Bet. 2003/04:JUU21

Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU21

Korruption

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:70

Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, m.m. jämte två

följdmotioner.

Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att riksdagen godkänner

Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll

samt Europarådets civilrättsliga konvention om korruption. Regeringen

föreslår också de ändringar i brottsbalken som behöver göras för att

Sverige skall uppfylla de krav som följer av den straffrättsliga konventionen

och tilläggsprotokollet. Bland annat utsträcks straffansvaret för mutbrott

och bestickning till att omfatta parlamentariker i mellanstatliga

organisationer som Sverige är medlem i och till domare och andra funktionärer

i internationella domstolar vars domsrätt godtas av Sverige. En särskild

straffskala föreslås för grova fall av bestickning. Straffskalan omfattar

fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

I motionerna begärs en översyn av mut- och bestickningsbrotten.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med en mindre språklig

justering, och avstyrker motionerna.

I ärendet finns en reservation (m, fp, kd, c).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess

tilläggsprotokoll

Riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om korruption

och dess tilläggsprotokoll med den reservation beträffande artikel 12 i

konventionen som regeringen förordat, med de förklaringar beträffande

artikel 17 i konventionen som regeringen förordat och med den deklaration

beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen förordat

(avsnitt 6 i propositionen). Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:70

punkt 2.

2. Europarådets civilrättsliga konvention om korruption

Riksdagen godkänner Europarådets civilrättsliga konvention om korruption

med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som

regeringen förordat (avsnitt 8.4 i propositionen). Därmed bifaller riksdagen

proposition 2003/04:70 punkt 3.

3. Ändringar i brottsbalken

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,

dock med den ändringen att ett kommatecken läggs till efter ordet "sagts"

i 20 kap. 2 § andra stycket 7. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition

2003/04:70 punkt 1.

4. Utredning av mutbrottslagstiftningen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Ju13.

Reservation (m, fp, kd, c)

Stockholm den 4 maj 2004

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice

Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Peter Althin (kd),

Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild

Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson

(m), Joe Frans (s) och Leif Björnlod (mp).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Inom Europarådet har två konventioner om korruption utarbetats, en

straffrättslig och en civilrättslig. Till den straffrättsliga konventionen

har även ett tilläggsprotokoll förhandlats fram. Sverige deltog aktivt i

arbetet.

Europarådets straffrättsliga konvention om korruption öppnades för

undertecknande den 27 januari 1999. Sverige undertecknade konventionen samma

dag. Den 25 april 2004 hade konventionen undertecknats av 45 stater och

ratificerats av 29 av dessa stater, Albanien, Azerbajdzjan, Belgien,

Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland,

Irland, Island, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien,

Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien,

Storbritannien, Tjeckien, Turkiet och Ungern samt av Serbien och Montenegro.

Konventionen trädde i kraft den 1 juli 2002.

Inom Justitiedepartementet har utarbetats en departementspromemoria -

Sveriges tillträde till Europarådets straffrättsliga konvention om korruption,

m.m. (Ds 2002:67) - i vilken föreslås att Sverige skall ratificera

konventionen. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/9251/L5).

Under förhandlingarna av konventionen bestämde man sig för att lyfta ut

frågan om korruption hos skiljemän och nämndemän och i stället behandla

den i ett tilläggsprotokoll. Tilläggsprotokollet öppnades för undertecknande

den 15 maj 2003 och undertecknades samma dag av Sverige. Den 25 april

2004 hade 26 länder undertecknat protokollet, men endast Bulgarien, Norge

och Storbritannien hade ratificerat detsamma. Det krävs att fem länder

ratificerar protokollet innan det träder i kraft.

Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats om Sveriges

tillträde till tilläggsprotokollet. Promemorian har remissbehandlats. En

sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet

(dnr Ju2003/8342/L5).

Europarådets civilrättsliga konvention om korruption öppnades för

undertecknande den 4 november 1999, och Sverige undertecknade konventionen

den 8 juni 2000. Den 25 april 2004 hade 38 stater undertecknat konventionen,

och 20 av dessa stater hade ratificerat konventionen, Albanien, Azerbajdzjan,

Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Estland, Finland, Georgien, Grekland,

Kroatien, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Polen, Rumänien, Slovakien,

Slovenien, Tjeckien, Turkiet och Ungern. Konventionen trädde i kraft den

1 november 2003.

Inom Justitiedepartementet har en promemoria utarbetats om Sveriges

tillträde till den civilrättsliga konventionen. Promemorian har

remissbehandlats.

En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet

(dnr Ju1999/2290/L2).

Konventionerna och tilläggsprotokollet i deras lydelse på engelska och i

en översättning till svenska finns i bilagorna 3-8.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.

Lagrådet har yttrat sig över regeringens lagförslag, dock inte vad gäller

de i 17 kap. 17 § och 20 kap. 5 § brottsbalken föreslagna lagändringarna.

Dessa är enligt regeringen av så enkel beskaffenhet att Lagrådets yttrande

bedömts sakna betydelse. Ett utkast till proposition har sänts ut till

vissa myndigheter m.m. för synpunkter. Utkastet och lämnade synpunkter

finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/9251/L5).

Till underlaget i ärendet hör även en upptagning från en av justitieutskottet

hållen offentlig utfrågning om mutor och korruption, se bilaga 9.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner Europarådets

straffrättsliga konvention om korruption, Europarådets civilrättsliga

konvention om korruption och tilläggsprotokollet till den straffrättsliga

konventionen. Regeringen föreslår också de ändringar i brottsbalken som

behöver göras för att Sverige skall uppfylla de krav som följer av den

straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet. Det föreslås att

mutbestämmelserna skall göras tillämpliga på utländsk minister, ledamot

av ett utländskt parlament eller beslutande organ på regional eller lokal

nivå och även på annan person som utövar främmande stats myndighet. Vidare

föreslås att mut- och bestickningsbestämmelserna skall göras tillämpliga

på ledamot av parlamentarisk församling i mellanstatlig eller överstatlig

organisation där Sverige är medlem, på domare och andra funktionärer i

internationella domstolar, vars domsrätt Sverige godtar, samt på utländska

skiljemän. Det föreslås också att det införs en särskild straffskala för

grova fall av bestickning.

En rent nationellt betingad lagstiftningsfråga tas också upp. Det föreslås

att bestämmelserna om bestickning och mutbrott inte längre skall vara

tillämpliga på ledamöter i beslutande organ som hör till församlingar och

kyrkliga samfälligheter.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Utskottets överväganden

Europarådets konventioner om korruption m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om godkännande av Europarådets

straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll samt

Europarådets civilrättsliga konvention om korruption med de begränsningar

som regeringen föreslår. Utskottet tillstyrker även regeringens förslag

till ändringar i brottsbalken, dock med en mindre språklig justering.

Konventionernas huvudsakliga innehåll m.m.

Detta ärende rör frågor om mutor och korruption, ett ämne som under senare

tid kommit att uppmärksammas i allt större utsträckning. Enligt

justitieutskottet är bestickning och mutbrott allvarliga brott som skall

bekämpas

var än de förekommer. Som nyss nämnts har utskottet också tidigare hållit

en offentlig utfrågning på temat Mutor och korruption.

Det internationella samarbetet har stor betydelse för kampen mot

korruptionsbrottsligheten och inom Europarådet har utarbetats två konventioner

om korruption, en straffrättslig och en civilrättslig. Till den straffrättsliga

har även ett tilläggsprotokoll förhandlats fram.

Europarådets straffrättsliga konvention om korruption och dess tilläggsprotokoll

syftar till att stärka det internationella samarbetet i kampen mot korruption.

Konventionen föreskriver att staterna skall införa straffansvar för

bestickning och mutbrott inom såväl den offentliga som den privata sektorn

och med avseende på vissa internationella organ. Vidare innehåller

konventionen kriminaliseringsbestämmelser om s.k. handel med inflytande,

penningtvätt av medel som härrör från korruption och vissa bokföringsrelaterade

gärningar. Konventionen innehåller också föreskrifter om ansvar och

påföljder för såväl fysiska som juridiska personer, nationella program för

korruptionsbekämpning samt bestämmelser om domsrätt, internationellt

samarbete och utlämning. I tilläggsprotokollet finns bestämmelser rörande

mut- och bestickningsbrott som rör skiljemän och nämndemän.

Syftet med Europarådets civilrättsliga konvention om korruption är att

bidra till kampen mot korruption, främst genom regler om skadestånd.

Konventionen, som bygger vidare på och kompletterar den straffrättsliga

konventionen, innehåller allmänna bestämmelser av såväl civilrättslig som

processrättslig natur. I konventionen regleras i första hand möjligheterna

för den som lidit skada till följd av korruption att få ersättning för

sina skador, men den innehåller även bestämmelser om avtals ogiltighet

och skydd för arbetstagare som rapporterar om korruption hos sin arbetsgivare.

Tillträde till konventionerna

Handel och annan ekonomisk verksamhet blir med tiden alltmer global. Det

är därför angeläget med ett internationellt samarbete för att bekämpa

korruption. Att vid kriminalisering av korruptionsbrottslighet utgå från

snäva och strikt nationella skyddsintressen framstår som en föråldrad

hållning. Det ligger i Sveriges intresse att det handlande som den

straffrättsliga konventionen och dess tilläggsprotokoll tar sikte på utgör

brott enligt såväl svensk lag som enligt andra länders lagstiftning. Det

är också viktigt för näringslivet med likvärdiga konkurrensförutsättningar.

I det sammanhanget är det av stor betydelse att vissa centrala civilrättsliga

regler i samband med korruption är enhetliga. Enligt regeringen finns det

mot denna bakgrund starka skäl för Sverige att tillträda de nu aktuella

överenskommelserna.

Sverige bör dock enligt regeringen utnyttja möjligheten att reservera sig

mot åtagandet i artikel 12 i den straffrättsliga konventionen att införa

straffbestämmelser för s.k. handel med inflytande. Bakgrunden är att en

kriminalisering av handel med inflytande mycket lätt kan komma i strid

med grundläggande rättigheter i en demokrati om att kunna yttra sin mening

och på så sätt söka påverka makthavare och andra. Vidare föreslås att

Sverige skall avge en förklaring där vi förbehåller oss rätten att inte

utöva domsrätt enbart på den grunden att brott enligt konventionen berör

en svensk medborgare som är tjänsteman vid en internationell organisation

eller domstol m.m. (artikel 17.1 c i den straffrättsliga konventionen).

Sverige bör också avge en förklaring om krav på dubbel straffbarhet för

svensk domsrätt vid gärningar som begåtts utomlands (artikel 17 i den

straffrättsliga konventionen). Slutligen föreslås att Sverige bör avge en

särskild deklaration om att en ratifikation av konventionerna och

tilläggsprotokollet, enligt Sveriges bedömning, inte medför att vårt medlemskap

i Gruppen av stater mot korruption, GRECO, i Europarådet inte kan omprövas

om skäl för detta uppkommer i framtiden.

Enligt utskottets uppfattning förutsätter en effektiv brottsbekämpning i

allt högre grad ett utvecklat och väl fungerade internationellt samarbete.

Sverige har också sedan lång tid tillbaka tagit aktiv del i det mellanstatliga

arbetet för att bekämpa korruption, och bl.a. deltagit vid utarbetandet

av nu aktuella konventioner. Konventionerna och tilläggsprotokollet utgör

enligt utskottets mening betydelsefulla redskap i arbetet med att skapa

så heltäckande och harmoniserade regler mot korruption som möjligt.

Utskottet instämmer därför i regeringens uppfattning att Sverige bör tillträda

konventionerna och tilläggsprotokollet.

Utskottet har inget att erinra mot den reservation samt de förklaringar

och särskilda deklarationer som regeringen förordar.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att riksdagen

skall godkänna Europarådets straffrättsliga konvention om korruption med

dess tilläggsprotokoll samt Europarådets civilrättsliga konvention om

korruption med den reservation samt de förklaringar och särskilda

deklarationer som regeringen förordat.

Ändringar i brottsbalken

Enligt regeringen uppfyller svensk rätt i huvudsak åtagandena i konventionerna

och tilläggsprotokollet. En viss utvidgning av den personkrets som omfattas

av bestämmelserna i den straffrättsliga konventionen och dess tilläggsprotokoll

om mut- och bestickningsbrott krävs dock för att Sverige skall leva upp

till konventionens krav. Det gäller utländska ministrar, utländska

parlamentariker och ledamöter i utländska regionala och lokala beslutande

församlingar samt den som utövar främmande stats myndighet. Dessa kategorier

omfattas i dag inte av brottsbalkens bestämmelse om mutbrott. Vidare krävs

att straffansvar för bestickning och mutbrott skall omfatta även

parlamentariker m.fl. i mellanstatliga och överstatliga organisationer som

Sverige är medlem i, domare och andra funktionärer i internationella

domstolar, vilkas domsrätt godtas av Sverige, samt utländska skiljemän.

Enligt artikel 19.1 i den straffrättsliga konventionen åtar sig staterna

att ha påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. För

att uppfylla detta krav föreslås en särskild straffskala för grova fall

av bestickning motsvarande vad som sedan tidigare gäller för mutbrott,

dvs. fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Den straffrättsliga konventionen och tilläggsprotokollet innehåller inga

bestämmelser om förutsättningarna för åtal som medför att åtalsbestämmelserna

behöver ändras. Förändringen av den personkrets som omfattas av mut- och

bestickningsbrottsbestämmelserna föranleder dock regeringen att föreslå

vissa ändringar av åtalsbestämmelserna. Utgångspunkten har enligt

propositionen varit att åtalsreglerna inte skall ändras mer än vad som är en

önskvärd följd av den utvidgning av personkretsen som föreslås och att

justeringarna skall ligga i linje med de åtalsregler som gäller i dag.

Utskottet har inte något att erinra mot de lagändringar som föreslås med

anledning av konventionerna och tilläggsprotokollet. En mindre språklig

förändring bör dock, som framgår av utskottets förslag till beslut, göras

i den föreslagna lagtexten.

I propositionen föreslås även en ändring av brottsbalkens bestämmelser om

bestickning och mutbrott som inte föranleds av Europarådets konventioner.

Enligt regeringen finns det sedan relationen mellan staten och Svenska

kyrkan ändrades den 1 januari 2000 inte längre tillräckliga skäl att

specialreglera mut- och bestickningsansvaret för ledamöter i styrelser m.

m. som hör till församlingar och kyrkliga samfälligheter. Den särskilda

regleringen av dessa ledamöters ansvar föreslås därför upphöra.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag i denna del.

Övrigt

Den straffrättsliga konventionen om korruption och dess tilläggsprotokoll

samt den civilrättsliga konventionen i samma ämne har upprättats på

engelska och franska. De båda språkversionerna är lika giltiga. Till

propositionen har fogats de två konventionerna samt tilläggsprotokollet i

deras engelska lydelse tillsammans med en svensk översättning av respektive

dokument. Den svenska översättningen av den straffrättsliga konventionen

om korruption och dess tilläggsprotokoll överensstämmer dock på vissa

punkter inte med den engelska texten. Utskottet har inhämtat från

Justitiedepartementet att den svenska översättningen kommer att justeras innan

respektive dokument publiceras i Sveriges internationella överenskommelser

(SÖ). Utskottet finner mot denna bakgrund, och då den svenska översättningen

inte har någon juridiskt bindande verkan, inte anledning att göra något

ytterligare uttalande i denna del.

Utredning av mutbrottslagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår två motioner med begäran om en

utredning av mutbrottslagstiftningen. Jämför reservation (m, fp, kd, c).

I motionerna Ju12 (m) och Ju13 (kd) begär motionärerna att regeringen

skall tillsätta en utredning som skall göra en översyn av bestämmelserna

om bestickning och mutbrott. Enligt motionärerna är dagens lagstiftning

alltför generell och otydlig.

Bestämmelserna om bestickning och mutbrott finns i 17 kap. 7 § respektive

20 kap. 2 § brottsbalken. Bestämmelserna utgör i stora drag varandras

spegelbilder. Det straffbara handlandet är att lämna, utlova eller erbjuda

muta eller annan otillbörlig belöning respektive att ta emot eller begära

sådan belöning.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att gällande bestämmelser

är otydliga och svåra att tillämpa. Även om domstolspraxis är sparsam har

det inte framkommit något som tyder på att bestämmelserna inte uppfyller

sitt syfte. Vidare innebär den ändring av straffskalan för bestickning

som föreslås i propositionen att det för såväl mutbrott som för bestickning

finns gott om utrymme för domstolarna att anpassa påföljden till allvaret

i det konkreta brottet.

Arbetet mot korruption bedrivs till stor del på internationell nivå. De

svenska bestämmelserna om bestickning och mutbrott uppfyller enligt

utskottet de krav som ställs i konventioner och andra internationella

instrument på området. Sverige har också fortlöpande utvärderats, t.ex.

inom ramen för samarbetet i Europarådet av GRECO och i OECD, varvid vår

lagstiftning har ansetts tillgodose de krav som de internationella åtagandena

ställer. Det är dessutom så att det av motionärerna ifrågasatta rekvisitet

"muta eller annan otillbörlig belöning" återfinns i de flesta av de

internationella instrumenten. I de nu aktuella Europarådskonventionerna om

korruption t.ex. används begreppet "any undue advantage" (övers. "en

otillbörlig förmån"). De svenska bestämmelserna stämmer således väl överens

med hur de internationella instrumenten utformats.

Utformningen av bestämmelserna om bestickning och mutbrott stämmer också

väl överens med utformningen av brottsbalkens övriga bestämmelser. De är

generella bestämmelser som ger utrymme för hänsynstagande i varje enskilt

fall. Frågan om vad som i en viss situation är att anse som en muta är

med nödvändighet svårbedömd. Det kan ofta uppkomma gränsdragningsproblem,

och domstolarna måste ha utrymme att ta hänsyn till samtliga omständigheter

i det enskilda fallet. Att t.ex. direkt i lagtexten ange särskilda

beloppsgränser, vilket ibland har föreslagits, skulle ge en mycket stelbent

reglering som skulle kunna motverka sitt syfte.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju12 och Ju13.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservation. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Utredning av mutbrottslagstiftningen, punkt 4 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson

(m), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c) och Cecilia Magnusson

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om utredning av mutbrottslagstiftningen. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Ju13.

Ställningstagande

Den svenska lagstiftningen om korruption behöver revideras till både

innehåll och form, i syfte att förenkla och förtydliga regelverket. Dagens

bestämmelser är alltför generella och otydliga.

Lagföringsandelen för mut- och bestickningsbrott är mycket låg. Det är

inte orimligt att anta att det oklara rättsläget är en bidragande orsak

till detta.

En ny och genomarbetad korruptionslagstiftning som tydliggör rättsläget

inom såväl offentlig som privat sektor behövs. En sådan lagstiftning bör

grundas på en insikt om att skyddsintressena i dessa sektorer är olika.

Lagen bör också göras mer tydlig och förutsägbar, t.ex. bör det specificeras

vad som gör något till "en muta eller annan otillbörlig belöning".

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om en ny mutbrottslagstiftning

och återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den inriktning vi nu

förordat.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:70 Europarådets straffrättsliga konvention om korruption,

m.m.:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken.

2. Riksdagen godkänner Europarådets straffrättsliga konvention om

korruption och dess tilläggsprotokoll med den reservation beträffande

artikel 12 i konventionen som regeringen förordat, med de förklaringar

beträffande artikel 17 i konventionen som regeringen förordat och med den

deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption som regeringen

förordat (avsnitt 6).

3. Riksdagen godkänner Europarådets civilrättsliga konvention om

korruption med den deklaration beträffande Gruppen av stater mot korruption

som regeringen förordat (avsnitt 8.4).

Följdmotioner

2003/04:Ju12 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om mutbrotten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att regeringen tillsätter en utredning i syfte att

utreda en ny och ändamålsenlig mutbrottslagstiftning.

2003/04:Ju13 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om en utredning om övergripande revision av korruptionslagstiftningen

i Sverige.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Criminal law convention on corruption (ETS 173)

Bilaga 4

Straffrättslig konvention om korruption (ETS 173)

Bilaga 5

Additional protocol to the criminal law convention on corruption (ETS

191)

Bilaga 6

Tilläggsprotokoll till den straffrättsliga konventionen om korruption

(ETS 191)

Bilaga 7

Civil law convention on corruption (ETS 174)

Bilaga 8

Civilrättslig konvention om korruption (ETS 174)

Bilaga 9

Upptagning från justitieutskottets offentliga utfrågning om Mutor och

korruption

Forskningsdagen 2004

Riksdagen anordnade torsdagen den 4 mars 2004 en forskningsdag i riksdagen

där alla utskott anordnade någon form av forskningspolitiskt program.

Justitieutskottet höll en offentlig utfrågning på temat Mutor och korruption.

Inbjudna talare

Reformering av mutbrottet

Advokaten Claes Beyer, ordförande för Institutet mot mutor.

Korruption och kultur

Fil.dr Katarina Jacobsson, doktoranden David Wästerfors,

Lunds universitet.

Vem begår ekobrott?

Docenten Tage Alalehto, Umeå universitet.

Att förebygga ekobrott

Jur.dr Lars Korsell, chefsjurist på Brottsförebyggande rådet.

Mutor och korruption

Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till andrakammarsalen. Det är

justitieutskottet som har en utfrågning om mutor och korruption. Detta har

vi med anledning av att riksdagen har en bred forskningsdag i dag. Någon

kanske kan tycka att vi ibland är litet statiska i riksdagen. Det vill vi

motverka genom att göra dynamiken något större och därför bjuda in

forskarvärlden hit.

Vi har valt ämnet Mutor och korruption samt annan ekonomisk brottslighet

som angränsar.

Vi vet att det är ett mycket aktuellt ämne. Vi som var uppe tidigt i morse

fick höra att Utrikesdepartementet har beskrivningar till sin personal

som nästan kan låta som stämpling och anstiftan eller i varje fall säger

att det i vissa länder kan se ut på ett sätt som kan vara besvärande.

Sverige är relativt förskonat, men med den utvidgning av EU som vi står

inför tror man att problemen kommer att kunna öka. Man ska väl inte koppla

ihop det med en utvidgning av Europeiska unionen, men man kan koppla ihop

det med det faktum att Sverige alltmer integrerats i den värld där detta

varit ett större problem än hos oss.

Vi har också haft ett antal uppmärksammade fall på sistone. Flera av dem

har ju uppmärksammats stort av massmedierna. Detta kommer säkert att

beröras under dagen.

På flyget från Göteborg i går kväll träffade jag en person, en gammal

kurskamrat, som arbetar på en större advokatfirma i Sverige. Han berättade

hur han inför den upphandling han höll på med just nu av plasma-TV-apparater

och konferensutrustning hela tiden stötte på personer som tyckte att det

väl vore trevligt för honom att få ett demoex för en tusenlapp eller två.

Eller: Vet du om att vi har en whiskyprovarresa? Du kanske vill hänga

med på den.

Personen hade skruvat på sig och sagt: Det är helt otänkbart, förstår du

väl.

Vi förhandlar med er om vi ska pressa priserna på den här utrustningen.

Jag

gissar att det handlade om utrustning för några miljoner.

Redan i går blev jag alltså varse att det här är ett tilltagande problem

även i Sverige.

Därmed vill jag hälsa de gäster vi bjudit in för att leda detta seminarium

välkomna.

Vi har punkterna Reformering av mutbrottet, Korruption och kultur, Vem

begår ekobrott? och Att förebygga ekobrott. Vi har en kaffepaus och

därefter en frågestund och diskussion. Vi ska vara klara 11.30. Då bjuder

vi på en enklare buffé som talmannen står för i sammanbindningsbanan. Jag

hoppas att många av er kan stanna så att vi kan ha lite samtal över

kycklingspetten.

Än en gång: Hjärtligt välkomna. Jag hälsar advokat Claes Beyer välkommen

som första talare. Han är bland annat ordförande för Institutet mot mutor.

Claes Beyer: Kamrater! Det dånar i rättens krater, för nu har det här med

mutor nått älgjakten. De av er i den lagstiftande församlingen som varit

i närheten av att röra vid den lagstiftning som rör älgjakt vet att man

då har stött på pulpan i den svenska folksjälen. Då värker det.

Alldeles nyligen fällde hovrätten ett antal personer för bestickning för

att älgjakt hade utdelats på ett olämpligt sätt. Detta var en ändring av

tingsrättens dom som frikände alla dem som nu fälldes. Det betyder att

rättsläget inte är så klart som önskvärt vore.

Låt mig återvända till början. Början är Institutet mot mutor som bildades

redan 1923.

Sverige är originellt på det sättet att vi är ett av de få länder i världen

som har ett permanent institut mot mutor. Framsynta män inom näringslivet

insåg att det här krävde permanent vaksamhet och att man borde försöka

att fortsatt och kontinuerligt bekämpa detta.

Vi brukar skriva på baksidan av våra broschyrer: Vår uppgift är att verka

för god sed för beslutspåverkan inom näringslivet liksom samhället i övrigt

och att försöka motverka att mutor och andra otillbörliga förmåner används

som medel för sådan påverkan.

Vi sprider fortlöpande information till företag, näringslivets organisationer,

myndigheter och massmedier om lagstiftning och rättspraxis beträffande

bestickning, korruption, mutor med mera.

Vi har sedan ett halvår tillbaka av lätt insedda skäl blivit nästan

omkullsprungna, och våra skrifter Farliga förmåner och Vägledande regler är

riktiga kioskvältare numera.

I början av 2001 uppvaktade vi riksåklagaren och sade att vi tyckte att

det var svårt att ur åklagarpraxis dra några riktiga slutsatser om var

gränserna gick när det gällde mutor. Riksåklagaren tillsatte en utredning

med uppgift att titta på hur det förhöll sig. Den utredningen kom med en

rapport vid halvårsskiftet i år. Där berättade man om ett antal fall inom

det som rör korruption, mutor och bestickning.

Man drog också ett antal slutsatser, bland annat om att åklagarverksamheten

inte var vad den borde vara. - Det ska jag inte uppehålla mig vid nu. -

Där står bland annat: Lagföringen är påfallande låg, 24 % mätt som andelen

avslutade brottsmisstankar som lett till lagföring. Där står: Det förekommer

en betydande spännvidd i de rättsliga bedömningarna. Vidare står det att

man skulle kunna göra en betydande utveckling av brottsbekämpningen och

att det är möjligt redan inom nuvarande lagstiftning. Därmed antyder man

att det kanske hade varit ännu bättre om det hade funnits någon annan.

Vi arbetar med att försöka upplysa folk om hur man egentligen tillämpar

lagstiftningen och var gränserna går. Jag, och i synnerhet kanslichefen

Torbjörn Lindhe, får svara på väldigt många frågor. Ofta är våra svar:

Det är inte så lätt att säga.

Det är framför allt svårt att göra några gränsdragningar när man frågar

efter belopp.

När jag tillträdde som ordförande för Institutet mot mutor för ungefär

två år sedan tyckte jag att även om detta inte var något som låg inom

mitt tidigare verksamhetsområde borde det för en erfaren advokat vara

möjligt att efter att ha studerat lagen, kommentarerna och rättsfall ha

en någorlunda hygglig uppfattning om var gränserna går. Om jag är något

vittne, kan jag bara säga att det inte var så lätt. Jag har väldigt svårt

att i dag riktigt göra detta klart för mig.

Jag har tittat på lagstiftningen och kommit fram till att den mut- och

bestickningslagstiftning vi har i dag är mycket otillfredsställande.

Lagen är uppdelad på två lagrum - det känner ni säkert till - ett om

bestickning och ett om mutor, det vill säga ett om den som försöker muta

och ett om den som kan tänkas ta emot mutan.

Den centrala bestämmelsen är densamma. Den lyder så här: Arbetstagare som

för sig själv eller för annan tar emot, låter sig utlova eller begär muta

eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning döms för mutbrott

till böter eller fängelse i högst två år.

Det är inte tillfredsställande att ett straffbud är till den grad allmänt

beskrivet att det närmast kan betraktas som en generalklausul.

Så ser vår lagstiftning egentligen inte ut. Jag hör inte till dem som

tror att lagen kan utformas så att man direkt ur den kan utläsa hur den

ska tillämpas, men att de viktigare elementen i en bedömning ändå ska

vara med är ganska ofrånkomligt.

Ni kan jämföra det jag nyss läste upp med det som står om stöld, som är

ett välkänt brott. Det står så här: Den som olovligen tager vad annan

tillhör med uppsåt att tillägna sig det dömes, om tillgreppet innebär

skada, för stöld.

Där kommer det först ett antal rekvisit och sedan säger man: Det här är

stöld, och begår man det blir man dömd.

I mutparagrafen säger man egentligen att den som tar emot en muta döms

för mutbrott. Man säger visserligen muta eller annan otillbörlig belöning,

men det blir ju inte mycket mer än en cirkeldefinition ändå. Det är enligt

min mening alldeles oacceptabelt.

Vi har en annan bestämmelse, nämligen i marknadsföringslagen. Där är det

visserligen ännu mer allmänt. Där kan man inte utläsa detta alls. Där

står det bara att man ska följa god marknadsföringssed och att det ska

vara tillbörligt mot konsumenter och näringsidkare. Men det är ändå den

skillnaden mellan en civilrättslig lagstiftning och en straffrättslig

lagstiftning att den civilrättsliga inte kan få en allvarligare påföljd

än att man blir förbjuden att fortsätta med det man har börjat med.

När det gällde marknadsföringslagen fanns det i näringslivets opinionsnämnd

och på andra ställen en så omfattande praxis att hänvisa till att det är

mycket mindre generalklausulartat än det kan verka när man läser lagtexten.

Om man läser vidare står det "arbetstagare" som tar emot detta. Det betyder

alltså att man använder sig av ett uttryck som är så allmänt som möjligt.

Av lagtexten ser det ut som om det inte spelar någon roll om man är domare

eller arbetare på verkstadsgolvet eftersom båda är arbetstagare. Självfallet

förhåller det sig inte så, och det är heller inte avsikten.

Det borde det kanske ges någon antydan om i lagtexten.

Rent systematiskt står båda de här bestämmelserna om bestickning och

mutbrott under paragrafer som ger intryck av att bara röra allmän verksamhet.

De står under Brott mot allmän verksamhet respektive om tjänstefel eller

dylikt. Men i själva verket avser de ju både privat och allmän verksamhet.

Av vad jag nu har sagt skulle man kunna tro att jag tror att det är möjligt

att skärpa lagstiftningen så att den verkligen skulle bli mer precis. Jag

tror att det går, men jag tror att man då måste göra något mer. Man måste

förstå att man har gapat över för mycket. Man har försökt att med ett

enda paragrafpar täcka ett alldeles för stort område.

Jag delar den uppfattning som har framförts av flera än mig att när man

1977 utvidgade mut- och bestickningsbrottet till att gälla inte bara

verksamhet i den offentliga sektorn utan också verksamhet i den privata

sektorn insåg man inte - det var nog ganska vanligt 1977-1978 - att det

ändå finns en principiell skillnad mellan verksamhet i offentlig sektor

och verksamhet i privat sektor. Det är en väldig skillnad mellan att utöva

myndighet och använda allmänna medel och att i privat verksamhet producera

fritt valda varor och tjänster.

Lagstiftningen har faktiskt gjort skillnad mellan privat och offentlig

verksamhet. Om man ska åtala för brott begångna inom privat verksamhet

ska det vara anmält av arbetsgivaren. Det är inte så ofta det är det.

Det betyder egentligen att man i en åtalsbehörighetsparagraf har gömt en

viktig skillnad som egentligen har med själva brottsrekvisiten att göra.

Det tycker jag är olämpligt.

Av kommentaren framgår klart att man tycker att det är en skillnad. Vi

gör skillnad på detta i vår verksamhet. Vi har skrivit en broschyr som

heter Vägledande etiska regler för kontakt- och relationsfrämjande förmåner

i affärsverksamhet. Den avser i första hand affärsverksamhet även om det

finns rätt många i offentlig verksamhet som också har bett att få den här

broschyren.

Vi har skrivit en broschyr som heter Farliga förmåner. Det är ett försök

till beskrivning av lagtexten.

Det finns naturligtvis gränsdragningsproblem. I vår värld av privatisering,

skolpeng, maxtaxa, dagbarnvårdare med mera är naturligtvis gränsen mellan

privat och offentlig verksamhet ibland flytande.

Det borde säkert föranleda att man inom den offentliga sektorn gjorde

skillnad mellan dem som utövar myndighet och dem som eljest är verksamma

i saken.

På sätt och vis kan man säga att vi 1977 på något sätt hade nått en

slutpunkt. Ungefär då hade välfärdsstaten nått sin största utsträckning.

Stat och kommun utövade långt mer en myndighet. Sverige var förmodligen

det enda land i västvärlden där praktiskt taget all sjukvård, all socialvård,

all undervisning på lägre och högre nivå, all åldringsvård och all

barnavård var monopoliserad av stat och kommun.

Den offentliga sektorn framstod då inte bara som myndighetsutövande utan

också som leverantör av en rad tjänster och ibland varor. Det kan tänkas

att det då föreföll naturligt att agera på det här sättet.

Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, har gått betydligt längre sedan

dess. Det betyder att en rad verksamheter har privatiserats och att vi

har fått en blandning.

Jag tror att de som kommer att tala efter mig kommer att säga att när man

har försökt definiera var mut- och bestickningsverksamhet ibland kan

uppträda är det just i perioder av den typen av samhällsförändring. Då

måste man vara klar över att göra skillnader.

Det betyder att det här inte är så enkelt. Vi måste i offentlig sektor

skilja mellan myndighetsutövning och tjänsteprestationer. I privat verksamhet

måste vi skilja mellan det som verkligen sker uteslutande med privata

medel och allt det som sker privat men egentligen finansieras av den

offentliga sektorn.

Det talas ibland om läkarna och om de kan mutas eller inte. En privat

läkare som verkligen bara debiterade pengar som betalades av den enskilde

skulle egentligen inte kunna vara föremål för muta, för det förutsätter

ju att man är arbets- eller uppdragstagare på något sätt. Men nästan alla

läkare ger råd, förskrivningar och annat som till slut drabbar det allmänna.

På det sättet kan man säga att de är ett slags uppdragstagare. Den

analysen har inte gjorts särskilt långt, men den behöver nog göras.

I princip måste man komma ihåg att när det gäller det offentliga är det

ett skyddsintresse som är annorlunda än det privata. Man vill värna

lagbundenhet, opartiskhet, saklighet, likhet inför lagen, offentlighet och

avgörande inom rimlig tid - alltså de vanliga rättssäkerhetskraven.

När det gäller de viktiga skyddsintressena i privat verksamhet är det

egentligen marknadsekonomins funktionssätt. Vad vi vill skydda är helt

enkelt att konsumenterna erbjuds bästa möjliga vara eller tjänst till

lägsta möjliga pris. Det är alltså egentligen konsumenternas intresse som

skyddas.

Jag tror att det är viktigt att få till stånd en utredning som går tillbaka

till grunderna för varför vi har mut- och bestickningslagstiftning och

vilka skyddsintressen vi ska ha. Det kan vara intressant att överväga

något som ändå kan förefalla vara en detalj.

Det finns också inom mut- och bestickningslagstiftningen en del fall som

rör äldrevårdens mottagande av gåvor och testamenten från vårdtagarna.

Det har fällts för mutansvar även i det sammanhanget.

En analys ger naturligtvis vid handen att vi då egentligen talar om något

annat. Annars kan man fråga sig: Hur kommer det sig att det är helt okej

för mig att ge drickspengar till färdtjänstchauffören, men absolut inte

okej för mig att ge pengar till den som vårdar mig när jag kommer fram -

eller tillbaka?

Det beror naturligtvis på att vad vi skyddar i den relationen snarare är

ett slags ockerliknande situation, det vill säga det handlar om ett

beroende. Man får inte utnyttja det beroendet för att skaffa sig egna

förmåner. Det är egentligen en helt annan sak än alla de andra besticknings-

och mutsituationerna. Den borde i en ny analys också bli föremål för

ytterligare diskussioner och kanske andra typer av brottsbeskrivningar.

Jag ska gå in på ytterligare några frågor där jag tycker att lagen brister,

förutom att vara oprecis.

Jag tycker inte att det är vettigt att man när man ska titta på en begången

gärning först ska titta i 17 kapitlet för att titta på bestickningen, och

sedan i 20 kapitlet för att titta på mutan. Det vore ganska naturligt att

sammanföra detta till åtminstone ett kapitel, ett område eller under en

rubrik.

Det borde också göras en systematisk skillnad mellan ordinarie mut- och

bestickningsbrott och grova sådana å ena sidan och ringa sådana å andra

sidan.

Det har diskuterats huruvida det är okej för en polisman i uniform att ta

emot ett erbjudande från en hamburgerbar att få en gratis hamburgare om

han tittar in där på kvällen. Det må vara att det nog egentligen inte är

riktigt korrekt, men det är något annat än att ta emot betydande mutor

för att bli påverkad i en upphandlingssituation.

Det finns de som hävdar att det borde ha en särskild brottsbenämning,

korruptivt beteende eller något liknande.

Låt mig sammanfatta dagens ärende med följande punkter:

Jag tror att mutor och bestickning i privat verksamhet och i offentlig

verksamhet borde höra hemma under skilda bestämmelser och med bättre

brottsbeskrivningar i var och en av dem.

Jag tror att mutor och bestickning är två sidor av samma sak och borde

sammanföras i ett bestämmelseblock.

Jag tror - det har jag inte sagt förut - att man borde skilja ut vissa

frågor som rör näringslivet och att det vore rimligt att låta

marknadsföringslagen ta hand om det som är korruptivt beteende av ringa art inom

näringslivet och avkriminalisera det.

Jag tror att vi borde ha särskilda bestämmelser för ringa och grövre brott.

Jag tror att vi naturligtvis borde ha bättre rubriceringar.

Jag tror att vi borde ha särskilda bestämmelser för dem som ägnar sig åt

vård.

Slutligen, angående något som är oerhört aktuellt eftersom det kom en

utredning i går: När det gäller partifinansiering, som i många länder är

en väldigt viktig del i korruptionslagstiftningen, har vi just nu fått

ett förslag där man i stort sett vill begränsa sig till att framtvinga

ett offentliggörande av all partifinansiering.

Det är möjligt att det är tillräckligt. Jag har ingen slutlig idé om detta.

I de allra flestas ögon är frågan om vad som är tillåtet och förbjudet

när det gäller att finansiera den offentliga verksamhet som just ni ägnar

er åt också en viktig del i korruptionslagstiftningen.

Ordföranden: Tack. Vi går vidare i programmet.

Nästa ämne är Korruption och kultur. Vi hälsar doktor Katarina Jacobsson

och doktorand David Wästerfors från Lunds universitet välkomna.

Katarina Jacobsson: När vi för några år sedan började undersöka möjligheten

att studera mutor möttes vi av en ganska stor skepsis. Bland annat kontaktade

vi polismyndigheten i Malmö för att fråga om vi kunde få ta del av olika

anmälningar om mutbrott och bestickning. Då lät polisen oss snabbt förstå

att själva frågan var befängd. Mutbrott, sådant har vi inte i Sverige. En

liknande inställning hade några av våra universitetskolleger, som inte

alltför finkänsligt kallade vårt projekt för perifert.

Det är knappast någon överdrift att påstå att mutor och korruption är

ämnen som har fått ett uppsving i den offentliga debatten under senare

tid. Bakom ett sådant uppsving ligger inte bara de skandaler som medier

rapporterat om. Rättsväsendet har inrättat en riksenhet för utredningar

om korruptionsrelaterade brott. Folkligt missnöje manifesteras i

sammanslutningar som till exempel Föreningen mot orättvisor och maktmissbruk.

Även den här utfrågningen är ett sådant tecken i tiden.

Mutor och korruption är numera något som angår även Sverige. Under rubriken

mutor och moral har vi bedrivit flera studier vid sociologiska institutionen

vid Lunds universitet. Arbetet sker inom Kriminalvetenskapligt nätverk

med professor Malin Åkerström som övergripande projektledare. Vi har främst

intresserat oss för olika gruppers upplevelser av mutor såsom svenska

affärsmän verksamma i utlandet och biståndsarbetare aktiva i tredje världen.

Vi har talat med personer som i Sverige dömts för mutbrott och bestickning.

Poliser och åklagare som arbetar med den här typen av ärenden har vi

också talat med.

Vi ska inte uppehålla oss vid juridik. Det är inte riktigt vårt område.

I stället ska vi tala om allmänt vedertagna föreställningar om vad en

muta är. Folkliga föreställningar om mutor är bland annat relevanta

eftersom de ligger till grund för varför visst handlande gärna betraktas

som undantag eller icke-korrupt beteende. De säger något om vilka

omständigheter och situationer som kan tänkas ursäkta eller rent av rättfärdiga

juridiskt tvivelaktiga handlingar. Allmänt vedertagna föreställningar om

mutor är också relevanta eftersom de utgör stoff för anklagelser om

korruption. För att kunna urskilja mutor måste man veta vad som räknas som

en muta.

Vad kännetecknar då föreställningen om mutor? Vad betraktas som en riktig

muta? Mutor anses för det första vara hemliga eller åtminstone diskreta

och ljusskygga. En muta förväntas överräckas i skymundan eller under bordet.

Öppna transaktioner kan därför undgå att betecknas som korrupta av den

anledningen att de är just öppna.

I ett rättsfall var till exempel de inblandade införstådda med att en

viss provision var tvivelaktig. Men eftersom den fakturerades på vanligt

sätt och bokfördes i vanlig ordning, det vill säga öppet, ansåg man att

det omöjligen kunde handla om mutbrott.

En annan intervjuperson som dömts för bestickning efter att han öppet

sänt en gåva till en statlig tjänsteman uttryckte sig så här: Jag sade

till polisen som förhörde mig att om jag hade haft en tanke på bestickning,

om jag hade velat få ikull någon vid den här myndigheten, hade jag inte

gjort så här. Då hade jag gett henne 50 000 kr under bordet. Den gåva som

han själv gav var bara en bråkdel av dessa 50 000 kr.

Det leder oss in på en andra sådan föreställning. Mutor förväntas bestå

av någonting värdefullt. En sådan uppfattning delas inte bara av personer

som har dömts för bestickning. En åklagare som jag talade med betraktar

mutbrottet som ett av de viktigaste brotten att bekämpa. Men hon suckade

lite uppgivet över att de ärenden som går till rättslig prövning mest är

skitsaker. Ett sådant resonemang underförstår att det faktiskt förekommer

mutbrott av annan dignitet än dem åklagaren själv får på sitt bord.

Mutan av det lilla formatet tas som belägg för att det finns en mer

omfattande korruption. På samma sätt resonerar några svenska affärsmän som

är verksamma i Öst- och Centraleuropa. Berättelser om hur man med några

sedlar lyckats köpa sig ur en polis- eller tullkontroll kan anföras som

bevis på en mer genomgripande korruption. Det är som upplagt för fiffel

och båg, säger en affärsman efter att han har berättat om mutors gångbarhet

i vardagslivet i Tjeckien. Även rykten om mutor i stor skala har en sådan

funktion. De gör att affärsmännens egna betalningar bleknar i betydelse.

Mutor anses för det tredje generera favörer. I det idealtypiska mutfallet

är mutan nämligen villkorad. Man ska lätt kunna urskilja vad såväl mutan

om favören består av. Sådana fall kan till exempel handla om att man åker

fast i en hastighetskontroll. Då mutar jag mig ur en besvärlig situation.

Men det kan också handla om säljarens möte med en inköpare eller klientens

möte med en myndighetsperson. Här mutar jag mig in eller till något

eftersträvansvärt. Det handlar om en order, ett avtal, ett tillstånd eller

liknande. Mutan antas alltså leda till en fördel för givaren. Om jag ger

dig X får jag Y av dig. Frånvaron av tydliga favörer leder oss bort från

människors vardagliga uppfattningar om vad mutor är.

För det fjärde antas mutor ingå i en bestämd handlingssekvens, först gåva

och sedan gentjänst. En omvänd sekvens, det vill säga gåvor som ges efter

att en tjänst har utförts, kan knappast betraktas som mutor i denna

vardagliga föreställning. Sådana gåvor antas i stället mer vara uttryck för

tacksamhet än för korruption. Det som juridiskt skulle kunna klassificeras

som mutor kan därmed rättfärdigas med att gåvan överlämnades först efter

avslutat uppdrag och att den därför inte kan utöva påverkan.

För det femte antas mutor inte finnas i vår omedelbara närhet. De finns

i stället någon annanstans. Det är mer sannolikt att gåvor och tjänster

som förekommer på annat ställe eller i en annan kultur definieras som

korrupta än gåvor och tjänster i ens närhet. På håll kan ett agerande

beskrivas som korrupt och förklaras som kultur. Som regel avser vi då

andras kultur och inte vår egen. Man skulle alltså kunna säga att mutor

definieras av att de sällan finns i ens närhet. Men om så nu ändå skulle

vara fallet används i stället andra ord för företeelsen.

En av våra intervjuade affärsmän som betalat ut mutor under sitt utlandsarbete

fick frågan om hur man bokför sådana utgifter. Han svarade: Provision

heter det i Sverige. Det är tillåtet här. Skulle det inte vara det får

man hitta på något annat sätt.

Dessa fem ingredienser ingår i en kulturell föreställning om vad som ska

uppfattas som en riktig muta. Mutor är hemliga, de är värdefulla, de

genererar favörer, de ingår i en bestämd handlingssekvens och mutor finns

först och främst på distans.

Som jag påpekade inledningsvis är det ingredienser som på olika sätt kan

komma till användning. Aktörer kan ursäkta eller rättfärdiga ett visst

agerande genom att sätta det i konstrast till vad som är en riktig muta.

Det man själv har gjort eller tänker göra framstår då som relativt

klanderfritt.

Rättfärdigande förklaringar behöver inte bara vara så kallade

efterkonstruktioner.

Forskare som har studerat hur ekonomiska brottslingar som begår brott

hävdar att sådana förklaringar måste vara tillgängliga från början. Då

finns möjligheten att begå brottet med den hederliga självbilden i behåll.

Det finns med andra ord en poäng med att uppmärksamma folkliga definitioner

om man vill bekämpa mutor och korruption. Det är nämligen ur sådana

definitioner som olika aktörer kan hämta motiv till korrupt agerande.

David Wästerfors: Jag tar vid där Katarina slutade. Folkliga definitioner

kan också ha en mer allmän betydelse. De kan ingå i en syn på samhället.

När vi började vår forskning om mutor var, som vi nämnde inledningsvis,

frågan klart nedtonad i den offentliga debatten. Svenska mutor fanns inte.

Den senaste tidens skandaler, där väl Systembolaget tilldragit sig störst

intresse, har gjort att situationen ser annorlunda ut. Även om det är

svårt att sia om framtiden kan man ställa sig frågan om bilden av det

korruptionsfria Sverige håller på att ändras. Kommer anklagelser om mutor

att på ett mer självklart sätt ingå i den svenska självbilden?

Oavsett hur man besvarar en sådan fråga finns det anledning att ta ett

steg tillbaka och även studera själva anklagelserna eller misstankarna i

sig. Vad händer när allmänhetens och rättsapparatens uppmärksamhet riktas

just mot korruption?

För det första finns risken att vissa mutor undkommer rättsapparatens och

allmänhetens korruptionsjakt. Bilden av hur en muta böra vara, som Katarina

redogjorde för, kan göra att andra inte lika tydliga gärningar faller

utanför vår blick och inte klassificeras som korrupta. Man vill ha stora

och tydliga skandaler snarare än små och diffusa. Om man studerar svenska

rättsfall visar det sig att de vanligaste mutor som lagförs är relativt

odramatiska. Det är långt ifrån den typiska "riktiga" muta man lätt

föreställer sig.

För det andra finns den omvända möjligheten att alltfler ageranden dras

in under definitionen korrupt, åtminstone ur allmänhetens synvinkel. Den

som en gång har börjat betrakta samhällslivet med en blick för mutor kan

se mutor överallt. Å ena sidan kan det uppstå en underförstådd tolerans

för vissa mutor, de som inte överensstämmer med den "riktiga" storskaliga

mutaffären. Å andra sidan kan en allmän syn spridas som liknar vissa

europeiska opinioner. Eliten är alltid korrupt. De där uppe är alltid

ohederliga.

I båda dessa tänkbara strömningar finns argument för att begå brott i

företaget, organisationen, branschen eller hos den enskilde. Mutor har

blivit en del av kulturen. Det gäller att gilla läget. Eller: Det vi

sysslar med är ingenting jämfört med de stora herrarna.

Det är inte givet att ökad uppmärksamhet av mutor och korruption i ett

visst samhälle måste leda till en minskning av antalet brott. Kampen mot

korruption rymmer i själva verket åtskilliga motsägelser och ironier även

på ett mer praktiskt plan. En studie av stadsadministrationen i New York

visar till exempel att ökad kontroll av en byråkrati kan leda till fler

snarare än färre möjligheter till korruption.

Stegrad korruptionskontroll kan skapa en miljö präglad av övervakning och

misstänksamhet. Det kan skärpa tjänstemännens motstånd mot kontrollen och

befrämja deras avvikelser från byråkratiska ideal. Frånvaron av ett tydligt

sätt att mäta och definiera korruption gör att en antikorruptionskampanj

lätt blir kontraproduktiv, menar författarna till studien.

När ett samhälles uppmärksamhet riktas mot korruption finns risk för både

en viss selektion och en viss häxjakt. Den juridiska lösningen på problemet

är väl i regel att arbeta fram än mer detaljerade kriterier för vad som

är en muta och vad som inte är det eller åtminstone påminna om de kriterier

som finns.

Redan nu kan det emellertid vara svårt att som lekman förstå alla juridiska

gränsdragningar för mutor. En annan och kanske mer konstruktiv lösning är

då att påminna om vilket värde mutorna kränker, alltså själva grunden

till brottet. För att ställa en till synes dum fråga: Varför är mutor

fel? Vad ska vi ha själva brottet till?

En amerikansk historiker och domare, John T. Noonan, framhåller det kanske

mest grundläggande svaret på den frågan i sin studie av mutors historia.

Det värde som mutorna kränker är ett särskilt ideal om opartiskhet eller

rättvisa beslut. Västvärldens antikorruptiva etik bygger på detta ideal.

Den som ska fatta ett beslut eller göra en bedömning - en domare, tjänsteman,

politiker, handläggare, inköpare och så vidare - förväntas inte favorisera

någon. Han eller hon bör inte låta sig korrumperas.

Kritiken mot mutor måste naturligtvis inte stödja sig på detta ideal. Den

kan vara mycket mer vardaglig än så. Svenska affärsmän som jobbar i Öst-

och Centraleuropa som jag har talat med anser sig ibland föranledda att

förklara varför de inte mutar. De kan till exempel säga: Vi har en policy

att inte göra så. Eller: På sikt kommer korruptionen ändå att försvinna.

Man kan anföra det anseende man vinner på att avstå trots att man på

kort sikt kan förlora affärer.

Kanske bör man ägna sådana förklaringar mer uppmärksamhet än vad man i

förstone tänker sig. Lika gärna som man kan kritisera ursäkter och

rättfärdiganden av mutor och korruption, alltså de folkliga ursäkter och

rättfärdiganden som finns tillgängliga, kan man försöka förstärka de

folkliga förklaringarna till att avstå från mutor och korruption. Man kan

försöka förstärka aktörers skäl till att inte agera korrupt.

Ett sådant skäl finns också i det värde som mutorna kränker. Att avstå

från mutor är intimt förknippat med framväxten av idén om den västerländske

byråkraten, beslutsfattaren som bara ser till saken och aldrig till den

inblandade personen. Hur ouppnåeligt det idealet än är i praktiken - om

det vittnar otaliga samhällsvetenskapliga undersökningar - finns kanske

här ett mer pålitligt rättesnöre än specificeringar i termer av juridik.

Den som vill bekämpa korruption måste alltså inte enbart försöka identifiera

mutor. Han eller hon kan med fördel också försöka identifiera och försvara

de situationer och positioner i ett samhälle där man förväntar sig frånvaron

av mutor och korruption, alltså där man förväntar sig rättvisa och

opartiskhet.

Ordföranden: Vi tackar för det. Då vet vi lite om vad man kan förändra

och lite om föreställningarna. Nu vill vi verkligen veta vem det är som

begår dessa typer av ekobrott. Jag lämnar ordet till Tage Alalehto från

Umeå universitet. Varsågod.

Tage Alalehto: När jag satt och lyssnade på de två första föredragen

funderade jag så här: Har jag kommit till rätt ställe månntro? Jag har

inte så mycket att berätta om mutor och korruption. Men det är klart att

ekobrott omfattar ganska mycket korruption som sådant. Jag hoppas att jag

kan bidra någonting i frågan.

Jag har studerat ekobrottslingar. Dit hör förutom alla dessa skattebrottslingar

också förskingrare, bedragare, svindlare, kartelldrivare och även bestickare

och mutade. Det är en brokig samling som jag har hittat i vårt svenska

samhälle, det må jag säga.

Vem begår ekobrott? När jag tittat på rubriken har det slagit mig: Är det

meningen att jag ska sitta och peka ut människor här? Det är onekligen en

ganska tuff uppgift för min del. Möjligtvis kan jag klara av dem som blivit

dömda för ekobrott. Men det kan i och för sig vem som helst göra. Det

tänker jag inte göra.

Jag börjar med det jag egentligen ska hålla föredraget om. Jag har studerat

ekonomisk brottslighet sedan 1994. I svensk forskningsagenda är jag lite

av en av veteranerna på området av dem som i dag håller på med frågan.

Jag har gjort ett antal studier på området och har haft en hel del kontakter

med forskare både nationellt och internationellt och utbytt både tankar

och erfarenheter. Jag har fått en bild av hur ekobrottsligheten ser ut

här i Sverige, i Norden och även i Europa.

Det började egentligen med att jag våren 1994 blev uppringd av en kollega

till mig från Stockholms universitet som hade varit föredragshållare på

en konferens för arbetarrörelsen där bland annat Hotell- och restaurangfacket

var med. Hur det nu var hade han i något sammanhang frågat företrädarna

för det om de inte var intresserade av att göra en studie av ekonomisk

brottslighet. Det visade sig vara en fullträff mellan akademin och den

svenska verkligheten. Det är någonting som sällan sker. De var oerhört

angelägna att man skulle göra en sådan studie.

De ville ha en sociologisk studie. Jag var sociolog och han var historiker,

och han ringde mig. Jag höll på med någonting helt annat inom ett annat

forskningsfält. Jag tyckte att det var en så vansinnig idé att jag helt

enkelt bara måste tacka ja till den.

I och med detta satte vi i gång vårt samarbete. Vi utförde en pilotstudie

av datainsamlingstekniker och en studie av Stockholms krögarvärld som

presenterades år 1996. Det var absolut ingen stor studie. Det var bara 20

krögare som vi intervjuade.

Vad som förvånade oss då och som kanske har blivit en eftersläpning här

i dag var det stora massmediala intresse som då dök upp. Vi förstod att

det var en stor fråga. Det var helt enkelt en fråga på tapeten.

Vi skrev ihop en ansökan för att göra en större studie på två år. Vi skulle

återigen intervjua krögare i Stockholm, i det här fallet 60 stycken. Vi

skulle komplettera med 40 krögare från Malmö och krögare från Göteborg.

Den

studien gjordes. Precis som Katarina var inne på var vi sociologer. Vi

tittade helt enkelt på vilken typ av branschkultur som fanns närvarande

och hur man resonerade kring normsättning, det vill säga vad man bör göra

och vad man inte bör göra. Vi diskuterade kring olika typer av sociala

värderingsstrukturer som fanns, vad som var rätt och vad som var fel.

Det som då slog oss var den nästan gemensamma uppfattning som fanns, att

om man som krögare inte försökte ta bort en del av pengarna i sin verksamhet,

åtminstone av de skattemässiga pengarna, för att klara verksamheten blev

man mer eller mindre betraktad som en idiot.

Det var en häpnadsväckande insikt. Det fanns helt enkelt befryndad en

värderingsstruktur och kultur att det var så fullt legitimt att om man

inte gjorde det var man verkligen en avvikare.

Även detta fick ett stort massmedialt uppslag. Vi gick vidare. Det gjorde

vi i så måtto att jag gick vidare med forskningsfrågan och inte med den

politiska frågan. Här hade vi upptäckt en brottskultur som är utbredd

inom krogvärlden. Vi kunde genom studier av andra branscher - det kunde

gälla byggbranschen, frisörverksamheten, måleri och även oljebranschen

och sådant - finna uttryck för att hela kulturen i de olika branscherna

präglades av en stark legitim kriminalitet.

Man kallar det i kriminologin för kriminologenisk struktur eller

kriminologenisk kultur. Det var någonting som jag tog fasta på. Jag resonerade

så här. Sociologerna har bidragit med kunskap om att människor under vissa

organisatoriska omständigheter, i en viss typ av affärsmiljö och med vissa

samhällspolitiska strukturer kommer att se ekobrott som en fullt legitim

handling.

Vad jag då noterade var att även om de flesta krögare, de flesta frisörer,

de flesta byggare och så vidare utförde ekobrott så utförde inte alla

ekobrott. Det var en fråga som jag tog med mig. Det var något som vi kallar

för en anomali inom forskningen. Man kunde förklara brottskulturen, men

man kunde inte förklara dem som avvek från denna kultur.

Då kommer vi fram till frågan: Vem begår ekobrott? Jag kunde inte finna

något annat skäl än att det måste finnas en individuell särskillnad. Det

måste helt enkelt hänga på individernas särroll, karaktärer eller till

och med personlighetsdrag. Det är skälet till att vi får en sådan skillnad.

Jag läste in mig på området. Det fanns en kolossal forskningsagenda om

detta i USA, Kanada och delvis i Mellaneuropa. För svensk och nordisk del

var den totalt frånvarande. Det var märkligt, men den var totalt frånvarande.

Jag konstaterade att det fanns ett antal gängse modeller som verkligen

var i svang. Jag ville inte vara kontroversiell utan tänkte: Jag köper

helt enkelt det som är mest giltigt i dag. Det visade sig vara en modell

som kallades för Big Five, de fem stora.

De fem stora omfattar personlighetsdrag av extroverthet, hjälpsamhet,

inbilskhet, neurotiskhet och intellektualitet. De har sina motsatser i så

måtto att det finns positiv extrovert, negativ extrovert, hjälpsam,

icke-hjälpsam, inbilsk, icke-inbilsk, ja, ni förstår principen.

Den fanns en checklista för hur man bestämde vad var och en av de personer

som var med i undersökningen kunde karakteriseras som. Den checklistan är

ganska betydande. Jag ska inte uppge den här. Den finns presenterad i en

forskningsrapport i ämnet för den som är intresserad.

Jag tänkte så här: Jag vill inte ha några besvärliga frågor om att jag

inte har kollat upp sociala bakgrundsvariabler, det vill säga att jag

inte har kollat upp könsvärderingar, utbildningsbakgrund och den etniska

tillhörigheten. Av det skälet kom jag att välja att göra ett urval som

utgjorde ett slags tvärsnitt av tre branscher som jag valde ut.

De branscher som jag valde ut hade tre kriterier. För det första ville

jag ha en bransch som var känd för att vara helt ekobrottsbefryndad. Det

var en hel del i byggbranschen. Det var framför allt hantverkeriet och

underleverantörerna i byggbranschen. Det blev naturligtvis också de stora

byggföretagen som involverades i studien. Det var den enda sidan. Det var

motpolen. Det var de grova ekobrottslingarna som fanns där. Jag tog det

från Branschsaneringsutredningen från 1997.

Mot detta ställde jag en bransch som över huvud taget inte i nordisk eller

internationell litteratur var känd som en bransch för ekobrottslighet.

Jag valde verkstadsbranschen för att få en motpol till byggbranschen. Jag

ville se om det verkligen fanns en skillnad. Jag hade ingen illusion om

att det inte förekom ekobrottslighet i verkstadsbranschen. Men jag trodde

i varje fall att det skulle förekomma lite mindre.

Som ett slags media mellan dessa två branscher valde jag en bransch som

poppade upp starkt under slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet,

musikbranschen. Det var den produktion inom popindustrin som slog igenom.

Det var en stark tillväxtsida i den branschen som jag var intresserad av.

Amerikanska forskare hade visat att just i branscher som växer under

mycket kort tid och har en hög tillväxt förekommer speciellt diffusa

spelregler för hur man hanterar affärer.

Sagt och gjort. Jag tog dessa tre branscher med tre olika karaktärer som

var tjänstearbetsrelaterade. Jag valde ut fem platser. Örnsköldsvik,

Östersund, Stockholm, Göteborg och inre delarna av Småland, det vill säga

det religiösa lutheranska bältet kring Virserum, Gnosjö och så vidare.

Jag ville verkligen ha olika typ av miljöer för att kunna relatera till

om personlighetsdrag hade någon betydelse.

Jag anställde fem intervjuare. De fick till uppgift att utföra 25 intervjuer

var på var sin plats. Det gjorde de naturligtvis. Jag sammanställde detta

och körde det i ett dataprogram. Jag är lite okonventionell här. Jag är

inte en klassisk kriminolog som går på dömda eller häktade personer. Vi

vet från kriminalregistret och kriminalstatistiken att skillnaden mellan

den faktiska brotts-utveckligen och den observerade brottsutvecklingen

kan vara oerhört betydande. Vi vet definitivt när det gäller ekobrott att

den är väldigt betydande.

Jag visste från mina restaurangstudier att flertalet av de krögare som

intervjuades aldrig hade uppdagats som ekobrottslingar, men de bedrev

uppenbart ekobrottslig verksamhet. Därför ville jag intervjua människor

som i huvudsak inte var dömda. Nu kom det en och annan med ändå, men det

är ganska viktigt.

Vi ville helt enkelt ha en trovärdig bild av vad som förekom kulturellt

och vad som kunde ligga där utan att vi visste att de här människorna var

stämplade på grund av en dom i ekobrottsaffärer.

Jag fann, inte helt förvånande - det brukar aldrig vara speciellt förvånande

- ett mönster, och det handlade återigen om frågan "Vem begår ekobrott?"

Nu får ni känna igen er här. Det var framför allt tre personlighetsdrag

som var framträdande.

Det var för det första de positivt extroverta. En sådan person karakteriseras

som social, pratsam och tillvänd. I vissa sammanhang kan man till och med

säga att han är socialt kompetent. Han är väldigt tillmötesgående, men

han är samtidigt också en egenkär person. Han har också ett mörkt drag i

form av att han är manipulerande. Han kan manipulera andra genom sitt

smile, så att säga. Vi känner igen den här typen i försäljningsverksamheter.

Jag har stött på honom ganska många gånger. Jag kan se bilden framför

mig. Det var den ena.

Den andra var den icke hjälpsamma. Det är en person som är klandrande,

föraktande, bufflig och nästan aggressiv i sitt agerande gentemot andra,

som ser ned på andra hela tiden och är oerhört egoistisk. Han bryr sig

egentligen inte om någon annan - han bryr sig bara om sig själv. Även den

här typen av personlighetsdrag har jag stött på, och jag kan egentligen

se bilden av den också framför mig.

Den tredje personlighetstypen var den neurotiska affärsmannen. Det är en

liten stackare, kan man säga. Det är en person som velar som åsnan mellan

två hötappar. Han vet inte riktigt vad han ska göra för att göra rätt.

Han vet att lagen säger en sak, men kunderna säger någonting annat, och

han vill vara dem till lags. Han kan bli förbaskad på just att han är dem

till lags, men han har ingen inre spärr som säger att det är fel. Han är

dem till lags, och så klandrar han sig själv efteråt: Hur kunde han vara

så här dum? Men begången handling är begången handling, så är det ju.

Det var de tre personlighetsdrag som jag fann som var oerhört framträdande

i mitt undersökningsmaterial.

Jag gjorde dock en liten annan sak också i förhållande till den internationella

forskningen. Jag kunde finna att den internationella forskningen visade

- framför allt den amerikanska forskningen på området - att de här

personlighetsdragen också fanns i USA. Jag var inte fel ute ur den aspekten.

I och för sig kan man säga att det kanske var lite ointressant då,

eftersom jag inte kom med någonting nytt på det sättet, men det nya i min

forskning här var att jag också samtidigt hade studerat vad som präglar

den laglige affärsmannen, vilket inte är vanligt i kronologi här. Någonting

positivt måste man ju ha att berätta också, eller hur? Man kan inte bara

prata om en massa problem.

Då visade sig den inbilske. Det är alltså den strävsamme, punktlige,

ordningssamme, lite lågmälda. Det är samtidigt på något sätt en social

person, men han tar inte ut svängarna så där kolossalt mycket. Han är

lite lagom, överlag. Som svenskar kan vi känna igen oss i det här. Jag

fann att Åke Daun, professor i etnologi, hade studerat fenomenet svensk

mentalitet och funnit att det typiska personlighetsdrag som fanns i Sverige

var just den inbilske. Det vittnar ju om något positivt här.

Det andra lagliga personlighetsdraget som jag fann var den hjälpsamme.

Det är en person som är altruistisk. Han är demokratisk. Han är öppenhjärtig.

Han vill verkligen hjälpa. Men han har samtidigt ett slags moralisk

riktningsgivare inom sig som säger vad som är rätt och vad som är fel. Det

faller nog tillbaka på att han är solidarisk och demokratisk. Han vill

hjälpa, men det finns en gräns för hjälpen som inte kan överskridas, som

hos den neurotiska.

Det var de fem personlighetsdrag som var framträdande. Nu fanns det i och

för sig till exempel också den negativt extroverte, som är en bitter,

avundsam och lite tystlåten personlighet, men jag fick inte tillräckligt

stöd för den. Det var ett för litet bastal för undersökningen. Det var ju

trots allt inte mer än 125 intervjuer. Även det är ju ganska mycket, i

och för sig.

På den lagliga sidan fanns också den känslomässigt stabile. Det är en

person som är nästan lite rigid. Han är rättfram, han säger vad som gäller,

och han kan uppträda lite buffligt men är ingen buffel utan bara rakt av

ärlig. Han vet definitivt var gränserna går mellan vad som är fel och vad

som är rätt.

För att kolla upp trovärdigheten i de här resultaten gjorde jag så här.

För varje person som kom - alltså 125 personer - spaltade jag upp karaktärer,

kriterier, som visade att den här personen tyckte si eller så eller gjorde

si eller så, och det blev en lista på ungefär 25-30 karaktärer för varje

person.

Egentligen är inte vi människor som individer fångade i ett personlighetsdrag.

Det är väldigt få av oss som är det. I regel har vi ett dominerande

personlighetsdrag, och så har vi ett personlighetsdrag som ligger och släpar

lite efteråt. Vi kan ha två, vi kan ha tre, och vi kan kanske ha fyra,

men där går nog gränsen. Men de är oftast rangordnade på ett sätt. Det

fann jag också att de var.

De individer som hade rena personlighetsdrag uppvisade den bild jag kommit

fram till. Jag körde materialet en gång till och tog då personer som inte

hade rena personlighetsdrag, utan lite mixade; som vägde över mot ett

illegalt drag så att de var till exempel mer positivt extroverta än

hjälpsamma eller mer inbilska än neurotiska. Ni förstår kanske principen.

Även där fann jag samma typ av stöd för resonemanget. Det var fortfarande

så att det var de positivt extroverta, de icke hjälpsamma och de neurotiska

som hela tiden tenderade att vara illegala och de inbilska och de hjälpsamma

åt det andra hållet. Jag tog också upp den lilla grupp som fanns som var

totalt mixade, där det alltså inte fanns någon möjlighet att kunna bestämma

om de tillhörde den ena eller andra typen, utan de hade delade

personlighetsdrag.

De blev faktiskt, hör och häpna, precis nollställda. Dragen drog åt olika

håll, precis som mönstret sade.

Så då trodde jag mig helt enkelt ha funnit en validitet eller en trovärdighet

i mina data. Eftersom den också stämde ganska väl med den internationella

forskningen kan man väl säga att det nog är ganska styrkt i sak, helt

enkelt, att vi nu vet vem som begår ekobrott. Men det är svårt att peka

ut dem.

Ordföranden: Det kanske man ska vara glad för - flera av oss kan nog

känna igen oss i de personlighetskaraktärer du beskrev! Men det krävs ju

något mer för att kunna konstatera att ett brott är begånget. Vi tackar

så mycket!

Vi går då vidare till nästa punkt, och jag välkomnar Lars Korsell från

BRÅ, som ska tala om att förebyga ekobrott.

Jur.dr. Lars Korsell, Brottsförebyggande rådet: Inför denna svåra uppgift,

det vill säga att besvara frågan hur man förebygger brotten, känner jag

mig faktiskt, för att använda Tages terminologi, som den neurotiske

förebyggaren.

Man kan ju ta död på ett anförande om att förebygga ekobrott genom att

ställa frågan: Vad menar vi med ekobrott, och vad menar vi med att förebygga?

Men jag vill bara gå in på begreppet förebygga.

Många av er som sitter här tänker i straffrättsliga termer. Det är straffet

som förebygger. Det förebygger för den som har begått brottet genom att

man får en näpst, och det förebygger också för andra genom en varning.

Men nackdelen är ju ändå att det här förutsätter att ett brott har begåtts.

Straffet förebygger förhoppningsvis framtida brott, men det som vi helst

vill åstadkomma är ju att förebygga innan brottet begåtts, och det är det

jag ska tala lite om: Hur ska man göra för att förebygga brott?

Man brukar gå till väga på två sätt. Antingen försöker man påverka människors

benägenhet att begå brott, eller så försöker man påverka brottsalstrande

situationer - det är två vägar man kan gå. Att påverka människors benägenhet

att begå brott är ingen lätt uppgift. Det handlar ju faktiskt om egenskaper

som många förvärvar i tidiga år, och de förebyggande åtgärderna handlar

om föräldraskap, skola och sådana ting. Ni som sitter i riksdagen har

ändå förhållandevis goda möjligheter att påverka sådana faktorer. Nackdelen

är dock att åtgärderna ju är väldigt långsiktiga.

Något som är lättare att påverka är de situationer då brotten begås. Där

är vi betydligt fler som kan göra en förebyggande insats. Så gör man när

det gäller traditionell brottslighet. Om man sätter galler för fönstren

så försvårar man ju för den som vill begå brott, och förhoppningsvis leder

det till att brott inte begås. Man kan egentligen göra på samma sätt för

att förebygga ekonomisk brottslighet, fast inte riktigt med galler för

fönstren, utan med andra metoder som påverkar de situationer då brotten

begås. Det gäller alltså att försöka befinna sig i de situationer då

brotten begås och sätta in åtgärderna i dessa situationer.

Några som inte befinner sig i sådana situationer är poliserna, exempelvis,

som ju många ser som viktiga brottsförebyggare. De befinner sig minsann

inte alls där ekobrotten begås. Jag tänker då till exempel på styrelserum,

i affärslokaler och liknande. Där finns det minsann inga poliser. Vilka

är det som finns där i stället, kan man fråga sig. Jo, det är ju inte

minst personer inom näringslivet. Inom näringslivet finns det många

människor som har funktioner som egentligen har en brottsförebyggande uppgift

och som kan ta en större förebyggande uppgift. Jag tänker på till exempel

revisorer, kvalitetsgranskare och olika typer av övervakningsfunktioner

i företagen. Om man vill ha det riktigt avancerat finns det ju faktiskt

företag som har direkt brottsförebyggande aktörer inne i företagen dit

man till exempel kan rapportera oegentligheter. Man kan ha någon i en hög

position dit man rapporterar misstänkta fall av korruption inom verksamheten.

Det är ju sådant som finns i andra länder. I Sverige har vi en ganska

liten diskussion på den punkten, tycker jag.

Vi har också hört Institutet mot mutor, denna mycket gamla och förnämliga

institution, som har en viktig funktion i att påverka inte minst företrädare

inom näringslivet när det gäller att visa vad som är mutor och vad som

inte är mutor och försöka göra klart var skillnaden går.

En viktig uppgift har också alla de gränssnitt som ett företag hela tiden

möter, det vill säga kunder, leverantörer, kreditgivare och liknande. De

har också en viktig förebyggande funktion. Det är något som man egentligen

skulle kunna utnyttja mycket mer. I traditionell brottslighet möts inte

aktörerna, därför att brotten så att säga begås av en tjuv om natten. Men

ekonomisk brottslighet sker i illegal verksamhet som möter regelsystem

och möter många aktörer, och där fungerar aktörerna som kontrollanter.

Att brotten sker invävt i legala verksamheter gör ju också att de är svåra

att upptäcka. Samtidigt som ekobrott är besvärliga att upptäcka på grund

av att de sker i lagliga verksamheter finns det också goda förutsättningar

att förebygga ekobrotten just för att de möter regelverk och olika aktörer.

Man kan alltså vända nackdelen till en fördel.

Just det här att brotten sker i lagliga verksamheter och gentemot ett

egentligen väldigt omfattande regelsystem om skatterätt, miljörätt,

förvaltningsrätt, aktiebolagsrätt och vad ni vill gör ju också att man kan

urskilja några ytterligare väldigt viktiga brottsförebyggande aktörer,

förutom dem som finns inom företagen och dem som företagen möter i sin

dagliga verksamhet, och det är ju faktiskt ni som sitter i riksdagen och

inte minst regeringen. Jag skulle vilja säga att regering och riksdag

faktiskt är bland de allra viktigaste brottsförebyggande aktörerna vad

gäller ekonomisk brottslighet. Då ställer ni er naturligtvis frågan: Varför

då? Regering och riksdag finns ju knappast i de situationer då brott begås,

som jag talat om är så viktigt. Nej, det är alldeles riktigt, men det

gör lagarna. Det är lagstiftningen som utnyttjas och missbrukas för brott

och som underlättar brott. Det är lagstiftningen som man kan arbeta med

för att försvåra, öka riskerna och stimulera ett laglydigt beteende.

Jag kan ta två exempel som är aktuella just nu i medierna.

För att få bedriva näringsverksamhet ska man ha F-skattsedel, och det

ställs då vissa krav för att man ska få F-skattsedel. Det görs nu gällande

att det finns risk för att många som egentligen inte är företagare kommer

till Sverige för att etablera sig här, egentligen som löntagare, men också

då utnyttjar det svenska F-skattesystemet. Låt oss säga att den här bilden

är riktig och att man vill göra något åt det. Då är naturligtvis systemet

med F-skattsedel en brottsförebyggande metod genom att man då kan skärpa

kraven för att få F-skattsedel.

Ett annat exempel är det omfattande fusket i byggsektorn, som i dag

kombineras med en ganska stor arbetslöshet i byggsektorn. Det talas i dag

om att återinföra ROT-avdraget. ROT-avdraget stimulerar ju ett laglydigt

beteende, därför att den som vill ha skattereduktion på grund av reparationer

i bostäder måste också kunna visa upp en faktura. Visar man upp en faktura

så finns det ju alltid en risk för upptäckt och att man gör revision.

Så här skulle vi kunna fortsätta i dagar och diskutera hur andra regler

än de straffrättsliga har förebyggande funktioner. Därför har regering

och riksdag väldigt stora möjligheter, möjligheter som man inte, tycker

jag, riktigt tar. Det finns ett stort utrymme för vad man kan göra.

Det finns ytterligare en viktig förebyggare, och det är alla tillsynsfunktioner

som finns i samhället. Då tänker jag på tillsynsmyndigheter av olika slag.

Men dessa fungerar ju inte i ett vakuum, och där skulle jag också vilja

säga att regering och riksdag har en väldigt viktig brottsförebyggande

funktion. Det man kan göra är att ställa krav på myndigheterna. Man ställer

krav på myndigheterna, exempelvis att de ska veta hur mycket fel och fusk

som finns i olika sektorer.

Låt mig ta ett konkret exempel från Riksförsäkringsverket. Inom

socialförsäkringssystemet betalar man ut miljardbelopp varje dag - det har man

gjort i decennier - utan att någon, alltså regering och riksdag, egentligen

har ställt krav på att Riksförsäkringsverket ska veta hur stort missbruket

är, var missbruket finns och vilka försäkringssystem som är kritiska.

Ingen har ställt dessa krav förrän för låt oss säga sju-åtta år sedan. Nu

är situationen helt annorlunda. Nu ålägger man Riksförsäkringsverket att

ta reda på mer hur det ser ut inom de egna systemen, och man arbetar också

mycket aktivt och seriöst med att förebygga fel, fusk och överutnyttjande.

Samhället sparar miljarder, vi förebygger brott och vi ökar legitimiteten

i regelsystemen - en alldeles utmärkt utveckling. Och det är i hög grad

regeringens och riksdagens förtjänst som ställer dessa krav på myndigheterna.

Detta skulle man kunna göra mycket mera.

När det gäller korruption har vi talat om de straffrättsliga reglerna

tidigare. Jag skulle vilja lyfta upp andra regelsystem som har stor

betydelse mot korruption. Jag tänker då på alla de här tråkiga och obetydliga

reglerna om offentlig upphandling, jäv, allmänna handlingar, diarieföring,

öppenhet, insyn, rutiner för cirkulation av upphandlare och många fler

exempel. Alla de här systemen som finns utgör ju en vaccination mot

korruption som man skulle kunna använda mer och också slå mera vakt om.

Något som jag har funderat lite på är det här: Jag använde nyss ordet

"vaccination", en medicinsk term. Varför försöker vi inte ta fram en FASS

mot korruption där vi försöker lista alla de antikorrupta metoder som ju

faktiskt finns och hur vi kan förbättra dem? Vi har naturligtvis en hel

del underlag redan.

Det talas nu om att polisen ska få ytterligare resurser, 3 miljarder kronor.

Mitt lilla förslag är: Varför inte också lägga lite pengar i riksdagens

utskott och inte minst Regeringskansliet på att bli bättre på att arbeta

mer strukturellt med lagstiftning - då tänker jag inte primärt på

straffrättslig lagstiftning - för att förebygga ekonomisk brottslighet och

också arbeta mer metodiskt med att göra konsekvensanalyser av vad ny

lagstiftning och lagstiftningsförändringar får för effekter? Om man skulle

lägga på ett sådant skikt tror jag att man skulle kunna komma en bra bit

mycket längre än vad vi gör i dag. De straffrättsliga systemen har ju

begränsningar, inte bara som jag sade inledningsvis genom att de trots

allt förutsätter att brott begås och att man måste bestraffa redan begångna

brott, utan också beträffande det stora problemet med ekonomisk brottslighet,

det vill säga att brotten är så svåra att upptäcka.

Om man tittar på till exempel mutbrott i Sverige - kanske inte just i

dagarna, men om vi tittar tillbaka ungefär tio år - så är det väldigt

mycket hemsamariter och liknande fall som utgör den lagförda

korruptionsbrottsligheten. Det beror ju inte bara på att brottsligheten är

särskilt

fokuserad kring hemsamariter och liknande, utan det beror ju naturligtvis

på våra begränsade system för att upptäcka brotten och att utreda och

lagföra dem. Därför är det så väldigt viktigt att arbeta med de förebyggande

metoderna parallellt med de straffrättsliga lösningarna, eftersom de biter

bredare på svårupptäckt brottslighet.

Ordföranden: Tack för det! Vi får återkomma med frågor till alla som har

hållit sina föredrag efter pausen.

Ordföranden: Jag tackar å utskottets vägnar så långt för en mycket intressant

början med föredrag om bakgrund, drivkrafter och möjligheter att förebygga.

Nu går vi över till en frågestund och diskussion. Jag hoppas att mina

kolleger i justitieutskottet har en del frågor till dem som har framträtt.

Efter en runda med utskottets ledamöter bjuder jag också in flera av de

myndighetspersoner som är här från Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten,

Riksåklagaren och andra och har lyssnat. Ni har från ert perspektiv som

myndigheter satta att bekämpa denna typ av brottslighet kanske frågor att

ställa med anledning av dessa intressanta forskningsinlägg.

Jeppe Johnsson (m): Jag har en mycket enkel fråga som jag ställer i första

hand till Lars Korsell. Du nämnde ROT-avdrag som ett sätt att komma åt

viss ekonomisk brottslighet. Det har också talats om RUT-avdrag. Finns

det fler? Man kanske inte kan ha frisörsavdrag, men finns det fler mekanismer

som man skulle kunna införa och som skulle minska intresset för att syssla

med svarta affärer?

Lars Korsell: Ja, det är klart att det gör. Du vill naturligtvis ha några

bra exempel från mig just nu. Jag funderar lite grann på exempel som har

diskuterats. Det har funnits ett förslag om skattereduktion för personliga

konsumenttjänster som går vidare än det så kallade RUT-avdraget, som gällde

hushållstjänster, städning i hem och så vidare. Förslaget gick ut på att

människor skulle kunna spara kvitton och liknande från andra typer av

tjänster - frisörstjänster och liknande. Det är alltså de typiska

kontantbranscherna. Det gäller små belopp och branscher där konsumenterna

inte är intresserade av kvitton. En sådan skattereduktion skulle ha

betydelse genom att konsumenterna börjar ställa krav på kvitton därför att

de kan använda dem för skattereduktion. En sådan idé finns alltså, men

jag tycker att den verkar rätt komplicerad. Det är en stor apparat.

Ett annat förslag, som är lite mer repressivt om man får säga så och som

stimulerar ett lagligt beteende är att man måste lämna kvitto i

kontantbranscherna. Där finns Italien som ett slags förebild.

Ragnwi Marcelind (kd): Min fråga tangerar det som Lars Korsell tog upp.

Han sade att ekobrotten måste bekämpas med ett omfattande regelverk och

att man måste arbeta med lagstiftning som försvårar. Jag tänker på vad

Tage Alalehto sade om att det finns en kultur av någon form av legitimerad

brottslighet bland ekobrotten därför att man tycker att regelverket är så

svårt och så hårt att man anser att det är omöjligt att genomföra

verksamheten utan att det blir denna brottslighet, som man då kallar för

legitimerad. Det blev lite svårt för mig att förstå hur man ska kunna

bekämpa ekobrotten genom att man möter ett ännu mer omfattande regelverk.

För mig borde vägen vara en förenkling, ett förtydligande och kanske ett

bättre skattesystem. Det skulle stimulera ett ärligt företagande. Jag

vill höra om du vill förtydliga det som du sade.

Jag pratade med Tage här i kaffepausen om hur undersökningen sedan utmynnade

när det gäller de fem olika orterna. Jag tror att det är fler än jag som

är intresserade av att höra det svar som du gav mig.

Lars Korsell: Tack för en bra fråga och kommentar. Du har alldeles rätt

i att det inte är fler regler som är lösningen, och regler är framför

allt inte alltid lösningen. Det kan vara precis tvärtom. Mitt budskap var

snarare att man bör arbeta mer strategiskt med reglerna.

När det gäller just kontantbranscherna så finns det idéer om att införa

enklare skattesystem där skatten bestäms på grund av andra parametrar än

bokföringen. Bokföringen är ju osäker i de här branscherna eftersom det

finns så många incitament att fuska med den. Därför finns det idéer om

att införa olika typer av schablonbeskattning i kontantbranscherna. Det

är en avsevärd förenkling. Jag tillhör dem som är lite skeptisk till idén.

Jag tror i och för sig att man möter nya problem, men om vi nu inte

krånglar till det hela utan ser detta som ett sätt att arbeta och tänka så

är det precis som du säger, det finns förenklingsidéer. Utöver

schablonbeskattning så finns det förslag om enklare skattesystem för de riktigt

små företagen - enmansföretagen. Bokföringsskyldigheten för dem skulle

kunna minska.

Utan att på något sätt ta ställning till hur man ska göra så tycker jag

att det som du och jag talar om nu är helt riktigt. Hur ska vi kunna

använda reglerna för att minska fel och fusk?

Ordföranden: Kan vi få svar också på frågan om de geografiska skillnaderna

i din forskning, Tage?

Tage Alalehto: Det var bra att den frågan togs upp. Man kan inte tala mer

än vad tungan hinner med på 20 minuter, och man hinner inte säga precis

allting som man ska säga.

Jag gjorde enkom en körning just på detta. Jag tänkte så här: Vi har de

positiva extroverta, vi har de icke hjälpsamma och vi har de neurotiska

fördelade över riket på de geografiska platserna. Men hör och häpna:

Alldeles oavsett den kulturella miljön, den religiösa miljön, den

kommunalpolitiska miljön, de ekonomiska förutsättningarna och hur man driver

affärer på de här orterna så visar det sig ändock att de här personlighetsdragen

- positiv, extrovert, icke hjälpsam och neurotisk - slog igenom på de fem

olika orterna. Det hade ingen betydelse om vi tittade på Virserum, Stockholm

eller Ö-vik. Ö-vik är för övrigt ett frireligiöst samhälle, djupt präglat

av detta. Tvärtom var den inbilske och den hjälpsamme lika väl framträdande

som vanliga affärsmän på de fem orterna. Någonting har man alltså funnit

där, men exakt vad det betyder är en annan sak.

Beatrice Ask (m): Jag har många frågor, men jag förstår att jag inte får

ställa allihop. Claes Beyer efterlyste bättre lagstiftning och, om jag

förstod det rätt, en tydligare definition av själva brotten.

Katarina Jacobsson gav en bild av hur folk ser på saken. Är den folkliga

uppfattningen om vad som är en muta en bra grund för att bättre definiera

i lagstiftning? Där fanns ju det här med sekvens, hur man handlar och så

vidare. Jag tycker att folk brukar vara rätt kloka. Det var den ena frågan.

Den andra frågan som jag gärna vill ha svar på gäller om huruvida mutor

och ekobrott är konjunkturbetingade. Ökar de vid ekonomiskt svåra tider

eller inte? Handlar det om upplevd fattigdom eller är det bara girighet

som ett personlighetsdrag?

Claes Beyer: Jag tycker att det var ett oerhört intressant föredrag som

Katarina höll. Det förhåller sig så att lagen i dag talar om muta eller

annan otillbörlig belöning. "Otillbörlig" har inte definierats någonstans.

Därför måste domstolen falla tillbaka på vad som rimligen upplevs som

otillbörligt. Då blir det faktiskt så att många av de parametrar som

Katarina nämnde ingår i bedömningen. Om man till exempel överlämnar någonting

till en person med huvudmannens godkännande och fullt öppet så leder det

oftast till straffrihet eller i varje fall mycket oftare till en lindrigare

bedömning. Vi vet att för till exempel de speciella regler som har utarbetats

rörande läkares deltagande i av läkemedelsföretagen ordnade kurser är ett

av de första kriterierna att erbjudandena inte får riktas till de

individuella läkarna utan till huvudmannen, det vill säga landstinget eller

någon annan. Öppenhet är ett viktigt kriterium.

Det är klart att beloppen också har en stor betydelse. Det har naturligtvis

också betydelse i den bedömning som följer vem det är som tar emot mutan.

När man ringer mig och frågar om det inte finns några beloppsgränser

säger jag: Med den lagstiftning som vi har kan det inte finnas några

beloppsgränser! En domare kan rimligen inte ta emot ens ett frimärke från

någon av parterna. Det är helt otänkbart. Uppriktigt sagt så tycker jag

att en person som är inköpare i Systembolaget, som har monopol på

distribution av allt vin och av sprit i Sverige, borde inse att han eller hon

inte kan ta emot någonting från någon leverantör. Det är en så känslig

situation. Men om en verkställande direktörs sekreterare får en stor blomma

som tack för insatser i någon transaktion borde det rimligen bedömas

betydligt lindrigar e.

Tjänstens inriktning är naturligtvis också viktig. Det överensstämmer

helt med den här uppfattningen. Det är också så att efterföljande betalningar,

som i och för sig är systematiskt sett straffbara som mutor, behandlas

rimligare. Det måste ju finnas någon vettig möjlighet att förutse en

påverkan nu eller i framtiden.

Det enda som man inte tar hänsyn till, och det tror jag inte heller att

man ska ta hänsyn till, är föreställningen att så gör alla andra. Så gör

alla andra är den vanligaste av alla ursäkter. Det är alltid någon annans

fel. Det tror jag inte att domstolen är imponerad av och ska inte vara

imponerad av heller. Men det är en vanlig sociologisk förekomst liksom

tanken att det är någon annans fel. Det upplevde man ju redan i skolan om

ett par handskar hade stulits i korridoren. Då spred sig omedelbart den

fasta övertygelsen som en löpeld att någon utifrån hade brutit sig in,

inte att någon på skolan hade tagit dem.

Tage Alalehto: Jag tänkte på den fråga som du ställde om ekobrott och

mutor är konjunkturbetingade. I den frågestudie som jag gjorde gick jag

igenom den internationella forskning som finns på området. Det finns en

mängd olika typer av teoretiska riktningar inom sociologin som styr här.

Den här frågan är speciellt intressant för marxistiska typer av teorier.

Det resultat som man finner här är att ekobrott generellt sett inte är

konjunkturbetingat över huvud taget. Det finns inget stöd för tanken att

ekobrott begås mer eller mindre i förhållande till lågkonjunkturer eller

högkonjunkturer. Det har ingenting med saken att göra.

Däremot kanske man kan tänka sig att insiderhandel och kursmanipulation

är mer intressant under starka tillväxtperioder och att skattebrott och

bokföringsbrott är mer relaterat till lågkonjunkturer. Men det finns

egentligen inte mycket stöd för den typen av tanke. Det generella är att

konjunkturen över huvud taget inte har någon betydelse.

Beatrice Ask (m): Det är säkert vederlagt. Men det som bekymrar mig är

den typ av mutor och korruption som är väldigt utbredd i till exempel

vissa öststater eller i vissa ekonomiskt svaga länder. Jag tror inte att

det har att göra med personlighetsdragen hos människor som bor där, utan

det måste ha med någonting annat att göra. Kan det vara bristen på

demokratisk tradition som gör att det verkar vara mer av detta där än vad

det är i en del andra västeuropeiska demokratier? Eller är det en myt som

jag lever med?

Tage Alalehto: Jag tror att det mer hänger ihop med det som man har funnit

inom statskunskapen. Det handlar helt enkelt om den politiska kulturen

och de politiska styrformerna. I min forskning kring parlamentariska

demokratier har inte den här frågan stor betydelse.

David Wästerfors: En kort kommentar när det gäller detta med

konjunkturkänsligheten

vad gäller korruption. Man kan ju skilja mellan faktisk korruption och

anklagelse om korruption. Det finns en konjunktur vad gäller anklagelse.

Det finns en italiensk kriminolog, Vincenzo Ruggiero, som har skrivit om

korruptionsanklagelsens samband med förbittring, alltså förbittring över

att man har blivit åsidosatt till exempel under en stor transformationsperiod

i ett samhälle. Där har vi Öst- och Centraleuropa som bra exempel. Under

den period då de här samhällena omvandlas kommer det upp starka anklagelser

om korruption därför att man känner sig åsidosatt i den starka

samhällsutvecklingen. Det kanske kan vara ett svar på frågan.

Susanne Eberstein (s): Jag vill återkomma till bristerna i lagstiftningen.

På olika listor kommer Sverige och Norden ganska högt upp när det gäller

att vara icke-korrumperade. Jag träffade en tjeckisk journalist häromdagen,

och han sade att de hade en mycket bra lagstiftning och en mycket hög

korruption.

Det är klart att vi ska ha en lagstiftning som är väldigt bra och hållbar,

men är det någonting annat med tanke på de saker som har hänt den senaste

tiden som vi borde, som man säger på datorspråk, uppgradera? Vi kanske

har tagit mycket för givet, att vi har ett öppet och bra samhälle och att

vi minsann inte har några problem. Finns det någonting som vi har glömt

att åtgärda de senaste åren och som vi borde åtgärda för att fortsätta

vara högt upp på listan? Jag ställer bara frågan rent allmänt.

Claes Beyer: Det var väldigt intressant att höra Katarina berätta om

reaktionerna när hon skulle börja forska, att alla säkert visste att vi

inte hade någon korruption i Sverige och att det därför inte var mycket

att forska om. Nu har väl locket blåst av i den meningen att vi har fått

upp ögonen för den korruption som förmodligen alltid har förekommit.

På näringslivets förtroendekonferens i går utbröt en diskussion om det är

så att korruptionen har tilltagit i Sverige på senare år eller om det

bara är så att vi har fått kunskap om den korruption som alltid har

förekommit. Det var inte någon som hade någon vetenskapligt belagd idé om

detta, men det var en del människor som sade: Vi har kanske en försvagad

kultur när det gäller det allmäninriktade och viljan att göra någonting

åt detta.

Jag tror att alla ni som arbetar politiskt upptäcker att det är svårare

och svårare att få människor som ni annars skulle vilja ha in i detta

arbete att jobba med det. Folk är mer koncentrerade på sin egen välfärd

än på det allmänna än vad man var tidigare.

Hela populärkulturen - Robinson togs som exempel - går ut på att satsa på

sig själv. Det talas om självförverkligande. Man tar för sig - nu är det

min tur, äntligen är det jag. Det är 15 år sedan jag var i USA och hörde

en sociolog, Hans Zetterbergs motsvarighet där, som sade att förr var det

me, men nu är det me now. Att den kulturen möjligen kan innebära att var

och en har en benägenhet att ta för sig mer än tidigare kan man tänka sig.

Det är en gissning.

Jag tror fortfarande att vi behöver en reformering av korruptionslagstiftningen

av flera skäl, bland annat av rättssäkerhetsskäl. Man måste ju i herrans

namn veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet om man ska kunna

följa reglerna.

Men man måste också komma ihåg en annan sak, som Peter Eigen från

Transparency International sade när han var här och talade i höstas, nämligen

att den paradoxala effekten när man börjar göra någonting åt korruptionen

kan bli att man hamnar sämre i hans korruptionsindex som är en mätning av

uppfattad korruption. Det är klart att när Christer van der Kwast börjar

bli framgångsrik och för fram tillräckligt många människor som blir fällda

kommer vi i Sverige naturligtvis att säga: Oj, är korruptionen så utbredd

i Sverige? Sedan sjunker index när det verkliga händelseloppet är att vi

blir mindre korrumperade. Det är sådant som man får tänka på.

Ordföranden: Det gäller alltså att tänka på mörkertalen.

Lars Korsell: Det är alltid väldigt spännande att diskutera om det är

värre nu än tidigare och vad det är i vår kultur som gör att det ser ut

som det gör just nu. Men jag är nog lite skeptisk till den typen av

diskussioner. När det till exempel gäller skatteundandragandet, som är

någonting som vi faktiskt vet ganska mycket om, har vi gjort nationalekonomiska

beräkningar sedan tidigt 90-tal. Vi har en ganska hygglig bild av hur det

ser ut i stora drag. När jag tittar på de här undersökningarna är det i

alla fall min bild att skatteundandragandet ligger ganska jämnt. Det sker

inte så stora förändringar. Däremot sker det nog ganska stora förändringar

inne i ekonomierna. Skatteundandragandet ökar på vissa håll och minskar

på andra håll. Den typen av förändringar sker förstås. Internationaliseringen

i dag spelar naturligtvis en annan roll för skatteundandragandet än vad

det gjorde på tidigt 80-tal. Självklart sker sådana förändringar, men det

är ändå ganska jämnt. Just nu har vi ganska många skandaler, och samhället

är skakat. Jag kan bara gissa, men jag tror att vi egentligen har haft de

här problemen tidigare. Det är bara det att vi inte har upptäckt dem.

Mitt enda lilla empiriska stöd för detta är att just skatteundandragandet

tycks ligga ganska jämnt.

Gudrun Antemar: Jag skulle vilja ställa en fråga till den församlade

forskningen. Förut har man pratat om mutor och bestickning. Det har ju

inte varit så jättebra att vända sig till allmänheten när det gäller

bestickningsbrott. Det är ingen som vet vad det är ens en gång. Det är en

konstig term. Nu pratar vi om korruption, och då har vi faktiskt utvidgat

brottskatalogen med ganska många brott som jag tror att vi har lagfört

ordentligt under många år utan att vi kallat dem för korruption. Det är

brott som förekommer i brottsbalkarna. Det kan vara trolöshet mot huvudman

eller något annat som alltid har lagförts. Men nu använder vi lite slarvigt,

kan jag tycka ibland, begreppet korruptionsbrottslighet om en hel massa

brott som faktiskt inte har något med mutor och bestickning att göra.

Därför skulle jag vilja höra med forskarna hur det påverkar allmänhetens

syn på samhället? Är det av godo att ha ett sådant här lite vidare begrepp

som vi inte, vad jag kan se i alla fall, har definierat för oss själva

än?

Ordföranden: Är det ett för vitt begrepp som vi använder lite slarvigt,

och missar vi saker som faktiskt lagförs redan i dag på annat håll?

Claes Beyer: Det är riktigt att begreppet korruption har börjat användas.

Det är klart att det är ett användbart begrepp för mutor och bestickning

när man diskuterar om något bör kriminaliseras eller avkriminaliseras.

Annars föredrar jag, som jag alltid gör, mer exakta beskrivningar, så jag

är inte särskilt lycklig över detta. Till exempel i frågan om partifinansiering,

som är en väldigt viktigt del av korruptionsbegreppet i nästan hela Europa

och i USA, finns inte det begreppet i den verksamheten. Jag tycker som

sagt att om man ska föra diskussioner i åtminstone den här typen av

församlingar är korruption för vagt för att vara särskilt intressant. Då

tycker jag faktiskt att de vanliga brottsbeteckningarna är bättre och mer

upplysande, så de skulle jag vilja rekommendera.

Rolf Olsson (v): Mina funderingar sammanfaller nog i stor utsträckning

med flera andra frågor, så en del har jag fått svar på. Men jag har en

liten återstående fundering. Vi tycker väl var och en här lite subjektivt

i fråga om förändringar när det gäller utbredningen av ekobrott. Jag tror

att det finns sådana funderingar generellt i samhället. Jag skulle vilja

ställa en fråga till framför allt sociologerna Katarina, David och Tage.

Finns det några riktiga studier som är gjorda över tid av människors

attityder, rättsmedvetande och förändringar när det gäller ekobrott? Vad

visar de i så fall? Finns det också studier med internationella jämförelser

av de här faktorerna?

Lars Korsell: Av en ren händelse råkar jag ha lite insikt i just sådana

undersökningar, eftersom vi på BRÅ har publicerat en sådan. En

attitydundersökning med enkäter riktade till allmänheten gjordes, om jag minns

rätt, 1987. Det gjordes sedan en jämförelse i början på 90-talet. Det

hade då gått cirka 15 år däremellan. Som vanlig tidningsläsare har man

nog uppfattningen att det bara har blivit värre och värre, men så är det

faktiskt inte. Undersökningen visade att allmänheten i dag ser allvarligare

på ekobrott jämfört med på 80-talet. Man är också villig att satsa mer

resurser på brottsbekämpning av ekobrott och tycker att det är allt

viktigare. Man är till och med beredd att satsa pengar även om det inte ger

så mycket tillbaka. Det var fler nu än på 80-talet som svarade ja på

frågan: Är du beredd att satsa 100 miljoner extra om du bara tar in 50

miljoner?

Det har skett en annan viktig förändring. På 80-talet var resultatet det

mer traditionella, att ju äldre man blir desto allvarligare ser man på

ekobrott, medan den yngre generationen är slapphänt och ganska överseende

med svartjobb och sådant. Men resultatet i dag visar faktiskt att den

yngre generationen ser allvarligare på svartjobb attitydmässigt än vad

man gjorde tidigare. Det var alltså en mindre skillnad mellan generationerna.

Man kan säga att de unga och de medelålders tycker ungefär likadant i

dag, medan de som är riktigt gamla - jag säger ingen ålder eftersom jag

kan genera åhörare - fortfarande har en mer fördömande attityd.

Resultatet av undersökningen är att man helt enkelt ser allvarligt på

ekobrott. Moralen tycks också ha ökat något. Det är tvärtemot vad jag

tror att de flesta tror. Nu är det här naturligtvis en undersökning med

sina brister. Vi kan inte ta detta resultat för givet, men det är ett bra

exempel på att det är utmärkt att man gör undersökningar för att försöka

se förändringar över tiden som du så insiktsfullt efterlyste.

Leif Björnlod (mp): Jag vill göra en liten reflexion efter att ha suttit

och lyssnat. Många av de här frågeställningarna är för mig ganska nya.

Men om jag ska sätta en rubrik på min reflexion så blir det: Att sila

mygg och svälja kameler.

Vi har hamnat i en del affärer, alltifrån Gotlandsbolag till Boforskanoner

med mera. De verkligt stora frågorna blir väldigt svåra att hantera

lagstiftningsvägen, vad jag förstår. Det är däremot mycket lättare att sätta

upp regler när det handlar om kvittofusk, bestickning i form av gåvor,

resor, älgjakter och så vidare. Det måste ju vara ett oerhört stort område.

Då undrar jag hur Institutet mot mutor hanterar just det stora omfånget.

Det känns som att det är ett sisyfosjobb att jobba med.

Claes Beyer: Jag visste faktiskt inte att vi hade ett så stort ansvar.

Men det är klart att om vi skulle ta hand om de stora brottsligheterna

skulle Christer van der Kwast få konkurrens. Han har nog inget emot det

i och för sig.

Allvarligt talat kan vi naturligtvis inte fungera som något slags ersättning

för polis eller åklagare, men vi kan propagera för åtgärder som kan skapa

kulturer som hindrar detta.

Vår planering för den närmaste tiden är att fortsätta att sprida den

upplysning som vi har spridit. Någon efterlyste program inom företag för

att skapa nya kulturer. Det förekommer kanske i större utsträckning än

vad Lars var riktigt medveten om.

Skanska har vid flera konferenser berättat ganska ingående om de initiativ

som har tagits, dels av Skanska självt, dels inom byggbranschen. Den

internationella byggbranschen träffades i Davos för ungefär två år sedan

och tillsatte en arbetsgrupp som skulle utarbeta regler för att bekämpa

mutor och bestickning inom byggbranschen. De kom ganska nyligen ut med en

code of conduct som är häpnadsväckande sträng och precis. Skanska har

alltså infört en code of conduct, men de har också infört ett program som

innebär att varenda ledningsperson på såväl låg som mellan och hög nivå

måste ha gått igenom en kurs och diskuterat de här reglerna och konkreta

fall. Högsta ledningen där har klargjort: Ingen i det här företaget ska

tro att vi accepterar den här typen av uppträdande. Ingen kommer hädanefter

hit med ursäkten att han eller hon inte visste att man inte gör så i

främmande länder. Jag har ställt frågan till dem om det inte innebär att

de måste avstå från affärer i vissa länder. De har svarat: Jo, det är

precis vad det har inneburit. Det är vissa saker som vi inte kan göra. På

Näringslivets förtroendekonferens sades det offentligt: Vi får helt avstå

från att göra affärer i ett visst land. I Argentina till exempel lämnar

vi inga anbud på offentlig upphandling till myndigheterna. Vi vet inte

hur vi ska hantera det, så vi gör business to business där men ingenting

annat.

Vad vi kommer att försöka göra nu är att sprida kunskaper om att det finns

sådana här modellkoder och att man kan föra dem vidare. Också ICA har

nyligen infört sådana koder och jobbar med dem på ett sådant sätt inom

företaget att alla är medvetna om dem. De har regler om att om någon är

tveksam när det gäller reglerna ska man rapportera det uppåt.

Den insats som Institutet mot mutor kan göra är att sprida kunskaper om

vad som går att göra och hur man gör, och det kommer vi att fortsätta med.

Ordföranden: Jag bollar nu över frågan till Christer vad der Kwast från

Riksåklagaren: Stämmer det att ni sväljer elefanter och silar mygg? Känner

du igen den bilden?

Christer van der Kwast: I praktisk verksamhet har det väl varit rätt mycket

av den varan, vill jag påstå, av det skälet att det är enklare att ge sig

på de mindre sakerna för de är synligare. Vi talar då om hemsamariter och

annat. Men det här är ett oerhört komplext problem, som många har varit

inne på.

Man kan tänka sig att vi har en nivå med mänskliga svagheter, en marknadsföring

som är väldigt vardaglig och som kanske tilldrar sig mycket uppmärksamhet.

Sedan har vi en helt annan nivå som rör mycket stora pengar och mycket

makt. Man kan också säga att vi har två nivåer i den meningen att korruption

omfattar dels att påverka beslutsprocesser, dels att utnyttja maktpositioner

för vinning, som också internationellt sett brukar ligga inom kategorin

korruption. Den delen har vi nog varit väldigt omedvetna om. Vi har det

ju alldeles nästgårds. Titta på Frankrike och på rättsskandalen i Italien.

Vi behöver inte gå särskilt långt utanför gränsen för att se den här

typen av korruption. Vi har lite andra schatteringar på det vi ser här

och kan någonting om. Men vi ska inte vara omedvetna om att vi lever i en

global värld, att vi verkar tillsammans med andra och därmed riskerar, om

inte annat, att få en utveckling ytterligare understruken i den riktningen.

Det är en uppenbar risk.

Någon frågade om vi har missat något. Svaret är då oftast att vi har missat

att satsa resurser och insikter på det här området mer systematiskt. Ett

litet praktiskt förslag när man talar om internationella åtgärder mot

internationell korruption, där faktiskt även svenska företag kan verka,

är att bidragssituationerna är ett område som kanske bör uppmärksammas.

Världsbanken har på senare år efter skandaler fått en mycket hårdare

reglering av detta. Så fort man anar korruption i de länder som är

mottagarländer av statliga bidrag - Sida har också bidragit - så stänger man

av kranen. Stora utvecklingsprojekt i u-länder blir inte av på grund av

att Världsbanken anar korruptiva sammanhang. Det är ett oerhört effektivt

sätt att motverka den typen av korruption att stänga av kranarna på pengar.

Till frågan om vi silar mygg och sväljer kameler. Svenska företag verkar,

återigen, på en internationell marknad. Vapenindustrin är ett klassiskt

exempel där spåren förskräcker för alla som deltar sett utifrån

korruptionsperspektivet. I varje stor vapenaffär dyker det upp påståenden om

korruption. Det är ju närmast legio att det förekommer.

Var går statsmutegränsen också ur svensk synpunkt när man ger sig ut i

verksamheter som går ut på att stödja svenska stora företag på en

internationell marknad? Det är lagstiftare, politiker som måste sätta ned

fötterna någonstans. Det är en gråzon i en väldigt obehaglig värld, vill

jag säga. Man ska inte vara omedveten om att det finns korruption också

på den lilla nivån. Jag delar Claes Beyers uppfattning mycket, att

lagstiftningen skulle må bra av att detta separerades upp. Det må vara om

man väljer att göra det inom mut- och bestickningssidan på ett mer effektivt

sätt och tar marknadsföring på vissa saker. Men tydlighet är nog bra.

Ökad tillsyn och insyn är säkert också bra. Upptäcktsrisken är säkert en

viktig faktor. Det här är affärsfolk som ofta kalkylerar på högre nivå.

De är nog ovanligt tillgängliga för en ökad upptäcktsrisk, vill jag påstå.

PR-förlusterna för stora företag som råkar i klammeri med rättvisan i

den här sektorn är rätt stora och kostar mycket pengar, och pengar styr.

Kan man angripa det från den horisonten tror jag att man kan vara lyckosam.

Ordföranden: Vi har ju talat mycket om drivkrafter, profiler, hur man kan

förebygga och om eventuella nya regleringar i straffrätten. Men det handlar

också mycket om vad som kommer efteråt. Vilken processrätt har vi och

vilka möjligheter har vi att driva fram och få fler mål avgjorda i en

ganska komplicerad verklighet? Vi vet att de stora målen, elefanterna,

slukar enorma resurser och är väldigt svåra att komma åt. De kan ju ta

upp hela åklagarkammare och polisrotlar i halvårs- eller helårstid. Jag

skulle kort vilja höra hur ni ser på behovet av forskning och eventuellt

också en ny processrätt vad gäller sådant som till mig sägs förekomma i

praktiken men som inte finns reglerat, till exempel åtalsförhandling. Jag

skulle vilja ha en kort kommentar från Ekobrottsmyndigheten, Riksåklagaren

och eventuellt också från polisen.

Gudrun Antemar: Jag tror att det är något som man måste ägna energi åt

och att ni i riksdagen verkligen måste fundera över regler som gör att

man lättare kan föra den här typen av processer. Det är nog viktigt, inte

minst på ekobrottsområdet, att finna en typlösning mellan det som verkligen

är en tvist mellan den som är misstänkt för brott och rättsväsendet. Man

kanske ändå har regler som gör att man snabbare kan komma fram

förundersökningsvis när det gäller sådant som egentligen inte är tvistigt men

som ändå är straffvärt. Jag tror att det är väldigt svårt att hitta den

här linjen. Man bör alltså ha regler som gör att man i och för sig kan

komma överens om hur stort processmaterialet ska vara men samtidigt bevara

straffvärdet inför domstolen. Risken är annars att man kommer överens om

en stor massa och sedan är det borta ur processen. Det är en del.

K-G Ekbergs betänkande visar på vissa möjligheter att komma fram genom en

blandning av till exempel ett förfarande i domstol mellan skriftlig och

muntlig process. Det är något som man nog bör pröva. Det har väl inte

hamnat på riksdagens bord ännu. Jag tror att regeringen fortfarande sitter

och bereder frågan, som man brukar säga. Men jag tror att man måste arbeta

i den riktningen. Jag tror också att man måste arbeta mer i riktning mot

ett system som inte är som det amerikanska systemet utan något som passar

bättre för våra traditioner men som underlättar.

Man ska också ha klart för sig att det nog inte bara är de brottsutredande

myndigheterna som har problem med de här stora frågorna. Framför allt har

domstolarna svårt att både tidsmässigt, resursmässigt och förståendemässigt,

höll jag på att säga, hantera en jättestor massa av fakta som kommer in

till domstolen och som ska hanteras på en relativt kort tid. Där tror jag

att det finns väldigt mycket att göra.

Christer van der Kwast: Jag vill ge två konkreta exempel på något som bör

leda till eftertanke, nämligen de två största amerikanska företagsskandalerna

just nu, Enro heter det ena företaget och World com heter det andra. Där

står det översta ledarskiktet nu under åtal. Dessa åtal är helt avhängiga

av att de närmaste omgivningarna ingått en överenskommelse med det

amerikanska justitiedepartementet. Annars hade detta, vad jag förstår, över

huvud taget aldrig varit möjligt.

Nu ska jag försiktigtvis säga att jag inte talar för Riksåklagaren utan

för mig själv, för det här är en linje som är väldigt kontroversiell. Men

jag är i viss utsträckning en anhängare av någon form av klarläggande

också i svensk rätt av en möjlighet att använda den här typen av uppgörelser

som skulle förkorta både utredning och, utgår jag från, i förlängningen

processerna. Problemet är att vi är så pass hyggliga i det här landet. Vi

har ju inte alltid något riktigt effektivt som man har i Amerika. Där

talar man om 25-30 års fängelse, och då är man nog rätt förhandlingsbenägen.

Skulle utfallet i svenska domstolar vara lite mer drakoniskt kanske man

kunde ha detta som utgångspunkt i stället.

Ordföranden: Vi kan lägga till att det också råder omfattande platsbrist

på svenska fängelser, så den bilden skulle snabbt kunna ändras.

Beatrice Ask (m): Jag har en kort fråga som har att göra med det

internationella. Egentligen borde jag kanske veta svaret. Men borde man inte

ha åtminstone europeiska regler på området i stället för att vi jobbar så

mycket med att ändra de svenska länderna? De flesta företag är ju gemensamma.

Bedrivs det ett sådan arbete effektivt i dag?

Gudrun Antemar: Om jag inte helt missminner mig så hade vi för inte alltför

länge sedan en departementspromemoria på remiss hos oss som just handlar

om det europeiska. Man har ju en EU-konvention mot korruption, men jag

vet ärligt talat inte om den har nått riksdagen än. Det kommer i alla

fall ett lagstiftningsarbete på den delen.

Om man talar world wide så kan jag tala om att jag var i Mexiko i december

tillsammans med den svenske riksåklagaren. Han undertecknade för Sveriges

del en FN-konvention mot korruption. Där kommer det också att komma regler,

bland annat om att varje land kommer att ha en skyldighet att inrätta en

body, som det brukar heta på engelska, som ska arbeta brottsförebyggande,

analyserande och strategiskt.

Om man på den internationella agendan för fem år sedan pratade om organized

crimes så är det i dag corruption som man pratar om. Det kommer absolut

att komma svenska regler som har inriktning på utlandet.

Ordföranden: Då sätter vi punkt för frågestunden denna gång. Därmed inte

sagt att debatten tar slut på något sätt.

Förste vice ordförande Susanne Eberstein (s): Jag tackar alla som har

varit här. Vetenskap och beprövad erfarenhet är det som vi behöver i

riksdagen för att få ett bra underlag för våra beslut. Det har ni bidragit

med, och det vill jag tacka så mycket för. Det har varit intressant och

tankeväckande. Vi kommer säkert att ha flera kontakter och möten om de

här frågorna.