.a. frågan om riktvärden för vad

som kan anses vara acceptabelt när det gäller strömavbrott

och deras varaktighet behandlas. Energimyndigheten skall

redovisa sitt förslag till föreskrifter senast den 31

oktober 2003.

Utskottets ställningstagande

För det moderna samhället är säker tillgång till el av

avgörande betydelse. Detta gäller för både företag och

hushåll. Vid en internationell jämförelse är

leveranssäkerheten i de svenska elnäten god. Samtidigt kan

konstateras, som nämns i den här aktuella motionen

2002/03:N378 (s), att störningar i elleveranserna kan

förekomma med avsevärda konsekvenser för de drabbade.

Enligt utskottets mening är det rimligt att kräva att

nätföretagen har beredskap för att klara av de problem som

uppstår vid t.ex. normala snöförhållanden. Å andra sidan

kan det inte anses rimligt att nätföretagen skall ha en

gardering mot alla upptänkliga händelser. Som redovisats

görs det inom branschen frivilliga åtaganden, bl.a.

beträffande goodwillersättning. Enligt utskottets

uppfattning är det en fördel om branschen kan visa sig

mogen att själv hantera leveranssäkerheten, utan att

staten skall behöva vidta tvingande åtgärder. Samtidigt

måste staten ta sitt ansvar och noga följa utvecklingen.

Som framgått av den lämnade redovisningen görs detta

också, bl.a. genom Energimyndighetens arbete.

Med det anförda avstyrker utskottet den nyssnämnda

motionen.

Nedsättning av nätavgift för småskalig

elproduktion

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden rörande

nedsättning av nätavgift för småskalig

elproduktion. Frågan ingår i uppdraget för en

nyligen tillsatt utredning. Jämför reservation 13

(m, fp, kd).

Motionerna

I två motioner framförs synpunkter på att de extra

kostnader som en etablering av en småskalig anläggning

innebär inte skall drabba det berörda nätföretaget och

därmed kunderna i det aktuella området. Ett

tillkännagivande av riksdagen om nätavgifter för småskalig

elproduktion föreslås i motion 2002/03:N315 (s). De nu

gällande reglerna för småskaliga elproduktionsanläggningar

som innebär att de endast skall betala den del av

nätavgiften som motsvarar den årliga kostnaden för

mätning, beräkning och rapportering har icke önskvärda

effekter, anför motionärerna. Enligt ellagen skall små

produktionsanläggningar som är belägna i närheten av

varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet

betraktas som separata anläggningar när den aktuella

bestämmelsen tillämpas. Det innebär att även nätavgiften

för större vindkraftsparker beräknas på detta sätt.

Problemet blir mer tydligt på Gotland än inom andra

områden, eftersom där har skett en stor satsning på

vindkraft samtidigt som antalet elabonnenter är relativt

litet, påpekar motionärerna. De uppger att det på Gotland

för närvarande finns 150 vindkraftverk med en sammanlagd

effekt på 80 MW. Verken betalar en anslutningsavgift men

däremot ingen årlig nätavgift. Det är inte rimligt med en

bestämmelse som innebär att kunder i ett visst område får

stå för subventionen till förnybar elproduktion, anser

motionärerna. Elcertifikatutredningen har lämnat ett

förslag till lösning av den aktuella frågan, men

remissinstanserna ansåg att förslaget behövde utredas

ytterligare, en bedömning som regeringen delade, erinrar

motionärerna om. Energimyndigheten har vidare, på

regeringens uppdrag, sett över hur frågan som rör

nätavgifter skall införlivas i ellagen och lämnat en

redovisning hösten 2002. Det är angeläget att en ändring

kan genomföras snabbt, varvid inriktningen skall vara att

kunder i ett visst område inte skall stå för subventionen

till förnybar elproduktion, anför motionärerna.

I motion 2002/03:N301 (m) föreslås att riksdagen skall

begära att regeringen lägger fram förslag som medför att

de extra kostnader som etablering av en småskalig

elproduktionsanläggning innebär inte drabbar nätföretagen

och i förlängningen nätföretagens kunder. Reformeringen

och avregleringen av elmarknaden har varit framgångsrik,

säger motionärerna. De anser dock att statsmakternas

beslut om skatter och subventioner har medfört att

elmarknaden fungerar sämre än vad den skulle kunna göra.

Ett exempel på detta sägs vara det förhållandet att

subventionerna till bl.a. vindkraftverk drabbar människor

boende intill verken trefaldigt. För det första får de via

skattsedeln betala för att vindkraftverken skall kunna

uppföras, för det andra får de en försämrad natur- och

boendemiljö och för det tredje får de via nätavgiften

betala för de merkostnader vindkraftverken orsakar det

lokala nätföretaget.

Vissa kompletterande uppgifter

I ellagen finns en särskild bestämmelse om nätavgiften för

småskaliga elproduktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Enligt

denna bestämmelse skall en innehavare av en småskalig

elproduktionsanläggning som kan leverera en effekt om

högst 1 500 kW endast betala den del av nätavgiften som

motsvarar den årliga kostnaden för mätning, beräkning och

rapportering. Innehavaren slipper alltså betala den del av

avgiften som grundas på drift och underhåll av nätet.

Denna kostnad fördelas i stället på övriga kunder i

nätföretagets område. Enligt ellagen skall flera små

produktionsanläggningar som är belägna i närheten av

varandra och som gemensamt matar in el på ledningsnätet

betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av

denna bestämmelse. Det innebär att även nätavgiften för

större vindkraftsparker beräknas på detta sätt. En

kraftfull utbyggnad inom ett begränsat område kan således

innebära att övriga abonnenter inom nätområdet får svara

för en relativt hög andel av kostnaderna.

Riksdagen har våren 2002 - vid två tillfällen - avslagit

motionsyrkanden liknande de här aktuella. Vid det första

tillfället, i samband med behandlingen av proposition

2001/02:56 om energimarknader i utveckling - bättre regler

och tillsyn i februari 2002, hänvisade utskottet (bet.

2001/02:NU9) till att frågan om de framtida

verksamhetsförutsättningarna för små

elproduktionsanläggningar skulle tas upp i den

energipolitiska propositionen som regeringen då hade

aviserat till mars 2002. I en motivreservation (m, kd, fp)

gavs samtidigt stöd för uppfattningen att det inte är

rimligt att de elkonsumenter som råkar bo i områden där

det finns eller planeras många vindkraftverk skall drabbas

av högre nätkostnader än de skulle ha gjort om vindkraften

inte hade funnits i de berörda områdena.

Vid det andra tillfället, i samband med behandlingen av

proposition 2001/02:143 om samverkan för en trygg,

effektiv och miljövänlig energiförsörjning i maj 2002,

hänvisade utskottet (bet. 2001/02:NU17) till vad som sades

i propositionen om att den berörda bestämmelsen i ellagen

har medfört vissa ej önskvärda effekter. Regleringen kan

medföra högre nättariffer för elkunder i vissa områden och

utgöra ett hinder för den fortsatta utvecklingen av

miljövänliga elproduktionsanläggningar, anförde utskottet

och menade att det inte är tillfredsställande att en

bestämmelse som från början var avsedd att främja

småskalig elproduktion kan få motsatt effekt. Av denna

anledning välkomnade utskottet den av regeringen i

propositionen aviserade utredningen av konsekvenserna av

ett borttagande, alternativt en ändring av den aktuella

bestämmelsen. I en reservation (kd, fp) begärdes ett

uttalande av riksdagen om att regeringen snarast skulle

återkomma med förslag som medför att de extra kostnader

som en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning

innebär inte särskilt skall drabba de aktuella

nätföretagen. Det är uppenbart att den berörda

bestämmelsen i ellagen har påtagliga negativa effekter,

anförde reservanterna och menade att det faktum att

nätägaren och därmed de elanvändare som finns i det

aktuella nätområdet får svara för hela den kostnad som

regleringen medför innebär en orättvisa för dem som är

boende i dessa regioner. De ansåg det angeläget att det

berörda problemet - utan ytterligare fördröjande

utredningsarbete - skulle få en snar lösning.

I uppdraget för den tidigare nämnda, nyligen tillsatta

utredningen om fortsatt utveckling av el- och

naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, att kartlägga

konsekvenserna av att bestämmelsen om att de småskaliga

elproducenterna endast skall betala för den del av

nättariffen som motsvarar årlig kostnad för mätning och

rapportering tas bort. I direktiven refereras till

propositionen om samverkan för en trygg, effektiv och

miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143), i

vilken regeringen presenterade sin bedömning att gällande

bestämmelse om att de småskaliga elproducenterna endast

skall betala för den del av nättariffen som motsvarar

årlig kostnad för mätning och rapportering får vissa

effekter som inte är önskvärda och att den därför bör tas

bort eller ändras. Det saknades dock ett tillräckligt väl

underbyggt underlag för att bedöma vilka konsekvenser

detta kan få för den småskaliga elproduktionen. Utredaren

skall kartlägga konsekvenserna av att ta bort gällande

bestämmelse, men han skall även föreslå alternativ till

att ta bort bestämmelsen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar de bedömningar som görs i de här aktuella

motionerna 2002/03:N315 (s) och 2002/03:N301 (m) om att de

gällande reglerna för de småskaliga

elproduktionsanläggningarna, som innebär att dessa endast

skall betala den del av nätavgiften som motsvarar den

årliga kostnaden för mätning, beräkning och rapportering,

kan få icke önskvärda effekter. Regleringen kan medföra

högre nättariffer för elkunder i vissa områden och utgöra

ett hinder för den fortsatta utvecklingen av miljövänliga

elproduktionsanläggningar. Det är inte tillfredsställande

att en bestämmelse som från början var avsedd att främja

småskalig elproduktion kan få motsatt effekt.

I uppdraget för den nyssnämnda utredningen om fortsatt

utveckling av el- och naturgasmarknaderna ingår, som

redovisats, att kartlägga konsekvenserna av att den

aktuella bestämmelsen tas bort. Utredaren skall även

föreslå alternativa lösningar. Med detta får de båda

nämnda motionerna anses tillgodosedda och de avstyrks

därmed.

Reformering av elmarknaden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om en

reformering av elmarknaden. Utskottet hänvisar

till att en utredning om fortsatt utveckling av

el- och naturgasmarknaderna nyligen har tillsatts.

Jämför reservationerna 14 (v) och 15 (mp).

Motionerna

I två motioner från Miljöpartiet förordas att det skall

tillsättas en utredning om elmarknaden. I motion

2002/03:N297 (mp) föreslås ett tillkännagivande av

riksdagen om behovet av en utredning om en reform av

elmarknaden. Ett av flera stora problem med den nuvarande

elmarknaden är att konsumenternas incitament till en

effektiv elanvändning blockeras, anför motionärerna. De

anser att elmarknaden är en onaturlig marknad, eftersom

tillgång och efterfrågan inte matchas med hjälp av priset.

Den nuvarande situationen på marknaden ses som ett arv

från monopoltiden. I syfte att minska oljeberoendet

byggdes kärnkraften ut så mycket att den förutom att förse

industrin med billig kraft även kunde användas för att

värma villor, säger motionärerna. De påpekar att det nu

inte längre finns någon överkapacitet på elmarknaden,

varför den måste reformeras. Den verkliga

konkurrenshandeln med fysisk el sker på spotmarknaden,

anför motionärerna och anser att även konsumenterna måste

få tillgång till denna handel. På spotmarknaden bildas ett

jämviktspris som skapar balans mellan produktion och

konsumtion av fysisk el. För att bilda priset måste

förutom säljbud från producenterna konsumenternas

sammanlagda vilja att konsumera el vid olika prisnivåer

läggas in, vilket Svenska kraftnät skulle kunna göra,

menar motionärerna. De konstaterar att i så fall skulle de

nuvarande elsäljarna inte behövas, och i och med detta

skulle även behovet av att rapportera mätvärden och

leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna försvinna.

Mätningen och avräkningen av konsumenternas leverans

skulle endast behöva hanteras av de lokala nätbolagen.

Resultatet skulle bli en stor förenkling och

effektivisering, säger motionärerna. De anser att den

föreslagna reformen bör kompletteras med utökad timvis

mätning och system som sprider information om spotpriset

till konsumenterna så att de i ökad omfattning kan styra

sin konsumtion utifrån priset. Konsumenter som vill låsa

priset på el skall kunna göra det med separata

prisförsäkringar, föreslår motionärerna.

Prisförsäkringarnas funktion skulle därmed bli att sprida

investeringsrisker på marknaden. En producent som har

investerat kan sälja prisförsäkringar som motsvarar den

installerade kapaciteten till ett stort antal konsumenter,

varigenom konsumenterna har möjlighet att välja vilka

investeringar som de vill stödja, t.ex. investeringar i

grön el eller effektbesparande åtgärder, anför

motionärerna. De misstänker att avsikten med

organiseringen av den nuvarande elmarknaden är att

avskärma konsumenterna från den egentliga konkurrensen på

elmarknaden och i stället skapa en oligopolmarknad för att

göra Vattenfall AB till en europeisk aktör. Det är

uppenbart att elmarknaden lider av ett stort systemfel,

sägs det.

I den andra här aktuella motionen - 2002/03:N298 (mp) -

begärs ett tillkännagivande om att en utredning bör

tillsättas med syfte att förändra elprissättningen i

riktning mot rörliga priser och förstärkt

effektprissättning. Många miljöproblem hänger samman med

den höga energiförbrukningen och för att minska

energiförbrukningen är ekonomiska styrmedel mycket

effektiva, anför motionärerna. De anser att det inte bara

är högre energipriser som är positiva från miljösynpunkt,

utan prissättningens utformning är också viktig för att

stimulera en effektiv energianvändning. Det är positivt

att konkurrensen på elmarknaden har ökat sedan

omregleringen, men samtidigt upplever många kunder det som

ett stort problem att den fasta nätavgiften är hög, säger

motionärerna. De påpekar att kunderna inte kan välja

nätbolag och genom att det fasta nätpriset utgör en så

stor del av det totala elpriset är incitamentet för

effektiv elanvändning inte så stort som ett helt rörligt

elpris skulle vara. Elpriserna skulle också behöva

förändras i riktning mot mer effektprissättning, anser

motionärerna, med hänvisning till att om det var större

prisskillnad mellan dagar/timmar med stort respektive

litet effektbehov skulle sparande och effektivisering

stimuleras inom hushålls- och företagssektorerna. En

möjlighet för att åstadkomma detta kan vara att lagstifta

om att alla som levererar el skall förse elkunderna med

mätare med kontinuerlig registrering av elförbrukningen,

föreslår motionärerna. De menar dock att frågan om en

utformning av en utökad effektprissättning behöver utredas

innan beslut kan fattas, varför regeringen bör anmodas att

tillsätta en utredning med uppgift att belysa såväl rörlig

prissättning av el som effektprissättning.

Vissa kompletterande uppgifter

I samband med behandlingen av den s.k.

energimarknadspropositionen (prop. 2001/02:56) våren 2002

redovisade direktör Gunnar Fabricius, Svenska Kraftbörsen

AB, i en skrivelse till utskottet, ett förslag till

ändring av ellagstiftningen liknande det som förordas i

den här aktuella motionen. Det föreslagna systemet hade

följande beståndsdelar: nätbolagen skall vara

balansansvariga för konsumenterna; nätbolagen skall

upphandla el på spotmarknaden (i normalfallet motsvarande

den förväntade inmatningen av effekt i nätet); nätbolagen

får endast debitera spotpris per timme för levererad el

och beräknade nätförluster, plus tillägg på nätägarens

kostnader; nätbolagen får inte handla med eller sälja

riskförsäkringar. Vid sidan av handeln med fysisk el

föreslås att en helt separat prisförsäkringsmarknad ges

möjlighet att utvecklas. Utskottet tog i det då aktuella

betänkandet (bet. 2001/02:NU9) inte ställning till

förslaget, eftersom det inte fanns något motionsyrkande i

saken, utan noterade endast att skrivelsen hade inkommit.

Utskottets ställningstagande

Det förslag till reformering av elmarknaden som föreslås i

motion 2002/03:N297 (mp) innebär enligt utskottets mening

en dramatisk förändring av det gällande regelverket. Att

ändra elmarknadens regelverk i den utsträckningen finner

utskottet inte rimligt och det måste anses osäkert om det

skulle komma att ge de vinster som sägs i motionen. Det

skulle bl.a. innebära att nätföretagen hamnar i en

monopolsituation gentemot konsumenterna, varför det inte

skulle finnas några direkta incitament att pressa priserna

på börsen. Det skulle heller inte finnas någon möjlighet

för elkunderna att byta elleverantör om de inte är nöjda

med sitt elpris.

En annan faktor att beakta är att den nuvarande

ellagstiftningen är förenlig med EU:s regelverk. Hur det

förslag som läggs fram i motionen förhåller sig i detta

avseende har inte prövats.

Utskottet noterar också att i uppdraget för den nyligen

beslutade utredningen om fortsatt utveckling av el- och

naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, att analysera

om det finns tänkbara förbättringar att göra på

elmarknaden och naturgasmarknaden och om så är fallet

föreslå åtgärder för detta. I direktiven sägs att

ellagstiftningen har förändrats efter avregleringen.

Övergångssystemet med leveranskoncession har avskaffats,

kravet på timvis mätning för byte av elleverantör har

tagits bort och ersatts av ett system som baseras på att

elförbrukningen fördelas över tiden enligt en

schablonkurva som baseras på förbrukningen i ett

nätområde, den s.k. schablonberäkningsreformen. Efter

avregleringen har även omfattande strukturförändringar

skett på elmarknaden. Antalet elleverantörer har minskat

och flera av de aktörer som vid avregleringen gav sig in

på marknaden har lämnat den igen. Utredaren skall

utvärdera elmarknadens funktionssätt med huvudinriktning

på hur strukturförändringarna har påverkat konkurrensen på

elmarknaden och även belysa konkurrensen på elmarknaden ur

ett nordiskt och europeiskt perspektiv. Utredaren skall

även föreslå metoder för hur konkurrensen på elmarknaden

skall följas upp. I uppdraget ingår också att kartlägga

hur konkurrensen på elmarknaden övervakas i andra länder.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

2002/03:N297 (mp) och 2002/03:N298 (mp), den sistnämnda i

här aktuell del.

I den sistnämnda motionen berörs också frågan om fasta

nätavgifter. Nätverksamhet är en kapitalintensiv

verksamhet med höga fasta kostnader som inte påverkas av

mindre variationer i eldistributionen. Nätavgifterna skall

grundas på kostnader som hör till nätverksamheten och de

skall vara kostnadsriktiga. Enligt utskottets mening

faller det sig därför naturligt att en stor del av

nätavgiften är fast. I sammanhanget vill utskottet

dessutom påpeka att praktiskt taget samtliga nätföretag

för närvarande tillämpar en nätavgift som består av både

en fast och en rörlig del. Den rörliga delen av

nätavgiften styrs av konsumentens förbrukning och innebär

således ett incitament till effektivare elanvändning.

Enligt utskottets mening bör inte statsmakterna gripa in

i elmarknaden genom att reglera förhållandet mellan fasta

och rörliga avgifter. Däremot vill utskottet betona vikten

av Energimyndighetens tillsyn av att nätavgifterna är

skäliga. I det sammanhanget har konsumenterna en viktig

funktion att fylla när det gäller att uppmärksamma

myndigheten på de fall av avvikelser från skäligheten i

avgifter som kan förekomma. Det är också angeläget att

myndigheten agerar snabbt och effektivt i dessa fall.

Med detta avstyrks motion 2002/03:N298 (mp) även i denna

del.

Centrum för vindkraftsinformation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om inrättande

av ett centrum för vindkraftsinformation. Jämför

reservationerna 16 (kd) och 17 (mp).

Motionerna

I två motioner - 2002/03:N293 (s) och 2002/03:N206 (c) -

begärs tillkännagivanden om att det skall inrättas ett

nationellt centrum för vindkraftsinformation som bör

knytas till Högskolan på Gotland. Gotland är världsledande

på ny teknik för integration av vindkraft i elnätet, sägs

det i den förstnämnda motionen. Högskolan på Gotland har

inrättat ett centrum för vindkraftsinformation, med syfte

att samordna och utveckla högskolans forskning och

utbildning inom området samt att verka för inrättandet av

ett nationellt centrum för vindkraftsinformation vid

högskolan, konstaterar motionärerna. De påpekar att

Vindkraftsutredningen i sitt betänkande Rätt plats för

vindkraften (SOU 1999:75) föreslog att ett

informationscentrum för vindkraft skulle inrättas. På

Gotland finns drygt 150 vindkraftverk i drift, det bedrivs

mycket forskning om vindkraft på Gotland och många företag

på Gotland arbetar med vindkraftsprojektering, anför

motionärerna. De menar att verksamheten vid det föreslagna

centrumet kan bestå av följande delar: allmän information

och rådgivning, erfarenhetsåterföring, utredningar och

forskning samt inrättandet av en kunskapsbank. Ett

informationscentrum för vindkraft på Gotland kan

organisatoriskt utgöra en del av högskolans avdelning för

samverkan med näringslivet (Innova), och centrumet bör ha

en egen finansiering för att inte belasta högskolan, säger

motionärerna.

I den andra motionen - 2002/03:N206 (c) - sägs att

behovet av nya kunskaper om vindkraften från tekniska,

miljömässiga och ekonomiska utgångspunkter, liksom av att

sprida information om dessa aspekter, är mycket stort.

Även i denna motion refereras till Vindkraftsutredningens

förslag och till de speciella, gynnsamma förutsättningar

som finns för ett centrum för vindkraftsinformation vid

Högskolan på Gotland. Kommunen är en av få i Sverige som

gjort en fördjupad översiktsplan för vindkraft, och det

finns en samsyn och en bred uppslutning inom regionen för

vindkraften, anför motionären.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen avslog våren 2002 motioner med förslag om att

inrätta ett centrum för vindkraftsinformation liknande de

här aktuella (bet. 2001/02:NU17).

Utskottet redovisade att dåvarande näringsminister Björn

Rosengren i mars 2002 hade besvarat en fråga (fr.

2001/02:903) av Lilian Virgin (s) om att inrätta ett

nationellt centrum för vindkraftsinformation på Gotland. I

sitt svar framhöll statsrådet olika satsningar som

regeringen gjorde och avsåg att göra för vindkraften,

däribland förslagen i den då aktuella energipolitiska

propositionen (prop. 2001/02:143). Han påpekade samtidigt

att han inte hade möjlighet att ta ställning till om

inrättandet av ett nationellt centrum för

vindkraftsinformation var aktuellt. Enligt de uppgifter

som utskottet hade inhämtat bereddes då frågan om

inrättande av ett nationellt centrum för

vindkraftsinformation inom Regeringskansliet.

Utskottet såg flera fördelar med att ett sådant

informationscentrum grundas och delade många av de i

motionerna framförda synpunkterna. Utan att ta ställning i

frågan ansåg utskottet att Gotland är en av de platser som

bör övervägas när lokaliseringen av ett eventuellt

informationscentrum diskuteras. Genom att knyta ett

informationscentrum till en högskola kan befintlig

kompetens tillvaratas på ett effektivt sätt, och vid

Gotlands högskola finns kompetens på området som skulle

vara värdefull i detta sammanhang, anförde utskottet. Då

frågan om inrättande av ett vindkraftscentrum bereddes

inom Regeringskansliet menade emellertid utskottet att ett

riksdagsuttalande kunde undvaras.

I en reservation (kd) förordades att regeringen skulle

överväga att ge stöd till ett nationellt centrum för

vindkraftsinformation på Gotland. I en annan reservation

(mp) förordades också att ett informationscentrum skulle

inrättas, varvid Gotlands högskola nämndes som ett

tänkbart alternativ.

Enligt uppgift från Näringsdepartementet finns det flera

universitet och högskolor som har inriktning mot

vindkraftsområdet. Den bedömning som den dåvarande

näringsministern gjorde i mars 2002 om att ett inrättande

av ett nationellt centrum för vindkraftsinformation inte

var aktuellt gäller enligt departementet fortfarande.

Vidare konstateras att det inte finns några medel till

regeringens förfogande för ett eventuellt inrättande av

ett centrum för vindkraftsinformation.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan - som också framhölls våren 2002 då

likartade motionsyrkanden behandlades - se flera fördelar

med att ett centrum för vindkraftsinformation inrättas.

Utskottet delar också många av de i motionerna framförda

synpunkterna. Som nyss redovisats finns det flera

universitet och högskolor, förutom Högskolan på Gotland,

som bedriver verksamhet med inriktning på

vindkraftsområdet. Utskottet ser positivt på en sådan

verksamhet. Att riksdagen skulle göra ett tillkännagivande

av den typ som begärs i motionerna kan utskottet dock inte

förorda; de båda här aktuella motionerna avstyrks därmed.

Strålningsrisker m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

kunskapsläget rörande strålningsrisker.

Remissbehandling av en rapport på området från

Elsäkerhetsverket pågår. Jämför reservation 18

(fp).

Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om rutiner avseende

förlängning av nätkoncession, med hänvisning till

Energimyndighetens arbete i frågan. Jämför

reservation 19 (v, mp).

Motionerna

I motion 2002/03:N264 (fp) begärs ett tillkännagivande om

strålningsriskerna från kraftledningar. Elsäkerhetsverket

fick våren 2001 i uppdrag av regeringen att utreda frågan

om strålningsrisker, konstaterar motionärerna. De anser

att det är viktigt att denna utredning nu ger resultat i

praktiken. Mot bakgrund av att det för närvarande finns

bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära

kraftledningar och där barn dagligen vistas under längre

tid, bör farhågorna om strålningsrisker tas på stort

allvar, anför motionärerna.

Tillkännagivande i följande två avseenden begärs i

motion 2002/03:Bo237 (v): om tydligare bestämmelser vid

ansökan om förlängning av nätkoncession; om

sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar

ansökan inom fastställd tid. Om den s.k.

försiktighetsprincipen, dvs. att elanläggningar och

byggnader skall utformas och placeras så att exponeringen

för elektromagnetisk strålning begränsas, bör gälla för

nyanläggningar så bör den också gälla för befintliga,

anför motionären. Eftersom flyttning eller nedgrävning av

en befintlig ledning blir en extra kostnad för

nätinnehavaren - i de fall en förändring måste ske före

koncessionens utgång - anser motionären att det är rimligt

att kommunerna eller andra som berörs står för en del av

kostnaderna. Beträffande förlängd koncession är praxis för

närvarande sådan att om nätföretaget lämnar in en

preliminär ansökan, utan t.ex. miljökonsekvensbeskrivning,

en vecka innan koncessionen löper ut, så får

kraftledningen fortsätta att användas, säger motionärerna

Det finns ett krav att ansökan om ny koncession skall

lämnas in två år innan den gällande går ut. Det har dock

visat sig att bestämmelsen ofta inte efterlevs, hävdar

motionären. Hon anser att lämpliga sanktioner för dem som

åsidosätter gällande bestämmelser bör införas.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen avslog våren 2002 motioner liknande de här

aktuella (bet. 2001/02:NU9). Utskottet noterade att

regeringen - som svar på det tillkännagivande riksdagen

gjorde våren 2001 om en utredning av åtgärder och metoder

för att reducera strålningsriskerna från kraftledningar

(bet. 2000/01:NU8) - givit Elsäkerhetsverket i uppdrag att

genomföra den begärda utredningen och att uppdraget skulle

redovisas senast den 15 november 2002. I

utredningsuppdraget ingick att ta fram förslag till

incitament för kommuner och kraftbolag för de aktuella

åtgärderna samt en bedömning av kostnaderna för

åtgärderna. Utskottet såg positivt på att den begärda

utredningen kom till stånd. Mot bakgrund av att det finns

bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära

kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid,

ansåg utskottet att farhågor om strålningsrisker bör tas

på allvar. Utskottet framhöll också vikten av att

forskning på det aktuella området drivs vidare.

Elsäkerhetsverket redovisade i november 2002 till

regeringen sitt uppdrag i rapporten, Reduktion av

magnetfält från kraftledningar. Utredningen utgår från

gällande EU-rekommendationer och tidigare gjorda

utvärderingar, bl.a. av dåvarande Rådet för

arbetslivsforskning (RALF) beträffande riskbedömningar. I

rapporten från RALF, Elöverkänslighet och hälsorisker av

elektriska och magnetiska fält, redovisades att det råder

samstämmighet i de internationella utredningar och

utvärderingar som har genomförts under 1990-talet om att

det för närvarande inte finns tillräckligt vetenskapligt

stöd för att lågfrekventa elektriska och magnetiska fält

orsakar negativa hälsoeffekter som skulle motivera

tvingande exponeringsbegränsande åtgärder. En viss

misstanke finns dock om att förhöjd exponering för

magnetfält kan öka risken för att insjukna i vissa former

av cancer.

I Elsäkerhetsverkets rapport genomgås olika strategier

för att begränsa eventuella hälsorisker vid exponering för

elektriska och magnetiska fält. Vidare redogörs för EU:s

rekommendationer som bygger på underlag från den

internationella strålskyddsorganisationen (International

Commission on Non-Ionizing Radiation Protection, ICNIRP).

Bedömningar av ett underorgan till

Världshälsoorganisationen (International Agency for

Research on Cancer, IARC) redovisas och det redogörs

kortfattat för standarder, regelverk och

försiktighetsprinciper. IARC har klassificerat extremt

lågfrekventa magnetfält som möjligen cancerogena. Inga

cancerogena effekter har dock påvisats, varför det finns

behov av ytterligare forskningsinsatser för att avvisa

eller påvisa sådana effekter.

Eftersom ett samband mellan kraftledningars magnetfält

och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har i Sverige

Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket,

Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut i samråd

utarbetat en s.k. försiktighetsprincip. Denna innebär att

om åtgärder som generellt minskar exponeringen kan vidtas

till rimliga kostnader och konsekvenser i övrigt bör det

eftersträvas att reducera fält som avviker starkt från vad

som kan anses normalt i den aktuella miljön. När det

gäller nya elanläggningar och byggnader bör målet redan

vid planeringen vara att utforma och placera dessa så att

exponeringen begränsas. Det övergripande syftet med

försiktighetsprincipen är att på sikt reducera

exponeringen för magnetfält för att minska risken att

människor skadas.

I Elsäkerhetsverkets rapport redovisas och diskuteras

olika metoder och åtgärder för reduktion av magnetiska

fält samt görs olika kostnadsuppskattningar. Vidare görs

en genomgång av incitament för kommuner och kraftbolag att

vidta åtgärder för att reducera verkan av magnetfält från

kraftledningar. I rapporten föreslås följande:

- Tillämpningen av el- respektive miljölagstiftningen

med avseende på hantering av frågor kring elektriska och

magnetiska fält skall klarläggas, och det bör direkt i

ellagen respektive miljöbalken anges vilken lag som är

tillämplig.

- "För ledningar med högre magnetfält än x (T

(mikrotesla( reduceras fälten till minst 0,4 (T. Detta bör

beaktas av kraftbolagen vid såväl nya som förnyade

koncessioner.

- För ledningar som har högre magnetfält än 0,4 (T men

mindre eller lika med x (T bör berörda kommuner och

kraftbolag åläggas att samarbeta för att reducera fälten

ned till minst 0,4 (T."

Elsäkerhetsverket avser att under år 2003 genomföra

studier av antal boende vid kraftledningar med olika

exponeringsnivåer för att få underlag för förslag till

ställningstagande till de olika typer av incitament som

redovisas i rapporten.

Elsäkerhetsverkets rapport har nyligen skickats på

remiss. Remisstiden utgår den 1 juni 2003.

När det gäller den fråga som tas upp i motion

2002/03:Bo237 (v) och som rör hur den tidigare nämnda

försiktighetsprincipen tillämpas för befintliga ledningar

i samband med förlängning av nätkoncession redovisade

utskottet våren 2002 i betänkande 2001/02:NU9 att enligt

gällande bestämmelser (2 kap. 14 och 15 §§ ellagen) skall

förlängning av en nätkoncession prövas enligt samma

kriterier som gäller för en ansökan om ny nätkoncession.

Detta gäller också kravet på miljökonsekvensbeskrivningar

som infördes vid årsskiftet 1998/99. Detta krav hade

medfört bl.a. en stor anhopning av ärenden hos

Energimyndigheten, men myndigheten uppgavs ha kommit till

rätta med de inkörningsproblem som uppstod och

prioriterade att tillse att företagen fullgör sina

skyldigheter och kommer in med ansökan om förlängning av

nätkoncession inom föreskriven tid och med rätt

beslutsunderlag. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att

det inte var motiverat att riksdagen skulle göra

uttalanden beträffande tydligare bestämmelser vid ansökan

om förlängning av nätkoncession eller om införande av

sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar

ansökan inom fastställd tid.

I en reservation (v, c, fp) hävdades att det, trots de

nyssnämnda gällande bestämmelserna, ofta förhåller sig så

att om nätföretaget lämnar in en preliminär ansökan, utan

t.ex. miljökonsekvensbeskrivning, en vecka innan

koncessionen löper ut, så får kraftledningen fortsätta att

användas. Detta gäller trots att det finns ett krav på att

ansökan om ny koncession skall lämnas in två år innan den

gällande går ut. Reservanterna ansåg således att det inte

är något fel på bestämmelsen i sig, men att efterlevnaden

inte är tillfredsställande, varvid ett skäl sades kunna

vara att det inte finns någon sanktionsmöjlighet mot de

företag som inte följer bestämmelsen. För att bestämmelsen

skall få åsyftad effekt förordade reservanterna att någon

form av sanktionsmöjlighet skall införas och att riksdagen

genom ett tillkännagivande skulle uppmana regeringen att

tillse att så sker.

Enligt uppgift från Näringsdepartementet fanns det vid

införandet av den aktuella bestämmelsen i ellagen ett

antal koncessioner som vid den tidpunkten ännu inte hade

gått ut, men som skulle göra det inom en tvåårsperiod.

Dessa koncessioner kunde av naturliga skäl inte uppfylla

kravet på ny ansökan två år före utgången av giltig

koncession. Sedan regelns införande har dock detta

förbättrats, även om det fortfarande finns

koncessionsansökningar som inkommer sent. Enligt uppgift

från Energimyndigheten, som är nätmyndighet och som har

att pröva ansökningar om nätkoncession, har dock detta

förbättrats avsevärt och utgör för närvarande inget stort

problem. Det är nu endast ett fåtal ansökningar som inte

inkommer före den stipulerade tvåårsgränsen.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Utskottet behandlar först frågan om kunskapsläget rörande

strålningsrisker och därefter frågan om förlängning av

nätkoncession.

Kunskapsläget rörande strålningsrisker

Utskottet har vid återkommande tillfällen behandlat frågan

om strålningsrisker från kraftledningar i tätbebyggda

områden. Riksdagen hemställde som nämnts våren 2001 hos

regeringen om en utredning med uppdrag att finna åtgärder

och metoder för att reducera strålningsriskerna från

kraftledningar. Elsäkerhetsverket, som gavs i uppdrag att

genomföra den begärda utredningen, presenterade i november

2002 en rapport till regeringen. Remissbehandling av

rapporten pågår nu, och remisstiden går ut den 1 juni

2003. Elsäkerhetsverket avser att under år 2003 genomföra

studier av antal boende vid kraftledningar med olika

exponeringsnivåer för att få underlag för förslag till

ställningstagande till de olika typer av incitament som

redovisades i rapporten.

Med hänvisning till att frågan är under beredning anser

utskottet inte att det finns anledning för riksdagen att

nu göra något nytt uttalande. Mot bakgrund av att det

finns bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära

kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid,

bör farhågor om strålningsrisker tas på allvar. Det är

också viktigt att forskning på det aktuella området drivs

vidare. Med det anförda avstyrks motion 2002/03:N264 (fp)

i berörd del.

Förlängning av nätkoncession

I motion 2002/03:Bo237 (v) berörs frågan om hur den

tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas för

befintliga ledningar i samband med förlängning av

nätkoncession. Som redovisats skall enligt gällande

bestämmelser förlängning av en nätkoncession prövas enligt

samma kriterier som gäller för en ansökan om ny

nätkoncession. Detta gäller också kravet på

miljökonsekvensbeskrivningar som infördes vid årsskiftet

1998/99. Enligt uppgift ledde denna regels införande bl.a.

till en stor anhopning av ärenden hos Energimyndigheten.

Detta har dock förbättrats, även om det fortfarande finns

koncessionsansökningar som inkommer sent. Enligt

Energimyndigheten utgör detta för närvarande inget stort

problem. Det är nu endast ett fåtal ansökningar som inte

inkommer före den stipulerade tvåårsgränsen. Med

hänvisning till det anförda avstyrks den nämnda motionen i

berörda delar.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I

rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Avslag på regeringens förslag om införande av ett

elcertifikatssystem (punkt 1)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson

(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko

Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha

följande lydelse:

1. Riksdagen avslår proposition 2002/03:40 punkterna 1-4,

6 och 7. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:N5

yrkande 1, 2002/03:N6 yrkandena 1 och 2, det förstnämnda i

denna del, 2002/03:N8 yrkande 1, 2002/03:N264 yrkande 6

och 2002/03:N301 yrkande 15.

Ställningstagande

Vi anser - i likhet med vad som anförs i motionerna

2002/03:N6 (m), 2002/03:N8 (fp) och 2002/03:N5 (kd) - att

förslaget om införande av ett elcertifikatssystem bör

avslås av riksdagen. Även i motionerna 2002/03:N301 (m)

och 2002/03:N262 (fp) från allmänna motionstiden tas

avstånd från ett sådant system. Vid de två tillfällen -

hösten 2000 och våren 2002 - då riksdagen tidigare har

behandlat frågan om införande av ett elcertifikatssystem

har företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet

och Kristdemokraterna i reservationer markerat sitt

avståndstagande från planerna på ett sådant system.

Den avreglering av elmarknaden som inleddes år 1996 har

varit positiv; stora steg har tagits för att

marknadsanpassa energimarknaden och minska den politiska

styrningen inom energiområdet. På en avreglerad elmarknad

har kunderna möjlighet att genom sina köpval stödja sådan

elproduktion som de av olika skäl - miljömässiga,

ekonomiska, etc. - vill främja. Det nu aktuella förslaget

om ett elcertifikatssystem kan ses som ett återfall i en

förlegad, politikerstyrd planeringstradition.

Såväl förnybara energikällor som andra energislag måste

klara energimarknadens konkurrens utan omfattande

subventioner. Genom elcertifikatssystemet osynliggörs

subventionerna till den förnybara elproduktionen genom att

kostnaden flyttas från statsbudgeten direkt till

elkonsumenterna. Detta kan ses som ett exempel på det

budgettricksande som regeringen tillämpar för att klara de

uppsatta utgiftstaken. Enligt vår mening är detta inte i

överensstämmelse med budgetlagens anda.

Det kan vidare ifrågasättas hur införandet av ett

elcertifikatssystem förhåller sig till det arbete som

pågår på både nationell nivå och EU-nivå när det gäller

handel med utsläppsrätter. Genom handel med utsläppsrätter

sätts ett marknadspris på miljön och ett starkt incitament

till teknikförbättring skapas. Att främja förnybara

energikällor genom att låta miljöfarlig produktion betala

i stället för att ha omfattande subventioner - via

statsbudgeten eller, som i det nu aktuella förslaget, via

konsumenternas elräkningar - är enligt vår mening att

föredra.

Ett ytterligare starkt argument mot det föreslagna

elcertifikatssystemet är att det omgärdas av en omfattande

administration och byråkrati. Det föreslagna systemet är

en komplicerad och tekniskt präglad reglering, som

förutsätter en betydande administration med insatser från

såväl myndigheter som aktörerna på elmarknaden. Ett stort

antal aktörer är på olika sätt berörda av

elcertifikatssystemet - elproducenter, kvotpliktiga

elleverantörer, kvotpliktiga kunder, kvotpliktig industri,

elintensiv industri, vanliga elkunder, Svenska kraftnät,

Energimyndigheten, Finansinspektionen och

Konkurrensverket. Kostnaderna för denna administration kan

komma att bli omfattande.

Elcertifikatssystemets långsiktighet och stabilitet kan

också ifrågasättas. Det har varit en fördel för den

avreglerade elmarknaden att det finns ett brett politiskt

stöd för den. Så är inte fallet för det föreslagna

elcertifikatssystemet, utan det parlamentariska underlaget

är ganska smalt. Investeringar inom energimarknaden är

till sin karaktär långsiktiga och kräver en lång och

överblickbar planeringshorisont.

Med det anförda avstyrker vi införandet av det

föreslagna elcertifikatssystemet. Därmed blir samtliga här

aktuella motioner tillgodosedda i berörda delar och

tillstyrks.

2. Avslag på regeringens förslag om införande av ett

elcertifikatssystem (punkt 1, motiveringen)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Ställningstagande

Jag har - i likhet med vad som anförs i motion

2002/03:N7 (mp), liksom i andra motioner från företrädare

för Miljöpartiet - olika kritiska synpunkter på det

föreslagna elcertifikatssystemet. Jag ser dock samtidigt

flera fördelar med ett sådant system och är därmed inte

beredd att avslå propositionen i dess helhet.

Miljöpartiets synpunkter på de olika delarna i

elcertifikatssystemet återkommer jag till i anslutning

till respektive avsnitt. Därmed avstyrker jag de här

aktuella motionerna i berörda delar.

3. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren

(m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N5 yrkande 5, 2002/03:N6 yrkandena 3

och 4 och 2002/03:N8 yrkandena 2 och 3, bifaller delvis

motion 2002/03:N266 yrkande 10 och avslår motionerna

2002/03:N5 yrkandena 2-4, 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11,

2002/03:N338, 2002/03: N339 yrkande 1, 2002/03:N348

yrkandena 2 och 3, 2002/03:N390 yrkande 10 och

2002/03:Bo288 yrkande 2.

Ställningstagande

Vår syn på energipolitikens inriktning i allmänhet och mer

specifikt på förnybara energikällor överensstämmer med den

som kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N6 (m) och

2002/03:N8 (fp). Det övergripande målet för

energipolitiken bör enligt vår uppfattning vara att främja

en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i

hela landet, samtidigt som all energiproduktion skall

klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med

den generella miljöpolitiken.

Den riktning vi förordar innebär bl.a. att den politiska

styrningen av elproduktionen måste förändras. Valet av

produktionsform skall inte avgöras genom politiska beslut,

utan energipolitiken främjas bäst genom en fri produktion.

Statsmakternas roll bör därför inskränkas till att

fastställa de spelregler som skall gälla på marknaden i

allmänhet och i synnerhet vad gäller miljö, säkerhet och

beredskap. Utöver att fastställa villkoren för marknadens

aktörer skall staten inte försöka styra vilken teknik

eller produktionsform som skall utvecklas.

En bättre konkurrens på energimarknaderna än vad som för

närvarande är fallet är en förutsättning för att

marknaderna skall fungera, varför vi förordar en så fri

konkurrens som möjligt. De olika energislagen skall

användas där de är mest effektiva, och detta skall ske på

en fri, konkurrensutsatt energimarknad. Den politik som

förs för närvarande - och där det nu aktuella förslaget om

införande av ett elcertifikatssystem är ytterligare ett

led - präglas av detaljstyrning, särbeskattning och

subventioner. Denna politik har medfört en sämre

konkurrens än vad som annars skulle ha varit fallet.

Resultatet av detta har bl.a. blivit högre el- och

energipriser för konsumenterna, högre utgifter över

statsbudgeten och ett generellt sämre utnyttjande av de

samhälleliga resurserna.

Beträffande kärnkraften är det vår uppfattning att

riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften

måste upphävas. En sådan avveckling leder till allvarliga

negativa konsekvenser för den svenska samhällsekonomin,

sysselsättningen och miljön. Vid kapacitetstoppar är

Sverige tvingat att importera el från andra länder och en

stor del av denna el är producerad i miljöskadliga,

fossileldade anläggningar.

När det gäller förnybara energikällor kan konstateras

att för närvarande svarar dessa, i form av framför allt

vattenkraft, för ca 50 % av den totala elproduktionen i

Sverige. Därutöver är ytterligare 44 % av elproduktionen

(kärnkraft) helt fri från utsläpp av av svavel,

kväveoxider och koldioxid. Det är alltså endast 6 % av den

svenska elproduktionen som genererar några tillskott till

nedsmutsning och klimatförändringar. Vi anser att vid

målformuleringar på såväl nationell nivå som EU-nivå bör

hänsyn tas härtill.

Enligt vår mening behövs det en omprövning och

utvärdering av den förda energipolitiken och

energiforskningen. Behovet av utvärdering tas också upp i

motion 2002/03:N266 (fp), som särskilt inriktar sig på

vindkraften på Gotland.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som här

förordas. Därmed blir motionerna 2002/03:N6 (m) och

2002/03:N8 (fp) tillgodosedda i berörda delar och

tillstyrks. Även den nyssnämnda motionen 2002/03:N266 (fp)

blir till en del tillgodosedd, liksom motion 2002/03:N5

(kd) i den del som rör handel med utsläppsrätter. Övriga

här aktuella motioner avstyrks i berörda delar.

4. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N5 yrkandena 2-5, 2002/03:N8 yrkande 3

och 2002/03:N390 yrkande 10 och avslår motionerna

2002/03:N6 yrkandena 3 och 4, 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och

11, 2002/03:N8 yrkande 2, 2002/03:N266 yrkande 10,

2002/03:N338, 2002/03: N339 yrkande 1, 2002/03:N348

yrkandena 2 och 3 och 2002/03:Bo288 yrkande 2.

Ställningstagande

Min syn på energipolitikens inriktning och på hur

förnybara energikällor bör främjas överensstämmer med den

som kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N5 (kd) och

2002/03:N390 (kd). Klimatfrågan är en av världssamfundets

största framtidsfrågor och dess lösning har ett starkt

samband med energiproduktionen. Sveriges energiförsörjning

skall tryggas genom en långsiktig energipolitik med fasta

spelregler, där inhemska förnybara energikällor och

bränslen utgör en växande bas. Arbetet med

energieffektiviseringar måste intensifieras. Sverige

behöver vidare ett nytt energiskattesystem där skatter och

miljöavgifter utformas med hänsyn till förhållandena i

omvärlden. Systemet skall vara långsiktigt och utformas så

att miljöbelastningen minimeras och tillgången till billig

energi framställd under trygga och säkra förhållanden

säkerställs. Målet är ett ekologiskt uthålligt

energisystem utan drastiska prisförändringar, elbrist

eller andra stora påfrestningar på välfärd och

sysselsättning. För att möjliggöra detta krävs att stora

satsningar görs på energiforskning och energiteknisk

utveckling.

Kärnkraften bör fasas ut ur energisystemet när

energieffektiviseringar och tillförsel av ny elektricitet

möjliggör detta. Tillförseln av ny energi skall vara

baserad på förnybara energikällor.

Enligt min mening måste två principer tillämpas för att

det skall skapas goda incitament för ett uthålligt

energisystem där andelen förnybar energi ökar. Dels måste

ny teknik få någon form av initialt stöd, dels måste

principen att förorenaren betalar tillämpas i större

utsträckning vid elproduktion. Eftersom de olika

elproduktionsteknikerna för förnybar energi ligger i olika

mognadsfaser vill Kristdemokraterna ha ett system som ger

differentierat, initialt stöd till olika tekniker och

förordar ett fastprissystem för förnybar el, där staten

garanterar ett visst pris under ett uppbyggnadsskede.

Detta pris fasas sedan ut så att mindre ersättning utgår

för varje år, då tekniken förväntas bli alltmer

konkurrenskraftig efterhand. Kristdemokraterna delar inte

regeringens uppfattning att ett fastprissystem skulle

motverka en teknikutveckling av förnybara energikällor, då

det inte längre skulle finnas incitament att sänka

kostnaderna. De av staten garanterade priserna för olika

förnybara energislag skall självklart justeras nedåt, så

att en press skapas för teknikutveckling. Fördelen med ett

fastprissystem jämfört med elcertifikaten är att det förra

öppnar för möjligheter till prisdifferentiering mellan

olika förnybara energislag. Dessutom blir ett

fastprissystem incitamentsskapande för nyinvesteringar.

Kostnaderna för den enskilde konsumenten blir dessutom

sannolikt lägre, då ett fastprissystem inte blir lika

administrativt krävande. I andra med Sverige jämförbara

länder har ett fastprissystem för förnybar energi visat

sig vara mycket framgångsrikt. I Tyskland och Spanien där

sådana system tillämpas har också tekniken för förnybar

energi utvecklats betydligt. I Danmark är vindkraftsteknik

den tredje största exportindustrin.

På längre sikt måste utgångspunkten för all elproduktion

vara att den skall bära sina miljökostnader i enlighet med

principen om att förorenaren betalar. Energipolitiken

måste på sikt övergå från subventioner till förnybara

energikällor till att låta miljöfarlig produktion betala,

genom ett system med handel med utsläppsrätter. Ett sådant

system innebär att det sätts ett marknadspris på miljön

och att det skapas ett starkt incitament till

teknikförbättring. Sverige bör i EU aktivt arbeta för att

det kommer till stånd en europeisk, avreglerad

energimarknad, som inkluderar en gemensam handel med

utsläppsrätter. I avvaktan på detta kan ett nationellt

eller nordiskt system prövas.

Jag vill också något erinra om Kristdemokraternas syn på

inhemska, förnybara energikällor och inställningen till

olika tekniker och energibärare för energiproduktion.

Kristdemokraterna anser att det är förvånande att

regeringen utesluter torven från elcertifikatssystemet,

eftersom torvens egenskaper definitionsmässigt står mycket

nära biomassa och biobränsle enligt Svenska

torvproducentföreningens bedömning. Torven kan tillsammans

med trädbränsle spela en viktig roll för att öka andelen

biobränslen i kraftvärmeverk. Att exkludera torven från

elcertifikatssystemet innebär en uppenbar risk för att

kraftvärmeproduktion med torv ersätts med kol. Regeringen

bör ompröva torvens ställning som ett icke förnybart

energislag. Biobränslena spelar en viktig roll i

utvecklingen mot ett uthålligt energisystem. Medan de

fossila bränslena olja, kol och naturgas släpper ut

202-328 tusen ton koldioxid per TWh är siffran för

biobränslen i praktiken noll. Samma mängd som släpps ut

vid förbränning av biobränslen tas upp av växtligheten

igen. Kristdemokraterna ser positivt på att biobränslenas

andel av den totala energiproduktionen ökar. Däremot är

Kristdemokraterna kritiska till den brist på långsiktighet

i planeringen som präglar svensk energipolitik, även

avseende vindkraften och vattenkraften. När det gäller

solenergi bör stödet till forskningen kring solceller, där

Sverige intar en framskjuten position, ökas.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som här

förordas. Därmed blir motionerna 2002/03:N5 (kd) och

2002/03:N390 (kd) tillgodosedda i berörda delar och

tillstyrks. Även de delar av motionerna 2002/03:N6 (m) och

2002/03:N8 (fp) som rör handel med utsläppsrätter blir

tillgodosedda. Övriga här aktuella motioner avstyrks i

berörda delar.

5. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11, 2002/03:N339

yrkande 1 och 2002/03:N348 yrkandena 2 och 3 och avslår

motionerna 2002/03:N5 yrkandena 2-5, 2002/03:N6 yrkandena

3 och 4, 2002/03:N8 yrkandena 2 och 3, 2002/03:N266

yrkande 10, 2002/03:N338, 2002/03:N390 yrkande 10 och

2002/03:Bo288 yrkande 2.

Ställningstagande

Min syn på energipolitikens inriktning och på hur

förnybara energikällor bör främjas överensstämmer med den

som kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N7 (mp),

2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339 (mp). Det svenska

energisystemet bör enligt min mening genomgå en total

omställning till elproduktion baserad på förnybara

energislag. Målet för energipolitiken bör vara att, inom

ramen för en ekologiskt bärkraftig utveckling på kort och

lång sikt, skapa förutsättningar för att förse landet med

förnybar energi på ett sätt som medför att näringslivet

ges konkurrenskraftiga villkor och hushållen får rimliga

kostnader. Varje energislag skall långsiktigt bära sina

egna samhällsekonomiska kostnader, inklusive risk- och

miljökostnader. Genom att anpassa energisystemet till vad

som är långsiktigt, ekologiskt hållbart skapas

förutsättningar i Sverige för såväl en robust ekonomisk

utveckling som en god social utveckling. För den fortsatta

kärnkraftsavvecklingen skall marknadsekonomiska styrmedel

användas.

Det finns två principiella metoder att förändra

energisystemet så att ohållbara energikällor fasas ut och

mer hållbara fasas in. Den ena metoden är att staten pekar

ut vad som skall bort, nämligen fossila bränslen och

kärnkraft. Förorenaren betalar, t.ex. genom miljöskatter

eller genom administrativa styrmedel. I takt med att den

gamla elproduktionen fasas ut, uppstår en efterfrågestyrd

marknad för förnybar kraft. Den andra metoden är att

bestämma vilka förnybara energikällor staten anser

önskvärda, t.ex. vindkraft, och att en utbyggnad drivs

fram genom reglerade priser eller reglerade kvantiteter.

Förslaget om elcertifikat innebär att staten kommenderar

fram ett visst utbud av förnybar el, vilket ligger i linje

med en svensk tradition. Det var så vattenkraften och

kärnkraften byggdes ut.

Den förstnämnda metoden är dock att föredra. Den är

effektivare ur nationalekonomisk synpunkt, eftersom den

inte leder till överutbyggnad av kraftsektorn. Den är

rättvisare, då den inte leder till överdriven ersättning

till vissa producenter, och den står framför allt i

tydligare relation till målet. Mer kärnkraft och

fossilkraft fasas ut genom åtgärder som riktar sig direkt

mot dessa än genom åtgärder som främjar alternativ. En

fördel med koldioxidskatt är vidare att den slår hårdast

mot de ur miljösynpunkt sämsta energikällorna.

Elcertifikatssystemet gör ingen sådan åtskillnad. Trots

att ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken lovprisas i

princip har de inte tillämpats särskilt mycket, i

synnerhet inte när det gäller el. Hittills har

koldioxidskatt inte alls använts beträffande el, med

motivering att svenska fossileldade kraftföretag skulle

missgynnas i förhållande till konkurrenter i andra länder.

Enligt Miljöpartiets mening har regeringen inte prövat de

möjligheter som finns till gränsjusterad koldioxidskatt

eller försökt samordna koldioxidpolitiken med Finland,

Danmark och Tyskland. I en framtida handel med

utsläppsrätter finns det dock en möjlighet att rätta till

detta misstag genom att kraftproduktionen tilldelas en

utsläppskvot som är betydligt mindre än utsläppen under de

senaste åren, och genom att en sådan kvot dessutom minskas

varje år framöver.

Eftersom det inte funnits någon koldioxidskatt eller

andra kostnader förknippade med att släppa ut koldioxid

vid elproduktion, har de förnybara energislagen inte fått

någon konkurrensfördel av att de inte producerar

koldioxid. Vindkraften som, till skillnad från

bränsleeldade kraftverk, inte producerar några kväveoxider

har inte någon konkurrensfördel av detta. När

Kyotoprotokollet träder i funktion år 2008 kommer

möjligheterna till export av miljöstörande kraftproduktion

att reduceras. Administrativa styrmedel för att minska

koldioxidutsläppen från elproduktion har hittills nästan

inte alls använts. Kärnkraftsskatten borde av miljöskäl

höjas. Det finns även andra möjligheter att driva på en

avveckling av kärnkraften, såsom en skärpning av

säkerhetskraven och att kärnkraftsföretagen får betala

sina egna försäkringskostnader. Att låta förorenaren

betala har fördelen att sparande/effektivisering värderas

lika högt som förnybar energi.

Den svenska elförbrukningen är 2,6 gånger högre per

capita än i resten av EU. Mot denna bakgrund är det

självklart att kärnkraften och den fossila elproduktionen

inte kan ersättas med ny el, utan dessa energislag måste

till största delen effektiviseras eller konverteras bort.

Statligt stöd till ny elproduktion utan föregående

avveckling av fossil kraft och kärnkraft tenderar endast

att låsa fast Sverige i överkonsumtion. Sverige utmärker

sig alltså för ett omfattande slöseri med el, särskilt med

elvärme, vilket leder till effekttoppar som i sin tur

leder till extrema priser och risker för försörjningen.

För att undanröja detta problem krävs en mycket mer

kraftfull politik än den som hittills bedrivits för att få

ned elanvändningen i allmänhet och elvärmen i synnerhet.

Annars kommer satsningen på förnybara energikällor inte

att leda till någon avveckling av kärnkraft och fossil

kraft, utan endast höja konsumtionen.

Det behövs dock, enligt min mening, också någon typ av

stöd till den förnybara energin, bl.a. för att undvika

ryckighet i elpriserna vid övergången från ohållbar till

hållbar elproduktion. Det finns goda förutsättningar för

att öka produktionen av förnybar el i Sverige.

Miljöpartiet har i tidigare energipolitiska motioner

föreslagit ett mål om 25 TWh ny, förnybar el fram till år

2010, ett mål som givetvis blir svårare att uppnå ju mer

detta årtal närmar sig utan att en effektiv politik

införs. Under förutsättning att det skall vara stöd till

förnybar el, anser jag att ett elcertifikatssystem är att

föredra framför ett fastprissystem, eftersom det

förstnämnda systemet har ett visst marknadsinslag. Den

föreslagna lydelsen av definitionen i 1 kap. 2 § lagen om

elcertifikat bör dock ändras så att till definitionen

"förnybar energikälla: en energikälla som förnyas på

naturlig väg" skall fogas "och som är koldioxidneutral,

enligt de definitioner som gäller för Sveriges redovisning

till klimatkonventionen". Regeringen bör återkomma till

riksdagen med ett förslag till lagändring i enlighet med

vad som här har angivits.

Många elkunder kan förväntas komma att förväxla

elcertifikaten med det existerande systemet med miljömärkt

el. Denna typ av el, med benämningen Bra Miljöval, har

redan en avsevärd omfattning, ca 15 TWh år 2001, dvs. den

är mer omfattande än vad elcertifikatssystemet kommer att

bli under de närmaste åren. Systemet med Bra miljöval är

mycket bättre än elcertifikatssystemet, eftersom

förstnämnda system innebär att 100 % av elen är någorlunda

hållbar. Om regeringen hade en verklig vilja att fasa ut

kärnkraft och fossila bränslen, borde den föregå med gott

exempel och ålägga samtliga statliga förvaltningar och

verk att köpa miljömärkt el. Elcertifikat är inte det

viktigaste instrumentet för att ställa om energisystemet

till hållbarhet, men med ovanstående reservationer kan det

ge ett bidrag till att minska koldioxidutsläppen och till

att fasa ut kärnkraften.

Med det anförda tillstyrker jag de inledningsvis nämnda

tre motionerna i berörda delar. Övriga här aktuella

motioner avstyrks i motsvarande delar.

6. Certifikatberättigande elproduktion och

godkännande av anläggningar (punkt 3)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha

följande lydelse:

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

elcertifikat såvitt avser 2 kap. 1-3 och 5 §§, dock med

den ändring som framgår av förslag i bilaga 4. Därmed

bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:40 punkt 1 i

denna del och bifaller motion 2002/03:N7 yrkandena 5-9.

Ställningstagande

Jag har - med instämmande i vad som anförs i motion

2002/03:N7 (mp) - en rad synpunkter på regeringens förslag

avseende den certifikatberättigande elproduktionen.

Miljöpartiet motsätter sig varje utbyggnad av

vattenkraften och därför bör inte vattenkraft komma i

fråga för elcertifikat. De skyddade älvarna måste förbli

skyddade, och småskalig vattenkraft innebär ofta en skada

på naturen som är utan proportion till nyttan av

tillskottet av el. I princip har jag inget att invända mot

att effektivisering av befintliga vattenkraftverk

berättigar till elcertifikat, men detta kräver i så fall

ytterligare utredning. Miljöpartiet vill alltså att

riksdagen skall uttala sig mot att vattenkraft skall vara

certifikatberättigande. Det kan senare bli aktuellt att

elcertifikaten blir föremål för gränsöverskridande handel,

och då får inte ett oklart ställningstagande av riksdagen

leda till en s.k. guldrusch i Sveriges vattendrag.

När det gäller torv kan konstateras att det rör sig om

ett fossilt bränsle, som enligt OECD, internationella

energiorganet IEA, EU och FN:s klimatpanel (IPCC) avger

koldioxid vid förbränning. Dessutom innebär torvtäkter

ofta att stora naturvärden förstörs. Torv bör alltså inte

vara certifkatberättigande. Regeringen föreslår, som

redovisats, att regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten skall få meddela

föreskrifter om vilka krav som skall ställas på de

biobränslen som skall vara certifikatberättigande. Enligt

min mening bör det i stället vara riksdagen som beslutar i

denna fråga. När det gäller biogas anser jag att denna

energikälla skall vara certifikatberättigande.

Beträffande skogsbränsle anser jag att endast sådan skog

som kommer från FSC-certifierat skogsbruk (dvs. skog som

är miljöcertifierad enligt det certifieringssystem som

tillämpas av den internationella organisationen Forest

Stewardship Council, FSC) bör komma i fråga för

elcertifikat. Kraven på returbränsle måste vara så höga

att spridningen av tungmetaller och t.ex. dioxiner inte

ökar till följd av orena bränslen. Förbränning av avfall

är en lågvärdig form av återvinning, och återanvändning

och materialåtervinning bör prioriteras högre. Det finns

en potential för ett ökat biobränsleuttag, inom ramen för

vad naturen tål, men det finns också en risk för ett

miljömässigt förödande uttag av biomassa. Uttag från

enbart FSC-certifierad skog är ett minimikrav på vad som

kan sägas vara hållbart uttag. Största delen av den

svenska bolagsägda skogen är FSC-certifierad, och denna

certifiering ökar också i andra länder. Om skogsbränsle

från FSC-certifierade skogsägare blir

elcertifikatberättigande, bör detta leda till att ännu mer

skog certifieras, såväl i Sverige som i länder varifrån

Sverige importerar skogsbränsle.

Sammantaget kan biobränsleanvändningen förväntas öka

starkt till följd av det förslagna elcertifikatssystemet.

Därför bör det vara riksdagen som skall besluta om vilka

biobränslen som skall vara certifikatberättigande - detta

är en viktig politisk fråga.

För att uppnå det som förordas i denna reservation krävs

ändringar i regeringens lagförslag. Detta gäller

bestämmelserna i 2 kap. 1-3 och 5 §§ i den föreslagna

lagen om elcertifikat. Hur bestämmelserna bör lyda framgår

av bilaga 4. Därmed tillstyrks den här aktuella motionen i

berörda delar.

7. Kvotplikten (punkt 4)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha

följande lydelse:

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

elcertifikat såvitt avser 4 kap., dock med den ändring som

framgår av förslag i bilaga 4, och tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 7.

Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:40

punkt 1 i denna del, bifaller motionerna 2002/03:N7

yrkande 10, 2002/03:N339 yrkande 2 och 2002/03:N348

yrkande 1 i denna del och bifaller delvis motion 2002/03:

N374.

Ställningstagande

Regeringens förslag om utformning av kvotplikten har - som

påpekas i motionerna 2002/03:N7 (mp), 2002/03:348 (mp) och

2002/03:N339 (mp) - ett antal brister som riksdagen bör

anmoda regeringen att rätta till. En rör det av regeringen

föreslagna undantaget från kvotplikt för den elintensiva

industrin. En betydande del av den svenska elförbrukningen

äger rum inom denna industri. Den utgör dock inte något

homogent block, utan innefattar såväl modern som starkt

föråldrad industri, såväl industri som har stora

möjligheter att minska sin elanvändning som industri som

har små sådana möjligheter, såväl industri med stor

betydelse för Sveriges ekonomi, sysselsättning och välfärd

som industri med dåliga förutsättningar för överlevnad.

Enligt Miljöpartiets mening är det särskilt i den

elintensiva industrin som elcertifikaten skulle kunna ge

påtagliga effekter. Om priset stiger med 1 öre per kWh,

påverkar det inte hushållen särskilt mycket, eftersom

deras pris ligger på ca 1 kr. Om däremot priset höjs med 1

öre per kWh i den elintensiva industrin, från ett

grundpris på 10-20 öre, motsvarar det en höjning med 5-10

%. En sådan höjning skulle motivera en ordentlig översyn

av belysning, pumpar, fläktar, tryckluft och

återvinningspotential, vilket skulle ge goda möjligheter

att spara bort kostnadsökningen. Att, som regeringen

föreslår, undanta skogsindustrin från kvotplikt är

särskilt omotiverat, då både tillverkning av kemisk massa

och återvinningsmassa har goda förutsättningar att ge ett

överskott av certifikatberättigande el. Vidare innebär

regeringens förslag om undantag från kvotplikt för

petroleumraffinaderier en direkt motsats till principen om

att förorenaren betalar, och det gör det svårare för

Sverige att klara det klimatmål som riksdagen antog år

2002.

Elcertifikatsfrågan bör inte ses isolerad från pågående

arbete på skatteområdet. Det får inte bli så att

elcertifikaten är ytterligare ett steg i en utveckling,

där de stora, ofta kraftigt miljöstörande, elförbrukarna

får allt billigare el, medan hushållskunderna får allt

dyrare el. Förändringstrycket skulle därmed bli starkast

där kunskap och förmåga till förändring är minst. Det

sammanvägda resultatet av de ändrade villkor som det

arbete som bedrivs av bl.a. Skattenedsättningskommittén

och FlexMex2-utredningen samt det arbete som bedrivs

avseende en ändrad kraftvärmelagstiftning kan väntas

medföra bör vara att svensk industri får ungefär samma

elpriser och villkor som konkurrenterna. Miljödumpning

måste samtidigt motarbetas.

Ett annat problem med elcertifikaten är att de är

krångliga och kommer att bidra till att elräkningarna blir

ännu svårbegripligare än för närvarande. Det kan möjligen

också leda till att tvånget att elkonsumtionen skall

utgöras av en viss andel förnybar energi kan komma att

upplevas som ytterligare ett sätt från elproducenterna att

pressa folk på pengar. I värsta fall kan krångel och

kostnadspåslag för administration av elcertifikaten komma

att leda till en ytterligare minskad vilja att byta

elleverantör. För att förenkla systemet bör det utredas om

nätbolagen kan hantera kvotplikten för elanvändarna.

Nätbolagen bör kunna hantera elcertifikaten enklare och

billigare än elleverantörerna, och de förstnämnda står

dessutom under Energimyndighetens tillsyn.

Som Miljöpartiet tidigare har påpekat ligger de

föreslagna kvotnivåerna väsentligt under de krav som

ställs i det aktuella EG-direktivet. För Sveriges del

innebär EG-direktivet att det krävs en ökning av

årsproduktionen av el från förnybara energikällor med ca

25 TWh. De kvoter som regeringen nu föreslår motsvarar

runt hälften därav. Målet för utbyggnad av förnybar el i

Sverige måste självklart stå i samklang med EU:s krav. En

uppgradering av kvoterna till en nivå som motsvarar EG-

direktivet måste därför snarast göras. Riksdagen bör

anmoda regeringen att skyndsamt återkomma med förslag om

höjda kvotnivåer.

Med de förbehåll som angivits tillstyrks det här

aktuella förslaget. Riksdagen bör sålunda besluta om en

ändring av 4 kap. så att inget undantag från kvotplikten

skall göras för den elintensiva industrin (se bilaga 4).

Vidare bör riksdagen genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta de åtgärder som förordas i

reservationen. Därmed blir de tre nämnda motionerna

tillgodosedda i berörda delar och tillstyrks. Motion

2002/03:N374 (s) blir också i sak tillgodosedd.

8. Kvotpliktsavgifter (punkt 5)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha

följande lydelse:

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

elcertifikat såvitt avser 5 kap. och tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 8.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 1 i

denna del och motionerna 2002/03:N339 yrkande 3 och

2002/03:N348 yrkande 1 i denna del.

Ställningstagande

Den viktigaste faktorn för att inom elcertifikatssystemets

ramar skapa de stabila ekonomiska förutsättningar som

krävs för att främja investeringar är - som anförs i

motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339 (mp) - att

se till att priset på certifikaten hamnar på en nivå som

gör investeringar lönsamma. Det är dock mycket tveksamt om

detta är fallet i regeringens förslag. Riksdagen bör

därför, genom ett tillkännagivande, anmoda regeringen att

omedelbart se över de föreslagna kvotpliktsavgifterna och

snarast möjligt genomföra de justeringar som krävs för att

investeringar skall komma i gång.

Med ett tillkännagivande av riksdagen av denna innebörd

tillstyrks regeringens förslag i här berörd del. De båda

nämnda motionerna tillstyrks samtidigt.

9. Undantag från kravet på mätning av inmatningens

fördelning över tiden (punkt 8)

av Mikael Odenberg (m), Maria Larsson (kd), Ulla

Löfgren (m) och Stefan Hagfeldt (m).

- under förutsättning av bifall till reservation 1 -

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha

följande lydelse:

8. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997:857) i den mån det inte omfattas

av utskottets förslag till riksdagsbeslut i det

föregående. Därmed avslår riksdagen proposition 2002/03:40

punkt 5 i denna del och bifaller motion 2002/03:N6 yrkande

1 i denna del.

Ställningstagande

Elmätutrustning för timvis mätning är dyrare än utrustning

som bara mäter mängden inmatad el. Våren 2002 ansåg

regeringen i den då aktuella propositionen om

energimarknader i utveckling - bättre regler och tillsyn

(prop. 2001/02:56) att dessa merkostnader inte stod i

rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i

små produktionsanläggningar. Därför föreslog regeringen

införande av en möjlighet till dispens från kravet på

timmätning för el från sådana anläggningar. Detta godtogs

av riksdagen och möjligheten att slippa timmätning trädde

i kraft den 1 januari 2003 (bet. 2001/02:NU9). En dryg

månad efter detta ikraftträdande föreslår regeringen - i

den nu aktuella propositionen - att dispensmöjligheten

skall slopas. Regeringen har upptäckt att det av tekniska

skäl måste ske en timvis mätning även av förnybar el från

små leverantörer, annars kan inte anläggningshavaren

tilldelas elcertifikat.

Vi motsätter oss, som tidigare redovisats, införandet av

elcertifikatssystemet. Om riksdagen bifaller reservation 1

och avvisar regeringens förslag bortfaller motivet för att

återkalla dispensmöjligheten från kravet på timvis

mätning. Riksdagen bör i sådant fall avslå regeringens

förslag till ändringar i ellagen såvitt avser mätningen av

el. Därmed blir motion 2002/03:N6 (m) tillgodosedd i

berörd del och tillstyrks.

10.Nättariffers skälighet och tillsyn (punkt 9)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson

(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko

Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha

följande lydelse:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N301 yrkande 12 i denna del och

2002/03:N390 yrkande 9.

Ställningstagande

I likhet med vad som anförs i motionerna 2002/03:N301 (m)

och 2002/03: N390 (kd), liksom i en reservation våren 2002

från företrädare för Moderata samlingspartiet,

Kristdemokraterna och Folkpartiet (bet. 2001/02:NU9),

förutsätter en väl fungerande elmarknad, förutom

konkurrens i handeln med el, även en effektiv och

tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom nätverksamheten inte

är konkurrensutsatt är det av avgörande betydelse att en

effektiv tillsyn av denna verksamhet fungerar. Enligt vår

mening har regeringens agerande när det gäller denna fråga

hittills präglats av en anmärkningsvärd passivitet.

Det totala elpriset för en konsument består av fyra

delar, nämligen nätavgift, pris på elenergi, elskatt och

mervärdesskatt. Enligt Elkonkurrensutredningens

slutbetänkande, Konkurrens på elmarknaden (SOU 2002:7),

består hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt

sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris och

skatter. Det är således endast en tredjedel av det totala

priset för en konsument som är utsatt för konkurrens,

medan den tredjedel som avser nätavgiften bestäms av en

monopolist. En skärpt tillsyn av priser på monopolområden

måste syfta till att skydda konsumenterna från att drabbas

av oskäliga priser och att uppmuntra till

rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av

rationaliseringsvinsterna komma konsumenterna till godo

genom lägre priser. Det finns uppskattningar som pekar på

att mer än hälften av avregleringens positiva effekter i

form av effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.

Den förändring av ellagen som riksdagen beslöt om våren

2002 kan ses som ett försök att effektivisera tillsynen av

nätföretagen. Enligt vår mening är detta dock inte

tillräckligt. En åtgärd som omgående bör vidtas är

införande av s.k. benchmarking-konkurrens, som tillämpas i

t.ex. Storbritannien. Detta går ut på att ett index som

mäter befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan

förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas fram

och används för att mäta effektiviteten hos företagen. De

företag som enligt detta index är effektivare och har

lägre konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god

avsättning på insatt kapital. Bolag som har högre

konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att ge ägarna

avkastning.

Energimyndigheten har i sitt hittillsvarande

tillsynsarbete varit alltför passiv. Myndighetens tillsyn

av nätföretagen måste skärpas, och regeringen bör ge

myndigheten befogenhet att, om så erfordras, vidta

tvingande åtgärder. I detta sammanhang vill vi också

framhålla att handläggningstiderna för koncessionsärenden

hos Energimyndigheten måste kortas. Under år 2000

varierade handläggningstiderna från 227 dagar för

tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden,

vilket är oacceptabelt.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som här

förordas. Därmed tillstyrks de båda här aktuella

motionerna i berörda delar.

11.Leverantörsbyte (punkt 10)

av Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen (mp), Eva

Flyborg (fp), Maria Larsson (kd), Ulla Löfgren (m),

Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde ha

följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N301 yrkande 12 i denna del och

2002/03:N390 yrkande 8 och bifaller delvis motion

2002/03:N264 yrkande 9.

Ställningstagande

Vi konstaterar - i likhet med vad som görs i motionerna

2002/03:N301 (m), 2002/03:N264 (fp) och 2002/03:N390 (kd)

- med djup otillfredsställelse att de beställningar som

riksdagen vid två tillfällen gjort till regeringen rörande

leverantörsbyte och införande av ett sanktionssystem

riktat mot nätägarna ännu inte har effektuerats. Vid det

första tillfället, våren 2001, beslöt riksdagen som

nämnts, på förslag av ett enhälligt utskott, att anmoda

regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna och

formerna för införande av ett effektivt sanktionssystem

mot de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav vid

byte av elleverantör. Nu, två år senare, beslutar

regeringen att begrava frågan i ytterligare en utredning.

Dessutom ger skrivningarna i direktiven intryck av att

några tidigare utredningar av frågan inte har gjorts. Som

redovisats skall utredaren utreda behovet av

sanktionssystem mot nätföretag som inte följer ellagens

föreskrifter om leverantörsbyten och vid behov föreslå

formerna för ett sådant system. Vi finner det ytterst

märkligt att någon hänvisning till de nyssnämnda två

riksdagsbeställningarna inte görs i direktiven.

Förslag från den nämnda utredningen kan förväntas i

september 2004. Därefter följer sedvanlig remissbehandling

och beredning, varefter ett eventuellt förslag till

riksdagen kan komma. De nya bestämmelser som i så fall kan

bli aktuella skulle då kunna komma att träda i kraft år

2005 eller år 2006. Enligt vedertaget språkbruk kan den av

riksdagen våren 2001 begärda skyndsamheten inte anses vara

förenlig med fyra till fem års fördröjning.

Regeringens hantering av frågan om leverantörsbyte kan

ses som ytterligare ett exempel på att riksdagens

tillkännagivanden inte tillmäts tillräcklig vikt. Som

riksdagen, på förslag av ett enhälligt utskott, uttalade i

december 2002 - i betänkande 2002/03:NU1 om utgiftsområde

24 Näringsliv i anslutning till en då aktuell fråga

rörande Patent- och registreringsverket - är

tillkännagivanden ett instrument som riksdagen förfogar

över för att anmoda regeringen att vidta åtgärder i en

fråga. Det får inte uppstå en situation där det kan skapas

ett intryck av att regeringen inte tillmäter detta

instrument dess rättmätiga betydelse.

En förutsättning för att konkurrensen på en marknad

skall kunna fungera är att kunderna har tillgång till

olika leverantörer av en tjänst eller vara. På den del av

elmarknaden som är konkurrensutsatt är tillgången på olika

elleverantörer som kunderna kan vända sig till sålunda av

stor betydelse. För att kunderna på elmarknaden skall

kunna använda sin konsumentmakt som ett medel för att

effektivisera konkurrensen krävs dessutom att byte av

elleverantör fungerar smidigt och inte försvåras av

elleverantörerna. Ett väl fungerande system för

leverantörsbyte är en förutsättning för att kunderna skall

kunna vara aktiva på elmarknaden. Svårigheter att byta

leverantör försvårar kundernas rörlighet och därmed såväl

konkurrensen som effektiviteten på elmarknaden.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana

regeringen att omgående tillse att frågan om

leverantörsbyte får en lösning. Självklart har regeringen

ett ansvar för att nya eller ändrade regler uppfyller

rättssäkerhetskrav, krav på enkelhet, etc. Detta faktum är

dock inget skäl för att ytterligare förhala frågan. Om

frågan om sanktionssystem och leverantörsbyte skall

behandlas av den nyligen tillsatta utredningen om fortsatt

utveckling av el- och naturgasmarknaderna måste utredaren

ges tilläggsdirektiv om att frågan skall behandlas med

förtur och redovisas före sommaren 2003. Regeringen kan då

hösten 2003 lämna förslag till riksdagen i

budgetpropositionen för år 2004. Med det anförda

tillstyrks de tre här aktuella motionerna i berörda delar.

12.Leveranssäkerhet (punkt 11)

av Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen (mp), Eva

Flyborg (fp), Maria Larsson (kd), Ulla Löfgren (m),

Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde ha

följande lydelse:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen

delvis motion 2002/03:N378.

Ställningstagande

Vad gäller leveranssäkerhet, som aktualiserats genom

motion 2002/03:N378 (s), delar vi de bedömningar som våren

2002 gjordes i en reservation av företrädare för Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet (bet.

2001/02:NU9). De senaste vintrarnas snöoväder har visat på

stora brister i underhållet av näten. Monopolformen och

den bristande tillsynen har medverkat till att det i vissa

områden är alltför låg standard på nätverksamheten. Vi

anser att de frivilliga åtaganden som görs inom

elbranschen är mycket positiva, men konstaterar samtidigt

att sådana åtaganden måste omfattas av samtliga nätföretag

för att elkunderna skall kunna förvänta sig säkrare

leveranser. Regelverket kring ersättningarna måste

innehålla enhetliga garantier och göras känt för alla

elkunder. Vi anser att det är mycket viktigt att

myndigheterna noga bevakar effekterna av branschens

åtaganden och att regeringen har beredskap för att snabbt

presentera lagförslag om de frivilliga åtagandena visar

sig otillräckliga.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana

regeringen att agera i enlighet med vad som här förordas.

Därmed blir den nyssnämnda motionen i sak tillgodosedd.

13.Nedsättning av nätavgift för småskalig

elproduktion (punkt 12)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson

(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko

Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde ha

följande lydelse:

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N301 yrkande 3 och 2002/03:N315.

Ställningstagande

Det är uppenbart att den berörda bestämmelsen i ellagen,

vilken innebär att småskalig kraftproduktion endast skall

betala en årlig avgift för mätning, beräkning och

rapportering och inte någon årlig avgift för själva

överföringen av el, har påtagliga negativa effekter. Att

nätägaren och därmed de elanvändare som finns i det

aktuella nätområdet får svara för hela den kostnad som

regleringen medför innebär en orättvisa för dem som är

boende i dessa regioner. Vi finner det angeläget att detta

problem - utan ytterligare fördröjande utredningsarbete -

får en snar lösning. Frågan bör alltså inte hänföras till

den nyligen beslutade utredningen om fortsatt utveckling

av el- och naturgasmarknaderna. Riksdagen bör i stället

genom ett uttalande begära att regeringen snarast skall

återkomma med förslag som medför att de extra kostnader

som en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning

innebär inte särskilt skall drabba de aktuella

nätföretagen. Därmed tillstyrks de här aktuella yrkandena

i motionerna 2002/03:N301 (m) och 2002/03:N315 (s).

14.Reformering av elmarknaden (punkt 13)

av Lennart Beijer (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha

följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen

delvis motion 2002/03:N298 och avslår motion 2002/03:N297.

Ställningstagande

Jag anser att den del av utskottets ställningstagande som

börjar med "I den" och slutar med "denna del" borde ha

följande lydelse:

När det gäller frågan om fasta nätavgifter som tas upp i

motion 2002/03:N298 (mp) anser jag att systemet med fasta

nätavgifter minskar motivationen för stora kundgrupper att

dra ned på elanvändningen och bli mer eleffektiva. Enligt

min mening är det nu dags att gå vidare i utvecklingen av

elmarknaden. Jag anser att de särskilda nätavgifterna bör

slopas och att det i stället bör införas ett system där

nätägarna tar betalt för nätverksamheten av

eldistributörerna som använder nätet. Detta innebär att

det rörliga elpriset skulle bli högre än för närvarande,

men samtidigt skulle det bli intressant för de flesta

hushåll att bli mer eleffektiva och att minska sin

elanvändning. Jag anser att ett elprissystem med enbart

rörlig avgift bör utredas.

Riksdagen bör göra ett tillkännagivande av här angiven

innebörd. Därmed bli den nyssnämnda motionen tillgodosedd

i berörd del.

15.Reformering av elmarknaden (punkt 13)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha

följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:N297 och 2002/03:N298.

Ställningstagande

Jag anser - i likhet med vad som anförs i motionerna

2002/03:N297 (mp) och 2002/03:N298 (mp) - att elmarknaden

behöver reformeras och att en utredning bör tillsättas i

detta syfte. Ett stort problem med den nuvarande

elmarknaden är att konsumenternas incitament till en

effektiv elanvändning blockeras. Elmarknaden är en

onaturlig marknad, eftersom tillgång och efterfrågan inte

matchas med hjälp av priset.

Den nuvarande situationen på elmarknaden är ett arv från

monopoltiden. I syfte att minska oljeberoendet byggdes

kärnkraften ut så mycket att den förutom att förse

industrin med billig kraft även kunde användas för elvärme

i villor. Nu finns det inte längre någon överkapacitet på

elmarknaden, varför den måste reformeras. Den verkliga

konkurrenshandeln med fysisk el sker för närvarande på

spotmarknaden. Även konsumenterna måste få tillgång till

denna handel. På spotmarknaden bildas ett jämviktspris som

skapar balans mellan produktion och konsumtion av fysisk

el. För att bilda priset måste, förutom säljbud från

producenterna, konsumenternas sammanlagda vilja att

konsumera el vid olika prisnivåer läggas in, vilket

Svenska kraftnät skulle kunna göra. De nuvarande

elsäljarna skulle därmed inte behövas, och i och med detta

skulle även behovet av att rapportera mätvärden och

leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna försvinna.

Mätningen och avräkningen av konsumenternas leverans

skulle endast behöva hanteras av de lokala nätbolagen.

Resultatet skulle bli en oerhörd förenkling och

effektivisering.

Den föreslagna reformen bör kompletteras med utökad

timvis mätning och ett system som sprider information om

spotpriset till konsumenterna, så att de i ökad omfattning

kan styra sin konsumtion utifrån priset. Konsumenter som

vill låsa priset på el skall kunna göra det med separata

prisförsäkringar, varvid det är viktigt att

prisförsäkringarna bestäms på förhand. Efter ett införande

av den föreslagna reformen skulle prisförsäkringarna komma

att få en annan funktion än för närvarande - de skulle

kunna användas för att sprida investeringsrisker på

marknaden. En producent som investerat kan sälja

prisförsäkringar som motsvarar den installerade

kapaciteten till ett stort antal konsumenter, varigenom

konsumenterna har möjlighet att välja vilka investeringar

som de vill stödja, t.ex. investeringar i grön el eller

effektbesparande åtgärder. Den nuvarande utformningen av

elmarknaden ger upphov till en misstanke om att avsikten

är att avskärma konsumenterna från den egentliga

konkurrensen på elmarknaden. Regeringen satsar i stället

på en oligopolmarknad för att göra Vattenfall AB till en

europeisk aktör. Det är uppenbart att elmarknaden lider av

ett stort systemfel. Därför måste en reform i enlighet med

vad som här har skisserats utredas och om möjligt

genomföras utan dröjsmål.

Utskottsmajoriteten hävdar att den föreslagna reformen

skulle innebära en dramatisk förändring av det gällande

regelverket och att det inte är rimligt att ändra

regelverket i den utsträckningen. Enligt min mening skulle

reformen i stället innebära en dramatisk förenkling och

effektivisering av elmarknaden. Samtidigt bör noteras att

det är troligt att den skulle kunna genomföras med

begränsade förändringar i regelverket. En förhållandevis

liten insats skulle alltså resultera i ett mycket stort

nyttovärde. Det hävdas också att det är osäkert om

reformen kommer att ge de vinster som ställs i utsikt,

eftersom nätföretagen skulle hamna i en monopolsituation

gentemot konsumenterna. Det föreslagna systemet skulle

dock fungera så att Svenska kraftnät skulle anmäla

konsumtionen till spotmarknaden, men det skulle vara

konsumenterna som sköter upphandlingen. Det är bara

konsumenterna själva som kan pressa priset genom att dra

ned på konsumtionen när priset stiger på spotmarknaden.

Den föreslagna modellen hindrar inte affärsuppgörelser

mellan parter i Sverige eller andra länder. Konsumenterna

skulle alltså, i ekonomisk mening, kunna byta leverantör.

Beträffande synpunkterna på förenligheten med EU:s

regelverk vill jag framhålla att de svenska och nordiska

elmarknaderna var bland de första att avregleras och har

till stor del stått modell vid utformningen av EU:s

regelverk. Upptäcks allvarliga brister i det svenska

systemet bör dessa rättas till, varigenom avregleringen

inom EU kan ledas i rätt riktning. Det finns dessutom, som

nämnts, inget som hindrar bilaterala affärsuppgörelser,

utan det blir snarare enklare att genomföra affärer då den

fysiska elen levereras automatiskt över spotmarknaden och

affärstransaktioner sker med finansiella avtal. Den nya

modellen bör alltså i funktionell mening anses vara

förenlig med EU:s regelverk.

Riksdagen bör således genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att tillsätta en utredning med det uppdrag som

här har angivits. I denna utredning bör också frågan om en

förändring av elprissättningen mot rörliga priser ingå.

Därmed blir de båda nämnda motionerna tillgodosedda och

tillstyrks.

16.Centrum för vindkraftsinformation (punkt 14)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha

följande lydelse:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna 2002/03:N206 och 2002/03:N293.

Ställningstagande

Jag anser - i likhet med vad som anfördes våren 2002 i en

reservation från företrädare för Kristdemokraterna när

likartade motionsyrkanden behandlades (bet. 2001/02:NU17)

- att det finns ett omfattande behov av en saklig

informationsbank för vindkraftsinformation. Därför

förordar jag att regeringen skall överväga att ge stöd

till ett nationellt centrum för vindkraftsinformation på

Gotland. Genom sin koppling till högskolan kan detta

centrum bli ett värdefullt kunskapscentrum för vindkraft.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att agera i enlighet med vad som här förordas.

Därmed blir de båda aktuella motionerna tillgodosedda.

17.Centrum för vindkraftsinformation (punkt 14)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha

följande lydelse:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna 2002/03:N206 och 2002/03:N293.

Ställningstagande

Jag anser - i likhet med vad som anfördes våren 2002 i en

reservation från företrädaren för Miljöpartiet när

likartade motionsyrkanden behandlades (bet. 2002/03:NU17)

- att ett kompetenscentrum för vindkraft bör inrättas.

Kompetenscentrumet bör bistå med fackkompetens inom plan-,

bygg-, energi-, miljö-, naturvårds- och

kulturminnesvårdsområdena. Det är lämpligt att centrumet

lokaliseras vid en högskola för att därigenom kunna

nyttiggöra högskolekompetens på området. Sådan kompetens

finns bl.a. på Gotlands högskola.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att agera i enlighet med vad som här förordas.

Därmed blir de båda aktuella motionerna tillgodosedda.

18.Kunskapsläget rörande sStrålningsrisker

(punkt 15)

av Eva Flyborg (fp) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde ha

följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03:N264 yrkande 11.

Ställningstagande

Kunskapsläget när det gäller strålningsrisker från

kraftledningar är, enligt vår mening och i likhet med vad

som anförs i motion 2002/03:N264 (fp), inte betryggande.

Forskningsresultaten avseende magnetfält och

strålningsrisker är inte entydiga, men samhället borde

ändå prioritera nedgrävning av kraftledningar i

tätbebyggda områden där barn vistas. Hösten 2000

presenterade en internationell forskargrupp vid Institutet

för miljömedicin en analys av studier som gjorts av ett

eventuellt samband mellan kraftledningars magnetfält och

barnleukemi. Analysen visar att det inte finns någon ökad

risk för barnleukemi för flertalet barn som bor i närheten

av kraftledningar och att den ytterst lilla cancerrisk som

finns endast gäller dem som utsätts för mycket höga

strålningsstyrkor. Problemet med att definitivt belägga

ett samband består i att forskarna inte kan förklara hur

den lågfrekventa strålningen kan orsaka uppkomsten av

leukemi eller andra cancerformer. För en tid sedan

bekräftades sambandet mellan luftledningsmagnetfält och

barnleukemi av en annan internationell studie.

Eftersom ett samband mellan kraftledningars magnetfält

och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har

Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket,

Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut i samråd

utarbetat en s.k. försiktighetsprincip. Denna princip

innebär att om åtgärder som generellt minskar exponeringen

kan vidtas till rimliga kostnader och konsekvenser i

övrigt bör det eftersträvas att reducera fält som avviker

starkt från vad som kan anses normalt i den aktuella

miljön. När det gäller nya elanläggningar och byggnader

bör målet redan vid planeringen vara att utforma och

placera dessa så att exponeringen begränsas. Det

övergripande syftet med försiktighetsprincipen är att på

sikt reducera exponeringen för magnetfält för att minska

risken att människor skadas. Mot bakgrund av att det för

närvarande finns bostadsområden, skolor och daghem som

ligger nära kraftledningar och där barn dagligen vistas

under längre tid, bör farhågorna om strålningsrisker tas

på stort allvar.

Det otillfredsställande kunskapsläget framkom också i

ett nyligen sänt TV-program, där en företrädare för

Statens strålskyddsinstitut ansåg att kunskapsläget i de

här aktuella frågorna inte är betryggande. Vi vill i detta

sammanhang erinra om att Folkpartiet tidigare har

föreslagit att det skall tillsättas en kommission med

uppgift att utreda kunskapsläget på området och lämna

förslag till rekommendationer.

Elsäkerhetsverket fick, som nämnts, i regleringsbrevet

för år 2002 - efter beslut av riksdagen - i uppdrag av

regeringen att utreda frågan om strålningsrisker.

Remissbehandling av verkets rapport pågår för närvarande.

Det är viktigt att praktiska resultat kommer ut av

Elsäkerhetsverkets utredningsarbete. Detta är dock inte

tillräckligt. Riksdagen bör dessutom nu genom ett

tillkännagivande anmoda regeringen att vidta ytterligare

åtgärder i syfte att eliminera de brister i kunskapsläget

avseende strålningsrisker från kraftledningar som

fortfarande finns. Därmed tillstyrks den nämnda motionen i

berörd del.

19.Förlängning av nätkoncession (punkt 16)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Lennart Beijer (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde ha

följande lydelse:

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03:Bo237 yrkande 3 och avslår motion

2002/03:Bo237 yrkande 2.

Ställningstagande

I motion 2002/03:Bo237 (v) berörs frågan om hur den

tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas för

befintliga ledningar i samband med förlängning av

nätkoncession. Som redovisats skall enligt gällande

bestämmelser förlängning av en nätkoncession prövas enligt

samma kriterier som gäller för en ansökan om ny

nätkoncession. Detta gäller också kravet på

miljökonsekvensbeskrivningar som infördes vid årsskiftet

1998/99.

Beträffande förlängd koncession fungerar det emellertid

enligt vad vi har erfarit för närvarande ofta så att om

nätföretaget lämnar in en preliminär ansökan, utan t.ex.

miljökonsekvensbeskrivning, en vecka innan koncessionen

löper ut, så får kraftledningen fortsätta att användas.

Detta gäller trots att det finns ett krav på att ansökan

om ny koncession skall lämnas in två år innan den gällande

går ut. Det är således inte något fel på bestämmelsen i

sig, men det har visat sig att efterlevnaden inte är

tillfredsställande. Ett skäl till detta kan vara att det

inte finns någon sanktionsmöjlighet mot de företag som

inte följer bestämmelsen. För att bestämmelsen skall få

åsyftad effekt bör därför, som föreslås i den nämnda

motionen, någon form av sanktionsmöjlighet införas.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana

regeringen att se till att så sker. Därmed tillstyrks

motionen i denna del.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande

särskilda yttranden. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Avslag på regeringens förslag om införande av ett

elcertifikatssystem (punkt 1)

av Mikael Odenberg (m), Maria Larsson (kd), Ulla

Löfgren (m) och Stefan Hagfeldt (m).

Vårt ställningstagande innebär att vi inte deltar i

besluten under punkterna 3-6 som rör den konkreta

utformningen av elcertifikatssystemet.

2. Avslag på regeringens förslag om införande av ett

elcertifikatssystem (punkt 1)

av Eva Flyborg (fp) och Nyamko Sabuni (fp).

Vårt ställningstagande innebär att vi inte deltar i

besluten under punkterna 3-8 som rör de olika förslagen i

propositionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Proposition 2002/03:40

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens

förslag till

1. lag om elcertifikat,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i ellagen (1997:857),

6. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

7. lag om ändring i lagen (2001:1227) om

självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Motioner med anledning av propositionen

2002/03:N5 av Maria Larsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:40 om

att införa elcertifikat för att främja förnybara

energikällor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om riktlinjer för energipolitiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om torvens ställning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett fastprissystem för förnybar

energi.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.

2002/03:N6 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår regeringens lagförslag utom såvitt

avser bestämmelserna om nättariffer på stamnätet (4 kap.

9 § ellagen).

2. Riksdagen beslutar upphäva tidigare fattade

principbeslut (bet. 2000/01: NU3, rskr. 2000/01:111 och

bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317) om införande av

ett system baserat på elcertifikat.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om principer för energipolitiska

stöd.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nationella mål för förnybar

elproduktion.

2002/03:N7 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att det är viktigt att den kraftutbyggnad som följer av

elcertifikaten åtföljs av ett instrument för att fasa ut

minst lika stor andel fossil kraft och kärnkraft.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att hushållning och effektivisering, särskilt av

elvärmen, drivs med betydligt större kraft än hittills.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att till definitionen i 1 kap. 2 § förslaget till lag om

elcertifikat "förnybar energikälla : en energikälla som

förnyas på naturlig väg" fogas "och som är

koldioxidneutral, enligt de definitioner som gäller för

Sveriges redovisning till klimatkonventionen".

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att ambitionsnivån höjs, särskilt för år 2010.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att vattenkraft inte skall berättiga till elcertifikat.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att torv inte skall berättiga till elcertifikat.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att skogsbränslen endast skall vara

elcertifikatsberättigade om de kommer från FSC-märkt

skog.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att småskaligt utnyttjande av biogas skall ingå i

definitionen av biobränslen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att en precisering av vilka övriga biobränslen som skall

berättiga till elcertifikat skall underställas

riksdagen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att om förslaget genomförs skall eventuella undantag för

kvotplikt till elintensiv industri ställas i relation

till övriga pågående utredningar om skattenedsättningar

(SNED), flexmex2-utredningen och den uppskjutna

förändringen av kraft- och fjärrvärmebeskattning så att

den svenska elintensiva industrin inte får oskäliga

skattelättnader.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regeringen anmodar alla statliga förvaltningar och

verk att köpa grön el, enligt Naturskyddsföreningens

kriterier för Bra miljöval.

2002/03:N8 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:40.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utvärdering av

energipolitiken och energiforskningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03:N206 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att

ett nationellt centrum för vindkraftsinformation bör

bildas och etableras vid Högskolan på Gotland.

2002/03:N264 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om s.k. gröna certifikat.

9. Riksdagen beslutar att införa ett sanktionssystem för

de nätbolag som fördröjer byte av elleverantör.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om strålningsriskerna från

kraftledningar.

2002/03:N266 av Helena Bargholtz (fp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utvärdering av vindkraften

på Gotland.

2002/03:N293 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ett nationellt centrum för

vindkraftsinformation bör knytas till Högskolan på

Gotland.

2002/03:N297 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en utredning om en reform av

elmarknaden.

2002/03:N298 av Åsa Domeij m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att en utredning bör tillsättas med

syfte att förändra elprissättningen i riktning mot rörliga

priser och förstärkt effektprissättning.

2002/03:N301 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som

medför att de extra kostnader som etablering av en

småskalig elproduktionsanläggning innebär inte drabbar

nätföretagen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om krav på nätföretagen och

förutsättningarna för byte av elleverantör.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om handel med certifikat.

2002/03:N315 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om nätavgifter för småskalig elproduktion.

2002/03:N338 av Lennart Klockare och Lars U Granberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vindkraft.

2002/03:N339 av Lars Ångström (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om mål för el producerad med

förnyelsebara energikällor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kvotnivåer i det föreslagna

systemet med gröna elcertifikat.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nivån på sanktionerna i det

föreslagna systemet med gröna elcertifikat.

2002/03:N348 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn och justering av

kvotnivåer och sanktionsavgifter inom

certifikatsystemet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda möjligheten av

kompletterande stöd i form av t.ex. kreditgarantier.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att snarast utreda möjligheten

att koppla avtrappning av miljöbonus till prisutveckling

på certifikatmarknaden.

2002/03:N374 av Anita Johansson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen tar initiativ till att

förhindra att hushållen drabbas av kraftigt höjda

elkostnader med anledning av elhandelsföretagens

administration av elcertifikaten.

2002/03:N378 av Börje Vestlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om leveranssäkerhet av el.

2002/03:N390 av Maria Larsson m.fl. (kd):

8. Riksdagen begär att regeringen låter införa ett

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att Energimyndighetens handläggningstider för

koncessionsärenden måste kortas.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om inhemska förnybara

energikällor.

2002/03:Bo237 av Gunilla Wahlén (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tydligare bestämmelser vid

ansökan om förlängning av nätkoncession.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om sanktionsmöjligheter mot

nätföretag som inte lämnar ansökan inom fastställd tid.

2002/03:Bo288 av Birgitta Carlsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att underlätta för

vindkraftsproducenter att komma ut på elnätet med den

kraft som de producerar.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om elcertifikat

2. Förslag till lag om ändring i

utsökningsbalken

3. Förslag till lag om ändring i

förmånsrättslagen (1970:979)

4. Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

5. Förslag till lag om ändring i ellagen

(1997:857)

6. Förslag till lag om ändring i

inkomstskattelagen (1999:1229)

7. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om

självdeklarationer och kontrolluppgifter

Bilaga 3

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag

till lag om elcertifikat

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

4 kap. Kvotplikt m.m.

Kvotpliktens omfattning

-----------------------------------------------------

2 § Vid beräkning av

kvotplikten beaktas inte 2 § Vid beräkning av

följande sorters el. kvotplikten beaktas inte

följande sorters el.

1. El som matats in på

det elektriska nätet i 1. El som matats in på

syfte att upprätthålla det elektriska nätet i

nätets funktion syfte att upprätthålla

(förlustel). nätets funktion

(förlustel).

2. El som en leverantör

har levererat till en 2. El som en leverantör

förbrukare utan har levererat till en

ersättning i enlighet med förbrukare utan

ett avtal om ersättning i enlighet med

intrångsersättning. Detta ett avtal om

gäller dock bara om intrångsersättning. Detta

leveransen sker vid en gäller dock bara om

lägre effekt än 50 leveransen sker vid en

kilowatt (frikraft). lägre effekt än 50

kilowatt (frikraft).

3. El som förbrukats i

tillverkningsprocessen i 3. El som förbrukats i

stål- och metallverk tillverkningsprocessen i

eller i massa- och stål- och metallverk,

pappersindustrin, massa- och

baskemikalieindustrin, pappersindustrin,

gruvindustrin, träskiveindustrin,

cementindustrin eller i baskemikalieindustrin,

petroleumraffinaderier. gruvindustrin,

cementindustrin eller

4. El som en elanvändare petroleumraffinaderier.

själv producerat och

förbrukat, om 4. El som en elanvändare

produktionsanläggningens själv producerat och

generator har en förbrukat, om

märkeffekt om högst 50 produktionsanläggningens

kilowatt. generator har en

märkeffekt om högst 50

5. El som har förbrukats kilowatt.

i produktionen av el

(hjälpkraft). 5. El som har förbrukats

i produktionen av el

(hjälpkraft).

-----------------------------------------------------

Bilaga 4

Reservantens förslag

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Reservantens förslag

-----------------------------------------------------

2 kap. Förutsättningar för att tilldelas

elcertifikat

Elproduktion som berättigar till elcertifikat

-----------------------------------------------------

1 § Berättigad att bli

tilldelad elcertifikat är 1 § Berättigad att bli

innehavaren av en enligt tilldelad elcertifikat är

5 § godkänd innehavaren av en enligt

produktionsanläggning där 5 § godkänd

el produceras med produktionsanläggning där

användande av en eller el produceras med

flera av följande användande av en eller

förnybara energikällor: flera av följande

förnybara energikällor:

1. vindkraft,

1. vindkraft,

2. solenergi,

2. solenergi,

3. vågenergi,

3. vågenergi,

4. geotermisk energi,

eller 4. geotermisk energi,

eller

5. biobränslen, enligt

de närmare föreskrifter 5. biobränslen, enligt

som meddelas av de närmare föreskrifter

regeringen eller, efter som meddelas av

regeringens bemyndigande, riksdagen.

tillsynsmyndigheten.

2 § Berättigad att bli

tilldelad elcertifikat är

även innehavaren av en

enligt 5 § godkänd

produktionsanläggning där

el produceras med

användande av

vattenkraft, om

produktionen sker

1. i en anläggning som

var i drift vid utgången

av april 2003 och som då

hade en installerad

effekt som inte var högre

än 1 500 kilowatt,

2. i annat fall än som

avses i 1

a) i en anläggning som

har tagits ur drift före

den 1 juli 2001 och som

därefter tagits i drift

efter utgången av 2002,

eller

b)i en anläggning som

tagits i drift första

gången efter utgången av

2002.

Om flera sådana

anläggningar som avses i

första stycket 1 finns i

närheten av varandra och

gemensamt matar in el på

ledningsnätet, skall de

anses som separata

anläggningar vid

tillämpningen av denna

lag.

Om

produktionskapaciteten

efter lagens

ikraftträdande ökats i en

anläggning som var i

drift vid utgången av

april 2003, skall den

ökade produktionen av el

berättiga innehavaren att

bli tilldelad

elcertifikat enligt de

närmare föreskrifter som

meddelas av regeringen

eller, efter regeringens

bemyndigande,

tillsynsmyndigheten.

3 § Tillsynsmyndigheten

får i det enskilda fallet

medge innehavaren av en

produktionsanläggning,

där el produceras med

användande av vattenkraft

och som inte omfattas av

bestämmelsen i 2 §, rätt

att bli tilldelad

elcertifikat om

1. ett myndighetsbeslut,

eller föreskrifter i

annan lag eller

förordning, ställer nya

krav på hur verksamheten

skall bedrivas eller hur

anläggningen skall vara

utformad och detta

innebär att verksamhetens

ekonomiska

förutsättningar ändras på

ett sådant ingripande

sätt att en långsiktigt

lönsam produktion inte

kan ske om innehavaren

inte tilldelas

elcertifikat, eller

2. innehavaren i annat

fall än som avses i 1

avser att göra omfattande

ombyggnader eller andra

stora investeringar i

anläggningen och dessa är

så kostsamma att en

långsiktigt lönsam

produktion inte kan ske

om innehavaren inte

tilldelas elcertifikat.

Rätt till tilldelning av

elcertifikat enligt

första stycket 2 har

endast innehavare av en

anläggning som har en

installerad effekt om

högst 15 megawatt.

Ansökan om medgivande

enligt denna paragraf

skall ske samtidigt med

ansökan om godkännande av

anläggningen enligt 5 §.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Utskottets förslag Reservantens förslag

-----------------------------------------------------

Godkännande av anläggningar

-----------------------------------------------------

5 § Elcertifikat får bara 5 § Elcertifikat får bara

tilldelas för produktion tilldelas för produktion

av förnybar el som sker i av förnybar el som sker i

en produktionsanläggning en produktionsanläggning

som har godkänts av som har godkänts av

tillsynsmyndigheten. tillsynsmyndigheten.

Godkännande skall Godkännande skall

meddelas på skriftlig meddelas på skriftlig

ansökan från ansökan från

anläggningens innehavare anläggningens innehavare

om anläggningen uppfyller om anläggningen uppfyller

kraven i 1 eller 2 § kraven i 1 § samt

eller innehavaren medges anläggningen har

rätt till tilldelning av utrustning för sådan

elcertifikat enligt 3 § mätning och rapportering

samt anläggningen har som anges i 4 § första

utrustning för sådan stycket.

mätning och rapportering

som anges i 4 § första

stycket.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

4 kap. Kvotplikt m.m.

Kvotpliktens omfattning

-----------------------------------------------------

2 § Vid beräkning av

kvotplikten beaktas inte 2 § Vid beräkning av

följande sorters el. kvotplikten beaktas inte

följande sorters el.

1. El som matats in på

det elektriska nätet i 1. El som matats in på

syfte att upprätthålla det elektriska nätet i

nätets funktion syfte att upprätthålla

(förlustel). nätets funktion

(förlustel).

2. El som en leverantör

har levererat till en 2. El som en leverantör

förbrukare utan har levererat till en

ersättning i enlighet med förbrukare utan

ett avtal om ersättning i enlighet med

intrångsersättning. Detta ett avtal om

gäller dock bara om intrångsersättning. Detta

leveransen sker vid en gäller dock bara om

lägre effekt än 50 leveransen sker vid en

kilowatt (frikraft). lägre effekt än 50

kilowatt (frikraft).

3. El som förbrukats i

tillverkningsprocessen i

stål- och metallverk

eller i massa- och

pappersindustrin,

baskemikalieindustrin,

gruvindustrin,

cementindustrin eller i 3. El som en elanvändare

petroleumraffinaderier. själv producerat och

förbrukat, om

4. El som en elanvändare produktionsanläggningens

själv producerat och generator har en

förbrukat, om märkeffekt om högst 50

produktionsanläggningens kilowatt.

generator har en

märkeffekt om högst 50 4. El som har förbrukats

kilowatt. i produktionen av el

(hjälpkraft).

5. El som har förbrukats

i produktionen av el

(hjälpkraft).

-----------------------------------------------------