Prop. 2002/03:40

Regeringens proposition

2002/03:40

Elcertifikat för att främja förnybara energikällor

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 januari 2003

Göran Persson

Leif Pagrotsky

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny lag om elcertifikat införs. Bakgrunden är att

produktion av el med användande av förnybara energikällor (förnybar el) är mer

miljövänlig än om produktionen sker med användande av konventionella

energikällor, t.ex. fossila bränslen och kärnkraft. Kostnaderna för att

producera förnybar el är emellertid högre än då det gäller övrig el. Lagens

syfte är därför att främja produktion av förnybar el så att sådan el skall kunna

hävda sig på elmarknaden. Syftet uppnås på följande sätt.

Den som producerar en megawattimme (MWh) förnybar el tilldelas av staten, utan

vederlag, ett elcertifikat. Elanvändarna åläggs en skyldighet att varje

kalenderår förvärva ett antal elcertifikat i förhållande till sin elförbrukning

under kalenderåret. Denna skyldighet benämns i lagen kvotplikt. Den elanvändare

som efter utgången av kalenderåret inte kan visa att han fullgjort sin

skyldighet blir tvungen att till staten betala en sanktionsavgift som kommer att

vara högre än kostnaderna för att förvärva elcertifikat. Eftersom det alltså

blir ekonomiskt fördelaktigt att förvärva elcertifikat kommer det att uppstå en

efterfrågan på dessa. De som producerar förnybar el kan därmed sälja de

elcertifikat som de blivit tilldelade. Inkomsterna från denna försäljning skall

täcka de merkostnader producenten har till följd av att han använder förnybara

energikällor i stället för konventionella sådana.

Genom en bestämmelse kommer elleverantörerna att hantera frågor kring

elcertifikaten för det helt övervägande antalet elanvändare.

Det kommer vidare att bli tillåtet för alla att handla med elcertifikat. På det

sättet uppstår en marknad där elcertifikaten åsätts ett visst pris. Ju mer en

producent kan pressa sina produktionskostnader desto större blir skillnaden

mellan dessa kostnader och intäkterna från försäljningen av elcertifikat.

Systemet innehåller alltså incitament för producenterna av förnybar el att vidta

rationaliseringar vilket på sikt stärker den förnybara elens konkurrenskraft på

marknaden.

Produktion av el som sker med användande av vindkraft, solenergi, geotermisk

energi, viss vattenkraft och vågenergi samt vissa biobränslen är sådan

produktion som kommer att berättiga producenten till att bli tilldelad

elcertifikat.

Den s.k. kvotplikten ökas successivt. Målet är att användningen av förnybar el

skall öka med 10 TWh till år 2010.

Införandet av certifikatsystemet får vissa konsekvenser för annan lagstiftning.

Propositionen innehåller därför förslag till ändringar i utsökningsbalken,

förmånsrättslagen, sekretesslagen, inkomstskattelagen samt lagen om

självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Propositionen innehåller vidare förslag till två ändringar i ellagen. Den första

ändringen innebär att möjligheten för producenter av förnybar el att få

undantag från kravet att fördelningen över tiden av deras inmatning av el på

elsystemet slopas. Den andra ändringen innebär att vissa kostnader som

Affärsverket svenska kraftnät har för att delta i ett europeiskt samarbete i

syfte att utveckla den europeiska elmarknaden får tas ut via stamnätstariffen.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 7

2 Lagtext 8

2.1 Förslag till lag om elcertifikat 8

2.2 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 22

2.3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979) 24

2.4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 25

2.5 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) 26

2.6 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 29

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer

och kontrolluppgifter 30

3 Ärendet och dess beredning 31

4 Lag om elcertifikat 33

4.1 Bakgrunden till den föreslagna lagen om elcertifikat 33

4.2 Regeringens förslag till lag om elcertifikat 35

4.3 Certifikatberättigande elproduktion 38

4.3.1 Huvudprinciper 38

4.3.2 Begränsningar rörande vattenkraften 42

4.4 Mätning och rapportering 44

4.4.1 Allmänna utgångspunkter 44

4.4.2 Timmätning och rapportering 46

4.5 Godkännande av anläggningar 48

4.6 Tilldelning av elcertifikat 50

4.7 Elcertifikatens rättsliga natur 51

4.8 Bokförings- och skattefrågor 59

4.9 Elcertifikatens giltighetstid 64

4.10 Ett elcertifikatsregister upprättas 64

4.10.1 Allmänna utgångspunkter 64

4.10.2 Certifikatkonton 67

4.10.3 Registrering av tilldelade elcertifikat 69

4.10.4 Ansökan om registrering i elcertifikats-

registret 70

4.10.5 Registrering av överlåtelser 72

4.10.6 Registrering av pantsättning 74

4.10.7 Konkurs m.m. 76

4.10.8 Ansökningar till elcertifikatsregistret 80

4.10.9 Uppgifter i ansökan om registrering 81

4.10.10 Avslag på ansökan 82

4.10.11 Underrättelser till certifikatkontohavare 84

4.10.12 Rättelse av en registrering 85

4.10.13 En registrerings rättsverkan 86

4.10.14 Behandlingen av personuppgifter 89

4.10.15 Prisinformation m.m. 91

4.10.16 Sekretessfrågor 93

4.11 Marknaden för elcertifikat 95

4.12 Kvotplikten 96

4.12.1 Vilka som skall hantera kvotplikten 96

4.12.2 Registrering av kvotpliktiga 102

4.12.3 Kvotpliktiga som underlåtit att anmäla sig för registrering 104

4.12.4 Deklarationsskyldighet 105

4.12.5 Ofullständiga deklarationer 107

4.12.6 Annullering av elcertifikat 108

4.12.7 Undantag från kvotplikten 109

4.12.8 Kvotens utveckling över tiden 112

4.12.9 Garantipris 115

4.13 Kvotpliktsavgifter 116

4.13.1 Beslut om kvotpliktsavgift 119

4.14 Tillsyn och avgifter 120

4.14.1 Energimyndighetens befogenheter m.m. 120

4.14.2 Återkallelse av godkännande m.m. 122

4.14.3 Registreringsavgift 124

4.14.4 Svenska kraftnäts avgifter 125

4.14.5 Förseningsavgift 125

4.14.6 Koncessionshavares uppgiftsskyldighet 126

4.15 Ansvar 127

4.15.1 Straffansvar 127

4.15.2 Skadestånd 129

4.16 Överklagande 131

4.17 Övergångsbestämmelser 132

4.18 Myndigheternas uppgifter 133

4.18.1 Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Finansinspektionen 133

4.18.2 Domstolarnas, åklagares och polisens

uppgifter 136

4.19 Internationalisering av elcertifikatmarknaden 137

5 Vissa ändringar av ellagen 141

5.1 Vissa ändringar av bestämmelserna om nättariffer på stamnätet 141

5.1.1 Inkludering i stamnätstariffen av vissa kostnader för europeiskt

samarbete 141

5.1.2 Anpassning av bestämmelserna om stamnätstariffen till de nya

bestämmelserna om utformning av nättariffer 144

5.2 Undantag från kravet på mätning av inmatningens fördelning över tiden

145

6 Konsekvenser för små företag 148

6.1 Förslag till lag om elcertifikat 148

6.2 Förslag till ändring av ellagen 152

6.3 Kommunicering med företagen 152

7 Författningskommentar 153

7.1 Förslaget till lag om elcertifikat 153

7.2 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken 195

7.3 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) 195

7.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100) 195

7.5 Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) 195

7.6 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 199

7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer

och kontrolluppgifter 200

Bilaga 1 Sammanfattning av Elcertifikatutredningens slutbetänkande Handel

med elcertifikat - ett nytt sätt att främja el från förnybara energikällor (SOU

2001:77) 201

Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian Lag om elcertifikat

(Ds 2002:40) 206

Bilaga 3 Sammanfattning av Affärsverket svenska kraftnäts skrivelse med

hemställan om ändring av ellagens bestämmelser om kostnadsunderlaget för

stamnätstariffen

(N2002/4822/ESB) 208

Bilaga 4 Lagrådsremissens författningsförslag 209

Bilaga 5 Lagrådets yttrande 233

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 januari 2003 242

Rättsdatablad 243

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om elcertifikat,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i ellagen (1997:857),

6. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

7. lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter.

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om elcertifikat

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Ändamål och definitioner m.m.

Lagens ändamål

1 § Lagens ändamål är att främja produktion av elektricitet med användande

av förnybara energikällor (förnybar el). I detta syfte innehåller lagen

bestämmelser om dels en rätt för producenter av förnybar el att bli tilldelade

elcertifikat av staten, dels en skyldighet för elanvändare att inneha

elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el.

Definitioner

2 § I denna lag används följande beteckningar med den betydelse som här

anges:

1. förnybar energikälla: en energikälla som förnyas på naturlig väg,

2. elcertifikat: ett av staten utfärdat bevis om att en megawattimme förnybar el

har producerats med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och i

föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

3. certifikatberättigad producent: en innehavare av en godkänd

produktionsanläggning för förnybar el,

4. elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el som har producerats av honom

själv eller av någon annan,

5. kvotplikt: en elanvändares skyldighet att den 1 april varje år inneha

elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående

kalenderåret (beräkningsåret), och

6. hantering av kvotplikt: att köpa elcertifikat, att ge in deklaration till

tillsynsmyndigheten och att den 1 april varje år inneha elcertifikat i

förhållande till sin förbrukning av el under det föregående kalenderåret samt de

övriga åtgärder som är förknippade med nämnda uppgifter.

Myndigheter

3 § Regeringen skall utse två myndigheter som skall handlägga de frågor som

enligt denna lag, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

ligger på tillsynsmyndigheten respektive kontoföringsmyndigheten.

2 kap. Förutsättningar för att tilldelas elcertifikat

Elproduktion som berättigar till elcertifikat

1 § Berättigad att bli tilldelad elcertifikat är innehavaren av en enligt 5

§ godkänd produktionsanläggning där el produceras med användande av en eller

flera av följande förnybara energikällor:

1. vindkraft,

2. solenergi,

3. vågenergi,

4. geotermisk energi, eller

5. biobränslen, enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten.

2 § Berättigad att bli tilldelad elcertifikat är även innehavaren av en

enligt 5 § godkänd produktionsanläggning där el produceras med användande av

vattenkraft, om produktionen sker

1. i en anläggning som var i drift vid utgången av april 2003 och som då hade en

installerad effekt som inte var högre än 1 500 kilowatt,

2. i annat fall än som avses i 1

a) i en anläggning som har tagits ur drift före den 1 juli 2001 och som därefter

tagits i drift efter utgången av 2002, eller

b) i en anläggning som tagits i drift första gången efter utgången av 2002.

Om flera sådana anläggningar som avses i första stycket 1 finns i närheten av

varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall de anses som separata

anläggningar vid tillämpningen av denna lag.

Om produktionskapaciteten efter lagens ikraftträdande ökats i en anläggning som

var i drift vid utgången av april 2003, skall den ökade produktionen av el

berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat enligt de närmare

föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten.

3 § Tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet medge innehavaren av en

produktionsanläggning, där el produceras med användande av vattenkraft och som

inte omfattas av bestämmelsen i 2 §, rätt att bli tilldelad elcertifikat om

1. ett myndighetsbeslut, eller föreskrifter i annan lag eller förordning,

ställer nya krav på hur verksamheten skall bedrivas eller hur anläggningen skall

vara utformad och detta innebär att verksamhetens ekonomiska förutsättningar

ändras på ett sådant ingripande sätt att en långsiktigt lönsam produktion inte

kan ske om innehavaren inte tilldelas elcertifikat, eller

2. innehavaren i annat fall än som avses i 1 avser att göra omfattande

ombyggnader eller andra stora investeringar i anläggningen och dessa är så

kostsamma att en långsiktigt lönsam produktion inte kan ske om innehavaren inte

tilldelas elcertifikat.

Rätt till tilldelning av elcertifikat enligt första stycket 2 har endast

innehavare av en anläggning som har en installerad effekt om högst 15 megawatt.

Ansökan om medgivande enligt denna paragraf skall ske samtidigt med ansökan om

godkännande av anläggningen enligt 5 §.

Mätning och rapportering

4 § Elcertifikat får bara tilldelas för sådan el vars inmatade mängd och

dess fördelning över tiden har mätts och rapporterats till

kontoföringsmyndigheten enligt de föreskrifter som meddelats av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten.

Om inmatningen från produktionsanläggningen sker till ett elnät som används utan

stöd av nätkoncession skall innehavaren av produktionsanläggningen svara för

mätningen och rapporteringen.

Om endast en del av elproduktionen i en anläggning berättigar till elcertifikat,

skall innehavaren särskilt beräkna och rapportera sådan elproduktion enligt de

föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten.

Godkännande av anläggningar

5 § Elcertifikat får bara tilldelas för produktion av förnybar el som sker i

en produktionsanläggning som har godkänts av tillsynsmyndigheten.

Godkännande skall meddelas på skriftlig ansökan från anläggningens innehavare om

anläggningen uppfyller kraven i 1 eller 2 § eller innehavaren medges rätt till

tilldelning av elcertifikat enligt 3 § samt anläggningen har utrustning för

sådan mätning och rapportering som anges i 4 § första stycket.

Tilldelning av elcertifikat

6 § Kontoföringsmyndigheten skall tilldela en certifikatberättigad producent

ett elcertifikat för varje megawattimme förnybar el som har producerats i

anläggningen och för vilken certifikat får tilldelas.

Varje elcertifikat skall ha ett identifieringsnummer och en uppgift om vilken

dag det tilldelats producenten.

3 kap. Kontoföring av elcertifikat

Elcertifikatsregister

1 § Kontoföringsmyndigheten skall kontoföra elcertifikat i ett

elcertifikatsregister. Registret skall föras med hjälp av automatiserad

behandling.

Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall inte tillämpas

på kontoföringen av elcertifikat.

2 § Elcertifikatsregistret skall bestå av certifikatkonton, som skall läggas

upp för certifikatberättigade producenter och för dem som hanterar kvotplikten

och har registrerats enligt 4 kap. 6 eller 7 §.

3 § Kontoföringsmyndigheten skall efter skriftlig ansökan lägga upp ett

certifikatkonto för den som inte omfattas av bestämmelsen i 2 §. En sådan

ansökan skall innehålla uppgifter om sökandens namn, identifieringsnummer,

telefonnummer och postadress.

Registrering av elcertifikat

4 § Ett elcertifikat tilldelas en certifikatberättigad producent genom att

elcertifikatet registreras på dennes certifikatkonto. Registreringen skall ske

utan oskäligt dröjsmål sedan rapport om den certifikatberättigande

elproduktionen kommit kontoföringsmyndigheten till handa.

Ansökan om registrering i elcertifikatsregistret

5 § Kontoföringsmyndigheten skall, efter ansökan eller underrättelse som

avses i 6-9 §§, genast på ett certifikatkonto registrera de uppgifter som anges

i ansökan eller underrättelsen samt ange tidpunkten för registreringen.

Om samtliga villkor inte är uppfyllda skall en preliminär registrering av

uppgifterna ske. När samtliga villkor är uppfyllda skall en slutlig registrering

ske.

6 § När ett elcertifikat har överlåtits skall efter ansökan från överlåtaren

det överlåtna certifikatet registreras på förvärvarens certifikatkonto.

Har förvärvaren ansökt om att det överlåtna certifikatet skall registreras på

hans konto, skall en preliminär registrering av överlåtelsen göras på

överlåtarens certifikatkonto. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga

överlåtaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del

av föreläggandet. Om överlåtaren inte invänder mot ansökan inom denna tid,

skall de överlåtna certifikaten registreras på förvärvarens konto.

7 § Har panträtt upplåtits i ett elcertifikat skall efter ansökan från

pantsättaren pantsättningen registreras på pantsättarens certifikatkonto.

Har panthavaren ansökt om att en pantsättning skall registreras, skall en

preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto.

Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över

ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om

pantsättaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, skall pantsättningen

slutligt registreras på pantsättarens konto.

8 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att en innehavare av ett

certifikatkonto gått i konkurs skall detta registreras på certifikatkontot.

Detsamma gäller om myndigheten har underrättats om att ett elcertifikat eller en

rättighet som är registrerad enligt denna lag har utmätts, belagts med kvarstad

eller blivit föremål för betalningssäkring.

När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett konkursbeslut upphävts,

att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som avses i första stycket

har upphävts eller återgått, skall en sådan registrering som nämns i första

stycket tas bort.

9 § När en pantsättning av ett elcertifikat har upphört, skall efter ansökan

från panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från pantsättarens

konto.

Har pantsättaren gjort en ansökan om att registreringen om pantsättningen skall

tas bort, skall en preliminär registrering om pantsättningens upphörande göras

på pantsättarens konto. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga

panthavaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del

av föreläggandet. Om panthavaren inte invänder mot ansökan inom denna tid,

skall registreringen om pantsättningen tas bort.

10 § Den som gör en ansökan enligt 6, 7 eller 9 § skall göra detta på

formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten. Ansökan skall vara

egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud.

En ansökan får signeras och överföras elektroniskt på det sätt som regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten föreskriver.

11 § En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret skall innehålla

uppgifter om

1. den registrering som begärs,

2. överlåtarens eller pantsättarens namn, identifieringsnummer samt postadress,

3. förvärvarens eller panthavarens namn, identifieringsnummer samt postadress,

och

4. de certifikatkonton som berörs av överlåtelsen eller pantsättningen och, i

förekommande fall, försäljningspriset för certifikaten.

12 § Om en ansökan inte uppfyller kraven i 10 § eller med stöd av den

paragrafen meddelade föreskrifter, skall ansökan omedelbart avvisas.

13 § Om en ansökan enligt 3 § inte uppfyller de krav som där anges, eller om

en ansökan enligt 6, 7 eller 9 § inte uppfyller de krav som anges i 11 §, skall

sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan.

14 § Kontoföringsmyndigheten skall avslå en ansökan om certifikatkonto eller

en ansökan om registrering, om ett föreläggande om komplettering enligt 13 §

inte följs. Kontoföringsmyndigheten skall även avslå en ansökan om registrering

på ett certifikatkonto,

1. om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning mot en ansökan enligt

6 § andra stycket eller 7 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen

saknar fog,

2. om en panthavare gjort invändning enligt 9 § andra stycket och invändningen

inte uppenbarligen saknar fog,

3. om ansökan om registrering avser överlåtelse av ett elcertifikat för vilket

pantsättning är registrerad, eller

4. om den registrering som ansökan avser inte är förenlig med en befintlig

registrering enligt 7 eller 8 §.

15 § När kontoföringsmyndigheten gjort en registrering på ett

certifikatkonto, skall kontohavaren skriftligen underrättas om det. Om ansökan

överförts elektroniskt enligt föreskrifter meddelade med stöd av 10 §, får även

underrättelsen överföras elektroniskt.

16 § En uppgift på ett certifikatkonto skall rättas, om den innehåller någon

uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende

eller till följd av något tekniskt fel. Den vars rätt berörs skall ges möjlighet

att yttra sig, om inte rättelsen är till förmån för denne eller yttrandet

annars är uppenbart obehövligt.

Rättsverkan av en registrering

17 § En innehavare av ett certifikatkonto skall, med de begränsningar som

framgår av registreringar på kontot, anses ha rätt att förfoga över de

elcertifikat som finns registrerade på kontot.

18 § Har samma elcertifikat överlåtits till flera var för sig, har den

överlåtelse företräde som registrerades först. Registreringen ger dock inte en

överlåtelse företräde framför en tidigare överlåtelse om förvärvaren, när

överlåtelsen registrerades, kände till eller borde ha känt till den tidigare

överlåtelsen.

Detta skall tillämpas även på förvärv genom bodelning, arv, testamente,

bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när fråga uppkommer om företrädet

mellan ett sådant förvärv och en annan överlåtelse.

Vid tillämpningen av första och andra styckena skall en preliminär registrering

ha samma rättsverkan som en slutlig registrering.

19 § Har ett elcertifikat i annat fall än som avses i 18 § överlåtits av

någon som inte ägde det, blir överlåtelsen giltig om certifikatet vid tidpunkten

för överlåtelsen var registrerat på överlåtarens certifikatkonto och

överlåtelsen har registrerats samt förvärvaren då varken kände till eller borde

ha känt till att överlåtaren inte ägde certifikatet. Vad nu sagts gäller även

vid överlåtelse från den som ägde elcertifikatet, men som saknade rätt att

förfoga över det genom överlåtelse.

Vid tillämpningen av första stycket skall en preliminär registrering ha samma

rättsverkan som en slutlig registrering.

20 § En pantsättning av ett elcertifikat behandlas lika med en överlåtelse

vid tillämpningen av 18 och 19 §§.

Behandling av personuppgifter i elcertifikatsregistret

21 § Om inget annat följer av denna lag eller av föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av

personuppgifter vid kontoföring av elcertifikat i elcertifikatsregistret.

Kontoföringsmyndigheten är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för

den behandling av personuppgifter som utförs i elcertifikatsregistret.

22 § I fråga om personuppgifter skall registret ha till ändamål att

tillhandahålla uppgifter för

1. verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag eller annan

författning och

a) som avser elcertifikat som registreras i elcertifikatsregistret,

b) som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till information om

elcertifikat, eller

c) som avser fullgörande av underrättelseskyldighet,

2. omsättning av elcertifikat, samt

3. affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet

där information om elcertifikat utgör underlag för prövningar eller beslut.

23 § Kontoföringsmyndigheten skall på begäran lämna ut uppgift i

elcertifikatsregistret till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten får ha

direktåtkomst till elcertifikatsregistret.

Prisinformation m.m.

24 § Kontoföringsmyndigheten skall fortlöpande offentliggöra information om

överlåtelser av elcertifikat. Informationen skall avse tidpunkten för

överlåtelsen, antalet överlåtna certifikat och priset för certifikaten.

Myndigheten skall vidare fortlöpande offentliggöra dels det volymvägda

medelvärdet av priset på elcertifikaten under de närmast föregående tolv

månaderna, dels antalet certifikat som tilldelats elproducenter under samma

period.

25 § Kontoföringsmyndigheten skall årligen, senast vid januari månads utgång,

underrätta certifikatkontohavaren om innehållet på hans konto per den 31

december föregående kalenderår.

4 kap. Kvotplikt m.m.

Kvotpliktens omfattning

1 § Kvotplikten för en elanvändare omfattar ett visst antal elcertifikat i

förhållande till elanvändarens förbrukning av el enligt vad som framgår av

följande tabell.

Beräkningsår för kvotplikt

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

Antal elcertifikat per förbrukad MWh el

0,074

0,081

0,104

0,126

0,141

0,153

0,160

0,169

Om den beräknade kvotplikten inte omfattar elcertifikat till ett fullt heltal,

skall antalet avrundas till närmaste heltal. Kvotplikten skall dock alltid

omfatta minst ett elcertifikat.

Om en elanvändares kvotplikt hanteras av en eller flera elleverantörer enligt 4

§ första stycket, skall elanvändarens förbrukning av el anses motsvara den mängd

el för vilken elanvändaren fakturerats av leverantören. Detsamma gäller den

elförbrukning som sker hos elanvändare som avses i 4 § andra stycket 2 och 3.

2 § Vid beräkning av kvotplikten beaktas inte följande sorters el.

1. El som matats in på det elektriska nätet i syfte att upprätthålla nätets

funktion (förlustel).

2. El som en leverantör har levererat till en förbrukare utan ersättning i

enlighet med ett avtal om intrångsersättning. Detta gäller dock bara om

leveransen sker vid en lägre effekt än 50 kilowatt (frikraft).

3. El som förbrukats i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk eller i

massa- och pappersindustrin, baskemikalieindustrin, gruvindustrin,

cementindustrin eller i petroleumraffinaderier.

4. El som en elanvändare själv producerat och förbrukat, om

produktionsanläggningens generator har en märkeffekt om högst 50 kilowatt.

5. El som har förbrukats i produktionen av el (hjälpkraft).

3 § Om en elanvändare producerar förnybar el för egen förbrukning utan att

bestämmelsen i 2 kap. 4 § första stycket iakttas, får det antal elcertifikat som

han vore berättigad att bli tilldelad om bestämmelsen hade iakttagits räknas

bort från kvotplikten, dock bara om den producerade elen deklareras enligt 8 §.

Hantering av kvotplikten

4 § En elanvändares kvotplikt skall hanteras av den eller de elleverantörer

som levererar el till elanvändaren. Om flera elleverantörer har sålt el till

samma elanvändare skall varje elleverantör hantera den del av elanvändarens

kvotplikt som beräknas på leverantörens försäljning av el till elanvändaren.

Första stycket gäller inte

1. elanvändare i den utsträckning de förbrukat el som de själva producerat,

importerat eller köpt på den nordiska elbörsen,

2. elanvändare som förbrukat sådan el som avses i 2 § 3, samt

3. elanvändare som anmält till tillsynsmyndigheten att de själva vill hantera

sin kvotplikt.

5 § Skyldigheten att hantera kvotplikten inträder

1. när en elleverantör som avses i 4 § första stycket påbörjar leveranser av el,

2. när en sådan elanvändare som avses i 4 § andra stycket 1 eller 2 påbörjar

förbrukningen av sådan el som avses i de nämnda punkterna, och

3. beträffande en elanvändare som avses i 4 § andra stycket 3, vid början av det

kalenderår då denne enligt anmälan enligt 6 § andra stycket skall börja hantera

sin kvotplikt.

6 § Den som hanterar kvotplikten enligt 4 § första stycket eller andra

stycket 1 eller 2 skall skriftligen anmäla sig hos tillsynsmyndigheten senast

två veckor efter det att skyldigheten att hantera kvotplikten inträdde.

En elanvändare som enligt 4 § andra stycket 3 själv vill hantera sin kvotplikt

skall skriftligen anmäla det till tillsynsmyndigheten. En sådan anmälan skall

avse ett eller flera kalenderår. Denna anmälan skall ges in senast den 1 oktober

året före det kalenderår då elanvändarens hantering av kvotplikten skall börja.

När anmälan gjorts enligt första eller andra stycket skall den som anmälan avser

registreras hos tillsynsmyndigheten, om inte något sådant förhållande

föreligger som anges i fjärde stycket.

Om en sådan avgift som avses i 6 kap. 12 § inte kommit in till myndigheten

senast den 1 oktober skall anmälan om registrering avvisas. Om en registrering

redan skett, skall i stället registreringen upphävas.

7 § Om tillsynsmyndigheten har välgrundad anledning att anta att någon som

skall hantera kvotplikten enligt 4 § första stycket eller andra stycket 1 eller

2 inte har anmält sig för registrering enligt 6 § första stycket, skall

myndigheten registrera denne. Innan sådan registrering sker, skall den som

berörs av åtgärden få tillfälle att yttra sig.

Deklarationsskyldighet

8 § Den som hanterar kvotplikten skall senast den 1 mars varje år ge in en

deklaration till tillsynsmyndigheten med uppgifter om

1. den elförbrukning som skall ligga till grund för beräkningen av kvotplikten

enligt 4 kap. 1 §,

2. det antal elcertifikat som enligt 9 § skall annulleras den 1 april samma år

och, i förekommande fall,

3. sådan elförbrukning som avses i 2 § 1-3 eller 5, eller

4. sådan elproduktion som avses i 3 §.

Annullering av elcertifikat

9 § Kontoföringsmyndigheten skall den 1 april varje år på ett

certifikatkonto annullera det antal elcertifikat som kontohavaren angivit i sin

deklaration enligt 8 § 2. Därvid får annullering dock inte ske av elcertifikat

1. som har pantsatts enligt en preliminär eller slutlig registrering på kontot,

2. som har utmätts, belagts med kvarstad eller blivit föremål för

betalningssäkring, eller

3. som har överlåtits enligt en preliminär registrering på kontot.

10 § En elleverantör får ta ut ersättning för hanteringen av kvotplikten av

de elanvändare vars kvotplikt han hanterar. Den ersättning som leverantören tar

ut skall redovisas särskilt till elanvändaren.

Garantipris

11 § En certifikatberättigad producent har under åren 2004 till och med 2008

rätt att från den 30 april till och med den 30 juni hos tillsynsmyndigheten lösa

in elcertifikat som han blivit tilldelad under det föregående kalenderåret. Det

pris som myndigheten skall betala per certifikat framgår av nedanstående

tabell.

Elcertifikat tilldelade år

2003

2004

2005

2006

2007

Pris

60 kr

50 kr

40 kr

30 kr

20 kr

5 kap. Kvotpliktsavgift

1 § Den som hanterar kvotplikten skall till staten betala en särskild avgift

(kvotpliktsavgift) om

1. han i sin deklaration enligt 4 kap. 8 § 2 angivit ett mindre antal

elcertifikat än som omfattas av hans kvotplikt, eller

2. i annat fall, det antal elcertifikat som omfattas av kvotplikten enligt en

deklaration enligt 4 kap. 8 § inte kunnat annulleras på hans certifikatkonto.

Avgiften beräknas per certifikat som enligt bestämmelserna i första stycket inte

annullerats på hans certifikatkonto och uppgår till 150 procent av det

volymvägda medelvärdet av certifikatpriset under perioden från och med den 1

april beräkningsåret till och med den 31 mars påföljande år. De

kvotpliktsavgifter som belöper på åren 2004 och 2005 skall inte överstiga 175

respektive 240 kronor per elcertifikat.

2 § Frågor om uttagande av kvotpliktsavgift prövas av tillsynsmyndigheten.

Myndigheten skall besluta om kvotpliktsavgift senast den 1 september varje år.

Om myndigheten inte fattat beslut inom den angivna tiden, förfaller frågan om

kvotpliktsavgift.

3 § Om den som hanterar kvotplikten i sin deklaration har lämnat oriktiga

eller vilseledande uppgifter av betydelse för kvotpliktens omfattning, får

tillsynsmyndigheten efter den 1 september besluta om eller ändra ett beslut om

kvotpliktsavgift. Ett sådant beslut får dock inte meddelas efter utgången av det

femte året efter det kalenderår då beslut skulle ha fattats enligt 2 §.

6 kap. Tillsyn m.m.

1 § Tillsynsmyndigheten skall utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag

och av de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Tillsynen omfattar dock

inte kontoföringsmyndigheten.

Tillsynsmyndighetens allmänna befogenheter

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta

del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas med vite.

3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att

trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett

föreläggande får förenas med vite.

4 § Tillsynsmyndigheten skall på begäran få tillträde till

produktionsanläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana

anläggningar i den utsträckning det behövs för tillsynen. Denna rätt omfattar

inte bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

5 § Om det finns anledning anta att den som omfattas av tillsynen har begått

brott, får denne inte föreläggas vid vite att medverka i utredning av en fråga

som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser.

Återkallelse av godkännande enligt 2 kap. 5 § och beslut om sanktionsavgift

6 § Tillsynsmyndigheten skall återkalla ett godkännande av en anläggning om

denna inte längre uppfyller förutsättningarna för ett godkännande enligt 2 kap.

5 §, eller om ett godkännande har lämnats på grund av oriktiga eller

vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande och dessa haft betydelse för

innehavarens rätt att tilldelas elcertifikat.

7 § Om elcertifikat har tilldelats anläggningens innehavare på grund av

oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande eller på grund

av oriktiga eller vilseledande uppgifter som lämnats vid rapportering enligt 2

kap. 4 § andra och tredje stycket och har uppgifterna haft betydelse för

innehavarens rätt att få elcertifikat, skall anläggningens innehavare betala en

sanktionsavgift till staten för de elcertifikat som felaktigt tilldelats honom.

Frågor om uttagande av en sådan avgift prövas av tillsynsmyndigheten. Därvid

skall bestämmelserna om kvotpliktsavgift i 5 kap. 1 § andra stycket tillämpas,

varvid perioden för beräkning av certifikatpriset skall vara den

tolvmånadersperiod som föregår dagen för beslutet. Ett sådant beslut får inte

avse elcertifikat som har tilldelats anläggningens innehavare mer än två år före

tillsynsmyndighetens beslut.

Vissa särskilda skyldigheter m.m.

8 § Den som hanterar kvotplikten är skyldig att genom räkenskaper,

anteckningar eller på annat sätt se till att det finns underlag för fullgörande

av deklarationsskyldighet enligt 4 kap. 8 §. Sådana handlingar skall bevaras i

sju år efter utgången av det år då deklarationsskyldigheten förelåg.

9 § Om den som är deklarationsskyldig enligt 4 kap. 8 § inte lämnar

deklaration i rätt tid, eller är den lämnade deklarationen ofullständig, får

tillsynsmyndigheten förelägga honom att lämna deklaration eller göra de

kompletteringar som behövs. Föreläggande får även ges att lämna uppgifter och

förete handlingar i den utsträckning det behövs för kontroll av att

deklarationen är korrekt. Ett föreläggande får förenas med vite.

10 § Innehavare av nätkoncession är skyldig att på begäran av

tillsynsmyndigheten lämna uppgifter om den överföring av el som skett till

elanvändare som avses i 4 kap. 4 § andra stycket 1-3. En sådan begäran får

förenas med vite.

Avgifter

11 § För kontoföring och registrering av överlåtelser av elcertifikat har

kontoföringsmyndigheten rätt att ta ut avgifter enligt de närmare föreskrifter

som regeringen meddelar. Den registrering som sker dels när elcertifikat

tilldelas en certifikatberättigad producent, dels när ett elcertifikat

annulleras, skall inte vara avgiftsbelagd.

12 § En elanvändare som enligt 4 kap. 6 § andra stycket anmält sig för

registrering skall senast den 1 oktober året före det år då kvotplikten skall

hanteras betala en avgift till tillsynsmyndigheten med början det år då anmälan

sker. Avgiften för år 2004 skall uppgå till 300 kronor och därefter till 100

kronor per år.

13 § Om den som är deklarationsskyldig enligt 4 kap. 8 § inte lämnar

deklaration i rätt tid, skall han betala en förseningsavgift med 1 000 kronor

till staten. Tillsynsmyndigheten skall pröva frågor om sådana avgifter.

En förseningsavgift skall efterges, om underlåtenheten att lämna deklaration i

rätt tid framstår som ursäktlig med hänsyn till omständigheter som den

deklarationsskyldige inte har kunnat råda över. Avgiften skall också efterges om

det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den.

Indrivning

14 § Om en kvotpliktsavgift enligt 5 kap. 1 eller 3 §, en sanktionsavgift

enligt 6 kap. 7 § eller en förseningsavgift enligt 13 § inte har betalats efter

betalningsuppmaning, skall avgiften lämnas för indrivning. Bestämmelser om

indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

Elektronisk hantering

15 § En ansökan om godkännande enligt 2 kap. 5 §, en anmälan för registrering

enligt 4 kap. 6 § och en deklaration enligt 4 kap. 8 § samt därtill hörande

handlingar får överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten föreskriver.

7 kap. Straff och skadestånd

Straff

1 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen

1. bryter mot skyldigheten att göra anmälan enligt 4 kap. 6 § första stycket,

eller

2. lämnar oriktig eller vilseledande uppgift om mängden förbrukad eller

producerad el i en deklaration som avses i 4 kap. 8 §.

Är ett brott som avses i första stycket att anse som grovt, skall dömas till

fängelse i högst två år. I ringa fall döms inte till ansvar.

2 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig

uppgift till kontoföringsmyndigheten i en ansökan enligt 3 kap. 11 § om det pris

till vilket elcertifikat har överlåtits. I ringa fall döms inte till ansvar.

3 § Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff

enligt brottsbalken.

4 § Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt

denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Skadestånd

5 § Rätt till ersättning av staten har den som lider skada på grund av

tekniskt fel i elcertifikatsregistret.

Ersättningen skall sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort, om den

skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta bli

att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på något

annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

6 § En ägare eller rättighetshavare som drabbas av skada till följd av ett

beslut om rättelse enligt 3 kap. 16 § har rätt till ersättning av staten.

Ersättning lämnas dock inte om den skadelidande med hänsyn till felets art eller

andra omständigheter hade bort inse att fel förekommit.

7 § Utöver vad som följer av 5 och 6 §§ gäller bestämmelserna i 48 §

personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd vid behandling av personuppgifter

enligt denna lag.

8 § Staten företräds i ärenden om ersättning enligt 5 och 6 §§ av den

myndighet som regeringen bestämmer.

8 kap. Överklagande

1 § Beslut av tillsynsmyndigheten i följande frågor får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol:

1. godkännande av anläggningar enligt 2 kap. 5 §,

2. avvisning av anmälan eller upphävande av registrering enligt 4 kap. 6 §

fjärde stycket,

3. registrering enligt 4 kap. 7 §,

4. kvotpliktsavgift enligt 5 kap. 1 och 3 §§,

5. begäran som förenats med vite enligt 6 kap. 2 §,

6. föreläggande som förenats med vite enligt 6 kap. 3 §,

7. återkallelse av godkännande enligt 6 kap. 6 §,

8. sanktionsavgift enligt 6 kap. 7 §,

9. föreläggande som förenats med vite enligt 6 kap. 9 §,

10. begäran som förenats med vite enligt 6 kap. 10 §, eller

11. förseningsavgift enligt 6 kap. 13 §.

2 § Beslut av kontoföringsmyndigheten i följande frågor får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol:

1. tilldelning av elcertifikat enligt 3 kap. 4 §,

2. registrering på ett certifikatkonto enligt 3 kap. 6, 7 eller 9 §,

3. avvisning enligt 3 kap. 12 §,

4. avslag på ansökan enligt 3 kap. 14 §,

5. rättelse enligt 3 kap. 16 §,

6. avslag på ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204),

eller

7. annullering av elcertifikat enligt 4 kap. 9 §.

3 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

4 § Övriga beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2003.

2. Innehavare av produktionsanläggning som före den 1 juli 2003 ansöker om

godkännande av anläggningen har rätt att bli tilldelad elcertifikat från och med

den 1 maj 2003, om ansökningen leder till ett beslut om godkännande.

3. Elleverantör som har gällande avtal med elanvändare som sträcker sig längre

än till den 1 maj 2003 har rätt att av elanvändare vars kvotplikt leverantören

hanterar ta ut kostnaden för att hantera kvotplikten i enlighet med 4 kap. 10 §.

4. Kvotplikten enligt 4 kap. 1 § skall för år 2003 beräknas på åtta tolftedelar

av en elanvändares förbrukning av el under samma år.

2.2

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 30 § och 6 kap. 2 § utsökningsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

30 §

Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer av andra

eller fjärde stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer av andra,

fjärde eller femte stycket eller 7 kap. 13 §.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade

reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt

förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag.

Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende, skall den utmätning

som skedde först ha företräde. Om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg

som har utmätts här blir utmätt i främmande stat innan det har tagits om hand

av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som har vunnits genom den förra

utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egendomen, om

ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag

då inskrivning av rättigheten söks.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument medför förmånsrätt genom registrering av

utmätningen enligt den lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. i

nämnda lag inträder förmånsrätten i stället genom underrättelse till förvaltaren

om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i en rättighet

som förvaltas enligt det kapitlet.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen

(2003:000) om elcertifikat medför förmånsrätt genom registrering av utmätningen

enligt den lagen.

6 kap.

2 §

Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse,

skall tagas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat i

luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg hos den intecknade egendomens

ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tas i förvar. Om beslutet om

utmätning av pantbrev avser ett datapantbrev, skall kronofogdemyndigheten

begära att Lantmäteriverket utfärdar ett skriftligt pantbrev enligt 8 kap. lagen

(1994:448) om pantbrevsregister.

Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undanhålls

eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan förpliktad

meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än

kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

Utmätning av en rättighet som är registrerad enligt lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument skall säkerställas genom registrering av

utmätningen enligt den lagen. Utmäts en rättighet som förvaltas enligt 3 kap. i

nämnda lag skall säkerställandet i stället ske genom underrättelse till

förvaltaren om utmätningen. Detsamma gäller om utmätningen avser en panträtt i

en rättighet som förvaltas enligt det kapitlet.

Utmätning av ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt lagen

(2003:000) om elcertifikat skall säkerställas genom registrering av utmätningen

enligt den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2003.

2.3

Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha följande

lydelse.

4 §

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt,

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran

(retentionsrätt), panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

Förmånsrätt följer med

1. sjöpanträtt och luftpanträtt

2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran

(retentionsrätt), panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument samt panträtt på

grund av registrering enligt lagen (2003:000) om elcertifikat,

3. panträtt på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge eller i luftfartyg

och reservdelar till luftfartyg,

4. registrering av båtbyggnadsförskott enligt lagen (1975:605) om registrering

av båtbyggnadsförskott.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2003.

2.4

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)1 skall införas en ny

paragraf, 8 kap. 28 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

28 §

Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av elcertifikatsregistret enligt

lagen (2003:000) om elcertifikat för uppgift som lämnar eller bidrar till

upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2003.

2.5

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)

dels att 3 kap. 10 a och 11 a §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 14 §, 4 kap. 9 § och 13 kap. 5 § skall ha följande lydelse,

dels att punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (2002:121) om ändring i

nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

14 §

Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess

installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av

nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten. För de elproducenter som avses i

4 kap. 10 §, gäller detta bara i den utsträckning som föreskriften i 3 kap. 11 a

§ första stycket är tillämplig.

Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning och för dess

installation i inmatningspunkten hos en elproducent skall av

nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten. Detta gäller inte de

elproducenter som avses i 4 kap. 10 §.

Tvister i frågor som avses i första stycket prövas av nätmyndigheten. En tvist

prövas dock inte om det visas att ansökan om prövning kommit in till

nätmyndigheten senare än två år efter det att nätkoncessionshavaren sänt ett

skriftligt ställningstagande till berörd part under dennes senaste kända adress.

4 kap.

9 §

Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220

kilovolt eller däröver (stamledning) skall alla kostnader för

nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i landet med undantag för

utlandsförbindelserna bedömas samlat. Tariffen får dock utformas med hänsyn till

var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt är belägen.

Om nätkoncessionshavaren har systemansvaret för el enligt 8 kap. 1 § första

stycket skall de kostnader som följer av detta ansvar och som inte kan hänföras

till en viss kund eller kundkategori anses utgöra en kostnad i nätverksamheten.

Om en sådan föreskrift som avses i 2 § andra stycket har meddelats skall

nätkoncessionshavarens kostnader för de utlandsförbindelser som berörs av

föreskriften bedömas samlat med kostnaderna för nätkoncessionshavarens samtliga

ledningar i landet.

Vid skälighetsbedömningen av nättariffen för en ledning med en spänning om 220

kilovolt eller däröver (stamledning) skall de beräknade kostnaderna för den

prestation som nätkoncessionshavaren har att utföra och hans sätt att utföra

prestationen bedömas samlat för nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i

landet med undantag för utlandsförbindelserna. Tariffen får dock utformas med

hänsyn till var på nätkoncessionshavarens ledningsnät en anslutningspunkt är

belägen.

Om en sådan föreskrift som avses i 2 § andra stycket har meddelats skall, i

fråga om de utlandsförbindelser som omfattas av föreskriften, de beräknade

kostnaderna för den prestation som nätkoncessionshavaren har att utföra och hans

sätt att utföra prestationen omfattas av den skälighetsbedömning som görs

enligt första stycket avseende nätkoncessionshavarens samtliga ledningar i

landet.

Om nätkoncessionshavaren har systemansvaret för el enligt 8 kap. 1 § första

stycket skall den del av verksamheten som inte kan hänföras till en viss kund

eller kundkategori anses ingå i nätverksamheten.

Om nätkoncessionshavaren deltar i europeiskt samarbete, som syftar till att

utveckla och vidmakthålla en fungerande europeisk marknad för el, skall

verksamheten anses ingå i nätverksamheten.

13 kap.

5 §

Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6--8 §§, 11, 11 a,

14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut av en

tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2--4 §§ samt beslut av den systemansvariga

myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller

minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18-20 §§, 3 kap. 3 §, 6--8 §§, 11, 14 och

15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut av en

tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2-4 §§ samt beslut av den systemansvariga

myndigheten om ersättning till den som enligt 8 kap. 2 § beordrats öka eller

minska produktionen av el får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut enligt denna

lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

6.

Bestämmelserna i 3 kap. 6 § andra stycket, 7 § andra stycket, 11 § tredje

stycket, 11 a § andra stycket, 14 § andra stycket och 15 § tredje stycket samt 4

kap. 10 § tredje stycket i deras nya lydelse tillämpas på sådana tvister, i

vilka ansökan kommit in till nätmyndigheten den 1 juli 2004 eller senare.

Bestämmelserna i 3 kap. 6 § andra stycket, 7 § andra stycket, 11 § tredje

stycket, 14 § andra stycket och 15 § tredje stycket samt 4 kap. 10 § tredje

stycket i deras nya lydelse tillämpas på sådana tvister, i vilka ansökan kommit

in till nätmyndigheten den 1 juli 2004 eller senare.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2003.

2.6

Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)

dels att 17 kap. 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 17 kap. 22 a §, samt närmast

före denna en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap.

4 §

Lagret får tas upp till lägst 97 procent av lagertillgångarnas sammanlagda

anskaffningsvärde. Detta gäller dock inte lager av fastigheter och liknande

tillgångar och inte heller lager av aktier, obligationer, lånefordringar och

liknande tillgångar.

Lagret får tas upp till lägst 97 procent av lagertillgångarnas sammanlagda

anskaffningsvärde. Detta gäller dock inte lager av

1. fastigheter och liknande tillgångar,

2. aktier, obligationer, lånefordringar och liknande tillgångar, samt

3. elcertifikat.

Elcertifikat

22 a §

Elcertifikat behandlas som lagertillgångar om den skattskyldige innehar en sådan

anläggning som berättigar honom att bli tilldelad elcertifikat enligt 2 kap.

lagen (2003:000) om elcertifikat eller är kvotpliktig enligt 4 kap. samma lag.

Elcertifikaten får vid beskattningen tas upp till det lägsta av

anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre

värde i räkenskaperna.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2003 och tillämpas första gången vid 2004 års

taxering.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och

kontrolluppgifter skall införas två nya paragrafer, 11 kap. 12 och 13 §§, samt

närmast före 11 kap. 12 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

Elcertifikat

12 §

Kontrolluppgift skall lämnas om innehav av elcertifikat.

Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon av Affärsverket

svenska kraftnät.

I kontrolluppgiften skall uppgift lämnas om antalet innehavda elcertifikat vid

årets utgång.

13 §

Kontrolluppgift skall lämnas om avyttring av elcertifikat.

Kontrolluppgift skall lämnas för fysiska personer och dödsbon av Affärsverket

svenska kraftnät.

I kontrolluppgiften skall uppgift lämnas om antalet avyttrade elcertifikat och

försäljningspriset.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2003 och tillämpas första gången vid 2004 års

taxering.

3

Ärendet och dess beredning

Lag om elcertifikat m.m.

Genom beslut den 31 augusti 2000 bemyndigade regeringen chefen för

Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utforma

ett system för certifikathandel baserat på kvoter för användningen av el från

förnybara energikällor (dir. 2000:56). Utredningen antog namnet

Elcertifikatutredningen. Den 31 oktober 2001 redovisade utredningen sitt

betänkande Handel med elcertifikat - ett nytt sätt att främja el från förnybara

energikällor (SOU 2001:77). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. En remissammanställning finns tillgänglig i

Näringsdepartementet (N2001/10077/ESB).

Enligt en lagrådsremiss den 14 februari 2002 beslöt regeringen att inhämta

Lagrådets yttrande över förslaget till lag om elcertifikat. Lagrådets

sammanfattande bedömning av lagförslaget var att lagen om elcertifikat inte

borde antas på det föreliggande underlaget utan bli föremål för ytterligare

beredning.

Regeringen presenterade i den energipolitiska propositionen Samverkan för en

trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143) sin

bedömning om principerna för ett system med elcertifikat. Regeringen meddelade

att den avsåg att återkomma till riksdagen med förslag till lag om elcertifikat.

Lagförslaget bereddes vidare inom Regeringskansliet. I departementspromemorian

Lag om elcertifikat (Ds 2002:40) presenteras en kompletterande analys med

utgångspunkt i Lagrådets yttrande. En sammanfattning av promemorian finns i

bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En remissammanställning finns

tillgänglig i Näringsdepartementet (N2002/7236/ESB).

Vissa ändringar i ellagen

I regeringens proposition (prop. 2001/02:56) Energimarknader i utveckling -

bättre regler och tillsyn föreslog regeringen att det i ellagen införs en

möjlighet för nätkoncessionshavare att, under vissa förutsättningar, i det

enskilda fallet få undantag från kravet på mätning av den inmatade elens

fördelning över tiden. Förslaget godkändes av riksdagen (bet. 2001/02:NU9, rskr.

2001/02:180). Regleringen trädde i kraft den 1 januari 2003.

I samband med beredningen av förslag till lag om elcertifikat har det framkommit

att denna möjlighet till undantag kan få vissa negativa konsekvenser. En

promemoria med förslag till ändring av ellagen har därför tagits fram inom

Regeringskansliet. Promemorian överensstämmer med det förslag som regeringen här

överlämnar. Promemorian har remissbehandlats (N2002/9364/ESB). En

remissammanställning finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2002/9364/ESB).

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har lämnat in en skrivelse

angående modifiering av ellagens bestämmelser om kostnadsunderlaget för

stamnätstariffen. Skrivelsen har remissbehandlats (N2002/4822/ESB). En

sammanfattning av skrivelsen finns i bilaga 3. En remissammanställning finns

tillgänglig i Näringsdepartementet (N2002/4822/ESB).

Sekretesslagen

Det förslag som regeringen nu lägger fram är nytt. Förslaget har beretts inom

Regeringskansliet.

Inkomstskattelagen

Det förslag som regeringen nu lägger fram är nytt. Förslaget har under hand

beretts med Riksskatteverket.

Lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter

Det förslag som regeringen nu lägger fram är nytt. Förslaget har under hand

beretts med Riksskatteverket.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 november 2002 att inhämta Lagrådets yttrande över de

lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

Lagrådets synpunkter behandlas under de avsnitt som de hänför sig till och i

författningskommentaren. Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt

Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissen har även vissa ändringar

av redaktionellt slag gjorts i lagtexten.

4

Lag om elcertifikat

4.1 Bakgrunden till den föreslagna lagen om elcertifikat

Våren 1991 beslutade riksdagen om riktlinjer för energipolitiken (prop.

1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). Enligt dessa riktlinjer skall

energisystemet förnyas, genom att renare och miljövänligare teknik för

tillförsel, omvandling, distribution och användning etableras och underhålls.

Detta skall vidare ske med hög kostnadseffektivitet. Riktlinjerna för

energipolitiken från 1991 stod fast vid 1997 års energipolitiska beslut (prop.

1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Det energipolitiska beslutet

1997 innehöll en kortsiktig del, vari bl.a. investeringsstödsprogram för

småskalig elproduktion med förnybara energikällor ingick. Investeringsprogrammet

sträckte sig till och med år 2002.

I samband med att ytterligare ett steg togs i avregleringen av elmarknaden 1999,

dvs. att kravet om att mäta elanvändningen timvis för att få byta elleverantör

togs bort, så påbörjades en översyn av stödet till elproduktion med förnybara

energikällor. Anledningen till det var att man i samband med borttagandet av

kravet på timvis mätning också tog bort systemet med leveranskoncessioner.

Leveranskoncessionen innebar bl.a. att det i alla nätområden i Sverige fanns en

aktör som hade en skyldighet att köpa all el som producerades i småskaliga

produktionsanläggningar. Elen köptes också till ett reglerat pris. I samband med

avregleringen av elmarknaden och behandlingen av ellagstiftningen (prop.

1993/94:162, bet. 1993/94:NU22) underströks betydelsen av att konsekvenserna för

den småskaliga elproduktion noga skulle belysas i samband med att systemet med

leveranskoncession skulle ses över.

En interdepartemental arbetsgrupp tillsattes 1999 och denna tog fram ett förslag

om att införa ett system för handel med elcertifikat, som baserades på kvoter

(Ds 2000:40). Förslaget remissbehandlades och regeringen presenterade i maj 2000

ett förslag för riksdagen med riktlinjer för framtida stödsystem. Riksdagen

beslutade i november 2000 att ett system baserat på elcertifikat skall införas

och att inriktningen skulle vara att systemet skall starta den 1 januari 2003

(prop. 1999/2000:134, bet. 2000/01:NU3, rskr 2000:111). Systemet skall enligt

riksdagens beslut grundas på kvoter för användningen av el från förnybara

energikällor.

En utredning tillsattes för att ta fram ett förslag till ett elcertifikatssystem

baserat på kvoter. Utredningen tog namnet Elcertifikatutredningen.

Elcertifikatutredningen presenterade ett förslag till lag om elcertifikat i

betänkandet Handel med elcertifikat- ett nytt sätt att främja el från förnybara

energikällor (SOU 2001:77) hösten 2001. Lagförslaget har beretts och

kompletterats med ytterligare analyser i anledning av Lagrådets yttrande den 4

mars 2002 över lagrådsremissen Främjande av förnybar elproduktion samt fortsatt

utveckling av el- och gasmarknadsreformerna, som regeringen presenterade den 14

februari 2002.

2002 års energipolitiska beslut

I juni 2002 beslutade riksdagen om energipolitikens inriktning under de närmaste

åren. I detta beslut ingick ett mål för att öka den årliga användningen av el

som produceras med användning av förnybara energikällor. Målet var en ökning med

10 TWh från 2002 års nivå till år 2010 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17,

rskr. 2001/02:317). Detta innebär en ökad ambitionsnivå jämfört med 1997 års

energipolitiska program, där investeringsstöden till förnybar elproduktion

syftade till att öka den årliga förnybara elproduktionen med 1,5 TWh under en

femårsperiod.

En fortsatt utveckling av energisystemet och en hög försörjningstrygghet är två

viktiga skäl att främja elproduktion med användning av förnybara energikällor.

Främjandet av sådan produktion är också på sikt en viktig åtgärd för

klimatarbetet på nationell nivå.

I den nämnda propositionen presenterade regeringen också en bedömning av

principerna för ett certifikatsystem. På grund av behovet av kompletterande

analyser, meddelade regeringen att man avsåg att vid ett senare tillfälle

återkomma till riksdagen med ett förslag till lag om elcertifikat.

Stöd till förnybar elproduktion

I Sverige har man under många år med traditionella styrmedel, såsom bidrag och

skatter, subventionerat och skapat incitament för att öka produktionen av el och

värme med användning av förnybara energikällor. Stöden har oftast varit riktade

till enskilda energislag och tekniker.

Tabell 1. Stöd till elproduktion från förnybara källor år 2002.

El från

Stöd, öre/kWh

Totalt, mkr

Vind

Investeringsstöd, max 10 procent.

Miljöbonus

4

18,1

741)

1002)

Småskalig vattenkraft

Investeringsstöd, max 10 procent.

3

741)

Biobränsle

Investeringsstöd, max 25 procent.

8-10

853)

Småskalig elproduktion, högst 1 500 kW.

Tillfälligt stöd

9

2853)

1) Avser anslag för vindkraft och småskalig vattenkraft som disponeras av

Statens energimyndighet.

2) Uppskattat baserat på statistik för 2002.

3) Avser anslag som disponeras av Statens energimyndighet.

Huvuddelen av stöden löpte ut den 31 december 2002 eller kommer att löpa ut i

anslutning till elcertifikatssystemets ikraftträdande. Den mer ambitiösa

satsning på en ökad andel el från förnybara energikällor som riksdagen beslutat

om kräver dock nya angreppssätt. Med traditionella stödsystem, t.ex.

investeringsstöd och driftsbidrag, är konkurrenstryck och drivkrafter för

teknikutveckling begränsade. Både konkurrenstryck och teknikutveckling är

viktigt för att sänka kostnaderna och långsiktigt öka tillgången på el som

produceras med användning av förnybara energikällor.

De förändrade förutsättningarna på den svenska och nordiska elmarknaden sedan

avregleringarna påbörjades, vilken för Sveriges del skedde 1996, ställer nya

krav på stödsystemen. På den konkurrensutsatta marknaden är det den billigaste

elektriciteten som först får tillträde till marknaden. Det pressar kostnader och

gynnar kostnadseffektiviteten i hela systemet. En konkurrensutsatt marknad

innebär också att producenter och andra aktörer måste agera utifrån

affärsmässiga ställningstaganden. Riktade stöd till enskilda teknologier eller

energikällor kan snedvrida konkurrensen och hämma teknikutvecklingen. Ett

generellt stödsystem minskar denna snedvridning, då de förnybara energikällorna

inbördes får konkurrera med varandra på lika villkor. En marknadslösning, där

utbud och efterfrågan avgör stödets storlek, ger också incitament att pressa

kostnaderna, vilket på sikt leder till lägre totala kostnader för hela

stödsystemet. Genom att finansieringen av stödet läggs ut på marknaden, ökar

också långsiktigheten i systemet.

Enligt riksdagens beslut år 2000 skall ett system baserat på elcertifikat

införas. Regeringen presenterade i den energipolitiska propositionen från mars

2002 (2001/02:143) principerna för ett sådant system och meddelade att man avsåg

att återkomma till riksdagen med ett förslag till lag om elcertifikat.

Regeringen föreslog också i propositionen i mars 2002 ett antal särskilda

insatser för vindkraften. Dessa åtgärder består av tre delar; stöd till

teknikutveckling och marknadsintroduktion, ett nationellt planeringsmål samt ett

övergångsstöd i form av en avtrappad miljöbonus. Riksdagen beslutade i enlighet

med regeringens förslag (bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317).

4.2 Regeringens förslag till lag om elcertifikat

Regeringens förslag: En lag om elcertifikat införs, som träder i kraft den 1 maj

2003. Lagen innebär ett kvotbaserat system för att främja elproduktion med

användning av förnybara energikällor. Systemet bygger på att producenterna av

sådan el, s.k. förnybar el, tilldelas elcertifikat av staten och att det finns

en kvotplikt, som innebär en skyldighet för elanvändare att den 1 april varje år

inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det

föregående kalenderåret. Om kvotplikten inte fullgörs, skall en kvotpliktsavgift

betalas till staten.

Regeringen skall utse två myndigheter som skall handlägga de frågor som enligt

den föreslagna lagen, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

lagen, skall ligga på tillsynsmyndigheten respektive kontoföringsmyndigheten.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks i huvudsak av Statskontoret,

Konsumentverket, Kommerskollegium, Fastighetsverket, Länsstyrelsen i Skåne län,

Lunds Universitet, Naturvårdsverket, Konkurrensverket, Svenska kraftnät,

Skogsstyrelsen, Anders Ahlbäck m.fl. vid Naturvetenskaplig

problemlösning/Göteborgs Universitet, Svensk Energi, Nord Pool,

Skogsindustrierna, Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS),

Fjärrvärmeföreningen, Renewable Energy Certificate System (RECS) Sverige,

Göteborg Energi och Föreningen svenskt landskapsskydd. Kammarrätten i Jönköping,

Länsrätten i Södermanlands län, Justitiekanslern och Domstolsverket har inte

några invändningar mot förslaget. Hovrätten för Övre Norrland har avstått från

att yttra sig. Energimyndigheten har inga principiella invändningar mot

förslaget, men anser att det finns andra system, exempelvis anbudssystem, som

uppfyller syftet minst lika bra. Svenska Kommunförbundet stödjer syftet och de

ambitioner som legat till grund för förslaget, men framför att utredningens

förslag är krångligt och kan bli svårt att tillämpa. Energirådgivarna ställer

sig bakom långsiktiga och konsekventa styrmedel, som syftar till ett ekologiskt

hållbart samhälle, men ser en fara i tvångsmässiga styrmedel.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att förslaget teoretiskt uppfyller de

krav som ställs i direktiven, men att det kan vara ett långt steg från en

teoretiskt fungerande modell till ett faktiskt fungerande system. HSB och

Hyresgästföreningen anser att kunderna bör kompenseras genom sänkta skatter för

den kostnadsökning som systemet medför. Handelshögskolan vid Göteborgs

universitet är positiv till förslaget, men saknar mer underlag om alternativet

effektcertifikat. Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) anser att systemet kan

vara ett effektivt styrmedel, men anser att ett system där förorenaren betalar

skulle vara bättre. Det tycker även LRF, Naturskyddsföreningen,

Trädbränsleföreningen och Miljövänner för Kärnkraft, som därför avstyrker

förslaget. Avstyrker gör även Falkenbergs kommun, Länsstyrelsen i Norrbotten,

Chalmers, Svensk Vindkraftförening (SVIF), Sveriges Energiföreningars

Riksorganisation (SERO), Småkraftverkens Riksförening (SRF) och

Vattenkraftsleverantörerna, som förordar ett fastprissystem framför ett

certifikatsystem. Sveriges Vindkraftsleverantörer (SVL) avstyrker, eftersom

införandet av ett certifikatsystem får stora konsekvenser för vindkraften.

Gasföreningen motsätter sig införande bl.a. då systemet tränger undan kraftvärme

med bra energiutbyte. Elbruk, Gruvföreningen, Kalkföreningen, Svenskt

Näringsliv och Villaägarna anser att stöd till förnybara energikällor bör

belasta statsbudgeten och avstyrker därför förslaget. NUTEK kan inte stödja

förslaget i dess helhet, då konsekvenser för små och medelstora företag inte är

tillräckligt analyserade.

Skälen för regeringens förslag: Den svenska elmarknaden avreglerades 1996,

vilket bl.a. möjliggjort för elanvändarna att välja elleverantör. Successivt har

även en marknad för förnybar el vuxit fram, vilket innebär att användarna har

erbjudits att köpa el som producerats med användning av förnybara energikällor,

t.ex. vatten- eller vindkraft. Då produktionskostnaderna för sådan el som

produceras med användning av förnybara energikällor, om man undantar den

storskaliga vattenkraften, ofta är högre än för el som producerats med kärn-

eller fossilkraft, har efterfrågan på el med sådant ursprung inte varit

tillräckligt stor, för att ge elpriser som fullt ut täcker

produktionskostnaderna i dessa anläggningar.

I propositionen Ekonomiska förutsättningar för elproduktion från förnybara

energikällor (prop. 1999/2000:134) redovisade regeringen riktlinjer för en ny

och mer marknadsorienterad stödform för denna elproduktion. Riktlinjerna innebar

att ett samlat system för att främja förnybar el skulle tas fram och träda i

kraft den 1 januari 2003. Systemet skall enligt riktlinjerna bygga på handel med

elcertifikat, kombinerat med en skyldighet att inkludera en viss andel förnybar

el i elleverans eller elinköp. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen

(bet. 2000/01:NU3, rskr. 2000/01:111).

Ett antal remissinstanser har pekat på att det finns andra system, som lika bra

uppfyller syftet att öka produktionen av förnybar el och som finansieras på ett

annat sätt än det föreslagna. En upphandlingsmodell övervägdes i den

interdepartementala arbetsgrupp som utarbetade promemorian Elproduktion från

förnybara energikällor - ekonomiska förutsättningar och marknadsmekanismer (Ds

2000:20), vilken låg till grund för den ovan nämnda propositionen. Arbetsgruppen

fann dock några avgörande nackdelar med ett sådant system. Med den tänkta

tillämpningen, att utgöra en brygga mellan ett gammalt och nytt system och

senare ett komplement till ett nytt system, skulle den totala stödbilden bli

komplicerad och svår att överblicka. Modellen skulle vara nationell och därmed

diskriminerande mot elproduktionen i andra EU-länder och den skulle därmed inte

kunna anpassas till ett internationellt system. Slutligen var modellen, som

finansieras över stadsbudgeten, beroende av det statsfinansiella läget, vilket

inte är önskvärt. Modellen övergavs till förmån för ett kvotbaserat

certifikatsystem, som bättre fyller kraven på marknadsdynamik, tydlig

finansiering, låg statsfinansiell belastning och möjligheten att utvecklas

internationellt.

En annan ansats bygger på att förorenaren betalar. Den innebär att produktion av

el med fossila bränslen eller kärnkraft beläggs med en skatt motsvarande de

miljö- och riskeffekter som sammanhänger med sådan produktion. Denna produktion

blir således dyrare och på så sätt skall efterfrågan styras mot förnybar el. Det

faktum att elproducenterna agerar på en internationell marknad utgör emellertid

ett hinder mot att fullt ut internalisera de nämnda effekterna, såvida inte

motsvarande internalisering görs i konkurrentländerna.

Ett fastprissystem innebär att staten bestämmer ett fast pris på förnybar el.

Därutöver krävs att någon kategori av marknadsaktörer åläggs att köpa den på

detta sätt producerade kraften. I det senare avseendet skiljer sig

fastprissystemet således inte från det nu föreslagna systemet. Nackdelen med ett

fastprissystem är i första hand att det inte skapar ett tydligt incitament till

kostnadsminskningar hos producenterna. Därmed riskerar det att hämma

teknikutveckling som pressar produktionskostnaderna och leder allmänt sett till

lägre kostnadseffektivitet och sämre konkurrens. Ett fastprissystem skulle också

vara negativt för producenternas möjlighet att nå det långsiktiga målet, att

producera el på samma kommersiella villkor som annan elproduktion.

Den nya stödformen för att främja produktionen av förnybar el innebär ett nytt

tillvägagångssätt, ett kvotbaserat certifikatsystem. Detta innebär att

producenter av förnybar el tilldelas elcertifikat av staten. Certifikaten är

avsedda att omsättas och kommer att efterfrågas av elanvändare, som åläggs en

kvotplikt, dvs. en skyldighet att den 1 april varje år inneha elcertifikat i

förhållande till sin förbrukning av el under det föregående kalenderåret.

Systemet förutsätter dock ett incitament att fullgöra denna kvotplikt. En

kvotpliktsavgift, som skall betalas i det fall ett tillräckligt antal

elcertifikat inte ges in till staten, fyller en sådan funktion. Systemet innebär

åligganden för den enskilde och ingrepp i dennes ekonomiska förhållanden. Det

krävs således att ett antal bestämmelser som skall vara styrande för systemets

olika funktioner meddelas genom lag.

Lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 maj 2003. Certifikaten skall

börja tilldelas elproducenterna vid samma tidpunkt och kvotplikten inträder

samtidigt. De som hanterar kvotplikten skall för första gången fullgöra denna år

2004. När det gäller dem som frivilligt väljer att hantera sin kvotplikt finns

en speciallösning, som bygger på att en registrering för att frivilligt hantera

kvotplikten bara kan ske per kalenderår och som innebär att dessa kommer att

kunna registrera sig första gången senast den 1 oktober 2003, med avseende på

sin kommande förbrukning år 2004. Det första år som dessa skall fullgöra

kvotplikten blir således år 2005. Det ger marknadens aktörer möjlighet att

informera sig om och anpassa sig till systemet.

Ett genomförande av elcertifikatssystemet förutsätter en anmälan hos Europeiska

kommissionen och att systemet anses vara förenligt med EG-fördraget.

Den förslagna lagen innebär att ett antal uppgifter skall utföras av två

myndigheter, en tillsynsmyndighet och en kontoförande myndighet. Regeringen

avser att utse Statens energimyndighet (Energimyndigheten) respektive

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) att fullgöra dessa uppgifter.

4.3 Certifikatberättigande elproduktion

4.3.1 Huvudprinciper

Regeringens förslag: Innehavare av en anläggning där el produceras med

användande av vindkraft, solenergi, vågenergi, geotermisk energi, biobränslen

samt viss vattenkraft skall vara berättigad att bli tilldelad elcertifikat.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimyndigheten får meddela

föreskrifter om vilka krav som skall ställas på biobränslen för att produktionen

av el skall berättiga till elcertifikat.

Regeringens bedömning: Några ytterligare miljökrav än de som redan finns i annan

lagstiftning bör inte införas för den certifikatberättigande elproduktionen.

Elcertifikatutredningens förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens

förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Örestads Vindkraftspark föreslår att certifikatsystemet även

skall ta hänsyn till andra miljökvalitetsmål än klimatmålet. Statskontoret och

RRV påtalar svårigheten i att bedöma vad som inte är kommersiellt självbärande

elproduktion. Energimyndigheten anser att utgångspunkten, att kommersiellt

lönsam teknik inte skall ha stöd genom certifikatsystemet, inte till fullo har

beaktats i utredningen. Myndigheten föreslår bl.a. att vissa anläggningar endast

bör godkännas för fem år. Myndigheten menar vidare att förbränning i industrins

sodapannor inte bör ingå i systemet, så länge den inte leder till

energitillskott. Även Lunds universitet ha påtalat möjligheten att begränsa hur

länge en anläggning skall vara certifikatsberättigad. LRF anser att det är

viktigt att de miljömässiga kraven på biobränsle från skog och skogsindustri

inte bör göras så krångliga och svåra att tillämpa, att de fördyrar sådant

bränsle jämfört med returbränsle. Naturskyddsföreningen anser att kraven på

returbränsle måste vara så höga, att spridningen av tungmetaller och t.ex.

dioxiner inte ökar till följd av orena bränslen. Elbruk anser att systemet är

generöst mot viss bio- och vattenkraft, som enligt Elbruk ofta redan är

kommersiellt lönsam. Smålands Vattenkraftsförening och SERO/SRF är tveksamma

till att biobränslebaserad kraftvärme över 20 MW skall stödjas.

Skogsindustrierna påtalar att om möjligheterna i skogsindustrierna skall kunna

utnyttjas fullt ut, är det nödvändigt att branschens alla biobränslen berättigar

till certifikat. Torv bör ingå i definitionen av biobränsle anser SVEBIO,

Torvföreningen och SERO.

Departementspromemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens

förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Energimyndigheten anser att torv i princip skall berättiga

till elcertifikat, men att Torvutredningens ställningstagande bör avvaktas innan

ställning tas i frågan. Svenska Torvproducentföreningen anser att torv skall

vara certifikatberättigande. Svensk Energi och Skogsindustrierna anser att en

minimigräns för andelen biobränslen inte skall införas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Syftet med elcertifikatssystemet

är att främja den produktion av el som sker med användning av förnybara

energikällor. Den första fråga som måste besvaras är således vilka energikällor

som skall anses vara förnybara och som därmed bör omfattas av systemet.

Elproduktion med förnybara energikällor

När det gäller avgränsningen av vilken elproduktion som skall omfattas av

elcertifikatssystemet, skall Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/77/EG)

om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden

för el vara vägledande. I dess andra artikel ges en definition av el som är

producerad med förnybara energikällor, nämligen elektricitet som är producerad i

kraftverk där enbart förnybara energikällor används. Den andel av

elektriciteten som produceras med förnybara energikällor i kraftverk som även

använder andra energikällor skall också, enligt direktivet, omfattas av

begreppet. I direktivets definition av förnybara energikällor ingår vindkraft,

solenergi, geotermisk energi, vattenkraft, vågenergi och biobränslen, som är

icke-fossila energikällor.

Miljökrav

Ett självklart villkor för att elproduktionen skall omfattas av

elcertifikatssystemet är att produktionsanläggningen uppfyller svenska miljökrav

med tillståndsförfarande, miljöprövning, individuellt fastställda

emissionsvillkor och kontrollprogram och - i förekommande fall - gällande

EG-direktiv. Det finns inte anledning att i lagen om elcertifikat införa

ytterligare miljökrav, utöver de som följer av det regelverk som i övrigt gäller

vid elproduktion.

Det är viktigt att många producenter och olika förnybara energislag ges

möjlighet att omfattas av systemet. Därmed ökas volymen och likviditeten på

marknaden för elcertifikat blir hög. Dessa omständigheter har bidragit till att

biobränsleanläggningar, men även att all ny vattenkraft skall omfattas av

systemet, även om den nya, storskaliga vattenkraftens betydelse i sammanhanget

inte skall överskattas, med hänsyn till den omfattande tillståndsprövning som

krävs för att nya vattenkraftverk skall få byggas. Vid nybyggnation av

vattenkraft ställs krav på en hög ambitionsnivå avseende miljökonsekvenser.

Regeringen vill även erinra om propositionen Svenska miljömål (prop.

2000/01:30), där det framhålls att det är av vikt att utbyggnad av vattenkraft

inte tillåts skada värdefulla vattendrag. I propositionen anförs vidare att

utbyggnad av vattenkraft, och andra intrång i vattendrag som i huvudsak är

opåverkade, inte bör ske.

Kommersiellt självbärande

Vid gränsdragningen av vilken elproduktion som skall omfattas av

elcertifikatssystemet bör två utgångspunkter sammanvägas och vara avgörande.

Såsom angivits ovan skall elcertifikatssystemet omfatta sådan elproduktion som

sker med användning av förnybara energikällor. Därtill bör hänsyn tas till om

elproduktionen är kommersiellt självbärande, eller om det finns ett stödbehov.

En utgångspunkt vid utformningen av det nya systemet är att detta skall ersätta

nuvarande stödformer. De anläggningar för produktion av förnybar el som för

närvarande är i drift kan delas in i tre kategorier. Anläggningar utan

investerings- eller driftstöd, anläggningar med enbart investeringsstöd och

anläggningar med såväl investerings- som driftstöd.

Biobränslen

När det gäller el som produceras i biobränslebaserade kraftvärmeanläggningar,

som uppförts med investeringsstöd, och i industrins mottrycksanläggningar har de

senaste årens låga elpriser inneburit att sådan elproduktion varit lägre än vad

som är möjligt. Vid ett högre elpris hade sannolikt tiden för utnyttjande, och

därmed elproduktionen, varit mer omfattande. Vidare har investeringsstödet

förknippats med villkoret att anläggningen drivs med biobränslen under en

femårsperiod. För att den tillgängliga kapaciteten skall utnyttjas fullt ut, och

för att ett byte till fossila bränslen inte skall ske efter femårsperiodens

utgång, bör även dessa anläggningar omfattas av certifikatsystemet.

Energimyndigheten har lämnat förslag till Elcertifikatutredningen om vilka

avgränsningar som bör gälla för att innehavaren av en biobränslebaserad

anläggning skall tilldelas elcertifikat. Energimyndighetens bedömning innebär

att de regler som i dag gäller beträffande investeringsstöd till

biobränslebaserade kraftvärmeanläggningar även fortsättningsvis skall tillämpas

och vidareutvecklas. Genom denna anslutning till nuvarande regler underlättas

övergången till certifikatsystemet.

Frågan om vilka krav som skall ställas på de biobränslen som skall berättiga

produktionsanläggningens innehavare att bli tilldelad elcertifikat föranleder

detaljerade och tekniskt komplicerade föreskrifter. Synen på vilka biobränslen

som är godtagbara i detta sammanhang kan även förändras över tiden. Regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, Energimyndigheten, bör därför få meddela

sådana föreskrifter.

Vid framtagandet av sådana föreskrifter bör följande principer gälla.

Grundprincipen är att all elproduktion med användning av biomassa skall vara

certifikatberättigande. Regeringen avser att under våren 2003 föreslå åtgärder

för den framtida inriktningen för avfallspolitiken. I det sammanhanget är

avfallsförbränningens roll i avfallshanteringen av central betydelse.

Regeringens kommande förslag om inriktning för avfallspolitiken bör därför ligga

till grund för bedömningen av om elproduktion med vissa avfallsfraktioner skall

vara certifikatberättigande eller ej.

Europaparlamentets och rådets direktiv (2001/77/EG) av den 27 september 2001 om

främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för

el (EGT L283 (27.10.2001, s. 33-44, Celex 32001L0077)) definierar biomassa som

den biologiskt nedbrytbara fraktionen av produkter, avfall och rester från

jordbruk, skogsbruk och närstående industrier samt den biologiskt nedbrytbara

fraktionen av industriavfall och biologiskt avfall. Bokstavligt talat innebär

detta att en biologiskt nedbrytbar plast tillverkad av olja skulle kunna räknas

som förnybar, samtidigt som t.ex. lignin, ett ämne som förekommer i växternas

cellväggar, som kan vara svårnedbrytbart, åtminstone delvis skulle kunna hamna

utanför definitionen. Regeringens bedömning är emellertid att enbart den energi

som utvinns ur material med biologiskt ursprung bör räknas som

certifikatberättigande, förnybar bioenergi. Därmed skulle t.ex. lignin omfattas

av certifikatsystemet, men inte material med fossilt ursprung. Den som använder

en blandning av material med biologiskt och fossilt ursprung vid produktion av

el skall enbart kunna tillgodoräkna sig certifikat för den del av elproduktionen

som motsvarar det biologiska materialets andel av tillfört bränsle, räknat som

värmevärde. Om på detta sätt endast en del av elproduktionen i en anläggning

berättigar till elcertifikat, skall innehavaren särskilt beräkna och rapportera

sådan elproduktion. Hur detta skall gå till bör regleras i särskilda

föreskrifter. Som framgår av avsnitt 4.4.2 om timmätning och rapportering

föreslår regeringen att detta skall ske enligt de närmare föreskrifter som

meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimyndigheten.

Ett par remissinstanser har framfört att elproduktion som sker med användning

av torv bör vara certifikatberättigande. Utgångspunkten för regeringens kommande

bedömning blir härvidlag bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv

(2001/77/EG) om främjande av el producerad från förnybara energikällor och

Torvutredningens slutbetänkande (SOU 2002:100) och dess remissbehandling.

Ett par remissinstanser har påtalat svårigheten i att bedöma vad som inte är

kommersiellt självbärande elproduktion. Genom den föreslagna avgränsningen av

certifikatberättigande elproduktion och genom de begränsningar beträffande

vattenkraften som föreslås i avsnitt 4.3.2 har hänsyn redan tagits till vilka

anläggningar som inte är kommersiellt självbärande och vilka produktionsökningar

som får anses vara beroende av det stöd som elcertifikaten kan ge. När

tillsynsmyndigheten prövar en ansökan om godkännande av en anläggning, skall

myndigheten - enligt huvudregeln - alltså inte göra någon prövning av huruvida

anläggningens innehavare har ett ekonomiskt behov av att tilldelas elcertifikat.

4.3.2 Begränsningar rörande vattenkraften

Regeringens förslag: Innehavaren av en anläggning där el produceras med

användning av vattenkraft skall vara berättigad att bli tilldelad elcertifikat

om produktionen sker i

- en anläggning som är i drift vid utgången av april 2003 och som har en

installerad effekt som inte är högre än 1 500 kW,

- en anläggning som har tagits ur drift före den 1 juli 2001 och som därefter

tagits i drift efter utgången av 2002, eller

- en anläggning som tagits i drift första gången efter utgången av 2002.

Om produktionskapaciteten efter lagens ikraftträdande ökats i en anläggning som

var i drift vid utgången av april 2003 skall den ökade produktionen av el

berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat, enligt de föreskrifter som

meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Energimyndigheten.

Om flera småskaliga anläggningar finns i närheten av varandra och gemensamt

matar in el på ledningsnätet, skall de anses som separata anläggningar vid

tillämpningen av denna lag.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten påpekar att en effekthöjning i

vattenkraftverk normalt inte innebär en proportionellt lika stor ökning i

elproduktion. SERO och SERO/SRF påtalar att all vattenkraft upp till 10 MW bör

vara certifikatberättigande. Naturvårdsverket, Fiskeriverket,

Naturskyddsföreningen och Älvräddarnas Samorganisation anser att ny vattenkraft

inte skall ingå i systemet. SVL anser att vattenkraft som idag inte har stöd

inte skall ingå i certifikatsystemet. Handelshögskolan i Göteborg anser att

småskalig vattenkraft inte skall ingå i systemet, eftersom den inte är effektiv

vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Fiskeriverket anser att

befintlig vattenkraft inte skall ingå. Dock skall effekthöjningar eller

idrifttagande av befintliga anläggningar ingå.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Sportfiskarna och Naturskyddsföreningen anser att vattenkraft

inte skall ingå i certifikatsystemet.

Skälen för regeringens förslag: Såsom angivits i avsnitt 4.3.1 skall

elcertifikatssystemet omfatta sådan elproduktion som sker med användning av

förnybara energikällor. Därtill bör hänsyn tas till om elproduktionen är

kommersiellt självbärande och om det finns ett stödbehov.

Den befintliga, storskaliga vattenkraften uppbär varken investerings- eller

driftstöd och kan därför inte heller anses vara i behov av det ekonomiska stöd

som elcertifikaten ger. Den storskaliga vattenkraft som, utan att tidigare

tagits ur drift, är i drift vid den föreslagna lagens ikraftträdande skall

således inte omfattas av elcertifikatssystemet.

De anläggningar som i dag uppbär driftstöd kan inte anses kommersiellt

självbärande och skall därför erhålla det ekonomiska stöd som elcertifikaten

ger. Till denna kategori hör bl.a. den småskaliga vattenkraften, dvs.

anläggningar som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW. Småskalig vattenkraft

uppbär även investeringsstöd och det särskilda stödet till småskalig

elproduktion, och föreslås därför omfattas av certifikatsystemet.

Vattenkraftsanläggningar som har tagits ur drift före den 1 juli 2001 har

uppenbarligen inte varit kommersiellt självbärande och skall, om de åter tas i

drift efter utgången av 2002, omfattas av certifikatsystemet. Ett tagande i

drift bör i detta sammanhang innebära att elproduktionen återupptas i

anläggningen på ett normalt sätt och det har i dessa situationer ingen betydelse

vilken installerad effekt anläggningen har.

Vattenkraftanläggningar som för första gången tas i drift efter utgången av 2002

får anses vara i behov av det stöd som elcertifikaten ger och inte heller i

fråga om dessa, bör någon effektgräns sättas.

Om produktionskapaciteten efter lagens ikraftträdande ökats i en

vattenkraftsanläggning, bör en sådan ökning anses vara beroende av det

ekonomiska stöd som elcertifikaten ger och den ökade produktionen av el bör

därför berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat. Således bör

småskaliga anläggningar, som är berättigade att få elcertifikat för hela sin

produktion, och som ökar sin produktionskapacitet efter lagens ikraftträdande,

berättigas att tilldelas elcertifikat även för den ökade produktionen. Om

produktionskapaciteten ökats i en storskalig anläggning innebär även detta ett

tillskott till produktionen av förnybar el. Eftersom innehavare av storskaliga

anläggningar, som - utan att tidigare varit tagna ur drift - är i drift vid

lagens ikraftträdande, inte är berättigade att tilldelas elcertifikat, innebär

en ökning av produktionskapaciteten i dessa fall att de skall tilldelas

elcertifikat motsvarande den ökade produktionen.

En ökning av produktionen bör i dessa situationer innebära en ökning av antalet

kWh som en anläggning producerar per år. Med hänsyn till att produktionen i

vattenkraftanläggningar kan variera kraftigt år från år, men även under året,

kan man i detta sammanhang inte utgå från något normalår, som den ökade

produktionen skall jämföras med. Man får i stället bestämma andra relevanta

jämförelsepunkter och utifrån dessa beräkna den ökade produktionen. Därtill bör

vissa krav ställas på de produktionshöjande åtgärder som innehavaren företagit

och hur dessa skall verifieras. Närmare föreskrifter i dessa avseenden bör få

meddelas av regeringen, eller, efter regeringens bemyndigande,

Energimyndigheten.

Små vattenkraftanläggningar, som var och en kan leverera en effekt om högst 1

500 kW och som är belägna i närheten av varandra kan gemensamt mata in el på

ledningsnätet. Den sammanlagda effekt som de levererar skulle innebära att de

inte omfattas av certifikatsystemet. En sådan ordning är inte önskvärd. De skall

således anses som separata anläggningar vid bedömningen av om de skall

berättiga till elcertifikat.

4.4 Mätning och rapportering

4.4.1 Allmänna utgångspunkter

Regeringens bedömning: Flertalet av de anläggningar som producerar el med

användning av förnybara energikällor torde vara direkt anslutna till

koncessionspliktiga elnät och tillämpa timmätning av produktionen.

Rapporteringen till Svenska kraftnät sker dock i samlad form. Det behövs regler

för att kunna härleda från vilken produktionsanläggning elektriciteten kommer

och för att tilldelningen av elcertifikat skall kunna ske löpande.

Elcertifikatutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät har bedömt att det nuvarande systemet med

elektronisk rapportering av mätvärden mellan nätägarna och Svenska kraftnät

enkelt kan utnyttjas även för rapportering av certifikatberättigande

elproduktion.

Skälen för regeringens bedömning: Flertalet av de produktionsanläggningar som

kommer att beröras av certifikatsystemet torde vara direkt anslutna till

koncessionspliktiga elnät. De omfattas av en bestämmelse i 3 kap. 10 § ellagen

(1997:857). Enligt dess huvudregel är den som har nätkoncession skyldig att

utföra mätning av mängden överförd el och dess fördelning över tiden. I

praktiken innebär det att mängden inmatad el mäts varje timme. Vidare stadgas

att om en elanvändare har ett säkringsabonnemang om högst 200 ampère, eller tar

ut en effekt om högst 135 kW vid lågspänning, så skall nätkoncessionshavaren i

stället dels preliminärt beräkna mängden överförd el och dess fördelning över

tiden, dels slutligt mäta mängden överförd el och dess fördelning över tiden,

s.k. preliminär och slutlig schablonberäkning.

I samband med avregleringen av elmarknaden den 1 januari 1996 infördes

timmätningskrav på all elproduktion utom för den småskaliga produktionen under

1500 kW, som elleverantörer med leveranskoncession var skyldiga att köpa. I

samband med schablonavräkningsreformen den 1 november 1999 upphörde

leveranskoncessionssystemet och därmed upphörde också mottagningsplikten för den

småskaliga produktionen. Därigenom försvann även undantaget från

timmätningskravet för denna elproduktion. För att ge nätkoncessionshavarna

rimlig tid att ombesörja installation av timmätare för de

produktionsanläggningar vars produktion hade köpts av

leveranskoncessionshavarna, infördes en övergångsbestämmelse, som enligt

budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/2002:1, utg.omr. 21, bet. 2001/02:NU3,

rskr. 2001/02:113) gällde till utgången av år 2002, och som innebar att den

enkla mätningen hos små anläggningar fick fortsätta under denna tid.

När det gäller timmätning, kan det konstateras att sådan mätning snarare är

regel än undantag redan i dag. Med hänsyn till den kostnad det innebär att

skaffa utrustning för timmätning av produktionen, har regeringen i propositionen

Energimarknader i utveckling - bättre regler och tillsyn (prop. 2001/02:56,

bet. 2001/02:NU9, rskr, 2001/02:180) föreslagit att det bör införas en möjlighet

att ge de minsta produktionsanläggningarna dispens från kravet att inmatningens

fördelning över tiden skall mätas. Enligt bestämmelsen, som trädde i kraft den

1 januari 2003, får regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, under

vissa förutsättningar meddela dispens från kravet på timmätning av inmatningen

från produktionsanläggningar som har ett säkringsabonnemang om högst 200 ampère,

eller som kan leverera en effekt om högst 135 kW. Det har dock visat sig att

denna möjlighet till undantag från timmätningskravet ger vissa negativa

effekter. Som framgår av avsnitt 5.2 föreslår regeringen därför att

dispensmöjligheten tas bort.

Det åligger nätkoncessionshavaren att rapportera resultaten av mätningar och

beräkningar till Svenska kraftnät, som skall ansvara för den centrala

avräkningen av elproduktionen med användning av förnybara energikällor. Närmare

bestämmelser om mätning och rapportering finns i förordningen (1999:716) om

mätning, beräkning och rapportering av överförd el samt i Energimyndighetens

föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd

el (STEM FS 2001:3).

Som framgår av avsnitt 4.4.2 föreslår regeringen att elproduktionen i samtliga

produktionsanläggningar som skall omfattas av elcertifikatssystemet skall vara

timmätt. Rapporteringen av preliminära resultat till Svenska kraftnät sker

dagligen klockan 10.00 dagen efter mätdygnet. I rapporten kan dock inte de

enskilda produktionsanläggningarna identifieras. Slutliga rapporter skickas till

Svenska kraftnät den femte vardagen efter mätdygnet i aggregerad form. Det

innebär att det enligt gällande bestämmelser inte är möjligt att omedelbart

härleda från vilken av flera produktionsanläggningar inmatningen skett.

Vid införandet av ett system med elcertifikat bör således ett antal förändringar

och kompletteringar ske av de bestämmelser som styr hanteringen av mätvärdena.

Elcertifikatutredningen har förutsatt att ändringar i den nämnda förordningen

och i Energimyndighetens föreskrifter genomförs, så att rapportering från

nätkoncessionshavaren till Svenska kraftnät sker på sådant sätt att det går att

härleda från vilken anläggning inmatningen skett. Regeringen avser att göra de

ändringar som behövs och att uppdra till Energimyndigheten att komplettera sina

föreskrifter och allmänna råd. Svenska kraftnät skall bl.a. svara för

tilldelningen av elcertifikat. Genom de nämnda ändringarna kommer Svenska

kraftnät att löpande kunna tilldela elcertifikat för den ifrågavarande

produktionen av förnybar el, vilket bör kunna ske i den takt avräkningen av

timvärden normalt behandlas hos myndigheten.

4.4.2

Timmätning och rapportering

Regeringens förslag: Innehavare av certifikatberättigande anläggningar som inte

är direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät skall, för att tilldelas

elcertifikat, själva mäta och rapportera mängden producerad el till Svenska

kraftnät. Elproduktionen i samtliga anläggningar som skall omfattas av

elcertifikatssystemet skall mätas över tiden, genom s.k. timmätning. Om endast

en del av elproduktionen i en anläggning berättigar till elcertifikat, skall

innehavaren särskilt beräkna och rapportera sådan elproduktion till Svenska

kraftnät, enligt de bestämmelser som meddelas av regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, Energimyndigheten.

Elcertifikatutredningens förslag: Innebär att mätningen av elproduktionen från

de anläggningar som inte är direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät

endast skall omfatta mängden inmatad el.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät anför att utredningens förslag är olämpligt.

Svenska kraftnät föreslår att nätägarens skyldighet att rapportera mätvärden

skall utvidgas till att omfatta all certifikatberättigande produktion, eller att

all sådan produktion i vart fall skall vara timmätt, om inte dispens medgivits

för produktionsanläggningar om högst 50 kW.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät har föreslagit att nätägarens skyldighet att

rapportera mätvärden skall utvidgas till att omfatta all certifikatberättigande

produktion. SERO anser att elproducenter som i dag inte har timvis mätning

skall ges rätt att månadsrapportera sin produktion.

Skälen för regeringens förslag: Som beskrivits i avsnitt 4.4.1 kommer flertalet

av de produktionsanläggningar som omfattas av elcertifikatssystemet att vara

direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät.

Svenska kraftnät anser att utredningens förslag är olämpligt, med hänsyn till

att verket i så fall måste skapa ett separat system för att ta emot de mätvärden

som rapporteras direkt från producenterna och att nätägarnas och

elleverantörernas system för att kvalitetssäkra mätvärden inte kommer att kunna

utnyttjas.

Den kategori elproducenter som matar in el på ett icke koncessionspliktigt elnät

torde i huvudsak bestå av ett litet antal industriföretag, vilka har produktion

främst för den industriella verksamheten och innehavare av små vatten- eller

vindkraftsanläggningar, som främst drivs för den egna jordbruksrörelsens och

fastighetens behov. En praktisk lösning är att dessa producenter avtalar med den

nätkoncessionshavare till vars nät hans anläggning är ansluten, att denne skall

ombesörja mätning och rapportering av elproduktionen. Detta skulle, från

Svenska kraftnäts synpunkt, i vart fall tillgodose kravet på kvalitetssäkring av

mätvärdena. Detta bygger dock på en avtalskonstruktion, som kanske inte kommer

att utnyttjas av vissa producenter. Frågan är då om det finns skäl att genom

ändringar i ellagen (1997:857) införa en skyldighet för koncessionshavarna att

mäta och rapportera även denna elproduktion, jämte förbrukningen av el i de icke

koncessionspliktiga näten. Utredningen, som pekat på möjligheten att träffa

avtal om sådan mätning, har inte presenterat något underlag som gör det möjligt

att bedöma behovet av en sådan lagändring och vilka effekter den skulle få. Att

inom ramen för framtagandet av departementspromemorian införskaffa ett sådant

underlag, som innebär förhållandevis omfattande ändringar i ellagen, har inte

heller bedömts vara rimligt. Det är således inte möjligt att nu införa en sådan

skyldighet för koncessionshavarna. Innehavare av anläggningar, som inte är

direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät, skall därför själva ansvara för

att mäta och rapportera sin produktion till Svenska kraftnät. Detta hindrar dock

inte att en producent i det enskilda fallet träffar avtal med den nätägare,

till vars nät den certifikatberättigande anläggningens nät är anslutet, om att

ombesörja mätningen och rapporteringen.

Svenska kraftnät har anfört att det bör ställas krav på att all produktion, som

skall omfattas av certifikatsystemet, i vart fall skall vara timmätt och att

dispens från detta krav bara skall omfatta produktionsanläggningar med en

installerad effekt om högst 50 kW. Detta skulle tillgodose Svenska kraftnäts

intresse av ett enhetligt system för avräkning av timmätt elproduktion och det

skulle även uppfylla en kvalitetssäkring av mätvärdena, som även är viktig för

elcertifikatssystemets trovärdighet. Regeringen föreslår därför att

elproduktionen i de anläggningar som skall omfattas av elcertifikatssystemet

skall vara timmätt.

Innehavare av sådana produktionsanläggningar som inte kommer att vara timmätta

och som därigenom inte kommer att tilldelas elcertifikat skall, som framgår av

avsnitt 4.12.4, dock ha rätt att avräkna sin produktion av förnybar el från sin

kvotplikt.

Då det gäller biobränslebaserad elproduktion, främst i kraftvärmeverk och

anläggningar för elproduktion genom industriellt mottryck, kan särskilda problem

uppkomma när det gäller att avgöra hur stor del av den uppmätta produktionen

som är certifikatberättigande. Detta sammanhänger med att det kan vara möjligt

att i samma anläggning producera el dels med sådant biobränsle som berättigar

till elcertifikat, dels med fossila bränslen, eller annat bränsle som inte

berättigar till certifikat. Samma problem kan uppkomma om man i samma anläggning

av andra skäl kombinerar certifikatberättigande produktion med produktion som

inte berättigar till elcertifikat. I dessa fall skall anläggningens innehavare

särskilt beräkna och rapportera den certifikatberättigande elproduktionen till

Svenska kraftnät. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande

Energimyndigheten, bör få meddela närmare föreskrifter om hur sådan beräkning

och rapportering skall gå till.

4.5

Godkännande av anläggningar

Regeringens förslag: Anläggningens innehavare skall skriftligen ansöka om

godkännande av anläggningen hos Energimyndigheten innan tilldelning av

elcertifikat får ske.

Innehavaren av en vattenkraftanläggning får i det enskilda fallet medges rätt

att bli tilldelad elcertifikat

- om ett myndighetsbeslut, eller föreskrifter i annan lag eller förordning,

ställer nya krav på hur verksamheten skall bedrivas eller hur anläggningen skall

vara utformad och detta innebär att verksamhetens ekonomiska förutsättningar

ändras på ett sådant ingripande sätt att en långsiktigt lönsam produktion inte

kan ske utan det ekonomiska stöd som elcertifikaten utgör, eller

- om anläggningens innehavare i annat fall avser att göra omfattande

ombyggnader, eller andra stora investeringar i anläggningen, och dessa är så

kostsamma att en långsiktigt lönsam produktion inte kan ske utan det ekonomiska

stöd som elcertifikaten utgör. En sådan rätt får bara medges innehavaren av en

anläggning vars installerade effekt är högst 15 MW.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten tillstyrker att den får i uppdrag att

godkänna anläggningar. Länsstyrelsen i Stockholm påtalar behov av samordning

mellan tillstånden för certifikat och tillståndsprövning enligt miljöbalken.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping efterfrågar en definition av

begreppet "lönsam produktion". Energimyndigheten föreslår att bl.a. ansökan om

godkännande av en anläggning skall omfattas av ett formkrav som innebär att

myndighetens formulär skall användas och att staten skall bekosta de tekniska

förutsättningarna för en säker identifiering av avsändaren.

Skälen för regeringens förslag: För att en innehavare av en

produktionsanläggning skall vara berättigad att erhålla elcertifikat, bör det

krävas en ansökan om godkännande av anläggningen. Ett sådant system kan innebära

en viss administrativ börda för innehavare av sådana anläggningar och

myndigheten i fråga, men alternativet vore att i lagen ange detaljerade

bestämmelser av teknisk natur. Regeringen anser därför att ett

ansökningsförfarande är att föredra. Genom ett godkännande av anläggningen får

innehavaren en bekräftelse på att han har rätt till det stöd som elcertifikaten

utgör, och prövningen av ansökningarna bör leda till att man uppnår en

likabehandling av de olika anläggningar som ansökningarna gäller. Ansökningarna

skall prövas av Energimyndigheten, som enligt avsnitt 4.14 även skall ha ett

tillsynsansvar.

Den prövning som myndigheten har att göra, skall endast avse om anläggningen

uppfyller de krav som ställs i den föreslagna lagen, eller i förordningar eller

andra föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen. Någon ytterligare prövning

av exempelvis en anläggnings miljöpåverkan skall däremot inte göras, utan i det

avseendet skall den prövning som skett enligt annan lagstiftning godtas. Det är

således först när en anläggning prövats - och fått tillstånd - enligt annan

lagstiftning som en ansökan om godkännande kan ske och beviljas.

Generellt gäller att anläggningarna måste vara utrustade med en mätutrustning

som uppfyller de krav som ställs i den föreslagna lagen, så att de rapporter om

producerad el som skall lämnas är tillförlitliga. Då det gäller äldre

vattenkraftverk kan en särskild prövning av anläggningens installerade effekt

krävas. Likaså måste en åtgärd som innebär en uppgiven ökning av

produktionskapaciteten i vattenkraftverk kunna påvisas av innehavaren.

Befintliga vattenkraftanläggningar som - utan att tidigare varit tagna ur drift

- har en installerad effekt som är högre än 1 500 kW, omfattas inte av

elcertifikatssystemet enligt den definition av certifikatberättigande

anläggningar som regeringen föreslår. En strikt tillämpning av effektgränsen 1

500 kW kan dock innebära oönskade konsekvenser. Förnybar elproduktion, som varit

kommersiellt självbärande, kan hamna i ett ekonomiskt läge som innebär att

elcertifikaten är en förutsättning för att en långsiktigt lönsam produktion

skall äga rum. Det skall här vara fråga om lönsamhet på längre sikt, som en

förutsättning för att produktionen över huvud taget kommer till stånd och två

typsituationer kan här tänkas förekomma. Den ena situationen gäller yttre

omständigheter, som innebär nya krav på hur anläggningen skall vara utformad

eller hur verksamheten skall bedrivas och som följer av myndighetsbeslut, eller

annan lag eller förordning. Sådana nya krav kan innebära att verksamhetens

ekonomiska förutsättningar ändras på ett sådant ingripande sätt, att ett

ekonomiskt tillskott i form av elcertifikat är nödvändigt för en fortsatt lönsam

drift av anläggningen. Den andra situationen är inte en följd av sådana krav,

utan tar sikte på det förhållandet att en ändamålsenlig produktion i

anläggningen av andra skäl föranleder att omfattande ombyggnader, eller andra

stora investeringar, måste göras i anläggningen. Sådana åtgärder kan vara så

kostsamma, att en långsiktigt lönsam produktion i anläggningen inte kan ske utan

det tillskott som elcertifikaten utgör. Det är här fråga om

vattenkraftanläggningar med eftersatt underhåll, eller som kräver omfattande

ombyggnader, modernisering, eller ny apparatur för att en ändamålsenlig

produktion skall komma till stånd. En förutsättning för att sådana anläggningar

skall omfattas av systemet bör dock vara att de har en installerad effekt som

inte är högre än 15 MW.

Med hänvisning till de formkrav som enligt förslaget föreskrivs i fråga om

ansökningar till elcertifikatsregistret enligt avsnitt 4.10.8, har

Energimyndigheten föreslagit att motsvarande formkrav skall gälla i fråga om

bl.a. godkännande av anläggningar. De formkrav som gäller användandet av Svenska

kraftnäts formulär när det gäller ansökningar till elcertifikatsregistret har

tillkommit av säkerhetsskäl. Motsvarande skäl finns inte i fråga om godkännande

av anläggningar. Ett skriftlighetskrav är dock naturligt med hänsyn till den

stora mängd uppgifter som en ansökan måste innehålla. Utöver uppgifter som

identifierar anläggningen och dess innehavare tillkommer uppgifter av teknisk

karaktär. Att i den föreslagna lagen ta in bestämmelser som närmare anger vilka

uppgifter av teknisk karaktär som skall lämnas är inte lämpligt. Vilka uppgifter

en ansökan om godkännande skall innehålla avses bli meddelade av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, Energimyndigheten.

Som framgår av avsnitt 4.14.1 får en ansökan om godkännande av en anläggning

överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten föreskriver. Flertalet av de producenter som

kommer att ansöka om godkännande torde ha tillgång till datorer. Genom

användning av de elektroniska dokument som Energimyndigheten kommer att

tillhandahålla tillgodoses myndighetens behov av att få tillräcklig information,

såsom underlag för sin bedömning. Om en ansökan inte överförs elektroniskt kan

Energimyndigheten i stället tillhandahålla formulär, som lämpligen kan användas

vid ansökan om godkännande. Energimyndigheten har vidare pekat på statsmakternas

intention att användningen av datorer i kontakter med myndigheterna bör

uppmuntras och har föreslagit att de tekniska förutsättningarna för en säker

identifiering av avsändaren (s.k. mjuka certifikat i detta fall), bör bekostas

av staten. Att i detta sammanhang grundlägga en sådan princip är emellertid inte

lämpligt.

4.6 Tilldelning av elcertifikat

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall tilldela en certifikatberättigad

producent ett elcertifikat för varje uppmätt och till Svenska kraftnät

rapporterad MWh el som producerats i en godkänd anläggning. Varje certifikat

skall åsättas ett identifieringsnummer och en uppgift om det datum då det

tilldelats producenten.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping påpekar att det av lagtexten måste

framgå att Svenska kraftnät är berättigat att tilldela producenterna

elcertifikat.

Skälen för regeringens förslag: Svenska kraftnät är ett affärsdrivande verk och

en myndighet, som bl.a. ansvarar för att upprätthålla balansen mellan produktion

och förbrukning av el i landet och att utföra balansavräkningen av de

balansansvariga. Underlaget för denna är timmätvärden som skickas elektroniskt

till Svenska kraftnät från nätägare, som ansvarar för att rapportera mätvärden

för produktion och förbrukning av el. Även den certifikatberättigande

elproduktionen rapporteras till Svenska kraftnät. Det är således naturligt att

Svenska kraftnät även skall ansvara för tilldelningen av elcertifikat.

Certifikatsystemets grundläggande uppgift är att vara ett verktyg för att öka

produktionen av förnybar el. I detta syfte kommer de certifikatberättigade

producenterna att tilldelas elcertifikat, som skall kunna omsättas, och därmed

generera intäkter till producenterna.

Elcertifikaten skulle även i andra avseenden kunna tjäna som ett effektivt

styrmedel, om man exempelvis vill stimulera olika insatser när det gäller

produktionen av förnybar el. Elcertifikatutredningen har här övervägt

alternativa modeller, med olika slags certifikat. En modell innebär ett system

med två, parallella certifikatformer, där den ena - effektcertifikaten - skall

stimulera till utbyggnad av produktionskapaciteten och de energirelaterade

certifikaten anses vara produktionsdrivande. En annan modell innebär ett system

där nyinvesteringar tilldelas fler certifikat per producerad enhet under en

övergångsperiod av fem till tio år, i syfte att säkerställa sådana

investeringar.

En viktig utgångspunkt är att elcertifikatssystemet skall vara enkelt och

överblickbart. I likhet med utredningen konstaterar regeringen att den

förstnämnda modellen är komplicerad att administrera. Därtill kommer att

producenternas efterfrågan på effektcertifikat inte uppstår förrän möjligheterna

till produktionsökning inom nuvarande produktionssystem utnyttjats nära nog

fullt ut, vilket inte torde ske förrän om ett antal år. Den andra modellen

saknar ett enhetligt samband mellan elproduktionen och antalet tilldelade

certifikat. Därtill kommer att nyinvesteringarna mycket snart kommer att leda

till ett stort och svårberäknat tillskott av certifikat på marknaden, med låga

certifikatpriser som följd. En mer standardiserad lösning är således att

föredra.

Den lösning som föreslagits av Elcertifikatutredningen innebär att

certifikatberättigade producenter tilldelas ett elcertifikat per MWh producerad

el, oavsett vilken förnybar energikälla som använts för produktionen och oavsett

anläggningens ålder och storlek. Det medför att producenterna ges ett

ekonomiskt stöd vid såväl nyinvesteringar som under pågående drift av

anläggningen och att systemet är konkurrensneutralt. Regeringen delar

utredningens uppfattning, att en sådan modell bäst tillgodoser de krav som

ställs i fråga om enkel administration, transparens och förutsägbarhet för

marknadens aktörer och de myndigheter som skall ansvara för olika delar av

systemet. Att certifikaten är standardiserade och att de tillförs marknaden i

sådana mängder att en handel kan äga rum främjar en fungerande marknad för

elcertifikaten. En MWh uppmätt och rapporterad el som producerats i en godkänd

anläggning skall därför motsvara ett elcertifikat.

Den minsta mängd information som skall framgå av ett elcertifikat är ett

identifieringsnummer och det datum då certifikatet tilldelades producenten.

Detta nummer, som är unikt för varje certifikat, gör det möjligt att härleda

från vilken produktionsanläggning certifikatet kommer. Enligt direktivet

(2001/77/EG) om främjande av el producerad från förnybara energikällor skall

varje medlemsstat tillse att sådan el kan garanteras vara producerad med sådana

förnybara energikällor som avses i direktivet. Energimyndigheten har regeringens

uppdrag att, efter samråd med Svenska kraftnät, föreslå vilka åtgärder som

behöver vidtas för att Sverige skall uppfylla direktivets krav i denna del.

Samordningsmöjligheter med elcertifikatssystemet skall därvid särskilt

övervägas.

4.7 Elcertifikatens rättsliga natur

Regeringens bedömning: Elcertifikaten bör bedömas som finansiella instrument.

Elcertifikatutredningens bedömning: Utredningen anser att elcertifikaten, i vart

fall i systemets inledning, inte kan bedömas som finansiella instrument.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att om elcertifikaten inte skall

bedömas som finansiella instrument, så skall detta framgå av lagstiftningen. Om

elcertifikat inte definieras som finansiella instrument, måste företag som

bedriver värdepappersrörelse erhålla sidoverksamhetstillstånd för att handla med

elcertifikat och en eventuell marknadsplats för elcertifikat kan inte få

tillstånd enligt lagen om börs- och clearingverksamhet. Oberoende elhandlare

anser att elcertifikaten bör bedömas som finansiella instrument.

Departementspromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Finansinspektionen har ingen erinran mot bedömningen, men

anser att det finns behov av en ytterligare analys av om de regler som gäller

finansiella instrument också skall tillämpas på elcertifikat. Svensk Energi,

Fondhandlarföreningen och Hovrätten för övre Norrland har efterfrågat en analys

av vad en sådan bedömning innebär för marknadens aktörer. Ekobrottsmyndigheten

har efterfrågat en närmare analys av under vilka förutsättningar

insiderstrafflagen kan bli tillämplig på handel med elcertifikat.

Skälen för regeringens bedömning: Elcertifikatutredningens definition av ett

elcertifikat är att det är ett av staten utgivet intyg om produktion av en viss

mängd förnybar el. Mot bakgrund av de föreslagna bestämmelserna, som möjliggör

en närmare precisering av begreppet, är ett elcertifikat ett av staten utfärdat

bevis om att en MWh förnybar el har producerats i en anläggning som godkänts av

Energimyndigheten. Certifikatet kan omsättas och därmed ge en intäkt till

producenten. För den certifikatberättigade producenten är en sådan beskrivning

den mest näraliggande. Beroende på vem som kommer att inneha elcertifikat, kan

följande beskrivningar av elcertifikat också göras. Ser man till den som

hanterar kvotplikten, så tillkommer egenskapen att elcertifikatet utgör ett

bevis om att den kvotpliktige lämnat ett ekonomiskt bidrag till en sådan

producent, men det får även anses vara bärare av en rättighet mot staten,

eftersom ett elcertifikat, som annulleras när kvotplikten fullgörs, medför att

den kvotpliktige inte behöver betala en kvotpliktsavgift motsvarande det

annullerade certifikatet. För den som inte är kvotpliktig kan elcertifikatet ses

som vilken tillgång som helst, som kan omsättas och som har ett marknadsvärde.

Oavsett vem som är innehavare av ett elcertifikat är de grundläggande

egenskaperna dock att det är bärare av den beskrivna rättigheten mot staten,

vilken skapar en efterfrågan på elcertifikat, att certifikaten kan omsättas och

att de har ett marknadsvärde.

Finansiella instrument

Med ett sådant synsätt måste frågan huruvida ett elcertifikat bör anses som ett

finansiellt instrument analyseras närmare. Utgångspunkt för en sådan analys

måste vara definitionen av finansiella instrument. Denna definition finns i 1

kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Ett finansiellt

instrument definieras där som ett fondpapper och annan rättighet eller

förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. I förarbetena till

lagen om handel med finansiella instrument (prop. 1990/91:142 s. 85-87)

uttalades bl.a. följande i fråga om definitionen av finansiellt instrument. Med

värdepapper avses en handling som tillförsäkrar innehavaren en viss rättighet

som vanligen kan omvandlas i pengar. Till värdepapper räknas traditionellt

aktier, obligationer, förlagsbevis, värdepappersfondsandelar, växlar, checkar

och vissa andra skuldebrev. En värdepappersmarknad kan språkligt beskrivas som

ett avsättningsområde för värdepapper, dvs. där värdepapper bjuds ut och

omsätts. Med finansiellt instrument avses således fondpapper och andra

rättigheter eller förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden. I

specialmotiveringen uttalades vidare (a. prop. s. 141) följande. "Enligt

definitionen skall ett finansiellt instrument vara avsett för handel på

värdepappersmarknaden. I 2 § 1 insiderlagen (1990:1342) definieras vad i den

lagen avses med begreppet handel på värdepappersmarknaden. Förevarande lag (---)

är inte begränsad på samma sätt som insiderlagen

(---). Sådana tillgångar som råvaror och valutor utgör i och för sig inte

finansiella instrument, men en option eller termin som avser valuta eller en

råvara kan utgöra ett finansiellt instrument om optionen eller terminen är

avsedd för handel på värdepappersmarknaden, t.ex. på en organiserad

marknadsplats."

Som framhållits ovan är en viktig egenskap hos ett elcertifikat att den som

hanterar kvotplikten, och ser till att certifikatet annulleras, undgår

skyldigheten att betala en kvotpliktsavgift. Sett utifrån dennes situation bör

elcertifikaten därför anses vara bärare av en rättighet gentemot staten; genom

annulleringen av certifikat fullgör den som hanterar kvotplikten sin kvotplikt

och blir därigenom befriad från skyldigheten att betala den kvotpliktsavgift som

annars skulle bli följden. På motsvarande sätt kan elcertifikaten i sådana fall

också anses vara bärare av en förpliktelse för staten. Sett utifrån situationen

för certifikatberättigade producenter och innehavare som inte hanterar

kvotplikten kommer elcertifikaten endast att utgöra tillgångar vilkas värde

bestäms av det gällande marknadspriset. (Dock har certifikatberättigade

producenter rätt att t.o.m. den 30 juni 2008 hos Energimyndigheten lösa in det

föregående årets elcertifikat till ett garanterat pris, se avsnitt 4.12.9). Att

en producent, eller en innehavare som inte hanterar kvotplikten, inte kan göra

ovan nämnda rättighet gällande gentemot staten kan inte ha avgörande betydelse

för om certifikaten skall anses vara bärare av en rättighet eller inte. Mot

bakgrund av det nu sagda talar övervägande skäl för att anse att elcertifikaten

är bärare av en rättighet. Eftersom det är certifikatet i sig som är bärare av

rättigheten bör detta vara fallet oavsett i vilken innehavares hand det befinner

sig.

Beträffande frågan om certifikaten utgör finansiella instrument kan konstateras

att certifikaten dels är bärare av en rättighet, dels är avsedda att fritt

omsättas på en marknad.

Med hänsyn till vad som nu har sagts och till den föreslagna konstruktionen bör

elcertifikat vara att bedöma som finansiella instrument.

En följd av detta synsätt är att en handel med elcertifikat kan komma att

omfattas av ett antal lagar på värdepappersmarknaden enligt följande:

- lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

- lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

- lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

- insiderstrafflagen (2000:1086),

- lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella

instrument,

- lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,

- lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut

och värdepappersbolag, och

- lagen (1999:158) om investerarskydd.

Därtill kommer att Finansinspektionen har tillsyn över all handel med

finansiella instrument på värdepappersmarknaden.

Konsekvenser

För de bolag som kommer att sälja eller köpa elcertifikat är det således av

betydelse om certifikaten bör bedömas såsom finansiella instrument.

Bestämmelserna i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse medför att det kommer

att krävas tillstånd från Finansinspektionen för att yrkesmässigt tillhandahålla

flera slags tjänster avseende elcertifikat. De tjänster som det krävs tillstånd

för att utföra anges i 1 kap. 3 §. I 1 kap. 3 a-3 e §§ finns det emellertid

bestämmelser om undantag från kravet på tillstånd; i 1 kap. 3 a § anges t.ex.

att tillstånd inte krävs när ett företag inom en koncern tillhandahåller sådana

tjänster uteslutande till andra företag inom koncernen.

Värdepappersrörelse definieras i 1 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse som

verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla sådana tjänster som

anges i 1 kap. 3 § samma lag. Dessa tjänster anges i första stycket i fem

punkter.

1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument

eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,

3. handel med finansiella instrument för egen räkning,

4. förvaltning av någon annans finansiella instrument, och

5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller

erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade

till en öppen krets.

Enligt 1 kap. 3 § andra stycket samma lag får tillstånd att driva

värdepappersrörelse meddelas bankinstitut samt svenska aktiebolag och utländska

företag som inte är bankinstitut.

Tillstånd krävs således endast för den som yrkesmässigt tillhandahåller någon

eller några av de i 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse angivna tjänsterna,

och då enbart för det fall inte något av de i lagen angivna undantagen är

tillämpligt. I kravet på yrkesmässighet ligger att det skall vara fråga om mer

än enstaka uppdrag. För bedömningen har det också betydelse hur verksamheten

marknadsförs. Om ett företag t.ex. i annonsering erbjuder sina

värdepapperstjänster bör lagen anses tillämplig även om det sedan skulle leda

till endast ett fåtal uppdrag (se prop. 1990/91:142 s. 152). Tillstånd behövs

alltså inte för att en certifikatberättigad producent skall få sälja de

elcertifikat som denne fått sig tilldelade, eller för att den som hanterar

kvotplikten skall få köpa certifikat för att fullgöra sin kvotplikt. Vidare kan

certifikatberättigade producenter, de som hanterar kvotplikten, eller övriga

fysiska och juridiska personer - i likhet med vad som allmänt gäller i fråga om

finansiella instrument - sälja eller köpa elcertifikat som led i sin normala

medelsförvaltning, utan att det därigenom skulle anses som att det är fråga om

tillståndspliktig värdepappersrörelse.

För att tydliggöra skillnaden mellan sådan icke tillståndspliktig verksamhet och

verksamhet som kräver tillstånd finns det anledning att kortfattat kommentera

vad som anges i 1 kap. 3 § punkterna 1-5 lagen om värdepappersrörelse (se a.

prop. s. 106-113 och 153 f.).

Enligt punkten 1 krävs tillstånd för bolag som yrkesmässigt tillhandahåller

tjänster genom att bedriva handel med finansiella instrument för annans räkning

i eget namn. Vad som avses i denna punkt är kommissionshandel, dvs. att på

uppdrag av en fysisk eller en juridisk person köpa eller sälja finansiella

instrument för dennes räkning i eget namn. Enligt förslaget till lag om

elcertifikat skall en elleverantör hantera kvotplikten för en elanvändares

förbrukning av el, om elanvändaren inte själv vill hantera kvotplikten och

anmäler sig för registrering hos Energimyndigheten. När elleverantörer köper

elcertifikat för att uppfylla den kvotplikt som hänför sig till den försålda

elen är det således inte fråga om att köpa elcertifikat för kundens räkning.

Elleverantören har nämligen i sådana fall helt och hållet trätt i elanvändarens

ställe, med de skyldigheter och rättigheter som detta innebär. Elleverantörerna

tillhandahåller i dessa fall inte någon tillståndspliktig tjänst. Däremot krävs

tillstånd om elleverantören köper certifikat för kvotpliktiga elanvändares -

eller någon annans - räkning i eget namn.

Tillstånd krävs enligt punkten 2 för förmedling av kontakt mellan köpare och

säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner

avseende sådana instrument. Vad som avses i denna punkt är olika former av

mäklarverksamhet. Verksamhet som innefattar förmedling av lån av finansiella

instrument omfattas även av denna punkt.

Enligt punkten 3 krävs tillstånd för handel med finansiella instrument för egen

räkning. I detta sammanhang avses handel med finansiella instrument som bedrivs

yrkesmässigt och där det primära är att tillhandhålla en tjänst åt kunderna (se

a. prop. s. 109 f.). Verksamhet som s.k. market maker är ett exempel på sådan

verksamhet. Det typiska för den verksamhet som avses är alltså att själva

handeln är ett huvudmoment i företagets affärsidé. Inkomsterna i rörelsen i

sådana fall kommer normalt från skillnaden mellan sälj- och köpkurser eller från

avgifter; det är alltså inte i första hand genom värdetillväxt i de finansiella

instrumenten som vinsten skapas.

Tillstånd krävs enligt punkten 4 för förvaltning av någon annans finansiella

instrument. Förvaltning av finansiella instrument innefattar uppdrag för någon

att mot betalning efter vissa riktlinjer förvalta annans värdepapper, vilket

ibland kallas portföljförvaltning. Uppdraget kan vara allmänt hållet och t.ex.

innefatta uppgiften att göra de omplaceringar som marknadsförhållandena kan

motivera. Det kan också vara inskränkt till att endast innefatta de köp eller

försäljningar som uppdragsgivaren särskilt anger. Om elanvändare inte frivilligt

registrerar sig för att hantera kvotplikten skall den elleverantör som försålt

el till elanvändaren hantera kvotplikten i dennes ställe. Det kan därför antas

bli mycket vanligt förekommande att elleverantörer köper in och innehar

elcertifikat i syfte att hantera kvotplikten för den försålda elen.

Elleverantören tillhandahåller i dessa fall inte någon tillståndspliktig

förvaltningstjänst, eftersom certifikaten tillhör elleverantören och inte

elanvändaren.

Enligt punkten 5 krävs tillstånd för garantigivning eller annan medverkan vid

emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av

finansiella instrument som är riktade till en öppen krets. Elcertifikat omfattas

inte av definitionen av fondpapper i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med

finansiella instrument. Därtill kommer att några egentliga emissioner inte

heller kan anses bli aktuella eftersom certifikaten kommer att tilldelas

certifikatberättigade producenter av Svenska kraftnät. Elcertifikat kan dock bli

föremål för erbjudanden om köp eller försäljning som är riktade till en öppen

krets, s.k. marknadserbjudanden. Med begreppet öppen krets avses ett obestämt

antal personer (se a. prop. s. 113). För att yrkesmässigt medverka vid sådana

erbjudanden krävs således tillstånd från Finansinspektionen. Vid erbjudanden om

köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen

krets skall, enligt 2 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument, den

som lämnar erbjudandet upprätta prospekt om de belopp som till följd av

erbjudandet kan komma att erläggas uppgår till minst 300 000 kr. Undantag från

denna skyldighet finns dock bl.a. om lägsta belopp som skall erläggas av en

enskild investerare är 300 000 kr eller mer. Skyldigheten att upprätta prospekt

gäller oavsett om erbjudandet lämnas av ett bolag som står under tillsyn av

Finansinspektionen eller av någon annan. Syftet med ett prospekt är att ge

marknaden och presumtiva köpare och säljare ett underlag för bedömning av

erbjudandet och den risk som är förknippad med en investering i de finansiella

instrument som prospektet avser (se prop. 1991/92:113 s. 217). Vilka uppgifter

som skall ingå i ett prospekt är beroende av erbjudandets art och omfattning.

Prospektet skall lämnas in till Finansinspektionen med ansökan om registrering

(2 kap. 4 §). Sedan inspektionen har registrerat prospektet skall det

offentliggöras (2 kap. 6 §).

Finansinspektionens tillsyn

Värdepappersbolag står under tillsyn av Finansinspektionen. I 6 kap. 7 § lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse föreskrivs att inspektionen vid sin tillsyn

enligt den nämnda lagen skall se till att en sund utveckling av

värdepappersmarknaden främjas.

Finansinspektionen får enligt 2 kap. 1 § lagen om värdepappersrörelse meddela

ett bolag tillstånd att driva värdepappersrörelse, om de förutsättningar som

föreskrivs i lagen är uppfyllda. Värdepappersrörelse skall enligt 1 kap. 7 §

samma lag bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden

upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i

övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Eftersom elcertifikat bör anses vara finansiella instrument kommer det också att

bli möjligt att handla med certifikat på en börs eller marknadsplats. Enligt 1

kap. 1 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet kan företag som driver

verksamhet i syfte att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument

få auktorisation som börs eller marknadsplats. Vid en börs får enligt 4 kap. 1

§ första stycket notering av och handel med alla slags finansiella instrument

ske. Detsamma gäller i fråga om auktoriserad marknadsplats enligt 7 kap. 2 §.

Anmärkas bör att auktorisation som börs eller marknadsplats är frivillig, men

att sådan verksamhet kan vara tillståndspliktig enligt 1 kap. 3 § 2 lagen om

värdepappersrörelse. I handeln vid en börs får endast börsmedlemmar delta. I 3

kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet föreskrivs att en börs får som

medlemmar ha Riksbanken, Riksgäldskontoret samt juridiska personer som har en

betryggande kapitalstyrka, ändamålsenlig organisation av verksamheten,

nödvändiga riskhanteringsrutiner, säkra tekniska system och i övrigt är lämpliga

att delta i handeln vid börsen. I fråga om auktoriserade marknadsplatser gäller

enligt 7 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet i stället att

principerna om fritt tillträde skall tillämpas, dvs. att var och en som

uppfyller av marknadsplatsen uppställda krav får delta i handeln. Samtliga

juridiska personer som uppfyller de angivna kraven kan således bli börsmedlemmar

och därmed få rätt att handla vid börsen för egen räkning. Rätt att delta vid

handeln i en börs för annans räkning får emellertid enligt 3 kap. 1 a § medges

endast för värdepappersinstitut som har fått tillstånd att driva

värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 1 eller 2 lagen om värdepappersrörelse och

utländska företag som i sitt hemland får driva sådan verksamhet och som där

står under betryggande tillsyn.

Enligt 1 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet kräver

clearingverksamhet avseende finansiella instrument tillstånd. Ett undantag finns

dock för sådan verksamhet som huvudsakligen allmänheten deltar i. Med

clearingverksamhet avses avräkning (nettning) av förpliktelser eller att som

garant eller part ta över förpliktelser eller att på annat väsentligt sätt sörja

för att förpliktelser avvecklas (1 kap. 4 § 4). De förpliktelser som avses är

skyldigheten att leverera finansiella instrument och skyldigheten att betala i

svensk eller utländsk valuta. En clearingverksamhet som avser förpliktelser att

leverera elcertifikat eller att betala för elcertifikat är såldes

tillståndspliktig enligt nyss nämnda lag. Den organisation som är ansvarig för

verksamheten, clearingorganisationen, skall stå under tillsyn av

Finansinspektionen. De uppgifter som Svenska kraftnät skall utföra i sin

kontoförande verksamhet omfattar dock inte clearingverksamhet, utan avser endast

kontoföring.

När det gäller kontoföring av elcertifikat föreslås dessutom en annan ordning

beträffande elcertifikat än vad som annars gäller i fråga om s.k.

dematerialiserade finansiella instrument. Såsom närmare beskrivs i avsnitt

4.10.1 skall elcertifikaten kontoföras av Svenska kraftnät enligt de särskilda

bestämmelser som föreslås beträffande kontoföringen. Bestämmelserna i lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall således inte gälla i

fråga om kontoföring av elcertifikat.

Såvitt gäller företag som står under tillsyn av Finansinspektionen finns i 3

kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument bestämmelser om vad

som skall gälla när ett sådant företag förfogar över finansiella instrument som

tillhör någon annan. I 5 kap. samma lag finns det bestämmelser om bl.a.

avräkning av avtal vid handel med finansiella instrument om en av parterna

försätts i konkurs.

Insiderstrafflagen

Om handel med elcertifikat kommer att ske på en börs eller någon annan

organiserad marknadsplats, eller med eller genom någon som yrkesmässigt bedriver

värdepappersrörelse, medför det att bestämmelserna i insiderstrafflagen

(2000:1086) blir tillämpliga. Detta innebär bl.a. att den som har fått

insiderinformation, dvs. information om en icke offentliggjord eller inte

allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på

elcertifikat, och genom handel på värdepappersmarknaden förvärvar eller avyttrar

elcertifikat, kan dömas till böter eller fängelse enligt bestämmelserna i 2-4

§§ (prop. 1999/2000:109 s. 52 ff. och 81 ff.). Dessa bestämmelser omfattar både

den som har anställning, uppdrag eller annan befattning som innebär att han

eller hon får kännedom om omständigheter som har betydelse för kursen på

elcertifikat och som på grund härav fått insiderinformation och den som får

insiderinformation som måste ha röjts av en sådan person som nyss nämnts, eller

på annat sätt kommit ut obehörigen. Även ansvar för otillbörlig kurspåverkan

enligt 9 § kan bli aktuellt i fråga om handel med elcertifikat. I denna paragraf

föreskrivs att den som, vid handel på värdepappersmarknaden, i avsikt att

otillbörligt påverka priset vid allmän omsättning av finansiella instrument,

sluter avtal eller företar annan rättshandling för skens skull eller i hemlighet

förenar avyttring av finansiella instrument med utfästelse att senare förvärva

dessa till visst lägsta pris eller med villkor som begränsar rätten till

fortsatt avyttring eller annars är avsedda att undandra instrumenten allmän

omsättning döms för otillbörlig kurspåverkan till fängelse i högst två år (a.

prop. s. 84 samt prop. 1995/96:215 s. 70 ff. och 94 ff.).

De bestämmelser om anmälningsskyldighet för vissa anställda och uppdragstagare

som finns i 12 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av

finansiella instrument kommer att bli tillämpliga också beträffande

elcertifikat. Dessa bestämmelser gäller dock enbart i fråga om sådana aktörer

som är ett värdepappersinstitut, en börs eller en auktoriserad marknadsplats.

Enligt 11 § får regeringen, om det behövs med hänsyn till tillgången på

kurspåverkande information inom en myndighet, besluta att det vid myndigheten

skall föras en förteckning över innehav av finansiella instrument avseende

ledamöterna i styrelsen samt de arbetstagare, uppdragstagare eller andra

funktionärer som myndigheten bestämmer med hänsyn till deras insynsställning.

Värdepappersbolag på elmarknaden

På energiområdet förekommer det i dag finansiella instrument i form av derivat

med t.ex. el som underliggande tillgång. När det gäller den nordiska marknaden

sker en omfattande handel med eloptioner och elterminer, dvs. s.k. elderivat, på

börsen Nord Pool i Norge. Under år 2001 omsattes på Nord Pools finansiella

marknad 157 miljarder norska kronor, varav 27,9 procent belöpte på svenska bolag

(se Nord Pools årsredovisning för år 2001). Ett stort antal svenska elbolag

deltar i handeln på Nord Pool. Emellertid är det endast ett fåtal bolag inom

elbranschen som har tillstånd att tillhandahålla sådana tjänster som anges i 1

kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, dvs. bolag som är värdepappersbolag. För

närvarande finns det, enligt Finansinspektionens förteckning per den 5 juli 2002

över tillstånd att driva värdepappersrörelse, i Sverige nio stycken

värdepappersbolag som har tillstånd att som sidoverksamhet bedriva handel avista

med el. I avsaknad av annan information kan detta ge en viss ledning när det

gäller hur många företag inom elbranschen - dvs. certifikatberättigade

producenter, kvotpliktiga och andra - som kan antas ansöka om tillstånd att

driva värdepappersrörelse för att kunna tillhandahålla tillståndspliktiga

tjänster avseende elcertifikat. I sådant fall finns det anledning att anta att

det - i vart fall i ett inledningsskede - kan komma att röra sig om något tiotal

bolag av de totalt ca 130 elleverantörer som är verksamma i elbranschen.

Härvid kan påpekas att elcertifikat - i likhet med t.ex. elderivat - inte utgör

ett sådant instrument som anges i avsnitt B i bilagan till rådets direktiv

(93/22/EEG) av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet

(investeringstjänstedirektivet); detta innebär att ett svenskt bolag som har

tillstånd från Finansinspektionen att tillhandahålla investeringstjänster inte

med stöd av detta tillstånd kan tillhandahålla dessa tjänster avseende

elcertifikat - eller elderivat - också i andra länder inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES).

4.8 Bokförings- och skattefrågor

Regeringens bedömning: Bokföringsskyldigheten och redovisningen av elcertifikat

följer av allmänna regler i bokföringslagen och årsredovisningslagarna

tillsammans med den kompletterande normgivningen.

Beskattningen av elcertifikat kan ske med tillämpning av gällande bestämmelser.

Regeringens förslag: En särskild regel införs om att elcertifikat skall anses

utgöra lager för certifikatberättigade producenter och för näringsidkare som

hanterar kvotplikten.

En regel införs som innebär en skyldighet för Svenska kraftnät att lämna

kontrolluppgift för fysiska personer och dödsbon om innehav och avyttring av

elcertifikat.

Elcertifikatutredningens bedömning och förslag: Frågorna behandlades inte av

utredningen.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians bedömning och förslag: Överensstämmer med regeringens

bedömning. Departementspromemorian innehåller inget förslag om att elcertifikat

skall anses utgöra lager för certifikatberättigade producenter och för

näringsidkare som är kvotpliktiga. Inte heller innehåller promemorian något

förslag om kontrolluppgiftsskyldighet för Svenska kraftnät.

Remissinstanserna: Bokföringsnämnden delar departementspromemorians bedömning.

Riksskatteverket (RSV) framhåller att enligt rådande praxis kan rörelsereglerna

med bokföringsmässiga grunder för elcertifikat endast tillämpas av företag som

bedriver värdepappershandel. För alla andra företag kommer kapitalvinstreglerna

att bli tillämpliga på innehav och försäljning av elcertifikat, trots att de för

många företag är näringsbetingade. Om det är önskvärt att rörelsereglerna

tillämpas för samtliga företag, krävs särskilda lagregler. RSV pekar också på

behovet av att kontrolluppgifter lämnas beträffande fysiska personers och

dödsbons innehav och avyttringar av elcertifikat.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Elcertifikaten kommer att omsättas

sedan de tilldelats de certifikatberättigade producenterna och fram till dess

att de annulleras när kvotplikten fullgörs och de kommer att ha ett ekonomiskt

värde, motsvarande marknadsvärdet. De som hanterar certifikaten kan således

omsätta dessa i pengar och certifikatens värde kommer att kunna avläsas genom

den prisinformation som Svenska kraftnät kommer att offentliggöra. Eftersom

aktörerna på marknaden i hög utsträckning kommer att bestå av näringsidkare,

leder dessa omständigheter till frågor om redovisning och bokföring av

elcertifikaten.

Bokföringsskyldighet för innehavare av elcertifikat bestäms genom allmänna

regler i bokföringslagen (1999:1078). I 2 kap. regleras kretsen av

bokföringsskyldiga. I 2-5 §§ regleras när juridiska personer är

bokföringsskyldiga och i 6 § när fysiska personer är det. När det gäller att

avgöra bokföringsskyldigheten för vissa juridiska personer har värdet av

tillgångarna betydelse och elcertifikatens marknadsvärde kommer att kunna

avläsas genom den prisinformation som Svenska kraftnät kommer att offentliggöra.

Elcertifikat som innehas på grund av privat elförbrukning i hemmet, utan samband

med näringsverksamhet, föranleder inte någon bokföringsskyldighet.

Redovisningen av elcertifikat skall följa de allmänna regler som följer av

bokföringslagen och god redovisningssed. Bokföringslagen hänvisar till

årsredovisningslagen (1995:1554), som innehåller närmare bestämmelser om hur ett

årsbokslut eller en årsredovisning skall upprättas, bl.a. finns i 4 kap.

värderingsregler. Den tillgång som elcertifikaten utgör skall värderas efter

normala bokföringsmässiga principer.

I lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och

i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag finns särskilda

bestämmelser för årsredovisning i sådana institut.

Bokföringsnämnden delar den bedömning som anförs i promemorian.

Bokföringsskyldigheten och redovisningen av elcertifikat bör således följa de

allmänna regler i bokföringslagen och årsredovisningslagarna tillsammans med den

kompletterande normgivningen. Något behov av att i dessa avseenden tillskapa

särskilda bestämmelser rörande elcertifikat finns således inte.

Skatterättsliga frågor

Elcertifikatens ekonomiska värde och omsättningen av dessa ger upphov till ett

antal skatterättsliga frågor.

Inkomstslaget näringsverksamhet

För de producenter som tilldelas elcertifikat av staten, är certifikaten att

betrakta som ett statligt stöd. Elcertifikaten kommer att ha ett ekonomiskt

värde, som producenten kan realisera genom att sälja dem. När det gäller dem som

hanterar kvotplikten - elleverantörer och elanvändare - anges i

departementspromemorian att utgiften för certifikatet är en kostnad i

näringsverksamheten. Certifikatet är en tillgång i verksamheten till dess det

annulleras när kvotplikten fullgörs, eller säljs vidare till någon annan aktör

på marknaden. I sammanhanget kan tilläggas att kvotpliktsavgiften inte torde få

dras av (9 kap. 9 § inkomstskattelagen (1999:1229(, IL).

Eftersom elcertifikaten är att betrakta som finansiella instrument kommer, som

Riksskatteverket anför i sitt remissvar, lagerreglerna att tillämpas endast för

dem som bedriver värdepappershandel. Övriga företag skulle - i avsaknad av

särskilda regler - beskattas enligt kapitalvinstreglerna. Detta kan få

konsekvenser som inte är önskvärda såvitt gäller producenter och näringsidkare

som hanterar kvotplikten. Lagerreglerna bör tillämpas även av producenter och

näringsidkare som hanterar kvotplikten. I inkomstskattelagen bör därför införas

en bestämmelse om att elcertifikaten alltid skall behandlas som lagertillgångar

för dessa skattskyldiga. En ny paragraf bör införas, 17 kap. 22 a § IL. Vidare

bör ett förtydligande göras i 17 kap. 4 §.

I promemorian anges vidare att det stöd producenten får när han eller hon tar

emot certifikatet är att anse som ett näringsbidrag enligt 29 kap. 5 § IL och

att certifikatet värderas till marknadsvärdet när producenten får stödet.

Avviker det slutliga priset från detta anskaffningsvärde uppkommer en vinst

eller förlust vid försäljningen av certifikatet. Eftersom elcertifikatet - med

den lösning som här valts - utgör en lagertillgång för producenten är det i

stället fråga om ett näringsbidrag enligt 29 kap. 7 §. Där anges att om ett

näringsbidrag används för att anskaffa lagertillgångar, skall den del av lagret

för vilken utgiften täckts av bidraget inte räknas med när tillgångarna

värderas. Därav får anses följa att om bidraget motsvarar värdet av hela

lagertillgången, eller om bidraget ges i form av en lagertillgång, skall

tillgången tas upp till noll. En intäkt i verksamheten uppkommer först när

producenten säljer certifikatet. Intäkten uppgår då till samma belopp som

försäljningspriset.

Inkomstslaget kapital

Vid avyttring av elcertifikat kan en vinst eller en förlust uppstå. Frågan om

hur en kapitalvinst eller en kapitalförlust skall behandlas skattemässigt får,

såsom anförs i promemorian, bedömas i enlighet med gällande regelsystem.

Skattemyndigheten har således att vid tillämpningen avgöra vilka bestämmelser

som kan komma i fråga och hur dessa skall tillämpas i det enskilda fallet. Rent

allmänt bör dock följande kunna sägas beträffande avyttringar. I IL finns

särskilda regler om beskattning av kapitalvinst när det gäller avyttring av

fastigheter, bostadsrätter, delägarrätter och fordringsrätter samt andelar i

svenska handelsbolag. Beträffande övrig egendom sker beskattningen enligt 52

kap. IL, som är tillämplig på avyttringar av andra tillgångar än de särskilt

nämnda. Elcertifikat kan inkomstskatterättsligt varken anses vara delägarrätter

eller fordringsrätter. Beskattningen av kapitalvinst torde därför ske i enlighet

med bestämmelserna om avyttring av andra tillgångar i 52 kap. IL. För sådana

tillgångar gäller bl.a. att genomsnittsmetoden skall tillämpas när det inte är

fråga om personliga tillgångar. Vidare gäller i fråga om kapitalförluster att 70

procent skall dras av i inkomstslaget kapital och att förlusten skall dras av i

sin helhet i inkomstslaget näringsverksamhet.

Förmögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt

Vid förmögenhetsbeskattningen bör elcertifikat tas upp som tillgång.

Certifikatet tas upp till det vid beskattningsårets utgång senast

offentliggjorda värdet. Vid arvs- och gåvobeskattningen bör elcertifikat tas upp

till det pris som kan påräknas vid en försäljning under normala förhållanden.

Det innebär att elcertifikaten bör tas upp till det marknadsvärde som Svenska

kraftnät kommer att offentliggöra.

Mervärdesskatt

När det gäller de mervärdesskatterättsliga konsekvenserna av förslaget

konstateras i departementspromemorian att gällande regler om mervärdesskatt

bygger på harmoniserade och tvingande regler inom EG. Någon särskild

beskattningsordning för transaktioner med elcertifikat kan inte tillskapas

ensidigt av Sverige. Som framgår av Elcertifikatutredningens betänkande har även

andra länder inom EG redan infört eller planerat att införa elcertifikatsystem,

som mer eller mindre liknar det system som nu föreslås. De

beskattningskonsekvenser som kan uppkomma i Sverige kommer därför att bli

aktuella även i dessa länder. Några olika system för främjande av produktionen

av förnybar el i andra länder i EG, finns beskrivna i avsnitt 4.19.

Beskattning enligt mervärdesskattelagen (1994:200), (ML), skall ske om en vara

eller en tjänst omsätts, dvs. överlåts eller på annat sätt tillhandahålls mot

ersättning. Med vara förstås enligt 1 kap. 6 § ML materiella ting, men även

värme, kyla och elektrisk kraft. Med tjänst förstås allt annat som kan

tillhandahållas i en yrkesmässig verksamhet. Omsättningen är skattepliktig om

det inte finns ett särskilt föreskrivet undantag från skatteplikt. När det

gäller omsättning av el finns det enligt gemenskapslagstiftningen inte någon

möjlighet för medlemsländerna att föreskriva något undantag från beskattning.

Detta innebär således att i de fall länderna har en ordning som innebär att

ersättningen för elcertifikaten kan anses utgöra ersättningen, eller del av

ersättningen, för en viss mängd el, så sker beskattningen efter samma principer

som vid annan försäljning av el.

Om ersättningen för elcertifikaten inte är att anse som en ersättning för el,

skulle en omsättning av ett certifikat istället anses kunna utgöra en omsättning

av ett värdepapper, som omfattas av ett undantag från skatteplikt enligt 3 kap.

9 § ML. Detta innebär att den som säljer certifikatet inte skall debitera

köparen någon mervärdesskatt på priset för certifikatet och följaktligen inte

heller betala någon utgående skatt till staten. Det innebär emellertid också att

säljaren inte får någon avdragsrätt för ingående skatt på kostnaden för de

varor och tjänster som är nödvändiga för att denne skall kunna utföra

försäljningen.

Slutligen kan vissa delar av hanteringen av certifikaten anses utgöra omsättning

som vare sig är att betrakta som omsättning av el eller värdepappershandel. Ett

exempel på detta skulle kunna vara den tjänst som den kvotpliktige leverantören

tillhandahåller de slutkunder som valt att inte registrera sig för att själva

hantera kvotplikten. Det som slutkunden betalar för är en tjänst som bl.a.

består i att slutkunden slipper hantera kvotplikten.

Riksskatteverket delar den uppfattning som anförs i promemorian, nämligen att

särskilda lagregler för att bestämma hur mervärdesskatten ska hanteras i samband

med omsättningen av elcertifikat inte bör införas, utan de allmänna principer

som framgår av EG-rätten på området bör tillämpas.

Sammantaget kan, som ovan framgått, hanteringen med elcertifikat komma att få

mervärdesskatterättsliga konsekvenser som måste bedömas utifrån de

förutsättningar som gäller för en viss transaktion. Det ankommer i första hand

på de tillämpande myndigheterna att göra dessa bedömningar. Det är således i

detta sammanhang inte möjligt att göra annat än vissa allmänna antaganden

rörande denna fråga.

Kontrolluppgiftsskyldighet

Riksskatteverket har i sitt remissvar anfört att en stor del av

skattemyndighetens kontroller av fysiska personer består i att stämma av inkomna

kontrolluppgifter mot uppgifterna i lämnade deklarationer och att denna

konstruktion är nödvändig för en rationell deklarationsgranskning.

Riksskatteverket föreslår därför att avyttringar av elcertifikat, liksom innehav

av dessa, skall omfattas av kontrolluppgiftsskyldighet genom tillägg i lagen

(2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

Såsom ovan nämnts omfattar kontrolluppgiftsskyldigheten fysiska personer.

Aktörerna på marknaden för elcertifikat kommer i huvudsak att bestå av företag.

De privatpersoner som, utan att samtidigt vara näringsidkare, kommer att hantera

elcertifikat är sådana som frivilligt registrerar sig för att själva hantera

kvotplikten, eller sådana som av andra skäl önskar förvärva elcertifikat. Såsom

framgår av avsnitt 4.12.2 rörande registreringen av kvotpliktiga ges elanvändare

möjlighet att frivilligt hantera kvotplikten, men incitamentet att ta på sig

detta ansvar torde vara begränsat. Den certifikatkostnad som belöper på en

normalförbrukande lägenhetskund eller en villakund kan uppskattas till några

tiotal respektive hundratal kronor per år. En sådan förbrukning motsvarar ett,

eller ett par, elcertifikat per år. I vilken utsträckning andra fysiska personer

kommer att handla med elcertifikat är naturligtvis omöjligt att avgöra på

förhand. Det kan dock konstateras att den delen av marknaden för elcertifikat

kommer att vara mycket begränsad om man jämför med värdepappersmarknaden i

övrigt, vilket särskilt beror på att stora mängder elcertifikat kommer att köpas

upp av de företag som skall hantera kvotplikten. Det kan dock inte uteslutas

att fysiska personer i viss omfattning kommer att handla med elcertifikat.

Taxeringen av fysiska personer och dödsbon med tjänste- och kapitalinkomster

bygger i dag huvudsakligen på uppgifter från kontrolluppgifter. Det är av stort

värde för skattekontrollen att så många uppgifter som möjligt med betydelse för

beskattningen av fysiska personer lämnas genom kontrolluppgifter och därmed

också kan förtryckas i självdeklarationen. Regeringen delar därför

Riksskatteverkets uppfattning att kontrolluppgift bör lämnas om innehav av

elcertifikat och om avyttring av certifikat. Svenska kraftnät har tillgång till

uppgifterna i sitt elcertifikatsregister och det är därför lämpligt att verket

lämnar kontrolluppgifter om fysiska personers och dödsbons innehav och avyttring

av elcertifikaten.

4.9 Elcertifikatens giltighetstid

Regeringens förslag: Elcertifikatens giltighetstid skall inte vara begränsad.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten anser att det finns skäl att överväga om

giltighetstiden för certifikaten skall begränsas. Naturskyddsföreningen framför

att det inte är rimligt att certifikaten får gälla hur länge som helst, om

systemet skall ha någon effekt.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatutredningen har övervägt om

elcertifikaten skall ha en begränsad eller obegränsad giltighetstid. Utredningen

har därvid konstaterat att giltighetstiden har betydelse för marknadens

funktioner. Att låta elcertifikaten gälla år efter år möjliggör ett sparande och

en möjlighet att köpa certifikat för att uppfylla kvotplikten, oavsett när de

tilldelats de certifikatberättigade producenterna. Detta gör efterfrågan på

certifikat mer elastisk och underlättar marknadsfunktionerna. Certifikatens

giltighetstid har också betydelse för prisbildningen och likviditeten i

marknaden. Om alla certifikat som omsätts på marknaden är lika mycket värda,

blir likviditeten bättre än om det finns certifikat som har olika inbördes

värde, vilket blir fallet om de har olika giltighetstid. Marknaden blir i det

senare fallet fragmenterad och likviditeten blir sämre.

Å andra sidan finns det skäl som talar för att certifikatens giltighetstid skall

vara begränsad. Ett skäl är att man på en begränsad marknad kan minska risken

för olika störningar av marknadsmekanismerna, exempelvis genom att certifikaten

undanhålls från marknaden under en lägre tid, på grund av stora uppköp. Ett

annat är att en kort giltighetstid troligen leder till att certifikaten snabbt

kommer ut på marknaden och blir tillgängliga för köparna.

Vid en samlad bedömning anser regeringen, i likhet med utredningen, att

nackdelarna, såsom risken för störningar av marknadsfunktionerna, är mindre än

de fördelar som en obegränsad giltighetstid har. Fördelarna är i detta fall att

största möjliga likviditet på marknaden uppnås och att de svängningar i utbudet

som torrår och våtår kan föra med sig motverkas. Certifikaten bör således ha en

obegränsad giltighetstid och gälla så länge de inte annullerats när kvotplikten

fullgörs.

4.10 Ett elcertifikatsregister upprättas

4.10.1 Allmänna utgångspunkter

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall kontoföra elcertifikat i ett

register, ett s.k. elcertifikatsregister. Kontoföringen skall ske med hjälp av

automatiserad behandling. Elcertifikaten skall därför inte kontoföras enligt

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen föreslår att kontoföringen av

elcertifikat skall ske med tillämpning av ett urval bestämmelser i lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät anser att det är oklart hur lagen om

kontoföring av finansiella instrument skall tillämpas vid kontoföring av

elcertifikat.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 4.7 lämnas en beskrivning av

elcertifikatens rättsliga natur. Oavsett vem som innehar ett elcertifikat är

elcertifikatens grundläggande egenskap, att de är bärare av en rättighet mot

staten. Frågan inställer sig då i vilken form denna rättighet skall gestaltas.

Begreppet "certifikat" leder tanken till en skriftlig handling. En konstruktion

som innebär att certifikaten skall vara skriftliga handlingar skulle dock

medföra att överlåtelser, pantsättningar och annulleringen av elcertifikaten

förutsatte ett fysiskt överlämnande av handlingen. En sådan hantering kan

accepteras på en mycket begränsad marknad. Aktörerna på marknaden för

elcertifikat kommer inledningsvis att bestå av de certifikatberättigade

producenterna, elleverantörerna och övriga aktörer som, enligt lagförslaget,

skall hantera kvotplikten. Antalet aktörer kommer med stor sannolikhet att öka

när även de som frivilligt vill hantera kvotplikten ges möjlighet till detta och

därtill kommer ett ovisst antal, som av annan anledning kommer att inneha och

omsätta elcertifikat. Dessutom kommer antalet elcertifikat på marknaden att

stadigt öka i takt med kvotens utveckling över tiden. Ett system som innebär en

pappersbaserad hantering av elcertifikat torde därför snart bli omöjligt att

hantera. Marknaden för elcertifikat kommer i vissa avseenden att uppvisa stora

likheter med värdepappersmarknaden. Som redovisats i avsnitt 4.7 anser

regeringen att elcertifikaten bör bedömas som finansiella instrument. Genom

aktiekontolagen (1989:827), vilken ersatts av lagen (1998:1479) om kontoföring

av finansiella instrument (kontoföringslagen), infördes ett dokumentlöst system

för aktier i s.k. avstämningsbolag och de rättsverkningar som var förenade med

aktiebreven kom i stället att knytas till registrering på ett konto hos en

central värdepappersförvarare. Mot den angivna bakgrunden är det således

lämpligt att elcertifikaten skall vara elektroniska dokument, som med hjälp av

automatiserad behandling skall kontoföras i ett register, ett s.k.

elcertifikatsregister. En sådan lösning motsvarar också i huvudsak

Elcertifikatutredningens förslag.

Trots att marknaden för elcertifikat i vissa avseenden kommer att uppvisa stora

likheter med värdepappersmarknaden i övrigt, kännetecknas den dock av vissa

särdrag. Marknaden kommer att tillföras elcertifikat genom att de

certifikatberättigade producenterna tilldelas sådana av staten. En stor del av

marknadens aktörer kommer att utgöras av dem som hanterar kvotplikten och som

agerar på marknaden på grund av de skyldigheter som följer av den föreslagna

lagen. Det kan inte förutsättas att de olika privata institutioner som redan är

etablerade på värdepappersmarknaden även kommer att agera på marknaden för

elcertifikat och därmed kan ett antal funktioner som dessa fullgör inte

förväntas omfatta även elcertifikaten. Hanteringen av elcertifikaten och övriga,

grundläggande förutsättningar för att en marknad skall uppstå måste således

tillskapas. Elcertifikatsregistret, och den kontoföring som kommer att ske i

detta, är en sådan förutsättning. Det är möjligt att marknaden för elcertifikat

på sikt utvecklas så att privata institutioner visar sitt intresse för att

etablera en motsvarighet till elcertifikatsregistret. I elcertifikatssystemets

inledande år är det dock lämpligt att Svenska kraftnät ensamt har ansvar för

kontoföringen av elcertifikat. Elcertifikaten skall således inte kontoföras med

tillämpning av kontoföringslagens bestämmelser.

En annan fråga är om ett urval bestämmelser i kontoföringslagen, genom

hänvisningar till kontoföringslagen i lagen om elcertifikat, bör tillämpas vid

kontoföringen. Svenska kraftnät kan visserligen, i sin kontoförande funktion, i

viss mån liknas vid en sådan central värdepappersförvarare som avses i

kontoföringslagen. Med en sådan avses enligt 1 kap. 3 § kontoföringslagen ett

företag som har auktorisation att kontoföra finansiella instrument i

avstämningsregister. Sådana centrala värdepappersförvarare kan i sin tur, enligt

definitionen i 1 kap. 3 § kontoföringslagen, ge s.k. kontoförande institut rätt

att vidta registreringsåtgärder i avstämningsregistren, vilket är mycket

vanligt. Man kan konstatera att Svenska kraftnät dock skiljer sig från en

central värdepappersförvarare i väsentliga avseenden, eftersom Svenska kraftnät

ensamt kommer att ansvara för kontoföringen och kommer göra detta i egenskap av

myndighet. Någon motsvarighet till kontoförande institut förutsätts inte finnas

på elcertifikatmarknaden och något behov av sådana har inte heller visat sig

föreligga. Det kan vidare konstateras att marknaden för finansiella instrument

är mycket omfattande och komplex, den inbegriper värdepapper av olika sorter

vilka är bärare av olika rättigheter och skyldigheter, omsättningen

representerar ansenliga värden och marknaden omfattar ett stort antal aktörer

och institutioner av olika slag, som har olika funktioner att fylla. Detta

kräver att läsaren har omfattande kunskaper om förhållandena på den marknaden,

och kan göra bedömningar i vad mån förhållandena på den marknaden kan likställas

med, eller skiljer sig från, vad som gäller på den mer begränsade

elcertifikatmarknaden. Den lösning som Elcertifikatutredningen föreslår kan

därför inte förordas. Att anpassa ett urval bestämmelser i kontoföringslagen

till förhållandena på den mer begränsade elcertifikatmarknaden är, med hänsyn

till de anförda skillnaderna, svårt att göra. Den förslagna lagen om

elcertifikat måste således i huvudsak innehålla egna bestämmelser om

kontoföring, som är anpassade till förhållandena på marknaden för elcertifikat.

4.10.2

Certifikatkonton

Regeringens förslag: Elcertifikatsregistret skall bestå av konton, s.k.

certifikatkonton, som skall läggas upp för certifikatberättigade producenter och

dem som registrerats som kvotpliktiga.

Andra får ansöka hos Svenska kraftnät om ett certifikatkonto. En sådan ansökan

skall vara skriftlig och innehålla uppgifter om sökandens namn,

identifieringsnummer, telefonnummer och postadress. Om en ansökan inte uppfyller

de angivna kraven, får Svenska kraftnät förelägga sökanden att komplettera sin

ansökan.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Dock föreslog utredningen att 4 kap. 1 § lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument skall tillämpas på kontoföringen av

elcertifikat.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät anser att det skall införas en bestämmelse

om att certifikatberättigade producenter och andra som förvärvar elcertifikat

skall få ett certifikatkonto först efter det att avtal har tecknats med Svenska

kraftnät.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikaten kommer att tilldelas de

certifikatberättigade producenterna med äganderätt. Den följande omsättningen av

certifikaten kommer att ske enligt de normala, köprättsliga principer som

innebär att äganderätten övergår till en förvärvare av certifikat. Eftersom

elcertifikaten är elektroniska dokument får dock besittningsövergången i dessa

fall ersättas av ett registreringsförfarande. Systemet måste tillgodose

certifikatkontohavarens krav på en hög säkerhetsnivå, men bör samtidigt

möjliggöra att innehavaren på ett förhållandevis enkelt sätt kan förfoga över

sina certifikat och ha en överblick över sitt innehav. En ordning liknade den

som tillämpas beträffande andra värdepapper är därför lämplig.

Elcertifikatsregistret bör därför bestå av ett antal konton, s.k.

certifikatkonton.

Frågan är då på vilka grunder sådana konton skall öppnas. Svenska kraftnät har

föreslagit att såväl certifikatberättigade producenter, de som hanterar

kvotplikten, som andra som förvärvar elcertifikat, skall få ett certifikatkonto

först efter att de tecknat avtal med Svenska kraftnät. För certifikatberättigade

producenter innebär tilldelningen av elcertifikat en rättighet gentemot staten,

men innehavet av ett certifikatkonto kommer att vara en förutsättning för att

denna tilldelning skall kunna äga rum. För dem som hanterar kvotplikten är

innehavet av ett certifikatkonto en förutsättning för förvärv av elcertifikat

och för att fullgöra kvotplikten. Innehavet av ett certifikatkonto är också en

förutsättning för andra, som av andra skäl kommer att förvärva elcertifikat.

Innehavet av ett certifikatkonto hos Svenska kraftnät blir således ett krav, som

inte kan omfattas av någon egentlig avtalsfrihet mellan parterna. Den ordning

som föreslagits i departementspromemorian, nämligen att Svenska kraftnät skall

lägga upp certifikatkonton för certifikatberättigade producenter och

kvotpliktiga, bör därför gälla. Det innebär att dessa kategorier inte behöver

ansöka om ett konto. Regeringen avser att i en förordning föreskriva att

Energimyndigheten skall skicka kopior av sina beslut om godkännande av

anläggning och registrering av kvotpliktiga till Svenska kraftnät. Svenska

kraftnät kommer därigenom att ha tillgång till ett antal nödvändiga upplysningar

rörande den blivande kontohavaren och kommer med ledning av dessa att kunna

öppna ett certifikatkonto.

När det gäller andra som avser att förvärva elcertifikat, är visserligen ett

certifikatkonto ett krav för innehavet av certifikat. Förvärven av elcertifikat

bygger dock i dessa fall helt och hållet på frivillighet och Svenska kraftnäts

förutsättningar att på ett säkert sätt föra registret måste tillgodoses. Det är

således lämpligt att dessa får ansöka hos Svenska kraftnät om ett

certifikatkonto. De uppgifter som skall lämnas om sökandens namn,

identifieringsnummer, telefonnummer och postadress är nödvändiga för en

identifiering av sökanden och fortsatt kommunikation med denne. I

lagrådsremissens förslag ingick en bestämmelse om att ett ombud för sökanden

skall inge en fullmakt i original och - om sökanden är en juridisk person -

behörighetshandlingar skall ges in samtidigt med ansökan. Lagrådet har i sitt

yttrande påpekat att det nämnda kravet på fullmakt är onödigt strängt.

Förvaltningslagen (1986:223) innehåller inte några regler om ombuds fullmakt och

behörighet och det är överlämnat till myndigheten att avgöra om fullmakt skall

krävas eller inte, varvid det förutsatts att myndigheterna vid behov analogt

tillämpar reglerna i bl.a. 49 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Vidare har

Lagrådet påpekat att förvaltningslagen inte heller innehåller några bestämmelser

om att en juridisk person skall styrka sin behörighet. Mot den angivna

bakgrunden har Lagrådet - såvitt gäller regleringen av elcertifikat - inte sett

någon anledning att i de nu nämnda hänseendena avvika från förvaltningslagens

principer. Med beaktande av Lagrådets synpunkter anser regeringen att kraven på

fullmakt och behörighetshandlingar för juridiska personer inte skall tas in i

den föreslagna lagens bestämmelser om vilka krav som skall ställas på en ansökan

om certifikatkonto.

För att de föreslagna kraven på en ansökan skall uppfyllas bör Svenska kraftnät

ges en möjlighet att förelägga sökanden att komplettera sin ansökan. I

lagrådsremissens förslag till lag om elcertifikat finns en bestämmelse om att en

sådan komplettering skall ha kommit in till myndigheten inom två veckor från

det att sökanden fått del av föreläggandet. Lagrådet har i sitt yttrande påpekat

att den nämnda regleringen framstår som onödigt rigid och att det bör kunna

anförtros åt Svenska kraftnät att bestämma hur lång tid en sökande skall få för

en komplettering och att vid behov förlänga en utsatt tid. Lagrådet har därför

förordat att den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen skall utgå. Med

beaktande av Lagrådets synpunkter anser regeringen att den nämnda regleringen

inte bör tas in i den föreslagna lagen.

Syftet med elcertifikatsregistret är att äganderätt till elcertifikat och

inskränkningar i förfoganderätten till dessa skall registreras på

certifikatkonton. Såsom framgår av avsnitt 4.10.4 och 4.10.7 bygger registret på

ansökningar om registrering och underrättelser om sådana förhållanden som skall

framgå av registret. Sådana ansökningar skall göras av överlåtare eller

förvärvare respektive pantsättare eller panthavare av elcertifikat och medför

bestämmelser som möjliggör en behörighetskontroll för Svenska kraftnät. En

motsvarighet till förvaltarregistrering, som avses i 3 kap. lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument, skall därför inte kunna ske.

En annan fråga är i vad mån de administrativa rutiner som kontoföringen medför

kan regleras genom avtal mellan parterna. Svenska kraftnät har här pekat på

säkerhetsaspekter och kravet på ett tillförlitligt system. Det är ett antal

frågor som här aktualiseras och som huvudsakligen har samband med det

förhållandet att en ansökan om registrering i elcertifikatsregistret får

signeras och överföras elektroniskt. Säkerhetsrelaterade frågor rörande de

administrativa rutiner en kontohavare skall iaktta, liksom de tekniska

förutsättningarna för att använda sig av elektronisk signatur och överföring av

dokument bör - såsom Svenska kraftnät påpekat - vara reglerade mellan parterna.

Detta gäller även frågan om vilken form av konto som bäst tillgodoser

kontohavarens behov. Exempelvis kan en aktör, som innehar ett stort antal

certifikat och som representerar en hög omsättning, behöva ett mer avancerat

konto, medan det för en annan kan räcka med ett konto som möjliggör ett fåtal

transaktioner per år. Om man valde att låta dessa frågor hanteras i form av

avtal mellan parterna tillgodoses visserligen behovet av att kontohavaren

bevisligen informerats om de krav som ställs ifråga om säkerhetsrutiner. Ett

avtal bör dock, för att vara verkningsfullt, innehålla sanktioner i fall av

avtalsbrott. När Svenska kraftnät för elcertifikatsregistret innefattar denna

verksamhet myndighetsutövning. Om sådana sanktioner skall tillämpas mot en

enskild, kan det uppstå oklarhet om huruvida Svenska kraftnät handlar i egenskap

av myndighet eller såsom avtalspart. En avtalskonstruktion kan även av andra

skäl leda till tvister om avtalets tolkning och tillämpning. Såsom exemplet ovan

beskriver kan visserligen olika kontoformer komma ifråga, men de

säkerhetsaspekter som Svenska kraftnät hänvisat till bör gälla alla kontohavare

och systemet som sådant bör bl.a. därför utformas så likformigt som möjligt.

Även med en avtalskonstruktion torde därför avtalsfriheten mellan parterna, i

praktiken, bli mycket begränsad. Sammantaget är en avtalskonstruktion inte

lämplig i detta fall. Såsom framgår av regeringens förslag i avsnitt 4.10.8 får

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Svenska kraftnät meddela

föreskrifter om rätt att elektroniskt signera och överföra en ansökan om

registrering till myndigheten. De säkerhetskrav som därvid bör ställas och andra

administrativa rutiner kan därför närmare anges i sådana föreskrifter.

4.10.3 Registrering av tilldelade elcertifikat

Regeringens förslag: Elcertifikaten skall tilldelas de certifikatberättigade

producenterna genom att certifikaten registreras på producentens

certifikatkonto. Registreringen skall ske utan oskäligt dröjsmål sedan rapport

om den certifikatberättigande elproduktionen kommit Svenska kraftnät till handa

från anläggningens innehavare eller annan som rapporterar för dennes räkning.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Utredningen har föreslagit att tilldelningen av elcertifikat skall ske

inom fem arbetsdagar från den dag då rapport om den certifikatberättigade

elproduktionen kom Svenska kraftnät tillhanda.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät föreslår att någon exakt tidsfrist inte

skall anges för tilldelningen av elcertifikat, utan att denna skall ske utan

oskäligt dröjsmål från den dag då rapport om den certifikatberättigande

elproduktionen kommit Svenska kraftnät tillhanda.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Tilldelningen av elcertifikat är tänkt att ske

fortlöpande för varje MWh el som producerats och rapporterats till Svenska

kraftnät och någon nämnvärd eftersläpning bör inte ske när det gäller

registreringen av elcertifikaten på producentens konto. Svenska kraftnät har

påpekat att tidpunkten för tilldelning av elcertifikat skall ställas i relation

till balansavräkningsprocessen och att tilldelningen kan ske först när

mätvärdesrapporteringen för balansavräkningen har godkänts av Svenska kraftnät.

Regeringen delar Svenska kraftnäts uppfattning att det inte är lämpligt att

sätta en exakt tidpunkt då registreringen skall ske på producentens

certifikatkonto. Svenska kraftnäts förslag, att registreringen skall ske utan

oskäligt dröjsmål från den dag då rapport om certifikatberättigad elproduktion

kommit Svenska kraftnät tillhanda, bör därför tillämpas.

4.10.4 Ansökan om registrering i elcertifikatsregistret

Regeringens förslag: Efter ansökan eller underrättelse skall Svenska kraftnät

genast på ett certifikatkonto registrera de uppgifter som anges i en ansökan

eller underrättelse och ange tidpunkten för registreringen. Om samtliga villkor

inte är uppfyllda skall en preliminär registrering av uppgifterna ske. När

samtliga villkor är uppfyllda skall slutlig registrering ske.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder i elcertifikatsregistret skall ske med tillämpning av

bl.a. 4 kap. 17 och 20 §§ samt 5 kap. lagen (1998:1479) om kontoföring av

finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Utredningens förslag, att kontoföringen i

elcertifikatsregistret skall ske med tillämpning av ett antal bestämmelser i

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, har behandlats i

avsnitt 4.10.1. Omsatta till den verksamhet som Svenska kraftnät kommer att

bedriva är sådana bestämmelser närmast att betrakta som bestämmelser om

handläggning av registreringsärenden. På certifikatkonton i

elcertifikatsregistret skall äganderätt till elcertifikat registreras. Vidare

skall inskränkningar i kontohavarens förfoganderätt till certifikaten

registreras, såsom pantsättning av ett elcertifikat, konkurs, kvarstad,

betalningssäkring och utmätning. En lämplig ordning är att marknadens aktörer,

eller andra, skall informera Svenska kraftnät om sådana förhållanden. Enligt

lagrådsremissens förslag skall Svenska kraftnät få sådan information efter

anmälan från överlåtare, förvärvare, pantsättare eller panthavare. Lagrådet har

emellertid påpekat att begreppet anmälan fått en alltför vidsträckt användning i

lagrådsremissens förslag och att det bör vara systematiskt riktigare att i

stället för anmälan använda termen ansökan eller motsvarande i ärenden där en

myndighetsåtgärd begärs och där materiell prövning av något slag kan komma i

fråga. I enlighet härmed borde enligt Lagrådets mening sådana

registreringsärenden som enligt det föreslagna regelsystemet kan utmynna i

avslagsbeslut inledas genom ett ansökningsförfarande. Mot den angivna bakgrunden

och med hänsyn till de avslagsbeslut som kan komma i fråga enligt förslaget i

avsnitt 4.10.10 delar regeringen Lagrådets uppfattning, att ansökan om

registrering är ett begrepp som är systematiskt riktigare och att detta bör

användas i de föreslagna bestämmelserna.

Med hänsyn till att omsättningen av elcertifikat kan komma att vara hög och till

de rättsverkningar som en registrering kommer att ha enligt avsnitt 4.10.13, är

det viktigt att Svenska kraftnät genast registrerar de uppgifter som anges i en

ansökan eller en underrättelse till myndigheten och anger tidpunkten för

registreringen. En sådan registrering kan i vissa fall vara av preliminär

karaktär. Kompletteringar till ansökan kan behöva göras, exempelvis i form av

uppgifter från sökanden, eller yttranden från uppgiven överlåtare, pantsättare,

eller panthavare. Först när samtliga villkor är uppfyllda skall således en

slutlig registrering kunna ske på certifikatkontot.

Bör ett formkrav införas beträffande överlåtelser av elcertifikat?

Köp av elcertifikat kommer att bli den dominerande överlåtelseformen och ett

stort antal transaktioner kommer att göras, främst mellan certifikatberättigade

producenter och dem som hanterar kvotplikten, men även andra transaktioner kan

förekomma och elcertifikaten kan i vissa fall representera inte obetydliga

värden. Frågan inställer sig om det finns behov av att tillskapa ett formkrav,

för att ett giltigt köpeavtal skall komma till stånd, eller om

registreringsförfarandet bör föranleda ett sådant.

På elmarknaden finns inget formkrav när det gäller köp av el. Elhandeln liknar i

vissa avseenden handeln med värdepapper, dels genom den elhandel som bedrivs

genom Nord Pool, dels genom de avtal som dagligen träffas om elleveranser, med

snabba avslut mellan köpare och säljare. Något formkrav föreligger inte i fråga

om överlåtelser av finansiella instrument. Den relativt stora omsättningen av

elcertifikat som kan förväntas befrämjas inte av ett krav om att skriftliga

köpeavtal skall upprättas. För att ett obligationsrättsligt giltigt köp mellan

överlåtaren och förvärvaren skall komma till stånd, bör det därför inte

uppställas något formkrav enligt den föreslagna lagen om elcertifikat. Statens

behov av kontroll beträffande omsättningen av elcertifikat bör begränsas till

kontoföringen och att den sker på ett korrekt sätt.

Elcertifikatmarknaden kommer i hög utsträckning bestå av kommersiella aktörer.

Gåvor av elcertifikat torde därför inte bli vanliga. Genom den frivilliga

registreringen av kvotpliktiga kommer med all sannolikhet ett antal fysiska

personer att inneha elcertifikat och gåvor av elcertifikat kan därför

aktualiseras. Att i lagen om elcertifikat införa ett formkrav beträffande gåva

är dock inte motiverat. Liksom beträffande annan lös egendom förutsätter en

gåva, för att vara fullbordad, att egendomen kommit i gåvotagarens besittning.

Detta skall ske genom en ansökan om registrering i elcertifikatsregistret,

varigenom elcertifikaten överförs från givarens till gåvotagarens

certifikatkonto. En giltig utfästelse om gåva förutsätter, enligt 1 § lagen

(1936:83) angående vissa utfästelser om gåva, att utfästelsen görs i skuldebrev

eller annan urkund och att denna handling överlämnats till gåvotagaren. Har

genom ett skuldebrev eller på annat sätt en gåva utfästs i en rättighet som

registreras enligt kontoföringslagens bestämmelser, fullbordas gåvan genom att

rättigheten registreras för gåvotagaren enligt bestämmelsen i 2 § lagen angående

om vissa utfästelser om gåva. En möjlighet att förfara på samma sätt när det

gäller elcertifikat torde ha en försumbar praktisk betydelse, varför en

lagändring i den lagen för närvarande inte kan anses motiverad.

När det gäller de registreringar som skall göras på certifikatkonton är

säkerhetsaspekten viktig. Systemet får dock inte göras alltför komplicerat och

tungrott, vare sig för marknadens aktörer eller för Svenska kraftnät. En lämplig

avvägning bör således göras. En hög säkerhetsnivå kan uppnås genom utformningen

av de bestämmelser som reglerar kontoföringen i elcertifikatsregistret. Mot

bakgrund av hur dessa bestämmelser utformas, kan ett formkrav beträffande

överlåtelser av elcertifikat komma att få en begränsad effekt. Väger man denna

mot de nackdelar i fråga om administration ett sådant krav medför, är det inte

heller av detta skäl motiverat att ett formkrav införs. När det enligt

lagstiftning på andra områden finns formkrav, exempelvis när det gäller

bouppteckningar, testamenten, bodelnings- och arvskifteshandlingar, kan dessa

däremot få betydelse som behörighetshandlingar, när fråga uppkommer om vem som

är behörig att förfoga över certifikaten på ett certifikatkonto.

4.10.5 Registrering av överlåtelser

Regeringens förslag: När ett elcertifikat har överlåtits skall detta registreras

i elcertifikatsregistret efter ansökan från överlåtaren och de överlåtna

certifikaten registreras på förvärvarens certifikatkonto. Har förvärvaren gjort

en sådan ansökan, skall en preliminär registrering av överlåtelsen göras på

överlåtarens konto och Svenska kraftnät skall därefter förelägga överlåtaren att

yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fick del av

föreläggandet. Om överlåtaren inom den angivna tiden inte invänder mot ansökan,

skall de överlåtna certifikaten registreras på förvärvarens konto.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder skall ske med tillämpning av 4 kap. 17 § och 5 kap. lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: SERO/SRF föreslår att köparen, inte säljaren, skall anmäla en

överlåtelse av certifikat till registret och verifiera datum och belopp för

erlagd köpeskilling.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Dock föreslogs att ett yttrande skall ha inkommit inom en vecka från

föreläggandet.

Remissinstanserna: Energimyndigheten och Hovrätten för övre Norrland anser att

tiden för yttrande är för kort. Svensk Energi anser att endast överlåtaren skall

kunna anmäla en överlåtelse.

Skälen för regeringens förslag: Enligt de föreslagna bestämmelserna skall

Svenska kraftnät i elcertifikatsregistret bl.a. kontoföra äganderätt till

elcertifikat. Överlåtelser av elcertifikat måste således registreras i

elcertifikatsregistret. Det avtal som har träffats mellan överlåtaren och

förvärvaren kan - parterna emellan - vara styrande för vem som skall göra

ansökan och när en sådan skall ske. Med hänsyn till de behörighetsfrågor som

sammanhänger med förfoganden beträffande kontot är det enklaste förfarandet för

såväl parterna, som Svenska Kraftnät, att överlåtaren ansöker om att de

överlåtna certifikaten skall registreras på förvärvarens konto. Överlåtaren av

ett elcertifikat skall således ansöka om att de överlåtna certifikaten skall

registreras på förvärvarens konto.

För att stärka en förvärvares ställning i de fall överlåtaren underlåtit att

göra en sådan ansökan bör dock en bestämmelse införas, som innebär att även

förvärvaren kan ansöka om att överlåtelsen registreras. En sådan ordning

förutsätter dock att överlåtaren bekräftar att förvärvarens uppgifter är

korrekta. När en förvärvare gjort en ansökan, skall Svenska kraftnät omedelbart

göra en preliminär registrering av överlåtelsen på överlåtarens konto. Denna

registrering är, såsom tidigare angivits, preliminär i avvaktan på den slutliga

registreringen. Svenska kraftnät skall därefter förelägga den angivna

överlåtaren att yttra sig över ansökan. Den tid som överlåtaren får på sig att

yttra sig över ansökan bör sättas kort, så att omsättningen av elcertifikat inte

störs och elcertifikatsregistret inte i onödan belastas med oklara förhållanden

rörande vem som slutligen skall anses ha rätt att förfoga över certifikaten på

ett konto. Ett par remissinstanser har dock, med hänvisning till

rättssäkerhetsaspekten, påtalat att en vecka för ett sådant yttrande, som

föreslagit i departementspromemorian, är för kort. Regeringen har inga

invändningar mot att tiden för yttrande kan vara något längre. Två veckor för

att inkomma med ett yttrande från tidpunkten då överlåtaren fått del av ansökan

är därför en lämplig tid. Om överlåtaren inte har någon invändning mot ansökan,

skall Svenska kraftnät registrera elcertifikaten på förvärvarens konto. Om

överlåtaren däremot gör en invändning, skall enligt förslaget i avsnitt 4.10.10

ansökan avslås.

4.10.6

Registrering av pantsättning

Regeringens förslag: Om panträtt har upplåtits i ett elcertifikat skall efter

ansökan från pantsättaren pantsättningen registreras på dennes certifikatkonto.

Har panthavaren ansökt om en sådan registrering, skall en preliminär

registrering av pantsättningen göras på pantsättarens certifikatkonto. Svenska

kraftnät skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökan inom

två veckor från det att han fick del av föreläggandet. Om pantsättaren inom den

angivna tiden inte invänder mot ansökan, skall pantsättningen slutligt

registreras på pantsättarens konto.

När en pantsättning av ett elcertifikat har upphört, skall efter ansökan från

panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från pantsättarens konto.

Har pantsättaren gjort en sådan ansökan, skall en preliminär registrering om

panträttens upphörande göras på pantsättarens konto. Svenska kraftnät skall

därefter förelägga panthavaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från

det att han fick del av föreläggandet. Om panthavaren inom den angivna tiden

inte invänder mot ansökan, skall registreringen om pantsättningen tas bort.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder skall ske med tillämpning av 4 kap. 17 § och 5 kap. lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berör frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Dock föreslogs att yttrandet skall ha inkommit inom en vecka från

föreläggandet.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Genom en hänvisning till 4 kap. 17 § lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument anser

Elcertifikatutredningen att elcertifikat skall kunna pantsättas. Det finns dock

anledning att ifrågasätta om det finns ett beaktansvärt behov av att kunna

registrera pantsättningar av elcertifikat i elcertifikatsregistret. Att banker

och andra kreditinstitut skulle acceptera certifikat som säkerhet för krediter

är osäkert. Det praktiska behovet att kunna registrera en pantsättning av

elcertifikat i elcertifikatsregistret torde därför vara begränsat. Det är dock

inte uteslutet att en aktör på marknaden, som placerat tillgångar i

elcertifikat, önskar belåna dessa för att på så sätt tillgodogöra sig värdet av

elcertifikaten i form av krediter. Pantavtal skulle således kunna träffas och

felaktigt registreras som en överlåtelse eller en gåva av elcertifikat. På så

sätt skulle certifikaten flyttas över till panthavarens konto och en

pantsättning därigenom äga rum. Något sakrättsligt skydd kan dock inte uppnås på

detta sätt. Risken för att ett sådant oklart rättsläge uppstår kan vidare skapa

problem och ytterst leda till tvister, om frågan inte har någon lösning i den

föreslagna lagen om elcertifikat. Med hänsyn härtill bör således pantsättning av

elcertifikat kunna registreras i elcertifikatsregistret. Vid pantsättning av

annan lös egendom skall egendomen överlämnas till panthavaren.

Besittningsövergången har genom bestämmelserna om kontoföring ersatts av en

registreringsåtgärd i elcertifikatsregistret, varigenom det framgår att

certifikaten är pantsatta. Den som har pantsatt elcertifikat måste inse att de

pantsatta certifikaten inte kan annulleras när kvotplikten fullgörs, vilket - av

naturliga skäl - endast berör dem som hanterar kvotplikten. Likaså måste en

certifikatberättigad producent, som önskar lösa in föregående års elcertifikat

till staten enligt den förslagna bestämmelsen om garantipris, se avsnitt 4.12.9,

inse att pantsatta elcertifikat inte kan lösas in på detta sätt.

Med hänsyn till de behörighetsfrågor som sammanhänger med förfoganden

beträffande elcertifikat som registrerats på ett certifikatkonto är det enklaste

förfarandet, för såväl parterna som Svenska Kraftnät, att pantsättaren gör en

ansökan om att pantsättningen skall registreras. Pantsättaren skall således

ansöka om att pantsättningen registreras i elcertifikatsregistret.

Samma överväganden gör sig dock gällande i detta fall, som i fråga om

överlåtelser. En bestämmelse bör således införas, som innebär att även

panthavaren kan ansöka om att pantsättningen skall registreras. En sådan ordning

förutsätter dock att pantsättaren bekräftar att panthavarens uppgifter är

korrekta. När en panthavare anmält en pantsättning skall en preliminär

registrering av pantsättningen ske på pantsättarens konto och Svenska kraftnät

skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över ansökan. Liksom i fråga

om överlåtelser bör två veckor från det att pantsättaren fått del av ansökan

vara en lämplig tid för yttrandet. Om pantsättaren inte har någon invändning mot

ansökan, skall Svenska kraftnät slutligt registrera pantsättningen på

pantsättarens konto.

När en pantsättning har upphört måste även detta registreras. Det normala

förfarandet torde vara att parterna, i samband med skuldens betalning, avtalar

att panthavaren skall ansöka om att registreringen om pantsättningen skall tas

bort. På motsvarande sätt som vid den ursprungliga ansökan om pantsättningen bör

det finnas en möjlighet även för pantsättaren att ansöka om detta. I sådana

fall skall en preliminär registrering om pantsättningens upphörande göras på

pantsättarens certifikatkonto. Därefter skall panthavaren föreläggas att yttra

sig inom två veckor från det att han fick del av ansökan. Om panthavaren inom

den angivna tiden inte invänder mot ansökan, skall registreringen om

pantsättningen tas bort.

4.10.7

Konkurs m.m.

Regeringens förslag: Har Svenska kraftnät underrättats om att en innehavare av

ett certifikatkonto gått i konkurs, eller att ett elcertifikat utmätts, belagts

med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring, skall detta registreras

på certifikatkontot. Om Svenska kraftnät får en underrättelse om att ett

konkursbeslut upphävts, en underrättelse om att en konkurs avslutats, eller en

underrättelse om att en utmätning, kvarstad eller betalningssäkring har upphävts

eller återgått, skall registreringen tas bort.

Utmätning av ett elcertifikat, eller en rättighet som är registrerad enligt

lagen om elcertifikat, skall medföra förmånsrätt genom registreringen av

utmätningen enligt lagen om elcertifikat. Utmätning av ett elcertifikat, eller

en rättighet som är registrerad enligt lagen om elcertifikat, skall säkerställas

genom registrering av utmätningen enligt lagen om elcertifikat. Förmånsrätt

skall följa med panträtt i ett elcertifikat på grund av registrering enligt

lagen om elcertifikat.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder skall ske med tillämpning av 4 kap. 17 § och 5 kap. lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Genom Elcertifikatutredningens föreslagna

hänvisning till 4 kap. 17 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella

instrument (kontoföringslagen) är utredningens avsikt att kontohavarens konkurs

samt utmätning, kvarstad och betalningssäkring avseende ett elcertifikat skall

registreras i elcertifikatsregistret.

Konkurs

Konkurs är ett rättsligt tvångsförfarande genom vilket gäldenären förlorar

rådigheten över sin egendom, som i stället skall användas för att tillgodose

fordringsägarnas krav på betalning. Till ett konkursbo räknas, enligt 3 kap. 3 §

konkurslagen (1987:672), i princip all egendom som tillhör gäldenären när

konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är

sådan att den kan utmätas.

Som framgår nedan skall elcertifikat inte vara undantagna från utmätning.

Elcertifikat kan således utgöra en tillgång i ett konkursbo.

När det gäller konkursbeslut, så skall enligt 12 § konkursförordningen

(1987:916) rätten genast skicka en kopia av kungörelsen om konkursbeslutet till

ett antal i paragrafen angivna myndigheter, institutioner och andra organ.

Regeringen avser att, genom ett tillägg i 12 § första stycket

konkursförordningen, som innebär att rätten genast skall skicka en kopia av

kungörelsen om konkurs till Svenska kraftnät, möjliggöra att myndigheten på så

sätt underrättas om konkursen. En registrering om detta förhållande skall

omedelbart ske i elcertifikatsregistret.

Om ett konkursbeslut upphävs av högre rätt, skall tingsrätten underrätta alla

som har fått underrättelse om konkursen enligt 12 § första stycket

konkursförordningen. På så sätt kommer Svenska kraftnät få kännedom om detta och

skall ta bort registreringen om konkursen från kontot. När en konkurs har

avslutats är det däremot konkursförvaltaren som får underrätta Svenska kraftnät

om detta.

Utmätning av elcertifikat

En utmätning innebär att en dom eller annan exekutionstitel, som innefattar

betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, verkställs. Kronofogdemyndigheten

är exekutiv myndighet, som har att pröva ansökningar om verkställighet. Egendom

som inte är undantagen från utmätning enligt 5 kap. utsökningsbalken, eller på

grund av särskild föreskrift, får utmätas. Det förutsätts för utmätning att man

kan tala om en förmögenhetstillgång, som kan överlåtas.

De certifikatberättigade producenternas rätt att av staten tilldelas

elcertifikat kan, i sig, inte anses ha något utmätningsbart värde. Produktionen

av förnybar el skall, så långt det är möjligt, ske under normala affärsmässiga

förhållanden och på samma villkor i övrigt som annan elproduktion.

Elcertifikaten representerar en tillgång i rörelsen, med ett ekonomiskt värde.

De kan omsättas och har ett marknadsvärde, som kommer att kunna avläsas genom

den löpande prisinformation som Svenska kraftnät skall ansvara för.

Även för dem som hanterar kvotplikten utgör elcertifikaten en tillgång, som kan

omsättas och som har ett ekonomiskt värde. Vid en jämförelse med annan egendom

finns det dock en avgörande skillnad. Ett visst antal elcertifikat måste årligen

annulleras, så att den som hanterar kvotplikten skall slippa att betala

kvotpliktsavgift. Genom att utmäta de kvotpliktigas innehav av elcertifikat,

skulle dessa således drabbas av den merkostnad som kvotpliktsavgiften utgör. Vid

en avvägning mellan borgenärens och den kvotpliktiges intressen skulle man

kunna ifrågasätta om det är rimligt att dessa innehav av elcertifikat skall

kunna utmätas. Den kvotpliktiges intresse kan emellertid i hög utsträckning

tillgodoses genom bestämmelsen i 4 kap. 3 § utsökningsbalken rörande

utmätningsordningen. Bestämmelsen bygger på en proportionalitetsprincip, som

bl.a. innebär att utmätning endast skall ske om det belopp som beräknas flyta

in, efter avdrag för kostnader som uppkommer efter utmätningen, ger ett

överskott som gör åtgärden försvarlig. Av utmätningsbar egendom bör således i

första hand sådan egendom tas i anspråk som kan användas till fordringens

betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären.

Risken att gäldenären drabbas av en kvotpliktsavgift torde i en sådan situation

innebära att kronofogdemyndigheten i det längsta avvaktar med att ta

elcertifikat i anspråk för utmätning. Det kan också tilläggas att gäldenären

ofta torde ha möjlighet att köpa nya elcertifikat för att undvika att drabbas av

en kvotpliktsavgift, låt vara att de ibland får ske till ett högre pris än han

tidigare betalat.

Slutligen kan ett antal privatpersoner och företag inneha elcertifikat, trots

att de inte hanterar någon kvotplikt. Även för dessa kommer elcertifikaten att

utgöra en tillgång, som kan omsättas och som har ett ekonomiskt värde. Eftersom

dessa personer inte hanterar kvotplikten gör sig inte samma skäl gällande när

det gäller att avvakta med att ta just dessa tillgångar i anspråk vid utmätning.

Sammanfattningsvis utgör således elcertifikat en sådan tillgång som kan tas i

anspråk vid utmätning enligt gällande bestämmelser.

Betalningssäkring och kvarstad

Betalningssäkring kan användas för att säkerställa det allmännas krav enligt

lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. På

skattemyndighetens begäran kan länsrätten besluta om betalningssäkring. Som

förutsättning för att bevilja åtgärden gäller att gäldenären försöker att komma

undan sin betalningsskyldighet och att skulden är betydande. På begäran av

skattemyndigheten kan kronofogdemyndigheten därefter omedelbart verkställa

beslutet. I fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring skall enligt

11 § i nämnda lag bl.a. 5 kap. utsökningsbalken rörande undantag från utmätning

äga tillämpning. Vidare kan konstateras att den ovan beskrivna bestämmelsen i 4

kap. 3 § utsökningsbalken kan äga tillämpning även här.

Kvarstad innebär en av domstol beslutad säkerhetsåtgärd, vilken kan förekomma i

såväl civilrättsliga som straffrättsliga sammanhang. I tvistemål kan enligt

bl.a. 15 kap. 1 § rättegångsbalken kvarstad beviljas om sökanden visar sannolika

skäl för att han har en fordran och det skäligen kan befaras att motparten

genom att avvika, gömma undan egendom eller på annat sätt undandrar sig att

betala skulden. Kvarstad läggs på så mycket av motpartens egendom att fordringen

kan antas bli täckt vid utmätning. I brottmål kan enligt 26 kap. 1 §

rättegångsbalken kvarstad läggas på egendom som tillhör någon för brott skäligen

misstänkt, om det på ovan angivna grunder kan befaras att den misstänkte inte

kommer att betala t.ex. böter eller skadestånd. Vid verkställighet av beslut om

kvarstad för fordran skall i princip samma regler tillämpas som vid utmätning.

Enligt 16 kap. 13 § utsökningsbalken skall bl.a. 5 kap. utsökningsbalken äga

tillämpning. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § utsökningsbalken kan även i dessa

sammanhang innebära att elcertifikat inte tas i anspråk, om annan egendom bedöms

vara lämpligare. Gällande bestämmelser rörande betalningssäkring och kvarstad

kan således tillämpas även på elcertifikat.

Sammanfattningsvis skall således de nämnda inskränkningarna i förfoganderätten

till elcertifikaten framgå av elcertifikatsregistret. Som ett skydd för

rättighetshavare och tredje man, som avser att förvärva elcertifikat, skall

därför konkurs, utmätning, kvarstad och betalningssäkring registreras i

elcertifikatsregistret.

Förmånsrätt samt verkan av utmätning och säkerställande

Enligt 8 § förmånsrättslagen (1970:979) ger utmätning sökanden förmånsrätt i den

utmätta egendomen och innebär härigenom ett förvärv, som närmast kan liknas med

förvärv av panträtt. Särskilda förmånsrätter följer enligt 4 §

förmånsrättslagen bl.a. med handpanträtt. När det gäller egendom som skall

registreras, följer av 4 § 2 att förmånsrätt följer med panträtt på grund av

registrering enligt kontoföringslagen. Motsvarande ordning bör gälla

elcertifikat, som registreras i elcertifikatsregistret. En ny bestämmelse bör

därför införas i 4 § förmånsrättslagen, som innebär att särskild förmånsrätt

följer av panträtt på grund av registrering enligt den föreslagna lagen om

elcertifikat.

Enligt huvudregeln i 4 kap. 30 § utsökningsbalken skall utmätning medföra

förmånsrätt i och med beslutet om utmätning. När det gäller egendom som skall

registreras har i stället, enligt samma paragraf, förmånsrättens inträde

reglerats genom de inskrivningssystem som finns beträffande olika egendomsslag.

Exempelvis uppkommer förmånsrätt i utmätta finansiella instrument enligt 4 kap.

30 § fjärde stycket utsökningsbalken, när en utmätning registreras på ett konto

enligt kontoföringslagens bestämmelser. De sakrättsliga frågor, som kan uppkomma

beträffande elcertifikat, är avhängiga av olika registreringsåtgärder på

certifikatkonton. Frågan om förmånsrättens inträde när det gäller utmätning av

elcertifikat bör regleras med hänsyn härtill. Ett tillägg till bestämmelsen i 4

kap. 30 § utsökningsbalken, som innebär att en registrering om utmätningen av

ett elcertifikat, eller en rättighet som är registrerad enligt lagen om

elcertifikat, medför förmånsrätt är därför motiverat.

När en utmätning beslutats får gäldenären, enligt huvudregeln i 4 kap. 29 §

utsökningsbalken inte förfoga över den utmätta egendomen. Förbudet inträder

således genom beslutet om utmätning, vilket gäldenären skall underrättas om

skriftligen enligt 6 kap. 9 § utmätningsförordningen (1981:981). Gäldenären kan

således inte sakna kunskap om att hans elcertifikat blivit utmätta och att han

följaktligen inte får förfoga över dessa i strid med utmätningsbeslutet.

Utmätning av lös egendom måste dock säkerställas, så att gäldenären förhindras,

eller det i vart fall försvåras för denne att förfoga över egendomen. Utmätning

av lös egendom skall säkerställas enligt vad som sägs i 6 kap. utsökningsbalken.

Säkerställandet av en utmätning av ett elcertifikat, eller en rättighet som

registreras enligt lagen om elcertifikat, bör således ske genom en registrering

på ett certifikatkonto i elcertifikatsregistret. Genom ett tillägg i 6 kap. 2 §

utsökningsbalken bör således förskrivas att utmätning av ett elcertifikat, eller

en rättighet som är registrerad enligt lagen om elcertifikat, skall

säkerställas genom registrering av utmätningen enligt den föreslagna lagen om

elcertifikat.

Beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd kan också verkställas genom

utmätning. Även i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad skall enligt 16

kap. 13 och 16 §§ utsökningsbalken 6 kap. utsökningsbalken tillämpas. I fråga om

verkställighet av beslut om betalningssäkring tillämpas enligt 10 § lagen

(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter också 6 kap.

utsökningsbalken. Utmätning av ett elcertifikat som sker i anledning av de

nämnda åtgärderna, skall således säkerställas på samma sätt som beskrivits i

föregående stycke.

När det gäller konkurrens mellan utmätning och överlåtelser respektive

pantsättning av elcertifikat kommer det, som framgår av avsnitt 4.10.13, att

finnas en bestämmelse i lagen om elcertifikat som reglerar den situationen.

Bestämmelsen innebär att om ett elcertifikat överlåtits av någon som saknade

rätt att förfoga över detta, blir överlåtelsen gällande om certifikatet vid

tidpunkten för överlåtelsen var registrerat på överlåtarens certifikatkonto och

överlåtelsen har registrerats samt förvärvaren då varken kände till eller borde

ha känt till att överlåtaren inte ägde rätt att förfoga över certifikatet.

När det gäller verkställighet enligt utsökningsbalkens bestämmelser, anges i 3

kap. 17 § utsökningsförordningen (1981:981) att kronofogden självmant skall

pröva frågan om ändring av beslut, när det föreligger anledning till en sådan

åtgärd. Detsamma gäller frågan om avbrytande eller hävande av verkställighet i

andra fall, om annat inte är föreskrivet i utsökningsbalken. Detta gäller också

när överklagande ger anledning till en sådan åtgärd. Det är således

kronofogdemyndigheten som skall underrätta Svenska kraftnät om att en

registrering om utmätning, kvarstad eller betalningssäkring skall tas bort ur

elcertifikatsregistret.

4.10.8 Ansökningar till elcertifikatsregistret

Regeringens förslag: En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret skall

göras på formulär som tillhandahålls av myndigheten. Ansökan skall vara

egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. En ansökan som inte

uppfyller dessa krav skall omedelbart avvisas. En ansökan får signeras och

överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Svenska kraftnät föreskriver.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder skall ske med tillämpning av 5 kap. lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatutredningens förslag, som bygger på

de förhållanden som råder mellan centrala värdepappersförvarare och kontoförande

institut och dessa institutioners olika funktioner, innebär att närmare

bestämmelser om hur en ansökan till elcertifikatregistret skall gå till inte

behövs.

När det gäller kontoföringen av elcertifikat finns det däremot behov av att

närmare reglera dessa förhållanden.

Såsom tidigare nämnts är säkerhetsaspekten viktig. Systemet får dock inte göras

alltför komplicerat och tungrott, vare sig för marknadens aktörer eller för

Svenska kraftnät. En lämplig avvägning bör således göras. En hög säkerhetsnivå

kan uppnås genom utformningen av de bestämmelser som reglerar kontoföringen i

elcertifikatsregistret. Marknadens kommersiella aktörer torde i mycket hög

utsträckning ha tillgång till datorer, medan förekomsten av datorer i hemmen är

något mer begränsad. Systemet bör således utformas så att det möjliggör såväl en

pappersbaserad, som en elektronisk hantering av ansökningar till registret.

Med hänsyn till systemets säkerhet bör vissa formkrav införas när det gäller

ansökningar om registrering av överlåtelser och pantsättningar i

elcertifikatsregistret. Ett sådant är att sökanden, alltså en överlåtare,

förvärvare, pantsättare eller panthavare, skall göra detta på formulär som

tillhandahålls av Svenska kraftnät. Från bevissynpunkt skall ett sådant formulär

vara egenhändigt undertecknat av sökanden eller dennes ombud. En rationell och

samtidigt säker hantering av ansökningarna kan också uppnås genom det datasystem

som Svenska kraftnät utarbetar och som kommer att vara tillgängligt för dem som

har de tekniska förutsättningarna att göra ansökningar elektroniskt. Det

skriftliga formuläret och det egenhändiga undertecknandet ersätts i sådana fall

av en elektronisk handling och en elektronisk signatur. Regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, Svenska kraftnät, bör få meddela föreskrifter om att

elektroniskt signera och överföra en ansökan om registrering i

elcertifikatsregistret.

Det är således två grundläggande, men samtidigt nödvändiga, formkrav som ställs

upp när det gäller en ansökan om registrering i elcertifikatsregistret. Om dessa

inte är uppfyllda, skall Svenska kraftnät omedelbart avvisa ansökan.

4.10.9 Uppgifter i ansökan om registrering

Regeringens förslag: En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret skall

innehålla uppgifter om

- den registrering som begärs,

- överlåtarens eller pantsättarens namn, identifieringsnummer och postadress,

- förvärvarens eller panthavarens namn, identifieringsnummer och postadress,

- de certifikatkonton som berörs av överlåtelsen eller pantsättningen och, i

förekommande fall, försäljningspriset för certifikaten.

Om en ansökan inte uppfyller de angivna kraven, skall Svenska kraftnät förelägga

sökanden att komplettera sin ansökan.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder skall ske med tillämpning av 5 kap. lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatutredningens förslag, som bygger på

de förhållanden som råder mellan centrala värdepappersförvarare och kontoförande

institut och dessa institutioners olika funktioner, innebär att närmare

bestämmelser om hur en ansökan till elcertifikatsregistret skall gå till inte

behövs. När det gäller kontoföringen av elcertifikat finns det däremot behov av

att närmare reglera dessa förhållanden.

Såsom angivits i avsnitt 4.10.8 skall en ansökan om registrering i

elcertifikatsregistret ske på ett särskilt formulär och den skall vara

egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. En självklar uppgift

som skall lämnas är vilken registreringsåtgärd som begärs. De övriga uppgifter

som skall lämnas i ansökan bör inskränkas till sådana som är nödvändiga för en

identifiering av anmälaren, så att eventuell kommunikation som ansökan kan

föranleda, exempelvis i form av förlägganden, kan ske. Sökanden kan vara någon

annan än kontohavaren. Exempelvis kan det i någons frånvaro vara nödvändigt att

annan, såsom ombud, blir behörig att göra ansökningar till registret. I

lagrådsremissens förslag ingick en bestämmelse om att ett ombud skall inge en

fullmakt i original och - om de kontohavare som berörs av registreringen är

juridiska personer - att behörighetshandlingar skall ges in samtidigt med

ansökan. Av de skäl som anförts i avsnitt 4.10.2 bör inte heller i detta fall

ett krav på sådana handlingar tas in i den föreslagna lagen. Svenska kraftnät

får således bedöma i vilken utsträckning sådana handlingar skall ges in.

En ansökan om registrering av en överlåtelse eller rörande en pantsättning bör

också innehålla sådana uppgifter som möjliggör en identifiering av parterna och

kommunicering av handlingar. Sålunda skall uppgifter om överlåtarens eller

pantsättarens, respektive förvärvarens eller panthavarens namn,

identifieringsnummer, postadresser samt de certifikatkonton som berörs av

registreringsåtgärden anges. Med identifieringsnummer avses i första hand

personnummer eller organisationsnummer. Begreppet identifieringsnummer bör dock

väljas, med hänsyn till att utländska rättssubjekt skall kunna registreras i

elcertifikatsregistret med användning av de identifieringsnummer som dessa kan

ha.

Som framgår av avsnitt 4.10.15 skall Svenska kraftnät fortlöpande offentliggöra

prisinformation, till ledning för marknadens aktörer. När ett elcertifikat har

överlåtits genom köp, skall således försäljningspriset anges. Denna uppgift

skall inte registreras på certifikatkontot utan skall, såsom ovan nämnts, ligga

till grund för den prisinformation som Svenska kraftnät skall ansvara för.

I elcertifikatsregistret skall olika registreringsåtgärder företas löpande och

det är viktigt att uppgifterna i registret uppdateras och är korrekta. Svenska

kraftnät skall därför förelägga sökanden att komplettera en ansökan vari det

saknas uppgifter. Av de skäl som anförts i avsnitt 4.10.2 skall inte heller i

detta fall någon särskild tid för en sådan komplettering regleras i den

föreslagna lagen, utan Svenska kraftnät får avgöra från fall till fall vad som

kan vara en lämplig tid.

4.10.10 Avslag på ansökan

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall avslå en ansökan om certifikatkonto

eller en ansökan om registrering på ett certifikatkonto

- om ett föreläggande om komplettering inte efterföljs,

- om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning mot en ansökan och

invändningen inte uppenbarligen saknar fog,

- om en panthavare gjort invändning mot en ansökan och invändningen inte

uppenbarligen saknar fog,

- om den ansökta registreringen avser överlåtelse av ett elcertifikat för vilket

pantsättning är registrerad, eller

- om en ansökan om överlåtelse eller pantsättning av ett elcertifikat står i

strid mot en mot kontohavaren gällande inskränkning att förfoga över

certifikaten på kontot.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att

registreringsåtgärder skall ske med tillämpning av 5 kap. lagen (1998:1479) om

kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Den prövning som Svenska kraftnät har att företa

beträffande ansökningar om registrering i elcertifikatsregistret skall

begränsas till om sökanden är behörig att göra ansökan. Förutsättningarna för

att få ett certifikatkonto har därmed enligt förslaget begränsats till att gälla

sådana uppgifter som är nödvändiga för en identifiering av kontohavaren och för

att kommunicering, när så behövs, skall kunna äga rum med sökanden. Den krets

av företag eller privatpersoner som det här är fråga om kommer att vara

förhållandevis begränsad. Syftet med ett konto kan dessutom inte vara annat än

att inneha elcertifikat. Någon prövning av huruvida den som ansöker om ett konto

är lämplig för detta, eller om andra kriterier för innehav av ett konto är

uppfyllda, är därför inte motiverade. Avslag på en ansökan om certifikatkonto

skall därför bara ges om de grundläggande uppgifter och handlingar som angivits,

trots ett föreläggande från Svenska kraftnät, inte givits in till myndigheten.

När det gäller löpande registreringsåtgärder på ett certifikatkonto skall enligt

förslaget ett antal uppgifter lämnas, så att Svenska kraftnät kan göra en

tillförlitlig kontroll av att den som ansöker om en registrering är behörig att

göra detta. Genom förslagets bestämmelser etableras ett antal rutiner, som bl.a.

innebär att Svenska kraftnäts formulär skall användas liksom att den som skall

yttra sig över en ansökan eller komplettera sin ansökan skall delges

föreläggandet. Redan dessa bidrar till att endast den som är behörig att ansöka

om en registrering i elcertifikatsregistret, eller att avge ett yttrande, ges

möjlighet att göra detta. Detta förutsätter dock att de uppgifter som

identifierar en person eller ett företag anges, liksom de certifikatkonton som

berörs av ansökan. Vidare skall, när vederlag utgått för elcertifikaten, priset

för dessa anges. Man kan här överväga om ett föreläggande vid vite kan fylla

funktionen att nödvändiga upplysningar kommer in till myndigheten.

Elcertifikatsregistret skall föras löpande och bör - så långt det är möjligt -

vara uppdaterat och innehålla aktuell information till stöd för omsättningen av

elcertifikat. De krav som ställs på en ansökan är mycket enkla att uppfylla och

ett vitesföreläggande torde sannolikt ha en mer fördröjande effekt än ett avslag

på en ansökan om registrering, som omgående kan ske på nytt när de uppgifter

som behövs inhämtats. Den senare lösningen är därför att föredra.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skall vidare en förvärvare av elcertifikat,

liksom en pantsättare eller panthavare, kunna ansöka om en registrering i

elcertifikatsregistret. I sådana fall skall enligt förslaget överlåtaren eller

pantsättaren eller panthavaren få tillfälle att yttra sig över ansökan. Även

sådana ansökningar innebär att Svenska kraftnät skall göra en

behörighetskontroll, nämligen om förvärvaren har rätt att få certifikaten

överförda till sitt konto eller om en panthavare eller pantsättaren är behörig

att få en registrering rörande pantsättningen gjord på pantsättarens konto.

Enligt förslaget i lagrådsremissen skall en invändning från överlåtaren eller

panthavaren respektive pantsättaren rörande en sådan ansökan medföra att ansökan

avslås. Lagrådet har påtalat att en sådan absolut vetorätt för alltför långt

och att det bör vara möjligt för Svenska kraftnät att bortse från en invändning

som uppenbarligen saknar fog. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att

den av Lagrådet förordade ordningen bör gälla. Svenska kraftnät skall därför

avslå en ansökan i de fall en överlåtare, pantsättare eller panthavare gör en

invändning som inte uppenbarligen saknar fog.

Slutligen skall enligt förslaget inskränkningar i kontohavarens rätt att förfoga

över elcertifikaten på ett konto registreras. Det är här fråga om kontohavarens

konkurs, då denne förlorar rådigheten över den egendom som ingår i konkursen

och konkursförvaltaren i stället blir behörig att förfoga över kontot. Det kan

även gälla pantsättning, utmätning, kvarstad eller betalningssäkring, som

registrerats på kontot, varigenom ett antal elcertifikat undandras kontohavarens

förfoganderätt. En ansökan om registrering av en överlåtelse eller en

pantsättning, som står i strid med en sådan registrering, skall således avslås.

Detta förhållande har föranlett Lagrådets påpekande att det tydligt bör framgå

av lagtexten att en överlåtelse av ett pantsatt elcertifikat inte skall få

registreras. Med hänsyn härtill bör en sådan bestämmelse införas i den

föreslagna lagen.

4.10.11 Underrättelser till certifikatkontohavare

Regeringens förslag: När Svenska kraftnät gjort en registreringsåtgärd på ett

konto, skall kontohavaren skriftligen underrättas om åtgärden. Om ansökan

överförts elektroniskt enligt de föreskrifter som meddelas med stöd av den

föreslagna lagen, får även underrättelsen överföras elektroniskt.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag i denna del.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna om kontoföringen i

elcertifikatsregistret innehåller handläggningsregler för Svenska kraftnät och

de registreringar som kommer att ske på certifikatkonton kan sägas innefatta ett

beslut om registrering i varje enskilt fall. En certifikatkontohavare, på vars

konto det löpande sker registreringar, behöver dock, för egen kontroll av

innehavet till stöd för den fortsatta omsättningen av elcertifikat och för att

fullgöra sin bokföringsskyldighet eller skattskyldighet, löpande information om

de registreringsåtgärder som företagits på kontot. Svenska kraftnäts skyldighet

att lämna information om registreringsåtgärder bör således utvidgas även till

sådana situationer, som inte följer direkt av förvaltningslagens (1986:223)

bestämmelser. Lagrådet har påpekat att det av den föreslagna lagen bör framgå

att en sådan underrättelse får överföras elektroniskt. Regeringen föreslår

därför att om en ansökan överförs elektroniskt enligt de föreskrifter som

meddelas med stöd av lagen, får även myndighetens underrättelser till en

certifikatkontohavare överföras elektroniskt.

4.10.12 Rättelse av en registrering

Regeringens förslag: En uppgift på ett certifikatkonto skall rättas, om den

innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller

liknande förbiseende eller till följd av något tekniskt fel. Den som är berörd

av registreringen skall ges möjlighet att yttra sig, om inte rättelsen är till

förmån för denne eller yttrandet annars är uppenbart obehövligt.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: De föreslagna reglerna om handläggning av

registreringsärenden bör innehålla en bestämmelse som anger under vilka

förutsättningar Svenska kraftnät skall göra rättelser i elcertifikatsregistret.

Om en uppgift i registret innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av

Svenska kraftnäts eller annans skrivfel, räknefel, eller liknande förbiseende

eller till följd av tekniskt fel, skall registreringen rättas. Kraven för att en

sådan rättelse skall få göras är höga genom uppenbarhetsrekvisitet och att den

vars rätt berörs skall ges möjlighet att yttra sig om inte rättelsen är till

förmån för denne, eller yttrandet annars är uppenbart obehövligt. En redogörelse

för hur denna rättelseskyldighet förhåller sig till bestämmelserna i

personuppgiftslagen och EG-direktivet om personuppgifter (95/46/EG) finns i

avsnitt 4.10.14.

4.10.13

En registrerings rättsverkan

Regeringens förslag: En innehavare av ett certifikatkonto skall, med de

begränsningar som framgår av kontot, anses ha rätt att förfoga över de

elcertifikat som finns registrerade på kontot. Har samma elcertifikat överlåtits

till flera var för sig, har den överlåtelse företräde som registrerades först.

Registreringen av överlåtelsen ger dock inte en överlåtelse företräde framför en

tidigare överlåtelse om förvärvaren, när överlåtelsen registrerades, kände till

eller borde ha känt till den tidigare överlåtelsen.

Detta skall även tillämpas på förvärv genom bodelning, arv, testamente,

bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när fråga uppkommer om företrädet

mellan ett sådant förvärv och en annan överlåtelse.

Har ett elcertifikat i annat fall överlåtits av någon som inte ägde det, blir

överlåtelsen giltig om certifikatet vid tidpunkten för överlåtelsen var

registrerat på överlåtarens certifikatkonto och överlåtelsen har registrerats

samt förvärvaren då varken kände till eller borde ha känt till att överlåtaren

inte ägde certifikatet. Detta gäller även vid överlåtelse från den som ägde

elcertifikatet, men som saknade rätt att förfoga över detta genom överlåtelse.

Motsvarande bestämmelser skall tillämpas vid pantsättning av elcertifikat.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att 6 kap. lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall tillämpas i sin

helhet, med undantag för 5 och 6 §§, som gäller skuldförbindelser.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen har vidare föreslagit att 6 kap.

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen),

som innehåller de centrala civilrättsliga bestämmelserna om rättsverkan av

registrering, skall tillämpas i sin helhet med undantag för 5 och 6 §§, som

gäller skuldförbindelser.

När det gäller lös egendom har besittningen till egendomen betydelse bl.a. när

det gäller konflikter med tredje man. Genom besittningsövergången, och därmed

besittningstagandet, kan en godtroende köpare få skydd mot säljarens borgenärer

eller mot andra, som tidigare träffat avtal med säljaren om att förvärva

egendomen. Det är således en traditionsprincip som gäller.

En annan princip, som tillämpas beträffande finansiella instrument, är den s.k.

inskrivningsprincipen, som tagit sig uttryck i 6 kap. kontoföringslagen (prop.

1997/98:160 s. 128). De principer som bestämmelserna i 6 kap. kontoföringslagen

ger uttryck för innebär till en början att den som är antecknad som ägare till

finansiella instrument på ett konto skall, med de begränsningar som framgår av

kontot, anses berättigad att förfoga över de finansiella instrument som finns

registrerade på kontot, se 6 kap. 1 § kontoföringslagen. Bestämmelsens innebörd

är endast den att den registrerade ägaren presumeras ha rätt att förfoga över de

finansiella instrument som finns på kontot och som inte omfattas av någon

inskränkning i denna rätt enligt den information som finns på kontot. Har enligt

6 kap 2 § kontoföringslagen en anmälan om överlåtelse av ett finansiellt

instrument registrerats, får instrumentet därefter inte tas i anspråk av

överlåtarens borgenärer för andra rättigheter än sådana som var registrerade när

ansökan registrerades. Genom denna bestämmelse slås inskrivningsprincipen fast.

Den gäller i förhållande till överlåtarens borgenärer och innebär att

sakrättsligt skydd uppnås i och med att anmälan om överlåtelsen registrerats hos

en central värdepappersförvarare. 6 kap. 3 § kontoföringslagen tar sikte på

dubbelöverlåtelser. Har samma finansiella instrument överlåtits till flera var

för sig, har den överlåtelse företräde för vilken anmälan om överlåtelse

registrerades först. En registrering av anmälan ger dock inte en överlåtelse

företräde framför en tidigare överlåtelse om förvärvaren, när anmälan om

överlåtelsen registrerades, kände till eller borde ha känt till den tidigare

överlåtelsen. Detta skall även gälla förvärv genom bodelning, arv, testamente,

bolagsskifte eller liknande förvärvssätt när fråga uppkommer om företrädet

mellan ett sådant förvärv och en senare överlåtelse. 6 kap. 4 §

kontoföringslagen tar sikte på andra godtrosförvärv än vid dubbelöverlåtelser.

Har ett finansiellt instrument i annat fall än som avses i 3 § överlåtits av

någon som inte ägde det, blir överlåtelsen giltig, om överlåtaren vid tidpunkten

för överlåtelsen var antecknad på ett avstämningskonto som ägare till

instrumentet samt anmälan om överlåtelsen har registrerats och förvärvaren då

varken kände till eller borde ha känt till att överlåtaren inte ägde det

finansiella instrumentet. Detta gäller även vid överlåtelse från den som ägde

det finansiella instrumentet, men som saknade rätt att förfoga över instrumentet

genom överlåtelsen. De ovan nämnda bestämmelserna skall, enligt 6 kap. 7 §

kontoföringslagen, även tillämpas vid pantsättning.

Enligt förarbetena till kontoföringslagen (prop. 1997/98:160 s. 129) motsvarar

bestämmelserna om rättsverkan av en registrering i huvudsak motsvarande

bestämmelser i den då gällande aktiekontolagen (1989:827). Dess bestämmelser om

rättsverkan av registrering var utformade för att effektivisera masshanteringen

av finansiella instrument. De var emellertid tillämpliga även när två parter gör

affärer utanför en börs. I den nämnda propositionen framhölls att

bestämmelserna om rättsverkan av en registrering borde utformas generellt, så

att de kan tillämpas även vid andra former av kontoföring än den då rådande och

man konstaterade att aktiekontolagens bestämmelser i huvudsak uppfyllde dessa

krav.

När det gäller elcertifikat, som inte kommer att finnas i fysisk form och som

därmed inte kan överlämnas på samma sätt som annan lös egendom, har

besittningsövergången enligt förslaget ersatts med en registreringsåtgärd. En

registrering av elcertifikatet på ett konto i elcertifikatsregistret skall ha

motsvarande funktion och en sådan registrerings rättsverkningar bör därför

regleras. De beskrivna bestämmelserna i 6 kap. kontoföringslagen är, såsom ovan

nämnts, anpassade att tillämpas även vid överlåtelser utanför en börs och är så

generellt utformade att de kan tillämpas även vid andra former av kontoföring.

Bestämmelser med i princip samma innehåll bör därför finnas även i lagen om

elcertifikat.

Frågan om rättsverkan av en registrering har ett nära samband med vid vilken

tidpunkt god tro skall föreligga, för att ett sakrättsligt skyddat förvärv skall

ske. När det gäller elcertifikat kan den som avser att ingå avtal om

överlåtelser eller pantsättning av elcertifikat genom elcertifikatsregistret

inhämta information om säljaren innehar ett elcertifikat och om han har rätt att

förfoga över detta. Den tidpunkt då god tro skall föreligga bör således

relateras till den tidpunkt då överlåtelsen eller pantsättningen registreras i

elcertifikatsregistret.

När det gäller överlåtelser av elcertifikat kommer obligationsrättsligt bindande

avtal att träffas av överlåtare och förvärvare av elcertifikat.

Elcertifikatsregistrets funktion är inte bara att "förvara" de elektroniska

dokument som elcertifikaten är, utan det skall också ge marknadens aktörer

information om vad som gäller beträffande certifikaten i fråga om kontohavarens

möjlighet att förfoga över de certifikat som finns på hans konto. Att registret

inte i varje ögonblick kan utvisa de faktiska, bakomliggande förhållandena

beträffande elcertifikaten, eftersom avtal hela tiden kan träffas och andra

åtgärder med certifikaten kan beslutas, innebär att den som innehar ett

certifikatkonto bara kan presumeras ha rätt att förfoga över de elcertifikat som

finns registrerade på kontot. Denna presumtion skall, av naturliga skäl, inte

gälla om informationen på kontot säger något annat. Den inledande bestämmelsen

rörande rättsverkan av en registrering bör således vara, att den som innehar ett

certifikatkonto skall, med de begränsningar som framgår av kontot, anses ha

rätt att förfoga över de certifikat som är registrerade på kontot.

Såsom ovan angivits, skall upplåten panträtt i ett elcertifikat registreras i

elcertifikatsregistret. Enligt lagrådsremissens förslag föreskrivs att om en

överlåtelse av ett elcertifikat registrerats, får certifikatet därefter inte tas

i anspråk av överlåtarens borgenärer för annan rättighet än sådan som var

registrerad när överlåtelsen registrerades. Lagrådet har påpekat att om den av

Lagrådet föreslagna lydelsen av bestämmelsen som reglerar under vilka

omständigheter en ansökan om registrering kan avslås godtas, kommer det att

finnas en uttrycklig bestämmelse om att en registrerad pantsättning hindrar att

en överlåtelse av ett elcertifikat registreras. Som framgår av avsnitt 4.10.10

har den nämnda bestämmelsen godtagits. Därmed finns det enligt regeringens

mening inget behov av den i lagrådsremissen föreslagna regleringen.

När elcertifikaten överlåts från de certifikatberättigade producenterna till

köpare, kan köparen genom sitt val av producent tillgodose speciella önskemål om

att lämna sitt stöd till en viss produktionsanläggning eller produktion som

skett med hjälp av ett visst energislag. Den situationen kan också uppkomma, att

en överlåtare bara innehar ett visst antal elcertifikat, som han först

överlåter till en person och därefter till en annan, utan avsikt att därefter

förvärva fler elcertifikat, för att på så sätt kunna fullgöra sina avtal med

båda köparna. Dubbelöverlåtelser av samma elcertifikat kan således äga rum. En

bestämmelse som reglerar en sådan situation bör därför finnas i den föreslagna

lagen om elcertifikat. Har samma elcertifikat överlåtits till flera var för sig,

skall den överlåtelse ha företräde som registrerades först. En sådan

registrering skall dock inte ge en överlåtelse företräde framför en annan om

förvärvaren, när överlåtelsen registrerades, kände till eller borde ha känt till

den tidigare överlåtelsen. Detta skall även gälla förvärv som sker genom

bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när fråga

uppkommer om företrädet mellan ett sådant förvärv och en senare överlåtelse.

Andra godtrosförvärv än vid dubbelöverlåtelser kan även bli aktuella. Har ett

elcertifikat i annat fall överlåtits av den som inte ägde det, skall

överlåtelsen bli giltig, om överlåtaren vid tidpunkten för överlåtelsen var

registrerad på ett certifikatkonto som ägare till certifikatet och överlåtelsen

har registrerats samt förvärvaren då varken kände till eller borde ha känt till

att överlåtaren inte ägde elcertifikatet. Detta bör också gälla i de fall

överlåtaren ägde certifikatet, men saknade rätt att förfoga över detta genom

överlåtelse. Situationen kan således uppkomma om en överlåtelse av ett

elcertifikat har anmälts för registrering, och förvärvaren då är i god tro om

ett konkursbeslut rörande överlåtaren, eller beslut om utmätning, kvarstad eller

betalningssäkring rörande ett elcertifikat.

De ovan beskrivna bestämmelserna bör tillämpas även vid pantsättning av

elcertifikat.

4.10.14 Behandlingen av personuppgifter

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall vara personuppgiftsansvarig enligt

personuppgiftslagen (1998:204), för den behandling av personuppgifter som utförs

i elcertifikatsregistret.

Om annat inte följer av den föreslagna lagen, eller föreskrifter som meddelats

med stöd av lagen, tillämpas personuppgiftslagen vid behandling av

personuppgifter vid kontoföring av elcertifikat i elcertifikatsregistret.

I fråga om personuppgifter skall registret ha till ändamål att innehålla

uppgifter för verksamhet för vilken staten eller kommun ansvarar enligt lag

eller annan författning och

- som avser elcertifikat som registrerats i elcertifikatsregistret,

- som för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till elcertifikatanknuten

information, eller

- som avser fullgörande av underrättelseskyldighet.

Registret skall även ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för

omsättningen av elcertifikat eller affärsverksamhet, kreditgivning eller annan

allmän eller enskild verksamhet där certifikatanknuten information utgör

underlag för prövningar eller beslut.

Energimyndigheten skall få ha direktåtkomst till elcertifikatsregistret.

Elcertifikatutredningens förslag: I utredningens förslag görs en hänvisning till

personuppgiftslagen (1998:204), via en hänvisning till 4 kap. 1 § lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatsregistret kommer i huvudsak att

omfatta juridiska personer. Vissa elproducenter, elanvändare som hanterar

kvotplikten eller andra privatpersoner, som öppnar konton för de elcertifikat

som de förvärvat, kan också registreras i elcertifikatsregistret. Därigenom

kommer information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person

att finnas i registret. Det innebär att bestämmelserna i personuppgiftslagen

(1998:204) äger tillämpning på denna verksamhet och Svenska kraftnät skall vara

personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för den behandling av

personuppgifter som sker i elcertifikatsregistret.

I fråga om personuppgifter skall registret ha särskilda, angivna ändamål. Det

skall tillhandahålla uppgifter för verksamhet för vilken staten eller kommun

ansvarar enligt lag eller annan författning. Sådan verksamhet skall avse

elcertifikat som registrerats i elcertifikatsregistret, och som för att kunna

fullgöras förutsätter tillgång till elcertifikatanknuten information, eller som

annars avser fullgörande av underrättelseskyldighet, som kan åligga stat och

kommun. Registret skall även ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för

omsättningen av elcertifikat och på så sätt tillgodose det informationsbehov som

marknadens aktörer kommer att ha för att certifikaten på ett säkert sätt kan

omsättas på marknaden. Slutligen kan det finnas ett behov i affärsverksamhet,

kreditgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet, där

certifikatanknuten information utgör underlag för prövningar eller beslut, att

få tillgång till information rörande elcertifikat. I dessa fall är inte

elcertifikaten det centrala i verksamheten, men informationen kan ändå vara av

betydelse för verksamheten i fråga.

Enligt departementspromemorians förslag skall elcertifikatsregistret i sin

helhet vara offentligt och Svenska kraftnät skall ges en vidsträckt behörighet

att medge direktåtkomst till elcertifikatsregistret för de ovan angivna

ändamålen. Direktåtkomst innebär att den som använder registret på egen hand kan

söka i detta och få svar på frågor, dock utan att själv kunna bearbeta eller på

annat sätt påverka innehållet. En bestämmelse om direktåtkomst har inte

sekretessbrytande effekt i juridiskt hänseende. Om någon medges direktåtkomst

till ett register som innehåller sekretessbelagda uppgifter, utan att tillgången

till dessa uppgifter begränsas genom t.ex. spärrmarkeringar, sker således ett

otillåtet sekretessgenombrott. I avsnitt 4.10.16 föreslås att det skall införas

en bestämmelse om sekretess i verksamhet som avser förande av

elcertifikatsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar till upplysning om

ställningen på ett elcertifikatkonto, om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan att kontoinnehavaren lider skada. Med hänsyn till hur

sekretessbestämmelsens tillämpningsområde har avgränsats finner regeringen att

det är svårt att på ett effektivt sätt fortlöpande särskilja de sekretessbelagda

uppgifterna från de offentliga uppgifterna. Mot bakgrund härav anser regeringen

att direktåtkomst bara bör komma ifråga för sådana myndigheter som kan få

tillgång även till de sekretessbelagda uppgifterna. Som närmare framgår av

regeringens förslag skall det införas en sekretessbrytande skyldighet för

Svenska kraftnät att lämna uppgifter från elcertifikatsregistret till

Energimyndigheten. Sistnämnda myndighet bör därför få ha direktåtkomst till

registret.

Den föreslagna bestämmelsen om rättelse i elcertifikatsregistret, se avsnitt

4.10.12, skiljer sig från den rättelsebestämmelse som finns i 28 §

personuppgiftslagen. Det beror bl.a. på att den lagens bestämmelser finns där av

integritetsskäl. Några krav liknande dem som här föreslås, att felet skall vara

uppenbart och att yttrande i vissa fall skall inhämtas, finns inte i

personuppgiftslagen. Tvärtom föreskriver den att den personuppgiftsansvarige är

skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna

sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med

personuppgiftslagen eller föreskrifter som utfärdats med stöd av samma lag.

Uppenbarhetsrekvisitet i den föreslagna bestämmelsen om rättelse utgör en

inskränkning i möjligheten att rätta en uppgift och är nödvändig för att skydda

ägares eller rättighetshavares intressen. Skyldigheten att under vissa

förutsättningar inhämta yttrande innan en rättelse sker skall tillgodose samma

intressen, men innebär en viss tidsutdräkt innan rättelse kan ske. Det framstår

därför som svårt att i en rättelsesituation tillämpa personuppgiftslagen vid

sidan om den föreslagna lagens bestämmelse om rättelse. Denna måste därför göras

exklusiv i förhållande till personuppgiftslagen. Frågan är då om denna

särreglering är förenlig med Europaparlamentets och rådets direktiv (95/46/EG)

av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling

av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Direktivet

föreskriver att den registrerade skall ha rätt att få uppgifter som inte

behandlats i enlighet med direktivet rättade, utplånade eller blockerade. De tar

sikte på den personliga integriteten. Specialbestämmelsen i den föreslagna

lagen har ett annat syfte, nämligen att registret på ett korrekt sätt skall

återge kontohavarens äganderätt och förfoganderätt till de elcertifikat som

finns registrerade på certifikatkontot. Den ger emellertid upphov till i stort

sett samma effekt. Visserligen föreskriver den inte omedelbar rättelse och

uppställer ett krav på att felaktigheten är uppenbar. Dessa begränsningar i

rättelseregelns tillämplighet får emellertid anses vara förenliga med

direktivet. Enligt artikel 13 g i direktivet får omfattningen av rätten till

rättelse nämligen begränsas med hänsyn till skyddet för den registrerades eller

andras fri- och rättigheter. De begränsningar som elcertifikatlagens bestämmelse

om rättelse innefattar avser bl.a. att skydda enskilds äganderätt. De omfattas

därför av det angivna undantaget i direktivet.

Sammanfattningsvis finns det således inte något hinder mot att ha en särskild

rättelsebestämmelse i den föreslagna lagen om elcertifikat, som avviker från den

allmänna regleringen i personuppgiftslagen och EG-direktivet.

4.10.15 Prisinformation m.m.

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall fortlöpande offentliggöra

information om överlåtelser av elcertifikat. Informationen skall avse tidpunkten

för överlåtelsen, antalet överlåtna certifikat och priset för certifikaten.

Svenska kraftnät skall vidare fortlöpande offentliggöra dels det volymvägda

medelvärdet av priset på elcertifikaten under de närmast föregående tolv

månaderna, dels antalet certifikat som tilldelats certifikatberättigade

producenter under samma period. Årligen, senast vid januari månads utgång, skall

Svenska kraftnät skriftligen underrätta certifikatkontohavaren om innehållet på

hans certifikatkonto per den 31 december föregående kalenderår.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Nord Pool anser att det är positivt att det läggs upp en

informationstjänst som gör marknaden transparent.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska kraftnät påpekar att den prisinformation som

myndigheten skall tillhandahålla kan komma att vara haltande eftersom

registrering av certifikatsöverlåtelsen kan ske långt efter det att avtalet har

slutits.

Skälen för regeringens förslag: Eftersom det inte kan förutsättas att marknadens

aktörer kommer att organisera en börs eller en auktoriserad marknadsplats för

elcertifikat måste marknaden på annat sätt tillföras information om

certifikatens värde. Den handel som inledningsvis kan förväntas kommer att ske

genom bilaterala avtal mellan enskilda köpare och säljare av elcertifikat och

priset för certifikaten kommer därför normalt inte att offentliggöras. Det kan

därför finnas svårigheter för marknadens aktörer att få tillförlitlig

information till stöd för egna överväganden vid handeln med elcertifikat. Sådan

information är nödvändig för marknadens stabilitet och aktörernas förtroende för

systemet som sådant. Redan i certifikatsystemets inledningsskede föreligger det

alltså ett behov av information om marknadspriset på certifikat. Svenska

kraftnät skall därför fortlöpande offentliggöra information om överlåtelser av

elcertifikat. Informationen skall gälla tidpunkten för överlåtelsen, antalet

överlåtna certifikat och till vilket pris certifikaten överlåtits. Någon

ytterligare information, rörande exempelvis parternas identitet, skall inte

offentliggöras.

Även det volymvägda medelvärdet av priset på elcertifikat är av intresse för

marknadens aktörer, eftersom det bl.a. skall vara bestämmande för

kvotpliktsavgiftens storlek. Svenska kraftnät skall därför fortlöpande

offentliggöra även sådan information. Vidare bör det införas en skyldighet för

Svenska kraftnät att årligen, dock senast den 31 januari, skriftligen underrätta

certifikatkontohavaren om innehållet på dennes certifikatkonto. Med ledning av

sådana kontoutdrag kan en kvotpliktig dels bedöma om ytterligare certifikat

behövs för att kvotplikten skall kunna fullgöras, dels deklarera och bokföra

sitt innehav. Denna rätt påverkar dock inte den skyldighet som Svenska kraftnät

- i egenskap av personuppgiftsansvarig - har att lämna registreringsutdrag

enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) och inte heller den skyldighet som

Svenska kraftnät har att lämna kontrolluppgifter enligt förslaget i avsnitt 4.8.

Svenska kraftnät har påtalat att en ansökan om registrering av en överlåtelse

kan ske mycket senare än den tidpunkt då avtalet träffats. Förvisso kan parterna

avvakta med att göra ansökan till Svenska kraftnät om överlåtelsen. Risken

härför bör dock inte överskattas. En köpare har alltid intresse av att få sin

överlåtelse registrerad så snart som möjligt, för att på så sätt komma i

besittning av certifikaten för eventuella vidareöverlåtelser eller för

annullering när kvotplikten fullgörs. En säljare har å andra sidan ett intresse

av att prestera, för att få betalning för certifikaten. Sammanfattningsvis gör

regeringen därför bedömningen att den normala affärspraxis som kommer att

utvecklas mellan parterna innebär att några avgörande fördröjningar inte kommer

att ske.

4.10.16 Sekretessfrågor

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla hos Svenska kraftnät i verksamhet som

avser förandet av elcertifikatsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar

till upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om det inte står klart

att uppgiften kan röjas utan att kontoinnehavaren lider skada. Svenska kraftnät

skall lämna ut uppgift i elcertifikatsregistret om ställningen på ett

certifikatkonto till Energimyndigheten.

Elcertifikatutredningen: Utredningen föreslår en hänvisning till 8 kap. 2 §

lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, som bl.a. innehåller

en bestämmelse om tystnadsplikt för den som är eller varit anställd hos central

värdepappersförvarare eller hos kontoförande institut.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Enligt departementspromemorian skall sekretess

inte gälla för de uppgifter som finns registrerade på certifikatkonton.

Remissinstanserna: Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Svensk Energi anser

att ställningen på ett certifikatkonto skall omfattas av sekretess.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen har föreslagit att 8 kap. 2 § lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, som behandlar frågor om

tystnadsplikt, skall tillämpas vid kontoföringen av elcertifikat. Eftersom

Svenska kraftnät för elcertifikatsregistret i egenskap av myndighet utgör

elcertifikatsregistret en allmän handling hos Svenska kraftnät. Medborgarnas

rätt att ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 §

tryckfrihetsförordningen begränsas enbart om det är påkallat av hänsyn till

vissa angivna intressen, bl.a. skyddet av enskilds ekonomiska förhållanden.

Sådana begränsningar skall vidare anges noga i en särskild lag, varmed avses

sekretesslagen (1980:100). Sistnämnda lag innehåller bestämmelser om

tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna

handlingar. Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift, vare sig det sker

muntligen eller genom att en allmän handling lämnas ut eller det sker på annat

sätt (sekretess), 1 kap. 1 § sekretesslagen.

Enligt departementspromemorians förslag skall elcertifikatsregistret vara

offentligt. En sådan ordning skulle innebära att marknadens aktörer kan inhämta

uppgifter rörande andra aktörer och deras innehav av elcertifikat och genom

sådan information skapa sig en uppfattning rörande förväntat utbud och

efterfrågan på elcertifikat. Därtill kommer att uppgifter om inskränkningar i

kontohavarens förfoganderätt kommer dem till del som avser att ingå avtal med

kontohavaren. Ett antal remissinstanser har emellertid påpekat att ställningen

på certifikatkonton bör omfattas av sekretess. En uppgift om hur många

elcertifikat som finns registrerade på ett certifikatkonto bör således, enligt

dessa instanser, inte lämnas ut. Man har därvid pekat på att information om

motpartens innehav av elcertifikat kan medföra att förhandlingar som föregår

överlåtelser av elcertifikat inte kan ske på ett normalt, affärsmässigt sätt.

Onödiga förluster kan därför uppstå hos alla aktörer, men särskilt små aktörer

kan drabbas, genom att få betala överpriser eller erhålla underpriser på grund

av motpartens information om ställningen på kontot.

Elcertifikaten är en innovation. Svenska kraftnäts uppgift att föra

elcertifikatsregistret är helt ny för myndigheten. Någon bestämmelse i

sekretesslagen, som skulle kunna omfatta kontoföring av ifrågavarande slag,

finns därför inte.

8 kap. sekretesslagen innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn främst

till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Ställningen på ett

certifikatkonto får anses utgöra uppgift om affärs- eller driftsförhållanden

eller, när kontohavaren inte kan anses driva näringsverksamhet, om dennes

ekonomiska förhållanden.

En ny sekretessbestämmelse i 8 kap. sekretesslagen avseende uppgift om

kontoställningen på ett certifikatkonto bör, av de skäl remissinstanserna anför,

införas. Bestämmelsen skall gälla uppgifter som lämnar upplysning om

ställningen på kontot, eller som bidrar till att lämna sådan upplysning. Det

förstnämnda förhållandet gäller exempelvis förfrågningar om hur många

elcertifikat som finns registrerade på kontot, eller situationer då någon önskar

ett utdrag ur elcertifikatsregistret, som utvisar hur många certifikat som

finns registrerade på ett certifikatkonto. Uppgifter som bidrar till

upplysningar om ställningen på kontot kan i stället bestå i att någon exempelvis

önskar få tillgång till skriftliga ansökningar om registreringar på kontot,

eller förfrågningar genom vilka frågeställaren indirekt skaffar sig upplysning

om den totala kontoställningen.

Begränsningen av sekretessbestämmelsens tillämpningsområde innebär att t.ex.

uppgifter om kontohavaren som sådan inte omfattas av sekretess. Vidare bör

allmänna uppgifter om begränsningar i kontohavarens förfoganderätt till

elcertifikat kunna lämnas utan att ställningen på kontot röjs. Även en fråga om

det finns några begränsningar i en kontohavares förfoganderätt till ett visst

närmare angivet elcertifikat bör kunna besvaras utan att svaret bidrar till

upplysning om ställningen på kontot. Det framgår vidare av 14 kap. 4 §

sekretesslagen att sekretess till skydd för den enskilde inte gäller i

förhållande till den enskilde själv och i övrigt kan helt eller delvis efterges

av honom. Detta innebär att kontohavaren kan medge att exempelvis en bank eller

annan får tillgång till uppgifter om ställningen på certifikatkontot.

För att uppnå syftet med sekretessbestämmelsen, dvs. att undvika att

förhandlingar som föregår överlåtelser av elcertifikat inte kan ske på ett

normalt affärsmässigt sätt, bör sekretessbestämmelsen gälla till skydd för

samtliga kontohavare och det oavsett om kontohavaren är ett privat bolag, en

enskild fysisk person eller t.ex. ett kommunalt bolag.

Då sekretessbestämmelsen begränsats till att avse sådana uppgifter som typiskt

sett är känsliga, bör den vara försedd med ett omvänt skaderekvisit, dvs.

presumtionen bör vara att uppgiften omfattas av sekretess. Sekretess bör således

gälla för uppgifterna om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att

kontohavaren lider skada.

I 16 kap. 1 § sekretesslagen anges i vilka fall en tystnadsplikt begränsar

meddelarfriheten, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna

uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda

grundlagarna omfattar. Regeringen anser inte att det finns tillräckligt starka

skäl att låta den tystnadsplikt som följer av den föreslagna

sekretessbestämmelsen få företräde framför meddelarfriheten. 16 kap. 1 §

sekretesslagen bör därför inte ändras.

Energimyndigheten bör ha tillgång bl.a. till uppgifter om kontoställningen på de

certifikatberättigade producenternas och de kvotpliktigas certifikatkonton. En

bestämmelse om uppgiftsskyldighet myndigheter emellan bryter eventuell sekretess

för den uppgift som uppgiftsskyldigheten avser (se 14 kap. 1 § sekretesslagen).

En bestämmelse om skyldighet för Svenska kraftnät att lämna ut uppgifter från

elcertifikatsregistret till Energimyndigheten bör därför införas.

Hos Energimyndigheten gäller sekretess i myndighetens tillsynsverksamhet för

uppgift om bl.a. enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att

den enskilde lider skada om uppgiften röjs (enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen, 2

§ sekretessförordningen (1980:657( och 9 kap. i bilagan till

sekretessförordningen). Skaderekvisitet är i dessa fall rakt, dvs. presumtionen

är att uppgifterna blir offentliga. Endast om det kan antas att den enskilde

lider skada om uppgifterna röjs, kan uppgifterna hemlighållas. Vid tillämpningen

av det raka skaderekvisitet skall skadebedömningen i huvudsak göras med

utgångspunkten i själva uppgiften. Frågan huruvida sekretess gäller behöver

således i första hand inte knytas till en skadebedömning i det enskilda fallet.

Med anledning av vad remissinstanserna har anfört får en uppgift som lämnar

eller bidrar till upplysning om ställningen på ett certifikatkonto anses vara en

sådan typiskt sett känslig uppgift som i de flesta fall kommer att omfattas av

sekretess även vid tillämpning av ett rakt skaderekvisit. Upplysningar om

sökandens identitet och hans avsikt med uppgifterna kan dock medföra att det

inte längre finns någon anledning till antagande, att den i

sekretessbestämmelsen angivna skadan skall uppkomma (jfr prop. 1979/80:2 Del A

sid. 80-81). Mot bakgrund av den sekretessreglering som redan gäller för

Energimyndigheten finner regeringen att det saknas anledning att utsträcka den

ovan föreslagna sekretessbestämmelsens tillämpningsområde till

Energimyndigheten.

4.11 Marknaden för elcertifikat

Regeringens bedömning: Den statliga rollen i certifikatsystemet bör begränsas

till att skapa förutsättningar för aktörerna att själva skapa en marknad för

omsättningen av elcertifikat.

Elcertifikatutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Svensk Energi anser att det är väsentligt att en handelsplats

för elcertifikat kan bildas i god tid före elcertifikatssystemets

ikraftträdande. Det skulle underlätta och förenkla handeln med elcertifikat och

skapa trovärdighet, stabilitet och likviditet för elcertifikaten som

handelsvara. Nord Pool framför att de övervägt att starta handel för den

förnybara elproduktionen. Nord Pool följer utvecklingen i Sverige och andra

nordiska länder och kommer, när förutsättningarna är tillräckliga, att starta en

marknadsplats även för elcertifikat. Nord Pool menar vidare att marknaden på

ett utmärkt sätt kommer att lösa handelsfunktionerna. Oberoende elhandlare anser

att företag som har egen produktion får fördelar i det föreslagna systemet och

anser att all handel borde ske över en marknadsplats för elcertifikat.

Skälen för regeringens bedömning: Som stödform för produktionen av förnybar el

bygger elcertifikatssystemet på en marknadsorienterad lösning. Nord Pools

remissvar indikerar att ett intresse för att etablera en marknadsplats finns hos

elmarknadens egna aktörer, så snart tillräckliga förutsättningar är för handen.

Elcertifikatutredningens förslag innebär att staten endast skapar och

underhåller ett ramverk för att aktörerna själva skall kunna etablera en marknad

för omsättningen av elcertifikat. Avtal mellan enskilda torde inledningsvis

vara det normala sättet att omsätta certifikaten. Elcertifikatsregistret kan i

viss utsträckning fylla behovet av information rörande utbud och efterfrågan på

elcertifikaten. Det är vidare sannolikt att säljare och köpare av elcertifikat

kommer att mötas exempelvis på Internet, där mer omfattande information om utbud

och efterfrågan kan finnas tillgänglig. Under alla förhållanden kommer

marknaden för elcertifikat att vara relativt begränsad. Regeringen anser därför

att staten inte bör ha en mer aktiv roll när det gäller omsättningen av

elcertifikat, än att tillhandahålla de grundläggande förutsättningarna i form av

ett elcertifikatsregister.

4.12 Kvotplikten

4.12.1 Vilka som skall hantera kvotplikten

Regeringens förslag: En skyldighet att senast den 1 april varje år inneha

elcertifikat i förhållande till den egna förbrukningen av el, en s.k. kvotplikt,

införs. Kvotplikten skall hanteras av

- elleverantörer, som sålt el till elanvändare som inte själva hanterar sin

kvotplikt,

- elanvändare, som förbrukat el som de själva producerat, importerat eller köpt

direkt från den nordiska elbörsen,

- elanvändare i den s.k. elintensiva industrin samt

- elanvändare som själva vill hantera sin kvotplikt.

Om flera elleverantörer sålt el till samma elanvändare, och elanvändaren inte

själv skall hantera kvotplikten för denna el, skall var och en av leverantörerna

hantera kvotplikten för den el de sålt till elanvändaren.

En elleverantör som hanterar kvotplikten för en elanvändare skall ha rätt att av

elanvändaren ta ut ersättning för den tjänst som detta innebär. En sådan

ersättning skall särskilt specificeras vid faktureringen till elanvändaren.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Dock skall elanvändare i den elintensiva industrin enligt utredningen

inte åläggas att själva hantera sin kvotplikt.

Remissinstanserna: Energimyndigheten föreslår att kvotplikten läggs på

elleverantören istället för på slutkunden. Oberoende elhandlare föreslår att

kvotplikten läggs på nätföretagen eller på Svenska kraftnät.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten anser att elleverantörerna i så stor

utsträckning som möjligt skall hantera kvotplikten, dock skall de elanvändare,

som köpt el av en elleverantör kunna välja vilka elabonnemang som skall hanteras

av leverantören, respektive av elanvändaren själv. Svenskt Näringsliv anser att

man skall inbegripa även cementindustrin och raffinaderier i kategorin

elintensiv industri.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatssystemets syfte är att främja

produktionen av förnybar el, så att dess andel av elanvändningen i Sverige ökar.

Denna andel kan uttryckas som en kvot mellan den förnybara elproduktionen och

den totala mängd el som förbrukas i landet. Det föreslagna certifikatsystemet

bygger på att en efterfrågan av elcertifikat skapas, genom att en viss kategori

aktörer på elmarknaden åläggs en skyldighet att inneha elcertifikat. Eftersom

kostnaden för att förvärva elcertifikat slutligen kommer att belasta

slutanvändarna av el - och dessa bör ges en möjlighet att påverka denna kostnad

- föreslår Elcertifikatutredningen att denna kategori skall vara kvotpliktig.

Regeringen delar detta synsätt. Kvotplikten bör således innebära en skyldighet

att senast den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande till den egna

förbrukning av el under det föregående kalenderåret.

Elcertifikatssystemet måste dock utformas så att det blir så kostnadseffektivt

och enkelt att administrera som möjligt. I likhet med utredningen kan man därför

konstatera, att det inte är praktiskt genomförbart att låta alla elanvändare

själva hantera sin kvotplikt. Det är däremot lämpligt att dessa ges en möjlighet

att göra det, om de så önskar. Bakgrunden till detta utvecklas nedan. En

central fråga är således vilka aktörer på elmarknaden som är lämpade att hantera

kvotplikten, i de fall elanvändarna inte skall göra det själva. En annan fråga

är vad som skall gälla i de fall det inte är möjligt, eller mindre lämpligt, att

låta någon annan hantera kvotplikten i elanvändarens ställe.

Elleverantörerna

Elcertifikatutredningen har övervägt ett antal olika lösningar och

utgångspunkten har varit att finna en väldefinierad och relativt begränsad krets

av aktörer, som har förutsättningar att hantera kvotplikten på ett

professionellt sätt. Utredningen har analyserat möjligheten att låta nätägare,

balansansvariga eller elleverantörer hantera kvotplikten för de elanvändare som

inte själva kommer att göra det.

Nätföretagen är enligt ellagens (1997:857) bestämmelser skyldiga att mäta och

rapportera den mängd el som de tar emot och distribuerar. De har också en

affärsrelation till slutkunderna och skulle därmed kunna debitera kostnaden för

att hantera kvotplikten i samband med att de fakturerar nätavgiften.

Nätföretagen, vilka är ca 200 till antalet, är emellertid enligt lag förbjudna

att ägna sig åt handel med el, utom för den el som avses täcka förlusterna i

nätet och de sysslar uteslutande med transmission och distribution av elektrisk

kraft. Någon särskild kompetens att hantera omsättningen av elcertifikat, dvs.

en handel som i många avseenden liknar den som sker på värdepappersmarknaden i

övrigt, torde normalt inte finnas i sådana företag. Nätföretagen har dessutom

ett legalt monopol, vilket innebär att de avgifter dessa debiterar sina kunder

omfattas av Nätmyndighetens tillsyn. Det vore således inte lämpligt att utse dem

att hantera kvotplikten.

De balansansvariga är företag som genom avtal med Svenska kraftnät åtagit sig

ett balansansvar för en eller flera elanvändare. Det innebär att de tagit det

ekonomiska ansvaret för att det svenska elsystemet tillförs lika mycket el som

används av de elanvändare man har balansansvar för. Det är fråga om ett

fyrtiotal bolag, av vilka ett flertal även är elproducenter. Ett argument för

att låta dessa hantera kvotplikten är att de har kontroll över den el som

förbrukas, och att de står i avtalsförhållande med Svenska kraftnät. Antalet

balansansvariga är dock begränsat och många av dem är elproducenter, som

sannolikt kommer att tilldelas elcertifikat. Detta kan medföra störningar när

det gäller att etablera en marknad för elcertifikaten. Därtill kommer att de, i

sin funktion som balansansvariga, inte har någon relation till elanvändarna. Det

är således inte lämpligt att utse dem att hantera kvotplikten.

Elleverantörerna är lätta att identifiera och är så många, ca 130 stycken, att

en marknad för elcertifikaten har förutsättningar att uppstå. De har en vana vid

handel med el, vilken i vissa avseenden liknar handel med värdepapper. Cirka

ett tiotal av dessa har dessutom Finansinspektionens tillstånd att bedriva

värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Elleverantörerna står i ett avtalsförhållande till elanvändarna, vilket innebär

att de har information om sina kunders förbrukning och en möjlighet att debitera

kostnaden för tjänsten att hantera elkundernas kvotplikt. Elleverantörerna

agerar, till skillnad från nätföretagen, på en konkurrensutsatt marknad. Den

avgift som elleverantören debiterar kunden kommer därför att utsättas för

konkurrenstryck, varför en särskild reglering och därav följande tillsyn av

priset kan undvikas. Några avgörande nackdelar med att låta elleverantörerna

hantera kvotplikten har dessutom inte framkommit.

Vid en samlad bedömning delar regeringen Elcertifikatutredningens slutsats, att

det är mest ändamålsenligt att utforma systemet så att elleverantörerna skall

hantera kvotplikten i den utsträckning elanvändarna inte själva gör det.

När en elleverantör hanterar kvotplikten för den el som leverantören försålt

till en elanvändare skall leverantören helt och hållet träda i elanvändarens

ställe, med de skyldigheter som detta innebär. Leverantören skall således

förvärva elcertifikat med äganderätt, för egen räkning, och skall även deklarera

sina kunders förbrukning och begära annullering av elcertifikat i förhållande

till kundernas förbrukning av el. Skulle elleverantören inte fullgöra sin

kvotplikt är det leverantören, och inte elanvändaren, som skall betala

kvotpliktsavgiften till staten.

Det kan dock förekomma att vissa elleverantörer åtar sig att exempelvis förvalta

andras elcertifikat eller att som kommissionär köpa och försälja elcertifikat

för annans räkning. Detta kan vara fallet då elanvändaren valt att själv hantera

sin kvotplikt och därmed påtagit sig de skyldigheter som detta innebär, men

köper sådana tjänster som de nämnda av en leverantör (eller annan som

tillhandahåller sådana).

Såsom framgår nedan kan vissa elanvändare, såväl privatpersoner som företag, ha

fler än en elleverantör. De exempel som ges där gäller det förhållandet att

elanvändaren förfogar över mer än en uttagspunkt. Att samma privatperson, eller

företag, har mer än en elleverantör kan också bero på att fler än en leverantör

levererar el till samma uttagspunkt. Detta gäller i huvudsak elanvändare med en

stor elförbrukning, som har både s.k. fasta och rörliga kontrakt. Den leverantör

som ansvarar för leveranser i enlighet med det fasta kontraktet levererar en

viss, avtalad mängd el, medan den leverantör som har det rörliga kontraktet

levererar el för kundens överskjutande förbrukning och har därmed ett

balansansvar. Till skillnad från leverantören med det fasta kontraktet har denna

leverantör information om kundens totala förbrukning av el i den aktuella

uttagspunkten. Båda leverantörerna har dock kontroll över hur mycket el som de

själva försålt till elanvändaren. I de fall elanvändaren inte själv hanterar den

kvotplikt som hänför sig till den aktuella uttagspunkten, måste således

leverantörerna, var och en, hantera kvotplikten för den el som de försålt till

elanvändaren.

Elanvändare som förbrukat el som de själva producerat, importerat eller köpt

från den nordiska elbörsen

En elanvändare som förbrukat el som han själv producerat eller importerat

representerar en del av den totala elförbrukningen i landet. I den totala

elförbrukningen ingår också sådan el som köpts direkt från den nordiska

elbörsen, Nord Pool, utan någon elleverantör som mellanhand. Den el som utbjuds

på Nord Pool kan falla under begreppet importerad el, nämligen sådan

elproduktion som härrör från något av våra grannländer Norge, Finland eller

Danmark, men det kan också vara el som producerats i Sverige och som därmed inte

kan anses vara importerad. En elleverantör kan inte kontrollera den el som en

elanvändare producerat, importerat eller köpt via Nord Pool. Det är således

endast den som producerat, importerat, eller köpt denna el, som känner till i

vilken utsträckning detta skett. En elleverantör kan därför inte hantera den

kvotplikt som belöper på användningen av sådan el, med mindre att man inför

någon form av rapporteringsskyldighet för dessa elanvändare. En sådan lösning,

som skulle kräva en särskild reglering i den föreslagna lagen, är inte lämplig

eftersom den belastar systemet med ytterligare en funktion och en ökad

administration för leverantörerna. Den innebär även att de deklarationer som

leverantörerna skall lämna till Energimyndigheten kommer att innehålla uppgifter

som leverantören inte själv kan kontrollera, eftersom de uppgifterna i så fall

inhämtats från företagen. En lämpligare lösning är således att den begränsade

krets av elanvändare som det här är fråga om, själva skall hantera kvotplikten

för denna el.

Om en sådan elanvändare dessutom köpt el av en elleverantör, uppkommer frågan om

vem som skall hantera kvotplikten för den köpta elen. Energimyndigheten har

påtalat att denna kategori elanvändare bör kunna välja att antingen själva

hantera kvotplikten för den el som de köpt av en leverantör, eller att låta

elleverantören göra det. En sådan valfrihet är lämplig med hänsyn till de olika

bedömningar en elanvändare kan komma att göra i det enskilda fallet, utifrån

exempelvis omfattningen av den el han även köper av en leverantör. Vilka

bedömningar denna kategori kan komma att göra kan således vara olika från fall

till fall. Att närmare reglera denna fråga i detta sammanhang torde inte vara

nödvändigt, utan den hanteras inom ramen för det registreringsförfarande, som

beskrivs i avsnitt 4.12.2.

Elanvändare i den s.k. elintensiva industrin

Den s.k. elintensiva industrin, som omfattar ett sextiotal företag i landet,

representerar en ansenlig del av den totala elförbrukningen. Elförbrukningen i

dessa företag uppgick till ca 39 TWh av totalt 150 TWh år 2001. Såsom framgår av

avsnitt 4.12.7 föreslår regeringen att den el som förbrukas i

tillverkningsprocessen i den elintensiva industrin skall vara helt undantagen

från kvotplikt på så sätt att den inte beaktas vid beräkningen av kvotplikten.

Däremot skall den el som dessa företag förbrukar i kontor, lager och andra

utrymmen omfattas av kvotplikten.

Mängden el som förbrukas i tillverkningsprocesserna i den elintensiva industrin

måste dock komma till Energimyndighetens kännedom, så att myndigheten kan göra

en korrekt bedömning av kvotpliktens storlek i det enskilda fallet. Den el som

förbrukas i tillverkningsprocesserna i den elintensiva industrin måste således

redovisas på ett sätt som innebär att myndigheten har kontroll över hur stor

denna förbrukning är. Man kan här överväga att antingen skapa ett särskilt

system med registrering av företagen i den elintensiva industrin och en

rapporteringsskyldighet beträffande den el som förbrukas i

tillverkningsprocesserna, eller att tillämpa de förfaranden som redan följer av

den föreslagna lagens bestämmelser om registrering av kvotpliktiga,

deklarationsskyldighet och kvotpliktens fullgörande. Eftersom den el som

förbrukas i kontor, lager och andra utrymmen i dessa företag skall omfattas av

kvotplikten, och för att systemet skall bli så enhetligt som möjligt, är den

senare lösningen att föredra.

Frågan är då om elleverantörerna eller företagen själva skall hantera

kvotplikten. De elleverantörer som har elintensiv industri som kunder kommer att

känna till den totala förbrukningen hos dessa kunder, men kan inte veta hur

mycket som förbrukats i tillverkningsprocessen. Om man utser elleverantörerna

att hantera kvotplikten för den elintensiva industrin, måste de således få

kännedom om vilken mängd el som förbrukats i tillverkningsprocessen. Detta

skulle kräva en särskild, reglerad rapporteringsskyldighet för företagen, vilken

innebär att systemet tillförs ytterligare en funktion och en ökad

administration för leverantörerna, som skall ta emot denna rapportering. Det

innebär även att de deklarationer som leverantörerna skall lämna till

Energimyndigheten kommer att innehålla uppgifter som leverantören inte själv kan

kontrollera, eftersom de uppgifterna inhämtats från företagen. En sådan ordning

är därför inte lämplig. Elleverantörerna bör således inte utses att hantera

kvotplikten för sådan förbrukning som hänför sig till tillverkningsprocessen.

Energimyndigheten har föreslagit att den elintensiva industrin skall ha en

valfrihet att låta elleverantörerna hantera kvotplikten för vissa abonnemang,

som inte har något samband med tillverkningsprocessen. De företag som nu är i

fråga kan ha ett antal elabonnemang och därmed ett antal olika leverantörer.

Detta kan exempelvis bero på att huvudkontoret är beläget på en ort, medan

tillverkningsprocessen kan äga rum i en eller flera andra delar av landet, eller

att företagen ingår i en koncern eller i andra fall är organiserade på ett sätt

som innebär att det finns representerat på olika platser i landet. Det kan dock

förekomma att elleverantörer har en rikstäckande försäljning och att en och

samma leverantör säljer el till företaget, oavsett var det finns representerat.

Förhållandena kan således vara mycket olika. I mindre självklara situationer än

den ovan nämnda kan gränsdragningsproblem uppkomma när det gäller att avgöra om

ett abonnemang har samband med tillverkningsprocessen eller inte. Företagen inom

den elintensiva industrin är relativt få, ca ett sextiotal, och de skall enligt

förslaget deklarera den el som används i tillverkningsprocessen. Eftersom

företagen i den elintensiva industrin kommer i åtnjutande av den fördel som

undantaget innebär, är det rimligt att de får ett ansvar för att hantera

kvotplikten för hela sin förbrukning av el. Svenskt Näringsliv har inte heller

haft någon invändning mot denna konstruktion som sådan, vilken även uppfyller

kravet på en enhetlig tillämpning av systemet. Regeringen anser därför att

företagen i den elintensiva industrin skall hantera kvotplikten för hela sin

förbrukning av el.

Frivillig hantering av kvotplikten

Kostnaden för elcertifikaten kommer slutligen att belasta elanvändarna. Det är

därför naturligt att den som får betala för certifikaten har ett intresse av att

söka påverka denna kostnad. Systemet måste samtidigt utformas så att det blir

så kostnadseffektivt och enkelt att administrera som möjligt. Ett system som

innebär att landets samtliga elanvändare, såväl privatpersoner som företag,

själva skall hantera kvotplikten uppfyller inte de kriterierna.

Energimyndigheten har uppskattat att den certifikatskostnad som motsvarar en

lägenhetskunds förbrukning torde uppgå till några tiotal kronor per år och till

några hundratal kronor per år för en villakund. Man kan därför på goda grunder

anta att dessa kostnader inte utgör ett starkt incitament att själv hantera

kvotplikten. Den elanvändare som inte vill ta på sig det ansvar som det innebär

att hantera kvotplikten, skall således kunna låta sin elleverantör göra detta.

Samtidigt är det troligt att vissa kunder kan ha ett särskilt intresse av att

köpa elcertifikat som härrör från en viss producent eller från en viss typ av

elproduktion, eller att det kan skapas kollektiv av elanvändare som gemensamt

vill köpa elcertifikat. Då det gäller större elanvändare, exempelvis företag, är

det naturligt att dessa har resurser för och ett intresse av att själva hantera

kvotplikten. Det bör därför finnas en möjlighet för dessa elanvändare att,

genom ett aktivt val, själva hantera kvotplikten.

Energimyndigheten har pekat på att dessa elanvändare kan ha mer än en

elleverantör. Exempelvis kan en privatperson ha en elleverantör till den

förbrukning som sker i permanentbostaden och en annan till den som sker på

sommarstället. Ett företag kan ha ett antal elleverantörer, vilket bl.a. kan

bero på företagets storlek och hur det är organiserat och lokaliserat.

Myndigheten har med hänsyn härtill föreslagit att dessa elanvändare bör kunna

välja att antingen själva hantera hela sin kvotplikt, eller att låta

elleverantören ta hand om ett visst, eller vissa abonnemang. En sådan valfrihet

är lämplig med hänsyn till de olika bedömningar en elanvändare kan komma att

göra i det enskilda fallet, utifrån exempelvis den mängd el denne köper av en

leverantör. Några gränsdragningsproblem kan inte heller uppstå i ett sådant

fall, då elanvändaren klart kan definiera vilken förbrukning som hänför sig till

vilken leverantör. Vilka bedömningar denna kategori kan komma att göra kan

således vara olika från fall till fall. Att närmare reglera denna fråga i detta

sammanhang torde inte vara nödvändigt, utan den kan hanteras inom ramen för det

registreringsförfarande, som beskrivs nedan under avsnitt 4.12.2.

Sammanfattningsvis skall kvotplikten således hanteras av elleverantörer som sålt

el till elanvändare som inte själva hanterar sin kvotplikt, elanvändare som

förbrukat el som de själva producerat, eller importerat, eller köpt direkt från

den nordiska elbörsen samt elanvändare i den s.k. elintensiva industrin. Därtill

kommer de elanvändare som frivilligt väljer att helt eller delvis själva

hantera sin kvotplikt.

En elleverantör skall ha rätt att ta ut kostnaden för den tjänst det innebär att

hantera kvotplikten för de elanvändare som inte själva hanterar sin kvotplikt.

När elleverantören fakturerar elanvändaren för dennes förbrukning av el, skall

en särskild uppgift lämnas om vad denna tjänst kostar. Kostnaden för att hantera

kvotplikten får således inte "bakas in" i faktureringen av el. På så sätt kan

elanvändaren bilda sig en uppfattning om kostnaden för att leverantören hanterar

kvotplikten, vilken kan användas som ett konkurrensmedel mellan leverantörerna,

men också ligga till grund för överväganden om att själv hantera kvotplikten.

4.12.2 Registrering av kvotpliktiga

Regeringens förslag: De som skall hantera kvotplikten skall registreras hos

Energimyndigheten efter egen, skriftlig anmälan.

Elleverantörer, elanvändare som förbrukat el som de själva producerat,

importerat eller köpt från den nordiska elbörsen samt elanvändare i den s.k.

elintensiva industrin skall anmäla sig för registrering senast två veckor efter

den tidpunkt då kvotplikten inträtt.

Elanvändare i övrigt, som själva vill hantera kvotplikten, får anmäla sig för

registrering. En sådan anmälan skall göras senast den 1 oktober året före det år

som kvotplikten avser och kan gälla ett eller flera kalenderår. Om en

registreringsavgift inte kommit in till myndigheten senast den 1 oktober skall

anmälan om registrering avvisas. Om en registrering redan skett, skall i stället

registreringen upphävas.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har behandlat frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Svensk Energi har

anfört att möjligheten att frivilligt registrera sig som kvotpliktiga inte bör

gälla tidigare än år 2004.

Skälen för regeringens förslag: Energimyndigheten kommer att ha ett antal

funktioner att fylla, som rör dem som hanterar kvotplikten. Dessa funktioner

kräver att myndigheten har uppgifter om vilka som skall hantera kvotplikten.

Denna information bör lämpligen ske genom att dessa anmäler sig för registrering

hos myndigheten. Ett registreringsförfarande fyller även den viktiga funktionen

att förse elleverantörerna med information om vilka kunder som avser att själva

hantera sin kvotplikt.

Som framgår av avsnitt 4.12.1 kommer det att finnas två kategorier av

kvotpliktiga. Dels sådana som skall hantera kvotplikten, antingen för egen

räkning, eller i någon annans ställe, dels de som frivilligt väljer att hantera

sin kvotplikt.

Till den förstnämnda kategorin hör elleverantörer som sålt el till elanvändare

som inte själva skall hantera kvotplikten för den el som de förbrukar,

elanvändare som förbrukat el som de själva producerat, importerat eller köpt

direkt från den nordiska elbörsen och elanvändare i den s.k. elintensiva

industrin, som skall anmäla sig för registrering inom två veckor från den

tidpunkt då kvotplikten inträdde. De aktörer som efter lagens ikraftträdande

antingen nyetablerar sig och uppfyller någon av de nämnda förutsättningarna,

eller i annat fall uppfyller någon av dessa förutsättningar, skall anmäla sig

för registrering senast två veckor efter det att de nämnda förutsättningarna är

för handen. När det gäller sådana aktörer som redan vid lagens ikraftträdande

uppfyller de nämnda förutsättningarna, skall dessa således anmäla sig för

registrering senast två veckor efter lagens ikraftträdande.

Elanvändare, som köpt el av en elleverantör och som själv vill hantera sin

kvotplikt, får efter egen, frivillig anmälan registrera sig som kvotpliktig. I

de fall en elanvändare har fler elleverantörer till olika uttagspunkter kan

anmälan om registrering avse all el som elanvändaren köpt av elleverantörer,

eller så kan den begränsas till att avse den el man köpt från en viss

leverantör. En frivillig anmälan skall göras senast den 1 oktober året före det

eller de kalenderår som kvotplikten skall avse. Elleverantören får därigenom en

möjlighet att undanta elanvändaren från den försäljning som leverantören annars

vore kvotpliktig för under det följande kalenderåret eller kalenderåren.

Registrering för del av kalenderår är inte möjlig i dessa fall. Anledningen

härtill är att det skulle medföra administrativa problem för elleverantörerna

att under löpande kalenderår hantera förändringar i kvotplikten för dem man

försäljer el till.

Ett antal remissinstanser har påpekat att elcertifikatssystemets olika

funktioner skulle gynnas av att denna kategori, som frivilligt väljer att

hantera kvotplikten, inte skall kunna registrera sig förrän

elcertifikatssystemet varit i kraft ett år. Regeringen delar uppfattningen att

en senareläggning medför ett antal fördelar. Systemet kommer inte att belastas

med den extra administration som det innebär att hantera ett ovisst antal

frivilligt registrerade, vilket i första hand gynnar de myndigheter som har det

tyngsta ansvaret härför, Energimyndigheten och Svenska kraftnät. Vidare är det

värdefullt att de aktörer som deltar i systemet från början ges en möjlighet att

etablera rutiner kring hanteringen av elcertifikat och att en marknad hinner

att byggas upp. Slutligen innebär en senareläggning att de frivilligt

kvotpliktiga kan informera sig om systemet, det ansvar det innebär att

frivilligt hantera kvotplikten och att bedöma marknadens utveckling och därmed

prissättningen på elcertifikaten. Lagen om elcertifikat skall enligt förslaget

träda i kraft den 1 maj 2003. Registreringen av dessa frivilligt kvotpliktiga

skall avse ett eller flera kalenderår, varav följer att år 2004 är det första

kalenderår som dessa frivilligt kvotpliktiga kan börja hantera kvotplikten. År

2005 blir följaktligen det första år då dessa skall fullgöra sin kvotplikt genom

att ge in deklarationer till Energimyndigheten med uppgift om hur många

elcertifikat som skall annulleras. Lagrådet har påpekat att den föreslagna

bestämmelsen om anmälan om registrering för tydlighetens skull bör kompletteras

med en bestämmelse om Energimyndighetens registreringsåtgärd i anledning av en

anmälan för registrering. En sådan komplettering bör därför ske. När en anmälan

om registrering gjorts skall således den som anmälan avser registreras hos

Energimyndigheten.

Som framgår av avsnitt 4.14.3 skall en årlig registreringsavgift betalas av dem

som frivilligt vill hantera kvotplikten och anmält sig för registrering hos

myndigheten. En sådan avgift skall ha kommit in till myndigheten senast den 1

oktober varje år. Om detta inte skett senast den 1 oktober det år då anmälan

sker, skall myndigheten avvisa anmälan. I de fall en registrering redan skett,

skall i stället registreringen upphävas.

Anmälan om registrering skall ske skriftligen. Som framgår av avsnitt 4.14.1 får

en anmälan om registrering överföras elektroniskt på det sätt som regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, Energimyndigheten föreskriver. Närmare

föreskrifter om vilka uppgifter som den kvotpliktige skall lämna i en anmälan om

registrering avses meddelas av regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten.

4.12.3 Kvotpliktiga som underlåtit att anmäla sig för registrering

Regeringens förslag: Om Energimyndigheten har en välgrundad anledning att anta

att någon är en sådan kvotpliktig som självmant skall anmäla sig för

registrering - och denne underlåtit att göra det - får myndigheten även utan

anmälan registrera denne. Den som berörs av åtgärden skall beredas tillfälle att

yttra sig innan en sådan registrering sker.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Det kommer att finnas ett antal aktörer som

enligt den föreslagna lagen självmant skall anmäla sig för registrering hos

Energimyndigheten. Dessa är elleverantörer, elanvändare som förbrukat el som de

själva producerat, importerat eller köpt från den nordiska elbörsen samt

elanvändare i den s.k. elintensiva industrin. Skulle Energimyndigheten finna att

en sådan elleverantör eller elanvändare inte anmält sig för registrering, bör

lagen ge en möjlighet till att en sådan registrering ändå kommer till stånd.

Att, inom ramen för myndighetens tillsyn, förelägga dessa att inkomma med

anmälan om registrering torde vara en omständlig lösning. Det är således

lämpligare att Energimyndigheten får en befogenhet att på eget initiativ

registrera dessa kvotpliktiga. Frågan inställer sig då vilket underlag

myndigheten skall ha för att fatta ett sådant beslut. Vilka elleverantörer eller

elanvändare det här är fråga om är förhållandevis enkelt att bedöma. Den krets

som kan komma i fråga är i stora delar känd av myndigheten genom dess verksamhet

och de kriterier som anges i lagen för att kvotplikt skall gälla för dessa är

avgränsade och förhållandevis enkla att konstatera. Enligt förslaget till lag om

elcertifikat kommer myndigheten, inom ramen för sin tillsyn, ha befogenheter

att inhämta upplysningar och att ta del av de handlingar som krävs för

tillsynen. Mot den angivna bakgrunden, och med hänsyn till de skyldigheter som

kvotplikten medför, bör det ställas höga krav på det beslutsunderlag som

myndigheten skall ha för att fatta beslut. Energimyndigheten skall således ha en

välgrundad anledning att anta att det är fråga om en sådan kvotpliktig som

självmant skulle ha anmält sig för registrering. En självklar rättighet för den

som berörs av beslutet är att denne får tillfälle att yttra sig innan

registrering sker.

4.12.4 Deklarationsskyldighet

Regeringens förslag: Den som hanterar kvotplikten skall senast den 1 mars varje

år lämna en deklaration över den elförbrukning som skall ligga till grund för

beräkningen av kvotplikten. Även sådan el som undantas från kvotplikten, s.k.

förlustel, frikraft och hjälpkraft skall deklareras, liksom den el som

förbrukats i tillverkningsprocessen i elintensiv industri. Deklarationen skall

även innehålla en uppgift om det antal elcertifikat som skall annulleras på den

deklarationsskyldiges certifikatkonto den 1 april samma år.

En elanvändare som producerar el med användning av förnybara energikällor för

egen förbrukning i en anläggning vars produktion inte är timmätt skall - om

elanvändaren önskar tillgodoräkna sig den produktionen för att fullgöra sin

kvotplikt - särskilt ange detta i deklarationen.

Deklarationerna skall inges till Energimyndigheten.

Den kvotpliktige skall vara skyldig att se till att det genom räkenskaper,

anteckningar eller på annat sätt finns underlag för denna

deklarationsskyldighet. Sådana handlingar skall bevaras i sju år efter utgången

av det år då deklarationsskyldigheten förelåg.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Enligt promemorians förslag skall den som

hanterar kvotplikten särskilt anmäla till Svenska kraftnät hur många

elcertifikat som skall ges in till staten den 1 april varje år.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Energimyndigheten skall enligt regeringens

förslag ha ett antal funktioner i elcertifikatssystemet. En av dessa är att

fatta beslut om kvotpliktsavgift i de fall den kvotpliktige, enligt sin

deklaration, inte begär att ett tillräckligt antal elcertifikat skall annulleras

eller om i annat fall en annullering inte kunnat ske i den utsträckning som den

deklarerade elförbrukningen ger upphov till. Myndigheten behöver således ett

beslutsunderlag, som bör vara myndigheten tillhanda i sådan tid att en

annullering av elcertifikat skall kunna ske den 1 april och att myndigheten har

möjlighet att bedöma frågan om eventuell kvotpliktsavgift inom den tid som anges

i avsnitt 4.13.1. Underlaget för en sådan bedömning bör lämpligen ges in av dem

som själva har kontroll över mängden förbrukad el, i detta fall de som hanterar

kvotplikten. Tidpunkten för deklarationen bör väljas även med hänsyn till den

kvotpliktiges möjlighet att fastställa mängden el som förbrukats föregående

kalenderår. Den som hanterar kvotplikten skall därför varje år den 1 mars till

Energimyndigheten lämna en deklaration över den elförbrukning som skall ligga

till grund för beräkningen av kvotplikten. Som framgår av avsnitt 4.12.8. skall

en elanvändares förbrukning av el anses motsvara den mängd el för vilken

elanvändaren fakturerats av leverantören, varvid nettofaktureringen ger en

rättvis bild av elanvändarens förbrukning. I en deklaration skall därför det

faktiska utfallet av faktureringen anges, alltså med tillägg för vad som enligt

det tidigare årets förbrukning inte fakturerades då, eller med avdrag för vad

som enligt det tidigare årets förbrukning fakturerades för mycket. Även sådan el

som undantas från kvotplikten, s.k. förlustel, frikraft och hjälpkraft, skall

deklareras, liksom den el som förbrukats i tillverkningsprocessen i elintensiv

industri. Med stöd av dessa uppgifter kan såväl den som hanterar kvotplikten,

som Energimyndigheten, beräkna kvotpliktens omfattning, dvs. hur många

elcertifikat kvotplikten motsvarar. Enligt departementspromemorians förslag

skall den som hanterar kvotplikten särskilt anmäla till Svenska kraftnät hur

många elcertifikat som skall redovisas till staten den 1 april samma år. En

enklare ordning är dock att den som hanterar kvotplikten anger detta redan i sin

deklaration och att deklarationen i stället skall vara ett underlag för Svenska

kraftnät, att den 1 april annullera det antal elcertifikat som angivits i

deklarationen. Den som hanterar kvotplikten skall därför i deklarationen även

lämna en uppgift om hur många elcertifikat som skall annulleras på den

deklarationsskyldiges certifikatkonto den 1 april samma år.

Elanvändare kan producera förnybar el för egen förbrukning i en anläggning vars

produktion inte är timmätt. Enligt regeringens förslag är timmätning av

produktionen ett krav för att produktionsanläggningen skall godkännas. Ett syfte

med elcertifikatssystemet är dock att produktionen av el med förnybara

energikällor skall främjas och att dess andel av den totala förbrukningen av el

i landet skall öka. Mot den angivna bakgrunden är det således skäligt att en

sådan elanvändare - som inte tillämpar timmätning av sin produktion och som

därför inte tilldelas elcertifikat - i stället skall ha rätt att från sin

kvotplikt avräkna denna produktion. Detta förutsätter dock att den deklareras,

vilket bör ske genom att en deklaration inges till Energimyndigheten på samma

sätt som gäller för dem som hanterar kvotplikten.

För att Energimyndigheten skall kunna fullgöra sin kontrollfunktion, skall den

som hanterar kvotplikten se till att det finns ett underlag för deklarationen.

De som hanterar kvotplikten bör därför vara skyldiga att se till att det genom

räkenskaper, anteckningar eller på annat sätt finns underlag för denna

deklarationsskyldighet. Med hänsyn till den bestämmelse som föreslås i avsnitt

4.13.1, som innebär att Energimyndigheten kan fatta beslut om kvotpliktsavgift

vid en mycket senare tidpunkt än den 1 september det innevarande året och till

att besluten om kvotpliktsavgift kan komma att överklagas, bör sådana handlingar

bevaras i sju år efter utgången av det år då deklarationsskyldigheten förelåg.

Närmare bestämmelser om skyldigheten att lämna deklaration och om att föra

räkenskaper och bevara handlingar avses meddelas av regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, Energimyndigheten. Som framgår av avsnitt 4.14.1 får

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Energimyndigheten meddela

föreskrifter om att elektroniskt överföra en deklaration till myndigheten.

4.12.5 Ofullständiga deklarationer

Regeringens förslag: Om den som är deklarationsskyldig inte lämnar deklarationen

i tid, eller om den är ofullständig, får Energimyndigheten förelägga honom att

lämna deklaration eller att göra de kompletteringar som behövs.

Myndigheten skall få förelägga den som är deklarationsskyldig att lämna

uppgifter, visa upp handlingar eller ge in kopior av handlingar som behövs för

att kontrollera att uppgifterna i en deklaration är riktiga. Ett sådant

föreläggande skall få förenas med vite.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Energimyndigheten kommer enligt regeringens

förslag att ha ett antal viktiga kontroll- och beslutsfunktioner i

elcertifikatssystemet. Det är därför av stor vikt att myndigheten får tillgång

till relevant underlag för sina bedömningar. Normalt torde detta fungera på

frivillighetens väg. Det får nämligen förutsättas att de kvotpliktiga i regel

inte motsätter sig att lämna det material som krävs för att myndigheten skall

kunna fullgöra sina åligganden. I allmänhet torde deklarationer och relevant

material skickas in till myndigheten efter informella kontakter med de

kvotpliktiga.

I vissa fall kan det dock finnas behov för myndigheten att begära in

deklarationer eller kompletteringar till dessa och att det kan ske i en

tvingande ordning. Energimyndigheten bör därför få möjlighet att meddela

förelägganden att inge deklaration eller att komplettera ofullständiga

deklarationer. Myndigheten skall också ha möjlighet att förelägga kvotpliktiga

att lämna uppgifter, att visa upp handlingar, eller att inge kopior av

handlingar. Ett sådant föreläggande får bara ske om det behövs för att fullgöra

den kontrollfunktion som är avsikten med deklarationerna. De nämnda

föreläggandena bör, för att bli verkningsfulla, kunna förenas med vite.

4.12.6 Annullering av elcertifikat

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall den 1 april varje år på ett

certifikatkonto annullera det antal elcertifikat som kontohavaren angivit i sin

deklaration till Energimyndigheten.

En sådan annullering får dock inte gälla elcertifikat som pantsatts, utmätts,

belagts med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring enligt

registrering på kontot, eller som överlåtits enligt en preliminär registrering

på kontot.

Elanvändare som producerar el från förnybara energikällor för egen förbrukning i

en anläggning vars produktion inte är timmätt, får fullgöra sin kvotplikt,

eller del av den, genom att tillgodoräkna sig denna produktion.

Elcertifikatutredningens förlag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Enligt promemorians förslag skall den som

hanterar kvotplikten särskilt anmäla till Svenska kraftnät hur många

elcertifikat som skall ges in till staten den 1 april varje år.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatutredningen har föreslagit att

kvotperioden skall vara ett år och att den skall sammanfalla med kalenderåret.

Om kvotperioden görs kortare, skulle hänsyn behöva tas till säsongsvariationer i

elproduktionen, vilket försvårar utformningen av kvoten, och administrationen

av systemet skulle bli mycket mer omfattande. Utredningens förslag om ettåriga

kvotperioder, som sammanfaller med kalenderår, är därför lämpligast. Enligt

departementspromemorians förslag skall den som hanterar kvotplikten särskilt

anmäla till Svenska kraftnät hur många elcertifikat som skall ges in till staten

den 1 april varje år. Som framgår av avsnitt 4.12.4 om

deklarationsskyldigheten, skall i stället deklarationen utgöra ett underlag för

Svenska kraftnät att den 1 april varje år annullera det antal elcertifikat på

den deklarationsskyldiges konto, som angivits i deklarationen.

Tidpunkten för annulleringen av elcertifikat, den första april varje år, bör

väljas av två skäl. De elcertifikat som hänför sig till produktionen av förnybar

el under tiden från årsskiftet fram till den 1 april skall kunna användas för

att fullgöra kvotplikten. Den kvotpliktige skall således kunna "köpa i kapp" de

elcertifikat som fattas. Dessutom har deklarationerna från dem som hanterar

kvotplikten kommit in till Energimyndigheten en månad tidigare, den 1 mars, och

myndigheten har haft möjlighet att granska flertalet av dessa deklarationer och

skickat samtliga vidare till Svenska kraftnät, som - enligt regeringens förslag

- den 1 april varje år skall annullera det antal elcertifikat som den

deklarationsskyldige har uppgivit i sin deklaration.

När panträtt upplåtits i ett elcertifikat och detta antingen preliminärt eller

slutligt registrerats på ett certifikatkonto, eller när ett elcertifikat blivit

utmätt, belagt med kvarstad eller blivit föremål för betalningssäkring och detta

registrerats på kontot, eller när ett elcertifikat överlåtits enligt en

preliminär registrering på kontot, bör sådana registreringar utgöra hinder för

annullering.

Enligt regeringens förslag är timmätning av produktionen ett krav för att en

produktionsanläggning skall godkännas. Det kan dock hända att elanvändare

producerar förnybar el för egen förbrukning och att denna produktion inte är

timmätt. Ett syfte med elcertifikatssystemet är att främja produktionen av

förnybar el. Det vore därför oskäligt om dessa elanvändare inte skulle få

tillgodoräkna sig denna produktion. En sådan elanvändare bör därför ha rätt att

från sin kvotplikt avräkna denna produktion, under förutsättning att den

deklareras i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 4.12.4.

4.12.7 Undantag från kvotplikten

Regeringens förslag: Vid beräkningen av kvotplikten beaktas inte el

- som matats in på det elektriska nätet i syfte att upprätthålla nätets

funktion, s.k. förlustel,

- som av en leverantör har levererats till en förbrukare utan ersättning i

enlighet med ett avtal om intrångsersättning, s.k. frikraft, och leveransen

sker vid en lägre effekt än 50 kW,

- som förbrukas i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk eller i massa-

och pappersindustrin, baskemikalieindustrin, gruvindustrin, cementindustrin och

petroleumraffinaderier,

- som en elanvändare själv producerat och förbrukat, om

produktionsanläggningens generator har en märkeffekt om högst 50 kW, eller

- som har förbrukats i produktionen av el, s.k. hjälpkraft.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag, dock föreslår utredningen att användaranläggningar inom branscherna

massa- och pappersindustri, kemisk industri, stål- och metallverk samt

gruvindustri med ett abonnemang över 10 MW skall ha kvotplikten noll.

Remissinstanserna: NUTEK och Energimyndigheten anser att elintensiv industri

skall ingå i systemet och att undantag bör kunna ges efter prövning för enskilda

industrier. Konsumentverket, Länsstyrelsen i Skåne, SVIF, Naturvårdsverket,

SVEBIO, Naturskyddsföreningen och SERO/SRF, anser att elintensiv industri bör

ingå i certifikatsystemet. Konkurrensverket, RRV och Lunds universitet saknar

tillräckligt underlag för att göra en bedömning av om elintensiv industri skall

ingå och efterlyser bättre underlag. Skogsindustrierna och Gruvföreningen anser

att elintensiv industri måste undantas. Svenskt Näringsliv anser att hela

industrin skall vara undantagen från kvotplikt. Handelshögskolan vid Göteborgs

universitet påtalar nackdelen med högra priser för näringslivet och att det

finns svårigheter med statsstödsreglerna vid ett undantag. Statskontoret påpekar

att gränsen på 10 MW kan ge upphov till konkurrenssnedvridningar, framför allt

inom den kemiska industrin.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenskt näringsliv anser att man skall inbegripa även

cementindustrin och raffinaderier i kategorin elintensiv industri och att den

elintensiva industrin skall vara permanent undantagen från kvotplikten.

Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten i elcertifikatssystemet är att

all förbrukning av el i landet skall omfattas av kvotplikt. Av skäl som framgår

nedan kan detta synsätt dock inte tillämpas fullt ut. Det är således inte

rimligt att kvotplikten skall gälla för el som förbrukats eller sålts för

förbrukning vid sådan överföring av el på nätet som utförs av den som ansvarar

för förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion, s.k.

förlustel. Det vore inte heller skäligt att kvotplikten skall gälla s.k.

frikraft till en lägre effekt än 50 kW, som av en leverantör har levererats till

en förbrukare utan ersättning i enlighet med avtal om intrångsersättning.

Förlustel och frikraft bör således inte ingå i beräkningsunderlaget för

kvotplikten.

Den s.k. elintensiva industrin representerar en ansenlig del av den totala

elförbrukningen i landet, och förbrukningen uppgick år 2001 till ca 39 TWh av

totalt 150 TWh. Kostnader motsvarande de som kvotplikten medför för svenska

företag saknas för närvarande i flertalet av dessa företags konkurrentländer.

Att ålägga dessa branscher kvotplikt skulle kunna få till följd att dessa

företag flyttar sin verksamhet till andra länder, som har ett lägre

kostnadstryck och lägre miljökrav än Sverige. Det är därtill de branscher som

förbrukar mycket el som drabbas hårdast av kvotplikten, eftersom den baseras på

elförbrukningen. Med detta som utgångspunkt anser regeringen att det är

motiverat att dessa branscher skall undantas. Detta undantag bör dock begränsas,

så att det bara omfattar de processer som är specifika för dessa företag när

det gäller förbrukningen av el. Således bör endast den el som förbrukas i

tillverkningsprocesserna i dessa företag undantas från kvotplikten.

Elcertifikatutredningen har föreslagit att endast den elintensiva industri som

har ett effektabonnemang över 10 MW skall omfattas av undantaget. Regeringen

delar dock Statskontorets bedömning, att gränsen på 10 MW kan få

konkurrenssnedvridande effekter och att den därför är olämplig. Regeringen

föreslår därför att den el som förbrukas i tillverkningsprocessen i den

elintensiva industrin inte skall beaktas vid beräkningen av kvotplikten. När det

gäller sådan förbrukning som hänför sig till kontor, lager och andra utrymmen

skall den, liksom annan elförbrukning, däremot omfattas av kvotplikten.

Svenskt Näringsliv har föreslagit att även petroleumraffinaderier och

cementindustrin skall omfattas av detta undantag. Dessa företag representerar

visserligen bara ca 1 TWh av de 39 TWh som nämnts inledningsvis, men även dessa

företags elförbrukning är mycket hög, sedd i förhållande till produktionsvärdet.

Regeringen anser därför att även dessa företag skall omfattas av undantaget, på

så sätt att den el som förbrukas i tillverkningsprocessen i dessa företag inte

skall beaktas vid beräkningen av kvotplikten.

För närvarande sker en översyn av reglerna för nedsättning av energiskatter för

vissa sektorer (Fi 2001:09, dir. 2001:29). Kommitténs huvuduppgift är att utreda

utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi inom sektorer som är

utsatta för internationell konkurrens. Den skall också utreda förutsättningarna

för en annan avgränsning av området för energiskattenedsättning för de

konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller idag. Kommittén väntas slutföra

sitt arbete under våren 2003. När detta arbete har slutförts finns

förutsättningar att göra en helhetsbedömning av de framtida villkoren för den

elintensiva industrin med avseende på den samlade belastningen av skatter,

avgifter och kvotplikt. En sådan översyn kan göras i samband med den

kontrollstation för klimatpolitiken som skall genomföras år 2004. Om liknande

system införs i andra länder, och som innebär att industrin där åläggs en

kvotplikt, bör naturligtvis denna kategori inte längre undantas.

Till den elintensiva industrin hör företag inom stål- och metallverk, massa- och

pappersindustrin, baskemikalieindustrin, gruvindustrin, cementindustrin och

petroleumraffinaderier. För en närmare definition av vilken industri som i dessa

sammanhang skall anses vara elintensiv har Statistiska centralbyråns

klassificering efter s.k. SNI-koder (svensk näringsgrensindelning) varit

vägledande. Dessa är 131 (järnmalmsgruvor), 132 (andra metallmalmsgruvor), 2111

(massaindustri), 2112 (pappers- och pappindustri), 241 (baskemikalieindustri),

271-273 (järn- och stålverk) och 274-275 (andra metallverk; gjuterier), 265

(cementindustri och kalkbruk) samt 232 (petroleumraffinaderier).

Kvotplikten skall inte heller gälla el som elanvändare för eget bruk producerat

i en anläggning där generatorn har en märkeffekt som är högst 50 kW. Detta

undantag gäller el som producerats i exempelvis reservkraftsaggregat eller i

andra produktionsanläggningar som i allmänhet endast levererar den el som åtgår

för exempelvis en jordbruksrörelses förbrukning. Det är av administrativa skäl

inte rimligt att ålägga dessa producenter en kvotplikt för den ringa förbrukning

det här är fråga om.

Kvotplikten bör slutligen inte heller gälla sådan el som förbrukas vid

produktion av el, s.k. hjälpkraft. Liksom i fråga om den elintensiva industrin

skall däremot den el som förbrukas i kontor, lager och andra utrymmen som hör

till kraftverket omfattas av kvotplikten.

4.12.8

Kvotens utveckling över tiden

Regeringens förslag: Kvotplikten för en elanvändare skall omfatta det antal

elcertifikat i förhållande till elanvändarens förbrukning av el som framgår av

nedanstående tabeller. Antalet certifikat den kvotpliktige skall inneha den 1

april varje år bestäms för varje år till ett visst antal certifikat genom

avrundning till närmaste heltal, dock lägst ett.

Om en elanvändares kvotplikt hanteras av en elleverantör skall elanvändarens

förbrukning av el anses motsvara den mängd el för vilken elanvändaren

fakturerats av leverantören. Detsamma skall gälla när elanvändaren själv

hanterar sin kvotplikt.

År för vilken kvotplikt skall Antal elcertifikat per levererad

fullgöras eller förbrukad MWh

2003 0,074

2004 0,081

2005 0,104

2006 0,126

2007 0,141

2008 0,153

2009 0,160

2010 0,169

Regeringens bedömning: En översyn av de framtida kvotnivåerna bör göras

vartannat år med start 2004. Med hänsyn till kravet på stabilitet bör

omprövningen vid dessa tillfällen inte omfatta det nästkommande året. I samband

med dessa omprövningar bör också möjligheten övervägas att höja ambitionsnivån

när det gäller målet för den framtida förnybara elproduktionen. År 2004 utgör

också en kontrollstation för klimatpropositionen, vilket kan få stor betydelse

för den framtida inriktningen.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Utredningens förslag omfattar dock inte den el som förbrukas i

tillverkningsprocessen i cementindustrin och petroleumraffinaderier och har

beräknats utifrån att elintensiv industri över 10 MW inte skall beaktas.

Remissinstanserna: Bland de remissinstanser som yttrat sig om kvotpliktens

utveckling över tiden så anser Naturvårdsverket och Svensk Energi att

kvotnivåerna verkar rimliga. Svenska kyrkans församlingsförbund och

Naturskyddsföreningen anser däremot att kvotnivåerna är för låga.

Naturskyddsföreningen menar att eftersom all el skall vara förnybar och

långsiktigt hållbar år 2050, bör målet för 2003 vara åtminstone 10 %.

Statskontoret anser att det är svårt att ta ställning till kvoterna eftersom

beräkningar och simuleringar inte redovisas i utredningen. Statskontoret menar

också att de kvotnivåer som utredningen föreslår ligger nära den utveckling som

utredningen bedömt som varken trolig eller önskvärd, nämligen snabb

inledningstakt och därefter avtagande ökningstakt. När det gäller rutiner för

att besluta om kvotnivåerna så anser Energimyndigheten och Länsstyrelsen i Skåne

län att riksdagen årligen, efter förslag från regeringen, bör besluta om

kvotplikten för nästkommande år.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Kvotplikten, dvs. det antal

elcertifikat som den som hanterar kvotplikten skall inneha på sitt

certifikatkonto den 1 april varje år för att slippa att betala kvotpliktsavgift

skall kunna beräknas år för år och kvotens utveckling över tiden bör också kunna

utläsas av dem som hanterar kvotplikten. Det första år då lagen om elcertifikat

är i kraft är år 2003. Det första beräkningsåret, då de som hanterar

kvotplikten skall börja köpa elcertifikat, skall följaktligen vara samma år. Det

antal elcertifikat som den som hanterar kvotplikten skall inneha året därefter

framgår av den högra tabellen och uppgår till 0,074 elcertifikat per förbrukad

MWh el under det föregående beräkningsåret.

Om en elanvändares kvotplikt hanteras av en elleverantör bör man med förbrukad

el avse fakturerad el, så att diskrepanser inte uppstår i systemet. När en

elanvändares förbrukning av el är timmätt, överensstämmer mängden förbrukad el

med den mängd el som också fakturerats. Det är alltså samma mängd el som

elanvändaren förbrukat och fakturerats för. Däremot faktureras många företag och

hushållskunder i enlighet med beräknad, preliminär förbrukning. Det innebär att

den faktiskt förbrukade mängden el inte alltid överensstämmer med den

preliminärt beräknade och fakturerade mängden el. Om det efter avläsning av

mätaren visar sig att användaren faktiskt förbrukat mer el än enligt den

preliminära beräkningen, som legat till grund för faktureringen, så faktureras

elanvändaren för denna el vid ett senare faktureringstillfälle. Skulle det

motsatta förhållandet gälla, dvs. att en elanvändare faktiskt förbrukat en

mindre mängd el än den preliminärt beräknade och fakturerade, så krediteras

elanvändaren denna el vid ett senare faktureringstillfälle. Slutresultatet blir

således korrekt, även om man med förbrukad el avser fakturerad el. Detsamma bör

gälla även i de fall elanvändaren själv hanterar sin kvotplikt. Som framgår av

avsnitt 4.12.4 om deklarationsskyldigheten så är det den fakturerade elen som

skall anges i deklarationen.

Elcertifikatutredningens förslag på kvoter grundar sig på beräkningar utifrån

målet, en ökning av användningen av förnybar el med 10 TWh från 2002 års nivå

till och med 2010. Vid en positiv utveckling är regeringens bedömning att en

lämplig justering av målet skulle kunna vara att öka den förnybara

elproduktionen med 15 TWh till år 2012 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17,

rskr. 2001/02:317). Utgångspunkten för Elcertifikatutredningens förslag är en

bedömning av den s.k. utbudskurvan för certifikatsberättigad elproduktion och

elanvändningens framtida utveckling. För att konstruera en utbudskurva har

utredningen gjort bedömningar av olika kraftslags produktionspotential vid olika

prisnivåer. Utredningen har även gjort bedömningar om introduktionstakt och

ledtider. Som anges i figur 1 nedan så kommer inledningsvis el att produceras i

befintliga anläggningar, därefter sker expansion av befintlig produktion och

slutligen tillkommer ny produktion. Expansion av befintlig produktion och ny

produktion kommer dock till viss del att gå omlott, eftersom viss typ av ny

produktion har lägre produktionskostnader än vissa former av expansion i

befintlig produktion.

Figur 1

Utbudskurva för certifikatsberättigad elproduktion där den

certifikatsberättigade elproduktionen uttrycks som en funktion av

produktionskostnaderna.

Den befintliga förnybara elproduktionen i anläggningar som skall vara

certifikatsberättigande uppgår till ca 6,5 TWh. Med den omfattning av

kvotplikten som föreslagits ovan och nuvarande nivå på förbrukningen hos

elanvändarna, så uppskattas den el som kvotplikten baseras på uppgå till ca 99

TWh år 2003. Detta innebär att befintlig certifikatberättigad elproduktion

motsvarar en kvot på 6,5:99, dvs. ca 0,065, där kvoten anger det antal

elcertifikat per förbrukad MWh som den kvotpliktige skall inneha den 1 april

följande år. Vid en oförändrad nivå på kvotplikten kommer efterfrågan på

elcertifikat att öka om elanvändningen ökar. Efterfrågan på certifikat kommer

alltså att vara beroende av såväl elanvändningens utveckling, som den

fastställda kvoten.

Eftersom certifikatssystemet skall leda till en ökad användning av förnybar

elproduktion, så bör kvotplikten hela tiden ligga högre än tillgängligt utbud av

elcertifikat. Ett alltför stort avstånd mellan kvotens storlek och tillgången

på certifikat kan dock innebära snabba och kraftiga svängningar i

certifikatspriset, vilket inte är önskvärt. Orsaken till sådana svängningar är

framför allt de ledtider som krävs både för nya produktionsanläggningar och för

en anpassning av befintliga anläggningar. Osäkerheten om dessa ledtider gör att

kvotplikten inledningsvis bör ha en måttlig ökningstakt, för att sedan

accelerera mot slutet av perioden. Regeringens samlade bedömning är därför att

utredningens förslag är väl avvägt och bör leda till att målet att öka den

förnybara elproduktionen med 10 TWh till år 2010 bör kunna uppnås. De värden på

kvoten som anges i utredningens förslag har dock omräknats med hänsyn till

föreslagen ändring av undantaget för elintensiv industri i förhållande till

utredningens förslag, dvs. gränsen 10 MW har tagits bort och cementindustri och

petroleumraffinaderier har lagts till. Regeringen anser därutöver att en stabil

prisutveckling för elcertifikaten gynnas av att kvoten höjs något under det

första året, så att ökningen av den förnybara elproduktion blir ungefär lika

stor under de två inledande åren. Regeringen föreslår därför att kvoten det

första året sätts till 0,074 istället för 0,064, som utredningen föreslår.

Några remissinstanser har föreslagit att regeringen årligen skall föreslå

kvotplikten för nästkommande år. Att kvotplikten fastställs för en längre

tidsperiod är viktigt för systemets stabilitet och tillförlitlighet och innebär

att elproducenterna och de som hanterar kvotplikten har möjlighet att förutse

kvotpliktens utveckling över tiden. Ett system som innebär årliga justeringar av

kvotplikten tillgodoser inte dessa grundläggande krav. Samtidigt är den

framtida utvecklingen av såväl elanvändningen som den förnybara elproduktionen

förknippad med viss osäkerhet. Regeringen avser därför att noga följa systemets

utveckling och dess effekter på produktionen av förnybar el. Denna produktion är

även beroende av den övriga utvecklingen på miljöområdet. Regeringen kommer

därför att göra en översyn av kvotnivåerna vart annat år med start 2004. Med

hänsyn till kravet på stabilitet kommer en eventuell justering av kvoterna vid

dessa tillfällen inte att omfatta det nästkommande året. Omprövningen år 2004

kommer således att avse kvotplikten för åren 2006 till 2010. År 2004 utgör också

en kontrollstation för klimatpropositionen, vilket kan få betydelse för denna

utvärdering. I samband med dessa omprövningar kommer också möjligheten till en

höjning av ambitionsnivån att övervägas. Detta i syfte att ytterligare öka

ambitionen i införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft, så att

detta kraftslag bidrar på en nivå som är förenlig med statsmakternas ambition

att kraftfullt satsa på vindkraften.

Helheten i elcertifikatssystemet är mycket viktig för systemets funktion. Det är

därför inte möjligt att i någon högre grad - isolerat - ändra någon av

variablerna mål, kvotstorlek eller taket på kvotpliktsavgiften, eftersom detta

kan få oväntade eller oönskade effekter på andra delar av systemet.

4.12.9 Garantipris

Regeringens förslag: En certifikatberättigad producent skall under åren 2004

till och med 2008 till ett fast pris kunna lösa in de elcertifikat som

producenten tilldelats det föregående kalenderåret. Inlösen skall ske från och

med den 30 april till och med den 30 juni hos Energimyndigheten.

De priser som skall gälla per certifikat framgår av nedanstående tabell.

År 2004 60 kr

År 2005 50 kr

År 2006 40 kr

År 2007 30 kr

År 2008 20 kr

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: SVL anser att garantipriset är för lågt. SVL föreslår att

certifikaten skall lösas in löpande. SERO och SVL föreslår ett garantipris på 10

öre/kWh utan avtrappning.

Skälen för regeringens förslag: Vid övergången från det nuvarande stödsystemet,

till ett mer marknadsanpassat sätt att främja den förnybara elproduktionen, är

det mycket viktigt att elcertifikatssystemet uppnår en hög trovärdighet och

uppfattas som stabilt. Det är därför angeläget att producenterna under en

inledande femårsperiod ges ett skydd mot alltför låga certifikatpriser och en

möjlighet att få avsättning för de elcertifikat som de inte lyckats sälja under

det föregående kalenderåret. En certifikatberättigad producent skall därför ges

möjlighet att till ett fast pris lösa in de elcertifikat som han tilldelats det

föregående kalenderåret. Inlösen skall ske hos Energimyndigheten. Garantipriset

bör avtrappas och försvinna efter 2008. Vid den tidpunkten har kvotplikten

ökats, vilket innebär att risken för mycket låga certifikatpriser torde vara

avsevärt mindre. Garantipriset startar på en nivå om 60 kronor per certifikat

och sjunker därefter till 20 kr år 2008, vilket framgår av ovanstående tabell.

Elcertifikaten bör inte kunna inlösas under löpande kvotperiod. Ett sådant

system skulle visserligen ge producenterna en bättre likviditet, men skulle

troligen inte utnyttjas i särskilt hög utsträckning, eftersom man i så fall

avhänder sig möjligheten att senare avsätta certifikaten till ett möjligt, högre

marknadspris. Det kan även ha en prispåverkande effekt, eftersom staten löser

in certifikaten under perioden. Det lämpligaste är således att certifikaten

skall kunna inlösas året efter det år de tilldelats producenten.

4.13 Kvotpliktsavgifter

Regeringens förslag: Den som hanterar kvotplikten skall till staten betala en

särskild avgift, en s.k. kvotpliktsavgift,

- om han i sin deklaration angivit ett mindre antal elcertifikat än som omfattas

av kvotplikten, eller

- i annat fall det antal elcertifikat som omfattas av kvotplikten enligt en

deklaration inte kunnat annulleras på certifikatkontot.

Avgiften per certifikat som omfattas av kvotplikten och som skulle ha

annullerats skall uppgå till 150 procent av det volymvägda medelvärdet av

certifikatspriset under perioden från och med den 1 april föregående år till och

med den 31 mars påföljande år. För elcertifikat som skulle ha annullerats åren

2004 och 2005 tas kvotpliktsavgift ut med högst 175 kronor respektive 240 kronor

per certifikat.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag. Utredningen föreslår att sanktionstaket på 200 kronor per certifikat

skall gälla under en femårsperiod.

Remissinstanserna: Statskontoret anser att valet av avgiftens storlek är dåligt

underbyggd, vilket gör det svårt att ta ställning till de olika komponenterna i

utredningens förslag. Naturskyddsföreningen, SVL och Örestads Vindkraftspark

anser att taket på avgiften är alldeles för lågt och att det bör harmoniseras

med andra länder inom EU, dvs. det bör höjas till 350-450 kr. SVL är vidare

tveksam till att avgiften är rörlig och inte fast. VIP framför att avgiften

skall vara avdragsgill. Avgiften bör ligga på minst 300-400 kr. Göteborg Energi

anser att nivån på högst 200 kr/MWh är för låg. SERO/SRF anser att avgiften bör

ligga på 300 kr/MWh.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Kvotpliktsavgiften skall utgöra ett incitament

att köpa elcertifikat och att därmed den 1 april varje år inneha ett

tillräckligt antal elcertifikat i förhållande till den förbrukning av el som

kvotplikten beräknas på. I lagrådsremissen benämns denna avgift sanktionsavgift.

Lagrådet har påtalat att det ligger närmare till hands att använda benämningen

sanktionsavgift på en sådan avgift som en producent enligt förslaget i avsnitt

4.14.2 kan åläggas att betala till staten. Enligt Lagrådet bör den avgift som nu

är i fråga därför ges en annan benämning, t.ex. kvotpliktsavgift. Regeringen,

som delar Lagrådets uppfattning, anser därför att begreppet kvotpliktsavgift bör

användas.

Som framgår av avsnitt 4.12.4 om deklarationsskyldigheten skall den som hanterar

kvotplikten i sin deklaration ange det antal elcertifikat som Svenska kraftnät

skall annullera den 1 april samma år. Skulle den deklarationsskyldige ha angivit

ett mindre antal elcertifikat än som omfattas av kvotplikten, har denne inte

fullgjort sin kvotplikt och skall således betala en kvotpliktsavgift till

staten. Om det antal elcertifikat som motsvarar kvotplikten i annat fall inte

kunnat annulleras på kontot, skall också en kvotpliktsavgift betalas. Detta kan

vara fallet om det helt enkelt saknas ett tillräckligt antal elcertifikat på

kontot, eller om det av andra skäl finns hinder mot att annullera certifikaten,

vilket är fallet vid registreringar på kontot rörande pantsättning, utmätning,

kvarstad eller betalningssäkring rörande ett elcertifikat, eller om ett

elcertifikat överlåtits enligt en registrering på kontot.

För att utgöra ett incitament att fullgöra kvotplikten, bör kvotpliktsavgiften

sättas i relation till certifikatpriset och vara högre än detta pris. För att få

en rättvisande bild av priset på elcertifikaten under hela det år som föregår

tidpunkten då certifikaten skall annulleras, bör ett volymvägt medelvärde av de

belopp som betalats för alla sålda certifikat under året tillämpas. Att bestämma

kvotpliktsavgiften till 150 procent av detta medelvärde, innebär en avvägning

mellan syftet att förmå dem som hanterar kvotplikten att fullgöra sin kvotplikt

och konsumentintresset att certifikatpriset inte tillåts att skjuta i höjden.

Med en kvotpliktsavgift som relateras till medelvärdet av certifikatpriset blir

sanktionsgränsen "flytande". Därigenom minskas risken för att kvotpliktsavgiften

i sig blir styrande för priset på elcertifikaten, särskilt för den inledande

handeln under året. En effektiv prisbildning kommer att innebära att

certifikatpriset kommer att följa det jämviktspris som uppstår mellan utbud och

efterfrågan av certifikaten. Producentens intäkter består av elpris och

certifikatpris. Det elpris som producenten kan få är starkt avhängigt av den

totala vattenkraftproduktionen i det nordiska systemet. Det innebär att ett

våtår ger låga elpriser och ett torrår höga elpriser. Prisbildningen på

certifikat är också avhängig vattenkraftproduktionen under året. Genomslaget på

certifikatpriset torde dock vara mindre genom att vattenkraftens relativa andel

på certifikatmarknaden är mindre, genom att den kvotpliktige har möjlighet att

"köpa i fatt" certifikat under årets första tre månader och genom att

certifikaten kan sparas från det ena året till det andra. Även med hänsyn till

detta, är en variabel kvotpliktsavgift att föredra framför en fast.

Som ett skydd mot att de kvotpliktiga drabbas av orimligt höga

kvotpliktsavgifter under systemets inledningsskede, införs en begränsning av

kvotpliktsavgiftens storlek. Flera remissinstanser har haft synpunkter på nivån

på denna begränsning och att valet av nivå är dåligt underbyggt.

Som anförts ovan om kvotens utveckling över tiden, avsnitt 4.12.8, är målet,

kvotstorleken, certifikatpriserna, kvotpliktsavgiftens storlek och det

garantipris som föreslagits beroende av varandra. Att väsentligt höja eller

sänka kvotpliktsavgiften kan få oväntade och ogynnsamma konsekvenser för andra

delar i certifikatsystemet. Ett avgiftstak ger en entydig prisinformation till

marknaden, vilket kan medföra att det blir styrande för prisbildningen på

elcertifikaten, dvs. att priset på certifikaten styrs in mot taket. Risken för

att detta sker torde vara större om taket ligger nära marginalpriset för

elcertifikaten, än om avståndet dem emellan är större. Elcertifikatsutredningen

föreslår ett tak på 200 kr per elcertifikat för perioden 2003-2008. Denna siffra

baseras på de förslag till kvot som utredningen lämnat för samma period och på

de beräkningar av potential och produktionskostnad som ligger till grund för

utbudskurvan i fig. 1 i avsnitt 4.12.8. Regeringen anser utifrån detta att det

inte finns några starka skäl att kraftigt avvika från utredningens förslag. Det

nya systemet innebär dock en ökad prisrisk för elleverantörerna under det första

året, då priset på certifikaten är helt okänt och det ännu inte finns någon

historisk prisbildning att använda som utgångspunkt. För att minska denna

prisrisk har regeringen bedömt att en sänkning av taket till 175 kr för år 2004

kan vara rimlig. För att kompensera för denna sänkning anser regeringen att

taket bör uppgå till 240 kronor för år 2005. Regeringens bedömning är att dessa

förändringar av taknivån, jämförda med Elcertifikatutredningens förslag, inte

skall påverka möjligheten att öka användningen av förnybar el i en sådan

utsträckning att kvotutvecklingen inte uppfylls. I takt med att kvoten höjs och

certifikatpriset stiger finns dock enligt regeringens bedömning en ökad risk för

att taket med tiden kommer att vara styrande för prisbildningen på

certifikaten. Denna risk förstärks också av den osäkerhet som råder när det

gäller framtida produktionskostnader för förnybar elproduktion. Av detta skäl

föreslår regeringen att takets giltighetstid begränsas till åren 2004 och 2005.

Regeringen kommer att noga följa takets prisstyrande inverkan och i samband med

den omprövning av kvotens storlek som planeras till 2004 kommer behovet av en

förlängning och eventuell förändring av takets utformning att övervägas.

Beträffande den skattemässiga behandlingen av kvotpliktsavgiften hänvisas till

avsnitt 4.8.

4.13.1

Beslut om kvotpliktsavgift

Regeringens förslag: Energimyndigheten skall senast den 1 september varje år

fatta beslut om eventuell kvotpliktsavgift. Om Energimyndigheten inte fattat

beslut om kvotpliktsavgift inom den angivna tiden, har skyldigheten att betala

kvotpliktsavgift för det föregående kalenderårets förbrukning av el förfallit.

Om den som hanterar kvotplikten i sin deklaration lämnat oriktiga eller

vilseledande uppgifter av betydelse för kvotpliktens omfattning, får

Energimyndigheten fatta beslut om kvotpliktsavgift, eller ändra ett tidigare

beslut om kvotpliktsavgift, även efter den 1 september. Sådana beslut skall dock

inte få meddelas efter utgången av det femte året efter det kalenderår då ett

korrekt beslut skulle ha fattats.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Skyldigheten att lämna deklaration och frågan om

eventuell kvotpliktsavgift aktualiseras varje år. I det stora flertalet fall

bör deklarationerna och det antal elcertifikat som skulle ha annullerats den 1

april inte föranleda mer arbete för myndigheten än rena kontrollåtgärder och

frågan om kvotpliktsavgift skall betalas torde inte uppkomma så ofta. Från

rättssäkerhetssynpunkt, men även av administrativa skäl, är det ändå väsentligt

att ett eventuellt beslut om kvotpliktsavgift fattas relativt omgående, så att

saken i normalfallet är avgjord under det år då kvotplikten skall ha fullgjorts.

Energimyndigheten skall således, senast den 1 september varje år, meddela ett

eventuellt beslut om att kvotpliktsavgift skall betalas. Om ett sådant beslut

inte fattats inom den angivna tiden, bör skyldigheten att betala

kvotpliktsavgift för det aktuella året förfalla.

Om en deklarationsskyldig lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter av

betydelse för kvotpliktens omfattning, och detta upptäcks efter den 1 september,

skall myndigheten ändå ha möjlighet att meddela ett beslut om kvotpliktsavgift.

Oriktiga eller vilseledande uppgifter i den kvotpliktiges deklaration kan också

ha medfört att ett tidigare meddelat beslut om kvotpliktsavgift blivit

felaktigt. Myndigheten skall i sådana fall ha rätt att ändra det felaktiga

beslutet. Det skall i båda fallen krävas att de oriktiga eller vilseledande

uppgifterna haft betydelse för kvotpliktens omfattning. Andra felaktigheter kan

inte föranleda något nytt beslut eller någon ändring av ett tidigare meddelat

beslut.

Från rättssäkerhetssynpunkt och av administrativa skäl bör en tidsmässig gräns

sättas för möjligheten att fatta sådana beslut. När fem år förflutit från det år

då ett korrekt beslut om kvotpliktsavgift skulle ha fattats skall denna

möjlighet inte längre gälla. För att eftersläpningar i systemet skall undvikas

och för att begränsa myndighetens administration bör beslut om kvotpliktsavgift

få verkställas efter betalningsuppmaning. Bestämmelser om indrivning finns i

lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

4.14 Tillsyn och avgifter

4.14.1 Energimyndighetens befogenheter m.m.

Regeringens förslag: Energimyndigheten skall ha ett tillsynsansvar när det

gäller efterlevnaden av den föreslagna lagen om elcertifikat och de föreskrifter

som meddelas med stöd av lagen. Denna tillsyn skall inte omfatta Svenska

kraftnäts verksamhet.

Myndigheten skall vid sin tillsyn ha rätt att vid vite begära in uppgifter och

handlingar och meddela de förelägganden vid vite som krävs för att trygga

efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen.

Energimyndigheten skall även ha rätt att få tillträde till

produktionsanläggningar, andra lokaler och områden som hör till sådana

anläggningar, om det behövs för tillsynen. Detta skall dock inte gälla bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att utöva sådan

tillsyn.

En ansökan om godkännande av anläggning, en anmälan om registrering av den som

skall hantera kvotplikten och deklarationer samt därtill hörande handlingar får

överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten föreskriver.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten har påtalat att det i första hand kan vara

kronofogdemyndigheten som lämnar biträde till myndigheten.

Skälen för regeringens förslag: Energimyndigheten kommer att ha ett antal

uppgifter i elcertifikatssystemet och genom den kunskap myndigheten kommer att

ha om elcertifikatssystemet som sådant och dess olika funktioner är det lämpligt

att myndigheten får ha ett tillsynsansvar rörande efterlevanden av den

föreslagna lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av denna. Denna

tillsyn skall dock inte gälla Svenska kraftnäts kontoförande verksamhet. För att

tillsynen skall vara effektiv, bör myndigheten ha rätt att begära in de

upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen och meddela de

förelägganden som krävs för att trygga lagens efterlevnad. Även om detta i de

flesta fall kommer att kunna ske på frivillighetens väg, behöver myndigheten i

vissa fall ha en rätt att förena en begäran eller ett föreläggande vid vite.

För att åstadkomma en effektiv tillsyn i fråga om godkända

produktionsanläggningar bör myndigheten ha rätt att få tillträde till godkända

produktionsanläggningar och andra lokaler samt områden som hör till sådana

anläggningar. En sådan rätt bör dock inte, av rättssäkerhetsskäl, kunna omfatta

bostäder och en förutsättning för att få tillträde bör vara att ett sådant

behövs för tillsynen. Energimyndigheten har påpekat att det i första hand kan

vara kronofogdemyndigheten som bör lämna biträde till myndigheten när det gäller

tillträde till produktionsanläggningarna. Enligt förslaget skall

Energimyndigheten ges rätt till tillträde till de nämnda

produktionsanläggningarna. Om myndigheten i det enskilda fallet anser det

tillräckligt att begära handräckning av kronofogdemyndigheten enligt lagen

(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, så innebär den föreslagna

regleringen inget hinder för detta. Skulle däremot den situationen uppkomma,

att polismyndighetens vidare befogenheter behövs för att myndigheten skall få

tillträde till dessa anläggningar, möjliggörs detta genom den föreslagna

bestämmelsen om att polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för

tillsynen.

En annan uppgift är att myndigheten skall följa upp och utvärdera

certifikatsystemet och kvotplikten och vid behov lämna förslag till regeringen

om förändringar. En viktig uppgift är även att informera om

elcertifikatssystemet, vilket är särskilt betydelsefullt inför systemets

introduktion.

Myndigheten skall inte ha något direkt tillsynsansvar när det gäller

omsättningen av elcertifikat. När det gäller sådan finns bestämmelser på bl.a.

det marknadsrättsliga området, där Konkurrensverket och Konsumentverket är

tillsynsmyndigheter.

Energimyndigheten kommer således att fylla ett antal funktioner i

elcertifikatssystemet, med en ansenlig administration som följd. En

förutsättning för en rationell hantering av myndighetens ärenden i allt från

ansökan om godkännande av anläggningar, registrering av dem som skall hantera

kvotplikten och deklarationer är att kommunikation från allmänheten kan ske med

hjälp av datorer, när elproducenterna och de som hanterar kvotplikten har de

tekniska förutsättningarna för sådan kommunikation med myndigheten. Lagrådet har

ställt sig tveksamt till behovet av elektronisk överföring i vart fall i

ärenden om godkännande av anläggning och registrering av dem som skall hantera

kvotplikten, eftersom det i dessa ärenden mera sällan torde bli aktuellt för en

sökande eller anmälare att anhängiggöra ett sådant ärende mer än en gång och

någon etablerad kontakt i nu aktuella hänseenden inte torde finnas mellan

myndigheten och den enskilde. Såsom Lagrådet anfört torde behovet av elektronisk

överföring av ansökningar om godkännande vara relativt begränsat. Med hänsyn

främst till den mängd uppgifter som skall lämnas i en sådan ansökan anser

regeringen dock att möjligheten till elektronisk överföring bör stå öppen. Det

bör således stå den enskilde fritt att välja en elektronisk överföring, eller

att per post eller på annat sätt ge in en ansökan om godkännande till

myndigheten. När det gäller anmälan om registrering av dem som skall hantera

kvotplikten är det - såsom Lagrådet påpekat - sällan aktuellt att anhängiggöra

en sådan anmälan mer än en gång. När anmälan väl är gjord kommer däremot

skyldigheten att inge deklarationer att aktualiseras varje år. Genom möjligheten

att redan vid anmälan om registrering se till att de tekniska förutsättningarna

för elektronisk överföring är för handen, underlättas de fortsatta kontakterna

med myndigheten i samband med att deklarationerna skall ges in till myndigheten.

Regeringen anser därför att möjligheten till elektronisk överföring av sådana

anmälningar bör stå öppen för den som så önskar. En ansökan om godkännande av en

anläggning, anmälan för registrering av dem som skall hantera kvotplikten och

deklarationer samt de handlingar som hör till sådana ärenden bör därför få

överföras elektroniskt på det sätt som regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Energimyndigheten föreskriver.

Lagrådet har vidare pekat på att det - till skillnad från vad som gäller i fråga

om Svenska kraftnäts underrättelser till certifikatkontohavare - av

lagrådsremissen inte framgår vad som är avsett för Energimyndighetens

meddelanden till den enskilde i de nämnda ärendena. Den föreslagna bestämmelsen

rörande Svenska kraftnäts underrättelser har tillkommit med hänsyn till den

masshantering som registreringsärendena ger upphov till. Såsom Lagrådet påpekat

är det självklart så att t.ex. en ansökan om godkännande av en anläggning kommer

att föranleda beslut, som den enskilde skall underrättas om. Det rör sig dock

om ett begränsat antal beslut och avsikten är inte att dessa, eller andra beslut

som myndigheten kommer att fatta, skall överföras elektroniskt. Följaktligen

har detta inte reglerats särskilt i den föreslagna lagen.

4.14.2 Återkallelse av godkännande m.m.

Regeringens förslag: Energimyndigheten skall återkalla ett godkännande av en

anläggning om denna inte längre uppfyller förutsättningarna för ett godkännande

eller om ett godkännande har lämnats på grund av oriktiga eller vilseledande

uppgifter i en ansökan om godkännande och dessa haft betydelse för innehavarens

rätt att tilldelas elcertifikat.

Om elcertifikat har tilldelats anläggningens innehavare på grund av oriktiga

eller vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande av anläggningen, eller

på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter som lämnats av anläggningens

innehavare vid rapportering av certifikatberättigande elproduktion till Svenska

kraftnät, skall anläggningens innehavare betala en sanktionsavgift till staten

för de elcertifikat som felaktigt tilldelats innehavaren.

Frågor om uttagande av en sådan avgift skall prövas av Energimyndigheten.

Avgiften skall beräknas på samma sätt som kvotpliktsavgiften, varvid perioden

för beräkning av certifikatpriset skall vara den tolvmånadersperiod som föregår

dagen för Energimyndighetens beslut. Ett sådant beslut får inte avse

elcertifikat som har tilldelats anläggningens innehavare mer än två år före

Energimyndighetens beslut. En sådan avgift skall, efter betalningsuppmaning, få

verkställas.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Om en godkänd produktionsanläggning genomgår så

stora förändringar att produktionen av el inte längre sker med användande av

förnybara energikällor, eller har den inte längre utrustning för timmätning av

elproduktionen, så uppfyller anläggningen inte längre de krav som ställs för ett

godkännande. Eftersom förutsättningarna för ett godkännande i sådana fall inte

längre är för handen, bör Energimyndigheten ges en befogenhet att återkalla ett

tidigare lämnat godkännande. Det är i dessa fall fråga om anläggningar som vid

tidpunkten för godkännande uppfyllde förutsättningarna för ett sådant, men som

senare inte längre gör det.

Ett godkännande kan även ha lämnats med stöd av oriktiga eller vilseledande

uppgifter i en ansökan om godkännande. Detta kan exempelvis vara fallet om en

innehavare påstår att en vattenkraftanläggning är en sådan småskalig anläggning

som skall berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat, men att det

senare visar sig att anläggningen vid lagens ikraftträdande hade en installerad

effekt som var högre än 1 500 kW. En innehavare kan också ha lämnat oriktiga

eller vilseledande uppgifter om att en vattenkraftanläggning tidigare varit

tagen ur drift, eller att produktionsökningen i en storskalig

vattenkraftanläggning är större än vad som verkligen är fallet. Oriktiga eller

vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande kan också ha lämnats om en

innehavare av en anläggning uppger att han kommer att göra sådana omfattande

ombyggnader eller andra stora investeringar i anläggningen som avses i avsnitt

4.5, men den egentliga avsikten varit att sådana åtgärder aldrig skall komma

till stånd. I dessa exempel har ett godkännande således lämnats på felaktiga

grunder, som funnits redan vid tidpunkten för godkännandet. Har de oriktiga

eller vilseledande uppgifterna i en ansökan haft betydelse för innehavarens rätt

att bli tilldelad elcertifikat, bör även i sådana fall Energimyndigheten ges en

befogenhet att återkalla ett tidigare lämnat godkännande.

En återkallelse av ett lämnat godkännande innebär att anläggningens innehavare

inte har rätt att bli tilldelad elcertifikat. Vid en återkallelse av ett

godkännande på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter i ansökan om

godkännande kan anläggningens innehavare redan ha blivit tilldelad elcertifikat

på felaktiga grunder. Incitamentet att lämna oriktiga eller vilseledande

uppgifter i en ansökan om godkännande bör därför begränsas, genom en bestämmelse

om att innehavaren i sådana fall skall betala en särskild avgift till staten

för de felaktigt tilldelade elcertifikaten. Som framgår av avsnitt 4.13 bör, i

enlighet med Lagrådets yttrande, en sådan avgift benämnas sanktionsavgift.

Biobränslebaserad elproduktion har en särställning när det gäller rätten att bli

tilldelad elcertifikat. I sådana anläggningar ansvarar producenten för att

anläggningen fortlöpande uppfyller de krav för godkännande som ställs på sådana

produktionsanläggningar. Om en innehavare av sådana anläggningar har lämnat

oriktiga eller vilseledande uppgifter i den särskilda rapportering som skall ske

av den certifikatberättigande elproduktionen till Svenska kraftnät, kan

innehavaren tilldelas elcertifikat på felaktiga grunder. En felaktig tilldelning

kan också ske i andra fall när endast en del av elproduktionen i en anläggning

berättigar till elcertifikat, t.ex. när småskalig och storskalig vattenkraft

kombineras, och anläggningens innehavare har en skyldighet att särskilt

rapportera den certifikatberättigande produktionen. Om inmatningen från

produktionsanläggningen sker till ett elnät som används utan stöd av

nätkoncession, skall anläggningens innehavare själv svara för mätningen och

rapportering av den certifikatberättigande elproduktionen till Svenska kraftnät.

Även i dessa fall kan oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnas vid

rapporteringen till Svenska kraftnät och leda till att elcertifikat felaktigt

tilldelas anläggningens innehavare. Incitamentet att lämna oriktiga eller

vilseledande uppgifter vid sådan rapportering bör också begränsas, genom att

anläggningens innehavare skall betala en sanktionsavgift till staten för de

elcertifikat som felaktigt tilldelats denne. Om elcertifikat har tilldelats

anläggningens innehavare på grund av oriktiga eller vilseledande uppgifter i en

ansökan om godkännande av en anläggning eller på grund av oriktiga eller

vilseledande uppgifter som lämnats av anläggningens innehavare vid rapportering

av certifikatberättigande elproduktion till Svenska kraftnät skall anläggningens

innehavare således betala en sanktionsavgift till staten. Frågor om uttagande

av en sådan avgift bör prövas av Energimyndigheten och avgiften bör beräknas på

samma sätt som en kvotpliktsavgift, varvid perioden för beräkning av

certifikatpriset skall vara den tolvmånadersperiod som föregår dagen för

Energimyndighetens beslut. En begränsning bör dock införas för hur omfattande en

sådan sanktionsavgift skall kunna bli. Ett sådant beslut skall därför inte få

avse elcertifikat som har tilldelats anläggningens innehavare mer än två år före

Energimyndighetens beslut. Av samma skäl som anförs beträffande

kvotpliktsavgifter, skall en sådan avgift få verkställas efter

betalningsuppmaning.

4.14.3 Registreringsavgift

Regeringens förslag: En elanvändare som frivilligt registrerar sig hos

Energimyndigheten skall, senast den 1 oktober året före det år då kvotplikten

skall hanteras, betala en avgift till myndigheten. Avgiften skall år 2003 uppgå

till 300 kronor och därefter till 100 kronor per år.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen föreslår att de elanvändare som

önskar registrera sig som kvotpliktiga skall utge en årlig registreringsavgift

om 500 kronor.

Remissinstanserna: SERO anser att den administrativa avgiften för den

kvotpliktige skall sänkas till rent självkostnadspris, så att det blir

ekonomiskt lockande för t.ex. delägare i kollektiv att äga vindkraftverk och

anskaffa certifikat från sina egna verk.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Energimyndigheten har påtalat att begreppet årlig

registreringsavgift bör ses över.

Skälen för regeringens förslag: I elcertifikatssystemet kommer kvotplikten i

stor utsträckning att hanteras av elleverantörer. Såsom framgår av regeringens

förslag finns det dock en möjlighet för elanvändare att frivilligt hantera

kvotplikten och att anmäla detta till Energimyndigheten för att registreras där.

Såsom utredningen konstaterat kommer denna kategori att orsaka kostnader på

grund av ökad administration hos myndigheten och utredningen har därför

föreslagit att avgiften för dessa bör sättas så hög, 500 kronor, att denna krets

blir begränsad. Såsom utredningen påpekar kommer ett stort antal frivilliga

registreringar att öka myndighetens administration och därmed dess kostnader.

Att sätta avgiften så högt, att den skall avskräcka från registrering är däremot

inte rimligt. Det är viktigt för systemet som sådant, att fler aktörer får

möjlighet att ta aktiv del i det. Omsättningen på elcertifikaten blir på så sätt

större, incitamenten att organisera en handelsplats ökar och främjandet av

förnybar el blir en angelägenhet som delas av flera. Samtidigt måste det, av

administrativa skäl, finnas en viss begräsning av antalet som hanterar

kvotplikten under de första åren systemet är i kraft. Det är även, från

konsumentsynpunkt, rimligt att systemet får verka en tid och att dessa

elanvändare får en möjlighet att bedöma de kostnader och skyldigheter det

medför, innan registreringskostnaden skall sjunka till en mycket låg nivå.

Regeringen anser därför att de elanvändare som frivilligt registrerar sig skall

senast den 1 oktober varje år betala en avgift till Energimyndigheten. Avgiften

skall vara 300 kronor år 2003, men den skall vara 100 kronor per år fr.o.m. år

2004.

4.14.4 Svenska kraftnäts avgifter

Regeringens förslag: Svenska kraftnät skall ha rätt att ta ut avgifter för

kontoföringen av elcertifikat i elcertifikatsregistret enligt de föreskrifter

som regeringen bestämmer. Rätten att ta ut avgifter skall dock inte gälla vid en

sådan registrering på ett certifikatkonto som sker vid tilldelning av

elcertifikat, eller när elcertifikat annulleras på ett konto.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Svenska kraftnäts ansvar för kontoföringen av

elcertifikat kommer att föranleda kostnader för verket. De avgifter som verket

får ta ut, bör täcka verkets kostnader för kontoföringen av elcertifikaten.

Dessa avgifter bör fastställas av regeringen. Avgiften skall dock inte omfatta

de registreringsåtgärder som det innebär att tilldela en producent elcertifikat.

Inte heller bör de registreringsåtgärder som föranleds av att elcertifikat

annulleras på kontot omfattas av någon avgift.

4.14.5 Förseningsavgift

Regeringens förslag: Den som hanterar kvotplikten och inte lämnar in en

deklaration till Energimyndigheten den 1 mars, skall betala en förseningsavgift

med 1 000 kronor. En förseningsavgift skall efterges om underlåtenheten att

lämna deklaration i rätt tid framstår som ursäktlig med hänsyn till

omständigheter som den deklarationsskyldige inte har kunnat råda över, eller om

det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den. Beslut om förseningsavgift

skall meddelas av Energimyndigheten. Avgiften skall, efter betalningsuppmaning,

få verkställas.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt för systemets funktion att de som

hanterar kvotplikten lämnar in sina deklarationer i rätt tid. Energimyndigheten

skall därför ha rätt att ta ut en förseningsavgift i de fall en deklaration

enligt avsnitt 4.12.4 inte kommit in till myndigheten senast den 1 mars.

Lagrådet har ifrågasatt om inte regleringen bör innefatta en möjlighet för

beslutande myndighet att efterge förseningsavgiften under alldeles speciella

förhållanden. Med hänsyn härtill anser regeringen - i likhet med Lagrådet - att

en förseningsavgift skall kunna efterges om underlåtenheten att lämna

deklaration i rätt tid framstår som ursäktlig med hänsyn till omständigheter som

den deklarationsskyldige inte har kunnat råda över, eller om det framstår som

uppenbart oskäligt att ta ut den.

Av samma skäl som anförts i fråga om kvotpliktsavgifter bör eftersläpningar i

systemet och den extra administration som detta innebär undvikas. Avgiften bör

således få verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, efter att

myndigheten skickat ut en betalningsuppmaning och betalning inte inkommit. Genom

denna möjlighet kommer förseningsavgifter enligt lagen om elcertifikat att

hanteras på samma sätt som förseningsavgifter enligt bestämmelserna i ellagen

(1997:857).

4.14.6 Koncessionshavares uppgiftsskyldighet

Regeringens förslag: Koncessionshavare skall vara skyldiga att lämna uppgifter

till Energimyndigheten om överföring av el till elanvändare som hanterar

kvotplikten och registrerat sig hos Energimyndigheten. Ett föreläggande att

lämna sådana uppgifter skall få förenas med vite.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens förslag: Med det föreslagna systemet med

deklarationsskyldighet och de befogenheter Energimyndigheten får att inhämta

uppgifter från dem som hanterar kvotplikten, kommer myndigheten i flertalet fall

att ha ett fullgott underlag för att fastställa den elförbrukning som skall

ligga till grund för kvotplikten. I vissa fall kan dock Energimyndigheten ha

behov av att närmare kontrollera sådana uppgifter. Koncessionshavarna, som bl.a.

har till uppgift att mäta överförd el, har uppgifter om den mängd el som

överförts till elanvändarna inom koncessionshavarens område. De bör därför vara

skyldiga att, på begäran, lämna sådana uppgifter till Energimyndigheten. Ett

föreläggande att ge in sådana uppgifter bör få förenas med vite.

4.15

Ansvar

4.15.1 Straffansvar

Regeringens förslag: Straffansvar införs för den

- som skall hantera kvotplikten och som uppsåtligen underlåter att anmäla sig

för registrering hos Energimyndigheten, eller

- den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift om mängden förbrukad eller

producerad el i en deklaration till Energimyndigheten.

Oriktiga uppgifter som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnats till Svenska

kraftnät om priset på elcertifikat skall också omfattas av sådana bestämmelser.

Ringa fall skall inte föranleda ansvar.

Om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, skall inte dömas till

ansvar enligt den föreslagna lagens bestämmelser.

Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande skall inte dömas till ansvar för en

gärning som omfattas av föreläggandet.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Dock

anges i förslaget att även oaktsamhet i fråga om anmälan om registrering och i

fråga om oriktiga eller vilseledande uppgifter om mängden försåld eller

förbrukad el i en deklaration skall föranleda ansvar.

Remissinstanserna: Hovrätten för övre Norrland har ifrågasatt om det är

nödvändigt att straffbelägga vissa eller alla förfaranden som sker av

oaktsamhet. Svenska kraftnät har efterfrågat en ansvarsbestämmelse för de fall

en certifikatberättigad producent, vars anläggning inte är ansluten till ett

koncessionspliktigt nät, inrapporterar felaktiga mätvärden.

Skälen för regeringens förslag: Förtroendet för elcertifikatssystemet är bl.a.

beroende av att de som hanterar kvotplikten fullgör sina uppgifter och att de

gör det på ett korrekt sätt. När det gäller skyldigheten att anmäla sig för

registrering, så är denna grundläggande för systemets funktion. Som framgår av

avsnitt 4.12.2 skall elleverantörer, elanvändare som förbrukar el som de själva

producerat, importerat, eller köpt från den nordiska elbörsen samt elanvändare

inom den s.k. elintensiva industrin självmant registrera sig som kvotpliktiga

hos Energimyndigheten. Myndigheten har visserligen en möjlighet att på eget

initiativ registrera dem som underlåtit att göra detta inom den tid som angivits

i förslaget. Det är trots denna möjlighet viktigt att understryka det ansvar

som ytterst åligger dem som skall hantera kvotplikten i detta avseende, varför

en straffbestämmelse är motiverad. En sådan bör dock, som Hovrätten för övre

Norrland påpekat, begränsas till de allvarliga fall då den som skall hantera

kvotplikten uppsåtligen underlåter att fullgöra denna skyldighet. I ringa fall

bör dock inte dömas till ansvar.

Deklarationsskyldigheten är också grundläggande för systemets funktion. Om

oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnats i en deklaration, kan

Energimyndigheten visserligen genom förelägganden kräva in korrekta uppgifter

eller underlag som tillrättalägger felaktigheter. Det är dock även i detta fall

angeläget att understryka den deklarationsskyldiges ansvar att förse myndigheten

med ett korrekt beslutsunderlag. En straffbestämmelse bör därför införas som

gäller de fall då en deklarationsskyldig uppsåtligen lämnar oriktiga eller

vilseledande uppgifter om mängden förbrukad el till myndigheten, eller när en

producent, som vill tillgodoräkna sig produktionen av förnybar el för att

avräkna denna mot sin kvotplikt, lämnar sådana uppgifter om sin produktion. I

ringa fall bör dock inte dömas till ansvar.

När det gäller oriktiga uppgifter som lämnas till Svenska kraftnät rörande det

pris som elcertifikat har överlåtits till föreslås i departementspromemorian att

såväl uppsåtligen som oaktsamt lämnade oriktiga prisuppgifter skall föranleda

ansvar. Dessa prisuppgifter är av stor betydelse för marknadens aktörer, så att

dessa vid omsättningen av elcertifikat skall kunna skapa sig en uppfattning om

marknadsvärdet på certifikaten och därmed kunna göra korrekta bedömningar i sin

prissättning av dessa. Därtill kommer att prisuppgifterna skall ligga till grund

för kvotpliktsavgiftens storlek och de sanktionsavgifter som producenterna kan

tvingas erlägga om de på felaktiga grunder tilldelats elcertifikat. Det är

därför av stor vikt att de prisuppgifter som lämnas är korrekta. Att uppsåtligen

lämna oriktiga prisuppgifter kan skada systemet som sådant och förringa

tilltron till detta. Ett oaktsamt beteende, bestående i att den uppgiftsskyldige

exempelvis inte ordentligt kontrollerar de lämnade uppgifterna eller på annat

brister i sina förutsättningar att lämna korrekta uppgifter, kan leda till samma

resultat som ett uppsåtligt handlande. Det finns därför anledning att föreslå

ett ansvar för såväl uppsåtligen som av oaktsamhet lämnade oriktiga uppgifter. I

ringa fall bör dock inte dömas till ansvar.

De angivna gärningarna kan utgöra brott även enligt brottsbalkens bestämmelser.

I en sådan situation kan inte den föreslagna lagens bestämmelser om straffansvar

tillämpas jämsides med brottsbalkens bestämmelser. Den föreslagna lagens

bestämmelser om ansvar skall således tillämpas subsidiärt. Den som åsidosatt ett

vitesföreläggande enligt lagen om elcertifikat skall inte kunna dömas till

ansvar för en sådan gärning som omfattas av föreläggandet.

Svenska kraftnät har föreslagit en kriminalisering av ett handlande som innebär

att en certifikatberättigad producent lämnar felaktiga mätvärden till

myndigheten. Det kan emellertid konstateras att en rapportering av felaktiga

mätvärden omfattas av den föreslagna bestämmelsen om en särskild avgift, som

elproducenterna kan åläggas att betala om de lämnar oriktiga eller vilseledande

uppgifter i sin rapportering till Svenska kraftnät. Att i sådana situationer

även kunna ådömas en straffrättslig påföljd väcker betänkligheter utifrån

principen om "ne bis in idem". En sådan kriminalisering bör därför inte

föreslås.

4.15.2 Skadestånd

Regeringens förslag: Den som lider skada på grund av tekniskt fel i

elcertifikatsregistret skall ha rätt till ersättning av staten.

En sådan ersättning skall sättas ned med skäligt belopp eller helt falla bort om

den skadelidande har medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta

bli att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller om den skadelidande på

något annat sätt har medverkat till skadan genom eget vållande.

En ägare eller rättighetshavare, som drabbas av skada till följd av ett beslut

om rättelse i elcertifikatsregistret, skall ha rätt till ersättning av staten.

Ersättning lämnas dock inte, om den skadelidande med hänsyn till felets art

eller andra omständigheter hade bort inse att fel förekommit.

Bestämmelserna i 48 § personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd gäller vid

behandling av personuppgifter enligt lagen om elcertifikat.

Elcertifikatutredningens förslag: Utredningen föreslår att 7 kap. lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, som innehåller

bestämmelser om skadestånd, skall tillämpas i sin helhet.

Remissinstanserna: Justitiekanslern har inte haft någon invändning mot

förslaget. Svenska kraftnät har ifrågasatt att bestämmelserna om skadestånd i

den nämnda lagen tillämpas på kontoföring av elcertifikat.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Justitiekanslern har inga invändningar mot förslaget, men har

påpekat att Svenska kraftnät inte är en sådan central förvaltningsmyndighet som

skall handlägga anspråk med stöd av 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Skälen för regeringens förslag: Enligt utredningens förslag skall 7 kap. lagen

(1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen), som

innehåller bestämmelser om skadestånd, tillämpas i sin helhet.

Det finns en grundläggande skillnad mellan kontoföringslagen och den föreslagna

lagen om elcertifikat. Kontoföringslagen reglerar rättsförhållanden mellan

enskilda parter och skadeståndsansvaret enligt den lagen vilar i första hand på

kontraktsenlig grund. Svenska kraftnät för elcertifikatsregistret i egenskap av

myndighet.

När det gäller fel som kan uppkomma vid förandet av elcertifikatsregistret måste

man skilja på två situationer. Skada kan dels uppkomma på grund av tekniska

fel, dels på grund av fel eller försummelse vid handläggningen av

registreringsärenden, dvs. att anställda hos Svenska kraftnät gör sig skyldiga

till en skadegörande handling. Frågan om tekniska fel kan i sin tur indelas i

två kategorier, nämligen fel i innehållet i elcertifikatsregistret,

programvaran, och fel i maskinvaran, dvs. apparaturen för den automatiserade

behandlingen, alltså datamaskinerna.

Elcertifikatsregistret kommer att innehålla elcertifikat till inte obetydliga

värden. Tekniska fel kan medföra felaktiga registreringar, att registreringar

fördröjs eller t.o.m. innebära att elcertifikat som en gång registrerats på

certifikatkonton raderas ut och kan leda till ekonomiska förluster för

kontohavaren. Det är således särskilt viktigt att ersätta skador som kan

uppkomma vid tekniska fel. Det tryggar den allmänna omsättningen av elcertifikat

och ger en rätt till ersättning för dem som har förlitat sig på uppgifter i

registret, som sedermera visat sig vara felaktiga. Sist, men inte minst, kan

förlusten av elcertifikat under den tid det tar att med hjälp av sparade

verifikationer på nytt bygga upp ett register vara mycket ekonomiskt kännbar.

Mot bakgrund av det anförda bör en särskild bestämmelse om statens

skadeståndsansvar införas. Bestämmelsen bör utformas efter mönster av 19 kap. 37

§ jordabalken, enligt vilken staten har ett strikt ansvar för ett tekniskt fel

i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Ansvaret bör alltså vara strikt med

möjlighet till jämkning vid medvållande.

Vid sidan av tekniska fel kan skada också uppkomma genom handläggningsfel.

Handläggningen av registreringsärenden i elcertifikatsregistret måste anses

innefatta myndighetsutövning. Om staten gjort sig skyldig till fel eller

försummelse vid denna handläggning och därvid vållat skada är staten

skadeståndsskyldig enligt den generella bestämmelsen om det allmännas

skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Det finns inte behov

av att vid sidan härav reglera statens ansvar för rena handläggningsfel.

Regeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om det allmännas ansvar för ren

förmögenhetsskada, som kan aktualiseras då en myndighet lämnat felaktiga

upplysningar eller råd, täcker den situationen att någon anställd genom fel

eller försummelse lämnat oriktig information om innehållet i

elcertifikatsregistret, eller, vilket i och för sig torde vara ovanligt,

felaktiga råd rörande elcertifikaten. Den situationen kräver således inte heller

någon särskild bestämmelse i den föreslagna lagen.

En registreringsåtgärd som kan företas av Svenska kraftnät är rättelse i

elcertifikatsregistret. Även i detta sammanhang kan skada uppstå, som drabbar

ägaren till ett elcertifikat eller en rättighetshavare. En bestämmelse som

innebär att en ägare eller en rättighetshavare, som drabbas av skada till följd

av ett beslut om rättelse i elcertifikatsregistret, har rätt till ersättning av

staten är därför motiverad. Sådan ersättning skall dock inte lämnas om den

skadelidande med hänsyn till felets art, eller andra omständigheter, hade bort

inse att fel förekommit. Bestämmelsen bör utformas efter mönster av 19 kap. 38 §

jordabalken.

Utöver vad som nu sagts bör ersättning kunna utgå enligt 48 §

personuppgiftslagen vid behandlingar som strider mot den lagen och den lag som

skall reglera elcertifikatsregistret.

Förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten gäller

sådana anspråk på ersättning för skador som riktas mot staten. Justitiekanslern

skall enligt 3 § i den nämnda förordningen handlägga anspråk med stöd av 3 kap.

1 eller 2 § skadeståndslagen om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt

beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Samma myndighet skall också

handlägga anspråk på ersättning med stöd av 48 § personuppgiftslagen. Det finns

inte anledning att frångå den angivna ordningen. När det gäller skada på grund

av teknisk fel i elcertifikatsregistret enligt 5 §, eller på grund av rättelse

enligt 6 §, skall Kammarkollegiet enligt 4 § i den nämnda förordningen handlägga

anspråk med stöd av 19 kap. 37 eller 38 § jordabalken. Eftersom de föreslagna

skadeståndsbestämmelserna i 5 och 6 §§ i lagen om elcertifikat är utformade på -

i princip - samma sätt som de nämnda bestämmelserna i jordabalken är det

lämpligt att Kammarkollegiet, genom en ändring i den nämnda förordningen, kommer

att handlägga även sådana anspråk.

När det slutligen gäller skadeståndsanspråk med stöd av 3 kap. 3 §

skadeståndslagen, skall andra anspråk än de som anges i 3 och 4 §§ i den nämnda

förordningen handläggas av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars

verksamhetsområde skadan inträffat. Såsom Justitiekanslern påpekat är Svenska

kraftnät inte en central förvaltningsmyndighet. Konsekvensen av detta blir

därför att Justitiekanslern skall handlägga även sådana anspråk.

4.16 Överklagande

Regeringens förslag: Energimyndighetens beslut om

- godkännande av anläggningar,

- avvisning av anmälan om registrering eller upphävande av registrering,

- registrering av kvotpliktiga som underlåtit att registrera sig,

- kvotpliktsavgift,

- begäran att få del av uppgifter och handlingar och andra förelägganden vid

vite,

- återkallelse av ett godkännande, eller

- övriga avgifter får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Svenska kraftnäts beslut om

- tilldelning av elcertifikat,

- registreringar på ett certifikatkonto,

- avvisning och avslag på ansökan,

- rättelse i elcertifikatsregistret,

- avslag på ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204),

eller

- annullering av elcertifikat på ett certifikatkonto får överklagas till allmän

förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Domstolsverket och Länsrätten i Södermanlands län har inte

haft några invändningar mot förslaget. Kammarrätten i Jönköping har påpekat, att

det bör klarläggas för vem talerätten gäller.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping har ifrågasatt om rätt till

domstolsprövning i tre instanser bör gälla beträffande samtliga beslut som kan

överklagas.

Skälen för regeringens förslag: De beslut som kan överklagas gäller enskilds

ställning i förhållandet till det allmänna. Det är därför naturligt att

Energimyndighetens och Svenska kraftnäts beslut skall överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol. Det kan i sammanhanget noteras, att nätmyndighetens beslut

i ett antal frågor enligt ellagens bestämmelser även skall överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol.

Kammarrätten i Jönköping har påpekat att det bör klarläggas för vem talerätten

gäller. Rätt att överklaga förvaltningsbeslut har enligt 22 § förvaltningslagen

(1986:223) normalt bara den som beslutet gäller och som beslutet har gått emot.

Regeringen anser att det i detta fall inte finns skäl att avvika från dessa

regler eller att göra några preciseringar av vem som har talerätt. Kammarrätten

i Jönköping har vidare ifrågasatt om rätt till domstolsprövning bör föreligga

beträffande samtliga beslut som kan överklagas och att kammarrätten lämpligen

borde vara högsta instans i åtminstone ett par av de uppräknande fallen. Det kan

visserligen konstateras att ett antal av de överklagbara besluten är mycket

enkla till sin karaktär och att en rätt till prövning i tre instanser av det

angivna skälet kan synas överflödig. Elcertifikatssystemet är emellertid en helt

ny företeelse och även sådana frågor som synes vara okomplicerade kan rymma

rättsliga frågeställningar av principiell viktig karaktär. Det är av naturliga

skäl omöjligt att på förhand göra en bedömning av i vilka fall sådana

frågeställningar inte aktualiseras och som därför, genom en avskuren

instansordning, skall bedömas med kammarrätten som sista instans. Att i detta

sammanhang göra avsteg från den gängse principen om rätt till prövning i tre

instanser är därför inte lämpligt. Däremot torde den föreslagna bestämmelsen om

att prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten ha en

tämligen begränsande effekt.

Lagrådet har påpekat att den föreslagna bestämmelsen om att beslut om avslag på

ansökan om information enligt personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas, av

systematiska skäl inte borde återfinnas i den föreslagna lagen om elcertifikat,

utan i personuppgiftslagen. Regeringen konstaterar, i likhet med Lagrådet, att

frågan är föremål för överväganden i Utredningen om översyn av

personuppgiftslagen (se dir. 2002:31). Behovet av en bestämmelse med angivet

innehåll finns och i avvaktan på resultatet av den nämnda utredningen bör,

enligt regeringen, den föreslagna bestämmelsen ingå i den föreslagna lagen om

elcertifikat, trots den bristande systematik som detta innebär.

4.17 Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagen om elcertifikat skall träda i kraft den 1 maj 2003.

Om ansökan om godkännande av produktionsanläggning inkommit till

Energimyndigheten före den 1 juli 2003 och anläggningen godkänns senare, skall

anläggningens innehavare tilldelas elcertifikat från och med den 1 maj 2003.

Elleverantörer som har gällande avtal med elanvändare, som sträcker sig längre

än till den 30 april 2003, skall av en elanvändare ha rätt att ta ut kostnaden

för att hantera kvotplikten i dennes ställe.

Beräkningen av kvotplikten år 2003 skall baseras på åtta tolftedelar av en

elanvändares förbrukning under år 2003.

Elcertifikatutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Gruvföreningen är tveksam till att elleverantörer får

överföra elcertifikatkostnaden på konsumenten när det föreligger ett långvarigt

giltigt avtal mellan parterna.

Skälen för regeringens förslag: Lagen om elcertifikat föreslås träda i kraft den

1 maj 2003. Certifikatsystemet, med rätt till tilldelning av elcertifikat och

hanteringen av kvotplikten, börjar gälla vid samma tidpunkt. Förfarandet med

godkännanden av anläggningar kan börja den 1 maj 2003. Den innehavare av en

anläggning som ansöker om godkännande före den 1 juli 2003 bör ha rätt att

tilldelas elcertifikat från och med den 1 maj, om ansökan leder till ett

godkännande.

När certifikatsystemet träder i kraft torde det finnas ett antal gällande avtal

mellan elleverantörer och elanvändare, som sträcker sig längre än till den 30

april 2003. Eftersom det inte är sannolikt att leverantören och kunden träffat

någon överenskommelse om vad som skall gälla beträffande kvotplikten, behövs en

bestämmelse som reglerar detta. Elleverantörer som har avtal med kunder som

sträcker sig efter den 30 april 2003 skall därför ha rätt att ta ut kostnaden

för att hantera kvotplikten för dessa elanvändare.

Eftersom lagen om elcertifikat träder i kraft den 1 maj 2003 och beräkningen av

kvotplikten baseras på ett kalenderårs förbrukning, skall kvotplikten bara

beräknas på de åtta månader då systemet är i kraft det första året. Beräkningen

av kvotplikten år 2003 skall således baseras på åtta tolftedelar av en

elanvändares förbrukning under detta första år.

4.18 Myndigheternas uppgifter

4.18.1 Energimyndigheten, Svenska kraftnät och Finansinspektionen

Regeringens bedömning: Elcertifikatssystemet ställer delvis nya krav på

verksamheten hos Energimyndigheten och Svenska kraftnät och innebär en

begränsad, tillkommande uppgift för Finansinspektionen.

Elcertifikatutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Energimyndigheten tillstyrker utredningens förslag om

ansvarsfördelning mellan myndigheterna.

Skälen för regeringens bedömning: Införande av ett certifikatsystem innebär att

de uppgifter som myndigheterna i dag har inom ramen för rådande stödformer

upphör. I stället följer ett antal nya uppgifter, vilka beskrivits ovan i

regeringens förslag.

Energimyndigheten

Energimyndigheten ansvarade bl.a. för 1997 års energipolitiska program, såväl

vad avser investeringsstöd för förnybar elproduktion som det mer långsiktiga

forskningsprogrammet och merparten av insatserna för en effektivare

energianvändning. Den administrerar dessutom det särskilda stödet till småskalig

elproduktion. Även de åtgärder för t.ex. effektivare energianvändning, som i

enlighet med 2002 års energipolitiska beslut trädde i kraft den 1 januari 2003,

hanteras i huvudsak av myndigheten. Energimyndigheten är dessutom nätmyndighet

enligt ellagen (1997:857) och har därmed tillsynsansvar över nätoperatörernas

verksamhet. Myndigheten har således en mycket bred kompetens på energiområdet.

De uppgifter regeringen föreslår bör läggas på Energimyndigheten är att godkänna

anläggningar och följa upp att anläggningarna uppfyller de krav som ställs för

att tilldelas elcertifikat, registrera dem som hanterar kvotplikten, granska

deklarationer och fatta beslut om kvotpliktsavgifter och sådana

sanktionsavgifter som aktualiseras på grund av felaktig tilldelning av

elcertifikat samt att lösa in certifikat till de garantipriser som föreslagits.

Vidare föreslås myndigheten informera om certifikatsystemet och följa

utvecklingen på certifikatmarknaden, bl.a. vad avser kvotens storlek.

Myndigheten skall särskilt följa situationen för de små företagen, i syfte att

bedöma vilka effekter certifikatsystemet har för dessa.

Att följa utvecklingen på certifikatmarknaden är en naturlig uppgift, eftersom

myndigheten har en sådan uppgift även på andra delar av energimarknaden,

nämligen el-, naturgas- och värmemarknaderna. Myndigheten bedriver en omfattande

analys- och utredningsverksamhet på bl.a. dessa områden, men kompetens finns

även på exempelvis klimatområdet, där utvecklingen går mot en handel med

utsläppsrätter, vilket kan aktualisera frågor som har samband med

elcertifikatssystemet. Uppgiften att godkänna anläggningar liknar till stor del

uppgifter myndigheten har i dag inom ramen för investeringsstöden till

biobränslebaserad kraftvärme, vindkraft och småskalig vattenkraft. Myndigheten

administrerar i dag bl.a. stödet till småskalig elproduktion, vilket utbetalas

efter ansökan av elleverantören, som till myndigheten redovisar den mängd el

från vindkraft han sålt till slutkund, och erhåller kompensation i motsvarande

utsträckning. Myndigheten har således vana att hantera utbetalningar av stöd.

Myndigheten bedömer i sitt remissvar till Elcertifikatutredningen att för de

uppgifter som är av engångskaraktär åtgår sammanfattningsvis ca 12

årsarbetskrafter vid myndigheten för uppbyggnad av systemet. Detta motsvarar ca

8 milj. kr. Därtill kommer investeringar i IT-stöd vilket uppskattas till 16

milj. kr.

För den löpande driften från år 2003 behövs netto ca 9 årsarbetskrafter,

motsvarande ca 6,3 milj. kr. Till detta kommer ca 2,4 milj. kr i externa

kostnader för utveckling, drift, webbhantering m.m. under 2003 samt ca 1,6 milj.

kr per år från 2004. För budgetåret 2003 har riksdagen godkänt regeringens

förslag att utöka Energimyndighetens förvaltningsanslag med 10 miljoner kronor

bl.a. med anledning av introduktionen av elcertifikatssystemet (prop. 2002/03:1,

bet. 2002/03:NU3, rskr. 2002/03:73).

Svenska kraftnät

Såsom framgår av regeringens förslag, skall Svenska kraftnät ansvara för

avräkningen av den förnybara elproduktionen och tilldelningen av elcertifikat

för motsvarande elproduktion. Myndigheten skall vidare upprätta ett

elcertifikatsregister och i detta kontoföra de åtgärder med certifikaten som

producenterna och de kvotpliktiga vidtar. Slutligen skall myndigheten ha ett

ansvar för att offentliggöra certifikatpriserna.

Elcertifikatutredningen har i sina överväganden funnit att de uppgifter Svenska

kraftnät bör få är kopplade till produktionen av el från förnybara energikällor.

Svenska kraftnät har en operativ roll i elsystemet och äger och förvaltar det

svenska stamnätet och är systemoperatör.

I uppgiften att vara systemansvarig ingår att samla in och bearbeta alla

mätvärden från nätägarna beträffande den el som matas in och levererats från

nätet. Det är naturligt att uppgiften om avräkningen av elproduktion från

förnybara energikällor läggs på Svenska kraftnät. Ansvaret för tilldelningen och

kontoföringen av elcertifikat kan betecknas som nära kopplat till mätningen av

producerad el, varför det varit naturligt att lägga ansvaret för detta på

Svenska kraftnät.

Svenska kraftnät har i en bilaga till Elcertifikatutredningen uppskattat

resursbehovet för föreslagna uppgifter. Uppgifter av engångskaraktör rör

huvudsakligen skapandet av ett elcertifikatsregister som skall föras med

automatisk behandling, föreskrifter och avtal, information samt

kompetensuppbyggnad. Myndigheten avser att samverka med Energimyndigheten för

att i IT-systemet integrera funktioner som behövs för vissa av

Energimyndighetens uppgifter. Svenska kraftnät kommer vidare behöva utarbeta

föreskrifter om datasystemet för elcertifikat samt vara delaktig i framtagande

av annan författningstext rörande elcertifikat. Den information som Svenska

kraftnät skall lämna till systemanvändare och andra intressenter inför

idrifttagandet av systemet bedöms i huvudsak kunna lämnas i anslutning till

ordinarie informationsinsatser och -kanaler. Nödvändig kompetens kommer att

byggas upp i samband med genomförandet av arbetsuppgifterna vid etableringen av

systemet. Svenska kraftnät bedömer att myndighetens kostnader för år 2002 för

att förbereda införandet av elcertifikatssystemet kommer att vara cirka 12

miljoner kronor. I summan ingår uppbyggnad av IT-stöd (drygt 10 miljoner kr)

samt övriga kostnader (ca 1,5 miljoner kronor). Kostnaderna för IT-stödet bör

skrivas av under tre år, vilket innebär en årlig kostnad de tre första åren på

ca 3,5 miljoner kronor per år. Svenska kraftnät har inga medel för

elcertifikaten år 2002, varför de övriga kostnaderna på ca 1,5 miljoner kronor

måste belasta Svenska kraftnäts verksamhet för elcertifikatssystemet år 2003.

För den löpande driften av verksamheten bedöms resurskraven uppgå till maximalt

5 personår. Därutöver tillkommer övriga kostnader, t.ex. licenser och

serviceavtal samt IT-kommunikation. De löpande uppgifterna bedöms i stort sett

kunna begränsas till drift, övervakning och underhåll av datasystemet,

tillsammans med information och stöd till systemanvändarna.

Finansinspektionen

Det kommer också att ha betydelse för Finansinspektionen att elcertifikaten bör

bedömas som finansiella instrument. Detta eftersom Finansinspektionen i sådant

fall kommer att ansvara för tillsynen över handeln med elcertifikat.

Som tidigare nämnts deltar i dag ett stort antal svenska elbolag i handeln med

elderivat, dvs. finansiella instrument, på Nord Pool. Det är dock endast ett

fåtal av dessa bolag som är värdepappersbolag och som därmed står under

Finansinspektionens tillsyn. Enligt uppgift från Finansinspektionen kan

resursbehovet för tillståndsgivning och tillsyn beträffande dessa bolag samt

tillsyn över handeln med elderivat beräknas till ca en halv årsarbetskraft vid

en grov uppskattning. Om det utöver dessa bolag också skulle tillkomma

ytterligare bolag inom elbranschen som ansöker om tillstånd att tillhandahålla

finansiella tjänster för att t.ex. handla med elcertifikat på kommission innebär

detta att det totalt skulle kunna bli fråga om kanske 10-20 bolag inom

elbranschen som kommer att stå under Finansinspektionens tillsyn de närmaste

åren.

Det är för närvarande inte känt om någon eller några aktörer planerar att starta

börshandel med elcertifikat eller handel med certifikat på en marknadsplats. Om

handel på börs eller marknadsplats inleds kommer det att innebära att

Finansinspektionen måste avsätta resurser också för tillsynen av denna handel.

Det kan emellertid antas att det kommer att ta något eller några år innan

handeln med elcertifikat får någon större omfattning. Det är därför svårt att i

dagsläget göra några antaganden om vilka resurser som bör tillföras

Finansinspektionen på grund av den utvidgning av inspektionens

tillsynsverksamhet som förslaget sannolikt medför på sikt. Vid en jämförelse med

de resurser som inspektionen beräknas lägga ner för tillsyn över handeln med

elderivat framstår det dock som troligt att åtminstone ytterligare en halv

årsarbetskraft skulle fordras i ett inledande skede. Först när systemet med

elcertifikat har varit i kraft några år torde det finnas ett tillräckligt

underlag för att göra en beräkning av de resurser som måste tas till anspråk för

Finansinspektionens tillsyn när systemet har hunnit etablerats fullt ut.

4.18.2 Domstolarnas, åklagares och polisens uppgifter

Regeringens bedömning: De tillkommande uppgifter som domstolarna, åklagare och

polisen får på grund av elcertifikatssystemet torde vara begränsade.

Elcertifikatutredningen: Har inte lämnat något underlag för regeringens

bedömning.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.

Skälen för regeringens bedömning: Den krets som omfattas av

elcertifikatssystemet kommer att vara relativt begränsad. Antalet producenter

som innehar småskaliga anläggningar uppgår till ca 850 stycken, vilka i dag

omfattas av det särskilda stödet till småskalig elproduktion. Till detta kommer

biobränslebaserade kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar. Elleverantörerna

uppgår till ca 130 stycken. De elanvändare som producerar, eller importerar el

för egen förbrukning är få, men kan inte bestämmas exakt, eftersom ett antal av

dessa inte är direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät och inte heller

rapporterar sin produktion. Företagen i den elintensiva industrin är ca ett

sextiotal. Antalet företag som frivilligt kommer att registrera sig som

kvotpliktiga kan, av naturliga skäl, inte uppskattas. Det gäller även de

privatpersoner som väljer att själva hantera sin kvotplikt. Man kan dock, på

goda grunder, anta att det stora flertalet elanvändare inte själva önskar

hantera sin kvotplikt och att den därför i hög utsträckning kommer att hanteras

av elleverantörerna.

Det stora flertalet beslut kommer inledningsvis att gälla godkännande av

anläggningar. Den beslutsfrekvensen kommer att sjunka och vara beroende av hur

många nya anläggningar för produktion av förnybar el som etableras på marknaden

och som ansöker om godkännande. Energimyndighetens prövning kommer att variera

beroende av vilken sorts anläggning det är som omfattas av ansökan. I vissa fall

kan den kräva ett ganska omfattande beslutsunderlag, medan det i andra fall är

fråga om en skäligen enkel och summarisk bedömning.

När systemet är i kraft kommer Svenska kraftnäts beslut om tilldelning av

elcertifikat och andra kontoföringsåtgärder att kunna överklagas. Dessa beslut

är dock förhållandevis okomplicerade och har ett skäligen enkelt beslutsunderlag

i form av godkända mätvärden och ansökningar om registreringar i

elcertifikatsregistret. Detta gäller även Energimyndighetens beslut om

kvotpliktsavgifter och andra beslut under myndighetens handläggning, som

huvudsakligen grundar sig på de kvotpliktigas deklarationer om förbrukad el.

Härtill kommer att såväl Energimyndigheten som Svenska kraftnät i vissa fall kan

ompröva sina beslut, så att överklaganden aldrig blir aktuella.

Sammantaget torde detta innebära, att den inledande perioden då

certifikatsystemet är i kraft, medför en något ökad belastning på domstolarna

när det gäller beslut om godkännande av anläggningar, att denna belastning snart

kommer att sjunka och att det därefter i huvudsak kan förekomma ganska

begränsade frågor som rör den löpande hanteringen vid kontoföringen hos Svenska

kraftnät, liksom vid hanteringen av deklarationer och eventuella beslut om

kvotpliktsavgifter hos Energimyndigheten. Regeringen avser dock att göra en

utvärdering av hur måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna

påverkas av den föreslagna regleringen. Denna bör ske när systemet varit i kraft

i 24 månader.

Slutligen innehåller lagen om elcertifikat några bestämmelser om skadestånds-

och straffansvar. Dessa torde med stor sannolikhet inte medföra någon nämnvärd

ökning av vare sig de allmänna domstolarnas eller polisens och åklagares

arbetsbelastning.

4.19 Internationalisering av elcertifikatmarknaden

Regeringens förslag: Kvotplikten kan endast fullgöras med elcertifikat som

utfärdats i enlighet med lagen om elcertifikat.

Regeringens bedömning: Det är dock önskvärt att en harmoniserad internationell

marknad för elproduktion baserad på förnybara energikällor utvecklas. Sverige

avser att verka aktivt inom EU och Norden för en sådan utveckling.

Elcertifikatutredningens bedömning: Överensstämmer till viss del med regeringens

förslag. Elcertifikatsutredningen påtalade att målsättningen bör vara en

internationell marknad för elcertifikat men menade också att ett antal frågor

återstår att analysera innan en internationell marknad kan genomföras.

Remissinstanserna: Skogsindustrierna, Energimyndigheten, Konsumentverket,

Skogsstyrelsen, Formas, Svensk Energi, Nord Pool, Svenskt Näringsliv, SABO, RECS

Sverige, Energirådgivarna och Göteborg Energi anser att styrmedel och

stödåtgärder bör harmoniseras på europanivå och anser att man bör sträva efter

en internationell certifikatmarknad. De av dessa instanser som generellt är

negativa till ett införande av nationellt certifikatssystem menar att en

internationell marknad är ett måste om certifikatssystemet skall fylla sin

funktion. Göteborgs universitet framför att en tidig nationell implementering av

systemet kräver ett aktivt arbete med att påverka utformandet av ett gemensamt

certifikatsystem. Oberoende elhandlare och SERO menar att en internationell

marknad krävs för att tillräcklig likviditet på marknaden skall uppnås. HSB och

Hyresgästföreningen anser att internationell handel är viktig för att effekten

på koldioxidutsläppen skall bli den största möjliga.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Det föreslagna certifikatsystemet

har till syfte att bl.a. likställa förutsättningarna vad gäller statliga

insatser för främjandet av elproduktion med användning av förnybara

energikällor. Dagens stödsystem har gynnat vissa energislag framför andra. Det

nya systemet leder till en inbördes konkurrens mellan energislagen, vilket på

sikt stärker konkurrenskraften generellt för förnybar elproduktion.

Förutsättningarna för investeringar varierar över landet, såväl vad avser

geografiska som ekonomiska och tekniska aspekter. Investeringar skall göras där

förutsättningarna totalt sett lämpar sig bäst för respektive produktionsform.

Denna princip gäller även på nordisk eller europeisk nivå. Förutsättningarna för

t.ex. vindkraft är sannolikt bättre i vissa regioner och länder än vad de är i

andra. Tillgången till biobränslen och därmed möjligheterna för elproduktion i

biobränslebaserad kraftvärme varierar likaså.

Fördelarna med ett certifikatsystem kommer till sin rätt framför allt då en

internationell handel möjliggörs. Detta påtalas också av flera remissinstanser.

Sett i ett europeiskt perspektiv avseende EU:s mål för elproduktion från

förnybara energikällor, spelar det ingen roll var elproduktionsanläggningar

baserade på förnybara energikällor byggs. På en internationell marknad kan en

lokalisering av förnybar elproduktion ske till de länder eller regioner som har

bäst förutsättningar för detta. Detta gynnar konkurrenskraften på sikt för

förnybar elproduktion, resulterar i en harmonisering av stödnivåerna i EU

samtidigt som kostnaderna för slutkonsumenterna inte blir högre än nödvändigt.

Regeringen anser att handel med certifikat mellan olika länder är önskvärd och

ser t.ex. inga hinder för att elcertifikaten kan säljs utomlands eller växlas in

till s.k. RECS-certifikat (Renewable Energy Certificate System, ett frivilligt

certifikatsystem bland europeiska kraftföretag) för att sedan säljas utomlands.

Elcertifikatsutredningen pekar på ett antal frågeställningar som bör belysas

inför en internationell handel. Det finns avvägningar som bör göras, t.ex. hur

utländska certifikat skall hanteras i certifikatsystemet och om dessa skall vara

lika mycket värda som inhemska certifikat.

Regeringen har noga studerat reglerna och erfarenheterna i andra länder med

certifikatsystem. Därvid har regeringen funnit ett antal skäl som talar för att

elcertifikatssystemet till att börja med bör begränsas till att vara ett svenskt

system. Ett av skälen är att det idag inte finns några bestämmelser om hur

elcertifikat från andra länder skall få tillgodoräknas för uppfyllande av de

nationella målen för el från förnybara energikällor. Inte heller finns några

garantier för att elektriciteten från dessa energikällor inte tillgodoräknas i

både det land där elektriciteten producerats och i landet där certifikaten

används. Det finns inte heller något system på plats för att garantera att

elcertifikat från andra länder kan garanteras vara från sådana energikällor som

definierats som förnybara.

En obegränsad möjlighet till import av elcertifikat för uppfyllande av kvoten

skulle kunna innebära att den svenska kvoten fullt ut eller till stor del

uppfylls med certifikat från befintliga anläggningar runt om i Europa. För att

garantera att utökad elproduktion baserad från förnybara energikällor kommer

till stånd till följd av certifikatsystemet krävs att de länder som ingår i

systemet har kvoter, eller en liknande mekanism, som certifikaten skall avräknas

emot. På så sätt leder en försäljning av certifikat från ett land till ett

annat att det någonstans uppstår en minskad tillgång på elcertifikat som i sig

ökar priset på certifikat så att incitament för ny elproduktion skapas.

För en internationell marknad med elcertifikat krävs därför antingen ett

gemensamt ramverk i EU eller att bilaterala avtal sluts mellan Sverige och något

eller några andra länder om att ha en gemensam marknad. I avsaknad av sådana

bilaterala överenskommelser eller ramverk inom EU anser regeringen att

kvotplikten inledningsvis skall uppfyllas med elcertifikat som är utfärdade

enligt bestämmelserna i den förslagna lagen, dvs. baseras på den elproduktion

som sker i Sverige.

Regeringen avser att inleda överläggningar med andra länder inom EU som arbetar

med certifikatsystem om möjligheterna till att åstadkomma en gemensam marknad

och att träffa bilaterala avtal om gemensamma elcertifikatmarknader. Några

rimliga grundkrav att ställa på ett annat land som vill ingå ett sådant avtal är

att de har en elmarknad som är avreglerad i lika stor utsträckning som den

svenska, att de har ett certifikatsystem baserat på kvoter eller någon liknande

mekanism och att den elproduktion som ligger till grund för de importerade

certifikaten inte åtnjuter någon form av driftsstöd parallellt med

certifikatsystemet. Dessa krav bör ställas för att säkerställa att

certifikatsystemet leder till ökad produktion av förnybar el och att den

elproduktion som baseras på förnybara energikällor konkurrerar på samma villkor

i hela systemet.

Regeringen avser att inom EU och inom det nordiska arbetet aktivt driva frågan

om internationell handel med elcertifikat. Därvid skall särskilt beaktas arbetet

med andra styrmedelsfrågor, t.ex. handel med utsläppsrätter.

Utvecklingen i andra länder i Europa

Det finns flera länder i Europa som har infört certifikatssystem eller har

planerat att införa certifikatsystem och som fått dessa godkända av Europeiska

kommissionen. Till de länder som infört system hör Belgien, Nederländerna,

Italien, Storbritannien och Österrike.

I Danmark planerades ett certifikatsystem införas från och med den 1 januari

2001. Systemet var godkänt av kommissionen, men ikraftträdandet har av olika

skäl skjutits upp. Eftersom en internationell harmonisering på området saknas,

var avsikten att inte tillåta utrikeshandel, så vida inte bilaterala

överenskommelser träffas mellan medverkande länders regeringar och myndigheter.

I samtliga certifikatsystem i Europa finns restriktioner mot import av

certifikat. Det nederländska systemet är det system i Europa som är mest öppet

för import av certifikat.

Nederländerna har sedan länge haft ett frivilligt system, men en lag om

certifikatssystemet trädde i kraft först i juli 2001. Deltagandet i systemet är

frivilligt och baseras på skattelättnader för dem som köper certifikat. El som

producerats i annat land är också berättigat till nederländska certifikat.

Import av såväl el som certifikat är dock föremål för vissa restriktioner.

Importen skall följa den nederländska ellagstiftningen samt lagen om

miljöbeskattning. Ett annat krav är att elektriciteten inte redan sålts i

producentlandet som el från förnybara energikällor och att den faktiskt

importerats.

Andra länder är mer restriktiva, som exempelvis Storbritannien.

Certifikatsystemet i Storbritannien trädde i kraft i april 2002. Storbritanniens

system är ett nationellt system, där import av certifikat inte godkänts för

uppfyllande av kvoten.

5

Vissa ändringar av ellagen

5.1 Vissa ändringar av bestämmelserna om nättariffer på stamnätet

5.1.1 Inkludering i stamnätstariffen av vissa kostnader för europeiskt samarbete

Regeringens förslag: Affärsverket svenska kraftnäts kostnader för att delta i

det europeiska samarbete som syftar till att utveckla och vidmakthålla en

fungerande europeisk marknad för el får tas ut via stamnätstariffen.

Affärsverket svenska kraftnäts förslag: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens förslag.

Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland, Statens energimyndighet,

Elsäkerhetsverket, Riksskatteverket, Ekonomistyrningsverket, Konkurrensverket,

Svenskt Näringsliv, Landsorganisationen i Sverige, och Oberoende elhandlare

tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Elbruk anser att stamnätstariffen endast skall täcka kostnaderna för stamnätet

och avstyrker därför förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I ellagen (1997:857) regleras s.k.

nätverksamhet. Med detta begrepp avses att ställa elektriska

starkströmsledningar till förfogande för överföring av el (1 kap. 4 §). En fråga

som regleras i ellagen är utformningen av nättariffer. Med nättariffer avses

bl.a. den avgift som innehavaren av en elledning eller ett elnät

(nätinnehavaren) tar ut för att överföra el åt en elkund på sin ledning eller

sitt nät (1 kap. 5 §).

En grundläggande regel vad gäller nättariffer är att de skall vara utformade så,

att nätinnehavarens samlade intäkter från nätverksamheten är skäliga i

förhållande till bl.a. de objektiva förutsättningarna att bedriva

nätverksamheten (4 kap. 1 §). Med det sistnämnda uttrycket avses, något

förenklat, de kostnader som kan beräknas uppstå i den aktuella verksamheten om

denna drivs på ett rationellt sätt. En självklar förutsättning för att en

nättariff skall anses som skälig är att nätinnehavaren inte försöker få täckning

för andra kostnader än sådana som uppstår i nätverksamheten.

Konstruktionen av nättariffer är sådan att betalning till nätinnehavaren för

överföring av el sker dels när man matar in el på ett ledningsnät, dels när man

tar ut el från nätet.

Det svenska elnätet brukar indelas i tre nivåer, stamnätet, regionledningarna

och lokalnäten. Den första nivån, stamnätet, utgörs av ett sammanhållet nät som

går från norr till söder genom hela landet. Den el som produceras i de stora

produktionsanläggningarna, av vilka de viktigaste är vattenkraftverken och

kärnkraftverken, matas in på stamnätet. Elen tas sedan ut från stamnätet via

regionledningar, som är anslutna till stamnätet längs hela dess sträckning. Elen

förs sedan längs regionledningarna till olika befolkningscentra, där elen via

ett lokalnät överförs till elanvändarna för förbrukning.

Stamnätet innehas och drivs för statens räkning av Affärsverket svenska kraftnät

(Svenska kraftnät).

De elkunder som betalar avgifter till Svenska kraftnät för överföring av el på

stamnätet är dels producenter som betalar en avgift för den el de matar in på

stamnätet, dels innehavare av regionledningar som betalar en avgift för den el

de tar ut från stamnätet. De sistnämnda för vidare avgiften till innehavarna av

lokalnät när dessa tar ut el från regionledningen, varefter innehavarna av

lokalnät för avgiften vidare till elanvändarna när dessa tar ut el från

lokalnätet. Om en producent matar in el direkt på stamnätet betalar han, som

nyss nämnts för denna inmatning. Om inmatningen däremot sker via en

regionledning är det innehavaren av denna regionledning som betalar för

inmatningen på stamnätet. Denna kostnad för han vidare till producenten via sin

egen nättariff. I praktiken är det alltså producenterna som betalar för all

inmatning på stamnätet och elanvändarna som betalar för allt uttag från

stamnätet. Alla kunder som utnyttjar landets samlade elnät täcker alltså det

samlade avgiftsuttaget enligt stamnätstariffen.

Svenska kraftnät har ytterligare en uppgift utöver driften av stamnätet,

nämligen systemansvaret för el. Med detta avses det övergripande ansvaret för

att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller

delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el

(8 kap. 1 § andra stycket). Skälet till att denna balans måste upprätthållas är

att den totala inmatningen på och det totala uttaget från det samlade elnätet i

landet måste vara lika stora vid varje givet tillfälle. Om så inte är fallet

uppstår omedelbart störningar på elnätet i form av frekvens- och

spänningsvariationer och, om störningarna når viss omfattning, omfattande

strömavbrott.

Enligt en bestämmelse i ellagen skall de kostnader som följer av att Svenska

kraftnät har systemansvaret för el, med visst undantag, anses utgöra en kostnad

i nätverksamheten (4 kap. 9 § andra stycket). Följden av denna bestämmelse är

att Svenska kraftnät får utforma nättariffen för stamnätet så, att tariffen ger

täckning för såväl de kostnader som uppstår i nätverksamheten som de kostnader

som följer av systemansvaret. Samtliga nätkunder i landet bidrar alltså även

till sistnämnda kostnader. Detta har ansetts rimligt eftersom ett fungerande

systemansvar ligger i alla nätkunders intresse. Som nämnts ovan är vissa

kostnader för systemansvaret undantagna från den nämnda regleringen. Det gäller

de kostnader som kan hänföras till en viss kund eller en viss kundkategori.

Dessa kostnader tas ut direkt av dessa kunder respektive kundkategorier.

Inom Europeiska unionen pågår sedan många år ett avregleringsarbete inom

elsektorn. Elmarknaderna inom de femton medlemsstaterna var ursprungligen femton

nationella monopolmarknader, mellan vilka elhandeln var tämligen begränsad. I

december 1996 antogs ett direktiv som syftade till att avreglera

medlemsstaternas elmarknader (elmarknadsdirektivet). Elmarknaderna hade dittills

varit utpräglade monopol därigenom att nätinnehavarna själva fick avgöra om de

ville ge tillträde till sina nät åt andra elproducenter och elhandlare. Följden

var att i stort sett alla elanvändare var tvungna att köpa sin el från

innehavaren av det nät till vilket elanvändaren var ansluten.

Huvudinnebörden av elmarknadsdirektivet är att alla nätinnehavare måste ge

tillträde till sina nät åt andra aktörer på marknaden. Om en elproducent eller

elhandlare alltså träffar avtal med en elanvändare om leverans av el måste

berörda nätinnehavare ställa sina elnät till förfogande för leverans av denna

el. Följden av denna avreglering är alltså att elanvändarna inte längre är

tvingade att köpa sin el från innehavaren av det nät till vilket elanvändaren är

ansluten utan att de själva avgör från vem de vill köpa sin el. Monopolen har

alltså brutits och konkurrens införts på elmarknaderna.

Denna avreglering är nu till övervägande del genomförd i medlemsstaterna. I

Sverige är elmarknaden avreglerad sedan den 1 januari 1996.

Avregleringsarbetet fortsätter nu inom EU. Målet är att gjuta samman de femton

nationella elmarknaderna till en inre marknad för el. Några bindande beslut inom

ramen för detta arbete har dock ännu inte fattats.

Parallellt med arbetet i EU:s institutioner pågår motsvarande arbete inom två

branschorganisationer för stamnätsinnehavare (systemoperatörer). Den ena är

Association of European Transmission System Operators (ETSO), som omfattar de

flesta systemoperatörerna i Väst- och Centraleuropa. Bland medlemmarna ingår

systemoperatörer i såväl länder som är medlemmar i EU som länder som inte är

medlemmar i EU. Den andra organisationen är Nordel, som omfattar

systemoperatörerna i de fem nordiska länderna. Samarbetet omfattar alltså även

länder utanför EU. Svenska kraftnät är medlem i båda organisationerna.

Det arbete som nu är aktuellt inom branschorganisationerna rör transitering.

Transitering av el äger rum då el matas in på elnätet i ett land och tas ut från

elnätet i ett annat land efter det att elen överförts genom ett eller flera

länder mellan inmatningslandet och uttagslandet. Transitering är den överföring

som sker genom det eller de mellanliggande länderna.

Transitering är för närvarande förenat med vissa problem enligt följande. Den

producent som matar in el i inmatningslandet betalar en avgift för detta till

inmatningslandets systemoperatör. Den elanvändare som tar ut el i uttagslandet

betalar på samma sätt en avgift för detta till innehavaren av det nät där

uttaget sker. Denna avgift inbegriper, som beskrivits ovan, överföring genom

hela uttagslandet, alltså även på stamnätet. Däremot sker ingen betalning för

transiteringen, eftersom varken någon inmatning på eller något uttag från

transiteringslandets stamnät äger rum. Transitering medför alltså bara kostnader

men inga intäkter för transiteringslandets systemoperatör. Eftersom

transitering förekommer i olika omfattning i olika länder drabbas de olika

systemoperatörerna av kostnader i olika omfattning. Detta förhållande är

naturligtvis inte förenligt med en väl fungerande europeisk marknad för el.

För att komma till rätta med detta problem har medlemmarna i ETSO respektive

Nordel ingått överenskommelser som har formen av civilrättsliga avtal. Dessa

avtal är avsedda att tillämpas tills ett regelverk som löser detta

transiteringsproblem har skapats inom EU.

Inom ETSO innebär överenskommelsen att samtliga systemoperatörer betalar en

avgift till en fond från vilken de systemoperatörer som har de högsta

kostnaderna för transitering får ersättning så att de samlade kostnaderna för

transitering fördelas jämnt mellan operatörerna. För import till ETSO-området

tas en enhetlig avgift ut. De nordiska länderna är inte med i överenskommelsen.

De danska systemoperatörerna har avtal med sina tyska motsvarigheter om

reciprocitet på importavgiften.

Inom Nordel har två överenskommelser ingåtts. Den ena reglerar fördelningen av

kostnader och intäkter, som genereras av de danska avtalen. Svenska kraftnät är

på grund av lagens bestämmelser om utformning av stamnätstariffen förhindrat att

delta i överenskommelsen. Den andra överenskommelsen reglerar fördelningen av

kostnader för förluster, orsakade av transitering inom Norden. Svenska kraftnät

har ansett sig kunna delta i denna överenskommelse, då förlustkostnader är

rörliga och kan knytas till det egna nätet. Frågan om kompensation för

transitering mellan systemoperatörer kan ses som ett första steg. Samarbetet kan

alltså komma att utvecklas.

Det samarbete som Svenska kraftnät deltar i utgör en del av ett arbete som

syftar till att i Europa upprätta en gemensam marknad för el. En sådan marknad

kommer att innebära fördelar för den helt övervägande delen av elkunderna på

marknaden. Detta gäller naturligtvis även elkunderna i Sverige. Det är därför

rimligt att elkunderna bidrar till kostnaderna för detta samarbete. Ett lämpligt

sätt att uppnå det är, som Svenska kraftnät föreslagit, att låta dessa

kostnader anses utgöra kostnader i nätverksamheten.

5.1.2 Anpassning av bestämmelserna om stamnätstariffen till de nya

bestämmelserna om utformning av nättariffer

Den 1 juli 2002 trädde nya bestämmelser i kraft vad gäller utformningen av

nättariffer. Dessa bestämmelser är intagna i 4 kap. 1 § och innebär att

nättariffer skall vara utformade så, att nätinnehavarens samlade intäkter från

nätverksamheten är skäliga i förhållande till bl.a. de objektiva

förutsättningarna att bedriva nätverksamheten (4 kap. 1 §). Med det sistnämnda

uttrycket avses, något förenklat, de kostnader som kan beräknas uppstå i den

aktuella verksamheten om denna drivs på ett rationellt sätt.

Den tidigare utformningen av bestämmelserna innebar i praktiken att

nätinnehavarens kostnader i nätverksamheten låg till grund för

skälighetsbedömningen av en nättariff. Vid bedömningen togs inte samma hänsyn

till det sätt på vilket nätinnehavaren bedrev sin nätverksamhet som numera skall

ske.

I 4 kap. 9 § finns bestämmelser om skälighetsbedömningen av nättariffen på

stamnätet. Dessa bestämmelser är utformade med utgångspunkt i de äldre

bestämmelserna om utformningen av nättariffer. Bestämmelserna i 4 kap. 9 § bör

därför modifieras så att de är kongruenta med de nya bestämmelserna om

utformningen av nättariffer.

5.2

Undantag från kravet på mätning av inmatningens fördelning över tiden

Regeringens förslag: Möjligheten att få dispens från kravet på mätning av

inmatningens fördelning över tiden beträffande små produktionsanläggningar

slopas.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Statens energimyndighet, Affärsverket svenska kraftnät,

Konkurrensverket och Riksrevisionsverket har tillstyrkt förslaget eller lämnat

det utan erinran.

Sveriges Energiföreningars Riksorganisation har avstyrkt förslaget.

Svensk Energi har avstyrkt förslaget under hänvisning till bland annat att

ellagen innehåller föreskrifter som gynnar innehavare av små

produktionsanläggningar på andra nätkunders bekostnad, vilket snedvrider

konkurrensen.

Skälen för regeringens förslag: I 3 kap. 10 § ellagen (1997:857) föreskrivs att

en nätkoncessionshavare är skyldig att utföra mätning av dels den mängd el som

överförs på nätkoncessionshavarens nät, dels den överförda mängdens fördelning

över tiden. Med det sistnämnda avses att mängden överförd el skall mätas med

vissa tidsintervall.

I samma paragraf bemyndigas regeringen att meddela närmare föreskrifter om hur

mätningen skall gå till. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen meddelat

sådana föreskrifter i förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och

rapportering av överförd el. I dessa föreskrifter anges var mätning av överförd

el skall ske på ett elnät. Bland annat skall mätning ske i inmatningspunkter,

dvs. de punkter på ett elnät där el från en produktionsanläggning matas in på

nätet. Vad gäller mätning av den inmatade elens fördelning över tiden anges att

mätning av inmatad el skall ske varje timme.

I regeringens proposition (prop. 2001/02:56) Energimarknader i utveckling -

bättre regler och tillsyn föreslog regeringen att det i ellagen skulle införas

en möjlighet för nätkoncessionshavare att, under vissa förutsättningar, i det

enskilda fallet få undantag från kravet på mätning av den inmatade elens

fördelning över tiden. Förslaget godkändes av riksdagen (bet. 2001/02:NU9),

varefter den föreslagna regleringen trädde i kraft den 1 januari 2003.

Möjligheten till undantag är utformad på följande sätt.

Endast nätkoncessionshavare får ansöka om undantag. Ett undantag får bara avse

mätningen i inmatningspunkter där el från små produktionsanläggningar matas in

på elnätet. I praktiken sker inmatning av el från små produktionsanläggningar

bara på lokalnät. Sådana nät används med stöd av nätkoncession för område. Som

små anses de produktionsanläggningar som har ett säkringsabonnemang om högst 200

ampère eller som kan leverera en effekt om högst 135 kW vid lågspänning. Om

undantag beviljas måste det avse samtliga sådana inmatningspunkter inom

koncessionsområdet. Ärenden om undantag prövas av Affärsverket svenska kraftnät.

Skälen till att denna möjlighet till undantag har införts är följande.

En elmätare som bara mäter mängden inmatad el är av enkel konstruktion och

därför ganska billig. En elmätare som därutöver mäter inmatningens fördelning

över tiden är mer komplicerad och därför dyrare både vad gäller installation och

drift än den enklare typen av mätare. Dessa kostnader ansågs av regeringen inte

stå i rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i de små

produktionsanläggningarna, varför möjligheten till undantag infördes.

I denna proposition lägger regeringen fram ett förslag till ett system med

elcertifikat. Systemet syftar till att främja produktion av el med användande av

förnybara energikällor, exempelvis vindkraft, solenergi och biobränslen.

Kostnaderna för sådan produktion är högre än för produktion som sker med

användande av traditionella energikällor, av vilka storskalig vattenkraft och

kärnkraft är de viktigaste.

Produktionen av el i de anläggningar som betecknas som små i mätningshänseende

sker till övervägande del med användande av förnybara energikällor. Det är

sådana anläggningar som kan bli undantagna från kravet på mätning av

inmatningens fördelning över tiden.

Av tekniska skäl måste mätning av inmatningens fördelning över tiden ske för att

innehavaren av en produktionsanläggning skall kunna tilldelas elcertifikat.

Denna ordning kan få olyckliga konsekvenser enligt följande.

Om en nätkoncessionshavare beviljas undantag blir konsekvensen att samtliga de

produktionsanläggningar som omfattas av undantaget inte kan bli tilldelade

elcertifikat eftersom fördelningen över tiden av deras inmatning inte mäts.

Följden blir att insatserna för att främja produktion av el med användande av

förnybara energikällor inte får avsedd omfattning. Det leder också till en

snedvridning av konkurrensen mellan innehavarna av de små

produktionsanläggningar som kan bli respektive inte kan bli tilldelade

elcertifikat.

Det som nu sagts lindras dock något av en bestämmelse i regleringen om undantag.

Om en nätkoncessionshavare har beviljats ett undantag kan en enskild producent

begära hos nätkoncessionshavaren att fördelningen över tiden av hans inmatning

mäts trots det beviljade undantaget. Nätkoncessionshavaren blir då skyldig att

utföra sådan mätning men producenten blir tvungen att betala dels kostnaden för

den avancerade mätutrustning som då krävs och för dess installation, dels

merkostnaden för själva mätningen. Elproducenten kan då visserligen bli

tilldelad elcertifikat men konkurrensen blir snedvriden på grund av de kostnader

som producenten sålunda blir tvungen att betala. Dessa kostnader drabbar inte

elproducenter som matar in el på ett elnät där nätkoncessionshavaren inte har

beviljats undantag. I sistnämnda fall tas nämligen dessa kostnader ut via

nättariffen, varigenom samtliga kunder på nätet bidrar till dessa kostnader.

Även i detta fall blir alltså konkurrensen mellan producenterna snedvriden.

De små producenterna hamnar också i en situation som svårligen kan accepteras.

Vad gäller deras möjlighet att bli tilldelade elcertifikat eller att bli det

utan att själva behöva betala nämnda kostnader blir den helt beroende av

nätkoncessionshavarens ställningstagande i frågan om han skall ansöka om

undantag eller ej. Detta ställningstagande kan producenterna inte påverka.

Svensk Energi har påtalat att ellagen innehåller vissa bestämmelser som gynnar

innehavare av små produktionsanläggningar på övriga nätkunders bekostnad. Dessa

bestämmelser har medvetet införts som en del av de åtgärder som syftar till att

främja produktion av el med användande av förnybara energikällor. Det finns inte

anledning att inom ramen för de åtgärder som nu föreslås slopa dessa

bestämmelser.

6

Konsekvenser för små företag

6.1 Förslag till lag om elcertifikat

Det föreslagna certifikatsystemet syftar bl.a. till att ge samma stöd till olika

produktionsformer för förnybar el och att stimulera teknikutveckling och sänkta

produktionskostnaderna för förnybar el. Vidare lyfts finansieringen av

stödsystemet bort från statsbudgeten vilket bl.a. gör systemet oberoende av

statsbudgeten samtidigt som kostnaderna synliggörs. Konsumenter av el ges

möjlighet att på ett direkt sätt välja olika produktionsformer eller

producenter. Den mer marknadsbaserade ansatsen kommer att ställa nya krav på

aktörerna på marknaden, såväl producenter av förnybar el som elleverantörer och

konsumenter.

Riksdagen beslutade i juni 2002 ett mål om att öka användningen av el från

förnybara energikällor med 10 TWh till år 2010. Detta mål innebär en ökad

ambitionsnivå när det gäller tillförseln av förnybar el. Denna ökade ambition

hade inte varit möjlig under nu gällande regelverk. Det förslag regeringen nu

redovisar bedöms vara det som effektivast kan bidra både till att stimulera

många aktörer på marknaden och möjliggöra den ökade ambitionsnivån. Den alltmer

integrerade europeiska elmarknaden kommer också att ställa nya krav på

nationella stödformer, för att undvika snedvridning av konkurrensen på

elmarknaden. En utveckling mot mer marknadsorienterade styrmedel, t.ex.

elcertifikat, pågår, som regeringen redovisat, även i andra länder inom EU.

Länderna inom EU har hunnit olika långt i denna utveckling. Det är dock

sannolikt att det inom några år finns ett antal länder som infört

certifikatsystem eller motsvarande, och att handel med certifikat mellan dessa

länder möjliggörs. Det frivilliga initiativ som kraftföretag inom ett antal

EU-länder driver, talar också för en sådan utveckling.

Det direktiv för produktion av el från förnybara energikällor, som trädde i

kraft den 27 oktober 2001, ställer krav på bl.a. ursprungsmärkning av förnybar

el. De krav som ställs i detta lagförslag vad gäller godkännande av

produktionsanläggningar och tilldelningen av certifikat för varje producerad

MWh, är således krav som skulle ha följt av nämnda direktiv, oavsett stödform.

Det är viktigt att alla aktörer på marknaden snabbt får relevant information om

certifikatsystemet och de möjligheter och krav detta kommer att innebära, t.ex.

vad avser ansökan om godkännande av anläggningar, anmälan för registrering av

kvotpliktiga, garantipris, deklarationsskyldigheten och kvotpliktsavgiften.

Statens energimyndighet och Svenska kraftnät har i uppgift att sprida

information om certifikatsystemet, via ordinarie informationskanaler (t.ex.

hemsidor, informationsmaterial), seminarier, samarbete med andra myndigheter,

riktade insatser mot branschorganisationer. Små företag och deras behov skall

särskilt beaktas.

Små elleverantörsföretag

Antalet elleverantörer är ca 130 stycken. Merparten av dessa betecknas som små

företag. Regeringens förslag innebär att det i de flesta fall är elleverantören

som skall hantera kvotplikten. Om elleverantören misslyckas med att fullgöra

kvotplikten, skall kvotpliktsavgift tas ut.

Certifikatsystemet kommer innebära administration som inte krävs i dag,

exempelvis registerhållning, inköp och handel med certifikat. Elleverantören

skall anmäla sig för registrering hos Energimyndigheten. Denna administrativa

börda beräknas inte vara särskilt omfattande. En anmälan kan göras till

myndigheten via Internet eller brev. Eftersom vissa elanvändare, bl.a. inom den

elintensiva industrin, skall registreras hos Energimyndigheten, måste

elleverantören kontrollera i vilken utsträckning detta skett bland hans kunder.

Sådan information kommer elleverantören att kunna begära eller hämta via

Internet från Energimyndigheten. Sådan el som förbrukats av dem som frivilligt

hanterar kvotplikten, av dem som enligt lagförslaget själva skall vara

kvotpliktiga, eller utgör s.k. förlustel, frikraft och hjälpkraft skall inte

ingå vid beräkning av kvotplikten. Elleverantören måste således göra vissa

kontroller innan kvotpliktens omfattning kan bedömas. Kvotpliktens omfattning

fastställs då deklaration lämnas till Statens energimyndighet den 1 mars året

efter kalenderåret för vilken kvotplikten gäller. Detta är en procedur som inte

finns i dag. Kostnaden för att tillhandahålla tjänsten att hantera kvotplikten

skall anges på konsumentens elräkning. En ytterligare post på elräkningen

innebär att företagen måste uppdatera sina system för fakturering.

Det stöd som i dag utgår till småskalig elproduktion, den s.k. nioöringen,

innebär att elleverantören, på basis av den mängd el från småskaliga

elproduktionsanläggningar han inköpt, ansöker om detta stöd hos

Energimyndigheten. Det föreslagna certifikatsystemet innebär att denna procedur

försvinner. Motsvarande regelverk gäller för miljöbonusen, där elleverantören i

sin skattedeklaration anger mängden försåld el samt hur mycket av denna el som

är producerad med vindkraft. Elleverantören erhåller därefter ett motsvarande

skatteavdrag.

De föreslagna reglerna är lika för alla elleverantörer. Dock kan antas att vissa

elleverantörer, på samma sätt som gäller för elmarknaden i övrigt, kommer att

ha bättre förutsättningar än andra att klara konkurrensen och ställda krav.

Redovisningen av certifikatpriser på slutkonsumentens elräkning innebär att

kostnaden för certifikaten, och stödsystemet, synliggörs för konsumenten.

Elleverantörens kostnader överförs därför till konsument. Vid val av leverantör

kommer således såväl el- som certifikatpris kunna spela in. Det senare kommer

dock utgöra en mindre del av den totala kostnaden för en slutkonsument.

Elcertifikatssystemet kommer att innebära att elleverantörernas riskbild

förändras. En ökad risk kommer att hamna på elleverantören, som måste hantera

detta inom ramen för sin totala risk. Det är inte heller självklart att

företagen kan överföra kostnaderna på slutkunden. Detta kommer i vissa fall att

bli en förhandlingsfråga och en del av företagets affärsrisk.

Flera remissinstanser har påtalat att det är viktigt att regelverket och

myndigheternas administrativa rutiner utformas på ett klart och tydligt sätt för

att skapa smidiga och lätthanterliga system för aktörerna.

Små produktionsföretag

Antalet producenter som har småskaliga produktionsanläggningar kan uppskattas ur

det särskilda stödet till småskalig elproduktion, den s.k. nioöringen. Antalet

producenter var därvid ca 850 stycken, av dem hade ca 630 stycken en anläggning

och ca 100 st. två anläggningar. De 120 största producenterna har 860

anläggningar. I dessa ingår de 16 företag som har mer än 10 anläggningar. Bland

dem som har enstaka anläggningar finns också företag som huvudsakligen sysslar

med annan verksamhet än elproduktion. Anläggningar för industriellt mottryck

uppgår till knappt 50 stycken, alla inom företag om redan har en omfattande

administration. Detsamma gäller kommunala kraftvärmeverk.

Det föreslagna systemet kommer att innebära nya administrativa krav för

producenter av förnybar el. Innehavaren skall ansöka om godkännande av sin

anläggning samt tillse att mätvärden rapporteras in till Svenska Kraftnät för

att erhålla motsvarande mängd certifikat. Vad beträffar befintliga anläggningar

som kommer att omfattas av systemet erhåller de flesta redan i dag stöd i olika

former, eller har erhållit stöd, och är således "kända" för Energimyndigheten.

Biobränslebaserade kraftvärmeverk har t.ex. fått investeringsstöd då de

uppfördes, vindkraftverk har fått investeringsstöd och erhåller miljöbonus och

det särskilda stödet till småskaliga produktionsanläggningar. Små

vattenkraftverk erhåller likaså det särskilda stödet till småskaliga

produktionsanläggningar. Enligt vad som framgått avser inte certifikatsystemet

ställa några ytterligare miljökrav utöver de som redan gäller enligt

miljölagstiftningen. För innehavare av befintlig anläggning torde själva

ansökningsproceduren inte innebära någon avsevärt större administrativ börda än

i dagsläget. Statens energimyndighet bör ha beredskap för ansökan såväl över

Internet som via brev.

För den som avser uppföra en ny anläggning behövs tillstånd enligt gällande

miljö- och tillståndslagstiftning. Avser producenten ansöka om att bli

certifikatberättigad krävs en ansökan om godkännande av anläggningen. Ett

godkännande lämnas av Energimyndigheten. Detta kan inte sägas skilja sig

särskilt mot dagens system, där den som avser uppföra t.ex. ett vindkraftverk

dels måste ansöka om - utöver sedvanliga tillståndsbeslut - investeringsstöd,

dels skall sluta avtal med köparen/elleverantören om att erhålla det särskilda

stödet till småskalig elproduktion och den s.k. miljöbonusen.

Dock kommer systemet att innebära en ökad risk vid investering. Denna ökade risk

är konsekvensen av en successivt mer marknadsorienterad situation. Detta är en

ny situation för många små producenter och kan särskilt få effekter för dem som

är beroende av t.ex. lån från banker och andra finansiärer. Detta kan leda till

en försämrad konkurrenssituation för små producenter. Å andra sidan kan små

producenter erhålla en konkurrensfördel lokalt. Konsumenter boende i närheten av

en anläggning som producerar förnybar el kan vilja stödja denna produktion,

eller en viss producent. En ökad lokal förankring kan uppstå. Lokalt kan dock

även finnas opinion mot investeringar i såväl vatten- som vindkraftutbyggnad.

Inom s.k. icke koncessionspliktiga nät kan finnas produktionsanläggningar

baserade på förnybara energikällor. Dessa saknar ofta timvis mätning. Innehavare

av anläggning för förnybar elproduktion inom ett s.k. icke-koncessionspliktigt

nät kan välja att ansöka om att bli certifikatberättigad eller att avstå från

detta. I det första fallet krävs att producenten antingen själv ombesörjer

timvis mätning eller sluter avtal med nätföretaget om timvis mätning och

rapportering av mängden inmatad förnybar el. I det andra fallet får producenten

tillgodoräkna sig produktionen i förhållande till sin egen kvotplikt. Han är

dock inte berättigad att erhålla certifikat.

Producenterna skall finna köpare till sina certifikat. Kvotkravet innebär att en

given efterfrågan finns, eftersom den kvotpliktige som inte fullgör sin

kvotplikt drabbas av en kvotpliktsavgift. Avgiften föreslås utgöra 150 % av

medelvärdet av certifikatpriset föregående år. Den föreslagna konstruktionen

ovan leder till en minskad risk för att kvotpliktsavgiften blir styrande för

certifikatpriset. Det föreslås att kvotpliktsavgiften under år 2004 och 2005

skall vara högst 175 respektive 240 kr/MWh. En fungerande marknad behöver

aktörer med olika förväntningar på framtiden och olika benägenhet att ta risker.

En kvotpliktig torde vara intresserad av ett så lågt pris som möjligt för

certifikaten, men möjligheten att få detta lägsta pris måste vägas mot risken

för att slutligen i stället tvingas betala ett högt pris eller

kvotpliktsavgiften. Vissa kvotpliktiga kan därför väntas föredra ett något högre

pris mot en förutsägbarhet i priset. Likaså torde det finnas producenter som i

stället för att på kort sikt optimera sina intäkter från certifikaten, bjuder ut

sina certifikat till ett något lägre pris, mot att han erhåller detta pris

under en längre period. Detta för att få stabilitet i intäkterna och minska den

ekonomiska risken. På så sätt kan på sikt en terminsmarknad på certifikaten

uppstå. Därvid kan en presumtiv investerare försäkra sig om en given intäkt på

ett par års sikt. En sådan terminsmarknad är mycket viktig, kanske särskilt för

små företag. Statens roll är att skapa ramverk för en fungerande marknad för

certifikat och regeringen avser att noga följa utvecklingen på marknaden.

Statens energimyndighet föreslås få i uppgift att noga följa utvecklingen på

certifikatmarknaden.

Certifikatsystemet innebär en ökad marknadsorientering. Flera remissinstanser

har framfört att detta - för vindkraften - riskerar leda till en avsevärt lägre

ersättningsnivå än i dag, och att detta kan leda till stora ekonomiska

svårigheter för innehavare av vindkraftverk. Regeringen redovisade därför i den

energipolitiska propositionen (2001/02:143) sin bedömning att vindkraften kommer

att behöva ett kompletterande stöd under certifikatsystemets inledande år.

Små nätföretag

Det förslagna certifikatsystemet innebär inte att några ytterligare lagstadgade

uppgifter påförs nätägarna. De redovisar redan i dag mängden inmatad och

levererad el inom sitt nätområde. Nätinnehavare skall dock till producent som

ansöker om godkännande av anläggning lämna ut ett s.k. serie-ID och när

anläggningen godkänts skall en särskild mätserie skickas till Svenska kraftnät

för tilldelning av elcertifikat. Däremot möjliggörs för producenter med

anläggningar inom s.k. icke-koncessionspliktiga nät, att sluta avtal med

nätföretaget om timvis mätning och rapportering av mängden inmatad förnybar el.

6.2 Förslag till ändring av ellagen

En av de föreslagna ändringarna av ellagen innebär att den möjlighet som

tidigare fanns för nätägaren att söka dispens från kravet att mäta inmatningen

från elproduktionsanläggningar timvis tas bort. Detta innebär att nätägaren

skall installera ny mätutrustning på ett antal elproduktionsanläggningar på

relativt kort tid.

6.3 Kommunicering med företagen

Systemet med elcertifikat har utarbetats i nära samarbete med Energimyndigheten

och Svenska kraftnät. Regeringskansliet har också haft ett flertal uppvaktningar

och diskussioner med företrädare från företag och branschorganisationer, som

berörs av systemet. Både Energimyndigheten och Svenska kraftnät har i

utformandet av de underliggande administrativa och tekniska systemen samt i

arbetet med utformande av förslag till författning och föreskrifter arbetat med

referensgrupper där olika aktörer på marknaden har deltagit. I dessa grupper har

funnits representanter för föreningar som företräder små och medelstora

företag. Konsekvensbeskrivningen har också beretts med branschorganisationen

Svensk Energi, vars medlemmar är både producenter, elleverantörer och

nätföretag.

7

Författningskommentar

7.1 Förslaget till lag om elcertifikat

1 kap. Ändamål och definitioner m.m.

Lagens ändamål

1 § Lagens ändamål är att främja produktion av elektricitet med användande

av förnybara energikällor (förnybar el). I detta syfte innehåller lagen

bestämmelser om dels en rätt för producenter av förnybar el att bli tilldelade

elcertifikat av staten, dels en skyldighet för elanvändare att inneha

elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el.

Paragrafen anger lagens ändamål och huvudsakliga tillämpningsområde.

Förnybara energikällor definieras i 2 § 1. Elcertifikat definieras i 2 § 2.

Bestämmelser om vilka anläggningar som berättigar innehavaren att få

elcertifikat, mätning och rapportering av mängden producerad förnybar el,

godkännande av sådana anläggningar samt tilldelning av certifikat ges i 2 kap.

Bestämmelser om kontoföring av elcertifikat i ett s.k. elcertifikatsregister och

prisinformation ges i 3 kap. Registrering av kvotpliktiga,

deklarationsskyldighet och skyldigheten för elanvändare att den 1 april varje år

inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el, den s.k.

kvotplikten, regleras i 4 kap. Bestämmelser om kvotpliktsavgifter finns i 5 kap.

Tillsyn m.m. regleras i 6 kap. Bestämmelser om straffansvar och om skadestånd

finns i 7 kap. Vilka beslut som kan överklagas enligt denna lag regleras i 8

kap.

Definitioner

2 § I denna lag används följande beteckningar med den betydelse som här

anges:

1. förnybar energikälla: en energikälla som förnyas på naturlig väg,

2. elcertifikat: ett av staten utfärdat bevis om att en megawattimme förnybar el

har producerats med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och i

föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

3. certifikatberättigad producent: en innehavare av en godkänd

produktionsanläggning för förnybar el,

4. elleverantör: den som yrkesmässigt levererar el som har producerats av honom

själv eller av någon annan,

5. kvotplikt: en elanvändares skyldighet att den 1 april varje år inneha

elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el under det föregående

kalenderåret (beräkningsåret), och

6. hantering av kvotplikt: att köpa elcertifikat, att ge in deklaration till

tillsynsmyndigheten och att den 1 april varje år inneha elcertifikat i

förhållande till sin förbrukning av el under det föregående kalenderåret samt de

övriga åtgärder som är förknippade med nämnda uppgifter.

Paragrafen innehåller definitioner av ett antal begrepp som används i lagen.

Såsom anges i punkten 1 är förnybara energikällor sådana som förnyas på naturlig

väg. Vilka förnybara energikällor som omfattas av denna lag framgår av 2 kap.

1-2 §§.

Ett elcertifikat enligt punkten 2 är ett elektroniskt dokument, som lagras i en

databas. För en certifikatberättigad producent kan ett elcertifikat i första

hand ses som ett av staten utfärdat bevis om att en MWh förnybar el har

producerats i en anläggning som godkänts enligt 2 kap. 5 §, vilket kan överlåtas

och ge en intäkt till producenten. För en kvotpliktig tillkommer egenskapen att

elcertifikatet utgör ett bevis om att denne lämnat ett ekonomiskt bidrag till

en sådan producent, men det får även anses vara bärare av en rättighet mot

staten, eftersom ett elcertifikat, som annulleras på den kvotpliktiges

certifikatkonto den 1 april, medför att den som hanterar kvotplikten inte

behöver betala kvotpliktsavgift motsvarande det annullerade certifikatet. För

den som inte hanterar kvotplikten kan elcertifikatet ses som vilken tillgång som

helst, som kan omsättas och som har ett marknadsvärde. Oavsett vem som är

innehavare av ett elcertifikat är de grundläggande egenskaperna dock att det är

en bärare av den beskrivna rättigheten mot staten, vilken skapar en efterfrågan

på elcertifikat, att certifikaten kan omsättas och att de har ett marknadsvärde.

Kraven på ett finansiellt instrument är enligt 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om

handel med finansiella instrument, att de skall innehålla rättigheter eller

skyldigheter samt vara avsedda att handlas med på värdepappersmarknaden.

Elcertifikaten bör därför anses vara finansiella instrument. Denna bedömning

utvecklas i avsnitt 4.7 om elcertifikatens rättsliga natur. Frågor rörande

bokföring och redovisning av elcertifikat och den skattemässiga behandlingen av

elcertifikaten redovisas i avsnitt 4.8.

En certifikatberättigad producent enligt punkten 3 är en innehavare av en

godkänd produktionsanläggning för förnybar el. Såväl fysiska som juridiska

personer kan vara certifikatberättigade producenter. I det fall ägaren av en

produktionsanläggning upplåtit denna med nyttjanderätt, som innebär att någon

annan än ägaren faktiskt innehar och driver anläggningen, är den sistnämnde att

anse som innehavare av anläggningen och är därmed certifikatberättigad producent

enligt denna lag. Efter ansökan hos tillsynsmyndigheten kan en innehavare av en

produktionsanläggningar för förnybar el få ett godkännande enligt 2 kap. 5 §,

om anläggningen uppfyller de krav som ställs i denna lag, eller i föreskrifter

som meddelas med stöd av lagen. Begreppet produktionsanläggning finns definierat

i 1 kap. 2 § ellagen (1997:857). En precisering av begreppet utifrån de krav

som ställs enligt denna lag är att en produktionsanläggning skall ha en

mätpunkt, som mäter den eller de bakomliggande produktionsenheternas inmatade

el, såvitt avser mängden el och dess fördelning över tiden.

Med elleverantör enligt punkten 4 avses den som yrkesmässigt levererar el som

har producerats av honom själv eller av någon annan. Definitionen är identisk

med den som finns i 1 kap. 6 § första stycket ellagen (1997:857). Beträffande

begreppet yrkesmässig hänvisas till vad som gäller enligt lagen (1994:1776) om

skatt på energi. Enligt 4 § nämnda lag är en verksamhet yrkesmässig om den utgör

näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), eller bedrivs

i former som är jämförbara med en till sådan näringsverksamhet hänförlig rörelse

och ersättningen för omsättningen i verksamheten överstiger 30 000 kr under ett

kalenderår.

Med kvotplikt enligt punkten 5 avses en skyldighet för elanvändare att den 1

april varje år inneha elcertifikat i förhållande till sin förbrukning av el

under det föregående kalenderåret. Vilka rättssubjekt som skall hantera

kvotplikten, eller som frivilligt väljer att hantera denna, framgår av 4 kap. 4

§. Bestämmelser om registrering av kvotpliktiga finns i 4 kap. 6 och 7 §§.

Kvotplikten omfattar i princip all förbrukning av el i landet. Sådan

elförbrukning som undantas från kvotplikten finns angiven i 4 kap. 2 §.

Med hantering av kvotplikt enligt punkten 6 avses att köpa elcertifikat, att

senast den 1 mars varje år inge en deklaration till tillsynsmyndigheten enligt 4

kap. 8 §, att senast den 1 april varje år inneha elcertifikat i förhållande

till sin förbrukning av el under det föregående kalenderåret enligt 4 kap. 9 §

och att i övrigt företa de åtgärder som är förknippade med de nämnda

uppgifterna.

Myndigheter

3 § Regeringen skall utse två myndigheter som skall handlägga de frågor som

enligt denna lag, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

ligger på tillsynsmyndigheten respektive kontoföringsmyndigheten.

De myndigheter som regeringen avser att utse är Statens energimyndighet, som

tillsynsmyndighet, och Affärsverket svenska kraftnät, som kontoförande

myndighet.

2 kap. Förutsättningar för att tilldelas elcertifikat

Elproduktion som berättigar till elcertifikat

1 § Berättigad att bli tilldelad elcertifikat är innehavaren av en enligt 5

§ godkänd produktionsanläggning där el produceras med användande av en eller

flera av följande förnybara energikällor:

1. vindkraft,

2. solenergi,

3. vågenergi,

4. geotermisk energi, eller

5. biobränslen, enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten.

Genom paragrafen definieras vilka förnybara energikällor som vid elproduktion

berättigar en produktionsanläggnings innehavare att bli tilldelad elcertifikat.

Vattenkraften regleras särskilt i 2 och 3 §§.

Produktion av el med användande av vindkraft enligt punkten 1 innebär att man

tillgodogör sig den energi som alstras av rörelser i lufthavet. Att utnyttja

över- eller undertryck i luft som framkallas på konstgjord väg, t.ex. genom att

luft komprimeras i ett bergrum varefter el produceras med turbiner som drivs av

utströmmade luft, är inte förnybar el eftersom den utströmmande luften inte

förnyas på naturlig väg.

Produktion av el med användande av solenergi enligt punkten 2 avser användandet

av solceller, dvs. halvledare som direkt omvandlar solenergi till elektricitet.

Produktion av el genom att på andra sätt utnyttja koncentrerat solljus ryms

också inom begreppet förnybar el.

Produktion av el med användande av vågenergi enligt punkten 3 innebär att man

tillgodogör sig den energi som finns i tidvatten, eller i vågor på havet och

sjöar.

Produktion av el med användande av geotermisk energi enligt punkten 4 innebär

att man utnyttjar temperaturskillnader på olika nivåer i berggrunden eller i

sjöar och hav.

Produktion av el med användande av biobränslen enligt punkten 5 innebär att man

tillgodogör sig den energi som finns bunden i biomassa. Med biobränslen avses

bl.a. energigrödor, avverkningsrester från skogsbruk och vass. Som framgår av

denna punkt bemyndigas regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om vilka biobränslen som

skall berättiga produktionsanläggningens innehavare att bli tilldelad

elcertifikat. Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 4.3.1.

2 § Berättigad att bli tilldelad elcertifikat är även innehavaren av en

enligt 5 § godkänd produktionsanläggning där el produceras med användande av

vattenkraft, om produktionen sker

1. i en anläggning som var i drift vid utgången av april 2003 och som då hade en

installerad effekt som inte var högre än 1 500 kilowatt,

2. i annat fall än som avses i 1

a) i en anläggning som har tagits ur drift före den 1 juli 2001 och som därefter

tagits i drift efter utgången av 2002, eller

b) i en anläggning som tagits i drift första gången efter utgången av 2002.

Om flera sådana anläggningar som avses i första stycket 1 finns i närheten av

varandra och gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall de anses som separata

anläggningar vid tillämpningen av denna lag.

Om produktionskapaciteten efter lagens ikraftträdande ökats i en anläggning som

var i drift vid utgången av april 2003, skall den ökade produktionen av el

berättiga innehavaren att bli tilldelad elcertifikat enligt de närmare

föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten.

Genom paragrafen definieras vilken elproduktion i vattenkraftanläggningar som

berättigar innehavaren till elcertifikat.

Skillnader i vattens lägesenergi, som naturligt förekommer i älvar, bäckar och

åar, kan användas vid elproduktion, s.k. vattenkraft. Den el som kan utvinnas

genom att vatten pumpas upp till en högre nivå, och därefter får strömma ner

till en lägre, är däremot inte att anse som förnybar, eftersom energikällan inte

förnyas på naturlig väg.

Vattenkraften kan indelas i storskalig och småskalig vattenkraft. Som framgår av

första stycket punkten 1 går gränsen för vad som anses vara en småskalig

vattenkraftanläggning enligt denna lag vid en installerad effekt om högst 1 500

kW vid lagens ikraftträdande. Småskaliga vattenkraftanläggningar, som är i drift

vid lagens ikraftträdande, berättigar anläggningens innehavare att bli

tilldelad elcertifikat. En anläggning skall anses vara i drift när den nyttjas

för sitt ändamål på ett normalt sätt. Beträffande begreppet anläggning, se

kommentaren till definitionen av begreppet certifikatberättigad producent under

1 kap. 2 § 3 och den precisering av begreppet anläggning som ges där.

I första stycket punkten 2 a avses vattenkraftanläggningar som har tagits ur

drift före den 1 juli 2001, men som på nytt tagits i drift efter utgången av år

2002. En anläggning skall anses tagen ur drift när den helt upphört att

producera el och den skall anses tagen i drift när den på nytt nyttjas för sitt

ändamål på ett normalt sett. Inledande provkörning eller annan testning av

anläggningen skall inte anses vara ett idrifttagande. Beträffande dessa

anläggningar gäller ingen effektgräns.

I första stycket punkten 2 b avses nya anläggningar som tagits i drift efter

utgången av år 2002. Begreppet idrifttagande har samma betydelse här som enligt

punkten 2 a. Beträffande dessa anläggningar gäller ingen effektgräns. Det skall

vara fråga om helt nya anläggningar. Om man i en befintlig anläggning lägger ned

en produktionsenhet och ersätter den med en ny, och därmed ökar

produktionskapaciteten i anläggningen, skall detta i stället bedömas som en

sådan ökning av produktionskapaciteten som avses i tredje stycket.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att om flera produktionsenheter är

lokaliserade till samma plats, t.ex. ett strömfall, och gemensamt matar in el på

ledningsnätet, kan varje enhet ändå berättiga innehavaren till elcertifikat, om

den vid lagens ikraftträdande kan leverera en effekt om högst 1 500 kW.

Bestämmelsen utgör ett avsteg från vad som normalt avses med begreppet

anläggning i ellagen. Beträffande begreppet anläggning, se kommentaren till

definitionen av begreppet certifikatberättigad producent under 1 kap. 2 § 3 och

den precisering av begreppet anläggning som ges där.

Genom bestämmelsen i tredje stycket kommer en ökning av produktionskapaciteten i

anläggningar som var i drift vid lagens ikraftträdande att berättiga

innehavaren till elcertifikat. Bestämmelsen omfattar alla anläggningar i

paragrafen. Om produktionskapaciteten ökas i anläggningar enligt första stycket

punkterna 2 a-b kommer med automatik den ökade produktionen att berättiga

anläggningens innehavare att bli tilldelad elcertifikat, om den ökade

produktionen mäts och rapporteras till kontoföringsmyndigheten i enlighet med

vad som föreskrivs i 4 §. Bestämmelsen tar därför i första hand sikte på de

anläggningar som avses i första stycket punkten 1 och de storskaliga

anläggningar som är i drift vid lagens ikraftträdande och som inte omfattas av

första stycket punkterna 2 a-b. Således kan en anläggning som hade en

installerad effekt om högst 1500 kW öka sin produktionskapacitet efter lagens

ikraftträdande och berättiga innehavaren att tilldelas elcertifikat även för den

ökade produktionen. Likaså kan produktionskapaciteten ökas i en storskalig

anläggning, men i sådana fall berättigas innehavaren bara att bli tilldelad

elcertifikat motsvarande den ökade produktionen. En ökning av

produktionskapaciteten kan exempelvis uppkomma om man i ett strömfall, genom

borttagande av naturliga hinder i fallet, ökar mängden strömmande vatten. En

ökning av produktionskapaciteten kan också uppkomma om anläggningens

verkningsgrad höjs, eller om energiförlusterna minskas i systemet. Med en ökning

av produktionen avses en ökning av antalet kWh som anläggningen producerar. Som

framgår av kommentaren till 5 § måste en uppgiven ökning av

produktionskapaciteten kunna påvisas av innehavaren. Närmare föreskrifter om hur

en ökning av produktionen i dessa fall skall fastställas och de krav som ställs

på produktionshöjande åtgärder i dessa avseenden avses meddelas av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten.

3 § Tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet medge innehavaren av en

produktionsanläggning, där el produceras med användande av vattenkraft och som

inte omfattas av bestämmelsen i 2 §, rätt att bli tilldelad elcertifikat om

1. ett myndighetsbeslut, eller föreskrifter i annan lag eller förordning,

ställer nya krav på hur verksamheten skall bedrivas eller hur anläggningen skall

vara utformad och detta innebär att verksamhetens ekonomiska förutsättningar

ändras på ett sådant ingripande sätt att en långsiktigt lönsam produktion inte

kan ske om innehavaren inte tilldelas elcertifikat, eller

2. innehavaren i annat fall än som avses i 1 avser att göra omfattande

ombyggnader eller andra stora investeringar i anläggningen och dessa är så

kostsamma att en långsiktigt lönsam produktion inte kan ske om innehavaren inte

tilldelas elcertifikat.

Rätt till tilldelning av elcertifikat enligt första stycket 2 har endast

innehavare av en anläggning som har en installerad effekt om högst 15 megawatt.

Ansökan om medgivande enligt denna paragraf skall ske samtidigt med ansökan om

godkännande av anläggningen enligt 5 §.

Paragrafen innebär att innehavare av vattenkraftanläggningar som har en

installerad effekt som är högre än 1 500 kW kan medges rätt att erhålla

elcertifikat.

Enligt punkten 1 kan yttre omständigheter i form av myndighetsbeslut, eller

föreskrifter i annan lag eller förordning, ställa nya krav på hur verksamheten

skall bedrivas eller hur anläggningen skall vara utformad och dessa kan innebära

att verksamhetens ekonomiska förutsättningar ändras på ett sådant ingripande

sätt, att en långsiktigt lönsam produktion i anläggningen inte kan ske utan det

ekonomiska tillskott som elcertifikaten utgör.

Bestämmelsen i punkten 2 gäller situationer som inte är en följd av sådana

myndighetsbeslut, eller föreskrifter i annan lag eller förordning, utan tar

sikte på det förhållandet att en ändamålsenlig produktion i anläggningen i andra

fall kräver att omfattande ombyggnader eller andra stora investeringar görs i

anläggningen och dessa är så kostsamma, att en långsiktigt lönsam produktion i

anläggningen inte kan ske utan det ekonomiska tillskott som elcertifikaten

utgör. Det är här fråga om anläggningar med en installerad effekt under 15 MW,

vars underhåll varit eftersatt och som kräver upprustning eller modernisering

eller ny apparatur, eller andra tekniska förutsättningar för en ändamålsenlig

produktion.

Tilldelningen av elcertifikat skall i båda fallen vara en förutsättning för att

långsiktigt bidra till att täcka de kostnader som åtgärderna ger upphov till och

för att möjliggöra en lönsam produktion i anläggningen. Det skall här vara

fråga om lönsamhet på längre sikt, som en förutsättning för att produktionen

över huvud taget kommer till stånd.

Ansökan om att beviljas elcertifikat för elproduktionen i de nämnda

anläggningarna skall ske i samband med ansökan om godkännande av anläggningen

enligt 5 §.

Mätning och rapportering

4 § Elcertifikat får bara tilldelas för sådan el vars inmatade mängd och

dess fördelning över tiden har mätts och rapporterats till

kontoföringsmyndigheten enligt de föreskrifter som meddelats av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten.

Om inmatningen från produktionsanläggningen sker till ett elnät som används utan

stöd av nätkoncession skall innehavaren av produktionsanläggningen svara för

mätningen och rapporteringen.

Om endast en del av elproduktionen i en anläggning berättigar till elcertifikat,

skall innehavaren särskilt beräkna och rapportera sådan elproduktion enligt de

föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten.

Flertalet av de produktionsanläggningar som kommer att ingå i

elcertifikatssystemet är direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät. De

omfattas av en bestämmelse i 3 kap. 10 § ellagen (1997:857). Enligt dess

huvudregel är den som har nätkoncession skyldig att utföra mätning av mängden

överförd el och dess fördelning över tiden. I praktiken innebär det att mängden

inmatad el mäts varje timme (timmätning). Rapporteringen av preliminära resultat

till Affärsverket svenska kraftnät sker dagligen klockan 10.00 dagen efter

mätdygnet. Affärsverket svenska kraftnät, som ansvarar för den centrala

avräkningen av elproduktionen från förnybara energikällor, skall även, som

kontoförande myndighet, enligt 3 kap. 4 § svara för tilldelningen av

elcertifikat.

Genom paragrafens första stycke föreskrivs ett krav om att den elproduktion som

skall berättiga innehavaren till elcertifikat skall vara timmätt och rapporterad

till kontoföringsmyndigheten enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten. Närmare bestämmelser

om mätning och rapportering finns i förordningen (1999:716) om mätning,

beräkning och rapportering av överförd el samt i Statens energimyndighets

föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd

el (STEM FS 2001:3). Innehavare som av något skäl inte timmäter sin produktion

kommer således inte att tilldelas elcertifikat, men ges i stället en möjlighet

att enligt 4 kap. 3 § tillgodoräkna sig sin produktion av förnybar el när

kvotplikten skall fullgöras.

Den kategori elproducenter som matar in el på ett nät som används utan stöd av

nätkoncession består i huvudsak av ett antal industriföretag, vilka har

produktion främst för den industriella verksamheten och innehavare av små

vatten- eller vindkraftsanläggningar, som främst drivs för den egna

jordbruksrörelsens och fastighetens behov. Enligt paragrafens andra stycke skall

dessa själva mäta och rapportera sin produktion av förnybar el till

kontoföringsmyndigheten, om inte mätningen och rapporteringen sker genom annan,

vilket exempelvis kan ske genom avtal med ägaren till det nät, till vilket

anläggningens nät är anslutet.

Då det gäller biobränslebaserad elproduktion - främst i kraftvärmeverk och

anläggningar för elproduktion genom industriellt mottryck - kan särskilda

problem uppkomma då det gäller att avgöra hur stor del av den uppmätta

elproduktionen som berättigar till elcertifikat. Detta sammanhänger med att det

kan vara möjligt att i samma anläggning producera el dels med sådant biobränsle

som berättigar anläggningens innehavare till elcertifikat, dels med fossila

bränslen eller annat bränsle som inte berättigar till certifikat. Samma problem

kan gälla även andra typer av anläggningar där olika energislag kombineras.

Enligt paragrafens tredje stycke skall innehavaren till en sådan anläggning

särskilt beräkna och rapportera den förnybara elproduktionen. Föreskrifter om

hur beräkningen och rapporteringen av mängden producerad el genom användning av

sådana kombinationer skall göras, avses meddelas av regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten.

Godkännande av anläggningar

5 § Elcertifikat får bara tilldelas för produktion av förnybar el som sker i

en produktionsanläggning som har godkänts av tillsynsmyndigheten.

Godkännande skall meddelas på skriftlig ansökan från anläggningens innehavare om

anläggningen uppfyller kraven i 1 eller 2 § eller innehavaren medges rätt till

tilldelning av elcertifikat enligt 3 § samt anläggningen har utrustning för

sådan mätning och rapportering som anges i 4 § första stycket.

Av paragrafens första stycke följer att det endast är innehavare av godkända

produktionsanläggningar för förnybar el som är berättigade att tilldelas

elcertifikat.

Ansökan om godkännande skall enligt andra stycket ske skriftligen. Vid

prövningen av en ansökan skall tillsynsmyndigheten bedöma om anläggningen

uppfyller de krav som ställs på produktionsanläggningar enligt 1 eller 2 §, dvs.

att produktionen i anläggningen sker med användande av sådana förnybara

energikällor som anges i de nämnda paragraferna. I en ansökan om godkännande kan

anläggningens innehavare anföra sådana skäl att tilldelas elcertifikat som

avses i 3 §, nämligen att en långsiktigt lönsam elproduktion förutsätter

tilldelning av elcertifikat. Någon prövning av anläggningens miljöpåverkan skall

inte göras. I det avseendet skall den prövning som skett enligt annan lag,

eller föreskrifter som meddelas med stöd av sådan lag, godtas.

Omfattningen av den prövning tillsynsmyndigheten har att göra kommer att variera

beroende på vilken typ av produktionsanläggning det är fråga om. Generellt

gäller att anläggningen måste vara utrustad med en föreskriftsenlig

mätutrustning, så att de rapporter om producerad el som skall lämnas är

tillförlitliga. Som framgår av 4 § första stycket skall de anläggningar som

omfattas av elcertifikatssystemet kunna mäta elproduktionens fördelning över

tiden, s.k. timmätning skall således tillämpas.

När det gäller vattenkraftverk kan en särskild prövning av anläggningens

installerade effekt krävas. Likaså måste en ökning av produktionskapaciteten i

storskaliga vattenkraftverk enligt 2 § tredje stycket kunna påvisas av

innehavaren, eftersom bara ökningen i dessa fall berättigar till elcertifikat.

Rapporteringen av produktionen från sådana vattenkraftsanläggningar som enligt 2

§ tredje stycket ökar sin produktionskapacitet avser i normalfallet

anläggningens hela produktion av el. I dessa fall måste tillsynsmyndigheten i

sitt beslut om godkännande särskilt ange hur stor del av elproduktionen som

berättigar innehavaren till elcertifikat. Om produktionen exempelvis ökas från

åtta till tio MWh efter lagens ikraftträdande, skall kontoföringsmyndigheten

tilldela innehavaren elcertifikat för en femtedel av den rapporterade

produktionen från anläggningen, dvs. ett elcertifikat per fem uppmätta och

rapporterade MWh förnybar el. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten får enligt 2 § tredje stycket meddela närmare föreskrifter

om hur en ökning av produktionen i dessa fall skall fastställas och verifieras,

liksom vilka krav som i dessa avseenden skall ställas på produktionshöjande

åtgärder.

Tilldelning av elcertifikat

6 § Kontoföringsmyndigheten skall tilldela en certifikatberättigad producent

ett elcertifikat för varje megawattimme förnybar el som har producerats i

anläggningen och för vilken certifikat får tilldelas.

Varje elcertifikat skall ha ett identifieringsnummer och en uppgift om vilken

dag det tilldelats producenten.

Av paragrafen framgår att kontoföringsmyndigheten skall tilldela en

certifikatberättigad producent ett elcertifikat för varje MWh förnybar el som

producerats i anläggningen och för vilken elcertifikat får tilldelas. Under

vilka förutsättningar elcertifikat får tilldelas en innehavare av en

produktionsanläggning framgår av bestämmelserna i 1-5 §§.

Någon särskild ansökan för att tilldelas elcertifikat erfordras inte. Av

bestämmelsen framgår vidare, att varje elcertifikat skall ha ett eget

identifieringsnummer och en uppgift om vilket datum det tilldelats producenten.

Med hjälp av dessa uppgifter kan varje elcertifikat härledas till en viss

produktionsanläggning. Uppgiften om vilket datum certifikatet tilldelats

producenten har bl.a. betydelse för tillämpningen av bestämmelsen i 4 kap. 11 §

om garantipris.

Som framgår av kommentaren till 3 kap. 1 § är elcertifikaten elektroniska

dokument. En närmare analys av elcertifikatens rättsliga natur finns under 1

kap. 2 § 2 och i avsnitt 4.7.

3 kap. Kontoföring av elcertifikat

Elcertifikatsregister

1 § Kontoföringsmyndigheten skall kontoföra elcertifikat i ett

elcertifikatsregister. Registret skall föras med hjälp av automatiserad

behandling.

Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall inte tillämpas

på kontoföringen av elcertifikat.

Av paragrafen framgår att kontoföringsmyndigheten skall kontoföra elcertifikaten

i ett register, ett s.k. elcertifikatsregister. Elcertifikaten är elektroniska

dokument. De kommer således inte att finns i fysisk form, vilket förutsätter att

registret förs med hjälp av automatiserad behandling.

Av kommentaren till 1 kap. 2 § 2 framgår att elcertifikaten kan bedömas som

finansiella instrument. Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella

instrument, som medger att andra institutioner än VPC kan agera som central

värdepappersförvarare, skall dock inte tillämpas i fråga om elcertifikat. Genom

bestämmelsen blir den av regeringen utsedda kontoföringsmyndigheten ensam om att

ansvara för kontoföringen av elcertifikat.

2 § Elcertifikatsregistret skall bestå av certifikatkonton, som skall läggas

upp för certifikatberättigade producenter och för dem som hanterar kvotplikten

och har registrerats enligt 4 kap. 6 eller 7 §.

Paragrafen anger elcertifikatsregistrets innehåll, vilket består av

certifikatkonton, som skall läggas upp för certifikatberättigade producenter som

enligt 2 kap. 5 § fått sin produktionsanläggning godkänd och dem som hanterar

kvotplikten och antingen själva anmält sin för registrering hos

tillsynsmyndigheten enligt 4 kap. 6 §, eller registrerats som kvotpliktiga på

myndighetens initiativ enligt 4 kap. 7 §. Dessa kategorier behöver inte ansöka

om ett certifikatkonto. När tillsynsmyndigheten meddelat beslut om godkännande,

respektive registrering, skall den skicka en kopia av beslutet till

kontoföringsmyndigheten, som med stöd av beslutet skall öppna ett

certifikatkonto för producenten eller den som skall hantera kvotplikten.

3 § Kontoföringsmyndigheten skall efter skriftlig ansökan lägga upp ett

certifikatkonto för den som inte omfattas av bestämmelsen i 2 §. En sådan

ansökan skall innehålla uppgifter om sökandens namn, identifieringsnummer,

telefonnummer och postadress.

Av paragrafen framgår att de som inte är certifikatberättigade producenter eller

registrerade som kvotpliktiga får ansöka om ett certifikatkonto hos

kontoföringsmyndigheten. En ansökan, som skall vara skriftlig, skall innehålla

sådana grundläggande uppgifter som krävs för en identifiering av sökanden och

för kommunikation med denne. Med identifieringsnummer avses personnummer eller

organisationsnummer eller, såvitt avser utländska rättssubjekt, de

identifieringsnummer sådana kan ha. Om en ansökan inte motsvarar dessa krav

skall kontoföringsmyndigheten enligt 13 § förelägga sökanden att komplettera sin

ansökan. En ansökan skall enligt 14 § avslås, om sökanden inte efterkommer

föreläggandet.

Någon motsvarighet till förvaltarregistrering enligt 3 kap. kontoföringslagen

kan inte ske, eftersom begreppet kontoförande institut inte finns enligt denna

lag.

Registrering av elcertifikat

4 § Ett elcertifikat tilldelas en certifikatberättigad producent genom att

elcertifikatet registreras på dennes certifikatkonto. Registreringen skall ske

utan oskäligt dröjsmål sedan rapport om den certifikatberättigande

elproduktionen kommit kontoföringsmyndigheten till handa.

Av paragrafen framgår att certifikatberättigade producenter tilldelas

elcertifikat genom att dessa registreras på producentens certifikatkonto. Det

krävs sålunda ingen särskild ansökan eller liknande för att tilldelningen skall

ske. Tilldelningen skall ske fortlöpande för varje MWh el som rapporteras till

kontoföringsmyndigheten. Det kan dock hända att rapporterna, som vid en första

bedömning synes vara korrekta, senare korrigeras genom att nätägaren, eller

anläggningens innehavare, sänder rättelser. För att undvika felaktiga

tilldelningar av elcertifikat, är tidpunkten för tilldelningen anpassad till den

balansavräkningsprocess som fortlöpande sker hos myndigheten och tilldelningen

bör inte ske förrän myndigheten har godkänt mätvärdesrapporteringen. Eftersom

tidpunkten för ett sådant godkännande kan variera, innehåller bestämmelsen ingen

exakt tidpunkt då tilldelningen skall ske. Den skall dock ske utan oskäligt

dröjsmål med beaktande av den tid som balansavräkningsprocessen tar.

Ansökan om registrering i elcertifikatsregistret

5 § Kontoföringsmyndigheten skall, efter ansökan eller underrättelse som

avses i 6-9 §§, genast på ett certifikatkonto registrera de uppgifter som anges

i ansökan eller underrättelsen samt ange tidpunkten för registreringen.

Om samtliga villkor inte är uppfyllda skall en preliminär registrering av

uppgifterna ske. När samtliga villkor är uppfyllda skall en slutlig registrering

ske.

Så snart en ansökan om registrering eller en underrättelse om kontohavarens

konkurs, eller om utmätning, kvarstad eller betalningssäkring rörande ett

elcertifikat kommit in till kontoföringsmyndigheten skall uppgifterna i ansökan

eller underrättelsen registreras på det eller de certifikatkonton som berörs av

den begärda registreringsåtgärden och tidpunkten för registreringen skall anges.

Detta har betydelse för de rättsverkningar, som enligt 17-20 §§ följer av en

registrering. På certifikatkonton i elcertifikatsregistret skall äganderätt till

elcertifikat registreras, vilket innebär att överlåtelser av elcertifikat skall

registreras enligt 6 §. Vidare skall ansökningar rörande pantsättning av

elcertifikat enligt 7 § och de ovan nämnda inskränkningarna i kontohavarens

förfoganderätt över certifikaten enligt 8 § registreras.

Registreringarna på ett konto kan dock, enligt andra stycket, vara preliminära,

eftersom myndigheten under vissa förutsättningar enligt 6, 7 och 9 §§, skall

förelägga överlåtaren respektive panthavaren eller pantsättaren att yttra sig

över ansökan. En komplettering av ansökan kan enligt 13 § också behövas. En

slutlig registrering kan således inte ske förrän sådana yttranden, uppgifter

eller handlingar i förekommande fall har inkommit till myndigheten.

Den prövning av ansökningar om registrering som myndigheten skall göra är bara

av formell karaktär, nämligen om anmälaren är behörig att få den anmälda

registreringen utförd. Någon materiell prövning av de bakomliggande fången eller

andra förfoganden beträffande elcertifikaten skall myndigheten inte göra.

6 § När ett elcertifikat har överlåtits skall efter ansökan från överlåtaren

det överlåtna certifikatet registreras på förvärvarens certifikatkonto.

Har förvärvaren ansökt om att det överlåtna certifikatet skall registreras på

hans konto, skall en preliminär registrering av överlåtelsen göras på

överlåtarens certifikatkonto. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga

överlåtaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del

av föreläggandet. Om överlåtaren inte invänder mot ansökan inom denna tid,

skall de överlåtna certifikaten registreras på förvärvarens konto.

Av paragrafens första stycke framgår att en överlåtelse av ett elcertifikat

skall registreras på förvärvarens certifikatkonto. Detta skall ske efter ansökan

från överlåtaren. Som framgår av 5 § skall kontoföringsmyndigheten omedelbart

registrera de uppgifter som anges i en ansökan. En sådan registrering kan dock

vara preliminär i avvaktan på att registrering kan äga rum på förvärvarens

konto.

I de fall förvärvaren ansöker om registrering av en överlåtelse skall en

preliminär registrering av överlåtelsen göras på överlåtarens certifikatkonto

och kontoföringsmyndigheten skall därefter, enligt andra stycket, förelägga

överlåtaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del

av föreläggandet. Har överlåtaren inget att invända mot ansökan skall det

överlåtna elcertifikatet registreras på förvärvarens certifikatkonto. Om

överlåtaren däremot har någon invändning mot ansökan saknas förutsättningar för

en sådan registrering på förvärvarens certifikatkonto och ansökan skall avslås

enligt 14 §.

Begreppet överlåtelse skall i detta sammanhang ges en vidsträckt tolkning och

innebär alla förfoganden beträffande elcertifikat, som har till följd att

besittningen till ett elcertifikat skall överföras genom att det registreras på

ett annat certifikatkonto. Det kan här vara fråga om köp eller gåva av

elcertifikat, men även familjerättsliga fång på grund av arv, bodelning eller

testamente, eller associationsrättsliga fång på grund av skifte av ett bolags

tillgångar. Vidare kan ett pantsatt certifikat komma att överlåtas till

panthavaren och ett certifikat som ingår i ett konkursbo, eller som utmätts,

eller omfattas av betalningssäkring, komma att försäljas och därmed föranleda en

registrering på förvärvarens konto.

7 § Har panträtt upplåtits i ett elcertifikat skall efter ansökan från

pantsättaren pantsättningen registreras på pantsättarens certifikatkonto.

Har panthavaren ansökt om att en pantsättning skall registreras, skall en

preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto.

Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga pantsättaren att yttra sig över

ansökan inom två veckor från det att han fått del av föreläggandet. Om

pantsättaren inte invänder mot ansökan inom denna tid, skall pantsättningen

slutligt registreras på pantsättarens konto.

Av paragrafens första stycke framgår att en upplåten panträtt i ett elcertifikat

skall registreras på pantsättarens certifikatkonto. Detta skall ske efter

ansökan från pantsättaren. I det fall panthavaren ansöker om registrering skall

en preliminär registrering av pantsättningen göras på pantsättarens konto och

kontoföringsmyndigheten skall därefter enligt andra stycket förelägga

pantsättaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått

del av föreläggandet. Har pantsättaren inget att invända mot ansökan skall

pantsättningen slutligt registreras på pantsättarens certifikatkonto. Genom ett

tillägg i 4 § förmånsrättslagen (1970:979) följer särskild förmånsrätt med

panträtt i ett elcertifikat genom registreringen av pantsättningen på

pantsättarens konto.

8 § Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att en innehavare av ett

certifikatkonto gått i konkurs skall detta registreras på certifikatkontot.

Detsamma gäller om myndigheten har underrättats om att ett elcertifikat eller en

rättighet som är registrerad enligt denna lag har utmätts, belagts med kvarstad

eller blivit föremål för betalningssäkring.

När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett konkursbeslut upphävts,

att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som avses i första stycket

har upphävts eller återgått, skall en sådan registrering som nämns i första

stycket tas bort.

Av paragrafen framgår att begränsningar i förfoganderätten till elcertifikat

skall registreras på ett certifikatkonto. De begränsningar som enligt första

stycket kan bli aktuella beträffande elcertifikat är att kontohavaren gått i

konkurs, eller att hans elcertifikat utmätts, belagts med kvarstad eller blivit

föremål för betalningssäkring, eller att en rättighet som registreras enligt

denna lag, dvs. panträtt till ett certifikat, omfattas av sådana åtgärder.

När det gäller konkursbeslut, skall enligt 12 § konkursförordningen (1987:916)

rätten genast skicka en kopia av kungörelsen om konkursbeslutet till ett antal i

paragrafen angivna myndigheter, institutioner och andra organ. Genom ett

tillägg i 12 § första stycket konkursförordningen, som innebär att rätten genast

skall skicka en kopia av kungörelsen om konkurs till kontoföringsmyndigheten,

kommer denna att underrättas om konkursen och skall enligt förevarande paragraf

registrera detta på konkursgäldenärens certifikatkonto.

Utmätning av ett elcertifikat, eller en rättighet som är registrerad enligt

lagen om elcertifikat, skall säkerställas med stöd av en ny bestämmelse i 6 kap.

2 § utsökningsbalken, som innebär att kronofogdemyndigheten underrättar

kontoföringsmyndigheten om att elcertifikatet, eller en panträtt i detta, är

utmätt, varefter säkerställande av utmätningens sker genom att

kontoföringsmyndigheten gör en registrering om detta på gäldenärens

certifikatkonto. Även i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad skall

enligt 16 kap. 13 och 16 §§ utsökningsbalken 6 kap. utsökningsbalken tillämpas.

I fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring tillämpas enligt 10 §

lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter också 6

kap. utsökningsbalken.

Utmätning ger sökanden förmånsrätt i den utmätta egendomen. Enligt huvudregeln i

4 kap. 30 § utsökningsbalken skall utmätning medföra förmånsrätt i och med

beslutet om utmätning. När det gäller egendom som skall registreras har i

stället, enligt samma paragraf, förmånsrättens inträde reglerats genom de

inskrivningssystem som finns beträffande olika egendomsslag. Genom ett tillägg i

4 kap. 30 § utsökningsbalken, som innebär att en registrering av utmätningen på

ett certifikatkonto enligt lagen om elcertifikat medför förmånsrätt, regleras

detta förhållande. Genom ett tillägg i 4 § förmånsrättslagen (1979:979) följer

särskild förmånsrätt med panträtt i ett elcertifikat genom registreringen av

pantsättningen i elcertifikatsregistret.

Om ett konkursbeslut upphävs av högre rätt, skall tingsrätten underrätta alla

som har fått underrättelse om konkursen enligt 12 § första stycket

konkursförordningen. På så sätt kommer kontoföringsmyndigheten enligt andra

stycket få kännedom om detta och skall ta bort registreringen om konkursen från

kontot. När en konkurs har avslutats är det däremot konkursförvaltaren som får

anmäla detta till kontoföringsmyndigheten.

När det gäller verkställighet enligt utsökningsbalkens bestämmelser, anges i 3

kap. 17 § utsökningsförordningen (1981:981) att kronofogden självmant skall

pröva frågan om ändring av beslut, när det föreligger anledning till en sådan

åtgärd. Detsamma gäller frågan om avbrytande eller hävande av verkställighet i

andra fall, om annat inte är föreskrivet i utsökningsbalken. Detta gäller också

när överklagande ger anledning till en sådan åtgärd. Det är således

kronofogdmyndigheten som skall underrätta kontoföringsmyndigheten om att en

registrering om utmätning, kvarstad eller betalningssäkring skall tas bort från

ett certifikatkonto.

9 § När en pantsättning av ett elcertifikat har upphört, skall efter ansökan

från panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från pantsättarens

konto.

Har pantsättaren gjort en ansökan om att registreringen om pantsättningen skall

tas bort, skall en preliminär registrering om pantsättningens upphörande göras

på pantsättarens konto. Kontoföringsmyndigheten skall därefter förelägga

panthavaren att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att han fått del

av föreläggandet. Om panthavaren inte invänder mot ansökan inom denna tid,

skall registreringen om pantsättningen tas bort.

Av paragrafens första stycke framgår att om en pantsättning upphört skall, efter

ansökan från panthavaren, registreringen om pantsättningen tas bort från

pantsättarens certifikatkonto. På motsvarande sätt som vid ansökan om

pantsättningen enligt 7 § finns det i andra stycket en möjlighet även för

motparten att ansöka om detta, alltså pantsättaren. I sådana fall skall

panthavaren föreläggas att yttra sig över ansökan inom två veckor från det att

han fick del av föreläggandet. Om panthavaren inom den angivna tiden inte har

någon invändning mot ansökan skall registreringen om pantsättningen tas bort.

10 § Den som gör en ansökan enligt 6, 7 eller 9 § skall göra detta på

formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten. Ansökan skall vara

egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud.

En ansökan får signeras och överföras elektroniskt på det sätt som regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten föreskriver.

Av paragrafen framgår två formkrav för en ansökan om registrering av en

överlåtelse eller pantsättning av ett elcertifikat. En ansökan om registrering i

elcertifikatsregistret skall ske på formulär som tillhandahålls av

kontoföringsmyndigheten och den skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden

eller dennes ombud.

Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten, får

enligt andra stycket meddela föreskrifter om att signera och överföra en ansökan

om registrering elektroniskt till kontoföringsmyndigheten. Sådana föreskrifter

måste, såvitt avser behandling av personuppgifter, vara förenliga med

personuppgiftslagen (1998:204) och det underliggande EG-direktivet (95/46/EG).

Det stora flertalet ansökningar kommer att ske med hjälp av datorer, över

internet. En kontohavare som har sådana tekniska förutsättningar kan använda sig

av de elektroniska formulär som tillhandahålls genom det datasystem som

kontoföringsmyndigheten kommer att använda. Kravet på egenhändigt undertecknande

uppfylls i sådana fall genom att sökanden använder sig av sin elektroniska

signatur.

11 § En ansökan om registrering i elcertifikatsregistret skall innehålla

uppgifter om

1. den registrering som begärs,

2. överlåtarens eller pantsättarens namn, identifieringsnummer samt postadress,

3. förvärvarens eller panthavarens namn, identifieringsnummer samt postadress,

och

4. de certifikatkonton som berörs av överlåtelsen eller pantsättningen och, i

förekommande fall, försäljningspriset för certifikaten.

Paragrafen reglerar vilka uppgifter som en ansökan om registrering av en

överlåtelse eller rörande pantsättning av ett elcertifikat skall innehålla.

Enligt 4 skall, i förekommande fall, försäljningspriset på elcertifikaten anges.

En sådan uppgift är av naturliga skäl inte aktuell vid överlåtelser då något

vederlag inte utgår. Den nämnda prisuppgiften skall ligga till grund för den

prisinformation som kontoföringsmyndigheten skall offentliggöra enligt 24 §.

Såsom angivits i kommentaren till 5 § skall kontoföringsmyndigheten inte göra

någon prövning i materiellt hänseende av de bakomliggande fången eller andra

förfoganden beträffande elcertifikat som omfattas av en ansökan om registrering.

Den kontroll som myndigheten har att göra gäller bara om den som anmäler en

registrering är behörig att göra detta och att ansökan uppfyller de krav som

framgår av 10 och 11 §§. Såsom Lagrådet påpekat får kontoföringsmyndigheten

avgöra i vilken utsträckning behörighetshandlingar, såsom fullmakter och

registreringsbevis för juridiska personer, skall ges in till myndigheten, se

avsnitt 4.10.2.

12 § Om en ansökan inte uppfyller kraven i 10 § eller med stöd av den

paragrafen meddelade föreskrifter, skall ansökan omedelbart avvisas.

Av paragrafen framgår att en ansökan om registrering, som inte sker på ett

formulär som tillhandahålls av kontoföringsmyndigheten och som inte är

egenhändigt undertecknad, omedelbart skall avvisas. Detsamma gäller om ansökan

inte sker i enlighet med de föreskrifter som avses meddelas av regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande, kontoföringsmyndigheten, i fråga om att

elektroniskt signera och överföra en ansökan. När en ansökan sker elektroniskt i

enlighet med sådana föreskrifter kommer de formkrav som anges i 10 § första

stycket uppfyllas genom att sökanden använder de formulär som med automatik tas

fram på sökandens datorskärm och det egenhändiga undertecknandet sker med en

elektronisk signatur.

13 § Om en ansökan enligt 3 § inte uppfyller de krav som där anges, eller om

en ansökan enligt 6, 7 eller 9 § inte uppfyller de krav som anges i 11 §, skall

sökanden föreläggas att komplettera sin ansökan.

Av paragrafen framgår att kontoföringsmyndigheten skall förelägga en sökande att

komplettera en ansökan som inte uppfyller de krav som anges i 3 § eller 11 §.

Om en komplettering inte inkommer inom den tid som myndigheten bestämmer skall

ansökan om registrering avslås enligt 14 §. Såsom Lagrådet påpekat får

kontoföringsmyndigheten från fall till fall avgöra vilken tid som kan vara

lämplig för en sådan komplettering, se avsnitt 4.10.2 och 4.10.9.

14 § Kontoföringsmyndigheten skall avslå en ansökan om certifikatkonto eller

en ansökan om registrering, om ett föreläggande om komplettering enligt 13 §

inte följs. Kontoföringsmyndigheten skall även avslå en ansökan om registrering

på ett certifikatkonto,

1. om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning mot en ansökan enligt

6 § andra stycket eller 7 § andra stycket och invändningen inte uppenbarligen

saknar fog,

2. om en panthavare gjort invändning enligt 9 § andra stycket och invändningen

inte uppenbarligen saknar fog,

3. om ansökan om registrering avser överlåtelse av ett elcertifikat för vilket

pantsättning är registrerad, eller

4. om den registrering som ansökan avser inte är förenlig med en befintlig

registrering enligt 7 eller 8 §.

Av paragrafen framgår att kontoföringsmyndigheten skall avslå en ansökan om

certifikatkonto eller en ansökan om registrering om denna, trots ett

föreläggande att komplettera ansökan enligt 13 §, är ofullständig.

En ansökan om registrering på ett certifikatkonto skall även avslås enligt

punkterna 1 eller 2 om en överlåtare, en pantsättare eller en panthavare gjort

en invändning mot den anmälda registreringen enligt 6, 7 eller 9 § och

invändningen inte uppenbarligen saknar fog. På förslag av Lagrådet har "inte

uppenbarligen saknar fog" lagts till i paragrafen, se avsnitt 4.10.10.

Enligt punkten 3 är det, i enlighet med Lagrådets yttrande, tydliggjort att en

registrering av en överlåtelse av ett elcertifikat inte kan ske om certifikatet

redan är pantsatt enligt en registrering på kontot, se avsnitt 4.10.10.

Slutligen kan en ansökan om registrering enligt punkten 4 även i andra fall stå

i strid med inskränkningar i kontohavarens förfoganderätt till certifikaten på

ett konto. Kontohavaren kan enligt en registrering på kontot vara försatt i

konkurs, eller certifikaten kan vara pantsatta, utmätta, belagda med kvarstad

eller vara föremål för betalningssäkring. En ansökan om registrering som står i

strid med någon av de nämnda, registrerade inskränkningarna skall också avslås.

15 § När kontoföringsmyndigheten gjort en registrering på ett